Debatter

Onsdagen den 8 juni 2005 - Strasbourg

21. Budget / Ekonomi

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om ett betänkande (A6-0168/2005) av Othmar Karas för utskottet för ekonomi och valutafrågor om förslaget till rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 1466/97 om förstärkning av de offentliga finanserna samt övervakningen och samordningen av den ekonomiska politiken (KOM(2005)0154 – C6-0119/2005 – 2005/0064(SYN)),

och ett betänkande (A6-0158/2005) av Othmar Karas för utskottet för ekonomi och valutafrågor om förslaget till rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 1467/97 om påskyndande och förtydligande av tillämpningen av förfarandet vid alltför stora underskott (KOM(2005)0155 – C6-0120/2005 – 2005/0061(CNS))

  Joaquín Almunia, kommissionen. – (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Den 26 april hade jag nöjet att för er i utskottet presentera ändringarna av de två förordningar som utgör grunden för stabilitets- och tillväxtpakten, vilka kommissionen hade godkänt den 20 april. Fem veckor senare debatterade vi Othmar Karas betänkanden om de två förordningarna här i kammaren, vilket var ännu ett bevis för den goda samarbetsvilja som parlamentet har visat i hanteringen av denna viktiga fråga.

Under dessa veckor har parlamentet, rådet och vi i kommissionen arbetat för att avsluta den lagstiftande processen, så att pakten kan reformeras före slutet av det luxemburgska ordförandeskapet. Efter denna första fas, då kommissionens förslag granskas här i parlamentet, kommer vi att ha kommit närmare en överenskommelse, som kan träffas – och som jag, om det överhuvudtaget är möjligt, hoppas kommer att träffas – före månadens slut.

Som jag förklarade när jag talade inför utskottet är vårt förslag, i enlighet med mandatet från Europeiska rådet – som i sin tur ställde sig bakom Ekofinrådets rapport i mars – begränsat till de ändringar i förordningarna som är absolut nödvändiga för att förordningarna skall vara förenliga med rådets överenskommelse. Under rådets arbete har dock flera medlemsstater hävdat att vissa föreskrifter bör införas i förordningens artiklar, såsom den årliga minimala budgetjusteringen på 0,5 procent av bruttonationalprodukten i länder som har alltför stora underskott eller som behöver komma närmare balans på medellång sikt, eller en uttrycklig angivelse av andra relevanta faktorer.

På grund av dessa krav har diskussionen om vissa frågor där det redan rådde enighet i rådet förlängts med ett par dagar. Som tur är har denna enighet kunnat bibehållas och enligt information som jag har fått har rådets arbetsgrupp i dag nått en slutlig överenskommelse i detta ärende.

Parlamentet har å sin sida, genom Othmar Karas betänkande, uttryckt sin oro över vissa av de parametrar som garanterar en trovärdig multilateral budgetövervakning, t.ex. kvaliteten på nationell budgetstatistik, skuldövervakningen och tillförlitligheten i makroekonomiska prognoser. Parlamentet har också, alldeles rättmätigt, krävt att få regelbunden information om förfarandena vid alltför stora underskott.

Mina damer och herrar! Jag måste säga att kommissionen känner samma farhågor som parlamentet. Många av dem har berörts, eller kan beröras, i några av de olika lagtexter som styr samordningen av den ekonomiska politiken i Ekonomiska och monetära unionen. Kommissionen anser att vissa andra farhågor som uttrycks i en del ändringsförslag i Othmar Karas betänkanden – jag tänker då särskilt på skuldövervakningen och den regelbundna informationen till parlamentet om förfarandena vid alltför stora underskott – mycket väl kan behandlas i förordningarna om pakten.

Detta sade jag också nu i veckan, i måndags, till ministrarna i Eurogruppen, då jag dessutom gjorde en del kommentarer om hur detta kan ske rent konkret. Det är naturligtvis rådets uppgift att överväga dessa förslag och att därefter formellt avge ett yttrande – vilket jag tror skall ske nästa måndag.

Jag hoppas hur som helst att vårt samarbete de senaste veckorna kommer att fortsätta fram till dess att den lagstiftande processen är avslutad, så att vi så snart som möjligt får en ny stabilitets- och tillväxtpakt som ur både politisk och rättslig synvinkel är anpassad till medlemsstaternas verkliga ekonomiska dynamik. Den breda enigheten kring denna reform bidrar tveklöst till att stärka paktens trovärdighet och är ett otvetydigt bevis för viljan att främja sundare offentliga finanser som en förutsättning för en hållbar ekonomisk tillväxt.

Så sent som i går, just här i Strasbourg, antog kommissionen en rapport i vilken man rekommenderade att ett underskottsförfarande inleds mot en medlemsstat, nämligen Italien. Detta är ytterligare ett bevis för stabilitets- och tillväxtpaktens effektivitet och ett konkret exempel på den anda som har sin grund i reformeringen av pakten. Det är också en indikation om att vi snarast möjligt måste avsluta diskussionen om paktens operativa regler och koncentrera oss på reglernas tillämpning och på det praktiska genomförandet av paktens principer och riktlinjer.

Herr talman, mina damer och herrar! Låt mig slutligen understryka att om det är något som har blivit tydligt efter de senaste omröstningarna mot förslaget till en europeisk konstitution i Frankrike och Nederländerna, så är det, tror jag, att vi måste agera och uppnå konkreta resultat som medför påtagliga fördelar för medborgarnas välfärd, och att vi måste börja med sysselsättningen och med att konsolidera vår samhällsmodell. Det är därför en slutlig överenskommelse om reformeringen av pakten måste nås de närmaste veckorna som kan ligga till grund för beslutsamma åtgärder av EU i syfte att stärka våra ekonomier, skapa sysselsättning och bevara vår sociala sammanhållning.

Alla institutioner – parlamentet, rådet och kommissionen – arbetar i denna riktning och jag är övertygad om att de kommer att göra det möjligt att anta de ändrade förordningarna före månadens slut och därmed före utgången av det luxemburgska ordförandeskapet.

  Othmar Karas (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka alla närvarande för deras utomordentliga samarbete de senaste åren och under mitt arbete med de betänkanden som är föremål för dagens debatt. Jag kommer att dela in mitt inlägg i två delar. Först vill jag säga ett par ord om stabilitets- och tillväxtpakten och sedan kommer jag att koncentrera mig på de två förordningarna.

Den inställning många offentliga företrädare har till stabilitets- och tillväxtpakten, som införlivades med fördraget och undertecknades i Amsterdam 1997, ser jag som ett tydligt exempel på många politikers dubbelmoral och det dubbelspel som de spelar mellan inrikes- och EU-politiken. Pakten har tyvärr ibland utnyttjats för att göra populära uttalanden på hemmaplan i stället för att i en anda av solidaritet användas för att slå vakt om ansvarigheten inom EU.

Jag betraktar inte stabilitets- och tillväxtpakten som en betungande plikt eller mödosam uppgift som har ålagts av EU. Den är tvärtom en nödvändig ram för att samordna ländernas budgetpolitik inom den valutaunion där valutapolitiken visserligen är centraliserad, men budgetpolitiken fortfarande en nationell angelägenhet. Men en sak är säker: incitamentsstrukturerna för budgetpolitiken har förändrats i och med valutaunionen. Förut var finansmarknadernas bestraffningar tydligare och starkare. Om till exempel Italien förde en skakig budgetpolitik ökade omedelbart finansmarknadernas förväntningar på en devalvering. I dag får regeringarna inte lika tydliga signaler om finansmarknadernas uppfattning om en dålig budgetpolitik. De ständigt kritiserade böterna och påföljderna som kommer i slutet av en lång process är därför motiverade, eftersom finansmarknaderna inte längre har samma makt som tidigare.

En annan sak är att det i en valutaunion tyvärr inte fungerar att smita från sina skyldigheter och föra en osolidarisk budgetpolitik. Det är därför samordning är nödvändig, för att lindra bördan på valutapolitiken som helhet och hålla nere räntorna. För mig är det självklart att det måste finnas ett regelverk för medlemsstaternas budgetpolitik i en valutaunion, inklusive regler för att förhindra alltför stor skuldsättning och garantera monetär stabilitet.

Enligt min uppfattning har stabilitetspaktens ett konstruktionsfel som vi dessvärre inte kan rätta till, eftersom pakten ingår i fördraget. Det är att syndarna tyvärr kan sätta sig till doms och, vilket också har skett, strunta i vad kommissionen föreslår i egenskap av fördragens väktare. Detta har lett till att förtroendet och trovärdigheten har minskat, och har ibland tagit sig uttryck i ett osolidariskt agerande. Euron är emellertid, precis som stabilitets- och tillväxtpakten, en framgång, för utan den skulle vi inte ha några debatter om orsakerna till underskott eller om budgetpolitiska mål. Den är också utgångspunkten för dagens debatt och för de nödvändiga reformer och justeringar som genomförs.

Jag anser att det är bra att det finns ett regelverk, eftersom det gör det möjligt för oss att tala om underskott, orsaker till underskott och effekter av underskott mer intensivt och fullkomligt öppet. Allmänheten har större förtroende för euron än för många av EU:s andra politiska projekt.

Ämnet för dagens debatt är emellertid inte stabilitetspakten i sig, utan kommissionens två förslag till förordningar som baseras på beslutet i Europeiska rådet den 22–23 mars. Både majoriteten inom utskottet och jag som föredragande har noterat rådets slutsatser. Vi ifrågasätter inte dessa beslut, utan gör vår bedömning av dessa två förslag till förordningar utifrån principer och uttalanden.

Vårt mål i vår bedömning av förslagen till förordningar var att säkra ökad insyn, att definiera snarare än att tolka, samt att genomföra snarare än att undvika de utlovade besluten. Vi vill ha ökad insyn och bättre definitioner.

Olika förfaranden är tillämpliga på dessa två förordningar. Förordning nr 1466/97 om de förebyggande aspekterna omfattas av samarbetsförfarandet, medan förordning nr 1467/97 om förfarandet vid alltför stora underskott omfattas av samrådsförfarandet med kommissionen och rådet.

Jag vill först kommentera förordningen om de förebyggande aspekterna, i fråga om vilken vårt utskott hade två centrala krav. För det första vill vi att kvaliteten på statistiken förbättras; även om Grekland inte är det enda exemplet i detta sammanhang, så är det ett som vi alla känner till. Vi tycker att kvaliteten på statistiken på nationell nivå och EU-nivå måste säkerställas för att garantera både nationella statistikmyndigheters och Eurostats oberoende, integritet och ansvarsskyldighet.

Därtill vill vi att kommissionen inte bara godtar statistiken, utan också för en dialog i medlemsstaten med ansvariga personer och institutioner för att analysera situationen. Vi vill att samarbetet med Europeiska centralbanken skall förstärkas, på grund av att vi inte kan ha en situation där två olika sorters statistik, som inte är jämförbara, är föremål för revisioner och där eventuell bristande överensstämmelse resulterar i frågor från kommissionen till medlemsstaten. Detta samarbete, denna jämförelse, denna tolkning och frågan om samarbete mellan Europeiska centralbanken och kommissionen under utvärderingen och jämförelsen av statistiken är för oss viktiga saker.

Dessutom vill vi att de medelfristiga budgetmålen skall granskas åtminstone årligen och inte bara regelbundet och att hänsyn skall tas till den offentliga sektorns skuldkvot. När det gäller förordning nr 1467/97 om förfarandet vid alltför stora underskott, vill vi ha en tydlig definition av vad som motiverar ett undantag, eftersom tolkningen här är alltför vid och insynen otillräcklig. Vi vill att det skall fastställas europeiska miniminormer för budgetplanering. Kommissionen bör fastställa parametrar för medlemsstaterna, bland annat mer enhetliga tillväxtprognoser. Vi vill att tidsfristen för att komma tillbaka till målen skall vara högst tre år från det att underskottet uppstod. Vi anser också att det behövs en konkret lista över relevanta faktorer som skall beaktas under underskottsförfarandet.

Vi godtar förslaget i dess nuvarande lydelse. Vi vill göra det mer konkret, öka ansvarsskyldigheten och trovärdigheten och minska tolkningsutrymmet, så att det blir lättare att garantera efterlevnad, och vi vill använda dessa två förordningar för att ge pakten ökad trovärdighet, återvinna förtroendet för den och därmed bemöta den osäkerhet som människor känner om huruvida EU:s beslut tas på allvar.

  Alexander Radwan, på PPE-DE-gruppens vägnar. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi har debatterat stabilitetspakten här många gånger förut. Jag tackar föredraganden för hans betänkande, som har utgått från rådets beslut och slutfört arbetet, även om jag inte kan dölja – och detta säger jag rakt ut – att jag inte är nöjd med rådets beslut.

Förutsättningen för en stabilitets- och tillväxtpakt i ett område med en gemensam valuta är att ländernas budgetpolitik skall samordnas, så att det inte finns alltför stora skillnader. Vad som till syvende och sist står på spel är inget annat än vår valutas överlevnad. Vi har haft en mängd saker att diskutera de senaste dagarna när det gäller det synsätt många har, däribland många politiska makthavare, och, när så varit möjligt, även debatter under föregående månader som har bidragit ytterligare.

Vi förväntar oss att kommissionen – som föredraganden sade – klargör exakt hur rådets beslut kommer att tolkas genom förordningarna i framtiden. Vad menas med ett ”litet” eller ett ”tillfälligt” överskridande av referensvärdet? Vilka intervall kommer kommissionen att godta i framtiden? Jag hoppas och förväntar mig att kommissionen kommer att vara sträng på detta område och vi kommer snart att få se – om vi vänder blicken mot Italien – hur den nya pakten kommer att tillämpas och om den är värd papperet den är skriven på. Jag hoppas här på en nödvändig stränghet. Jag hoppas också att kommissionen alltid kommer att lyfta fram de faktiska problemen.

Att sätta arbetslösheten i samband med stabilitetspakten är typiskt för den lättköpta politik som förs på nationell nivå och vi bör därför inte bli förvånade över att en majoritet av medborgarna i folkomröstningarna har uttryckt det som medlemsstaterna också framför i Bryssel: att euron bär skulden för arbetslösheten och att det vore bättre att göra sig av med den. Det vilar ett tungt ansvar på kommissionen att inte ge efter för den här typen av förenklade argument från medlemsstaterna, utan att om så krävs vara beredd att dra de nödvändiga slutsatserna och vända sig till EG-domstolen för att, precis som sina företrädare, ta strid för euron, en stark valuta och framtiden.

Denna förordning och rådets beslut gör inte livet lättare för er. Ert ansvar för det kommer att bli ännu större. Jag önskar er lycka till.

  Robert Goebbels, på PSE-gruppens vägnar. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den politiska situationen i EU är alltför allvarlig för att tappas bort i juridiskt käbbel om stabilitets- och tillväxtpakten. Tjugofem stats- och regeringschefer har erkänt att stabilitets- och tillväxtpakten måste tillämpas på ett flexibelt sätt för att möjliggöra anpassningar till konjunkturen. De har antagit kommissionens förslag utan ändringar, så att den nya pakten snabbt kan träda i kraft.

Detta parlament bör faktiskt inte försöka vara ”bättre katoliker än påven”. Vi måste sluta upp med att upphöja stabilitet till dogm. Stabilitet är en nödvändighet. Ingen kan leva på kredit i evighet, inte ens amerikanerna. Ändå är de mer pragmatiska i sin hantering av budgetpolitiken, de har både underskott och tillväxt. Euroområdet är på väg att stagnera.

Ekonomisk politik är ingen exakt vetenskap. En balanserad budget räcker inte för att skapa tillväxt och arbetstillfällen. Länder i Europa är i uppror på grund av att EU inte verkar ha någon annan politik att erbjuda än budgetåtstramningar. EU behöver en knuff framåt, vi måste öka efterfrågan och uppmuntra till investeringar. Så kallade strukturreformer som minskar löntagarnas köpkraft kan inte fylla tillverkarnas orderböcker.

Stabilitets- och tillväxtpakten utarbetades för att länderna i euroområdet inte skulle utnyttja kapitalmarknaden för mycket. En alltför stor offentlig upplåning skulle driva upp räntorna, belasta privata investerare och driva på inflationen. I stället har det omvända inträffat. Trots vissa staters upprepade överträdelser av paktens regler är euron stark, inflationen fortfarande låg och räntorna rekordlåga. Högern verkar dessutom tycka att stabilitets- och tillväxtpakten har varit tillfredsställande trots bristerna hos en del större länder. Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa antog till exempel en ändring till mitt betänkande om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken med lydelsen: ”Stabilitets- och tillväxtpakten har bidragit till att upprätthålla en låg inflationsnivå och historiskt låga räntenivåer.” Denna trosförklaring, som bortser från Europeiska centralbankens roll, innebär tydligen att överträdelser av stabilitets- och tillväxtpakten inte får de makroekonomiska konsekvenser som det har talats om.

Skämt åsido, sanningen är att det hursomhelst är mycket bättre att titta på EU:s ekonomiska situation utifrån. EU är världens ledande exportör och utgör den största marknaden för den övriga världen, vilket gör unionen till en ekonomisk jätte som fortfarande har en betydande konkurrensförmåga. Vi kan visserligen inte konkurrera med kineserna med T-shirts och jeans, men våra konsumenter gynnas av denna stimulans av deras köpkraft.

Samtidigt går EU framåt när det gäller produkter med ett högt mervärde. Ett exempel är bilindustrin. Medan General Motors och Fords obligationer klassas som skräpobligationer, visar färsk statistik att bilbranschen inom EU är nummer ett i världen när det gäller antalet tillverkade bilar: 17,2 miljoner i Europa, varav 14,6 miljoner i EU-15. Förenta staterna, massproduktionens hemland, tillverkade bara 4,5 miljoner bilar 2003 och då ingår ett stort antal japanska bilar som tillverkas där.

Jag skulle kunna nämna många fler exempel, men slutsatsen är klar. Vi måste sluta vara pessimistiska för EU:s del och stärka förtroendet, särskilt konsumenternas förtroende, för EU. Det höga sparandet i Frankrike, Tyskland och Italien visar att det finns en obefogad rädsla för framtiden. Visst är stabilitet en förutsättning för den ekonomiska politiken, men det behövs framför allt tillväxt och också en satsning på att stärka förtroendet på ett djupare plan. Vårt budskap till medborgarna måste därför bli mycket mer optimistiskt.

  Margarita Starkevičiūtė, på ALDE-gruppens vägnar. – (LT) De senaste uppgifterna visar att EU:s offentliga finanser är en väl bevarad hemlighet. Vi kan nämligen känna till några siffror, bara för att sedan få reda på att de verkliga siffrorna är några helt andra. Detta är ett problem som vi måste angripa oavsett om vi företräder små eller stora länder. Kommissionens förslag ligger därför verkligen rätt i tiden och är nödvändiga. Som företrädare för Litauen, som alltid noggrant har genomfört en sträng budgetpolitik och kostnadsbesparingar på bekostnad av samhällsservice för att uppfylla EU:s alla krav, måste jag dock beklaga att vi nu har fått veta att vi kanske inte hade behövt uppfylla dessa krav. Jag säger detta för att få er att förstå de nya ledamöternas reaktioner. Jag vill understryka att vi inte kan förvänta oss att våra beslut eller revisionsbesök direkt kan garantera insyn i offentliga finanser, tillförlitlig statistik och stabila finanser. Detta måste medlemsstaterna själva sköta. De måste se till att alla bestämmelser verkligen genomförs. Jag beklagar därför att det ännu inte har presenterats några etikregler, vilket innebär att bestämmelserna i denna reviderade version av stabilitets- och tillväxtpakten, såsom förslaget ser ut, inte kan iakttas. Varför var det nödvändigt att göra revideringen när vi förmodligen ändå inte kommer att följa de nya bestämmelserna? Allmänt sett är det inte en dålig idé att revidera stabilitets- och tillväxtpakten, eftersom erfarenheterna i mitt land har visat att alltför stränga bestämmelser hämmar tillväxten och ger upphov till ett visst deflationstryck. Det är dessutom omöjligt att genomföra strukturreformer utan att ådra sig ytterligare utgifter. Vi bör emellertid komma ihåg att allt detta bara kan uppnås genom samordning av den ekonomiska politiken, som bör vara framtidsorienterad och stabil. EU-länderna har inget annat val än att uppnå finansiell stabilitet och samordna den ekonomiska politiken och insatserna, vilket vi nämnde under morgonens diskussion om konstitutionen.

  Alain Lipietz, på Verts/ALE-gruppens vägnar. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Om det finns en punkt där jag håller med föredraganden, Othmar Karas, så är det att den föreslagna reformeringen av stabilitets- och tillväxtpakten fortfarande inte på långa vägar ger EU möjligheter till en ekonomisk styrning som gör att man kan tillgodose alla medborgare, såväl i denna generation som i kommande generationer.

Vår situation skiljer sig fortfarande avsevärt från den i Förenta staterna, som är en mycket mer integrerad federation än vår, där det i Förenta staterna finns en stor federal budget, regler för samordning av delstaternas budgetar, där kongressen samordnar budgetpolitiken och valutapolitiken och kan påverka de val som görs av chefen för den amerikanska centralbanken, och där den amerikanska centralbankens mål handlar om mycket mer än bara prisstabilitet.

Ändå tror jag att kommissionsledamot Almunias förslag, från den föregående ämbetsperioden fram till deras antagande av rådet i en förbättrad version, är ett mycket positivt steg, och vår grupp kommer att gå emot kraven – från i synnerhet gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater – på en återgång till vad den tidigare kommissionsordföranden kallade en dummare pakt. Vi anser att vi har tagit ett stort steg framåt mot en intelligent pakt.

Om vi ändå får lägga till något, bara för att förtydliga, så föreslår vi i ett av våra ändringsförslag att utbildningsutgifter skall läggas till vid sidan av forskningsutgifter som relevanta skäl som kan rättfärdiga en ökning av underskottet, och att utgifter för att bevara världens ekobalans uttryckligen skall nämnas som ett av unionens mål. Vi avser här utgifter för att genomföra Kyotoavtalet.

  Ilda Figueiredo, på GUE/NGL-gruppens vägnar. – (PT) Herr talman! Vi har länge varnat för stabilitets- och tillväxtpaktens ekonomiska och sociala konsekvenser och för riskerna med att obetingat prioritera nominell konvergens, utan hänsyn till de enskilda medlemsstaternas faktiska situation, deras olika utvecklingsnivåer och varierande budgetbehov. De irrationella kraven – ett offentligt underskott under 3 procent, en offentlig skuld under 60 procent och de senare målen om ett nollunderskott – har aldrig haft, och har fortfarande inte, något ekonomiskt berättigade. Vi har alltid sagt att det är en inriktning som påverkar ekonomisk tillväxt och sysselsättning negativt, och så har också blivit fallet.

Risken för böter och det faktum att Sammanhållningsfonden har knutits till stabilitets- och tillväxtpakten har dessutom jämte begränsningar av offentliga investeringar, och därmed av ett korrekt genomförande av strukturfonderna, förvärrat lågkonjunkturen i länder med alltför stora underskott. Detta är en av huvudorsakerna till den ”försämring” av EU:s räkenskaper som har kommit i fokus de senaste åren och som övervärderingen av euron säkert har bidragit till.

Vår position bekräftas av den nuvarande ekonomiska och sociala verkligheten och av de omstridda uttalandena av den tidigare ordföranden Romano Prodi och andra ledamöter i hans kommission, om att stabilitets- och tillväxtpakten var ”dum” och baserad på ”medeltida” kriterier. Det är därför dagens debatt äger rum. Annars skulle stabilitets- och tillväxtpakten dessutom inte ha reviderats, utöver de många ytliga ändringar som gjordes under Europeiska rådets vårmöte förra året. Det är sant att rådet och kommissionen nu upprepade gånger har sagt att stabilitets- och tillväxtpakten måste återfå ett visst förnuft, att relevanta faktorer måste beaktas i analysen av budgetsituationen och att nollunderskott inte kan vara det allt överskuggande målet.

Men de insisterar ändå på att behålla stabilitets- och tillväxtpakten som ett centralt instrument för att uppnå sina nyliberala syften att undergräva den offentliga sektorn och statens sociala ansvar, och samtidigt främja prisstabilitet, en återhållsam lönebildning och, mest oroande av allt, privatisering av den sociala tryggheten.

Rådet bekräftar därför på nytt stabilitetspaktens mål och riktlinjer, och ser till att inga utgifter får undantas vid beräkningen av underskottet.

Vad rådet har godkänt är bara mer tid, särskilt för länder som är skyldiga till överträdelser, såsom Tyskland och Frankrike. Tolkningsutrymmet på grundval av Lissabonagendans strukturreformer – det som brukar kallas lissaboniseringen av pakten – är bara ett sätt att göra det möjligt för starkare länder att göra tolkningar som passar deras intressen, och innebär inte att vi får en à la carte-pakt.

Vad vi måste göra är att upphäva stabilitets- och tillväxtpakten och helt bryta med de nuvarande riktlinjerna för den ekonomiska politiken – detta var det tydliga budskapet när fransmän och nederländare röstade nej till den så kallade Europeiska konstitutionen – så att vi kan skapa makroekonomiska förhållanden som blåser nytt liv i ekonomin, kan öka sysselsättningen och arbeta aktivt för att bekämpa den växande arbetslösheten, den stora fattigdomen och den bristande jämlikheten inom EU.

  John Whittaker, på IND/DEM-gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Jag vet inte varför vi håller den här debatten. Othmar Karas medger att stabilitetspakten är beroende av att medlemsstaterna disciplinerar sig själva. Han behöver gå ett steg vidare för att dra slutsatsen att pakten just av den anledningen inte kan fungera. Den kan aldrig fungera. Därför beklagar jag att hans välmenande försök att få den att fungera genom att göra definitionerna mer stringenta kommer att bli fruktlösa.

I stället för att låtsas att budgetdisciplin kan åstadkommas bör vi överväga konsekvenserna av att den inte kan det. Låt mig koncentrera mig på Italien, där underskottet nu har legat över treprocentmarginalen under flera år, statskulden är 106 procent av BNP, inflationen gör ekonomin allt mindre konkurrenskraftig och där den ekonomiska tillväxten är negativ. Den verkliga faran här är att dessa förhållanden kommer att kulminera i ett trovärdigt hot från Italien att återigen ge ut sin egen nationella valuta för att få möjlighet att devalvera och därigenom återvinna konkurrenskraften utan smärtsam och utdragen deflation. En sådan åtgärd skulle få allvarliga följder för Italien, liknande dem vi sett i Argentina, men det skulle trots detta ändå ses som den bästa utvägen.

Men ett beslut från Italiens sida att börja ge ut liran igen skulle undergräva förtroendet för eurons förmåga att överleva som multinationell valuta. Andra EU-länder skulle då ställas inför utsikten att ge den italienska regeringen storskaligt ekonomiskt stöd för att övertala den att hålla fast vid euron.

  Eoin Ryan, på UEN-gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Tyvärr har Europeiska unionens trovärdighet ifrågasatts alltmer under de senaste veckorna. I stället för att försöka bygga upp ett nytt samförstånd, som José Manuel Barroso föreslog i förra veckan, bör vi koncentrera oss på att stärka det rådande samförståndet inom Europeiska unionen om konkurrenskraftiga marknader, budgetdisciplin och hårdvaluta.

Sunda ekonomier, realism och resultat är vad medborgarna kräver och vad vi behöver för att fortsätta att bygga det europeiska projektet. Ekonomiska reformer krävs för att skapa sjudande ekonomier, vilket har bevisats i ett flertal fall i Europeiska unionen. Om vi vill ha en framsynt socialpolitik, enligt europeisk tradition, behöver vi reformera våra ekonomier. Exemplen finns där för oss alla att beskåda.

Den reviderade stabilitets- och tillväxtpakten ger fler länder längre tid på sig att korrigera alltför stora underskott och större frihet för länder med starka offentliga finanser. Den monetära unionen kräver det här måttet av flexibilitet för att stimulera till ökad konkurrens på den inre marknaden. Det har alltid varit problem med situationer där alla skall stöpas i samma form. En del länder behöver skära ned sina budgetar medan andra – som Irland, mitt hemland – behöver satsa mer på infrastruktur, eftersom de har ett underskott vilket inte är tillåtet enligt reglerna. Att länderna får ett par centimeters töjmån innebär dock inte att de tillåts öka sina budgetunderskott i sjumilasteg. Att upprätthålla reglerna är lösningen. Det måste alltid finnas förtroende för den budgetram som bär upp Europeiska unionen.

Eurons fall under den senaste tiden har använts som en bekväm strykpojke för allt som den senaste tiden har hänt med europeiska konstitutionen. Problemet ligger inte hos euron. Problemet finns i vissa länder som blundar för den nakna sanningen att världsekonomin är stadd i omvandling och kommer att fortsätta att förändras. Dagens världsekonomiska ordning kräver mycket mer, mycket snabbare och mycket billigare. Tillbaka till ekonomiska elementa: antingen uppfyller länderna dessa krav eller också kommer de att uppfyllas på annat håll. Det är meningslöst att klaga över den ekonomiska grundprincipen, det är meningslöst att argumentera att vi inte har någon möjlighet att konkurrera med den globala ekonomin. Det har vi, nämligen genom stabilitets- och tillväxtpakten. Oförmåga att upprätthålla dessa regler har dock gjort att alltför många länder stagnerat i en ekonomisk tid som inte längre finns.

Vi kan inte fortsätta på detta sätt, eftersom det undergräver trovärdigheten hos hela EMU-ramverket. Detta har följaktligen vidare återverkningar genom att skicka ett fokuserat budskap till Europeiska unionens medborgarna om det positiva arbete som utförs inom själva unionen. Detta har aldrig varit mer uppenbart än i dag. Europa lider av ett trovärdighetsproblem och för att råda bot på det behöver vi snarast utvecklas från regelskapare till ekonomiska aktörer. Sunda ekonomier, realism och resultat är vad medborgarna kräver och det är vår uppgift att nå resultat.

  Sergej Kozlík (NI). – (SK) Det är i frågor som rör ökad budgetövervakning, såsom frågan om att påskynda och förtydliga förfarandena vid alltför stora underskott, som parlamentariska institutioner, i egenskap av självständiga och direktvalda institutioner på både EU- och medlemsstatsnivå, kan och bör spela rollen som väktare för att säkerställa att den ekonomiska politiken är sund, inte minst i fråga om dess budgetmässiga och underskottsgenererande konsekvenser. I detta hänseende anser jag att Europaparlamentets ändringsförslag är positiva och jag värdesätter dem verkligen.

Rådsdirektivpaketet kommer emellertid även i fortsättningen att vara ett öppet dokument, som under lång tid gör det möjligt för nationella regeringar att med olika metoder undkomma budget- och underskottsreglerna för att i stället, på mer eller mindre uppenbara sätt, sätta sina länder i skuld och skickligt kamouflera utgifter i statens budgetförvaltning med hjälp av engångsintäkter från exempelvis privatiseringar. Detta uppfyller naturligtvis regeringarnas kortsiktiga politiska syften. Vi har därför fortfarande en lång väg framför oss, men det är denna väg vi måste gå.

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Stabilitets- och tillväxtpakten dyker regelbundet upp i de ekonomiska debatterna i kammaren. Detta illustrerar hur central pakten är i EU:s beslutsfattande om ekonomisk politik. Därför vill jag gratulera min kollega Othmar Karas till hans två betänkanden om detta ämne.

Betoningen i betänkandet av en starkare roll för kommissionen i genomdrivandet av budgetdisciplin är en absolut nödvändig utveckling. Särskilt nu, med reglernas urvattnade utformning, behöver kommissionen hålla en tydlig och strikt linje i fråga om paktens regler. Vidare framhålls med rätta avsaknaden av Europaparlamentets medverkan i beslutet som styr stabilitets- och tillväxtpakten som ett allvarligt strukturfel i Europeiska unionens ekonomiska styre. Som den enda direkt och demokratiskt valda EU-institutionen spelar parlamentet en viktig roll för att sätta stopp för den politiska kohandel som pågår inom rådet och ge pakten den så nödvändiga trovärdighet som många av kollegerna önskar sig.

Låt oss dock inte lura oss själva: inte ens med de förbättrade institutionella feedback-mekanismer som föreslås i betänkandet kan stabilitetspakten ensam väcka Europeiska unionen ur dess ekonomiska slummer. Hur hjälpsamma dessa än må vara kan en regeluppsättning inte hjälpa oss att sätta Europeiska unionens ekonomi på starka fötter. Det vi behöver är ekonomisk tillväxt och ökad konkurrenskraft, och dessa framsteg föds inte ur paktens regler utan ur meningsfulla ekonomiska reformer, något som många av EU:s medlemsstater har undvikit alltför länge. Vi har alltså en ny pakt och med Othmar Karas betänkanden förhoppningsvis ett bättre sätt att få reglerna att fungera på ett förnuftigt och jämlikt sätt. Men så länge länderna inte genomfört meningsfulla ekonomiska reformer kommer vi snart att hamna i ännu en debatt om paktens uppblåsta betydelse. Jag hoppas att kommissionsledamoten kommer att göra sitt yttersta för att förhindra att medlemsstaternas gemensamt beslutade överenskommelser vattnas ur.

  Pervenche Berès (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Om jag ser objektivt på vad som hände i Frankrike den 29 maj, så nämns egentligen många olika skäl, bland annat utvidgningen. Våra svårigheter att dra nytta av hela det utrymme och det mervärde som den ekonomiska och monetära unionen borde ha gett oss är något som oroar mig personligen, och jag tror att det är den verkliga orsaken till vad som hände i mitt land.

I dag diskuterar vi reformeringen av stabilitets- och tillväxtpakten och jag vill instämma i vad min kollega Piia-Noora Kauppi sade beträffande en sak. Denna reform kommer inte att ge oss alla de svar som vi behöver för att i slutändan hitta rätt lösning för euroområdet, som borde vara en tillväxtmotor för hela EU-25.

Låt oss emellertid godta att det ni har uträttat, herr kommissionsledamot, i enighet med Eurogruppens ordförande, är ett steg i rätt riktning. Jag hoppas dessutom att ni är klok nog att godta några av Europaparlamentets ändringsförslag, så att vi kan slutföra dessa förhandlingar under det luxemburgska ordförandeskapet. Vad beträffar statistikreformer, förutsägbarhet och en överenskommelse om vilka makroekonomiska uppgifter som bör ligga till grund för medlemsstaternas budgetar, förefaller det mig som om det finns saker som gör att vi kan gå vidare i rätt riktning. Men denna etapp är förstås bara en av flera.

På en punkt delar jag emellertid inte Piia-Noora Kauppis uppfattning. Det var något som togs upp gång på gång i våra debatter i utskottet för ekonomi och valutafrågor: strukturreformer räcker i sig inte för att återupprätta det inhemska förtroendet, stimulera den interna efterfrågan och uppnå Lissabonstrategins mål.

Vad vi behöver är mer samordning och i detta sammanhang beklagar jag djupt bristen på tankearbete efter det att den ekonomiska och monetära unionen inrättats. Vi måste utveckla fler metoder, hitta andra sätt vid sidan om stabilitetspakten, som fortfarande inte är tillräckligt orienterad mot tillväxt. Jag önskar er, herr kommissionsledamot, lycka till under denna första etapp.

  Diamanto Manolakou (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! EU-ländernas arbetstagare är emot kapitalistiska omstruktureringar som leder till lägre levnadsstandard och ökad arbetslöshet. De fördömer kommersialiseringen av hälso- och sjukvård och utbildning, och nedskärningarna inom och privatiseringen av samhällsservicen. De opponerar sig mot och bekämpar de nya, försämrade, försäkringssystemen. De kräver – med rätta – att stabilitetspakten, som är själva redskapet och alibit för mål som missgynnar gräsrötterna, skall avskaffas.

Reformeringen av stabilitetspakten presenterades av Europeiska rådet den 22–23 mars som en uppmjukning av kraven. Den innebär dock på intet sätt en uppmjukning av den politik som missgynnar gräsrötterna; den lägger nya bördor på gräsrötternas inkomster för att i stället gynna storföretagen. Arbetstagare bör därför inte hysa några illusioner eller förvänta sig något.

Dagens betänkande går tyvärr inte heller i rätt riktning. Arbetstagarnas problem tas inte alls upp i det, utan i betänkandet krävs dessutom än mer ogynnsamma villkor för tillämpningen av multilateral övervakning och till och med en gemensam bedrägerirotel som skall göra revisionsbesök. I betänkandet krävs att centralbankerna skall övervaka statistiken och det fastställs tidsfrister inom vilka länderna måste rätta sig efter pakten, med rekommendationer rörande alltför stora underskott och skuldsättning, som i fallet med Grekland.

I Grekland har regeringen använt underskott och ekonomisk försiktighet som förevändning för att vidta en rad åtstramningsåtgärder och program som missgynnar gräsrötterna och därmed har lett till ännu större fattigdom.

Man tycks strunta i folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna. Det är som om de aldrig har ägt rum och som om man helt enkelt kan fortsätta som tidigare. Men folkomröstningarna utmynnade i själva verket i ett dundrande ”nej” och var ett verkligt uttryck för den olydnad och ohörsamhet inför EU:s påbud och politik och de politiska krafter som står bakom den, och detta är lovande.

  Johannes Blokland (IND/DEM). – (NL) Herr talman! Vid EU:s toppmöte den 22 mars beslutade man att stabilitetspakten skulle revideras och rådet enades om en ny sorts stabilitetspakt, en pakt som medlemsstaterna denna gång förhoppningsvis kommer att följa. Jag har alltid sagt att det skadar den ekonomiska tillväxten och den monetära stabiliteten, samtidigt som det urholkar allmänhetens förtroende för euron och därför för själva EU, om man töjer på stabilitetspaktens bestämmelser. Det faktum att ändringen av treprocentsgränsen i stabilitetspakten inte offentliggörs bidrar knappast till att öka förtroendet för euron. Även om medlemsstaterna kommer att få överskrida treprocentsgränsen har rådet och kommissionen fortfarande inte förklarat hur detta nya arrangemang skall fungera i praktiken. Om treprocentsgränsen får överskridas, betyder det att en ny gräns kommer att införas? Detta är en viktig fråga och jag vill få ett svar från kommissionsledamot Almunia.

  José Manuel García-Margallo y Marfil (PPE-DE). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi har ofta diskuterat stabilitetspakten och jag skall försöka sammanfatta något av det som har sagts.

Talesmannen för min grupp, Alexander Radwan, sade något som jag vill instämma i: detta är en reträtt. Den pakt som jag gillade var pakten från 1996, som undertecknades av CDU-ministern Theo Waigel och försvarades av er företrädare, kommissionsledamoten Pedro Solbes. Vi har inte lyckats behålla den. Rådet upptäckte att det fanns stora brister i efterlevnaden inom EU och stod då inför två val: att antingen kräva efterlevnad av paktens bestämmelser eller att, för att använda en förskönande omskrivning, göra pakten mer flexibel, och valde då det sistnämnda.

Ni är här för att redogöra för vilka ändringar som måste göras i förordningarna för att pakten skall bli effektiv.

Vad kunde parlamentet göra? Vad kunde min grupp göra?

Vi kunde ha lagt fram ändringsförslag som gick ut på att återuppliva den tidigare pakten, i dess dåvarande form. Vi har inte gjort detta, utan på Manuel Medina Ortegas inrådan avstått från en hopplös kamp som bara skulle göra oss nedslagna. Vi har lagt fram några ändringsförslag, som Othmar Karas på ett mycket bra sätt har redogjort för. Syftet är att se till att katastrofen inte förvärras. Vår avsikt är att se till att pakten rent tekniskt tillämpas korrekt, med tillförlitlig statistik, och vi vill minska utrymmet för godtycke, täppa till luckor i regelverket – kort sagt, vi vill se till att vår reträtt inte blir en fullständig katastrof.

Det har här sagts att EU inte mår bra och så är det. Men om EU inte mår bra, så beror det inte på stabilitetspakten, utan snarare på att vi inte har följt paktens bestämmelser.

Stabilitetspakten, budgetmyndigheten, är, för att använda kvasiteologiska termer, en dygd, en nödvändig förutsättning, om än inte den enda, för tillväxt. Som Piia-Noora Kauppi påpekade behöver vi dessutom de reformer som vi inte har lyckats genomföra.

Parlamentet hjälper er, parlamentet hjälper er att minska regeringarnas handlingsutrymme. Det är upp till er att se till att denna situation inte förvärras.

  Udo Bullmann (PSE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill tacka Othmar Karas och parlamentets skuggföredragande för det betänkande som vi diskuterar. Ni har samarbetat väl och har lyckats höja denna viktiga fråga över en ytlig, ideologisk debatt, så att parlamentet har kunnat hjälpa till med den reformering av stabilitets- och tillväxtpakten som så väl behövs.

Varför säger jag att reformeringen så väl behövs? Låt oss helt enkelt titta på ekonomiska fakta. Vi har utformat en pakt som uteslutande har handlat om att bekämpa inflation. Detta är ett viktigt mål och många medlemsstater har i hög grad lyckats uppnå det. Men pakten utformades inte för en ekonomisk och monetär union där vi också omgående behöver makroekonomisk samordning, så att vi har den flexibilitet som krävs för att både stora och små nationella ekonomier skall kunna anpassa sig till den rådande konjunkturen.

Jämför statistiken för Förenta staterna med statistiken för EU. Sedan 2002 har Förenta staterna haft mycket större möjligheter att reagera på externa chocker: på stigande oljepriser, på 11 september, på börskrisen. Varför? På grund av att dess centralbank kunde vara mycket mer flexibel än Europeiska centralbanken och, vilket är ännu viktigare, för att finanspolitiken gjorde vad den kortsiktiga ekonomiska situationen just då krävde.

Vi behöver en flexibel och bättre samordning av vår finanspolitik, så att vi kan återupprätta förtroendet för EU-ekonomin, men först och främst för jobbens skull.

  Werner Langen (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Först vill jag tacka föredraganden Othmar Karas å det varmaste. Han har på relativt kort tid lyckats formulera ett omtvistat ärende på ett sådant sätt att parlamentet kan stödja det med stor majoritet.

Detta var ingen ideologisk debatt, herr Bullmann. Det var en bekräftelse på att den politiska viljan att hålla fast vid 1996 års stabilitets- och tillväxtpakt saknades. Vid det första riktiga allmänna testet misslyckades de två stora staterna Frankrike och Tyskland fullständigt, och vid den tidpunkten likaså Luxemburg och Grekland. Denna början hindrade stabilitets- och tillväxtpakten från att spela sin rätta roll som från början planerats.

Med hänsyn till detta är den aktuella reformen under alla omständigheter en näst bästa lösning som använder flexibilitetsargumentet för att utesluta att reglerna överträds i framtiden. Genom att säga detta kritiserar jag också min egen regering i Tyskland. Att införa kostnaderna för Europas enande som ett nytt kriterium har öppnat dörren på vid gavel för godtycklighet och betyder, i princip, att sanktioner inte längre kommer att vara möjliga i framtiden, även vid ett fyra- eller femprocentigt underskott. Jag anser att detta är ett avgörande misstag.

Eftersom rådets roll är så mäktig och parlamentets roll så otillräcklig i detta ärende kunde kommissionen bara reagera defensivt. Vi har ofta diskuterat detta här i plenisalen. Det är därför jag tycker att det är bra att Othmar Karas tar upp just denna punkt i sitt betänkande. Mer kompetens för kommissionen, ett stopp för syndarna som står till doms och större deltagande av Europaparlamentet – detta är saker vi kan vara överens om. Ingen kommer dock att kunna säga att denna version av stabilitets- och tillväxtpakten är framåtsträvande och kommer att bidra till eurons framtida stabilitet.

  Poul Nyrup Rasmussen (PSE). – (DA) Kommissionsledamot Almunia, mina damer och herrar! Först av allt vill jag säga att jag tycker att saker och ting har gått väldigt bra för kommissionsledamot Almunia när det gäller stabilitets- och tillväxtpakten. Resultatet är en förnuftig modernisering vilket vi helt kan stödja. Det vi nu har är den gyllene EU-triangeln med tre sorters instrument som skall verka tillsammans. Det första är stabilitets- och tillväxtpakten, det andra är Lissabonprocessen och det tredje de breda ekonomiska riktlinjerna.

Med detta sagt, herr talman, kan jag inte dölja att vår debatt i dag äger rum i ljuset av folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna vilka, bland mycket annat, speglar en gräsrotsefterfrågan på en verklig dagordning för EU. En sådan dagordning innebär också att vi måste säga att vi har förstått EU:s behov av stabilitets- och tillväxtpakten men att pakten i sig naturligtvis inte skapar nya jobb. Det är utgångspunkten för att få i gång strukturella reformer och makroekonomiska investeringar samtidigt. Dessutom är det på grund av dessa insatser som det är nödvändigt att de nationella regeringarna delar vårt sätt att tänka. Genom moderniseringen av stabilitets- och tillväxtpakten har vi fått ett användbart verktyg, men det verktyget måste nu följas av ett antal andra verktyg på nationell nivå som kan skapa de nya jobb som vi så väl behöver.

Det är därför, kommissionsledamot Almunia, som jag hoppas att denna pakt, som nu nästan är på plats – och som jag är säker på att den kommer att genomföras – är det första steget på vägen mot en ny och tillförlitlig dagordning som i själva verket är förutsättningen för att skapa förståelse hos allmänheten i samband med den modernisering av fördragen som vi så energiskt har diskuterat de senaste dagarna.

  Ivo Strejček (PPE-DE). – (CS) Om jag får vill jag göra några anmärkningar, även om jag representerar Tjeckien, som inte är medlem i euroområdet. Det första jag vill säga är att huvudanledningen till ”nej”-sidans seger i den franska folkomröstningen nyligen var det franska folkets rädsla när det gäller framtiden för deras kostsamma sociala system. Frankrike är naturligtvis medlem i euroområdet och kan därför inte tillåta sig att bryta mot stabilitets- och tillväxtpaktens regler på lång sikt: Detta kommer som jag ser det att leda till ökad spänning mellan de regler som finns och franska politikers villighet att behaga stora delar av den inhemska valmanskåren.

För det andra, på kort sikt är det inte alls klart hur energiskt och, framför allt, med vilket politiskt mod reformer av de offentliga finanserna skall genomföras. Jag tänker särskilt på Frankrike som bara kommer att kunna hålla sina finanser under kontroll genom att omstrukturera statsinkomster och utgifter, eller med andra ord genom att genomföra impopulära reformer.

För det tredje vill jag påpeka att situationen i Nederländerna är något annorlunda. Efter att ha gått med i euroområdet var nederländarna tvungna att ge upp sin starka valuta, och det med en undervärderad valutas ofördelaktiga villkor. De tänker säkerligen tillbaka på den starka gulden som nu skulle ha hjälpt dem att lösa problemet med en försumbar ekonomisk tillväxt.

För det fjärde har andra viktiga medlemmar i euroområdet, nämligen Italien och Tyskland, problem med alltför kostsamma sociala system och stela ekonomier och de kan förvänta sig strukturella reformer som tveklöst kommer att vara tuffa.

Det är av största vikt för eurons stabilitet, och jag tycker att Othmar Karas analys av denna punkt var ganska träffande, att grundreglerna för stabilitets- och tillväxtpakten förblir oförändrade, eller att de alltid gäller för alla. Det är därför som länderna i euroområdet först bör följa de nuvarande reglerna som gäller för alla, och endast därefter debattera att eventuellt lätta på dessa regler.

  Benoît Hamon (PSE). – (FR) Herr talman! Eftersom vi talar om att styra EU:s ekonomi kan jag inte låta bli att göra följande kommentar: genom att föra euron närmare US-dollarn torde de samlade insatserna från Frankrikes och Nederländernas medborgare att, på några få dagar, ha gjort mer för att göra EU:s export mer konkurrenskraftig än någonting den Europeiska centralbanken har gjort. Jag vill därför hylla effektiviteten hos EU-medborgarna snarare än säkerheten hos centralbanksdirektörerna.

Under rådets toppmöte i mars beslöts att stabilitets- och tillväxtpakten skulle reformeras – ett beslut i hög grad inspirerat av er, herr Almunia – och som är ett steg i rätt riktning. Det är dock inte tillräckligt att försäkra medborgare om att Europeiska unionen är i stånd att anta en strategi som ger en varaktig ekonomisk återhämtning. Vi kan inte skilja debatten om stabilitets- och tillväxtpaktens framtid, och alltså om samordningen av ekonomisk och budgetmässig politik, från debatten om budgetplanen. Hur kan ni minska medlemsstaternas underskott om inte Europeiska unionen i gengäld ger sig själv de budgetmässiga resurserna för att garantera social sammanhållning och blåsa nytt liv i EU:s ekonomi?

Personligen tror jag inte att budgetåtstramning i medlemsstaterna kombinerat med budgettröghet i unionen är svaret på den dubbla utmaning som tillväxt och sysselsättning innebär. Jag vill därför säga att det nu är dags, i det skede vi nu har nått, att tala om att öka och diversifiera unionens resurser även om det betyder att ändra fördragen för att tillåta unionen att använda lånen och höja EU-skatten, vilket vår aktuella ekonomiska och politiska kris kräver.

  Cristóbal Montoro Romero (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Låt mig ställa följande fråga till parlamentet: skulle vi gå igenom den aktuella krisen inom Europeiska unionen om ekonomisk tillväxt och arbetsskapande var starka här, om de stora EU-länderna erbjöd oss en annan profil, om de gynnade hela Europeiska unionen och bidrog till att balansera världsekonomin? Svaret skulle säkert vara ”nej”. Det skulle finnas resurser, det skulle finnas pengar för att finansiera utvidgning, för att möta Europeiska unionens utmaningar. Men det finns ingen ekonomisk tillväxt eftersom förtroendet saknas. Och det finns inget förtroende därför att vi saknar beslutsamhet när det gäller att tillämpa och genomföra förtroende- och stabilitetspolitik.

Det är stabilitetspaktens bidrag. Reformen av den sker vid ett komplicerat läge, herr Almunia. Nästa sak som nu hotas i denna kris inom Europeiska unionen är euron. Reformen av stabilitetspakten måste därför vara den rätta reformen.

Othmar Karas arbete för att försöka rätta till ett felaktigt förslag om grundinnehållet i stabilitetspakten är utmärkt.

Joaquín Almunia har i kväll sagt oss att kommissionen är till freds med parlamentets ståndpunkt när det gäller att förbättra statistikkvaliteten och skuldövervakningen. Jag vill också höra från Joaquín Almunia att han instämmer i uppräkningen av viktiga faktorer, vilka är ytterst viktiga om stabilitetspakten inte skall bli en låda som vi kan stoppa allt i och i vilken reglerna när allt kommer omkring kan ignoreras. Vi har hamnat i en situation där varje land gör vad det finner för gott för att gynna budgetstabilitetspolitiken och, om viktiga faktorer inte fastställs, kunde detta bli nästan outhärdligt.

Vi har ett exempel från EU-15: de länder som har gjort sin plikt i budgetmässiga termer är de som i dag kan glädja sig åt ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Vi behöver inte söka efter modeller på annat håll. Vi bör identifiera dessa länder inom EU och vi bör alla tillämpa denna politik.

  Manuel António dos Santos (PSE). – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot! EU-medborgarna fortsätter att peka ut stabilitets- och tillväxtpakten och den gemensamma valutan som de verkligt skyldiga till den pågående ekonomiska och sociala krisen inom EU. Samtidigt kör EU-politiker oberoende av ideologi med samma politiskt korrekta retorik, och lovprisar fördelarna med en restriktiv skattepolitik och med den överskuggande fixeringen vid återhållsamhet när det gäller pris.

Denna motsägelse måste upphöra och det är den verkliga utmaning som EU:s institutioner utan omsvep måste ta tag i för tillfället. Rådet och kommissionen vidtog nyligen åtgärder för att ta itu med detta dilemma, inklusive återlanseringen av pakten och de regelverk som vi diskuterar i parlamentet. Parlamentet gör i sin tur vad det kan med den makt det har. Föredraganden bör varmt lovordas för att han tar upp ett antal angelägna saker, såsom konstruktionsfel, tillförlitligheten i statistik, viktiga faktorer, tidsfrister för att rätta till underskott och en ökad budgetövervakning.

Trots dessa åtgärder och ert arbetes obestridliga kvalitet, herr kommissionsledamot, återstår det att se om dessa botemedel har tagits fram i tid och om de kommer att vara tillräckliga. Pangloss sade att vi lever i den bästa av alla tänkbara världar, men 1755 var det en förfärlig jordbävning i Lissabon, som starkt påverkade de politiska och ekonomiska förbindelserna i Europa på 1700-talet. Det är vår plikt att åtminstone fundera kring detta.

  Karsten Friedrich Hoppenstedt (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! I grund och botten har allt sagts, men inte av alla och särskilt inte av mig. För det första vill jag tacka föredraganden, Othmar Karas, å det varmaste. Han har gjort det bästa möjliga av ett dåligt uppdrag, och om detta kanske jag kan få uttala mig.

I dag är det tredje gången jag står på detta podium för att tala om stabilitetspakten. År 1997 var parlamentet tvunget att ge sitt utlåtande om införandet av euron och stabilitetspakten som på den tiden var förbunden med den. Vi gjorde det med nöje därför att vi var övertygade om att stabilitetspakten erbjöd medborgarna en grund för tillit. Denna gång har Europaparlamentet, som föredraganden med rätta sade, bara en mindre roll i hela processen. Enligt min uppfattning betyder samråd något annat. Monetära frågor handlar om tillit och denna tillit har skakats av paktens urvattning. Som vi redan har hört här i dag satte de två så kallade stora länderna – i vad föredraganden kallar kollegialt överseende – i gång hela urvattningsprocessen. Stora gester, stora förslag övertygar tydligen inte längre EU:s medborgare. De splittrade kvarlevorna av Schröder- och Eichelpolitiken i Tyskland och Chiracpolitiken i Frankrike har dragit in euron i denna fullständigt negativa diskussion.

Betänkandet som föredraganden har formulerat är ett desperat försök att rädda en del av filosofin bakom stabilitet. Vi måste sluta förvärra förtroendekrisen ytterligare. Den bästa lösningen vore om José Manuel Barroso och Jean-Claude Juncker på Ekofins vägnar drog tillbaka alla förändringar av stabilitetspakten i ljuset av den senaste utvecklingen.

  Szabolcs Fazakas (PSE). – (HU) För Ungern, liksom för alla de nya medlemsstaterna, är det ett grundläggande krav att möta konvergenskriterierna likväl som det är i landets eget intresse. I sina insatser att göra detta måste det ta hänsyn till att jämsides med den generellt positiva ekonomiska inverkan av EU-anslutningen så sätter den också en avsevärd övergångsmässig press på statsbudgeten. Det innebär kostnader att möta dess bidragsförpliktelser och att sätta upp det nya institutionsnätet och få det att fungera, medan obetald tull och andra intäkter och genomförande av nya, mer flexibla momsregelverk har orsakat ett allvarligt underskott. Samtidigt är det inte budgeten själv som är förmånstagaren i de EU-finansierade projekt som är så viktiga för den nationella ekonomin, utan de lokala myndigheter, institutioner eller företag som berörs. Under tiden måste samfinansieringsbördan betalas ur statsbudgeten. Vi vill vara framgångsrika medlemmar i en framgångsrik europeisk union och därför accepterar vi denna övergångsmässiga press och ber att man tar hänsyn till den när det är dags att bedöma våra insatser.

  Joaquín Almunia, kommissionsledamot. – (ES) Herr talman! Jag vill återigen tacka Othmar Karas för hans betänkande och alla ledamöter som har talat i debatten för deras bidrag.

Av alla bidrag vill jag nämna två av dem, särskilt de som har visat på eurons, den gemensamma valutans, framgång och jag känner att jag vid en tidpunkt då vissa uttalanden verkar ifrågasätta något som är uppenbart borde framhålla att euron har lett till stabilitet, betalningsförmåga, låga priser och räntesatser historiskt sett och gjort oss starkare. Detta bör framhållas därför att jag genast måste säga att för att upprätthålla den starka gemensamma valutan – som stärker oss som européer i ekonomiska och andra termer – krävs en skatteram och en stabilitets- och tillväxtpakt som den som definieras i fördraget och som är föreskriven i de förordningar parlamentet i dag diskuterar genom sina deländringsförslag.

Jag vill också hålla med de av er som har reagerat på vissa pessimistiska analyser. Det är sant att det finns ekonomiska svårigheter, att det finns tillväxt- och sysselsättningsproblem, att medborgarna ofta känner att deras behov inte bemöts tillräckligt. Men det är också så att när vi betraktas utifrån, eller när situationen i EU:s ekonomier betraktas objektivt, även finns anledning till optimism.

Vid eurogruppens möte i förrgår förklarade direktören för Internationella valutafondens europeiska tjänsteavdelning de stora dragen för oss i de rapporter som den just hade publicerat, och som finns att tillgå på Internationella valutafondens webbplats om ekonomin i euroområdet. Han började med att säga till oss att han är förvånad över den överdrivna pessimismen, eftersom han i analysen av EU:s ekonomi har konstaterat att alla förutsättningar för att låta den återhämta sig finns på plats till fullo.

Det finns ett förtroendeproblem i några av EU:s viktigaste ekonomier och en av målsättningarna med reformen av stabilitetspakten är otvivelaktigt att öka förtroendet för, och trovärdigheten i, ett nödvändigt ramverk av skatte- och budgetdisciplin. För att uppnå detta är denna reform balanserad. Den inför vissa inslag av flexibilitet, men den inför också större krav – särskilt i den förebyggande delen, reglerad av förordning (EG) nr 1466/97. Det är en reform som kräver större klarhet och den har därför bidragit till att viktiga beslut som syftar till att förbättra kvaliteten på vår statistik har antagits. På kommissionens förslag godkände dessutom Ekofin i går vissa väldigt viktiga slutsatser som visar på de förbättringar som görs av det europeiska statistiksystemet och särskilt av skattestatistik.

Att återställa förtroende kräver också en tydlig förklaring. I många av era kommentarer, mina damer och herrar, har jag konstaterat förståelse för pakten och av vad reformen av pakten innebär. I andra har jag märkt okunnighet eller bristande kunskap, eller, i vissa fall, en tolkning som inte stämmer med verkligheten: reformen av pakten kan inte anklagas för att bokstavligen upprepa vad som sägs i fördraget, därför att vad som skulle äventyra förtroendet skulle vara att gå emot fördraget. Att agera i enlighet med fördraget, att upprepa vad som sägs i fördraget om referensvärdena för statsunderskott, om referensvärdena för statsskuld och för alla de faktorer som man måste ta hänsyn till – i artikel 143 i fördraget fastställs de faktorer av betydelse som skall tas med i beräkningen när man analyserar ett lands orimliga underskottssituation – att i varje avseende helt uppfylla fördraget, att åter noga studera det godkända fördraget för att förverkliga Ekonomiska och monetära unionen, är en av de faktorer som kommer att göra mest för att återställa förtroende i euroområdet och inom hela Ekonomiska och monetära unionen.

Jag är i vilket fall övertygad om att den reform som vi diskuterar i dag – och som jag hoppas kommer att träda i kraft i slutet av denna månad – respekterar reglerna, inför klarhet, ekonomisk rationalitet, kräver likabehandling och kommer att tillämpas noggrant, vilket visades i går. Och vad den kräver från oss alla är en korrekt och fullständig förklaring av vad den innebär, och på det sättet kommer vi att gynna EU-medborgarna och EU-projektet.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.