Seznam 
 Předchozí 
 Další 
 Úplné znění 
Doslovný záznam ze zasedání
Úterý, 10. května 2005 - Štrasburk Revidované vydání

4. Úpravy pracovní doby
MPphoto
 
 

  Die Präsidentin. Nach der Tagesordnung folgt die Aussprache über den Bericht von Alejandro Cercas im Namen des Ausschusses für Beschäftigung und soziale Angelegenheiten über den Vorschlag für eine Richtlinie des Europäischen Parlaments und des Rates zur Änderung der Richtlinie 2003/88/EG über bestimmte Aspekte der Arbeitszeitgestaltung (KOM(2004)0607 - C6-0122/2004 - 2004/0209(COD)) (A6-0105/2005).

 
  
MPphoto
 
 

  Vladimír Špidla, člen Komise. Vážená paní předsedající, vážené paní poslankyně, vážení páni poslanci, dovolte mi, abych nejprve poděkoval vašemu zpravodaji a celému Parlamentu za velice kvalitní práci, kterou jste odvedli v tak krátkých lhůtách ve vztahu k tak složitému a zároveň citlivému tématu.

Přezkum směrnice má jasný cíl, chceme i nadále zajišťovat vysokou úroveň ochrany zdraví a bezpečnosti pracovníků. Dobře víme, že existuje vztah mezi pracovními úrazy a příliš dlouhou pracovní dobou. Víme také, že budoucnost patří pružnému podniku, který zavádí inovační formy práce, které motivují pracovníky k vyšší produktivitě a zároveň jim poskytují kvalitní pracovní náplň.

V zájmu našich spoluobčanů musíme na tyto nové skutečnosti reagovat co nejlepším způsobem. Je třeba dát konkrétní obsah evropskému sociálnímu modelu, který spočívá právě na kvalitě, jakožto faktoru konkurenceschopnosti. Na toto ukazují i konzultace občanů, prováděné v souvislosti s Ústavní smlouvou. Komise vždy usilovala o to, aby přezkoumané znění směrnice zachovalo současnou úroveň ochrany pracovníků a přitom přinášelo větší pružnost v úpravě pracovní doby. Tak tomu bylo i u původního návrhu a domnívám se, že Parlamentem navrhované změny, které Komise bude moci přijmout, jdou v tomto směru.

Po vyslechnutí vaší debaty se podrobněji vyjádřím k pozici Komise vůči navrhovaným změnám.

 
  
MPphoto
 
 

  Alejandro Cercas (PSE), ponente. Señora Presidenta, muchas gracias, señor Comisario, por sus amables palabras, referidas no sólo a mi informe, sino al trabajo común que hemos realizado todos los miembros de la Comisión de Empleo y Asuntos Sociales de este Parlamento.

Señoras y señores diputados, el azar ha querido que coincidan en el tiempo nuestro debate sobre la Directiva del tiempo de trabajo y las efemérides europeas del 9 de mayo. Todavía resuenan en esta Cámara las palabras que ayer pronunció nuestro Presidente, el señor Borrell, sobre la relación entre nuestro deber de memoria y nuestro deber en la construcción de una Europa en la que se derrote el euroescepticismo y el antieuropeísmo.

Nuestro debate de hoy y la votación de mañana tienen mucho que ver con nuestras responsabilidades. Tienen mucho que ver, porque millones de europeos están esperando el resultado de unos debates en los que hay una gran expectativa, ya que esta Directiva está en el corazón de la Europa social y será una señal nítida de nuestra voluntad y nuestra confianza en que el modelo social europeo tiene futuro o de que, por el contrario, nos echamos en manos del otro que viene no ya del otro lado del Atlántico, sino desde el mismo Pacífico.

También coinciden nuestros debates con un momento importante de la construcción europea y de la ratificación del Tratado Constitucional en diversos parlamentos y pueblos de Europa. Y en el centro de las preocupaciones de los ciudadanos que estos días se enfrentan a la idea de avanzar o no por la vía constitucional está siempre la misma pregunta: ¿qué hace Europa para mejorar nuestras condiciones de vida? Todos sabemos que éste es el punto clave y que es precisamente en la reafirmación del modelo europeo donde unimos nuestra agenda o la separamos respecto a la agenda y a la preocupación de los ciudadanos.

Y el punto clave, como ha dicho el señor Comisario, es el opt out. El Parlamento quiere que se termine con esta cláusula. Las leyes europeas de carácter social se deben aplicar a todos los países sin excepción. No basta, señor Comisario, con eliminar los abusos o fraudes que se han cometido en el pasado al amparo de la anterior legislación. Hay que terminar con su fundamento jurídico en todos los Estados miembros, como dice el Parlamento, a partir de 36 meses o cuanto quedara en una negociación posterior con el Consejo.

¿Por qué? Porque el opt out contradice de forma flagrante los objetivos de la Directiva, la salud y la seguridad de los trabajadores y principios fundamentales del Tratado. Porque contradice la prueba de 10 años de experiencia en la que, en los países en los que se ha aplicado, se han agredido gravemente la salud, la seguridad y la conciliación de la vida familiar y profesional de millones de mujeres y de hombres de Europa. Porque va en contra de la Carta de los Derechos Fundamentales y de nuestro Tratado Constitucional, cuyo artículo 91 señala la obligación de un alto nivel de calidad de vida en el empleo y una limitación de las jornadas de trabajo. Porque nos lo están pidiendo, señor Comisario, los trabajadores europeos, sus organizaciones, las organizaciones de mujeres y, también en privado, muchísimos empresarios que quieren que haya un modelo de relaciones industriales típicamente europeo.

Pero, ¿qué pasa con la flexibilidad? Este Parlamento sabe que necesita, también, dar una respuesta a la flexibilidad, porque en Europa necesitamos no solamente trabajo de mayor calidad, sino más trabajo. Por eso estamos de acuerdo y daremos la flexibilidad y votaremos la anualización, pero, ojo, es un do ut des, no votaremos la anualización si no se vota el finalizar la cláusula del opt out. Creemos que el opt out es regular una Europa sin reglas, en cambio sí estamos a favor de flexibilizar las normas europeas.

Un mayor nivel de flexibilidad no es contradictorio con un alto nivel de protección social de los trabajadores, siempre que se asegure que hay un mínimo de regulaciones y garantías, como decía el informe Wim Kok. Queremos, también, señor Comisario, responder a los principios que esperan a la definición de los tiempos de guardia; queremos que se respete el acquis communautaire; que se respete la decisión del Tribunal de Justicia. Los tiempos de guardia son tiempo de trabajo, porque los trabajadores no pueden disponer libremente de su tiempo y están en los lugares que señala el empresario.

Pero, igualmente, somos sensibles a las necesidades de los sistemas sanitarios europeos, que tienen dificultades serias para reclutar profesionales que cubran estos períodos de guardia. Por eso hemos buscado una solución de síntesis entre flexibilidad y seguridad. Señor Comisario, los diputados de la Comisión de Empleo y Asuntos Sociales creemos que ambos términos son compatibles. Quienes creen que no son compatibles son los que buscan perennizar el opt out o los que buscan definir los tiempos de guardia como tiempo de no trabajo.

Podemos hacer un esfuerzo, lo hemos demostrado, hay un consenso en el Parlamento. Le pido a la Comisión y al Consejo que no rompan la ilusión que ha creado este acuerdo, porque es el viejo acuerdo que permitió el modelo social europeo. Esperamos, por eso, de todo corazón, su ayuda, su diálogo y poder trabajar constructivamente en los próximos meses.

 
  
MPphoto
 
 

  Nils Lundgren (IND/DEM), föredragande av yttrande från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. Fru talman! I Orwells Djurfarmen, finns en scen som upprepas, nämligen att fåren så fort man skall ha en debatt börjar ropa: ”four legs good, two legs bad”. Det är det som vi nu är med om - närhelst någon invänder mot att vi skall flytta makten från medlemsländerna till EU-institutioner så får vi höra att detta är detsamma som att företräda ett återupprepande av andra världskriget, förintelsen och alltihopa. Vi kan alltså inte ens diskutera arbetstidsdirektivets vara eller inte vara utan att få beskyllningar av den sorten.

Subsidiaritetsprincipen är fundamental, den hyllas i alla tänkbara högtidliga sammanhang. När vi kommer in på detaljerna så är det precis tvärtom, ingenting kan egentligen vara kvar i medlemsländerna. Arbetstidsdirektivet är i sig själv ett brott mot subsidiaritetsprincipen. Länderna är olika, de har olika näringslivsstruktur, somliga lever på industri andra har processindustri, vi har olika arrangemang i den offentliga sektorn och regler för detta. Det finns ingen anledning, och det är ytterligt olämpligt att försöka reglera arbetstiderna för hela EU på detta sätt. De som nu talar för detta säger att vi annars får social dumpning. Det är en enormt grov anklagelse mot de länder vi har accepterat som medlemmar i EU, som alla uppfyller Köpenhamnskriterierna, som alla är rättsstater med fri organisationsrätt. Att vi där skulle kunna få någon form av slavarbete är en grotesk beskyllning som bestämt måste avvisas.

Här har parlamentet nu försökt att ytterligare förvärra det arbetstidsdirektiv som redan föreligger. Det skall vi säga nej till, det är ett försök att ytterligare flytta fram positionerna för EU:s institutioner. Förslaget bör därför bestämt avvisas under hänvisning till subsidiaritetsprincipen.

 
  
MPphoto
 
 

  Věra Flasarová (GUE/NGL), Navrhovatelka Výboru pro práva žen a rovnost pohlaví. Dámy a pánové, politická rozhodnutí bývají výsledkem kompromisů, které by měly uspokojit obě strany. Nezastírejme si, že také návrh směrnice týkající se úpravy některých aspektů organizace pracovní doby na každém kroku naráží na to, že výhoda pro zaměstnavatele je nevýhodou pro zaměstnance a naopak.

Hlasování ve Výboru pro práva žen a rovnost pohlaví, jehože jsem členkou, dokládá, že existuje určitá vůle napříč politickým spektrem čelit nerovnosti v postavení zaměstnanců a zaměstnavatelů a také postupně odstraňovat nerovné postavení mužů a žen na pracovním trhu. Moderní humanismus v pracovně právních vztazích nám ale nespadl z nebe. Je výsledkem dlouhého boje za uznání lidských práv, tedy i práva na důstojné pracovní podmínky, jak je mimo jiné stanovuje i Lisabonská strategie a jak je to patrné i ze zpráva pana Cercase. Několik mezer v legislativě a zdánlivě nevinné kompromisy nás však mohou vrátit o stovky let do minulosti. Altruismus zaměstnavatelů vůči zaměstnancům bohužel doposud nepatří k pilířům naší civilizace.

Hlasováním ve výboru jsme přijali zásadu sladění pracovního a rodinného života a aby se z ní nestala prázdná proklamace uklidňující naše svědomí, trváme na následujících tezích. Za prvé, maximální délka týdenní pracovní doby včetně přesčasové práce nepřesahující 48 hodin. O výjimce může rozhodnout jen kolektivní vyjednávání, což vylučuje individuální opt-out. Za druhé, definovat pracovní pohotovost na pracovišti jako pracovní dobu včetně tzv. nečinnosti během pohotovosti. Toto je ostatně v souladu s rozsudky nejvyššího Soudního dvora. A za třetí, ponechat čtyřměsíční referenční období pro výpočet průměrné týdenní pracovní doby. Vedle těchto priorit bych chtěla upozornit ještě na jednu. Požadavek rovných příležitostí pro ženy a muže neznamená jen vyrovnávání mzdových podmínek mužů a žen a jejich stejný přístup ke kariéře a ke vzdělání. Je zároveň i cestou ke zrovnoprávnění mužů v jejich možnosti plnohodnotně se podílet na životě rodiny.

 
  
MPphoto
 
 

  José Albino Silva Peneda, em nome do Grupo PPE-DE. Senhor Presidente, Senhor Comissário, caros Colegas, a proposta que é apresentada a este plenário revela equilíbrio e bom senso. Por isso é uma boa proposta. Está em sintonia com a Estratégia de Lisboa e nela se protegem as pequenas e médias empresas. Esta proposta também inclui apreciáveis elementos de flexibilidade do mercado de trabalho.

Todavia, há pontos polémicos. Primeiro, o "opt-out". A possibilidade de manter a prática do "opt-out" significaria que a União Europeia aprovaria uma directiva sobre aspectos delicados de mínimos a observar no que respeita à saúde e segurança no trabalho para, na mesma directiva, afirmar que quem quiser cumpre, quem quiser não cumpre esses mesmos mínimos. A manutenção desta prática não pode assim ser vista como um elemento de flexibilidade. Significaria, sim, a desregulamentação em matéria tão sensível como é aquela que tem a ver com a saúde e a segurança no trabalho.

A economia europeia precisa de maior flexibilidade no mercado de trabalho, mas não à custa da ausência de regras. Há outras formas mais eficazes de garantir a flexibilidade do mercado de trabalho, como por exemplo, a que se inclui nesta proposta e que tem a ver com a extensão do período de referência. E é norteado pelo princípio da subsidiariedade que se deixa aos Estados-Membros a liberdade de escolherem o período de referência entre 4 e 12 meses de acordo com as suas realidades nacionais e não a União Europeia a impor unilateralmente uma duração fixa.

Finalmente, sobre o tempo de trabalho e o tempo de descanso, não existem razões para o Parlamento Europeu não cumprir a jurisprudência do Tribunal de Justiça. Nesta proposta, e mais uma vez, deixa-se funcionar o princípio da subsidiariedade, permitindo aos Estados-Membros o direito de definir os métodos de cálculo que entendem mais adequados para efeitos de salários e de contagem do tempo de trabalho. Que fique bem claro que na proposta apresentada não existem outros impactos senão estes que acabo de referir.

 
  
MPphoto
 
 

  Stephen Hughes, on behalf of the PSE Group. Madam President, I congratulate the rapporteur and all who have helped him in this work.

There are two crucial points in the report: they are the twin proposals to phase out the opt-out, while opening a way to the annual calculation of working time. In that way we will maintain workers' safety while continuing to allow businesses the flexibility they need to thrive in the modern marketplace.

An opt-out from a piece of health and safety legislation is wrong in principle. It needs to end and we need to bring about a proper balance between working and family life. Our leaders pledged to make the European Union the most dynamic, knowledge-based economy in the world, with more and better quality jobs and greater social cohesion. We will not achieve that by opening the door to a universal opt-out. That would be the path to a long-hours, low-pay economy, which is the exact opposite to what we are trying to achieve. If we do not end the opt-out, we should simply repeal the legislation and stop pretending that we want to put in place any sensible minimum standards at all on working time.

I would stress this: people have told me that this has nothing to do with work/life/family balance. It has. In 1996 the European Court of Justice ruled that this is a health and safety directive and that health and safety is about the total social, psychological and physical wellbeing of individuals. Family and working life balance has to do with the social and psychological wellbeing of all workers within the European Union. So let us nail that particular argument.

 
  
MPphoto
 
 

  Bernard Lehideux, au nom du groupe ALDE. Madame la Présidente, Monsieur le Commissaire, ce texte, bien sûr, ne vise pas à uniformiser les conditions de travail dans l'Union, ce qui ne serait aujourd'hui ni souhaitable ni possible, mais il cherche plutôt à mettre en place des bases communes pour la protection des salariés. Les systèmes sociaux plus favorables, à l'instar du droit du travail français, ne sont donc pas remis en cause et demeureront applicables. Cette précision est essentielle, vous vous en doutez, dans le cadre du débat sur la Constitution en France et face aux inquiétudes suscitées par l'élaboration de règles européennes dans le domaine social.

L'enjeu est néanmoins d'importance. Il s'agit pour nous, parlementaires, d'envoyer un signal clair quant au système social que nous souhaitons promouvoir au niveau européen. Les objectifs ambitieux de la stratégie de Lisbonne rendent nécessaire l'adaptation de l'économie européenne aux nouveaux défis. Il est évident que les entreprises doivent bénéficier d'une dose de souplesse dans la gestion du temps de travail, mais nous pensons sincèrement qu'une plus grande flexibilité n'est pas incompatible avec un niveau élevé de protection de la santé et de la sécurité des salariés. L'équilibre entre souplesse dans la gestion du temps et sécurité des salariés impose la définition de normes minimales, de règles de sauvegarde ainsi que de contrôles adéquats.

Le débat relatif à la clause de renonciation (opt-out) prend donc un relief particulier dans ce cadre. La possibilité, pour un employeur, de déroger à la limite légale de 48 heures de travail hebdomadaire avec l'accord individuel des salariés contredit pour nous clairement l'esprit de la directive. Je tiens à vous rappeler que l'assemblée plénière, lors de l'examen du rapport de 2004, s'est opposée au maintien de cette clause d'opt-out individuelle. Néanmoins, si dans un texte qui ne tend pas à la normalisation, nous avons souhaité la suppression progressive de la clause d'opt-out individuelle, nous avons soutenu le maintien d'une possibilité d'opt-out qui serait, selon les traditions nationales, encadrée par la négociation et les conventions collectives. En ce qui concerne les périodes de référence, nous sommes d'accord avec le rapporteur et la Commission pour autoriser l'extension jusqu'à douze mois qui correspond à des besoins de flexibilité des entreprises, lesquelles doivent naturellement pouvoir faire face à des fluctuations de la demande.

Enfin, nous sommes convaincus que tous les temps de garde doivent être considérés comme temps de travail. Toutefois, la commission de l'emploi et des affaires sociales vous propose que les États membres puissent autoriser le calcul des parties inactives du temps de garde suivant un système spécifique afin de se conformer au niveau hebdomadaire maximal du temps de travail. Nous soutenons cette disposition qui, là encore, tient compte des spécificités nationales dans ce domaine.

 
  
MPphoto
 
 

  Jean Lambert, on behalf of the Verts/ALE Group. Mr President, we too would like to thank the rapporteur and others for the work that has been done on this revision of the working time directive. For our Group, this is an extremely important piece of legislation. The limitation of working time has been an historic struggle for the labour movement and we should not be giving that away in the 21st century.

But according to a recent report from the Work Foundation, based in the UK, the pattern of working in excess of 60 hours a week is prevalent now throughout the European Union, particularly in certain sectors. I think this is something that we should not be welcoming but should actually be very worried about.

For the Verts/ALE Group, the control of working time is also about who controls your life, and this working time directive applies to employees. It is very important that people realise that. This is not just about having flexibility as a one-way street, but of bringing in the rights of employees. It is a health and safety issue. Tired workers are dangerous workers, whether they are operating on you or driving home. It is also a social health issue, in terms of a work/life balance, if we want our citizens to be active citizens involved in a whole set of other things. You cannot do that if you are working the entire time.

But the opt-out is a big issue for us. We will be told that this is about workers having a choice. A lot of the evidence shows that it is not a choice. It is something that is put in front of workers who are asked to sign away their rights to avoid employers having to negotiate or do paper work. Indeed, we find that in the UK two thirds of workers do not even know there is a limit to their working time.

For us the issue of on-call time as working time is also important, whether you are working in a burger bar or a hospital, and the compensatory rest element is also crucial, given that stress is one of the biggest causes of time off work and that is linked to working time.

 
  
MPphoto
 
 

  Δημήτριος Παπαδημούλης , εξ ονόματος της ομάδας GUE/NGL. Κυρία Πρόεδρε, κύριε Επίτροπε, αγαπητοί συνάδελφοι, η πολιτική μου ομάδα, στο σύνολό της, εναντιώνεται απόλυτα στην πρόταση της Ευρωπαϊκής Επιτροπής. Ταυτόχρονα, ασκεί έντονη κριτική στην έκθεση που εγκρίθηκε κατά πλειοψηφία από την Επιτροπή Απασχόλησης, γιατί στα περισσότερα θέματα συμπλέει, δυστυχώς, με την πρόταση της Επιτροπής.

Απορρίπτουμε την πρόταση της Επιτροπής γιατί διαιωνίζει το opting out και δυναμώνει το κοινωνικό ντάμπινγκ. Τροφοδοτεί ακόμη περισσότερο τη μονομερή ισχύ των εργοδοτών στο όνομα της ευελιξίας των επιχειρήσεων. Αποδυναμώνει τα υφιστάμενα επίπεδα προστασίας δεκάδων εκατομμυρίων εργαζομένων και την ισορροπία των οικογενειών τους. Χαλαρώνει μέχρις εξαφανίσεως τους ισχύοντες κανόνες για τη ρύθμιση του χρόνου εργασίας που καθιέρωσε η σχετική οδηγία το 1993.

Πιο συγκεκριμένα, με την πρόταση της Επιτροπής δίνεται η δυνατότητα να φθάσει ακόμη και στις 65 ώρες ο μέγιστος χρόνος απασχόλησης την εβδομάδα, όταν η ισχύουσα οδηγία, αλλά και η σύμβαση της Διεθνούς Οργάνωσης Εργασίας, προέβλεπε ήδη από το 1919 ως μέγιστη επιτρεπόμενη εβδομαδιαία εργασία τις 48 ώρες. Γυρνάμε 85 χρόνια πίσω!

Ακόμη, διευρύνεται η περίοδος αναφοράς για ελαστικό ωράριο από τους τέσσερις στους δώδεκα μήνες με κατάργηση της απαραίτητης προϋπόθεσης να υπάρχει προηγουμένως σχετική συλλογική διαπραγμάτευση και σύμβαση. Επιτρέπεται έτσι στην εργοδοσία - ιδιωτική και κρατική - να διαχειρίζεται μονομερώς και καταχρηστικά, με νόμο ή κανονισμό, το χρόνο απασχόλησης των εργαζομένων, ερήμην των ίδιων των εργαζομένων. Επίσης, παρακάμπτεται η σαφής νομολογία του Ευρωπαϊκού Δικαστηρίου με την ψευδεπίγραφη εφεύρεση ότι ο χρόνος εφημερίας χωρίζεται σε ενεργό και ανενεργό. Έτσι, τα κράτη μέλη ή οι εργοδότες από μόνοι τους μπορούν να πουν ότι οκτώ ώρες ανενεργού χρόνου εργασίας συνεπάγονται 0,8 ώρες ενεργού χρόνου - μια κοροϊδία δηλαδή.

Επίσης, το Δικαστήριο των Ευρωπαϊκών Κοινοτήτων υποχρέωνε σε αναγκαστική ανάπαυση αμέσως μετά τις εφημερίες. Αυτό το "αμέσως" πώς το ερμηνεύει η Επιτροπή; Μία μέρα, τρεις μέρες, τρεις εβδομάδες; Πολύ φοβάμαι ότι η πρόταση της Επιτροπής δεν είναι τίποτε άλλο παρά μια μαχαιριά στην πλάτη δεκάδων εκατομμυρίων εργαζομένων, ιδιαίτερα στους τομείς της υγείας και της παροχής υπηρεσιών. Αλλά ταυτόχρονα και ένας κίνδυνος για την υγεία και την ασφάλεια όλων μας.

Κύριε Επίτροπε, θα θέλατε να σας χειρουργήσει ένας χειρούργος μετά από 30 ώρες εφημερίας; Θα θέλατε να συναντήσετε στο δρόμο έναν οδηγό φορτηγού που οδηγεί 30 ώρες συνεχώς;

 
  
MPphoto
 
 

  Derek Roland Clark, on behalf of the IND/DEM Group. Madam President, the working time directive is to provide a better deal for workers and improve family life; but will it? The best deal a worker can get is to have a job, and this directive will not improve employment or social life.

I understand that the central objective of the EU is for each Member State to bring to the table its experience and skills, its best practice and ideas, share with the rest and strengthen all. So, allow this UK representative to bring to the table today some UK experience and practice: that less regulation equals more employment. Even Mr Špidla agreed with me on that to some degree a short while ago.

Denmark and Sweden apart, the United Kingdom has the lowest unemployment rate in the whole EU, way below the average EU rate. These countries have not taken the euro and the UK has not indulged in the more restrictive employment practices. The 48-hour week, rigidly enforced, will cause small firms to close or drive people into the black economy, where they are outside of all protection and where they will become avoiders of income tax and VAT. Flexibility can be provided by the opt-outs from the working week, which are due to be phased out in spite of a vote in this House on 24 February. Organisations like the United Kingdom Government, the chambers of commerce, EuroCommerce and Sky TV all want the opt outs to continue, but these bodies do not work in the pseudo-EU world of fancy plans and dead-hand regulation – they work in the real world of profit margins and of full employment as produced by the 48-hour opt out.

 
  
MPphoto
 
 

  Mogens N.J. Camre, for UEN-Gruppen. Fru formand, dette forslag til ændring af arbejdstidsdirektivet er lige så absurd en omgang EU-regulering som det direktiv, det tilsigter at ændre.

Der er tale om en utidig indblanding i arbejdsmarkedets forhold, og det er ikke mærkeligt, at arbejdsmarkedets parter har afvist direktivet. De forhold, direktivet berører, er vidt forskellige i de 25 medlemslande, og uanset hvilke plusord om beskyttelse af lønmodtagerne og privatlivet man skriver i direktivet, er og bliver det udtryk for EU's reguleringshysteri. Europa-Parlamentet vil åbenbart have lavvækst. I mit land, som uden tvivl har EU's højeste standard for arbejderbeskyttelse, aftales disse forhold mellem arbejdsmarkedets parter. Det er der kommet et godt resultat ud af. Vi har for det første en større del af de aktive aldersklasser på arbejdsmarkedet end noget andet EU-land. Vi har ikke de strejker, som vi igen og igen ser i Belgien og Frankrig. Vi har en ledighed, som er på kun halvdelen af eurozonens, og vi har EU's næsthøjeste bruttonationalprodukt pr. indbygger.

Det er utroligt, at vi skal finde os i, at EU, som ikke har kunnet løse disse problemer nær så godt som os, vil bestemme over os. Man skulle hellere komme til Danmark og se, hvordan man skal gøre, og så tage hjem og på national basis finde ud af, hvad man kan bruge under egne forhold. Det er helt umuligt at bedømme, hvor meget et folk arbejder ved at se på arbejdstidens længde. Det er afgørende, hvordan man organiserer sig, uddanner sin arbejdskraft, hvilken effektivitet man har. I mit land arbejder man effektivt, og derfor kan man klare sig med kortere arbejdstid. Det er ikke forhold, fremmede bør blande sig i, og jeg anbefaler at stemme nej til dette direktiv.

 
  
MPphoto
 
 

  Jan Tadeusz Masiel (NI). Pani Przewodnicząca, Panie Sprawozdawco! Zagadnienie czasu pracy jest tematem niezwykle delikatnym, chociażby z uwagi na plagę bezrobocia i trudności ekonomiczne pracodawców, zwłaszcza w nowych Państwach Członkowskich. Zdumiony byłem kilka dni temu, kiedy w Polsce 1 maja - w dzień Święta Pracy, w dodatku w niedzielę, ludzie mogli robić zakupy w sklepie Ikea do godziny 20.00. Supermarkety czynne są w dni powszednie często do 22.00, lub całą dobę. W obliczu zagrożenia utraty miejsc pracy, w obliczu słabych gospodarek niewiadomo czy poprzeć stanowisko grupy pracodawców, czy pracowników, które z natury są sprzeczne. Dlatego też uważam sprawozdanie Pana Cercasa i poprawki Komisji Pracy i Spraw Socjalnych za rozsądny kompromis dbający o dobro ogólne człowieka. Czas dyżuru w miejscu pracy należy uznać za czas pracy, a pozostawanie do dyspozycji pracodawcy poza miejscem pracy powinno być wynagradzane ryczałtowo. W Unii potrzebujemy pewnej ilości regulacji wspólnych, np. tej o czasie pracy.

 
  
MPphoto
 
 

  Ria Oomen-Ruijten (PPE-DE). Voorzitter, wij bevestigen vandaag in eerste lezing in feite de wetgeving van 1993, omdat we zeggen dat minimumregels voor arbeid erg belangrijk zijn voor veiligheid en gezondheid op de werkplek en ook voor de combinatie van beroepsleven met gezinsleven.

Ik stel vast dat men in het kader van de sociale dialoog de kans heeft laten schieten om dit onderwerp zelf te behandelen. Anders hadden wij het niet in het Europees Parlement hoeven te doen.

Ten derde stel ik vast dat er een groot aantal mythes zijn rond dit onderwerp, die tot een polemiek hebben geleid, ook, dit wil ik niet verbergen, in mijn eigen fractie. Die mythes wil ik stuk voor stuk ontkrachten.

Ten eerste, flexibiliteit. Er wordt gezegd dat Lissabon en flexibiliteit niet meer kan met deze wetgeving. Dat is onjuist, want de referentieperiode voor het meten van de 48 uur wordt verlengd van 4 naar 12 maanden.

Ten tweede, Voorzitter, administratieve lastendruk. Dat hoor ik van de werkgevers. Dan vraag ik: waar veranderen wij deze wetgeving? Wij veranderen alleen op het punt van de flexibiliteit en ten tweede om gevolg te geven aan een uitspraak van het Hof.

Ten derde, subsidiariteit. Wij laten het op dit moment aan de lidstaten over om aan te geven of de zogenaamde wacht- of slaapuren tijdens aanwezigheidsdiensten betaald moeten worden en, als zij betaald worden, hoeveel, en of zij meegerekend worden en voor hoeveel. Dat laten we over aan de sociale partners en de lidstaten. Ik denk dat deze beslissingen hun ook toebehoren. Tot slot zeg ik dank aan de heer Cercas en aan collega Silva Peneda, omdat zij geprobeerd hebben de eerbiediging van het subsidiariteitsbeginsel in deze tekst te brengen.

 
  
MPphoto
 
 

  Jan Andersson (PSE). Fru talman, herr kommissionär! Jag vill börja med att tacka föredraganden för ett mycket gott arbete. Jag skall på denna korta tid uppehålla mig vid en sak, nämligen undantaget. Det har sagts från De Vits håll att detta står i strid mot subsidiaritetsprincipen, men så är inte fallet. Det är fritt för exempelvis Danmark, Sverige och Frankrike att ha högre normer än detta minimidirektiv. Detta är ett minimidirektiv. Är det då så att vi kan vara utan minimidirektivet? Nej, det kan vi inte. För det påverkar indirekt normerna också i de länder som har betydligt mycket högre normer. Skulle vi få en situation där länderna börjar konkurrera med varandra om långa arbetstider, då påverkar det situationen i Danmark, Sverige och Frankrike. Det har alltså ett samband med subsidiaritetsprincipen eftersom vi har fri rörlighet för kapital. Det är det ena.

Det andra handlar om vårt ansvar som lagstiftare. Går den gränsen vid nationsgränsen? Ska vi bara tänka på företagens fria rörlighet eller skall vi också ta ett ansvar för löntagarnas hälsa? Jag menar att vi också måste ta ett ansvar för löntagarnas hälsa och därför behöver vi ett minimidirektiv.

För det tredje talar vi ofta om att det ska gå att förena familjeliv och arbetsliv, men hur blir det om vi tillåter långa arbetstider? Det innebär att det blir männen som jobbar och inte tar ansvar för familjen och då får vi inte ett jämlikt samhälle. Därför behöver vi detta förslag från föredraganden.

 
  
MPphoto
 
 

  Luigi Cocilovo (ALDE). Signor Presidente, signor Commissario, onorevoli colleghi, mi congratulo col relatore per il lavoro svolto e per le conclusioni cui si è pervenuti nel voto nella commissione per l'occupazione e gli affari sociali. Le mie congratulazioni non sono formali, perché già dai primi accenni di dibattito a cui abbiamo assistito abbiamo avuto la conferma di quanto sia difficile gestire un tema così delicato.

Nel mio intervento farò cenno solo ad alcune questioni di fondo: la tutela della salute e della sicurezza nei luoghi di lavoro non costituisce solo la base giuridica, ma il riferimento che giustifica questa proposta di direttiva.

Non vedo come si possa affermare che questa sia una minaccia del principio di sussidiarietà, della tutela delle diverse esperienze nazionali. Dobbiamo tener conto che il principio della tutela della salute e della sicurezza oltre certi limiti di prestazione oraria di lavoro costituisce un valore di tutela generale che impone una base di regole e di riferimenti comuni per la definizione stessa del modello sociale, lavorativo economico e dei principi cui si deve ispirare l'Unione europea.

Vanno fatte salve tutte le possibilità di regolazione flessibile e specifica di questa materia ed è proprio per questo che io, come altri colleghi, preferiremmo che il principio di base fosse quello di un rinvio alle soluzioni adottate attraverso la contrattazione collettiva nei vari paesi - ovviamente nella misura in cui essa esista, sia efficace e garantisca una base di regolazione che possa contemperare le esigenze di flessibilità e di organizzazione specifica settoriale dell'orario di lavoro con quelle della salute e della sicurezza, da tutelare incondizionatamente.

Vedremo se sarà possibile registrare dei progressi su questo punto, anche in rapporto alle posizioni del Consiglio, per ora ritengo che le soluzioni adottate con il voto in commissione garantiscano tali condizioni, così come garantiscono margini di flessibilità grazie all'eventualità che il periodo di base di calcolo di riferimento venga esteso fino ai dodici mesi.

Mi auguro che, sulla base di questo lavoro, le posizioni che potranno evolvere in rapporto alla posizione comune del Consiglio, garantiscano soluzioni ancora più adeguate nel futuro.

 
  
MPphoto
 
 

  Elisabeth Schroedter (Verts/ALE). Frau Präsidentin! Ich möchte die Kollegen und Kolleginnen nochmals daran erinnern, dass wir die Verantwortung für das soziale Europa wirklich wahrnehmen müssen, gerade, weil viele glauben, dass dies nach dem Beitritt der zehn Neuen nur noch eine Utopie sein wird. Für das soziale Europa sind Mindeststandards essenziell. Deshalb lehnen wir die Änderungen der Kommission zur Arbeitszeitrichtlinie ab, denn sie hebt die Mindeststandards auf und lässt diese Richtlinie zur Beliebigkeit verkommen.

Dazu gehört unter anderem die Erfindung, den Bereitschaftsdienst in aktive und inaktive Arbeitszeit zu teilen und Teile davon eben nicht mehr als Arbeitszeit anzuerkennen. Für uns muss Bereitschaftsdienst Arbeitszeit bleiben. Der Schutz der Arbeitnehmer und die öffentliche Sicherheit müssen auch in Zukunft Vorrang vor ökonomischen Fragen bekommen. Dienste im Gesundheitswesen von 30 Stunden und länger stellen ein Risiko für Patienten dar. Ich sehe hier keinen Spielraum für Kompromisse! Diese Position wird auch von dem EuGH-Urteil ganz klar getragen. Ich danke dem Berichterstatter, dass dieser entscheidende Satz im Bericht vorkommt. Allerdings tragen wir nicht seine Kompromisse, die danach kommen. Wir wollen hier nachbessern, denn wir halten es für notwendig, dass Bereitschaftsdienst Arbeitszeit bleibt.

 
  
MPphoto
 
 

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). Esta proposta de directiva sobre o tempo de trabalho é uma das mais perigosas marcas do ataque aos direitos dos trabalhadores pondo em causa conquistas de uma luta de mais de cem anos afectando milhões de trabalhadores e suas famílias.

Por isso insistimos na necessidade de que esta proposta da Comissão Europeia seja retirada e se elabore outra nova abolindo completamente o "opt-out", que recuse a classificação de tempo inactivo, que respeite a jurisprudência estabelecida pelo Tribunal de Justiça, que facilite a conciliação entre a vida profissional e a vida privada e que proteja a saúde e a segurança dos trabalhadores.

Insistimos também na necessidade de diminuir a jornada de trabalho para 42 horas e não de a aumentar de 48 para 65 ou mais. O que a Europa precisa é de dar exemplos na defesa de mais direitos, não de se aproximar de padrões asiáticos em nome da flexibilidade e da concorrência.

 
  
MPphoto
 
 

  Thomas Mann (PPE-DE). Frau Präsidentin! Die revidierte Lissabon-Strategie zielt auf Wachstum und Beschäftigung. Wir brauchen mehr Flexibilität und Wettbewerbsfähigkeit – einverstanden! Genau das findet sich jedoch im Bericht Cercas zur Arbeitszeitrichtlinie wieder, bei dem EVP-Kollege Silva Peneda und viele von uns an Kompromissen mitgearbeitet haben.

Wir wollen kein starres Korsett für die gesamte EU, sondern einen vernünftigen Handlungsrahmen, der Raum lässt für nationale Regelungen, etwa die Erweiterung des Bezugszeitraums von vier Monaten auf ein Jahr, vorausgesetzt, die Sozialpartner stimmen zu. Auch mögliche Ausweitungen der 48-Stunden-Woche gehören in ihre Hände und in die Tarifverträge. Das ist praktische Anwendung des Subsidiaritätsprinzips und der Flexibilität. Grundlage aber muss das EuGH-Urteil bleiben, das den Bereitschaftsdienst als Arbeitszeit definiert. Den Kommissionsvorschlag mit der Aufteilung in bezahlte aktive und unbezahlte inaktive Arbeitszeit halte ich für realitätsfern.

Herr Kommissar Špidla, ich habe an der größten Unfallklinik in Hessen eine Nachtschicht mitgemacht. Was Assistenzärzte, Krankenschwestern und Rettungsfahrer da geleistet haben, war höchst aktiver Bereitschaftsdienst. Die kurzen Pausen zwischen den Einsätzen haben für eine Regeneration nicht ausgereicht. Beschäftigte haben nicht nur in Kliniken Anspruch auf Arbeitssicherheit und Arbeitszufriedenheit. Auszunehmen aus der Richtlinie sind Feuerwehren, u.a. auf Flughäfen, Katastrophenschutz und Sicherheitsdienste in umweltsensiblen Unternehmen. Ich habe mit ihnen allen gesprochen. Die Finanzsorgen der Krankenhäuser kenne ich. Sie müssen aber – wie in anderen Bereichen auch – intelligente Methoden finden, um Kosten einzusparen, Einsätze ihres qualifizierten Personals besser koordinieren und technische Einrichtungen optimaler nutzen.

Vergessen wir nicht, dass es auch andere Kosten gibt, die dann entstehen, wenn das Personal täglich so strapaziert wird, dass ihm dauerhafte Gesundheitsschäden drohen, ganz zu schweigen von möglichen Fehldiagnosen oder nicht sachgemäßen Behandlungen durch übermüdete Mitarbeiter. Patienten einem derartigen Risiko auszusetzen, ist nicht hinnehmbar!

 
  
MPphoto
 
 

  Karin Jöns (PSE). Frau Präsidentin! Ich konzentriere mich auf den Bereitschaftsdienst. Viele Kollegen fragen sich nämlich, warum es ausgerechnet in meinem Land ein Sonderproblem zu geben scheint, denn wie schon damals nach den EuGH-Urteilen laufen bei uns in Deutschland die Krankenhausträger Sturm gegen die vorgeschlagene Änderung des Sozialausschusses.

Deshalb sei klargestellt: Auch in Deutschland ist bereits seit 2004 die EuGH-Rechtsetzung umgesetzt. Seitdem wird der gesamte Bereitschaftsdienst im deutschen Arbeitsgesetz als Arbeitszeit gewertet, genau so wie es der Bericht des Kollegen Cercas fordert.

Zweitens: Auch in der Praxis ist dies ohne größere Probleme machbar. Das belegt eine Studie, auf die sich selbst die deutsche Bundesgesundheitsministerin beruft. Die erforderliche Einführung innovativer Arbeitszeitmodelle sowie die partielle Neueinstellung von Ärzten wird übrigens in meinem Land bereits seit 2003 finanziell unterstützt. Natürlich kann es dennoch zu Problemen kommen. Aber genau deshalb will ja unser Ausschuss die Öffnungsklausel, wonach per Tarifvertrag und nur zur Not auch per Gesetz abweichende Regelungen zur Anrechnung der inaktiven Zeiträume getroffen werden können. Nicht die europäische Arbeitszeitrichtlinie ist das Problem, sondern die Reformunfähigkeit des deutschen Krankenhauswesens. So hat zum Beispiel in Deutschland eine Region, die wesentlich kleiner als Schweden ist, sehr viel mehr Krankenhausbetten und Krankenhäuser. Und beim Bereitschaftsdienst geht es um die Sicherheit der Patienten. Anhaltendes Wachsein über 24 Stunden hat die gleichen negativen Auswirkungen wie ein Alkoholpegel von 1 Promille. Ärzte arbeiten aber oft 30 Stunden am Stück, und das gilt es zu ändern.

 
  
MPphoto
 
 

  Danute Budreikaite (ALDE). - Gerbiama pirmininke, ponai ir ponios, kalbėdami apie darbo laiko organizavimo kai kuriuos aspektus pirmiausia turime kalbėti apie tuos, kur samdomi darbuotojai išlaiko savo šeimas iš savo darbo ir kurių darbo rinkoje yra dauguma. Aukštas nedarbo lygis, ypač kai kuriose naujose valstybėse narėse, naujų darbo vietų lėtas steigimas ir senų darbo vietų kai kuriuose sektoriuose, pavyzdžiui, tekstilėje, mažėjimas, žmonių baimė, ypač provincijoje, netekti darbo leidžia darbdaviams piktnaudžiauti galimybe mažinti darbo vietas, grasinti atleidimu, jei darbuotojas nesutinka dirbti viršvalandžius. Darbas, viršijantis 48 valandų per savaitę trukmę, visose šakose gali dar labiau pabloginti darbuotojų, ypač dirbančių paslaugų sektoriuose, būklę, sukurti ne tik fizinį, bet ir moralinį diskomfortą, atnešti nepageidaujamų pasekmių šeimoms, vaikų auklėjimui.

Jei darbo savaitės ilginimo būtinybę argumentuosime baime, jog verslas iš Europos Sąjungos gali išsikelti į Kiniją ar kitas šalis, tada turime paklausti savęs, ar vienas iš svarbiausių Europos Sąjungos steigimo motyvų - piliečių gerovė - tampa tik lozungu, ar ekonomikos augimui ir konkurencingumui neturėtume paieškoti kitų priemonių. Kita vertus, Europos Parlamento pasiūlymas darbuotojams, sudariusiems kelias darbo sutartis, sumuoti jų darbo laiką pagal kiekvieną sutartį atima iš piliečių tose valstybėse, kuriose yra žemas darbo užmokestis, pavyzdžiui, sveikatos sektoriuje, kuriam būdingas budėjimo laikas, užtikrinti sau tinkamą pragyvenimo lygį. Taigi priimant papildančią direktyvą siūlau susilaikyti nuo "opt-out" įtvirtinimo visuose sektoriuose ir nesumuoti darbo laiko žmonėms, savo noru galintiems dirbti pagal kelias darbo sutartis, o palikti šiuos sprendimus nacionaliniam lygmeniui.

 
  
MPphoto
 
 

  Claude Turmes (Verts/ALE). Frau Präsidentin! Wenn wir die Bürger Europas für das Projekt Europa gewinnen wollen, dann darf die EU nicht zu einem Selbstbedienungsladen in Sachen Sozial- und Arbeitsrecht werden. Es darf keinen Sozialstaat à la carte geben. Deshalb muss die Opt-out-Klausel abgeschafft werden, die derzeit bei der maximalen Arbeitszeit besteht und die allein in Großbritannien bereits zu 700 000 Arbeitsverträgen geführt hat, bei denen die Arbeitszeit von 48 Stunden nicht eingehalten wird. Der vorliegende Kompromiss ist ein guter Kompromiss, auch weil er den Gewerkschaften über die Sozialpartnerschaft die Möglichkeit gibt, hier einzugreifen.

Ich möchte zum Schluss einen Appell an die Freunde und Kollegen von der GUE-Fraktion richten. Wir hatten im letzten Parlament eine Abstimmung über die Tobin-Steuer. Wir hätten sie gewonnen, wenn ihr mitgestimmt hättet! Passt auf, dass es diesen Mittwoch nicht dazu kommt, dass durch eure Stimmen die Hardliner bei den Konservativen gewinnen!

 
  
MPphoto
 
 

  Jacky Henin (GUE/NGL). Madame la Présidente, j'attendais de cette directive ce que la Charte des droits fondamentaux du projet de Constitution européenne ne contenait pas: une harmonisation par le haut des droits sociaux. Il n'en est rien. C'est même le contraire. Seule la flexibilité du salariat s'en trouve renforcée.

Alors que les pendus de Chicago sont morts en 1886 pour la journée de 8 heures et la semaine de 40 heures, voilà qu'en ce début du XXIe siècle, la grande innovation sociale de l'Union européenne devrait être de relever le plafond de la durée maximale hebdomadaire du temps de travail de 48 heures à 65 heures, voire au-delà en cas d'accord individuel ou collectif, la période de référence pour le calcul de la durée maximale hebdomadaire étant portée de quatre à douze mois.

Généreusement, on garantit une période de repos compensateur au bout de 72 heures de travail. On ne peut qu'apprécier l'audace sociale de ce texte qui va probablement faire trembler le patronat européen! Pour couronner le tout, on introduit une notion de période inactive de garde, période qui serait exclue du temps de travail en parfaite contradiction avec la jurisprudence de la Cour de justice des Communautés européennes. Nul besoin de davantage d'explications. Les zélés serviteurs du patronat européen ont bien travaillé et bien qu'ils sachent, comme ceux qui feront le choix de voter ce texte,...

(Le Président retire la parole à l'orateur)

 
  
MPphoto
 
 

  Philip Bushill-Matthews (PPE-DE). Madam President, I will confine my remarks purely to the issue of the opt-out. The rapporteur said that the opt-out violates the fundamental principles of the Treaty. That is simply not true. The Commission is the guardian of the Treaties; the Commission proposed 10 years ago that the opt-out should exist. In the review now, 10 years on, the Commission is still proposing that the opt-out should continue to exist.

Mr Hughes said that the issue is about work/life balance. The rapporteur asserts that people are asking how Europe improves their living conditions. I do not believe that people are asking that. People are asking themselves how they can improve their living conditions for themselves. At the moment, the decision of many millions of them is to use the opt-out.

The issue before us today is: who decides? Should it be a small group of out-of-touch politicians dictating what makes a better quality of life for the people, or should it be the millions of workers themselves, who currently enjoy the right to choose and who want to continue to decide for themselves?

Many of the new Member States want to make use of the opt-out. All the social partners except the ETUC want to keep the opt-out. Small business organisations across the EU have contacted me, pleading that the opt-out be kept. My good friend Mr Silva Peneda says that this report proposes more flexibility and is good for SMEs. SMEs themselves fundamentally disagree, and they should know. The issue is: who should decide?

I believe that it should not be for us in this Parliament to decide and to dictate excessive and rigid restrictions on how people choose to spend their lives. People want more freedom and more flexibility. We should give that to them and vote against this report.

 
  
MPphoto
 
 

  Pier Antonio Panzeri (PSE). Signor Presidente, onorevoli colleghi, mi complimento con il buon lavoro svolto dal relatore. Noi abbiamo un importante compito da svolgere: costruire seriamente, accanto all'Europa economica, l'Europa sociale.

Non si può immaginare una crescita e uno sviluppo economico dell'Europa senza l'apporto decisivo dei lavoratori, la difesa della qualità del lavoro e la tutela della loro salute nei luoghi di lavoro. La direttiva relativa all'orario di lavoro è un elemento essenziale dell'Europa sociale. Occorre la piena consapevolezza che sarà impossibile raggiungere gli obiettivi di crescita e di sviluppo se sceglieremo la cosiddetta via bassa alla competitività: quella basata sull'abbattimento dei costi e sull'intensificazione del lavoro. Ciò che serve è la via alta, basata sulla qualità e sull'innovazione: in questo quadro il capitale umano è decisivo e il suo apporto qualitativo deve essere il nostro obiettivo.

La relazione Cercas rappresenta una valida risposta a questo obiettivo. La relazione in discussione cerca di preservare i principi di fondo della direttiva sull'orario di lavoro, così come sono iscritti nella Costituzione europea, sia sulla questione del periodo di riferimento, sia per l'opt-out, sia per quanto concerne la sentenza della Corte di giustizia in materia di periodi di guardia. Nella relazione si riscontra un forte sostegno a favore dell'introduzione di disposizioni volte ad aiutare i lavoratori a conciliare la vita professionale con la vita privata, pertanto appoggiamo in pieno la relazione Cercas.

 
  
MPphoto
 
 

  Chris Davies (ALDE). Madam President, for many Liberal Democrats the opt-out represents an important principle of subsidiarity. We support measures that protect individuals from exploitation at work. We are not convinced that it is for the European Union to be the body that imposes unwanted restrictions, that have nothing to do with health and safety, on individuals in every Member State. We strongly disagree with Mr Hughes, of the British Labour Party, that the European Union should lay down the law with regard to the work/life/family balance of people everywhere. It is not surprising that we have to counter so much Euro-scepticism in Britain when senior Members of this Parliament call for the EU to be allowed to interfere in the lives of individuals to such an extent.

We have a European single market, but that does not overrule the fact that Member States compete against one another. If the people of one country want greater social protection at the risk of damaging their competitive position, then they should vote for a government that will do that. In many cases the Liberal Democrats will support them. But blanket controls imposed on every country by Brussels will limit the freedom of Member States to decide the approach most appropriate for them. It is excessive and wrong.

It is also condescending for this Parliament to seek to impose restrictions on others, while excluding executives, MEPs and Commissioners. Speaking for myself, I have never worked less than a 48-hour week and I do not intend to start doing so. Applying these restrictions rigidly to workers in the tourist industry and the agricultural sector, with their extreme seasonal fluctuations, will simply drive people into the black economy. That is no way to promote the Lisbon Agenda. For practical reasons and for reasons of principle, the right to opt out should remain.

 
  
MPphoto
 
 

  Anna Ibrisagic (PPE-DE). Fru talman! Det är bra att vi nu har fått möjlighet att göra om arbetstidsdirektivet. Mitt huvudfokus under detta arbete är att se till att underlätta för medlemsstaterna att skapa nya jobb. Det är därför viktigt att det ges flexibla lösningar och att detaljregleringen och centralstyrningen från EU-håll minskas. Arbetstidsfrågorna skall i första hand vara ett ansvar för medlemsstaterna och därför bör det finnas stort utrymme för olika lösningar dem emellan. Även branschen fungerar olika och dessutom har vi som individer olika behov och önskemål om vår arbetstid.

Arbetstidsfrågorna är ett område där nationell praxis skall gälla och inte en fråga som skall bestämmas av EU. Tyvärr finns det starka krafter i detta parlament som vill gå i motsatt riktning. De vill bakbinda medlemsstaternas möjligheter att anpassa sig till egna traditioner och behov. Endast en mall skall gälla för hela Europa, vilket innebär att de vill införa överstatlighet för frågor om arbetstid. De vill inte tillåta att medlemsstaterna skiljer sig åt och att alla européer inte har identiska önskemål om hur man skall disponera sin arbetstid. Till skillnad från de människorna anser jag att det viktigaste i Europa idag är att ge bra förutsättningar till att nya jobb skapas, till skillnad från dem har jag en tro på att människorna själva snarare än politiker vet bättre vad som passar dem bäst.

Som i så många andra frågor stämmer det inte att en lösning är bäst för alla. Vi är olika och det är just det som är charmen och styrkan med EU. Vi består av olika stater med olika kulturer och traditioner. Jag vill ge Europa möjligheten att bevara respektive särdrag och ge medlemsstaterna makten över arbetstidsfrågan. Det är inte en fråga för detaljregleringar på EU-nivå.

 
  
MPphoto
 
 

  Jean Louis Cottigny (PSE). Madame la Présidente, Monsieur le Commissaire, chers collègues, non à la semaine des 60 heures, la clause de renonciation, l'opt-out, doit disparaître. C'est sans hésitation aucune que je soutiens le texte présenté par notre collègue Cercas.

Je le soutiens d'abord en faisant référence au bon sens qui veut que l'on travaille pour vivre et non l'inverse. Le bon sens suffit à faire comprendre qu'à l'exception de missions clairement revendiquées par celui qui les mène, le fait de travailler, comme c'est le cas dans certains pays de l'Union européenne, 60 heures par semaine - ou pire encore, 63 heures avec l'autorisation accordée en 1993 - pose, à terme, des problèmes d'adaptation à son environnement personnel, familial et social.

Dans le domaine social, comme dans celui de l'exercice politique, le progrès passe par le compromis. Vouloir généraliser la pratique des 60 ou 65 heures va à l'encontre du progrès social. En ce sens, la clause concernant l'opt-out doit disparaître.

 
  
MPphoto
 
 

  Herbert Reul (PPE-DE). Wir als Mitglieder des Europäischen Parlaments haben Verantwortung dafür zu übernehmen, dass die Menschen in Europa eine gute Zukunftschance haben. Dazu gehört, dass wir auch ihre Arbeitnehmerrechte schützen, ihre Rechte am Arbeitsplatz. Dafür muss es Regeln geben, ja, aber welche? Wie viele? Wie detailliert? Die zentrale Aufgabe ist doch wohl – das habe ich das letzte Jahr über hier immer wieder gehört –, dass wir erst einmal dafür sorgen, dass sie ihre Arbeitsplätze behalten oder überhaupt Arbeitsplätze haben.

Und dann erlebe ich, dass eine Arbeitszeitrichtlinie vorgelegt wird, die von den zuständigen Ausschüssen des Parlaments verschlechtert wird, und nach den Kriterien der Lissabon-Strategie verschlechtert wird. Das heißt: Wir schaffen mehr Vorschriften! Wir werden nicht weniger Vorschriften, nicht mehr Flexibilität haben, sondern das Gegenteil wird der Fall sein.

Ich will das an ein paar Fragen festmachen. Erstens: Warum müssen wir in Europa vorschreiben, wie Bereitschaftsdienste aussehen? Muss das in jedem Krankenhaus, in jeder Stadt, in jedem Land in Europa gleich sein? Warum denn? Die Wahrheit ist doch, dass die Situation in einem Unfallkrankenhaus, wo man nachts öfter rausmuss, anders aussieht als in einer orthopädischen Klinik, wo nachts alles schläft! Es kann nicht angehen, dies alles über einen Kamm zu scheren. Es ist falsch!

Zweitens: Warum kann die Verlängerung der Arbeitszeit eigentlich nur per Tarifvertrag geregelt werden? Warum darf ein einzelner Arbeitnehmer nicht für sich selbst eine Vereinbarung treffen? Wer gibt uns eigentlich das Recht, Arbeitnehmern zu verbieten, selbst Vereinbarungen über ihren Arbeitsplatz und ihre Arbeitszeit zu schließen? Ich kenne junge Ärzte, die möchten gerne auch in Zukunft ein bisschen länger arbeiten und ein paar Mark mehr verdienen, weil sie sich ihr Leben neu aufbauen, weil sie sich gerade ein Haus gebaut haben. Und wir wollen das in Zukunft verbieten? Mit welchem Recht eigentlich?

Und warum wollen wir jetzt noch die Arbeitszeit von Familienangehörigen genau vorschreiben? Warum wollen wir nicht zulassen, dass die bewährte Flexibilität in Familienbetrieben auch in Zukunft beibehalten werden kann? Unterschiedliche Arbeitssituationen erfordern unterschiedliche Lösungen! Wenn wir das nicht möglich machen, werden wir den Menschen nicht gerecht, und wir werden Europa einen Bärendienst erweisen!

 
  
MPphoto
 
 

  Anne Van Lancker (PSE). Voorzitter, collega's, het spreekt voor zich dat de grootste opdracht in het kader van ons parlementair werk vandaag is de opt-out te laten verdwijnen, want opt-out heeft niets te maken, collega Davies, met subsidiariteit, maar alles met wetteloosheid en rechteloosheid. Wie de opt-out wil laten verdwijnen, moeten evenwel een oplossing vinden voor de wachtdiensten, want na de arresten van het Hof van Justitie dreigen steeds meer landen een beroep te doen op de opt-out voor sectoren als gezondheidszorg en ouderenzorg. Het zou, mijnheer de Commissaris, voor ons onaanvaardbaar zijn, als wacht- en slaapdiensten van de werktijd worden uitgesloten, want dit is tijd tijdens welke de werknemer ter beschikking van de werkgever staat, en bovendien zou het niet meetellen van deze uren zware gevolgen hebben, niet alleen voor de veiligheid en de gezondheid van werknemers, maar ook voor patiënten in ziekenhuizen en ouderen in rusthuizen.

Ik vind dat met het verslag-Cercas een excellente oplossing wordt voorgesteld. Aanwezigheidsdiensten zijn arbeidstijd, conform de arresten van het Hof, maar we laten wel toe bij CAO een andere berekening voor de wacht- en slaapuren te bepalen. Ik hoop dat het ganse Parlement Cercas en diens fantastische verslag zal steunen en ik hoop, Commissaris, dat ook de Commissie haar standpunt zal wijzigen.

 
  
MPphoto
 
 

  Μαρία Παναγιωτοπούλου-Κασσιώτου (PPE-DE). Κυρία Πρόεδρε, η υπό ψήφιση πρόταση οδηγίας για την τροποποίηση της οργάνωσης του χρόνου εργασίας αποτελεί προϊόν σύνθεσης θεωρητικών απόψεων για την οργάνωση του χρόνου εργασίας και προσπάθεια συγκερασμού συμφερόντων εργοδοτών και εργαζομένων.

Γίνεται προσπάθεια να ενταχθούν η πραγματική κατάσταση και οι ανάγκες κάθε κράτους μέλους σε ένα γενικό πλαίσιο το οποίο κάθε εταίρος το αξιολογεί από τη σκοπιά του και το βρίσκει δυσάρεστα στενό και κάθε άλλο παρά κατοχυρωτικό της υγείας και ασφάλειας.

Όμως, ο εισηγητής κ. Cercas, στον οποίο αξίζουν συγχαρητήρια, αλλά και ο σκιώδης εισηγητής του Ευρωπαϊκού Λαϊκού Κόμματος, κ. Silva Peneda, καθώς και όλοι οι συνάδελφοι της Επιτροπής Βιομηχανίας, της Επιτροπής Γυναικών και κυρίως της Επιτροπής Απασχόλησης προσπάθησαν με καλή θέληση, έστω και με διαφορετικές απόψεις, να συνενώσουν τα διεστώτα.

Έτσι, η υπό ψήφιση έκθεση και οι επ' αυτής τροπολογίες - όχι η πρόταση της Επιτροπής κύριε συνάδελφε Παπαδημούλη - δεν δέχεται την παράταση, θέτει τέρμα στην εξαίρεση του οκταώρου, δεν δέχεται την πρόταση της Επιτροπής για ανώτερο όριο 65 ωρών, διασφαλίζει το 48ωρο και, σε κάθε περίπτωση, προτείνονται για εξασφάλιση και οι συνθήκες εργασίας και ασφάλειας, και η ανάγκη για ελεύθερο χρόνο και διά βίου μάθηση.

Η πρόταση Cercas επαναφέρει τον σεβασμό στη νομολογία του ΔΕΚ τόσο ως προς τον περιορισμό του ωραρίου όσο και ως προς το χρόνο εφημερίας που ρητά αναφέρεται ως χρόνος εργασίας. Σέβεται επίσης την αρχή της επικουρικότητας και κατοχυρώνει τον κοινωνικό διάλογο ως ρυθμιστικό παράγοντα. Ο υπολογισμός του χρόνου εργασίας σε ετήσια βάση είναι συμβιβαστική λύση, θα έχει όμως συνέπειες, δυστυχώς, για τους εργαζομένους με μικρό εισόδημα που ζουν από υπερωρίες σε περιόδους αιχμής.

Ως προς τα θέματα που απασχολούν τις γυναίκες που εργάζονται στις οικογένειες, παρατηρώ ότι ενώ η Ευρωπαϊκή Επιτροπή τα ξέχασε, το Κοινοβούλιο καλείται να υπερψηφίσει την τροπολογία 12 που τονίζει ότι οι εργοδότες πρέπει να λαμβάνουν υπόψη τις ανάγκες της διά βίου επαγγελματικής και οικογενειακής ζωής και την τροπολογία 22 σύμφωνα με την οποία η Επιτροπή πρέπει να εκφέρει ....

(η Πρόεδρος διακόπτει την ομιλήτρια)

 
  
MPphoto
 
 

  Richard Falbr (PSE). Paní předsedající, pane komisaři, jednou z prvních úmluv Mezinárodní organizace práce, založené v roce 1919, byla ta, která stanovila osmihodinovou pracovní dobu a osmačtyřicetihodinový pracovní týden. Tato úmluva tedy uznávala, že je třeba chránit zdraví a bezpečnost pracujících, umožnit jim výchovu rodiny, šlo přece o reprodukci pracovní síly, a dát jim čas na odpočinek. To vše pokrytecky zdůvodněný návrh Komise bourá. Hanebný institut opt-outu staví na hlavu vše, čeho se během staletí podařilo odborovému hnutí dosáhnout. Má-li proto zmizet a je-li to součástí obsahu Cercasovy zprávy, je nutné hlasovat pro ni.

 
  
MPphoto
 
 

  President. Colleagues, we are in the middle of a debate and have approximately another eight minutes left, including the Commissioner’s statement. Please take your conversation outside. Those of you seated behind Mrs Klaß, please ask your colleagues to leave. That includes Mr Rasmussen and others. Could the huissiers please escort out of the Chamber those who are leaving the debate. Please sit down and be quiet for another eight minutes or leave the Chamber.

 
  
MPphoto
 
 

  Simon Busuttil (PPE-DE). M’hemmx dubju li l-Ewropa rnexxielha twaqqaf mudell soċjali fost l-aqwa fid-dinja. Dan il-mudell għandna naħdmu biex nippreservawh. Ħadd m'hu qed jgħid li m’għandniex.

Iżda r-rapport parlamentari li għandna quddiemna jmur 'il bogħod wisq u jista' joħloq problemi serji speċjalment f’pajjiżi membri li għadhom ma laħqux ċertu livell ta’ għajxien. Għaliex għandna nneħħu d-dritt tal-ħaddiema li jridu jżidu l-paga tagħhom, speċjalment f’pajjiżi ġodda fejn wieħed bilfors ikollu jaħdem iktar, extra, biex iżid id-dħul tiegħu? X’se jagħmlu l-ħaddiema li għandhom self mill-bank fuq id-dar tagħhom?

Tajjeb li jkollna 'standards' soċjali dejjem aktar għolja. Iżda rridu nifhmu li qed ngħixu fir-realta', mhux fit-teorija. F’mument meta tant qed nitkellmu fuq l-Istrategija ta’ Lisbona biex inkattru l-ekonomija u noħolqu x-xogħol, m’għandniex nagħmlu l-liġijiet anqas flessibbli. Il-ħaddiema jriduna nagħmlu liġijiet biex inkattru x-xogħol, mhux biex inżommuhom milli jaħdmu aktar minn 8 sigħat 'overtime' fil-ġimgħa. Min ahna biex neħdulhom dan id-dritt?

Jien inkun l-ewwel wieħed li naqbel ma' ġimgħa xogħol b’anqas sigħat. Imma jekk il-paga tkun biżżejjed biex tgħix, f’ċertu pajjiżi għadna ma wasalniex s’hemm. Mela ejja nużaw is-sens komun. Jekk hemm min jabbuża mill-'opt out' u jaħdem sigħat esaġerati b’riskji għas-saħħa u s-sigurtà, allura ejja nattakkaw l-abbuz. Imma mhux inneħ ħu d-dritt tal-ħaddiema li jagħżlu huma jekk iridux jaħdmu aktar.

 
  
MPphoto
 
 

  Ole Christensen (PSE). Fru formand, hvis Lissabon-strategiens målsætninger skal indfris, skal den sociale og beskæftigelsesmæssige situation forbedres i Europa. "Opt out'en" for den 48-timers arbejdsuge skal endegyldigt fjernes. Ingen lande skal kunne stå uden for reglerne om arbejdstid og dermed have et arbejdsmarked, hvor lønmodtagerne udsættes for uholdbare og nedslidende lange arbejdsuger. "Opt out'en" har intet at gøre med det sociale Europa, den skaber mulighed for social dumping, hvor landene kan vælge og vrage, hvilke regler de ønsker at følge. Det er ikke vejen frem for Europa. Vi kan ikke og skal ikke konkurrere på hverken lave lønninger eller lange arbejdsdage. Europas befolkninger skal føle, at Den Europæiske Union har deres interesser for øje. Alle undersøgelser viser med tydelighed, at lange arbejdsuger er skadelige for både sikkerhed og sundhed. En 48-timers arbejdsuge med en bedre definition af arbejdstid og fritid, og som opfordrer virksomheder til at tage hensyn til arbejdernes familieliv, er en forstærkning af lønmodtagernes muligheder. Ved at stemme for udvalgets betænkning viser vi den europæiske befolkning, at vi vil et socialt og retfærdigt Europa.

 
  
MPphoto
 
 

  Anja Weisgerber (PPE-DE). Frau Präsidentin, liebe Kolleginnen und Kollegen! Entbürokratisierung und Deregulierung hat sich die Kommission Barroso auf die Fahnen geschrieben. Damit will sie den Lissabonprozess wieder beleben. Dieses Parlament muss die Kommission dabei unterstützen. Morgen können wir einen Schritt in die richtige Richtung machen, indem wir uns für eine flexible, moderne und zukunftsorientierte Revision der Arbeitszeitrichtlinie entscheiden. Eine europäische Richtlinie muss den Mitgliedstaaten schon von der Definition her Gestaltungsspielraum und Flexibilität bei der Umsetzung lassen. Deshalb muss es unser Hauptziel sein, auf europäischer Ebene nur die Grundsätze zu regeln.

Wenn der Vorschlag des Sozialausschusses sich durchsetzt, d.h. wenn die gesamte Bereitschaftsdienstzeit grundsätzlich als Arbeitszeit angesehen wird und das Opt out abgeschafft wird, führt dies zu einer starken Einschränkung flexibler Arbeitszeitmodelle in ganz Europa. Das verstehe ich nicht unter einer modernen Lösung! Es kann nicht gerecht sein, dass für die verschiedensten betroffenen Arbeitnehmer der Grundsatz festgeschrieben wird, dass Bereitschaftsdienstzeit komplett als Arbeitszeit angesehen wird, denn z.B. bei Feuerwehren, Jugendhilfearbeiten und in Rehabilitationskliniken stellt sich die Frage der Überbeanspruchung nicht, da dort die Bereitschaftsdienste zum überwiegenden Teil aus nichtaktiver Zeit bestehen.

Deshalb sprechen wir uns für eine Differenzierung im Rahmen der Bereitschaftsdienste aus. Lassen wir doch die Krankenhäuser, die Ärzte, die Feuerwehren, die Jugendhilfearbeiter zusammen mit den Sozialpartnern vor Ort entscheiden, welche Arbeitszeitmodelle für sie die richtigen sind. Entscheiden wir uns für die Wahlfreiheit der Arbeitnehmer. Entscheiden wir uns für Flexibilität. Und für diese Flexibilität benötigen wir das Opt out, eine Verlängerung der Bezugszeiträume und eine sinnvolle, sachgerechte Differenzierung im Rahmen der Bereitschaftsdienste. Genau darauf zielen unsere Änderungsanträge 26, 27 und 32 sowie, zu den Bereitschaftsdiensten, die Änderungsanträge 29 und 30 ab. Ich bitte Sie dafür um Ihre Unterstützung!

 
  
MPphoto
 
 

  Kósáné Kovács, Magda (PSE). Tisztelt Elnök Asszony! Az irányelv felülvizsgálata több, mint egyszerű jogi lépés. Hiszen tudjuk, hogy a jog és a gyakorlat leginkább a munka világában tér el egymástól. Minél több eszközt kell mozgósítania egy országnak a felzárkózáshoz, a szakadék a szabályok és a valóság között annál nagyobb.

Az új országokban a kötelező munkaidő alig haladja meg az európai átlagot, de a ténylegesen ledolgozott munkaórák száma évi 112-vel, majdnem három héttel több, mint a régi tagországokban. Számunkra tehát különösen fontos a tényleges munkavégzés világos határainak kijelölése. Fontos a szociális partnerek következetes részvétele a helyi szabályok alakításában, és fontos a közösségi és tagállami szintű ellenőrzési mechanizmusok erősítése. A Parlament kompromisszumos javaslata azt ígéri, hogy a szakszervezetek szerepe felértékelődik, az egyén nem marad magára és a tagállami ellenőrzés a garanciákból következetes munkaerő-piaci gyakorlatot kovácsol.

 
  
MPphoto
 
 

  Vladimír Špidla, člen Komise. Vážená paní předsedkyně, vážené paní poslankyně, vážení páni poslanci, přestože Komise nemůže sdílet názor Parlamentu ve všech bodech, je ve stanovisku parlamentního Výboru pro zaměstnanost a sociální věci patrna stejná vůle hledání širokého konsenzu, který by chránil pracovníky a zároveň přinášel nezbytnou pružnost.

Ještě než se podrobněji zaměřím na jednotlivé pozměňovací návrhy, dovolte mi několik všeobecnějších poznámek. V prvé řadě chci konstatovat, že návrh této směrnice je návrh novely směrnice, tzn. existuje již 10 let směrnice, která v jistých okamžicích vyžaduje novelu i proto, že sama ve svém textu novelu předpokládala.

Dále bych chtěl zdůraznit, že se jedná o směrnici, která se týká bezpečnosti a ochrany zdraví při práci. Nejedná se tedy o směrnici, jejímž cílem by byla reorganizace pracovního času, nýbrž směrnici, která má chránit pracovníky při zachování nezbytné pružnosti, kterou vyžaduje jak Lisabonská strategie, tak bych řekl, že moderní život sám. Tato směrnice působí ve velmi složitém kontextu, mimo jiné také kontextu demografického stárnutí, který vyžaduje daleko lepší soudržnost mezi pracovním životem a životem společnosti. Jak už jsem zdůraznil, směrnice je směrnicí o ochraně pracovní doby a musím konstatovat, že není pochyb o tom, že pracovní doba má celkový vliv na bezpečnost a ochranu zdraví při práci a v době, kdy uvažujeme o tom, že prodloužíme celkovou životní pracovní dobu, protože demografický vývoj společnosti to vyžaduje, je nepochybně nutné, aby se lidé této doby dožívali v dobrém zdraví.

Diskuze, která zazněla, se dotýkala několika základních návrhů a dovolte mi tedy, abych se jimi zabýval také podrobněji. Začnu návrhem na prodloužení referenčního období, z něhož se vychází při výpočtu maximální průměrné pracovní doby, stanovené na 48 hodin týdně.

Jak víte, Komise navrhuje zachovat současnou situaci, to znamená ponechat jako „standardní“ referenční období čtyři měsíce s možností prodloužit ho na dvanáct měsíců pomocí kolektivních smluv. Komise však chce poskytnout stejné podmínky všem členským státům, bez ohledu na jejich systémy vztahů mezi sociálními partnery, a proto navrhuje, aby bylo možné prodloužit referenční období také legislativní cestou.

S uspokojením konstatuji, že pozice Evropského parlamentu se od pozice Komise příliš neliší. Parlamentní návrh zlepšuje záruky související s tímto prodloužením. Proto Vám mohu oznámit, že Komise tento návrh z velké části přijímá s výhradou pouze k jednomu bodu, a to vyřazení možnosti prodloužit referenční období legislativní cestou, pokud se na pracovníka již vztahuje kolektivní smlouva.

Komise se domnívá, že upřednostňování kolektivního vyjednávání by nemělo vést k odmítání legislativního řešení v případech, kdy se o referenčním období nediskutovalo nebo nebylo dosaženo dohody.

Co se týká „doby pracovní pohotovosti“, Komise nemůže přijmout postoj Parlamentu, přestože chápe jeho obavy.

Chtěl bych tuto otázku jasně vysvětlit. Návrh Komise má zásadní cíl – zaručit právní jistotu. Nemusím Vám připomínat, že problém vyplývá z výkladu definice „pracovní doby“ Soudním dvorem v Lucemburku. Avšak Komise tím, že nepovažuje tzv. „dobu nečinnosti“ za součást pracovní doby ve smyslu bezpečnosti a ochrany zdraví při práci, ponechává členským státům možnost přijmout opatření, která podle jejich názoru lépe chrání bezpečnost a zdraví pracovníků.

Myslím si, že návrh Parlamentu uvedený ve změně č. 10 neposkytuje stejnou úroveň právní jistoty a mohl by ponechat prostor pro další rozsudky, které by ještě zvýšily právní nejistotu.

Avšak zcela chápu obavy, které Parlament vyjádřil ve své předloze stanoviska. Komise proto upraví svůj návrh tak, aby lépe chránil pracovníky, kteří vykonávají pracovní pohotovost. Nebude dovoleno, aby se doba nečinnosti započítávala do 11 hodin denního odpočinku a do 24 hodin týdenního odpočinku.

Nyní bych rád věnoval pár slov ožehavé otázce individuální výjimky.

Evropský parlament i Komise hodnotí konkrétní uplatňování tohoto ustanovení kriticky. Přesto je vyjádřen rozdílný pohled na budoucnost tohoto ustanovení. Komise navrhuje přezkum, zatímco Parlament požaduje zrušení opt-outu tři roky poté, co směrnice nabude účinnosti.

Komise tento návrh nemůže přijmout v jeho současné podobě. Ale je ochotna o něm diskutovat a hledat se zákonodárci, kteří v této otázce nejsou jednotni, nejvhodnější kompromis. Jsem si vědom, že se jedná o velmi politickou otázku a o otázku principiální. V tomto kontextu bude Komise pokračovat v intenzivním dialogu s Parlamentem.

A nyní konkrétněji postoj Komise k jednotlivým pozměňovacím návrhům:

Komise může zcela přijmout pozměňovací návrhy č. 2, 3, 12, 13 a 17. Jedná se o změny, které zlepšují nebo vyjasňují text. Jedna změna zavádí do textu ustanovení o zlepšení rovnováhy mezi soukromým a pracovním životem, což je podle mě zásadní.

Komise může v podstatě, částečně nebo s výhradou přeformulování přijmout pozměňovací návrhy č. 1, 4, 8, 11, 16, 18, 19, 24 a 29. Chtěl bych upozornit zejména na návrhy č. 16 a 18 o náhradním odpočinku a na návrh č. 19 o referenčním období.

Komise musí odmítnout pozměňovací návrhy č. 5, 6, 7, 9, 10, 14, 15, 20, 21, 22, 23, 25 až 28, a 30 až 52. Patří mezi ně návrhy související s individuální výjimkou, o nichž jsem již hovořil. Uvedl jsem, že Komise hodlá hledat kompromisní řešení. Ostatní změny se týkají otázek, jimiž se původní návrh Komise nezabýval, např. čl. 17 odst. 1 o výjimce pro vedoucí pracovníky.

Na závěr bych chtěl Evropskému parlamentu poděkovat za kvalitu při diskuzi o tomto návrhu. Díky dialogu mezi Komisí a Parlamentem mohu s přesvědčením tvrdit, že výsledné znění směrnice, která je symbolem sociální Evropy, ještě lépe dosáhne cíle chránit zdraví a bezpečnost pracovníků, aniž by byla ohrožena pružnost úpravy pracovní doby, kterou naše podniky potřebují. Přispěje proto k upevnění posíleného a modernizovaného evropského sociální modelu.

 
  
MPphoto
 
 

  Die Präsidentin. Vielen Dank, Herr Kommissar! Und vielen Dank, dass Sie Geduld mit diesem Parlament hatten und unter erschwerten Bedingungen gesprochen haben.

Mr Davies, is your point of order really necessary, considering that the vote is about to begin?

 
  
MPphoto
 
 

  Chris Davies (ALDE). Madam President, Members of this Parliament were asked to vote here at 11.30 a.m. It is not their fault that their time has been wasted: it is that of the Presidency. It is not your fault, you are not responsible for every detail, but when is the Presidency going to start timetabling debates properly?

 
  
MPphoto
 
 

  President. Mr Davies, we will take note of that in the Bureau, but it is also the fault of the House itself. I had to keep calling the House to order to give the speakers some quiet in which to speak. It is also the fault of certain political groups, because one-minute speeches never last for one minute, they always overrun. That can be dealt with in the Conference of Presidents. I would be happy to abolish one-minute speaking time slots in favour of two minutes. We can discuss the matter but we have to agree on it.

The debate is closed.

The vote will be tomorrow.

 
  
  

ΠΡΟΕΔΡΙΑ του κ. ΤΡΑΚΑΤΕΛΛΗ
Αντιπροέδρου

 
Právní upozornění - Ochrana soukromí