Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 5 juli 2005 - Strasbourg

30. Tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II).

  Talmannen . – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0211/2005) av Diana Wallis för utskottet för rättsliga frågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (KOM(2003)0427 – C5-0338/2003 – 2003/0168(COD)).

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Som ni kanske vet har kommissionen föreslagit en åtgärd för betalning av skadestånd, som syftar till att uppfylla tre mål.

Det första målet är att på förhand fastställa lösningar och därigenom garantera rättssäkerhet för medborgare och ekonomiska aktörer som drabbas av kränkningar.

Det andra målet är att underlätta tvistlösning innan ärendena går till domstol och uppmuntra ömsesidigt erkännande av domares beslut.

Det tredje målet är självklart att så långt som möjligt underlätta lösningen av sådana tvister.

För att kunna uppnå dessa mål har vi föreslagit en allmän regel, nämligen regeln om tillämpning av platsen för den skadevållande händelsen, eller närmare bestämt platsen för den direkta skadan. Vi beslutade att använda oss av denna metod, eftersom det är den vanligaste lösningen i medlemsstaternas rättssystem, och enligt vår åsikt den lösning som ger bäst balans mellan parterna.

Kommissionens förslag innehöll också ett antal särskilda regler, såsom ansvar för skadliga produkter och miljöskador. Jag anser att den allmänna regeln inte alltid gör det möjligt att uppnå en bra balans i dessa särskilda fall, varför det här behövs särskilda bestämmelser.

Åtgärden ger domarna ett visst mått av flexibilitet, för att de skall kunna beakta särskilda omständigheter. Denna flexibilitet måste dock begränsas, för att undvika att skada det övergripande målet, det vill säga rättssäkerheten. Om domarna tilläts få full handlingsfrihet skulle det tveklöst bli svårt att på förhand fastställa den rättssäkerhet som är ett av de främsta målen för detta initiativ, eftersom ekonomiska aktörer och medborgare på förhand vill veta vilken lag som är tillämplig på deras situation.

Mot bakgrund av det nyss sagda vill jag gratulera föredraganden till den höga kvaliteten på hennes betänkande, ett resultat av oerhört grundliga samråd, och jag vill tacka henne för hennes beslutsamhet att påskynda arbetet, så att betänkandet skulle hinna antas före sommaren.

Enligt min mening är den enda problematiska aspekten att domarna ges en alltför stor flexibilitetsmarginal i de ändringsförslag som föredraganden har lagt fram, där de ges rätt att beakta särskilda omständigheter i varje enskilt fall. Denna alltför stora handlingsfrihet riskerar att gå ut över rättssäkerheten.

Vi har dessutom svårt att acceptera ändringsförslagen om att slopa särskilda bestämmelser. Jag nämnde produktansvar, som ger konsumenterna ett fullgott skydd, och ansvar för miljöskador. Jag tror att det vore farligt att skrota dessa särskilda bestämmelser.

Å andra sidan ställer jag mig helt bakom de lösningar föredraganden hittat i känsliga frågor, exempelvis ärekränkning i pressen och kopplingen mellan internationell privaträtt och den inre marknaden. Detta är två ytterst känsliga områden och jag tror att den kompromiss som har nåtts är tillfredsställande.

När det gäller trafikolyckor vill jag till sist än en gång gratulera Diana Wallis till att grundligt ha studerat denna fråga, som är av stor praktisk betydelse för EU-medborgarna. I kommissionen stöder vi planerna på att genomföra en mycket djupgående analys, exempelvis inom ramen för genomförandet av Rom II.

  Diana Wallis (ALDE), föredragande. – (EN) Herr talman! Jag anser att detta förslag är banbrytande för EU:s del, banbrytande för parlamentets del. Vi har inte tidigare haft någon sammanhängande uppsättning med bestämmelser som behandlar tillämplig lagstiftning för ett så vidsträckt område av privaträttsliga och affärsjuridiska anspråk. Vi har nu en färdplan som kan användas vid tvister och ge tillgång till rätt på den inre marknaden, och som bygger på strukturerna i Bryssel I-förordningen i förhållande till våra domstolars jurisdiktion.

För parlamentets del är detta första gången vi har agerat som medlagstiftare på ett sådant område av internationell privaträtt. Jag är stolt över att vi genom vårt utskott har väckt en policydebatt på en rad områden som man kanske inte hade väntat sig att vi skulle beröra. Låt mig ta upp några av dessa diskussioner.

Vi funderade länge och intensivt på vilket slags allmän bestämmelse som krävdes och sökte efter det tillvägagångssätt som är bäst ägnat att skapa rättvisa i våra domstolar. Det tycks vara ett sätt som, om jag får uttrycka mig så, ger lite stöd åt våra domare. Vi utgår från kommissionens klara regel men lämnar sedan manöverutrymme för att skipa rättvisa i de många olika situationer som otvivelaktigt kommer att uppstå vid tvister. Här finns ett tydligt budskap angående svårigheten i att karakterisera kränkningar förbundna med den metod som kommissionen använt. Vårt tillvägagångssätt undviker denna svårighet såvida vi inte kan utarbeta goda definitioner. Jag kan godta min socialdemokratiska kollegas ändringsförslag om produktansvar utifrån denna förutsättning. Jag anser att det är en god definition och regel, som skulle berika debatten.

När det gäller trafikolyckor och personskador i allmänhet har vi förmedlat ett klart budskap om det orättvisa i att tillämpa skadeståndsrätten i det land där olyckan inträffade. Om jag får belysa detta så har jag en väljare som råkade ut för en olycka i Spanien. Han har erbjudits 4 000 pund sterling i enlighet med spansk rätt. Det skulle röra sig om 43 000 pund sterling enligt engelsk rätt och det är i England som han måste leva resten av sitt liv. Detta problem måste tas upp, om inte här, så i vidare bedömningar och förslag från kommissionen.

När det gäller användningen av utländsk rätt beror Rom II-förslagets framgång på ett gott rättsligt samarbete, korrekt användning och respekt för varandras lagar. Erfarenheterna hittills är skiftande. Domstolar undviker ofta att tillämpa utländsk rätt. Domstolen och parterna bör – eller måste – beakta den här frågan, annars slösar vi bort vår tid här. Detta är en fråga som måste följas upp noga om vi skall få fram ett riktigt område för privaträtt.

När det gäller ärekränkning, ett område där man väntade sig att parlamentet skulle agera, så var jag tacksam för yttrandet från mina kollegor i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. Jag delar personligen deras uppfattning men har alltid känt att vi skulle behöva gå längre för att respektera mediernas oro för yttrandefriheten.

Vi har nu en kompromiss som har ett utbrett stöd bland de olika politiska grupperna och, vad som är viktigare, i förlags- och journalistvärlden. Det är oklart om den kommer att fungera tekniskt sett, men den anger riktningen för nya diskussioner i kommissionen och rådet. I kompromissen antyds vad som är acceptabelt när det gäller att uppnå en balans mellan yttrandefriheten och rättigheterna för dem som utsätts för ärekränkning.

Slutligen gäller det vår gamla bekant: principen om ursprungsland. Jag säger det igen, det är inte frågan om att välja lagregel, det kommer inte att ge svar på frågan om vilken lag som skall tillämpas i en tvist mellan två civila parter. Om principen ger något svar, kommer det förmodligen inte att bli det som förespråkarna av den vill ha. Det är en viktig princip i gemenskapsrätten på området för offentlig eller statlig reglerande rätt och bör som sådan ges stor vikt. Det anser jag att vi har gjort i det förslag vi lagt fram i utskottets betänkande. Jag hoppas att detta skall förbli intakt efter endera sidans ändringsförslag.

Jag tackar alla i utskottet för rättsliga frågor och utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (LIBE) som har gett sitt stöd till vårt arbete med detta betänkande och riktar min stora tacksamhet till vårt sekretariat för rättsliga frågor som har hjälpt oss genom att utföra omfattande undersökningar och har ansträngt sig för att få fram ett betänkande som jag menar att vi som utskott kan vara stolta över.

  Barbara Kudrycka (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. – (PL) Herr talman! Jag vill instämma med kommissionsledamoten och uppriktigt tacka Diana Wallis för hennes ytterst insiktsfulla betänkande, och för att hon fått till stånd kompromisser i många svåra frågor.

Även om detta är en komplicerad och teknisk förordning utgör den ett mycket viktigt steg i arbetet för att inrätta ett enhetligt civilrättsligt system inom EU. Om ett sådant system saknas får den gemensamma marknaden det avsevärt mycket svårare att fungera och även om denna marknad ibland kritiseras utgör den grunden för EU-integrationen. Därför är alla kommentarer som inkommit från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, och framför allt från utskottet för rättsliga frågor, av allra största vikt.

Med tanke på den snäva tidsramen och framför allt med tanke på utskottets behörighetsområden koncentrerade sig utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor huvudsakligen på artikel 6 i förordningen, som anger vilken lag som är tillämplig i situationer där en persons ära och anseende kränks, eller när en person eller ett företag förtalas i medierna. I denna artikel anges också i grova drag när lagen skall tillämpas i händelse av eventuella rättsliga tvister. Enligt utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, som jag varit föredragande för, måste EU garantera medborgarna en hög grad av rättssäkerhet. I händelse av att en publikation kränker en persons ära och anseende är det därför av största vikt att skyddet av den personens enskilda rättigheter går före allt annat, och att detta skydd ges i det land där kränkningen har utförts.

Till grund för våra överväganden låg det faktum att det för närvarande inte finns något hot mot mediafriheten inom EU, eftersom den skyddas av såväl medlemsstaternas författningar som av europeiska domstolar. Vidare innebar en kompromiss som nåddes i utskottet för rättsliga frågor att ett ändringsförslag har lagts fram som å ena sidan beaktar den ståndpunkt som intagits av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, och å andra sidan upprättar ett så exakt rättsligt ramverk att utgivare inom EU bör kunna vara nöjda. Jag stöder dessa ändringsförslag, eftersom denna lösning tillförsäkrar utgivarna rättsligt skydd, i synnerhet mot bakgrund av Bryssel 1-förordningen, samtidigt som den ger en garanti för att de drabbades rättigheter stärks.

  Rainer Wieland, på PPE-DE-gruppens vägnar. – (DE) Herr talman! Även jag vill tacka föredraganden för hur hon handskats med detta svåra material, som så småningom koncentrerades till ett fåtal aspekter, som hon dock kämpade för med stor kraft. Snarare än att specifikt beröra dessa aspekter vill jag mot bakgrund av vad som sagts under de senaste veckorna reflektera över hur denna lagstiftning leder oss framåt på två olika sätt, i både praktiskt och principiellt hänseende.

Ett av dessa sätt har redan belysts under debatten. Det gäller det kända fallet med trafikolyckan, som måste behandlas och lösas på ett bra sätt. Jag tror att det är här man mest sannolikt och oftast ser hur medborgarna i ordets mest bokstavliga betydelse ”kolliderar” med EU, och sedan frågar sig var deras rättigheter börjar och slutar.

Det andra handlar om lagstiftningen på pressens område, och berör grundläggande principer. De senaste veckorna har vi sett den tredje statsmakten, som håller noga koll på hur de tre övriga samarbetar och som i viss mån är allmänhetens främsta påtryckningsgrupp, själv blir en påtryckningsgrupp. Fallet med prinsessan Caroline av Monaco kan få oss att tro att detta bara är relevant för människor som är rika, vackra, kända, framstående eller adliga, men det ligger i sakens natur att det också kan påverka vanliga människor, på ett sätt som vi inte har upplevt sedan Katarina Blums förlorade heder. Det börjar växa fram en ny förståelse inom hela EU för grundläggande rättigheter, och eftersom vi måste acceptera att det är möjligt att yttrandefriheten och individens rättigheter härigenom hamnar på kollisionskurs är det en god sak att vi nu strävar efter att göra en gränsdragning som fungerar i praktiken, samtidigt som vi för in en översynsklausul i förordningen.

En sista sak bara, som är föga uppseendeväckande, men viktig. Diana Wallis föreslog ett nytt sätt att beakta hur lagstiftningen utvecklas ...

(Talaren avbröt sitt anförande innan talartiden var slut.)

  Katalin Lévai, på PSE-gruppens vägnar. – (HU) Även jag vill gratulera föredraganden, och så jag vill peka på ett par frågor. Jag anser att enhetliga, samlade EG-förordningar på den internationella privaträttens område rörande civila och affärsmässiga utomobligatoriska förpliktelser är ett viktigt steg i det fortsatta utvecklandet av ett område för frihet, säkerhet och rättvisa, när det gäller samarbete inom området för rättsliga och inrikes frågor. Vi kan se att den ekonomiska rörligheten och medborgarnas rörlighet har ökat i takt med integrationen på den inre marknaden, med följd att frågor som rör skadeståndsskyldighet inom detta område har blivit vanligt förekommande och kan innehålla flera internationella komponenter. Att konsolidera den i dessa fall tillämpliga lagstiftningen på EU-nivå är av flera olika skäl en brådskande uppgift, och jag tror att denna förordning fyller det behovet.

Detta är en fråga av yttersta vikt för företagen, eftersom en enhetlig lagstiftning garanterar dem rättssäkerhet, förutsebarhet och konsekvens. Det är till fördel för medborgare, konsumenter och eventuella målsägande och drabbade personer och företag, eftersom lagstiftningen innehåller bestämmelser som syftar till att skydda dem och gör den tillämpliga lagstiftningen mer öppen. Allt detta kommer att bidra till att närma EU till medborgarna även genom lagstiftningsförfarandet. En särskild förtjänst hos de föreslagna bestämmelserna är att de beaktar och samtidigt underlättar EG-domstolens arbete med att tolka lagen. Jag vill särskilt peka på det breda fält som omfattas av bestämmelserna i förslaget till förordning, som sträcker sig från skador som drabbar konsumenter och produktansvar till trafikolyckor och miljöskador samt ärekränkning. Att konsolidera EU-lagstiftningen om ansvar för internationella miljökatastrofer är en aspekt som jag i egenskap av ungersk parlamentsledamot anser vara särskilt viktig. Låt mig påminna om cyanidförgiftningen av floden Tisza i Rumänien för några år sedan, och om Rosia Montana-projektet (Verespatak). Jag upprepar: denna förordning är ett stort framsteg när det gäller rättssäkerhet, förutsebarhet och öppenhet.

  Monica Frassoni, på Verts/ALE-gruppens vägnar. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka kommissionen och Diana Wallis för det utmärkta arbete de har uträttat, som har resulterat i en användbar lagstiftningstext.

Vi är emellertid mycket häpna över en punkt i texten, där vi hoppas kunna lyckas övertala Diana Wallis att ändra uppfattning. Det gäller artikel 7 om den särskilda lagstiftningen om miljöskador. Vi anser inte att den särskilda bestämmelsen bör avskaffas och med tanke på hur allmänt återhållsamt Wallisbetänkandet är anser vi verkligen att det vore att beröva kommissionens förslag en viktig komponent.

Vad beträffar miljöskador menar jag att lagstiftningen på EU-nivå liksom i många medlemsländer är mycket svag, och att det saknas rättssäkerhet. Därför innebär det inga som helst fördelar att beröva de drabbade detta alternativ.

Min grupp har beslutat att lägga ner sin röst om denna del av Wallisbetänkandet antas. Vi hoppas emellertid att vi skall lyckas övertala Diana Wallis att slopa detta ändringsförslag till i morgon.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skall fatta mig väldigt kort. Jag vill än en gång tacka föredraganden och alla ledamöter som har yttrat sig.

Jag vill bara nämna en fråga som redan har diskuterats. För det första tror även kommissionen, som jag sade förut, att de särskilda områdena, som miljöskyddsområdet, förtjänar att få en annan behandling och jag tar mig därför friheten att uppmärksamma föredraganden på den frågan.

När det gäller ärekränkning i pressen upprepar jag att jag uppskattar den kompromiss som föredraganden har föreslagit kommissionen och som kommissionen har godkänt.

När det gäller de ändringsförslag som har lagts fram efter omröstningen i utskottet för rättsliga frågor tror jag att de löper risk att de facto kopiera en variant av ursprungslandsprincipen, det vill säga en variant av en princip som vi enligt min mening inte kan slå fast och påbjuda i kammaren.

Avslutningsvis bekräftar jag mitt stöd för det första kompromissförslag som nåddes och antogs i utskottet för rättsliga frågor, men jag måste erkänna att jag känner mig lite tveksam till de ändringar som föreslogs senare, det vill säga ändringsförslagen 56 och 57.

  Talmannen . – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00.

Skriftlig förklaring (artikel 142 i arbetsordningen)

  Fausto Correia (PSE). – (PT) När det gäller Diana Wallis betänkande (A6-0211/2005) om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) vill jag först säga att jag röstade på följande vis för att säkra yttrandefriheten och samtidigt inrätta ett rättsligt ramverk för att skydda privatlivet och rättssäkerheten för journalister och medier inom EU:

a) För ändringsförslag 57 avseende artikel 6 och ändringsförslag 56 avseende skäl 12.

b) Mot ändringsförslag 10 avseende skäl 12 a och ändringsförslag 54 avseende skäl 26 a, båda från punkt 3.