Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 13 april 2005 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.05.)

2. Europeiska rådets möte (Bryssel, 22-23 mars 2005)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om betänkandet om Europeiska rådets möte och kommissionens uttalande om Europeiska rådets möte (Bryssel den 22–23 mars 2005).

Jag lämnar ordet till rådets tjänstgörande ordförande Jean-Claude Juncker.

  Juncker, rådets ordförande. – (FR) Herr talman! Kommissionens ordförande, mina damer och herrar! Den 12 januari redogjorde jag här i parlamentet för det luxemburgska ordförandeskapets program för de närmaste sex månaderna.

Som brukligt är skall jag i dag kortfattat redogöra för utgången av Europeiska rådets senaste möte. Jag säger kortfattat, för med tanke på den oerhörda uppslutningen i kammaren i dag kanske jag inte kan tillföra debatten så mycket. Av detta skäl tänker jag inte blåsa nytt liv i debatten, utan bara informera er om att vi efter hätska diskussioner, machodebatter och virila argument enats om reformen av stabilitets- och tillväxtpakten, även om enstaka kvinnliga röster också lyckades göra sig hörda i den stormiga debatten. Det resultat vi nådde fram till är nyanserat, eftersom det lägger vederbörlig tyngd vid stabiliteten och eftersom det innebär att allt görs för att tillämpningen av stabilitetsreglerna inte skall begränsa den tillväxtpotential som finns och som skall finnas i Europa. Av den anledningen ändrade vi inte de principer som pakten vilar på, men vi utarbetade ramarna, vilket innebär att stabilitets- och tillväxtpakten hädanefter kommer att tillämpas på olika sätt i olika faser av konjunkturcykeln.

Den reform vi slutligen enades om är resultatet av ett utmärkt samarbete – något som jag gärna vill betona – mellan kommissionen och rådet, eller för att vara mer exakt, mellan ledamöterna i kommissionen och rådets ordförandeskap, mellan kommissionsledamoten med ansvar för valutafrågor och ordföranden i rådet med finansministrar. Det var ett sant nöje att få arbeta så nära kommissionen.

Allt har redan sagts om reformen av pakten och mycket av det som har sagts liknar osanningar. De som påstår att alla underskott blir tillåtna när pakten har reformerats och de som presenterar reformåtgärderna som klartecken för EU att följa den breda vägen mot stora skuldberg gör ett stort misstag. Varken grundreglerna i EG-fördraget eller reglerna i pakten har förändrats. Kriterierna på 3 procent respektive 60 procent förblir basen i ett system som även i fortsättningen bygger på tydliga regler och logiska juridiska bestämmelser.

Jag vill gärna passa på att upprepa att så fort vi ser att gränsen på tre procent har överskridits kommer kommissionen att sammanställa en rapport och den berörda medlemsstaten sättas under närmare observation. Jag vill klargöra att ett stort underskott i referensvärdet, som ligger på tre procent, inte automatiskt leder till att ett överträdelseförfarande inleds, vilket inte heller har varit fallet tidigare. Vissa personer beter sig som om detta vore en nyhet och avslöjar därmed sin bristande kunskap om villkoren i Maastrichtfördraget, genom vilket denna regel infördes 1992. Kommissionens befogenheter har inte försvagats genom reformen av pakten, utan snarare stärkts. Därför handlar det inte längre om att vara allvarligt oroad, utan snarare om att vara allvarligt vaksam för att se till att de nya reglerna tillämpas logiskt. Vi skall göra allt vi kan för att i de beslut vi fattar under de närmaste månaderna visa att pakten långt ifrån är avlivad, utan fortsätter att gälla och tillämpas.

Det andra ärendet på agendan för Europeiska rådets möte i Bryssel var halvtidsöversynen av Lissabonstrategin. Ni minns säkert att ledamöter vid vår debatt den 12 januari uttryckte stark oro över att rådet höll på att rubba den grundläggande jämvikten i Lissabonstrategin. Sedan kommissionen hade lagt fram sitt meddelande den 2 februari om Lissabonstrategin och sitt meddelande om den sociala agendan lyckades kommissionen och rådet – som än en gång agerade samfällt – behålla den grundläggande jämvikten i Lissabonstrategin. Vi har förstås omstrukturerat Lissabonstrategin genom att ge den en tydligare inriktning mot tillväxt och konkurrenskraft, men detta betyder inte att vi har lämnat de sociala och miljömässiga aspekterna därhän.

Jag måste än en gång, liksom för ett par månader sedan, konstatera att folket i Europa inte alltid förstår vikten av Lissabonstrategin, eftersom vi talar om konkurrenskraft, produktivitet och tillväxt, vilket är termer och begrepp som inte väcker några starkare känslor. Vad européerna verkligen vill ha är arbete, möjlighet att starta företag och få tillgång till startkapital, öppna marknader för varor och tjänster och att kunna förlita sig på effektiva kommunikations- och transportsystem. De vill kunna förena arbete och privatliv, hålla jämna steg med den senaste tekniska utvecklingen och världen på Internet. De vill ha tillgång till god utbildning för sina barn, de vill ha tillgång till högkvalitativa offentliga tjänster och samtliga tjänster av allmänt intresse, de vill ha rimliga pensioner och de vill kunna skapa en hälsosam miljö. Allt detta är målet för Lissabonstrategin. För att skapa trovärdighet kring tanken att regeringarna och kommissionen hädanefter skall arbeta mer förebyggande och konsekvent vid genomförandet av beslut som härrör från Lissabonstrategin har vi samlat den åtgärd som skall vidtas i tre inriktningar som omfattar tio åtgärdsområden och som utformas i ett hundratal enskilda åtgärder.

Många aktörer är delaktiga i Lissabonstrategin: kommissionen, Europaparlamentet, de nationella parlamenten, de nationella regeringarna och de regionala och lokala myndigheterna. Samtliga dessa institutioner och myndigheter måste kunna dra större nytta av Lissabonstrategin. Jag syftar i detta fall i synnerhet på de nationella regeringarna, eftersom de är ansvariga inför sina nationella parlament och den allmänna opinionen inom EU och har ansvaret för att maximera effekten av Lissabonstrategins olika komponenter.

Låt mig nämna något om det direktiv som uppkallats efter en tidigare ledamot av kommissionen. Den 12 januari berättade jag för er att ordförandeskapet skulle säga ja till att öppna marknaden för tjänster och nej till social dumpning och att det helst såg att alla risker för social dumpning undanröjdes i förslaget till direktiv. Vid sitt möte i mars godkände Europeiska rådet denna ståndpunkt genom att uppmana dem som medverkar i lagstiftningsprocessen att göra de väsentliga ändringar som behövdes för att förslaget fullt ut skall uppfylla kraven på den europeiska sociala modellen.

I denna fråga, liksom i andra, skulle jag vilja utmana uppfattningen – och även den misstanke som föds genom okunskap – att den nuvarande kommissionen ser sig själv som motorn i ett nyliberalt EU. Jag har inte fått det intrycket vid diskussionerna med olika kommissionsledamöter, särskilt diskussioner om direktivet om den inre tjänstemarknaden. Förslaget till direktiv är resultatet av de förhandlingar som genomfördes i den förra kommissionen. Den nya kommissionen kommer tillsammans med övriga EU-institutioner att göra de ändringar som den europeiska sociala modellen kräver.

Herr talman! När vi gjorde som vi gjorde var vår avsikt att klargöra ett missförstånd som har fått fäste under de senaste åren: vi ville visa att det finns skillnader mellan strategin för hållbar utveckling och Lissabonstrategin. Det var fel att lägga fram hållbar utveckling som den tredje pelaren i Lissabonstrategin, eftersom hållbar utveckling är en gränsöverskridande strategi som påverkar samtliga övriga politikområden och därmed berör Lissabonstrategins samtliga aspekter, till exempel miljön, fisket, jordbruket, offentliga finanser och social trygghet. Hållbar utveckling är med andra ord vad som på engelska brukar kallas en överbryggande princip, ”overarching principle”, som måste tillämpas i genomförandet av Europeiska unionens samtliga politikområden. Av den anledningen kommer ordförandeskapet att ta initiativ till att Europeiska rådet vid sitt möte i juni antar en förklaring om de vägledande principerna för hållbar utveckling som skall fungera som bas för förnyelsen av den strategi för hållbar utveckling som antogs vid Europeiska rådets möte i Göteborg 2001.

På grundval av ett beslut av miljöministrarna behandlade vi alla politikområden som måste beaktas när ämnet klimatförändringar diskuteras. Ni har säkert sett att Europeiska rådet välkomnade att Kyotoprotokollet trädde i kraft och i synnerhet att det ratificerats av Ryska federationen. Det är nu dags att utforma en EU-strategi på medellång och lång sikt för att bekämpa klimatförändringarna, en strategi som måste vara förenlig med målet att begränsa ökningen av den globala årliga genomsnittliga yttemperaturen till högst två grader över nivåerna från tiden före industrialiseringen. Med tanke på de utsläppsminskningar som krävs på global nivå måste de insatser som görs de närmaste decennierna få stöd genom ett gemensamt godkännande från samtliga länder. Unionen beräknar att minskningsnivåer på mellan 15 och 30 procent i förhållande till de referensvärden som anges i Kyotoprotokollet kommer att krävas i i-länderna senast 2020; det långsiktiga målet skulle enligt slutsatserna från miljöministrarnas möte vara att uppnå minskningar på mellan 60 och 80 procent fram till 2050.

Vid Europeiska rådets möte i Bryssel diskuterade vi ett antal ärenden på utrikesområdet. Jag vet att ni knappast kunde tygla er glädje över det vi berättade om FN-reformerna. Vi utnyttjade tillfället vid toppmötet för att återkomma till den smärtsamma Libanonfrågan, ett land som går från den ena prövningen till den andra och som förtjänar EU:s solidaritet. Vi uppmanade följaktligen Syrien att snarast genomföra sitt åtagande att dra tillbaka samtliga trupper och sin underrättelsetjänst från Libanon.

Herr talman, jag hade gärna gett er en utförligare bild, men jag skall i stället fylla i luckorna efter debatten, om det blir någon debatt.

(Applåder)

  Barroso, kommissionens ordförande. – (PT) Herr talman och herr rådsordförande! Ärade ledamöter! Jag gläder mig över att få komma hit i dag för att delge er kommissionens analys av slutsatserna från vårtoppmötet och förklara hur kommissionen tänker följa upp de viktiga beslut som fattades där.

Som helhet välkomnar jag vårtoppmötets slutsatser som var särskilt viktiga mot bakgrund av att mötet hölls vid en sådan avgörande tidpunkt och att EU behövde visa att det kan bemöta de stora sociala och ekonomiska utmaningar som det just nu står inför.

Jag anser att vi har agerat tillfredsställande som svar på denna utmaning och att kommissionen har gett de impulser och de politiska riktlinjer som behövs. Jag måste ta tillfället i akt och berömma ordförande Junckers insatser och skicklighet och det luxemburgska ordförandeskapet som helhet för insatserna under denna process. Just nu skulle jag vilja rikta er uppmärksamhet mot en tanke beträffande detta toppmöte, en tanke jag anser vara väsentlig för både dagens och framtidens union: tanken om samverkan mellan de stora institutionerna.

Första stycket i slutsatserna är väldigt tydligt i fråga om kommissionens strategiska mål för perioden 2005–2009 som jag själv lade fram: ”Stats- och regeringscheferna noterade dessa mål och välkomnade den stora samstämmigheten mellan rådet, Europaparlamentet och kommissionen beträffande unionens prioriteringar, särskilt på lagstiftningsområdet, för de kommande åren.” Det är denna anda som kommer att hjälpa oss att övervinna de svårigheter unionen förväntas möta i framtiden.

Rent praktiskt skulle jag vilja påpeka att de beslut som Europeiska rådet fattade i fråga om stabilitets- och tillväxtpakten och den förnyade Lissabonstrategin kommer att ge medlemsstaterna möjlighet att fördubbla sina insatser för att vid Europeiska rådets möte i juni nå fram till de tre dimensionerna och förhoppningsvis ingå en överenskommelse om unionens framtida budgetplan.

Jag skall nu gå närmare in på de tre huvudfrågorna, vilka som bekant diskuterades vid Europeiska rådets vårmöte.

För det första stabilitets- och tillväxtpakten. Som vi alla vet bröt samförståndet om pakten samman i november 2003. Nu har nytt samförstånd uppnåtts om en lämplig skatteram. Kommissionen har bidragit på ett mycket betydelsefullt sätt till detta. Kommissionen inledde diskussionerna genom sin rapport om de offentliga finanserna 2004 och antog i september 2004 ett meddelande om att förstärka och förtydliga stabilitets- och tillväxtpakten. Sedan dess har kommissionen bidragit aktivt till diskussionerna om reformen av pakten och har stött ordförandeskapet i dess arbete för att nå samförstånd och samtidigt bevara kärnan i budgetramen.

Europeiska rådets överenskommelse var ett mycket positivt resultat som bidrog till att återupprätta tilltron till pakten och bevara kommissionens företrädesrätt. Genom överenskommelsen upprätthålls fördragets principer. Medlemsstaternas budgetunderskott får inte överstiga 3 procent av BNP och statsskulden är fortfarande begränsad till 60 procent. För att undvika alltför stora underskott får dessa gränser endast överskridas tillfälligt och under exceptionella omständigheter.

En ny punkt är att medlemsstaterna uppmanas att iaktta större disciplin. De måste öka sina ansträngningar för att minska underskottet under tillväxtperioder, samtidigt som viss flexibilitet har införts för ekonomiskt tuffa perioder.

Kommissionen ämnar lägga fram sina förslag om ändring av de aktuella förordningarna senast i slutet av denna månad, så att reformen kan slutföras senast i juni. Det ligger i allas intresse att vi gör snabba framsteg för att slutföra reformen av pakten i syfte att skapa större insyn och bättre förutsägbarhet i fråga om de offentliga finanserna och budgetutvecklingen.

Det är en ambitiös tidtabell, men den kan utan tvekan hållas om alla berörda parter, dvs. medlemsstaterna, Europaparlamentet och Europeiska centralbanken, samarbetar. Jag är säker på att jag kan räkna med ert samarbete för att uppnå dessa mål. Kommissionen kommer att göra det som är nödvändigt för att se till att detta gemensamma projekt blir framgångsrikt och är beredd att samarbeta nära med er för att uppnå detta, enligt kraven i det gemensamma resolutionsförslaget. För att pakten skall bli effektiv måste den få bredast möjliga politiska stöd, och därför är ett brett stöd i parlamentet av yttersta vikt.

(FR) Herr talman, mina damer och herrar! Tack vare ordförandeskapets mycket aktiva roll gav Europeiska rådet vid sitt senaste möte den politiska stimulans som behövdes för att återuppta vår strävan mot Lissabonmålen. Vi har åter lyft in strategin i det politiska arbetet genom att sätta upp tydliga mål, nämligen tillväxt och sysselsättning, jämte riktade och verkningsfulla initiativ och förenklade instrument, samtidigt som vi, vilket knappast behöver påpekas, håller fast vid unionens ständiga mål, framför allt hållbar utveckling. Kommissionen är oerhört nöjd med detta resultat, eftersom dess egna förslag blev utgångspunkten för Europeiska rådets överläggningar och slutsatser.

Jag är personligen glad över att stats- och regeringscheferna antog och godkände vårt synsätt med så stor enhällighet. Detta är ett tydligt bevis på den funktion som kommissionen – givetvis med stöd av Europaparlamentet vars huvudresolution i ärendet måste nämnas – kan fylla som speluppläggare på områden som visserligen främst är en fråga för de nationella regeringarna.

Innehållet i våra budskap togs väl emot. Diskussionen bland stats- och regeringscheferna visade att medlemsstaterna verkligen har anammat våra tankar. Genom beslutet att åter arbeta enligt Lissabonstrategin gav även medlemsstaterna ett svar på Wim Koks rapport som togs upp vid Europeiska rådets möte i november. Deras nästa uppgift blir att utse nationella samordnare och att senast vid årets utgång förbereda reformprogram där de i detalj anger de åtgärder som skall vidtas för att stimulera tillväxten och sysselsättningen.

Att föra in strategin för tillväxt och sysselsättning i en ram av hållbar utveckling fick ett brett stöd. Alla tillgängliga nationella resurser och gemenskapsresurser som rör dessa tre områden – ekonomi, sociala aspekter och miljö – måste utnyttjas om målen skall kunna uppnås. Europeiska rådet bidrog med det klargörande som behövdes beträffande Lissabonmålen och deras förhållande till strategin för hållbar utveckling. Bättre styrning, vilket av medlemsstaterna ansågs vara avgörande för genomförandet, var en annan viktig aspekt, eftersom den i realiteten fungerade som ett test av den nya Lissabonstrategins trovärdighet och för att avgöra huruvida medlemsstaterna verkligen var beredda att godkänna ett striktare styrsystem. Deras svar var positivt.

De främsta inslagen i detta system blir de integrerade riktlinjerna och de nationella reformprogram som skall läggas fram senast vid utgången av 2005. Kommissionens uppgift är nu att fortsätta arbetet genom att formalisera uppföljningen av slutsatserna från Europeiska rådets möte. Jag kan urskilja fyra tydliga milstolpar de närmaste månaderna.

Den första var kommissionens godkännande i går, den 12 april, av de integrerade riktlinjerna som vice talman Günter Verheugen och kommissionsledamöterna Joaquín Almunia och Vladimír Špidla redovisade här i kammaren samma eftermiddag. Detta är en viktig händelse där kommissionen bekräftar den mer uttalade inriktningen på tillväxt och sysselsättning och ger medlemsstaterna en enda sammanhängande ram för utarbetandet av sina respektive program. Europeiska rådet kommer att uppmanas att ge sitt politiska godkännande vid toppmötet i juni.

Vårt förhållningssätt ger mervärde i tre hänseenden. För det första bidrar det till att öka samstämmigheten i de åtgärder och reformer som skall genomföras på det makro- respektive mikroekonomiska området och inom sysselsättningen och ger nödvändiga upplysningar om processen med ekonomisk styrning och säkerställandet av den viktiga balansen mellan operationell strategi och politisk insyn. För det andra innebär förhållningssättet att de första inslagen i den nya treåriga Lissaboncykeln inleds. Och slutligen ger det den politiska och strategiska ram inom vilken medlemsstaterna skall skapa sina nationella reformprogram.

Framläggandet av ett Lissabonprogram för gemenskapen blir den andra milstolpen i processen. Europeiska rådet framförde önskemål om att kommissionen skulle lägga fram ett handlingsprogram för gemenskapen som motvikt till de nationella programmen. Dokumentet skall utarbetas under sommaren och kommer att innehålla en lista över de åtgärder som nämndes i det dokument som bifogades vårt meddelande den 2 februari om översynen av Lissabonstrategin. Kommissionen kommer också att genomföra detta gemenskapsprogram snabbt genom att lägga fram de många större initiativ vi namngav och som bekräftades av Europeiska rådet, till exempel reformen av statliga stöd, inrättandet av ett europeiskt tekniskt institut och 2010-initiativet.

Den tredje milstolpen blir ett meddelande i form av en metodguide för nationella rapporter. På så sätt ger kommissionen en första vägledning inför utarbetandet av nationella rapporter. Den fjärde och sista milstolpen blir förberedelserna och analysen av de nationella programmen som enligt våra planer sker under andra halvåret i år. Vi har därför sett och kan nu också bekräfta att detta i sanning var mer än ett politiskt uttalande, att Europeiska rådet faktiskt ville återuppliva Lissabonstrategin och att vi redan har påbörjat arbetet med att förverkliga detta.

I samband med diskussionerna om Lissabonstrategin bekräftade Europeiska rådet åter vikten av en inre marknad för tjänster som ett medel att uppnå de centrala målen för tillväxt och sysselsättning och betonade samtidigt vikten av att behålla den europeiska sociala modellen. Europeiska rådet bad att allt skulle göras inom lagstiftningsprocessen för tjänstedirektivet för att skapa ett brett samförstånd bakom vart och ett av dessa mål. Jag vill än en gång betona, vilket jag även gjorde den 2 februari, att kommissionen anser det vara möjligt att uppnå denna samsyn. Ert parlament spelar i detta hänseende givetvis en avgörande roll.

Den tredje stora fråga som avgjordes av Europeiska rådet var hållbar utveckling. Jag är tacksam över att slutsatserna från toppmötet bekräftar vikten av strategin för hållbar utveckling och klargör att Lissabonstrategin bidrar till arbetet med att uppnå det större målet, dvs. hållbar utveckling.

Det är i detta sammanhang också viktigt att konstatera att Europeiska rådet erkände det enorma problemet med klimatförändringar och uttryckligen angav att den årliga globala yttemperaturökningen inte får överstiga två grader Celsius jämfört med nivåerna tiden före industrialiseringen. Jag noterar även med tillfredsställelse att kommissionens meddelande Att vinna kampen mot den globala klimatförändringen fick ett varmt mottagande och att kommissionen fick i uppdrag att fortsätta sin analys av fördelar och kostnader för olika strategier för att minska koldioxidutsläppen. Detta hjälper unionen att utforma en strategi på medellång och lång sikt för att minska utsläppen i industriländerna med 15–30 procent till år 2020. Kommissionen tänker fortsätta sitt arbete i den andra etappen av det europeiska programmet för klimatförändringar.

Jag gläds slutligen över att Europeiska rådet tydligt signalerat unionens vilja att gjuta nytt liv i de internationella förhandlingarna genom att undersöka alternativen för åtgärder efter 2012. Europeiska rådet ser gärna att man i juni gör ett uttalande om de vägledande principerna för hållbar utveckling och planerar att undersöka översynen av strategin för hållbar utveckling under andra halvåret i år. Även på detta område kommer kommissionen att lägga fram lämpliga förslag för hur rådets mål skall kunna uppnås.

Herr talman, mina damer och herrar! Låt mig sammanfattningsvis konstatera att resultatet av vårtoppmötet, vilket ni säkert håller med om, är en utmärkt plattform för att arbeta mot en reflation av unionens ekonomi inom den betydligt vidare ram som utgörs av sökandet efter hållbar utveckling. Mycket arbete återstår dock innan de mål och beslut som antogs av Europeiska rådet kan uppnås och genomföras fullt ut. Detta kräver en mobilisering av samtliga berörda parter och jag kan lova er att kommissionen för sin del är fullt beredd att lämna sitt bidrag utan dröjsmål. Jag räknar med er medverkan och ert aktiva stöd.

Jag skall avsluta där jag inledde, det vill säga med att hänvisa till tanken om samverkan mellan institutionerna, samverkan kring målsättningar på medellång sikt, och jag anser att det är denna anda av samverkan – som för övrigt också gav sig till känna i går när jag talade inför det tillfälliga utskottet för politiska utmaningar och budgetmedel i ett utvidgat EU – som måste leva kvar framöver. Europeiska rådet lyckades göra ett markant framsteg vid vårtoppmötet och ändrade både Lissabonstrategin och stabilitets- och tillväxtpakten. Nästa svårighet som vi måste övervinna blir budgetplanen. I det hänseendet blir samarbetet mellan kommissionen och parlamentet avgörande – vilket förstås även gäller för det arbete vi utför i nära samarbete med Europeiska rådet.

(Applåder)

  Poettering, på PPE-DE-gruppens vägnar. – (DE) Herr talman, herr rådsordförande och herr kommissionsordförande! Mina damer och herrar! Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater välkomnar utgången av vårtoppmötet i fråga om Lissabonstrategin. Vi anser att rådet har hittat ett lämpligt sätt att uttrycka sina tankar, medan målen är ambitiösa, men samtidigt realistiska.

Vi anser i likhet med rådet och kommission att vårt mål måste vara att förbättra Europeiska unionens konkurrenskraft, att vårt mål måste vara att uppnå ökad tillväxt och att vi längs vägen också måste utnyttja vår ökade konkurrenskraft och tillväxt för att skapa fler arbetstillfällen. Det blir därigenom kommissionens, rådets och parlamentets gemensamma uppdrag att formulera vår EU-lagstiftning så att vi kan göra målet rättvisa. Detta gäller framför allt all lagstiftning som rör REACH, det vill säga kemikalielagstiftningen, där vi, Europaparlamentet och rådet, har en enorm lagstiftningsuppgift att fullfölja. Jag uppmanar kommissionen att också lämna sitt bidrag till detta.

Inom Lissabonstrategins ram välkomnar vi särskilt det goda samarbete som nu råder, inte bara mellan kommissionen, rådet och parlamentet, utan också – desto viktigare – med de nationella parlamenten. Parlamentets talman framförde ett som jag anser vara mycket bra förslag, nämligen att vi här i Europaparlamentet skall samråda med våra nationella motsvarigheter om Lissabonstrategin. Det skulle gynna ärendet i fråga, alltså Lissabonstrategin, och även samarbetet mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten, och det skulle också kunna fungera som exempel för andra politiska områden.

Vad gäller den europeiska valutans stabilitet skulle en bred majoritet i vår grupp ha önskat att vi höll oss till de regler som hittills gällt. Vi betonar eftertryckligen att tilltron till den europeiska valutans stabilitet är själva grundvalen för européernas tilltro till varandra och processen med Europas enande.

Man måste dock erkänna – och här vänder jag mig särskilt till Europeiska rådets tjänstgörande ordförande som har erfarenhet på området; jag tror att han var den ende av oss som var närvarande i Maastricht och undertecknade fördraget – att omsorg har ägnats åt att se till att inga prutningar gjordes av kriterierna på 3 procent respektive 60 procent. Tolkningen att vi skulle kunna gå till 4 procent eller till och med mer är helt felaktig. I slutsatserna anges uttryckligen att skulder som överstiger 3 procent skall ligga nära 3 procent och att detta inte utgör någon blankocheck eller någon ursäkt för nya obegränsade skulder.

På min grupps vägnar uppmanar jag kommissionen att i framtiden beslutsamt fortsätta att fylla sin funktion som väktare av lag och stabilitet.

Vad gäller frågan om Kroatien anser inte vår grupp att Kroatien hanteras rättvist, men vi välkomnar ändå de insatser som görs, särskilt av Europeiska rådets tjänstgörande ordförande, för att se till att inte bara internationella brottmålsdomstolen i Haag i sista led fattar beslut eller avger en dom om huruvida förhandlingar kan inledas, utan även att en kommission tillsätts för att undersöka läget i Kroatien. Jag rekommenderar att vi inleder arbetet snarast, så att förhandlingarna med Kroatien kan påbörjas.

Jag ger mitt uttryckliga stöd till det som sades om Kyoto. Vi står på samma sida som alla de som med kraft arbetar för utsläppsminskningar. I vår gemensamma resolution, parlamentets kompromissresolution, tar vi i punkt 35 också ställning till vapenembargot mot Kina. Vårt budskap till stats- och regeringscheferna är att vårt parlament – och jag tror att vi är ense om detta – eller åtminstone den här gruppen, på grund av de mänskliga rättigheterna och av andra skäl skulle vägra ge vårt samtycke till att häva vapenembargot.

(Applåder)

Den allra främsta prioriteringen de närmaste veckorna är att godkänna EU:s konstitution. Vi uppmanar alla delaktiga att göra en insats så att vi kan få majoritet i folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna och så att vi får en bra grund för följande folkomröstningar, eftersom konstitutionen är av högsta prioritet och EU:s konstitution behövs för Europas framtid.

(Applåder)

  Schulz, på PSE-gruppens vägnar. – (DE) Herr talman! Mina damer och herrar! Ärade tomma kammare! Jag har med spänning lyssnat på Hans-Gert Poettering. Vi i Europaparlamentets socialdemokratiska grupp var mest intresserade av att veta hur han nu hanterar det faktum att en rad kristdemokratiska statschefer har en annan åsikt än den överväldigande majoriteten i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna här i parlamentet. Han drog till med några rätt eleganta formuleringar för att dölja denna spricka i den konservativa familjen mellan blocket i den parlamentariska gruppen, som i sig är mer heterogen än homogen, och statscheferna.

Vilka frågor gäller det? Hans-Gert Poettering började med Lissabon och välkomnade Lissabonstrategin med eftertryck. Om denna är vi helt ense. Han hade rätt i sitt påstående – liksom kommissionens ordförande och rådets tjänstgörande ordförande – att signaler gick ut vid det här toppmötet om Lissabon och om genomförandet av målen från Lissabon. Detta var också vad vi hoppades skulle ske, det är de goda nyheterna från toppmötet, det är vad som muntrar upp. Det är vi helt ense om.

Men, Hans-Gert Poettering, toppmötet och dess resultat kan bara förstås på ett korrekt sätt om man ser till kombinationen av en reformerad stabilitetspakt – och behovet av ökad flexibilitet vilket denna också genererar för de nationella regeringarna – och de fastställda målen för Lissabonprocessen, eftersom de som vill investera och som borde investera i Lissabonmålen också måste ha en position där de kan investera i målen i egenskap av stater.

Den särskilda dragkraften i toppmötets resultat ligger i kombinationen av de instrument som krävs för att åstadkomma ökad flexibilitet, och som nu ingår i denna pakt, och målen för Lissabonprocessen, enligt den beskrivning som getts. Därför kan vi i PSE-gruppen helhjärtat samtycka till resultaten. Detta framgår också av vår resolution i dag som vi kommer att ge ett brett stöd. Jag förmodar att skeptikerna i PPE-DE-gruppen nu samtycker till formuleringen om stabilitets- och tillväxtpakten, som är nästan identisk med den som vi framförde före toppmötet. Vi hoppas att de samtycker och gör det med stor glädje.

Jag lyssnade med lika stort intresse när ni, herr Poettering, pläderade för – och jag förstår till fullo varför – att förhandlingar snarast inleds med Kroatien. Vi får se i eftermiddag hur mycket tilltro vi skall sätta till PPE-DE-gruppens uttalanden om utarbetandet av slutsatserna under anslutningsförhandlingarna. Om däremot de personer i Kroatien som sätter tilltro till era uttalanden i eftermiddag behandlas på samma sätt som Bulgarien och Rumänien skall vi förvarna dem i Zagreb om att de skall tala lite mer med Hans-Gert Poettering.

(Applåder)

PSE-gruppen välkomnar helhjärtat att rådets slutsatser är särskilt hoppingivande på ytterligare ett område. När det gäller EU:s roll i världen har vi socialdemokrater på senare år lagt betoningen i våra krav på hållbar utveckling och klimatförändring. De resolutioner som nu antas – kommissionens ordförande nämnde dem än en gång – visar vägen. Vi måste säga till medborgarna – och jag syftar här på era träffande kommentarer angående folkomröstningen i Frankrike – att inget land i denna värld och inget land i Europa, inte ens ett högt industrialiserat land, kommer att kunna möta 2000-talets utmaningar på egen hand. För Europas del betyder detta inom gemenskapen, dvs. i den ekonomiska, monetära och sociala gemenskapen och i den gemenskap som Europa kan utveckla som makt, som en gemenskap för hållbar utveckling och för minskade miljöfaror. Detta är globala utmaningar och det finns inget Frankrike, Tyskland, Förenade kungariket, Belgien eller Portugal som kan möta dem på egen hand. Det är Europa som kontinent och EU som politisk organisation för denna kontinent som måste bemöta dessa risker. Detta var ett budskap från vårtoppmötet som inte får underskattas. Socialdemokraterna här i parlamentet är också tacksamma för det och vi kan därför enas om vårt förslag till resolution i glad förväntan om att få ett brett stöd med gott samvete från medlemmar i både PPE-DE-gruppen och gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa.

(Applåder)

  Watson, på ALDE-gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Det verkar ofta falla på de små medlemsstaternas lott att rädda EU från de problem som skapats av de större länderna. Herr Juncker! Jag är rädd att ni ännu en gång har för höga förväntningar. Europeiska unionen står inför stora utmaningar som kommer att pröva inte bara dess förmåga att uppfylla medborgarnas förhoppningar och behov, utan också förmågan att hålla samman.

Europeiska rådet har brottats med utmaningen att stärka vår ekonomiska tillväxtpotential. Vår ekonomi har kört fast sedan Lissabonstrategin lades fram 2000. Det är nästan som om en millenniebugg av kontinentala mått har drabbat vår konkurrenskraft och lamslagit vår förmåga att fatta svåra beslut.

Trots att toppmötet hade annonserats som en nylansering av den tio år gamla Lissabonagendan fick Alliansen liberaler och demokrater intrycket att EU:s ledare går i sömnen. Det högtravande språket i rådets slutsatser saknar helt den värdighet som krävs för ett disciplinerat tänkande. Texten innehåller mycket retorik, men få åtgärder. Talet om åtgärder för att skapa nya konkurrensfördelar för företagen, ge konsumenterna tillgång till nya varor och tjänster och ge arbetstagarna möjlighet att skaffa sig nya färdigheter kombineras paradoxalt nog med ett krav på att kommissionen skall skriva om ett nyckelavsnitt i lagstiftningen om den inre marknaden för att möjliggöra tillväxt inom tjänstesektorn. Förslaget till tjänstedirektiv kan förbättras, men detta kommer att göras på ett seriöst sätt av parlamentet och den berörda rådskonstellationen, och inte av statschefer som spelar för gallerierna och underblåser nationalistiska känslor.

I Europeiska rådets slutsatser talas det om att unionen skall ges tillräckliga medel i budgetplanen för att genomföra sina politiska åtaganden, särskilt Lissabonprioriteringarna. I samma andetag kräver medlemsstaterna emellertid en restriktiv budget bara för att i nästa andetag binda de utrikespolitiska kostnaderna i sju år.

Alliansen liberaler och demokrater delar inte José Manuel Barrosos tillfredsställelse över vårtoppmötet. Herr Juncker! Vi vill gratulera ordförandeskapet till att ha genomfört ett ”omöjligt uppdrag”. Er legendariska förmåga att åstadkomma kompromisser har räddat det som fanns kvar av stabilitets- och tillväxtpakten. Men de lösa formuleringarna och kryphålen sänder rysningar längs ryggraden på traditionella ekonomer, och Silvio Berlusconis utnyttjande av den nya flexibiliteten för att erbjuda skattelättnader precis före allmänna val visar med vilket förakt de oansvariga ledarna kommer att behandla sina partner i euroområdet.

Vad har hänt med det europeiska ledarskapet? Var är känslan av ett gemensamt mål? Är det så konstigt att franska och brittiska medborgare visar liten entusiasm för det nya fördraget, när två av de ledare som har varit vid makten längst nesligen har misslyckats med att förklara och rättfärdiga EU för sina landsmän? Bristen på ledarskap på nationell och europeisk nivå hotar att få konstitutionsfördraget och till och med hela projektet att spåra ur. Om konstitutionen inte ratificeras kommer skulden helt och hållet att ligga hos de ledare som offrat en långsiktig europeisk enighet för kortsiktig nationell popularitet.

Ordförande Juncker! Jag kan inte annat än dra slutsatsen att ert Europeiska folkparti har svikit vår union. Ni har inte lyckats att använda er majoritet i rådet för att skapa en sammanhängande ekonomisk strategi. Ni klarar inte av att bringa ordning i era trupper så att vi kan genomföra vårt åtagande gentemot Bulgarien och Rumänien, för att inte nämna attityden mot Kroatien, som vi nyss hörde om. Vi förödmjukas utomlands när EU finner det lämpligt att inte dra sig för att skydda sin privilegierade handelsställning mot totalitära regimer i Ryssland eller Kina, när vi blundar för lidandet i Sudan och när vi tiger inför överreaktionen från amerikanerna, som fängslar våra medborgare utan att ange vad de anklagas för och nekar våra flygbolag luftrum. Under dessa förhållanden gör Europeiska unionen sina medborgare en otjänst. Europa behöver bättre och förtjänar bättre.

(Applåder)

  Frassoni, på Verts/ALE-gruppens vägnar. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! För en gångs skull fanns det goda nyheter även för gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen i slutsatserna från ett av Europeiska rådets möten. Det händer inte ofta, och kanske var det därför som ordförande Barroso sade att de gröna befinner sig utanför systemet eller är emot systemet. Jag anser inte att detta är fallet och jag hoppas kunna utnyttja de år och månader som återstår av mandatperioden för att ändra hans uppfattning.

Jag nämner även detta på grund av att vi inte är särskilt glada över att konstatera att kommissionen talade tyst om just de fyra punkter vid detta toppmöte som vi anser vara relativt positiva, eftersom kommissionen hade drivit en annan linje. Punkterna är följande: reformen av stabilitetspakten, exakta målsiffror för Kyotoprotokollet, vilka kommissionen olyckligtvis beslutade att inte nämna, ny jämvikt i Lissabonstrategin i fråga om miljömässig och social hållbarhet, om än fortfarande på ett vagt och odefinierat sätt och ett slags nyfunnen insikt om realiteter ifråga om Bolkesteindirektivet – även om det är mycket svårt att ens här i parlamentet erkänna att ett direktiv om tjänster av allmänt intresse måste utarbetas innan Bolkesteindirektivet antas.

Även vi anser att reformen av stabilitetspakten har varit bra och att pakten nu blir bättre lämpad för att beakta det allmänna ekonomiska läget och de specifika nationella förhållandena. Dessa positiva aspekter uppvägs givetvis i hög grad av att bestämmelserna om utgifternas kvalitet fortfarande är alltför vaga. Att till exempel välja att investera upp till 700 000 000 EUR per år på att bygga en internationell termonukleär försöksreaktor när inte ens de mest optimistiska bedömare förväntar sig att den kan tas i bruk före 2050 – om alls – betyder att man inte inser det brådskande behovet av att genomföra Kyotoprotokollet eller potentialen i förnybara energiformer, och att man inte investerar inom det senare området. Vi anser det vara ett stort misstag.

Dessutom måste vi tyvärr erkänna att under det Europeiska rådets möte inte togs någon som helst hänsyn till att det i en sund makroekonomisk miljö måste ingå en skattereform, så att den skattebörda som i dag ligger på sysselsättning flyttas över till skatt på miljöförstörelse så att traditionell sysselsättning därmed blir attraktiv. Detta sade Jacques Delors redan 1992, och vi har inte gjort några framsteg alls sedan dess.

Kommissionsordförande Barroso och kommissionsledamot Verheugen! Jag anser att vi verkligen borde lära oss något av den trista historien om Italiens ekonomi och regering som tog makten med löfte om nya ekonomiska mirakel genom sänkta skatter och miljöregler. I dag ligger landet sist i listan över tillväxt och konkurrenskraft i Europa. Vi anser, ordförande Barroso, att EU måste synas och höras, dels för att vinna folkomröstningen om konstitutionen i Frankrike, dels för att övertyga medborgarna om att det faktiskt finns ett europeiskt mervärde, så att kommissionens initiativ inom Lissabonstrategin kan leda fram till ny lagstiftning. Vi är inte glada över att kommissionen nöjer sig med rollen som samordnare. Vi tycker inte att det räcker, eftersom det betyder att det enda budskapet från Europa till de franska väljarna och andra handlar om Bolkesteindirektivet, patenterbar mjukvara och en laissez-faire-politik på det ekonomiska och sociala området.

Det vill vi inte ha. Vi anser att vi måste gå i en annan riktning, och framför allt uppmanar vi ordförandeskapet och ordförande Barroso att ta större hänsyn till vad vi – och även kommissionen – har kallat den ekologiskt effektiva revolutionen. Antalet ekologiskt effektiva industrier och företag växer för närvarande med omkring fem procent per år och vi anser att vi borde investera mycket mer inom denna sektor och ta den på större allvar. Till sist håller jag med om allt det som Graham Watson sade, med ett undantag: min grupp och jag anser inte att hets och knuffar i en strid där vi står trängda i ett hörn för att ansluta Bulgarien och Rumänien hjälper oss att övertyga bulgarer, rumäner eller EU-medborgare om projektets genomförbarhet.

  Figueiredo, på GUE/NGL-gruppens vägnar. – (PT) Herr talman, herr kommissionsordförande, herr rådsordförande! Mina damer och herrar! Den nedskrivning av den förväntade tillväxten som kommissionen har annonserat och den kapitulation detta innebär mot bakgrund av de redan låga tillväxtsiffrorna 2004 visar att den restriktiva budgetpolitiken och monetära politiken på EU-nivå och medlemsstatsnivå har hämmat den inhemska efterfrågan, de offentliga investeringarna och den ekonomiska återhämtningen.

Detta har fått en negativ inverkan på sysselsättningen, fattigdomen, den sociala utslagningen och ökningen av social och territoriell ojämlikhet, vilket bekräftas av de 20 miljoner arbetslösa och de runt 70 miljoner människor som lever under fattigdomsgränsen. De stora företagen inom EU upplevde däremot vinstökningar på 78 procent under 2004, och som andel av BNP i euroområdet är dessa vinster för närvarande nästan de högsta på 25 år.

Hur kan någon mot bakgrund av detta acceptera den så kallade nylanseringen av Lissabonstrategin när den bygger på konkurrenskraft och på att skapa arbetstagare som är mer attraktiva för företagen, på ökad liberalisering inom bland annat tjänstesektorn, på att öka marknadernas flexibilitet, på att minska arbetstagarnas rättigheter, på att utöka antalet låglönesektorer, på att försöka behålla förslagen till direktiv om fördelning av arbetstid och på att skapa en inre marknad för tjänster? Vi kan inte acceptera det.

Hur kan någon acceptera att rådet i sina slutsatser bara flyktigt nämner social integration och enbart hänvisar till barn som drabbas av fattigdom, utan att lägga fram ett mångfasetterat och integrerat program för att bekämpa fattigdom och social utslagning? Hur kan någon acceptera att betoningen, trots en meddelad ändring av stabilitets- och tillväxtpakten, fortfarande ligger på att uppfylla restriktiva, om än aningen flexibla, mål, medan man prioriterar en nedmontering av offentlig social trygghet för alla samtidigt som vi vet att offentliga investeringar och bibehållna offentliga trygghetssystem är avgörande faktorer när fattigdom och social utslagning skall bekämpas?

Vi vill följaktligen betona behovet av att slopa förslagen till direktiv om arbetstid och en inre marknad för tjänster och av att avskaffa stabilitets- och tillväxtpakten för att i stället ersätta den med en tillväxt- och sysselsättningspakt. På så sätt kan vi prioritera att skapa av 22 miljoner högkvalitativa arbetstillfällen med rättigheter senast 2010, att klara de mål som fastställdes vid Europeiska rådets möte i Lissabon och att halvera fattigdom och social utslagning, enligt överenskommelsen i 2000 års Lissabonstrategi.

Vi anser att kampen mot löneskillnader, främjandet av lika rättigheter och möjligheter och värnandet om verkligt samförstånd bör ligga högst på EU:s ekonomiska och sociala dagordning.

  Clark, på IND/DEM-gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Efter allt det som Jean-Claude Juncker sade för en månad sedan, bland annat här i parlamentet, om att stabilitets- och tillväxtpakten var död eller att den i bästa fall behövde lämnas åt sitt vacklande öde, påstår nu Europeiska rådet att den lever igen. Historien om Lasarus upprepar sig. Men den lever inte, den är ett lappverk. Om ett år kommer denna ruttna pakt att behöva lappas ihop eller spolas, som jag sade förra gången.

Toppmötet var emellertid anmärkningsvärt för något som inte diskuterades: Förenade kungarikets budgetrabatt. Jacques Chirac kommenterade den åtminstone efter mötet när han sade till reportrarna att den inte längre kan motiveras, utan att den tillhör det förgångna. José Manuel Barroso upprepade sedan dessa uttalanden.

Vill ni kanske försvara att Förenade kungariket utan denna rabatt skulle betala 14 gånger mer till EU än vad Frankrike gör och att vi trots rabatten betalar två och en halv gånger mer än Frankrike? José Manuel Barroso sade också att 70 procent av kommissionens utgifter gick till jordbruket när man enades om rabatten, men att denna andel kommer att minskas till en tredjedel genom de nya förslagen. I själva verket innebär förslagen att tre fjärdedelar av utgifterna i framtiden kommer att gå till jordbruket i fattiga regioner. Så ser kommissionens prioriteringar ut. Detta är ingen tröst för Förenade kungariket, rabatt eller inte. Vår utrikesminister har sagt att kommissionens förslag kan betyda en ökning av budgeten på 35 procent, men att vår rabatt inte går att röra.

Det är val i Förenade kungariket den 5 maj. Jag vill råda er att inte försöka ta flyget från London till Bryssel dagen därpå. Ni skulle vara tvungna att trängas med partitjänstemän och regeringsministrar som, oberoende av vilket parti som vinner, kommer att skynda sig hit för att försöka få till stånd en kompromiss. Det kommer att vara en milstolpe på vägen till Förenade kungarikets utträde. Ju sämre, desto bättre, för ekonomiskt kommer EU då att vara 14 gånger så dåligt för Förenade kungariket som för Frankrike. Men vem vet? Trots Jacques Chiracs desperata ansträngningar visar opinionsmätningarna att EU blir mindre populärt i Frankrike för varje dag som går.

  Muscardini, på UEN-gruppens vägnar. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det är verkligen värt att framhålla att regeringarna äntligen har insett att stabilitetspakten inte får fungera som en bromskloss eller ett hinder för ekonomisk tillväxt.

Utgången av Europeiska rådets möte i Bryssel har visat vikten av att EU gör reglerna lite mer flexibla, eftersom de annars förlamar ekonomin genom en alltför strikt och schematisk tolkning av stabilitetspakten, vilket i sista ledet har bromsat upp många medlemsstaters utveckling.

Med nedgången i världsekonomin och det nya internationella läget behövde EU äntligen fatta beslut om att övervinna sin oförmåga att se framtiden an med nödvändig flexibilitet.

Det går inte längre att föreställa sig ett Europa som är konkurrenskraftigt på den internationella arenan när dess tillväxttakt bara är hälften av den i Förenta staterna. Det går inte längre att tro att värdet av stabiliteten, som visserligen är en positiv företeelse i sig, räcker för att övervinna den bristande flexibilitet som det senaste decenniet har fryst tillväxten.

Vi är glada över att Europeiska rådet har nått ett brett samförstånd om att reformera pakten och vi lyfter fram den överenskommelse som nåtts om strukturreformerna där man fastställer den korrigerande politik som medlemsstaterna måste följa för att uppfylla paktens kriterier om deras underskott överskrider gränsen.

Pensionssystemet, forsknings- och innovationssektorn, fortbildning och större struktur- och infrastrukturarbeten är investeringsåtaganden som i redovisningshänseende inte alltid är förenliga med de gränser som anges i kriterierna.

Det råder ingen tvekan om att pakten måste tillämpas rättvist i de länder som har anslutit sig till den. Det är också sant att ekonomin i Europeiska unionen med 25 medlemsstater, som präglas av stora skillnader och mångfald, kräver en rikare och mer strukturerad gemensam ram som kan innebära att skillnaderna bemöts med större förståelse, utan att avsteg för den skull görs från de mål som fastställs i referenskriterierna.

Jag skulle vilja påminna Graham Watson – som jag lyssnade mycket noga på – om att det inte finns någon ekonomisk strategi, eftersom det inte finns någon politisk strategi, och på grund av att vi fortfarande använder förra århundradets ekonomiska och finansiella bestämmelser för att möta detta århundrades nya utsikter.

(Talmannen bad talaren att avsluta inlägget.)

Herr talman! Andra ledamöter har överskridit sin talartid ännu mer än jag, så reglerna borde antingen gälla för alla eller för ingen.

  Talmannen. – Samma regler gäller för alla, fru Muscardini.

  Czarnecki, Ryszard (NI). – (PL) Herr talman! Europeiska rådet är väldigt förtjust i att förklara att Lissabonstrategin är dess främsta prioritet och sin vana trogen har det gjort det igen. Jag tänker på en formulering i någon av Nikolaj Gogols böcker som går ut på att de gamla ännu inte har dött och de unga ännu inte fötts men ändå utgör ett hot mot de levande. Den gamla strategin ligger på dödsbädden, den nya går fortfarande i kortbyxor, men båda hotar européerna med studsande checker, motstridiga prioriteringar och tomma ord. Rådets ordförande har i dag förklarat att européerna inte gör sig omaket att läsa strategin och att de inte tycker om den, men det är inte deras fel. Reaktionen på många av rådets förslag är ”ja, men ...”, och detta ”men” förstärks bara vid en närmare granskning. Det gäller till exempel i fråga om ramprogrammet för forskning och utveckling. Programmet borde öppna dörrarna på vid gavel för forskning i hela den gamla världen och i den nya unionen. Men det får inte bli en bakdörr med vars hjälp medlemsbidragen från de rikaste medlemsstaterna kan återföras till nationell nivå. Konkurrenskraft är något som ofta förekommer i rådets senaste dokument. Konkurrenskraften finns där på papper, men i praktiken, i verkliga livet, har tjänstedirektivet skjutits åt sidan, medan det i själva verket bara handlade om att stärka konkurrenskraften och genomföra den i praktiken. Vill rådet både ha kakan och äta den? Asien borde glädjas när det ser hur dess främsta konkurrent Europa tappar kraft. Det är uppenbart vilka åtgärder som borde vidtas, i stället för att framkalla rädsla inom unionen. Små företag i Polen, Ungern, Tjeckiska republiken, Slovakien och Litauen borde få samma behandling som företag i den gamla unionen. Ni är alla, mina damer och herrar, medvetna om att så inte är fallet. Rådet har nämnt omfördelning av stöd och jag är oroad över att detta i praktiken betyder mindre finansiering för de nya medlemsstaterna. Rådet har inte dämpat den oron. Rådet har talat om att reformera systemet för regionala stöd. För att tala klarspråk är jag rädd att det kanske är en ursäkt för att befästa uppdelningen av Europa mellan en fattig ny union och en gammal rik. Den sistnämnda skulle inte ha något emot att glömma bort solidaritetsprincipen, som sägs vara grundvalen för Europeiska gemenskaperna.

  Lulling (PPE-DE). – (FR) Herr talman, herr rådsordförande och herr kommissionsordförande! Mina damer och herrar! Eftersom läget är som det är har jag bara två minuters talartid och skall därför begränsa mig till stabilitets- och tillväxtpakten och säga att förekomsten av en politisk överenskommelse inom rådet om att fräscha upp vissa delar av pakten är bra nyheter. Det luxemburgska ordförandeskapet kan ta åt sig äran av en framgång som på intet sätt var given.

Frånsett detta försätter oss reformöverenskommelsen i en tämligen paradoxal situation, eftersom den nya versionen av pakten visserligen innehåller några mycket bra tillskott, särskilt vad gäller förebyggande arbete, men samtidigt måste man inse att det bara får ett ljummet godkännande. För att fördriva farhågorna finns det ett enormt behov av att ta itu med den centrala uppgiften att återskapa förtroendet för en pakt som har misskötts alltför länge och återskapa dess trovärdighet.

Det återstår fortfarande alltför många gråzoner som bäddar för att nya tolkningstvister än en gång oundvikligen kommer upp till ytan med förnyad kraft och gör att varje regering tolkar reglerna på sitt sätt. Alltför många tveksamheter återstår i fråga om medlemsstaternas beslutsamhet att följa en rad principer som de själva har ställt upp. Herr talman, det åligger först och främst kommissionen att klargöra dessa principer genom att infoga de grundläggande ändringarna som rådet fastställde i sin förordning från 1997 och som utgör ramen för pakten.

Under sådana förhållanden får arbetet med dessa förslag en särskild betydelse, och större uppmärksamhet i detaljfrågorna är av nöden. Jag skall bara nämna två exempel. Vilka särskilda åtaganden kommer att växa fram till följd av paktens förebyggande bestämmelser som i viss mån utgör ett förhandlingsargument för att luckra upp reglerna på andra områden? Hur kan det erkända behovet av enkelhet, insyn och rättvisa i förfarandena för hantering av alltför stora skulder i dessa instrument förenas med den höga grad av förfining som präglar de mekanismer som börjar växa fram?

Vad gäller förtroende och trovärdighet är det givetvis medlemsstaternas uppgift att avge rapporter och begära konsekvens. Inte ens den mest välmenande iakttagare har kunnat undgå att notera att debatten om paktens reform mer liknat pläderingar inför en industriell domstol än diskussioner med ens ett uns opartiskhet. Jag måste säga att denna avskyvärda inställning har fått förödande psykologiska konsekvenser, inte bara genom att allvarligt skada principen om lika behandling av alla medlemsstater, utan också bevisligen urholkat grunderna för en gemenskap som bygger på rättsliga principer.

ORDFÖRANDESKAP: TRAKATELLIS
Vice talman

  Goebbels (PSE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Vårens toppmöte var en framgång. Ordförandeskapet har gjort sig förtjänt av våra lyckönskningar efter att ha arbetat fram en rimlig kompromiss om stabilitets- och tillväxtpakten och nylanserat Lissabonstrategin.

Vår union befinner sig i en egendomlig situation. Vi är världens största exportområde och huvudmarknad för övriga världen. Vår union är en fristad för fred, en attraktiv politisk enhet som allt fler länder vill ansluta sig till. Samtidigt håller vi på med ett slags självbestraffning och vältrar oss i den förutspådda nedgången för kungahuset Europa.

Faktum talar dock emot detta pessimistiska synsätt. Sedd utifrån är vår europeiska union ett exempel på det goda livet. Den förenar hög levnadsstandard med nästan oslagbara sociala och miljömässiga normer. EU skapar arbetstillfällen – 6,5 miljoner de senaste fyra åren. Arbetslösheten är dock fortfarande alldeles för hög i några av våra största länder.

Ja, vår tillväxt är lägre än i Kina, men en ekonomi som står för närmare en fjärdedel av världens samlade BNP måste växa långsammare än en ekonomi i vardande i ett land som levt med stagnation i hundra år. Även med en tillväxttakt på bara två procent per år ligger den ekonomiska expansionen i vår union i en storleksordning motsvarande hela Taiwans ekonomi.

Den rådande tesen är att Europa hamnar i Förenta staternas kölvatten i fråga om konkurrenskraft och produktivitet. Vid närmare granskning framgår det att den amerikanska produktivitetsökningen framför allt härrör från vissa delar av servicesektorn, till exempel grossistförsäljning, detaljhandel, fastighetsmarknad och finansmäkleri, som inte på något vis konkurrerar direkt med sina europeiska motsvarigheter.

Å andra sidan kan erkännas att Europa ligger i bakvattnet – och här finns det en verklig klyfta – i fråga om halvledare och kontorsmaskiner. Förvånande nog har våra företag ett försprång i produktiviteten inom kommunikations- och datatjänster. Europa ligger faktiskt före Förenta Staterna på 37 av 56 ekonomiska verksamhetsområden. Det är sant att Europa ligger efter inom forskningen och här hamnar det privata näringslivet i skottgluggen: medan 80 procent av 1,2 miljoner forskare i Förenta Staterna arbetar inom det privata näringslivet är enbart 48 procent av de europeiska forskarna anställda av privata företag.

Den omformulerade Lissabonstrategin kan och måste bemöta dessa problem. För att maximera dess framgångar måste Europeiska unionen ha en gynnsam makroekonomisk ram. Den förnyade stabilitets- och tillväxtpakten kommer att bidra till att gynna tillväxten genom att ge utrymme för att offentliga satsningar anpassas till konjunkturen och genom att öka investeringarnas inverkan.

Stabilitet är utan tvekan en offentlig tillgång. Faktum kvarstår dock att unionen, och särskilt euroområdet, aldrig har haft så hög stabilitet förut. Inflationen är inte längre något problem, valutan är stark och räntenivåerna lägre än någonsin. Visst behöver vi ökad tillväxt och inhemsk efterfrågan, framför allt i några av våra större länder. Men det faktum att Förenade kungariket, Sverige och Danmark har högre tillväxt än euroområdet, trots högre räntenivåer, borde vara något för Europeiska centralbanken att fundera över.

Den socialdemokratiska gruppen stöder förvisso rådets tjänstgörande ordförande, även om han råkar vara en framstående medlem i Europeiska folkpartiet, när han påminner Europeiska centralbanken om att den ensam har ansvar för valutapolitiken, medan genomförandet av EU:s ekonomiska politik är en uppgift för de nationella regeringarna. Detta är ett annat område där vi måste framhärda i att ”skilja stat från kyrka”.

(Applåder)

  Klinz (ALDE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande och herr kommissionsordförande! Mina damer och herrar! Jag lyckönskar den luxemburgske rådsordföranden till att förra månaden ha avslutat arbetet med reformerna av stabilitets- och tillväxtpakten. Pakten har i sin nya utformning en rad positiva aspekter.

Paktens förebyggande inslag har stärkts och medlemsstaterna sporras att spara inför sämre tider. Samtidigt ägnas mer uppmärksamhet åt medlemsstaternas statsskuldsnivåer.

Större hänsyn än tidigare har tagits till de skiftande ekonomiska förhållandena i de enskilda medlemsstaterna. I det hänseendet finns det goda möjligheter att i framtiden kunna arbeta fram realistiska lösningar på problemen i de fall underskotts- och skuldkriterierna överskrids. Reformen av pakten borde bidra till att förena medlemsstaternas ekonomiska politik och samtidigt belysa behovet av en hållbar finanspolitik.

Jag hyser dock vissa tvivel på om dessa positiva aspekter räcker för att ge euroområdet en skjuts framåt. Jag är rädd att dessa reformer inte kan återskapa medborgarnas förlorade förtroende. Det finns enligt min mening alltför många svaga punkter i den reformerade pakten. Europeiska centralbanken kommer i framtiden ensam att ansvara för att euron förblir en stabil valuta eftersom pakten praktiskt taget upphör att fungera som en andra pelare för stabiliteten.

Det ökade utrymmet för tolkningar och de ospecificerade särskilda omständigheterna kommer att fresta många medlemsstater att dra på sig nya skulder. Detta kan snart tvinga Europeiska centralbanken att höja räntenivåerna och äventyra den redan svaga tillväxten i euroområdet.

Kommissionen har enligt mig gått försvagad, snarare än stärkt, genom reformprocessen. Jag tvivlar på att den klarar av att verkligen fylla sin roll som paktens väktare. En konsekvent tillämpning av den sanktionsmekanism som anges i pakten vid överträdelser verkar mindre trolig i dag än någonsin tidigare. Jag hoppas att den trots dessa onda aningar kan avvärja eventuella skadliga verkningar för euroområdet.

Översynen av förordningarna nr 1466 och 1467 måste omfatta ett klargörande av otydliga formuleringar. Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa förväntar sig att Europaparlamentet görs aktivt delaktigt i processen med att utarbeta dessa förordningar och övervaka paktens efterlevnad.

  Hudghton (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! I går publicerades en opinionsundersökning i Skottland som innehöll en fråga om konstitutionsfördraget. Andelen skottar som var för att underteckna konstitutionen uppgick till 35 procent. Andelen som var mot att underteckna EU-konstitutionen var 49 procent.

För fem år sedan skulle svaret från Skottland ha varit mycket mer positivt. Historiskt sett har Skottland faktiskt varit mycket mer positivt till att samarbeta med våra europeiska partner än vad vissa andra delar av Förenade kungariket har varit. Men trots allt tal efter Santerkommissionens fall om att förbättra kontakten med medborgarna betraktas många av våra politiska beslut och direktiv fortfarande som okänsliga och oförenliga med det verkliga livet i våra samhällen, inte minst i Skottland efter den gemensamma fiskeripolitikens katastrofala misslyckande. Men jag anser att tjänstedirektivet har potential att ytterligare undergräva allmänhetens förtroende och jag tycker inte att rådet och kommissionen hittills har hanterat frågan på ett lyhört sätt.

Direktivet ses som ytterligare ett angrepp på de nödvändiga offentliga tjänsterna. Mycket har sagts om de potentiella följderna av principen om ursprungsland, men om vi skall ta hänsyn till verkligheten handlar det om mycket mer än det. I Förenade kungariket är Skottlands rättssystem och regelverk exempelvis helt skilda från systemen i England och Wales, och så vidare. Jag skulle vilja se ett större erkännande än hittills av skillnaderna inom medlemsstaterna och inte endast av känsliga frågor på medlemsstatsnivå.

  Adamou (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Rådets tjänstgörande ordförande är inte kvar, och kommissionens ordförande sitter upptagen i samtal, men jag skall ändå framföra mina synpunkter. Socialpolitiken kommer tyvärr i andra hand i Lissabonstrategin. Med de föreslagna förändringarna av stabilitetspakten och själva Lissabonstrategin kan Lissabonstrategin inte bli en strategi som gynnar människorna på gräsrotsnivå. Det går helt enkelt inte ihop, och det faller på sin egen orimlighet att vi talar om att skapa världens mest produktiva ekonomi samtidigt som vi vill göra budgetnedskärningar och därigenom minska sammanhållningen. Bara genom en rad genomgripande åtgärder, där också andra aspekter ingår, kan Lissabonstrategin bli en strategi som gynnar människor på gräsrotsnivå.

Hela gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster ställer sig negativ. Vi kräver att en socialstat värd namnet, med full sysselsättning som mål, skapas i Europa. Vi kräver en strategi som syftar till en hög levnadsstandard och som inte får stryka på foten inför behovet att öka konkurrenskraften. Vi kräver att den s.k. flexibla arbetstiden, som river upp det sociala skyddsnätet, avskaffas. Vi kräver att 35-timmarsveckan införs i praktiken, utan att lönerna sänks, vilket skulle innebära att fler människor sätts i arbete. Vi motsätter oss en strategi som syftar till ensidig tillväxt som gynnar storföretagen och den privata sektorn. Vi skall fortsätta vårt arbete med att förmå beslutsfattarna inom kommissionen och rådet att äntligen sluta att tänka i ekonomiska termer och i stället sätta människorna främst. Detta kan bara åstadkommas genom radikala förändringar av stabilitetspakten och Lissabonstrategin.

  Blokland (IND/DEM). – (NL) Herr talman! Europeiska rådet har förklarat att tjänstedirektivet bör ges en djupare social dimension. Avsikten kan ju inte vara att utnyttja arbetare från medlemsstater med mindre stränga arbetsvillkor eller att illojalt konkurrera med tjänsteleverantörer i medlemsstater där arbetsmarknaden är strikt reglerad. Om man bryter mot gällande arbetsrätt kommer oönskade situationer att uppstå, vilket har skapat oro bland allmänheten. I enlighet med europeiska regler tas i direktivet hänsyn till att tjänsteleverantörer är bundna vid den lokala arbetsrätten. Detta förutsätter emellertid att denna arbetsrätt tillämpas konsekvent. Gör den inte det kommer människor helt klart att utnyttjas, med illojal konkurrens som följd. De garantier för att arbetsrättens regler efterlevs som ges i det föreslagna direktivet har hittills varit otillräckliga. Enligt förslaget var det ursprungslandets, inte destinationslandets, uppgift att se till att arbetsrätten efterlevs, vilket leder till en ohållbar situation. Man kan ju inte räkna med att exempelvis polska myndigheter skall se till att polska arbetare i Nederländerna rättar sig efter de arbetsvillkor som gäller på den nederländska arbetsmarknaden. Vi behöver en ny strategi som gör det möjligt att upprätta ett fungerande system för kontroll av att arbetsvillkoren efterlevs i samtliga medlemsstater. Ursprungslandet kommer i varje fall att behöva anmäla att dess medborgare kommer att arbeta i destinationslandet. Informationsutbyte är följaktligen det första steget för att göra det möjligt att efterleva arbetsrätten. Jag utgår från att kommissionen kommer att införliva denna anmälningsplikt med direktivet.

Åtta miljöorganisationer uppmärksammade med all rätt direktivets betydelse för natur, miljö och hälsa. Det förefaller som om EU-fördragets integrationstanke, där slutmålet var hållbar utveckling, för tillfället har glömts bort.

Rådet har sammanfattningsvis inte klargjort hur man vill gå vidare och hur direktivet kan ges en tydligare social och miljömässig dimension – det var ju trots allt detta som var syftet med Lissabonprocessen. Faktum är att det var Europaparlamentets, snarare än rådets, sak att ta nästa steg i lagstiftningsprocessen. Rådet förde trots detta upp tjänstedirektivet på dagordningen för att tillgodose enskilda medlemsstaters speciella intressen, vilket har rubbat jämvikten i det institutionella ramverket. Mot bakgrund av den debatt som konstitutionsfördraget har gett upphov till i Frankrike förefaller rådet just nu vara mycket angeläget om att tydligare lyfta fram denna sociala dimension, trots att det finns lämpligare argument att anföra mot konstitutionen.

  Krasts, på UEN-gruppens vägnar. – (LV) Herr talman! När vi bedömer resultaten av Europeiska rådets möte tvingas vi tyvärr konstatera att tjänstedirektivet kom att stå i förgrunden. Resultatet av debatten om tjänstedirektivet, som var ett arv från den tidigare kommissionen, skruvar helt klart ned förväntningarna på möjligheten att nå Lissabonmålen som de ser ut i den nuvarande kommissionens omarbetade version. Avsikten med direktivet var att öka konkurrensen inom de konkurrensutsatta sektorerna och därigenom locka till sig nya konsumenter. Direktivet ger också stöd åt de små och medelstora företag som i dagsläget saknar möjlighet att arbeta gränsöverskridande. Direktivet avslogs i den föreslagna formuleringen och utmålades som ett hot mot den europeiska sociala modellen. De flesta kritiker riktade i förvånansvärt hög grad in sig på tillämpningen av principen om ursprungsland vid tillhandahållandet av tjänster. Detta är grundprincipen i all lagstiftning på den inre marknaden, och EG-domstolen har konsekvent hävdat den i sina domslut. Kommissionen är på god väg att mista ett av de få redskap som står till dess förfogande, och den håller på att rasera en av de just nu viktigaste hörnstenarna i den återupplivade Lissabonstrategin. Det är förståeligt att man av ekonomiska skäl vill se en reform av stabilitets- och tillväxtpakten, men en sådan reform vore fullt berättigad bara om EU var en enad stat. Man brukar säga att man inte ser längre än näsan räcker. Stabilitets- och tillväxtpakten antogs när tiderna var goda och är därför olämplig i dåliga tider. Under de goda tiderna saknade upphovsmännen vilja att spara för sämre tider, och när tiderna är dåliga saknas vilja att genomföra strukturreformer, så det enda alternativ som återstår är alltså att ändra villkoren i pakten. En reform av pakten inverkar negativt på skattedisciplinen i medlemsstaterna och ger inga incitament till förändring i positiv riktning under goda tider. Samtliga medlemsstater, alltså även de som skötte sig under både goda och dåliga tider, kommer emellertid att drabbas lika mycket av de problem som blir följden av en svagare gemensam valuta och högre låneräntor. Rådets beslut kommer i alla avseenden att ge upphov till en kedjereaktion. Jag hoppas att inställningen till Lissabonstrategin blir annorlunda än det mottagande som rådet gav tjänstedirektivet och att de positiva inslagen i Lissabonstrategin kommer att ge den stimulans som vi alla hoppas på. Jag hoppas också att bristande skattedisciplin och uteblivna strukturreformer inte kommer att äventyra den europeiska sociala modellen.

  Vanhecke (NI). – (NL) Herr talman! Det kan knappast förnekas att Europeiska rådets senaste möte överskuggades av yttre omständigheter, nämligen de folkomröstningar om den europeiska konstitutionen som skall hållas i ett antal europeiska länder. Det är mot bakgrund av dessa folkomröstningar som man bör se beslutet att ta upp tjänstedirektivet till förnyad granskning. Det är verkligen en öppen fråga om Bolkesteindirektivet verkligen kommer att ses över eller förändras när folkomröstningarna väl är över. Som alla vet fattas besluten i EU så gott som rutinmässigt över huvudet på människorna, och det har flera gånger hänt att man inte har tagit gammaldags begrepp som sanning och demokrati på fullt allvar.

När det gäller Bolkesteindirektivet kan vi konstatera att det rakt igenom präglas av tvetydighet. Även bland experterna på EU-lagstiftning går åsikterna vitt isär om hur det hela kan, eller kommer att, gestalta sig i verkligheten. Det är helt klart att det mycket vittomfattande tjänstebegreppet, tillsammans med principen om ursprungsland, kommer att leda till genomgripande förändringar av staters, och i vissa fall delstaters, befogenheter och ansvar. Förslaget får dessutom otvivelaktigt konsekvenser för staternas befogenheter och skyldigheter när det gäller social trygghet, hälso- och sjukvård samt utbildning. Inom alla dessa områden bör, enligt min enkla åsikt, subsidiaritetsprincipen strikt tillämpas. Frits Bolkestein påstår att tjänsteleverantörerna endast omfattas av de regler som gäller i ursprungslandet. Jag kan inte för mitt liv begripa hur man med dessa regler kan undvika snedvriden konkurrens eller ens social dumpning, och jag frågar mig också om detta verkligen gagnar konsumenterna i Europa.

Låt mig också ställa mig ytterst skeptisk till talet om de hundratusentals nya arbetstillfällen som man med detta direktiv påstår sig skapa i Europa. Som alla andra väntar jag fortfarande på de miljontals arbetstillfällen som precis samma ekonomer ställde i utsikt när euron infördes. Jag vill återigen upprepa att jag inte hyser någon som helst tilltro till rådets löfte att vidta märkbara förändringar av Bolkesteindirektivet. Jag litar inte på den plötsliga omvändelse till principen om det egna folkets företrädesrätt som så många vänsterpolitiker bekänner sig till när de oroar sig för resultatet av folkomröstningarna om den europeiska konstitutionen. Som fallet var med Turkiet kännetecknas EU:s politik många gånger av ständiga svek och en rad fräcka lögner, och jag är rädd att vi genom Bolkesteindirektivet nu kommer att få se mer av den varan.

  Grossetête (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Jag vill först och främst gratulera rådets tjänstgörande ordförande som vid en ytterst känslig tidpunkt i Europas historia gjorde en betydelsefull insats under vårtoppmötet för att uppnå den nödvändiga samsynen mellan samtliga medlemsstater.

Jag anser att stabilitets- och tillväxtpakten är viktig genom att den utgör en garanti för den gemensamma valutans stabilitet. Vad Europa emellertid behöver är kriterier snarare än trossatser, och otaliga röster här i kammaren har efterlyst större flexibilitet. Vad vi först och främst behöver är ekonomisk styrning. Denna pakt är också en tillväxtpakt, och varför skall vissa länder då straffas om de investerar mer i forskning, försvar och infrastruktur än andra? Detta är trams och strider på ett iögonfallande sätt mot Lissabonstrategin.

Å andra sidan måste kännbara straff utdömas för okontrollerade och oönskade ökningar av underskott och skuldsättning, och de nationella parlamenten måste verkligen fördjupa sin roll som granskare av hur regeringarna hanterar sina budgetar, för det är med just dessa regeringar som vi måste diskutera framväxten av en generation äldre medborgare som kommer att nå en mycket hög ålder. Vi kommer att få allt fler hundraåringar. Vi ställer oss enbart positiva till en sådan utveckling, men den innebär helt klart att såväl våra sociala som våra ekonomiska system måste förändras.

Herr rådsordförande, herr Barroso! Vi kommer att lyssna noga till de förslag som ni lägger fram vid rådets toppmöte i juni om en strategi för hållbar utveckling, i förening med den ekonomiska och sociala upprustning som Lissabonprocessen kräver. Klimatförändringarna ställer Europa inför ytterligare utmaningar. Jag vill slutligen säga att jag välkomnar åtagandet att inleda arbetet med uppbyggnaden av den internationella termonukleära experimentreaktorn (ITER) i Cadarache före 2005 års utgång.

Vi måste återvinna förtroendet bland de människor i Europa som är måna om att vi skall undvika social och skattemässig dumpning. Denna strävan skall genomsyra vårt arbete med tjänstedirektivet, och jag blev förvånad när jag hörde att föregående talare var tveksam till den roll som parlamentet kan spela i detta avseende. Mina damer och herrar, låt mig få påminna om att den lagstiftande makten innehas av Europaparlamentet och rådet gemensamt.

Det som faktiskt saknas i vårt Europa är entusiasm och självförtroende. Det ankommer på oss alla att lugna och övertyga människorna, så att våra landsmän kan se positivt på konstitutionen, vilket är absolut nödvändigt i en union med tjugofem medlemsstater.

  Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Sällan har ett rådsdokument blivit så väl mottaget ens i denna kammare, och detta kommer också till uttryck i vår resolution. Jag uppfattar faktiskt att det råder en viss samstämmighet mellan rådets och kommissionens slutsatser och de åsikter som omfattas av flertalet av parlamentets ledamöter. Det handlar här om ett socialt Europa i global konkurrens. Detta förtjänar att understrykas, eftersom ett stort antal vanliga människor under de senaste åren har fått för sig att allt bara handlade om konkurrens och inte om ett socialt Europa, eller att idén om ett socialt Europa gick förlorad på vägen. En talare här i dag menade att det i många länder är de styrande politikernas fel att människorna är så negativt eller kritiskt inställda till konstitutionen. Jag menar dock att en möjlig förklaring är att många inte känner igen sig i Europa, eftersom de tyckte att man har försummat eller utelämnat den sociala aspekten.

Vad rådet har åstadkommit med reformen av stabilitetspakten, som jag på det varmaste vill gratulera det luxemburgska ordförandeskapet till, är att man inte har banat vägen för större skuldsättning utan att man i stället har tagit hänsyn till den speciella situation som råder i vissa länder och att man har visat större flexibilitet. Det som sades om marknaden för tjänster – visserligen i ett globalt perspektiv – gäller, som Jean-Claude Juncker nämnde förra gången, öppnandet av en gemensam marknad, inte social dumpning. Vi delar denna inställning. Jag gläder mig mycket både åt det som Françoise Grossetête sade, vilket jag hoppas också gäller när folkomröstningen i Frankrike väl är avklarad, och åt att vi har samma inställning i denna fråga och kan komma fram till en lösning för Europa där den sociala modellen finns med.

Möjligen talade vi för lite om pakten för ungdomsfrågor. Det är mycket viktigt att vi tydligt markerar för våra ungdomar att deras Europa skall vara sysselsättningens Europa och ett socialt Europa. Att vi betonar sociala frågor utesluter inte att vi måste gå vidare med reformarbetet på åtskilliga områden.

En sak som jag dock avslutningsvis skulle vilja ta upp är forskning och utveckling. Vi har ett nytt förslag till program för forskning och utveckling. Det är min förhoppning att ni, herr rådsordförande, och inte minst era efterträdare, kommer att kunna investera ekonomiskt i, ta initiativ till samt lägga kraft på detta forskningsprogram, eftersom vi måste främja forskning och utveckling om vi vill kunna hävda oss i konkurrensen.

(Applåder)

  Ek (ALDE). – (EN) Herr talman! Vi är mycket oroade över den europeiska ekonomins nuvarande tillväxttakt, de höga arbetslöshetsnivåerna och alla de sociala problem och miljöproblem som vi måste klara av. Det var därför glädjande att parlamentet för några veckor sedan antog en resolution om Lissabonprocessen och att många av förslagen i resolutionen beaktades vid vårtoppmötet. Jag är emellertid fortfarande mycket oroad och skall ge några exempel ur lagstiftningen och politiken.

För det första är det mycket viktigt att vi kommer fram till ett beslut om REACH-programmet. Detta är vad parlamentet enhälligt förklarade för några veckor sedan. Ovissheten är mycket dyr.

För det andra är enigheten i parlamentet mycket större än i rådet om att tjänstedirektivet är nödvändigt. Vi behöver en fast linje i denna fråga, för arbetslöshetsnivån är en katastrof både för människor och för ekonomin.

När det gäller olika politikområden talar vi mycket om de små- och medelstora företagen och utarbetar mycket fina handlingar om dem och om vikten av att minska byråkratin. Riskkapital är nödvändigt för de små och medelstora företagens arbete. Men samtidigt som vi pratar om de små och medelstora företagen, arbetslösheten etc. finns det i efterdyningarna av Lamfalussy-rapporten nu 240 undergrupper som arbetar med ny lagstiftning för finansmarknaderna. Detta är raka motsatsen till att minska byråkratin och skapa tillräckligt med riskkapital för de små och medelstora företagen.

Det andra politikområdet är energisektorn. Vi är medvetna om miljöproblemen, arbetslöshetsproblemen och de regionala utvecklingsproblemen och vi vet att vi behöver produktion av biomassa och fjärrvärme samt kombinerad produktion. Ändå finns det inget samarbete mellan jordbrukspolitiken, energipolitiken och näringslivspolitiken. Ett sådant samarbete är nödvändigt. Det är extremt viktigt.

Parlamentet och, tror jag, kommissionen är fast beslutna, men rådet är inte tillräckligt tufft. Ni måste bli tuffare, Jean-Claude Juncker.

  Turmes (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen vill inte ha ett Europa där man handskas hur som helst med de sociala och miljömässiga fördelar som är en del av vår europeiska identitet. Medborgarna vill inte heller vara med om något sådant. Vi välkomnar därför att det luxemburgska ordförandeskapet talar klarspråk och lovar att slå vakt om treenigheten ekonomiska, miljömässiga och sociala frågor.

Slutsatserna från vårtoppmötet präglas av god europeisk anda. Barrosokommissionen har fått sig en rejäl knäpp på näsan, och man har visat att dess nyliberala tendenser var en felsatsning. Dessa högstämda förklaringar måste nu emellertid följas av konkret handling på framför allt två områden. När det gäller miljöskydd måste vi se till att Europa äntligen satsar på klimatskydd, och detta måste avspeglas både i budgetplanen och i Europeiska investeringsbanken (EIB). Investeringar i kollektivtrafiken, liksom i byggsanering och fjärrvärmeanläggningar, minskar klimatskadorna och vårt beroende av oljan. Mycket lite sades vid toppmötet om oljeproblemet och dess hämmande inverkan på tillväxten i Europa.

På socialpolitikens område betyder detta att vi äntligen måste få ett direktiv som värnar om de offentliga tjänsterna. Under de månader som återstår av det luxemburgska ordförandeskapets mandattid bör en av dess prioriteringar vara att ta initiativ till ett direktiv om offentliga tjänster, eftersom Frits Bolkesteins ande annars kommer att fortsätta att kasta sin skugga över Europa.

  Wagenknecht (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Om husgrunden är murken hjälper det inte att reparera taket för att det skall klara vintern. Stabilitetspakten är inte värd att reformeras utan borde i stället skrotas helt. Framför allt den nya bestämmelsen om att ta hänsyn till s.k. strukturreformer visar vad det alltid har handlat om, nämligen inte alls om prisstabilitet eller starka statsfinanser, utan om ett instrument som skall rättfärdiga att man snabbt driver igenom nyliberala liberaliserings- och privatiseringsplaner, vars genomförande fick de europeiska konglomeratens vinster att skjuta i höjden med 78 procent redan 2004. De som plockar hem vinsterna är emellertid uppenbarligen långt ifrån nöjda.

Förslaget till tjänstedirektiv är ett nytt försök att slutgiltigt begrava den europeiska sociala modellen. I stället för en harmonisering av normerna i positiv riktning kommer vi att få se att man släpper alla hämningar och tävlar om att vidta flest dumpningsåtgärder. Det handlar inte om välfärd om och när den behövs, utan om en kommersialisering på alla områden av människors liv. Det är uppenbarligen detta som deltagarna i de större gruppernas tankesmedjor, dvs. företagslobbyisterna, har i åtanke för Europas räkning.

I mars demonstrerade 70 000 människor i Bryssel mot det omänskliga nyliberala projektet. Dessa kommer att hålla ett öga på om rådet med sin kritik endast hade den förestående folkomröstningen i Frankrike för ögonen eller om man kommer att vidta ordentliga åtgärder.

  Piotrowski (IND/DEM). – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! Rådet konstaterade vid sitt senaste möte att mycket lite har hänt med Lissabonstrategin efter halva tiden. Den har helt enkelt blivit ett totalt misslyckande. Jag vill påminna kammaren om att unionen inte har uppnått det mål på 3 procents ekonomisk tillväxt som man satte upp, och skillnaden mellan bruttonationalprodukten (BNP) per capita i EU och i Förenta staterna har i själva verket ökat, trots att den var tänkt att minska. Vi har endast sett en obetydlig ökning av utgifterna på det viktiga området för forskning och utveckling, och sysselsättningsgraden inom de särskilt utvalda områdena i Lissabonstrategin har inte på långt när nått upp till förväntningarna. Fortfarande finns det betydande hinder för den fria rörligheten för varor och tjänster inom unionen.

En förutsättning för den hållbara och balanserade tillväxt som nu är ett rent önsketänkande skulle kunna vara en liberalisering av marknaden för tjänster. Jag använder avsiktligt orden ”skulle kunna vara”, eftersom friheten att bedriva ekonomisk verksamhet fortfarande bara existerar i teorin, trots att fördraget sedan lång tid tillbaka innehåller bestämmelser om detta. Liberaliseringsprocessen har mötts av hårt motstånd från tjänstemän och branschorganisationer i länderna i den gamla unionen. Motståndarna hävdar att de tjänster som företagen i de nya länderna tillhandahåller är av sämre kvalitet och att dessa ägnar sig åt social dumpning. Samtidigt diskriminerar liberaliseringsmotståndarna sina egna landsmän genom att tvinga dem att betala hutlösa priser för de tjänster som de behöver.

Jag tror fullt och fast att ytterligare en viktig katalysator för ekonomisk tillväxt skulle vara att låta sammanhållningspolitiken bli mer än bara ett slagord i propagandasyfte. Om vi skall kunna rädda Lissabonstrategin får rådet, kommissionen och framför allt EU:s tjänstemän inte glömma bort vad solidaritetsprincipen egentligen står för och hur en fri marknad faktiskt fungerar.

  Dillen (NI). – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Jag upphör inte att förvånas över hur annalkande val ibland kan förmå politiker att helt ändra kurs och till och med frångå sina egna principer. Jag känner exempelvis en viss skadeglädje över den verkligt bedrövliga såpopera som utspelar sig i Europa i efterdyningarna av Bolkesteindirektivet. Före den 1 maj 2004 hörde vi faktiskt ingen beklaga sig över liberaliseringen av marknaden för tjänster, eftersom den nederländske kommissionsledamotens planer helt enkelt passade väl in i den europeiska logiken att även tjänsteleverantörer skall tillåtas att arbeta fritt i EU. För att gå president Jacques Chirac till mötes och se till att han inte lider ett förödmjukande nederlag i folkomröstningen den 29 maj meddelas det nu emellertid att direktivet, som givetvis har godkänts av socialisterna Pascal Lamy och Philippe Busquin, återigen skall ändras och kanske rentav skrivas om. Nu visar det sig att direktivet tillsvidare har lagts på is, eftersom man vill undvika att den franska nejsidan får ytterligare trumf på hand.

Den europeiska vänstern har upptäckt att social dumpning äventyrar arbetstillfällena för de egna folken. Man har också återigen upptäckt att det är viktigt att hävda nationella och suveräna intressen. Den franska vänstern, som på nytt bekänner sig till traditionerna från förkrigstidens Folkfront, har återupptäckt den princip om det egna folkets företrädesrätt som de tidigare skydde som pesten och tar nu avstånd från direktivets princip om ursprungsland. Det återstår naturligtvis att se om denna uppvisning i hyckleri kommer att räcka för att hindra nejsidan från att vinna en jordskredsseger den 29 maj. Tvärtemot vad förgrundsfigurerna i kommissionen tycks tro är väljarna inte dumma. Ett liknande scenario rullas upp i Tyskland. I dagens Herald Tribune kan man läsa att den socialdemokratiske förbundskanslern, som oroar sig för valen i Nordrhein-Westfalen nästa månad, vill vidta drastiska åtgärder för att förhindra att billig arbetskraft från Östeuropa tar jobben från tyskarna. Vem hade någonsin kunnat tro den f.d. marxisten om något sådant? Han är bara att gratulera.

  Thyssen (PPE-DE). – (NL) Varje generation står inför sina speciella utmaningar. På 1980-talet fick vi veta hur vi skulle förbättra vår konkurrenskraft, och på 1990-talet handlade det om att omfördela statliga medel. När vi nu på samma gång står inför både en allt aggressivare global konkurrens, en värld som är stadd i ständig förändring och en åldrande befolkning skall vi dessutom klara av ytterligare en utmaning, nämligen att slå vakt om vår sociala modell, något som först och främst förutsätter ekonomisk tillväxt. Samtidigt är alla nu på det klara med att det inte räcker att möta dessa utmaningar med förklaringar och tomma löften. Människorna har inga illusioner – de kräver att något görs, och de vill se resultat. EU-toppmötet visar att det råder enighet mellan institutionerna och att man kan tänka sig att blåsa nytt liv i Lissabonstrategin. Slutsatserna från toppmötet utgör alltså en hoppingivande nystart, och för detta skall ordförandeskapet ha beröm. Låt oss lägga fram det på detta sätt för människorna, och låt oss, som rådsordföranden föreslog, göra det på vars och ens modersmål. Självklart är det vår förhoppning att de nya bestämmelserna om stabilitetspakten på ett övertygande sätt kommer att visa att det budskap som rådsordföranden gav oss stämmer och att vi kan förvänta oss tydliga kriterier. Vi förväntar oss också att bestämmelserna kan genomdrivas på ett tillfredsställande sätt. Vi gläder oss även åt att man i slutsatserna har betonat de små och medelstora företagens betydelse, och vi hoppas att det inte kommer att stanna vid en läpparnas bekännelse.

När det gäller tjänstedirektivet måste vi dra slutsatsen att vi, även om vi har förlorat ett viktigt slag när det gällde att få fram vårt budskap, inte har förlorat kriget. Som medlagstiftare kommer vi att göra allt som står i vår makt för att möjliggöra fri rörlighet för tjänster och se till att detta görs på ett sätt som är förenligt med den uppgift som vi i vår generation har tagit på oss, nämligen att trygga vår sociala modell med dess tre dimensioner. Herr talman! Parlamentets styrgrupp för Lissabonstrategin enades i går om att arbeta för högtryck, och jag kan försäkra rådets ordförandeskap och kommissionen, liksom mina kolleger här i kammaren och ledamöterna av de nationella parlamenten, att vi för vår del kommer att stå fast vid vårt åtagande att uppnå målen, och man kan vara helt övertygad om vår samarbetsvilja i detta avseende.

  Rasmussen (PSE). – (DA) Herr talman! Jag ser att Graham Watson inte är här, och jag beklagar detta. Jag tar skarpt avstånd från hans kritik mot EU:s ordförande Jean-Claude Juncker. Det är givetvis inte Jean-Claude Junckers fel att Frankrike just nu har en regering som är så impopulär att den inte har någon som helst möjlighet att övertyga fransmännen om att rösta ja till fördraget. Sanningen är ju att det var Jean-Claude Juncker själv som vid rådets möte i mars i år såg till att vi andra kan förklara för fransmännen att vi nu har en klokt utformad stabilitets- och tillväxtpakt, att balansen i Lissabonprocessen har bibehållits och att vi nu, som kommissionsledamoten för ekonomiska och monetära frågor Joaquín Almunia påpekade, är redo att gå vidare. Han konstaterade nämligen att vi genom att kombinera de två instrumenten med makroekonomiska initiativ faktiskt har möjlighet att skapa fler och nya arbetstillfällen i Europa.

Till Graham Watson, till gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och till alla andra, oavsett om de är närvarande i kammaren eller inte, vill jag säga att detta handlar om ett ansvar som är gemensamt för dem och oss, för kommissionens ordförande José Manuel Barroso och hela kommissionen och för Jean-Claude Juncker och rådet. Vi måste förklara för det franska folket att EU:s viktigaste uppgift just nu är att underlätta tillkomsten av fler, nya och bättre arbeten. Frankrike kan inte på egen hand skapa fler, nya och bättre arbeten. Frankrike och fransmännen behöver ett nytt konstitutionsfördrag, och denna nya europeiska struktur, i kombination med den politiska strategi som utarbetades vid rådets möte nu i mars och som förhoppningsvis kommer att utvecklas vidare vid rådets möte i juni, ger oss ett antal väl underbyggda skäl att gå vidare med vårt arbete för Europa. Europaarbetet handlar inte om ständiga och återkommande spektakulära åtgärder och stora revolutionerande förändringar. Det handlar om ett hårt, klokt och målinriktat arbete, och jag vill i dag passa på att gratulera Jean-Claude Juncker till detta.

  Letta (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Överenskommelsen om stabilitetspakten har sina fördelar, men en del viktiga frågor återstår. Framför allt måste kommissionen få mer, inte mindre, att säga till om när det gäller hur pakten sköts, när det gäller både redovisning och investeringar, dvs. såväl i fråga om stabiliteten som om tillväxten.

För det andra måste alla vara helt införstådda med att den nya pakten syftar till tillväxt, dvs. ekonomisk tillväxt, inte växande underskott. Dessa båda företeelser måste hållas åtskilda, vilket en del nationella regeringar, exempelvis den sittande italienska regeringen, inte verkar ha insett. Vi uppmanar därför EU:s institutioner att sätta stopp för riskfyllda nationaliseringar och att målmedvetet arbeta för att stärka gemenskapsandan. Vi kommer annars att riskera hela unionens framtid om vi inte håller fast vid gemenskapens linje och genomför såväl pakten som övriga viktiga politiska åtgärder, i första hand den livskraftiga Lissabonstrategin.

  Musacchio (GUE/NGL). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den 19 mars höll fackföreningarna och fredsrörelsen en stor demonstration i Bryssel mot Bolkesteindirektivet, mot frihandel och krig samt för ett socialt Europa.

Mot bakgrund av den paradoxala situation som vi befinner oss i och som kännetecknas av en stark valuta, en svag ekonomi och ett samhälle i kris, och mot bakgrund av krisen med Maastrichtfördragets ramlagstiftning och Lissabonstrategin, anser vi att denna demonstration, som förenade tiotusentals arbetstagare från hela Europa, inklusive de nya länderna i öst, sände ut ett tydligt krav på en välbehövlig ändring av färdriktningen. Detta skedde trots vissa personers tanke på ett tudelat Europa, det vill säga ett Europa som står för inre dumpning och som beskrivs i Bolkesteindirektivet. Demonstrationen visade att det behövs en harmonisering av rättigheterna, som naturligtvis skall jämkas uppåt.

Vi behöver alltså ett Europa som förkastar Bolkesteindirektivet – det olycksbådande arbetstidsdirektivet – och som från vänster kan riva den monetaristiska frihandelns hinder och öka – inte minska – satsningarna på högkvalitativa investeringar, rättigheter, utveckling, sysselsättning och miljö. Med andra ord behöver vi ett Europa som kan förvandlas till ett socialt Europa, det enda möjliga.

Vi vill försöka omsätta dessa ambitioner i handling här i parlamentet genom våra förslag och bidra till att inge parlamentet den starka känsla som livade upp gatorna i Bryssel, och som parlamentet inte kan undgå att påverkas av.

  Karas (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Jag måste säga att vi har blivit oerhört anspråkslösa när vi utvärderar resultatet av stats- och regeringschefernas möten. Vi skulle åtnjuta mycket större förtroende och trovärdighet bland medborgarna om de åtgärder som vidtas av medlemsstaternas regeringar mer konsekvent överensstämde med de beslut som har fattats. För ögonblicket tillbringar vi vår tid på toppmöten med att rätta till beslut i stället för att rätta oss efter och fullfölja det som har överenskommits. Rådsordföranden är troligen den enda person som vid denna tidpunkt åstadkommer gemensamma resolutioner. Vi gläder oss åt varje form av överenskommelse, därför att vi annars står inför ett misslyckande.

Tillåt mig att ge er en kort återblick. För mig ligger det framtida problemet i motsättningen mellan de europeiska fördragen och politisk handling.

Stabilitets- och tillväxtpakten är ett exempel. Vi kräver att pakten skall efterlevas, vi förnekar att den på något sätt har försvagats, men överträdelserna och marginalerna för tolkningen ökar. Blockeringsåtgärder vidtas, och kommissionen hindras att ingripa och införa sanktioner.

Kroatien: Vi beslutade att förhandlingarna med Kroatien skulle inledas den 17 mars, men vi har uppskjutit förhandlingsprocessen, trots att villkoren håller på att uppfyllas.

Budgetplanen: Vi vill ha en överenskommelse med det luxemburgska ordförandeskapet men får inga signaler om att något har ändrats i riktning mot kommissionens förslag i fråga om dessa 1 procent.

Bulgarien och Rumänien: En lägesrapport från kommissionen är tillgänglig. Den visar tydligt vilka villkorspunkter som ännu inte har uppfyllts, trots att ett datum har fastställts för att underteckna fördragen. Parlamentet har ombetts att ge sitt samtycke, men samtidigt ignorerades parlamentets rättigheter under måndagen.

Lissabon: Vi vill ha en inre marknad och följaktligen också en inre marknad för tjänster, men vissa av oss vilseleder medborgarna genom att inskränka tjänstedirektivet till principen om ursprungsland.

Jag vädjar till oss alla, men framför allt till medlemsstaterna: Vi måste bli mer ansvarsmedvetna, vi måste bli trovärdiga i våra beslut och vi måste efterleva de regler vi själva har infört. Vi behöver färre rättelser av det som redan finns. I stället behöver vi större respekt för de beslut som har fattats av stats- och regeringscheferna, genom fördragen och direktiven.

(Applåder)

  Rosati (PSE). – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! Vid sitt senaste sammanträde fattade Europeiska rådet ett antal viktiga beslut om ändring av bestämmelserna i stabilitets- och tillväxtpakten. Jag vill uttala mitt stöd för dessa ändringar. Visserligen försvagar besluten vissa av bestämmelserna i pakten och minskar deras restriktiva karaktär, men detta behöver inte innebära någon eftergift i budgetdisciplinen i medlemsstaterna. Vi är alla medvetna om att paktens regler under en längre tid har överträtts på ett systematiskt sätt. Det finns för närvarande ett överdrivet stort budgetunderskott i en tredjedel av medlemsstaterna. Det är en mycket deprimerande situation, och förtroendet för hela unionen håller på att undermineras. En ändring av pakten och i synnerhet större flexibilitet i de förebyggande delarna kommer i själva verket att stärka dess disciplinära befogenheter. Det är mycket bättre att ha färre restriktiva regler som iakttas av alla utan undantag än ytterligare restriktiva regler som nonchaleras och överträds.

Jag välkomnar också rådets beslut att stärka Lissabonstrategin och gläder mig åt att dessa beslut innebär att hänsyn tas till högnivågruppens slutsatser under ledning av Wim Kok. För att skapa en mer hållbar ekonomisk tillväxt och bevara den europeiska sociala modellen är det viktigt att så snart som möjligt genomföra de reformer som ingår i Lissabonagendan. Man bör emellertid komma ihåg att huvudansvaret för genomförandet av de viktiga strukturreformerna nu ligger hos medlemsstaterna. Regeringarna och parlamenten i de enskilda länderna måste visa att de har politiskt mod och politiska visioner. De måste kunna övertyga medborgarna att det ligger i deras långsiktiga intresse att snabbt och effektivt genomföra Lissabonstrategin. EU-institutionerna kan och måste stödja medlemsstaternas regeringar i denna svåra process. Kommissionen måste stärka sin roll som genomdrivare av rådets beslut och övervaka reformernas framsteg i de enskilda länderna på ett öppet sätt, och det bör finnas ett fortlöpande samarbete mellan Europaparlamentet och medlemsstaternas nationella parlament.

Herr talman! Jag föreslår att ett permanent forum inrättas, där företrädare för Europaparlamentet och de nationella parlamenten kan hålla regelbundna och målinriktade möten för att diskutera de utmaningar som är förenade med genomförandet av Lissabonstrategin. Detta kommer att främja en ökad ansvarskänsla för genomförandet av strategin på parlamentsnivå och öka kunskapen om dess betydelse för de europeiska samhällena.

  In 't Veld (ALDE). – (NL) Jag anser att vi inte har någon som helst anledning att vara belåtna med detta toppmöte, som var ett bedrövligt skådespel som liknade politisk kohandel. Nu fäller samma politiker krokodiltårar över allmänhetens cyniska inställning. Jag betraktar detta som ännu ett slag mot EU:s trovärdighet.

Vid detta toppmöte borde 2000-talets europeiska ekonomi ha förberetts och större budgetdisciplin och fri marknad för tjänster borde ha införts, men i stället får vi dras med det gamla systemet med skulder och protektionism. Det är en skam att kalla detta för socialpolitik. Somliga säger att stabilitetspakten har räddats, men enligt min mening har de vaga formuleringarna bara innehållit demagogi, undanflykter och bokföringsknep, för att inte tala om hur de politiska ledarna behandlar tjänstedirektivet. De nya medlemsstaterna tolererar inte vår självbelåtenhet, utan de är mycket mer dynamiska och genomför reformer. Jag tycker att vi bör följa deras exempel.

Slutligen, herr talman, hoppas jag att en långsiktig vision, mod och en känsla av ansvarstagande och politiskt ledarskap äntligen kommer att segra igen efter de olika folkomröstningarna och valen.

  Montoro Romero (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Den europeiska ekonomin befinner sig i ett mycket känsligt läge. Det europeiska toppmöte som nyligen ägde rum sammanfaller med en negativ översyn av Europeiska kommissionens ekonomiska tillväxtprognoser och följaktligen med en översyn som inte bara gäller tillväxten utan också skapandet av nya arbetstillfällen.

Vi får veta att arbetslösheten kommer att stiga i Europa 2005 och att det kommer att bli ekonomisk stagnation. Det är negativt. Vi måste reagera genom att sända ut klara budskap, budskap om förtroende både till konsumenterna och till investerarna. Den europeiska ekonomin lider brist på förtroende, vilket beror på en ekonomisk politik som inte inger något förtroende.

Lissabonmålen, stabilitetspakten och avregleringen av tjänster är nyckelfaktorerna för att öka detta förtroende. Vi förlorade ett tillfälle i mars. Vi har missat tillfället att främja sunda offentliga finanser. Det finns exempel på det i Europa. De länder som har ansträngt sig att rationalisera sin budget är de länder som växer och skapar sysselsättning i Europa. De länder som har vidtagit de strukturreformer som ingår i Lissabonmålen är de länder som växer och som skapar sysselsättning inom EU.

Vi kan inte tala om den europeiska sociala modellen utan att ta hänsyn till dessa länder, och vi kan inte vara nöjda när det som har gjorts är en översyn av stabilitetspakten baserad på de politiska intressena i stora länder som inte har någon tillväxt och som inte skapar någon sysselsättning, när tvivel börjar uppstå om stabilitetspakten och när det saknas förtroende för de ekonomiska reformer som Europeiska unionen kräver.

Detta, herr Barroso, är den möjlighet ni står inför om era planer att förse Europa med den tillväxt och den sysselsättning vi alla efterfrågar skall kunna genomföras.

ORDFÖRANDESKAP: FRIEDRICH
Vice talman

  Berès (PSE). – (FR) Herr talman, herr rådsordförande! Detta är en fråga som vi ännu inte har tagit upp, men jag anser att de villkor som ni tvingades följa under förhandlingarna i eurogruppen och sedan i Ekofin visar att det kan ha varit problem med samordningen av de båda organisationernas maktbefogenheter. Ni har talat om 3 procent och 60 procent, vilket visar att procentsatserna inte hade ändrats. Ni har rätt. Det skulle ha varit svårt för er att ändra dem, eftersom dessa båda siffror är fastställda i ett protokoll som är en bilaga till fördragen och som tas upp i ett protokoll som är fogat till konstitutionen.

Jag skulle vilja återvända till de viktiga delarna i denna reform. De första punkterna, som jag anser att vi inte har diskuterat tillräckligt, är de som tillåter oss att gå vidare och harmonisera grundvalarna för varje medlemsstats framtida utarbetande av budgeten genom att identifiera de makroekonomiska aspekter som skall beaktas och genom att förbättra de statistiska instrumenten för att utvärdera en särskild medlemsstats resultat. Tanken att i större utsträckning införliva de nationella parlamenten tycks vara på modet för ögonblicket. Ändå anser jag, med hänsyn till de behörigheter som huvudsakligen återstår inom medlemsstaterna, att detta är den bästa vägen. Det är i denna anda som vi den 25 april kommer att hålla en debatt i Europaparlamentet med de nationella parlamenten om utmaningarna för den ekonomiska politiken i Europa och i medlemsstaterna.

När jag ser hur denna reform fungerar i verkligheten känner jag mig besviken. Varje medlemsstat har kommit med sina krav. Vi har märkt att det som vanligt försiggår en sorts kohandel där var och en har dragit fördelar utan att egentligen uppnå något europeiskt mervärde eller verkligt hopp om ett verktyg för tillväxt och sysselsättning. Det återstår mer arbete i detta avseende. Jag vet att ni delar denna tanke, nämligen att verklig samordning av den ekonomiska politiken i framtiden kommer att tillåta oss att äntligen uppnå alla de fördelar som är möjliga genom införandet av euron.

Herr talman! Låt mig slutligen säga något om strukturreformerna och följaktligen också om pensionerna. I grund och botten är det tyvärr de som vinner mest på denna reform, eftersom hänsyn måste tas till dem, antingen på det förebyggande stadiet eller i utvärderingen av underskotten. Jag kommer ihåg vad ni sade till oss i utskottet för ekonomi och valutafrågor. Ni verkade inte helt dela åsikten att en pensionsreform borde styras av redovisningsprinciper.

  Matsakis (ALDE). – (EN) Herr talman! För stabilitet och tillväxt krävs en sund ekonomi. EU:s ekonomi lider dagligen förluster, ibland så mycket som flera miljoner euro, till följd av den blockad som Turkiet infört mot EU:s sjöfart. Blockaden var i teorin avsedd för Cypern, men i praktiken drabbar den hela EU. Jag skall förklara varför med följande exempel: Ett tyskägt fartyg under fransk flagg som transporterar brittiska varor för ett spanskt företag hindras från att lägga till i en turkisk hamn om det upptäcks att en ledamot i godsföretagets styrelse tidigare har haft en affärsförbindelse med ett cypriotiskt företag. Detta är illegalt och absurt och det finns ingen ursäkt för att rådet och kommissionen skall tolerera ett sådant aggressivt beteende från ett kandidatland en enda dag till.

Jag vill helt kort ta upp en annan fråga. För två dagar sedan rapporterade Hurriyet, som är en dagstidning med stor spridning och som styrs av den turkiska regeringen, att rådet och kommissionen tillsammans har arbetat på något som låter som en konspiration för att i allt väsentligt isolera och destabilisera den cypriotiska regeringen i syfte att tvinga den att godta en impopulär lösning på Cypernfrågan. Jag vet att det är nonsens, men det har utnyttjats som turkisk propaganda och har oroat mina väljare. Jag uppmanar er att här i dag säga att detta är fullständigt felaktigt och löjeväckande.

  Langen (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Stabilitets- och tillväxtpakten har fått mycket beröm. Emellertid är jag övertygad om att förlossningen var mycket svår och att resultatet är allt annat än tillfredsställande. Jag vill inte förringa Jean-Claude Junckers och José Manuel Barrosos prestation att bilägga olika utslag av nationell egoism, men det som har kommit fram är på medellång sikt en spik i eurostabilitetens likkista. Vi märker det inte nu, eftersom Förenta Staterna och Japan för tillfället är mycket djupare skuldsatta. Så snart deras skuldbördor har minskat kommer eurons stabilitet och växelkurs emellertid att ifrågasättas. Visserligen har kriterierna på 3 procent och 60 procent behållits. Men det diskuteras inte ens att det enligt stabilitets- och tillväxtpaktens resolutioner bör göras ansträngningar för att balansera budgeten. Det allra första testet misslyckades i fråga om de båda stora staterna Frankrike och Tyskland. Om man inte håller sig till en pakt i svåra tider, varför skulle man då göra det när tiderna är goda? Jag ser inte detta som något realistiskt koncept. Skillnaden mellan 0 procent och 3 procent uppgår till 250 miljarder euro i euroområdet. Det är pengar som kunde ha använts för kortfristiga ekonomiska cykler, vid naturkatastrofer eller för internationella åtaganden. När saker och ting hade gått så långt var allt borta.

Därför tycker jag inte ens att hänvisningen till Europeiska centralbanken räcker, för trots att Europeiska centralbanken är självständig är den underordnad de nationella bankerna. Europeiska centralbanken har ett styrande råd, men två tredjedelar domineras av de nationella centralbankernas styrelser. Så länge Europeiska centralbanken inte är i stånd att anpassa sin egen refinansiering efter hur statsobligationerna värderas i euroområdet kommer den inte att kunna hjälpa euron att på lång sikt uppnå den nödvändiga stabiliteten.

  Andersson (PSE). – Herr talman! Jag välkomnar utgången av vårtoppmötet. Låt mig peka på fyra saker. För det första gäller det jämvikten i Lissabonprocessen, som också innebär ett ömsesidigt beroende mellan pelarna. För det andra att man pekar så starkt på den europeiska sociala modellen, som inte bara innebär fler jobb utan högkvalitativa jobb, sociala trygghetssystem som är säkra och som behöver moderniseras samt förenandet av arbets- och familjeliv. För det tredje välkomnar jag skrivningarna om tjänstedirektivet. Jag tror att det är på väg att växa fram en samsyn om tjänstedirektivet mellan rådet och det som jag tror är majoriteten i detta parlament. Vi behöver ett tjänstedirektiv men det skall inte se ut som det befintliga förslaget. Vi skall kunna bevara den europeiska sociala modellen, vi skall kunna ha höga miljökrav och starka konsumenträttigheter. Jag tror att det är möjligt att utforma ett sådant förslag. För det fjärde är den hållbara utvecklingen en main streaming-fråga. Det handlar om ekologiskt hållbar utveckling, men också i lika stor utsträckning om ekonomiskt och socialt hållbar utveckling.

Låt mig till sist säga att allt ju inte är bara negativt, vi kan vara pessimistiska. Vi har inte uppfyllt Lissabonprocessen, men det finns ändå ett antal som uppfyllt många krav. Jag skall inte nämna vilka länder det är som har klarat kraven, men när man tittar på de länderna kan man se att de har förenat tillväxt, hög sysselsättning, starka sociala system och höga miljökrav. Vi har all anledning att vara optimistiska i framtiden.

  Malmström (ALDE). – Herr talman! Jag måste tyvärr säga att rådets toppmöte var en enastående uppvisning i uselt ledarskap. I en tid när Europas ekonomi verkligen behöver reformer, när arbetslösheten ökar – också i Sverige, herr Andersson – och euro-skepsisen breder ut sig, vad gör rådet då? Istället för att stå upp för Europa, att offentligt ta ledningen, så backar EU:s ledare fullkomligt i en av de viktigaste frågorna för Lissabonprocessen, nämligen tjänstedirektivet.

Av rädsla för diverse folkomröstningar underblåser man de lögner och myter som starka vänsterkrafter odlar om detta direktiv. Det finns ingen ände på allt elände som påstås drabba Europas konsumenter och löntagare om detta går igenom. Ändå vet rådet och kommissionen att detta direktiv, som inte har något med den nya konstitutionen att göra, är oerhört viktigt för tillväxten, jobben och konsumenterna i Europa. Naturligtvis vill ingen att det skall leda till social dumpning. Istället för att stå upp för detta direktiv som man själv har beställt så bidrar man till att underblåsa en mängd falska föreställningar, och misstron växer. Hur skall våra medborgare tro på Europa när inte ens vi som jobbar med Europa varje dag vågar göra det?

(Applåder)

  Kirkhope (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Toppmötet i mars skulle handla om en nystart för Lissabonagendan. Sorgligt nog måste jag säga att mötet mycket väl kan komma att gå till historien som en något misslyckad affär. Den franske presidentens och andras uppenbara angrepp på den liberala ekonomin var inte särskilt uppbyggligt. Att påstås ha kallat liberaliseringen av EU:s ekonomier för vår tids nya kommunism är ganska unikt, om det nu är sant. Varje försök att undergräva vårt tjänstedirektiv är tyvärr ett tydligt tecken på att de reformfientliga krafterna i Europa fortfarande är aktiva.

Ordförande Barroso sade nyligen att somliga tror att Europeiska kommissionen är till för att skydda ”de 15 gamla” mot ”de 10 nya”. Det är den inte. Han har fullständigt rätt: tjänstedirektivet är grundbulten i en framgångsrik och dynamisk ekonomi. De som försöker undergräva framstegen på den inre marknaden gör inte de miljontals arbetslösa i det egna landet en tjänst. Tvärtom är det de ekonomier som har genomgått en liberalisering som lyckas skapa arbetstillfällen, vilket de nya medlemsstaterna så tydligt har visat.

Den så kallade europeiska sociala modellen har fått en sådan betydelse i vissa länder att det förefaller nästan omöjligt att genomföra en ordentlig reform. Jag är rädd att denna nya modell numera är något av en akilleshäl för vår ekonomi, oavsett vilka fördelar den eventuellt hade tidigare. Den har cementerat den höga arbetslösheten – 19 miljoner vid senaste räkningen. Den har gynnat en företagarfientlig kultur. Och för varje dag som går utan att en reform genomförs ökar Kina, Förenta staterna och Indien sin konkurrenskraft till vår nackdel.

Som jag har nämnt för José Manuel Barroso menar jag att hans försök att få till stånd nödvändiga reformer är mycket seriöst, men att han har svikits illa av andra, dvs. av regeringscheferna, inbegripet vår brittiske premiärminister, vilkas kortsiktiga perspektiv har gjort det mycket svårare för José Manuel Barroso att nå framsteg.

Några av rådets slutsatser är bra, till exempel den om Kyotoprotokollet och hållbar utveckling, men vissa ledares hårdhänta taktik att bromsa den ekonomiska reformen och deras sätt att leka med den allt mer misskrediterade stabilitets- och tillväxtpakten måste fungera som en läglig påminnelse för oss alla om att våra intressen kan komma att offras för kortsiktiga politiska intressen om vi inte är uppmärksamma.

  Sacconi (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Våra debatter handlar ofta om samma sak. Därför skulle jag vilja börja med en nyhet som jag läste i går, och som jag fann mycket intressant. I Huang-Kan-Tun i södra Kina uppstod för några dagar sedan ett folkuppror, som tyvärr ledde till att två personer avled på grund av polisens brutala ingripande. Det var ett uppror av hela befolkningen i byn mot en nyligen anlagd kemisk fabrik, som på kort tid hade orsakat en allvarlig förorening av luften, vattnet och jorden.

Vad vill jag säga genom att nämna denna nyhet? Jag menar att nya krav som rör miljö, ekologi, hälsa och samhälle nu kommer fram även i dessa nya ekonomier som en följd av den industriella tillväxten. Det visar tydligt vilken roll vi har i den framtida internationella arbetsfördelningen: att konstruera och sälja tekniker som gör det möjligt för dessa länder att växa utan att upprepa de misstag vi har gjort, såsom förorening och socialt förtryck. Med tanke på allt detta anser jag att toppmötet har fått ett positivt resultat, eftersom det verkligen har stärkt Lissabonstrategin på grundval av det ömsesidiga beroendet av de tre pelarna. Genom toppmötet har Europeiska unionens globala roll som ledare inom området för en hållbar utveckling återupplivats, och ett protokoll för Kyoto 2 har lagts fram som är mycket ambitiöst och viktigt just i detta sammanhang.

Det som framför allt tilltalar mig är den politiska reformen av förvaltningen av Lissabonstrategin, enligt principen att alla måste delta på ett helhjärtat sätt – medlemsstaterna, gemenskapen, de lokala samhällena, EU och så vidare. Parlamentet måste också delta, som tydligt har framhållits. Vi kommer att lyckas bättre, herr talman, om vi fortsätter den senaste tidens samarbete mellan institutionerna om den uppgift som intresserar oss, nämligen att utforma en avancerad lagstiftning. Detta var också er förhoppning. Jag anser att ett av huvudområdena för denna utmaning kommer att var REACH-direktivet. Jag är säker på att det önskade samarbetet måste äga rum under de kommande månaderna för att detta resultat skall kunna uppnås.

  Sterckx (ALDE). – (NL) Som ordförande för Europaparlamentets delegation för förbindelserna med Folkrepubliken Kina vill jag säga något till rådsordföranden om hävandet av vapenembargot. Jag noterar att rådet fortfarande är inställt på att gå vidare i ärendet, trots att en stor majoritet i parlamentet sätter sig emot detta. Jag har till och med sympati för kineserna när de ifrågasätter detta som en politisk gest och säger att det i ett strategiskt partnerskap som vårt inte finns plats för embargon av detta slag. Men om vi vill göra en politisk gest måste vi be att få en i gengäld, och någon sådan kommer vi inte att få för närvarande. Långt därifrån. Antiseparationslagen som antogs i Kina förra månaden sänder ut fel budskap. Senare denna månad kommer en delegation från kinesiska folkkongressen att förklara för parlamentet vad avsikten med detta var, och jag kommer att lyssna på deras förklaring med stort intresse. Jag anser också att vi bör be om en gest i samband med de individuella mänskliga rättigheterna, eftersom det på sista tiden har funnits alltför få tecken på framsteg i detta avseende i Kina. Herr rådsordförande! Om rådet vill göra en politisk gest ber jag er därför enträget att begära gester tillbaka från den kinesiska regeringen. Jag hoppas att rådet är redo att anta denna linje, som åtnjuter stöd från en stor majoritet i parlamentet.

  Saryusz-Wolski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Resultatet av vårens toppmöte tyder på att EU tyvärr har tagit ett steg bakåt. Det börjar bli ännu svårare att uppnå legitima ekonomiska mål. Målstolparna verkar flyttas längre bort. Uppluckringen av principerna som styr stabilitets- och tillväxtpakten är mycket oroande. Att införa något som liknar manuell kontroll och att endast tillämpa paktens principer på vissa länder, och inte på andra som utan vidare kränker dess principer, är en kortsiktig strategi. Vilket budskap sänder detta till de medlemsstater som beslöt att genomföra smärtsamma reformer för att uppnå ekonomisk disciplin och uppfylla konvergenskriterierna. Är detta ett föredöme för de nya medlemsstaterna?

Sorgligt nog finns uttalandena i Lissabonstrategin fortfarande bara på papper. Medlemsstaterna och hela unionen måste lämna retoriken och stödja de vackra förklaringarna med specifika och konsekventa åtgärder. Det är omöjligt att inte instämma i ordförandeskapets slutsatser att slutförandet av den inre marknaden, när det gäller fri rörlighet för tjänster, kommer att stödja gemenskapsmålen för ekonomisk tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft. Tjänstedirektivet är en av de bästa delarna i Lissabonstrategin. Konsekvent handling som syftar till att genomföra den inre marknaden är bästa sättet att stödja Lissabonstrategin. Alla dessa mål kommer att uppnås snabbare och mer effektivt om det tjänstedirektiv som för närvarande diskuteras inte urvattnas, försvagas och skjuts upp och därmed frångår den ursprungliga formen. Vi måste säkerställa ett fritt och obegränsat tillhandahållande av tjänster inom hela unionens område. Medan vi arbetar på detta direktiv måste vi se till att det innehåller så mycket sunt förnuft och så få begränsningar som möjligt.

Unionen behöver kraftfulla ekonomiska katalysatorer om den skall uppnå sina ekonomiska mål. En sådan katalysator var anslutningen av tio nya medlemsstater genom den utvidgning som ägde rum i maj förra året. Vi uppmanas nu att gå vidare. Vi måste tjäna de kommande generationernas intressen och inte bara tänka på samtida politiskt mygel, allmänna val och folkomröstningar. Medlemsstaternas medborgare förväntar sig att vi gör vår plikt. Vackra ord kan inte förvandla eller trolla bort den samtida verkligheten, som utmärks av bristen på vilja att förändra och att öppna marknaderna och även av ett försvagande av den makroekonomiska disciplinen. Vi måste få mod att möta framtiden.

  Van den Burg (PSE). – (NL) Fördelen med att tala vid slutet av en debatt är möjligheten att gå närmare in på ett antal frågor som redan har diskuterats. Jag skulle vilja göra det genom att nämna tre missuppfattningar som har dominerat debatten. Den första missuppfattningen gäller reformen av stabilitets- och tillväxtpakten. Det handlade inte bara om en kohandel mellan de medlemsstater som kämpade för att uppfylla paktens normer. Man diskuterade också den ekonomiska politiken och vad som skulle åstadkommas genom pakten med tanke på ekonomin i ett makroekonomiskt sammanhang. Detta kanske inte framgick så tydligt av mediernas sätt att bevaka diskussionen, men det var verkligen något som det luxemburgska ordförandeskapet uppmärksammade. Jag hoppas att kommissionen, ur detta mer makroekonomiska perspektiv, kan använda reformen av pakten som ett instrument för att åstadkomma en förbättrad makroekonomisk politik i Europa.

Den andra punkten gäller den integrerade behandlingen av de ekonomiska riktlinjerna och riktlinjerna för sysselsättningen samt av den mikroekonomiska politiken, såsom den i går lades fram av kommissionen. Allt detta passar naturligtvis in i ramen för Lissabonstrategin, och min grupp anser att vi bör effektivisera dessa processer och välja en integrerad strategi. Vi bör emellertid se till att vi inte skapar en sorts hierarki för förfaranden, så att ingen särskild rådskonstellation, ingen kommissionsledamot, inget specialistutskott och ingen integrerad struktur i parlamentet tar överhanden. Vi vill inte ha någon superkommissionär, något superråd eller specialistutskott som bara ägnar sig åt detta.

Den tredje punkten gäller tjänstedirektivet. I detta sammanhang vill jag ännu en gång betona att motståndet mot direktivet inte handlar om att förhindra den fria rörligheten för tjänster och arbete, utan om villkoren för hur denna rörlighet skall äga rum. Kommissionen slarvade med läxan. Vi måste inse att den fria rörligheten för arbetstagare är oupplösligt förbunden med den fria rörligheten för tjänster, och att mycket mer bör göras i detta avseende än man har gjort hittills, bortsett från detta tjänstedirektiv.

  Radwan (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsordförande, herr rådsordförande! Det är uträttat. Toppmötet har ägt rum. Stabilitets- och tillväxtpakten har, som många har sagt, reformerats, eller avskaffats, enligt andra, och ett angrepp har riktats mot tjänstedirektivet. Ingenting kan längre hindra Europas välstånd och återhämtning. Nu skall vi klara av det. Det kan vara ett budskap.

Jag är tacksam för att ni, herr kommissionsordförande, i början av ert tal sade att diskussionen om stabilitetspakten hade inletts därför att samförståndet om hur reglerna skulle efterlevas hade brutit samman, och därför fanns det inte något annat val än att göra något nytt. Då uppkom frågan hur detta skulle kunna ske. Under tiden talades det om lögnare. Jag för min del har ingenting emot att dansa efter Europeiska centralbankens och tyska förbundsbankens pipa när jag utvärderar stabilitets- och tillväxtpakten. Om ni också tänker på att många stater, när det gäller ytterligare tillväxt, har hotat att sluta tillämpa den lag som hittills har gällt, då undrar jag om det är så det kommer att bli i fortsättningen. Kommer vi att fatta sådana beslut i Europa i framtiden ?

Om Lissabonstrategin vill jag säga att jag hoppas på en stark kommission. Herr kommissionsordförande! Jag är medveten om att det är svårare för er än det var för Jacques Delors att förverkliga en vision, eftersom Jacques Delors hade andra statsöverhuvuden vid sin sida. Då hade han Mitterand och Kohl, som aktivt stödde framstegen i Europa. Det är viktigt för kommissionen att koncentrera sig på vad Europa kan åstadkomma och att inte producera alltför mycket papper. För rådet är det viktigt att medlemsstaterna håller vad de själva regelbundet kommer överens om och att de gör sin läxa, så att också vi kan nå fram till målet.

Om tjänstedirektivet har jag bara en sak att säga. Vi skall troligen rösta om Rumänien och Bulgarien i eftermiddag. Till dem som är motståndare till detta direktiv i rådet vill jag bara säga att vi har problem med de 10 staterna när det gäller den fria rörligheten för tjänster eftersom detta inte ingick i anslutningsfördragen. Vi bör inte upprepa samma misstag nu och låta det gå ut över andra. Den fria rörligheten för tjänster bör i stället korrigeras i konceptet Bulgarien och Rumänien, i enlighet med önskemålen hos dem som förespråkar den. Annars kommer vi att stå inför samma problem.

  Bersani (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! De beslut som fattades vid vårtoppmötet verkar vettiga, men vi är medvetna om att de kommer att bedömas först när vi ser resultatet. Det ligger stora möjligheter men även risker i våra beslut. Det organ som fattar de politiska besluten får ständigt alltmer ansvar, och vi måste se till att detta ansvar utnyttjas för att främja integration i stället för upplösning.

Införlivade direktiv och nationella reformprogram får inte bara vara allmänt formulerade utan måste innefatta specifika och mätbara mål. Paktens flexibilitetsmekanism måste bli öppnare och helt och hållet inriktad på tillväxt, med utgångspunkt i sunda, gemensamma kriterier. I detta avseende har ett känsligt ärende inletts som gäller Italien, och jag vill uppmana regeringen, kommissionen, rådet och Eurostat att arbeta förnuftigt, öppet och rättvist. Italiens folk har rätt att få klarhet och att få veta sanningen om de offentliga finanserna, dvs. om sin egen framtid.

Besluten vid vårtoppmötet innebär att vi inte längre kommer att vara i samma situation som tidigare: om vi inte får mer Europa så får vi mindre. Därför är det så viktigt att fatta beslut som garanterar integration och därmed kommissionens roll i samordningen av den makroekonomiska politiken, förbättrad basstatistik, de nationella parlamentens deltagande, verklig integration av planeringsverktyg på nationell och europeisk nivå, styrkan i EU:s budget, investeringar i infrastruktur och forskning, den europeiska dimensionen och så vidare. För att uppnå allt detta krävs hårt arbete. I dag nöjer jag mig dock med att framföra mina hjärtliga gratulationer till det luxemburgska ordförandeskapet.

  Toubon (PPE-DE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill inleda med att gratulera rådets ordförande Jean-Claude Juncker, kommissionens ordförande José Manuel Barroso och hans kolleger liksom stats- och regeringscheferna. Tack vare er innebar rådets möte den 22–23 mars enligt min mening ett avgörande steg framåt för Europa. Sett till både innehåll och form var det nog ett av de bästa rådsmöten jag någonsin varit med om.

Rådet kom med lösningar på ett antal frågor som vi länge stått inför. För det första, en intelligent reform av stabilitets- och tillväxtpakten. Jag anser att all politik, även den europeiska, bör präglas av intelligens. För det andra, förbättringar och nya riktlinjer för att se till att den lagstiftning som är under utarbetande är balanserad. Jag tänker på tjänstedirektivet och på REACH. För det tredje, miljön, nu när Kyotoprotokollet genomförs. Och slutligen våra förbindelser med Kina och EU:s insatser på forskningsområdet. I detta sammanhang vill jag särskilt framhålla det historiska beslutet om att inleda ITER.

I det hänseendet hoppas jag att EU inte tvingas vänta alltför länge på Japans goda vilja och att vi förhandlar med japanerna, förutsatt att förslaget läggs fram den 14 juli, herr talman, för detta är en fråga av avgörande betydelse för Europa, för den framtida energiförsörjningen och för våra unga, dvs. de som bor här om 30 eller 50 år.

Jag stöder därför till fullo den gemensamma resolution som ger uttryck för parlamentets positiva syn på detta oerhört betydelsefulla och förträffliga rådsmöte.

  Myller (PSE). – (FI) Herr talman! Det positiva med vårtoppmötet var att det fattades beslut om att utarbeta en långsiktig strategi för minskade utsläpp av växthusgaser. Dessutom beslutades det att överväga bindande mål på medellång och lång sikt. Det är av yttersta vikt att vi nu inleder arbetet med att utarbeta ambitiösa förslag för tiden efter 2012.

Tyvärr har vi på senare tid sett att det har varit avsevärt enklare för EU att upprätta och komma överens om ambitiösa mål än att genomföra dem. Om vi vill få en framgångsrik nystart för Lissabonstrategin behöver vi ett nytt ledarskap i EU på alla politikområden. Vi måste se till gemenskapens intressen, rätta oss efter de beslut som fattats och agera så att det europeiska samarbetet ger alla medlemsstater ett mervärde.

  Oomen-Ruijten (PPE-DE). – (NL) Herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Ni har båda ägnat större delen av era anföranden åt Lissabonprocessen. Rådets ordförande gjorde detta i generella ordalag och med tonvikt på balans och ekonomisk tillväxt, något som inte kan åstadkommas utan miljömässigt och socialt ansvar. Ni illustrerade denna trefaldighet, herr rådsordförande, med det integrerade synsätt som även präglar rådets slutsatser. Jag uppskattade också den uppmärksamhet ni ägnade de små och medelstora företagen. Jag har aldrig tidigare sett rådsslutsatser där små och medelstora företag, innovation och miljö nämns så ofta. I den resolution som parlamentet kommer att rösta om i dag ställer vi krav på en ny dynamik i Lissabonprocessen, med ett målinriktat synsätt som tecken på ett nytt ledarskap.

Herr kommissionsordförande! Jag vänder mig nu till er. Detta ledarskap och denna dynamik kan endast åstadkommas om ni samarbetar med medlemsstaterna, regionerna och arbetsmarknadens parter. Ert anförande i morse gav mig ingen tydlig känsla av att ni verkligen arbetar ”hand i hand”, som rådets ordförande uttryckte det. Kanske tar jag miste, men jag får intrycket att medlemsstaterna tvingas till en oerhörd massa pappersarbete och att mindre uppmärksamhet ägnas åt den socialpolitiska agendan, som förblir uddlös. Jag har också en känsla av att detta arbete ”hand i hand” med parlamentet lämnar en del övrigt att önska när det gäller den integrerade sysselsättningspolitiken, där jag skulle vilja se en del samråd i framtiden.

  Hatzidakis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Det luxemburgska ordförandeskapet gör enligt min mening ett gott arbete. Man har t.ex. redan lyckats nå en konstruktiv kompromiss i fråga om stabilitetspakten, som gör att medlemsstaterna i euroområdet kan gå framåt med utgångspunkt i bestämmelserna om ekonomisk försiktighet men med den grad av flexibilitet som är nödvändig.

Samtidigt lyckades det luxemburgska ordförandeskapet under Europeiska rådets möte i Bryssel göra Lissabonprocessen mer fokuserad. Det är dock beklagligt att man i detta skede inte kunde namnge de medlemsstater som inte håller sig till strategin.

En annan viktig fråga som vi står inför inom ramen för Lissabonstrategin är tjänstedirektivet. Jag hoppas att direktivet kommer att granskas på ett rationellt sätt och framför allt att man kommer att sträva efter att reda ut missförstånden, så att vi kan bli kvitt den dimma som hindrar oss att se sakfrågan. Ibland får man nämligen intrycket att det är en helt annan fråga som diskuteras i hela EU.

Slutligen vill jag önska det luxemburgska ordförandeskapet fortsatt framgång med en mycket betydelsefull fråga, nämligen budgetplanen, särskilt i fråga om budgeten för EU:s regionalpolitik och sammanhållningspolitik. Detta är en stor och svår fråga. Personligen anser jag att vi måste nå en överenskommelse senast i juni, för annars blir det de regionalpolitiska programmen som drabbas av en eventuell oenighet på EU-nivå.

  Sudre (PPE-DE). – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Vid Europeiska rådets senaste möte gavs den europeiska ekonomin en ny inriktning i och med betoningen på pragmatism, flexibilitet och innovationsfrämjande.

När det gäller stabilitets- och tillväxtpakten gläder det mig att realism och flexibilitet har ersatt den dogmatism och den blinda respekt för regler som infördes under en period av ekonomisk tillväxt som var mycket mer ihållande än den vi befinner oss i i dag. Naturligtvis behöver vi regler, det är en förutsättning för vår gemensamma valutas stabilitet, men reformen av pakten är positiv såtillvida att den förenar den grundläggande respekten för rättsstatsprincipen med det minimum av flexibilitet som krävs för förvaltningen av medlemsstaternas offentliga medel. Jag vill tacka ordförande Barroso och rådsordförande Juncker för deras klarsynthet och deras förmåga att övertyga i denna besvärliga fråga.

Denna pragmatism har också tillämpats i fråga om utkastet till direktiv om liberalisering av den europeiska tjänstemarknaden. Erkännandet av att direktivets nuvarande lydelse inte är helt tillfredsställande och kravet att alla tänkbara ansträngningar skall göras för att få den inre marknaden för tjänster att fungera samtidigt som den europeiska sociala modellen bibehålls innebär inte att rådet – som så ofta hävdats i medierna – gått Frankrike till mötes. I stället har rådet erkänt att principen om ursprungsland orsakat uppenbara problem när det gäller risken för social och skattemässig dumpning och överlåtit åt Europaparlamentet att finna en godtagbar lösning. Det är den sortens inställning medborgarna förväntar sig från Bryssel.

Vår framtida ekonomi är i fara om vi inte i mycket hög grad ökar investeringarna på utbildningsområdet och när det gäller forskning och utveckling. På dessa två områden ligger vi långt efter våra amerikanska och asiatiska partner. EU:s 25 medlemsstater har bekräftat sin vilja att göra unionen mer attraktiv för investeringar och sysselsättning, så att kunskap och innovation främjas och tillväxten bibehålls. Dessa ambitiösa och nödvändiga målsättningar kan nås under förutsättning att våra stater visar politisk vilja och tillhandahåller den finansiering som krävs.

  Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Rådets utvidgningsstrategi skjuter över målet. Kroatien, ett centraleuropeiskt land som uppfyller kriterierna i större utsträckning än många medlemsstater, diskrimineras. Rumänien, uppenbart ett europeiskt land men ett som inte på långa vägar uppfyller kriterierna, forceras fram. Ukraina, definitivt ett europeiskt land men ett som inte kommer att vara färdigt för anslutning på årtionden och som vi inte heller kommer att kunna ta emot förrän om några år, har satts i väntrummet på obestämd tid och ingen särskild strategi har utarbetats. Men med ett klart icke-europeiskt land som Turkiet skall anslutningsförhandlingar inledas i år.

Jag vill verkligen uppmana rådet att än en gång tänka igenom denna strategi noggrant och att först och främst se till att klartecken utan dröjsmål – senast den 21 maj – ges för anslutningsförhandlingar med Kroatien och att den arbetsgrupp som så generöst inrättades efter ert ingripande, herr rådsordförande, snarast kommer med resultat. För det andra vill jag uppmana er att låta Rumänien och Bulgarien ansluta sig det datum som fastställts men att ge oss möjlighet att avvakta till i höst, när rapporterna om dessa länders framsteg finns tillgängliga. För det tredje vill jag uppmana er att när Rumänien, Bulgarien och Kroatien väl anslutit sig ge EU ett långt andrum för den interna konsolidering som det så väl behöver.

Vidare vill jag uppmana er att sätta stopp för anslutningsförhandlingarna med Turkiet, som med början i höst kommer att innebära en alltför stor belastning och anspänning för EU, och att i stället utveckla en god grannskapsstrategi samt att utarbeta en plan för Ukraina. Annars kommer resultatet av den orange revolutionen också att gå förlorat med allvarliga konsekvenser för Europa.

(Applåder)

  Juncker, rådets ordförande. – (FR) Herr talman! Denna i hög grad oorganiserade debatt närmar sig sitt slut, och jag skulle vilja klargöra några punkter.

Det gläder mig att det rått mycket liten oenighet om Europeiska rådets beslut i fråga om Lissabonstrategin. För mig är detta fullständigt korrekt, konsekvent och logiskt, eftersom Europaparlamentets resolution om Lissabonstrategin – som somliga faktiskt borde läsa – nästan helt och hållet återspeglas i Europeiska rådets slutsatser. Att vissa inslag kritiseras i dag betyder att ni intar en mycket självkritisk hållning. Det är min iakttagelse!

Vidare anser jag att vi åtminstone måste erkänna att Europeiska rådets beslut om Lissabonstrategin lägger ett stort ansvar på medlemsstaterna. När frågan debatterades i januari var vi i hög grad eniga om att det är upp till de nationella regeringarna att se till att Lissabonstrategin lyckas, inte bara i de egna länderna utan i hela EU.

Från och med nu måste de nationella regeringarna rådfråga sina parlament om de nationella reformprogrammen, rådet blir ansvarigt inför Europaparlamentet, och kommissionen kommer att ha samma uppgift som tidigare, nämligen att underlätta och ta initiativ och därmed få alla medlemsstater att ansluta sig till ett synsätt som kan bidra till att Lissabonstrategins mål nås, mål som utformats för att se till att den europeiska sociala modellen även i framtiden kommer så många européer som möjligt till godo.

Man kan konstatera att det inom vissa grupper, som snarare är ekumeniska än katolska, råder fullständigt olika uppfattningar om de grundläggande principerna för formerna för politiska åtgärder på EU-nivå. Det är lättare, herr Radwan, att nå en kompromiss om stabilitets- och tillväxtpakten än att nå samstämmighet inom den grupp ni tillhör. Jag har sett prov på detta både i dag och i går.

(DE) När det gäller stabilitetspakten vill jag säga att jag det förvånar mig mycket att varje deletapp i reformen av pakten har varit föremål för samma rasande retorik och kommentarer. När ett antal regeringar föreslog att hela utgiftsblock skulle undantas från stabilitetspakten lät kritiken precis som nu, när detta inte blev av. Något måste vara fel. Paktens förebyggande del har stärkts avsevärt. Varför var det nödvändigt? Jo, därför att detta inslag helt enkelt – och på ett brottsligt sätt – försummades i den gamla pakten, vars utveckling jag i hög grad var delaktig i. Ett antal regeringar misslyckades också med att under så kallade goda tider bedriva rätt politik för att minska underskott och skuldsättning. Detta kan förstås komma att ändras till det bättre efter ett antal förestående val, men jag betvivlar det starkt.

Paktens korrigerande del har endast genomgått smärre förändringar i jämförelse med vad som anges i fördraget och stabilitetspakten. Den som föreställt sig att paktens 3,0 procent verkligen betydde 3,0 procent, att åtgärder skulle vidtas mot länder med ett underskott på mer än 3,0 procent och att dessa länder skulle bli föremål för sanktioner om de inte kom under gränsen på 3,0 procent påföljande år kommer givetvis att bli besviken på reformen av stabilitetspakten. För detta hade det krävts omfattande ändringar av fördraget, vilket hade inneburit att vi inte längre skulle kunna använda den gamla stabilitetspakten som vägledning på viktiga områden.

Fördraget säger ingenting om att ett underskott på över 3,0 procent är för stort. Den som påstår det har misstolkat fördraget. Det står faktiskt inte så i fördraget, och jag kan inte godta att vi skulle agera som om det gjorde det och att de som försöker hitta tillbaka till en korrekt tolkning av fördraget nu behandlas som stabilitetssyndare. Hur kan någon påstå sig vara ensamt ansvarig för tolkningen av fördraget och stabilitetspakten? Det roar mig faktiskt en aning att läsa att rådet, de 25 finansministrarna och de 25 stats- och regeringscheferna böjde sig för Tyskland och Frankrike. Detta är fullständigt absurt och för övrigt en förolämpning mot de övriga 23.

(Applåder)

Tanken på att det bara skulle krävas en befallning från Berlin eller en tydlig signal från Paris för att få de andra tjugotre regeringarna att falla till föga är helt igenom icke-europeisk och går stick i stäv mot det ständigt återkommande behovet av att åstadkomma fungerande arbetsförhållanden i EU och finna kompromisslösningar. Jag behöver knappast fråga mig hur skarp kritiken i kammaren hade varit om vi misslyckats med Lissabon, om vi misslyckats med att nå den balans ni här i kammaren påminner oss om eller om vi fullständigt misslyckats med reformen av stabilitetspakten. Vissa anser att den gamla stabilitetspakten var så bra att den inte behövde förändras. Denna inställning delas dock inte av en enda av de 25 medlemsstaternas regeringar. Tanken på att de 25 stats- och regeringscheferna och de 25 finansministrarna skulle ha slagit in på vägen mot underskott och skuldspiraler är en alldeles vanvettig föreställning som jag kraftfullt vill protestera mot.

(Applåder)

(FR) Bortsett från detta, herr talman, har det talats mycket om EU:s trovärdighet. Jag anser att detta ibland i hög grad sker under hot och jag förstår inte riktigt vart Graham Watson vill komma. Jag blev osäker på om det var mig han vände sig till eller en grupp medlemsstater. Jag hoppas att ni inte klandrar mig för att jag inte har övertalat ledamöterna i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater att inta samma ståndpunkt i alla dessa frågor, eftersom det inte är PPE-DE jag företräder här. Jag företräder Europeiska rådet.

Till dem som har uppmärksammat EU:s bristande trovärdighet vill jag säga följande: Jag vill rikta ett varmt tack till de ledamöter som har närvarat vid denna debatt sedan klockan nio i morse. Besökarna i Europaparlamentet i dag har förvånats över att det varit så få personer här när EU debatterar ett antal mycket viktiga frågor.

(Applåder)

  Talmannen. – Tack, herr rådsordförande. Jag hoppas, eller snarare förväntar mig, att kritiken har nått fram.

  Barroso, kommissionens ordförande. – (FR) Herr talman! Jag skall avslutningsvis fatta mig mycket kort. När det gäller stabilitets- och tillväxtpakten måste vi, om det är en ärlig debatt vi vill ha, verkligen erkänna att problemen inte började med denna reform, utan att de har funnits länge. I november 2003 rådde inte längre någon enighet kring stabilitets- och tillväxtpakten. Det som vi nu har utarbetat, det som medlemsstaterna nu har utarbetat med ordförandeskapets och Europeiska kommissionens aktiva stöd, är en trovärdig reform av pakten.

Jag garanterar er fullständigt – och nu vänder jag mig framför allt till dem som har uttryckt oro, berättigad oro – att kommissionen har för avsikt att tillämpa bestämmelserna för stabilitets- och tillväxtpakten på ett objektivt och enhetligt sätt bland alla medlemsstater. Jag försäkrar er också att kommissionens roll inte förminskas genom denna reform, tvärtom. Faktum är att de olika situationer där kommissionen kommer att vara skyldig att yttra sig eller ta initiativ till en åtgärd har blivit väsentligt fler. Nu har vi därför en pakt som kommer att kunna tillämpas på ett betydligt mer trovärdigt sätt än den pakt vi hade före reformen.

Beträffande Lissabon råder det dessutom – vilket jag också märkt under förmiddagens debatt – uppenbarligen mycket bred enighet om ett system för att förbättra styrelseformerna, där bättre åtskillnad görs mellan EU:s och medlemsstaternas olika behörighetsområden. Medlemsstaterna har godtagit denna förbättrade styrelseform och detta ökar återigen också trovärdigheten hos våra Lissabonmål.

Jag vill dock återkomma till en viktig punkt i Europeiska rådets slutsatser, som jag inte nämnde i mitt inledningsanförande i denna debatt: utvecklingspolitiken inom ramen för millennieutvecklingsmålen. Vid sitt senaste möte uppmanade Europeiska rådet kommissionen att skynda på arbetet med att slutföra EU:s ståndpunkter inför de viktiga möten som skall hållas i FN i september.

Jag är glad att kunna säga att kommissionen i går, här i Strasbourg, antog ett viktigt förslagspaket, som kommissionsledamot Michel och jag också meddelade i går. Paketet innehåller nya halvtidsmål, ökad tyngdpunkt på biståndets kvalitet och större sammanhållning mellan olika politikområden. I detta utvecklingspaket har också särskild vikt lagts vid Afrika söder om Sahara. Mina damer och herrar! Kommissionen behandlar dessa förslag som en viktig prioritering. Vi arbetar för närvarande aktivt med medlemsstaterna för att mötet om millenniemålen skall bli framgångsrikt, och vi räknar i hög grad med ert stöd.

Ett annat skäl till att jag tar upp detta exempel, herr talman, är att jag vill belysa en fråga som jag anser vara viktig, nämligen att vi verkligen arbetar med genomförbara beslut. Inom Europeiska rådet har vi fastställt den nya Lissabonstrategins mål och nya instrument och vi har också nyligen godkänt de integrerade riktlinjerna, vilka omfattar makroekonomisk politik, mikroekonomisk politik och sysselsättning. Vi har nyss lagt fram dem här i Europaparlamentet. Europeiska rådet har utarbetat en begäran om utveckling och vi lägger fram konkreta förslag.

Med det besvärliga läge vi för närvarande har inom EU är jag väl medveten om att vår uppmärksamhet ofta riktas mer mot kontroversiella frågor, de frågor där medlemsstaterna varken kan ge sitt bifall eller enas sinsemellan. Jag vill dock understryka att vi, trots dessa skillnader och trots de meningsskiljaktigheter vi ibland har, kan nå ett mycket viktigt samförstånd, som vid rådets vårmöte.

Jag vill därför betona vad rådsordföranden sade nyss. Hur skulle ni reagera om vi hade kommit hit utan det resultat som trots allt inrymmer ett samförstånd, och vilket budskap skulle vi då ge våra medborgare? Även om jag delar den oro och ängslan som en del av er har uttryckt måste vi därför också fråga oss om vi nu bör koncentrera oss på de aspekter där det inte råder totalt samförstånd eller om vi i stället bör koncentrera oss på det som vi kan göra tillsammans.

För det är denna kompromisskultur vi har inom EU och jag vill i hög grad betona detta. Vi kommer inte att göra några framsteg i ett EU med 25 medlemsstater om vi inte förklarar för våra medborgare att ingen kan få vad de vill ha till hundra procent i EU. Ingen medlemsstat kan få igenom sina ståndpunkter till hundra procent. Vårt EU blir alltmer komplext. Det är därför vår uppgift, vi som har en ledande och även politisk roll inom rådet, kommissionen och Europaparlamentet, att förklara för våra medborgare att vi måste kompromissa, att EU är liktydigt med att kompromissa. EU betyder samarbete för att nå mål som är mycket viktigare än kortsiktiga frågor och nationellt känsliga frågor.

Detta är vad ansvarstagande betyder och ansvarstagande är det allra viktigaste för ett effektivt ledarskap, vilket är vad EU behöver just nu.

(Applåder)

  Talmannen. – Tack, herr rådsordförande och herr kommissionsordförande. Jag har avslutningsvis mottagit sex resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 103 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum kl. 12.00.

(Sammanträdet avbröts i några minuter.)

SKRIFTLIG FÖRKLARING (ARTIKEL 142)

  Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Till Europeiska rådets bestörtning präglades dess möte den 22–23 mars av en fråga som inte fanns med på dagordningen, utan som tvingades med.

Aktuella opinionsundersökningar som visar att nejsidan kan vinna folkomröstningen om den så kallade Europeiska konstitutionen i Frankrike den 29 maj har fått larmklockorna att börja ringa.

Högern och socialdemokraterna har gjort gemensam sak och tagit itu med detta och uppmuntrar mer eller mindre till öppen inblandning i den pågående kampanjen i Frankrike.

Parlamentet satsar 8 miljoner euro på ja-kampanjen, vilket är oacceptabelt.

Stats- och regeringscheferna och vem som helst som anser sig kunna påverka folkomröstningens resultat står i kö för att försöka övertyga det franska folket om den så kallade europeiska konstitutionens ”fördelar”, vilka är både hypotetiska och obefintliga.

De stora arbetsgivare och fackliga ledare som domineras av socialdemokrater och högern, med Europeiska fackliga samorganisationen i spetsen, gör allt som står i deras makt för att få igenom detta projekt, som inskränker människors självbestämmande och gynnar nyliberal kapitalism och militarism.

Kommissionen och parlamentet skjuter upp beslutsfattandet i ett försök att undvika att ge allt tyngre argument för att rösta nej.

Trots alla dementier är ett nej i folkomröstningen i Frankrike det bästa svaret.

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

3. Omröstning

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen.

(Resultat och övrig information om omröstningen: se protokollet.)

4. Europaparlamentets sammanträdeskalender – 2006

Före omröstningen:

  Daul (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Före omröstningen om Europaparlamentets sammanträdeskalender 2006 vill jag på utskottsordförandekonferensens vägnar tala om att vi ser med stor oro på förslaget till kalender.

Enligt denna kalender kommer tilldelningen av utskottens sammanträdesveckor och antalet arbetsdagar för utskotten under 2006 att hamna på den lägsta nivån sedan 1994, som inte var valår. Trots parlamentets utökade arbete och ökningen av antalet ledamöter, utskott och ändringsförslag har parlamentets befogenheter, som vi alla vet, ökat inom ramen för medbeslutandeförfarandet sedan 1994. Vi vet också att de sammanhängande sammanträdesperioderna och valkretsveckorna i Strasbourg och Bryssel gör att parlamentsutskotten inte kan hålla de tidsfrister som anges i koden om flerspråkighet för att anta och lägga fram betänkanden under sammanträdesperioderna. Ett tydligt exempel är sammanträdesperioden den 11–12 oktober 2006 då betänkandena måste antas av parlamentsutskotten senast i juli.

Vill vi ha ett parlament som fullgör sina lagstiftningsåtaganden på ett dynamiskt sätt? Med denna kalender tycks det omöjligt. När det gäller metoden vill jag också varna samtliga ledamöter för att vi kommer att få enorma problem 2006, eftersom vi har anpassat oss efter Europaskolornas ledighet.

(Applåder)

  Talmannen. – Herr Daul! Av applåderna att döma märker jag att många parlamentsledamöter delar era farhågor. Jag vill påminna er och alla övriga om att vi nu endast skall rösta om sammanträdeskalendern.

Utskottsordförandekonferensen kommer sedan att analysera veckorna med avseende på utskott, grupper osv. Jag vet att det mesta redan är förutbestämt, men dagens omröstning fastställer hur som helst inte utskottens sammanträdesperioder utan endast Europaparlamentets.

Före omröstningen om ändringsförslag 5:

  Goebbels (PSE). – (FR) Herr talman! Jag vill lägga fram ett muntligt ändringsförslag till Alexander Nuno Alvaros ändringsförslag, nämligen att vi inte längre bör arbeta tisdagar och onsdagar. Då kan man skicka pengarna hem till oss i stället.

(Applåder)

  Talmannen. – Herr Goebbels! Ordförandeskapet uppskattar er ironiska kommentar, men ni har stört omröstningsförfarandet.

  Manders (ALDE). – (NL) Herr talman! Jag hade lagt fram ett ändringsförslag om kalendern med tillräckligt antal underskrifter och tillräckligt med tid för att förkasta hela kalendern och uppmana presidiet att lägga fram ett nytt förslag, eftersom utskotten nu inte längre kan fungera, vilket leder till att parlamentets makt urholkas. Jag kan inte hitta detta ändringsförslag i förteckningen.

  Talmannen. – Ni hade lagt fram ett ändringsförslag där hela kalendern förkastades. Det finns ingen bestämmelse som medger detta och ert ändringsförslag har därför inte gått till omröstning. Det är endast möjligt att rösta om ändringsförslag som innebär ändringar av kalendern.

5. Ekonomiska följder av Rumäniens och Bulgariens anslutning

Före omröstningen:

  Lewandowski, Janusz (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag har en positiv muntlig ändring till betänkandet i sista minuten, som rådet stöder. I ändringen anges att vi, i enlighet med överenskommelsen vid det trepartsmöte som för en stund sedan hölls med rådet i sista minuten, godkänner det uttalande som är bifogat betänkandet. Denna punkt i det gemensamma uttalandet bör ersätta betänkandet som sådant. Ändringen innebär att enighet uppnåtts med rådet om de ekonomiska följderna av Bulgariens och Rumäniens anslutning.

Ändringen lyder: ”Vi godkänner det gemensamma uttalande som är bifogat betänkandet, i enlighet med vad som för en stund sedan överenskoms med rådet.”

  Talmannen. – Kan rådet bekräfta den ändring som följer av Janusz Lewandowskis ändringsförslag?

  Juncker, rådets ordförande. – (FR) Herr talman! Tack vare ett flertal kontakter som vi har lyckats ta har vi tillsammans med deltagande parlamentsledamöter kunnat enas om ekonomiska och budgetmässiga villkor för Bulgariens och Rumäniens anslutning. Vi har nyligen avslutat ett trepartsmöte och jag har haft nöjet att meddela att full enighet råder i denna fråga. Jag vill varmt gratulera alla som har bidragit till detta.

(Applåder)

  Talmannen. – Jag vill klargöra att detta, om jag har förstått rätt, innebär att texten ”beklagar det faktum att rådet inte gick med på” i punkt 1 i resolutionsförslaget skall ersättas med ”välkomnar det faktum att rådet har gått med på”.

  Poettering (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Vi har lyssnat till ett verkligt viktigt anförande av Europeiska rådets ordförande och jag vill tacka det luxemburgska ordförandeskapet, Jean-Claude Juncker och Nicolas Schmit för att de har dragit tillbaka rådets tidigare förbehåll och skyddat Europaparlamentets ekonomiska och andra rättigheter. Det är en stor framgång.

För dem som inte vet vad som har hänt de senaste timmarna beslutade vår grupp i går kväll att vi skulle begära att vårt godkännande av Bulgariens och Rumäniens anslutning skall skjutas upp med hänvisning till att parlamentets rättigheter, dvs. våra ekonomiska rättigheter, inte har skyddats. Eftersom vi märker att ordförandeskapet har lyckats avlägsna detta förbehåll kommer vår grupp inte att begära att beslutet skall skjutas upp – tvärtom kommer alla att rösta efter sitt eget samvete. Tack, herr rådsordförande, för era ansträngningar de senaste timmarna.

(Applåder)

  Cohn-Bendit (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Ett mycket enkelt procedurförslag. Har vi rätt att få veta vilket beslut som har fattats? Det bör meddelas samtliga, eftersom vi inte var där. Det vore verkligen nyttigt att få veta vad som beslutades.

(Applåder)

  Talmannen. – Inget beslut har fattats för närvarande eftersom parlamentet ännu inte har röstat.

(Skratt och blandade reaktioner)

Det finns ett ändringsförslag som har godkänts av rådet och som jag redogjorde för tidigare.

  Schulz (PSE). – (DE) Herr talman! Jag anser att Hans-Gert Poetterings ord nyss är till stor hjälp. Tack vare de mycket spända och uppenbarligen mycket livliga diskussioner som har ägt rum, framför allt i går kväll i PPE-DE-gruppen, kan vi verkligen enas om hur vi skall gå vidare.

Rådets ordförande har meddelat att rådet nu godtar förslaget. Till Daniel Marc Cohn-Bendit kan jag säga följande. Enligt den nuvarande lydelsen i den första punkten i det förslag som vi skall rösta om beklagar Europaparlamentet att rådet inte gick med på att anta det till förslaget bifogade gemensamma uttalande som överenskommits med rådets ordförandeskap och genom vilket de tre institutionerna måste komma överens om de budgetmässiga följderna av anslutningen av Bulgarien och Rumänien. Denna text har nu ersatts – och jag vill också föreslå detta som ett muntligt ändringsförslag – genom att vi, som rådets ordförande sade, välkomnar att enighet har nåtts, eftersom detta innebär att parlamentets samtliga privilegier i förhållande till rådet har respekterats och att vi därför kan rösta för förslaget.

  Talmannen. – Jag vill förtydliga att ordförandeskapets och rådets gemensamma uttalande, som hittills inte har godkänts men som nu har godkänts, återfinns i resolutionsförslagets bilaga.

  Lewandowski, Janusz (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Avsikten med vårt muntliga ändringsförslag är att ersätta hela resolutionen med Europaparlamentets uttalande, i vilket det anges att Europaparlamentet godkänner det gemensamma uttalande som är bifogat betänkandet i enlighet med överenskommelsen vid trepartsmötet den 13 april 2005.

Med er tillåtelse vill jag läsa upp det gemensamma uttalande som rådets ordförandeskap och parlamentets förhandlingsdelegation enats om och som är mycket kortfattat:

”1. Utan inverkan på utkastet till fördrag om upprättande av en konstitution för Europa

a. Företrädarna för medlemsstaternas regeringar församlade i rådet förklarar att beloppen i avdelning III ”Finansiella bestämmelser” i anslutningsakten, som bifogas förslaget till anslutningsfördrag vilket lagts fram enligt samtyckesförfarandet för Europaparlamentet, omnämns utan att de påverkar Europaparlamentets rättigheter och budgetmyndighetens befogenheter och rättigheter enligt artikel 272 i EG-fördraget och de relevanta bestämmelserna i det interinstitutionella avtalet av den 6 maj 1999.

b. Rådet, kommissionen och Europaparlamentet bekräftar att utgifterna i artiklarna 30-34 i avdelning III ”Finansiella bestämmelser” i anslutningsakten, som bifogas förslaget till anslutningsfördrag, kommer att klassificeras som icke-obligatoriska utgifter efter 2009.”

Den andra punkten, som har orsakat mest meningsskiljaktigheter, lyder på följande sätt:

”2. Kommissionen bekräftar att dess förslag till finansiell ram (2007–2013) grundas på antagandet att Bulgarien och Rumänien kommer att bli medlemsstater den 1 januari 2007. Europaparlamentet och rådet noterar de vägledande beloppen för Bulgarien och Rumänien som kommissionen tillhandahöll i mars 2004 och som rådet behandlade i sina slutsatser av den 22 mars 2004 om det finansiella paketet för anslutningsförhandlingarna med Bulgarien och Rumänien. Finansieringen av anslutningen av Bulgarien och Rumänien kommer att tryggas utan att åtagandena för befintliga fleråriga program äventyras.

3. Europaparlamentet, rådet och kommissionen påminner om betydelsen av det interinstitutionella avtalet av den 6 maj 1999 när det gäller väl fungerande budgetförfaranden och att detta enbart kan fungera om samtliga institutioner till fullo följer dess bestämmelser.”

Detta är det gemensamma uttalande som är bifogat den ändrade punkten.

  Böge (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Vi kunde ha fått allt detta förut.

(Applåder)

I dessa förhandlingar ansträngde sig parlamentets delegation till smärtgränsen. Jag är mycket glad över att rådet nu i sista stund har kunnat gå med på detta gemensamma uttalande, som är avsett som ett uttalande av rådet och parlamentet. Vad själva förfarandet beträffar enades Bárbara Dührkop Dührkop och jag om följande precis i slutet av trepartsmötet: Syftet med ändringsförslaget från budgetutskottets ordförande, som ni nyss har lyssnat till, är att ersätta hela vårt betänkande. Det är den enda möjliga vägen. Vi ber er rösta om det muntliga ändringsförslag som Janusz Lewandowski lagt fram i stället för om vårt betänkande. Därigenom kan det garanteras att parlamentet och ledamöterna i dag också godtar rådets och parlamentets gemensamma uttalande som garanterar budgetmässiga rättigheter.

(Applåder)

  Juncker, rådets ordförande. – (DE) Herr talman! Reimer Böge påpekade mycket riktigt att det hade varit bättre, rimligare, intelligentare och klokare om vi hade kunnat godkänna den resolution som nyss har antagits i god tid. Jag vill betona att det inte var bristen på god vilja hos ordförandeskapet som gjorde att det inte blev så.

(Applåder)

Jag skall vidarebefordra vårt gemensamma beklagande, parlamentets och ordförandeskapets beklagande, till de tre huvudstäder som vi var tvungna att förhandla med fram till för fem minuter sedan.

(Livliga applåder)

(Parlamentet antog ändringsförslaget.)

6. Bulgariens ansökan om medlemskap i EU

Före omröstningen:

  Stenzel (PPE-DE). – (DE) Herr talman! I enlighet med artikel 5.3 i arbetsordningen och mot bakgrund av Van Ordenbetänkandet välkomnar jag trepartsmötets framgångsrika resultat och att Bulgarien och Rumänien inte fastnade i en dragkamp mellan rådet och parlamentet.

När det gäller ändringsförslag 5 tycker jag att det är upprörande att gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen omvandlar det enskilda stödet från enskilda ledamöter i vår grupp för ändringsförslag 5 till Van Ordenbetänkandet till ett förslag som läggs fram för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater. Jag ser en viss politisk manipulation i detta och vill bestämt understryka att detta förslag har fått enskilt stöd av min nationella delegation. Jag tackar vår grupp och vår ordförande för att ha respekterat och tillåtit olika ståndpunkter om kärnkraftverket Kozloduj.

  Talmannen. – Ordförandeskapet förstår inte er ordningsfråga.

(Skratt och applåder)

  Stenzel (PPE-DE). – (DE) Inlägget om en ordningsfråga gjordes eftersom ett ändringsförslag till Van Ordenbetänkandet om Bulgarien – som vi snart skall rösta om – har flyttats i PPE-DE-gruppens namn, samtidigt som detta ändringsförslag endast fick stöd av enskilda ledamöter i vår grupp, inbegripet min delegation. Jag ville påpeka detta innan betänkandet går till omröstning.

  Talmannen. – Herr Salafranca! Jag hoppas att er ordningsfråga är mer tydlig.

  Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE). – (ES) Det hoppas jag också, herr talman, och jag tror att den kommer att bli lätt att förstå när jag förklarar den, särskilt för en så intelligent person som ni.

Herr talman! Jag ville bara påpeka att ändringsförslag 2 till Geoffrey Van Ordens och Pierre Moscovicis positiva yttranden, som lagts fram av vår politiska grupp, blir överflödigt mot bakgrund av de muntliga ändringsförslag som vi just har röstat för till betänkandet av Reimer Böge och Bárbara Dührkop Dührkop, och jag ville före omröstningen påpeka att vi kommer att dra tillbaka dem eftersom de inte är förenliga med det vi just har röstat för.

  Harms (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, fru Stenzel! Jag vill ta upp en annan ordningsfråga, för tydlighetens skull. Förslaget till datum för att stänga kärnkraftverket Kozloduj hade vi inte angett av misstag. Jag är fullständigt medveten om att alla i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater inte har samma inställning som en del av denna grupps österrikiska ledamöter när det gäller fullgörandet av protokollet om Kozloduj. Så naiv är jag inte. Jag vill dock inte att en procedurfråga, som uppenbarligen har sitt ursprung i sekretariatet, skall äventyra denna viktiga ståndpunkt.

Jag vill återigen särskilt tacka enskilda ledamöter för deras initiativ att stödja detta förslag om en lämplig tidpunkt för att stänga Kozloduj.

(Applåder)

  Talmannen. – Jag vill betona att ändringsförslaget i fråga finns och läggs fram av gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen och övriga ledamöter.

Angående ändringsförslag 9:

  Wiersma (PSE). – (EN) Herr talman! På begäran av föredraganden, Geoffrey Van Orden, vill vi lägga till ordet ”olaglig” före ordet ”skogsavverkning” i sista raden i denna ändring.

(Parlamentet antog det muntliga ändringsförslaget till ändringsförslag 9.)

Före omröstningen om ändringsförslag 7:

  Wiersma (PSE). – (EN) Herr talman! Jag har en muntlig ändring som innebär ändringar på fyra ställen. I Pierre Moscovicis och Geoffrey Van Ordens betänkanden och även i rekommendationerna vill vi ha en hänvisning till skriftväxlingen mellan er och kommissionens ordförande om att göra Europaparlamentet fullständigt delaktigt i den kommande processen under de närmaste 20 månaderna när det gäller skyddsklausuler. Den ursprungliga ändringen är inte tillräckligt precis med tanke på en eventuell senareläggning. Därför föreslår jag att man på dessa fyra ställen ersätter ändringen med en ny text, som jag kommer att läsa upp endast en gång, men som även gäller de övriga tre ställena.

Den nya texten lyder: ”... med beaktande av skriftväxlingen mellan Europaparlamentets talman och kommissionens ordförande om att göra Europaparlamentet fullständigt delaktigt i varje övervägande om att aktivera någon av skyddsklausulerna i anslutningsfördraget”. Detta bör infogas i alla fyra texterna.

(Parlamentet antog det muntliga ändringsförslaget till ändringsförslag 7.)

Före omröstningen om rekommendationen (A6-0082/2005) av Geoffrey Van Orden:

  Cohn-Bendit (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! I enlighet med artikel 170.4 i arbetsordningen begär gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen att omröstningen om samtycke till Bulgarien skall skjutas upp. Jag skall förklara det mycket enkelt. Vi har två olika situationer: Bulgarien och Rumänien.

För Bulgaren menar vi att det fortfarande finns frågor kvar att lösa och att vi, eftersom vi talar om anslutning 2007, inte anser att det är lämpligt att rösta i dag. Verts/ALE-gruppen i Europaparlamentet lovar att den är för anslutning, att den inte vill rösta emot men att den endast kan säga ja eller nej till samtycke eller också lägga ned sina röster. Eftersom vi inte vill rösta nej och eftersom vi mot bakgrund av bl.a. kärnkraftssituationen i Bulgarien dock inte kan rösta ja i dag, begär vi bara att omröstningen om samtycke skall skjutas upp. I enlighet med bestämmelserna i överenskommelsen med kommissionen begär vi också att en lägesrapport först utarbetas av utskottet för utrikesfrågor för att möjliggöra en omröstning om samtycke i början av 2006, ett år före anslutningen.

(Applåder)

  Talmannen. – Enligt arbetsordningen får en ledamot, efter att ha lyssnat till den ledamot som lagt fram förslaget, uttala sig för och en annan ledamot emot.

  Watson (ALDE). – (EN) Herr talman! Om Verts/ALE-gruppen gör en likadan framställning för Rumänien kräver jag att omröstningen om en uppskjutning skall ske genom namnupprop.

  Talmannen. – Vi måste följa arbetsordningen. Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen vet vad de måste göra. De är vuxna.

Hannes Swoboda har nu ordet och får uttala sig för.

  Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman! Jag vill på min grupps vägnar uttala mig emot förslaget. Det har tydligen undgått Daniel Marc Cohn-Bendit att det är just denna diskussion, och en mycket djupgående sådan, som vi har fört med rådet och kommissionen de senaste veckorna.

Det som vi har uppnått med parlamentets samtycke och som framgår av Jan Marinus Wiersmas förslag är följande: enligt kommissionens och rådets försäkringar – jag vill nämna dem båda och även tacka kommissionsledamot Rehn – skall vi delta fullt ut i vidare samråd och i en eventuell tillämpning av den klausul som skulle medge att anslutningen skjuts upp.

Jag vill passa på att tacka Joost Lagendijk mycket varmt. Herr Cohn-Bendit! Om ni hade talat lite närmare med honom hade ni insett hur mycket hårt arbete vi och Elmar Brok har lagt ned på detta och därigenom nått ett positivt resultat. Det är därför jag vill rösta emot detta förslag.

  Talmannen. – Hartmut Nassauer har nu ordet och får uttala sig emot.

  Nassauer (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag känner inte till någon i parlamentet oavsett åsiktsriktning som inte vill välkomna Bulgarien och Rumänien till Europeiska unionen. Jag känner dock till många ledamöter som av de skäl Daniel Marc Cohn-Bendit nämnde inte vill fatta beslut i denna fråga i dag. Att skjuta upp dagens beslut skulle därför vara en i högsta grad förnuftig åtgärd, eftersom den skulle göra det möjligt för oss att markera att vi, även om vi är starka anhängare av Bulgariens och Rumäniens anslutning till EU, vill avvakta kommissionens kommande lägesrapport innan vi faktiskt fattar ett slutgiltigt beslut i frågan.

(Applåder)

Detta vore ett sätt att hantera många av de farhågor som har uttryckts, utan att ge upphov till tvivel om vår grundläggande vilja och beslutsamhet att välkomna dessa länder in i EU. Därför har jag full förståelse för Daniel Marc Cohn-Bendits åsikter.

(Applåder)

  Van Orden (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Som föredragande om Bulgarien motsätter jag mig starkt att samtyckesförfarandet skjuts upp.

(Applåder)

Vi har löst de interinstitutionella problemen när det gäller budgeten. Skyddsklausuler finns inbakade i anslutningsfördraget. Det finns inget bra skäl att skjuta upp vårt samtycke. Jag anser att det vore oansvarigt av parlamentet att skjuta upp det i detta läge. Jag uppmanar parlamentsledamöterna att rösta för ett samtycke.

(Applåder)

(Genom omröstning med namnupprop avslog parlamentet begäran om uppskjutande av omröstningen om rekommendationen (A6-0082/2005) av Geoffrey Van Orden.)

7. Bulgariens ansökan om medlemskap i EU

Angående ändringsförslag 1:

  Wiersma (PSE). – (EN) Herr talman! Jag föreslår samma reviderade ändring som jag tidigare föreslog för Geoffrey Van Ordens betänkande. Jag vill infoga samma text i rekommendationen.

(Parlamentet godkände det muntliga ändringsförslaget till ändringsförslag 1.)

Före omröstningen om ändringsförslag 3:

  Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Jag trodde att ni hade förstått den ordningsfråga jag lade fram tidigare med begäran om att ändringsförslag 2 till detta positiva yttrande och till Pierre Moscovicis positiva yttrande skulle dras tillbaka.

  Talmannen. – Bra, herr Salafranca, det har dragits tillbaka och behöver inte gå till omröstning.

8. Rumäniens ansökan om medlemskap i EU

Före omröstningen om ändringsförslag 2:

  Wiersma (PSE). – (EN) Herr talman! Det är samma text som den som vi antog för Geoffrey Van Ordens rekommendation och betänkande. Vi kommer att upprepa samma text vid de två omröstningarna om Pierre Moscovicis betänkande och rekommendation.

(Parlamentet godkände det muntliga ändringsförslaget till ändringsförslag 2.)

9. Rumäniens ansökan om medlemskap i EU

  Cohn-Bendit (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Jag begär att omröstningen om Rumäniens anslutning skjuts upp i enlighet med artikel 170.4. Parlamentet har just röstat för resolutionen med överväldigande majoritet, men om ledamöterna verkligen läser denna resolution kommer de att upptäcka att Rumänien, trots landets beundransvärda framsteg på det ekonomiska området, inte har gjort sådana politiska framsteg t.ex. när det gäller pressfrihet och korruption att någon skulle kunna hävda att Rumänien kan gå med i EU i dag, åtminstone inte om vi skall tro det vi har skrivit i vårt eget betänkande.

Vi har ofta sagt det tidigare och vi upprepar det nu: vi är för en anslutning och vi har förtroende för den nya regeringen. Den fråga vi måste ställa är dock varför vi hellre skulle fria än fälla ett land som har sådana grundläggande demokratiproblem som korruption och brister i skyddet av tryckfriheten. Inget land kan lösa sådana problem i en handvändning.

Vi föreslår därför att ...

(Talmannen avbröt talaren.)

Under sammanträdet i vår grupp hävdades det att ledamöterna kommer att behöva rösta antingen för eller emot vid omröstningen och att nedlagda röster inte skall tillåtas, precis som under ett samtyckesförfarande. Jag vill fråga talmannen om det är möjligt att lägga ned sin röst i ett samtyckesförfarande, eftersom det förra parlamentets arbetsordning endast medgav att ledamöterna röstade för eller emot i sådana situationer. Vi vill också uppmana presidiet att förklara vallagstiftningen för oss.

  Talmannen. – Enligt detta röstningsförfarande kan man rösta för, rösta emot eller avstå från att delta i omröstningen.

Francis Wurtz har nu ordet och får uttala sig emot förslaget.

  Wurtz (GUE/NGL). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Det finns vissa verkligt stora brister i Rumänien när det gäller de mänskliga rättigheterna och kampen mot korruption. Myndigheterna har gjort åtaganden på detta område och jag anser att det är absolut nödvändigt att noggrant kontrollera att dessa åtaganden fullgörs. Jag tror dock inte att de skäl som anförs för att skjuta upp omröstningen beror på den punkten, eftersom exakt samma begäran framfördes om Bulgarien, där situationen ser annorlunda ut.

Min grupp vill därför uppmärksamma en av konsekvenserna av ett eventuellt uppskjutande. Det skulle mot vår vilja leda till att undertecknandet av anslutningsfördraget, som beräknas ske den 25 april, skjuts upp på ett orimligt sätt. Vi skulle därmed mot vår vilja sända ett budskap till Rumäniens folk som kan få ytterst allvarliga konsekvenser. Detta är skälet till att en mycket stor majoritet av min grupp inte stöder begäran om att skjuta upp omröstningen och kommer att rösta för samtycke.

(Applåder)

  Talmannen. – Johannes Voggenhuber har nu ordet och får uttala sig för förslaget.

  Voggenhuber (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! I dag röstar vi för första gången i EU:s historia om huruvida vi skall välkomna ett land in i EU 20 månader före planerat anslutningsdatum eller inte – dessutom ett land där det förekommer allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna och de demokratiska värdena, något som framgick av gårdagens debatt.

Det råder inget tvivel om att förfaranden skulle inledas enligt artikel 7 mot alla medlemsstater som kränker demokratiska värden och mänskliga rättigheter i den omfattningen, något som bör vara uppenbart för alla och envar i dag. Den stora majoriteten av parlamentsledamöterna, inklusive mig själv, välkomnar Bulgariens och Rumäniens anslutning till EU och ser ivrigt fram emot den dag när den kan bli verklighet. Det finns dock inget rimligt skäl att ge Rumänien en blankocheck 20 månader före anslutningsdatum, framför allt inte med tanke på att det vore första gången i EU:s historia som någonting sådant sker. Följden skulle dessutom bli att den press som kan sättas på landet i förhandlingarna försvinner. Vi måste agera för att förhindra sådana allvarliga kränkningar av demokratin och de mänskliga rättigheterna.

I Frankrike fattar man just nu beslut om konstitutionen. Vi får inte sända budskapet att ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Nicholson of Winterbourne (ALDE). – (EN) Herr talman! Skulle sekretariatet kunna påminna Daniel Marc Cohn-Bendit om att det var Europaparlamentet som rekommenderade 2007 som inträdesdatum för Rumänien och att det nu är dags att genomföra den rekommendationen?

  Moscovici (PSE), föredragande. – (FR) Herr talman! I ett läge när Frankrikes folk debatterar konstitutionsfördraget anser jag att vi inte får sända signaler om att vi är skeptiska till utvidgningen. Europeiska unionens utvidgning är inte ett tvång, det är ett projekt. Det är en gemensam önskan. Det är framför allt därför vi måste rösta i dag. Jag menar att detta inte är skäl att skjuta upp omröstningen. Låt alla komma fram till ett beslut som stämmer med deras övertygelse, för eller emot, men säkerligen inte för ett uppskjutande.

Det finns dock ett annat, mycket tungt vägande argument. Jag har hört många ledamöter säga under debatterna att de är rädda att parlamentet skall ge en blankocheck i dag eller säga sitt sista ord i frågan. Faktum är att vi genom en skriftväxling mellan er, herr talman, rådets ordförande och kommissionens ordförande har fått alla garantier för att parlamentet skall få delta fullt ut i alla beslut som fattas i framtiden, och vi vet att det alltid är möjligt att använda skyddsklausulen. Jag menar därför att samtliga ledamöter kan rösta i dag både med insikt om fakta och med full sinnesro, eftersom parlamentet fullt ut kommer att spela sin roll i förfarandet från och med i dag och fram till den 1 januari 2007. Jag uppmanar er därför att avslå begäran om uppskjutande.

(Applåder)

(Genom omröstning med namnupprop avslog parlamentet begäran om uppskjutande av omröstningen om rekommendationen (A6-0083/2005) av Pierre Moscovici.)

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS ROCA
Vice talman

10. Sociallagstiftning på vägtransportområdet

11. Harmonisering av viss sociallagstiftning på vägtransportområdet

12. Ekodesign för energianvändande produkter

  Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vill bara påpeka att det är brukligt att omröstningen avslutas kl. 13.30 eftersom vi alla givetvis har gäster och måste tillgodose allmänhetens behov.

(Applåder)

13. Svavelhalten i marina bränslen

14. Utsläppande på marknaden och användning av toluol och triklorbensen

15. Kommissionens årliga politiska strategi för 2006

16. Europeiska rådets möte (Bryssel, 22-23 mars 2005)

Före omröstningen:

  Swoboda (PSE). – (DE) Jag ber om ursäkt, herr talman. Jag har begärt ordet i enlighet med artikel 160, eftersom gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen har begärt att omröstningen om ett antal ändringsförslag skall ske genom namnupprop. Vi hade dock enats om att vi skulle gå med på den kompromiss som nåtts med de andra grupperna. Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet kommer därför att rösta emot dessa ändringsförslag, även om vi håller med i en del sakfrågor.

17. Röstförklaringar

Europaparlamentets sammanträdeskalender – 2006

  Duff (ALDE), skriftlig. – (EN) ALDE-gruppen har lagt fram ett ändringsförslag till kalendern för 2006 om att alla plenarsammanträden skulle avslutas vid lunchtid på torsdagarna och att sammanträdena i Bryssel skulle inledas kl. 10.30 på onsdagarna. Syftet var att underlätta ledamöternas resor från Strasbourg och få bort sammanträdesstumparna på torsdag eftermiddagar. Tyvärr ansåg de som bestämmer att denna ändring var otillåtlig.

  Kirkhope (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Jag och mina brittiska konservativa kollegor har länge stött förslagen att Europaparlamentet skall ha ett enda säte och att detta skall ligga i Bryssel. Skattebetalarnas kostnader för sätet i Strasbourg uppskattas till omkring 150 miljoner pund sterling per år. Detta är ett stort slöseri med allmänna medel. De brittiska skattebetalarna förtjänar att få något för pengarna. Vårt förslag att slopa dagarna i Strasbourg betyder inte att vi vill minska vår arbetstid, utan att vi vill utföra vårt arbete där det är smidigast och mest kostnadseffektivt, nämligen i Bryssel. Kostnaderna för att upprätthålla parlamentets verksamhet både i Strasbourg och i Bryssel är inte längre försvarbara och vi kommer att fortsätta att kämpa för att parlamentet i framtiden skall sammanträda endast i Bryssel.

  Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Min röst för den föreslagna kalendern, som innebär att sammanträdesperioderna anpassas efter kraven på det slags parlamentariska arbete av hög kvalitet som förväntas av en institution som Europaparlamentet, ändrar inte min åsikt att det parlamentariska arbetet och kostnaderna för detta måste effektiviseras, inte minst genom att göra Bryssel till det enda, permanenta sätet.

- Betänkande (A6-0090/2005) av Reimer Böge

  Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Bulgariens och Rumäniens anslutningsprocess måste kombineras med en realistisk bedömning av de ekonomiska konsekvenserna, liksom vid tidigare utvidgningar. Annars kommer utvidgningen att leda till att EU-medlemsstaternas välfärd och utveckling hämmas.

En noggrann bedömning är inte ett utslag av själviskhet från dem som redan är med i unionen, utan ett exempel på ansvarsfullt agerande från en institutions sida.

- Betänkande (A6-0078/2005) av Geoffrey Van Orden

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag välkomnar Bulgariens medborgare, och denna omröstning utgör höjdpunkten på deras strävan att inlemmas i Europeiska unionen. Förutom att gratulera medborgarna och deras nuvarande regering, som har åstadkommit detta resultat, vill jag erinra om det stora åtagande som tidigare ledare gjort, framför allt Ivan Kostovs regering, som inledde förhandlingarna med EU tidigare, då läget var som allra mest besvärligt. Till sist hoppas jag att Bulgariens äldre kan samarbeta med den yngre generationen för att bygga en bättre värld tillsammans med oss alla i EU.

  Vanhecke (NI). – (NL) Mina damer och herrar! Jag har tillsammans med mina kolleger i Vlaams Belang röstat emot betänkandena om Bulgariens och Rumäniens anslutning. För tydlighetens skull vill jag dock säga att vi i högsta grad ser Bulgarien och Rumänien som europeiska länder som hör hemma i vår europeiska kulturgemenskap, och vi anser dessutom att vi har en slags hedersskuld till dem för alla de årtionden då de led under den kommunistiska diktaturen. Vi är därför övertygade om att såväl Bulgarien som Rumänien, till skillnad från exempelvis Turkiet, snart kommer att välkomnas in i vår politiska gemenskap. Vår vänskap med Rumänien och vår sympati för Rumänien och Bulgarien är dock inget skäl för oss att ge dem en blankocheck. Vi måste ha modet att säga att Bulgarien tyvärr ännu inte är redo för fullvärdigt medlemskap på väldigt många områden, även det politiska och ekonomiska, vilket är skälet till att vi röstat som vi har gjort.

  Martin, David (PSE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar Europaparlamentets omröstning om samtycke till bulgariskt medlemskap i EU men insisterar på att de bulgariska myndigheterna måste fortsätta att reformera rättsväsendet, eftersom en avmattning i ansträngningarna kommer att leda till att Europaparlamentet omprövar sin ståndpunkt.

  Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Bulgariens anslutningsprocess, som bedöms för sig, går framåt i förväntad takt. Landet uppfyller ännu inte kriterierna för att inleda ansökningsförfarandet.

Föga förvånande är det fortfarande långt kvar tills vi kan säga att Bulgarien uppfyller de nödvändiga villkoren för EU-medlemskap. Reformer måste genomföras, det tar tid att skaffa sig nya vanor och lagstiftningen måste anpassas så att EU inte förlorar sin karaktär och så att Bulgarien kan fullgöra sina nya åtaganden i framtiden.

Med detta sagt och mot bakgrund av den nuvarande situationen pekar allt på att villkoren kommer att uppfyllas inom den fastställda tidsfristen. Vi måste därför välkomna att detta ytterligare steg på vägen mot anslutning har tagits.

  Ribeiro e Castro (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Eftersom Bulgarien inte gjort tillräckliga framsteg jämfört med de 15 anslutningsländerna den 1 maj 2004 sköts planerna på att ansluta Bulgarien till EU detta datum upp.

Bulgarien har dock uppenbarligen gjort betydande ansträngningar att uppfylla gemenskapens kriterier och närma sig EU politiskt, ekonomiskt och socialt. Jag vill understryka de politiska och budgetmässiga framsteg som gjorts och som kommer att ge stabilitet åt Bulgariens återstående anpassning till europeiska normer – en process som varken kommer att bli kort eller enkel.

Mot denna bakgrund beslutade Europeiska rådet den 17 december 2004 att Bulgariens anslutning skall ske den 1 januari 2007. Kommissionen fattade ett liknande beslut den 22 februari 2005, efter att ha offentliggjort regelbundna framstegsrapporter. Parlamentet bör följa dessa exempel.

Att ansluta ett land som Bulgarien till unionen kommer givetvis att medföra kostnader, vilka förhoppningsvis kommer att kunna täckas genom ett ökat engagemang för den inre sammanhållningen och framför allt genom att Bulgarien förbättrar sina möjligheter att samverka med och upprätthålla kontakter med omvärlden – ökad mångfald, med andra ord.

Jag röstade för.

  Stenzel (PPE-DE), skriftlig. – (DE) Jag röstade för ändringsförslag 5 om kärnkraftverket Kozloduj för det österrikiska folkpartiets delegation, inte på Europeiska folkpartiets vägnar.

  Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Greklands kommunistparti är emot EU eftersom det är en union av kapitalistiska stater som skyddar storföretagens intressen och främjar deras möjligheter att konkurrera med andra imperialistiska centrum. Därför motsätter sig partiet också Bulgariens anslutning, eftersom syftet är att annektera detta land, suga ut dess välfärd och ekonomi, utnyttja arbetstagarna och förvandla det till en satellitstat till Nato, i syfte att främja Natos aggressiva politik. Vi har noterat de särskilt hårda villkor som fastställts för Bulgariens anslutning till ΕU.

Föranslutningsförfarandet och processen att återupprätta kapitalismen har redan lett till ökad arbetslöshet, svältlöner på 61 EUR i månaden, inflation, fattigdom och drastiska sociala nedskärningar, med smärtsamma konsekvenser för arbetarklassen och det enkla folket i landet samtidigt som vinsterna ökar för de storföretag som vill se ett enat EU.

Greklands kommunistparti uttrycker sin solidaritet med Bulgariens arbetarklass och folk i deras kamp mot den folkfientliga politik som förs av EU och storföretagens politiska lakejer.

- Betänkande (A6-0082/2005) av Geoffrey Van Orden

  Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Partierna till höger och socialdemokraterna i parlamentet och på andra platser fortsätter att försöka tvinga på de länder som söker medlemskap i EU nyliberal kapitalism.

Exemplet med Bulgarien talar för sig självt. Parlamentet ”hyllar” de s.k. ”strukturreformerna” som anses ha ägt rum i Bulgarien inom ramen för ”marknaden” och kapitalistisk ”konkurrens”. Parlamentet uttrycker sin ”tillfredsställelse” med ” den privata sektorns utvidgning” och ”framstegen med att liberalisera viktiga industrisektorer”. Dessutom ”uppmanar” parlamentet till ”större flexibilitet på arbetsmarknaden” och till fortsatta privatiseringar i samma takt. Varför alla dessa ord?

Hela anslutningsförfarandet har präglats av andra krav som vi menar är oacceptabla, t.ex. diskriminering när det gäller rörligheten för arbetstagare och lika tillgång till EU-finansiering liksom de ensidiga skyddsklausuler som kan användas mot dessa länders, och enbart dessa länders, intressen.

Utvidgningen fortgår inom en politisk och ekonomisk ram där ingen hänsyn tas till Portugals intressen och heller inte till ansökarländernas behov.

Även om vi har stora invändningar mot sättet att genomföra utvidgningen har vi ingenting emot anslutningen av nya medlemsstater, förutsatt att detta verkligen är folkets vilja och att portugisiska intressen skyddas.

  Ribeiro e Castro (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Det verkar som om Bulgarien kommer att kunna gå med i EU den 1 januari 2007, i enlighet med de beslut som fattats av övriga EU-institutioner. Jag menar därför att parlamentet bör ansluta sig till denna ståndpunkt och offentligt förklara att det välkomnar Bulgariens anslutning.

Förutom denna principfråga finns det uppenbarligen vissa luckor som måste täppas till på ett säkert sätt, särskilt inom rättsväsendet och polisväsendet, för att man skall kunna bekämpa brottslighet på ett effektivare sätt och åstadkomma den ökade insyn och de skyddsförfaranden som är ett krav i ett rättssamhälle.

I detta förberedande skede är det även viktigt att särskilt betona de etniska minoriteternas rättigheter och vikten av att värna deras identitet och skydda de allra svagaste och mest sårbara i samhället, såsom barn och gamla, särskilt i ett föränderligt samhälle.

Jag röstade för i förhoppningen att Bulgarien snart skall kunna ansluta sig till övriga 25 länder i ett ännu större och mer pluralistiskt EU.

- Betänkande (A6-0077/2005) av Pierre Moscovici

  Ferber (PPE-DE), skriftlig. – (DE) CSU:s ledamöter i Europaparlamentet är fast övertygade om att Rumänien bör bli medlem i EU. Samtidigt har dock CSU alltid hållit fast vid att länderna måste uppfylla särskilda kriterier innan de går med i EU. Vi är emot all slags urvattning av dessa kriterier och vi tror inte att det för närvarande är möjligt att göra någon slutlig bedömning av om de har uppnåtts.

Kommissionens senaste lägesrapport bekräftar att Rumänien har långt kvar till att uppfylla anslutningskriterierna, särskilt när det gäller att bekämpa korruption och inrätta ett rättsväsen som följer rättsstatsprincipen.

En annan viktig fråga för CSU är att skydda de rättigheter som parlamentet har enligt fördragen. Det gäller framför allt parlamentets budgetmässiga rättigheter, som vi nu har fått bekräftat kommer att respekteras.

Vi menar att det hade varit lämpligare att skjuta upp beslutet om anslutning tills kommissionen har lagt fram sin nästa lägesrapport. Att det fortfarande är 20 månader kvar till anslutningen talar också för ett sådant uppskjutande.

Av ovannämnda skäl kan CSU:s ledamöter för närvarande inte rösta för Rumäniens anslutning till Europeiska unionen.

  Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi fortsätter att lägga ned våra röster, precis som vi gjorde vid EU:s senaste utvidgning, utom för Cypern, vars anslutning vi röstade för som en protest mot Turkiets oacceptabla ockupation av öns norra del.

Vi är inte principiellt emot anslutning av nya medlemsstater, förutsatt att detta är folkets vilja och att det inte skadar portugisiska intressen.

Även om vi inte vet vad det rumänska folket tycker är det ett faktum att en anslutning ger upphov till förväntningar på grund av de oerhörda krav och bördor som vi anser är oacceptabla, inte minst strukturreformerna som leder till privatiseringar och som redan haft en negativ effekt på människors tillvaro.

De nya krav som olika parlamentsledamöter har velat införa menar vi är orimliga och oacceptabla.

Sanningen är dock att det redan finns krav, t.ex. undantag för arbetstagarnas fria rörlighet. Vi vänder oss också mot de knappa ekonomiska resurser som erbjuds, framför allt till jordbruket.

Slutligen motsätter vi oss förslagen om den nya budgetplanen, som just nu är föremål för förhandlingar och som inte tar hänsyn till problemdrabbade länder som Portugal eller till behoven hos de länder som ansökt om EU-medlemskap.

  Isler Béguin (Verts/ALE), skriftlig. – (FR) Marie Anne Isler Béguin har inte följt instruktionerna från sin grupps ordförande Daniel Marc Cohn-Bendit, som vill att ledamöterna skall rösta ja till att skjuta upp Europaparlamentets omröstning om Rumäniens anslutning.

Hon anser att hennes röst långt ifrån är en blankocheck till Rumänien. Tvärtom innebär hennes röst att denna blivande medlemsstat måste anstränga sig dubbelt så mycket och skynda på reformerna, särskilt för att bekämpa korruption, försvara medborgerliga rättigheter, skydda etniska minoriteter och genomföra gränskontroller. Hon påpekar att detta, tack vare ett förslag från gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, som antagits av utskottet för utrikesfrågor, kommer att vara första gången som Europaparlamentet deltar fullt ut i beslutsprocessen, framför allt om skyddsklausulen används – en klausul som innebär att anslutningen skjuts upp med ett år om något av de båda länderna inte är redo 2007.

Marie Anne Isler Béguin är slutligen mycket glad över att det slutliga betänkande som röstades igenom i kammaren innehåller hennes ändringsförslag:

- tydliga och framsynta bestämmelser om samexistens bör antas för att undvika att genetiskt modifierade arter släpps ut,

- Europaparlamentets oro för Rosia Montana-projektet betonas och fullständiga miljökonsekvensbedömningar bör göras.

  Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Bedömningar av huruvida ett land har uppfyllt kriterierna för EU-anslutning måste ske från fall till fall, även om ett land råkar gå med samtidigt som ett annat land. Detta får dock inte dölja den allra viktigaste faktorn på vägen mot anslutning, nämligen att de kriterier som skall uppfyllas måste vara realistiska. Det är bara då vi kan se till att EU och alla dess medlemsstater liksom ansökarlandet kan få alla potentiella fördelar som anslutningen innebär. För att uppnå detta, och det måste jag verkligen understryka, måste bedömningen göras vid rätt tidpunkt och med användning av objektiva och realistiska kriterier.

Jag välkomnar möjligheten att anslutningen kan skjutas upp om det skulle visa sig nödvändigt, inte för att jag vill att det skall bli så. Av inrikespolitiska skäl har Rumänien inlett sin reformprocess senare än vad som var nyttigt för landet. Den takt i vilken reformerna nu genomförs inger oss hopp och tillförsikt om att anpassningen kan ske inom den tidsfrist som fastställts av de båda parterna.

  Ribeiro e Castro (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Rumäniens anslutning till EU har varit aktuell sedan 1995. De förhandlingar som har förts och de ansträngningar som har gjorts av de rumänska myndigheterna har lett till stora förändringar i landet de senaste åren. Rådet beslutade därför i december 2004 att slutföra förhandlingarna med sikte på en anslutning 2007.

Jag vill dock betona den oro som då fördes fram i betänkandet av Baroness Nicholson of Winterbourne (A5-0103/2004), för ungefär ett år sedan. Jag underströk allvarliga problem, inte minst den bristande rättssäkerheten, den utbredda korruptionen, bristen på pressfrihet och frånvaron av ett oberoende rättsväsende. Dessa faktorer innebar att Rumänien inte kunde gå med i EU tillsammans med de andra nya östeuropeiska medlemsstaterna 2004.

Jag stöder detta resolutionsförslag eftersom den oro som framförs där om detta land är samma oro som jag känner. EU:s dörr står öppen för Rumänien, men landet måste inse att det är nödvändigt att finna genomförbara lösningar på de allvarligaste problemen.

Jag röstade för.

- Rekommendation (A6-0083/2005) av Pierre Moscovici

  Hennis-Plasschaert (ALDE), skriftlig. – (NL) I dag röstade jag emot Rumäniens ansökan om medlemskap i EU, men jag måste säga att det var med stor vånda. Den nya regeringen visar trots allt ett ofantligt politiskt engagemang och har på mycket kort tid visat var den står. Det är goda nyheter. Allt som återstår att göra är att omvandla detta engagemang till konkreta åtgärder med mätbara effekter, eftersom det är resultatet som räknas.

Allt tycks tyda på att Rumänien har mycket kvar att göra på områden som korruption, skydd av minoriteter, konkurrens, statligt stöd och miljö. Trots det har parlamentet uppmanats att avge sin dom redan 20 månader före anslutningen. Detta saknar motstycke och jag ser ingen logik i det alls. I ett läge när stödet för EU är svagt och dess legitimitet vacklar är det viktigt att EU:s institutioner håller sig till ingångna överenskommelser.

Jag är inte emot Rumäniens anslutning. Rumänien är Europa och kommer att bli en EU-medlemsstat. Däremot vill jag inte att anslutningen skall ske på grundval av gamla överenskommelser.

  Maaten (ALDE), skriftlig. – (NL) Beroende på de bristfälliga framstegen under den tidigare socialistregeringen har Rumänien fortfarande stora problem att hinna klart i tid för EU-anslutningen 2007. Situationen är särskilt oroande när det gäller korruptionen och den administrativa och rättsliga stabiliteten. För mig är det fullt möjligt att ett års uppskjutande måste beslutas vid lämplig tidpunkt. Europaparlamentet har försatts i den omöjliga sitsen att behöva avge ett omdöme 20 månader före anslutningen. För närvarande kan vi dock se att den nya regeringen genomför nödvändiga reformer i tid och även att Europeiska kommissionen, som i fallet med Kroatien nyligen, intar en strikt hållning vid bedömningen av kandidatländerna. Jag är därför beredd att hellre fria än fälla den rumänska regeringen och Europeiska kommissionen. Jag hoppas att framstegen fortsätter i nuvarande takt, eftersom det är en förutsättning för att jag skall kunna fortsätta att stödja Rumäniens anslutning.

  Ribeiro e Castro (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Parlamentet övervakar alltid situationen i länder som formellt har deklarerat att de vill bli medlemmar i EU, och så har givetvis skett även för Rumänien.

Det bör understrykas att Rumänien har övervakats särskilt noggrant mot bakgrund av det känsliga läget i landet och de efterföljande långsamma framstegen i anslutningsförhandlingarna.

Rumänien har ansträngt sig hårt de senaste åren och genomfört viktiga åtgärder. Förhoppningsvis kan ytterligare lösningar genomföras som ett led i Rumäniens strävan att bli medlem i EU. Därför har flera betänkanden utarbetats av utskottet för utrikesfrågor, däribland betänkandet (A6-0077/2005) av Pierre Moscovici. Den nyvalda rumänska regeringen förtjänar också ett tydligt besked och ett uppmuntrande budskap.

Efter flera uppskjutanden och efter att Rumänien inte kom med bland de tio anslutningsländerna förra året tvivlar jag inte på att Rumänien liksom Bulgarien snart kommer att bli en EU-medlemsstat, om landet uppfyller de återstående kriterierna.

Jag röstade för.

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Även mot bakgrund av omröstningen för Rumäniens anslutning till Europeiska unionen vill jag lyckönska och gratulera Rumäniens medborgare och regering och säga hur glad jag är över detta viktiga steg mot en bättre framtid. Jag måste framför allt understryka hur viktigt det är att alla rumänska medborgare, såväl äldre som ungdomar, arbetar tillsammans med regeringen för att åstadkomma verkliga framsteg som gynnar deras kollektiva välfärd, i stället för att ge en massa löften som följs av få konkreta resultat, såsom fallet med många regeringar i EU och övriga världen.

  Korhola (PPE-DE). – (FI) Herr talman! I dag röstade jag emot rekommendationen om rumänskt medlemskap, av nedanstående skäl.

Det framgår tydligt av alla rapporter att Rumänien fortfarande långt ifrån uppfyller villkoren för medlemskap. Det är olyckligt att vi inte bestämde oss för att skjuta upp beslutet. Med tanke på situationen har jag inget annat val än att rösta emot, även om jag i princip är varmt för Rumäniens medlemskap. Jag vänder mig dock kraftfullt mot att ge upp villkoren för medlemskap, vilket parlamentet har godkänt i dag genom sin rekommendation. Att uppfylla kriterier som har fastställts gemensamt och som har lagts fram på nytt för Europas medborgare i talet om utvidgningen borde vara normalt, inte någonting ovanligt eller anmärkningsvärt. Om vi inte håller oss till de principer vi har enats om kommer vi att hamna i ett läge där vi förråder den representativa demokratins grundvalar och drastiskt minskar våra möjligheter att följa överenskommelser i framtiden.

  Hennicot-Schoepges (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Jag vill förklara min positiva röst för Rumänien. Jag får intrycket att vissa personer har tagit en hel nation som gisslan, eftersom de har bekymrat sig mer om sin egen inhemska politiska situation och våra olika institutionella problem, när vi egentligen borde stödja Rumäniens strävan att bli en demokrati. Denna strävan kommer att underlättas genom EU, som måste spela en betydande roll.

Jag vill också säga till det rumänska folket att många av ledamöterna i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater står på deras sida och stöder ansträngningarna att inrätta en verklig kristdemokrati i Rumänien. Jag vill hylla kristdemokratins grundare i Rumänien, Cornelia Coposu, som startade det kristdemokratiska partiet efter revolutionen. Jag vill säga att Rumäniens anslutning innebär ett kulturellt berikande av EU.

- Betänkande (A6-0078/2005) av Geoffrey Van Orden och betänkande (A6-0077/2005) av Pierre Moscovici

  Berend (PPE-DE), skriftlig. – (DE) Jag är fast övertygad om att Bulgarien och Rumänien bör bli medlemmar i EU. Först måste de dock uppfylla vissa kriterier, som måste fortsätta att gälla.

Rådet har vägrat att anpassa budgetplanen, trots att detta är ett krav vid en utvidgning enligt det interinstitutionella avtalet. Jag ser detta som en oacceptabel inskränkning av parlamentets budgetmässiga rättigheter.

I kommissionens senaste lägesrapport bekräftas att båda länderna har långt kvar till att uppfylla anslutningskriterierna, särskilt när det gäller att bekämpa korruption och inrätta ett rättsväsen som följer rättsstatsprincipen.

Det är alltför tidigt att fatta beslut om denna fråga nu, med tanke på att båda länderna fortfarande är anmärkningsvärt långt ifrån att uppfylla anslutningskriterierna och att trepartsmötet om budgetplanens anpassning misslyckades.

Det skulle ha varit lämpligare att skjuta upp beslutet om anslutning tills kommissionen har lagt fram sin nästa lägesrapport. Att det fortfarande är 20 månader kvar till anslutningen talar också för ett sådant uppskjutande.

Jag beklagar att jag inte anser mig kunna rösta för en anslutning för närvarande.

  Caspary (PPE-DE), skriftlig. – (DE) Jag upprepar min åsikt att Bulgarien och Rumänien bör bli medlemmar i EU. Först måste de dock uppfylla vissa kriterier, som måste fortsätta att gälla.

Rådet har vägrat att anpassa budgetplanen, trots att detta är ett krav vid en utvidgning enligt det interinstitutionella avtalet. Jag ser detta som en oacceptabel inskränkning av parlamentets budgetmässiga rättigheter.

I kommissionens senaste lägesrapport bekräftas att båda länderna har långt kvar till att uppfylla anslutningskriterierna, särskilt när det gäller att bekämpa korruption och inrätta ett rättsväsen som följer rättsstatsprincipen.

Därför välkomnar jag särskilt de ansträngningar som gjorts av den nya rumänska regeringen, som beslutsamt fortsätter med reformerna för att få bukt med de förseningar som den förra regeringen orsakade.

Det är alltför tidigt att fatta beslut om denna fråga nu, med tanke på att båda länderna fortfarande är anmärkningsvärt långt ifrån att uppfylla anslutningskriterierna och att trepartsmötet om budgetplanens anpassning misslyckades.

Jag menar att det skulle ha varit lämpligare att skjuta upp beslutet om anslutning tills kommissionen har lagt fram sin nästa lägesrapport. Att det fortfarande är 20 månader kvar till anslutningen talar också för ett sådant uppskjutande.

Jag beklagar att jag inte anser mig kunna rösta för en anslutning för närvarande.

  Goebbels (PSE), skriftlig. – (FR) Jag tror inte att EU:s syfte någonsin har varit att förbli en sluten rikemansklubb. Jag välkomnar framtida utvidgningar. Allt talar för att Bulgarien och Rumänien hör hemma i unionen.

Jag beklagar dock regeringarnas sätt att hantera dessa frågor, särskilt Chiracs, Blairs, Schroeders och andras regeringar. Storvulna tal och stängda plånböcker tycks vara mottot. Vi har just haft en utvidgning utan en föregående fördjupad undersökning. Nu vill vissa medlemsstater tvinga på oss nya utvidgningar med mindre pengar till EU:s budget.

Jag har trots detta röstat ja, eftersom jag inte vill att min röst skall hamna tillsammans med utvidgningsmotståndarnas röster.

  Goudin och Lundgren (IND/DEM), skriftlig. – Vi stöder i princip Bulgariens och Rumäniens anslutning till EU. Det är en naturlig följd av den utvidgning med tio medlemmar som skedde i maj 2004. Ett utvidgat samarbete – rätt genomfört – kan gynna ekonomisk utveckling, demokrati och mänskliga rättigheter i Europa.

Samtidigt får vi inte blunda för de stora problem som utvidgningen kan medföra om kandidatländerna inte är väl förberedda. Moscovicis och Van Ordens betänkanden bekräftar att problemen är stora. Enligt kommissionens och EU-parlamentets välvilliga bedömningar uppfylls endast det politiska kriteriet. Det ekonomiska eller det administrativa kriteriet uppfylls inte fullt ut, men väntas göra detta till 1 januari 2007.

En viktig invändning mot resolutionerna kommer från jordbruksutskottet som påpekar att kostnaderna för Bulgariens och Rumäniens EU-medlemskap inte har tagits med i EU:s långtidsbudget 2007–2013. Detta måste åtgärdas.

Förhandlings- och anpassningsprocess till EU har pågått i cirka åtta år, vilket gör att vi står inför fullbordat faktum om ländernas medlemskap. Samtidigt är det viktigt att anpassningsprocessen får fortsätta. Men om länderna inte anses uppfylla kraven ska inte rådet tveka att använda skyddsklausulen för att skjuta på EU-inträdet ett år.

  Gröner (PSE), skriftlig. – (DE) Ingen av de två kandidatländerna har gjort de framsteg som förväntas när det gäller att genomföra gemenskapens regelverk. Frågan om kvinnors rättigheter har försummats under anslutningsförhandlingarna, såväl när det gäller arbetsmarknaden och deltagandet i samhällslivet som våldet mot kvinnor. Arbetet med att förbättra barnens situation lämnar mycket övrigt att önska, särskilt i Rumänien.

Jag tror att de mänskliga rättigheterna och liknande humanitära frågor är viktigare än problem med EU:s institutionella ramar, t.ex. frågan om parlamentets budgetmässiga rättigheter, även om det var först när parlamentet hade försäkrat sig om att dessa rättigheter skulle respekteras fullt ut som en kompromiss kunde nås i sista stund. Som jag redan har sagt flera gånger anser jag dessutom att jag inte kan rösta för en ny utvidgning förrän konstitutionen har trätt i kraft.

Därför kommer jag att rösta emot Rumäniens och Bulgariens anslutning till EU, särskilt eftersom det fortfarande är 20 månader kvar till 2007, då anslutningen beräknas ske.

  Klaß (PPE-DE), skriftlig. – (DE) Vi upprepar vår åsikt att Bulgarien och Rumänien bör bli medlemmar i EU. Först måste de dock uppfylla vissa kriterier, som måste fortsätta att gälla.

I kommissionens senaste lägesrapport bekräftas att båda länderna har långt kvar till att uppfylla anslutningskriterierna, särskilt när det gäller att bekämpa korruption och inrätta ett rättsväsen som följer rättsstatsprincipen.

Därför välkomnar vi särskilt de ansträngningar som gjorts av den nya rumänska regeringen, som beslutsamt fortsätter med reformerna för att få bukt med de förseningar som den förra regeringen orsakade.

Det är alltför tidigt att fatta beslut om denna fråga nu, med tanke på att båda länderna fortfarande är anmärkningsvärt långt ifrån att uppfylla anslutningskriterierna.

Vi menar att det skulle ha varit lämpligare att skjuta upp beslutet om anslutning tills kommissionen har lagt fram sin nästa lägesrapport. Att det fortfarande är 20 månader kvar till anslutningen talar också för ett sådant uppskjutande.

Vi beklagar att vi inte anser oss kunna rösta för en anslutning för närvarande.

  Lauk (PPE-DE), skriftlig. – (DE) Jag upprepar min åsikt att Bulgarien och Rumänien bör bli medlemmar i EU. Först måste de dock uppfylla vissa kriterier, som måste fortsätta att gälla.

Rådet har vägrat att anpassa budgetplanen, trots att detta är ett krav vid en utvidgning enligt det interinstitutionella avtalet. Jag ser detta som en oacceptabel inskränkning av parlamentets budgetmässiga rättigheter.

I kommissionens senaste lägesrapport bekräftas att båda länderna har långt kvar till att uppfylla anslutningskriterierna, särskilt när det gäller att bekämpa korruption och inrätta ett rättsväsen som följer rättsstatsprincipen.

Därför välkomnar jag särskilt de ansträngningar som gjorts av den nya rumänska regeringen, som beslutsamt fortsätter med reformerna för att få bukt med de förseningar som den förra regeringen orsakade.

Det är alltför tidigt att fatta beslut om denna fråga nu, med tanke på att båda länderna fortfarande är anmärkningsvärt långt ifrån att uppfylla anslutningskriterierna och att trepartsmötet om budgetplanens anpassning misslyckades.

Jag menar att det skulle ha varit lämpligare att skjuta upp beslutet om anslutning tills kommissionen har lagt fram sin nästa lägesrapport. Att det fortfarande är 20 månader kvar till anslutningen talar också för ett sådant uppskjutande.

Jag beklagar att jag inte anser mig kunna rösta för en anslutning för närvarande.

  Louis (IND/DEM), skriftlig. – (FR) Franska företrädare för gruppen Självständighet/Demokrati röstade mot Van Orden- och Moscovicibetänkandena av flera skäl, som sammanhänger med deras konsekvenser för Bulgarien och Rumänien, länder som ingår i det mellanstatliga organet för frankofoni och sedan länge tillhör Frankrikes vänländer. Vi uppskattar dem för mycket för att låta dem falla offer för eurokratin, som lovar mycket, har lite att erbjuda och roffar åt sig det viktigaste av allt – suveräniteten.

Det finns dessutom en del framstående medborgare i dessa länder som protesterar mot den ”begränsade suveränitet” av sovjetiskt snitt som EU påtvingar länderna. De vill absolut inte uppleva att deras nationer mutas med EU-bidrag och uppmanar oss att stödja dem genom att rösta nej.

Utanför EU:s järngrepp kommer vi att kunna skapa ett större Europa som bygger på samarbete tillsammans med dem. Detta samarbete kommer att anpassas till alla inblandades intressen och värna om folkets frihet.

Å andra sidan innebär Rumäniens och Bulgariens inträde i unionen att det skapas en obruten territoriell linje till Turkiet, vilket gynnar detta lands anslutning. Detta skulle fullborda EU:s utveckling mot ett kulturellt splittrat agglomerat, som är maktlöst eller till och med politiskt förslavat.

Våra röster innebär därför inte att vi förnekar Bulgariens och Rumäniens europeiska karaktär. De har alltid varit europeiska länder.

  Manders (ALDE), skriftlig. – (NL) Jag har varit böjd att rösta emot ytterligare utvidgningar, inte på grund av frågan om Rumänien är redo för anslutning eller inte, utan eftersom jag inte tycker att EU självt är redo för flera utvidgningar. Detta är uppenbart när man ser till det dödläge som nu råder i fråga om beslutsfattandet och den misstänksamhet med vilken flera ”gamla” medlemsstater betraktar de ”nya” medlemsstaterna när det gäller till exempel tjänstedirektivet. Följden har blivit att de nya medlemsstaterna inte har tillräckliga möjligheter att dra full nytta av den inre marknaden. Om vi hämningslöst strävar efter utvidgning utan fördjupning kommer resultatet att bli administrativ impotens och kanske till och med en implosion. Detta är inte bra för någon, särskilt inte för kandidatländerna, som under de senaste åren har tvingats kompromissa oerhört för att uppfylla kriterierna för medlemskap. Jag hoppas innerligt att den administrativa beslutskraften och den ekonomiska absorptionen kommer att öka i och med att konstitutionsfördraget antas, så att EU och de nya kandidatländerna kan arbeta tillsammans för ytterligare utvidgningar. Om vi bara lockar med en saftig morot men i slutänden avspisar dessa länder kommer resultatet att bli stor missbelåtenhet. Mot bakgrund av målen om politisk stabilitet och ekonomiskt välstånd kan det aldrig vara det som är meningen.

  Mulder (ALDE), skriftlig. – (NL) Jag röstade för Bulgariens och Rumäniens anslutning trots stora betänkligheter, eftersom särskilt rapporterna om korruption i Rumänien gjorde mig tveksam till att landet är lämpat för medlemskap i Europeiska unionen. Att rådet beslutade om finansieringen av dessa två länders anslutning på det sätt som det gjorde och bara erkände Europaparlamentets budgetbefogenheter i sista ögonblicket gör också att det känns mindre angeläget att fatta beslut om dessa länders medlemskap 20 månader i förväg. Emellertid är det de geopolitiska fördelarna med att dessa länder ansluter sig som är det avgörande för mig. Dessutom har Europeiska unionen ställt medlemskap i utsikt i många år och det har gjorts grundläggande lagändringar. Det är inte klart vilka negativa reaktioner som skulle bli följden om Europeiska unionen nekar dem medlemskap. Anslutningsfördragen innehåller också garantiklausuler som kan användas för att skjuta upp anslutningen. Allt detta gjorde att jag säger ett försiktigt ja.

  Niebler (PPE-DE), skriftlig. – (DE) Bulgarien och Rumänien tillhör den europeiska familjen av nationer, och medlemskap i Europeiska unionen är framtiden för dem. Innan de kan gå med i EU måste de dock uppfylla de fastställda villkoren.

Sedan kommunismen föll har både Bulgarien och Rumänien gjort ansträngningar för att genomföra reformer, och dessa ansträngningar skall de ha ett erkännande för.

Samtidigt visar kommissionens regelbundna lägesrapporter dock klart att både Bulgarien och Rumänien fortfarande har lång väg att gå innan de kan uppfylla dessa anslutningskriterier, och det återstår mycket att göra, särskilt när det gäller de kniviga frågorna om kampen mot korruption och upprättandet av ett rättsväsende som verkar i enlighet med rättsstatsprincipen. Reformprocessen måste fortsätta och den måste fullföljas före anslutningen. Det ligger i båda parters intresse att de två kandidatländerna får längre tid på sig att uppfylla Köpenhamnskriterierna.

Mot bakgrund av dessa överväganden skulle det ha varit bättre att skjuta upp beslutet om anslutning tills nästa lägesrapport har lagts fram, i stället för att vi binder upp oss i dag.

Jag beklagar verkligen, men jag anser alltså inte att jag kan rösta för anslutning i det här läget.

  Pack (PPE-DE), skriftlig. – (DE) Jag anser att Bulgarien och Rumänien bör bli medlemmar i EU. Innan dess måste de dock uppfylla vissa kriterier. Vi, som parlamentsledamöter, måste se till att de båda länderna uppfyller dessa kriterier. Detta är vad våra väljare förväntar sig av oss.

Kommissionens senaste lägesrapport bekräftar att båda länderna har mycket kvar att göra innan de uppfyller anslutningskriterierna, särskilt i fråga om korruptionsbekämpning och upprättandet av ett rättsväsende som verkar i enlighet med rättsstatsprincipen.

Av det skälet välkomnar vi särskilt de ansträngningar som den nya rumänska regeringen gör. Den går resolut vidare med reformarbetet för att motverka de förseningar som dess företrädare gav upphov till.

Det är för tidigt att fatta ett beslut om detta nu, eftersom båda länderna fortfarande har utomordentligt långt kvar innan de uppfyller anslutningskriterierna.

Enligt min mening hade det varit bättre att skjuta upp beslutet om anslutning tills kommissionen har lagt fram sin nästa lägesrapport. Att vi fortfarande har 20 månader kvar till det tänkta anslutningsdatumet var ytterligare ett argument för att skjuta upp beslutet.

Beklagligt nog ser jag mig därför tvungen att rösta emot anslutning. Detta beror inte på några brister i parlamentets hantering.

  Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Vi stöder Bulgariens anslutning till EU. Portugal är väl medvetet om vilka fördelar vårt eget medlemskap har gett och bör tillhöra de medlemsstater som mest uppskattar fördelarna med anslutning och stöder den mest kraftfullt.

  Schwab (PPE-DE), skriftlig. – (DE) Vi upprepar att vi anser att Bulgarien och Rumänien bör bli medlemmar i EU. Innan dess måste de dock uppfylla vissa kriterier, som fortfarande måste gälla.

Kommissionens senaste lägesrapport bekräftar att båda länderna har mycket kvar att göra innan de uppfyller anslutningskriterierna, särskilt i fråga om korruptionsbekämpning och upprättandet av ett rättsväsende som verkar i enlighet med rättsstatsprincipen.

Av det skälet välkomnar vi särskilt de ansträngningar som den nya rumänska regeringen gör. Den går resolut vidare med reformarbetet för att motverka de förseningar som dess företrädare gav upphov till.

Det är för tidigt att fatta ett beslut om detta nu, eftersom båda länderna fortfarande har utomordentligt långt kvar innan de uppfyller anslutningskriterierna samt att trepartssamtalen om ändringar i budgetplanen har misslyckats.

Enligt vår mening hade det varit bättre att skjuta upp beslutet om anslutning tills kommissionen har lagt fram sin nästa lägesrapport. Att vi fortfarande har 20 månader kvar till det tänkta anslutningsdatumet var ytterligare ett argument för att skjuta upp beslutet.

Tyvärr anser vi att vi inte kan rösta för anslutning i det här läget.

  Sommer (PPE-DE), skriftlig. – (DE) Bulgarien och Rumänien bör bli medlemmar i EU. Innan dess måste dock länderna uppfylla vissa kriterier.

I kommissionens senaste lägesrapport sägs det att båda länderna har mycket kvar att göra innan de uppfyller anslutningskriterierna, särskilt i fråga om korruptionsbekämpning och upprättandet av ett rättsväsende som verkar i enlighet med rättsstatsprincipen.

Av det skälet är de ansträngningar som den nya rumänska regeringen gör särskilt välkomna. Den går resolut vidare med reformarbetet för att rätta till sin företrädares misstag.

Eftersom båda länderna fortfarande har utomordentligt långt kvar innan de uppfyller anslutningskriterierna och vi fortfarande har 20 månader kvar till det tänkta anslutningsdatumet anser jag att jag inte kan rösta för Bulgariens och Rumäniens anslutning i det här läget.

  Tannock (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Jag och mina brittiska konservativa kolleger stöder Rumäniens och Bulgariens anslutning och beklagar att vissa ledamöter i elfte timmen uttalat sig mot samtycke för dessa länder på grund av interinstitutionellt käbbel och av budgetära skäl, problem som nu är uppklarade. Även om en period på 20 månader mellan vårt samtycke och den eventuella anslutningen den 1 januari 2007 är löjeväckande lång, är det för sent att föra denna debatt nu, och vi borde ha förtydligat våra ståndpunkter i denna fråga tidigare.

Åtagandet från president Basescus nya regering i Rumänien har övertygat mig om att korruptionen kommer att betraktas som ett hot mot den nationella säkerheten och beivras med full kraft. Dessutom har vi kommissionsledamot Olli Rehns åtagande här i kammaren att parlamentet kommer att göras fullständigt delaktigt i ett eventuellt beslut att aktivera skyddsklausulen och skjuta upp anslutningen med ett år, vilket troligen inte kommer att behövas.

Att inte ge vårt samtycke nu skulle sända helt fel signaler till folken och regeringarna i Rumänien och Bulgarien och skulle vara ett allvarligt misstag. Jag välkomnar båda länderna in i EU.

  Ulmer (PPE-DE), skriftlig. – (DE) Vi upprepar att vi anser att Bulgarien och Rumänien bör bli medlemmar i EU. Innan dess måste de dock uppfylla vissa kriterier, som fortfarande måste gälla.

Rådet har vägrat att ändra i budgetplanen, trots att det i det interinstitutionella avtalet krävs att detta skall göras i samband med en utvidgning. Vi betraktar detta som en oacceptabel inskränkning av parlamentets budgeträttigheter.

Kommissionens senaste lägesrapport bekräftar att båda länderna har mycket kvar att göra innan de uppfyller anslutningskriterierna, särskilt i fråga om korruptionsbekämpning och upprättandet av ett rättsväsende som verkar i enlighet med rättsstatsprincipen.

Av det skälet välkomnar vi särskilt de ansträngningar som den nya rumänska regeringen gör. Den går resolut vidare med reformarbetet för att motverka de förseningar som dess företrädare gav upphov till.

Det är för tidigt att fatta ett beslut om detta nu, mot bakgrund av att båda länderna fortfarande har utomordentligt långt kvar innan de uppfyller anslutningskriterierna samt att trepartssamtalen om ändringar i budgetplanen har misslyckats.

Enligt vår mening skulle det ha varit bättre att skjuta upp beslutet om anslutning tills kommissionen har lagt fram sin nästa lägesrapport. Att vi fortfarande har 20 månader kvar till det tänkta anslutningsdatumet var ytterligare ett argument för att skjuta upp beslutet.

Tyvärr anser vi att vi inte kan rösta för anslutning i det här läget.

  Ebner (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Trots att jag, i likhet med de flesta av ledamöterna, är för ett EU i vilket Rumänien och Bulgarien ingår som fullvärdiga medlemmar, anser jag att detta skall ske i sinom tid och enligt reglerna. Därför avstod jag i omröstningarna om båda betänkandena, eftersom jag anser att länderna ännu inte uppfyller de kriterier som vi har ställt upp. Detta är faktiskt ett allmänt problem, eftersom vissa medlemsstater inte uppfyller kriterierna i stabilitetspakten och de villkor som tillämpas på Turkiet skiljer sig från dem som vi egentligen kom överens om. Kroatien tvingas att hålla en mycket högre standard, samtidigt som Bulgarien och Rumänien nu skall godkännas i förväg. Jag tycker inte att vi är vare sig tillräckligt förutsebara eller konsekventa och därför avstod jag i omröstningen.

- Betänkande (A6-0073/2005) av Markov

  Ribeiro e Castro (PPE-DE), skriftlig. – (PT) I sin gemensamma ståndpunkt gjorde rådet ett antal ändringar av parlamentets ståndpunkt vid första behandlingen och därmed fjärmade det sig klart från kommissionens ursprungliga ståndpunkt.

Det tycks finnas ett samförstånd om strävandena att förbättra arbetsvillkor, förhindra marknadsstörningar – med tanke på skillnaderna i arbetsvillkor mellan olika länder – och förbättra trafiksäkerheten. Därför behövs det realistiska och fungerande kontroller av arbetstiderna. Rådet ansåg att det finns allvarliga praktiska problem som står i vägen för ett generellt genomförande – eller åtminstone ett genomförande i den utsträckning som kommissionen önskar – av kontroller av att arbetstidsdirektivet följs ute på vägarna.

Syftet är därför att gå den svåra balansgången mellan att å ena sidan uppfylla regler för arbetsvillkor och kör- och vilotider (i sina tvåårsrapporter om genomförandet av förordning 3820/85/EEG har kommissionen noterat en stadig ökning av antalet överträdelser) och att å andra sidan införa fungerande och realistiska kontrollmekanismer. Föredraganden strävade efter överensstämmelse med rådets gemensamma ståndpunkt, och jag stöder betänkandet som sådant.

- Betänkande (A6-0057/2005) av Ries

  Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi röstade för denna andra behandling trots vissa åsiktsskillnader när det gäller vissa punkter i det nya direktivet om att fastställa krav på ekodesign för energianvändande produkter.

Vi anser att det är viktigt att investera i den mest effektiva energianvändningen och informera konsumenterna, samtidigt som vi ser till att den nya lagstiftningen inte innebär att småföretagen tyngs av alltför höga kostnader.

Direktivet omfattar vardagsföremål som hårtorkar, tvättmaskiner och datorer, vilka svarar för omkring 40 procent av koldioxidutsläppen i luften. Bilar omfattas inte, eftersom det redan finns speciallagstiftning för dem.

Betänkandet innehåller viktiga förslag som syftar till att värna om mycket små, små och medelstora företag samt konsumenterna. Vi får se vilken ståndpunkt rådet intar.

  Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar huvudsyftet med det förslag som vi diskuterar, nämligen att trygga fri rörlighet för vissa energianvändande konsumentprodukter, minska deras miljöpåverkan och bidra till att minska deras energiförbrukning. Den här typen av förslag måste vara realistiska, så att ett bra förslag inte blir ogenomförbart eller betungande för industrin, och denna aspekt har tryggats. Det är viktigt att förslag till förbättringar av miljön och energins kvalitet är balanserade.

  Ribeiro e Castro (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Syftet med denna andrabehandlingsrekommendation är att fastställa designkrav för energianvändande produkter under hela deras livscykel, med den övergripande målsättningen att minska de negativa miljökonsekvenserna av dessa produkter. Detta är en mycket viktig fråga, och således lade parlamentet fram en rad viktiga ändringsförslag under första behandlingen, bland annat angående bedömningen av överensstämmelse, de ekodesignkrav som måste uppfyllas, inrättandet av ett tillförlitligt och effektivt marknadsövervakningssystem, stödet till små och medelstora företag samt informationen till konsumenterna.

Kommissionen och rådet införlivade bara några av parlamentets ändringsförslag med sin gemensamma ståndpunkt, vilket innebär att det återstår betydande orosmoment på det här området.

Jag stöder föredragandens förslag, som enligt min åsikt är realistiskt och har hyggliga chanser att kunna genomföras. Några exempel är klargörandena av begrepp som importör och tillverkare och förslaget att öka övervakningen samtidigt som man tar hänsyn till de små och medelstora företagen och ger medlemsstaterna utrymme att anta standarder utifrån sina specifika förutsättningar.

Jag röstade för de nya ändringsförslagen, som innebär att parlamentet vidhåller sin tidigare ståndpunkt i balansens namn.

- Betänkande (A6-0056/2005) av Hassi

  Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Att sjötransporterna gradvis ökar och utvecklas ger ett antal fördelar, också på miljöområdet. Det krävs dock också ett konstant engagemang för att minska den negativa miljöpåverkan som alltid kommer att finnas. Således anser jag att jag kan rösta för det här direktivet, med hänsyn till de intressen och den oro som Portugal med all rätt har hävdat.

  Ribeiro e Castro (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Föredragandens förslag ligger i linje med parlamentets ursprungliga ståndpunkt från första behandlingen. Enligt parlamentets ändringsförslag skulle transportutsläppen minska med 80 procent i förhållande till år 2000, medan rådets ståndpunkt bara skulle medföra en minskning med 10 procent.

Jag vill framhålla ett av de förslag som föredraganden har lagt fram, nämligen att framsteg måste göras inom Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) och att EU kan bidra till detta. Förenta staterna, Kanada och Mexiko har alla försökt att strama upp IMO-avtalen, och särskilt med tanke på de olyckor som har inträffat i EU den senaste tiden kan och måste EU vidta åtgärder på det här området.

Jag välkomnar också föredragandens förslag att främja den miljötekniska utvecklingen genom att skapa en marknad för den. De förslag som har lagts fram på det området innebär en mer verkningsfull lösning för att skydda människors hälsa och miljön.

- Betänkande (A6-0005/2005) av Florenz

  Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag delar oron – och syftena – med detta förslag till direktiv, som siktar till att skapa tillräcklig harmonisering för att den inre marknaden skall utvecklas, samtidigt som reglerna för folkhälsoskyddet följs, och därför röstade som jag gjorde angående de ändringsförslag som vi har på bordet.

  Ribeiro e Castro (PPE-DE), skriftlig. – (PT) I det här betänkandet betonas vilket hot användningen av vissa ämnen utgör mot folkhälsan, vare sig de ingår i utgångsmaterial eller i övergångsprodukter.

Efter det att olika slags experiment har utförts har toluol och triklorbensen klassificerats som kemikalier som medför allvarliga risker för folkhälsan.

Syftet med kommissionens förslag, som föredraganden genom att bara lägga fram ett ändringsförslag uppmanar oss att stödja, är att begränsa användningen av inte bara toluol och triklorbensen utan också av de preparat som de ingår i.

EU har alltid arbetat med dessa frågor, som är mycket viktiga för medborgarnas leverne, i enlighet med artikel 93 i EG-fördraget.

Eftersom förslagen ger uppenbara fördelar när det gäller att värna om de europeiska medborgarnas hälsa röstade jag för.

- Betänkande (A6-0071/2005) av Pittella

  Martinez (NI), skriftlig. – (FR) I och med budgeten för 2006 avslutas ”budgetplaneringen” för 2000–2006. Med en total omslutning på under 120 miljarder euro är den 20 gånger mindre än Förenta staternas budget. Detta för ett Europa som försöker anta en konstitution av amerikanskt snitt, utan att ha möjlighet, eller ens önska, att 450 miljoner män och kvinnor skall ändra sitt sätt att leva.

I den här budgeten finner man en litania över neddragna budgetposter: rester som skall tas till vara, minimala lån till Balkanländerna, myggnät till barn med malaria, den finansiella tillämpningen av reformeringen av den gemensamma jordbrukspolitiken, prat om landsbygdens utveckling utan människor på landsbygden, de ynkliga anslagen till fisket och så vidare.

Detta är en budgetstrategi som saknar originalitet, eftersom den inte innehåller några idéer. När det till exempel gäller strävandet mot millennieutvecklingsmålen beaktar inte budgetmyndigheterna ny tullteknik, som om den gjordes avdragsgill skulle göra det möjligt för ett afrikanskt land att exportera i bulk för att utnyttja dragningsrätter på importländerna, vilka skulle vara lika med summan av erlagda tullar.

Inte heller 2006 står den budgetmässiga fantasin högt på dagordningen i Bryssel.

  Ribeiro e Castro (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Budgeten för 2006 har fått en strategisk betydelse i strävan att stödja en dynamisk tillväxt i Europa, eftersom den är den sista av de aktuella budgetplanerna och därmed ger en strategisk ram inom vilken parlamentet kommer att göra sina prioriteringar för 2007–2013. 2006 har förutsättningar att bli ett nyckelår också när det gäller att nå målen att återställa en dynamisk och hållbar tillväxt och skapa fler och bättre arbetstillfällen.

Europa kommer att stå inför enorma utmaningar 2006. Alldeles bortsett från att EU måste fylla de ekonomiska behov som finns i en union med 25 medlemsstater måste EU också se till att de institutionella och politiska förändringar som det nya konstitutionsfördraget ger upphov till genomförs på ett så effektivt sätt som möjligt. Därför måste vi möta dessa utmaningar med konsekventa, väl samordnade åtgärder med erforderlig finansiering, och här måste budgeten för 2006 spela en central roll.

Utmaningarna 2005/2006 begränsar sig dock inte till att konsolidera utvidgningen och det nya fördraget. EU måste också fatta beslut om olika pågående anslutningsprocesser, förstärka sin roll på den internationella scenen och vidta nya åtgärder för att blåsa liv i Lissabonstrategin. Låt mig upprepa att det krävs erforderliga resurser för att uppnå och upprätthålla dessa mål.

Jag röstade för.

- Betänkande (A6-0076/2005) av Markov

  Cederschiöld, Fjellner, Hökmark och Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig. – Den moderata delegationen har röstat emot förslagen om sociallagstiftning på vägtransportområdet och om minimivillkor för genomförandet av denna lagstiftning. Båda innehåller omfattande detaljregleringar, vilka inte nödvändigtvis ökar säkerheten på vägarna. Dessutom anser vi att frågor rörande sociallagstiftning skall behandlas i de enskilda medlemsstaterna och således inte är en fråga som EU skall ägna sig åt.

  Lienemann (PSE), skriftlig. – (FR) Med anledning av Markovbetänkandet vill jag protestera mot den europeiska lagstiftningens tillstånd. Den räcker som alla vet inte till för att trygga allas säkerhet på vägarna – varken när det gäller arbetstider, arbetsvillkor eller lön.

Europeiska unionen har valt en metod som ger möjlighet att begränsa arbetstiden och som slår fast några minimiregler på det sociala området. Metoden ger visserligen möjligheter till bättre regelverk i vissa medlemsstater, men i verkligheten leder det här systemet till social dumpning, eftersom fri konkurrens på tjänsteområdet gör att operatörer från länder som har bättre sociala skyddsnät bestraffas. Jakten på konkurrenskraft skapar därmed ett tryck genom att arbetsvillkoren och lönerna i de här länderna försämras, och detta är inte acceptabelt.

Europeiska unionen borde ha valt en annan väg med harmonisering uppåt via ett system med successiv social konvergens. Inom ramen för denna strategi borde införandet av en miniminivå (en fördelaktigare sådan än den som tillämpas för närvarande) oupplösligen ha förknippats med kravet på en successiv harmonisering upp till högsta nivå. Detta är inte vad man har tänkt sig, och den situation som EU:s lagstiftning ger upphov till kan inte accepteras.

  Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för det här betänkandet eftersom vi, när vi röstade om olika ändringsförslag, kom fram till en rad lösningar som tar hänsyn till de specifika intressen som länder som ligger långt ifrån de stora produktions- och konsumtionscentren har, och detta uppnådde vi utan att sänka säkerhetskraven. Dessutom är det de anställda som har störst nytta av detta, eftersom det skapar flexibilitet, vilket ligger i deras intresse.

  Ribeiro e Castro (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar att förslaget att upphäva förordning 3820/85/EEG och ersätta den med en annan som väntat slutligen antogs. Syftet är att klargöra, förenkla och uppdatera den nuvarande förordningen. Det övergripande målet är att undvika individuella tolkningar, som tidigare har lett till rättsliga åtgärder. Dessutom har de anställdas och arbetsgivarnas skyldigheter preciserats bättre, med huvudsyftet att se till att de kan hävdas på ett effektivare sätt.

Föredraganden har än en gång visat att han arbetar mot rådets gemensamma ståndpunkt och därmed har påskyndat antagandet av denna viktiga lagstiftning. Viktiga ändringar kommer att träda i kraft i fråga om obligatoriska dagliga viloperioder och det maximala antalet körtimmar. Vidare skall en rättslig ram antas enligt vilken medlemsstaterna kan förelägga de medlemsstater som befinns skyldiga till allvarliga regelbrott att betala böter.

Detta kommer förhoppningsvis att leda till det primära målet att förbättra trafiksäkerheten.

Jag vill också instämma i föredragandens önskan att främja en anda av rättvis konkurrens, samtidigt som man värnar om de sociala intressena för dem som arbetar med vägtransporter. När det gäller ändringsförslagen röstade jag för de balanserade förslag som tar hänsyn till de särskilda behov och intressen som länderna i randområdena, såsom Portugal, har.

  Titley (PSE), skriftlig. – (EN) Europaparlamentets labourgrupp välkomnar direktivet om körtimmar. Vi tror att det kommer att förbättra vägsäkerheten avsevärt.

Vi har emellertid reservationer mot ändringsförslag 11 om expressföretag.

Eftersom vi inser att det kan bli problem i vissa länder anser vi att den föreslagna lösningen inte kommer att fungera och därför kan leda till oenighet om direktivet. Vi väljer därför att lägga ned vår röst om den ändringen.

- Resolution: (B6-0223/2005)

  Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi röstade emot den gemensamma resolutionen om Europeiska rådets vårmöte eftersom våra synpunkter inte beaktades och eftersom de förslag som vi lade fram inte bifölls. Några av dessa förslag som jag skulle vilja framhålla är följande:

- Europaparlamentet noterar Europeiska rådets överenskommelse om reformen av stabilitets- och tillväxtpakten. Parlamentet anser att överenskommelsen är ett underförstått erkännande av att 1997 års stabilitets- och tillväxtpakt har lett till negativa konsekvenser för sysselsättningen, offentliga investeringar och verklig konvergens och att den förlänger den stagnation som drabbat den europeiska ekonomin. Parlamentet anser därför att stabilitets- och tillväxtpakten måste upphävas.

- Europaparlamentet är mycket kritiskt till att ”strukturreformerna” kommer att beaktas vid alla budgetära bedömningar eftersom detta kommer att ge medlemsstaterna felaktiga icke-sociala incitament att nedmontera den sociala tryggheten och välfärdsstaten för att få lägre värden i samband med underskottsförfarandet.

- Europaparlamentet uppmärksammar rådets uttalande att det nuvarande förslaget till direktiv om tjänster på den inre marknaden inte helt uppfyller kraven på att bevara den europeiska sociala modellen. Parlamentet beklagar att rådet inte utnyttjade möjligheten att förkasta hela förslaget.

- Europaparlamentet anser att kampen mot inkomstskillnader och främjandet av verklig konvergens bör stå högst upp på EU:s ekonomiska och sociala agenda.

  Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Vid Europeiska rådets möte i mars i år hade Europeiska unionens ledare ännu en uppvisning i hyckleri, panikslagna som de var inför en eventuell seger för nejsidan i folkomröstningen i Frankrike.

Trots de lugnande diskussionerna såg man varken över Bolkesteindirektivet i sin helhet eller drog tillbaka det. Det fortsätter på den normala lagstiftningsvägen, med en enda eftergift: ministerrådet kommer att försöka nå konsensus. Man slår i oss att detta är en stor seger för diplomatin, trots att det i klartext är en tillämpning av en 40 år gammal metod, den så kallade Luxemburgkompromissen.

Reformeringen av stabilitets- och tillväxtpakten, denna skadliga budgetbegränsning, är också ett spel för gallerierna. Förhandlingarna om den europeiska konstitutionen innebar en chans att göra en genomgripande reform av Maastrichtkriterierna, som det knappast är någon mening med ekonomiskt sett. Det kunde också ha varit ett bra tillfälle att tvinga Europeiska centralbanken att prioritera sysselsättning och tillväxt. Ingenting har gjorts. I stället får vi dessa futtiga slutjusteringar, samtidigt som pakten fortsätter att förvärra eller till och med provocera fram de ekonomiska och sociala problemen i våra länder.

Dessa manövrer är absurda. De kommer inte att lura de växande skaror som är emot att ett Bryssel-EU utvecklas.

  Kirkhope (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Jag och mina brittiska konservativa kolleger i parlamentet har lagt ned våra röster i denna fråga eftersom vi är allvarligt besvikna på resultatet av Europeiska rådets möte den 22–23 mars. Vi fortsätter att stödja åtagandet från kommissionens ordförande för en grundläggande ekonomisk reform i Europa, men anser att hans ansträngningar inte har underlättats av stats- och regeringschefernas beslut vid Europeiska rådets möte i mars. Försöket att urvattna tjänstedirektivet för att gynna kortsiktiga politiska intressen har undergrävt reformagendan och hämmar försöken att förbättra Europas konkurrenskraft. De ändringar av stabilitets- och tillväxtpakten som lagts fram visar att politiska faktorer väger tyngre än ekonomiska hänsyn, vilket gör pakten allt mindre trovärdig.

Vi välkomnar vissa aspekter i ordförandeskapets slutsatser, bland annat åtagandet om hållbar utveckling och Kyotoprotokollet och det bestämda motstånd som finns i förslaget mot att häva vapenembargot mot Kina. Vi välkomnar också den ökade vikt som läggs vid förberedelserna av en möjlig influensapandemi.

  Lang (NI), skriftlig. – (FR) Tvärtemot vad anhängarna av den europeiska konstitutionen i Frankrike har hävdat lyckades inte Jacques Chirac få till stånd ett tillbakadragande av Bolkesteindirektivet i Bryssel den 23 mars. Officiellt hävdar Europeiska rådet att direktivet inte kommer att dras tillbaka. Rådet påpekar till och med att det måste finnas kvar på EU:s dagordning, eftersom strategin för tillväxt och sysselsättning innebär att tjänstemarknaden öppnas upp.

Denna lögn är dock inte den första som kommer från hycklarna i ja-lägret. Frits Bolkestein framhöll det själv: varken Jacques Chirac eller Jean-Pierre Raffarin har framfört några som helst invändningar mot hans direktiv förrän i år. Det har stötts av de franska kommissionsledamöterna, socialisten Pascal Lamy och Chiracs supporter Michel Barnier. Frits Bolkestein hade goda skäl att inte göra annat än genomföra ett beslut som fattades vid toppmötet i Lissabon 2005, där Frankrike företräddes av Jacques Chirac och Lionel Jospin.

Det här direktivet är dock bara en antydan om vad som väntar oss om den europeiska konstitutionen antas. Artiklarna 144, 145 och 148 i texten talar sitt tydliga språk. Gillade du Bolkesteindirektivet? Då kommer du att älska den europeiska konstitutionen.

Genom att rösta nej den 29 maj kommer Frankrikes folk att försvara sina jobb och sina sociala rättigheter.

  Lulling (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för resolutionen om resultatet av Europeiska rådets möte, men när det gäller stabilitets- och tillväxtpakten måste jag påpeka följande: Jag beklagar att debatterna om en reformering av pakten ofta har gått ut på att rättfärdiga sina egna handlingar i stället för att föra objektiva diskussioner.

Jag har tidigare understrukit att denna inställning har haft förödande psykologiska konsekvenser. Det är inte bara så att principen om likabehandling av medlemsstaterna har fått sig en törn till följd av detta, utan det tycks också ha skakat grundvalarna för en gemenskap som styrs av rättsstatsprincipen.

Den misstro som omger den här reformen är resultatet av detta beteende. Om vi åter hade slagit fast att de gemensamma regler som vi har beslutat om inte får röras hade det varit till större nytta än de triumferande, tröttsamma förklaringarna från olika statschefer efter Europeiska rådets möte. Vi måste fråga oss om alla är fullt medvetna om att det är hanteringen av en gemensam tillgång, den gemensamma valutan, som står på spel.

Jag vill påminna er om vad jag sade i höstas: Jag föredrar en reformerad pakt framför en döende pakt, eftersom den då respekteras i större utsträckning. För att fortsätta allegorin kan jag hävda att pakten mår bättre i dag, men att den är en mycket svag konvalescent som inte kommer att klara flera traumatiska erfarenheter.

  Mann, Thomas (PPE-DE), skriftlig. – (DE) Jag röstade för resolutionen om rådets toppmöte i mars. Med tanke på att tillväxten för närvarande bara är 1,7 procent och sysselsättningen inte är uppe i 70 procent utan bara i 63 procent, behövdes det snarast nya prioriteringar för Lissabonprocessen.

De små och medelstora företagen, som svarar för skapandet av 80 procent av arbetstillfällena och 70 procent av lärlingsplatserna, kommer att ha störst möjligheter att dra nytta av den nya inriktningen på tillväxt och sysselsättning. Anklagelserna om nyliberalism är felaktiga, eftersom syftet är att skapa fler och bättre jobb, inte att sänka standarderna, och att stärka den europeiska sociala modellen genom att investera i humankapital, ett modernt socialt skyddsnät och större delaktighet från arbetsmarknadens parter.

Den europeiska ungdomspakten, med sina mål om långsiktig integration på arbetsmarknaden, bättre grund- och yrkesutbildning och större rörlighet för unga människor, är särskilt betydelsefull i detta arbete. Kampanjen för ett aktivt åldrande har avgörande betydelse för de äldre, eftersom den erfarenhet, de kunskaper och den produktivitet som dessa har skaffat sig i arbetslivet förtjänar större uppskattning. Det måste vidtagas åtgärder för att de skall kunna stanna kvar på arbetsmarknaden längre och dra större nytta av utbildningsmöjligheterna, och det måste göras övergripande förbättringar av integrationen av våra äldre medborgare i samhället. Jag räknar med att man kommer att föreslå specifika lösningar som svar på kommissionens grönbok om den demografiska situationen i EU.

  Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Reformeringen av stabilitetspakten och halvtidsutvärderingen av Lissabonstrategin är de två piskor som kommer att användas mest intensivt mot folken, särskilt mot ungdomarna.

Man förbereder en ny attack mot gräsrötterna. Den reformerade stabilitetspakten innebär inte att målen för anti-gräsrotspolitiken, som riktar sig mot arbetarna, ses över. Tvärtom ger man storföretagen större incitament och tillfredsställer den fransk-tyska axelns krav hand i hand med Lissabonstrategin.

Besluten att försämra pensionssystemen, avskaffa kollektivavtalen, göra deltidsarbete och tillfälliga arbeten allmänt förekommande, avreglera arbetstiderna, sänka statsbidragen, sänka bidragen, genomföra en total avreglering av marknaden med mer privatiseringar, göra drastiska sänkningar av arbetsgivaravgifterna och låta privata försäkringar breda ut sig är någonting som får direkta konsekvenser i form av sänkta löner och pensioner, ökad fattigdom och högre arbetslöshet.

Särskilt den europeiska ungdomspakten och främjandet av utbildning och livslångt lärande betyder livslång analfabetism och flexibilitet för storfinansens skull.

Folken och ungdomarna måste bemöta Europeiska rådets anti-gräsrotsbeslut med motstånd och olydnad.

  Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Trots att jag röstade för den här resolutionen måste jag säga att slutsatserna från Europeiska rådets möte den 22–23 mars 2005 gör mig lite desillusionerad.

Både översynen av Lissabonstrategin och reformeringen av stabilitets- och tillväxtpakten tyder på en låg ambitionsnivå. De offentliga finanserna måste trimmas mer och investeringarna måste bli mer verkningsfulla. Om det är någonting som vi inte behöver så är det större skuldsättning.

Det är dock också sant att Lissabonstrategin behövde ses över för att bli mer realistisk och mer inriktad på verklig konkurrenskraft. Arbetstillfällen skapas inte genom politiska beslut utan genom en sund ekonomi, och man kan inte säga att unionen har rört sig i den riktningen med någon större beslutsamhet.

  Ribeiro e Castro (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Vid första anblicken verkar det som om Europeiska rådets möte i Bryssel intimt kommer att förknippas med översynen av stabilitets- och tillväxtpakten, som innebar att denna ändrades efter åtskilliga fall av bristande efterlevnad. Även om det är stor skillnad mellan dessa ändringar och den överdrivna strikthet som kännetecknade den föregående versionen är det också viktigt att det inte blir för vagt, för då kan resultatet bli en negativ inverkan på förtroendet för euron internationellt sett, liksom på stabiliteten hos medlemsstaternas offentliga finanser.

En annan relevant fråga som rådet inriktade sig på i sammanhanget var nylanseringen av Lissabonstrategin, mot bakgrund av de bristande framgångarna så här i halvtid. Jag anser att strategin har fallit offer för sina egna ambitioner och den vaga, nästan bombastiska karaktär som en del av de uppställda målen hade, utan att förknippas med en ordentlig och fungerande tidtabell. Vi behöver mer realism att matcha ambitionerna med.

Trots att jag har vissa invändningar mot delar av tjänstedirektivet, särskilt att man lanserar den så kallade ursprungslandsprincipen och försvarar den överdrivet mycket, anser jag att det innehåller några mycket positiva delar som vi bör anta och genomföra på EU-nivå.

Jag röstade för det förslag till resolution som lades fram av gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, eftersom jag anser att de viktigaste konsekvenserna av rådets förslag tydligt lyfts fram och kritiseras.

(Sammanträdet avbröts kl. 14.00 och återupptogs kl. 15.05.)

ORDFÖRANDESKAP: OUZKÝ
Vice talman

18. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

19. Läget för den regionala integrationen i västra Balkan

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalande om regional integration i västra Balkan.

  Schmit, rådet. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Rådet uppmärksammar oavbrutet och ingående förbindelserna mellan västra Balkan och Europeiska unionen, vilken för övrigt vidhåller sitt starka engagemang för att få till stånd en stabilisering och associering av denna grannregion. Enligt den europeiska säkerhetsstrategin är denna region en högt prioriterad fråga för Europeiska unionen, vilket bland annat framgår av EU:s polisiära och militära närvaro i västra Balkan, förutom av de civila aspekterna.

Denna regions framtid är Europeiska unionen. Vid toppmötet i Thessaloniki den 21 juni 2003 betonades EU:s engagemang för västra Balkan kraftigt. Det råder inga tvivel om unionens engagemang för västra Balkan, men det är länderna i regionen som måste använda det på bästa sätt. Länderna i fråga måste genom specifika politiska åtgärder och handlingar visa att de är beredda och kapabla att bli kandidater för anslutning till Europeiska unionen när tiden är mogen, med sikte på medlemskap en dag. Unionen kommer att fortsätta att aktivt stödja deras ansträngningar att göra politiska och institutionella reformer. Detta kommer utan tvivel att kräva uthållighet och ett starkt engagemang från båda sidor, för det återstår fortfarande betydande utmaningar.

Dessa kan vi dock ta itu med och klara av, för folken i västra Balkan, som verkligen har gått igenom en bedrövlig period, har intresse av att leva upp till dessa utmaningar. Det ligger också i Europeiska unionens intresse att jämna deras väg mot Europa, eftersom vårt främsta mål måste vara fred och stabilitet på den europeiska kontinenten.

Stabiliserings- och associeringsprocessen är fortfarande den allmänna ramen på den europeiska vägen mot en framtida anslutning för länderna i västra Balkan. Syftet med denna process är att hjälpa länderna i regionen att få till stånd en hållbar fred, demokrati, stabilitet, välstånd och respekt för minoriteters rättigheter. Dessa mål är desamma som för det europeiska projektet som lyckades med att försona fiendeländer efter det hemskaste krig och möjliggöra för dem att bygga en gemensam framtid. Det är viktigt att notera att detta ideal, denna vision, också genomsyrade den senaste utvidgningen. Vi fattade just ett mycket viktigt beslut i förmiddags, det vill säga parlamentet fattade just ett mycket viktigt beslut på det här området, i det fallet i fråga om Bulgarien och Rumänien.

Varje år gör rådet en översyn både av framstegen för de länder som berörs av stabiliserings- och associeringsprocessen och av de problem som återstår att lösa, på grundval av kommissionens årsrapporter. Denna översyn är en viktig övning, som påminner oss om att västra Balkan gör framsteg på vägen mot Europeiska unionen. Enligt beslutet vid toppmötet i Thessaloniki slöt unionen 2004 för första gången europeiska partnerskap med länderna i regionen. Dessa lades fram av kommissionen samtidigt med rapporterna om partnerskapen och stabiliserings- och associeringsprocessen. Dessa partnerskap, som är av samma typ som partnerskapen för kandidatländers anslutning, fungerar som individuellt utformade vägkartor som anpassas till den specifika situationen i varje land. Av dessa framgår vilka specifika åtgärder som skall prioriteras. Kommissionen och rådet övervakar framstegen mot att förverkliga dessa partnerskap.

Unionens strategi för Balkan är således redan mycket individualiserad och bygger på principen om varje lands egna kvaliteter. Alla deltagarna vid toppmötet i Thessaloniki accepterade att dessa länders framsteg på vägen mot en framtida anslutning skall bero på hur snabbt de genomför de erforderliga reformerna och uppfyller de befintliga Köpenhamnskriterierna och stabiliserings- och associeringsprocessen. De som gör bäst ifrån sig kommer att kunna gå fram snabbare. För närvarande är det bara två länder som har slutit ett stabiliserings- och associeringsavtal med Europeiska unionen, nämligen Kroatien och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. I det här läget är Kroatien det första landet i regionen som har blivit ett kandidatland.

Det är således en generell process, men den följer linjen att varje land skall bedömas för sig. Utsikterna till anslutning, som är den enda garantin för att dessa länders utveckling kommer att bli en realitet för alla, är således olika för olika länder.

När rådet senast såg över stabiliserings- och associeringsprocessen, i maj 2004, välkomnade det de framsteg som hade gjorts i regionen. Det fann att säkerhetsläget hade stabiliserats betydligt. Men trots de framsteg som har gjorts under de senaste åren kan man tyvärr inte helt utesluta risken för att tappa kontrollen över situationen, risken för våld och risken för att de grundläggande värden som det europeiska bygget vilar på ifrågasätts. Därför måste vi vara särskilt uppmärksamma och vaksamma på vilken riktning utvecklingen kan ta. Vi kan inte ta fred och stabilitet för givna i den här regionen. Arvet från ett mörkt förflutet, då en destruktiv nationalism ledde till förödelse, har inte försvunnit helt.

För den här regionen kommer 2005 att bli det år då stora möjligheter öppnar sig. Således kommer rådet att nära följa det fortsatta förverkligandet av Ohrid-ramavtalet i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, ett land som har ansökt om att få bli kandidatland till Europeiska unionen. Den politiska utvecklingen i Albanien förtjänar hela vår uppmärksamhet, särskilt med tanke på parlamentsvalet i sommar.

När det gäller Serbien och Montenegro samt Bosnien och Hercegovina skall rådet avge sitt yttrande under det första halvåret i år, bland annat om det tillrådliga i att förhandla fram ett stabiliserings- och associeringsavtal. Förhandlingar om ett sådant avtal fortsätter med Albanien, och senare under året måste rådet, på grundval av kommissionens yttrande, ta itu med f.d. jugoslaviska republiken Makedoniens ansökan om anslutning. När det gäller Kosovo kommer det första tillfället att utvärdera framstegen i fråga om verklig överensstämmelse med de av FN uppställda normerna att vara i mitten av 2005. Framstegen på vägen mot en process som syftar till att lösa Kosovos framtida status genom dialog och samarbete mellan alla berörda parter kommer att vara avgörande för om denna utvärdering får positiva resultat. När det slutligen gäller Kroatien kommer regeringskonferensen om anslutningsförhandlingar att sammankallas genom en gemensam överenskommelse så snart som rådet har bekräftat att Kroatien samarbetar fullt ut med Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien – och det hoppas jag att det snart kommer att göra.

Detta ovillkorliga samarbete med tribunalen är ett oundgängligt krav för alla länder i västra Balkan. Vi kan säga att det har gjorts reella framsteg under de senaste månaderna, men det krävs ytterligare framsteg.

Europeiska unionens initiativ för att främja den regionala integrationen i västra Balkan, särskilt i fråga om infrastruktur, utbildning, flyktingars återvändande, kampen mot den organiserade brottsligheten och kulturellt utbyte är verkligen grundläggande här.

Ett regionalt samarbete som bidrar till ekonomisk integration i regionen är ett viktigt instrument som främjar försoning och reformer och som framför allt förbättrar den ekonomiska och sociala situationen i regionen. I vissa delar av västra Balkan finns det en permanent arbetslöshet som har kommit upp i rekordhöga nivåer och till stor del beror på bristen på privata investeringar. Detta är en av huvudorsakerna till den politiska instabiliteten, inte bara till den sociala instabiliteten. Således fäster rådet särskild vikt vid att främja ett regionalt samarbete, vilket är en avgörande del av stabiliserings- och associeringsprocessen. När rådet utvärderade denna process i maj 2004 välkomnade det de betydande förbättringar som hade gjorts i fråga om regionalt samarbete, särskilt när det gäller infrastruktur, handel och energi.

Biståndsprojekt i de områden som nämns i frågan genomförs av kommissionen i enlighet med Cardsprogrammet och särskilt i Kroatien, via föranslutningsinstrumenten, som är särskilt viktiga ur den synvinkeln. Syftet med Cardsförordningen är alltså bland annat att genomföra återuppbyggnadsprojekt, ge stöd så att flyktingar kan återvända och regionen stabiliseras samt att uppmuntra regionalt samarbete. För närvarande pågår det diskussioner i rådet om det nya finansiella instrument för föranslutningsstöd som kommissionen har föreslagit. Detta instrument skall träda i kraft 2007 och kommer att utgöra ramen för EU:s stöd till kandidatländer och potentiella kandidatländer, däribland länderna i västra Balkan.

  Rehn, kommissionsledamot. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka parlamentet och föredraganden Anders Samuelsen för den framåtblickande resolutionen om västra Balkan och för åtagandet från parlamentet och utskottet för utrikesfrågor gentemot regionen. För närvarande gör de flesta av länderna på västra Balkan tydliga framsteg i förbindelserna med EU. Ändå återstår många frågor att lösa, och framstegen måste befästas och förstärkas.

Åren 2005 och 2006 kommer att vara avgörande för västra Balkan i förbindelserna med EU. Vi befinner oss vid en ordentlig vattendelare. Vi måste klara av vissa kortsiktiga frågor för att kunna fokusera på en långsiktig ekonomisk och social utveckling. De viktigaste av de omedelbara frågorna handlar om att avsluta arbetet vid Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien och avgöra frågan om Kosovos framtida status.

Som f.d. parlamentsledamot har jag alltid varit stolt över parlamentets starka tradition att försvara respekten för de mänskliga rättigheterna och därmed sammanhängande internationella förpliktelser samt att stödja det multilaterala system som baserar sig på Förenta nationerna. Jag välkomnar därför särskilt parlamentets synpunkter i punkterna 37 och 46, där vikten av ett fullständigt samarbete med Haagtribunalen betonas. Stödet för de mänskliga rättigheterna, rättsstaten och FN-baserad multilateralism är skälet till att Europeiska unionen har angett samarbetet med Haagtribunalen som en förutsättning för förbindelserna med länderna i regionen. I höst, troligen i november, kommer kommissionen att lägga fram sitt utvidgningspaket och lämna en mer detaljerad rapport om de framsteg som länderna i regionen gjort.

Låt mig nu ta tillfället i akt att ge en bild av var vi står i dag när det gäller dessa länder. Om man ser på Albanien delar jag den oro som parlamentet ger uttryck för i sin resolution om det politiska klimatet, särskilt med tanke på sommarens parlamentsval. Jag har nyligen skrivit till premiärminister Fatos Nano för att betona att kommissionen endast kommer att kunna föreslå att förhandlingarna om stabiliserings- och associeringsavtalet skall avslutas om parlamentsvalen i sommar genomförs i överensstämmelse med internationella normer. Påtagliga framsteg måste också göra i kampen mot korruption och organiserad brottslighet.

Bosnien och Hercegovina arbetar aktivt med de prioriteringar som vi angav i genomförbarhetsrapporten i slutet av 2003. När landet väl har gjort betydande framsteg inom alla de prioriterade områdena kan vi rekommendera att förhandlingar inleds om stabiliserings- och associeringsavtalet. Jag hoppas kunna göra detta nästa månad.

När det gäller samarbetet med Haagtribunalen har avsevärda framsteg gjorts och denna utveckling måste stärkas för att uppnå ett fullständigt samarbete. Ett särskilt viktigt villkor för att förhandlingar om stabiliserings- och associeringsavtalet skall kunna inledas med Bosnien och Hercegovina är att polisväsendet reformeras.

Den höge representanten och EU har bidragit till att påskynda stabiliteten och reformen i Bosnien och Hercegovina. Jag tror emellertid att landet är redo att ta ett större ansvar för sin egen framtid. Med ansvarstagande och demokratiskt ansvariga myndigheter på plats i Bosnien och Hercegovina förutser jag en smidig och stegvis avveckling av den höge representantens kontor. Nu när vi närmar oss tioårsdagen av det fredsavtal som förhandlades fram i Dayton är det verkligen dags att gå vidare från Dayton till Bryssel.

Det var en besvikelse att Kroatien inte hade lyckats garantera ett fullständigt samarbete med internationella krigsförbrytartribunalen till mitten av mars. Som ni vet beslöt Europeiska rådet i december att en förutsättning för att anslutningsförhandlingar skulle kunna inledas den 17 mars var ett fullständigt samarbete med Haagtribunalen.

Det handlar om de kroatiska statliga strukturernas vilja och förmåga att uppfylla rättssäkerhetskravet och de internationella förpliktelserna. Kroatien måste nu visa att man samarbetar fullständigt med Haagtribunalen. För att uttrycka det tydligt: Kroatien har sin framtid i Europeiska unionen. Genom att anta förhandlingsramen har EU gjort det som är nödvändigt för att inleda förhandlingar. EU är redo när Kroatien är redo.

Jag skall nu tala om f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Ordförande Barroso och jag träffade premiärminister Vlado Buckovski i februari när han överlämnade landets svar på kommissionens frågor. Min tjänsteavdelning håller för närvarande på och analyserar svaren, som består av 13 000 sidor och väger 45 kg.

Vi förväntar oss att regeringen skall göra ytterligare framsteg i sin reformagenda för att stärka rättsstaten och genomföra Ohridavtalet. Jag är bekymrad över OSSE-rapporten om upprepade oegentligheter vid det senaste kommunalvalet. Myndigheterna måste nu vidta bestämda åtgärder och se till att framtida val kan hållas i fullständig överensstämmelse med internationella standarder. Beroende på den politiska utvecklingen, framstegen för de rättsliga, politiska och ekonomiska reformerna och svarens formella kvalitet siktar vi på att anta ett yttrande i slutet av detta år.

I går antog kommissionen ett positivt beslut om genomförbarhetsstudien för Serbien och Montenegro. Vi anser att landet nu är tillräckligt förberett för att förhandla om ett stabiliserings- och associeringsavtal med Europeiska unionen.

Vi måste behandla länder som är i samma skede lika. Vi måste använda samma måttstock i samma skede för alla länder. Att förhandla om ett stabiliserings- och associeringsavtal är något helt annat än att förhandla om anslutning till unionen. Vi kommer att ställa större krav när Serbien och Montenegro har kommit längre i processen.

För att nå detta skede har Serbien och Montenegro varit tvunget att göra särskilda ansträngningar. Jag välkomnar det avtal som ingicks förra veckan om den konstitutionella stadgan, som garanterar legitimiteten hos statsunionens parlament. Jag är tillfreds med att landet äntligen har gjort betydande framsteg i samarbetet med Haagtribunalen. Hittills i år har ett dussin personer som anklagas för krigsförbrytelser klivit ombord på planet till Haag. Ansträngningarna bör förstärkas tills ingen av de anklagade personerna längre är på fri fot. Egentliga anslutningsförhandlingar kan inte ens övervägas innan landet har uppnått fullständigt samarbete med Haagtribunalen. Nu när tioårsdagen av Srebrenica i juli närmar sig måste Radovan Karadzic och Ratko Mladic ställas inför rätta.

Detta är början på vägen till Europa för Serbien och Montenegro. Landet har åstadkommit en hel del under de senaste åren. Nu är det dags att gå vidare, att belöna de betydande framstegen och att visa medborgarna i Serbien och Montenegro att de kommer närmare Europeiska unionen genom att uppfylla avgörande internationella förpliktelser.

Kosovo kommer att finnas högt uppe på dagordningen under de kommande månaderna, med en översyn av genomförandet av normerna i mitten av 2005 som troligtvis kommer att följas av diskussioner om Kosovos framtida status.

Vi fokuserar på att hjälpa myndigheterna i Kosovo att göra framsteg i genomförandet av FN-normerna, särskilt de om rättssäkerhet och minoriteters rättigheter. När Kosovos status väl har avgjorts kommer vi att fortsätta att stödja landets framsteg mot integrering med EU.

Kommissionen planerar att lägga fram ett meddelande nästa vecka om en europeisk framtid för Kosovo. Detta kommer att vara en tydlig signal till ledarna och folket i Kosovo om att EU engagerar sig fullständigt för landets europeiska framtid. Vi förväntar oss också att ledarna i Kosovo skall visa en konstruktiv attityd och bland annat möta de serbiska ledare som har sträckt ut en hand mot dem.

Belgrad måste också arbeta konstruktivt för att lösa frågan. I genomförbarhetsstudien för Serbien och Montenegro gjorde vi klart för Belgrad att landets EU-ambitioner är kopplade till en framgångsrik lösning på frågan om Kosovos status.

Sammanfattningsvis gör de flesta länderna i västra Balkan för närvarande stadiga framsteg, även om det finns svårigheter och fallgropar på deras väg till Europa. Dessa länder, som kämpar för att reformera en föråldrad ekonomi och skapa ett modernt samhälle baserat på respekt för de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen, måste samtidigt ta itu med arvet från kriget.

I detta sammanhang vill jag belysa vikten av regionalt samarbete. Goda grannrelationer och regionalt ekonomiskt samarbete är själva kärnan i Europeiska unionen. Det skapar stabilitet, förlikning och normalisering av de politiska förbindelserna.

Detta är en stor utmaning för länderna i regionen och för Europeiska unionen. Det är ett enormt arbete, men jag är övertygad om att vi är på rätt spår. Ju mindre vi behöver fokusera på stabilitet och säkerhet, desto mer kan vi inrikta våra krafter på ekonomi och social utveckling, vilket så riktigt betonas i Anders Samuelsens betänkande.

  Pack, på PPE-DE-gruppens vägnar. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! EU:s utrikespolitik borde vara inriktad på sydöstra Europa och EU borde vidta omfattande åtgärder för att fullborda det som vi påbörjade i mitten av 1990-talet. Hittills har det dock varit ont om sådana åtgärder. Syftet med detta betänkande var att göra det möjligt för oss att utöva vissa påtryckningar på rådet och kommissionen, och i dag har vi lärt oss att denna strategi har varit framgångsrik, åtminstone i det här skedet. Det gladde mig att för en liten stund sedan höra kommissionsledamoten säga att kommissionen nu äntligen planerar att lägga fram ett meddelande om Kosovo, och Nicolas Schmit sade också att rådet skulle försöka se till att det ökade intresset för den här regionen backas upp med handling.

Samtidigt måste vi dock fråga oss vilka åtgärder som länderna själva vidtar. De två föregående talarna har redan nämnt att Albanien sent omsider måste se till att det kommande valet administreras korrekt och att resultatet inte manipuleras på något sätt. Den albanska regeringen måste också ta landets styre på allvar en gång för alla genom att bekämpa korruption och införa lagstiftning. Vi är alla medvetna om att Makedonien måste gå vidare med Århusprocessen för att landets albaner, som utgör 25 procent av hela befolkningen, skall anse sig vara jämställda med andra medborgare. Makedonien kommer inte att kunna agera som en stabiliserande kraft i regionen förrän detta sker.

Kommissionen och rådet har under lång tid tvingats utöva påtryckningar på lokala politiker i Bosnien och Hercegovina för att Daytonavtalet skall ändras på ett sådant sätt att ett fungerande samhälle kan upprättas. Landet kommer aldrig att kunna gå med i Europeiska unionen i det skick som det nu befinner sig. Samarbetet med internationella krigsförbrytartribunalen har fortfarande för liten omfattning och tillräckligt många flyktingar har ännu inte återvänt till Republika Srpska.

För att övergå till Serbien, Montenegro och Kosovo är konfederationen mellan Serbien och Montenegro fortfarande långt ifrån stabil och ett beslut om att behålla eller upplösa den bör fattas inom en snar framtid. Belgrad och Pristina måste arbeta tillsammans under FN:s och EU:s beskydd för att finna en lösning på Kosovofrågan så snart som möjligt, och det finns ingen anledning att en sådan lösning inte skall kunna komma till stånd, med tanke på att alla berörda länder vill bli medlemmar i Europeiska unionen. Jag hoppas att Kroatien kommer att lyckas övertyga övervakningsdelegationen om att landet samarbetar till fullo.

Alla de länder som jag har nämnt står inför enorma problem som gäller deras rättsväsenden och kampen mot korruption, och de saknar också administrativ kapacitet. Vi måste vidta åtgärder för att hjälpa dem med detta och vi borde verkligen hjälpa alla de här länderna på ett mer engagerat och konsekvent sätt. Vi bör ge dem tillgång till föranslutningsinstrument så att de kan utveckla fungerande nationella ekonomier och demokratier. Om detta kan ske kommer det att var till gagn för alla, särskilt för ungdomarna i länderna i fråga.

  Swoboda, på PSE-gruppens vägnar. – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I dagens omröstning bifölls Bulgariens och Rumäniens EU-medlemskap med en överväldigande majoritet. Det kan inte råda något tvivel om att någonting som liknar utvidgningströtthet har inträtt, både hos ledamöterna i parlamentet – däribland några som röstade för – och hos allmänheten. Det har varit en särskilt utmanande uppgift att diskutera de kommande utvidgningsomgångarna den senaste tiden, men rådet, kommissionen och parlamentet måste arbeta tillsammans för att förklara för allmänheten att detta är det enda sättet att skapa stabilitet i regionen. Vi måste också göra klart att en negativ utveckling i de här länderna ökar risken för olika problem, såsom gränsöverskridande brottslighet, korruption och nya utbrott av etniska konflikter, och att denna risk bara kan avvärjas om länderna har klara utsikter till europeisk integration. Jag är mycket tacksam att ordförandeskapet och kommissionen har betonat detta i dag.

Nu måste vi verkligen rikta vår uppmärksamhet mot denna region, särskilt mot bakgrund av de beslut som vi har fattat i dag, och jag är tacksam för att rådet har hittat en lösning för att hjälpa Kroatien. Denna lösning innebär att de åtgärder som landet vidtar i syfte att överlämna Gotovina till internationella krigsförbrytartribunalen övervakas noggrant, och jag hoppas att båda sidor kommer att börja tillämpa den utan dröjsmål, eftersom detta skulle göra det möjligt för oss att inleda förhandlingar med Kroatien inom kort. Kroatien gjorde en hel del framsteg under de tidigare regeringarna och det finns en reell möjlighet att den nuvarande regeringen skall kunna fungera som ledstjärna eller drivmotor – beroende på vilken liknelse ni föredrar – för regionen i övrigt. Om vi ingår ett avtal med Kroatien skall det därför inte betraktas som en attack mot Serbien eller något annat land, eftersom syftet är att främja regionen som helhet.

Jag är förstås säker på att vi alla skulle bli glada om Serbien, Montenegro och Kosovo skulle gå samman och bilda ett land i fullständig harmoni. Med tanke på allt som har hänt, särskilt i fråga om Kosovo, är dock detta högst osannolikt. Därför anser jag att vi bör hitta ett sätt att göra dessa länder – eller åtminstone Kosovo – självständiga samtidigt som deras befintliga historiska och etniska band bibehålls. Oavsett om Oberoende staters samvälde används som modell eller om ett annat slags samarbete upprättas vill jag be rådet och kommissionen att vara så uppfinningsrika som möjligt i det här arbetet. Det är mycket viktigt att vi finner en seriös lösning på problemet med Serbien och Montenegro, liksom Kosovo, före årsskiftet 2006/2007. Jag kan försäkra er om att parlamentet kommer att backa upp er helt om ni lägger fram bra förslag.

  Samuelsen, på ALDE-gruppens vägnar. – (DA) Herr talman! Det stämmer att det fortfarande finns många problem i den här regionen. Det har också talarna från rådet och kommissionen betonat, och jag vill tacka dem för deras redogörelser. Det är dock också sant att den här regionen har goda utsikter, däribland när det gäller integrationen med det Europa som vi har i dag.

Jag vill ta ett exempel från Danmark. Den senaste EU-utvidgningen öppnade verkligen ögonen på åtskilliga danskar, som kom att betrakta Europa på ett nytt sätt: inte bara som en ekonomisk klubb för de rika, utan som en politisk klubb som bygger på ett antal gemensamma värden och som kan vara en drivkraft för att utveckla demokrati och trygghet. Nyligen har vi sett att ett av de danska partierna som spelar en viktig roll i EU-debatten, nämligen det socialdemokratisk partiet, har övergått från att vara negativt till att bli positivt till EU. Dessutom har detta helt klart skett mot bakgrund av den utveckling som vi såg i samband med utvidgningen.

Nästa stora utmaning är denna speciella region, och som vi nyligen har sett finns det förstås fortfarande problem i Albanien, Makedonien, Bosnien och Hercegovina, Serbien och Montenegro, Kosovo och Kroatien, och anslutningsförhandlingarna har behövt skjutas upp. Det viktiga är dock att vi insisterar på att dessa länder har framtidsutsikter när det gäller EU, för det är dessa utsikter som kan bli just den drivkraft som de behöver. Dessutom måste vi i det övriga Europa verkligen visa att det som vi har här är ett nyckelområde för det europeiska samarbetet.

Det är ett spännande år som börjar nu. Det kommer att bli ett år under vilket vi naturligtvis – och förhoppningsvis så snart som möjligt – kommer att komma fram till en positiv lösning på Kroatienfrågan. Detta kommer utan tvivel också att bli det år då vi närmar oss en lösning på frågan om FYROM:s eller Makedoniens namn, och det kommer också förhoppningsvis att bli det år då vi närmar oss en lösning på frågan om Kosovos framtida status.

Jag vill också ta tillfället i akt att tacka er för ert samarbete kring resolutionen och utarbetandet av den. Den har blivit ett användbart instrument som kommer att bidra till att hålla uppe den press och den fart som utvecklingen nu förhoppningsvis har fått, liksom det engagemang som EU måste uppvisa om vi skall finna en lösning på problemen i regionen. Då kan vi sätta igång processen på allvar och skapa mening och framtidsutsikter för alla berörda parter.

  Lagendijk, på Verts/ALE-gruppens vägnar. – (NL) Flera talare har betonat det i den här debatten och det har också framhållits i olika rapporter och uttalanden av kommissionen och rådet: länderna i västra Balkan kommer att bli medlemmar i Europeiska unionen, men med det nuvarande samhällsklimatet är det lättare sagt än gjort. Vi hörde det i debatten om Rumänien i förmiddags och Johannes Swoboda nämnde det också: det finns en viss utvidgningströtthet. Jag är mycket orolig för att denna utvidgningströtthet särskilt kommer att få konsekvenser för vår Balkanpolitik. Jag är fortfarande övertygad om att Europeiska unionen behöver en Balkanstrategi – hur impopulärt det än är att säga det vill jag framhålla det här igen. Igår publicerade den internationella Balkankommissionen, där åtskilliga intressanta människor med expertkunskaper ingår, en rapport. Jag citerar en passus om västra Balkan: ”Även om krigen är över hänger hotet om våld fortfarande kvar i luften”. Om man reser runt på Balkan, oavsett i vilket land man befinner sig, är det just sådant läget är, och det betyder att EU helt enkelt inte har råd att säga att vi inte riktigt har tid med detta just nu, låt oss låta de här länderna vara ett tag. Det finns två viktiga inslag i den här nya strategin, i denna strategi för Balkan med sikte på medlemskap.

För det första är den sociala och ekonomiska utvecklingen i regionen katastrofal för närvarande, och detta är huvudorsaken till instabiliteten – även om det är alldeles uppenbart säger jag det igen. Med hög arbetslöshet är det praktiskt taget omöjligt för unga människor att bygga sig en framtid här efter avslutad skolgång. Detta leder till att kriminaliteten, otryggheten och instabiliteten ökar, och det borde inte vara vad vi vill. Om det finns någonting som Europeiska unionen är bra på så är det att knyta ekonomiska band mellan dessa länder och mellan dem och Europeiska unionen.

En annan punkt där vi inte får ge vika är uppfyllandet av grundvillkoren för de mänskliga rättigheterna och minoriteters rättigheter. Även om vi som talesmän för Balkan hade skilda åsikter om detta i fråga om Kroatien har det enligt min mening redan bevisats att det faktum att rådet höll fast vid att samarbete med Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien var ett villkor för att förhandlingar skulle inledas fick positiva konsekvenser både i Bosnien och Hercegovina och i Serbien. Detta gläder mig och jag gratulerar rådet till att det insisterade på samarbete med tribunalen.

Och nu den fråga som bekymrar oss alla: Kosovo. Jag var nyligen där och jag är övertygad om att det kommer att läggas fram en rapport om dagsläget och vad som hittills har hänt. Jag är helt övertygad om att vi får en debatt om statusen. I den debatten måste EU ta ledningen, oavsett om vi vill det eller inte, för det är vi som har nyckeln. Det är vi som har belöningen till Serbien och Kosovo. Debatten om Kosovos självständighet måste föras på alla de villkor som redan står klara: ingen delning, inget samarbete med Albanien eller Makedonien och respekt för den serbiska minoriteten.

Vi har inte råd att göra ingenting och vända bort blicken, att agera som om det vore för svårt för EU att ta itu med Balkan för närvarande. Om vi inte gör någonting kommer situationen att bli både outhärdlig och farlig. Låt oss inte göra oss själva och Balkanländerna detta!

  Meijer, på GUE/NGL-gruppens vägnar. – (NL) På 1990-talet trodde vi att vi kunde lösa problemen i det före detta Jugoslavien genom att bilda protektorat, skicka dit externa administratörer och soldater och tvinga flyktingar att återvända till områden där en annan etnisk majoritet hade etablerat sig. Denna amerikanska modell leder till stagnation. Den tvingar på människorna rollen som minderåriga barn. De kommer att bida sin tid tills dessa utländska viktigpettrar har rest sin väg. Alternativet till denna stagnation är att vi söker ett fredligt, demokratiskt sätt med början nedifrån genom att lyssna på hur människorna i Kosovo, Montenegro, de separata enheterna i Bosnien och de två stora språkområdena i Makedonien till exempel ser på sin framtid och vad de vill kalla sig. Stater och befolkningsgrupper som stod emot varandra på 1990-talet vill fortfarande inte domineras av sina grannar, men de vill samarbeta med öppna gränser. Om förhandlingarna om anslutning till Europeiska unionen, till att börja med för Kroatien och Makedonien, kan komma igång snart skulle det kunna bidra till detta. EU måste nu finna reella lösningar tillsammans med alla inblandade, utan att ha en fördomsfull attityd.

  Belder, på IND/DEM-gruppens vägnar.– (NL) Herr talman! Bosnien och Hercegovina är en tidsinställd bomb som bara väntar på att explodera! Detta är klarspråk från EUFOR, Europeiska unionens militära styrka i landet. Nästan tio år efter Dayton fortsätter de tidigare stridande parterna sin etniska kamp med oförminskad styrka på den politiska scenen. Parlamentets speciella delegation fick inte alls någon betryggande bild av den aktuella situationen i Bosnien och Hercegovina när den besökte Sarajevo och Mostar i förra veckan, men det var verkligen en realistisk bild. Detta understryker än en gång vilken nytta EU-styrkan gör lokalt.

Man kunde ha förväntat sig att de religiösa samfunden skulle bidra till förlikning i Bosnien och Hercegovina, men företrädare för rådet, kommissionen och EUFOR har rapporterat om motsatsen. Jag vill uppmana rådet och kommissionen att fortsätta att påminna kyrkornas ledningar och Reis al-Ulema om det stora ansvar de har för detta. Arresteringarna av bosnier i Tjetjenien nyligen är ett illavarslande tecken som visar den fara som religiös extremism innebär, vilket källor inom EUFOR försökt påtala för oss.

Ett gripande inslag i den särskilda delegationens besök i Sarajevo var en minfältsinspektion. Låt mig uppmärksamma rådet och kommissionen på att det bara är genom att rensa dessa dödens fält som man kan möjliggöra en övergång till en fredlig tillvaro. Så var snälla och investera lite extra i Bosnien och Hercegovinas framtid genom att göra detta!

  Aylward, på UEN-gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Vi är alla mycket medvetna om att de senaste åren har inneburit stora tragedier för Balkanområdet och alla dem som förlorade sina nära och kära i krigen där. Under krigets slutskede angrep NATO Kosovo och regimen föll.

Jag stöder starkt den EU-politik som har inrättats för att hjälpa till att återuppbygga ekonomin på västra Balkan. Europeiska unionen gör på det hela taget rätt i att behandla Balkanområdet som ett enhetligt område. Politiskt är detta en mycket känslig fråga om man betänker de framtida förbindelserna mellan Europeiska unionen och västra Balkan. Europeiska unionen är för närvarande förstås den största enskilda givaren av ekonomiskt stöd till Balkanområdet. Pengarna används för att förbättra den grundläggande infrastrukturen inom områdena transport, miljö, energi och telekommunikationer.

Europeiska unionens stöd styrs också mot att förbättra de offentliga institutionernas effektivitet med fokus främst på rättsväsendet, polisväsendet och den offentliga förvaltningen. Detta innebär emellertid inte att Europeiska unionen inte kritiskt följer den politiska utvecklingen i Balkanområdet. Europeiska unionen kräver fortfarande att misstänkta krigsförbrytare skall överlämnas till den internationella tribunalen i Haag. På många områden har det emellertid under den senaste tiden skett en mycket positiv utveckling i Balkanområdet. Jag välkomnar den amerikanska regeringens beslut att dra tillbaka sina trupper från Bosnien och överlämna de fredsbevarande uppgifterna till styrkor från Europeiska unionen.

Det står klart att det råder en bred politisk stabilitet i området. Vi vet att vi måste hålla ett mycket vaksamt öga på den politiska utvecklingen i området och jag stöder den så kallade stabiliserings- och associeringsprocessen.

Jag är positiv till att dessa länder blir medlemmar i Europeiska unionen om de uppfyller Köpenhamnskriterierna om rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Europeiska unionen som politisk enhet är medveten om sina förpliktelser i detta avseende och kommer att uppfylla dem.

  Papastamkos (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Västra Balkan har alltid varit ett område där Europeiska unionen har testat effektiviteten i sina externa insatser.

Hittills har EU:s politik kännetecknats av sin fragmentariska karaktär, spridda insatser, brist på samordning och det faktum att den inte är anpassad till utvecklingspotentialen i området. Som jag ser det finns följande utmaningar när det gäller att utforma en mer produktiv EU-politik för västra Balkan:

För det första att vidta åtgärder för att främja tillit, social sammanhållning och trygghet.

För det andra att koppla EU:s stöd och framtidsutsikter för Balkan till strikta krav på politiska förändringar, administrativa reformer och rättvisa.

För det tredje att upprätta en avancerad och konsekvent strategisk plan för utvecklingen av Balkan, med en integrerad och hållbar tillväxt som delmål och konvergens med Europeiska unionen som slutmål. I planen skall varje lands prioriteringar redovisas, områdena för samarbete och ömsesidig nytta definieras samt prioriteringarna och handlingslinjerna fastställas. Likaså skall kraven för bassektorerna fastställas och kvantifieras och resurserna för genomförandet anvisas.

För det fjärde att stödja regional ekonomisk integration, med inriktning på gränsöverskridande infrastruktur och transeuropeiska nät.

För det femte att blåsa liv i den regionala samarbetspolitiken genom att inleda en strukturerad politisk dialog, i enlighet med den som fördes i europeiska konferensen för Central- och Östeuropa inför anslutningen av länderna där.

Slutligen kan jag inte acceptera Anders Samuelsens ändringsförslag och andra liknande ändringsförslag som rör FYROM:s namn, av de skäl som framgår av den gemensamma förklaring som parlamentsgruppen Ny Demokrati har gjort. Alla Europaparlamentets ledamöter har fått en kopia av denna. För att visa ett minimum av institutionellt och politiskt ansvar anser jag att alla Europaparlamentets ledamöter och personer i Europeiska unionens andra institutioner bör använda de officiella namnen, de namn som Förenta nationerna har fastställt, såsom kommissionsledamot Olli Rehn faktiskt gjorde.

  Beglitis (PSE). – (EL) Herr talman! Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansens initiativ att lägga fram ändringsförslag om namnet på f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och kräva att Europeiska unionen skall erkänna landet med dess konstitutionella namn tvingar mig att redan från början ta ställning till denna fråga för sig.

Jag vill slå fast i så kategoriska termer som möjligt att detta initiativ direkt strider emot de resolutioner som FN har antagit samt mot de beslut som Europeiska unionen och dess institutioner, däribland Europaparlamentet, har fattat. Detta är ett initiativ som strider emot alla föreställningar om vad solidaritet med en medlemsstat i Europeiska unionen är, solidaritet med Grekland, som är en av de parter som deltar i de förhandlingar som pågår inom FN:s ram, i syfte att finna en ömsesidigt acceptabel och värdig lösning, en hedervärd och logisk kompromiss. Vi har alla, också de, påtalat Förenta staternas ensidiga åtgärder i fråga om erkännandet av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion, och så kommer de här i dag och bekräftar och accepterar Förenta staternas ensidiga åtgärder, genom att erkänna FYROM med dess konstitutionella namn. Detta ställningstagande skapar ett verkligt problem, eftersom vi i dag skulle ha debatterat och bidragit till att utforma en gemensam, integrerad europeisk strategi för de stora utmaningar och risker för nya konfrontationer och instabilitet i området i västra Balkan. Detta skulle verkligen vara ett viktigt bidrag till att försvara europeiska intressen och konsolidera utsikterna till en europeisk framtid för länderna i området. Konflikter och krig i Balkan bör göra oss alla mer försiktiga, ansvarstagande och realistiska.

Grekland har lyckats tillgodogöra sig lärdomarna av konflikterna i Balkan under den senaste tiden och visat sig vara en stabiliserande faktor genom sina freds- och samarbetsinitiativ. Grekland är det främsta europeiska landet i fråga om investeringar i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, investeringar som har skapat fler än 20 000 arbetstillfällen. Landet har verkligen visat sig ansvarstagande, realistiskt och berett att kompromissa i FN för att lösa namnproblemet och komma fram till en logisk kompromiss som inte inkräktar på något av ländernas värdighet. Därför uppmanar jag mina kolleger i gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen och föredraganden Anders Samuelsen att dra tillbaka sina ändringsförslag, åtminstone tills vidare. Jag uppmanar också rådets tjänstgörande ordförande och kommissionsledamoten att ta ställning i frågan.

  Drčar Murko (ALDE). – (SL) Tack, herr talman. Jag skall tala om f.d. jugoslaviska republiken Makedonien utifrån det geostrategiska perspektiv som Europeiska unionens utvidgning åt sydöst utgör. Dess geografiska läge i det instabila Balkanområdet är ytterst viktigt för Europeiska unionen, särskilt i en situation där grannlandet Kosovos konstitutionella status inte har fastställts och känsliga konstitutionella reformer genomförs på grundval av Ohrid-ramavtalet.

Ramavtalet är en konstitutionell dokumentation av principen om kulturell mångfald. I det förklarar majoritetsgruppen i landet, som utgörs av slaviska makedoner, att de på alla nivåer, från den nationella till den lokala, är beredda att dela makten med minoritetsgruppen, som består av albanska makedoner. Detta avtals innebörd för att stabilisera läget måste därför mätas mot bakgrund av en vändpunkt i civilisationen.

Reformeringen av de grundläggande samhällsfunktionerna fortgår parallellt med de ekonomiska reformerna. För att den skall kunna fortsätta behöver landet klara utsikter till närmare förbindelser med Europeiska unionen och vår hjälp med att befästa sin nya identitet. Och en del av detta är den fråga som föredraganden Anders Samuelsen ställde: ”Är det inte dags att Europeiska unionen överväger att erkänna landet med dess konstitutionella namn – Republiken Makedonien?” Tack.

  Kusstatscher (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Det kan inte råda några tvivel om att alla nationer och etniska grupper på Balkan som sätter sitt hopp till EU efter en lång och plågsam historia är europeiska. Om man tittar lite närmare blir det dock uppenbart att de gamla nätverken fortfarande fungerar i många av länderna på Balkan. De utlovade reformerna finns ofta bara på papperet, och det är huvudsakligen de gamla medlemmarna i nomenklaturan som bär skulden till detta. Egentligen görs det inga ansträngningar för att på allvar stoppa korruptionen, och klyftan mellan rika och fattiga växer. Analfabetismen stiger i vissa områden och minoriteternas situation, särskilt romernas, lämnar mycket övrigt att önska. Valen manipuleras med hjälp av mutor och ibland till och med våld.

Alla EU:s institutioner borde titta närmare på vad som egentligen pågår och inte tillåta att medlemmar i dessa gamla nätverk slår blå dunster i ögonen på dem. Jag anser att vi bör ta god tid på oss och granska situationen mer ingående innan vi går med på att länderna blir medlemmar i EU.

  Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Tvärtemot vad som sägs i dessa dokument tillhör inte Kroatien västra Balkan. Det är ett Centraleuropeiskt land, och det enda land bortsett från Schweiz och Liechtenstein som inte ännu ingår i EU. Eftersom landet uppfyller kriterierna bör vi omedelbart inleda förhandlingar med det.

I det riktiga Balkan finns det dock fortfarande mer än tillräckligt att göra. En konstitutionell reform behövs i Bosnien och Hercegovina för att omvandla det till en stark federation av tre nationer med lika rättigheter, och det måste sättas stopp för Lord Ashdowns diktatur. Före årets slut måste Kosovo få en tydlig färdplan för självständighet, om än förknippad med villkor. Det är det enda tillvägagångssätt som har någon förankring i verkligheten.

Serbien och Montenegro måste tillåta en ingående granskning av respekten för de mänskliga rättigheterna. När det gäller detta är jag lite orolig att det beslut som kommissionen fattade tidigare i veckan kanske i lite för stor utsträckning baserade sig på missförstånd.

När det gäller Makedonien måste namnfrågan äntligen lösas, och med all respekt för de grekiska ledamöterna vill jag be dem att ändra sitt inskränkta sätt att se på den här frågan. Franken i Tyskland är en del av Bayern, och vi har också Frankfurt, men ingen skulle någonsin hävda att Frankrike måste byta namn till Republiken Paris för att det annars skulle kunna göra territoriella anspråk på Frankfurt eller Franken. Vi lever på 2000-talet nu och det finns inte längre utrymme för sådana dumheter.

Vi måste slå fast exakt var EU:s gränser går. Werner Langen tillhör dem som upprepar att EU skulle sträcka sig för långt om det tillät Turkiet att bli medlem, men sydöstra Europa är helt klart europeiskt. Vi måste koncentrera våra krafter på att stabilisera sydöstra Europa och Kroatien, som är ett centraleuropeiskt land som lika lite ligger på Balkan som den vackra staden Kaden an der Eger i Böhmen, eller München eller Altenkirchen i Siegerland. Kroatien tillhör Centraleuropa och måste integreras med Europa. Detta skulle också stabilisera grannländerna i Balkan.

  Pahor, Borut (PSE). – (SL) Tack, herr talman. Jag skall fortsätta där min värderade kollega Bernd Posselt slutade.

Jag instämmer i de många rapporter som resolutionen har gett upphov till och kommer därför att stödja den. I resolutionen saknar jag dock den viktiga betoningen på att blotta det faktum att fred nu råder inte betyder att de komplicerade och grundläggande frågorna om hur folken i regionen skall kunna samexistera ännu är lösta. Det skulle vara väldigt fel av oss att tro att vi nu har fullt utvecklade demokratiska stater i regionen och att förbindelserna mellan dem och EU helt skall handla om en snabb modernisering och integration med EU.

Enligt min åsikt bör EU ta fler initiativ och större ansvar för att se till att vissa av dessa staters grundläggande status kan fastställas på ett fredligt sätt, utan våld, genom överenskommelser och framför allt på ett mer permanent sätt.

Det oreformerade Daytonavtalet utgör till exempel ett hinder för Bosnien och Hercegovinas utveckling, Kosovos status måste fastställas, majoriteten av serberna och montenegrinerna vill leva i självständiga länder, och så vidare. Jag anser att dessa frågor är grundläggande och förtjänar ett mer grundläggande svar än det som vi kan ge för närvarande.

  Prodi (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! När vi talar om Balkan kan vi inte föreställa oss något stabilt arrangemang tillsammans med någon annan än Europeiska unionen. Den europeiska integrationen kan dock bara bli verklighet om det finns en stor folklig drivkraft. På Balkan måste denna också komma från en politisk sannings- och försoningsprocess tillsammans med straffrättsliga förfaranden i domstolen i Haag. Dessa är självfallet viktiga men de kan inte ensamma leda till att alla blir medvetna om vem som gjorde vad i kriget under det tidiga 1990-talet.

Det scenario som vi har i dag kan vara en återställning av den situation som rådde när våldet bröt ut, där offren och gärningsmännen nu kan konfronteras med varandra. Sådana djuplodande konfrontationer är enda sättet att vända blad så att ingen kan vända tillbaka.

Detta är ett nödvändigt steg i demokratibygget, eftersom det förutsätter ömsesidig respekt och tillit. Unionen behöver stor beslutsamhet med sikte på framtiden och får inte bli fången i det förflutna.

  Ibrisagic (PPE-DE). – Herr talman! Mina damer och herrar! Det är inte mycket man hinner säga på två minuter, speciellt inte om man skall tala om en så stor fråga som västra Balkan ändå är. Jag tänker därför nämna några saker som är gemensamma för alla länder i regionen och för vårt sätt att förhålla oss till dem.

Västra Balkan är ett område som inte bara drabbats av krig och förstörelse utan också av 50 år av kommunism. Vi som har upplevt ett krig vet hur lätt det är att starta och hur svårt det är att stoppa det. Vi som har upplevt kommunismen vet också hur lång tid det krävs för att bygga upp demokratin. I alla dessa länder som vi talar om idag förekommer någon sorts delning. I Kroatien mellan de demokratiska och icke demokratiska krafterna, i Bosnien mellan federationen och Republika Srpska och i Serbien och Montenegro mellan serber och kosovoalbaner. När vi för samtal med dessa länder och ställer olika krav måste vi ha detta i åtanke och försöka hjälpa de demokratiska krafter som finns på västra Balkan, men som inte alltid är så starka eller ens så äkta som vi tror. När vi pratar t.ex. om att åtalade för krigsförbrytelser i Republika Srpska eller Serbien köar för att komma till Haag är det inte många i detta parlament som vet att de själva och deras familjer får mycket pengar från myndigheterna för att göra det. När vi pratar om att Makedonien frivilligt deltar i förhandlingarna om sitt namnbyte är det inte många i detta parlament som vet att det bara är en del av sanningen, för här finns bara grekiska representanter och inte makedoniska som kan presentera sin syn på detta.

Jag vill också understryka att alla beslut i detta parlament uppfattas och analyseras noga av både de negativa och positiva krafterna i regionen. Därför skall vi vara ytterst försiktiga med vilka signaler vi skickar ut till människorna i dessa länder, oavsett om vi pratar om kraven på återvändandet av flyktingar till Kosovo, Makedoniens namnbyte eller Kroatiens framtida medlemskap i EU. Vad vi än gör måste vårt stöd gå till dem som kämpar för en fredlig och demokratisk utveckling och våra sanktioner måste gå till dem som obstruerar detta.

  Howitt (PSE). – (EN) Herr talman! Jag var nyligen i Bosnien och Hercegovina och såg vilken framgångsrik start EU-styrkan EUFOR har fått.

Bitter fientlighet råder fortfarande mellan landets bosniska, kroatiska och serbiska grupper. Trots att upp till 10 000 personer var inblandade i krigsförbrytelser har endast 34 offentliga åtal väckts. Vägen till Bryssel kan inte öppnas innan EU:s rättsliga normer efterlevs. Det är därför rätt av Europaparlamentet att i dag insistera på att Bosnien och Hercegovina, Kroatien och Serbien skall ha ett fullständigt samarbete med Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien.

Europa investerar i dag 25 gånger mer pengar och 50 gånger mer trupper per capita i Kosovo än i Afghanistan. Det ligger i EU:s ekonomiska såväl som politiska intresse att integrera västra Balkan, och det är också områdets historiska öde.

Utsikterna till EU-utvidgning hjälpte länderna i Östeuropa att förändra sig. Vi måste hoppas och arbeta för att se till att detsamma sker i länderna i sydöstra Europa, så att de kan ta plats i Europaparlamentet och i Europeiska unionen.

  Schmit, rådet. – (FR) För det första vill jag gratulera parlamentet som tog initiativ till den här debatten. I själva verket är situationen i västra Balkan av central betydelse för Europeiska unionen, som både kommissionsledamoten och jag har understrukit. Jag noterar att vi faktiskt inte har något riktigt alternativ till det europeiska perspektivet.

Det europeiska perspektivet är det enda verktyg som vi har för att övertyga dessa länder att ändra sig, att genomföra reformer, att hitta vägen till Europa – vilket först och främst betyder vägen till de europeiska värdena – och att hitta vägen till försoning. Det är inte absurt att säga åt dessa länder att de skall hitta vägen till försoning, för vi föregick själva med gott exempel på en sådan försoning för sextio år sedan.

Jag anser således att den så kallade utvidgningströttheten är ett faktum och att människor ifrågasätter dessa ständiga strävanden efter utvidgning och att ansluta nya länder. Vi måste dock förklara för dem att det ligger i allas vårt intresse att skapa fred, stabilitet och ekonomisk utveckling i regionen.

Någon nämnde den rekordhöga kroniska arbetslösheten i Kosovo och Bosnien. Vi står inför en situation som vid första anblicken verkar omöjlig att lösa. Varför råder det arbetslöshet? Det råder arbetslöshet eftersom det inte finns någon ekonomisk utveckling. Det finns ingen ekonomisk utveckling eftersom det inte finns några privata investeringar och det finns inga privata investeringar eftersom det varken finns förtroende eller säkerhet: ingen vill investera i regioner där det råder ovisshet om framtiden och utvecklingen.

Därför har vi ett grundläggande uppdrag, dvs. att konsolidera säkerheten, skapa trygghet och övertyga människorna om att deras framtid ligger i säkerhet, försoning och respekt för minoriteters rättigheter. Jag anser att det är på det sättet som vi kan släppa lös en positiv dynamik, som först och främst är en ekonomisk dynamik. Så länge det inte sker någon ekonomisk återhämtning i regionen kommer vi inte att på allvar få någon stabil fred. Detta är ett viktigt uppdrag för Europeiska unionen. Jag vill än en gång tacka parlamentet för att det insåg och påpekade att det behövs skyndsamma åtgärder i den här regionen, via alla de kanaler som har nämnts och beskrivits.

Slutligen håller jag med om att det finns risk för extremism. Här i Europa har vi kanske siktet inställt på radikal extremism, särskilt islamistisk extremism. Också i det avseendet måste vi verka förebyggande och det enda sättet att förebygga är via dialog. Vi måste visa att den här delen av Europa tillhör Europa, att den delar de europeiska värderingarna även om det också finns människor med muslimsk tro där. Därför anser jag att det som vi gör i dag är att sända ut ett viktigt budskap och vi måste fortsätta att sända ut detta budskap under de kommande åren.

  Rehn, kommissionsledamot. – (EN) Herr talman! Jag vill göra gemensam sak med minister Nicolas Schmit och gratulera parlamentet till initiativet att hålla denna debatt. Det är ytterst viktigt att denna debatt hålls i detta kritiska läge för att bidra till att hålla kvar västra Balkan på EU:s och det internationella samfundets dagordning. Båda har många andra frågor att ta itu med och därför är det viktigt att vi diskuterar västra Balkan och försöker att förbättra vår politik i detta område.

En av de frågor som många talare tagit upp under denna debatt var utvidgningsledan och jag anser att detta är en mycket svår utmaning. Vi måste få med oss EU:s befolkning på vår väg mot utvidgning. Våra kommande steg måste därför tas gradvis och försiktigt och skötas förståndigt. Det är också viktigt att betona att utvidgningen i sig själv är en säkerhetsåtgärd. Rättsliga och politiska reformer, liksom ekonomisk utveckling som stimuleras av EU-budgeten, kommer att minska instabiliteten och konflikterna i exempelvis västra Balkan. Vi behöver föra en dialog och förklara detta för våra medborgare för att se till att västra Balkans framtid inte hindras av obefogade rädslor.

Jag skall försöka svara på två frågor som speciellt tagits upp här. Den första är namnet på f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och den andra är en fråga som rör Serbien och Montenegros invecklade konstitution. När det gäller namnfrågan stöder kommissionen FN:s ansträngningar för en ömsesidigt passande lösning på namnfrågan mellan Grekland och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien.

Vi hoppas att FN:s kontaktperson Matthew Nimetz nyligen framlagda förslag kommer att bidra till detta mål. En lösning på detta bilaterala problem skulle klart bidra till regional stabilitet på västra Balkan i ett känsligt läge.

När det gäller Serbien och Montenegro har kommissionen medvetet utvecklat en dubbel strategi som svar på statsförbundet Serbien och Montenegros komplicerade struktur. Detta tillåter de båda republikerna och statsförbundet att göra framsteg inom sina respektive kompetensområden. Statsförbundet är huvudsakligen ansvarigt för utrikespolitiken och säkerhetsfrågorna medan republikerna ansvarar för de flesta aspekter av den ekonomiska politiken och handelsförbindelserna. Tack vare den dubbla strategin har vi nyligen kunnat skriva under det bilaterala handelsavtalet om textilier med Serbien, vilket är viktigt för investeringarna och sysselsättningen i denna republik.

Vi kommer att rapportera om Serbiens och Montenegros framsteg till följd av denna strategi i kommissionens årsrapport om stabiliserings- och associeringsprocessen i höst. Den konstitutionella ramen bör respekteras men samtidigt bör den inte hindra landets framsteg på den europeiska vägen om andra villkor för föranslutning och senare kanske anslutning uppfylls.

Slutligen är en av de största utmaningarna vi står inför när det gäller att förbättra vår politik på västra Balkan och föra länderna närmare EU att staterna i denna region är svaga. De är huvudsakligen svaga stater. Om staten inte kan se till att befolkningens grundläggande dagliga behov tillgodoses kan den definitivt inte nå upp till europeisk standard. Så enkelt är det.

Därför måste vi hitta bättre sätt att bilda institutioner i detta område, såsom strategin för att bilda medlemsstater som helt rätt förordades i den rapport som offentliggjordes igår av den internationella delegationen på Balkan.

Jag vill tacka föredraganden Anders Samuelsen, utskottet för utrikesfrågor och parlamentet, och jag ser verkligen fram emot att arbeta med er för stabilitet, framsteg och framgång på västra Balkan.

  Talmannen. – Jag har avslutningsvis mottagit ett resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 103 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

20. Utrikespolitik/Säkerhet

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om följande betänkanden:

- A6-0062/2005 av Elmar Brok för utskottet för utrikesfrågor om rådets årliga rapport till Europaparlamentet om de viktigaste aspekterna och de grundläggande vägvalen när det gäller GUSP, inbegripet de finansiella konsekvenserna för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (2003) (8412/2004 – 2004/2172(INI)),

- A6-0072/2005 av Helmut Kuhne för utskottet för utrikesfrågor om den europeiska säkerhetsstrategin (2004/2167(INI)).

  Brok (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr rådsordförande! Syftet med vår årsrapport är att lägga fram ett förslag till hur samarbetet mellan rådet och parlamentet, eller mellan kommissionen och parlamentet, kan förändras och förbättras. Detta är särskilt viktigt med tanke på att detta är det första året i en ny valperiod.

Vi är väl medvetna om att kommissionen har huvudansvaret för utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken. Parlamentets roll i det här sammanhanget begränsar sig i stort sett till att utöva kontroll, även om parlamentets budgetansvar gör att det också kan utöva ett visst inflytande. Särskilt när det gäller det sistnämnda skulle det vara bra om kommissionen och rådet kunde låta bli att ställa parlamentet inför fullbordat faktum i framtiden och i stället göra det delaktigt i ett tidigare skede. Parlamentet bör inte bara få information i efterhand. I stället bör parlamentet vara delaktigt i planeringen och framtagandet av strategier, för att se till att dess åsikter beaktas. Detta skulle då förenkla saker och ting för alla berörda parter, eftersom vi redan skulle ha hittat ett tillvägagångssätt som skulle möjliggöra för oss att göra stora framsteg.

Parlamentet anser att det är viktigt att samma prioriteringar gäller inom utrikespolitiken som hittills. Det finns ett gammalt talesätt som säger att krig beror på att politiken har misslyckats, och det är rätt att krig alltid bör vara den sista utvägen. Vi anser därför att det är viktigt att förstärka den förebyggande aspekten av vår utrikespolitik och se till att vår förmåga till förebyggande åtgärder och krishantering utökas ordentligt. Detta är samma linje som Europeiska unionen följer i stort, eftersom förebyggande åtgärder är ett klart fastställt mål i förslaget till konstitution. Vi bör göra vår inställning i den här frågan alldeles klar, inte bara för att få allmänhetens stöd, utan också för att bygga upp strategiska ståndpunkter.

Detta leder oss till mycket praktiska överväganden om vilka våra prioriteringar skall vara. Svaret måste vara Mellanösternkonflikten, som har lett till att vi samarbetar närmare med amerikanerna, ryssarna och FN inom kvartetten. Syftet med detta samarbete är inte bara att stödja palestinierna och israelerna och skapa fred, utan också att skaffa oss större kontroll över verksamhet som fungerar som en täckmantel för terrorism i dess vidaste bemärkelse, vilket nämligen är vår näst högst prioriterade fråga.

Solidaritetsbestämmelserna om ömsesidig hjälp i konstitutionsfördraget har också stor betydelse i det här sammanhanget, och vi måste fråga oss hur Europeiska unionen kan använda en kombination av nya instrument för att bemöta externa och interna hot mot säkerheten, och hur vi kan göra ytterligare framsteg på det här området. Vi måste se till att frågor som rör icke-spridning av kärnvapen prioriteras, till exempel i Iran och Nordkorea, om vi skall lyckas att skaffa oss någon som helst trovärdighet i fråga om detta.

Vi måste dock också se till att detta instrument får större utrymme i Europeiska unionens grannskapspolitik, som när allt kommer omkring är ett säkerhetskoncept i sig, eftersom den skapar band mellan länder för att se till att de aldrig mer kommer att kriga mot varandra. Samtidigt måste vi gå ifrån den grannskapspolitik av traditionellt snitt som vi har bedrivit under de senaste åren.

Europeiska unionens förmåga att agera beror också på var dess gränser går, och därför måste vi se till att de grannländer som vi vill ha på vår sida, som är viktiga för oss och som vi vill hjälpa att utveckla och stabilisera demokratin erbjuds ett alternativ till fullvärdigt medlemskap, oavsett om detta kallas ett Europeiskt ekonomiskt område plus eller om någon annan beteckning används.

Vi måste finna en multilateral utgångspunkt av det här slaget för att se till att vi kan ge länder som Ukraina ett svar nu, och inte om 15 eller 20 år, när de frågar oss vad de kan förbättra. Vi hoppas att rådet och kommissionen kommer att visa prov på större fantasi och inte sätta sin tillit till gamla beprövade politiska metoder, som de ofta har gjort hittills. Kommissionsledamoten har ju faktiskt slagit in på en ny linje genom att försöka hitta en sådan utgångspunkt.

Jag vill nämna två saker till. Det gläder mig att den stora majoriteten ledamöter anser att vapenembargot mot Kina skall behållas tills landet förbättrar sig i fråga om mänskliga rättigheter och slutar att anta lagar som legitimerar krig. Vi måste komma fram till en överenskommelse om den här frågan innan de transatlantiska förbindelserna äventyras.

(Applåder)

Multilaterala förhållningssätt, som i våra förbindelser med Förenta staterna, bör kompletteras med ett partnerskap med klart fastställda mål som inriktar sig på att skapa en transatlantisk marknad till 2015. Jag vill göra det helt klart för de ledamöter som har lagt fram ändringsförslag att jag stöder olika gruppers förslag om att kräva att Europeiska unionen får en plats i säkerhetsrådet, och det säger jag särskilt i egenskap av tysk.

(Applåder)

  Kuhne (PSE), föredragande. – (DE) Herr talman! Jag vill börja med att överväga två olika scenarier. När vi diskuterade denna fråga i utskottet frågade Toomas Hendrik Ilves vad som skulle hända om ytterligare en terroristattack av samma omfattning som Madridbomberna skulle inträffa i en EU-medlemsstat och om det efter en sådan attack skulle framkomma att säkerhetstjänsten i en annan medlemsstat hade känt till att förberedelser gjordes för attacken men inte hade kunnat meddela myndigheterna i landet i fråga. Detta skulle förmodligen leda till en verklig legitimitetskris för Europeiska unionen.

Jag skall nu gå vidare till mitt andra exempel. Europeiska unionen har tagit kommandot över de Nato-ledda styrkorna i Bosnien och Hercegovina. Detta är första gången som Europeiska unionen har fått tillfälle att visa sig kapabel att bedriva säkerhetspolitik inom sitt eget territorium och att skaffa sig praktisk erfarenhet av detta. Efter att ha talat med mina väljare vet jag att många människor anser att EU så att säga skulle frälsas från ondo om man så lite som möjligt blandade sig i andras angelägenheter.

Detta slags inställning kan visa sig vara en allvarlig svaghet, och Europeiska unionen behöver faktiskt en säkerhetsstrategi. Därför välkomnade de allra flesta utskottsledamöter det dokument som Javier Solana utarbetade under sin ämbetsperiod, och som utskottet har fortsatt att arbeta med. Vi välkomnade också stödet för dokumentet från medlemsstaternas regeringar.

Det finns dock ett antal frågor som måste övervägas särskilt noga, eftersom de visar på det unika i den europeiska säkerhetsstrategin. Den första av dessa är behovet av att få förståelse för säkerhetsproblemen och deras många och olikartade orsaker, till exempel brott mot de mänskliga rättigheterna, fattigdom och sjukdomar, allt sett i ett större sammanhang, så att man inte reducerar strategin till de militära aspekterna. Säkerhetsstrategin är först och främst av politisk natur, och därför går den bortom militära överväganden.

Den andra frågan är behovet av ett stöd för folkrätten och principerna i Förenta nationernas stadga.

Den tredje frågan gäller behovet av att stärka den internationella ordningen genom att skapa effektiva multilaterala strukturer och ge skydd för medborgarnas grundläggande rättigheter inom EU, samtidigt som man vidtar alla nödvändiga åtgärder för att bekämpa terroristhot.

Mot bakgrund av dessa faktorer bör vi inte skämmas för att säga att Europeiska unionen faktiskt vill skaffa sig strukturer för militärt beslutsfattande militär förmåga. Den största fördelen med säkerhetsstrategin är att den gör det möjligt för oss att anpassa kombinationen av civila och militära krishanteringsåtgärder till varje enskild situation.

Motståndet mot denna hållning kom från två djupt oeniga läger i utskottet: å ena sidan anser vissa ledamöter att det är omöjligt att föreställa sig Europeiska unionen som något annat än underordnat Nato, och å den andra fördömer vissa ledamöter militariseringen i form av nya organisationsformer och befogenheter. Dessa två läger företräder rakt motsatta inställningar, men de har det gemensamt att de använder sina argument för att motsätta sig och protestera mot den europeiska konstitutionen.

Trots detta motstånd uppnådde man inom utskottet ett brett samförstånd kring säkerhetsstrategin, som innefattar inrättandet av olika instrument såsom ett incidentrapporteringscentrum, en civil/militär planeringsenhet och stridande förband eller försvarsbyrån. Dessa är inte alternativ till Nato, och dessutom är de flesta av EU:s medlemsstater också medlemmar i Nato. I stället ger de Europeiska unionen nya möjligheter som unionen inte tidigare haft. Bara på detta sätt kan unionen bli en jämspelt partner med länder på andra sidan Atlanten, till exempel Förenta staterna.

Mycket återstår dock att göra. Vi har till exempel ännu ingen helhetsplan för hur den civila krishanteringen skall organiseras. Det finns en brist på permanent lufttransportkapacitet och på permanent tillgängliga trupper i beredskap, liksom på lämplig kapacitet för kommunikation och spaning. Syftet med detta betänkande är att se till att Europaparlamentet – också med tanke på vad Elmar Brok sade i sitt inledningsanförande – kan få inflytande över den framtida utvecklingen och det praktiska genomförandet av den europeiska säkerhetsstrategin i dialogen med rådet.

(Applåder)

  Schmit, rådet. – (FR) Herr talman! Först av allt vill jag tacka och också gratulera parlamentet och särskilt de två föredragandena till det arbete de utfört, och till det ambitiösa men också realistiska förhållningssätt som de har utvecklat i dessa två betänkanden.

Någonstans nämner ni två siffror, det sextio- respektive sjuttioprocentiga stöd som finns i den allmänna opinionen för utvecklandet av en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Detta är förmodligen ett av de områden som har störst stöd i den allmänna opinionen. Ni är företrädare för Europas medborgare, och det betyder att denna politik bara kan arbetas fram tillsammans med medborgarna och därmed också med hjälp av ert stöd i dialogen, som föredraganden Helmut Kuhne just sade.

Europeiska rådet godkände den europeiska säkerhetsstrategin den 11 december 2003. Vi kan naturligtvis inte på grundval av de femton månader som gått sedan dess utarbeta någon fullständig och uttömmande rapport om dess genomförande, men vi kan åtminstone utvärdera den inverkan som strategin hittills har haft och diskutera vilken väg vi skall ta i fråga om dess tillämpning i framtiden.

2004 var ett viktigt år för den politiska utvecklingen inom unionen, vars ambitioner och ansvar i världen har ökat. Medborgarna i unionen har i likhet med medborgarna i resten av världen också krävt att Europa skall bli mer närvarande på den internationella scenen. Unionen har svarat på denna önskan genom att försöka bedriva en mer aktiv, konsekvent och effektiv utrikespolitik som är särskilt baserad på principerna i Förenta nationernas stadga.

Europeiska unionen är en internationell aktör på grundval av politiskt, ekonomiskt och annat arbete. Det faktum att den ”europeiska modellen”, som vi talar så mycket om när det gäller den europeiska konstitutionen, har högt anseende i hela världen är något vi kan vara nöjda med, men det bör också för oss européer vara en stark motivation att göra mer.

I den europeiska säkerhetsstrategin anges till viss del de allmänna riktlinjerna för det dagliga arbetet med vår gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. I den definieras de utmaningar och hot vi ställs inför, liksom de verktyg vi behöver för att ta itu med problemen.

Man har hänvisat till kriget mot terrorismen. Detta är absolut ett av de största problemen. Vi har inrättat ett antal mekanismer och intensifierat samarbetet mellan Europol och Eurojust. Därför är kriget mot terrorismen en bra illustration av det faktum att säkerhet inte bara handlar om utrikespolitik och militära lösningar utan om mycket mer än så. Det handlar också om utveckling och om att försvara och arbeta för de mänskliga rättigheterna. Det handlar naturligtvis dessutom om att lösa större konflikter, särskilt konflikten i Mellanöstern, och inte minst handlar det om närvaron i de regioner vi talade om innan, särskilt Bosnien och Hercegovina och andra delar av västra Balkan.

Mot bakgrund av de största hot som konstaterades inom ramen för strategin godkände Europeiska rådet i december 2003 en EU-strategi mot spridning av massförstörelsevapen, och denna är en tilläggsåtgärd. Detta är också ett område där Europa har visat att man vet hur man skall agera, särskilt i fråga om Iran. Jag menar att vi genom att göra detta har nått fram till en viktig milstolpe på vägen mot att hitta politiska lösningar på frågor som är mycket känsliga och samtidigt utgör mycket stora hot mot världsfreden.

Den europeiska säkerhetsstrategin bygger på tanken att de flesta problem bara kan lösas multilateralt. Även på denna punkt instämmer vi med de två föredragandena. Europeiska unionen måste utan tvekan arbeta för sina mål i detta multilaterala sammanhang, i samarbete med alla inblandade, särskilt FN. Följaktligen ligger det i EU:s eget intresse att FN, det multilaterala systemet, stärks. Vi måste stödja generalsekreterarens arbete för att modernisera och effektivisera FN. Reformeringen av FN är i själva verket en mycket viktig del av Europeiska unionens säkerhetspolitik och en mycket viktig del av dess utrikespolitik. Jag vill uttrycka min uppskattning för det som Elmar Brok sade om detta, särskilt på en specifik punkt.

Jag skall bara kort nämna vikten av det transatlantiska partnerskapet, eftersom vi för bara några veckor sedan debatterade frågan här i parlamentet. Detta partnerskap har också fått en nystart, särskilt efter president Bushs besök i Bryssel, och vi måste se till att denna nystart följs upp. Vi har många gemensamma intressen – jag skulle till och med vilja påstå att det är ett enormt antal intressen. Vi har ett enormt antal möjligheter till ökat samarbete, men på jämställd basis. Vi kan tillsammans med amerikanerna finna lösningar på stora problem, särskilt på ett prioriterat problem, som redan har nämnts, nämligen konflikten i Mellanöstern.

Europeiska unionen håller också på att utveckla sitt ekonomiska, politiska och kulturella samarbete med sina traditionellt viktigaste partner, Förenta staterna och Kanada, men också med partner som Ryssland och Japan. Jag tror att samarbetet med Ryssland trots problemen är viktigt för Europeiska unionen och för stabiliteten och freden på vår kontinent. Jag bör dock också nämna att det finns nya aktörer på världsscenen, till exempel Kina, Indien, Brasilien och Sydafrika. Det finns också regionala organisationer, till exempel Afrikanska unionen, som vi sammanträdde med för några dagar sedan för att, som kommissionen har sagt, stärka vår politik för Afrika, med målet att främja fred och utveckling – två saker som hör nära samman – på kontinenten, som ligger särskilt nära Europeiska unionen.

Syftet med strategin är också att gynna våra förbindelser med andra grannar i öster och söder. Vi har just haft en debatt om Balkan. Partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet och en europeisk politik för angränsande regioner är av grundläggande betydelse för arbetet med att främja stabiliteten i de berörda länderna, men de främjar också våra egna intressen, både ekonomiska och politiska. Jag kommer ihåg exakt vad som sades. Det hjälper inte att blunda och hoppas att slippa problemen. Problemen i dessa länder blir mycket snabbt våra, antingen via okontrollerad, olaglig invandring eller via terrorism eller hot om terrorism.

Vikten av mänskliga rättigheter ur ett säkerhetsperspektiv är också av central betydelse för att kunna lösa konflikter, och denna aspekt har särskilt betonats i den senaste rapporten från FN:s generalsekreterare. Utan respekt för de mänskliga rättigheterna finns varken utveckling eller fred. Det var i denna anda som den höge representanten nyligen tillsatte en personlig representant för mänskliga rättigheter, med målet att öka konsekvensen och effektiviteten i vår politik på detta område inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

I fråga om den militära aspekten antyds genom strategin att Europeiska unionen måste vara mer handlingsinriktad inom de olika områden där man har en roll att spela. Vi måste skapa lösningar på konflikterna. Vi måste handla, och vi måste spela en mer aktiv roll för att upprätthålla och skapa fred. Vi måste skapa bättre överensstämmelse mellan de civila och de militära aspekterna. Vi måste först och främst inta en hållning som bygger på förebyggandet av konflikter. I detta sammanhang är det viktigt att 7 000 europeiska soldater för närvarande tjänstgör under EU:s flagga med uppdraget att skydda freden och uppmuntra strävan efter reformer och försoning. Vi har särskilt diskuterat Balkan, men Europeiska unionen har också tagit på sig ansvaret för stora operationer på annat håll, till exempel i södra Kaukasus, i Afrika och i Afghanistan.

Stora framsteg har gjorts på området militär kapacitet. Den första av de tretton taktiska enheterna har skapats, som en del av den europeiska snabbinsatsstyrkan. Europeiska unionen har också skapat Europeiska försvarsbyrån för att effektivisera utgifterna för försvarsinköp och öka kvalitet och kvantitet för den militära kapacitet som står till de europeiska staternas förfogande. Samarbetet mellan de civila och de militära sektorerna har upphöjts till en högre administrativ nivå, särskilt genom skapandet av en civil-militär enhet. Alla dessa åtgärder bör göra det möjligt för unionen att utöka sin krishanteringskapacitet för att framgångsrikt kunna hantera 2000-talets komplexa säkerhetskriser. Samarbetet med Nato har betonats särskilt. Jag tror att vi bör tänka på att utveckla ”Berlin plus”-bestämmelserna i en anda av samarbete snarare än i en anda av underkastelse. Jag tror att EU:s roll även i detta avseende är mycket viktig.

På detta sätt har den europeiska utrikes- och säkerhetspolitiken inneburit ökad konsekvens och större handlingskraft, men vi har inte råd att minska våra ansträngningar. Vi behöver institutionell uppbackning, tydliga åtaganden, särskilt när det handlar om solidaritet inför eventuella hot, och större synlighet för Europeiska unionen på den internationella scenen. I detta avseende tror jag att den framtida konstitutionen, återigen, kommer att leda till betydande framsteg för utvecklingen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och för vår politik för yttre säkerhet. Inrättandet av en EU-utrikesministerpost är mycket betydelsefullt och kommer att möjliggöra större samstämmighet i unionens yttre åtgärder. Det faktum att denna minister kommer att vara ordförande i rådet för yttre förbindelser kommer att innebära den enhetlighet vi alla strävar så mycket efter, och det kommer också att göra oss mer synliga och på samma gång leda till bättre kontinuitet.

En ytterligare viktig aspekt som jag bara skulle vilja nämna – och jag vet att detta är något som ligger bland annat Elmar Brok varmt om hjärtat – är skapandet av Europeiska avdelningen för yttre åtgärder, för vilken de praktiska detaljerna fortfarande diskuteras.

Det luxemburgska ordförandeskapet uppmärksammar noga arbetet med att inrätta Europeiska avdelningen för yttre åtgärder samt Europaparlamentets synpunkter på detta. Vi vill inte att inrättandet av denna avdelning i det fördolda skall försvaga vissa gemenskapsmekanismer genom att företräde ges åt mellanstatliga mekanismer.

Avdelningen utformades för att signalera betydande praktiska framsteg i unionens utrikespolitik, särskilt i form av större effektivitet, större samstämmighet, ökad närvaro av Europeiska unionen och bättre användning av tillgängliga resurser. Vi vill att de institutionella reglerna och de olika befogenheterna skall respekteras. De nationella diplomatiska instanserna måste börja delta i högre grad. Vi måste så att säga göra dem mer europeiska, men utan att skapa ett slags åternationalisering eller ökad mellanstatlighet i frågor som för närvarande hanteras enligt gemenskapsregler. Detta är i stort sett vad vi försvarar vid inrättandet av denna avdelning.

Jag skulle till slut vilja säga något om informationsaspekten. Jag tror att det nuvarande ordförandeskapet i likhet med de tidigare ordförandeskapen vill få till stånd en diskussion inom Europaparlamentet om de viktigaste frågorna och de viktiga datumen på det utrikespolitiska området. Vi vill ha denna dialog, och den är viktig, som jag sade i början av mitt anförande. På ordförandeskapets vägnar kan jag garantera att ansträngningarna kommer att fortsätta i denna riktning och att de kontakter kommer att tas och de möten kommer att hållas som ni vill för att det skall gå att uppnå precis detta slags enhetliga gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, som kommer att få starkt stöd från alla inblandade personer och alla unionens institutioner.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: MAURO
Vice talman

  Ferrero-Waldner, kommissionsledamot. – (DE) Herr talman, ärade parlamentsledamöter och föredragande! Låt mig börja med att tacka er varmt för era grundliga och opartiska betänkanden, varav de flesta inte lämnar mycket övrigt att önska i fråga om tydlighet.

Jag skulle vilja ta upp tre konkreta frågor som stärker Europas globala roll. En av dem är effektiv multilateralism. Jag ser detta som något som utan tvekan är den rätta reaktionen på vår allt närmare internationella anknytning. Det här året, 2005, kommer att bli avgörande på reformområdet och för förstärkningen av multilateralismen, av folkrätten och särskilt av FN. Vid FN-toppmötet i september kommer man att ha den senaste rapporten från generalsekreterare Kofi Annan som grund för viktiga beslut på detta område.

Jag ser det som viktigt att Europa lämnar sitt bidrag till denna reformdebatt. Det är ett område där man har en ledande roll, en roll som man faktiskt måste spela. Därför håller kommissionen för närvarande på att utarbeta detaljerade förslag på de områden jag har tagit upp. Som ni vet arbetar jag just nu för att EU skall få en plats i FN:s säkerhetsråd. Detaljerna för hur detta kommer att fungera är föremål för diskussion, men det som är av betydelse är att EU i viktiga internationella organ skall spela den roll det förtjänar.

Som Nicolas Schmit just sade kan multilateralism bara vara effektiv om den baseras på ett starkt transatlantiskt partnerskap. För att det skall vara möjligt att hitta effektiva lösningar på världens problem måste Förenta Staterna och Europa tala med en gemensam röst. President Bushs besök i Bryssel visade tydligt att Förenta Staterna är mycket medvetet om EU:s växande och allt viktigare roll.

Det är denna allt större agenda som vi med våra gemensamma strukturer måste kunna hantera, samtidigt som vi förblir flexibla. Kommissionen undersöker för närvarande om våra institutioner måste ändra den nya transatlantiska agendan, och i så fall hur mycket. Resultatet av vårt arbete kommer sedan att bli vårt bidrag till toppmötet mellan EU och Förenta staterna i juni. Jag tror – liksom andra i parlamentet, både personer och grupper – att närmare relationer mellan parlamentet och den amerikanska kongressen är av grundläggande betydelse i detta avseende.

Betänkandena återspeglar helt riktigt att Europas utrikespolitik redan är underbyggd av ett omfattande säkerhetskoncept. Jag menar att garantier för Europas säkerhet inte bara handlar om säkerhetspolitik eller militära operationer, utan i dag har det framför allt att göra med förebyggande av konflikter, med civil krishantering och med en gemensam politik för handel, ekonomi, energi, rättvisa, hälsa och miljö.

I den europeiska säkerhetsstrategin tas redan hänsyn till dessa komplexa potentiella hot. Kommissionen lämnar ett viktigt bidrag, inte minst till tillämpningen, i våra dagliga nära kontakter med tredjeländer och senast också via olika meddelanden, inte bara om sådana frågor som antiterrorism och förbättrat civilskydd, utan också om reformeringen av utvecklingspolitiken, om vilken vi från kommissionens sida lade fram viktiga meddelanden i går.

Jag anser att det mer omfattande säkerhetskonceptet till slut måste vara inriktat på människors säkerhet, något som har varit ett konstant tema under mitt eget arbete. Bakom strukturella säkerhetsrisker finns ofta kränkningar av personers frihet och värdighet. Sammanfattningsvis kan de åtgärder som man hänvisar till i säkerhetsstrategin i frågor som icke-spridning av massförstörelsevapen eller försvar mot terrorism samt vårt sätt att hantera sönderfallande stater och regionala konflikter bara bli framgångsrika om de är en del av en mer omfattande politik för att förebygga och lösa konflikter. Ett exempel på detta är Afghanistan, och vi hoppas att Irak en dag kommer att bli ett exempel på hur en sådan hållning kan bära frukt.

EU:s unika instrumentsamling på detta område ger unionen en jämförelsevis fördelaktig ställning, men om vi skall kunna arbeta effektivt måste vi använda alla instrument – civila, militära och sektorsspecifika – på ett enhetligt sätt. Vi måste skapa långsiktiga planer för krisregioner och inrikta och använda våra gemenskapsinstrument på ett enhetligt sätt – inte bara genom bidrag till utomeuropeiska länder utan också genom att skapa utsikter till närmare förbindelser med EU. Dessutom ger vi stöd för icke-spridning av kärnvapen, till exempel i form av de mycket stora bidrag som EU har givit som stöd för kärnsäkerhet och icke-spridning sedan början av 1990-talet, för att inte nämna vårt engagemang i kampen mot terrorism samt mot spridning av handeldvapen och landminor och droger.

Jag nämnde tidigare ett annat nyckelinstrument för att genomföra den europeiska säkerhetsstrategin, och här syftar jag naturligtvis på vår utvecklingspolitik. Här försöker vi återigen att komma framåt, inte minst med tanke på FN:s millenniemål, för även här – som jag sade tidigare – måste vi européer bestämma tempot.

Låt mig också göra er uppmärksamma på kommissionens kommande förslag till reformering av den europeiska krishanteringen och civilskyddet, som vi kommer att redogöra för nästa vecka i ett meddelande till rådet och parlamentet, och vars detaljer ni naturligtvis kommer att få tillfälle att debattera. Jag vill också ta tillfället i akt att tacka parlamentet för dess stöd till det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet, där kommissionen arbetar mycket nära tillsammans med Europeiska försvarsbyrån.

Jag vill också betona att jag fäster stor vikt vid parlamentets förslag om en regelbunden debatt om säkerhetsstrategin där också medlemsstaternas parlament skulle delta. Vi gör rätt i att hävda demokratin och rättsstatsprincipen som grundläggande värden för Europa och därmed också som en del av vår utrikespolitik.

Europeiska unionen kan dock bara vara stark på den internationella scenen om dess åtgärder verkligen är konsekventa, och därför behöver den, om den skall kunna möta de nya utmaningarna, mer än bara den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i uttryckets snävaste bemärkelse. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är ett av flera instrument som EU har inom utrikespolitiken, och den kompletterar unionens övriga politik. Framgången för detta breda förhållningssätt blir som jag ser det tydlig i diskussionen om en europeisk grannskapspolitik, vilket illustrerar en av mina egna prioriteringar, nämligen exporten av säkerhet, stabilitet och välstånd till våra grannar och underlättandet av strukturreformer, eftersom alla dessa faktorer är tydligt relaterade till säkerhetspolitiken. Den europeiska säkerhetspolitiken är en direkt parallell till vår europeiska utvecklingspolitik på så sätt att den är en långsiktig och intelligent säkerhetspolitik i det regionala sammanhanget.

Vi har redan börjat genomföra den. Den används för att gradvis fördjupa våra förbindelser med våra partnerstater, framför allt genom de detaljerade gemensamma åtgärdsplanerna, som ger dem tydliga utsikter att närma sig Europa. Parlamentets direkta stöd för grannskapspolitiken var mycket viktigt för mig, och är det fortfarande. Jag ser därför med intresse fram emot Armin Laschets betänkande.

Man kan – vilket jag kommer att göra – beskriva den europeiska grannskapspolitiken som vår säkerhetspolitik i regional skala. Den främjar stabilitet och reformer i regioner som har stor geopolitisk betydelse genom sin långvariga anknytning till Europa, och genom särskilda gemensamma aktiviteter, till exempel antiterroristsamarbete. Detta gör den till ett grundläggande instrument för att genomföra den europeiska säkerhetsstrategin. Vi har redan slutfört detaljerade och ambitiösa handlingsplaner tillsammans med sju partnerländer, bland annat Ukraina, och ytterligare fem står på tur.

En av de sista saker jag skulle vilja säga är att man i betänkandena också starkt betonade behovet av institutionella reformer. Här kommer en grundläggande och positiv förnyelse att ske genom vårt nya konstitutionsfördrag, med mycket starkt stöd från kommissionen. Jag är därför mycket intresserad av detaljerade förslag från er, och jag kommer att notera dem. Vi har under en tid gjort förberedelser för att genomföra fördraget, så att det skall kunna träda i kraft direkt efter det som vi hoppas blir en framgångsrik ratificering. Vi kommer att genomföra detta inte minst genom upprättandet av ett gemensamt utrikesdepartement, om vilket mycket ingående diskussioner förs mellan rådet och kommissionen. Dessa reformer är verkligen viktiga. Ett ännu effektivare samarbete mellan EU:s institutioner är absolut nödvändigt.

I Helmut Kuhnes betänkande betonas med rätta det uppenbara behovet av att EU, som internationell aktör, får de ekonomiska resurser som behövs. Av detta skäl är också jag förvissad om att vi snart kommer att nå en överenskommelse om den reformering av våra instrument för utlandsstöd som kommissionen har föreslagit. Samtidigt är det dock också tydligt att institutionella reformer och förbättrad ekonomi inte kan ersätta den politiska vilja vi behöver. Av detta följer att Europa ännu mer måste tänka på sig självt som en global aktör. Som ett forum för en bred, tydlig och demokratisk debatt spelar ert parlament en grundläggande roll för att formulera denna politiska vilja.

(Applåder)

  Lambrinidis (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. – (EL) Herr talman! Som föredragande för yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om Helmut Kuhnes betänkande vill jag ta tillfället i akt att uttrycka min stora uppskattning av att Helmut Kuhne har lyckats med konststycket att hitta en kompromiss mellan så många olika åsikter i detta starka och utmärkta betänkande.

Jag vill ta upp fyra punkter: Säkerhetspolitiken är i sin nuvarande form helt riktigt inte inriktad på militära medel, utan på alla de andra medel som Europeiska unionen kan använda sig av för att främja kampen mot alla källor till osäkerhet i Europa. En av dessa är terrorismen, men det är inte den enda. När vi förbereder en strategi måste vi se till att inte stirra oss blinda på de faror som för tillfället står i fokus och bortse från många andra. I sammanhanget är det viktigt att vi, när vi genomför åtgärder utomlands, gör det med respekt för de mänskliga rättigheterna. Företeelser av typen Guantanamo kan inte tolereras av Europeiska unionen. Jag betonar detta därför att man för några år sedan inte ens i Förenta staterna kunde föreställa sig att man skulle kunna komma att tolerera sådant, men vi kan se vad som händer. Jag skulle föredra att vi började dra i bromsen nu i stället för att hantera detta senare, när vi inte är redo.

Min andra punkt är att vi som européer behöver arbeta för demokratin. Både föredragandena och kommissionen har helt riktigt betonat att sättet att arbeta för demokratin i Europa skiljer sig mycket från demokratiarbetet i andra större statsbildningar i världen. Låt oss se till att det förblir så, och låt oss se till att vi alltid har FN med oss. Vi får inte agera utanför dess ramverk.

Min tredje punkt är att parlamentet måste hållas informerat och debattera frågor som rör utrikespolitiken. Det får inte ignoreras i frågor som rör grundläggande rättigheter, till exempel de välkända passageraruppgifterna, dvs. den information som givits till Förenta staterna med terroristbekämpning som förevändning. Parlamentet har inlett en process mot kommissionen i denna fråga och kommer förhoppningsvis att få rätt.

Min fjärde och sista punkt gäller EU:s omtalade gemensamma lägescentral (SITCEN), som är en viktig institution. Inom mitt utskott vet man inte riktigt hur den bedriver sin verksamhet, vilka gränser som finns för dess verksamhetsområde eller hur den samlar information, men information och insamlingen av information och personuppgifter är enligt parlamentet lika känsligt oavsett om SITCEN eller någon annan sköter insamlingen. Frågan om principen för tillgången och utbytet av information diskuteras i mitt utskott just nu. Man har inte kommit fram till något beslut, och jag tackar och gratulerar Helmut Kuhne som i sitt betänkande fäster så stor vikt vid samarbetet mellan våra utskott. Behovet av att bekämpa terrorismen helgar inte alla medel. Vi måste verkligen ta hänsyn till detta i kammaren och parlamentet.

  von Wogau, på PPE-DE-gruppens vägnar. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att varmt tacka Helmut Kuhne för hans vittomfattande betänkande. Jag ser det som ytterst viktigt att parlamentets linje för denna säkerhetsstrategi stöds av fyra stora politiska familjer i parlamentet, nämligen De Gröna, Socialdemokraterna, Liberalerna och den grupp som jag tillhör, vilket skulle ge oss en ställning som varit otänkbar för tio år sedan.

I betänkandet diskuteras den säkerhetsstrategi som utformats av Javier Solana, och parlamentet instämmer i hans syn på hoten. De tre största är utan tvekan terrorism, massförstörelsevapen och konflikter mellan våra grannar som får direkta effekter i Europeiska unionen på grund av flyktingströmmar som direkt påverkar medborgarna. Vad som enligt min mening inte finns med i hans analys, och inte heller i många andras analyser, är inrikessäkerhet, vilket normalt är det centrala i all försvarspolitik. Om vi jämför betoningen på inrikessäkerhet i Förenta staterna med hur lite vi hör talas om den här i Europeiska unionen menar jag att det finns en brist som måste åtgärdas.

Jag tycker också att det finns ett behov av att dra ytterligare slutsatser om vad som måste göras. Eftersom den slutsats som läggs fram i detta betänkande inte kan omsättas i konkreta åtgärder ser jag det som viktigt att nästa steg blir en vitbok om europeisk säkerhets- och försvarspolitik med klara och tydliga angivelser av innehåll och tidsramar – mycket tydligare än de vi hittills har fått.

Det är viktigt att snabbinsatsstyrkan, som inte var något särskilt konkret när beslutet om den fattades 1999, i dag har blivit aktiv i verkligheten: i Makedonien, i Kongo och nu i Bosnien och Hercegovina. Jag var där på besök tillsammans med underutskottet för säkerhet och försvar när en brittisk general med det europeiska stjärnemblemet på ärmen för första gången presenterade sig för mig som europeisk soldat, och jag insåg att något hade hänt här som skulle ge eko i historien. Ni, herr Schmit, nämner ”europeiska trupper” eller ”EU:s styrkor” bara i förbigående, men det råder inget tvivel om att detta är en utveckling av historisk betydelse.

I Makedonien visar sig värdet av det allmänna förhållningssättet att förlita sig på något mer än en militär aktion i hanteringen av en kris. Europeiska unionens styrka ligger i den civila aspekten av det fredsbevarande arbetet, där vi gör mer än Förenta staterna. Det är ett bra koncept. Å andra sidan är det – som vi har sett vid de plötsliga oroligheterna i Kosovo – mycket viktigt att vi inte glömmer bort att våra trupper måste förbli kapabla att ingripa och också genomföra handfasta åtgärder om så behövs för att skydda minoriteter. Detta är två av de uppgifter som våra trupper måste handskas med där, och de är lika viktiga och svåra.

En av de saker vi lärde oss vid vårt besök i Bosnien och Hercegovina var att de trupper som för närvarande bildas, varav några förhoppningsvis så snart som möjligt kommer att vara kapabla till snabba insatser, behöver bästa möjliga utrustning. Deras uppdrag är fredsbevarande, men om de skulle behöva genomföra fredsskapande åtgärder eller ge sig in i strid kommer den mycket olikartade utrustning som våra styrkor har att bli en mycket stor nackdel. Vi kräver att de förband som kallas europeiska stridande förband och som för närvarande byggs upp får så enhetlig utrustning som möjligt, att de är de första som får den senaste utrustningen och att de får den utan dröjsmål samt att detta görs till en prioriterad fråga. Som vi också fick höra när vi var där finns det också ett behov av helikoptrar om stora områden skall säkras, och även av ytterligare minröjningsfordon. Man berättade för oss att det skulle dröja till 2010 innan Bosnien och Hercegovina blev fritt från minor, så minröjningen går för sakta, och detta behöver göras till en ytterligare ekonomisk prioritering i vårt arbete.

  Wiersma, på PSE-gruppens vägnar. – (NL) Vi diskuterar i dag betänkandet om Europeiska unionens yttre åtgärder under 2003. Jag är särskilt glad att föredraganden Elmar Brok har betonat att Europaparlamentets medverkan inte bör inskränka sig till en diskussion efter fullbordat faktum. Jag tar mig därför friheten att gå närmare in på vissa frågor som har funnits på dagordningen det senaste året, och att blicka in i framtiden. Utvecklingen av den europeiska säkerhetsstrategin, som nu också diskuteras, spelar en viktig roll i sammanhanget. I Kuhnebetänkandet – och jag vill berömma föredraganden – utvärderas på ett utmärkt sätt säkerhetsstrategins konkreta effekter hittills. Jag vill be kommissionen men också rådet och naturligtvis även den höge representanten att ta mycket allvarligt på dessa rekommendationer. Det finns två saker som jag vill betona.

Först och främst den militära dimensionen. Europa kan bara spela en central roll om vi också vill och kan vidta militära åtgärder om så är nödvändigt. Att förebygga att konflikter trappas upp till en nivå där ett militärt ingripande är nödvändigt är och förblir huvudmålet, och vid användning av militära medel måste betoningen även i fortsättningen ligga på samspel med andra verktyg: humanitära åtgärder, garantier för rättsordningen, institutionsstruktur, demokratisering och ekonomisk utveckling. I det första större europeiska militära uppdraget, Althea-uppdraget i Bosnien och Hercegovina, skaffar man sig nu mängder av erfarenheter av en sådan kombination av civil och militär kapacitet. Utöver den materiella aspekten har utvecklingen av det europeiska försvaret också framför allt en politisk aspekt. Europeiska unionen måste utveckla ett politiskt ramverk som tillåter oss att använda militära medel då detta anses nödvändigt.

Den andra fråga som jag särskilt vill ta upp gäller gränserna mellan inre och yttre säkerhet, som får särskild aktualitet i kampen mot terrorismen. Kopplingen mellan dem är för tillfället otillräckligt definierad i EU:s politik. Rådet har helt riktigt bett den höge representanten att lägga fram förslag på detta område, och jag uppmanar honom att göra parlamentet delaktigt i dem. Både i Brokbetänkandet och i Kuhnebetänkandet betonas behovet av att detta uppmärksammas. Genomförandet av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är olyckligtvis inte alltid så vanligt förekommande som jag skulle önska. Ändå är min utvärdering av de senaste åren inte så negativ. Europeiska unionen har spelat en viktig roll för revolutionen i Ukraina. Ordförandeskapets snabba reaktion och den väl fungerande samordningen mellan parlamentet och rådet samt åtgärderna från den höge representanten och Polens och Litauens statsöverhuvuden bidrog starkt till att den politiska krisen fick ett positivt slut.

Ansträngningarna inom EU från Frankrike, Tyskland och Förenade kungariket i konflikten om det iranska atomprogrammet har enligt min mening hittills varit ett bra exempel på hur saker kan hanteras på europeiskt sätt. Utgången är osäker men det diplomatiska arbetssättet, den modell som används i denna process, är mycket viktigt enligt vårt synsätt. De grundläggande principerna för en gemensam europeisk utrikes- och säkerhetspolitik, multilateralism, förebyggande engagemang, ett allmänt förhållningssätt där demokrati och social och ekonomisk utveckling står i centrum, konfliktlösning och ett stopp för spridning av massförstörelsevapen har vårt fulla stöd i de djupa leden. Vi kan dock inte tillräckligt tydligt betona att gemensam handling är ett villkor, eftersom det bara är genom gemensam handling som Europa kan använda sin politiska styrka.

  Lambsdorff, på ALDE-gruppens vägnar. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag gratulerar Helmut Kuhne till hans betänkande, som har blivit utomordentligt bra. Jag vill också säga hur tacksam jag är för hans ständiga och uppriktiga samarbetsvilja, som har resulterat i ett brett stöd från berörda grupper i parlamentet.

Den europeiska säkerhetsstrategin utgör tidtabellen för de kommande årens och årtiondenas europeiska utrikespolitik, låt vara en som innehåller väldigt många frågor men också bra svar. En gemensam utrikes- och säkerhetspolitik värd namnet kanske är ett europeiskt mål men ännu inte en europeisk realitet. Vad som sägs i betänkandet är att parlamentet stöder rådet och kommissionen i deras arbete för att övervinna de egennyttiga attityder som staterna fortfarande har på detta område.

I betänkandets centrum står uttalandet att de traditionella säkerhetskoncepten inte längre är giltiga. Vad menar vi med inre och yttre säkerhet? Vilka kriser kan vi effektivt förhindra med civila medel? I vilket stadium av en konflikt som vi inte har kunnat förhindra måste vi hantera dem med militära medel som ett alternativ till de civila medel vi hade använt innan? När kan vi efter en konflikt åter överväga att återvända hem utan att äventyra människors säkerhet, och vilka instrument behöver vi för detta?

Detta är den typ av frågor som vi européer måste besvara. I detta betänkande görs detta, när så är möjligt, genom hänvisning till den stora betydelsen av civilt och militärt samarbete. Vi stöder därför betänkandet och kommer att rösta för det.

I diskussionen om alla dessa frågor står det klart för oss i den liberala gruppen att principerna i FN-stadgan är och förblir den centrala referenspunkten. Det är därför så absurt att kommunisterna gör uttalanden om EU:s påstådda militarisering. Men med så stora erfarenheter av militär uppbyggnad är det klart att de vet vad de talar om.

Detta betänkande är en övergång. Det beskriver i detalj varför vi vid 2000-talets början inte bara måste utveckla instrumenten i vår utrikespolitik, utan också tänkandet bakom. Just därför är jag glad att utskottet för utrikesfrågor och utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor har fått i uppdrag att tillsammans överväga hur vi i en tid då terrorismen bekämpas kan skydda och om nödvändigt stärka medborgarnas rättigheter. Om vi skall skydda våra värderingar måste vi också behandla dem med respekt. Jag vill tillägga att vi borde föra den här debatten i Bryssel och inte i Strasbourg.

  Beer, på Verts/ALE-gruppens vägnar. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Som företrädare för gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, vilken jag tillhör, välkomnar jag varmt dessa båda betänkanden och vill framför allt uttrycka min tacksamhet för det konstruktiva samarbetet. Det finns en punkt i rådets gemensamma ståndpunkt som jag särskilt skulle vilja uppmärksamma.

I Elmar Broks betänkande krävs med stort eftertryck ett aktivt samarbete med parlamentet. Vi kommer inte att nöja oss med att bara bli informerade, särskilt inte efter fullbordat faktum. Jag säger detta inför debatten om konstitutionen. Den europeiska säkerhetsstrategin handlar inte om statistik. I takt med att hoten förändras kommer vi om och om igen att bli tvungna att undersöka var det finns brister – som det finns i dag i den civila sektorn – eller var vi behöver byta inriktning, men vi kommer bara att kunna förmedla den europeiska säkerhetspolitikens trovärdighet och de positiva aspekter av den som kommer att förstärkas genom konstitutionen om ni arbetar tillsammans med parlamentet. Om parlamentet är emot er kommer ni inte att klara det.

Jag kan berätta för er att det finns tydliga tecken på att vi är på rätt väg, till exempel genom tre europeiska staters försök att tillsammans med Iran försöka hitta en fredlig lösning på spridningsfrågan, och genom ansträngningarna att stärka icke-spridningsfördraget, för vår multilaterala politik är beroende av detta.

Den andra av dessa indikationer är att folkrätten tillämpas, vilket redan har nämnts. De personer i parlamentet som är emot konstitutionen på grund av påstådd militarisering ignorerar därmed att den inbegriper stadgan om de grundläggande rättigheterna, som därmed kommer att utgöra en del av Europas utrikes- och säkerhetspolitik. De omintetgör också alla våra framsteg och för oss tillbaka till Nice, till det slags åternationalisering som vi just nu ser i Tyskland, där man tror att man kommer att få en egen plats i FN:s säkerhetsråd, eller att man själv kommer att kunna häva embargot mot Kina. Detta är inte en gemensam europeisk säkerhetspolitik, utan en återgång till en politik som vi i våra resolutionsförslag kritiserar snarare än stöder.

Vi européer går i nya riktningar genom att axla ett civilt och militärt ansvar. Det avgörande ögonblicket inom den närmaste framtiden kommer att inträffa i Kosovo. För att vi skall kunna använda oss av dessa instrument, som i slutändan kommer att bidra till att skapa en viss försoning mellan olika samhällen och till att stabilisera Europa, måste vi tillsammans med våra samhällen och den europeiska allmänheten fortsätta i samma riktning mot detta enda och fredliga multilaterala mål med hjälp av transatlantiskt samarbete, ett mål som vårt folk förväntar sig av oss. Ni, som företräder rådet, måste lyssna på vad som sägs i detta parlament, för utan dess stöd kommer inte heller Europas folk att stå bakom er.

  Agnoletto, på GUE/NGL-gruppens vägnar. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att Kuhnebetänkandet är mycket oroande och farligt eftersom man där inte erkänner FN:s och folkrättens överordnade betydelsen för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. I betänkandet placeras FN på samma nivå som Nato och andra organisationer och institutioner, där banas väg för ett stöd för teorin om förebyggande militära operationer, vilket strider mot folkrätten, och där talas i samma andetag om militära operationer och humanitära åtgärder, vilket underförstått leder till att humanitär utvecklingshjälp degraderas till en funktionell roll som är underordnad militär- och säkerhetspolitiken. I betänkandet hävdas också att Nato och Europeiska unionen kompletterar varandra, och man bortser från EU:s underordnade roll inom Nato och behovet av att arbeta för en oberoende och icke-aggressiv europeisk utrikespolitik.

Till sist underlåter man att säga att tillämpningen av folkrätten och FN:s resolutioner och ett avslutande av militära ockupationer är de enda villkoren för en rättvis och varaktig fred i Mellanöstern. Ett stöd från EU för icke-spridning borde också förutsätta att man uppmanar Israel att skriva under icke-spridningsfördraget.

  Batten, på IND/DEM-gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Detta betänkande visar tydligt vart EU är på väg. Man begär att den gemensamma utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken som ingår i EU:s konstitution skall påbörjas utan att vänta på den obekväma och oförutsägbara ratificieringen i medlemsstaterna.

Betänkandet innehåller den dräpande kommentaren att kampen mot terrorism håller på att sudda ut den traditionella gränsen mellan utrikes- och inrikespolitik. Detta är ytterligare ett exempel på att vilket argument som helst kommer att användas för att främja den europeiska integreringen inom alla politikområden.

Hotet från terrorismen gör nationella gränser och intressen ännu viktigare, inte tvärtom. Detta betänkande är ännu ett steg i EU:s försök att gynna dess utrikespolitik och militära ambitioner i syfte att så småningom konkurrera om världsarenan med Förenta staterna. Under tiden relateras allt tal om en etisk utrikespolitik till europeiska rådets avsikt att häva vapenembargot mot Kina, något som Elmar Brok helt rätt kritiserar och som drivs av kraven från den franska vapenindustrin.

Parlamentets motstånd mot hävandet av vapenembargot mot Kina kommer naturligtvis att ignoreras av rådet och åter igen visa att detta parlament är irrelevant.

Storbritannien bör återfå kontrollen över den egna utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken. Det enda sättet att göra det på är genom ett ovillkorligt utträde ur EU, vilket är den politik som UK Independence Party driver.

  Kristovskis, på UEN-gruppens vägnar. – (LV) Herr talman, mina damer och herrar! Som talesman för mig själv och Unionen för nationernas Europa vill jag ge uttryck för vår uppskattning för parlamentsledamoten Helmut Kuhne och hans genomarbetade betänkande om den europeiska säkerhetsstrategin. Betänkandet innehåller en utvidgning av begreppet säkerhet i enlighet med den nuvarande situationen, ett rimligt perspektiv på aktuella händelser på det europeiska säkerhetsområdet samt påpekanden om brister. Jag kommer bara att ta upp en aspekt. Jag tycker att Helmut Kuhne i sitt betänkande på ett helt berättigat sätt har visat för Europaparlamentet att det finns ett behov av att främja deltagandet i genomförandet av den europeiska säkerhetsstrategin. Att nå fram till detta mål är en relativt komplex uppgift för ledamöterna i Europaparlamentet, och naturligtvis också för EU-institutionerna. Vi måste dock medge att vi inte har den information och det specialiststöd inom Europaparlamentet som krävs för att vi grundligt och på säker grund skall kunna diskutera verksamheten i det berörda generaldirektoratet inom kommissionen och rådet vid genomförandet av den europeiska säkerhetsstrategin, för att inte nämna möjligheten att i någon mån förstå åtgärderna från de nationella regeringarna, med deras ömsesidigt påverkande handlingar vid genomförandet av säkerhets- och försvarsåtgärder.

Mina damer och herrar! Vi måste erkänna att detta är ett allvarligt problem. Det finns faktiskt en mängd olika problem som gäller den gemensamma säkerheten i Europeiska unionen. Dessa grundar sig på ekonomiskt brister, brister i utvecklingen av den militära förmågan, bristande informationssäkerhet och andra typer av brister. Under de senaste månaderna, då jag för första gången har varit ledamot i Europaparlamentet, har jag gradvis börjat förstå hur EU:s säkerhetspolitik utformas och vilka de viktigaste aktörerna är. Därför anser jag mig utan tvekan kunna säga att betänkandet håller tillräckligt hög kvalitet. Eftersom 70 procent av medborgarna i Europeiska unionen är för en gemensam europeisk försvarspolitik bör vi vara överens om att övervakningen av genomförandet av den europeiska säkerhetsstrategin bör vara en av prioriteringarna när det handlar om att vidga Europaparlamentets arbetsområde. Tjugohundratalets hot – internationell terrorism, olaglig spridning av massförstörelsevapen, regionala konflikter och islamsk fundamentalism – gör oss skyldiga att förstå våra globala utmaningar, och Europaparlamentet måste aktivt delta i arbetet för att förebygga dessa hot.

  Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken innefattar många primära och sekundära aspekter och det är naturligtvis omöjligt att behandla dem uttömmande på så här kort tid. Jag skall ändå ta upp två saker.

Först och främst skulle jag vilja peka på en lucka i listan över prioriteringar, nämligen stödet till européer eller människor av europeiskt ursprung i andra delar av världen. Jag talar framför allt om södra Afrika, inte bara om Sydafrika utan också om Zimbabwe. Det är hög tid att Europeiska unionen börjar vidta kraftfulla åtgärder för att få ett slut på attackerna mot lantbruk och den systematiska exproprieringen av de lantbruk som drivs av européer. Sådana åtgärder skulle för övrigt vara av intresse för hela landets befolkning. Jag syftar exempelvis på Zimbabwe, det land som brukade kallas Afrikas kornbod och som nu härjas av svält, vilket till stor del beror på diktatorn Mugabes vanstyre.

Ett annat problem som förtjänar mer uppmärksamhet är kärnvapennedrustningen. I betänkandet betonas efterlevnad av icke-spridningsfördraget, men man förbiser den enorma säkerhetsrisken med bristfälligt skyddade eller halvt övergivna kärnanläggningar i gamla sovjetstater och ett antal andra länder, och hur dessa kan missbrukas av terrororganisationer som al-Qaida. Vi måste från Europeiska unionens sida så snart som möjligt inleda diskussioner med de berörda länderna och internationella organisationerna och se till så att nödvändiga resurser görs tillgängliga för att desarmera denna tidsinställda bomb.

  Klich (PPE-DE). – (PL) Herr talman! I parlamentet finns en mycket tydlig uppfattning om att betydande framsteg gjordes förra året inom den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken, och att det därför var möjligt att bryta det dödläge som följde av Irakkonflikten. Vi välkomnar inrättandet av Europeiska försvarsbyrån och tror att den kommer att spela en viktig roll för tillgången till ny utrustning. Vi välkomnar också att man i konstitutionsfördraget har infogat bestämmelser som innebär en framtid för ESFP, särskilt på området strukturellt samarbete, det vill säga solidaritetsklausulen. En ytterligare mycket betydelsefull utveckling var kommissionens redogörelse för det europeiska säkerhetsforskningsprogram som kommer att tilldelas en budget på minst 1 miljard euro från och med 2007. Slutligen var förra årets förmodligen viktigaste händelse övertagandet av stabiliseringsuppdraget i Bosnien från Nato. Detta är faktiskt Europeiska unionens första större militära uppdrag.

I detta sammanhang anser vi också mycket bestämt att de fyra frågor som togs upp för över sex år sedan, när tanken på en europeisk säkerhets- och försvarspolitik först togs upp i Köln, fortfarande är relevanta. För det första: Vilka åtgärder krävs för att se till att vår försvarsförmåga stämmer med våra ambitioner och utmaningar, dvs. de utmaningar som nu har kommit till uttryck i den europeiska säkerhetspolitiken? För det andra: Hur kan enhetligheten i den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken säkerställas? För det tredje: Hur kan ESFP utvecklas utan att det inverkar negativt på försvarsåtagandena för den majoritet av medlemsstater som också är medlemmar i Nato? För det fjärde: Hur kan ekonomiska resurser hanteras på ett bra sätt både nationellt och på gemenskapsnivå?

Dessa frågor är främst riktade till kommissionen och rådet, eftersom parlamentet, kommissionen och rådet måste samarbeta för att komma fram till svaren. Om vi misslyckas kommer ESFP bara att bli en politik på papperet, och vi kommer att vara maktlösa.

  D'Alema (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill ansluta mig till många av mina kolleger i parlamentet och tacka föredragandena för två viktiga betänkanden där de lägger fram en grundlig översikt över Europas utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik och de framsteg som gjorts och föreslår mycket övertygande riktlinjer för att Europa skall få en effektiv närvaro som global aktör på världsscenen.

Konstitutionsfördraget kan stärka Europas roll via ett nyskapande som kommer att leda till närmare integrering och samarbete, och just nu anser jag att det är riktigt att stärka det samarbete som de nämner mellan parlamentet, kommissionen och rådet.

Europas centrala mål är att främja effektiv multilateralism, vilket betyder att skapa säkerhet och också att stärka demokratin, de mänskliga rättigheterna och möjligheterna till utveckling och tillväxt. Kort sagt betyder det att kontrollera globaliseringen genom att prioritera politiska, civila och ekonomiska metoder men inte utesluta militära medel som en sista utväg, och därför bevara möjligheten att använda våld vid rimliga omständigheter.

För att legitimiteten skall kunna upprätthållas måste dock auktoriteten i FN-systemet återställas, som så riktigt påpekas i Brokbetänkandet. Denna auktoritet har skakats om och försvagats delvis genom teorin om förebyggande och ensidigt krig och dess omsättning i praktiken. Europa har inget annat val än att fördöma denna teori och praktik, och jag menar att man vid återupptagandet av samarbetet mellan Europa och Förenta staterna måste ta hänsyn till denna princip.

I detta sammanhang tycker jag att det finns ett stort värde i det krav som ställts av många ledamöter – och även av kommissionsledamot Ferrero-Waldner – på att Europa skall ha en plats i FN, eftersom det skulle innebära en kvalitativ förbättring av förbindelserna mellan Europeiska unionen och FN.

Jag skulle vilja understryka en prioritering i detta sammanhang, och det är den israelisk-palestinska konflikten och krisen i Mellanöstern. Vi har helt riktigt pekat på de nya möjligheterna och förhoppningarna. Det finns dock en sak som oroar mig. Mötet mellan George W. Bush och Ariel Sharon avslöjade en ganska skarp meningsskiljaktighet om Israels politik för att utvidga bosättningarna, som i praktiken innebär annektering av östra Jerusalem och en del av Västbanken. Om denna politik skulle fortsätta skulle allt hopp om fred snart omintetgöras. Om till och med den amerikanska administrationen nu ger uttryck för kritik måste Europa också göra det, klart och tydligt, för att förhindra beslut som skulle kunna äventyra hoppet om fred och avspänning.

  Neyts-Uyttebroeck, Annemie (ALDE). – (NL) Allra först skulle jag vilja gratulera Elmar Brok till hans utmärkta betänkande, som på ett sammanhängande, framåtblickande och realistiskt sätt behandlar den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Alltför ofta glömmer vi bort hur ung denna politik fortfarande faktiskt är. Jag kommer mycket väl ihåg att orden säkerhet, utrikespolitik och inte minst försvarspolitik för 20 år sedan inte ens fick förekomma i EU:s texter eller i europeiska politiska partiers program. För tio år sedan fanns ett frö till en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, men denna var noga inslagen i en separat och så gott som uteslutande mellanstatlig pelare. I dag har vi vår egen separata vision och strategi – fortfarande i vardande, det är sant – men dess originalitet kan inte förnekas. Denna originalitet handlar framför allt om att vi vill ta ansvar för såväl de civila som de diplomatiska och militära aspekterna av en sådan politik. Jag skulle vilja understryka att konstitutionsfördraget innehåller ett antal särskilt viktiga krav inom detta område, vilket förresten också är ett av huvudskälen till att fördraget förtjänar att ratificeras.

I den årliga rapporten ställs även krav på att öka Europaparlamentets och de nationella parlamentens delaktighet i förberedelserna och genomförandet av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och att inte begränsa denna delaktighet till diskussioner efter det att besluten har fattats. Den diskussion var tredje månad med den höge representanten och med kommissionsledamoten för yttre förbindelser och den europeiska grannskapspolitiken som företrädare för de nationella parlamenten kommer att kunna delta i är ett utmärkt sådant tillfälle. Detta är en aspekt av förslagen som vi stöder med glädje.

  Pflüger (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! För att undvika att vi blir överdrivet enahanda kommer här en annorlunda ståndpunkt. I den europeiska säkerhetsstrategin sägs att ”med de nya hoten kommer den första försvarslinjen ofta att ligga utomlands”. Inte på något sätt avviker Kuhnebetänkandet från den uppfattningen.

Tanken är att den europeiska säkerhetsstrategin skall vara bindande för alla EU-medlemsstater. Tanken är att EU:s militära politik därigenom skall inriktas alltmer på planering av förebyggande krigföring. I Kuhnebetänkandet efterlyser man ännu mer upprustning för att garantera att EU, som måste förlita sig på Natos resurser, kan ingripa militärt var som helst i världen. Att döma av vad vi har hört är tanken att EU skall bli en global aktör, i första hand militärt.

Det är av just denna anledning som min grupp har framfört en reservation. Å ena sidan påstås att det inte sker någon militär uppbyggnad i Europeiska unionen, men å andra sidan gör man, som vi har hört, allt för att rusta upp, som att utarbeta EU-planer på att föra regionala krig för att säkra tillgången på råvaror. EU:s konstitutionsfördrag, som jag hoppas att fransmännen kommer att förkasta, dess säkerhetsstrategi och vitboken om Europeiska unionens försvar står för ett Europa som kännetecknas av upprustning och utsikten till framtida krig.

Ta denna kritik i allvarligt betraktande. Polemiken har spelat ut sin roll. Som ni kommer att se i Frankrike sätter den bara krokben för er.

  Coûteaux (IND/DEM). – (FR) Herr talman! En minut och trettio sekunder är långt mer än jag behöver, med tanke på att de stora ämnen som behandlas i detta rymliga betänkande förutsätter att det finns en utrikesminister, en diplomatisk tjänst och en gemensam utrikespolitik. När det gäller den gemensamma utrikespolitiken har vi likväl bara de vagaste av vaga konturer, med hänsyn till att den påbjöds 1992 genom avdelning V i Maastrichtfördraget. Dessutom finns det ingen gemensam politik och kan det heller inte finnas någon gemensam politik, av det mycket goda skälet att det saknas överensstämmelse mellan principerna, traditionerna och intressena och därmed politiken i våra skilda nationer, till att börja med dessutom i den centrala frågan om våra förbindelser med Förenta staterna.

För övrigt förutsätter detta minimivillkor – inrättandet av ett gemensamt diplomatiskt instrument – att den europeiska konstitutionen antas. Så även om detta inte är någon hemlighet för de flesta måste jag tyvärr berätta för er att projektet med största sannolikhet aldrig kommer att se dagens ljus, utan att hela konstruktionen, skapad som det är helt utan folklig förankring, kommer att största samman av sig själv.

Jag skulle därför kunna stoppa där och inte använda hela min talartid och tära på era nerver, men jag vill inte hindra er från att drömma, eftersom era drömmar är av stort intresse för de suveränitetsförespråkare som för närvarande bedriver kampanjer i Frankrike och på andra platser. När vi på våra möten berättar för fransmännen att det i Washington finns en person med den pompösa titeln Europeiska unionens ambassadör i Förenta stater, finner de detta mycket roande. När vi berättar för fransmännen att nämnda konstitution kommer att föra med sig en så kallad utrikesminister och att denna befattningshavare som av en tillfällighet kommer att vara en före detta generalsekreterare för Nato, då blir de ännu mer roade – eller förbryllade eller upprörda.

Så, mina damer och herrar, kära EU-vänner och EU-fanatiker av alla de slag, fortsätt alltså gärna att förse oss med sådana roande argument.

  Czarnecki, Ryszard (NI). – (PL) Herr talman! Som skeptikerna hävdar är unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik kanske inte någon egentlig politik, men den ser utan tvekan långt bättre ut på papperet än i verkligheten. Om vi i likhet med resolutionsförslagets upphovsmän ser till opinionsundersökningar för att utröna viljan att genomföra denna politik ter sig dess framtid högst osäker. Om de 60 procent av unionsmedborgarna som stöder den gemensamma utrikespolitiken i framtiden minskar till 45 procent och det 70-procentiga stödet för den gemensamma försvarspolitiken minskar till låt säga 47 procent, skulle vi då plötsligt överge denna idé? Vi bör akta oss för att förlita oss på opinionsundersökningar. Parlamentet är splittrat i frågan om graden av stöd för tanken på en gemensam säkerhetspolitik och en gemensam utrikespolitik. Vi måste inse detta faktum. Likväl är vi alla överens om ett antal frågor. Den första är att islamisk terrorism är ett verkligt hot. Den andra är att militära åtgärder aldrig kan vara det första handlingsalternativet för att hantera vissa problem. Den tredje är att vi noga måste följa den gemensamma EU-styrkans verksamhet i Bosnien och Hercegovina. Unionen har tidigare åtagit sig Concordia-uppdraget i Makedonien, det är sant, men detta var förhållandevis litet, och det har även de polisinsatser varit som vi har medverkat i, till exempel i Bosnien och Hercegovina eller mer nyligen i Afrika.

Slutligen kan vi med en röst säga att rådet måste rätta sig efter artikel 21 i Fördraget om Europeiska unionen när det gäller samråd om de viktigaste utrikespolitiska åtgärderna under det kommande året. Det är inte fråga om att rådet skall behaga lämna informationen. Rådet är faktiskt skyldigt att göra så.

  Zieleniec (PPE-DE). – (CS) Som viktig internationell aktör bär Europeiska unionen ett globalt ansvar. Med tanke på detta skulle jag vilja betona att framgången för EU:s utrikespolitik är beroende av vårt partnerskap med Förenta staterna. Trots de meningsskiljaktigheter som finns mellan oss är Förenta staterna den globala aktör som ligger Europa närmast, och det är inte bara gemensamma värden som förenar oss. Partnerskapet är en naturlig följd av vårt gemensamma intresse av att uppnå stabilitet runtom i världen, att stärka rättsstatsprincipen och demokratin och att se till att globala marknader fungerar riktigt och att råvaruresurser runtom i världen förblir tillgängliga.

Atlantpakten fortsätter att fungera som en grundläggande garanti för Europas och Förenta staternas säkerhet. Ändå är de utmaningar som vi för närvarande står inför inte på något sätt enbart säkerhetsrelaterade. Jag skulle därför vilja uppmana kommissionen och rådet att lägga fram en handlingsplan för ett strategiskt partnerskap mellan Europeiska unionen och Förenta staterna, vilket skulle ge vår dialog om ett stort antal globala frågor en institutionell grund. Inom ramen för partnerskapet skulle man behandla frågor från funktionen för finansiella tjänster till stabiliseringen av den internationella ordningen, men även globalt jordbruk, kampen mot aids, vattentillgång, global klimatförändring och icke-spridning av massförstörelsevapen. Ett av syftena skulle vara att upprätta ett frihandelsområde för EU och Förenta staterna, som kanske skulle kunna fungera som en drivkraft för världsekonomin.

Av president George Bushs besök i februari förstod vi att amerikanerna är medvetna om behovet av en stark partner på andra sidan Atlanten. Jag anser därför att Europeiska unionen bör gripa detta tillfälle att stärka ett partnerskap som skulle kunna fungera som nyckel till ordning och stabilitet i världen.

  Gomes (PSE). – (PT) Den europeiska säkerhetsstrategin innebär att vi måste fundera över unionens roll i den globala samhällsstyrningen, och Helmut Kuhnes och Elmar Broks betänkanden är utmärkta verktyg i denna process. För att vara effektiv och sammanhängande måste EU:s utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik vara tydligt inriktad på medborgarna och främja mänskliga rättigheter, internationell och humanitär rätt samt multilateralism i de internationella förbindelserna. Med andra ord måste den vara djupt rotad i begreppet mänsklig säkerhet, såsom betonas i Kuhnebetänkandet, i linje med Barcelonarapporten om doktrinen om mänsklig säkerhet.

Detta område blir ännu viktigare med tanke på att spridningen av massförstörelsevapen och kampen mot terrorism måste fortsätta att återfinnas bland EU:s viktigaste säkerhetspolitiska prioriteringar. Vi måste införliva dessa frågor i alla aspekter av de yttre förbindelserna, särskilt i den nya grannskapspolitiken, och på tal om detta måste unionen ha en permanent plats i FN:s säkerhetsråd, såsom tidigare har sagts.

EU måste också sträva efter att stärka de nukleära icke-spridnings- och nedrustningsavtalen och att skärpa kontrollen av exporten av kärnmaterial och vapen i allmänhet. Unionen måste även se till att dess handlingsplan för att bekämpa terrorism verkligen samverkar med utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken, som en del av den integrerade globala strategi för bekämpning av terrorism som Kofi Annan nyligen tillkännagav.

De utvecklingslöften som de europeiska regeringarna gav i millenniedeklarationen måste också infrias. Fattigdom och orättvisa är goda grogrunder för terrorism. Om vi skall åstadkomma en säkerhets- och försvarspolitik som leder till större strategiskt oberoende för Europa, bättre förmåga och mer långtgående integrering av försvarsresurser samt en verkligt inre marknad måste Europeiska försvarsbyrån inför våra debatter förse oss med information om principerna för anskaffning, utveckling och forskning inom området försvarsmateriel. Medlemsstaterna måste nu lägga grunden så att denna nya byrå kan inleda sin verksamhet. Av nästa budgetplan måste det framgå att våra regeringar har tagit ställning för en framgångsrik europeisk säkerhetspolitik, som i hög grad är beroende av de medel som står till förfogande på unionsnivå.

Jag skall avsluta med att berätta att jag i förra veckan i Sarajevo, tillsammans med Karl von Wogau och andra ledamöter av parlamentet, såg den stolta brittiska general som leder EU-styrkan faktiskt dela ut nationella utmärkelser. Jag kunde inte låta bli att tänka att EU, om det hade funnits en utrikespolitik och en europeisk säkerhets- och försvarspolitik för 15 år sedan, kanske hade kunnat förhindra kriget i före detta Jugoslavien eller kanske hade kunnat stoppat det i ett tidigare skede. Det viktiga arbetet inom ramen för Althea-uppdraget i Bosnien och Hercegovina visar att Europa, med tillräckliga resurser, kan och måste ta större ansvar för säkerheten i Europa och världen.

  Pafilis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Av de båda betänkanden som i dag diskuteras framgår tydligt Europeiska unionens identitet och aggressiva imperialistiska karaktär. De bekräftar Europeiska unionens och Förenta staternas gemensamma strategi mot folk och länder, vilken bortsett från allt annat skall grunda sig på den våldsamma doktrinen om förebyggande krig, som nämns i betänkandena och som tydligt åberopas i konstitutionsfördraget. I betänkandena sägs att det är en brådskande prioritering att förbereda Europeiska unionen för nya strategiska ingripanden, gemensamt med Nato och Förenta staterna eller på egen hand.

I den europeiska säkerhetens namn fotograferas länder och områdena för nya ingripanden, till att börja med Balkan, Kaukasus och Mellanöstern och ytterligare platser så gott som överallt i världen, med viljan att stärka den internationella ordningen som förevändning.

Filosofin bakom den gemensamma utrikespolitiken och försvarspolitiken och den europeiska säkerhetsstrategin är den europeiska versionen av Förenta staternas imperialistiska doktrin om att skydda Förenta Staternas intressen, i vars namn hundratals ingripanden har ägt rum, ingripanden som har spridit död och förstörelse till alla delar av världen.

Vi menar att folken håller på att vakna. De kommer att göra motstånd och kommer inte att låta denna politik genomföras. Vi ställer slutligen följande fråga: Vem hotar vem? Europeiska unionen har styrkor i en rad länder i världen. Den deltar i ett ändlöst nät av baser, har deltagit i tre krig och dessutom ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Mölzer (NI). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Fastän jag kanske är kritisk till enskilda delar av EU:s konstitutionsfördrag tycker jag ändå att det är viktigt att stärka den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. För att hävda sig som en kraft för global fred måste EU tala till omvärlden med en röst och även kunna få sin vilja fram i militära och säkerhetspolitiska angelägenheter.

Även om jag anser att varje tendens till att utveckla en centraliserad EU-stat måste motarbetas med kraft tycker jag ända att det bör finnas en gemensam EU-utrikesminister med långtgående befogenheter och ansvar och en stark ställning inom EU. Detta betyder att jag välkomnar inrättandet av en europeisk avdelning för yttre åtgärder.

Det är dock oacceptabelt att en sådan avdelning för Europeiska unionens yttre åtgärder skulle domineras och upprätthållas enbart av EU:s större medlemsstater. Mindre medlemsstater, däribland Österrike, måste vara delaktiga i utformningen av den europeiska utrikespolitiken, precis som Europaparlamentet måste ha samma rättigheter som rådet att besluta om politikens inriktning.

Om de mindre medlemsstaterna skall bidra på samma sätt som de större till EU:s gemensamma försvarspolitik och till arbetet inom EU:s gemensamma snabbinsatsstyrka måste de också garanteras samma rätt till samråd.

  Jarzembowski (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, fru kommissionsledamot! Jag skulle vilja att två av parlamentets ståndpunkter i betänkandet ändras, och de har att göra med den utrikes- och säkerhetspolitiska situationen i Fjärran Östern. Jag anser att Kina genom att anta lagen om ”antiseparation” har försatt regionen i en långt svårare belägenhet. Vi bör fördöma lagen med kraft. Genom att anta den försöker Kina helt orättfärdigt legitimera sina militära hot mot Taiwan och ge sig själv rätt att angripa landet. Detta är ett brott mot internationell rätt och fullständigt oacceptabelt. Taiwans 23 miljoner invånare har en oförytterlig rätt att fatta egna demokratiska beslut om sin framtid, det vill säga om huruvida de vill återförena sig med fastlandet eller fortsätta som en självständig och suverän stat.

Vi bör alla uppmana Kina att sluta upp med de hotfulla åtbörderna och att i stället inleda en direktdialog med Taiwan på grundval av ömsesidigt erkännande för att åstadkomma avspänning mellan de två länderna och säkerställa freden i Fjärran Östern. Jag riktar mig till rådets företrädare när jag säger att vapenembargot mot Kina inte får hävas om detta skall kunna hända. Europeiska rådet gjorde rätt som införde det 1989, och vi kan se att situationen på området mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter verkligen har förbättrats, även om dessa rättigheter fortfarande är långt ifrån tillräckliga. Kammaren har flera gånger konstaterat att läget för de grundläggande medborgerliga, kulturella, religiösa och politiska rättigheterna i Kina inte ens motsvarar de internationella normer som Kina själv erkänner.

Jag hoppas att rådsordföranden noterar detta. Särskilt i dagsläget och med tanke på Kinas fortgående kränkningar av de mänskliga rättigheterna skulle det sända helt fel signal att häva embargot, och det skulle se ut som en belöning för lagen om antiseparation.

  Siwiec (PSE). – (PL) Herr talman! Vi har tagit del av en handling som beskriver EU:s politik inom säkerhetsområdet, som är den svåraste politik som ett land eller en internationell organisation kan ge sig i kast med. Handlingen kommer att utgöra en grundval eller referenspunkt för att fastställa hur man bäst skall konsolidera medlemsstaternas politik och effektivisera utrikespolitiken. Låt oss komma ihåg att det mest kostsamma sättet att bedriva utrikespolitik är att inte ha någon. Unionen utnyttjar inte de möjligheter som finns inom många områden just därför att den saknar politik. Tillåt mig att nämna en annan enkel truism, och jag vänder mig nu särskilt till dem som en tid har uttalat sig vitt och brett om militarisering här i kammaren. Försvarsförmåga är en nödvändig förutsättning för en effektiv politik. Militär förmåga är något grundläggande. Vi bör även komma ihåg att de principer som har uppställts om skyddet för vår säkerhet i vid bemärkelse kan utgöra en utmärkt utgångspunkt för dialogen med vår amerikanska partner och en grundval för upprättandet av ett nytt slags transatlantiska förbindelser. På den ena sidan skulle Förenta staterna stå, osäker på skillnaden mellan ledarskap och hegemoni, och på den andra sidan Europeiska unionen, som just börjar utveckla sin roll inom detta område. Vi måste ingjuta tålamod och kreativitet i processen, men det kommer även att krävas sakkunskap. I sammanhanget anser jag att Helmut Kuhnes betänkande utgör ett bra hjälpmedel för alla EU:s institutioner i arbetet med den europeiska säkerheten. Dessutom är det betydelsefullt att Helmut Kuhnes betänkande diskuteras samtidigt som den årliga rapporten om Europeiska unionens utrikespolitik. Detta är en bra insats och ett fint bidrag från parlamentets sida som hjälper oss att se till att vi äntligen kan tala om en verklig europeisk politik snarare än om en virtuell politik.

  Van Orden (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Om man anser att EU bör utvecklas till ett slags integrerad europeisk stat är det både logiskt och nödvändigt att den bör ha en egen valuta, en egen polismyndighet och eget rättssystem, en egen diplomatisk representation, en egen armé och försvarsbudget och resten av hela den uppsättning som krävs för en stat och som finns samlad under en konstitutions rättsliga ram.

De två betänkanden som vi behandlar i dag hämtar sin inspiration från precis denna impuls. Jag måste säga att de brittiska konservativa har en något annan syn. Vi är helt emot ett främjande av en europeisk politisk integrering. Vi skulle i själva verket vilja frigöra och repatriera mycket av den överdrivna makt som Bryssel har ackumulerat. Därför är det inte överraskande att vi är emot själva idén om en europeisk konstitution och dess detaljerade beståndsdelar.

Dessa betänkanden fokuseras särskilt på säkerhets- och försvarspolitiken. De syftar till att stärka EU:s militära meriter genom att förvränga NATO:s karaktär och roll för att sedan spela ut organisationen och helt i onödan kopiera dess strukturer. Man försöker också att ersätta nationerna som aktörer i de transatlantiska säkerhetsförbindelserna eftersom man tror sig ha monopol på sina möjligheter och samtycker till malplacerade idéer om att låta socialpolitiken styra över våra väpnade styrkor.

Jag anser inte att de europeiska nationerna bör har strategiska säkerhetsintressen som skiljer sig ifrån dem som deras transatlantiska och andra allierade har. Det kan finnas tider då européerna bör ta det främsta ansvaret för tillhandahållandet av militära styrkor i den egna regionen. Detta är precis vad som har hänt under de senaste tio åren eller mer i före detta Jugoslavien. Det är bara ett trick att låta påskina att EUFOR:s militära verksamhet i Bosnien i grund och botten skiljer sig från den som var där tidigare. Av de 7 000 trupper i NATO:s SFOR var över 6 000 från Europa. Därför är det oärligt att låtsas att EU bidrar till höjd säkerhet när de flesta medlemsstaterna snarare skär ned på än ökar sina försvarsutgifter och när EU själv bara kopierar den mycket framgångsrika organisationen NATO:s planering, beslutsfattande och kontrollsystem.

  Rouček (PSE). – (CS) Mina damer och herrar! Nya säkerhetshot har dykt upp sedan det kalla krigets slut, till exempel internationell terrorism, spridning av massförstörelsevapen, organiserad brottslighet och en lång rad regionala konflikter. Det har blivit uppenbart att inget land, oavsett storlek, klarar att hantera dessa säkerhetshot på egen hand, och EU:s gemensamma utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik bör därför byggas ut och stärkas. Denna uppfattning hyser inte bara flertalet parlamentsledamöter och rådets och kommissionens företrädare, utan även – och framför allt – den europeiska allmänheten. Detta är något som redan har sagts här i kammaren.

En annan sak som har blivit uppenbar är att det inte går att övervinna något av dessa hot enbart på militär väg. I stället måste en kombination av både militära och civila medel användas. De båda föredragandena ger i de två betänkanden som har lagts fram i dag tydliga och detaljerade svar på frågan hur detta skulle kunna åstadkommas. Den gemensamma utrikes-, säkerhets- och försvarspolitikens framgång och framtida utveckling är beroende av att två villkor uppfylls, nämligen att den europeiska konstitutionen ratificeras och att tillräckliga medel avsätts. Den europeiska säkerheten kan inte öka med mindre pengar.

  Kauppi (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag kommer att koncentrera mig på två nyckelfrågor. Jag vill börja med att säga några ord om den europeiska avdelningen för yttre åtgärder. Det är ytterst viktigt att tjänsten är belägen i kommissionen. Vi måste undvika alla försök att urvattna den nya tjänsten genom att i första hand placera den i rådet. Man får under inga omständigheter tillåta att tjänsten utvecklas till ett okontrollerbart mellanstatligt organ som börjar leva sitt eget liv.

Endast med maximal parlamentarisk ansvarsskyldighet kan vi vara säkra på att EU:s ädla mål för resten av världen uppnås. Kampen mot fattigdomen, försvaret av demokratin och stödet för de mänskliga rättigheterna är frågor som vi kan och måste samarbeta om utifrån en gemensam värdegrund. En mellanstatlig tjänst skulle riskera att falla offer för många sektorspecifika och strategiska intressen och våra gemensamma värderingar och mål skulle försvinna i mängden.

För det andra måste vi ha både en ambitiös och realistisk inställning till EU:s utrikespolitik i den nya konstitutionen, om och när vi får den. Konstitutionen främjar EU:s utrikes- och säkerhetspolitik i många viktiga avseenden och vi måste se till att dessa åtaganden stöds. Även om den utveckling som ingår i konstituionens bestämmelser om ömsesidig solidaritet, liksom i ökad förmåga till snabba insatser, snarare är återspeglingar av dagens praxis än innovationer måste vi se till att de tolkas på ett ambitiöst, konkret och bindande sätt när de träder i kraft.

Inkluderandet av ömsesidiga säkerhetsgarantier i konstitutionen bör också välkomnas och befästas. Motståndet i vissa medlemsstater kan bemötas med några enkla argument. NATO är och kommer att förbli grundstommen i det europeiska försvaret, därom råder inget tvivel. Vi föreslog europeiska garantier bara för att komplettera NATO:s bestämmelser med en välbehövd europeisk dimension. Dessa garantier stöder och befäster också årtionden av europeiskt samarbete i politiska frågor och säkerhetsfrågor, som har funnits utanför EU:s räckvidd. De utgör inte en radikal omskrivning av EU:s utrikes- och säkerhetsambitioner, utan de fastställer endast att EU äntligen måste bli tillräckligt moget för att ge de ekonomiska musklerna en politisk röst och ett politiskt åtagande.

  Pinior (PSE). – (PL) Mina damer och herrar! Under senare tid har Europeiska unionen i allt högre grad blivit en drivkraft i skapandet av en ny världsordning. Detta har särskilt varit fallet sedan förra årets utvidgning. Den framgångsrika europeiska integrationen betyder att det europeiska politiska systemet blir attraktivare för människorna i länder utanför unionen. Vissa amerikanska analytiker talar nu om europeisk ”mjuk makt” och om den europeiska dröm som håller på att gå i uppfyllelse inför våra ögon.

Problem som terrorism, spridning av massförstörelsevapen, regionala konflikter, stater i upplösning och organiserad brottslighet nödvändiggör både en global dimension och ett större demokratiskt ansvar i unionens yttre åtgärder. Vi bör därför hänvisa till bokstaven och andan i konstitutionsfördraget i frågor som rör den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Den framtida avdelningen för yttre åtgärder måste spela en central roll inom detta område och bistå Europeiska unionens utrikesministrar. Så snart konstitutionsfördraget träder i kraft måste vi göra allt vi kan för att ge solidaritetsklausulen verklig mening när det gäller de försvarsfrågor som avses i fördraget.

  Landsbergis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Elmar Broks betänkande innehåller många nya, visionära och uppmuntrande idéer. Jag vill lägga till några synpunkter på den nya icke-statliga terrorismen. För det första: Vad kan vi rekommendera utöver det som Brok gör?

Kampen mot den så kallade terrorismen kräver en tydlig beskrivning av politisk terrorism. Dess syfte är att uppnå konkreta politiska mål. Och vilka är dessa mål? Man måste skilja mellan den nya, politiska, icke-statliga terrorismen som enligt uppgift inte har någon adress i en specifik stat och den traditionella statliga terrorismen som återfinns där demokratin misslyckas. Denna typ av politisk terrorism tenderar att provocera fram hämndlystna reaktioner inom vissa grupper och organisationer, precis som det som nu händer med Rysslands terroristkrig, eller terroriserande krig, i Tjetjenien.

Det demokratiska samhället kan inte på ett framgångsrikt sätt konfrontera ett abstrakt terrorismbegrepp per se eftersom det endast skulle grundas på ideologi eller fanatism. Nej, de verkliga fiender som måste bekämpas är terroristorganisationer och stater som använder sådana metoder och stöder sådana organisationer. Två nya försök har gjorts att hitta adresser i Afghanistan och Irak. De är nu de enda ställen där terroristorganisationer verkar hålla sig på defensiven. Inom försvarsområdet skulle detta mer än uppfylla EU:s önskan att tävla med Förenta staterna.

Slutligen finns det en förfärlig vinst att göra i fenomenet icke-statlig terrorism eftersom demokratierna nu kanske tydligare inser vilka deras hotade värderingar är. När vi skapar koncepten och strukturerna för EU:s säkerhets- och försvarspolitik bör vi fokusera alltmer på följande fråga: För vad och för vilket Europa arbetar vi? Knappast för ett konsumtionssamhälle och ett självmordsbenäget Europa som håller på att förlora sin identitet och sin känsla för värderingar, trots att man talar så mycket om det? Det är att försvara det oförsvarbara.

  Schmit, rådet. – (FR) Herr talman! Jag anser att debatten ännu en gång har visat att parlamentet lämnar ett ytterst värdefullt bidrag till de stora linjerna och de allmänna principerna i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Debatten har också visat att denna dialog, som parlamentet så starkt önskade sig, förs i en mycket praktisk form, och jag förstår varför parlamentet söker denna kontakt, denna dialog, med rådet och kommissionen. Av debatten har det framgått att dialogen inte bara förs i efterhand så att vi kan tala om det som har skett, utan att den även avser den nuvarande och framtida politiken.

Som någon sade anser jag dessutom att vi inte bör föra en utrikespolitik som strider mot parlamentets önskemål. Så länge jag har haft nöjet att företräda ordförandeskapet har jag aldrig fått det intrycket att rådet har fört en politik som stridit mot parlamentets önskemål. Tvärtom är mitt intryck att politiken förs helt gemensamt, och dessutom visar dagens debatter liksom tidigare sammanträdesdebatter om Mellanöstern, Libanon och för några timmar sedan om Balkan, att parlamentet kan påverka inte bara analysen av politiken utan även politikens utformning och inriktning.

Jag kan inte undgå att märka att det råder brett samförstånd om huvuddragen i denna politik, om alla dess sidor, om uppfattningen att Europa behöver säkerhet och om att vi inte bara talar om politisk och militär säkerhet utan snarare om en övergripande säkerhet som inbegriper aspekter såsom miljön och de mänskliga rättigheterna. Jag är också särskilt lyhörd för vad som har sagts om värdet av symboler och om vad som går långt utöver symboler – med andra ord att ett möte med militär personal som bär de europeiska stjärnorna på axlarna är något som sänder en ilning längs ryggraden – och som tydligt visar att EU går framåt, att Europas enande går framåt och att vi just har slutfört ytterligare ett steg, det vill säga genom vår säkerhets- och försvarspolitik.

Jag skulle bara vilja säga en sista sak som rör Kina. Herr Jarzembowski! Vid sammanträdet i utskottet för utrikesfrågor intog jag en ståndpunkt, och jag märker att den ståndpunkt som jag intog gradvis bekräftas. Jag anser att vi bör inse faktum och utveckla förbindelserna med Kina, eftersom det är ett land som blir allt viktigare. Vi måste följaktligen inleda en allmän dialog med Kina, en dialog som omfattar alla aspekter.

Tack så mycket för era inlägg. Jag tycker att det har varit en givande debatt, en nyttig debatt och en debatt som visar att dialogen mellan unionens olika institutioner fungerar.

  Ferrero-Waldner, kommissionsledamot. – (EN) Herr talman! Precis som mina kolleger anser jag att debatten var intressant och omfattande eftersom den visade att många specifika frågor har behandlats i anslutning till GUSP och ESFP. Många av de individuella frågorna kommer att dyka upp igen i andra debatter. Naturligtvis har vi inte glömt de mänskliga rättigheterna. Många av er har nämnt de mänskliga rättigheterna och jag anser att de redan finns med genomgående i hela vår politik. Det är mycket viktigt att vi blir en global aktör med en europeisk deklaration om de mänskliga rättigheterna och förhoppningsvis mycket snart en konstitution.

Det finns en fråga som inte nämndes i debatten. Jag skulle vilja nämna den för att den är så viktig för säkerheten och utvecklingen. Det är jämställdhetsfrågan som främjas så starkt i Europa och som är en del i vår utvecklings- och grannlandspolitik. Detta är en del av den övergripande politik vi vill föra.

Jag stöder också kommentaren att EU måste arbeta i partnerskap för att undvika att kärnvapen eller annat känsligt material hamnar i händerna på terrorister. Detta är ett huvudmål i vår gemensamma handlingsplan.

Jag håller även med Karl von Wogau och andra som sade att det finns en mycket viktig koppling mellan intern och extern säkerhet. Detta är också nyckeln till ett nära samarbete mellan de olika direktoraten i kommissionen och Generaldirektoratet för yttre förbindelser.

Slutligen ställdes en mycket specifik fråga om minröjning. Detta är inte ett problem endast i Bosnien. Det är ett problem som omfattar hela världen, och därför är vi mycket glada att översynskonferensen om Ottawakonventionen om förbudet mot anti-personella landminor hölls i Kenya, där vi såg att denna fråga som EU har främjat har gått starkt framåt. Det återstår mycket mer att göra, men vi har en god och omfattande grund. Låt oss arbeta tillsammans utifrån denna grund.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

21. Frågestund (rådet)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden med frågor till rådet (B6-0163/2005). Följande frågor har ställts till rådet.

  Talmannen. –

Fråga nr 1 från Esko Seppänen (H-0165/05):

Angående: Ledamotsstadgan

Ordförandelandet håller som bekant på med att förbereda en stadga för ledamöterna av Europaparlamentet. Hur har det gått med förberedelserna och kan vi se fram emot att stadgan skall gälla redan för ledamöterna av parlamentet under innevarande valperiod?

  Schmit, rådet. – (FR) Som svar på er fråga, herr Seppänen, skulle jag vilja påminna om att förfarandet för att anta stadgan för Europaparlamentets ledamöter anges i artikel 190.5 i EG-fördraget och i artikel 108.5 i Euratomfördraget. Enligt dessa bestämmelser skall Europaparlamentet, efter yttrande från kommissionen och efter att rådet genom beslut med kvalificerad majoritet gett sitt godkännande, fastställa regler och allmänna villkor för hur dess ledamöter skall fullgöra sina skyldigheter.

Rådets ordförande avser att slutföra förhandlingarna om stadgan för Europaparlamentets ledamöter med lyckat resultat, om möjligt under de första sex månaderna, och detta gäller även förhandlingarna om ikraftträdandet. Jag kan försäkra er om att vi arbetar för att uppnå detta resultat.

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

  Seppänen (GUE/NGL). – (FI) Herr minister! Några av rådets medlemsstater har inte godtagit det kompromissförslag som parlamentet och rådet diskuterade senast. Har ni för avsikt att föreslå samma slags paket igen, eller har ni egna förslag till ändringar av paketet, och vilka är i så fall dessa ändringar?

  Schmit, rådet. – (FR) Ni minns säkert att vi var mycket nära att nå en kompromiss under det irländska ordförandeskapet. Tyvärr snubblade vi på det sista hindret. Det var en kompromiss som hade förhandlats fram mellan å ena sidan rådet, särskilt det irländska ordförandeskapet, och å andra sidan parlamentet.

Jag tycker fortfarande att ganska många inslag i kompromissen är bra och anser därför att den är en bra utgångspunkt. Av självklara skäl är det dock nödvändigt att fastställa var det behövs justeringar. Vi arbetar med detta. Jag kan försäkra er om att vi, inom rådet men även tillsammans med parlamentet, arbetar på godtagbara lösningar som förhoppningsvis kommer att vara godtagbara, om möjligt för alla medlemsstater eller åtminstone för en kvalificerad majoritet av dem.

  Martin, David (PSE). – (EN) Jag undrar om rådets ordförande har haft möjlighet att studera gårdagens omröstning i parlamentet om ansvarsfrihet. Om så är fallet, håller han med mig om att parlamentets brist på vilja, eller förmåga, att reformera internt visar att det finns ett brådskande behov av stadgan och att det enda sättet att förbättra denna institutions rykte är att få till stånd en ledamotsstadga?

  Schmit, rådet. – (FR) Det är bara ni själva som kan bedöma parlamentets organisation och interna funktion. Jag överlåter det ansvaret helt på er. Jag kan försäkra er om att ordförandeskapet är fast beslutet att finna en lösning med parlamentet och rådet. Detta är vår föresats, och jag hoppas att vi kommer att lyckas.

  Doyle (PPE-DE). – (EN) Jag skulle vilja fråga rådets ordförande om han godtar att ledamotsstadgan och parlamentets ersättningar tas tillsammans, som man kom överens om i november eller december för tolv månader sedan, precis före det irländska ordförandeskapet. Det brådskar med ledamotsstadgan, för den skulle göra det möjligt för oss att reda upp hela diskussionen om ersättningarna.

Gårdagens omröstning om ansvarsfrihet för budgeten visade att de som är politiskt redbara och som accepterar den överenskommelse som gjordes för arton månader sedan stod fast vid den trots påtryckningar från media och andra att inte göra det. Vi behöver reformera. Vi behöver reformera hela paketet, dvs. ledamotsstadgan och ersättningarna.

Kan ni garantera att vi inom ramen för detta ordförandeskap kommer att få en ledamotsstadga? Kan ni garantera att de kolleger som hoppade av på rådsnivå förra gången, när vi trodde att vi hade nått en kompromiss med det irländska ordförandeskapet, kommer att stanna kvar denna gång? Har ni förhandlat med eller fått några garantier från dessa länder?

  Schmit, rådet. – (FR) Varje lösning måste vara allomfattande, som ett slags paket, som ni beskrev det. Naturligtvis kan jag i detta skede inte garantera att vi kommer att få alla med oss. Ni kommer nog ihåg de grundläggande skälen till att det paket som hade förhandlats fram gick i stöpet. Det rörde sig om rätt så exceptionella skäl. Vi hoppas att det kommer att gå att nå en lösning den här gången, att alla kommer att kunna stödja denna lösning och att ingen kommer att låta sig påverkas av vissa artiklar i tidningar som jag inte tänker namnge.

  Talmannen. – Vi har en tidsbegränsning enligt arbetsordningen. Varje fråga följs av två tilläggsfrågor. Detta är första gången jag leder frågestunden, och eftersom ämnet är så viktigt är detta enda gången jag kommer att bryta mot reglerna.

  Mitchell (PPE-DE). – (EN) Jag vill göra gemensam sak med andra ledamöter och uppmana ordförandeskapet att påskynda denna stadga.

Falskheten hos de ledamöter som igår motsatte sig ansvarsfrihet för de konton som de själva har dragit av sina kostnader från och som de nu säger att de är emot, gjorde starkt intryck på mig. Jag har aldrig upplevt ett sådant hyckleri i hela mitt liv och det var mycket osmakligt. Jag uppmanar ordförandeskapet att komma fram med denna stadga så att detta ämne regleras en gång för alla i fråga om både vår ersättning och våra utgifter för vårt arbete.

Det finns inte en chans att de hycklare som ställde till med bråk här igår kommer att återbetala pengarna för att gottgöra det som de säger är fel med de konton som de vägrade att bevilja ansvarsfrihet för igår. Detta är ett ytterst skamligt beteende.

  Talmannen. – Jag anser att ordförandeskapet redan har svarat på detta.

  Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Om stadgan nu blir verklighet måste EU-institutionerna faktiskt inse att alla betalas oberoende av sina respektive länder. Skall ledamöterna från alla länder därmed betalas lika mycket i framtiden? Kommer skillnaden att vara stor gentemot tjänstemännens löner, eller strävar man efter att göra en avvägning?

  Schmit, rådet. – (FR) När det gäller den första delen av er fråga anser jag att om det finns en huvudprincip för Europeiska unionen så är det principen om icke-diskriminering. Jag anser att denna måste tillämpas även i föreliggande fall.

(DE) Den andra delen av er fråga gällde avvägning, och här handlar det kanske om subjektiv bedömning. Även om jag inte kan ge ett klart svar på frågan anser jag ändå att våra diskussioner fortskrider på grundval av ett väl avvägt paket.

  Talmannen. –

Fråga nr 2 från Robert Evans (H-0167/05)

Angående: Vindkraft, våg- och tidvattenenergi

Finns det inte utrymme för utveckling av många fler förnybara energikällor med hänsyn till det tryck som det finns på regeringarna att minska CO2 utsläppen i enlighet med Kyotoprotokollet? Vilka åtgärder vidtas för att stödja utvecklingen av vindkraft, våg- och tidvattenenergi – eller förhåller det sig möjligen så att oljeindustrilobbyn lägger hinder i vägen för dessa nya initiativ?

  Schmit, rådet. – (FR) Låt mig svara Robert Evans. Inför Europeiska rådets årliga vårmöte antog rådet (miljö) den 10 mars 2005 ett inlägg i diskussionen om halvtidsöversynen av Lissabonstrategin. I stort sett betonar rådet behovet av att vidta åtgärder från 2005, särskilt för att bemöta klimatförändringar och för att främja miljöinnovation, utöver en effektiv energi- och resursanvändning.

Man har särskilt uppmanat Europeiska rådet att vid vårmötet rekommendera hållbara konsumtions- och produktionsmetoder som utnyttjar miljöeffektiva innovationer, i avsikt att frikoppla den ekonomiska tillväxten från resursanvändningen och miljöförstöringen. Man har dessutom uppmanat kommissionen att 2005 utarbeta ett europeiskt initiativ till förmån för en effektiv energianvändning, utöver en grönbok med en förteckning över viktiga åtgärder.

Rent konkret har rådet först och främst rekommenderat att Etap-programmet, ett handlingsprogram för att främja miljötekniker, skall genomföras som ett brådskande ärende och i sin helhet för att säkerställa utsikten till en rättvis och konkurrenspräglad marknad för miljöinnovationer. För det andra har man förespråkat kraftfulla åtgärder till stöd för miljöinnovationer och miljötekniker i alla delar av ekonomin, särskilt inom energi- och transportsektorerna. Slutligen har man rekommenderat lindringsåtgärder som syftar till att minska de långsiktiga risker och kostnader som står i samband med klimatförändringar och som leder till en ekonomi med låga kolutsläpp. Detta uppnås särskilt genom att användningen och utvecklingen dels av förnybara energitekniker med hög verkningsgrad, dels av nya bränslen främjas.

  Evans, Robert (PSE). – (EN) Jag vill tacka rådets ordförande för detta svar, som också var mycket nyttigt. Får jag rikta er uppmärksamhet på den sista punkten där jag hänvisar till den mäktiga oljeindustrin som jag anser tenderar att trampa på regeringar och strypa nya initiativ inom detta område.

Jag undrar om ni, antingen personligen eller i egenskap av rådsordförande, håller med mig om att vi kanske skulle ha gjort samma stora framsteg som rådet nu gör om liknande investeringar hade gjorts i alternativa energikällor som finansierats av oljeindustrin. Anser ni att vi bör sätta press på oljebolagen för att minska vårt beroende av världens minskande tillgångar på fossila bränslen?

  Schmit, rådet. – (FR) Jag tror att den rådande situationen på oljemarknaden, särskilt oljeprisnivån, kommer att få många aktörer att investera i alternativa energikällor och förnybara energikällor. Härigenom kommer en utjämning av ske. Vi vet i själva verket att oljepriset beror på den ekonomiska utvecklingen i vissa områden i världen och även på vissa trender på de finansiella spekulationsmarknaderna. Detta kommer att leda till att förnybara energikällor blir mer lockande, och tack vare dessa mekanismer kommer vi kanske att lyckas sätta press på oljebolagen och vidta åtgärder som gynnar framtidens energikällor.

  Caspary (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Även jag anser att det enda sättet att hantera växthuseffekten är att använda inte bara förnybara energislag, utan även kärnkraft och energisparande åtgärder, men nu när frågeställaren undrar vad som görs för att främja elproduktion med vind-, våg- och tidvattenkraft och om oljelobbyn lägger hinder i vägen för dessa nya initiativ, skulle jag vilja fråga er vilka initiativ som tas i kärnenergisektorn och om lobbyn för förnybar energi hindrar dessa initiativ.

  Schmit, rådet. – (FR) Jag tror att detta är en fråga som man ställs inför i alla länder på nationell nivå. I varje land måste man välja de metoder för energiproduktion som man tycker bäst om. Ni tycks ha uttryckt förkärlek för en viss energikälla. Jag har förståelse för er ståndpunkt även om jag inte nödvändigtvis delar den. Rådet måste överlämna åt varje medlemsstat att välja de alternativ som man föredrar där.

  Talmannen. –

Fråga nr 3 från Marie Panayotopoulos-Cassiotou (H-0169/05)

Angående: Den åldrande befolkningen i Europa och en översyn av systemen för förtidspensionering

Det är en allmänt vedertagen uppfattning att den demografiska utvecklingen och den åldrande befolkningen i Europeiska unionen kräver att arbetstagare över 55 år fortsätter att vara yrkesverksamma.

Har rådet en klar uppfattning om den politik som gäller i var och en av medlemsstaterna med avseende på förtidspensionering?

Vilka åtgärder ämnar rådet vidta för att hindra att arbetstagare som fyllt 55 förtidspensionerar sig och för att se till att det mervärde som deras erfarenhet rymmer faktiskt utnyttjas, detta utan att minska sysselsättningsmöjligheterna för unga människor och arbetslösa?

  Schmit, rådet. – (FR) Under några år har man genom sysselsättningsriktlinjerna, särskilt riktlinje 5 i 2003 års riktlinjer, som förnyades oförändrade 2004, försökt att främja aktivt åldrande i avsikt att höja den genomsnittliga pensionsåldern. I Stockholm uppställde Europeiska rådet dessutom det ambitiösa målet att öka sysselsättningsgraden bland människor i åldern 55–64 år till 50 procent, medan Europeiska rådet vid mötet i Barcelona uppställde ett annat ambitiöst mål, nämligen att höja den genomsnittliga pensionsåldern, som för närvarande är 61 år enligt Eurostats beräkningar, med fem år till 2010.

Rådet ser det som en viktig utmaning att behålla äldre arbetstagare i aktiv sysselsättning, vilket tydligt framgår av de prioriteringar som nyligen antogs inför Europeiska rådets vårmöte. I prioriteringarna påpekas att frågan bör prioriteras i reformer för att se till att pensionssystemen i framtiden blir tillräckligt omfattande och ekonomiskt hållbara i enlighet med omständigheterna i varje enskilt land. En ökning av den förväntade livslängden kommer att kräva en ytterligare höjning av den ålder då arbetstagare lämnar arbetslivet, vilket förutsätter att de olika incitamenten till förtida pensionering successivt tas bort.

  Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Inom en ram med frihet för EU:s medborgare och frånvaro av åldersdiskriminering och andra typer av diskriminering och med utsikter att tillvarata den samlade erfarenheten hos de arbetstagare som är i en ålder då de kan förtidspensionera sig, kommer man att sörja för gemensamma europeiska politiska baser, så att de unga kan dra nytta av de äldres erfarenhet, utan att hindras att ta de anställningar som tillkommer dem?

  Schmit, rådet. – (FR) I själva verket anser jag att strävan att behålla äldre människor i aktiv sysselsättning inte behöver stå i motsatsförhållande till unga människors sysselsättning. Som ett led i arbetet med att starta om och förnya Lissabonstrategin har Europeiska rådet tagit ett initiativ som syftar till att förbättra unga människors sysselsättningsmöjligheter. Jag anser att de två kan gå hand i hand, förutsatt att man kanske inför andra metoder för styrning av sysselsättningen. Men sysselsättningen styrs i första hand av företagen, som bör notera vad ni har sagt, nämligen att erfarenhet och därför även ålder har sitt pris och värde.

  Bushill-Matthews (PPE-DE). – (EN) Det gläder mig att detta ärende står med på dagordningen och att frågan om aktivt åldrande följs med sådan spänd uppmärksamhet av vissa kolleger uppe på läktarna. Det är en fråga som berör många av oss.

Kan ni bekräfta EU-institutionernas politik för aktivt åldrande och speciellt att det inte längre finns någon åldersdiskriminering i den anställningspolitik som ni och era kolleger bedriver som arbetsgivare? Ni hänvisade till arbetsgivarnas roll och EU-institutionerna är själva arbetsgivare. Jag ställde denna fråga till kommissionsledamot Neil Kinnock men jag lyckades aldrig få något rakt svar. Jag undrar om ni skulle kunna ge det?

  Schmit, rådet. – (FR) Om jag har förstått frågan riktigt, nej, äldre människor diskrimineras inte inom institutionerna. Dessutom kommer jag ihåg att kommissionen inför rådets vårmöte förra året lade fram en rapport som kretsade kring idén om aktivt åldrande. Jag anser att det är institutionernas skyldighet att främja denna idé. Jag anser inte att det förekommer något som kan kallas diskriminering inom institutionerna. Man träffar på människor i alla åldrar. Pensionsåldern utgör naturligtvis en gräns, men det är en annan fråga.

  Talmannen. –

Fråga nr 4 från Mairead McGuinness (H-0172/05)

Angående: Barnavårdsinstitutioner i Rumänien

Anslutningsfördraget med Rumänien kommer förmodligen att undertecknas i april. Kan rådet redogöra för eventuella framsteg när det gäller situationen för de mänskliga rättigheterna i Rumänien, och då särskilt förhållandena för barn och ungdomar på barnhem och andra institutioner som drivs i statlig regi? Anser rådet att tillräckliga framsteg har gjorts inom detta område för att anslutningsfördraget skall kunna undertecknas?

  Schmit, rådet. – (FR) I december 2004 noterade Europeiska rådet med tillfredsställelse att de framsteg som Rumänien hade gjort med att genomföra regelverket och uppfylla sina åtaganden gjorde det möjligt att formellt avsluta alla kvarstående kapitel i anslutningsförhandlingarna. Jag tror att ni i dag har beslutat att samtycka till Rumäniens anslutning.

Med beaktande av kommissionens utvärderingar och rekommendationer bedömde Europeiska rådet att Rumänien kommer att kunna uppfylla alla skyldigheter som följer av ett medlemskap vid den planerade tidpunkten för landets anslutning. Samtidigt framhöll Europeiska rådet att unionen kommer att fortsätta att noga följa Bulgariens förberedelser och framsteg, och jag anser att detta framgick tydligt i förmiddags.

Rådet försäkrar således ledamoten om att barnfrågan, liksom tidigare, kommer att följas mycket noga. I 2004 års rapport om Rumäniens framsteg på vägen mot anslutning kunde kommissionen dessutom konstatera stadiga framsteg med omorganiseringen av barnskyddet, särskilt till följd av att omoderna stora institutionella inrättningar hade stängts och att alternativa metoder tillämpades.

Europeiska unionen för sin del har ekonomiskt stött Rumäniens insatser för att förbättra kvaliteten på de statliga barnhemmen. Även om arbete och förbättringar återstår att göra har levnadsförhållandena för barn som är placerade i rumänska statliga institutionella inrättningar på det hela taget dock förbättrats avsevärt, och de rumänska myndigheterna kommer att fortsätta med sina insatser för att slutföra reformen av systemet för barnskydd, vilket alla institutioner, särskilt rådet och kommissionen, naturligtvis har uppmanat dem att göra.

  McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr rådsordförande! Min fråga gällde även ungdomar och jag borde kanske ha lagt till ”med funktionshinder” för det finns en del frågor kring detta.

Skulle ni kunna redogöra för situationen för verkställandet av det nationella pilotprojektet för reformen av institutionerna under ANPH, särskilt i förhållande till Negru Voda, och när detta pilotprojekt kan verkställas nationellt?

  Schmit, rådet. – (FR) Jag anser att denna fråga i första hand bör ställas till kommissionen, och jag måste tyvärr säga att jag inte kan ge er fler detaljer. Frågan måste ställas till kommissionen.

  Talmannen. –

Fråga nr 5 från Philip Bushill-Matthews (H-0174/05)

Angående: Bristande rösträtt för medborgare som är bosatta utomlands i förbindelse med folkomröstningen om EU:s konstitution

Känner rådet till att många brittiska medborgare, som när de pensionerades valde att flytta till andra medlemsstater i EU, för närvarande inte har möjlighet att rösta i den nationella folkomröstningen om förslaget till EU:s konstitution? Enligt den nu gällande nationella lagstiftningen har de inte rätt att rösta i Förenade kungariket om de lämnade landet för mer än 15 år sedan, trots att de inte heller automatiskt har rätt att rösta i det land de nu är bosatta i. Det är visserligen upp till de enskilda medlemsstaterna att bevilja rösträtt, men borde det inte finnas en viss samordning mellan medlemsstaterna så att dessa personers röster kan bli hörda? Är det inte helt orimligt att europeiska medborgare vägras rätten att rösta i en så viktig fråga? Vet rådet hur många europeiska medborgare som befinner sig i denna situation, och kan rådet lägga fram förslag om hur medlemsstaterna kan samarbeta för att lösa detta problem?

  Schmit, rådet. – (FR) Rådet påminner ledamoten om att valförfarandenas uppläggning och bestämmelserna om väljarnas rättigheter styrs av den nationella lagstiftningen i respektive medlemsstat. Även om det är viktigt att rösträtten kan utövas i så stor utsträckning som möjligt inom unionen är det inte rådets sak att yttra sig i de frågor som ledamoten tar upp.

  Bushill-Matthews (PPE-DE). – (EN) Förutom att ställa en tilläggsfråga skulle jag också vilja framföra den ursprungliga frågan igen därför att jag märker att ministern nu har undvikit både den föregående frågan och denna, vilket inte är särskilt passande. Jag accepterar att detta är en fråga för medlemsstaterna. Min fråga är huruvida rådet genom att sporra till användning av bästa metoder kan använda sitt inflytande så att vi kan lära oss mer av varandra.

Det är framför allt fallet med utflyttade britter i Spanien som har väckt mitt intresse. De har berättat för mig att medan de förut kunde rösta i sitt hemland, Förenade kungariket, förutsatt att de hade varit skrivna där någon gång de senaste 20 åren, så har vår nuvarande regering försvårat för dem genom att minska den tiden till 15 år. Känner ni till någon annan medlemsstat som gör det svårare för utflyttade medborgare att rösta och skulle ni inte vilja uppmana era kolleger till att göra det enklare? Får jag be om ett svar, säg inte ingenting.

  Talmannen. – Jag vänder mig till ministern. Jag tror att Bushill-Matthews är något på spåren här, men vi är båda konservativa!

  Schmit, rådet. – (FR) Ärligt talat anser jag att unionens befogenheter framgår tydligare av konstitutionen. Här har vi ett område som ligger klart utanför unionens behörighet. Det är därför varje medlemsstats ansvar – jag kan bara upprepa vad jag redan har sagt – att fastställa väljarnas rättigheter, även om man kan hoppas att dessa rättigheter är så omfattande, effektiva och ändamålsenliga som möjligt, men detta förblir en behörighet för varje medlemsstat.

  Talmannen. –

Fråga nr 6 från Bernd Posselt (H-0177/05)

Angående: Kristna i Turkiet

Vilka åtgärder vidtar rådets ordförandeskap för att hjälpa de kristna kyrkorna och religiösa samfunden i Turkiet att få en garanterad rättslig ställning, vilket skulle vara ett viktigt steg på vägen mot religionsfrihet?

  Schmit, rådet. – (FR) I sina svar på frågor om detta har rådet redan – och faktiskt ofta jag själv, på rådets vägnar – haft tillfälle att betona att vissa villkor för icke-muslimska religiösa samfunds verksamhet måste fastställas i enlighet med rådande praxis i Europeiska unionens medlemsstater även om religionsfriheten garanteras av Turkiets författning.

I den återkommande rapporten 2004 gav Europeiska kommissionen exempel på framsteg som Turkiet har gjort inom detta område, men man framhöll även betydande brister som måste åtgärdas, förutom prästutbildningen särskilt i fråga om icke-muslimska samfunds status som juridisk person och äganderätt. I detta hänseende är viktig lagstiftning om grundläggande rättigheter fortfarande under behandling i den turkiska regeringen. Kommissionen har uppmanats att kommentera denna lagstiftning, som för närvarande ses över.

Vid mötet den 16 och 17 december 2004 beslutade Europeiska rådet att Turkiet i tillräckligt hög grad uppfyllde de politiska Köpenhamnskriterierna för att inleda anslutningsförhandlingar. Samtidigt markerade Europeiska rådet tydligt att den politiska reformprocessen även fortsättningsvis måste övervakas noga av kommissionen för att garantera att den genomförs effektivt och fullt ut. Kommissionen uppmanas att granska alla särskilt angelägna områden som tas upp i dess återkommande rapport och rekommendation, däribland naturligtvis religionsfriheten, och att informera rådet regelbundet.

Rådet kan därför försäkra ledamoten om att man kommer att fortsätta att noga övervaka Turkiets framsteg i denna fråga, särskilt på grundval av ett partnerskap för anslutning med prioriteringar för reformprocessen, om vilket kommissionen i höst kommer att lägga fram ett reviderat textförslag för rådet. Vidare kan rådet försäkra ledamoten om att unionen liksom tidigare kommer att ta upp kvarstående frågor i de olika forumen för politisk dialog och i de organ som inrättades genom associeringsavtalet.

  Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Eftersom detta kommer att vara en av årets mest spännande och viktigaste frågor skulle jag vilja fråga ordförandeskapet om det inte vore rimligt att rådet med vissa intervaller rapporterar till allmänheten och till parlamentet om hur förhandlingarna faktiskt fortskrider, eftersom dessa förs av medlemsstaterna snarare än av kommissionen.

Vi skulle vilja underrättas regelbundet om vilka framsteg som har gjorts med den viktiga frågan om kyrklig egendom och frihet att aktivt utöva en religion.

  Schmit, rådet. – (FR) Herr Posselt! Jag tycker att ni går händelserna lite i förväg, eftersom vi ännu inte har inlett förhandlingar med Turkiet. Vi, men särskilt kommissionen, för så att säga en dialog med Turkiet för att se till att den reformprocess som landet har förbundit sig att genomföra fullföljs. Jag kan försäkra er om att parlamentet efter den 3 oktober, om vi inleder förhandlingar med Turkiet, naturligtvis kommer att hållas informerat om hur förhandlingarna fortskrider.

  Talmannen. –

Fråga nr 7 från Gunnar Hökmark (H-0185/05)

Angående: Europeiska unionens lista över terroristorganisationer

Trots att Hizbullah är en organisation som tagit på sig ansvaret för en rad terroristdåd har EU valt att inte lista Hizbullah som en terroristorganisation. Det har framförts att situationen i området skulle vara för känslig för detta.

I själva verket framstår situationen för närvarande som så känslig att likgiltighet från EU i förhållande till Hizbullah är betydligt farligare. Hizbullah finansieras av Iran och agerar med Syriens samtycke. Därmed utgör Hizbullah ett hot såväl mot den fredsprocess mellan Israel och den palestinska myndigheten som nu återupptagits som mot gryende libanesiska självständighetssträvanden.

Hizbullah är en organisation som ägnar sig åt terrorism. Detta kan inte ifrågasättas. Därmed måste organisationen också tas med på den Europeiska unionens lista över terroristorganisationer. För alla krafter som verkar för fred och frihet i Mellanöstern är det viktigt att EU tydligt markerar mot Hizbullahs av Iran sponsrade terrorism.

När har rådet för avsikt att börja betrakta Hizbullah som den terroristorganisation Hizbullah tveklöst är?

  Schmit, rådet. – (FR) Frågan om att föra upp den shiitiska rörelsen Hizbullah på listan över terroristorganisationer har prövats flera gånger av rådets organ men förblir öppen.

Ledamoten känner säkert till att ett sådant beslut måste uppfylla villkoren enligt den gemensamma ståndpunkten 931/2001 och att det även krävs enhällighet.

Vidare bekräftade rådet i sina slutsatser av den 16 mars 2005 på nytt sitt stöd för ett suveränt, självständigt och demokratiskt Libanon och upprepade även sitt krav på ett omedelbart och fullständigt genomförande av FN:s säkerhetsråds resolution 1559, i vilken man bland annat kräver att den milis som finns på libanesiskt territorium skall avväpnas. Europeiska rådet ställde sig bakom detta förhållningssätt vid sitt möte i Bryssel den 22–23 mars 2005.

  Hökmark (PPE-DE). – Herr talman! Jag skall be att få tacka för ordförandeskapets svar på min fråga. Dock är det inte riktigt ett svar på den fråga jag ställde eftersom detta inte handlar om att avväpna olika organisationer i Libanon, utan om att slå vakt om att fredsprocessen i Mellanöstern kan fortgå under stabila former. Vi vet att terrorism är det allvarligaste hotet mot att den skall kunna fortsätta. Vi vet att Iran via Hizbullah finansierar och stöder terrorism, att Iran har det tydliga uppsåtet, klart deklarerat vid olika tillfällen, att verka för att utplåna Israel. Om man då inte klagar inför Iran att det är oacceptabelt att stödja terroristdåd, om man inte förklarar att Hizbullah är en terroristorganisation, då måste frågan ställas: På vilket sätt är Hizbullah inte en terroristorganisation? Och på vilket sätt skall man kunna göra klart för Iran att man inte får lov att stödja terrorismen?

  Schmit, rådet. – (FR) Jag tycker att er fråga går utanför det ganska mycket snävare ämnet Hizbullah. Man har diskuterat vilket förhållningssätt som är bäst i just detta fall, och det finns olika möjliga lösningar. Terrorism är självklart det största hotet mot fredsprocessen.

Vi måste fortfarande finna ett bättre sätt att bekämpa detta gissel, och jag kan just nu bara bekräfta vad jag nyss sade, att det förhållningssätt som har valts i detta skede är att i dagsläget inte infoga den organisation som ni nämner, det vill säga Hizbullah, i listan. Detta betyder inte att vi anser att gruppens verksamhet är ofarlig, men detta är det förhållningssätt som vi har valt, och det har heller inte kritiserats av någon av våra viktigaste partner.

  Martin, David (PSE). – (EN) Jag vill stödja rådet i dess förhållningssätt till Hizbullah. Där finns en viss logik. Om man är emot terrorism – vilket vi alla är och vi vet att Hizbullah har kopplingar till terrorism – förbjud då Hizbullah. Emellertid vore detta ett väldigt kortsiktigt angreppssätt eftersom ingen varaktig lösning kommer att komma till stånd i Mellanöstern utan Hizbullahs aktiva medverkan. Därför vore det mycket bättre på kort sikt att föra en dialog även om rådet gör rätt i att fortsätta att pröva frågan om ett förbud mot organisationen.

  Allister (NI). – (EN) Är det så att rådets sätt att trippa på tå för Iran, som illustreras av dess veka hållning inför Irans strävan att nå sina kärnvapenambitioner, är något som tillämpas även i den här frågan med tanke på de ekonomiska banden mellan Iran och Hizbullah? Är det samma trippande på tå vi ser mot Hizbullah på grund av banden till Iran?

Jag uppfattar Hizbullah som en av de farligaste och mest ondskefulla av de aktiva terroristorganisationerna i dagens farliga värld och den borde behandlas därefter. Om erfarenheterna från min del av världen kan lära oss något så är det att det inte fungerar att ställa in sig hos terrorismen. Det som har hänt med IRA sedan dess visar detta med all tydlighet.

  Schmit, rådet. – (FR) Jag anser inte att frågan gäller om vi skall trippa på tå eller inte. Ni har också satt in frågan i ett större sammanhang. Vi måste faktiskt även inlåta oss i dialog med Iran om landets inställning och stöd till terrorverksamhet och om dess inställning till en fredlig lösning på Mellanösternproblemet, och vi gör det. Vi har gjort det och håller även på att göra det inom ramen för det övergripande förhållningssätt som vi har valt och för närvarande intar gentemot landet, särskilt när det gäller icke-spridning.

För att svara David Martin anser jag att Hizbullah är en komplicerad grupp. Organisationen har faktiskt flera falanger, även en parlamentarisk falang, och företräds i det libanesiska parlamentet. Även av detta skäl betonade jag i mitt svar den libanesiska falangen, som vi inte kan undanta eller skilja från det mer specifika sammanhanget av terrorism mot Israel.

  Talmannen. –

Fråga nr 8 från David Martin (H-0186/05)

Angående: Anslutningsförhandlingar med Kroatien

Hur bedömer rådet det aktuella läget när det gäller förhandlingarna om ett kroatiskt EU-medlemskap?

  Schmit, rådet. – (FR) Vid sitt möte i juni 2000 slog Europeiska rådet fast att alla länder på västra Balkan var tänkbara kandidater till EU-medlemskap.

Senare i juni 2003 upprepade Europeiska rådet sin beslutsamhet att fullt ut och i handling stödja ett europeiskt perspektiv för länderna på västra Balkan, som när de har uppfyllt de uppställda kriterierna kommer att utgöra en integrerad del av EU. Det är därför i allt väsentligt upp till de berörda länderna – och jag anser att den debatt som vi har haft om västra Balkan tydligt har visat detta – att bestämma i vilken takt de skall närma sig EU genom att anpassa sig till regelverket och genom att uppfylla de kriterier som Europeiska rådet uppställde i Köpenhamn.

Den 16 mars 2005 intygade rådet på nytt Europeiska unionens ställningstagande om Kroatiens anslutning och antog även en ram för förhandlingarna med landet. Man hänvisade även till vikten av att samtliga länder på västra Balkan samarbetar fullt ut med Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien. Detta är ett grundläggande krav för närmare förbindelser med EU, och jag tror att jag betonade detta även i den förra debatten.

Efter överläggningar om detta i rådet och i brist på samförstånd har inledandet av anslutningsförhandlingarna med Kroatien skjutits upp. Den bilaterala regeringskonferensen kommer att sammankallas i samförstånd så snart rådet har konstaterat att Kroatien samarbetar fullt ut med Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien, och ni vet säkert att vi, för att rådet skall kunna fatta detta beslut med full kunskap om alla fakta, har inrättat en grupp som leds av ordförandeskapet och som innefattar såväl de två nästföljande ordförandeskapen som kommissionen och den höge representanten. Det första mötet med den kroatiska regeringen kommer att äga rum den 26 april, då man kommer att diskutera just denna aspekt av samarbete med Haagtribunalen.

  Martin, David (PSE). – (EN) Ert svar var till stor hjälp, men om den förrymde generalen inte befinner sig i Kroatien, hur skall då de kroatiska myndigheterna kunna bevisa att de samarbetar med Internationella brottmålsdomstolen? De tycks sitta i en knepig sits nu. Om han har lämnat kroatiskt territorium kommer de inte att kunna ta honom till fånga. Om de inte kan ta honom till fånga, hur skall de då kunna visa att de är villiga att samarbeta med Internationella brottmålsdomstolen?

  Schmit, rådet. – (FR) Herr Martin! Jag anser att jag redan har haft tillfälle att ge ett klart svar på frågan. Vi har aldrig sagt att det är en förutsättning för att förhandlingarna med Kroatien skall inledas att general Gotovina grips och förs till Haag. Detta har aldrig betraktats som ett villkor. Villkoret är att Kroatien samarbetar med Haagtribunalen, vilket betyder samarbeta till exempel genom att lämna upplysningar som leder till att han kan gripas. Men om generalen befinner sig någon annanstans – jag vet inte var – kan vi inte tvinga kroaterna att gripa honom, om han inte befinner sig i landet.

Jag anser därför att detta villkor inte får blandas ihop med det mer allmänna villkoret att samarbeta fullt ut med tribunalen, med andra ord att lämna upplysningar som leder till att general Gotovina kan gripas. Om han inte kan gripas på grund av att det saknas tillräckliga upplysningar, betyder det inte att Kroatiens anslutning skulle vara blockerad för all framtid. Det vore orättvist mot landet.

  Talmannen. – Eftersom de behandlar samma ämne kommer följande frågor att tas upp tillsammans:

Fråga nr 9 från Enrique Barón Crespo (H-0188/05)

Angående: Undersökning om mordet på journalisten José Couso, EU-medborgare i Irak

Under utövande av sitt informativa arbete dog den 8 april 2003 José Couso, spansk och europeisk medborgare och kameraman för TV-kanalen Tele 5, Taras Protsyuk (nyhetsbyrån Reuters) och Tareq Ayoub (TV-kanalen Al Yazira) till följd av angrepp från Förenta staternas trupper.

Hittills har de amerikanska myndigheterna varken genomfört någon undersökning eller inlett någon rättegång. Däremot har samma myndigheter accepterat att inleda en undersökning med italiensk medverkan när det gäller det omotiverade angrepp som samma trupper genomförde med anledning av befrielsen fredagen den 4 mars av den italienska och europeiska medborgaren Giuliana Sgrena.

Vilka åtgärder behöver vidtas för att åstadkomma att det genomförs en undersökning med tillräckliga garantier för att fastställa det straffrättsliga och skadeståndsmässiga ansvaret i samband med mordet på EU-medborgaren José Couso, och även på hans kamrater som dog när de utförde sitt informationsuppdrag?

Fråga nr 10 från Willy Meyer Pleite (H-0191/05)

Angående: Utredning av mordet på journalisten José Couso i Irak

Den 8 april 2003 omkom – till följd av en attack av de amerikanska styrkorna mot hotell Palestina i Bagdad – José Couso, spansk medborgare (kameraman vid den spanska TV-kanalen Tele 5), Taras Prosyuk (nyhetsbyrån Reuters) och Tarek Ayoub (TV-kanalen Al Yazira) i samband med deras arbete som nyhetsförmedlare.

De amerikanska myndigheterna har fram tills nu fullständigt tigit om detta dramatiska mord och har vare sig inlett någon utredning eller något juridiskt förfarande.

Icke desto mindre har de amerikanska myndigheterna beslutat att i samarbete med den italienska regeringen inleda en utredning om de amerikanska väpnade styrkornas omotiverade angrepp den 4 mars 2005 i samband med befriandet av den italienska journalisten Giuliana Sgrana, som kostade Nicola Capilaris livet.

Vilka åtgärder avser EU vidta för att se till att en utredning med tillräckliga garantier om opartiskhet inleds i syfte att klarlägga ansvarsfrågan gällande mordet på José Couso och dennes kollegor som dog i samband med deras yrkesutövande?

Fråga nr 11 av David Hammerstein Mintz (H-0205/05)

Angående: Utredning av mordet på EU-medborgaren och journalisten José Couso i Irak

Som en följd av den amerikanska militärens angrepp den 8 april 2003 miste José Couso; spansk och europeisk medborgare och kameraman för tv-kanalen Tele 5, Taras Protsyuk (Reuters) och Tareq Ayoub (tv-kanalen Al Jazira) livet under utövandet av sitt arbete som nyhetsförmedlare.

De amerikanska myndigheterna har fortfarande inte inlett någon form av utredning eller rättslig prövning i denna fråga.

Däremot har Förenta staterna beslutat att tillsammans med Italien inleda en utredning av den amerikanska militärens omotiverade angrepp den 4 mars 2005 i samband med frigivandet av den italienska journalisten Giuliana Sgrena. Detta angrepp slutade med att Nicola Calipari (chefen för Sismi) miste livet.

Vilka åtgärder skall vidtas för att se till att det genomförs en utredning som gör det möjligt att korrekt slå fast vem som bär det straffrättsliga ansvaret och skadeståndsansvaret i samband med mordet på journalisten José Couso och dennes kollegor i samband med att de utförde sitt arbete som allmänhetens nyhetsförmedlare?

Fråga nr 12 från Josu Ortuondo Larrea (H-0216/05)

Angående: Utredning av mordet på journalisten José Couso i Irak

Den 4 mars 2005 i samband med fritagandet av den italienska journalisten Giuliana Sgrana dödade den amerikanska armén den italienska medborgaren Nicola Calipari.

Efter påtryckningar från den italienska befolkningen beslutade den italienska regeringen och Förenta staterna att tillsammans göra en utredning för att försöka klarlägga denna sorgliga händelse. Däremot har fallet med den spanska kameramannen José Couso från kanalen Tele 5, den ukrainska kameramannen Taras Prosyuk från nyhetsbyrån Reuters och kameramannen Tarek Ayoub från tevekanalen Al Jazira, vilka omkom till följd av en attack som de amerikanska styrkorna genomförde mot Hotel Palestina i Bagdad, inte blivit föremål för någon utredning eller några rättsliga åtgärder, enligt de uppgifter som framkommit hittills.

Mot bakgrund av att José Couso var EU-medborgare, vilka åtgärder kan EU vidta i syfte att få till stånd en utredning tillsammans med Förenta staternas myndigheter, så att fakta kan klarläggas och ansvaret fastställas i förekommande fall?

Fråga nr 13 från Ignasi Guardans Cambó (H-0219/05)

Angående: Utredning av dödsskjutningen av José Couso i Irak

Den 8 april 2003 sköt amerikanska pansartrupper mot våning 14 i Hotel Palestina i Bagdad där ett antal journalister som förmedlade nyheter om kriget befann sig. Den spanske journalisten José Couso avled i attacken liksom två andra journalister, Taras Protsyuk och Tarek Ayoub.

Två år senare har Förenta staternas myndigheter ännu inte genomfört någon tillförlitlig och oberoende undersökning för att klarlägga händelseförloppet och orsakerna till dessa meningslösa dödsfall.

Vad avser rådet att göra för att se till att en utredning kommer till stånd och klarlägga skälen till den amerikanska attacken mot Hotel Palestina den 8 april 2003?

Fråga nr 14 från Jean-Marie Cavada (H-0240/05)

Angående: Utredning av journalisten José Cousos död

Två kameramän, spanjoren José Couso från televisionskanalen Telecinco och ukrainaren Taras Protsyuk från nyhetsbyrån Reuters, dödades den 8 april 2003 i Bagdad då den amerikanska armén gav eld mot hotell Palestine där ett hundratal fria journalister bodde. Samma dag, den 8 april 2003, dödades också den jordanska journalisten Tarek Ayoub från tv-kanalen Al Jazira i ett amerikanskt flygangrepp. Enligt Reportrar utan gränser är den redogörelse som de amerikanska myndigheterna lämnat om omständigheterna kring dessa tragedier otillräcklig eftersom den inte fastställer vilka de ansvariga är och döljer kommunikationsbristen mellan de militärer som skjutit mot hotell Palestine och deras överordnade när det gäller närvaron av journalister i byggnaden.

Vilka åtgärder kan EU vidta för att en oavhängig undersökning av omständigheterna kring José Cousos död genomförs för att de ansvariga skall kunna identifieras och lagföras och offrets familj gottgöras?

  Schmit, rådet. – (FR) Rådet har vid många tillfällen fördömt dödandet av civila, däribland journalister, och alltid betonat behovet av att berörda myndigheter gör en omfattande utredning varje gång en händelse inträffar. Rådet är medvetet om att ett antal händelser fortfarande inte har förklarats ordentligt och fortfarande inte har utretts grundligt. Rådet kommer att fortsätta att föra dessa händelser på tal och kräva utredningar inom önskad tidsram.

När det gäller den särskilda händelse som avses i frågorna drog man i den utredning som Förenta staternas myndigheter gjorde slutsatsen att de amerikanska styrkorna inte kunde klandras. Offrets familj har dock öppnat process mot de inblandade amerikanska soldaterna. Under dessa omständigheter anser rådet inte att det skulle vara lämpligt att kommentera saken.

  Meyer Pleite (GUE/NGL). – (ES) Herr talman, herr minister! Ert svar är en stor besvikelse eftersom vi försöker, eller har försökt, att sälja på alla EU:s medborgare uppfattningen att allt som gäller gemensam säkerhet kommer att kräva en gemensam politik för alla medlemsstater, på grundval av Fördraget om upprättande av en konstitution.

För fem dagar sedan inföll tvåårsdagen av journalistens död, och Europeiska unionen uppmanas att inte bara använda rättsliga kanaler, vilket familjerna redan har gjort, utan att genom politiska kanaler uppmana Förenta staternas regering att göra en opartisk utredning. Alla vet att den plats där journalisten dog, hotell Palestina, där hela den ackrediterade internationella pressen var baserad, var ett icke-militärt mål som borde ha skyddats, och de amerikanska myndigheternas svar är därför inte godtagbart, och vi vill att rådets ordförandeskap tydligt och kraftfullt kräver att Förenta staternas regering inleder en opartisk utredning.

Jag beklagar därför ert svar och hoppas att ni kommer att ansluta er till åsikten att vi bör fortsätta att kräva en sådan utredning så bestämt som möjligt.

  Guardans Cambó (ALDE). – (FR) Herr Schmit! Jag är ganska besviken över ert svar. Vad ni säger är att rådet inte har något att säga eftersom familjen har reagerat och vidtar rättsliga åtgärder för att försvara en brors, en kusins, med andra ord en älskad persons intressen. Om vi rätt har förstått det svar som ni just har gett betyder detta att rådet skulle ha reagerat bara om familjen hade varit overksam, vilket är ett fullständigt obegripligt, för att inte säga oacceptabelt, svar.

Ni har två val. Antingen har ni mod att på rådets vägnar säga att ni är fullt tillfreds med den utredning som de amerikanska myndigheterna har gjort – ni är i er fulla rätt att göra så, men ha i så fall mod att säga att rådet är fullt tillfreds med de amerikanska myndigheternas utredning, i vilken man kom fram till att ingenting hade hänt. Ha mod att säga så offentligt, i detta forum. Eller så säger ni att ni inte är tillfreds och att ni kommer att kräva ytterligare förklaringar. Men passivitet är aldrig ett svar och bidrar inte heller till att föra regeringarna och institutionerna närmare människorna.

  Cavada (ALDE). – (FR) Herr rådsordförande! Låt mig börja med att offentligt uttrycka vår belåtenhet över de åtgärder som Europaparlamentets talman och en av parlamentets vice talmän, närmare bestämt Alejo Vidal-Quadras Roca, har vidtagit för att få till stånd en frigivning av den franska journalisten Florence Aubenas och hennes kollega Hussein Hanoun al-Saadi, som i dag har hållits som gisslan i exakt 100 dagar.

Jag tar tillfället i akt att påminna er om att ett antal journalister och andra pressanställda i Irak har kidnappats, vilket är ovanligt under ett krig – och vi talar om flera dussin kidnappningar. I kraft av både min erfarenhet och mina nya uppgifter skulle jag vilja insistera på att rådet framställer en begäran om en gemensam utredning innan människorna går ut på gatorna och kräver det, såsom hände i Italien med anledning av dödsskjutningen av Nicola Calipari. Detta är något som är både moraliskt och tekniskt genomförbart.

  Schmit, rådet. – (FR) Allra först skulle jag vilja tacka Jean-Marie Cavada för att han har påmint oss om att det nu är 100 dagar sedan Florence Aubenas och hennes följeslagare togs som gisslan. Jag anser att jag på rådets och utan tvekan på ordförandeskapets vägnar kan uttrycka vår fulla solidaritet med Florence Aubenas och med alla dem som har tagits som gisslan i Irak, för det finns andra. Det finns även en grupp på tre rumäner som har tagits som gisslan. Vi måste i dag uttrycka vår fulla solidaritet med dem liksom vår önskan att göra allt vi kan för att få dem frigivna så snart som möjligt.

På sätt och vis förstår jag också den besvikelse som har uttryckts, men jag kan inte gå längre. Nu när en process har öppnats och familjerna vidtar rättsliga åtgärder kan jag, i detta skede, inte bli mer inblandad och uttrycka en politisk åsikt i ärendet. Tro mig, vi kommer att fortsätta att noga följa alla dessa ärenden och händelser, av vilka några har varit synnerligen tragiska.

  Talmannen. –

Fråga nr 15 från Manuel Medina Ortega (H-0193/05)

Angående: Förbindelserna mellan EU och den Andinska gemenskapen

Hur ser rådet på de framtida förbindelserna mellan EU och den Andinska gemenskapen och vad anser rådet bör göras för att EU skall kunna bidra till att förstärka den Andinska gemenskapen?

  Schmit, rådet. – (FR) Den vikt som Europeiska unionen fäster vid förbindelserna med Andinska gemenskapen och vid att utveckla integrationen av den märktes tydligt vid toppmötet i Guadalajara i maj 2004 mellan Europeiska unionen och länderna i Latinamerika och Karibien. Vid detta tillfälle välkomnade stats- och regeringscheferna de berörda parternas beslut att inleda det förfarande som skulle leda till associeringsavtal, inklusive ett frihandelsområde. Denna möjlighet skulle ge ny kraft åt den regionala integrationsprocessen.

Under tiden har den inledande gemensamma bedömningsfasen påbörjats – den kommer också att omfatta tekniska bedömningar – och det gemensamma ministermöte som är planerat att äga rum i Luxemburg i slutet av maj kommer att ge ett nytt tillfälle att mer i detalj behandla en fråga som är så viktig för våra framtida förbindelser. Europeiska unionen är positiv till de andinska politiska företrädarnas önskemål att man skall fortsätta på denna väg, och även till att Mercosur och Andinska gemenskapen har kommit närmare varandra.

Beträffande bekämpningen av narkotika välkomnar Europeiska unionen högnivåmötena tillsammans med sakkunniga i de andinska länderna på temat narkotika och narkotikaprekursorer. Nästa möte kommer att äga rum i Lima under det första halvåret 2005. De två parterna kommer att fortsätta sina ansträngningar att bekämpa detta gissel med en taktik som är grundad på samarbete och gemensamt ansvar.

Inom handelspolitiken ger Europeiska unionen de andinska länderna en framskjuten position i det föreslagna GSP+ (det allmänna tullpreferenssystemet). För att de hållbara politiska förbindelserna skall grunda sig på befolkningens intresse och deltagande vill rådet slutligen betona det viktiga bidrag som mötet med företrädare för det civila samhället i de andinska länderna innebar, vilket ägde rum den 3 mars i Bryssel.

  Medina Ortega (PSE). – (ES) Herr talman! Jag är tacksam för de förklaringar som rådets ordförande har gett mig och skulle bara vilja komma med en kort tilläggsfråga.

Med avseende på framstegen i förhandlingarna med dessa länder, där det också talas om att inrätta ett bredare latinamerikanskt system, särskilt genom unionen mellan Andinska gemenskapen och Mercosur, vill jag veta om förhandlingarna med Mercosur och Andinska gemenskapen hänger ihop, om de är parallella förhandlingar eller sammankopplade på något sätt.

  Schmit, rådet. – (FR) Om jag förstår er fråga rätt, herr Medina Ortega, är detta en process som pågår mellan de latinamerikanska länderna, med andra ord mellan länderna i Mercosur och länderna i Andinska gemenskapen. Jag menar att Europeiska unionen verkligen syftar till att uppmuntra alla former av regional integration, ju bredare desto bättre. Jag anser att detta är ett synsätt som bara kan uppmuntras. Och om dessa länder lyckas att ytterligare förbättra sitt samarbete, eller rentav sin integration, anser jag att detta också måste beaktas i de förbindelser som de har med Europeiska unionen.

  Talmannen. –

Fråga nr 16 från Bill Newton Dunn (H-0195/05)

Angående: Säkerhetstjänsternas verksamhet

I svaret på min fråga H-0139/05 vid frågestunden den 9 mars bekräftade ministerrådet i kammaren att man känner till att det sker en samordning av medlemsstaternas säkerhetstjänsters verksamhet när det gäller kampen mot organiserad brottslighet, med förklarade att man inte kände till några detaljer.

Om denna uppenbara motsägelse skulle vara sann, kommer informationen om samordningen av säkerhetstjänsterna till rådet i form av en enkel anonym skrivelse där det står att ”vi samordnar vår verksamhet men vi kommer inte att lämna er några detaljerade upplysningar”? Nöjer sig rådet med att inte veta någonting om den verksamhet som våra säkerhetstjänster genomför tillsammans? Vem i så fall, om nu någon, håller ett övergripande ministeröga på deras hemliga samordnade verksamhet som, får vi hoppas, genomförs på ett sätt som är till nytta för de europeiska medborgarna?

  Schmit, rådet. – (FR) Som rådet hade tillfälle att förklara för den ärade ledamoten redan under sammanträdesperioden i mars, har rådets sekretariat inte informerats om den verksamhet som medlemsstaternas säkerhetstjänster bedrivit i kampen mot den organiserade brottsligheten. Det finns inga villkor i gemenskapslagstiftningen som ålägger medlemsstaterna att förse rådet med sådan information. Som rådet informerade den ärade ledamoten om under frågestunden i mars innebär detta inte att det saknas kontakt mellan medlemsstaternas nationella säkerhetstjänster på detta område.

  Newton Dunn (ALDE). – (EN) Liksom alla vi här i kammaren – eller alla de som teoretiskt sett borde befinna sig här i kammaren just nu – företräder ni allmänheten. Vi i parlamentet vill inte veta de operativa hemligheterna. Naturligtvis vill vi inte det eftersom det skulle vara mycket skadligt. Men på allmänhetens vägnar, den allmänhet som både ni och vi företräder, vill vi veta om en vald politiker har ansvaret för att samordna den verksamhet som säkerhetstjänsterna bedriver tillsammans. Övervakar någon vad de gör? Om ni säger att rådet inte gör det, vem gör det då? Vem är vald? Vem samordnar och övervakar detta arbete? Det är mycket oroväckande om ni säger att ingen gör det.

  Schmit, rådet. – (FR) Jag anser att övervakningen av säkerhetstjänsterna huvudsakligen är medlemsstaternas ansvar, och att det är medlemsstaterna som måste se till att den verksamhet som dessa tjänster bedriver äger rum i enlighet med rättsstatens principer och medlemsstaternas lagstiftning.

  Talmannen. – Eftersom den tid som avsatts för frågestunden har tagit slut kommer frågorna nr 17–41 att besvaras skriftligen⁽¹⁾.

Frågestunden är avslutad.

(Sammanträdet avbröts kl.19.00 och återupptogs kl. 21.00.)

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

(1) För frågor som inte besvarades : se bilaga ”Frågestund”.

22. Avskedanden hos Alstom

  Talmannen. – Ärade ledamöter! Detta är mitt första sammanträde som talman, och jag vill ta tillfället i akt att tacka ledamöterna i kammaren för det förtroende som de har visat mig.

Nästa punkt på föredragningslistan är den muntliga frågan till kommissionen från Francis Wurtz för gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster, Harlem Désir för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och Hélène Flautre för gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen om friställningar vid Alstom.

  Henin (GUE/NGL), ställföreträdare för frågeställaren. (FR) Herr talman! Frågan om Alstom Power Boiler har gjort att vi har ställts mot väggen när det gäller vårt åtagande att skapa ett EU med full sysselsättning och en stark högteknologisk industri, ett EU med ansvar för miljön och ett EU fritt från Förenta staternas tekniska och finansiella dominans.

Vad handlar detta om? Ett dotterföretag i Alstomgruppen, vars kreativa forsknings- och produktionsresurser är etablerade i EU – 250 anställda i franska Vélizy, 300 anställda i tyska Stuttgart och ett antal anläggningar i Tjeckien, Portugal och Polen – men med huvudkontoret i Connecticut i Förenta staterna. Företaget är specialiserat på tillverkning av pannor för att alstra ånga och elektricitet. Företaget är världsledande inom tillverkningen av rent kol och utvecklar ny teknik för avskiljande av koldioxid. Med tanke på genomförandet av Kyotoprotokollet och behovet att sprida energikällorna är det tydligt att en sådan teknik har en hög potential. Men av oklara skäl har Alstoms ledning beslutat att överföra den europeiska sakkunskapen till Förenta staterna, minska arbetsstyrkan i Vélizy med fyra femtedelar och halvera arbetsstyrkan i Stuttgart, förmodligen i syfte att slutligen stänga de större anläggningarna i EU. Förevändningen för att suga åt sig den europeiska sakkunskapen var en pseudoundersökning som genomfördes av – hör och häpna! – amerikanerna, som tillkännagav att marknaden förväntades krympa med en tredjedel under de närmaste fyra åren.

Liksom de anställda vid Power Boiler kan inte heller vi ta denna undersökning på allvar, särskilt inte eftersom vi känner till den enorma efterfrågan på området, som utvecklas i hela världen. Men som man säger i mitt land: om man vill avliva hunden skall man anklaga den för att ha rabies. Brist på verklig långsiktig industriell strategi och en ursinnig jakt på snabba vinster, det har varit Alstomgruppens kännetecken alltsedan den privatiserades. Kommissionen och den franska regeringen måste också ta en del av ansvaret.

Lyckligtvis har de anställda vid de berörda anläggningarna i EU, med stöd av sina fackföreningar, inte kastat in handduken. De anställda i Vélizy har särskilt lagt fram en motplan som går ut på att lösa ut företaget från Alstomgruppen till ett försäljningspris på omkring en symbolisk euro och på så vis inrätta ett europeiskt aktiebolag där man slår samman anläggningarna i Vélizy och Stuttgart och behåller anläggningarna i Tjeckien, Polen och Portugal. Denna plan förutsätter att de anställda deltar frivilligt. Detta har fördelen av att motsvara de krav som Europeiska kommissionen den 7 juli 2004 lade fram om försäljning av tillgångar inom Alstom, och syftet skulle vara att garantera och öka sysselsättningen och den europeiska teknikpotentialen i förhållande till Förenta staterna. Detta samarbete mellan europeiska anställda står i förgrunden vid tillämpningen av gemenskapslagstiftningen, eftersom det kommer att resultera i att det inrättas ett europeiskt aktiebolag. Men vi måste arbeta snabbt, eftersom företagets intellektuella tillgångar håller på att överföras till Förenta staterna och Schweiz, och Alstoms ledning arbetar för att skapa ekonomiska problem för företaget.

Mina damer och herrar! Vi har åtagit oss att skapa tillväxt inom industri och sysselsättning, och vi måste göra allt vi kan för att stödja detta initiativ. Det stämmer att direktivet om europeiska aktiebolag och förordningen om arbetstagarinflytande i företagsledningen ännu inte har införlivats i fransk lagstiftning, men det är alltid möjligt att blicka framåt. Det är en fråga om politisk vilja, och jag förväntar mig att kommissionen visar denna vilja. Låt oss därför inte svika dessa arbetstagare, vars jobb hotas men som är så stolta över sina ojämförligt stora tekniska framsteg och alltid är redo att åstadkomma innovationer.

  Désir (PSE), frågeställare. – (FR) Herr talman! Det gläder mig att se er som ordförande för ert första sammanträde, eftersom utnämningen av er till denna befattning är knuten till vissa utmärkta nyheter för min grupp och för EU:s socialdemokrater: segern för socialdemokraterna i Portugal.

Herr talman, herr kommissionsledamot! Liksom min kollega Jacky Henin är jag en av dem som sammanställt denna fråga till kommissionen. För några veckor sedan mottog vi här en delegation med anställda från Alstomgruppen, som bestod av företrädare för både de franska och de tyska fackföreningarna från detta dotterföretags två anläggningar som specialiserat sig på pannor. Dessa arbetstagare berörs nu av företagsledningens tillkännagivande av den 16 februari 2005 om att företaget skulle stängas, eller att det i varje fall skulle göras större nedskärningar av arbetstillfällen och verksamhet både i Stuttgart och Vélizy: 150 av de 350 arbetstillfällena kommer att försvinna i Stuttgart, och 150 av 200 i Vélizy. Det innebär att dessa två anläggningar förmodligen kommer att gå under i slutändan.

För några månader sedan, den 7 juli 2004, godkände Europeiska kommissionen det stöd som Frankrike gav Alstom till följd av de stränga nedskärningsvillkoren i syfte att inte bara återupprätta sunda konkurrensvillkor, utan också garantera en långsiktig framtid för Alstom och dess många dotterbolag. Dotterbolaget Alstom Power Boiler är, som redan nämnts, ett företag som specialiserat sig på tillverkning av pannor för kraftverk. Företaget är tekniskt ledande i Europa och på många andra områden i hela världen, särskilt när det gäller komplicerad och ren förbränning och avskiljande av koldioxid.

Med tanke på Europeiska unionens prioriteringar i samband med Lissabonstrategin, som vi nyligen har diskuterat, vilka skall garantera att EU utvecklar sin kompetens och sin teknik och blir världens mest konkurrenskraftiga ekonomi, och även med tanke på våra mål i fråga om hållbar utveckling och ren energi, är detta företag ett strategiskt verktyg, och det står helt klart att många arbetstillfällen beror av det.

Det var detta som motiverade kommissionen att i juli 2004 samtycka till att ett avsevärt stöd fick ges: Frankrike anslog 3 miljarder euro till Alstomgruppen för att bidra till dess omstrukturering. I det slutliga beslutet uppgav kommissionen att omstruktureringsplanen för sektorerna för alstring av energi och för transporter var lämplig för att bidra till en återhämtning av företaget. Kommissionen ansåg att den planerade nedskärningen av arbetstillfällen var proportionerlig mot överkapaciteten i dessa företag och ansåg att beräkningen av kostnaderna för omstruktureringen och av de besparingar som skulle göras föreföll realistisk.

I dag går gruppens ledning emellertid långt utöver de nedskärningar som tillkännagavs då och den minskar också sina investeringar i mycket större utsträckning än vad som aviserades. Följaktligen anser jag att kommissionen behöver bevaka de beslut som ledningen för Alstomgruppen just har fattat. Eftersom kommissionen alltid är mycket noga med att konkurrensbestämmelserna skall följas efter att stöd har beviljats, måste den vara lika noga när det gäller konsekvenserna för sysselsättningen. Herr kommissionsledamot! Om jag har förstått saken rätt förefaller det faktiskt som om den avgörande motiveringen för att godkänna stöd för omstrukturering av ett företag är att verksamheten skall bibehållas, inte minst därför att man därigenom kan bevara arbetstillfällen och därför att det ger en mängd fördelar, skatteintäkter etc., men framför allt därför att det gör det möjligt att behålla arbetstillfällen.

Kommissionen får inte vara ensidig – den får inte, efter att ha beviljat stöd, bara titta på effekterna på konkurrensen och respekten för konkurrensen. Den måste också se till att stödet faktiskt bidrar till att verksamheten och sysselsättningen bibehålls i alla anläggningar i enlighet med vad som faktiskt beslutades när stödet godkändes i juli 2004, nämligen att nedskärningarna av arbetstillfällen var rimliga enligt dåvarande planer och att det därför inte är motiverat att gå ännu längre. Därför räknar vi nu med att kommissionen skall se till att arbetstillfällena tryggas och att de två aktuella anläggningarna inte stängs.

  Lipietz (Verts/ALE), ställföreträdare för frågeställaren. – (FR) Herr talman! Jag företräder min kollega Hélène Flautre. Jag har följt detta ärende tillsammans med henne i fem år. Jag anser att Harlem Désirs inlägg beskrev det verkliga problemet. För flera år sedan sade jag till den tidigare kommissionsledamoten Monti att den dag skulle komma när den huvudsakliga uppgiften för Generaldirektoratet för konkurrens skulle bli att inte i första hand avslå stöd, utan att se efter om stödet användes på rätt sätt.

Vad ger ett land rätt att bevilja statligt stöd trots att man klart överträder artikel 87 i fördraget? Det hänger samman med att EU anser att detta ligger i unionens intresse eftersom oersättliga arbetstillfällen skulle försvinna om stödet avslogs. En källa till sakkunskap och arbetstillfällen som ligger både i EU:s och i dess medborgares och konsumenters intresse skulle försvinna.

Förståndigt nog beviljade Generaldirektoratet för konkurrens och kommissionen detta stöd till Alstom för ett år sedan. Det var inte så att man gav efter för påtryckningar från den franska regeringen. Det handlade om att uttrycka en åsikt om att det var lönande för en stat att bevilja företaget stöd, i enlighet med Alstoms förslag om hur man skulle fortsätta. Det var bra för hela EU. Om denna bedömning var riktig för ett år sedan, så är den riktig också i dag. Men Alstom bevisar nu att företaget, när det begärde statligt stöd, inte alls försökte behålla tillgången på ren teknik i Europa, och det försökte inte bidra till målet med full sysselsättning i EU. Företaget försökte helt enkelt få statligt stöd i enlighet med principen om privatisering av vinsten och nationalisering av förlusten. Detta är något som varken partierna till vänster eller höger i EU kan godta.

Jag anser därför att vi här har ett typexempel som kommissionen bör bygga sin politik på. Om den ganska omfattande förteckningen över när statligt stöd har beviljats – det finns ett dussintal fall i artikel 87, vilket också är fastslaget i konstitutionen – verkligen så att säga utgör grunden för EU:s industripolitik, så är det nu dags att bevisa det. Kommissionen måste uppge om det stöd som beviljades för ett år sedan enbart tjänade till att utverka frihet åt Alstomgruppens aktieägare, eller om det verkligen gagnade människorna i EU och deras framtid, och i synnerhet om det överensstämde med Kyotoprotokollet.

  Verheugen, kommissionens vice ordförande. – (DE) Herr talman! Även jag vill börja med att gratulera er till er befattning och önska er framgång under er mandattid.

Denna fråga kan – och måste – betraktas ur två synvinklar. Först med tanke på industripolitiken och sedan mot bakgrund av kontrollen av det statliga stödet. Eftersom jag själv är ansvarig för industripolitiken anser jag mig stå på mycket säker grund när jag säger att det ligger i EU:s politiska intresse att inte bara bibehålla utan också utvidga innovativ teknik, moderna företag och moderna jobb i EU. Det är av största vikt för Europeiska unionen att vi i EU bibehåller en stark industriell bas. Utan den kommer vi inte att kunna bevara vår konkurrenskraft på världsmarknaderna. Med detta i minnet vill jag säga er, i min egenskap av kommissionsledamot med ansvar för industrifrågor i EU, att jag är mycket angelägen om att Alstom med gott resultat skall fullfölja den omstrukturering som företaget har påbörjat och fortsätta att verka som ett sunt, framgångsrikt och lönsamt företag. Det var den industripolitiska aspekten.

Men i dag är det inte industripolitiken som vi talar om. Det som det nu gäller är kontrollen av det statliga stödet. Det är i själva verket så att den franska statens stöd inte skulle ha kunnat beviljas om inte kommissionen hade godkänt Alstoms omstruktureringsplan. Kommissionen gjorde detta och ålade företaget villkor både i fråga om planen och stödet. Den ärade ledamoten har helt rätt när han säger att det är kommissionens uppgift att se till att dessa villkor uppfylls och att stödet används för det ändamål som kommissionen godkände det för, och vi håller på att kontrollera om detta har varit fallet. Kommissionen fastslog vid den tidpunkten särskilt att godkännandet av stödet var avhängigt av att vissa affärsområden skulle avyttras och att en omstrukturering av driften skulle genomföras.

Den fråga som skall besvaras här i kväll är om den nuvarande kompletterande omstruktureringsplanen strider mot kommissionens beslut. Om denna omstruktureringsplan inte bryter mot villkoren så är det företagets ledning, snarare än kommissionen, som är ansvarig för att genomföra den. Alstom drivs inte av kommissionen, utan av sin egen ledning. Även om jag har fått information från de ansvariga avdelningarna om att kommissionen hittills inte fått några indikationer på att det har förekommit överträdelser av de villkor som ålades företaget när stödet beviljades, kan jag försäkra er att vi naturligtvis kommer att övervaka situationen och mycket noga uppmärksamma om villkoren bokstavligen uppfylls.

Kommissionen är i princip skyldig att i partnerskap söka lösningar där man tar hänsyn till alla ekonomiska, sociala och miljömässiga överväganden. I sitt senaste meddelande om omstrukturering och sysselsättning räknade kommissionen klart med att alla sociala krafter skulle mobiliseras för att omstruktureringen skulle följas på bästa sätt, i syfte att åstadkomma en hållbar utveckling för konkurrensen och sysselsättningen.

Kommissionen föreslår särskilt att en förstärkt sektorsvis och regional uppföljning skall ordnas, med särskilda anslag för att stödja genomförandet av denna strategi. Att bevara och förbättra EU:s förmåga till innovation, forskning och utveckling är också av strategisk betydelse. Så sent som för ett par dagar sedan lade kommissionen fram ett ramprogram om forskning och innovation.

Jag är väl medveten om att våra möjligheter verkligen är mycket begränsade när det gäller minskning av arbetstillfällena, och jag delar era känslor i detta avseende, men kommissionen måste noga hålla sig till den lagstiftning som finns. Jag har lovat er att vi noggrant kommer att undersöka detta fall och vidta åtgärder om det skulle visa sig att de villkor som förknippades med stödet inte har uppfyllts.

  Bachelot-Narquin, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Läget i Alstomgruppen har i många månader gett anledning till stor oro. Det handlar om framtiden för Alstoms 25 000 anställda i Frankrike. Vi har fått kämpa hårt, och vår regering har klart och tydligt ställt sig på Alstoms anställdas sida. Det var vår finansminister Sarkozy som förhandlade med den dåvarande kommissionsledamoten Monti så att vi kunde bevilja det stöd som räddade Alstom. Det var naturligtvis en fråga om att garantera de anställdas framtid, men också om att rädda en juvel inom den europeiska energi- och transportindustrin.

Vi talar i kväll om Vélizy och Stuttgart, men också om Brno i Tjeckien och Setúbal i Portugal, och ett stort antal underleverantörer i hela Europa. Tillkännagivandet i dag om att 350 arbetstillfällen kommer att försvinna, varav 200 arbetstillfällen i Vélizy vid Alstom Power Boiler, ökar oron ytterligare bland de anställda. Det stämmer att nedgången på marknaden för pannor är tydlig, men den är inte så stor att det skulle motivera sådana nedskärningar.

Det är naturligtvis inte kommissionens sak att diktera hur företagen skall styra sina företag eller att på regeringarnas vägnar hantera det sociala stödet i samband med alla friställningar. Det förtjänar att påpekas att Alstom Power Boiler är ledande inom tillverkning av rent kol och utvecklar teknik för avskiljande av koldioxid. Vi talar därför inte om ett företag som är dömt att försvinna på grund av åldrande och stelnade strukturer. Att acceptera att det utvandrar till andra sidan Atlanten, eller ännu värre, att det försvinner, är som att blicka mot framtiden genom en backspegel.

De anställda har utvecklat en plan utifrån viljan att skapa en europeisk mästare på ren förbränning – detta måste vi gratulera dem till. Med hjälp av experter har de utvecklat en plan för att i framtiden täcka alla aspekter: den juridiska formen för det nya företaget samt tekniska, kommersiella och sociala aspekter. Vi måste välkomna detta synsätt, som är en vägran att ge efter. Det har lagts fram för EU:s partner, kommissionsledamöterna med ansvar för sysselsättning och socialpolitik, näringsliv, handel, konkurrens och miljö, som avvaktar era slutsatser.

Herr kommissionsledamot! I dag måste ni blicka framåt mot den kulturella och sociala revolution som har satts i rörelse av utkastet till konstitutionsfördrag. Genom konstitutionsfördraget kommer de sociala rättigheterna i framtiden att segra över finslipningen av den inre marknaden, som hade överhanden i de tidigare fördragen. Den sociala dialogen kommer att institutionaliseras, men framför allt måste vi utforma en industripolitik som gynnar kunskapscentrum och garanterar den sociala marknadsekonomi som har föreslagits som socialmodell i artikel 3 i konstitutionsfördraget.

Herr kommissionsledamot! Den fråga vi ställer till er i dag är följande: Hur ser ni på konstitutionsfördragets kommande filosofi? Gå nu inte det gamla EU:s ärenden, utan inrätta det nya EU, det som avses i konstitutionsfördraget. Ni får ett bra tillfälle att göra det genom att garantera framtiden för Alstom Power Boiler.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00

23. Skatte- och miljödumpning

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om följande muntliga frågor till kommissionen om skatte- och miljödumpning:

- (B6-0172/2005) från Glyn Ford för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, Erika Mann för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och Graham Watson för gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa

- (B6-0229/2005) från Pierre Jonckheer för gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen.

  Ford (PSE), frågeställare. – (EN) Herr talman! Liksom kommissionen säkert vet står nästan 300 arbetstillfällen på spel i den brittiska cellofanfabriken i Bridgwater i min valkrets i Förenade kungariket. Anläggningen har tagits över av ett företag som heter Innovia och som för närvarande har anläggningar i Kansas, Carlisle och Bridgwater. Det som nu är på förslag hotar att slita hjärtat ur staden Bridgwater då nästan ett tusen arbetstillfällen riskerar att försvinna i området om man räknar med underleverantörer till företaget.

I kväll har vi nästan för första gången en begäran från alla partier – Labour, de konservativa och liberaldemokraterna – i regionen och i Förenade kungariket, som står förenade i sin reaktion på Innovias förfärliga beslut och som ber kommissionen om hjälp och bistånd.

Vad är det som får företaget att ta detta beslut? Anläggningen i Kansas har aldrig någonsin gått med vinst medan anläggningen i Bridgwater aldrig någonsin har gått med förlust. Men vi har ett förslag om att Bridgwater skall läggas ned. Varför? Därför att delstaten Kansas styrs av en demokratisk majoritet som, trots republikanernas motstånd i representanthuset och senaten, har erbjudit Innovia vissa saker. För det första en muta på två miljoner US-dollar för att flytta arbetstillfällen från EU till Förenta staterna. För det andra en femårig skattebefrielse, vilket innebär att all skatt som arbetskraften betalar in kommer att återbetalas till bolaget under de följande fem åren. Sedan har man, och detta är det mest intressanta, erbjudit ett undantag från att följa miljöbestämmelserna, något som kommer att göra det möjligt att producera cellofan billigt för att sedan exportera detta tillbaka till EU.

Jag skulle vilja fråga kommissionen om dessa ekonomiska mutor är tillåtna enligt WTO:s regler. Om inte, kommer kommissionen då att ta upp frågan med den amerikanska regeringen? Vad kommer man att göra när Innovia tillverkar cellofan i Kansas och sedan dumpar det på EU:s marknad? Hur kommer kommissionen att angripa det problemet? Även om jag håller med om att WTO-reglerna för närvarande inte förbjuder miljödumpning och även om vi inser att olika länder kan ha en miljöstandard som skiljer sig från vår, så invänder vi dessutom mot att man kan göra undantag från dessa specifika normer, något som vi förmodligen kommer att få se mer av som en följd av Kyotoavtalet.

I ett EU-perspektiv är detta förhållandevis obetydligt. Men trots detta är det mycket viktigt för regionen. Det är också mycket viktigt med tanke på det prejudikat som skapas inför framtiden, för om Förenta staterna, dess företag och dess delstatsregeringar kommer undan med detta vid ett tillfälle så finns det överhuvudtaget ingen anledning till varför de inte skulle göra det om och om igen. Därför är detta en viktig principfråga som kommissionen måste ta på allvar. Jag förväntar mig att något skall hända.

  Jonckheer (Verts/ALE), frågeställare. – (FR) Herr talman, herr vice kommissionsordförande! Min grupp har beslutat att delta i denna muntliga fråga för att göra ett tillägg till den. Den fråga som Glyn Ford tar upp hänför sig särskilt till förenligheten med WTO-bestämmelserna. För min del skulle jag vilja gå tillbaka till en fråga som gäller Europeiska unionen och situationen innanför EU:s gränser.

Under förra sammanträdesperioden samtyckte Ekofinrådet till att ange cirka 60 nationella skatteåtgärder inom Europeiska unionen som antogs resultera i skadlig konkurrens, särskilt i enlighet med det arbete som utförts inom OECD. Villkoren i det som kallas Primarolo-uppförandekoden – uppkallat efter den tjänsteman som var ordförande i denna arbetsgrupp – hänförde sig både till standstill-klausuler och rollback-klausuler, med andra ord till en gradvis nedmontering av de nationella villkor som identifierats genom gemensam överenskommelse i Ekofinrådet.

Jag har lagt märke till att vi inte längre talar särskilt mycket, vare sig i parlamentet eller i medierna, om situationen för detta avvecklingsförfarande, och jag skulle vilja veta vad kommissionen anser om förfarandet. Jag är väl medveten om att frågan huvudsakligen ligger inom medlemsstaternas ansvarsområden och att medlemsstaterna är ense om det i Ekofinrådet. Men konkurrenspolitiken är uteslutande EU:s ansvar, och kommissionen har en mycket viktig uppgift i det hänseendet. Av den anledningen anser jag att kommissionen bör ha till uppgift att övervaka och sporra, eller åtminstone varna och informera, när det gäller att bekräfta de åtaganden som gjorts inom Ekofinrådet.

Jag vill komplettera denna fråga genom att säga – och ni känner till det lika bra som jag – att vi fortfarande har långt kvar till en harmonisering av bolagsskatten och skatteunderlaget inom EU, vilket debatterades i Prodikommissionen på grundval av dess arbete för en gemensam miniminivå för bolagsbeskattning inom EU. Det är en utveckling som min grupp anser vara önskvärd.

Vi betraktar därför de beslut som fattats av Ekofinrådet som ett minimum och jag hoppas verkligen att kommissionen kan kommentera detta förfarande i kväll och under de kommande månaderna. Detta beror på att jag anser att de problem som vi står inför i vissa länder när det gäller utkastet till en konstitution för Europa tyvärr inte hjälper oss och att det finns en välgrundad oro för att den skadliga konkurrensen kommer att fortsätta och förvärras inom Europeiska unionen. Därför är det enligt min åsikt en ytterst viktig politisk uppgift att se till att åtminstone de åtaganden som gjorts inom Ekofinrådet uppfylls, och att kommissionen, på samma sätt som parlamentet, deltar i utvecklingen av denna process.

  Watson (ALDE), frågeställare. – (EN) Herr talman! Jag reser mig som talesman för min grupp för att sluta mig till de farhågor som tidigare talare gett uttryck för när det gäller denna hemska situation med ett innovativt och ärligt talat ganska anmärkningsvärt företag i den valkrets som Glyn Ford och jag företräder.

Innovia Films är en vinstbringande företag som har utvecklat en process som upptäcktes i Förenade kungariket 1898. Jag misstänker att om samma process hade upptäckts i Skandinavien år 1998, så hade den betraktats som den bästa tillgängliga tekniken, plastförpackningar skulle ha förbjudits och cellofan skulle ha använts i stället. Ledsamt nog för cellofanet upptäcktes det betydligt tidigare. Jag välkomnar emellertid det partiöverskridande stöd som man har visat kampanjen för att få ett erkännande av de problem som orsakas av amerikanernas politik och för att man skall ta itu med saken.

Idag på förmiddagen debatterade vi resultatet av Europeiska rådets möte om översikten av Lissabonagendan. I den resolution som parlamentet antog med partiöverskridande stöd var vi överens om att en industripolitik behövs. Om det finns en industripolitik, då måste vi se på hur vi kan stödja företag som det här. När jag skrev till kommissionsledamot Piebalgs på företagets vägnar för ett tag sedan för att höra om det fanns någon tillgänglig stödform för företaget, svarade han att det finns program för att ge stöd till nya och innovativa system men att företaget i detta fall inte var berättigat till ett sådant stöd. Jag undrar om vi inte borde se över vår industripolitik igen.

Brevet från kommissionsledamot Mandelson till Mel Dando, en av de inblandade fackliga tjänstemännen, tar upp de politiska problem som vi har stött på i anläggningen i Kansas när det gäller skattebefrielse och åsidosatta miljöregler. Peter Mandelson påpekar att dessa skattebefrielser tycks vara subventioner men att de inte hamnar i den förbjudna kategorin. Han går vidare och pekar på att det inte finns några bestämmelser i WTO-avtalen som omfattar miljödumpning och säger att åtgärderna därför inte tycks bryta mot gällande WTO-regler.

Min fråga till kommissionen blir följande: Om det inte finns några bestämmelser i WTO-avtalen som omfattar miljödumpning, varför är det så? Vad gör kommissionen för att se till att vi får bestämmelser som omfattar miljödumpning? Det som har hänt i det här fallet drabbar, som Ford sade, kanske inte ett enormt antal arbetstillfällen sett ur ett europeiskt perspektiv, men det är väldigt många arbetstillfällen för en liten industristad som Bridgwater, och detta är något som kan upprepas över hela EU om det visar sig att olika delstater i Förenta staterna har som strategi att stjäla våra arbetstillfällen på detta sätt.

Det här är kapitalismens fula tryne. Vad vi ser här är ett företag som blivit uppköpt av ett konsortium som ägnar sig åt att renskrapa företag på tillgångar och ge tillbaka så mycket pengar som möjligt till investerarna utan att ta hänsyn till vårt samhälles eller våra industriers allmänna välgång. Detta är ett fall där kommissionen bör agera. Jag hoppas att kommissionsledamot Günter Verheugen som är närvarande här i kväll och kommissionsledamot Mandelson kommer att ta upp det här fallet med amerikanerna och undersöka vad vi kan göra för att rädda fabriken i Bridgwater och för att potentiellt rädda många hundratusentals andra arbetstillfällen över hela EU som skulle kunna drabbas av en liknande utveckling.

  Parish (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Jag välkomnar tillfället att diskutera skatte- och miljödumpning inom brittiska Cellophane i Bridgwater. Brittiska Cellophane har en lång och ärofull historia som sträcker sig mer än 50 år tillbaka. Företaget har en mycket lång historia som industriell kraft och styrka i Bridgwater. Bridgwater är också en av de ledande industristäderna i sydvästra England.

Arbetskraften vid brittiska Cellophane har under lång tid minskat, men företaget har alltid haft en ovanligt hög produktivitet och ett synnerligen gott förhållande till de anställda och det har varit till utomordentlig hjälp för staden på alla nivåer.

Cellofan är en mycket viktig handelsvara världen över. Brittiska Cellophane producerar ungefär 60 000 ton om året. Denna handelsvara har producerats i ytterst produktiva, motiverade och lönsamma anläggningar. Under de senaste åren har företaget förändrats dramatiskt. Det köptes av Candell Investments och jag skulle vilja tala om tre av dess fem anläggningar.

Två anläggningar ligger i Förenade kungariket och en i Förenta staterna. De två i Förenade kungariket är produktiva och motiverade anläggningar, en i norr och en i Bridgwater. Jag skulle vilja uppehålla mig vid den tredje anläggningen i Kansas.

Lagstiftaren i delstaten Kansas har lagt ned en enorm summa pengar för att behålla anläggningen där. Vi talar om miljontals US-dollar, inte några hundra tusen. Det genomfördes en offentlig omröstning för att ge offentliga medel till anläggningen, och man har även fått en miljömässig friskrivning i fem år för att ytterligare undergräva brittiska Cellophanes framtidsutsikter. Det tar inte slut här. Anläggningen är improduktiv och går inte med vinst. Varför skulle någon vilja ge pengar till en anläggning som inte går med vinst och inte är produktiv, vare sig den ligger i Kina, Australien eller Förenta staterna?

Tre hundra brittiska arbetstillfällen i en lönsam, ytterst produktiv anläggning hotas av en anläggning som inte uppfyller WTO:s regler. Brittiska Cellophane bidrar med ungefär 20 miljoner pund sterling årligen till ekonomin via löner samt direkta och indirekta varor. Vi talar om en lönsam och ytterst produktiv anläggning. Man har gjort allt för att förändra den och den överträffar vida den amerikanska. Den producerar fler och bättre kvalitetsvaror. Man har gjort allt för att anläggningen skall förbli lönsam. Vi bör inte låta den offras bara för att en amerikansk anläggning kan komma undan med något som inte vi kan.

Stödåtgärderna är otillåten handel, de innebär otillåten dumpning och användning av illojal konkurrens mot lönsamma anläggningar. Vi bör inte låta detta ske. Om det här är en värld med fri handel så bör vi be Världshandelsorganisationen att granska denna fråga. Jag ber kommissionen att ta upp detta med det snaraste. Det finns ett partiöverskridande stöd för detta. Jag anser att WTO bör agera. Jag ber kommissionen att ta upp ärendet.

  Verheugen, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Låt mig börja med att ta itu med själva sakfrågan. Kommissionen är medveten om planerna på att lägga ned och eventuellt omlokalisera Innovia Films anläggning i Bridgwater, och vi har bett tjänstemännen att undersöka om de åtgärder som delstaten Kansas har vidtagit strider mot WTO:s regler. I samverkan med de berörda medlemsstaterna kommer vi också att undersöka om det i denna situation finns någon annan utväg enligt internationell rätt.

Jag skulle vilja tillägga att min egen politiska bedömning av detta fall är helt och hållet densamma som den som ledamöterna har formulerat under debatten. Om reglerna för statligt stöd i Förenta staterna tillämpas i Kansas så är det sannerligen en praxis som inte är tillåten här. Lyckligtvis, eller olyckligtvis, tillhör dock delstaten Kansas inte Europeiska unionen.

Detta innebär inte minst att man måste undersöka de möjligheter som erbjuds genom klagomålsförfarandet inom ramen för OECD:s riktlinjer för multinationella företag, enligt vilka företag inom OECD skall avstå från att söka eller godkänna friskrivningar som inte tas upp i den lagstadgade eller rättsliga ram som rör frågor om miljö, hälsa, säkerhet, arbete, beskattning, finansiella incitament eller andra frågor. Det bör dock noteras att dessa riktlinjer och de rekommendationer som kan uppstå genom klagomålsförfarandet inte är rättsligt bindande.

När det gäller WTO håller kommissionen på att utvärdera om de åtgärder som vidtagits i Kansas överensstämmer med WTO:s avtal om subventioner och utjämningsåtgärder. Samtidigt som det enligt dessa bestämmelser i princip är tillåtet för WTO-medlemmar att bestämma sin egen skattepolitik är det förbjudet att införa skattebefrielser när de direkt främjar exporten. Vad vi måste undersöka är alltså om åtgärderna i Kansas direkt främjar exporten. Om så är fallet strider de mot WTO:s regler.

Jag skulle vilja lägga till några allmänna kommentarer om WTO:s roll på området miljöpolitik. Låt mig först betona att medlemmarna i WTO uttryckligen har erkänt vikten av att arbeta för en hållbar utveckling och se till att den internationella handeln och miljöpolitiken går hand i hand. Europeiska unionen spelar en mycket aktiv roll i det avseendet, men arbetet är inte slutfört. WTO-medlemmarna kan själva välja sin miljöpolitik på nationell, regional och, när det gäller multilaterala miljöavtal, global nivå. Detta innebär också att åtgärder mot olagliga brott mot befintlig regional, nationell eller internationell miljölagstiftning bör vidtas på dessa nivåer.

Den lämpliga lösningen på ”miljödumpning” på global nivå är därför att öka miljöregleringen genom lagligt bindande instrument som multilaterala miljöavtal, och kommissionen är mycket aktiv på det området.

När det gäller den andra frågan, om skadlig skattekonkurrens i EU, så är alla EU-medlemsstater anslutna till uppförandekoden för företagsbeskattning. Koden syftar till att bekämpa specifika skatteåtgärder som påverkar, eller kan påverka, lokaliseringen av företag inom gemenskapen. Nästan alla skadliga skatteåtgärder som identifierats till följd av en expertgranskning har avvecklats eller håller på att avvecklas. Kommissionens skattepolitik syftar mer allmänt till att främja kodens principer gentemot tredjeländer för att kunna ta itu med den skadliga skattekonkurrensen på en så bred geografisk bas som möjligt. Kommissionen har med hänsyn till detta redan inkluderat en hänvisning till principerna i koden i flera internationella avtal med tredjeländer, och den har för avsikt att inkludera denna hänvisning i framtida avtal. Dessutom stöder kommissionen OECD:s ansträngningar att avveckla skadliga skatteförfaranden.

  Mann, Erika, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag följer i spåren av de ledamöter som redan har talat och vill rikta ytterligare en fråga till er om det problem vi diskuterar. 1992 antog vi tillsammans Förenta staterna den nya transatlantiska agendan, som svarar för olika dialoger, av vilka somliga fungerar bra och andra mindre bra. Vi vet att affärsdialogen fungerar mycket bra, och det gör också konsumentdialogen, men vi har i många år märkt att det finns allvarliga problem med den dialog som har till uppgift att närma anställda till varandra – nämligen arbetsdialogen. Det finns olika anledningar till detta. I viss mån har det att göra med de olika traditionerna i Förenta staterna och Europa.

Nästa toppmöte beräknas hållas i sommar, och som en mycket viktig punkt vill jag be er att ni, när ni förbereder mötet, träffar rådet igen och i er egenskap av kommission överväger vad ni kan göra för att stödja denna dialog. Trots att detta är något som borde överlåtas åt fackföreningarna vet jag av erfarenhet att det blir nödvändigt att granska vad vi inom de olika EU-institutionerna kan göra för att verkligen hålla dialogen i gång, eller kanske återuppliva den.

Jag skulle gissa att detta exempel är bra för er att hänvisa till när ni försöker återuppliva denna dialog. Jag vill vidare rekommendera att ni tar upp problemet i samband med affärsdialogen och talar med företagen själva för att se om det inte vore möjligt att komma fram till en överenskommelse, så att OECD:s riktlinjer, som ni har hänvisat till, verkligen genomförs i praktiken, i stället för att åsidosättas av olika stater – i detta fall Kansas, även om flera andra kan ha gjort samma sak.

Det anser jag vara enormt viktigt, för i ett globalt sammanhang och med en internationell konkurrens som helt säkert inte blir enklare utan snarare svårare är det inte mer än rätt att de stater som verkar inom OECD:s ram faktiskt håller sig till spelreglerna. Kanske kan ni tala om var ni står i denna fråga och säga om ni kan överväga att inkludera detta som en diskussionspunkt.

Om jag får övergå till den andra punkten som ni tog upp, nämligen att kommissionen och rådet – liksom även parlamentet, vill jag tillägga – i många år har tryckt på för att få till stånd en intensivare diskussion inom WTO och för att WTO skall inkludera arbetsnormer, miljönormer och sociala normer, vill jag säga att jag skulle anse att det vore i sin ordning att gå tillbaka till denna fråga under den nuvarande rundan, även om jag vet att det blir mycket svårt. Jag kan försäkra er att parlamentet återigen kommer att ta upp frågan i en resolution.

  Krahmer, för ALDE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag vill diskutera denna fråga från De gröna och bortsett från eventuella straffbara handlingar mot WTO rikta ett par frågor till frågeställaren.

Herr Juncker! Er fråga uttrycker farhågan att avlägsnandet av handelshinder skulle kunna resultera i skattedumpning. Ni hänvisar också till bidrag som underminerar det multilaterala handelssystemet. Anser ni inte att det finns ett samband mellan höga skatter och höga bidrag? Antar ni att de sociala och miljömässiga normerna undantagslöst och oundvikligen falla i en värld utan de tulltariffer som utgör handelshinder? Eftersom ni aldrig underlåter att nämna konkurrens i samma andetag som sådana ord som ”skadlig” och ”dumpning”: Är ni rädd för den?

Vad är det som faktiskt ger välstånd och arbetstillfällen? Är det utbytet av varor och tjänster på öppna marknader utan handelshinder, eller är det mer splittrade marknader med höga handelshinder? Anser ni, liksom jag, att endast en konkurrenskraftig nationell ekonomi är i stånd att uppfylla höga miljömässiga normer? Bör vi i så fall inte en gång för alla överge den konstanta förespeglingen att låga skatter och öppna marknader är samma sak som låga miljömässiga och sociala normer? Det vore också intressant att få veta vad kommissionsledamoten anser om detta.

  Portas, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) God kväll, herr talman! Det är ett nöje att ha en landsman som talman under kvällens sammanträde. I det fall som vi diskuterar har ett brittiskt cellofanföretag förletts att flytta till Kansas, enbart på grundval av att denna stat har krympt sin skatte- och miljölagstiftning.

Detta är tyvärr inte ett undantag från regeln, eftersom själva regeln har uppmuntrat till en sådan åtgärd. Detta fall, liksom Alstomfallet som vi diskuterade tidigare, illustrerar tydligt ett välkänt problem, nämligen omlokaliseringar som grundar sig på antisocial eller anti-miljömässig konkurrens. Jag skulle kunna ge er liknande exempel från Portugal.

I förrgår kom faktiskt arbetstagare till Strasbourg från Yasaki Saltano, ett företag som har två anläggningar i Portugal, och 10 anläggningar totalt i Europa. Detta japanska multinationella företag har sysselsatt 7 500 personer i Portugal, men i dag har det hälften så många anställda. Just i går kom styrelsen med hotet att om man inte fick ytterligare statsstöd skulle ytterligare 500 anställda friställas i augusti. Det bör påpekas att detta företag fick gratis mark och infrastruktur, att det hade fått gemenskapsstöd i flera år, att nivån för arbetsrelaterade sjukdomar, t.ex. artrit, bland dess arbetare är abnormt hög och att detta är det argument som styrelsen använder sig av för att inte friställa på grund av övertalighet utan övertala de sjuka personerna att säga upp sig.

Herr talman! Denna lögn måste upphöra någon gång. Det är sorgligt att se kommissionens oförmåga i sådana fall, vilket visar att den har gett upp. Förenta staterna och EU förespråkar den ena dagen i WTO att protektionismen skall upphöra, men nästa dag återinför de den eller inrättar jämförbara fördelar som grundar sig på orättvisa kriterier. Upphörandet med protektionismen måste åtföljas av ökade sociala rättigheter och strängare miljöövervakning. Det är alternativet till den nyliberala ordningen, där det inte kommer att finnas några fler Kansas att klaga på.

  Lundgren (IND/DEM). – Herr talman! Jag konstaterar med tillfredsställelse att vi här ikväll diskuterar frågor som verkligen bör diskuteras och avgöras i kammaren. Det är tyvärr alltför vanligt att ledamöterna ägnar sig åt debatt och beslutsfattande som enligt subsidiaritetsprincipen inte hör hemma i denna kammare, men i detta fall är saken klar.

EU har en gemensam handelspolitik. Parlamentet har därför starka skäl att bevaka åtlydnaden av reglerna för global frihandel. Ett sådant system är den viktigaste vägen för att höja välståndet i både fattiga och rika länder, men systemet förutsätter att enskilda länder och handelsblock inte bedriver protektionism, som ofta har formen av tullar och andra handelshinder. Den kan också ha formen av subventioner eller specialregler för viss produktion för att locka till sig eller behålla verksamheter som annars inte skulle klara sig i internationell konkurrens.

Sådana frågor regleras av WTO. Jag förenar mig med de andra talare i kammaren som har krävt att kommissionen snarast vidtar åtgärder mot länder och delstater i unioner som bryter mot WTO:s bestämmelser. Det är dock viktigt att se den principiella skillnaden mellan otillåtna och tillåtna medel, mellan produktionsvänlig politik och dumpning. Det är inte otillåtet att välja en allmänt låg skattenivå för att gynna tillväxten. Det som är otillåtet är att gynna utvalda företag eller branscher med skatteförmåner. Det kallas skattedumpning. Det är likaså tillåtet att ha förhållandevis låga ambitioner i ett lands miljöpolitik under en fas när landet är fattigt och måste prioritera tillväxten. Så gjorde dagens rika länder när de var fattiga. Det som är otillåtet är att ge särskilda dispenser från gällande miljökrav i syfte att gynna enskilda företag eller branscher. Det kallas miljödumpning.

Jag hemställer att kommissionen i sin analys och sina åtgärder tydligt skiljer mellan legitima regler för att gynna tillväxt och välstånd och illegitima dumpningsmetoder.

  Ford (PSE), föredragande. – (EN) Herr talman! Med hänsyn till att kommissionsledamot Günter Verheugen har uppgett att kommissionen håller på att undersöka om stödåtgärderna direkt främjar exporten – vilket skulle vara olagligt – skulle jag vilja be honom att på kommissionens vägnar skriva till företaget och be dem att skjuta upp beslutet att lägga ned anläggningen, vilket skall ske inom 15 dagar, tills detta har fastställts.

  Verheugen, kommissionens vice ordförande. – (EN) Jag skall vidarebefordra frågan till min kollega Peter Mandelson som ansvarar för ärendet.

Jag skulle vilja säga till Erika Mann att jag noterar och helt och hållet instämmer i rekommendationerna. Jag kommer att se till att frågan diskuteras vid rundabordssamtal om företagsfrågor mellan EU och Förenta staterna och i andra forum.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00

24. Diskriminering av arbetstagare och företag från de nya medlemsstaterna på den inre marknaden

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en muntlig fråga (B6-0173/2005) till kommissionen om diskriminering av arbetstagare och företag från de nya medlemsstaterna på EU:s inre marknad från Jacek Protasiewicz med flera, för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater.

  Protasiewicz (PPE-DE). – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Om mindre än tre veckor är det ett år sedan utvidgningen av Europeiska unionen. För miljoner medborgare i Centraleuropa innebar utvidgningen att deras drömmar uppfylldes om ett gemensamt Europa som styrs med rättvisa principer och med jämlika möjligheter för alla.

Under förberedelserna för utvidgningen öppnade de nya länderna sina marknader och tillät att västeuropeiska företag, varor, tjänster och arbetstagare strömmade in i landet. Detta skedde ofta mot bakgrund av upphettade inrikesdebatter och trots starka protester från många grupper, huvudsakligen sådana som företrädde arbetstagarna. Dessa befarade att de skulle mista jobben och kom med starka argument för att de nationella marknaderna skulle skyddas från orättvis västeuropeisk konkurrens. Icke desto mindre ansåg vi att medlemskap i Europeiska innebar att vara en del av den gemensamma marknaden med garanterad frihet att bedriva ekonomisk verksamhet överallt inom unionens territorium. Samtidigt var vi övertygade om att EU-fördragen innehöll rättvisa bestämmelser för alla aktörer, oavsett varifrån de kom. Olyckligtvis har det under de senaste 11 månaderna förekommit åtskilliga fall av diskriminering av entreprenörer från de nya länderna, som vill bedriva ekonomisk verksamhet i vissa av länderna i den så kallade gamla unionen, och det har även förekommit diskriminering av deras anställda.

De mest uppenbara fallen av diskriminering äger rum i Nederländerna, Österrike och Italien. Rättssystemen i dessa länder medger att företag och arbetstagare behandlas olika beroende på om de kommer från de så kallade 15 gamla länderna eller de 10 nya länderna. Ett typiskt exempel är kravet på de senare att ansöka om tillstånd för de arbetstagare som är stationerade i landet redan innan den ekonomiska verksamheten påbörjas. Detta är ett mycket tidskrävande förfarande, som kan ta upp till sex veckor i Österrike, och kravet ställs bara på företag och arbetstagare från de nya länderna. Ekonomiska enheter från de 15 gamla länderna avkrävs inte några ansökningar av detta slag. I stället begär man bara av dem att de skall meddela de aktuella myndigheterna och förse dem med ett enda dokument med information och en lista på arbetstagare som är stationerade utomlands. De kan börja att erbjuda tjänster genast, utan någon onödig försening. Om myndigheterna vill genomföra kontroller, kan dessa äga rum medan arbetet pågår, utan att det inkräktar på företagets ekonomiska verksamhet. Detta är ett tydligt exempel på diskriminering som sanktioneras i den nationella lagstiftningen och som resulterar i överträdelse av villkoren för rättvis konkurrens på den gemensamma marknaden.

Det finns också en rad andra länder där det visserligen inte förekommer några formellt diskriminerande villkor, men där förvaltningen och tjänstemännen uppträder så att det i praktiken är omöjligt för företagen från de nya medlemsstaterna att fritt utöva sin verksamhet.

Jag har med mig en samling klagomål från entreprenörer som har råkat ut för särskilt olycklig behandling, trots att de hade uppfyllt alla formella krav. Den typ av behandling som både företagens ägare och de anställda utsattes för medan arbetet pågick omfattar bland att få sina händer stämplade, bli försedda med handklovar, få hundar bussade på sig och till och med arresteras utan något verkligt skäl. Jag beklagar att jag måste säga att Tyskland och Frankrike är länder där detta slags behandling förekommer alltför ofta.

Jag vill därför fråga kommissionsledamoten vilka åtgärder kommissionen kommer att vidta för att se till att fördragets villkor om jämlik behandling av företag och medborgare uppfylls? Har kommissionen redan granskat villkoren i medlemsstaterna i syfte att se till att de ekonomiska enheterna från de nya medlemsstaterna får spela på samma villkor? Vad blev i så fall resultatet? Om inte, när kommer denna granskning av rättsliga villkor och praxis att genomföras för att undvika diskriminering?

Jag vill också ta upp en synpunkt som ett stort antal av mina kolleger delar. Vi menar att om kommissionen inte aktivt engagerar sig i bekämpningen av diskriminering av företag och arbetstagare från de nya medlemsstaterna, så kommer vi att misslyckas med att uppnå de ekonomiska mål som identifierades i Lissabonstrategin.

Sammanfattningsvis vill jag säga att jag litar på att Europeiska kommissionen är medveten om situationen. Kommissionsledamot Verheugens närvaro i kammaren i dag, i egenskap av kommissionens vice ordförande, ger mig anledning hoppas att detta verkligen är fallet.

  Verheugen, kommissionens vice ordförande. – (DE) Herr talman! Om någon här i kammaren känner till vilka problem man har i de nya medlemsstaterna så är det jag, som i fem år varit ansvarig för utvidgningen, så ni behöver inte tala om det för mig.

Beträffande det fall som ni har hänvisat till har kommissionen fått klagomål som rör en särskild medlemsstat, som anklagas för att överträda gemenskapslagstiftningen genom att man begär arbetstillstånd för arbetstagare från de nya medlemsstaterna som skickas eller skall skickas till denna medlemsstat för att utföra tjänster. Kommissionen har därför vidtagit nödvändiga åtgärder mot denna medlemsstat, avser att inleda överträdelseförfaranden mot staten och kommer att se till att problemet avhjälps.

Kommissionen känner inte till några andra klagomål. Det har i synnerhet inte förekommit några klagomål som rör fri etableringsrätt, vilket ni hänvisade till, och denna genomfördes inte så sent som den 1 maj 2004, utan i stället för så länge sedan som mitten på 1990-talet. Om ni känner till några fall med diskriminering i samband med den fria etableringsrätten vore kommissionen tacksam om ni vidarebefordrade denna information. De enda offentliga klagomål som kommissionen har mottagit har att göra med fri etableringsrätt i en enda medlemsstat, och nödvändiga åtgärder har vidtagits för att åtgärda detta.

  Handzlik för PPE-DE-gruppen. – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! Principen om lika behandling för organisationer från de olika medlemsstaterna är en av hörnstenarna i Europeiska unionen. Vi diskuterar i dag fall med diskriminering mot entreprenörer och arbetstagare från de nya medlemsstaterna på marknaderna i det gamla EU. Jag skulle vilja fråga om det är tillbörligt att den franska förvaltningen frågar polska entreprenörer som vill tillhandahålla tjänster i Frankrike på vilket sätt de anser att de är bättre och därför kan motivera att de skall få tillstånd att bedriva verksamhet i Frankrike. Jag har gjort en hel del undersökningar och funnit att entreprenörer från små och medelstora företag i de nya medlemsstaterna i de flesta fall sällan klagar hos de aktuella myndigheterna på den diskriminering som de har upplevt. Dessa entreprenörer har bara begränsade resurser till sitt förfogande och gör ett medvetet val att inte engagera sig i utdragna och kostsamma rättsliga förfaranden. De är helt enkelt rädda för att utsättas för ytterligare förföljelse från värdlandets sida, med tanke på att den genomsnittliga entreprenören befinner sig i en mycket svag situation när han ställs inför hela statsapparaten.

En av de uppgifter som våra väljare ger oss gäller försvaret av offren för diskrimineringen. Vi är således väktare av unionens grundläggande principer, och vi borde fråga oss vilket tillstånd EU kan hamna i om vi inte först bekämpar diskrimineringen. Det finns två frågor som är av yttersta vikt för unionens framtid. En är Lissabonstrategin och den andra är tjänstedirektivet. Vi förstår alla att diskriminering paralyserar den inre marknaden och hindrar den från att fungera som den skall, vilket i sin tur gör det omöjligt att uppnå målen i Lissabonstrategin. Det ligger därför i allas vårt intresse att se till att den inre marknaden verkligen blir en gemensam ekonomisk enhet som är fri från diskriminering. Detta kan inte uppnås om det byggs upp en mängd nationella hinder.

Sammanfattningsvis vill jag påpeka att de exempel på diskriminering på den inre marknaden som diskuterats i parlamentet i dag är beklagansvärda hinder för våra gemensamma ansträngningar att åstadkomma integration. Om vi tillåter att dessa hinder kvarstår, kommer vi alla att få ta konsekvenserna.

  De Rossa, på PSE-gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Jag skulle behöva två timmar för att redogöra för de problem som migrerande arbetstagare möter när de kommer till Irland för att arbeta där. Vi har rykte om oss att vara ett av de mest generösa länderna när det gäller att låta de tio nya medlemsstaterna få tillträde. Det är sant. Det finns många goda arbetsgivare i Irland som behandlar sina arbetstagare väl. Men olyckligtvis finns det även arbetsgivare i Irland som behandlar arbetstagare från de tio nya länderna riktigt illa. Vi har fall där arbetare har förväntats arbeta tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan för en euro i timmen. Vi har situationer där den polska ambassaden öppet säger att de har köer av människor som kommer dit gråtande efter att ha blivit uppsagda på fläcken av arbetsgivare som vet att det finns en kö av polska arbetare som väntar på att ta deras jobb.

Det specifika fall som jag vill ta upp i kväll anknyter till ett verkligt fall, inte i en medlemsstat men i ett kandidatland. Det är ett turkiskt företag som anställer turkiska arbetare i Irland och som sysslar med att systematiskt bedra sina anställda. Företaget har fört över pengar som tillhör dessa arbetare till ett konto som det kontrollerar i en nederländsk bank. Man misstänker att företaget äger denna bank.

Jag skulle vilja att kommissionsledamoten undersöker fallet. Jag skulle vilja att kommissionen kontaktar de irländska myndigheterna för att ta reda på varför det har krävts att en parlamentsledamot avslöjar omständigheterna trots att vi har en avdelning som ansvarar för att undersöka brott mot arbetsrätten. Vi har 21 inspektörer som täcker hela landet, ett sorgligt litet antal. Vi skulle behöva åtminstone 100.

Jag skulle också vilja att kommissionen undersöker om Gama – det företag som jag refererar till – är inblandat i penningtvätt och olagligt flyttar pengar som tillhör arbetstagarna från Irland till den bank i Nederländerna som det påstås att företaget också äger.

Jag vill att man undersöker detta. Det räcker inte att vi klappar oss själva på axeln och säger att vi gör bra saker, skapar konkurrens och ser till att människor får arbete när samma människor blir utnyttjade på ett sorgligt sätt. Det duger inte. Kommissionen måste ta sitt ansvar och se till att EU- lagstiftningen efterlevs.

  Grabowski, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! När det gäller de ekonomiskt svagare länderna som Spanien, Portugal, Grekland och Irland som anslöts senare till unionen, antog unionen en konsekvent politik som uppmuntrade till utveckling av entreprenörskap och konkurrensförmåga. En del av denna politik medförde att tillträdet till EU:s marknad underlättades, vilket ledde till en ökning i handelsbalansen för ifrågavarande länder. Det var en av nyckelfaktorerna för den snabba ökningen av arbetstillfällen, skatteintäkter för länderna, investeringar och, som ett resultat av detta, en snabb ekonomisk utveckling. Ett enklare tillträde till gemenskapens marknader tillät de mindre utvecklade länderna att avsevärt minska gapet mellan sig själva och de mer utvecklade länderna. Jag frågar er, mina damer och herrar: fick de tidigare kommunistländerna som ville ansluta sig till Europeiska unionen samma möjligheter? Svaret är att det fick de inte. I stället för att visa solidaritet och ge stöd, utnyttjade unionen sin egen styrka och sitt stora övertag. Den drog också fördelar av ledarnas undergivenhet och korruption och försenade anslutningen för att kunna pressa fram ytterligare eftergifter. Det tydligaste exemplet på ovannämnda politik var den negativa handelsbalansen mellan Polen och Europeiska unionen, som belöpte sig på mer än 10 miljarder euro per år. De nya arbetstillfällena och vinsterna skapades i EU, inte i Polen, men det var Polen som fick lida av ökad arbetslöshet och fattigdom. Vad innebar det för de polska företagen att de öppnade sin marknad för EU-företag? Vad betydde anslutningen till EU för dem? För det första innebar den orättvis konkurrens från företag med tekniska och ekonomiska fördelar. För det andra betydde den att polska företag, banker och finansinstitut köptes upp för en ringa penning av EU-koncerner. Ofta betalade de utländska koncernerna varken skatt eller investerade i Polen. Det som var ännu värre var att de förde ut sina vinster ur landet. För det tredje betydde det att polackerna måste göra stora uppoffringar för att modernisera sina företag och bära de avsevärda kostnader det innebar att uppfylla unionens krav, normer och förordningar. För det fjärde betydde det att de fick samtycka till kostsamma och besvärliga byråkratiska och administrativa förfaranden och också till skattesystem som gjorde de polska företagen mindre konkurrenskraftiga och ökade arbetskostnaderna. Mervärdesskatten är ett exempel på detta. För det femte innebar det att samtycka till de kvoter, begränsningar och restriktioner i produktionen som ålades dem av unionen, antingen i förhållandevis konkurrenskraftiga och moderna sektorer, exempelvis den polska varvsindustrin, eller i sektorer som tillverkade högkvalitativa produkter, till exempel livsmedelsindustrin.

Nästan ett år har gått sedan Polen blev medlem av Europeiska unionen, och det har visat sig att polska företag, trots alla begränsningar och svårigheter som lagts i deras väg, har lyckats bli konkurrenskraftiga, exportera och arbeta bättre. Detta gäller också för individerna. Reaktionen bland regeringar och lokala förvaltningar i medlemsstaterna har blivit att tillgripa andra åtgärder för att begränsa polska företags tillträde till marknaderna i EU. Exempel på sådana åtgärder är bestämmelserna om tillhandahållandet av tjänster, vilket är den marknadssektor som står för 70 procent av BNP, samtidigt som den skapar praktiskt taget 100 procent av alla nya arbetstillfällen. De begränsningar som ålagts polska företag och deras anställda arbetstagare inom byggnadsindustrin är ett annat exempel. För att göra saker och ting ännu värre genomförs dessa restriktiva villkor av övernitiska lokala tjänstemän. Man skulle kunna skriva en bok om den förföljelse som polska företag får utstå. Klagomål som inges till de lokala myndigheterna följs inte upp. Det kommer inte som någon överraskning när man får veta att samma övernitiska tjänstemän aldrig engagerar sig i några fall där polska arbetstagare är underbetalda eller olagligt anställda, eller när de innehar oattraktiva jobb. Vad är egentligen Europeiska unionen, och vad syftar den till?

Var alla dessa slagord om solidaritet, om att undanröja skillnader, om påskyndad utveckling och om den gemensamma marknaden bara tomt prat?

Polen och de andra tidigare kommuniststaterna kan inte längre ge upp mer till Europeiska unionen. De har gett allt de kunde. De polska entreprenörerna kommer därför att ta parti för sitt land, och vi, de polska ledamöterna i parlamentet, kommer att stå skuldra vid skuldra med dem. Vi väntar på snabba och bestämda beslut för att undanröja fall av diskriminering och orsaken till dem. Våra krav är inte orimliga. Allt vi vill ha är jämlika villkor och rättvisa spelregler för alla. Vi kommer att slåss tills vi vinner målet, även om det betyder slutet för Europeiska unionen!

  Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill börja med att tacka Jacek Protasiewicz för att han tar upp denna fråga. Jacek Protasiewicz företräder samma valkrets som jag, och i själva verket har vi fyra talare från Nedre Silesien, vilket gör att regionen blir något av en fanbärare för det här ärendet. Det är verkligen lovvärt, och jag är glad för det.

Utvidgningen resulterade inte bara i många ekonomiska fördelar för de nya medlemsstaterna, utan den ledde också till enorma ekonomiska fördelar för unionen som helhet, särskilt när det gäller möjliga vinster. Detta skedde därför att de nya länderna erbjöd något lägre skatter och billigare arbetskraft, samtidigt som den rättsliga ramen för bedrivande av näringsverksamhet stabiliserades tack vare integrationen. Dessa länder erbjuder därför Europeiska unionen möjligheter, och inte hot, som vissa talare har antytt. Därför är vi oroade över situationen där polska, tjeckiska och ungerska entreprenörer råkar ut för att myndigheterna avsiktligt sätter hinder i vägen för deras näringsverksamhet på den gamla unionens territorium. Tyvärr gäller detta alla tio länderna. Att stänga den gemensamma marknaden för dessa entreprenörer innebär att man agerar till förfång för de nya länderna. Det är också skadligt för integrationen, eftersom det underminerar det förtroende som människorna i EU har för integrationsprocessen. Men det viktigaste är att det skadar välfärden i EU. Vi minns alla konflikten om skatter och socialpolitik. Vi skriver inte under på den socialistiska synpunkten att konkurrens mellan sociala system eller skattesystem innebär dumpning och är till förfång för välfärden för alla européer. Antingen antar vi en pluralistisk syn på beskattning och socialpolitiska frågor i EU, eller också kommer vi att förlora till handelspartner som befinner sig mycket längre bort än de nya länderna. Jag syftar på Kina och Indien.

Det kan hända att man beslutar att fortsätta med att hålla polska och andra entreprenörer utanför, men man bör komma ihåg att detta kommer att leda till att EU sjunker djupare ned i ekonomisk stagnation. I stället för att dryfta vaga idéer om harmonisering av olika aspekter av den ekonomiska lagstiftningen och skattelagstiftningen bör Europeiska kommissionen koncentrera sig på att fullfölja den grundläggande uppgift som fortfarande inte är löst efter 50 år, nämligen inrättandet av den gemensamma marknaden.

  Belohorská (NI). – (SK) Järnridån kollapsade för femton år sedan, och människorna i Östeuropa såg verkligen fram emot att bli jämställda partner, förvisso efter att ha uppfyllt vissa ekonomiska kriterier.

Hur ser det ut i dag? Tillsammans med många parlamentsledamöter diskuterade Günter Verheugen här med medkänsla de problem som orsakades av friställningar hos Alstom, och nämnde ödet för 250 anställda. Käre herr Verheugen! Mer än någon annan borde ni vara medveten om att det i Slovakien inte var hundratals utan tusentals som blev utan arbete på grund av de reformer som vi genomförde för att kunna bli medlem av Europeiska unionen. För att uppnå detta mål gjorde slovakerna stora uppoffringar. Jag tror inte att någon beklagade detta – när vi blev jämlika partner för ett år sedan så gladdes vi alla. Det var åtminstone så vi tänkte då.

Hur ser det ut i dag? Jag är fast övertygad om att de femton gamla medlemsstaterna var långt ifrån beredda på utvidgningen, till skillnad från oss. Den fria rörligheten för varor österut har sannerligen blivit verklighet – i dag är våra affärer lika trevliga som era, och det är bra. Slovakerna behöver inte längre åka till väst för att köpa exklusiva varor.

Men hur ligger det till med den fria rörligheten för personer? Även om diskriminering på grund av nationalitet är förbjuden, bör anställningar i första hand erbjudas arbetstagare från de nya medlemsstaterna, i stället för till arbetstagare från tredjeland. Med undantag av tre länder har alla länder infört övergångsbestämmelser som gäller i 2–7 år, med möjligheten att på nytt överväga frågan, vilket betyder att dessa perioder till och med kan komma att förlängas. Detta fördjupar den rättsliga osäkerheten för de anställda. Vi vet mycket väl att våra medborgare – mycket yrkesskickliga personer i den yngre generationen som är utbildade och flerspråkiga – får högre löner när de befinner sig i väst. Men på vilka mänskligt ovärdiga sociala villkor? Jag ber er att också ta hänsyn till detta.

  Kohlíček, för GUE/NGL-gruppen. – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Det är ett välkänt faktum att både arbetstagare och företag från de nya medlemsstaterna diskrimineras. Diskrimineringen börjar med att företag från de gamla medlemsstaterna och andra utvecklade länder agerar som om de aldrig hade hört talas om arbetslagstiftning när de bedriver verksamhet i de centraleuropeiska länderna. Vissa tjeckiska snabbköp är till exempel kända för sina medeltida arbetsförhållanden för kassapersonalen, där personer regelbundet blir uppsagda under den tre månader långa provanställningen. Det finns många andra exempel på sådana missförhållanden, med förbud mot fackföreningar, som naturligtvis inte officiellt finns med på papperet någonstans, vilket särskilt bör nämnas.

Butikskedjor antar också typiska kolonialattityder mot sina leverantörer, och de utsträckta betalningsvillkor, annonskostnader, lagringskostnader och extremt låga priser som de tillämpar har redan kritiserats vid ett flertal tillfällen. Denna kutym är vanlig i central- och östeuropeiska länder, och det är också vanligt att det bara finns begränsat utrymme för varor från lokala leverantörer, att det krävs att leverantörerna lämnar ekonomisk säkerhet innan de börjar leverera varor och att de måste leverera varor alla tider på dygnet, sju dagar i veckan.

Det finns därför många frågor som måste lösas med avseende på arbetsförhållanden i de nya medlemsstaterna. Men samtidigt finner arbetstagare från de nya medlemsstaterna att det är extremt svårt att få erkännande för sina kvalifikationer när de kommer till de gamla medlemsstaterna, trots att internationella avtal har slutits i dessa frågor. Utbildade sjuksköterskor från Tjeckien och Slovakien arbetar regelbundet som praktikanter i de gamla medlemsstaterna och betalas i enlighet med detta, trots att de är överkvalificerade för sådana jobb. Ett liknande fall är att det är sällsynt att våra utbildade hantverkare har genomgått någon statligt erkänd examen, vilket innebär att de klassas som outbildade arbetstagare och får sådana löner, oavsett vilket arbete de faktiskt har utfört. Detta gäller särskilt inom byggnadsbranschen.

Erkännandet av universitetsutbildning är också ett stort problem, och den nuvarande lagstiftningen lämnar mycket övrigt att önska i detta avseende. Till exempel är de tre lagar som gäller i Tjeckien i sådana frågor långt ifrån perfekta. Det är hög tid att någonting görs åt detta sakernas tillstånd, och jag uppmanar därför Europeiska kommissionen och Günter Verheugen att lägga fram ett förslag på lämpliga rättsliga åtgärder. Tack för er uppmärksamhet.

  Brejc, Mihael (PPE-DE). – (SL) Tack så mycket. Här i parlamentet har ordförande Barroso betonat vikten av Lissabonstrategin och det brådskande behovet av att åstadkomma ett fritt flöde av tjänster, den senaste av de viktigaste beståndsdelarna i Europeiska unionens inre marknad. Å ena sidan finns det därför en klar önskan om att avlägsna hinder för att åstadkomma bästa möjliga funktion på den inre marknaden, medan vi nya medlemsstater å andra sidan har lagt märke till att våra företag ofta befinner sig i en ojämlik situation. Till exempel finns det begränsningar för bolagen på den inre marknaden i fråga om produktion och installation av maskiner och utrustning, i fråga om metallkonstruktioner, byggnadsarbete, inredning, bearbetning av natursten osv.

Herr kommissionsledamot! Ni har sagt att ni känner till svårigheterna i de nya medlemsstaterna. Men i dag talar vi inte om dessa svårigheter, utan snarare om svårigheterna i de gamla medlemsstaterna. Ni har sagt att kommissionen kommer att vidta åtgärder mot överträdelser. Vi skulle naturligtvis uppskatta att få veta när detta kommer att ske och vad resultaten av sådana åtgärder blir. Omfattningen av diskrimineringen är uppenbarligen mycket stor, medan effektiviteten bland dem som borde se till att gemenskapens regelverk uppfylls är dålig.

Herr kommissionsledamot! Jag har en känsla av att de nya medlemsstaterna i Europeiska unionen var mycket bättre förberedda för medlemskap i EU och för utvidgningen än vad EU:s institutioner var. Jag skulle uppskatta att få höra era åsikt om detta.

  Golik (PSE).  – (PL) Herr talman! Jag vill börja med att varmt gratulera er till att ni blev vald och till ert första framträdande som vice talman. Herr kommissionsledamot! Resultatet av dagens debatt kunde inte komma vid en lämpligare tidpunkt för de många affärsmän och medborgare som anser att alla har jämlika rättigheter i det utvidgade EU och som vill sälja sin mest värdefulla tillgång, nämligen sin egen arbetskraft, i de gamla medlemsstaterna. Men det finns många personer som inte längre vill arbeta i Europeiska unionen. Dessa personer har redan försökt göra det, men har behandlats på ett ojämlikt sätt och råkat ut för regeringar och lokala myndigheter som överträder lagen. Dessa lagöverträdelser sker i form av överentusiastiska kontroller, där hundar och poliser ofta är inblandade, eller arresteringar, varvid individernas händer stämplas och förses med handbojor. Detta är en kränkning av deras personliga rättigheter. Dessa företag och individer kommer aldrig mer att vilja arbeta eller tillhandahålla tjänster i de gamla medlemsstaterna. Är det så här marknaden för tjänster och arbete skall se ut i det förenade Europa? Som företrädare för våra väljare är vi förpliktade att försvara deras rättigheter i EU. Jag har inte hört talas om ett enda fall då personer har behandlats på detta sätt i Polen, trots att många tusentals utländska företag bedriver verksamhet i landet och en stor del av industrin och majoriteten av bankerna kontrolleras av utländskt kapital. Polska organisationer, affärsmän, ministerier och ambassader informeras regelbundet om fall där polska företag och polska medborgare, som tillhandahåller tjänster som underleverantörer till europeiska företag, har blivit diskriminerade. Fallet med Apolabolaget, som har sitt säte i Poznan, är ett bra exempel på sådan diskriminering och ett av de många som har kommit till min kännedom. Företagets anställda och företrädare trakasserades, arresterades och förföljdes av den franska polisen och av myndigheterna i Gardregionen. I många fall beror sådant uppträdande på att tjänstemännen är mänskliga, eller snarare omänskliga, och inte känner till bestämmelserna i tillräckligt hög grad. Vi hyser ingen allmän ovilja mot nationer eller regeringar i detta avseende, men frågan bör diskuteras i parlamentet, och dagens debatt bör därför följas upp av en resolution där sådana lagöverträdelser fördöms. Slutligen vill jag belysa ytterligare ett fall med diskriminering på grund av nationalitet. Det gäller nya bestämmelser från Europeiska kommissionen, som bara gäller polska sjuksköterskor och barnmorskor. Av de senare avkrävs det nu att de skall ha arbetat minst fem år av sju för att få ett intyg som bekräftar deras kvalifikationer. Utan detta intyg kan de inte arbeta som sjuksköterskor eller barnmorskor i EU. Medborgare från alla de andra 24 medlemsstaterna behöver bara ha arbetat i tre av fem år. Förutom att undanhålla dessa sjuksköterskor och barnmorskor möjligheten att arbeta och undanhålla dem deras tidigare rättigheter, är dessa krav, som är inskrivna i gemenskapslagstiftningen, en förolämpning mot deras yrkesvärdighet. Jag har väntat på ett svar från kommissionen i denna fråga i flera veckor, och flera hundratusentals sjuksköterskor och barnmorskor väntar på ett svar på den framställning de ingett till Europaparlamentet.

  Libicki (UEN).  – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! EU:s ekonomi är i dåligt skick, och de franska och tyska ekonomierna har drabbats hårdast, och det förefaller som om mer eller mindre alla bär skuld till detta förhållande. Förenta staterna kan klandras för den ytterst låga dollarkursen, Fjärran Östern för att de använder sig av slavarbetskraft och de nya medlemsstaterna för att de utövar en genuint sund och konkurrenskraftig ekonomisk politik. Det uppfinns till och med nya ord som är klassiska exempel på ett Orwellskt nyspråk. För att upprepa en punkt som Konrad Szymański tog upp, använder man nu till exempel ordet ”dumpning”, med alla dess negativa bibetydelser, i stället för att bara tala om sund ekonomisk konkurrens.

Trots att förslaget till Bolkesteindirektivet hade många förtjänster, väckte det anstöt hos alla förespråkare för det som kallas ”social ekonomi”. Några morranden från Paris och Berlin var allt som krävdes för att detta utmärkta förslag till direktiv skulle förkastas. Andra synsätt är naturligtvis möjliga, och ett av dem är diskriminering. Det senare har vi i själva verket bevis för, som påpekats av de föregående talarna, vilka nämnde en lång lista på individer och företag som har råkat ut för det.

Kommissionsledamot Verheugen har mycket gott anseende i Polen, detta är något som jag vill betona, men ändå är jag förvånad över hans påstående att han bara har fått ett klagomål på ett land. Som ordförande för utskottet för framställningar har jag sammanställt en lång förteckning över fall av diskriminering, och jag har vidarebefordrat denna lista till kommissionsledamot Verheugen, till det nederländska ordförandeskapet och till kommissionsledamot Bolkestein. Jag anser att det är beklagligt att kommissionsledamöterna inte utbyter sådan information med varandra. Om kommissionsledamot Verheugen, som alltså är mycket populär i Polen, hävdar att han inte känner till någonting i frågan, då vet vi varken ut eller in. Om det inte sker något informationsutbyte inom kommissionen, vem skall vi då vidarebefordra denna information till?

Lissabonstrategin och stabilitets- och tillväxtpakten avsåg att göra EU:s ekonomi till världens ledande ekonomi, men detta lyckades inte. Nu får vi höra gåtfulla uttalanden om att syftet bara är att göra EU:s ekonomi till en av världens ledande ekonomier, trots att det finns en grundläggande skillnad mellan dessa två mål. Parlamentet har hört många klagomål om stängningen av Bridgwater Cellophane Plant i Förenade kungariket, där produktionen har flyttats till Kansas. Mina damer och herrar, ni har följande val: antingen tillåter ni att företagen flyttar sin produktion till Polen, Tjeckien eller Slovakien, eller också kommer de att flyttas till Kansas eller Fjärran Östern.

Intern solidaritet och extern konkurrenskraft skulle bli den grund som EU byggs på. Ingetdera har uppnåtts, och det beklagar vi. Som de amerikanska indianerna säger: om du upptäcker att din häst är en åldrande märr i stället för en mustang, då bör du omedelbart sluta att rida den.

Jag vill uppmana er att sluta att rida den åldrande märren i form av en ineffektiv social ekonomi i EU, där Frankrike och Tyskland är ledande när det gäller ineffektivitet.

  Czarnecki, Ryszard (NI).  – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! Det finns två EU i dag, ett gammalt första klassens EU, och ett nytt andra klassens EU. Det första är obetänksamt, kortsiktigt och sätter föga värde på konkurrenskraft. Med andra ord sågar det av den gren som det sitter på. Det andra kan mycket väl ha fått en offentlig inbjudan till middag vid EU:s bord, men i verkligheten råkar det ut för diskriminering. Om ert syfte är att ställa dessa två EU mot varandra, då bör ni fortsätta på er nuvarande kurs. Jag är nyfiken på resultatet av folkomröstningarna om konstitutionsfördraget i Tjeckien och Polen. Det är två frågor som inte har något samband med varandra, hör jag er säga. Officiellt är det så, men hur skall ni kunna övertyga medborgarna i EU:s nya medlemsstater om att så är fallet? Ni ber EU:s yngre släktingar att stödja konstitutionsfördraget för ett enat Europa, men ger dem samtidigt en varning om att de skall hålla avståndet till den enade EU-marknaden. Detta är en extremt kortsiktig attityd, och de länder, regeringar, samhällen och företag som skriver under på det slår ett slag för EU-skepsisen inom EU. I stället för att undanröja de gamla uppdelningarna, skapar man nya. Vi kan inte ens trösta oss med tanken att det bara är individuella nationer eller företag som är själviska, eftersom det i själva verket är samma gamla dumhet som vi är vana vid, med alla de olycksaliga konsekvenser som detta får både politiskt och ekonomiskt. Det är en extremt oklok inriktning, bland annat för konsumenterna i EU:s gamla medlemsstater.

Mina damer och herrar, det är dags att röja upp.

  Fjellner (PPE-DE). – Herr talman! Som vi har hört här idag så finns det flera exempel på att det fortfarande är lättare för en hammare att korsa Östersjön än det t.ex. är för en snickare att följa med och slå i spiken. Därför gläder jag mig åt det förslag till tjänstedirektiv som gör att vi snart kan tala om fyra friheter – fri rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital – och inte som idag bara tre. I dagens fördrag är dock flera av de saker som t.ex. pågår i mitt eget hemland Sverige, med statligt sanktionerad och uttalad diskriminering mot människor från de nya medlemsländerna helt oacceptabla.

Låt mig ge ett mycket kort men väldigt skrämmande och tyvärr långt ifrån unikt exempel på hur fackföreningar och myndigheter tillsammans nekar EU:s nya medlemmar tillträde på den inre marknaden. Det svenska fallet började med att en kommun skulle bygga en skola, och som konsekvens av att de följde de europeiska reglerna för offentlig upphandling anlitades ett lettiskt byggföretag (LP-Bygg). Snart var byggfacket där och blockerade arbetsplatsen, stoppade arbetet, bar skyltar och skanderade ”Go home, go home”. Man hävdade att skälet var att det lettiska företaget var skyldigt att teckna just ett svenskt kollektivavtal och att det lettiska, trots att det betalade bättre än det svenska, inte var giltigt. Man hade bestämt sig: letterna skulle ut. Företaget vände sig till myndigheterna och Arbetsmarknadsdomstolen, som facket sitter med i, tog självklart ställning till förmån för fackföreningsrörelsen. Vår arbetsmarknadsminister, som själv har varit chef i fackföreningsrörelsen nyligen, tog också ställning för fackföreningsrörelsen. Det är i sådana stunder jag skäms över att vara svensk.

För exakt en vecka sedan tvingades det lettiska företaget i konkurs. Resultatet är att vi har skolbarn utan skola, skattebetalare med extra pålagor och arbetslösa letter. Allt för att privilegiesamhället på den svenska arbetsmarknaden skall fortsätta att fungera. Stärkt av sina framgångar driver nu facket med stöd av regeringen en kampanj runt om i landet för att kräva att människor som inte ”ser riktigt svenska ut skall bära tydliga ID-brickor”.

Detta är oacceptabelt och jag undrar vad avser kommissionen att göra för att sätta stopp för denna rasism och protektionism som härjar i Europa.

(Applåder)

  Geringer de Oedenberg (PSE).  – (PL) Mina damer och herrar! Vid många tidigare tillfällen har man här i kammaren hänvisat till problem som hänger samman med diskriminering av arbetstagare och företag från de nya medlemsstaterna på EU:s inre marknad. Jag uppmärksammade själv parlamentet på frågan för mer än sju månader sedan, men jag beklagar att jag måste säga att ingenting har ändrats sedan dess. Därför har vi i dag återigen hört så många ledamöter från de nya medlemsstaterna tala om uppenbara kränkningar av gemenskapsrätten i detta avseende. Förutom de så kallade övergångsperioderna som ålades de tio nya medlemsstaterna lägger de gamla medlemsstaterna ett allt större antal rättsliga och administrativa hinder i vägen för oss. Sådant inkräktar på etableringsrätten och rätten att tillhandahålla tjänster. Båda gäller alla enheter som är rättsligt registrerade i Europeiska unionen, och båda är inskrivna i fördraget. Det finns redan bevis för många fall där diskriminerande villkor, som strider mot gemenskapslagstiftningen, finns i den nationella lagstiftningen i de gamla medlemsstaterna. Det intensiva motstånd som uttalas av sådana länder som Frankrike, Belgien och Tyskland under debatterna om avregleringen av tjänster, i enlighet med Bolkesteindirektivet, är ytterligare ett bevis på försök att diskriminera företag från de nya medlemsstaterna. Jag finner det mycket förvånande att länder som samtyckte till EU:s utvidgning och till integration av central- och östeuropeiska länder och som kände till att syftet med en sådan integration var att skapa en gemensam och stark socioekonomisk enhet, nu står i vägen för ansträngningarna att uppfylla detta mål. Det var inte detta slags EU som vi röstade för i de folkomröstningar som hölls före utvidgningen förra året. Jag vill därför uppmana Europeiska kommissionen att vidta åtgärder, tillkännage sina synpunkter i frågan och göra något för att stoppa de diskriminerande åtgärderna mot de nya medlemsstaterna.

  Verheugen, kommissionens vice ordförande. – (DE) Herr talman, ärade ledamöter! Låt mig upprepa att kommissionen har mottagit officiella klagomål endast med avseende på en enda medlemsstat. Kommissionen kan inte vidta åtgärder därför att den har hört talas om det ena eller andra här eller där. Om den skall agera måste ett formellt klagomål inges. Alla ledamöter i parlamentet känner till bestämmelserna.

Till de ärade ledamöter som i dag har talat om hundratals fall av diskriminering kan jag bara säga att de bör råda dem som anser att de har blivit diskriminerade att lämna in ett formellt klagomål. Kommissionen kommer att följa upp varje enskilt fall, eftersom den är skyldig att göra detta.

Jag skulle verkligen vilja be er att inte anklaga kommissionen för att den inte har behandlat några andra klagomål än dem som rör denna enda medlemsstat. Jag ber er att inte betvivla sanningen i det som jag säger. Om jag säger att vi har mottagit klagomål som bara är riktade mot ett enda land, då är det faktiskt så. Se till att de som anser att de har diskriminerats går genom de rätta kanalerna, och då kommer åtgärder att vidtas. Kommissionen har redan vidtagit den nödvändiga åtgärden att ta itu med den medlemsstat som ett klagomål har riktats mot. Jag sade inte att vi skulle göra något; vi har redan gjort något, och resultatet av det är att dessa problem håller på att lösas.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00

25. Återanvändning, materialåtervinning och återvinning av motorfordon

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0004/2005) av Holger Krahmer för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om typgodkännande av motorfordon med avseende på återanvändning, materialåtervinning och återvinning samt om ändring av rådets direktiv 70/156/EEG (KOM(2004)0162 – C5-0126/2004 – 2004/0053(COD))

  Verheugen, kommissionens vice ordförande. – (DE) Herr talman, ärade ledamöter! Kommissionen är mycket tacksam mot Holger Krahmer för hans betänkande och för hans ovanliga och avsevärda personliga engagemang under den första behandlingen av direktivet om återvinning.

Jag vill börja med att påminna om att förslaget till direktiv grundar sig på villkoren i direktivet om uttjänta fordon, som parlamentet och rådet antog i september 2000, och som innehåller mycket ambitiösa mål som återvinnings- och återanvändningsindustrin skall uppnå till 2015. Om vi skall kunna garantera att dessa mål uppfylls, då måste biltillverkarna själva bidra, och därför uppmanar vi dem att bygga bilar där komponenterna lättare kan återvinnas och återanvändas, ända från det ögonblick då de rullar av tillverkningsbandet.

Många av de föreslagna ändringarna är politiskt betecknande. Det viktigaste har att göra med förbudet mot användning av tungmetaller. I betänkandet infördes en klausul om att det är obligatoriskt att försäkra sig om att tillverkaren inte har använt någon av de tungmetaller som förbjöds i direktivet om uttjänta fordon. Det är ett initiativ som kommissionen välkomnar eftersom det gör det möjligt att tillämpa villkoren i direktivet om uttjänta fordon systematiskt och enhetligt, i stället för att låta medlemsstaterna anta nationell lagstiftning som mycket väl kan skilja sig åt. Detta förebygger hinder för en smidig funktion på den inre marknaden.

Trots att de datum då detta direktiv skulle genomföras, vilket är en kärnpunkt i det, orsakade stora svårigheter, visade det sig att även denna fråga kunde lösas. Det föreslås nu att direktivet skall genomföras i två etapper, och kommissionen stöder inte bara detta förslag, utan också de administrativa förenklingar som parlamentet har föreslagit. Jag kan kanske sammanfatta genom att säga att kommissionen oreserverat stöder de ändringsförslag som parlamentet har lagt fram och ser fram emot att texten antas utan fördröjning.

  Krahmer (ALDE), föredragande. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka mina kolleger i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, särskilt mina medföredragande, för deras goda och konstruktiva samarbete. Ungefär 15 miljoner motorfordon produceras i EU varje år, och motorindustrin är ett av de viktigaste affärsområdena i EU. Den skapar arbetstillfällen, uppmuntrar till innovation och är mycket viktig för vår konkurrenskraft. Men bilar ger också avfall, och det är det som vi diskuterar här i kväll. Varje år hamnar tio miljoner fordon på sophögen. Om bilar inte längre staplas lika högt på soptipparna som förr och om de är mindre skamfläckar i landskapet, har detta att göra med att bildelar kan återanvändas och återvinnas i hög utsträckning.

Syftet med direktivet om typgodkännande för motorfordon är att sätta upp villkor för hur bilar och lätta fordon i yrkestrafik kan konstrueras för att uppfylla de minimikvoter som fastslagits i direktivet om uttjänta fordon med avseende på möjlighet till återanvändning och återvinning. Genom direktivet om uttjänta fordon infördes bindande mål för tillverkarna. Från och med 2006 skall minst 85 procent av en bils massa – och från och med 2015 åtminstone 95 procent av den – vara återvinnings- och återanvändningsbar. Detta – särskilt målet med 95 procent från och med 2015 – är mycket ambitiösa mål som innebär att bilarna i framtiden knappast skulle ge något avfall.

Huruvida detta mål uppnås kommer inte bara att bero på om tillverkarna använder vissa material, utan framför allt på hur återvinningstekniken utvecklas och hur återvinning definieras. Hur som helst är det inte fråga om annat än att möjligheten att återvinna material från bilar och undvika avfall är viktiga mål för EU:s miljöpolitik. Men det är förvånande att bilarna bara bidrar till en procent av det totala avfallet i EU. EU har gjort ett mycket bra jobb med att minimera avfall, inte bara från förpackningar, elektroniskt avfall och batterier, utan också från uttjänta bilar.

Låt mig nu ta upp kärnpunkterna. Även om kommissionen lade fram ett synnerligen respektabelt förslag till direktiv, var vi i parlamentet tvungna att förbättra det på ett antal punkter. Efter utskottets omröstning och ett framgångsrikt trepartsmöte har vi sammanställt ett kompromisspaket som vi skall enas om vid första behandlingen. Paketet stöds av parlamentets tre största grupper. Det här är vad man skulle kunna kalla mitt jungfrubetänkande, och jag som föredragande betraktar det som en stor framgång.

Våra gemensamma ändringsförslag, som vi kommer att rösta om i morgon, syftar framför allt till att förbättra genomförandet av direktivet, utan att äventyra möjligheten att uppnå målen för återvinningen, vilka är mycket viktiga med tanke på miljöpolitiken. Meningen är att de ansvariga myndigheterna i medlemsstaterna och tillverkarna skall kunna betrakta typgodkännandet som genomförbart och att det skall medföra minsta möjliga kostnader. I ändringsförslagen har vi också tagit hänsyn till viktiga aspekter på bästa metoder i samband med typgodkännanden. Som föredragande har jag redan från första början varit mycket angelägen om att behålla åtskillnaden mellan provningen av nya typer och nya modeller. Nya modeller definieras som bilar som redan finns på EU-marknaden – det finns för närvarande cirka 600 modeller – medan nya typer är bilar som kommer att komma ut på marknaden i framtiden, ungefär 100 per år.

Avsikten är att provningen av nya typer skall prioriteras. Varken myndigheterna eller tillverkarna skulle kunna göra det som kommissionen avsåg i sitt ursprungliga förslag, nämligen att alla modeller i EU skulle provas inom 36 månader efter att direktivet trätt i kraft. Provningen av nya typer måste prioriteras för att man skall kunna garantera att alla typer som kommer ut på EU-marknaden i framtiden överensstämmer med de bindande mål som föreskrivs i direktivet om uttjänta fordon, och därför bör den tidsgräns på 36 månader som kommissionen föreslår gälla nya typer, och de modeller som redan finns kan testas efter det. Parlamentet har – tillsammans med rådet – kommit överens om en period på 54 månader, vilket motsvarar ett beräknat genomsnitt av vad kommissionen ursprungligen föreslog och de 72 månader som jag ursprungligen lade fram och som i sin tur motsvarar livscykeln för en genomsnittlig bil.

Definitionen av ”referensfordon” är en annan fråga. Det är en bra metod, och man undviker missförstånd om myndigheten och tillverkaren gemensamt väljer typen. ”Referensfordon” betyder det fordon som är mest problematiskt med tanke på återanvändning och återvinning. Beträffande förbudet mot tungmetaller gläder det mig att kunna säga att vi har kommit överens om att det bör hänvisas till förbudet mot tungmetaller under rubriken om den preliminära bedömningen snarare än under typgodkännandet, dit det inte hör. Jag anser i vilket fall som helst att kommissionen haft goda skäl att avstå från förbud mot tungmetaller i sitt ursprungliga förslag, eftersom tungmetaller redan är förbjudna i många andra lagtexter.

Vi hade verkligen problem med ett ändringsförslag från rådet, vilket så att säga nådde oss strax före slutsignal och som avsåg att tillåta kommittéförfarande genom en annan bakdörr. Parlamentet kämpade för att ändringsförslagen till direktivet om uttjänta fordon skulle behandlas som lagstiftning snarare än som genomförandeåtgärder, och därför kunde vi inte acceptera tekniska justeringar av direktivet om uttjänta fordon utan referenser till parlamentet. Det gläder mig att rådet och kommissionen i trepartssamtalet slutligen samtyckte till det. Det är ett steg i rätt riktning, mot mer demokrati och öppenhet i förfarandet för att utfärda EU-lagstiftning.

Låt mig avslutningsvis återvända till frågan om förordningar. I EU finns det utomordentligt många bestämmelser om bilar. När lagar antas måste vi alltid tänka på att de måste genomföras på platser som ligger långt bort från Bryssel och Strasbourg. Vi måste tänka på de företag som i slutändan kommer att beröras av dem. Kommissionsledamot Verheugen! Det jag nu säger riktar sig till er personligen. Jag välkomnar särskilt ert initiativ som gäller bedömningen av vilka effekter lagstiftningen får, och det gläder mig att ni i er roll som kommissionsledamot med ansvar för industrifrågor har återupptäckt era liberala rötter. Det är viktigt att nya direktiv och förordningar, särskilt de som rör skyddet av miljön och konsumenterna, i framtiden bör underkastas kontroller för att man skall se vilken effekt de får på konkurrenskraften. Befintliga direktiv måste undersökas så att de kan genomföras snabbt i medlemsstaterna. När vi överväger kommande förordningar måste vi emellertid prioritera att se till att de verkligen bidrar till att skydda miljön, snarare än att åstadkomma mer byråkrati.

Tack, herr kommissionsledamot, för era vänliga ord.

  Hoppenstedt, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag ser att vice talmannens närvaro innebär att parlamentsledamöterna har en man mer närvarande än kommissionen. Det är hur som helst ganska förvånande en kväll som denna. Holger Kramer har mycket tydligt och uttömmande redogjort för sitt betänkande, och jag vill inte föreslå att vi skall gå igenom det i detalj igen.

Jag vill bara säga att det i sista hand är ändringsförslagen som utgör det betänkande som vi skickar i väg, allas vårt arbete, för vi sade till Holger Krahmer att våra diskussioner med rådet och kommissionen hade resulterat i en överenskommelse tack vare de ändringsförslag som i huvudsak utgör kärnpunkten i detta betänkande. Jag är säker på att en stor majoritet i morgon kommer att ge oss stöd för detta betänkande, för de tre större grupperna har samtyckt till det.

Detta direktiv grundar sig på direktivet om uttjänta fordon och har en förebyggande effekt, vilket gör det möjligt för bilindustrin att i framtiden garantera att fordonen kan återvinnas. Det är en stor triumf om 95 procent av en bil kan återvinnas eller återanvändas, och ett positivt kvantsprång om man tänker tillbaka till våra första debatter i början av 1990-talet.

Jag är också mycket tacksam för att bilindustrin hjälper oss att sammanställa detta direktiv, för kommunikation med denna industri – som är av enorm betydelse för EU – är mycket viktig om vi skall kunna garantera konkurrenskraft på lång sikt. Jag är också säker på att de som för närvarande exporterar till oss från sydöstra Asien, liksom de i Kina och på andra håll som vi kommer att importera fordon från i framtiden, kommer att få lov att foga sig efter dessa bestämmelser och tillämpa dem. Det kommer verkligen att bli svårt att genomföra och kontrollera dessa förebyggande åtgärder där, men det kommer att sända en viktig signal om hur man skall fortsätta att konkurrera över gränsen med EU:s bilindustri.

  Corbey, för PSE-gruppen.– (NL) Herr talman! I morgon kommer vi att godkänna ett ändrat förslag som skall garantera att motorfordon konstrueras så att de kan återvinnas på ett bra sätt i slutet av sin livscykel. Nödvändigheten av att ta hänsyn till slutet av livscykeln när nya motorfordon konstrueras har sitt ursprung i det tidiga 1990-talet, bland annat i Nederländerna, när bilaterala avtal slöts mellan tillverkarna och myndigheterna. Europeiska tillverkare har nu fått enorma erfarenheter av återvinning. Tillverkarna uppskattar kostnaderna för kravet på återvinning till genomsnittligt 30 euro per fordon, men industrin kommer mycket snabbt att ta igen dessa kostnader. Priset på råmaterial stiger explosionsartat, huvudsakligen på grund av Kinas enorma efterfrågan. Stigande kostnader på råmaterial gör återvinningen särskilt lönsam. Med denna miljömässiga innovation får EU också ett försprång jämfört med sina konkurrenter, eftersom det inte finns några bestämmelser om återvinning vare sig i Japan eller Förenta staterna. Vår grupp kan godta det ändrade förslaget, och tackar hur som helst föredraganden så hjärtligt. Jag vill framföra en ursäkt från medföredraganden, som inte kunde vara närvarande i kväll.

Jag vill ta tillfället i akt i dag att titta på motorindustrin i lite vidare termer. I början av året inrättades högnivågruppen för CARS 21. Högnivågruppens roll är att utforma rekommendationer för EU:s motorindustri. Framför allt gäller det konkurrensförmåga och sysselsättning, men också säkerhet och miljöanpassning. Låt mig först säga att jag är en stor förespråkare för det sektorsvisa tillvägagångssättet. Lissabonförfarandet måste genomföras sektorsvis. Genom CARS 21-initiativet är Europeiska kommissionen på väg åt rätt håll, men jag befarar att inrättandet av högnivågruppen vid resans slut kommer att visa sig vara inget annat än en avregleringsoperation till förmån för motorindustrin, kassering av mödosamma miljöbestämmelser och socialt skydd som kallas förbättringar av konkurrensförmågan. Jag vill därför uppmana till att vi tittar i ett längre perspektiv och visar mer ambition, därför att miljö och konkurrenskraft inte är oförenliga. Tvärtom förstärker de varandra. En industrigren som konstant åstadkommer bättre miljöprestationer förbättrar sitt konkurrensläge i hela världen. Jag är övertygad om att miljövänliga motorfordon är ytterst viktiga för en livsduglig motorindustri i EU. Det var därför jag tog initiativet att inrätta en lågnivågrupp för bilar. I Lissabonmålets anda när det gäller sysselsättning, kommer konkurrensförmåga och en renare miljö att stå i centrum för lågnivågruppen. Tillsammans med intresserade kolleger kommer jag att skissera ett antal rekommendationer som jag skall lägga fram för de ansvariga kommissionsledamöterna och högnivågruppen i juli.

Vilken väg bör EU:s motorindustri gå? Motorsektorn har gradvis gjort en mängd framsteg i fråga om miljövänlighet och säkerhet, men är det rätt väg för framtiden? Jag anser att vi tillsammans i EU måste fundera över framtidens motorfordon. Detta motorfordon kommer i varje fall att vara lättare, mindre, mer ekonomiskt och effektivare. Det kommer också att utgöra grunden för en modern, konkurrenskraftig och miljövänlig motorindustri. De stigande priserna på råmaterial gör återvinning och återanvändning av material lönsam, och de tekniska framstegen på detta område kan i stor utsträckning bidra till att EU:s motorindustri hamnar i ett bra konkurrensläge.

  Seeber (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Ett ögonblick trodde jag att ni hade glömt mig. Det är jag som har äran att vara den sista talaren och avsluta dagens långa sammanträde i parlamentet. Låt mig påminna er om att vi i dag har röstat – positivt, visade det sig – om Bulgarien och Rumänien, vilka båda har stora motorindustrier och direkt berörs av det direktiv som vi diskuterar. Detta förslag har direkt betydelse för produktbaserat miljöskydd, eftersom allmänheten använder bilar och lätta trafikfordon nästan varje dag.

Jag vill också påpeka att vi har fastslagit bestämmelser på annat håll – särskilt i förordningarna om utsläpp – som rör direkta effekter på miljön. Jag vill be kommissionen att börja arbeta snabbt, särskilt när det gäller avgasnormen Euro 5, så att dessa utsläpp kan minskas också i EU. Jag vill påminna dem om det fina damm som nu förorenar särskilt tyska städer, och orsakar ett antal problem.

Det valda tillvägagångssättet kan i princip välkomnas, men gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater betraktade vissa punkter som särskilt viktiga. Till att börja med är det självklart att kraven på de komponenter som används inte får innebära någon risk för allmänheten – och här menar vi både förare och fotgängare. Av detta följer att de material som används måste vara både återvinningsbara och säkra, vilket naturligtvis också innebär att det finns ett behov av mer intensiv materialforskning i EU, om vi skall behålla vår ledande position på världsmarknaden.

För det andra måste förfarandena och bestämmelserna vara okomplicerade, öppna och genomförbara. Detta betyder att myndigheterna och biltillverkarna tillsammans måste välja ett fordon som är representativt eftersom de innebär mycket stora föroreningsproblem. Det vore ingen mening med att upprepa hela provningen av fordon med bara några få tillägg, och detta skulle utan tvivel också vara alltför byråkratiskt.

Tidsfristerna måste vara ambitiösa men naturligtvis också realistiska, för det vore ingen mening med att kräva alltför många ändringar av befintliga modeller, som redan befinner sig i slutet av sin ekonomiska livscykel. Detta slags miljöskydd är förnuftigt och kan gagna både allmänheten och industrin.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00

Jag tackar alla talare och kommissionens vice ordförande för att de deltagit i debatten.

26. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

27. Avslutande av sammanträdet

(Sammanträdet avslutades kl. 22.55.)