Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 11 maj 2005 - Strasbourg

3. Världsbanken

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om Världsbanken.

  Nicolas Schmit, rådets ordförande. – (FR) Herr talman! I anslutning till rådets uttalande om Världsbanken kan jag bekräfta att Världsbanken globalt sett har mycket stor betydelse på utvecklingsfinansieringens område. Det står därmed klart att Världsbankens politiska och administrativa ledning är en oerhört viktig fråga. Som företrädare för EU:s ordförandeskap kan jag dock tyvärr inte redogöra för rådets ståndpunkt eller för det arbete som rådet utfört på detta område.

Inte heller EU som helhet har faktiskt någon del i Världsbankens beslutsfattande eller verksamhet, vilket naturligtvis också är synd. Därför måste de EU-medlemsstater som också är medlemmar av Världsbankens organ fastställa sina ståndpunkter om banken. Av detta skäl har rådet inte antagit någon ståndpunkt i dessa frågor, eftersom det saknar behörighet för detta. Inget av rådets organ har diskuterat en strategi för Världsbanken eller samordning av en eventuell gemensam europeisk ståndpunkt i detta avseende, och inte heller Världsbankens beslutsförfaranden.

Jag vill också tillägga att medlemsstaterna arbetar med att samordna sina ståndpunkter, för att få större tyngd inom de internationella institutionerna, även de internationella finansinstituten som Världsbanken. Rådet som institution deltar emellertid inte i detta arbete, eftersom gemenskapen som sagt saknar behörighet på detta område.

Det stämmer också att Paul Wolfowitz, som utnämnts till chef för Världsbanken, besökt Bryssel, där han träffade Ekofinrådets ordförande Jean-Claude Juncker och företrädare för Världsbankens övriga europeiska guvernörer. Vid detta helt informella möte diskuterades Världsbankens framtida strategi för utvecklingsfinansiering med den chef som den amerikanska regeringen utnämnt, såsom är brukligt.

Jag kan därför bara beklaga att rådet saknar behörighet i denna fråga. Framöver bör vi kanske överväga att förbättra samordningen mellan EU:s medlemsstater inom dessa internationella institutioner, där de tack vare sin sammanlagda tyngd faktiskt även har större representation än Förenta staterna.

  Joaquín Almunia, kommissionsledamot. – (ES) Herr talman! Som ledamot av kommissionen med ansvar för förbindelserna med internationella finansinstitut är jag tacksam för detta tillfälle att ge parlamentet kommissionens syn på vår institutions förbindelser med Världsbanken.

Världsbanken och EU är globalt sett de två viktigaste aktörerna i kampen mot fattigdom och finansieringen av utvecklingsstöd.

Europaparlamentet är väl medvetet om att EU står för ungefär hälften av det sammanlagda offentliga stödet till utvecklingsländerna, och att unionen dessutom i de flesta fall är deras viktigaste handelspartner, något som återspeglar den vikt vi fäster vid solidaritet i vår internationella politik.

Det främsta målet för gemenskapens utvecklingspolitik är att begränsa och slutligen utrota fattigdomen. Här ingår att stödja en hållbar ekonomisk, social och miljömässig utveckling, främja en gradvis integration av utvecklingsländerna i den globala ekonomin och bekämpa orättvisor.

Som ledamöterna vet har EU gjort ett fast åtagande att bidra till uppnåendet av millenniemålen, med hjälp av utökad och förbättrad finansiering av utvecklingsstödet, större samstämmighet i utvecklingspolitiken och framför allt ökat fokus på Afrika.

På förslag av min kollega Louis Michel har kommissionen nyligen föreslagit konkreta åtgärder för var och en av dessa frågor, åtgärder som jag tror att Louis Michel haft tillfälle att debattera här i parlamentet.

Jag skulle i korthet vilja kommentera de två första frågorna: finansieringsnivåerna och behovet av att förbättra samstämmigheten i vår utvecklingspolitik.

När det gäller finansieringen tillkännagav EU vid toppmötet i Monterey sitt engagemang för att öka det offentliga utvecklingsstödet från 2002 års nivå på 0,33 procent av BNP till 0,39 procent 2006, som ett första steg mot uppnående av målet på 0,7 procent 2015.

I förra månaden föreslog kommissionen ytterligare två inbördes sammanhängande mål för 2010: ett mellanliggande mål för hela EU på 0,56 procent av BNP i utvecklingsstöd och ett individuellt mål för varje medlemsstats offentliga utvecklingsstöd på minst 0,51 procent för de medlemsstater som ingick i unionen före utvidgningen och 0,17 procent 2010 för de nya medlemsstaterna.

Det är oerhört viktigt att denna ansträngning görs, men det är ändå inte tillräckligt. Vid sidan av stödet har de utvecklade ländernas politik en enorm betydelse för utvecklingsländernas möjligheter att nå millenniemålen, och kommissionen betonar i detta sammanhang vikten av samstämmighet i utvecklingspolitiken. För första gången görs också åtaganden i denna riktning i de aktuella meddelandena.

Vad beträffar förbindelserna med Världsbanken vill jag ta upp två frågor: operativt samarbete mellan kommissionen och banken och EU:s representation i bankens ledning.

Kommissionen har mångåriga förbindelser med Världsbanken. Vi har samma agenda för att minska fattigdomen och vi har naturligtvis också millenniemålen gemensamt. Världsbanken arbetar för att nå dessa mål med hjälp av sina huvudsakliga verksamhetsriktlinjer och genom att utvärdera de framsteg som gjorts inom ramen för den globala övervakningsrapporten.

Kommissionen och banken samarbetar nära om tillhandahållandet av stöd genom det förvaltningsfondsavtal som undertecknades 2001 och ändrades 2003. Detta samarbete har lett till att EU deltar i en rad förvaltningsfonder och sedan 2000 bidragit med mer än 1,5 miljard euro.

Andra exempel är fonden för bekämpning av aids och särskilda fonder, t.ex. initiativet för de kraftigt skuldtyngda fattiga länderna (HIPC).

Dessutom bygger både kommissionens och bankens arbete i allt större utsträckning på nationella strategier för fattigdomsminskning som utformats av utvecklingsländerna själva.

Vid sidan av dessa globala initiativ är samarbetet med Världsbanken även inriktat på vissa prioriterade geografiska områden. Vi genomför gemensamma analyser, för gemensamma dialoger om politiken och arbetar för att samordna den finansiella planeringen för länderna i EU:s närområde. De samordnade insatserna mellan Världsbanken och EU:s institutioner gäller alltså inte bara länder som redan tillhör unionen, utan givetvis även kandidatländerna och de länder som omfattas av grannskapspolitiken, t.ex. på västra Balkan, i Nordafrika och i Mellanöstern, samt OSS-länderna.

EU:s samarbete med dessa länder, genom kommissionen och Världsbanken, syftar till att se till att de politiska strategier som tillämpas på olika områden kompletterar varandra, bidrar till införlivandet av gemenskapens regelverk och lägger särskild vikt vid institutionell utveckling, miljön och dess infrastrukturer, ekonomiska reformer och utveckling av den privata sektorn.

För att uppnå detta har kommissionen, och i vissa fall Europeiska investeringsbanken, under de senaste fem åren undertecknat tre samförståndsavtal med Världsbanken.

Dessa avtal fungerar som konkreta ramar för ett förstärkt samarbete genom en ekonomisk dialog och tekniskt och finansiellt bistånd. De gäller samordning av vår verksamhet på de områden som omfattas av EU:s grannskapspolitik, och under de kommande månaderna kommer samförståndsavtalet att utvidgas till att även omfatta de nya medlemsstaterna och kandidatländerna, och längre fram förhoppningsvis västra Balkan.

Till sist vill jag säga något om EU:s representation i Världsbankens styrande organ.

För närvarande är 184 stater anslutna till banken, däribland EU:s 25 medlemsstater. EU-medlemsstaternas andel av rösterna i banken är 28 procent, jämfört med 16 procent för Förenta staterna.

Dessa 28 procent återspeglar i praktiken dock inte EU:s verkliga tyngd. Unionens bidrag till den finansiering som beviljas är ännu större. I detta sammanhang är exemplet i den senaste översynen från Internationella utvecklingsfonden (IDA) talande. Det har skett en dramatisk förändring av givarnas bidrag; EU:s andel har ökat från 48 till 60 procent, medan Förenta staternas andel har sjunkit till 13,8 procent, vilket är den lägsta siffran i organisationens historia.

Trots dessa siffror över EU:s medverkan, både i bankens kapital och i finansieringen, utnyttjar vi inte till fullo denna tyngd, eftersom EU inte har någon enad representation i bankens styrande organ. Detta innebär alltså att EU:s medlemsstater, trots att de numerärt sett dominerar bankens styrande råd, generellt har mindre inflytande än Förenta staterna.

Kommissionen deltar för närvarande endast som observatör i mötena med bankens utvecklingskommitté, som är det främsta beslutsfattande organet. Situationen är densamma i Internationella valutafondens internationella monetära och finansiella kommitté. EU:s inflytande över utvecklingssamarbetet står därmed i stark kontrast mot dess faktiska inflytande i Världsbanken och, tack vare vår gemensamma valuta, i det internationella valutasystemet i fallet med Internationella valutafonden.

Kommissionen har framhållit att EU måste tala med en röst om vi vill åtgärda den bristande balansen mellan inflytande och bidrag och uppnå en större närvaro på den internationella scenen. Om EU kan lägga fram en gemensam europeisk ståndpunkt kommer unionen att synas mer och få ökat inflytande. I detta sammanhang bör det noteras att vissa framsteg nåtts i fråga om EU:s samordning med bankens styrande organ.

Sedan förra året har exempelvis EU:s verkställande direktörer i Världsbanken hållit årliga möten med ledamöter av parlamentet, med kommissionen och med företrädare för icke-statliga organisationer.

EU:s verkställande direktörer i Världsbanken har enats om att mötas varje vecka för att utbyta åsikter, och en kommissionstjänsteman från vår delegation i Washington deltar regelbundet i dessa möten.

Kommissionen arbetar för att förbättra samordningen mellan de europeiska verkställande direktörerna i Washington, men det slutliga målet måste vara en enad representation från EU:s sida i Världsbankens styrande organ. Innan ett sådant beslut fattas måste givetvis de rättsliga och budgetmässiga konsekvenserna undersökas noga, men detta får inte utgöra något hinder för en seriös analys av hur målet skall kunna nås.

Sammanfattningsvis har vi ett mångårigt och intensivt samarbete med Världsbanken, särskilt när det gäller stödet till utvecklingsländerna. Kommissionen vill upprätthålla och förstärka dessa utmärkta arbetsförbindelser och förbättra samordningen, både med Världsbanken på operativ nivå och bland medlemsstaternas företrädare i bankens styrande organ. På så sätt skulle unionen tala med en röst och få det inflytande den förtjänar i banken.

  Anders Wijkman, för PPE-DE-gruppen. – Herr talman! Jag vill tacka för inläggen från Schmit och Almunia. Det finns mycket som kan sägas om Världsbanken, dess styrning och inte minst hur dess ledning utses. Valet av Wolfowitz nyligen visar att kompetens för den specifika uppgiften spelat mindre roll än politiska meriter. Det visar att utseendet av höga chefer i det internationella systemet fortfarande lämnar mycket övrigt att önska.

Men jag har kort tid på mig och ska fokusera specifikt på relationerna mellan EU och banken. Både Schmit och Almunia pekar på svagheten idag, dvs. att vi inte uppträder enat och med en röst. Från parlamentets sida hade vi nyligen ett möte med de europeiska direktörerna i Världsbanken och de var helt eniga i att kräva och efterfråga ett mer enat uppträde från unionens sida i utvecklingsfrågor, rent allmänt och specifikt när det gällde arbetet i banken. Vi hade också ett möte med Jeffrey Sachs för någon månad sedan i utvecklingsutskottet och han ställde frågan varför – givet det enormt stora flödet av biståndspengar jämfört med resten av världen – ”varför uppträder inte EU mer enat, ni skulle få ut större effekt av ert arbete, bättre resultat och ni skulle också ha ett större inflytande i hela detta viktiga sammanhang”.

Både Schmit och Almunia har ju understrukit i sina inlägg att vi har en brist idag. Hur ska vi kunna skapa ett mer enigt och enat uppträdande i utrikespolitiken om vi fortsätter att uppträda så splittrat i de här internationella institutionerna? Det är också typiskt att vi i de diskussioner som nu förs om säkerhetsrådets kommande sammansättning överhuvudtaget inte diskuterar om EU som union skulle ha en plats i säkerhetsrådet, utan att det fortfarande är medlemsstaterna på nationell nivå som gäller.

Herr talman, jag kan bara understryka från min utgångspunkt att vi måste få en ändring på detta plan. Vi måste skapa en större enighet i samarbetet och vi måste harmonisera våra insatser på ett helt annat sätt för att verkligen få ut det resultat vi vill av unionens uppträdande och kunna ta ett större ansvar på den globala arenan.

  Poul Nyrup Rasmussen, på PSE-gruppens vägnar. – (DA) Herr talman, herr Schmit, herr Almunia! Jag vill tacka de två sistnämnda för deras inlägg om Världsbanken i dag. Enligt min mening inriktade de sig verkligen på vad som i grunden behövs. Det står klart att vi nu, fem år efter det att millenniedeklarationen om utvecklingsländernas grundläggande behov fram till 2015 undertecknades år 2000 av bland andra mig, tvingas konstatera att det inte gått åt rätt håll. Tvärtom har det tyvärr gått åt fel håll på de flesta områden.

Det står också klart att 54 länder under de senaste 15 åren blivit fattigare och att en miljard människor nu lever på mindre än två euro per dag. Världsbanken fungerar inte så bra som den skulle kunna. Ett antal viktiga reformer har inletts, men det finns många problem som vi ännu inte tagit itu med. Jag stöder till fullo Joaquín Almunias betoning av att Europa kan tala med en röst, och jag skulle vilja föreslå att vi överväger fyra brådskande uppgifter.

Den första uppgiften härrör från det verkliga behovet i dagens Europa av att finna ett sätt att agera gemensamt i Världsbanken. Om vi gör det får vi 27,98 procent av rösterna, jämfört med Förenta staternas 16,39 procent. För närvarande är Tyskland, med 4,49 procent, det europeiska land som har störst andel röster efter Förenta staterna. Jag talar inte om en ny intressekonflikt, utan om en mycket bättre balans i Världsbanken och vårt behov av att, som en andra uppgift, försöka åstadkomma en reform av bankens utlåningsregler och villkor och verkligen se till att detta sker. Vi måste få till stånd en samordning mellan Världsbankens, Internationella valutafondens och FN:s stöd till utvecklingsländerna. På så sätt kommer våra insatser att gå i samma riktning i stället för att överlappa varandra.

Den tredje uppgiften gäller vårt behov av att reformera Washingtonsamförståndet. Det är nu dags att sluta kräva samma saker av de fattiga länderna som av de rika och att hjälpa till med uppbyggnaden av friska och starka stater i utvecklingsländerna, så att de får rätt till inflytande över utvecklingspolitiken. Vår fjärde och sista uppgift, herr talman, är att verkligen ta ILO:s rapport om fattigdomen i världen på allvar, vilket Världsbanken också bör göra. ”Anständiga arbeten för alla” är fattigdomsbekämpningens grundläggande verktyg.

Låt mig avsluta med att hålla med Joaquín Almunia och Nicolas Schmit om hur viktigt det är att EU nu också påtar sig det genuina ansvar som följer av att vara världens största organisation för bistånd till utvecklingsländerna. Vi bör ta ett delat ansvar för att även Världsbanken agerar på motsvarande sätt.

  Johan Van Hecke, på ALDE-gruppens vägnar. – (NL) Herr talman! När Världsbanken inrättades 1944 producerade de sju rikaste länderna, G7, den absolut största delen av alla varor i världen. I dag producerar de knappt hälften. Vid Världsbankens bildande var Förenta staterna den största långivaren. I dag är det den största låntagaren. För sextio år sedan var utvecklingsländerna fortfarande oförmögna att hävda sig, men i dag kan deras inflytande i multilaterala förhandlingar, exempelvis inom Världshandelsorganisationens ramar, inte längre ignoreras.

Allt detta visar att Världsbanken är i trängande behov av drastiska reformer. Så länge utvecklingsländerna saknar verkligt inflytande över Världsbankens politik och beslutsfattande kommer den att fortsätta att uppfattas som ett kontrollinstrument i händerna på de så kallade rika, i stället för en internationell institution med inriktning mot stabilitet och utveckling, i en anda av ömsesidig respekt och stabilt partnerskap.

Världsbanken har nu en avdelning för yttre förbindelser med mer än 300 anställda, som av banken själv beskrivs som en av de viktigaste avdelningarna för att förbättra dess anseende, men frågan är fortfarande om detta inte kan göras på ett annat sätt, nämligen genom att på ett effektivare sätt göra utvecklingsländerna delaktiga i bankens verksamhet, äntligen öka insynen i beslutsfattandet och bättre övervaka utgifterna. Kort sagt hör jag till dem som anser att Världsbanken är i akut behov av nya resurser – inte i ekonomiskt hänseende, utan internt. I denna internationella organisation, som betraktas som en av de största och mest inflytelserika, tycks ju tiden faktiskt ha stått still i mer än 50 år när det gäller både struktur, verksamhet och attityd.

  Monica Frassoni, på Verts/ALE-gruppens vägnar. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill uttrycka min stora tacksamhet till ledamöterna i de andra grupper som har ställt sig bakom vårt förslag att debattera Världsbanken, även om jag, i likhet med de flesta av oss, mycket väl visste att rådet egentligen inte kunde säga något annat än vad Nicolas Schmit framfört nu på morgonen. Vi måste emellertid vara medvetna om att en otillfredsställande situation kan och måste ändras, särskilt som jag ser detta som ett område där den politiska viljan kan bidra.

Vi behöver inte ta till några framträdande artiklar i fördraget för att se till att rådet och kommissionen, med nödvändighet tillsammans med parlamentet, kan arbeta för att förbättra EU:s samordning eller åtminstone föra upp den på dagordningen. Samordningen inom EU bör emellertid inte begränsas till det värdefulla arbetet med tekniskt och finansiellt samarbete, utan den måste också omfatta Världsbankens politik – där vi helt saknar inflytande – i fråga om utnämningsförfaranden och kriterier för att bevilja finansiering. Jag anser att det är på dessa tre punkter som Europaparlamentet i högre grad bör inrikta sina insatser, och det kan vi göra om vi vill.

Herr rådsordförande! Rätta mig gärna om ni väljer att svara, men jag anser att detta inte är en fråga om behörighet, utan om politisk vilja: om rådet vill kan det agera, precis som både kommissionen och parlamentet.

Vi känner väl till att det under 2000 och 2001 utfärdades riktlinjer för att göra utnämningsförfarandet öppnare och mer godtagbart. Dessa riktlinjer har ignorerats, vilket har en djup politisk innebörd: återigen är det inte en procedurfråga eller en institutionell fråga. Förenta staterna underkände den första kandidat som EU föreslog som chef för Internationella valutafonden. EU-länderna agerade inte på samma sätt när Paul Wolfowitz föreslogs leda Världsbanken. Det kunde de ha gjort. Två telefonsamtal var allt som behövdes för att övertyga ett par europeiska premiärministrar eller regeringschefer, och de verkställande direktörerna förbigicks helt och hållet. Jag menar att det varit fullt möjligt att förhindra detta om vi så önskat.

När det gäller Världsbankens politik har vi i dag inga särskilda garantier för att vissa små genombrott som initierats av James D. Wolfensohn kommer att få någon fortsättning; jag talar om styrningen och om korruptionsfrågan. Jag anser att vi bör försöka påverka även här. Det finns en rad oerhört kontroversiella projekt, t.ex. den stora dammen i Nam Theun-floden i Laos och gruvprojektet i Guatemala, som möter motstånd överallt, och ändå har våra verkställande direktörer gett dem grönt ljus. Om parlamentet och den allmänna opinionen känt till dessa frågor hade de med största sannolikhet agerat annorlunda. Vid sidan av talet om maktlöshet skulle jag också vilja se några tecken på en vilja att agera.

  Luisa Morgantini, på GUE/NGL-gruppens vägnar. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka Monica Frassoni för att hon på ett så rakt sätt klargjort vilka frågor vi står inför.

Enligt min mening har utnämningen av Paul Wolfowitz till chef för Världsbanken återigen illustrerat den brist på demokrati och öppenhet som präglar processen för att välja ut och utnämna chefen för världens viktigaste finansinstitut för utveckling. Den har också bidragit till att uppmärksamheten vänts mot parlamentets utskott för utveckling. Vi vill gärna tro att världsbankschefen har en positiv syn på lösning av interkulturella konflikter, utöver ett odiskutabelt engagemang för multilateralismen, givetvis kombinerat med ett personligt engagemang för social rättvisa och fattigdomsbekämpning.

Visst kan man kritisera personen i fråga, som under alla omständigheter är välkänd som en av de ivrigaste förespråkarna för doktrinen om krig i förebyggande syfte, för att inte tala om export av demokrati med hjälp av vapen – men vem vet, till och med Paulus blev ju omvänd på vägen till Damaskus. Bortsett från detta tycks emellertid Världsbanken inte ha utvecklats särskilt mycket sedan dess ramar fastställdes i Bretton Woods för mer än 60 år sedan. Detsamma gäller röst- och mandatsystemet, som måste ses över, delvis till följd av förfrågningar från länder i syd och rörelser som på senare år ställt krav på ett annorlunda syd och på deltagande.

EU har åtagit sig att garantera och underlätta ett större deltagande från utvecklingsländernas sida i globala ekonomiska beslutsprocesser, även i de internationella finansinstituten. Vid sidan av dessa avtal och åtaganden från EU:s sida – i Monterey, Barcelona och Johannesburg – vore det dock riktigt och logiskt att säkra ett gott styre av en institution som har partnerskap som det främsta villkoret för beviljande av finansiering.

Bristen på efterlevnad av demokrati- och öppenhetskriterierna underminerar internationella institutioners grundvalar, legitimitet och trovärdighet, i en värld där vi behöver starka och legitima internationella institutioner som främjar engagemang. Man behöver bara läsa Aminata Toures bok där hon beskriver sina tragiska erfarenheter av Världsbankens agerande i Mali.

EU kan spela en avgörande roll för att säkra denna legitimitet. EU måste rentav spela denna roll, men för att kunna göra det måste unionen tala med en röst. En bättre samordning mellan de europeiska direktörerna måste åstadkommas, med tanke på att EU har 30 procent av rösterna i Världsbankens och Internationella valutafondens styrelser.

EU är som sagt världens största givare, och ändå glömmer man ofta att komplettera donationerna med verkningsfulla politiska insatser. Europaparlamentets ledamöter kan spela en viktig roll och har redan gjort det vid ett möte i New York. Tydliga reaktioner är nödvändiga, men en demokratisk reform av processen måste också syfta till att komma till rätta med asymmetrin mellan ekonomierna i nord respektive syd.

Jag anser att vi måste skapa utveckling, medan Världsbankens politik däremot mycket ofta har haft förödande effekter för befolkningarna. Det handlar framför allt om privatisering och grundläggande behov. Det vore ju meningslöst, som Graham Watson sade, om marknaderna i utvecklingsländerna var fulla av varor som folk inte kan köpa eftersom de varken har några arbeten eller några pengar att köpa dem för.

  John Whittaker, på IND/DEM-gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Inom Europeiska unionen är vi mycket duktiga på skenhelig retorik om behovet av att bekämpa fattigdomen i fattiga länder. Men även om det kan se så ut är det inte detta som dagens diskussion gäller. Som Joaquín Almunia klart och tydligt har framhållit handlar den om inflytande.

Jag kommer inte att uttala mig om Paul Wolfowitz lämplighet som chef för Världsbanken (IBRD), men den motvilja mot honom som EU inledningsvis visade har mildrats. EU behöver stöd för Pascal Lamy, som man vill ha som chef för Världshandelsorganisationen (WTO), och för den kandidat, möjligen Valerie Ann Amos, som man vill skall leda FN:s utvecklingsprogram (UNDP). Detta är förklaringen till Action Aids uttalande och liknande kommentarer från andra icke-statliga organisationer att EU:s stöd för Paul Wolfowitz är en omvändelse under galgen.

Jag vill inte på något sätt förringa värdet av det bistånd som fattiga länder får från Världsbanken och EU, men rättvisa handelsvillkor skulle vara av betydligt större värde för dem än aldrig så generösa bidrag eller skuldlättnader. Handel, inte allmosor, ger fattiga länder hjälp till självhjälp, som indonesierna mycket riktigt framhöll efter flodvågskatastrofen.

Tyvärr tycks EU bidra starkt till att öka fattigdomen genom att följa sin egen agenda. Exempelvis betalades pengar ut till Mauretanien, Angola och Moçambique för rätten att fiska ut deras kustfarvatten och göra fiskarna i dessa länder utfattiga. Vidare sluts ekonomiska partnerskapsavtal med vars hjälp EU försöker köpa sig fattiga nationers medgivande till sina protektionistiska åtgärder.

Vi kommer tveklöst att få höra fler vackra ord. Sanningen är att det är egenintresset, i långt större utsträckning än människokärlek, som styr EU:s handlande, och detta egenintresse främjas av att EU har placerat sitt eget folk på de ledande befattningarna.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Herr talman! Jag skulle vilja använda den korta tid som står till mitt förfogande till att komma med ett förslag.

Den 18 maj kommer kommissionen att rikta uppmärksamheten mot det europeiska initiativet för att främja öppenhet. En mängd olika idéer har lagts fram, bland annat om en ny utformning av EU:s webbplatser. Skulle inte rådet och kommissionen, och även parlamentet för den delen, kunna vidta den konkreta åtgärden att lansera en förbättrad webbplats där det mycket tydligt framgår vad Världsbanken egentligen gör och vilka framsteg vi européer hittills nått inom denna institution? Det skulle också kunna framgå vilka våra företrädare vid Världsbanken är, vilka konkreta projekt det handlar om och vilka möjligheter vi har att göra vår röst hörd.

Varför säger jag då allt detta? Efter att ha följt debatten på TV-skärmen tvingades jag dra den beklagliga slutsatsen att nästan allt som sades redan sagts för 20 år sedan. Enligt min mening kan de nödvändiga reformerna, som de flesta medlemmar anser att Världsbanken är i trängande behov av, endast åstadkommas om man med hjälp av öppna förfaranden ser till att skapa insyn.

  Othmar Karas (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det som hittills sagts under denna debatt har återigen tydligt visat att vi globalt sett är en stor betalare men ännu ingen stor politisk aktör. Det räcker inte med att vi bara försöker förklara vad detta beror på och beklagar det; vi måste också agera, och vi måste göra allt som står i vår makt för att se till att det sker utan dröjsmål, så att klyftan minskar mellan det vi är och det vi vill vara. I annat fall kommer vi inte att kunna fullgöra våra åtaganden, varken inom EU eller utanför.

Varken rådets eller kommissionens rapport är främst rapporter om Världsbanken, utan snarare grundliga analyser av våra brister. Det framgår tydligt av de båda rapporterna att problemet inte ligger hos Världsbanken, utan hos oss. Som rådets ordförande redan sagt är vårt problem att det är medlemsstaterna, och inte rådet, som ansvarar för denna fråga, även om det vore förlåtligt att tro att det är samma sak. I sin egenskap av rådsmedlemmar bör medlemsstaterna göra allt som står i deras makt för att se till att rådet vidtar åtgärder mot denna brist.

En kommentar gick ut på att vi borde inleda denna process någon gång i framtiden. I stället måste vi dock börja nu, utan dröjsmål. Konstitutionen ger oss möjlighet att göra det, eftersom den ger EU rättslig status. Vi måste utnyttja denna status för att ta itu med svagheterna i vår yttre representation.

Som jag ser det finns det ett samband mellan den politik vi driver inom IMF, Världsbanken, WTO, FN och EIB. Alla våra företrädare i dessa institutioner måste tala med en röst och samordnas av en person om vi skall kunna fullgöra våra skyldigheter världen över. Globaliseringens allt större inverkan på våra handlingar innebär att det finns ett växande behov av en global ordning, en social och ekonomisk ordning och en principiell ordning. Vi kommer inte att kunna spela vår roll i dessa organisationer på rätt sätt om vi inte först upprättar en sådan ordning inom EU. Det är vi som måste agera, inte Världsbanken.

  Margrietus van den Berg (PSE). – (NL) Herr talman! I ett tidigare liv intog Paul Wolfowitz en rätt ensidig ståndpunkt och framstod för oss som en hårding. Nu har han blivit chef för Världsbanken, ett multilateralt utvecklingsinstitut. Detta är sannerligen ett enastående exempel på tvättning, för att använda en penningterm. Det har också varit genant för Europa. Som någon sade för en stund sedan finns det nya förfaranden som ger oss inflytande, men allt som behövdes för att göra honom till chef var några telefonsamtal från Förenta staterna. Vi hade inte på förhand enats om en gemensam kandidat, såsom var fallet med Pascal Lamy för WTO. I Världsbankens fall kom vi för sent och vi hade inte enats. Jag menar att det var vår svaghet, och rådet och kommissionen är i sina rapporter tillräckligt uppriktiga för att medge det.

Det behöver knappast sägas att det inte bara handlar om en gemensam kandidat utan även om politik. Det är allmänt känt att de internationella, multilaterala finansinstituten när det gäller Washingtonsamförståndet har riktlinjer och prioriteringar som ofta är oförenliga med den politik för utveckling och fattigdomsbekämpning som vi i Europa skulle vilja anta på internationell nivå. Det handlar inte nödvändigtvis om att allt skall vara på det ena eller det andra sättet. Vad vi behöver är balans. För att nå denna balans och för att kunna placera sociala mål, fattigdomsbekämpning och millenniemål centralt i Världsbanken måste vi tala med en röst. För detta krävs gemensamma insatser. Jag håller med om vad som sades för en stund sedan: den nya konstitutionen kan ge oss större utrymme och ett slags skyldighet att i dessa institutioner agera som Europa och tala med en röst.

Det är häpnadsväckande: vi står för 60 procent av de förmånliga lånen och har mycket större andel av rösterna, men ändå är vi samtidigt praktiskt taget frånvarande. Det här skulle vi aldrig tolerera på handelsområdet. Jag menar att detta är det centrala. Vi behöver också samstämmighet. I Afrika, t.ex., har Världsbanken varit inblandad i det prioriterade utbildningsinitiativet. Kommissionen vill emellertid inte ha något med detta att göra, för de nationella strategidokumenten för det området handlar om vägar och infrastruktur, inte om utbildning. Vi bidrar alltså inte alls, men vi här i kammaren fordrar samstämmiga, gemensamma insatser.

Det finns alltså svårigheter på båda sidor. Kan inte rådet och kommissionen på nytt överväga om man med den nya konstitutionen som grund skulle kunna ta ett initiativ, åtminstone i politiskt-ekonomiskt avseende, på Världsbankens vägnar? Vi måste också nå en starkare ställning än i dag när det gäller vårt sätt att samarbeta. Dagens hållning är faktiskt mycket nedslående. Varken rådet eller kommissionen vill ta på sig ansvaret. Båda har ju låtit både mycket övertygande och pessimistiska på samma gång. Låt oss gå framåt med större tillförsikt.

  Ignasi Guardans Cambó (ALDE). – (ES) Herr talman! Det står klart att Världsbanken är ett effektivt instrument, och skulle kunna vara det i ännu större utsträckning, och jag tror inte att det är den nya ledningen som är problemet. Det oroar mig inte särskilt att Världsbankens nya ledning kan komma att leda den energi som hittills riktats mot andra områden i en ny riktning, för att få Världsbanken att fungera bättre.

Vårt problem är EU:s hyckleri när vi ägnar oss åt att förklara för våra medborgare att EU vill ha inflytande i världen och att vi vill bidra till fred i världen. Regeringarna säger samma sak till sina egna väljare men gör sedan inte minsta ansträngning för att omsätta dessa ord och löften i verklig handling.

EU som sådant väger inte särskilt tungt i Världsbanken. Det är inte en ny konstitution som krävs, utan problemet är politisk vilja och samstämmighet. Kommissionsledamot Joaquín Almunia gav en mycket god beskrivning av detta. Vi har 25 medlemsstater som inte talar med varandra i Världsbanken, och det måste vi fördöma. Det är mycket lätt att protestera mot utnämningen av Paul Wolfowitz, och det kanske vi bör göra, men det borde vara mycket lättare för oss alla att fördöma våra regeringars oförmåga att samordna sig i fråga om politik, utnämningar och kriterier för att bevilja finansiering.

  Frithjof Schmidt (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det mest överhängande problem vi står inför när det gäller Världsbankens politik är strukturanpassningen. Världsbanken har i flera årtionden stött strukturanpassningsprogram, och ändå har dessa ofta fått groteska resultat, t.ex. i fallet med privatisering av tjänster.

Ett bra exempel på detta är vattenförsörjningen. Trots att denna privatiserats och infrastruktur har uppförts har priset på vatten stigit så snabbt att de fattigaste samhällsgrupperna inte längre har råd med det. Ett annat exempel är handelspolitiken, eftersom beviljande av lån med påtvingad liberalisering och öppnande av marknader som villkor innebär att utvecklingsländernas förhandlingsposition i WTO-rundorna försvagas. Allt detta står i skarp kontrast mot EU:s utvecklingspolitiska målsättningar, där exempelvis vattenförsörjningen tillskrivs en nyckelroll i kampen mot fattigdom, och det handlar om att stärka utvecklingsländernas förhandlingskapacitet i WTO-rundorna. Detta är därför ett centralt angreppssätt för att förändra Världsbankens politik.

Den reform som nu inleds kommer inte att innebära någon som helst förändring. Det som kallas den nya urvalspolitiken för lån och som tydligen skall införas är i grund och botten ett medgivande av att den politik som Världsbanken fört i över 30 år har misslyckats. Den innebär i korta drag att de länder som deltagit i Världsbankens strukturanpassningsprogram de senaste åren och årtiondena utan att ha nått några goda resultat och utan att ha vunnit något nu kommer att få pengar för att ta itu med sina mest trängande sociala problem. De länder som inte deltagit på avsett sätt kommer att få mindre pengar. Denna åtskillnad mellan de som presterat bättre respektive sämre är oerhört tvivelaktig, och enligt min mening är både kommissionen och rådet skyldiga att kräva att den åtminstone görs med utgångspunkt i tydliga, öppna och lättbegripliga kriterier. Jag anser att de också är skyldiga att uppmana Världsbanken till långtgående förändringar av sin strategi för fattigdomsminskning, inom ramen för FN:s reform och millennieutvecklingsmålen.

  Proinsias De Rossa (PSE). – (EN) Herr talman! Jag måste säga att jag är mycket bestört över rådets uttalande här i dag att inte ett enda av dess organ har ansträngt sig det minsta för att uppnå enighet om vår inställning till Världsbanken. Man har inte heller utnyttjat vårt uppenbara ekonomiska och röstmässiga inflytande i Världsbanken, trots att alla statsöverhuvuden nyligen under högtidliga former skrev under konstitutionsfördraget, där vi förklarar att vi vill utrota fattigdomen i världen, och trots att samtliga medlemsstater har skrivit under utvecklingsmålen för det nya årtusendet.

Det finns fortfarande stater som drar sig undan sitt åtagande att nå det biståndsmål på 0,7 procent av bruttonationalprodukten (BNP) som har varit bestämt sedan årtionden. Min egen medlemsstat förklarade högtidligen förra året i Förenta nationernas generalförsamling att man skulle nå målet på 0,7 procent av BNP senast 2010. I år har man meddelat att man inte kommer att nå denna siffra, inte för att vi saknar pengar utan för att regeringen föredrar att använda pengarna till att vinna nästa val!

Det är tydligt att medlemsstaternas regeringar är mer intresserade av att bedriva handel än att utrota fattigdomen. De är mer intresserade av att säkra sin egen ställning i Världshandelsorganisationen (WTO) än att arbeta mot unionens mål. Kan jag få be kammaren att sluta upp med att komma med förklaringar och i stället inrätta en särskild kommitté som kan ta fram underlag för ett gemensamt ställningstagande om EU och Världsbanken och därefter förmå rådet och kommissionen att ansluta sig till parlamentets inställning i denna fråga?

  Nicolas Schmit, rådets ordförande. – (FR) Herr talman! Jag vill till att börja med tacka ledamöterna för denna oerhört intressanta debatt och för deras mycket värdefulla budskap inte bara till rådet utan också till kommissionen. Jag skulle vilja ta upp ett par frågor, och jag vill börja med EU:s inflytande i finansinstituten, framför allt Världsbanken. Låt mig för ett ögonblick tala på ordförandeskapets vägnar och inte som företrädare för rådet.

Det stämmer att vi, om vi vore aktieägare i ett privat bolag, skulle förvalta vår andel av bolagets kapital på ett mycket otillfredsställande sätt. Men som ni vet är det lite mer komplicerat än så, och vi befinner oss inte i den situationen. Vi befinner oss i en helt annan situation, som till sin karaktär är politisk. Ändå måste jag säga att uppmaningen till EU att förbättra samordningen av sina ståndpunkter inom dessa organisationer, och främst inom Världsbanken, härrör från en absolut nödvändighet, eftersom vi, som flera av er sagt, inte är i närheten av att utöva vårt fulla inflytande, inte bara i finansiella termer utan även politiskt.

I detta avseende vill jag påpeka att det kan finnas en artikel i fördraget som vi bör titta på en gång till och kanske utnyttja för att följa upp denna förmiddags debatt. Jag talar om artikel 99 i fördraget – som även ingår i utkastet till konstitution – enligt vilken medlemsstaterna på grundval av ett förslag får förbättra samordningen av sina ståndpunkter inom finansinstitut och internationella finanskonferenser. Jag menar därför att frågan om EU:s representation i internationella sammanhang – särskilt i internationella finanskretsar – fortfarande återstår att lösa. Jag behöver inte på nytt gå in på de svårigheter som detta innebär.

Den andra fråga ni tog upp, och som kanske i viss mån hänger samman med den första, var reformen av de internationella finansinstituten, främst Världsbanken. Jag anser att EU har en oerhört viktig roll i detta sammanhang. Vi måste verkligen uppmana den nye världsbankschefen att genomföra reformer, inte bara av Världsbankens verksamhet utan även av dess politik. Detta var också en del av syftet med det informella mötet med Paul Wolfowitz. Även här menar jag att EU skulle kunna spela en ännu större roll om vi talade med en röst. Detta leder oss tillbaka till frågan om EU:s inflytande i de internationella institutionerna. Det står klart att det inom dessa institutioner är nödvändigt att ta större hänsyn till den nya maktbalansen i världen och att se till att nya internationella aktörer och nya ekonomiska maktfaktorer integreras bättre, utan att i det sammanhanget glömma bort utvecklingsländerna.

Slutligen gäller det politiken för utvecklingsstöd. Kommissionsledamoten lämnade också en del upplysningar i det avseendet. EU är den största givaren och står för mer än 50 procent av utvecklingsstödet. Jag måste framhålla att vi har börjat titta på nya sätt att finansiera utvecklingsstödet. Vid Ekofinrådets senaste möte behandlades dessa finansieringssätt. Ni känner alla till den idé som lades fram om att införa vissa specifika skatter för att nå upp till, eller öka, nivåerna för utvecklingsstödet, och jag kan berätta att Ekofinrådet vid sitt informella möte den 13–14 maj i Luxemburg planerar att på nytt ta upp dessa nya metoder för finansiering av utvecklingsstödet, framför allt för att se till att målen för millennietoppmötet i september kan nås.

  Joaquín Almunia, kommissionsledamot. – (ES) Herr talman! Jag vill för det första säga att jag instämmer i alla de anföranden som handlat om behovet av en närmare samordning mellan EU:s medlemsstater i Världsbankens verksamhet, beslutsfattande, politiska inriktning och strategi.

Kommissionen använder de verktyg som står till dess förfogande för att försöka påverka och styra Världsbankens politik i enlighet med våra mål för utvecklingspolitiken och det offentliga utvecklingsstödet. I mitt inledande anförande talade jag om de samförståndsavtal och de förvaltningsfonder som vi använder för att kombinera Världsbankens resurser med EU:s budgetmedel i en lång rad insatser världen över, när vi anser att sådana insatser är förenliga med EU:s mål, våra prioriteringar i fråga om utvecklingsstöd och vår politik för att stödja utvecklingen i världens fattigaste länder.

För det andra vill jag upprepa något som jag sade i mitt inledande anförande och som också många av er har tagit upp: vikten av att EU strävar efter att tala med en röst i Världsbanken och andra internationella institutioner.

Vissa av er har sagt att konstitutionens ikraftträdande kommer att bidra till att detta mål kan nås, och det stämmer att konstitutionens ikraftträdande, EU:s status som juridisk person och den politiska stimulans som konstitutionens genomförande innebär måste hjälpa oss att nå målet. Men som rådets ordförande just påpekat borde EU faktiskt redan med de gällande bestämmelserna tala med en röst i många organ, inklusive Världsbanken och Internationella valutafonden, åtminstone med avseende på Euroområdet.

Det finns dock något annat som kan vara oss till hjälp. Jag vet inte om detta är förenligt med alla medlemsstaters vilja, men jag tror att det är förenligt med EU:s, parlamentets, kommissionens och rådets kollektiva vilja. Europa vill vara en global aktör, som Othmar Karas sade, men det finns vissa länder som kommer att vara globala aktörer och som i de styrande organen kräver reformer av hur världens länder och regioner är företrädda i de internationella finansinstituten, framför allt Världsbanken. EU kan inte reagera splittrat på detta tryck utan måste stå enat och sträva efter att tala med en röst.

Jag vill kommentera utnämningen av Världsbankens nye chef. Som ni vet är Europeiska kommissionen inte på något sätt delaktig i den processen, men Paul Wolfowitz kommer att bli chef för Världsbanken den 1 juni. Från och med den dagen vill vi att Världsbanken skall fortsätta att arbeta med de positiva inslag som präglat James D. Wolfensohns chefskap under de senaste tio åren. Detta var också vad jag sade till Paul Wolfowitz vid de två tillfällen de senaste veckorna då jag som ledamot av kommissionen hade möjlighet att tala personligen med honom: Europeiska kommissionen och hela EU vill att Världsbanken från och med den 1 juni fortsätter i samma positiva riktning som under James D. Wolfensohns ledning. Och jag måste säga att Paul Wolfowitz reaktioner så här långt tyder på att han har för avsikt att fortsätta arbetet med de positiva inslagen. Jag hoppas att vi efter den 1 juni får se att så verkligen är fallet.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.