Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 6 juli 2005 - Strasbourg

32. Effekterna av gemenskapens utlåningsverksamhet i utvecklingsländer

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0183/2005) av Gabriele Zimmer för utskottet för utveckling om effekterna av Europeiska gemenskapens lån till utvecklingsländerna (2004/2213(INI)).

  Gabriele Zimmer (GUE/NGL), föredragande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Dagens debatt ger mig möjlighet att lägga fram det betänkande jag har utarbetat för utskottet för utveckling i syfte att diskutera effekterna av Europeiska unionens utlåningsverksamhet, vilket i detta fall särskilt gäller Europeiska investeringsbanken (EIB). Det främsta syftet med detta betänkande, som ni skall rösta om i morgon, är att göra Europeiska investeringsbanken till ett viktigare, och framför allt effektivare, instrument för utvecklingsbistånd.

I dag har många av er visat ert stöd för kampanjen ”Utrota fattigdomen nu” och detta är naturligtvis lovvärt, men om vi vilket parlamentet symboliskt har gjort deltar i aktionsdagen ”White Band Global Action Day”, måste vi också diskutera om det utvecklingsbistånd som vi hittills har beviljat verkligen får den verkan som vi gång på gång inte minst inför omvärlden hävdar att det får. Dagens fattigdom har redan en historia, och en del av den historien hänger ihop med de misstag som har gjorts i utvecklingsfinansieringen under de senaste åren och som har lett till att 2 736 miljoner människor nästan hälften av världens befolkning fortfarande i dag har mindre än två US-dollar att leva på per dag.

Jag vill återkomma till en fråga som togs upp under morgonens debatt och som jag anser har direkt samband med detta betänkande. Rörelser i Afrika har vid upprepade tillfällen kritiserat det sätt på vilket länder i norr utövar kontroll över dem. Vad de framför allt vill ha av oss är en kamp på bred front mot fattigdom, svält och sjukdomar och att vi går med på en fullständig och villkorslös avskrivning av de fattigaste ländernas skulder. Låt oss ge dem det. De begär också att ökade, och framför allt bättre, resurser skall anslås för utvecklingsbistånd än vad som har varit fallet hittills.

Det råder inget tvivel om att ett av de tidigare misstagen som måste rättas till när det gäller Europeiska investeringsbanken var den bristande samordningen mellan de olika organ som deltar i utvecklingsfinansieringen. Trots Barcelonaavtalet arbetar de fortfarande parallellt i allt för stor utsträckning kommissionen parallellt med medlemsstaterna, multilaterala och nationella utvecklingsbanker sida vid sida och till slut motverkar detta sitt eget syfte. Därför betonas det starkt i betänkandet att EIB måste prioritera samstämmighet, öppenhet och framför allt samordning från allra första början när banken tar sig an sina nya uppgifter.

Bland de mest ödesdigra misstagen var dock det omfattande försöket att använda det som benämndes ”utvecklingsfinansiering” som ett hjälpmedel för att utveckla våra egna ekonomiska förbindelser utanför EU och ge EU-företag möjlighet att ta sig in på marknader i söder. Om man ser på begränsningarna för EIB:s mandat, i synnerhet när det gäller lån i Asien och Latinamerika, kan man praktiskt taget utläsa detta ord för ord. Europeiska investeringsbankens aktieägare, dvs. EU:s medlemsstater och kommissionen, förhandlar för närvarande om ett nytt mandat för EIB för att bevilja lån utanför EU, men dessa förhandlingar förs, enligt min uppfattning, i allt högre utsträckning av finansexperter, medan utvecklingsexperterna blir allt mindre delaktiga. Än så länge har de inte heller utnyttjat parlamentets sakkunskap. Ändå måste detta mandat omfatta ett klart åtagande för de uppgifter som har särskilt samband med att nå millennieutvecklingsmålen, samt bekämpning av fattigdom i de länder som EIB lånar pengar till.

För att parlamentet skall kunna kontrollera hur detta nya mandat formuleras är det enligt min mening nödvändigt och detta krav framförs även i betänkandet att parlamentets ledamöter informeras om hur förhandlingarna framskrider så tidigt som i september i år. Det är inte godtagbart att vi skall ställas inför fullbordat faktum. Framstegen i kampen mot fattigdomen kan inte längre mätas genom siffrorna för ekonomisk tillväxt, som ofta och i synnerhet för landsbygdsområden döljer ökande fattigdom, eller mätas med hjälp av nivån för utländska investeringar, som banken anger som en indikator för att mäta framstegen, men som är en olämplig indikator eftersom den inte visar hur många arbetstillfällen som skapas, eller de effekter som investeringarna får på samhället eller miljön. För att ta ett exempel: I dag i Zambia hjälper EIB schweiziska och kanadensiska företag att inleda storskalig koppargruvdrift. Nästan hela vinsten kommer att försvinna ut ur landet, medan de giftiga ämnena kommer att finnas kvar i floderna och förstöra jordbruket i hela regioner. Sådant kan inträffa, och det kallas utländska investeringar, men detta utgör inget mätbart bidrag i kampen mot fattigdomen.

Betänkandet innehåller också en rad praktiska förslag om hur EIB:s lån skall kunna användas bättre i utvecklingsländerna i framtiden. Dessa förslag ryms inom millennieutvecklingsmålen och överensstämmer med FN:s mål, och ett stort antal detaljerade förslag om hur framsteg kan nås på detta område läggs fram.

Jag vill särskilt betona ett problem. Jag anser att Europeiska investeringsbanken fortfarande tar alltför liten hänsyn till kravet på att den skall använda millennieutvecklingsmålen som indikatorer, något som gör det möjligt att utvärdera effekterna av bankens egen utlåningsverksamhet i efterhand. EIB förlitar sig på allmänna uppgifter, vilket jag inte anser vara tillräckligt, i synnerhet inte om man jämför med hur effektivt medlemsstaternas nationella utvecklingsbanker redan bedriver sin verksamhet.

Det var tsunamikatastrofen som visade på det trängande behovet av förändringar för att EIB skall kunna bevilja lämpliga lån i nödsituationer, oberoende av externa ekonomiska kriterier, och ge verkligt effektiv hjälp. För att göra detta behöver banken ett tydligare mandat från aktieägarna, alltså medlemsstaterna, och jag ber er därför att rösta för detta betänkande i morgon. Genom att göra det kommer ni att upprätthålla det givande samarbetet mellan parlamentet och EIB, och vi kommer att kunna göra framsteg på utvecklingsbiståndsområdet.

  Louis Michel, kommissionen. (FR) Herr talman, fru Zimmer, mina damer och herrar! Jag vill börja med att gratulera Gabriele Zimmer till hennes betänkande om effekterna av Europeiska gemenskapens lån till utvecklingsländerna. Vi anser att många viktiga frågor tar upp i betänkandet, och jag förnekar inte att jag till stor del inte instämmer i analysen av dessa frågor.

Innan jag kommenterar betänkandet mer i detalj vill jag gärna förmedla mina intryck av situationen för investeringsprojektens genomförande. En del av er vet att jag skrev till Philippe Maystadt i februari i år och uttryckte min oro över Cotonou-investeringsprojekt. Det gläder mig att kunna säga att läget har förbättrats avsevärt sedan dess. En av de förbättringar som jag har noterat är den ökade viljan att ta de risker som är förbundna med investeringar i utvecklingsländer, en annan är den systematiska tillämpningen av den nya ramen för att mäta verksamhetens effekter på utvecklingen. Vi diskuterar med EIB om att förenkla beslutsprocessen för investeringsprojekt. Vi anser att det inte kommer att dröja länge förrän investeringsprojektverksamheten är på rätt spår i AVS-regionen.

Jag vill nu kommentera fem punkter i betänkandet, och jag börjar med tjänster i allmänhetens intresse. Vi instämmer till fullo i att det är nödvändigt att förbättra tillhandahållandet av allmännyttiga tjänster i utvecklingsländerna, till exempel inom vatten- och transportsektorerna. Eftersom många av dessa projekt inte är genomförbara i kommersiella termer kräver de naturligtvis visst bistånd. Vi har följaktligen föreslagit medlemsstaterna att vi under nästa budgetperiod skall fördubbla de räntesubventioner som ingår i investeringsprojekten i AVS-länderna, och öka dessa till 400 miljoner euro.

När det gäller samarbetet mellan EIB och kommissionen tillstår vi att ännu mer måste göras för att förbättra infrastrukturen i utvecklingsländerna. Som ni vet utarbetar kommissionen för närvarande ett meddelande om Afrika. Detta meddelande kommer att innehålla förslag om att avsevärt förbättra den regionala och transkontinentala infrastrukturens tillgänglighet. Detta mål kommer att kräva avsevärda insatser för att förbättra samarbetet mellan EIB och kommissionen, samt med andra finansiella organ och institutioner. I detta sammanhang analyserar en grupp tjänstemän från EIB och kommissionen för närvarande hur våra två institutioner kan förbättra samarbetet i framtiden. Som sagt kommer det naturligtvis att vara viktigt att även samarbeta med andra långivare.

Beträffande mikroutlåning stöder vi fullständigt hänvisningen till mikroutlåning i betänkandet. Eftersom Förenta nationerna har förklarat att 2005 är det internationella året för mikrokrediter är denna fråga en politisk prioritering. En viktig del av detta nya synsätt är att öka samarbetet med de banker som är specialiserade på utveckling, särskilt EIB, när det gäller att tillhandahålla mikrokrediter. Kommissionen stöder följaktligen kraftfullt Europaparlamentets krav på att EIB:s mikroutlåning skall ökas.

För att övergå till utvecklingsindikatorer anser vi även i det här fallet att EIB måste anta kommissionens nyckelindikatorer för att utvärdera resultatet av sin verksamhet och inrätta en oberoende utvärderingsenhet.

Avslutningsvis, och i fråga om översynen av de externa utlåningsmandaten, föreslog vi nyligen, vid ett möte mellan kommissionsledamoten för yttre förbindelser och EIB:s ordförande Philippe Maystadt, att utvecklingsaspekten av EIB:s externa verksamhet skall utvidgas utanför AVS-regionen. Översynen av de externa utlåningsmandaten, som EIB och kommissionen nu inleder, utgör en möjlighet att göra detta.

Jag vill inte avsluta utan att gratulera Philippe Maystadt och hans arbetsgrupp, som under alla våra möten och i alla våra kontakter alltid har visat sig vara mycket öppna för nya idéer. EIB:s ledning är i alla händelser mycket öppen för utveckling, och om ordförande Philippe Maystadt inte kan arbeta effektivare beror detta tyvärr delvis på att det finns regler, och det finns gränser för hans goda vilja. Detta innebär dock inte att han inte är öppen för reformer. Han undersöker till och med alternativen för att reformera EIB, för att göra banken mer lyhörd för utvecklingsfrågor och se till att utvecklingsaspekten beaktas i högre grad inom beslutsorganen, vilket naturligtvis är svårt i nuläget och med tanke på beslutsorganens sammansättning.

  Nirj Deva, på PPE-DE-gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera Gabriele Zimmer till hennes utmärkta betänkande och gratulera kommissionsledamoten till hans driftiga initiativ. Jag vet att han har rest till Luxemburg titt som tätt för att träffa Philippe Maystadt, och jag tror att resultatet av allt detta kommer att bli mycket bra.

EU är världens största biståndsgivare. EIB:s utlåning är fyra gånger så hög som Världsbankens. Men ni vet allt om Världsbanken, herr talman. Vem vet någonting om EIB? Om vi inte gör något åt det kan vi till och med ändra EIB:s namn till Europeiska identitetslösa banken. EIB borde vara Europas främsta finansinstitut när det gäller utlåning och utveckling. Den borde låna ut medel till infrastruktur och små och medelstora företag. Den borde ge mikrokrediter. Den borde låna ut mer än Europeiska utvecklingsfonden. Den borde kunna låna ut till alla de utvecklingsländer som EU:s institutioner hjälper.

Parlamentet måste utvidga Europeiska investeringsbankens stadgar för att skapa en rättslig grund, för att få ett finansieringsunderlag som gör att dess utlåning och dess räntedebiteringar blir mycket mer konkurrenskraftiga och att det finns lite säkerhet bakom. Om EIB till exempel skulle ge ett lån på 1 miljard euro till 1 procents ränta kostar det bara 10 miljoner euro. Om den skulle ta ut 2 procent kostar det bara 20 miljoner euro. Vad är 20 miljoner euro i vår utvecklingsbudget? Mycket lite, men detta skulle göra det möjligt för EIB att bidra med miljarder till att skapa infrastruktur, småföretag och mikrokrediter, och det skulle belasta gemenskapens biståndsbudget med 20 miljoner. Det är bara det som vi talar om. Jag tycker att det är hög tid att vi gör detta.

  Alexandra Dobolyi, på PSE-gruppens vägnar. – (HU) Först och främst vill jag tacka Gabriele Zimmer för hennes utmärkta betänkande och hårda arbete, och tacka Europeiska investeringsbanken för dess samarbete. Jag är övertygad om att vi alla har ett ansvar för att sätta oss in i och lösa utvecklingsländernas problem. Jag välkomnar den politik som stakas ut av Europaparlamentet, kommissionen och det brittiska ordförandeskapet i denna fråga. Utvecklingsländerna borde inte vara tvungna att livnära sig enbart på bistånd, de måste ges möjlighet att få fart på sina ekonomier. I stället för ekonomisk förlamning måste vi ge dem en utväg. Jag vill fästa er uppmärksamhet på följande punkter som förverkligas genom Europeiska investeringsbankens utlåningsverksamhet.

EIB stöder de mål som Europeiska unionen fastställer i Cotonouavtalet och i det åttonde millennieutvecklingsmålet. Det faktum att EIB tar hänsyn till icke-statliga organisationers och allmänhetens åsikter, även i projektövervakningsskedet, är viktigt. Miljökonsekvensbedömning och miljökonsekvensbeskrivning har nu integrerats i EIB:s projektcykel, och uppmärksamheten kommer även i fortsättningen att inriktas på investeringarnas sociala och sysselsättningspolitiska följder. En omfattande anti-korruptionspolitik, avtal som är resultatet av en öppen förhandlingsprocess samt ingående av avtal kommer att bidra till att en hållbar grund skapas för detta parterna måste nämligen inrätta lämpliga internrevisionssystem för att upptäcka korruption.

Slutligen vill jag betona en fråga som jag anser måste prioriteras: Genom att EIB utökar utlåningen till den privata sektorn kommer det nu att bli möjligt att kontrollera hur de mänskliga rättigheterna respekteras och hur Internationella arbetsorganisationens (ILO) arbetsstandarder och Organisationen för ekonomiskt samarbete och utvecklings (OECD) riktlinjer följs. Jag anser att de enda instrument som är värda att tillämpa är de som leder till effektiv utveckling, och inte bara ger tillfälliga lösningar på utvecklingsländernas problem.

  Frithjof Schmidt, på Verts/ALE-gruppens vägnar. – (DE) Herr talman, kommissionsledamot Michel, mina damer och herrar! Jag vill tacka Gabriele Zimmer för hennes förträffliga betänkande. Europeiska investeringsbankens betydelse understryks av två faktorer: för det första lånar EIB ut 40 miljarder euro, vilket gör banken till världens största kreditkälla, och för det andra gör EIB:s aktiva närvaro i över 100 länder den till en utvecklingsbank, den näst största efter Världsbanken. Problemet är dock att det i EIB:s stadgar fastställts att den egentligen inte är avsedd att fungera som en utvecklingsbank, faktum är att EIB enligt dessa stadgar är skyldig att justera räntesatserna i linje med marknadskraven, det vill säga att banken inte skall erbjuda särskilt låga räntor för att till exempel främja utvecklingspolitiska mål.

EIB skall dock tillämpa sin utlåningspolicy för att nå millennieutvecklingsmålen, och detta är en motsägelse, om än en mycket välkommen sådan, som bör rättas till genom en grundläggande reform av EIB. Jag anser att vi verkligen måste fundera över om det kanske skulle vara förnuftigt och lämpligt att EIB:s utvecklingsfinansiering skiljs från EU-verksamheten institutionellt sett. Därför anser jag det vara nödvändigt att finna en politisk lösning på denna motsägelse, som enligt min mening bör vara huvudfrågan i alla diskussioner om EIB:s policy.

Innan dess, eftersom en sådan grundläggande reform inte är på gång, är det emellertid nödvändigt att vidta andra praktiska åtgärder för att förbättra EIB:s policy och för att banken skall kunna bidra till att millennieutvecklingsmålen nås. Jag anser att en nödvändig åtgärd är att bevilja lån utifrån behovet att ta itu med fattigdom och uppfylla sociala, miljömässiga och människorättsliga kriterier. Detta måste gå före finansiella och tekniska faktorer och EIB:s ledning måste se till att det genomförs i praktiken.

För det andra menar jag att det är mycket viktigt att EIB i högre grad utnyttjar de instrument för räntesubventioner som fastställs i Cotonou- och Meda-avtalen, för att kunna finansiera utveckling av små och medelstora företag genom lån till lägre räntor. Skillnaden mellan dessa låga räntor och de höga räntor som banken är skyldig att ta ut enligt stadgarna kan täckas genom subventioner.

För det tredje är det nödvändigt att utvärdera och ta hänsyn till de sociala och miljömässiga följderna av storskaliga infrastrukturprojekt, och att göra detta i mycket högre utsträckning än tidigare. Det är särskilt viktigt att inget stöd ges till projekt som inte uppfyller de kriterier som fastställts av Världskommissionen om dammar (WCD), det vill säga till större dammbyggen. Dessa tre saker anser jag att vi kan omsätta i handling omedelbart, och sedan, på lång sikt, kommer det att vara nödvändigt att föra en grundläggande reformdiskussion.

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag talar som företrädare för socialisterna i det nya italienska socialistiska partiet. Jag vill börja med att gratulera föredraganden till hennes utmärkta arbete.

I den viktigaste rekommendationen för genomförandet av FN:s millennieprojekt fastställs att alla utvecklingsländer, som fortfarande har en extrem fattigdom, skall anta djärva nationella strategier för att kunna uppnå de överenskomna målen inom en tioårsperiod.

Länderna i fråga skall upprätta noggranna finansiella planer, fastställa hur mycket av de interna resurserna som kan investeras i planen och hur mycket som måste erhållas från givare. Det är faktiskt tydligt att kampen mot fattigdomen i första hand är utvecklingsländernas eget ansvar, även om det är lika tydligt att det trots detta krävs en betydande ökning av det offentliga stödet om millennieutvecklingsmålen skall kunna uppnås och fattigdomsfällan elimineras.

I detta sammanhang måste EU:s åtgärder, även om de har börjat bra, snabbt förbättras och mekanismerna i samband med åtgärderna bli mer flexibla och dynamiska. Lämpliga och nödvändiga förbättringar bör göras utifrån konkreta och operativa erfarenheter. Det borde naturligtvis finnas större överensstämmelse och samverkan mellan de olika europeiska stödprogrammen, och EU:s utrikespolitiska åtgärder, som millennieutvecklingsmålen från 2000 och Cotonouavtalet, bör samordnas med EIB:s politik.

2005 är mikrokrediternas år. Det är särskilt viktigt att anta ytterligare instrument för att stimulera investeringar från små och medelstora företag och främja företagaranda, särskilt bland kvinnor och unga.

Jag skulle även vilja betona en sista punkt. Om två veckor kommer en delegation från parlamentet, i vilken jag själv har äran att delta, att besöka de områden i Indonesien som drabbades av flodvågens fruktansvärda tragedi. En hel region på vår jord ser nu sin framtid hotad. Med tanke på denna situation är vi skyldiga att ge EIB ett nytt särskilt nödhjälpsmandat i syfte att ge dessa människor möjlighet att skapa sig en framtid på ett enklare sätt. Att ge hjälp genom praktiskt stöd till människor som går på knäna och försöker resa sig är en solidarisk plikt som EU varken kan eller får smita från.

  Louis Michel, kommissionen. (FR) Låt mig säga några avslutande ord om betydelsen av EIB:s bisysslor i utvecklingsländerna. Som jag sade i början av debatten är EIB en mycket viktigt partner för kommissionen i genomförandet av nya politiska initiativ, särskilt när det gäller att förse Afrika med infrastruktur. Vi uppskattar de framsteg som EIB har gjort. I flera rekommendationer uppmuntrar parlamentet EIB att fortsätta i den riktningen. Vi kommer att fortsätta att bistå banken i dess arbete och vi kommer att sträva efter att öka möjligheterna till samverkan mellan våra två organisationer i syfte att förbättra stödet till utvecklingsländerna.

I många av svaren på de frågor och anmärkningar som har lagts fram kräver man tydligt, och med all rätt, en uppdatering eller ändring av stadgan, eller i alla fall skulle man vilja kräva det. Det är tydligt att det inte skulle gå att uppfylla de önskningar som har uttryckts med dagens stadga. Vi skulle kunna överväga olika förändringar, men jag kommer inte att diskutera den frågan i dag. Det räcker med att säga att vi har det i åtanke, även om jag har en känsla av att det kommer att bli svårt att uppnå politiskt sett.

För närvarande kan vi redan verka för att förnya mandaten och vi kan även överväga att ändra styrelsens sammansättning, till exempel genom att jämställa finansministrarnas och utvecklingsministrarnas företrädare. Det är sant att stadgan och styrelsens sammansättning är ett stort problem för närvarande. Jag tror att ni nämnde det i ert anförande, och även andra har nämnt det. Enligt min egen iakttagelse måste finansministrarna för att detta skall bli möjligt inse att utvecklingsministrarna har något att bidra med till styrelsen, så att vi kan komma bort från ett renodlat ekonomiskt synsätt, vilket jag befarar är fel strategi.

Å andra sidan håller ordförande Philippe Maystadt för närvarande på att undersöka ett alternativ som bland annat skulle innebära att det skapades en underavdelning inom EIB inriktad på utveckling och med en styrelse som uteslutande består av företrädare för utvecklingspolitiken. Denna underavdelning skulle då kunna förfoga över räntesubventionerna och skulle därför vara mycket mer flexibel när det gäller att integrera de tankar och krav som har kommit fram till exempel för den sociala aspekten. Ni har rätt: vissa varor och tjänster kan inte bli handelsvaror, eller åtminstone inte handelsvaror på samma villkor som andra. Miljöaspekten, och alla frågor av den typen, är delar som uteslutande rör utveckling och som kräver en annorlunda ekonomisk behandling, vilket sannolikt skulle innefatta subventioner.

I stora drag håller jag med om allt som har sagts, men vi måste klara oss med det vi har för närvarande. Vi måste se till att EIB fungerar bättre, bidra till förbättringar och samtidigt fundera över bankens framtid. Jag måste emellertid påpeka – och detta är mycket viktigt – att alla de grupper jag har arbetat med hittills, både inom EIB:s ordförandeskap och dess ledning – vi har haft ett flertal möten redan – har förvånat mig med sin moderna och öppna inställning till dessa möjligheter. Jag måste säga att vi vanligtvis möts av mycket större konservatism när vi vill genomföra den här typen av reformer. Därför är det intressant att vi kan räkna med denna mottaglighet, flexibilitet och mentalitet inom EIB. Jag tror uppriktigt att EIB i stort delar de synpunkter som har kommit fram här.

  Talmannen. Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.