Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 11 maj 2005 - Strasbourg

12. Högtidligt möte

  Talmannen. – Era kungliga högheter! Det är en stor ära för mig att som Europaparlamentets talman här i dag få välkomna statschefen i det land som för närvarande innehar ordförandeskapet i Europeiska unionen.

På mina kollegers och mina egna vägnar önskar jag er varmt välkommen, Ers kungliga höghet. Er närvaro här i vår kammare visar på Ert intresse för europeisk integration och den viktiga roll som Ert land spelar i den processen. Ert besök har en historisk länk till Er faders, storhertig Jeans, besök den 22 november 1990, för nästan femton år sedan.

Då hade Europeiska unionen tolv medlemsstater och Europeiska unionen hade 340 miljoner medborgare. I dag har vi mer än det dubbla, 25 länder, och vi har 455 miljoner européer. Dessa siffror visar att vi har kommit långt, och under den här tiden har vi lyckats återförena en kontinent och skapa gemensamma värden.

Ert land, Luxemburg, har alltid varit en lojal och hängiven förkämpe för europeisk integration, och Ert ordförandeskap har än en gång bevisat att de så kallade ”små länderna” – som är små till storleken men stora i historien – kan utöva storartade ordförandeskap och ge ökad savoir-faire åt integrationen av gemenskapen, tack vare de insatser som intelligenta politiker har gjort, vilka konstant har stått till parlamentets förfogande.

Om vi blickar bakåt måste vi komma ihåg att Ert lands namn, Luxemburg, är förknippat med viktiga händelser i den europeiska historien, såsom Luxemburgkompromissen 1966, då man lyckades föra tillbaka Frankrike till gemenskapens bord. Detta var ett enastående ögonblick i Europas historia och det bär Ert lands namn. Och i dag, när tre fjärdedelar av Er mandatperiod har gått, har Luxemburgs ordförandeskap redan varit en stor framgång, och jag är säker på att återstoden av det kommer att bli en än större framgång.

(Applåder)

Ert lands regering har nått en överenskommelse om stabilitetspakten med respekt för dess grundprinciper under sitt ordförandeskap för unionen, Ers majestät. Den har gett Lissabonstrategin en ny inriktning och vi har just undertecknat anslutningsfördragen med Rumänien och Bulgarien i Luxemburg, även om man inte kan komma ifrån att den svåraste frågan, den om budgetplanen för 2007–2013, inte är löst än. Låt oss lita på att det luxemburgska ordförandeskapet anstränger sig för att komma fram till en bra lösning.

Ers majestät! Sedan ni utnämndes till storhertig i oktober 2000 har Ni alltid visat att Ni bryr Er om Ert lands invånare, särskilt genom att se till att de olika nationaliteter som lever där har integrerats ordentligt och förhindra alla former av socialt utanförskap. Vi vet att Er hustru, storhertiginnan María Teresa, bedriver detta arbete tillsammans med Er, och det är en ära för oss att få välkomna också henne hit i dag.

(Applåder)

Tillsammans befäster ni Er familjs band till Ert folk och går vidare på den väg som Er far slog in på i en kombination av tradition och modernitet. Det är kanske den bästa sammanfattningen av det som Luxemburg representerar i dag: den bästa kombination av tradition och modernitet som människan någonsin har lyckats skapa.

Ordet är Ert, Ers majestät.

(Applåder)

  Henri de Luxembourg, HKH Henri, storhertig av Luxemburg. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Det var för 15 år sedan, 1990, inför ett luxemburgskt ordförandeskap, som min far, storhertig Jean, hade äran att tala i detta celebra forum. Några av er satt i Europaparlamentets bänkar redan vid den tidpunkten och jag gratulerar er särskilt till ert trägna engagemang i Europas tjänst.

Herr talman! Era vänliga ord nyss om mitt land berörde mig djupt. Jag och storhertiginnan, liksom alla de som följer med oss på detta besök, tackar er för det varma välkomnandet.

1990–2005: vilka förändringar, jag skulle till och med säga vilka omvälvningar, har inte ägt rum under denna tid, också i den underbara staden Strasbourg! Den ståtliga byggnad som vi nu befinner oss i och bänkarnas storlek i denna plenisal är påtagliga bevis på de historiska förändringar som vår kontinent har genomgått. Låt oss minnas de enorma förhoppningar som vissa hade och den allvarliga oro som andra kände inför omfattningen av de utmaningar som kommunismens död och återföreningen av vår kontinent innebar. Är inte tiden mogen att se tillbaka på hur långt vi har kommit sedan dess, och därvid vidkännas de framgångar som vi utan tvivel har haft?

Faktum kvarstår att vi under de senaste månaderna, vid de ceremonier som har avhållits för att högtidlighålla 60-årsdagen av krigsslutet, med glädje har kunnat minnas att det som gjorde att denna satsning förverkligades var en önskan att göra krig mellan oss omöjligt i framtiden.

I likhet med er, herr talman, reste jag till Auschwitz där vi tillsammans med ett antal stats- och regeringschefer tyst begrät de miljontals oskyldiga offer som dödades eller lemlästades under de vidrigaste förhållanden. Jag vill också framhålla att ledarna för parlamentets politiska grupper var närvarande den dagen, vilket är mycket betydelsefullt.

Det var skyldigheten att minnas som förde oss samman den dagen och denna skyldighet måste fortsätta att styra vår strävan efter europeisk integration med förnyad vaksamhet, så att historien inte upprepar sig. Mot den bakgrunden gläder det mig att i dag ha tillfälle att dela med mig av några funderingar till er, funderingar som av uppenbara skäl går utöver vårt ordförandeskaps program.

Herr talman! Mina överväganden får mig först och främst att minnas vad vi har uppnått. Vilken iakttagare som helst måste inse att den väg som vi har vandrat under de senaste 15 åren kantas av obestridliga framsteg, som vissa till och med skulle kalla imponerande. Således framstår EU nu som starkare, eftersom det har enats kring de gemensamma värden som det kan verka för i världen. Tillsammans har vi lyckats avvärja faran att vår union skulle degenerera till att bara vara ett frihandelsområde. Efter Tysklands återförening, som följde tätt på Europeiska enhetsakten, vilken i sin tur kom efter en mycket lyckosam utvidgning söderut, har vi tillsammans under svåra omständigheter skapat en gemensam valuta som i dag kräver respekt och beundran.

Vår union har lyckats med utvidgningen österut. Låt mig dela med mig av vad vi kände i Luxemburg nyligen när de högsta företrädarna för Bulgarien och Rumänien i tur och ordning undertecknade sina länders anslutningsakter. EU har således kunnat svara upp emot de legitima förhoppningarna hos dessa folk – som har lidit så mycket under en ideologi som under fyrtio år vägrade att tillerkänna dem deras mest grundläggande rättigheter.

(Applåder)

Vi har avskaffat våra inre gränser och öppnat ett gemensamt område med frihet och säkerhet för 450 miljoner medborgare.

I enlighet med sina allianser har medlemsstaterna gjort självständiga insatser i Demokratiska republiken Kongo. Våra trupper har tagit över efter Nato i Bosnien och Hercegovina. I Afghanistan är den europeiska närvaron viktig för att driva på landets övergång till verklig demokrati.

Globaliseringen har vi alltid hanterat genom att försöka att göra Europa till ett expertcentrum i förhållande till de ekonomiska jättarna Förenta staterna, Japan, Kina, Indien och Brasilien. Parallellt med det har vi lyckats göra mottot ”enighet ger styrka” till vårt och framträda som trovärdiga i världen när det gäller demokrati och solidaritet med utvecklingsländerna. Slutligen skulle jag kunna nämna de enorma framstegen med livsmedelssäkerheten. Efter långa och hårda förhandlingar har det beslutats att hygienen avseende den mat som 450 miljoner konsumenter äter skall styras av samma normer.

Ni vet säkert att jag skulle kunna fortsätta att rada upp exempel. Låt mig nämna här att Europaparlamentets roll i många avseenden har varit avgörande för att dessa framgångar skulle kunna nås. Parlamentet har intagit en central plats i vår unions institutionella balans, ibland med moroten och ibland med piskan till hjälp. Genom att göra det har Europaparlamentet tagit till sig den hädangångne Jean Monnets tankar, jag citerar: ”Vårt enda val står mellan förändringar som vi tvingas göra och förändringar som vi vill och kan åstadkomma”.

Denna påminnelse om dessa otvivelaktiga framsteg och den hyllning till Europaparlamentarikerna som den innebär hindrar inte att jag mycket tydligt märker att många av medborgarna, däribland många unga människor, känner sig tveksamma till europeisk integration. Vi kan inte undgå att märka att fräschören och entusiasmen över att tillhöra denna stora familj fortfarande är påtaglig i de nya medlemsstaterna.

Själviskheten har dock en tendens att komma i vägen för den dynamik som drev Europas fäder. Den debatt som nu pågår i medlemsstaterna om ratifikationen av konstitutionsfördraget belyser detta mycket väl. Många deltagare ger intrycket att de anser sig stå utanför integrationsprocessens utmaningar. De hävdar att de är besvikna på politikerna. Ändå har ingen ännu kunnat föreslå någon annan modell, i avsaknad av ett trovärdigt alternativ.

(Applåder)

Tron på denna integration har otvivelaktigt minskat. Som en mycket klok krönikör påpekade: ”Grundstenarna efter kriget – återförening, solidaritet inför den hotande kommunismen, återuppbyggnad – är numera inte mer än utsmyckning”. När våra demokratiska strukturer möter denna dysterhet ger de ofta intrycket av stagnation och maktlöshet.

Hur kan vi förklara dessa tvivel, denna förvirring, denna negativa inställning? En del filosofer, såsom fransmannen Marcel Gauchet, säger att de beror på de tider som vi lever i, med andra ord att vi håller på att gå igenom ett paradigmskifte.

När förändringarna sker i relativt långsam takt, som under 1970- och 1980-talen, är det inte så svårt att anpassa sig. När de däremot leder till att traditionella referensramar kullkastas, som vi har upplevt särskilt i fråga om globaliseringen, är det en helt annan sak! Vi måste smälta omvälvningen, skapa oss nya referensramar och bygga upp nya instrument. Kort sagt måste vi omdefiniera våra perspektiv och vårt sätt att se på saker och ting.

I det här sammanhanget vill jag påminna om någonting som Michel Rocard sade, nämligen att en av EU:s tragedier är att det är dömt till förvaltande. Och visst måste vi instämma med den förre premiärministern att det är beklämmande och därmed mycket negativt för medborgarnas, särskilt ungdomarnas, motivation att EU domineras av pengar, kapital, investeringar, standarder och subventioner.

Vi måste erkänna att dessa områden helt enkelt är för tråkiga för att väcka någon större entusiasm, även om de är mycket viktiga. Låt oss komma ihåg att ingenting som har skett ända sedan den europeiska integrationen inleddes skulle ha varit möjligt utan en kombination av stora visioner och kompetens.

Är det inte dags att vi ställer oss den centrala fråga som alltid förblir densamma, nu när detta större Europa tar form: Varför vill vi leva tillsammans och sammanlänka våra öden helt eller delvis?

Svaret är verkligen inte självklart. Vad det egentligen handlar om är 450 miljoner människor, med sina egna beslut och ambitioner, sina egna svagheter och passioner, men framför allt sina egna styrkor och enorma kvaliteter. Dessa människor förväntas emellertid dela ett historiskt öde på ett och samma territorium: vårt Europa.

Det europeiska äventyret kan bara knytas till människor och nationer, som en uttolkning av vår stora mångfald. Var och en av dessa nationer utgör ett territorium med sin egen skönhet och rikedom, men också med sina egna ärr som tiden har ristat in i våra minnen.

Vår unions främsta uppgift är att skapa försoning mellan arvet från det förflutna och framtidens utmaningar genom att skilja mellan det som måste bevaras och det som måste betraktas som förlegat. Den måste nu skapa sin legitimitet utifrån sig själv, dvs. utifrån hur den går framåt och bygger upp sig själv.

Hur kan vi eliminera risken för en nedgång som ingen skulle klara av att bryta på egen hand när vi har dessa mäktiga utvecklingscenter? Men framför allt, hur kan vi skapa förutsättningar för ny tillväxt? I dessa termer bör denna pånyttfödelse för Europa – som måste sägas vara vår gemensamma ambition – vara det sociala projektet för de generationer som förbereder sig för att ta över kontrollen.

Låt oss påminna oss själva om att ett folks välmåga och välstånd inte kan bedömas enbart i termer av BNP, om vi vill övertyga våra medborgare. Därför måste vi se till att vi inte bygger ett Europa som några har nytta av men där social utslagning, våld i alla former, arbetslöshet och bristande intresse att bevara vår miljö samtidigt breder ut sig.

Låt oss också komma ihåg att en bättre tillväxtkurva inte tjänar så mycket till om den inte innebär bättre tillgång till grundläggande utbildning, kultur, hälsovård, social rättvisa och framför allt arbete!

(Applåder)

Det bästa sättet att definiera det här sociala projektet är fortfarande genom en demokratisk debatt. Denna debatt kan självfallet inte begränsas till parlamentet, som ni för övrigt med all rätt hoppades i er resolution om fördraget om upprättande av en konstitution för Europa.

Som det står i det fördraget måste vi, med hjälp av civila organisationer och våra samhällen, verka för att medborgarna involveras aktivt i diskussionerna om ratifikationen. Det gläder mig att se att ert budskap inte har passerat obemärkt. Tvärtom måste vi tillstå att debatterna har varit livliga. De argument som läggs fram och de alternativ som presenteras lämnar dock visserligen oproportionerligt stort utrymme för demagogi och till och med osanningar.

(Applåder)

Jag kan bara hoppas att parlamentets ledamöter kommer att bli direkt involverade och att det kommer att framkomma en gemensam ambition på ett högre plan än de politiska lojaliteterna: att se till att Europa skriver sin egen historia. Jag skall helt enkelt upprepa det som min far sade om detta 1990: ”Ni är de valda företrädarna för våra länder. Ni måste klara av att mobilisera all kreativ energi och föra den med er.”

Om vi skall kunna leva tillsammans måste vi förstå varandra bättre. För att kunna göra det måste vi utnyttja våra skillnader.

Luxemburgs folk är så att säga dömt till öppenhet gentemot andra, mot bakgrund av sina speciella sociologiska egenskaper. Detta gäller också dess välstånd. Under de otaliga resor som jag har gjort under de senaste 25 åren, vilka har fört mig till alla världsdelarna, lärde jag mig mycket snabbt att storhertigdömet som sådant inte kunde väcka potentiella investerares intresse.

Däremot har det faktum att mitt land, trots sin blygsamma storlek, ligger i EU:s centrum och är fast förankrat i detta viktiga forum ofta varit avgörande för våra åtgärder för att modernisera och diversifiera vår ekonomi.

Av det skälet är Europa det naturliga valet för Luxemburg. Historien har visat oss att vår nations existens när som helst kan sättas i fråga om vi förblir isolerade – den kunde ha försvunnit och det vet vi om. Vi är väl medvetna om att vi har en privilegierad ställning som en av de medlemsstater som lade grunden till den europeiska integrationen.

Jag vill avslutningsvis be er begrunda en kommentar av Milan Kundera. Han sade följande mycket snart efter kommunismens fall: ”Det tycks mig ofta som om den kända europeiska kulturen skulle gömma ännu en annan okänd kultur, den man möter hos de små nationerna [...]. Man förmodar att de små med nödvändighet måste imitera de stora. Det är en illusion. De är till och med mycket olika. De små nationernas Europa är ett annat Europa, det har ett annat synsätt, och dess tänkande bildar ofta den rätta kontrapunkten till de storas Europa.”

(Applåder)

Avsikten med mitt anförande här i dag var att påminna er om denna särprägel. Tack för att ni lyssnade.

(Parlamentet gav Hans kungliga höghet Henri, storhertig av Luxemburg, stående ovationer.)

  Talmannen. – Ers majestät! På Europaparlamentets vägnar vill jag tacka Er för det Ni sade. Det visade vilka ingående kunskaper Ni har om vår politiska integration, som Ert land har varit en privilegierad aktör i och åskådare till.

Era ord tjänar också som en uppmuntran i den här institutionens vardagliga arbete, och det återstår bara för mig att önska Er och Er hustru en angenäm fortsatt vistelse i Strasbourg.

(Applåder)

(Det högtidliga mötet avslutades kl. 12.30.)

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman