Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 6 juli 2005 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.05.)

2. Europeiska unionen och Irak - En ram för ett ökat engagemang

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om betänkandet av Giorgos Dimitrakopoulos för utskottet för utrikesfrågor om Europeiska unionen och Irak – en ram för ett ökat engagemang [2004/2168(INI)] (A6-0198/2005).

  Giorgos Dimitrakopoulos (PPE-DE), föredragande. – (EL) Herr rådsordförande, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka mina vänner i utskottet för utrikesfrågor för deras samarbete, som innebär att ni i dag framför er ett enligt min mening sammanhållet betänkande där vissa grundläggande riktlinjer fastställs för hur förbindelserna mellan Europeiska unionen och Irak bör utvecklas i framtiden.

Utan tvekan har situationen varit svår i Irak sedan de militära operationerna upphörde, och tyvärr försämras den dag för dag. Den första kommentar jag måste göra gäller därför säkerhetssituationen, som är det viktigaste problemet i Irak i dag. Det är viktigt inte bara därför att det kostar tusentals människor livet varje dag, utan också därför att inget annat kan göras om inte säkerhetsproblemet löses.

Detta konstaterande är naturligtvis inte tillräckligt. Mycket konkreta åtgärder måste också vidtas. En av dessa är naturligtvis återuppbyggnaden av de irakiska säkerhetsstyrkorna samt återuppbyggnaden av den irakiska armén, vilket inte är någon enkel uppgift. Samtidigt anser jag, då vissa säkerhetsproblem orsakas av främmande militära styrkors närvaro, att ett ersättande av militära styrkor med en fredsstyrka från FN skulle vara ett viktigt steg. Detta är ett av de grundläggande förslagen i mitt betänkande. Detta är naturligtvis något som inte kan uppnås på 48 timmar; det är givetvis ett beslut som kräver debatt och som måste vara baserat på en resolution i FN:s säkerhetsråd. Men det är enligt min mening nödvändigt.

Den tredje kommentar jag måste göra gäller återuppbyggnaden. Efter kriget är Irak ett land där hela den sociala strukturen har brutit samman. Återuppbyggnaden får därför inte ses som en rent logistisk konstruktionsprocess. Naturligtvis handlar det om uppbyggnad, men också om att omskapa och orientera ett samhälle, och när ett samhälle omskapas och orienteras är politiska, ekonomiska, sociala och kulturella frågor av betydelse.

Det absolut viktigaste i återuppbyggnadsprocessen är utan tvekan ett förfarande som just har inletts, och jag syftar här på utarbetandet av den nya grundlagen. Det är tydligt – och det måste vara tydligt för oss alla – att Iraks framtid först och främst ligger i det Irakiska folkets händer, och det är så det skall vara. Å andra sidan är det dock mycket viktigt för Europeiska unionen med sin demokratiska tradition att föreslå – naturligtvis inom ramen för förfarandet för utarbetandet av grundlagen – att man anstränger sig för att se till att samhället blir demokratiskt och framstegsvänligt och att det finns en social medvetenhet, ett samhälle som återspeglar det irakiska samhällets mångfald.

Slutligen, och det här är det sista jag har att säga, är EU:s närvaro både under återuppbyggnaden och under hela skeendet i Irak, som är ett land med en viktig historia, något som behandlas i betänkandet och som bör stödjas.

(Applåder)

  Jack Straw, rådets ordförande. - (EN) Herr talman! Det är en mycket stor ära för mig att vara här i dag. Det är första gången som jag talar till denna viktiga församling. Tack så mycket för möjligheten att göra det, först för att nu göra ett kort uttalande om Irak och senare under förmiddagen i större utsträckning om Afrika och globalisering.

Jag börjar med att tacka utskottet för utrikesfrågor, särskilt dess ordförande Giorgos Dimitrakopoulos, för dess betänkande och för presentationen denna förmiddag. Jag ber om ursäkt för mitt uttal. Jag läste antik grekiska i skolan, men det var naturligtvis skriftligt snarare än muntligt. Oenigheterna inom Europeiska unionen om det militära ingripandet mot Saddams regim i Irak är ett känt faktum, och vi medger alla att starka åsikter kvarstår på båda sidor. Eftersom känslorna är så starka är jag särskilt tacksam mot ert utskott för hur det har blickat framåt mot en framtid för Irak snarare än tillbaka för att upprepa dispyterna om landet.

Sedan det militära ingripandet upphörde har Europeiska unionen erkänt sitt starka och gemensamma intresse för att stödja det nya Irak som nu träder fram. Jag tror att vi alla fördömer dem som vill bestämma Iraks framtid genom extremism och våld. Vi fördömer alla mord och kidnappningar, men med tanke på den här församlingens karaktär fördömer vi särskilt den nyligen inträffande kidnappningen av den egyptiska ambassadören i Irak, Ihab al-Sherif, och attackerna mot andra diplomater från arabiska länder.

Vi är beslutna att se ett fredligt, stabilt och demokratiskt Irak, som svarar mot alla sina medborgares behov, utvecklas. För drygt ett år sedan godkände Europeiska rådet kommissionens meddelande om målsättningar på medellång sikt för utvecklingen av EU:s förbindelser med Irak. Den strategin bär frukt.

I november förra året överlämnade rådet ett paket med EU-bistånd till Iraks dåvarande premiärminister, Iyad Allawi. I det ingick ett åtagande att på längre sikt starta förhandlingar om ett tredjelandsavtal och att främja handelssamarbete och politiskt samarbete mellan EU och Irak, en påminnelse om kommissionens erbjudande att förverkliga det allmänna preferenssystemet och ekonomiskt stöd. Experter från kommissionen arbetade med FN och Iraks oberoende valkommission och hjälpte till att göra Iraks första demokratiska val den 30 januari i år till en framgång. Flera av Europaparlamentets ledamöter följde också dessa val.

I februari kom rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) överens om att bygga på detta biståndspaket med ytterligare stöd för Iraks politiska process, bland annat för utarbetandet av en ny konstitution. Det kom överens om ett nytt gemenskapshjälppaket på 200 miljoner euro och lanseringen av ett EU-samordnat utbildningsuppdrag för rättstatsprincipen och polisstyrkan i Irak med byråer i Bagdad och Bryssel. Inom det uppdraget började man i går utbilda irakiska tjänstemän inom polisen, domarkåren och kriminalvården och bidrar på ett värdefullt sätt till den irakiska regeringens ansträngningar för att öka sin auktoritet och för att befästa rättstatsprincipen.

Totalt fullföljer Europeiska unionen i dag ett imponerande och omfattande biståndsprogram till Iraks regering och folk allteftersom de försöker bygga en fredlig och demokratisk framtid. Förra månaden besökte jag Bagdad tillsammans med kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner, den höga representanten Javier Solana och rådets (allmänna frågor) ordförande Jean Asselborn. Enligt min uppfattning, och jag hoppas att kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner delar denna uppfattning, var det ett mycket viktigt besök som symboliserar Europeiska unionens engagemang för det nya Irak.

Kommissionsledamoten upprepade där kommissionens avsikt att så snart som möjligt öppna en byrå i Bagdad för att stärka EU:s dialog och tekniska bistånd. Vid den internationella konferensen om Irak i Bryssel för fjorton dagar sedan, för vilken Förenta staterna och Europeiska unionen gemensamt stod som värdar, gav företrädare för 87 länder och internationella organisationer ett likartat och starkt budskap om stöd till det nya Irak.

Låt mig bara inledningsvis reagera på en ofrånkomlig nyckelpunkt. Jag skall be om en första ursäkt för att jag hänvisade till föredraganden som ordförande. Om detta betraktas som en förolämpning mot min mycket goda vän Elmar Brok, ordförande för utskottet för utrikesfrågor, ber jag honom också om ursäkt. Giorgos Dimitrakopoulos sade med rätta att säkerhetssituationen var nyckeln till allt annat, och säkerhetssituationen är allvarlig. Det är inget att dölja. Han lät också förstå att ju förr irakierna kunde ta kontroll över sin egen säkerhetssituation, desto bättre. Låt mig som en av dem som var de två formellt ockuperande makterna i Irak, Förenta staterna och Förenade kungariket, och som någon med sitt eget personliga ansvar för kriget säga att vi delar denna ambition. Lägg dispyterna från det förflutna åt sidan. Vi anser alla att ju snabbare irakierna kan ta ansvar för sin egen säkerhet desto bättre, och desto snabbare kommer då koalitionsstyrkorna att kunna ge sig av.

Säkerhetssituationen är dålig. Bättre nyheter är ökningen av de irakiska säkerhetsstyrkornas utbildning och förmåga. Totalt finns det nu 168 000 individer i de irakiska säkerhetsstyrkorna. Fler och fler av dem har en lämplig kompetens och kommer till nytta. Vi är väl medvetna om att enligt säkerhetsrådets resolution 1546 går de utländska styrkornas mandat i Irak ut i december i år, om det inte förnyas på något sätt, och att under alla omständigheter, vilket 1546 klargör, är vi koalitionsstyrkor bara där på den irakiska regeringens inbjudan. Om den irakiska regeringen bad oss ge oss av skulle vi ge oss av omedelbart.

I ärendet om det kunde vara en FN-styrka med blå baskrar så har jag i princip inga svårigheter med det. Det gäller bara att uppmana de andra länderna att ställa upp. Om vi kan åstadkomma det återstår att se. Vi är dock helt överens om den allmänna målsättningen att koalitionsstyrkorna minskas och sedan ger sig av och att irakierna själva tar full kontroll.

För att sammanfatta, Förenade kungariket kommer under sitt ordförandeskap att se till att en växande förbindelse mellan EU och Irak drivs vidare genom att bygga på det vi redan har uppnått. Jag välkomnar utskottets stöd för målet och särskilt dess uppmaning till kommissionen att öppna sin byrå i Bagdad och till EU att skicka ett observatörsuppdrag till valet som skall hållas i Irak i december.

Jag välkomnar i hög grad utskottets förslag att Europaparlamentet skall utveckla sin förbindelse med Iraks provisoriska nationalförsamling.

Jag ser fram emot dagens debatt.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag vill börja med att välkomna Jack Straw till ordförandeskapet. Jag gratulerar varmt Giorgos Dimitrakopoulos till hans betänkande. Det är ett utmärkt och lägligt betänkande som ger oss en god möjlighet till en uppdatering om den intensiva utvecklingen de senaste månaderna. Irak är fortfarande en väldig och mångsidig utmaning för oss alla. Det är verkligen ”arbete pågår”, och vi har mycket att göra där.

Betydelsefulla händelser har ägt rum varav en var trojkabesöket i Irak den 9 juni därför att vi, de 25, visade att vi alla nu är enade för att återuppbygga och bistå Irak. Det var inte lätt, därför att det har funnits tidpunkter då vi inte har varit enade. Det togs också mycket väl emot av irakierna själva.

Jag tycker också att det var mycket viktigt att vi höll den internationella konferensen i Bryssel. Många av den irakiska regeringens medlemmar var närvarande, och de kunde lägga fram sina idéer och önskemål och föreslå hur vi kunde bistå dem. Det beklagliga bortrövandet av den egyptiska diplomaten och andra nyligen inträffade kidnappningar har gjort klart för oss alla under vilka villkor folket lever.

Jag beslutade därför att kommissionen också bör vara närvarande i Bagdad, och som Jack Straw redan har nämnt kommer vi att sätta upp en delegation. Vi kommer naturligtvis att göra det under britternas beskydd, och vi hoppas att säkerheten kan garanteras så långt som möjligt. Vi vet att det inte är ett lätt uppdrag, men jag tycker att det är viktigt att vi också politiskt markerar vår närvaro och hjälper det irakiska folket.

Situationen i landet är fortfarande mycket svår, och jag håller med Giorgos Dimitrakopoulos om att huvudprioriteringen för den nya irakiska administrationen måste vara att trygga militär och civil säkerhet. Det enda sättet att skapa säkerhet är att inrikta sig på de bakomliggande skälen till de våldsamma attacker som utförs av vissa delar av den irakiska befolkningen. Som jag ser det är två konkreta förutsättningar nödvändiga för detta. Den första är en omfattande grundlag på breda grunder, och den andra är en miljö i vilken återuppbyggnad kan ge synliga förbättringar i det irakiska folkets dagliga liv. Jag kunde även lägga till att det, för det tredje, är mycket viktigt att grannländer också bidrar till större enhet och mindre konflikt i landet.

Jag skall säga några ord om den nya grundlagen. Denna måste företräda alla irakiers intressen och var ett centralt ämne under vår Irakkonferens i Bryssel. Den måste vara ett resultat av omfattande samråd på breda grunder, och alla irakier måste känna att den tillhör dem, kan beskydda dem och garantera deras rättigheter. Att inkludera sunnimuslimer i den grupp som skall utarbeta ett förslag är därför en lovande början, men som vi vet kommer processen inte att vara lätt. Vi i EU känner från vår nya erfarenhet till den myriad svårigheter som kan uppkomma, vilket vi för övrigt diskuterade mycket uppriktigt med irakierna.

Vi är också beredda att erbjuda teknisk expertis om det begärs. Vi tillhandahöll teknisk expertis redan under det senaste valet, i synnerhet för FN, och vi har sagt att vi kommer att bistå FN:s experter igen denna gång, i synnerhet med finansiering men också genom att tillhandahålla några av våra egna experter. Det beror naturligtvis som alltid på om irakierna vill att vi hjälper till.

Vi är mycket beroende av FN när det gäller att råda irakierna om efterlevnad av principerna för internationell rätt. När förslaget till grundlag väl har utarbetats och en tidpunkt har satts för valet ämnar vi i princip också erbjuda irakierna ett valobservatörsuppdrag för att övervaka dem, men det beror på säkerhetssituationen. Vi har ännu inte tagit ett slutgiltigt beslut om det.

Det irakiska folket behöver se konkreta förbättringar i sina dagliga liv. Sedan 2003 har vi i kommissionen arbetat med hälsa, utbildning, grundläggande behov, sanitära förhållanden och vatten och också med att skapa arbeten, därför att det som är viktigast är att människor själva kan försörja sina familjer. Av de 200 miljoner euro som har anslagits kommer vi snart att ha slutfört förhandlingar om 145 miljoner euro som skall kanaliseras genom Världsbankens internationella fond för Iraks återuppbyggnad för att möta grundläggande behov.

Den kommande givarkonferensen i Amman kommer dessutom att ge irakierna själva en möjlighet att med utgångspunkt från den senaste konferensen i Bryssel ta initiativet för att sätta upp en riktig givarsamordningsmekanism. De meddelade det redan vid konferensen, och vi vill arbeta med dem.

Förutom återuppbyggnadshjälp måste världssamfundet också göra mer för att minska eller ändra återbetalningsplanen för Iraks skulder. Kommissionen kommer att driva på EU:s medlemsstater i detta avseende därför att vi tycker att det är grundläggande.

Det är en förutsättning att speciellt grannländer bidrar mer och mer, därför att de verkligen kommer att spela en central roll för att ändra balansen i regionen. Dessa länder behöver sina grannars bistånd och samarbete. Grannarna har i princip gjort detta åtagande, men nu måste vi se om det kan sättas i verket.

Irak är ett speciellt land med ett storartat men oroligt förflutet. Det är nu inspirationen för en ny era av internationellt samarbete. Vi vet att den dagordning vi har satt upp är mycket ambitiös, men jag tror att vi kan fullfölja den om vi bara håller ut. Det irakiska folket har visat fantastiskt mod och återhämtningsförmåga, särskilt genom att så många mötte upp för att rösta, men också i sina dagliga liv mot en bakgrund av våld och hotelser. De förtjänar medkänsla men också solidaritet och ekonomiskt och annat bistånd. Det är vad vi måste göra på moraliska och också politiska grunder.

(Applåder)

  Talmannen. Jag kan informera rådet och kommissionen om att parlamentet erbjuder kurser i modern grekiska om man behöver hjälp med att uttala Giorgos Dimitrakopoulos namn.

  Luisa Morgantini (GUE/NGL), föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag finner att jag på ett aningen löjeväckande sätt är den enda som lagt ned sin röst om yttrandet från utskottet för utveckling. Ingen röstade emot yttrandet. Om jag skall vara helt uppriktig lade jag ned min röst på grund av förkastandet av två stycken som jag anser är viktiga, nämligen hänvisningen till den militära ockupationen och till avvisandet av kriget och det resulterande tillbakadragandet av ockupationsstyrkorna, liksom kritiken av styret och förlusten av ekonomisk suveränitet i anslutning till ambassadör Bremers korrumperade och negativa ledning.

Herr Straw! det nuvarande är en konsekvens av det förflutna. De dagliga dödsfallen och det faktum att den hemlige agenten Calipari dödades visar detta.

I går togs representanter för det irakiska civila samhället emot; de finns i kammaren i dag och jag hälsar dem välkomna med stor respekt. De är människor som lever under otrygghet varje dag men inte ger upp sin kamp för ett Irak fritt från militär ockupation, terrorism och väpnat motstånd. De lever i Fallujah, Basra och Bagdad, de tror på rättvisa och demokratisk delaktighet för folket, och de var offer för Saddam Husseins diktatur.

I går insåg jag hur viktigt det är att ge dessa människor makt. Som det står i vårt yttrande måste återuppbyggnadsprocessen göra det möjligt för dem att bli delaktiga, och de måste få ekonomiskt stöd för sina projekt.

I vårt yttrande betonas också starkt främjandet av utvecklingsåtgärder till stöd för kvinnor, som måste få och inte förlora rättigheter, och för barn som utsatts för trauman genom diktaturen, embargot och kriget, samt åtgärder för att hjälpa landet att röja minor och klusterbomber och återföra kontrollen och hanteringen av återuppbyggnadsprojekten till de irakiska myndigheterna.

I vårt yttrande krävs också att FN engageras. Framför allt krävs respekt för mänskliga rättigheter, som tragiskt och skamligt har kränkts, och ett fortsatt åtagande från EU:s sida genom dess närvaro i Irak, vilket rådet och kommissionen också har efterlyst här.

Slutligen, eftersom min talartid nu är slut, menar jag bestämt att den skuldavskrivning som kommissionsledamot Ferrero-Waldner anser är nödvändig inte skall ses som en ersättning för bistånd.

  Daniel Caspary (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för internationell handel. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Efter år av förtryck och brist på frihet och trots de utbredda problemen har det irakiska folket nu en chans till en framtid i fred och frihet. Det är en möjlighet vi måste göra allt vi kan för att utnyttja.

Vad betyder detta ur ett handelspolitiskt perspektiv?

För det första välkomnar mitt utskott den strategi som föreslagits av kommissionen för engagemang i Irak, där alla parter uppmanas hjälpa till med att omvandla landet till en marknadsekonomi kännetecknad av mångfald.

För det andra är Iraks planerade anslutning till WTO ett viktigt steg för att integrera landet i världsekonomin, även om de ekonomiska och administrativa strukturerna för detta ännu inte skapats.

För det tredje måste FN ha en ledande och samordnande roll i återuppbyggnaden.

För det fjärde har Irak många naturresurser, särskilt oljetillgångar. Det ligger inte minst i vårt intresse att handeln med olja och naturgas återupptas; eftersom detta i stor utsträckning kommer att hjälpa oss att säkra vår energiförsörjning är det viktigt för båda sidor att lagstiftningen anpassas i energisektorn också, och att tillfredsställande villkor skapas för investeringar. Det måste dock sägas att hållbar återuppbyggnad är otänkbar om intäkterna inte återinvesteras i Irak.

För det femte måste det i fråga om internationellt ekonomiskt bistånd eller skuldavskrivning finnas ett nära samarbete mellan berörda parter.

Det måste också – och detta är min sjätte punkt – finnas ett nära samarbete mellan Irak och dess grannländer, eftersom utvecklingen av ett förmånligt investeringsklimat i regionen som helhet är beroende av detta.

Jag vill avsluta med att tacka ledamöterna i det ansvariga utskottet, utskottet för utrikesfrågor, för att de antog vårt yttrande nästan utan reservationer.

Den möjlighet vi nu har att åstadkomma förändringar i Irak kommer inte att finnas kvar för alltid. Låt oss ta tillfället i akt för folkets bästa!

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, på PPE-DE-gruppens vägnar. – (ES) Herr talman! Jag vill först gratulera Giorgos Dimitrakopoulos till det utmärkta arbete han gjort om Irak, ett svårt och komplext ämne, som vi kan se av de händelser som inträffat nyligen: morden på fler än 40 personer förra helgen, kidnappningen av chefen för den egyptiska beskickningen på öppen gata mitt på ljusa dagen, den stillastående oljeproduktionen och den uppseendeväckande ökningen av våldet under det senaste året.

Ändå, herr talman, tror jag inte att återanpassningen, återuppbyggnaden, demokratiseringen och pacificeringen av Irak är en uppgift som bör tillfalla de länder som är närmast inblandade – och jag kan se minister Straw, som finns hos oss i dag, och vi hälsar också honom välkommen – utan en uppgift som tillfaller hela det internationella demokratiska samfundet.

Europeiska unionen måste ge starkt stöd för de åtgärder som just nu krävs i Irak: en grundlag som måste ge en välavvägd och förnuftig balans med tanke på nationalistiska och religiösa faktorer, ett nytt val, tillsättandet av en ny regering och en rättegång mot Saddam Hussein. Och allt detta, herr talman, måste omfatta sunniterna och ge dem bättre möjligheter att få tillträde till maktstrukturerna.

Om jag blev tvungen att framhålla en aspekt av Giorgos Dimitrakopoulos betänkande skulle det bli att det är inriktat mot framtiden, för man kan inte bygga en framtid bara genom att tala om det förflutna. Om vi inte har några tydliga begrepp om våra ambitioner och våra projekt för landet kommer vi inte att kunna bygga framtiden och vi kommer inte att kunna förstå det förflutna.

Därför är det mycket viktigt, herr talman, att Europeiska unionen tydligt arbetar för fred, förståelse, samförstånd och försoning i landet, som kommissionsledamot Ferrero-Waldner sade och som ordföranden för EU:s ministerråd också har sagt till oss. Men jag tror, herr talman, att vi alla måste försöka förvandla gårdagens oenighet till dagens enighet, såsom föreslås av föredraganden Giorgos Dimitrakopoulos.

  Véronique De Keyser, på PSE-gruppens vägnar. – (FR) Herr talman! Jag har fått höra att vi måste vända blad. Och det gör jag. Jag tänker inte tala om massgravarna i Fallujah. Jag tänker inte tala om de dussintals människor som dödas varje dag. Jag skall inte komma med några siffror. Jag skall inte tala om det ghetto dit utländska medborgare hänvisas. Jag skall inte tala om de journalister som har kidnappats eller om mina irakiska vänner som mördats. Jag skall inte tala om detta kaotiska, fria Irak som ofta verkar vara ett helvete. Jag skall inte tala om den fruktansvärda korruptionen och förskingringen av oljeintäkter. Framför allt skall jag inte säga att det här kriget har varit ett tragiskt misstag från början till slut. Jag vänder blad.

Men be mig inte säga att alla de irakier som gör motstånd har blivit terrorister. Visst finns det terrorister, tyvärr, men det finns också ett folkligt uppror. Be mig inte att blunda för den hårresande hanteringen av konflikten när till och med president Bush börjar angripas för den inom sitt eget parti. Be mig inte att dölja det faktum att EU-pengar ligger oanvända i Paul Wolfowitzs världsbanksfond, trots Europaparlamentets uppmaning i resolutionen från september 2003 om att alla dess bidrag skall förvaltas av FN. Ni har varit en utmärkt föredragande, herr Dimitrakopoulos, men be mig inte att retirera ännu mer och glömma våra ändringsförslag 11, 12 och 13. Det är kärnpunkten för oss.

Varför? Helt enkelt därför att irakierna betraktar oss och läser oss och eftersom de från Europa förväntar sig inte bara hopp utan också sanning. Fru kommissionsledamot, era ord var väl valda och fulla av medkänsla och vi stödjer er. Vi vill återuppbygga Irak, men med irakierna, för irakierna och bara för dem.

  Cecilia Malmström, för ALDE-gruppen. – Herr talman, fru kommissionär! Utrikesminister Straw, på den liberala gruppen gruppens vägnar vill jag välkomna er hit och önska er lycka till med ert arbete.

Det går knappast en dag utan att det rapporteras om nya attacker i Irak. Självmordsattentat, terrordåd, kidnappningar och andra övergrepp mot irakiska och utländska civila, journalister och militärer håller tyvärr på att bli vardagsmat. De flesta av oss behöver bara se det på tv, men det irakiska folket lever mitt i denna situation. Det är en prioriterad uppgift för hela världssamfundet att stötta de irakiska myndigheterna för att få slut på våldet, bygga upp landet och införa demokrati, fred och stabilitet. Europa har ett stort ansvar att stödja denna process med pengar, handel, bistånd, närvaro och all annan möjlig hjälp, t.ex. polisutbildning och valutbildning.

Vi har här många gånger grälat om den amerikanska invasionen, men nu måste vi se framåt. Jag vill på min grupps vägnar gratulera föredraganden, Dimitrakopoulos, för hans arbete med betänkandet och för att han försöker vara så konstruktiv och framåtsyftande. Vi behöver inte gräva ner oss i skyttegravar. Vi behöver inte älta det gamla. Jag vill vädja till alla grupper att försöka se framåt.

Att nu kräva att alla trupper drar sig tillbaka vore en katastrof för det irakiska folket. Det behövs fler människor i Irak, och vi stöder verkligen uppmaningen att försöka få till stånd en FN-ledd trupp med europeisk närvaro om det är möjligt.

Det irakiska folket är modigt och tåligt. Det visade de under valet, och det visar de varje dag. Den irakiska regeringen har ambitiösa mål med sin författning. Vi stöder naturligtvis arbetet med att få fram demokratiska institutioner, ett kraftfullt skydd för kvinnor och minoriteter samt ett stöd för rättssamhället. Vi vill också vädja till Irak att på sikt avskaffa dödsstraffet.

EU kan vara behjälpligt om så krävs för att tillhandahålla expertis i det konstitutionella arbetet. Vägen framåt mot demokrati och säkerhet är svår och kommer att bli lång. Om man lyckas, kommer Irak att bli ett fantastiskt föredöme i hela regionen, men då krävs ett ökat stöd från Europa och från oss här i Europaparlamentet med kontakter med de valda irakiska ledamöterna.

  Joost Lagendijk, på Verts/ALE-gruppens vägnar. – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Jag börjar med att gratulera föredraganden till de starka sidorna i hans betänkande, till exempel ersättandet av amerikanska och brittiska trupper med säkerhetsstyrkor från FN, något som med tiden kommer att förbättra säkerhetssituationen enormt mycket. Jag tycker att föredraganden har rätt och skulle vilja uppmana herr Straw att visa större engagemang på detta område, inte bara genom att säga till parlamentet att han håller med, utan också bland annat genom att inta en hårdare linje i säkerhetsrådet.

Vad som också är bra är påpekandet om behovet av nationell försoning och av att inga brott skall förbli ostraffade. Jag uppskattar att föredraganden i sitt betänkande hänvisar till ett antal positiva tendenser i Irak, inklusive valet i januari 2005. Dock finns det två stora brister i betänkandet som jag skulle vilja nämna.

Den första gäller den allt sämre säkerhetssituationen. Även om denna tids nog kommer att förbättras genom trupputbyten sker allt helt enkelt för långsamt, och inriktningen är för oklar. Jag är helt övertygad om att inga grundläggande förbättringar av säkerhetssituationen kommer att ske utan en snabbare och mer radikal överföring av befogenheter.

För det andra måste jag helt enkelt återkomma till tveksamheten kring krigets inledande, särskilt i de första skälen. I likhet med föredraganden anser jag att både Europeiska unionen och parlamentet måste inrikta sig på framtiden och framtida samarbete mellan Europeiska unionen och Irak, men inte ens i detta parlament kan några effektiva samordnade åtgärder komma till stånd utan en objektiv utvärdering av det förflutna. Det är av detta skäl som min grupp har lagt fram ett antal ändringsförslag där detta understryks, bland annat om bristen på legitimering av FN. De allra flesta i min grupp kommer inte att rösta för betänkandet om inte dessa ändringsförslag antas.

Om vi inte lär oss av misstag i det förflutna löper vi risk att upprepa dem, och det är något vi bör undvika till varje pris.

  Francis Wurtz, på GUE/NGL-gruppens vägnar. – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr rådsordförande! I det betänkande som har lagts fram för oss om Europeiska unionens engagemang i Irak påtalas redan i första stycket, och jag citerar, ”behovet av att inte fastna i det förflutna utan att blicka framåt mot framtiden”. Med andra ord, håll tyst om kriget, om vilka som är ansvariga för det och dess konsekvenser. Denna inställning framstår för mig som etiskt oansvarig, politiskt misstänkt och strategiskt orealistisk.

Den är etiskt oansvarig. Vilken rätt har vi att avfärda det outsägliga lidande som detta krig redan har orsakat det irakiska folket: de 100 000 oskyldiga offren, förstörelsen, den totala frånvaron av säkerhet, försakelserna och förödmjukelsen i ockupationen? Låt oss än en gång komma ihåg att detta krig startades mot världssamfundets vilja och på grundval av en dubbel lögn: att det fanns massförstörelsevapen i Irak och att al-Qaida hade funnits i landet före 2003. Vi kan inte längre bortse från den berättigade ilskan hos många amerikaner, britter och andra mot sina ledare, som de inte tänker förlåta för att de vilselett dem och dragit in dem i detta blodiga och föga glansfulla äventyr.

Att dölja ursprunget till det nuvarande fiaskot skulle också vara politiskt misstänkt. De nuvarande ledarna för kommissionen och rådet är precis de som var bland den amerikanske presidentens varmaste anhängare. Låt oss föreställa oss att det nyligen hållna transatlantiska toppmötet av planeringsskäl skulle ha fått flyttas fram två veckor. Vi skulle ha fått ett förbluffande foto från mötet: Bush, Blair och Barroso, nästan en upprepning av toppmötet på Azorerna 2003. Skulle de då inte haft något att säga till oss om sin bedömning av följderna för Europa av de beslut de fattade då och den läxa de nu lärt sig? Det skulle vara alltför enkelt, herr Straw, att välkomna den nya andan bara för att på så sätt friskriva sig från ett så tungt ansvar. Detta krig har långt ifrån utrotat terrorismen, utan har enligt CIA självt förvandlat Irak – och jag citerar – till ett terroristlaboratorium dit jihadkrigare kommer för att träna krigföring i städer, och detta i kanske ytterligare tolv år, enligt Donald Rumsfeld. Ni är skyldig oss en del förklaringar!

Slutligen anser jag att det är orealistiskt att tro på varaktig framgång för en politisk lösning i Irak som skulle innebära att vi slapp fördöma det här kriget. Varken Europa eller FN har möjlighet att sätta in förstärkningstrupper för ockupationsmakter i svårigheter. Nu är det dags att skicka starka politiska signaler till hela denna härjade region, till exempel genom ett beslut om att fördöma all framtida användning av krig som ett sätt att lösa världens problem, eller genom uppfyllandet av kvartettens åtaganden, som aldrig har uppfyllts, om ett återställande det palestinska folkets grundläggande rättigheter, eller genom betydande stöd för inrättandet av ett civilt samhälle – och jag hälsar representanterna för det civila samhället som välkomnades av min grupp i går – och ett helt fritt och självständigt Irak. Herr talman, vi får höra att Europa omgående måste engagera sig i ett stort projekt, och det här är ett sådant!

  Bastiaan Belder, på IND/DEM-gruppens vägnar. – (NL) Herr talman! En av de faktorer som saktar ned återuppbyggnaden av Irak är de fortsatta självmordsattackerna. De europeiska institutionerna kan starkt bidra till att hålla denna nästan helt arabiska jihadkrigföring under kontroll. Hur? Genom att till slut ge Iraks närmaste grannland Syrien en tydlig varning, för Syrien har hittills fungerat som en perfekt språngbräda för islamiska terrorister från Mesopotamien. Vad jag skulle vilja säga till både rådet och kommissionen är att vi under dessa omständigheter absolut inte kan hålla fast vid tanken om ett associeringsavtal med Damaskus. Dessutom skulle jag vilja att rådet talade om för oss i vilken utsträckning al-Qaidakrigare rekryteras från Europeiska unionen och i vilken utsträckning terrorism riktad mot Irak finansieras av moskéer i Europa.

Även om Giorgos Dimitrakopoulos i sitt betänkande inte tydligt lyckas klargöra det negativa arabiska inflytandet på Iraks allmänna återuppbyggnad välkomnar jag hans tydliga begäran till kommissionen om en noggrann motivering för alla EU-projekt i Irak. Detta är utan tvekan något som skattebetalarna i EU:s medlemsstater har all rätt att få. Giorgos Dimitrakopoulos tar dock upp ett ytterligare hinder för Iraks återuppbyggnad, nämligen den omfattande korruptionen inom landets administration. Återigen kan Europeiska unionen lämna ett viktigt bidrag till Mesopotamiens framtid. Korruption och säkerhet hänger nära samman med varandra. ”Bara öppenhet kan ta oss ur detta träsk”, sade den kurdiske politikern Mohammed Toufik, och han hade rätt. Detta utgör en ny uppsättning stödåtgärder för Europeiska unionen i Irak.

Jag skulle vilja tillägga att jag har stor respekt för de amerikanska och brittiska trupperna och för andra internationella styrkor och önskar dem mycket kraft i sina försök att skapa ett bättre …

(Talmannen avbröt talaren.)

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

  Ryszard Czarnecki (NI).  – (PL) Herr talman! Under kommunisttiden i Polen cirkulerade ett skämt om en resebyrå som sades använda följande reklamslogan: ”Besök Sovjetunionen innan Sovjetunionen besöker dig.” En uppdaterad version av skämtet skulle kunna lyda: ”Låt oss ta hand om Irak innan de irakiska terroristerna tar hand om oss.”

EU:s särskilda representant för Afghanistan sade nyligen att vår politiska närvaro och vårt omfattande ekonomiska engagemang i landet behövdes därför att EU hade gjort misstaget att överhuvudtaget inte intressera sig för Afghanistan mellan 1990 och 2001. Vi bör undvika att göra samma misstag med Irak, och vi bör inte lämna över landet åt amerikanerna. Enligt min åsikt kan och bör både de som stödjer och de som motsätter sig den amerikanska interventionen i Irak – och jag räknar mig själv till de senare – hålla med om att EU måste agera som en stabiliserande kraft i Irak och den omgivande regionen.

EU begick ett allvarligt fel genom att inte skicka observatörer till valet i Irak i januari 2005. Den som är frånvarande har alltid en nackdel och har ingen möjlighet att påverka händelseutvecklingen.

Jag vill avsluta med att tacka Jack Straw för vårt möte i London i torsdags, och berätta för honom att utskottet för utrikesfrågor fortfarande har samma ordförande, nämligen Elmar Brok.

  Elmar Brok (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr rådsordförande, mina damer och herrar! För två veckor sedan välkomnade vårt utskott en delegation från Iraks provisoriska parlament, ledd av dess talman och hans ställföreträdare och med deltagande av alla grupper – shiiter, sunniter och kurder tillsammans. Jag blev glatt överraskad över det intresse dessa ledande representanter för olika grupper hade för att hitta en lösning som skulle innefatta försoning och skulle sammanföra de olika religiösa och etniska grupperna, och över deras seriösa sätt att diskutera detta. Ordföranden för utskottet för konstitutionella frågor var också närvarande. En sak som enligt vad jag tror är en förutsättning för varaktig fred i landet är en maktbalans i form av ett slags federal struktur, som säkras under såväl bättre som sämre förhållanden genom en grundlag. Vi skulle på så sätt kunna nå fram till ett sätt att hantera saker och ting som skulle få alla att känna att deras intressen var skyddade, liksom dock även deras religiösa och etniska identitet, och det skulle också ha en inverkan på det kulturella området.

Jag tror att framgången för arbetet till stor del är beroende av detta, för i dessa stater, som tidigare befann sig under kolonialt styre, var det ofta så att en liten grupp höll i makten, och i Irak var det sunniterna, något som jag ser som ett av huvudskälen till terrorismen. Vi måste – som ni sade, fru kommissionsledamot – lyckas med att klargöra detta, annars kommer det inte att stå klart för folket vilken fördelen är för dem. De måste kunna se att terroristerna försöker göra demokratin och maktdelningen omöjlig och att de inte vill ha stabilitet, för stabilitet kommer att leda till de investeringar som kommer att förbättra förhållandena i landet. Det är på detta sätt de försöker återta sina tidigare maktpositioner, eller kväva demokratin i sin linda av rent ideologiska skäl.

Inför kriget var jag motståndare till det, men det saknar betydelse nu. Det som är av betydelse är att vi tillsammans vinner freden och grundlägger demokratin. Vi måste överbrygga de klyftor som länge har skilt oss åt och genom ett multilateralt arbetssätt göra det möjligt för detta land att bli stabilt och demokratiskt, vilket skapar positiva effekter – inte minst för oss – i hela regionen.

  Lilli Gruber (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Detta betänkande kunde och borde ha varit djärvare utformat, eftersom det vi diskuterar är frågor om liv och död och unionens strategiska framtid.

Texten har utan tvekan förbättrats, men på alltför många ställen har den blivit verklighetsfrämmande. Kriget är nu förlorat och har varit till stor hjälp för jihadterroristerna i stället för att försvaga dem. Bush skulle göra klokt i att tillkännage ett totalt tillbakadragande, utan bibehållande av strategiska baser och enligt en exakt tidtabell.

Som alltid i asymmetriska konflikter finns det ingen militär lösning, utan bara en politisk. Den nya irakiska regeringen visar oss detta. Faktum är att den inte förhandlar med terrorister utan med motståndsrörelsen, och låter den vara med i återuppbyggnadsprocessen. Därför, herr Dimitrakopoulos, är det viktigt att ta med ordet ”motståndsrörelse” i betänkandet, eftersom det i dag i Irak både finns rebeller som motsätter sig ockupationen och terrorister, och de har olika mål.

Dessutom var det viktigt att påpeka att kriget mot Irak kallblodigt planerades av Bush och avsiktligt stöddes genom en mängd lögner. Irak hade faktiskt varken massförstörelsevapen eller kopplingar till al-Qaida. När invasionen väl var genomförd uppstod en moralisk plikt att återuppbygga Irak, åtminstone fysiskt, men politisk och militär arrogans, inkompetens, korruption och oförnuft har förhindrat detta. Därmed har de förlorat, även om vi bortser från skandalen i Abu Ghraib, utan att lyckas vinna det irakiska folkets förtroende.

Jag vill därför också vända mig till representanterna från rådet och kommissionen: nu är det dags att lämna svagheten i tidigare meningsskiljaktigheter bakom oss och ännu tydligare inrikta oss på en gemensam politik för att undkomma den maktlöshet som är minoritetskoalitionernas gissel.

EU är värt något bara om vi tänker, fattar beslut och arbetar tillsammans. Annars är det bara en liten trevlig samling bonsaiträd som krossas av den första förbipasserande elefanten.

  Lapo Pistelli (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Genom kriget i Irak har Europa kommit att uppleva en av sina största meningsskiljaktigheter, och mot bakgrund av detta åstadkommer Giorgos Dimitrakopoulos i sitt betänkande ett smärre underverk för att försöka hitta en möjlig balans. Många brister finns dock kvar.

Den faktiska situationen är tyvärr en bekräftelse på alla farhågor hos dem som var emot en militär intervention. Vi väntade på en vändpunkt efter Saddam Husseins fall och infångande, och senare hoppades vi att vändpunkten skulle komma efter valet i januari, och att regeringen Allawi faktiskt skulle kunna stabilisera landet. Vi vet att saker och ting blev annorlunda. Om vi räknar självmordsbombarnas civila offer, det okända antalet våldsdåd av irakier mot irakier och de allt fler attackerna mot ockupationsstyrkorna varje vecka så är Irak världens största träningsläger för terrorister.

I dag bör vi dock inte se bakåt utan koncentrera oss på framtiden, och det är därför vi har gett regeringen Allawi vårt stöd, engagerat oss i återuppbyggnaden och ställt oss bakom de nyligen utfärdade resolutionerna. På detta område har vi satt upp tre mål för oss själva, nämligen en förhandsöverenskommelse – som det heter enligt Solanadoktrinen – med grannländer som kan hjälpa oss inte bara genom att inte exportera terrorister utan också genom att hjälpa Irak att resa sig ur spillrorna, en utbildning av säkerhetsstyrkorna, som är av avgörande betydelse för planeringen av tillbakadragandet av ockupationsstyrkorna, och slutligen grundlagsavtalet.

Detta är definitivt sista chansen till en vändpunkt. Antingen kan vi hålla samman landet med hjälp av grundlagsavtalet, eller så utbryter ett skoningslöst inbördeskrig. De tecken på spänning som också finns i Kurdistan ger oss skäl att tro att detta faktiskt är Europas sista möjlighet att skapa en bättre situation under de kommande månaderna.

  Vittorio Agnoletto (GUE/NGL). – (IT) Herr talman, herr Dimitrakopoulos, mina damer och herrar! Vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser. Vad jag menar är att om vi inte gör upp med det förflutna så kommer det förflutna förr eller senare att återvända, förfölja oss och lämna över en mycket dyr och dramatisk räkning.

Om vi inte fördömer kriget i dag går det inte att förstå det som händer i Irak just nu. Kriget och terrorismen fortsätter att hämta näring från varandra. Före kriget i Irak fanns det ingen terrorism. Vi måste ha modet att säga att ockupationsarméerna skapar otrygghet och inte trygghet. Vi måste ha modet att säga att Förenta staterna och dess allierade gick in i Irak därför att det finns olja där och därför att de ville få tag i den, och absolut inte för att sprida demokrati.

I går mötte vi representanter för civilsamhället, människorättsorganisationer, arbetstagarorganisationer och kvinnoorganisationer, som förklarade för oss att detta samhälle är aktivt och vill vara med och bestämma om sin egen framtid. Europa bör tänka på detta också, och inte bara på sitt förhållande till en regering som röstades fram i ett val som hölls under militär ockupation utifrån.

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Herr talman! Är vi rädda eller skäms vi för sanningen? Är vi rädda eller skäms vi för den, Giorgos? Den enkla sanningen är att vi har en ockupationsarmé och att vi har en oansvarig invasion av amerikanerna, britterna och spanjorerna. Det är sanningen.

Under den ockupation som vi gick igenom och som ni gick igenom 1940 hade vi också avrättningar och bortföranden. Vi gjorde så med erövraren och det är vad Iraks folk gör i dag, och det med rätta.

Ockupationsstyrkorna måste lämna landet. De måste lämna landet och låta det bestämma sitt eget öde. De måste betala skadestånd för den oförrätt de begått. De måste överlämna oljetillgångarna, och med ett oljepris på 60 dollar per fat kommer landet att kunna bestämma sitt eget öde.

Så länge det finns en ockupationsarmé kommer brott också att begås. De måste förstå detta. Det är så det faktiskt förhåller sig. Vi har upplevt det. När Stalin blandade sig i Greklands inre angelägenheter mellan 1944 och 1949 massakrerade vi varandra under många år. Ockupationsarmén måste lämna landet. Det är det rätta.

Låt oss säga sanningen. Vi bör inte skämmas. Vi bör inte sitta här och stifta lagar från vår säkra position i Strasbourg och Bryssel. Låt oss åka till Vasora och säga det vi måste säga. Låt oss åka till Bagdad och säga det vi måste säga. Det är där folket finns, det är där sanningen finns, det är där problemet finns. Länge leve demokratin. Länge leve friheten. Länge leve självbestämmandet.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Det är allmänt känt att Förenta staterna använde den påstådda förekomsten av massförstörelsevapen som förevändning för att med våld ta sig in i Irak, och att amerikanerna just nu håller på att påtvinga det irakiska folket sin version av demokrati. Inte bara interventionens varaktighet utan också dess kostnader och bieffekter underskattades. Irak är nu ett laglöst land där extremister får en idealisk möjlighet att omgruppera sig och skaffa sig stridserfarenhet. Den amerikanska invasionen har förvandlat landet till ett träningsläger för terrorister från världens alla hörn, och de behöver nu bara vänta på ett tillfälle att omsätta sina nyförvärvade kunskaper i handling på vårt territorium.

Redan nu måste vi alltså alla betala priset för Amerikas misstag, i form av mer omfattande terrorism eller i form av ökande rekrytering av extrema islamiska grupper. Tanken att Europa skall bidra ännu mer till detta misstag av Förenta staterna genom att skicka trupper är helt oacceptabel. Irak kommer att få fred och ett slut på svårigheterna bara om det kommer från landet självt, och vi bör därför i stället stödja återställandet av utbildningssystemet, återuppbyggnaden av ekonomin och kampen mot otyglad korruption. Detta är saker som Europa skulle kunna göra och som skulle ge resultat.

  Anna Ibrisagic (PPE-DE). – Herr talman! Jag skulle vilja börja med att gratulera Dimitrakopoulos till det enorma arbete som han lagt ned på denna komplicerade men ytterst viktiga fråga.

Efter åtal av Saddam Husseins regim har det irakiska folket nu fått möjlighet att bygga upp sitt land fritt och på ett demokratiskt sätt. Parlamentsvalet som genomfördes under stort tryck från krafter som inte var intresserade av vare sig demokrati eller fria val var det första steget i demokratiseringsprocessen. Det var också en chans för politiken att vinna över terrorn och våldet, men så blev det inte.

Även om en övergångsregering har bildats och utarbetandet av den nya konstitutionen har påbörjats, har inte säkerhetssituationen i Irak stabiliserats så som den borde ha gjort. Tvärtom är situationen sådan att det under lång tid framöver kommer att krävas ansträngningar och en stark internationell närvaro.

Det är självklart bättre ju tidigare Irak självt tryggar säkerheten i landet. Lärda av andra konflikter i vår närhet, t.ex. krigen på Balkan som jag själv har upplevt, kan vi dock inte förvänta oss några snabba resultat. Att bygga upp fred och demokrati tar tid, även om alla krafter i landet vore positiva. Ännu mer tid krävs det i länder som Irak eller Bosnien där det finns olika grupperingar som motarbetar demokratiseringsprocessen. Vi måste dock ha tid och tålamod. Att inte visa tillräckligt stöd för Iraks politiska demokratiseringssträvanden eller att för hastigt dra tillbaka de internationella styrkorna från Irak, skulle nämligen inte bara äventyra freden i själva Irak utan även i dess omgivning, och det har vi inte råd med. Därför är det enda alternativet för oss att fortsätta stödja Irak, både politiskt och genom en stark internationell närvaro så länge det krävs.

Ferrero-Waldner påpekade mycket riktigt att Europa i dag står enat i sina ansträngningar att återuppbygga Irak. Enligt min mening är just enandet det som skulle leda till att situationen i Irak kan stabiliseras och att de problem som vi har i dag övervinnas.

  Marek Maciej Siwiec (PSE).  – (PL) Herr talman! Vi står inför en svår kompromiss, som har framträtt efter många veckor av debatt. Jag skulle vilja be alla brandtalare i kammaren, för vilka tiden stannade för två år sedan och som fortfarande använder språket från denna period, att studera denna kompromiss och fråga sig själva om irakierna kommer att ha mest nytta av kompromissen eller av deras brandtal.

Den som inte kan skilja mellan å ena sidan anonyma förbrytare som dödar civila och å andra sidan koalitionens styrkor som består av soldater som riskerar sina liv i Irak är helt enkelt en lögnare, och jag skulle vilja protestera mot sådana lögner.

Jag har två förslag till rådet och kommissionen. För det första måste större påtryckningar utövas på Iraks grannländer. Tidigare talare har redan nämnt Syrien, och händelser nyligen både där och i Iran har visat att dessa länder måste ta på sig ansvaret för vad som händer inom deras gränser. Världssamfundet måste utsätta dem för påtryckningar, och de måste också ta på sig en del av ansvaret för det som händer i Irak. Dessa länder får inte bedriva hemlig politik och samtidigt skicka ut vilseledande signaler. För det andra måste vi stärka vår dialog med det politiska ledarskapet i Irak. Även om det finns djupt rotade etniska och religiösa skiljaktigheter inom det provisoriska parlamentet måste vi tala med dessa människor. De som inte slåss är våra samarbetspartner.

Slutligen är förslaget att skicka fredsbevarande styrkor till landet en storslagen men naiv idé. Vilken armé skulle kunna gå ut i blå hjälmar och skydda irakierna? Detta är en uppgift för en väl beväpnad och förberedd irakisk armé, eftersom de är de enda som kan skydda sitt eget folk.

  Gerard Batten (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Betänkanden inför parlamentet innehåller sällan skämt, men det finns viss humor, om än oavsiktlig, i detta. I punkt 43 föreslås att Europeiska unionen ”ställer sin kunskap till förfogande och erbjuder sitt bistånd i utarbetandet av ett förslag till en irakisk grundlag”. Irakier kunde kanske tycka att EU:s kunskap och erfarenhet på det här området lämnar en del övrigt att önska. Dess senaste försök resulterade i en konstitution som var dunkel och förvirrad och uppgick till nästan 500 sidor. Förenta staterna å andra sidan har en tydlig och kortfattad konstitution som bara uppgår till några få sidor, där bara omkring 27 tillägg har behövts under de senaste 200 åren. Om irakierna behöver någon hjälp skulle de kanske föredra att be amerikanerna att ge dem ett handtag. Om EU blir inblandat kanske man till och med erbjuder sig att organisera folkomröstningen om grundlagen för irakierna, och det kunde leda till alla sorters oönskade problem.

  Bogusław Sonik (PPE-DE).  – (PL) Herr talman! Irak är frontlinjen för kriget mot terroristerna. Dessa terrorister har tydligt visat att deras mål är att tvinga den främmande makten att dra sig tillbaka från Irak och sedan krossa den spirande demokratin i landet. Världen kan inte tillåta dem att uppnå sina mål eller genomföra sina planer, och EU:s medlemsstater har inte råd att tillåta att något sådant händer.

Kriget mot terrorismen är en global utmaning som världen ställdes inför i början av tjugohundratalet. Det är ett krig som vi måste vinna, eftersom vår motståndare inte förstår innebörden i ord som avtal, överenskommelse, kompromiss, dialog eller fred. Målet för den moderna terrorismen är att förstöra den civilisation vi lever i. Den aktuella måltavlan är Förenta staterna, men det kommer att bli Europas tur inom några månader. EU bör därför bestämma sig för att fatta gemensamma beslut som är både modiga och praktiska, eftersom det inte längre räcker att ge 200 miljoner euro i bistånd.

EU bör börja med att ta itu med den irakiska befolkningens grundläggande problem. Bland dessa finns brist på vatten, som två miljoner irakier inte har tillgång till, brist på mat – enligt den senaste FN-rapporten får ett av fyra barn inte tillräckligt med mat – brist på arbete, med en arbetslöshet på 70 procent, brist på säkerhet samt rädsla för terroristattacker. Sabotagen mot oljeledningar och andra oljeanläggningar har inneburit förluster på 11 miljarder US-dollar för Irak de senaste två åren. Detta är frågor som bör tas med på EU:s lista över prioriteringar för biståndet till Irak.

Vi får inte tillåta att vår största insats för Iraks återuppbyggnad blir tillkännagivandet att kommissionen öppnar en representation i Bagdad, eller att en grupp observatörer skickas till valet i december. Det är de vanliga irakierna som mest ser fram emot konkret hjälp. Vi måste öka vårt engagemang i Irak och detta engagemang måste organiseras bättre. Vi behöver en vision som är värdig en sammanslutning av 25 medlemsstater.

Priset för ett misslyckande skulle vara högt. Ett nederlag för de demokratiska styrkorna skulle stärka terroristernas ställning, och detta skulle få en dominoeffekt i form av en ny våg av terrorism, inte bara i Irak utan i hela världen. Fred i Irak kommer att vara en nyckel till utvecklingen av transatlantiska förbindelser och till fred i regionen som helhet. Påtryckningar måste utövas på Syrien och Iran så att dessa länder inte längre stöder terrorister där.

  Monika Beňová (PSE). – (SK) Vi har nu under en tid fått höra att vi inte skall ägna oss åt det förflutna och att det inte finns något behov av att tala om skälen till Förenta staternas och dess tillfälliga allierades invasion av Irak. Jag är ledsen, man jag håller inte alls med om detta sätt att se på saken, eftersom den tillfälliga koalition som skapades och leddes av amerikanerna invaderade en självständig stat utan att ha fått något internationellt eller rättsligt godtagbart mandat.

Mina damer och herrar, herr Straw! Historien har mycket ofta visat att mänskligheten hade kunnat undvika många misstag om den noggrant analyserat sina fel och moraliska misslyckanden. Olyckligtvis verkar vi inte kunna lära av våra egna misstag.

Herr Dimitrakopoulos! jag kan inte bara uttala ert namn utan respekterar er också som en kollega i utskottet för utrikesfrågor. Ändå kan jag inte stödja er resolution, trots att jag är medveten om hur mycket arbete ni lagt ned på den, och jag håller med Véronique De Keyser om att denna resolution utan avsnittet med våra ändringsförslag inte skulle ha någon som helst betydelse.

  Simon Coveney (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill först gratulera Giorgos Dimitrakopoulos, ett namn som har blivit välbekant för mig under de senaste månaderna. Han har arbetat ytterst hårt för att få detta betänkande rätt och sökt kompromisser från alla sidor för att skapa ett betänkande som jag tror företräder uppfattningarna och ambitionerna hos det stora flertalet i parlamentet. Det är inget lätt arbete när det gäller Irak.

En av betänkandets positiva sidor är det återkommande temat att vi alla måste blicka framåt med Irak. Vi måste koncentrera oss på vad som kan uppnås då Irak rör sig framåt in i framtiden och inte ständigt hänvisa till misstag och beslut som gjorts i det förflutna. Föredraganden har inte tillåtit att detta betänkande kapas av dem som åter vill mala debatten om grunderna för krig i Irak och legaliteten, eller avsaknaden av den, som omger det beslutet. Detta är en meningsfull debatt, men den bidrar i detta skede inte med något positivt till detta betänkande. I stället är betänkandet koncentrerat på vad EU:s roll skall och bör vara i framtiden för att bistå de nya myndigheterna i Irak. Många ärenden behandlas. Jag vill nämna tre av dem.

För det första, när det gäller politiskt stöd var jag glad att höra Elmar Brok nämna besöket av företrädare från den provisoriska nationalförsamlingen till parlamentet nyligen, och det var en välkommen händelse. De bad om bistånd, stöd och hjälp i utarbetandet av en ny grundlag i Irak, vilket jag tycker är något vi bör göra helhjärtat och entusiastiskt. I första hand måste vi se till att alla grupper deltar fullt ut i utarbetandet av den grundlagen.

För det andra, när det gäller säkerhet bör vi inte glömma att det medan vi talar finns europeiska medborgare i Irak som försöker sörja för säkerhet under svåra omständigheter. Vi måste se framåt för att se vad EU kan göra tillsammans. I det syftet välkomnar jag att vi inom en snar framtid kommer att se en EU-delegation i Bagdad. Jag välkomnar också utbildningsuppdraget för rättstatsprincipen och polisstyrkan, vilket märkbart kommer att förhöja säkerhetssituationen i Irak och den nya uppmaningen för en ny resolution från FN:s säkerhetsråd om Irak, vilken beskrivs närmare i betänkande. Det är en modig ny uppmaning.

Slutligen bör vi inte glömma våra principer om mänskliga rättigheter, särskilt med hänsyn till dödsstraffet, trots de mycket svåra och extrema omständigheter som fortsätter i Irak.

  Richard Howitt (PSE). - (EN) Herr talman! Jag välkomnar att föredraganden och ändringsförslag 12 från den socialdemokratiska gruppen lägger tonvikten på att stödja EU:s positiva engagemang för den sociala, ekonomiska och politiska återuppbyggnaden av Irak, för att valet i januari skall bli en framgång, för fördubblingen av de internationella partner för Irak som var företrädda vid Brysselkonferensen, och för vårt enade fördömande av allt våld, alla kidnappningar och alla kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Irak.

Europaparlamentets labourgrupp kan inte stödja de ändringsförslag som syftar till att återuppväcka motsättningarna från det förflutna. I det sammanhanget noterar jag att ändringsförslag 3, från gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, innebär ett försök att stryka parlamentets engagemang för att bekämpa både terrorism och spridningen av massförstörelsevapen. Alla borde rösta mot det ändringsförslaget.

Slutligen finns det en länk mellan denna debatt och nästa om utveckling. Resultatet av tjugo år under Saddam Hussein var fem miljoner irakier lidande av kronisk fattigdom, den snabbaste ökningen av barnadödlighet i något av världens länder, tillgång till rent vatten för mindre än hälften av människorna på landsbygden och 60 procent helt beroende av matutdelningar. I dag bekräftar Europaparlamentet på nytt sitt engagemang för rätten till utveckling för det irakiska folket och likaså deras rätt till fred.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Fasen efter Irakkriget kan till viss grad jämföras med perioden efter andra världskriget, även om den inte är i samma skala. Vi måste dock komma över alla våra tidigare meningsskiljaktigheter och gräl och blicka mot framtiden. Det är den enda lösningen. Vi kan inte bara tala om situationen; vi måste vidta åtgärder; vi måste vända blad. Det är därför kommissionen under de senaste två åren genom sitt stöd till återuppbyggnad har försökt bidra till att främja försoning i Irak och i världssamfundet.

Som Elmar Brok and Luisa Morgantini påpekade måste vi också se till att återanpassningen och återuppbyggnaden av Irak kommer alla irakier till godo. Det måste ske på ett allomfattande sätt. Vi måste naturligtvis se till grundlagen. Det måste vara en grundlag som ger äganderätt till irakierna, som verkligen skyddar Iraks territoriella integritet men som samtidigt tar hänsyn till förbundsmöjligheterna. Det är det enda sättet att trygga den rätta balansen mellan de olika etniska grupperna. Den måste också blicka mot framtiden och skapa ett modernt samhälle där kvinnor och religiösa samfund måste få en tillbörlig plats. Därför är grundlagen av största vikt.

Det är också mycket viktigt att bygga upp det nya Iraks institutioner. Det har varit en hel del tal om energi och handel. För att åter göra det möjligt för irakier att utveckla sig själva anser jag att det är nödvändigt med kapacitetsuppbyggnad hos ministerierna för energi och handel.

Vi stödde valet, och vi kommer att stödja det kommande valet om säkerhetssituationen tillåter det. Det är också mycket viktigt att se till den vidare utvecklingen av den irakiska polisstyrkan och domarkåren. EUJUSTLEX-uppdraget som inleddes den 1 juli kommer att vara av stor vikt och kommer förhoppningsvis att bidra märkbart. Detta omfattar utbildning av 770 polismän och medlemmar av domarkåren. Vi måste också åter fokusera på de sociala tjänsterna såsom utbildning, hälsa och sanitära förhållanden. Människor måste få leva sina liv. Nu har de bara el ett par timmar per dag, i ett klimat där temperaturen kan nå upp till 50 grader Celsius.

Vi vet hur svårt det är. Förhållandena i området är ytterst svåra. Vi är också medvetna om att genomförandet av en del saker har försenats på grund av den svåra situationen. Vi har därför fortgående diskussioner med Världsbanken, FN och irakierna själva. Det är klart att huvudansvaret ligger på dem, men vi måste ge dem allt vårt stöd.

Jag håller med om att det är mycket viktigt att världssamfundet uppmanar Iraks grannar att anta samma linje, att sträva mot försoning och enhet i Irak. Det är det tydliga budskap vi gav vid den internationella konferensen.

Vi stöder WTO:s förslag om Irak. Handels- och samarbetsavtal kunde vara nästa steg som blir föremål för förhandlingar med irakierna. Det finns en möjlighet för dem att – på ett nytt sätt – bygga på den aktuella situationen där vi förser dem med bistånd, men detta måste ske på ett mycket mer välordnat sätt.

Jag är mycket tacksam för Europaparlamentets stöd. Jag gratulerar Giorgos Dimitrakopoulos till det utmärkta arbete han har gjort. Ni ser, jag kan lära mig och kommer att göra bättre ifrån mig nästa gång.

  Jack Straw, rådets ordförande. - (EN) Herr talman! Får jag genom er tacka alla parlamentsledamöter för en mycket konstruktiv debatt som också har varit mycket intressant för mig. I en bemärkelse är det naturligtvis riktigt att säga att man inte kan diskutera framtiden utan att förstå det förflutna, och det finns olika analyser av det förflutna. Jag råkar tycka att kriget var berättigat vid den tidpunkten. Jag tycker fortfarande det. Jag respekterar dem som är av en annan åsikt.

Jag vill dock säga detta: vi kan tvista – och vi kommer att tvista länge – om det militära ingripandets legitimitet, men tvista inte om legitimiteten för vad som är en demokratiskt vald irakisk regering är ni snälla. En del talare ifrågasatte den nuvarande regeringens legitimitet. Med all respekt, det är fel. Valet som ägde rum den 30 januari ägde rum under ett FN-mandat, under intensiv internationell granskning. Det var rättvisa val: 8,6 miljoner irakier röstade, och de åstadkom en representativ församling som nu har direktiv från FN för att lägga fram ett förslag till en grundlag i augusti och få det ratificerat genom en folkomröstning i oktober för att ytterligare val som skall leda till en mer permanent nationell regering skall kunna hållas i december. Jag menar att det är hela världssamfundets ansvar att till stöd för det enhälliga FN-mandatet se till att denna process fungerar och fungerar effektivt. Jag är djupt tacksam mot kommissionen och parlamentet för det stöd de ger i den processen.

Ja, situationen i Irak är i dag allvarlig. Ja, för många dödas, men jag vill påminna dem som bara beskrev det som ett sorts legitimt motstånd om att den överväldigande majoriteten av offren för denna terrorism inte är koalitionsstyrkorna, de är vanliga irakier. Jag vill också påminna kolleger här om att det i många – inte alla – områden i Irak råder en ansenlig grad av normalitet. Det har varit få incidenter där. Varför? Därför att terrorismen har besegrats där. Där situationen är onormal är det på grund av terrorism. Jag är inte naiv. Jag godtar att där denna nivå av terrorism finns måste det finnas en politisk process för att försöka göra människor delaktiga likaväl som en omedelbar reaktion för säkerheten. Det är djupt beklagligt att de flesta sunnimuslimer beslutade att inte delta i valet i januari.

Vad som har hänt sedan dess är – och kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner och jag träffade företrädare för den sunnimuslimska gruppen och diskuterade saken med medlemmar ur den shiamuslimska och kurdiska gruppen – att den irakiska regeringen har ansträngt sig för att göra sunnimuslimer delaktiga. Det har varit svårt, men för bara två dagar sedan beslutade nationalförsamlingen att bekräfta 15 sunnimuslimska företrädare i den konstitutionella kommissionen. Det är av djupgående betydelse, ett första steg för att nå ut till den sunnimuslimska gruppen. Andra steg måste också tas, så att man i slutändan får ett Irak som företräder alla grupper.

Den andra sak jag vill säga är att vilken opinionsanalys som helst i Irak tyder på att trots våldet i dag föredrar de flesta irakier det som har hänt och det som händer i dag framför det som pågick förut. Och ja, det fanns terrorism före kriget: det var statsterrorism som ledde till hundratusentals vanliga irakiers död. Och nej, hundratusentals har inte dödats sedan kriget, ungefär tjugotusen har dödats. Det är för många, men nu kan irakierna åtminstone blicka framåt mot en demokratisk, fredlig framtid där de kontrollerar sitt öde, vilket de aldrig kunde under Saddam.

Situationen Irak har varit föremål för dispyter inom Europa liksom på annat håll. Med tanke på detta välkomnar vi i hög grad det mycket konstruktiva tillvägagångssätt som Giorgos Dimitrakopoulos och hans utskott haft. Jag tackar er så mycket för det. Jag vet att det på grund av de vitt spridda åsikterna var en mycket svår uppgift att på ett meningsfullt sätt koppla samman dessa och åtgärder för framtiden. Det illustreras väl av dagens debatt. Jag är tacksam mot Giorgos Dimitrakopoulos och också mot kommissionen.

Vi i ordförandeskapet kommer för vår del att göra allt vi kan under de kommande sex månaderna för att aktivt stödja Europeiska unionens arbete, och likaså acceptera vårt eget ansvar i Irak som en av koalitionens medlemmar.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum kl. 12.00 i dag.

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

3. Afrika, globalisering, fattigdom

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om

- rådets och kommissionens uttalanden om Afrika och globaliseringens brister,

- den muntliga frågan till rådet från Luisa Morgantini för utskottet för utveckling: ”Allmän uppmaning till kamp mot fattigdom: Förpassa fattigdomen till historien” (B6-0248/2005)

- och den muntliga frågan till kommissionen från Luisa Morgantini för utskottet för utveckling: ”Allmän uppmaning till kamp mot fattigdom: Förpassa fattigdomen till historien” (B6-0249/2005).

  Jack Straw, rådets ordförande. (EN) Herr talman! För andra gången denna förmiddag vill jag säga vilken ära det är att tala inför Europaparlamentet. Jag sätter stort värde på den dialog jag har kunnat föra med parlamentet och dess utskott, inte bara under de senaste fyra åren som Förenade kungarikets utrikesminister utan också som dess inrikesminister de fyra åren dessförinnan. Faktum är att jag har suttit i den brittiska regeringen tillräckligt länge för att minnas vårt förra ordförandeskap för sju och ett halvt år sedan, då jag hade förmånen att tjänstgöra som ordförande i rådet (rättsliga och inrikes frågor).

Jag vill också berömma parlamentet för initiativet i dag att stödja kampanjen ”Förpassa fattigdomen till historien”. Detta vittnar om ert starka engagemang för den globala utvecklingen under vad som är ett mycket viktigt år för Afrika och världens fattigaste länder.

Luisa Morgantini har överlämnat några detaljerade frågor till mig. Jag har redan skickat henne ett utförligt svar på frågorna och skall se till att de blir tillgängliga för en större publik. I mitt tal kommer jag att beröra flera av de punkter hon tog upp.

Under de senaste månaderna har rubrikerna i Europa ofta handlat om osämja och svårigheter. Väljarna i två av de ursprungliga medlemsstaterna har riktat strålkastarljuset mot frågor som är av stor vikt för alla EU-medborgare. Hur kan Europeiska unionen bättre erbjuda dem det välstånd och den säkerhet som vi alla söker i en snabbföränderlig värld?

Några av svaren på den frågan har koppling till Europeiska unionens inre politik, bland annat den framtida finansieringen. Förenade kungariket tar, som Tony Blair sade till parlamentet för bara två veckor sedan, sitt ansvar som EU:s ordförandeland på största allvar. Vi kommer att arbeta hårt för att nå en uppgörelse om budgetplanen före årsskiftet. Samtidigt kommer vi att försöka föra en bredare diskussion om EU:s framtida riktning och prioriteringar på ett öppet och inkluderande sätt med respekt för de olika synpunkter som finns företrädda här i parlamentet och bland EU:s regeringar och medborgare. Men för att kunna visa full lyhördhet för människors förhoppningar och farhågor inför framtiden är det precis lika viktigt att EU agerar starkare också i övriga världen. En av de senaste årens mest slående utvecklingslinjer är hur mycket vi inom Europeiska unionen redan har gjort för att möta den utmaningen, med mycket bred enighet.

För några år sedan fanns stor splittring mellan Europas länder, vilket den föregående diskussionen om Irak påminde oss om. Men i dag vidtar vi kraftfulla gemensamma åtgärder för att verka för fred i Mellanöstern, Sudan och Demokratiska republiken Kongo. Vi har ett omfattande program för förbindelser med det nya Irak. Vi leder det internationella samfundet i de svåra men nödvändiga förhandlingarna med Iran.

Samma sak gäller säkerhet och försvar. För bara några år sedan kretsade diskussionen om den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken kring lokaler och personal för ett litet planeringskontor i en förort till Bryssel. Men i dag arbetar en EU-styrka tillsammans med Nato ute på fältet i Bosnien. EU:s beskickningar där och i Makedonien utbildar poliser. Vi utbildar också polis och domare i Irak. Vi har två EU-uppdrag i Demokratiska republiken Kongo. Vi stöder Afrikanska unionens styrkor i Sudan.

I dag är Europeiska säkerhets- och försvarspolitiken således inte bara text: den gör en verklig skillnad för tusentals människor runtom i världen. Jag vill att Förenade kungarikets ordförandeskap – och de närmast kommande åren – skall bli en tid då vi kan bygga vidare på dessa framsteg och ytterligare stärka Europeiska unionens inflytande och makt som en god kraft i världen. Ingenstans är detta viktigare än i Afrika. Afrika är i dag fattigare än för 25 år sedan. Halva befolkningen söder om Sahara lever på mindre än en dollar om dagen. Afrikas andel av världshandeln är en tredjedel så stor som 1980. Den samlade nationalinkomsten för de afrikanska länderna söder om Sahara är mindre än vad den utvecklade världen – EU, Förenta staterna, Japan och några länder till – lägger på subventioner till jordbruket. Ett avgörande genombrott krävs om vi skall kunna uppnå millennieutvecklingsmålen. Med nuvarande takt kommer det att ta mer än 100 år för Afrika söder om Sahara att uppnå målen för grundskoleutbildning eller minskad spädbarnsdödlighet. För tre av målen – svält, fattigdom och hygien – blir läget i Afrika söder om Sahara värre för varje dag.

Samtidigt är den förväntade medellivslängden i Afrika i dagsläget bara 42 år, lägre än åldern på de flesta i detta parlament. I vissa afrikanska länder förutspås medellivslängden sjunka till under 30 inom fem års tid. 20 miljoner afrikaner har redan dött i aids, som nu är kontinentens största dödsorsak. Tre fjärdedelar av världens hiv-smittade finns i Afrika.

Nelson Mandela har sagt: ”I likhet med slaveri och apartheid är fattigdomen ingenting naturligt. Den har skapats av människan och kan övervinnas och utplånas genom människors handling.” Mandela hade rätt. Afrika har bara alltför många exempel på hur människors handlande hindrar andra människor från att skapa bättre liv för sig själva.

I Darfur har den regeringsstödda milisen dödat många tusen människor – så som min kollega och vän Hilary Benn, Storbritanniens minister för internationell utveckling, och jag själv har sett med egna ögon. Miljontals har tvingats fly från sina hem.

I Zimbabwe har regeringen redan trampat på demokratin och grundläggande mänskliga rättigheter samt ruinerat en ekonomi som hörde till de starkaste i hela Afrika. Zimbabwes regering har nu gått till attack mot landets fattigaste och mest utsatta och fördrivit hundratusentals från deras hem samt förstört deras försörjningsmöjligheter. Zimbabwes problem består inte i någon egentlig brist på resurser eller i klimatet utan i ett mycket dåligt styre. Europeiska unionen har gjort rätt i att tydligt signalera att den zimbabwiska regeringens beteende är fullkomligt oacceptabelt. Det har vi gjort genom nya utvidgade och restriktiva åtgärder mot Mugabe-regimen och genom att kraftfullt fördöma de senaste övergreppen.

Mitt i all denna dysterhet bör vi dock komma ihåg att bilden av Afrika är betydligt mer sammansatt än den först verkar. På 1970-talet kunde man räkna Afrikas demokratier på ena handens fingrar och fortfarande få två över: det fanns tre stycken. I dag finns fler än 30 demokratiskt valda regeringar på kontinenten.

För bara några år sedan pågick en rad väpnade konflikter i Afrika, men i dag håller varaktig fred på att slå rot i länder som Burundi, Liberia, Sierra Leone och Angola. Afrikanska enhetsorganisationen brukade plädera för icke-inblandning i medlemsländernas interna angelägenheter. Dess efterträdare, Afrikanska unionen, grundar sig inte på icke-inblandning utan tvärtom på engagemang. Den hämtar inspiration från vad Europeiska unionen har lyckats åstadkomma i en världsdel som själv en gång kännetecknades, inte av den fred och stabilitet vi nu åtnjuter, utan av konflikt, krig och blodspillan.

Genom det nya partnerskapet för Afrikas utveckling (Nepad) har Afrikas ledare samtyckt till en process för inbördes utvärdering som många regeringar i världens utvecklade länder, många regeringar i Europa, skulle uppfatta som obehagligt närgången. Det ekonomiska tillståndet i Afrika är inte heller lika entydigt negativt som det ibland framstår. Vissa länder, till exempel Moçambique och Etiopien, har lyckats åstadkomma en tillväxt på runt 7 procent, vilket är tillräckligt för att befria stora delar av befolkningen ur fattigdomen.

Kontinenten har enorma resurser, både fysiska tillgångar och humankapital, och dessa positiva faktorer borde ge oss verklig anledning att hoppas. Afrikanerna vill ha en bättre framtid, och vi i Europa, med våra internationella samarbetspartner, måste fortsätta ge det stöd som krävs för att reformer skall kunna få fäste i Afrika och i sin tur bidra till att hjälpa afrikanerna att förbättra sin situation.

Sålunda har vi gjort detta år till ett handlingens år, och vi har redan åstadkommit en hel del. Europeiska rådets möte i förra månaden är just nu känt för oenigheten om Europeiska unionens budget, men jag tror att våra barn bättre kommer att minnas det som rådsmötet där man beslöt att fördubbla EU:s bistånd till Afrika under de kommande fem åren. Detta var det bestående resultatet av rådsmötet, och med lite tur och ansträngning kan de tillfälliga problemen med EU:s budget bli just tillfälliga.

Vi är också beslutna att förbättra samordningen av biståndet och göra det effektivare genom att bygga vidare på överenskommelserna från OECD-mötet i Paris i våras. Vi måste se till att biståndet inte förvärrar ett dåligt styre och gör de korrumperade rikare, utan att det i stället används till att höja det politiska styrets standard och hjälpa de fattigaste, för vilka biståndet är avsett.

G8 har enats om att efterskänka 100 procent av alla kraftigt skuldsatta fattiga länders skulder, och G8-ländernas ledare som samlas i dag i Gleneagles och sammanträder i dag och i morgon kommer att diskutera ytterligare stöd. Vid Förenta nationernas toppmöte i september kommer vi att se över millennieutvecklingsmålen och stärka det internationella arbetet för att uppnå dem. Vi har dock mer att göra. Under vårt ordförandeskap kommer Förenade kungariket att arbeta för att ta fram en europeisk strategi till stöd för framgångsrik utveckling i Afrika. Strategin måste vara heltäckande och ambitiös; den bör omfatta mer än bara ekonomiskt stöd och visa hur Afrika kommer att investera i människor, i gott styre, i tillväxt, fred och säkerhet. Som ett led i denna strategi måste vi ge världens fattigaste länder bättre tillgång till de utvecklade marknaderna, så att utvecklingsagendan från Doha kan bli verklighet. Vi bör börja med detta vid mötet i Hongkong i december.

Europeiska unionen, Förenta staterna och andra rika länder måste leva upp till sina åtaganden om att avskaffa exportstödet och göra detta enligt en tydlig och explicit tidtabell. Vi måste också inse den centrala vikten av fred och stabilitet i Afrika. Redan nu har säkerheten ökat för tusentals flyktingar i Darfur. Varför? Jo, tack vare att Europeiska unionens fredsbevarande resurs bidragit till finansieringen av Afrikanska unionens uppdrag där. Genom denna resurs kan vi öka vårt stöd ytterligare genom att stödja Afrikanska unionen och organisationer som Västafrikanska staters ekonomiska gemenskap (Ecowas), som själv har spelat en så viktig roll för att bekämpa konflikterna i Västafrika.

Den fredsbevarande resursen har verkligen varit framgångsrik, men pengarna den tilldelats håller nu på att ta slut, och vi måste enas om adekvat finansiering på lång sikt. Precis som de afrikanska ledarna själva har insett kan Europa bidra genom att främja ett bättre och mer demokratiskt styrelseskick i Afrika.

För att återknyta till frågan om Zimbabwe välkomnar jag Europaparlamentets förslag till åtgärder i samband med de allmänna valen och ett rigoröst genomförande av Europeiska unionens sanktioner. Den gemensamma parlamentariska AVS-EG-församlingen har gett sitt kraftfulla stöd till bättre styre i de afrikanska staterna, liksom i staterna i Västindien och Stilla havet. Enligt Cotonouavtalet har vi rätt att dra in bistånd i de värsta fallen. Vi bör inte bara vara beredda att utnyttja den möjligheten, utan enligt min mening också vara betydligt mer proaktiva i övervakningen av framsteg för demokrati och styrelseskick. Det är människorna som har mest att vinna på demokrati och bättre styrelseskick, det vanliga folket i Afrikas AVS-länder, som själva vill att vi skall använda oss av dessa mekanismer inom avtal som Cotonouavtalet.

De stora Live 8-konserterna som hölls runtom i Europa och världen i helgen genljuder fortfarande i våra öron. Konserterna och det bredare intresse som G8-mötet i Gleneagles genererat har såväl i Afrika som i Europa och övriga utvecklade länder lett till kraftigt ökade förväntningar på att biståndet till Afrika skall fungera den här gången. Låt oss hoppas att så blir fallet. Låt oss hoppas att de utvecklade länderna faktiskt ger det bistånd de lovar, men låt oss också inse en sak: processen kan bara fungera om styrelseskicket i Afrika förbättras och korruptionen där begränsas.

Europeiska unionen har tre viktiga tillgångar att utnyttja i vårt arbete i Afrika och övriga världen. Den första är EU:s inneboende makt och inflytande. När vi talar med en röst kan vi sätta den internationella dagordningen. Det gör vi för världshandeln, men jag har också sett exempel på det i mitt samarbete med Javier Solana, med Joschka Fischer och nu med Philippe Douste-Blazy i arbetet med den knepiga Iranfrågan. Europeiska unionen har en fantastisk styrka när den är enad. Styrkan vi har är styrkan i våra internationella förbindelser. Det finns knappast något enda land i världen som inte har något speciellt historiskt eller vänskapligt band till någon av Europeiska unionens medlemsstater. Den senaste utvidgningen i maj förra året utvidgade detta nät av partnerskap och tillit ytterligare, och vår globala räckvidd speglas i detta parlament och ert starka internationella engagemang.

EU bygger i dag upp starkare förbindelser med grannländer som Ryssland och nya strategiska partner som Kina och Indien, som kommer att hålla mycket viktiga toppmöten med EU under vårt ordförandeskap. Självklart får vi större inflytande över dessa strategiska partner om vi agerar samfällt.

Vår tredje och kanske viktigaste tillgång är styrkan hos Europeiska unionens värden. Mjuk makt har på utrikespolitikens område definierats som att få andra att vilja samma sak som man själv. Europeiska unionens utvidgning är ett av de mest slående och kraftfulla exemplen på mjuk makt i praktiken. Den magnetiska dragningskraften hos EU:s framgång och dess värderingar och institutioner har bidragit till att omvandla först södra och sedan centrala och östra Europa, och utsikterna till EU-medlemskap sprider nu reform och stabilitet till Turkiet och västra Balkan.

Kanske finns det andra här som känner till västra Balkan bättre än jag, men alla vi som känner till västra Balkan vet att det enda som i praktiken bidrar till att skjuta dessa splittrade samhällen i en riktning mot fred och säkerhet är Europeiska unionen, dess värden och dess styrka. Mötet i Europeiska unionens råd i juni poängterade detta genom att på nytt bekräfta föresatsen att EU fullt ut skall genomföra sina nuvarande åtaganden för utvidgningen, bland annat genom att inleda förhandlingar med Turkiet den 3 oktober.

Vår grannskapspolitik bidrar samtidigt till att främja våra värderingar längre österut och söderut, bland annat i Ukraina och Medelhavsländerna, som vi också kommer att bjuda in till toppmöten under det brittiska ordförandeskapet. Dessa värden är grundvalen för de transatlantiska förbindelserna, världens största allians av liberala demokratier, som är avgörande för att bemöta framtidens globala utmaningar, från terrorism och kärnvapenspridning till fattigdom och klimatförändring.

Dessa tillgångar – vår egen styrka, våra internationella förbindelser och kraften hos våra värden – gör att Europeiska unionen i dag har ännu större potential att stärka sin ställning som en god kraft runtom i världen. Jag ser fram emot att samarbeta med er för att uppnå det målet under vårt ordförandeskap.

(Applåder)

  Louis Michel, kommissionen. (FR) Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! När jag bad att få ansvar för området utveckling och humanitär hjälp visste jag att Afrika skulle stå i centrum för mina handlingar och mitt engagemang.

Mitt engagemang stimuleras av känslor av indignation och av tvingande nödvändigheter: än i dag är Afrika avskuret från världen, befinner sig i utkanten av vårt samvete och är avskilt från globaliseringens fördelar.

Mitt engagemang kommer också ur en medvetenhet om att sammanhanget har förändrats och att vi nu har en möjlighet, utan tvekan en unik möjlighet, att göra Afrika till en mer välmående, stabil och bättre styrd kontinent. I detta sammanhang kan och måste Europa göra något, mot bakgrund av att det nu är möjligt att skapa gynnsamma förhållanden för att utrota fattigdomen och att det inte längre finns någon ursäkt för att inte göra det.

Afrika har förändrats. Afrikanerna själva har beslutat sig för att vända ödet ryggen och ta framtiden i sina egna händer. Afrikanska unionens kraftfulla och imponerande åtgärder i Darfur, Togo och Elfenbenskusten, till exempel, har givit en ny dimension till principen om att afrikanska kriser måste få afrikanska lösningar. Dessa åtgärder, som är baserade på stabila regionala organisationer, skapar hittills oanade utsikter till fred, stabilitet och säkerhet. Vidare stöds Afrikanska unionen av ett starkt ledarskap som nu håller på att utarbeta en lovande vision.

Om Afrika har förändrats har EU också förändrats. EU håller alltmer på att etablera sig som talesman för en värld som har en större känsla för solidaritet och rättvisa och för ett system som är mer multilateralt. I år, 2005, utvecklingsåret, måste EU göra sin röst hörd som världens största givare av utvecklingshjälp, och som sådan kan man påverka världssamfundet att vidta konkreta, frivilliga åtgärder och på så sätt förhindra att millennieutvecklingsmålen snart blir synonyma med brutna löften. Jag konstaterar också med glädje att Europeiska rådet – som just sades – har följt kommissionens förslag, vilket helt klart kommer att göra det möjligt att fördubbla det offentliga utvecklingsstödet till 2015 och att fördubbla stödet till Afrika till 2010.

Slutligen har världen förändrats. De senaste årens händelser har visat oss i vilken utsträckning sönderfallande stater kan vara en källa till instabilitet och skapa fristäder för terrorister och brottslingar. Den intensifierade globaliseringen på alla nivåer innebär också att en intensifiering av solidariteten blir oumbärlig. Jag ser nu utvecklingspolitiken som nyckelverktyget för att ge globaliseringen ett mänskligt ansikte. Jag kan i vilket fall som helst inte se något bättre verktyg. Globaliseringen har den särskilda egenskapen att den inte uppstår, som vissa vill att vi skall tro, genom ett politiskt beslut som fattas i det fördolda i något mörkt hörn. Globaliseringen har inte iscensatts; den är en spontan process som välkomnas av vissa och fruktas av andra, men – och här ligger problemet – som ingen nationell eller internationell myndighet har direkt kontroll över. Jag är naturligtvis en av dem som tror att den kan ge ett stort bidrag och att den under alla förhållanden ger större fördelar än nackdelar.

Vi måste naturligtvis besvara den intensifierade globaliseringen på alla nivåer med en intensifierad solidaritet på alla nivåer. Vad kan globaliseringen när allt kommer omkring göra för människor som inte har tillgång till vatten, för unga människor som inte har tillgång till utbildning, för barn som dör av sjukdomar som vi skulle kunna bota? Även om det finns de som drömmer om en återgång till modeller som dessvärre ger en viss déjà vu-känsla tror jag att det skulle vara fel att tro att människor inte vill ha globalisering eller att de vill vrida klockan tillbaka. Det vi som européer vill ha är en globalisering som kommer alla till godo, som ger en positiv effekt för hela mänskligheten, utan undantag. I detta sammanhang finns det inget som är mer angeläget än att se till att globaliseringen kan fungera i Afrika och för Afrika.

Det är onekligen så att marknadens liberalisering bara är av godo när staten har möjlighet att skapa regler för att stävja missbruk och främja det allmänna bästa. Som ni vet måste regeringarna garantera makroekonomiska ramar för att kunna dra nytta av de möjligheter som uppstår genom globaliseringen. De måste också skapa effektiva och förutsägbara förutsättningar för dessa makroekonomiska ramar och måste naturligtvis också säkerställa styret på ett sätt som främjar ekonomisk aktivitet. De måste också uppmuntra och stödja ett vaksamt civilsamhälle som garanterar en rättvis och balanserad omfördelning av välstånd och andra tjänster, till exempel tillgång till rättsväsende, administration, sjukvård och utbildning. Ur detta perspektiv, och särskilt i fråga om Afrika, anser jag att särskilda insatser måste inriktas på främjande av jämställdhet mellan män och kvinnor.

Av alla dessa skäl tror jag att det skulle vara värdefullt att utforma en gemensam europeisk strategi, inte bara för utveckling utan också för Afrika, en strategi som gör det möjligt att hantera den nya geopolitiska situationen i Afrika, en strategi som vi vill utforma tillsammans med våra afrikanska samarbetspartner för att kunna utnyttja denna nya drivkraft på global nivå. Det har sagts att Afrikanska unionen mycket snabbt har blivit en viktig politisk förhandlingspart och en veritabel drivkraft bakom kontinentens förändring.

Samtidigt tror jag att det är viktigt att betona att denna konstruktion inte klarar sig själv. Huset Afrikanska unionen måste uppföras på stabila regionala byggstenar. Ingen integration av kontinenten kan ske utan en regional organisation som är stark, ambitiös och erkänd. Ett ambitiöst politiskt partnerskap mellan Europeiska unionen och Afrikanska unionen är därför mer nödvändigt än någonsin tidigare. Vad bör detta partnerskap vara baserat på? Jag har inget uttömmande svar, men skall i alla fall försöka föreslå fyra vägar som vi skulle kunna utforska tillsammans. Som ni vet kommer jag vid årets slut att lägga fram inte bara ett uttalande om utveckling och en uppdatering av utvecklingspolitiken som vi naturligtvis kommer att ha debatterat och kommer att debattera tillsammans, utan också en verklig helhetsplan för Afrika.

Det första området är styrelsesätt. Ingen tycker naturligtvis något annat än att styrelsesättet är av primär betydelse. Det har sagts att Afrika inte är fattigt; det styrs tyvärr dåligt. Det börjar dock röra på sig i Afrika. Arbete för att förbättra styrelsesättet pågår på olika nivåer. De senaste fem åren har val med flera partier hållits i över två tredjedelar av länderna söder om Sahara, vissa av dem friare och rättvisare än andra, och flera regeringsskiften har skett demokratiskt och fredligt: helt nyligen hölls val i Burundi. Jag hoppas att vi också kommer att få se betydande framsteg i mars i Demokratiska republiken Kongo. Jag vill också påminna er om att 23 afrikanska länder har ratificerat stadgan för inrättandet av Internationella brottmålsdomstolen. Detta är värt att notera då vissa demokratiska västländer ännu inte har gjort det. Det mest slående under de senaste åren är att Afrika självt har nått fram till en vision, ett mål och principer. När det gäller styrelsesättet innebär det faktum att frågan behandlas inom institutionen Afrikanska unionen och kommer till uttryck i visionen för NEPAD en brytning med det förflutna och det förflutnas metoder. Denna vision och dessa principer har inte bara varit avsiktsförklaringar, eftersom den afrikanska mekanismen för gemensam granskning hädanefter ger Afrika ett unikt verktyg för ett stöd till afrikaner från afrikaner. Denna mekanism förtjänar vårt fulla stöd.

Det andra området är infrastruktur och nät. Vi är alla överens om att det utan transafrikanska nät och utan infrastruktur inte kan ske någon utveckling. EU självt är ett exempel på det. Europeiska unionen har visat hur relevant detta är. Det är av avgörande betydelse att intensifiera de nuvarande ansträngningarna för att förbättra och säkerställa hållbarheten hos infrastrukturnäten, både för att skynda på tillväxten och för att främja handeln. Det är därför kommissionen föreslår att en plan utarbetas för ett europeisk-afrikanskt partnerskap på området infrastruktur och nät. Genom detta partnerskap skall vi stödja utvecklingen av transafrikanska nät som är grundläggande för kontakter och spridning av kunskap över hela kontinenten, transeuropeiska telekommunikationsnät, järnvägar, flyglinjer och infrastruktur för att förbättra tillgängligheten, vilket också är mycket viktigt: hamnar, flygplatser, farbara vattenvägar, allt som rör energi och vatten.

Parallellt med detta partnerskap på infrastrukturområdet måste vi också bryta ny mark i fråga om finansieringsmekanismer, baserade på deltagande av den privata sektorn och andra sponsorer. Jag skall återkomma till detta när jag gör mitt uttalande om EUF om några månader.

Det tredje området är naturligtvis handeln. Alla berörda parter inser handelns centrala roll för den ekonomiska tillväxten. Afrikas andel av den globala exporten har minskat med nästan 60 procent, vilket motsvarar en förlust på 70 miljarder US-dollar per år, eller 21 procent av regionens BNP, eller mer än fem gånger de 13 miljarder US-dollar som Afrika varje år får i utvecklingshjälp. Vi måste absolut vända denna utveckling. Som ni vet håller vi för närvarande på att förhandla fram avtal om ekonomiskt partnerskap med sex regioner, av vilka fyra finns i Afrika söder om Sahara. Peter Mandelson, kommissionsledamot med ansvar för handel, förhandlar om dessa avtal. Det råder ingen tvekan om att detta är den mest ambitiösa förhandling om handelsfrågor som någonsin ägt rum mellan länderna i norr och de i söder. För första gången ger Europeiska unionen ekonomiskt stöd till sina partners förhandlingsdelegationer. För första gången förhandlas handelsavtal fram med våra partners utveckling som enda mål. För första gången baseras dessa avtal på våra partners regionala integrering, och för första gången kan vårt ekonomiska och tekniska samarbete användas för reformer, budgetstöd, åtgärder för att förbättra kapaciteten för resurstillväxt och uppbyggnad av en attraktiv miljö för investeringar och handel.

Det sista området är så kulturen. Kultur är en nyckeldimension av utveckling, och den har enligt min åsikt hittills alltför ofta glömts bort. Den är dock av avgörande betydelse. Kulturen är ett folks själ och hjärta. Den bestämmer hur ett samhälle fungerar och därmed också dess ekonomiska struktur. Därför framstår det för mig som om vi måste beakta Afrikas särskilda samhälleliga och kulturella identitet om vi skall kunna vara säkra på att vår utvecklingshjälp är förankrad i den konkreta verkligheten, och om vi skall kunna göra hjälpen mer effektiv.

Jag skall avsluta, herr talman, genom att ta upp ett antal frågor som det skulle vara önskvärt att debattera. Jag har hört att vissa talat om sanktioner. Jag anser att sanktioner är riktiga bara om de drabbar de människor som är ansvariga. Jag tror däremot inte på sanktioner när de drabbar hela befolkningen direkt eller indirekt. Det skulle vara lämpligt att debattera detta.

Jag tror att vi också behöver diskutera den välkända frågan om ”ownership” eller lokal förankring. Hur kan vi på bästa sätt se till att människor själva börjar ta ansvar för sin framtid och utveckling? Lokal förankring går hand i hand med principen om hållbarhet. Hur kan vi se till att pågående program och projekt får fortsatt effekt även när aktörer utifrån lämnar området? Det finns också ett val mellan att prioritera budgetstöd på olika villkor och att ge stöd via projekt. Denna fråga kommer utan tvekan att debatteras vid årets slut, tillsammans med frågor om konsekvens och samordning.

Herr talman, mina damer och herrar! Jag har snabbt skisserat utgångspunkterna för att vi skall kunna bringa klarhet i frågor som är lika omfattande och viktiga som den benämning ni givit dem på föredragningslistan. Vi kommer naturligtvis att få möjlighet att komma tillbaka till dessa frågor före årets slut i samband med den nya politiken och inriktningen på Afrika. Jag skulle för min del vilja uttrycka optimism. Jag är optimistisk först och främst därför att ett antal gynnsamma omständigheter har sammanfallit. Det brittiska ordförandeskapet har till exempel placerat Afrika högst upp på Europeiska unionens dagordning och högst upp på G8-gruppens dagordning, och ett starkt samförstånd håller nu på att växa fram om att vi inte kommer att uppnå millenniemålen globalt eller individuellt om vi inte snabbt gör en enorm insats för Afrika. Jag vill påstå att vi måste göra mer, vi måste göra det bättre och vi måste göra det snabbare. Vi skall göra det bästa från vår sida. Jag hyser inga tvivel om att Europaparlamentet noga kommer att slå vakt om dessa löften.

(Applåder)

  Luisa Morgantini (GUE/NGL), frågeställare. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja tacka Louis Michel och Jack Straw. Inom utskottet kommer vi absolut att överväga de utvärderingar och skriftliga svar som skickats till oss. Vi kommer inte bara att övervaka utan också ta initiativ till en gemensam politik.

Den 2 juli deltog jag tillsammans med hundratusentals andra i demonstrationen i Edinburgh för att göra fattigdomen till historia och rikta en uppmaning till G8-länderna om en rättvis handelspolitik, mer utvecklingshjälp, hårda kontroller av vapenförsäljning och en politik för fred och rättvisa snarare än för oändliga krig.

Demonstrationen var enorm, och bland deltagarna fanns barn, kvinnor, män, unga och gamla, alla medvetna om sina handlingar. Dessa människor är en tillgång för vår demokrati – de är röster som man bör lyssna till. Vi i Europaparlamentet har gjort det och symboliskt omgärdat kammaren med ett vitt band och bett ledamöterna att skriva under till stöd för kampanjen som organiserats av hundratals organisationer över hela världen. De insamlade underskrifterna kommer att skickas av talman Borrell till Jack Straw så att de kan överlämnas till G8-ledarna. Redan detta är en åtgärd, ett ansvarstagande.

Nelson Mandela sade i sitt uttalande riktat till G8-gruppen uttryckligen att hungern också är en hunger på rättvisa och tillade – och jag delar känslan i hans ord – att fattigdomen precis som slaveriet inte är något naturligt utan orsakas av människor och kan utrotas av människor. Han sade också att det så länge fattigdomen finns kvar inte finns någon verklig frihet. Att övervinna fattigdomen är inte en välgörenhetshandling utan en handling till försvar för rättvisan och för en grundläggande mänsklig rättighet: rätten till ett värdigt liv.

Fattigdomen är inget missöde utan resultatet av politiska och ekonomiska val på regional, nationell och internationell nivå och bör ses som olaglig. Den största skandalen är inte att det finns svält och fattigdom, utan att de finns kvar trots att vi har de mänskliga och fysiska resurserna att ta itu med dem fast och bestämt.

Detta är de avslutande orden i New York-deklarationen, underskriven av 111 regeringar som möttes under ledning av president Lula, där man anger de finansiella instrumenten för att främja utveckling, inklusive skatter, avtal och åtgärder för att bekämpa skattefusk, minska kostnaderna och öka det sociala ansvarstagandet hos företagen. Dessa är instrument som bör ses som kompletterande och som inte ersätter dem som redan finns.

Att bekämpa fattigdomen i fattiga länder, liksom i delar av de så kallade rika länderna, innebär inte bara att respektera rätten till liv. Det är det bästa vapnet mot fundamentalism, brutala konflikter och terrorism. På senare år har vi sett hur strukturanpassningsprogram, hänsynslösa privatiseringar och den brådstörtade liberaliseringen av marknader och tjänster – och med detta menar jag inte att jag är emot handel – har bidragit till att förvärra problemet med svält och fattigdom.

Jag anser att vi bör vara konsekventa i våra val och modigt och framsynt möta de motsägelser som uppkommer genom den internationella handelspolitiken. När vi talar om rättvis handel måste vi vara konsekventa. Vi får inte invadera marknaderna i afrikanska länder med våra subventionerade produkter och förstöra lokala ekonomier. Jack Straw har rätt när han säger att vi inte kan vara samarbetspartner om vi inte tar hänsyn till ojämlika villkor. Därför tror jag att vi också måste vara mycket försiktiga med reformer som exempelvis sockerreformen, som skadar utvecklingsländer. Också förslaget att koppla hjälpen till vissa villkor är ett viktigt steg som vi tar, för att skapa de villkor som krävs för ett verkligt partnerskap.

Jag hoppas att den medvetenhet som kan märkas hos folket och bland oss också kommer att visa sig vid nästa WTO-runda i Hongkong och att millenniemålen, som är ett grundläggande övergångsstadium, kan uppnås.

De ansträngningar som gjorts av Louis Michel och det luxemburgska ordförandeskapet för ministerrådet har varit positiva och har lett till en ökning av biståndet. Detta är ett stort steg som inte får underskattas, men det är ändå inte tillräckligt för att vi skall kunna uppnå våra mål. Jag hoppas att det brittiska ordförandeskapet, vars ord vittnar om så stor medvetenhet, kan göra mycket mer. De 0,7 procent som vi har hört om sedan 1970 måste till slut bli verklighet.

Det finns många andra lämpliga åtgärder utöver dessa. Exempelvis har diskussioner under en tid pågått i parlamentet om att öka anslagen till utveckling och utbildning. För att vi skall kunna utrota aids och hjälpa de sjuka behövs inte bara ökade anslag och en politik för tillgång till läkemedel, utan också kontroll över och en vision om liberalisering av läkemedelslicenser.

En annan viktig fråga är skuldavskrivning, något som efterlystes vid Afrikanska unionens möte i går. Vi har uppnått en del men det räcker inte. Vi får inte se skuldavskrivningen som en del av bokslutet för utvecklingshjälpen, som just nu i fallet Irak.

Mycket återstår ännu att göra om 2005 verkligen skall kunna bli en historisk vändpunkt i kampen mot fattigdomen. Afrika har stora resurser som vi kan utnyttja.

(Applåder)

  Maria Martens, på PPE-DE-gruppens vägnar. – (NL) Herr talman, herr Straw, kommissionsledamot Michel! Först av allt vill jag varmt gratulera organisatörerna bakom kampanjen Allmän uppmaning till kamp mot fattigdom till deras initiativ. Det är ett klokt initiativ vid en viktig tidpunkt, eftersom vi under hösten kommer att få se diskussioner inte bara inom WTO och G8-gruppen utan också om millennieutvecklingsmålen.

Fattigdomen förblir ett problem som vi inte kan leva med, och bekämpandet av den är centralt för millennieutvecklingsmålen. Som ni vet är fattigdomsproblematiken som störst i Afrika, särskilt söder om Sahara. Som föredragande för utvecklingsstrategin för Afrika är jag glad över att både kommissionsledamoten och det brittiska ordförandeskapet har valt att prioritera Afrika. Jag är också glad över det sätt på vilket de kommer att hantera frågan, som de har beskrivit i dag.

Om resolutionen skulle jag vidare vilja säga att det självklart är bra att tillföra mer medel för att bekämpa fattigdomen, men som någon sade för en stund sedan kan fattigdomen inte minskas effektivt enbart med ekonomiska medel. Det är viktigare att angripa dess orsaker, till exempel vanstyre, korruption och handelshinder.

Som jag ser det kan Europeiska unionen agera på minst två nivåer – för det första genom sina egna kontakter med de fattiga länderna och för det andra i sin egen interna politik. Katastrofhjälp kommer fortfarande att vara nödvändig ibland, men om vi vill etablera stabila samhällen måste vi i våra kontakter med de fattiga länderna koncentrera oss på att arbeta för god förvaltningssed, bygga upp kapacitet och ekonomisk delaktighet, särskilt för små och medelstora företag, liksom en sund social infrastruktur och bra utbildning och hälsovård. Vi måste koncentrera oss på att göra vår egen politik mer sammanhållen, förbättra samordningen och göra den mer effektiv.

När det gäller skuldbördan är skuldavskrivning ingen patentlösning för att bekämpa fattigdomen. Skuldavskrivning är i sig ingen garanti för utveckling, och den är heller ingen lösning på problem som korruption, frånvaro av rättsstatliga principer, brott mot mänskliga rättigheter och ekonomisk instabilitet; den kommer absolut inte heller automatiskt de allra fattigaste till godo. Till slut är det länderna själva som ansvarar för sin egen framtid. Vi kan bara ge dem en hjälpande hand, under förutsättning att något görs åt kvaliteten och effektiv …

(Talmannen avbröt talaren.)

ORDFÖRANDESKAP: MOSCOVICI
Vice talman

  Miguel Angel Martínez Martínez, på PSE-gruppens vägnar. – (ES) Herr talman! För socialisterna har utrotandet av fattigdomen i världen absolut prioritet eftersom det handlar om rättvisa och solidaritet, två värderingar som är grundläggande för vår ideologiska och politiska identitet.

Rättvisa och solidaritet är en del av vårt bidrag till den process som har lett oss in i Europeiska unionen, men i den globaliserade värld där vi måste verka kan inte rättvisa och solidaritet ses som något som bara skall komma våra medborgare och vårt territorium till godo. Det är tvärtom dags att rättvisan och solidariteten överskrider våra gränser och börjar prägla europeisk politik och åtgärder på den internationella scenen, som fastslås i konstitutionsfördraget.

Socialisterna i utskottet för utveckling är glada över två händelser som är ett svar på utskottets krav. Den första är bekräftelsen vid maj månads möte i utvecklingsrådet, där man bekräftade betydande åtaganden för att förverkliga millennieutvecklingsmålen med bibehållande av de mål som sattes upp för fem år sedan. Den andra är det brittiska ordförandeskapets prioritering av utrotandet av fattigdomen, med särskild betoning på Afrika.

Vi anser att detta är berättigat, men i vår kamp mot fattigdomen får vi inte bortse från andra delar av världen där det råder fruktansvärd misär, och där ojämlikheten är ännu större än i Afrika och också kräver prioriterade åtgärder från oss.

Genom armbandsinitiativet, genom denna debatt och genom den resolution vi skall godkänna samordnar vi våra ansträngningar med de som görs av miljontals européer i hela unionen just nu.

Vi har nyligen talat om bristen på förståelse mellan de europeiska ledarna och institutionerna och medborgarna. Denna mobilisering mot fattigdomen ger nu en utmärkt möjlighet till enighet, närmande och försoning, men vi måste vara försiktiga! Effekterna kommer bara att bli positiva om vi inte missbrukar det förtroende vi får och om vi går bortom ord och goda föresatser. När det gäller utrotandet av fattigdomen kommer vi att dömas mer efter vad vi gör i framtiden, och snarare inom en nära framtid än senare, än efter vad vi säger här och nu.

(Applåder)

  Fiona Hall, på ALDE-gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! De av oss som var i Edinburgh i lördags kan inte längre tvivla på det starka folkliga stödet för att förpassa fattigdomen till historien. Jag hoppas att G8-mötet nu i veckan skall visa lyhördhet för denna starka önskan.

Jag välkomnar Jack Straws uttalanden om Dohaagendan, men kampen mot fattigdomen kommer inte att vinnas eller förloras i toppmötessamtal mellan världens ledare, utan i de anonyma arbetsrum där statstjänstemän snickrar ihop detaljerna i handelsavtalen. Därför undrar jag om kommissionen och rådet i dag kan försäkra oss om att kampen för att förpassa fattigdomen till historien fortfarande kommer att stå högst upp på dagordningen i de kommande månadernas konkreta handelsdebatter, när varken internationella medier eller parlamentarisk granskning är på plats? När konkreta diskussioner om jordbruksproduktion, exportstöd, sockerreform, import av förädlade varor, ursprungsregler och de omtvistade avtalen om ekonomiskt partnerskap förs bakom kulisserna, kommer kommissionen och rådet då fortfarande att prioritera kampen mot fattigdomen, även om EU:s jordbrukare och storföretag bedriver intensiv lobbyverksamhet?

Vi måste gå ett steg längre än handelsavtalen och ge utvecklingsländerna stöd att bygga upp sin handelskapacitet genom sådant som mikrokrediter och bättre transportförbindelser, precis som kommissionsledamot Louis Michel nämnde, så att de fullt ut kan få tillträde till både regionala och internationella marknader. En del handelsrelaterat tekniskt stöd finns redan, exempelvis kommissionens initiativprogram för bekämpningsmedel som hjälper afrikanska bönder att leva upp till europeiska krav på livsmedelssäkerhet. Detta initiativ är dock en droppe i havet jämfört med vad som behövs.

Liberaler och demokrater har alltid framhållit vikten av att bekämpa korruption och främja gott styre. Dit hör plikten att respektera demokratiskt valda regeringar, oavsett om vi delar deras politiska ståndpunkt eller inte. Faktum är att Kommissionen för Afrika i sin rapport framhöll behovet av pragmatism och av ett handlingsprogram som inte grundar sig på ideologi utan på sunda belägg för vad som fungerar och inte.

  Marie-Hélène Aubert, på Verts/ALE-gruppens vägnar. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! För över trettio år sedan sade ekologen René Dumont att Afrika var i ett sorgligt skick. I dag står det återigen i centrum för uppmärksamheten och är i ett ännu sorgligare skick. Och ni måste nu erkänna att den dogmatiska liberaliseringen av handeln, planerna på strukturanpassning, den omfattande privatiseringen och naturligtvis de brutna löftena bara har förvärrat en situation som redan var mycket svår, särskilt till skada för utbildnings- och hälsopolitiken.

Efter att detta konstaterats måste vi i norr besvara den grundläggande frågan. Är vi beredda att totalt revidera vår utvecklingsmodell, modellen för hur vi producerar, konsumerar och förflyttar oss, och att ompröva hela organiserandet av och meningen med våra samhällen? Det vi behöver göra nu är att i både norr och söder börja lösa problem som är av lika grundläggande slag som de tre jag nu skulle vilja räkna upp för er. För det första gäller det problemet med tillgång till de energi-, olje- och gruvresurser som vi är alldeles för beroende av och som inte har främjat Afrikas utveckling. Är vi beredda, ja eller nej, att införa en helt ny energipolitik som är hållbar, rättvis och miljövänlig?

För det andra gäller det problemet med tillgång till mark och till livsmedel, med respekt för lokala landsbygdskulturer och landsbygdsterritorier. Är vi beredda att revidera vår intensiva och överindustrialiserade jordbrukspolitik, vår orättvisa och subventionerande handelspolitik, och att styra marknaden för och priset på produkter från sydliga länder på ett sådant sätt att de är lönsamma?

För det tredje gäller det problemet med tillgång till demokrati, rättstatliga principer och fred, på både lokal och global nivå. Är vi beredda att göra våra internationella organ demokratiska, att stödja demokrater i Afrika, med risk att förlora en del av den omåttliga makt som länderna i norr har över världen, en makt som symboliseras av G8-gruppen som nu sitter instängd som i en fästning i Gleneagles?

Om vi inte kan svara ett klart ja på åtminstone dessa tre frågor så kommer denna enorma medieföreställning med den givmilde vite riddaren som kommer till Afrikas hjälp att ännu en gång bara ha varit ett spel. Europeiska unionen får inte skapa besvikelse ännu en gång. Vi är nu för vår del redo att ta vårt ansvar.

  Gabriele Zimmer, på GUE/NGL-gruppens vägnar. – (DE) Herr talman! Det vi gör i dag är att säkra den mänskliga rätten till ett liv värt att leva – varken mer eller mindre.

Inför G8-toppmötet vill jag understryka de grundläggande krav som framför allt ställts av många afrikanska organisationer på att rättvis handel skall garanteras, på att de fattiga ländernas skuldkris skall få ett slut, på att långt större resurser skall göras tillgängliga för bistånd och på att man skall se till att detta bistånd är av högsta kvalitet. Europeiska unionen måste se sig som adressat för dessa krav och måste konsekvent strida för en rättvis ekonomisk världsordning.

Jag skulle vilja att man utreder i vilken utsträckning offentligt utvecklingsbistånd och partnerskapsavtal utgör ett slags utvecklingshjälp för stora europeiska företag. Innan EU:s toppmöte om utvecklingspolitiken startar vill vi ha ett svar på frågan om hur EU tänker se till att industrin inte får något stöd av så skandalöst slag.

  Nigel Farage, på IND/DEM-gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Det brittiska ordförandeskapet, kommissionen, parlamentets talman, Bob Geldof – alla talar om det. Och alla dunkar vi oss själva i ryggen; det råder en allmän självbelåtenhet över att vi skänker mer pengar till Afrika, som om pengar på något sätt skulle lösa hela problemet. Men jag är rädd att jag fortfarande är något av en cyniker, och som jag ser det innebär bistånd att fattiga människor i rika länder ger pengar till rika människor i fattiga länder. Faktum är att jag tycker att stämningen här när vi debatterat frågan, både i måndags och i dag, har präglats av grovt hyckleri: samtidigt har vi den gemensamma jordbrukspolitiken, samtidigt har vi de höga importtullarna på jordbruksprodukter och samtidigt har vi sockerordningen och systemet med exportkrediter.

Jag vet att Tony Blair vill reformera den gemensamma jordbrukspolitiken. Jag misstänker att det kommer att bli en svår uppgift för honom, men det finns en sak som det brittiska ordförandeskapet skulle kunna göra under de närmaste sex månaderna för att verkligen hjälpa Afrika. Vi har lagt mer än 2 miljarder euro av skattebetalarnas pengar på att muta fattiga svarta afrikanska regeringar att släppa in den spanska fiskeflottan. Detta har fått katastrofala följder för miljön, vi har tagit ifrån tiotusentals fattiga svarta afrikaner i ursprungsbefolkningen deras utkomst och till på köpet har vi faktiskt dödat hundratals av dem.

Jag vädjar till det brittiska ordförandeskapet att sätta stopp för dessa avskyvärda fiskeavtal med början när avtalet med Komorerna skall förnyas i september, och göra något för att faktiskt hjälpa Afrika!

  Eoin Ryan, på UEN-gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! För att citera Nelson Mandela: ”I likhet med slaveri och apartheid är fattigdomen ingenting naturligt. Den har skapats av människan och kan övervinnas och utplånas genom människors handling.” Trettiotusen barn om dagen dör som en följd av extrem fattigdom. Vi måste skärskåda oss själva och ställa frågan som är på allas läppar just nu: har jag, har vi, viljan som krävs för att förpassa fattigdomen till historien? Vi har pengarna, vi har medicinerna, vi har vetenskapen, men har vi viljan? Det är den viktigaste fråga som måste ställas här i dag.

Miljontals människor över hela världen är fångna i hård, oförsonlig fattigdom till följd av faktorer som till stor del skapats av människan: en diskutabel världshandelsordning och välmående länders krav på höga räntebetalningar på lån. Klyftan mellan rika och fattiga har aldrig varit större. Undernäring, korruption, aids, malaria, konflikter, analfabetism och tyngande skulder som redan förfallit bakbinder världens fattiga länder. Precis som kommissionsledamoten i grova drag beskrev görs framsteg i Afrika, och det måste vi komma ihåg. Men mycket mer behöver göras.

Vid G8-mötet nyligen beslöts att de fattigaste ländernas skulder till Världsbanken, Internationella valutafonden och Afrikanska utvecklingsbanken skulle skrivas av till viss del – 1 miljard US-dollar under en tioårsperiod. Det är en liten summa, men det är ett steg i rätt riktning. Oerhört mycket mer behöver dock göras. Det är absolut nödvändigt att skuldavskrivningen organiseras på ett sätt som garanterar att inte korrupta afrikanska ledare på nytt beväpnar sig för att understödja högst tvivelaktiga regimer. Vi måste se till att vi i Europa inte beväpnar dem på nytt.

Avskrivningen av samtliga skulder kan bli effektiv endast om det internationella biståndet fortsatt ligger på en godtagbar nivå. Europeiska unionen ger för närvarande mest bistånd och ligger fortfarande i frontlinjen för att säkra att samtliga millennieutvecklingsmål skall kunna uppnås, inbegripet åtagandet att ge 0,7 procent av den årliga BNP:n i bistånd. Jag uppmanar alla rika länder att bekräfta sin avsikt att uppfylla biståndsåtagandet inom en rimlig och realistisk tidsram.

Den internationella Live 8-konserten som nyligen anordnades under ledning av Bob Geldof vittnade om ett globalt stöd för att förpassa fattigdomen till historien, precis som de 200 000 människor som demonstrerade på Edinburghs gator inför G8-mötet som börjar i dag. Vi kunde se unga som gamla ge uttryck för ett mycket kraftfullt ställningstagande. Detta parlament, andra parlament och politiker anklagas ofta för att strunta i vad människor verkligen vill. Folket har sagt sitt i denna fråga, och vi måste agera – och agera bestämt.

Samtidigt som G8-mötet har inletts i Gleneagles i Skottland i dag bör vi tänka på några visdomsord som yttrats av den högt ansedde Nelson Mandela: ”[…] att bekämpa fattigdomen är ingen akt av välgörenhet. Det handlar om rättvisa. Det handlar om att skydda en grundläggande mänsklig rättighet: rätten till ett värdigt och anständigt liv.”

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag talar för socialisterna i det nya italienska socialistpartiet och som ledamot i utskottet för utveckling.

Enligt klassificeringslistorna och bedömningskriterierna i organisationer som Världsbanken, Freedom House och Transparency International har nu ett växande antal afrikanska länder ett ledarskap och ett tillräckligt gott styre för att kunna uppnå ekonomiska resultat. Vad de saknar är nödvändiga resurser.

Till och med länder som styrs relativt väl är fortfarande i realiteten fångna i fattigdomens fälla. De är för fattiga för att kunna sätta igång ekonomiska utvecklingsprocesser eller till och med uppnå grundläggande tillväxt. Med extremt lågt nationellt sparande och lika låga investeringsflöden från utlandet erbjuder de nuvarande ekonomiska villkoren i Afrika inte någon väg ut ur fattigdomen.

De rika länderna borde åta sig att dubblera sitt stöd under perioden 2005-2015 och uppnå åtminstone 0,5 procent av BNP till år 2010 och 0,7 procent till år 2015. Denna ökning kan verka väldigt liten när den jämförs med rikedomen i länderna med hög inkomst eller med militärutgifterna runt om i världen som uppgår till 900 miljarder US-dollar per år.

Det internationella systemets trovärdighet och brukbarhet står på spel. Om inte bestämda steg tas under 2005 kommer de fattiga länderna, oavsett hur väl styrda de är, inte att kunna genomföra en strategi med inriktning på att uppnå millennieutvecklingsmålen. Tilltron till det internationella samfundets löften om att bekämpa fattigdomen – som redan är svag – kommer att försvinna för gott.

  John Bowis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! I söndags firade min mor sin hundraårsdag: ett sekel som sett krig, svält och pandemier men också enorma steg framåt för vetenskaplig kunskap och förmåga. När hon var 69 lovade Världslivsmedelskonferensen en värld utan svält. När hon var 91 övergav världstoppmötet om livsmedelsförsörjning det löftet och satte i stället upp målet att bara halvera antalet till 400 miljoner fram till 2015. Nu har löftet flyttats fram till 2030. Under det gångna århundradet dödades miljontals människor i krig. De senaste 50 åren har 400 miljoner dött av svält: tre gånger så många som fallit offer i ett århundrades krig. När det gäller hälsa dog, som vi vet, 3 miljoner människor av aids 2000. Men vad vi förmodligen inte vet är att 2,9 miljoner dog av diabetes.

När vi var i Mali nyligen såg jag vad konsekvenserna blir när man inte har råd med mediciner, insulin, specialistläkare och sjuksköterskor: amputation, blindhet och för tidig död. Så många sjukdomar behandlas inte alls eller behandlas dåligt, och resultatet blir att miljontals människor blir invalidiserade med stora kostnader som följd för deras familjer och länder. Hälsa är verkligen en förutsättning för välstånd.

Dessa är utmaningarna, och svaren är kapacitetsbyggande bistånd, obundet bistånd, mikrokreditprogram för att bygga upp ekonomier från grunden, att undvika att pengar hamnar i fickorna på korrumperade myndigheter och politiker, att undvika att skapa biståndsmiljonärer, att bidra till att sätta stopp för tyranniet i länder som Zimbabwe, att undvika att slösa pengar på konsulter och topptunga välgörenhetsorganisationer samt att minska subventionerna inom EU och undanröja handelshindren för utvecklingsländerna. När vi inför nya standarder inom EU hjälper vi ofta inte utvecklingsländerna att leva upp till dessa standarder så att de kan uppfylla våra importkrav.

Ifråga om skulderna måste vi, slutligen, se till så att inte utvecklingsländerna förlorar sin kreditvärdighet. Låt oss hitta sätt att låta återbetalningen gå tillbaka till dessa länder, till millennieutvecklingsmålen, till landstrategidokumenten, så att skulderna kan bli en tillgång i stället för en börda.

  Margrietus van den Berg (PSE). – (NL) Herr talman! ”Alla tillhör världen och världen tillhör alla”, sjunger min favoritmusiker från Nederländerna, Thé Lau från The Scene, och det menar även Live 8, som sändes i 140 olika tv-kanaler. Det är nu upp till oss politiker att förändra saker och ting, och vi har sex månader på oss att göra det med Gleneagles, FN:s millennietoppmöte och Hongkong. För närvarande verkar 2015, det år som nämns i millennieutvecklingsmålen, försvinna allt längre bort. Vi hanterar inte detta på rätt sätt. Nu har vi tre möten framför oss som kan hjälpa oss att ändra riktning. Det finns fyra viktiga saker som jag anser att EU:s ordförandeskap måste göra.

För det första, som Jack Straw själv sade: ”Avskaffa exportbidragen”. Jag hoppas verkligen att han sade detta på rådets vägnar. En gratisrunda?

För det andra: avskriv skulderna under förutsättningen att vi använder resurserna till utveckling, men inte från redan befintliga biståndsbudgetar, för då skulle vi ta av våra egna reserver.

För det tredje: fem av de åtta millennieutvecklingsmålen gäller två av de viktigaste villkoren för utveckling, nämligen grundutbildning samt hälso- och sjukvård. Även om vi bör använda 35 procent av de medel som Europeiska unionen har avsatt för detta ändamål, varav 20 procent är vikta för grundutbildning och grundläggande hälso- och sjukvård, är den skamliga sanningen att vi spenderar endast 9 procent. Det är här som Hilary Benn och vår kommissionsledamot tillsammans skulle kunna göra stor skillnad.

För det fjärde: arbeta för goda styrelseformer, förutsatt att lokalbefolkningen är engagerad. Vi bör utnyttja den och investera i den för att åstadkomma goda styrelseformer i Afrika.

Jag vill avsluta med ett citat från ”USA för Afrika” för 20 år sedan: “Det kommer en tid då vi hör en bestämd uppmaning, när världen måste enas”. Jag hoppas att denna uppmaning kommer att genljuda under de tre mötena. Jag önskar er lycka till.

  Thierry Cornillet (ALDE). – (FR) Herr talman! Jag tror vi kan upprepa vad Louis Michel föreslagit, att göra mer, bättre och snabbare. Kortfattat kan jag säga att det finns två ökningar som vi inte kommer att kunna undvika, den första är en ökning av biståndsvolymen. Det står klart att om världen skall uppnå millennieutvecklingsmålen måste den skänka åtminstone 0,7 procent av sin rikedom. Vi är fortfarande långt därifrån.

När det gäller Europeiska unionen ligger målen för närvarande något under det. Vi kommer att se en ökning från 0,38 procent till 0,50 procent. Jag vill dock uppmärksamma er på det betydande belopp som detta motsvarar: 20 miljarder euro per år. Det beloppet kommer från våra skattebetalare. Det leder mig till den andra ökningen som har tillkännagivits, ökningen av stödets kvalitet och effektivitet, något som vi är skyldiga våra skattebetalare. Låt oss fortsätta att efterfråga gott styre och låt oss stödja de ledare, i synnerhet de afrikanska ledare, som visar att de har förstått anslagsvillkoren. Låt oss komma ihåg att internationell handel alltid kommer att ge mer genom den privata sektorn än vad offentligt stöd kan erbjuda. Låt oss även undvika de enkla lösningar som lugnar vårt samvete, till exempel villkorslöst budgetstöd, som skadar de icke-statliga organisationernas projekt, eller skuldavskrivning som mirakelkur utan att ta itu med problemen med strukturerna som kommer sedan, eller värdelösa sanktioner som inte är målinriktade.

Framför allt finns det en koppling mellan den andra ökningen och de större ansträngningar som vi måste göra för att informera allmänheten. Våra insatser måste vara tydliga. Det är därför jag föreslår att Europeiska unionen bör ta direkt kontroll över mål som till exempel vaccinationskampanjer för barn eller kampen mot malaria, därför att det är möjligt – även om det låter något makabert – att kvantifiera dessa insatser. På detta sätt kan vi bli en öppen, solidarisk och framför allt effektiv union.

  Caroline Lucas (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Jag har just kommit tillbaka från det civila samhällets alternativa G8-möten i Edinburgh, där tusentals människor diskuterade hur fattigdomen skall förpassas till historien. Jag vill poängtera två viktiga slutsatser.

För det första är frihandel ingen lösning på Afrikas problem. Att skriva av vissa afrikanska länders skulder är ett välkommet förslag och något som borde ha gjorts för länge sedan, men de politiska villkoren i paketlösningen, den påtvingade avregleringen och privatiseringen, är lika betungande som de skulder länderna befrias från.

För det andra är fattigdomen i Afrika inte ett resultat av någon naturens nyck. Det gladde mig att höra Jack Straw instämma i att fattigdom är något som skapats av människan, men jag häpnade när jag insåg att de människor han tänkte på bara fanns i Afrika, inte i G8-länderna. Fattigdomen i Afrika är till stor del en direkt och logisk konsekvens av den politik som bedrivits av G8-länderna och deras företag, som varit drivande för ökningen av Afrikas skuldbörda, som har sålt vapen, som har stulit Afrikas naturtillgångar, som har tvingat fram en nyliberal ekonomi, som har privatiserat offentliga tjänster och som kollektivt har utarmat så många miljoner människor. Innan detta förändras, innan vi får en strategi som grundar sig på …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Jean-Claude Martinez (NI). – (FR) Herr talman! Bakom en Martinez gömmer sig ännu en! Efter ett halvt sekel av utvecklingsstöd, internationella rockkonserter, skuldlättnader, rättvis handel och hycklande tårar från självgoda vita män är Afrika fortfarande fast i fattigdomens grepp.

Så, vad skall vi göra? För det första måste vi tydligt förklara att vatten, utbildning, hälsa och livsmedel är globala kollektiva nyttigheter. För det andra måste vi garantera tillgång till dessa nyttigheter genom fyra globala offentliga tjänster. För det tredje måste vi anförtro förvaltningen av dessa tjänster till ett ekonomiskt säkerhetsråd motsvarande Förenta nationernas säkerhetsråd. För det fjärde måste vi förse dem med resurser genom att ta ut mervärdesskatt på tjänster som tillhandahålls av geostationära satelliter. För det femte och sista måste vi låta Afrika få samma möjligheter som alla västländer har haft för att utvecklas, nämligen tullskydd, fast den här gången ett smart tullskydd i form av återbetalningsbara tullar. Herr talman, ni får tre sekunder i present!

  Filip Andrzej Kaczmarek (PPE-DE).  – (PL) Herr talman! Vissa journalister har ironiskt frågat politikerna varför de inte redan har satt stopp för fattigdomen, eftersom de är i en position där de kan göra det. Jag anser inte att frågan om global fattigdom är någonting att skoja om.

Kampen mot fattigdomen kan sägas vara ett mått på vår humanitet och europeisering. Bland annat har EU:s utvidgning inneburit att ett stort antal länder nu deltar i utvecklingssamarbete, och de nya medlemsstaterna spelar en allt aktivare roll i kampen mot fattigdomen. Inom ramen för skuldlättnadsinitiativet för de kraftigt skuldtyngda fattiga länderna har Polen beslutat att avskriva alla skulder för tre länder, varav två ligger i Afrika. Den totala skulden hos länderna i fråga, Tanzania, Moçambique och Nicaragua, uppgick till över 53 miljoner US-dollar. Sudan är ett annat land som står i skuld till Polen och som kan komma i fråga för skuldlättnad.

Som jag ser det är skuldlättnader speciellt viktigt för länder som till exempel Moçambique, där statsbudgeten är helt beroende av utländskt stöd, och det kan vara det första steget mot att ge afrikanerna möjlighet att hjälpa sig själva. Richard Mbewe, en ekonom från Zambia som bor i Polen, sade en gång att ”afrikaner är inga barn och de bör därför inte ges fisk utan fiskespön”.

Polens erfarenheter är ett bevis på att effektiva och långvariga ekonomiska reformer bara kan påbörjas sedan landet genomgått en politisk förvandling. En stor del av lånen till Polen under 1970-talet slösades bort och skuldnedskrivningen fick någon mening först efter förändringarna 1989. Jack Straw och kommissionsledamot Louis Michel tog därför upp en viktig punkt när de sade att goda styrelseformer och kampen mot korruption är de viktigaste utmaningarna för Afrika.

Den andra pelaren i vår politik, förutom utvecklingspolitiken, bör vara offentlig förståelse, och kampanjer som ”Förpassa fattigdomen till historien” bidrar till att öka allmänhetens medvetenhet.

  Glenys Kinnock (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att säga hur stolt jag är över det brittiska ordförandeskapats starka engagemang för att förpassa fattigdomen till historien. Detta är en tid av aldrig tidigare skådade möjligheter för världen. Och jag tror att varje hinder som kan komma i vår väg har sin lösning.

Världen måste till sist bli redo att hålla sitt löfte till Afrika: om bistånd, om skulder som inte kan betalas och om rättvis handel. Afrikas ledare måste, som andra redan sagt, ta itu med problem som rör styrelseskicket och med korruptionen. Vi måste också inse att dåligt styre är en följd av ihållande fattigdom lika mycket som en orsak till det.

Här finns inga om eller men eller när. Vi kan samarbeta för att investera i bättre grödor, förbättra kontrollen över malaria, förse de sjuka med mediciner, utveckla ett vaccin mot aids, skydda ömtåliga ekosystem. Vi kan sätta miljontals barn i skola, och vi kan rädda mödrars och spädbarns dyrbara liv. Vi kan skynda på utvecklingen genom att stärka förutsättningarna för kvinnor, som utgör 50 procent av Afrikas befolkning men 70 procent av dess fattiga. Konflikter kan lösas, vapenhandeln kan kontrolleras och företagen kan och bör tvingas handla öppet och etiskt.

Det finns nu en tydlig karta för Afrikas väg ut ur fattigdomen, och som Gordon Brown har sagt behöver vi en ny förbindelse med Afrika. Vi kan bli den generation som skriver historia genom att förändra levnadsutsikterna för miljontals människor i Afrika.

  Emma Bonino (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det är goda nyheter att Afrika ännu en gång står i det politiska strålkastarljuset. Det verkar dock fortfarande råda förvirring om vilken politik som skall föras, och de lösningar som lagts fram skiljer sig påtagligt och inkluderar en del verkliga fynd.

Vi radikaler anser det dock vara en absolut prioritet att demokrati, medborgerliga rättigheter, rättsstatsprincipen och bestämda regler ligger till grund för alla politiska strategier som vi antar, eftersom ingen typ av handel, vare sig privat, inrikes eller internationell, kan fungera utan regler, lagar och rättsstatsprincipen.

Frågorna om demokrati och rättsstatliga principer läggs dock bara till den långa listan över saker som skall göras. Vi är å andra sidan övertygade om att dessa två frågor är av högsta prioritet och jag anser därmed att vi måste vara lite mindre hycklande och erkänna att offentligt stöd även kan kopplas till utvecklingen i dessa länder.

Personligen kan jag inte förstå hur vi på sätt och vis kan vara så rasistiska att vi tror att afrikaner kanske är för fattiga, obildade och svarta för att kunna få samma demokratiska rättigheter som vi. Vi arbetar alla för demokrati i arabvärlden, men inte i Afrika. Jag anser att om vi inte går vidare med detta kommer vi att få se det femtielfte slöseriet av allmänna resurser med få eller svaga resultat.

  Bernat Joan i Marí (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Den prekära situationen för flera afrikanska stater är någonting som borde få folk att skämmas. Självklart måste vi förpassa världssvälten till historien en gång för alla, men hur? Det har blivit allt tydligare under de senaste åren att problemet inte ligger i mängden utvecklingsstöd utan i hur stödet skall användas för att nå bästa resultat.

Vi bör arbeta systematiskt för större insyn och demokrati i så många afrikanska länder som möjligt. Vi bör sträva mot den typ av offentligt liv där yttrandefrihet står högst upp på agendan, och dessa länder måste fatta det medvetna beslutet att investera i utbildning. Om detta inte sker riskerar utvecklingsstödet att vara tillräckligt ur moralisk synvinkel men i praktiken ineffektivt. Vi kan alla ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Anna Záborská (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Jag vill tacka min vän Luisa Morgantini för hennes utmärkta initiativ att placera frågan om fattigdomen i Afrika på föredragningslistan. Två grundläggande punkter: ja till effektivt stöd, som även är kvalitetsbedömt, ja till internationellt stöd som framför allt respekterar de fattiga ländernas värdighet.

För att bekämpa fattigdomen har stats- och regeringschefer samt experter antagit en helt och hållet kvantitativ strategi, som riktar in sig på mätbara ekonomiska resultat men ignorerar det inofficiella, obetalda arbetet i de fattigaste familjerna, inklusive arbetet mellan generationer. Stoltheten hos föräldrar som får sörja för sina egna barn även i extrem fattigdom kan inte mätas i kvantitativa termer.

För att övervinna fattigdomen i Afrika är det nödvändigt att på etiska grunder utveckla en känsla av social rättvisa och allmännytta på internationell nivå. Många länder som är fattiga i ekonomiska termer, men rika på visdom, skulle kunna ge oss mycket inspiration. Varje nation ärver från sina förfäder en civilisation som den måste bevara. De institutioner som är nödvändiga för samhällslivet är oupplösligt knutna till denna, oavsett om de är politiska eller uttryck för andligt liv. När det sistnämnda har sina rötter i genuina mänskliga värderingar är det ett ödesdigert misstag att offra dem. Ännu värre skulle vara om EU:s ingripande tvingade ett folk att offra sina värderingar, oavsett om de är religiösa eller etiska, sitt kulturella arv eller de filosofiska övertygelserna hos individer eller i samhällen. Detta skulle beröva folken det bästa de har. För att kunna leva skulle de då behöva offra skälen för att leva.

  Marie-Arlette Carlotti (PSE). – (FR) Herr talman! Tänk om Europeiska unionen, efter dessa ganska dystra veckor, nu skulle återhämta sig just i frågan om utveckling och bevisa att den går i spetsen för kampen mot fattigdomen? Europeiska unionen är på rätt spår med sitt dubbla åtagande: 0,7 procent av vår rikedom skall senast år 2015 gå till utvecklingsstöd och 50 procent av denna ökning skall gå till Afrika. Det gläder mig att det brittiska ordförandeskapet gör Afrika till en central angelägenhet.

Tony Blair måste även utnyttja sin roll som ordförande i G8 för att uppnå någonting annat än avsiktsförklaringar från de rika: den enda check han måste försvara är den som ställdes ut i Monterrey. Ytterligare framsteg behövs i fråga om skuldavskrivning, men en demokratipremie måste införas och nya finansieringskällor snabbt sökas: skatter på kapitalrörelser, vapenhandel, koldioxidutsläpp, det spelar ingen roll, alla möjliga förslag har lagts fram. Vi måste komma till slutsatser nu, för som det står i en slogan för den globala kampanjen mot fattigdomen, efter 2005 kommer det inte att finnas några fler ursäkter.

  Fernando Fernández Martín (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Ett kvartssekel har gått sedan Willy Brandt presenterade sitt betänkande om förbindelserna mellan nord och syd. Sedan dess har problemet med fattigdomen fortfarande inte lösts utan i många fall till och med förvärrats.

I verkligheten visar det senaste betänkandet om fattigdomen i världen att det endast har skett en viss förbättring i Kina, i några av de sydostasiatiska länderna och i vissa specifika fall i Latinamerika.

Siffrorna för Afrika är nedslående och vi måste därför välkomna det brittiska initiativet, som jag inte anser vara opportunistiskt — det tillkännagavs av utrikesminister Jack Straw och hans premiärminister för mer än två år sedan. 40 år med dussintals krig och miljoner döda har lämnat den afrikanska kontinenten utmattad.

Det handlar inte om någon magisk formel i kampen mot fattigdomen och endast två saker är säkra: för det första, tvärtom mot vad vissa människor tror är fattigdomen inte ett ekonomiskt problem utan snarare ett politiskt och för att lösa det behövs först och främst politiska beslut. För det andra, för att lyckas måste vi garantera ekonomisk tillväxt — utan tillväxt finns det ingen rikedom att fördela.

I detta sammanhang hör vi i dessa dagar miljoner röster över hela världen som ropar efter tillämpning av traditionella lösningar: ökat offentligt utvecklingsstöd, skuldavskrivning och rättvis handel. Det är tre nödvändiga, men otillräckliga, åtgärder. De politiska och sociala ledarna i de länder som lider av fattigdom måste kräva mycket mer, i synnerhet när det gäller att stärka civilsamhället — stärka samhällena, insynen och styrelseformerna och därigenom öka investeringarna inom hälso- och sjukvård, utbildning och jämställdhetspolitik.

I Afrika finns det mer än 100 000 beväpnade barn, vars ansikten några av oss har sett. Om vi verkligen vill nå målet att minska fattigdomen med hälften till 2015, visar de punkter som jag har tagit upp i vilken riktning vi måste gå för att lyckas.

  Mauro Zani (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Om vi vill förpassa fattigdomen till historien måste klyftan mellan ord och handling minska. Följaktligen har tiden kommit för oss att välja en väg som i alla fall till viss del skiljer sig från de tidigare. Nyliberala lösningar har misslyckats och Europeiska unionens positiva åtagande som största givare har ännu inte haft någon betydande effekt.

Om vi vill uppnå millennieutvecklingsmålen måste förutsättningar för utveckling skapas, vilket inkluderar demokrati och gott styre, samt ett öppnande av marknaden för jordbruksprodukter från de fattiga länderna och skuldavskrivning.

I det sammanhanget vill jag påpeka att enbart avskrivningen av Iraks skuld motsvarar det belopp som de afrikanska länderna söder om Sahara fått under de senaste tio åren. Vad som räknas är med andra ord politisk vilja och de intressen som står på spel. Jag hoppas att det framgår tydligt att det ligger i vårt allmänna intresse att skapa utveckling för att i utbyte kunna få stabilitet och säkerhet.

  Alexander Stubb (PPE-DE). – (EN) Herr talman! John Bowis hänvisade till sin hundra år gamla mor. Jag skulle vilja hänvisa till mina brittiska svärföräldrar, som är betydligt yngre. Jag är mycket stolt över att de deltog i demonstrationen i Edinburgh. Jag kanske bör tillägga att det var i lördags, inte i förrgår. De fanns inte med bland huliganerna!

Jag skulle vilja påpeka tre saker. Den första gäller att förpassa fattigdomen till historien. Jag tycker att det är ett utmärkt ämne för det brittiska ordförandeskapet. Frågan kretsar kring tre saker: skulderna, som bör avskrivas, biståndet, som bör ökas, och slutligen handeln, som borde vara mycket friare och rättvisare. Det verkar som om vi gjort minst framsteg när det gäller handeln. Vi måste arbeta med infrastruktur och tillgänglighet.

Vad bör vi göra på kort sikt? Tre saker. För det första måste vi sluta dumpa jordbruksprodukter på de afrikanska marknaderna till låga priser. För det andra måste vi förändra villkoren för vårt bistånd. Det är fel att Världsbanken och IMF har som villkor att inga subventioner ges till jordbruket när vi gör precis tvärtom. För det tredje bör de under en kort tid ges möjlighet att skydda sina marknader på samma sätt som vi har gjort.

Den tredje och sista saken jag vill ta upp är ett förslag till det brittiska ordförandeskapet, nämligen att vi borde ta fram en heltäckande strategi för Afrika. Precis som vi har en strategi för Medelhavet och tidigare hade en strategi för Ryssland behöver vi en strategi för Afrika. Strategin för Afrika skulle ge oss en mer sammanhängande och konsekvent Afrikapolitik på den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens område och på området för handel och utveckling.

Ett sista förslag för att hjälpa det brittiska ordförandeskapet, och i synnerhet utrikesminister Jack Straw, att lösa de snåriga budgetförhandlingarna är att överväga att inkludera Europeiska utvecklingsfonden i Europeiska unionens riktiga budget.

  Józef Pinior (PSE).  – (PL) Mina damer och herrar! Förra året spenderade världens rika länder 80 miljarder US-dollar på stöd till utlandet, 600 miljarder US-dollar på försvar och 300 miljarder US-dollar på jordbrukssubventioner i de egna länderna. Rika länder har alla medel till sitt förfogande för att utrota hunger, fattigdom och de många sjukdomar som för närvarande dödar miljontals, till exempel malaria. Utvecklingspolitiken måste bli Europeiska unionens mission i denna nya globala era. Detta skulle tillåta oss att skapa en identitet för Europeiska unionen, vilket skulle kunna skilja oss från resten av den moderna världen.

Våra mest brådskande uppgifter, framför allt när det gäller Afrika, är för närvarande skuldavskrivning, kvantitativ och kvalitativ förbättring av utrikesstödet, rättvis handel, stöd till diversifierad produktion och export, utrotning av sjukdomar där det finns effektivt vaccin och åtgärder för att främja allmän utbildning och jämlikhet, speciellt när det gäller kvinnornas status.

Jag vill ta dagens tillfälle i akt för att påminna denna kammare om Nelson Mandelas ord, som bör tjäna som en moralisk ledstjärna för EU:s politik:

(EN) ”Förpassa fattigdomen till historien 2005. Sedan kan vi alla hålla huvudet högt.”

  Ioannis Varvitsiotis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag välkomnar det brittiska initiativet och jag hoppas det kommer att ge tydliga resultat, för det stämmer mycket riktigt att trots alla uttalanden från de starka staternas ledare har få framsteg gjorts. Detta på grund av att humanitärt stöd endast kan ge tillfällig lättnad, men inga bestående resultat. Stöd är endast effektivt om det kombineras med systematiska ansträngningar för att utveckla handeln och om det inriktas på skapandet av infrastrukturer för utbildning och hälso- och sjukvård. Dessutom måste stöd bli ett verktyg för att bekämpa den politiska korruption som i dag tyvärr utgör ett permanent inslag i de flesta afrikanska länderna. I dag plundras Afrika till stor del av korrupta afrikanska politiker eller av gerillor, ofta med stöd från internationella ekonomiska intressen.

Särskild uppmärksamhet måste dock ägnas förvaltningen av resurserna genom olika internationella och icke-statliga organisationers nära samarbete och övervakning. Endast en sådan insats kan möjliggöra en lämplig fördelning och användning av det erbjudna stödet i enlighet med dessa länders långsiktiga utvecklingsmål, vilket då hjälper dem att utrota fattigdomen.

Jag anser att allt annat endast behandlar problemen på ytan i stället för att gå på djupet.

  Erika Mann (PSE). – (EN) Herr talman! Jag ger mitt eftertryckliga stöd till vår kollega Alexander Stubbs förslag. Han har helt rätt. Vi behöver en heltäckande strategi för Afrika. Ordförandeskapets företrädare talade nyss om mjuk makt, där Europeiska unionen lyckas bra. Jag anser att han har rätt till fullo, men vi måste omsätta detta i konkret handling. Att tala om åtgärder mot fattigdomen är vackert, men det är långtifrån tillräckligt, särskilt om man betänker att vi har betalat så mycket bistånd till Afrika i så många år och att resultaten inte alltid blivit särskilt positiva.

Samma sak gäller när vi talar om handel och att reducera fattigdomen. Där finns ett starkt samband. Vi vet det, men förstår vi det verkligen? Jag talar för utskottet för internationell handel. Jag skulle rekommendera en strategi för Afrika, som borde bli föremål för en ny diskussion före slutet på det brittiska ordförandeskapet där samtliga aspekter tas i beaktande. Det vore utmärkt om det brittiska ordförandeskapet kunde fundera över detta.

  Martin Schulz (PSE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! I egenskap av gruppordförande har jag fattat det väl genomtänkta beslutet att begära ordet i slutet av denna debatt, och jag är ganska besviken att upptäcka att jag är den enda gruppordförande som talar i detta ämne. Det är i själva verket en fråga där gruppledarna helt enkelt måste visa att de stöder sina egna som arbetar för att bekämpa fattigdomen.

Till de parlamentsledamöter som hela tiden – och inte bara på grund av det brittiska ordförandeskapets initiativ – arbetar med denna fråga, vill jag klargöra att socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet anser att kampen mot fattigdomen, både i Afrika och i resten av världen, utgör en vital del av det arbete vi gör.

Jag vill ägna ett ögonblick av min talartid till en okänd person – till modern och hennes döda barn. I den lilla stad där jag var borgmästare fanns det många människor, speciellt kvinnor, som hade förlorat sina barn under kriget. När jag var gäst vid jubileumsfirandet var det hemskt att höra kvinnor från krigsgenerationen tala om saknaden av ett älskat barn som ett sår som aldrig läker.

I Afrika hittar vi varje dag ett oräkneligt antal mödrar som sitter framför sina döda barn, oförstående, sörjande och övergivna. Denna bild önskar jag att vi alla kunde komma ihåg, för ingenting kan få oss att ta allvarligare på den kamp mot fattigdomen som det brittiska ordförandeskapet har prioriterat än den enkla känsla av vanlig mänsklighet som säger oss att vi inte får vända ryggen åt en kvinna som har förlorat sitt barn, om det nu är så att vi vill göra världen mer human.

Det är inför denna bild som vi socialister bugar oss i vetskapen om att detta initiativ är det allra minsta vi kan göra. Jag har ett praktiskt förslag som jag vill lägga fram, för att hjälpa dessa kvinnor tillsammans med många fler som är i behov av vår solidaritet, genom att göra något mycket litet. Om de stora multinationella och globala företagen betalade 0,25 procent, det vill säga en fjärdedels hundradel, av sina avgifter för valutatransaktioner till en Afrikafond, och om vi i denna kammare samtidigt lade 0,25 procent av vad vi spenderar på våra internationella valutatransaktioner i budgeten till en fond för stöd till Afrika, skulle vi få en avsevärd summa som vi tillsammans med affärsvärlden skulle kunna utnyttja som ett mycket konkret bidrag till kampen mot fattigdomen, som mycket väl kan innehålla ett bidrag från varje individ. Vi skulle kanske kunna diskutera möjligheten att vidta denna typ av åtgärd.

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

  Hilary Benn, rådets ordförande. (EN) Herr talman! Jag skulle vilja inleda med att tacka er för detta tillfälle att ge mitt svar till debatten, som min kollega Jack Straw inledde denna morgon.

Ingen som lyssnar till den här debatten kan undvika att höra den stora sakkunskap, insikt, passion och engagemang som ledamöterna har som talat. Enligt min uppfattning representerar era röster rösterna hos dem som vi tillsammans har äran att företräda.

Jag ser verkligen fram emot att genom Förenade kungarikets ordförandeskap arbeta med utskottet för utveckling och att tala inför utskottet nästa vecka. Luisa Morgantini hade rätt; det här handlar inte om välgörenhet utan om rättvisa. Det är en vädjan om rättvisa som symboliseras – som Miguel Angel Martínez Martínez påpekade – av det vita bandet. Den vita massan som demonstrerade i Edinburgh förra helgen är en symbol. Folket som närvarade på Live 8-konserterna och folket som skriver till oss, deras utvalda företrädare, och begär att vi skall uträtta mer uttrycker alla känslan av att det nu är rätt tidpunkt att agera – en fråga som Maria Martens och John Bowis tog upp. Jag gratulerar hans mor på 100-årsdagen. Han har rätt; hon har levt under en lång tid, och hon har sett många förändringar ske.

Vi kan helt enkelt inte tillåta att Afrika fortsätter att glida iväg från resten av världen. Martin Schulz, som precis har talat med sådan passion, påminner oss om att ansvaret ligger hos var och en av oss.

Det har aldrig tidigare under min politiska karriär inträffat att denna debatt om Afrika, fattigdom, dess orsaker och vad vi kan göra åt det har varit så mycket i vår politiska fokus. Jag anser att budskapet som de vi företräder ger oss är mycket enkelt; de vänder sig till oss för att vi skall handla, och de vill känna tillit för den politiska processens förmåga att frambringa riktiga förändringar för Afrika och utveckling. Det är moraliskt oacceptabelt att denna enorma kontinent med 54 länder, på endast någon halvmils avstånd från Europa, glider i väg från oss och utgör den enda världsdelen som har blivit fattigare de senaste 25 åren. Nu har vi medlen för att göra någonting åt det. Utmaningen som Europa står inför kommer att vara att realisera denna passion, engagemanget och ilskan – folkets känslor – i praktiska handlingar som kommer att göra skillnad. Jag instämmer med alla dem som har vädjat om att EU-strategin för Afrika skall vara det verktyg genom vilket vi använder vår politik för att det skall ske en ordentlig förändring. Jag ser fram emot att arbeta med Louis Michel, i och med att han utarbetar strategin. Jag hoppas verkligen att vi kan göra framsteg med den.

(Applåder)

Jag vill nu ta upp de praktiska åtgärder vi behöver vidta. Vilka frågor är det vi måste ta upp i strategin EU-Afrika? Det första inlägget jag vill göra – om jag får invända mot en av talarna, Nigel Farage – är att bistånd fungerar; bistånd räddar barns liv.

(Applåder)

Det är därför vi behöver mer av det. Det är därför det ledarskap som Europa visade när vi hade ett möte med ministrarna för utvecklingsfrågor för över en månad sedan, då vi gick med på att fördubbla Europas bistånd till Afrika, är Europa när det är som bäst. Detta var Europa som visade prov på sitt ledarskap i världen och att vi är förberedda och villiga, och kommer att vidta de åtgärder som vi vet kommer att skapa förändring. Det var den första punkten.

Den andra punkten är skuldlättnad, som många talare har hänvisat till. Den stora betydelsen av skuldlättnader är att det innebär att fattiga länder inte längre behöver göra det förfärliga valet mellan, å ena sidan, att göra de månatliga återbetalningarna som de inte har råd med och, å andra sidan, spendera det de vill på läkare, sjuksköterskor, att se till att barn börjar skolan, och på att köpa de läkemedel som räddar barns och vuxnas liv.

För det tredje inser vi alla att det i slutändan är handel, ekonomisk utveckling och ekonomisk tillväxt som kommer att möjliggöra för Afrika och de övriga utvecklingsländerna att förändra sina folks liv. Det var så det gick till i Europa. Det var så vi förändrade våra samhällen för 500 år sedan, när livslängden var mycket kort, när fattigdomen var enorm och när ett mycket litet fåtal gick i skolan.

Folket i Afrika vill uppleva exakt samma möjlighet, det vill säga att skaffa sig inkomster och bedriva handel för att ta sig ur fattigdomen till en bättre framtid.

(Applåder)

Det finns två sanningar till som måste berättas i den här debatten. För lite drygt två veckor sedan var jag i Sudan, främst i Rumbek i södra Sudan, där ett av fyra barn dör före fem års ålder och tre fjärdedelar av de vuxna kan inte läsa. Erfarenheten från Darfur och södra Sudan har lärt oss en mycket viktig läxa: om det inte råder fred och stabilitet kommer ingen utveckling att ske, och om folk inte slutar kriga mot varandra kommer folket i Afrika inte att få någon bättre framtid. Det är därför EU måste fortsätta att visa sitt ledarskap och ge Afrikanska unionen stöd för att Afrika skall kunna bygga upp en förmåga att lösa sina egna konflikter. Som min vän Jack Straw sade när han inledde debatten finns det inte färre konflikter i Afrika än för ett decennium sedan, och där det råder fred och stabilitet finns det stora hopp för en bättre framtid.

Herr talman! Den sista sak som måste ske om framsteg skall göras är att det måste finnas en god förvaltningssed, eftersom regeringarna i slutändan måste hålla löftena till sitt folk ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Talmannen. Herr minister! Er tid är inte begränsad. Ni får tala så länge ni vill. Problemet är att jag bad ledamöterna att vara tysta när de kommer in i kammaren.

Det gör ingenting att ni inte har närvarat vid debatten, men var snälla och kom in i kammaren på ett sätt som inte stör.

  Hilary Benn, rådets ordförande. (EN) Herr talman! Tack så mycket för er omtanke. Det är mindre viktigt att ni lyssnar till min röst, men det är viktigt att världen utanför hör alla våra röster. Om vi talar enat och vi talar högt har vi bättre chans att göra framsteg i denna omfattande globala kamp.

(Livliga applåder)

I slutändan räknar folket med att regeringarna skall agera åt dem. Vi räknar med att våra regeringar skall ge oss fred och säkerhet, utbilda våra barn, vårda oss när vi är sjuka, ge oss möjligheten att skapa ett liv för oss själva och våra familjer. I utvecklingsländerna är den stora utmaningen att bygga upp den kapacitet i samhällena som skall göra exakt samma sak för dem och deras samhällen som vi förväntar oss att regeringarna skall göra i Europa.

I slutändan handlar det om regeringars handlingskapacitet och om folk som förväntar sig att regeringen kan förbättra deras liv. När dessa saker slås samman – när folkets röster hörs – har samhällen en bättre möjlighet att göra verkliga framsteg. I slutändan handlar det om politisk vilja och politiska val. Det är det politik är till för: hur vi beslutar vilken sorts värld vi vill leva i, vad vi skall lägga pengar på, och vilka beslut vi skall ta när det gäller handel för att göra det möjligt för utvecklingsländer att skapa en bättre framtid.

Vi råkar vara den generation som ansvaret vilar på. Som den brittiska premiärministern Tony Blair sade vid lanseringen av Kommissionen för Afrika: ”Om inte vi, vem då? Om inte nu, när då?”

Vi är den generation som har kapaciteten att agera. Tiden är inne för handling. Låt oss arbeta tillsammans, låt oss ta tillfället i akt och, genom Europas agerande, hjälpa Afrika att bygga en bättre framtid som kan föras vidare till nästa generation.

(Livliga och ihållande applåder)

  Talmannen. Tack så mycket, herr Benn. Jag är ledsen att jag blev tvungen att avbryta er.

  Martin Schulz (PSE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill ta upp en ordningsfråga i enlighet med artiklarna 146 och 148.

Jag vänder mig till er, herr talman, för att säga att jag är mycket tacksam för era ansträngningar att se till att de sista tio minuterna före omröstningen i varje plenarsammanträde förvaltas på ett mer eller mindre värdigt sätt. Det är beklagansvärt att ni inte lyckas. Ledamöter som kommer från sina kontor går in i kammaren för att rösta och i brist på tolkning förstår de inte ett ord av vad ni säger. De samtalar, bildar grupper framför närvarolistan, går till sina platser och kommer då på att de måste reda ut någonting med sina kollegor. Detta är förståeligt och acceptabelt men vad som inte är acceptabelt är att representanter för rådet och kommissionen sitter och pratar medan detta pågår. Det är inte godtagbart och jag skäms på deras vägnar. Det är varken rätt eller riktigt.

(Applåder)

Inte heller har jag någon önskan att se det hända vid varje plenarsammanträde. Det ger ingen bild av ett parlament värdigt namnet. Eftersom ledamöternas rättigheter måste upprätthållas på samma gång som de andra institutionernas föreslår jag därför att vi inför en paus mellan debattens slut och omröstningens början ....

(Tumult)

(Talaren slutade tala.)

  Talmannen. Tack för ert stöd, herr Schulz. Innan jag ger ordet till kommissionen vill jag be att alla sätter sig ned. De ledamöter som fortfarande befinner sig i mittgångarna för att diskutera personliga frågor kommer att bli ombedda av vaktmästarna att lämna kammaren.

Kan vaktmästarna vara snälla och be de ledamöter som fortfarande befinner sig i mittgångarna att lämna kammaren!

Herr Tannock, i enlighet med vilken artikel i arbetsordningen begär ni ordet?

Vill ni vara snälla och sitta ned och vara tysta?

  Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag är privilegierad. Jag förstår spanska utan hörlurarna. Om ni talar spanska till dem som står upp i den bakre delen av kammaren, hur skall de kunna förstå er utan sina hörlurar på? Skulle ni kunna tala franska eller engelska så att de kan förstå er?

(Applåder)

  Talmannen. Ni är extremt besvärliga i dag. Jag tycker att er attityd gentemot den fråga som diskuteras denna förmiddag är skamlig.

(Applåder)

Får jag be alla ledamöter som promenerar fram och tillbaka i mittgångarna att sätta sig ner eller åtminstone inte störa vårt arbete med era diskussioner?

  Louis Michel, kommissionen. (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka Luisa Morgantini för debatten som hon hade lyhördheten att organisera i dag.

Det första som framhölls i denna debatt var att det finns en samsyn och ett väldigt starkt stöd för valet av Afrika som kärnan i utvecklingspolitiken. Detta ser jag som oerhört betydelsefullt, eftersom det inte bara är Europaparlamentets val utan även kommissionens och rådets. Självklart innebär det inte att vi inte längre bryr oss om resten av världens fattiga befolkning. Inte alls. Det innebär endast att mer än hälften av ökningen i utvecklingsstödet kommer att gå till Afrika så att de nödvändiga förutsättningarna kan skapas där.

Den andra tendensen som jag märker i denna debatt är att allt tyder på att vi bör utveckla, definiera och slutligen godkänna en genuin utvecklingsstrategi för Europeiska unionen, för Afrika i synnerhet. Strategin bör vara uppbyggd kring de grundläggande utvecklingsfrågorna – styre, infrastruktur och skuld. Till exempel sade någon att skuldfrågan inte skulle lösa allting. Vi vet det. Skuldfrågan är givetvis viktig, men den är inte, i strikt mening, ett utvecklingsredskap. Skuldfrågan, skuldavskrivning, gör det självklart inte möjligt att garantera effektiviteten i utvecklingen. Samtidigt är det en intressant förutsättning.

Införandet av en socialpolitik efter uppkomsten av ett dynamiskt civilt samhälle, införandet av en socialpolitik som gäller tillgång till rättsväsende, utbildning, hälso- och sjukvård och även kultur – som jag sade tidigare – är en viktig punkt. Jag anser att allt detta bör ingå i en global strategi, en global plan och ett specifikt program som vi måste genomföra. Jag kan direkt säga att jag är fullständigt medveten om svårigheterna som vi kommer att ställas inför. Svårigheterna ligger i att det, när vi väl har det här programmet, kommer att behövas ett väldigt starkt ledarskap som kan övertyga de byråkrater som skall genomföra det. För det räknar jag med både Europaparlamentets och rådets stöd. När det gäller kommissionen kommer vi att göra allt i som står i vår makt för att utveckla dessa frågor. Jag anser det mycket viktigt för oss att kunna registrera konkreta resultat. Jag tror att det kommer att bli nödvändigt, efter alla givna löften och med tanke på alla framtidsutsikter – oerhört trovärdiga dessutom – som ligger öppna framför oss, tillsammans med de gynnsamma omständigheter som samverkar just nu och skapar detta starka hopp, att snabbt få fram påtagliga bevis för att saker och ting går framåt i linje med våra förväntningar.

En annan sak som jag vill understryka, som gäller Afrika i synnerhet, är den mycket viktiga uppgiften i all politik att främja jämställdhet mellan kvinnor och män på kontinenten. Det är en del av problemet som vi inte tar itu med tillräckligt ofta och jag skulle verkligen vilja se att det beaktas på alla politiska områden, eftersom det finns lösningar där, och möjligheter att utnyttja. När jag säger det menar jag affärer och handel. Jag tänker på mikrokrediter, en form av kreditgivning som gynnar kvinnors självständighet. Det är en viktig kulturell faktor.

Det, mina damer och herrar, är kortfattat vad jag ville ha sagt. Jag vill, liksom Hilary Benn och Jack Straw, säga att tiden nu är inne för att handla. Det är vi som måste göra det. Vi har inga fler ursäkter. Det har sagts otaliga gånger och jag anser att vi inte längre kan skjuta denna utmaning framför oss, utan vi måste vända det starka hoppet i folks hjärtan till handling. Någon sade tidigare att det skulle vara bra om denna utvecklingspolitik och detta nya incitament kunde ge ny kraft till den magiska idén om Europa. Jag anser att Europeiska unionen kan göra och har redan gjort utveckling till det mest konkreta exemplet på sina värderingar och därför är jag klart optimistisk.

(Applåder)

  Alessandra Mussolini (NI). – (IT) Herr talman! I går skedde någonting mycket allvarligt: Italien förolämpades ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Talmannen. Om ni vill ta upp en ordningsfråga måste ni börja med att tala om vilken artikel ni åberopar.

  Alessandra Mussolini (NI). – (IT) (Med mikrofonen avstängd nämnde Alessandra Mussolini artikel 90 i arbetsordningen.)

  Talmannen. Ni får inte ordet i enlighet med artikel 90 i arbetsordningen.

Jag har avslutningsvis mottagit sex resolutionsförslag⁽¹⁾.

Debatten är avslutad.

Vi skall nu genomföra omröstningen.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Luciana Sbarbati (ALDE). – (IT ) ”De främsta av era plikter, de främsta inte i tiden men i betydelse, och om ni inte först gett er i kast med dem kan ni bara fullgöra de andra ofullständigt, är era plikter mot mänskligheten”, sade Mazzini.

På detta sätt vill jag visa min solidaritet med de länder där vi trodde att vi kunde öka välgörenhet och resurser utan att bry oss om deras faktiska utveckling och utrotandet av fattigdomen.

Skuldavskrivning kommer inte att eliminera problemet med det utvecklingsstöd som det internationella samfundet måste tillhandahålla eller de extremt brådskande hälso- och sjukvårdsresurser som dessa länder behöver. Den innebär inte att vi kan avstå från associeringsavtal med deras regeringar eller från att utveckla utbildningsprogram för att integrera dem i komplexa sociala, ekonomiska och politiska system, så att de kan välja demokratiska regeringsformer och skapa en framtid. Det vill säga möjligheter även utanför de egna länderna men med vetskapen om att de kan återvända dit och att de kan känna sig som fria medborgare.

Den politiska klassen bör hantera globaliseringsprocesser genom val som garanterar dem vatten, energi, livsmedel, hälsa, frihet och utbildning.

Vid sitt senaste möte beslutade Europeiska rådet att öka stödet till 20 miljarder euro per år till 2010 och detta är ett hoppfullt tecken för många miljoner människor. Vi kan bekämpa fattigdomen och vi är den första generationen som kan göra det eftersom vi har de nödvändiga medlen till hands.

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman

(1) Se protokollet.

4. Omröstning

  Talmannen. – Mina damer och herrar! Vi skall påbörja en av de längsta omröstningssessionerna i vår historia med 972 ändringsförslag.

(För resultatet av omröstningen och andra detaljer: se protokollet.)

5. Skydd av de personer som befinner sig i bilen vid en krock

6. Farliga ämnen i elektrisk och elektronisk utrustning

⁂

- Efter omröstningen:

  Alfonso Andria (ALDE). – (IT) Herr talman! Jag vill ta upp en ordningsfråga i enlighet med artikel 152.

I går eftermiddag under debatten i kammaren granskade vi hela det regionalpolitiska paketet. Eftersom omröstningslistan visar en annan ordning, föreslår jag att vi efter omröstningen om Konstantinos Hatzidakis betänkande bör rösta om mitt betänkande om sammanhållningsfonden och David Casas betänkande. Det gör att vi röstar om hela paketet på samma gång genom att använda samma ordning som i gårdagens debatt. Jag anser att detta är en rättvisare metod och ber er att beakta detta förslag.

  Talmannen. – Om kammaren inte har några invändningar ändrar vi på omröstningsordningen. Jag vill dock be er, mina damer och herrar, att i sådana här vall meddela sammanträdestjänsten tidigare, så att våra omröstningslistor kan utformas på korrekt sätt.

7. Patenterbarhet för datorrelaterade uppfinningar

- Före omröstningen:

  Michel Rocard (PSE), föredragande. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Mycket tyder på att detta parlament snart kommer att förkasta det föreslagna direktivet om patenterbarhet för datorrelaterade uppfinningar. Alla de stora grupperna, och även – jag ber dem ursäkta mig – de mindre, har fattat detta beslut, om än av motstridiga skäl. Jag har varken mandat eller någon officiell befogenhet här att kommentera dessa skäl. Denna samstämmighet har dock en gemensam nämnare. När det gäller frågan är vi delade ungefär på hälften, vilket gör resultatet totalt oförutsägbart med en relativ majoritet samt gör det omöjligt för båda sidor att uppnå en kvalificerad majoritet. Var och en av våra parlamentariska grupper föredrar att förkasta texten snarare än att godkänna andras åsikter. Framför allt finns det dock en kollektiv och enhällig ilska hos hela Europaparlamentet över det oacceptabla sätt på vilket det har behandlats av kommissionen och rådet.

(Applåder)

Ett totalt och cyniskt förakt för de val som Europaparlamentet gjorde vid första behandlingen. En total frånvaro av samråd från kommissionens sida vid den utformningen av texten för andra behandlingen. Upprepade försök att till och med stoppa diskussioner mellan regeringar inom rådet självt. Rent principiellt är detta tillräckligt för en skandal. Europeiska unionens kris i dag har mycket att göra med bristen på demokrati, ett område där rådet har ett oerhört ansvar, som det alltför tydligt har visat i denna fråga. Låt oss hoppas att detta förkastande lär dem en läxa!

(Applåder)

När det gäller sakfrågan visar opinionsläget, som det återspeglas här, tydligt att problemet ännu inte är moget för något beslut. Endast med en djupgående debatt kunde det ha mognat till en bredare samsyn. Angående detta viktiga och mycket komplicerade ämne – med tiotals miljarder dollar på spel varje år – börjar en tydlig kollektiv medvetenhet växa fram. I det sammanhanget är ett förkastande ett budskap riktat till Europeiska patentverket. Europaparlamentet har vägrat ratificera de senaste juridiska misstagen genom att utvidga ramen för patenterbarheten till vissa mjukvaruprogram. Om dessa misstag skulle fortsätta är det nu tydligt att en majoritet i Europaparlamentet skulle sätta stopp för dem.

- Efter omröstningen om den gemensamma ståndpunkten:

  Hans-Gert Poettering (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Vi har hela tiden hört kommissionen säga att den inte tänker lägga fram ett nytt förslag ifall den gemensamma ståndpunkten avvisas, men låt mig påminna kammaren om det interinstitutionella avtalet, som slöts den 15 september 1999 med förre ordföranden Romano Prodi. Där åtog sig kommissionen att ta initiativ när Europaparlamentet uppmanar den till det. Jag är säker på att kammaren kommer att kräva av kommissionen att den lägger fram ett nytt förslag och påminner kommissionen om att den är skyldig att göra det och att det är vad som måste ske.

(Livliga applåder)

  Monica Frassoni (Verts/ALE). – (IT) Herr talman! Jag anser inte att vi nödvändigtvis kan tolka denna röst som en inbjudan till kommissionen att lägga fram ett nytt förslag som liknar det som har förkastats. Jag anser därför att frågan bör diskuteras och definieras tillsammans med kommissionen.

  Talmannen. – Mina damer och herrar! I enlighet med förfarandet och av ren artighet inbjuder jag kommissionen att kommentera om den så önskar.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Förkastandet av rådets gemensamma ståndpunkt är parlamentets demokratiska rättighet i egenskap av rådets medlagstiftare. Flera talare nämnde under gårdagens debatt folkets röst och demokratins roll.

Utan detta direktiv kommer patent för datorrelaterade uppfinningar att även i fortsättningen utfärdas av nationella patentverk och Europeiska patentverket enligt befintlig lagstiftning. Det kommer inte att ske någon harmonisering på EU-nivå.

(Applåder)

Detta innebär att olika tolkningar av vad som är patenterbart eller inte kommer att fortsätta utan någon rättslig kontroll av EG-domstolen.

Efter antagandet av den gemensamma ståndpunkten har kommissionen vidhållit att om parlamentet beslutar att förkasta den gemensamma ståndpunkten kommer kommissionen att respektera detta och kommer inte att lägga fram något nytt förslag, men om parlamentet inbjuder oss att göra det, då kommer vi att tala med de olika parlamentsutskotten och sedan överväga nästföljande förfaranden.

Flera ledamöter har uttryckt åsikten att kommissionen borde lägga fram ett icke-sektorsspecifikt instrument och att den borde sträva efter att gemenskapspatentet skall antas.

En stor del av den nationella patentlagstiftningen är redan anpassad till Europeiska patentkonventionen och gemenskapens patentkonvention från 1989. Jag upprepar att kommissionsledamot Charlie McCreevy gärna kommer att diskutera dessa frågor med er. Ni har redan sagt att ni kommer att bjuda in oss till viktiga utskottssammanträden och också till plenarsammanträden om ni önskar göra detta.

När det gäller gemenskapspatentets framtid ligger nyckeln till avtalet i rådets händer. Många förslag har redan utforskats formellt och informellt.

  Talmannen. – Europaparlamentet tackar kommissionen och återigen dess föredragande Michel Rocard för hans arbete.

8. Upprättande av ett europeiskt register över utsläpp och överföring av föroreningar

- Före omröstningen gjorde föredraganden ett uttalande inför parlamentet i enlighet med artikel 131.4 i arbetsordningen:

  Johannes Blokland (IND/DEM), föredragande. – (NL) Herr talman! Även om detta ämne naturligtvis inte är lika spännande som det tidigare är det ändå viktigt. Jag vill varmt tacka för möjligheten att kortfattat få klargöra mitt betänkande. Under de senaste veckorna har vi deltagit i tuffa förhandlingar med rådet för att nå en överenskommelse vid första behandlingen, och till slut nådde vi en kompromiss som jag betraktar som helt försvarbar. Av de 24 ändringsförslagen som godkändes i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet har 20 införlivats, antingen helt eller delvis, i kompromissdokumentet.

Trots det vill jag kommentera stämningen under dessa förhandlingar. Enligt min mening höll vi oss på gränsen till vad som fortfarande är acceptabelt. Hela tiden lade rådet fram nya ändringar, samtidigt som det förhöll sig likgiltigt gentemot dem som föreslogs av den parlamentariska delegationen. Det är beklagansvärt, och jag hoppas att vi i framtida förhandlingar om andra frågor kan förvänta oss en något mer samarbetsvillig attityd från rådets representanter.

Jag vill slutligen kommentera ändringsförslag 53, som också är en del av kompromisspaketet, men som tyvärr inte alla grupper kunde stödja. Trots det vill jag påpeka att jag räknar med allas stöd, eftersom en överenskommelse vid första behandlingen är beroende av att detta ändringsförslag godkänns. Jag skulle även vilja tacka skuggföredragandena för deras hjälp med att uppnå denna överenskommelse.

9. Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden

- Före omröstningen om ändringsförslag 27:

  Konstantinos Hatzidakis (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Det muntliga ändringsförslaget är följande: i slutet av det ändringsförslag som lagts fram av gruppen De gröna måste vi lägga till orden ”inom programmet”.

Jag tror att gruppen De gröna, i likhet med alla andra politiska grupper, är överens om detta förslag.

(Talmannen konstaterade att det inte fanns några invändningar mot det muntliga ändringsförslaget.)

- Före omröstningen om ändringsförslag 39:

  Konstantinos Hatzidakis (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja stryka ordet ”ERUF” i ändringsförslag 39, som har lagts fram av socialdemokratiska gruppen, och ersätta det med ordet ”fonder”, för att täcka alla strukturfonder och självfallet Sammanhållningsfonden.

(Talmannen konstaterade att det inte fanns några invändningar mot det muntliga ändringsförslaget.)

10. Sammanhållningsfonden

11. Europeiska regionala utvecklingsfonden

12. Inrättande av en europeisk sammanslutning för gränsöverskridande samarbete (EGGS)

13. Europeiska socialfonden

- Under omröstningen, om en ordningsfråga:

  Graham Booth (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Det gäller en ordningsfråga. Eftersom jag blev ålderspensionär för tre månader sedan finner jag det mycket svårt att sträcka upp min hand helt och hållet i omröstningar med handuppräckning på den tiondels sekund som ni ger oss!

  Talmannen. – Mina damer och herrar! Här har vi en olympisk utmaning: 972 ändringsförslag. Allt som vi inte klarar av i dag måste göras i morgon under vår grekiska kollegas ordförandeskap. Det kommer att bli något av ett maratonlopp. Därför vädjar jag till ledamöterna att hålla farten.

14. Lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet

– Före omröstningen:

  Rosa Miguélez Ramos (PSE). – (ES) Herr talman! Eftersom vi har slagit samman alla strukturfonder vore det logiskt att nu rösta om Casabetänkandet om Europeiska fiskerifonden.

15. Europeiska fiskerifonden

16. Lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet

17. Tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II).

– Före omröstningen om artiklarna 26 och 27:

  Diana Wallis (ALDE), föredragande. – (EN) Herr talman! Det är faktiskt mycket enkelt: det finns två datum i artiklarna 26 och 27 avseende tillämpningen av denna förordning. Dessa datum har redan passerat, så det vore antagligen en bra idé att stryka dem. Jag hoppas att kammaren godkänner det.

(Talmannen konstaterade att det inte fanns några invändningar mot det muntliga ändringsförslaget.)

18. FN/ECE-protokoll om register över utsläpp och överföringar av föroreningar

19. Medlingsförfarande (2006 års budget)

20. Kvinnors roll i Turkiet

– Före omröstningen om punkt 28:

  Emine Bozkurt (PSE), föredragande. – (NL) Herr talman! Det stämmer att punkt 28 innehåller ett kompromissändringsförslag som gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa har kommit överens om med gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater. Vi kan godkänna detta ändringsförslag om följande text läggs till:

(EN) ”och uppmanar den turkiska regeringen att stödja detta,”

(NL) Hela ändringsförslaget lyder nu som följer:

(EN) ”Europaparlamentet föreslår att de politiska partierna granskar sina partistrukturer och antar lämpliga strategier för att uppnå bättre balans mellan kvinnor och män i valda församlingar, inklusive positiva åtgärder såsom kvoter, och uppmanar den turkiska regeringen att stödja detta,”

(Eftersom minst 37 ledamöter hade invändningar mot det hölls ingen omröstning om det muntliga ändringsförslaget.)

21. Europeiska unionen och Irak - En ram för ett ökat engagemang

– Före omröstningen om punkt 4:

  Giorgos Dimitrakopoulos (PPE-DE), föredragande. – (FR) Herr talman! Jag har den engelska texten och skulle vilja rikta detta påpekande till De gröna.

(EN) Jag skulle vilja ändra på siffrorna, eftersom antalet offer ändras varje dag. Jag föreslår att ”100 000” och ”1 700” ändras till ”tusentals”. Det är ett första förslag.

Det andra förslaget är att ”amerikanska trupper” skall ersättas med ”utländska trupper”, eftersom det finns trupper från andra länder likaväl som Förenta staterna.

(Talmannen konstaterade att det inte fanns några invändningar mot det muntliga ändringsförslaget.)

– Efter omröstningen om ändringsförslag 4, andra delen:

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Tack så mycket. Europaparlamentets talman har redan grundligt och detaljerat förklarat för oss hur oartigt det är att inte ta till orda punktligt under talartiden, eller att vara frånvarande från omröstningen. Parlamentet har antagit en resolution om att omröstningen skall sluta klockan 13.30. Av princip håller vi i parlamentet oss till det som vi har kommit överens om, i stället för att från fall till fall rätta oss efter det som vi får höra av den tjänstgörande talmannen.

  Talmannen. – Mina damer och herrar! Vi har börjat med Dimitrakopoulos-betänkandet, och på det ena eller andra sättet måste vi slutföra det. Sedan kommer jag att fråga er om ni vill fortsätta i dag med den viktiga frågan om kampen mot fattigdomen, där omröstningen kommer att gå ganska snabbt, men först måste vi avsluta Dimitrakopoulos-betänkandet.

– Efter omröstningen om skäl B:

  Giorgos Dimitrakopoulos (PPE-DE), föredragande. – (FR) Herr talman! Jag kommer nu igen att läsa upp den engelska texten. Detta är ett tillägg, ytterligare ett skäl.

(EN) ”samtidigt som kriget i Irak, dess olika aspekter och följder fortsätter att vara en känslig fråga för den allmänna opinionen och regeringar i Europa och Förenta staterna”.

(Talmannen konstaterade att det inte fanns några invändningar mot det muntliga ändringsförslaget.)

  Talmannen. – Innan vi fortsätter med omröstningen har jag ett meddelande till parlamentet.

Jag beklagar att rådet inte är närvarande, eftersom jag då skulle ha bett representanten för det brittiska ordförandeskapet att kommentera mitt uttalande: den stad som har valts som värd för de olympiska spelen 2012 är London.

(Applåder)

  Timothy Kirkhope (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag skulle bara vilja tala från Storbritanniens synpunkt i fråga om det tillkännagivandet. För det första vill jag gratulera andra europeiska städer för det hårda arbete och det mycket stridslystna sätt de har visat prov på i kampen för Olympiska spelen, särskilt våra kolleger i Madrid och Paris. Det kan bara finnas en vinnare. Från ett Londonperspektiv hoppas jag att alla här kommer att närvara på dessa spel och att vi under spelen kommer att kämpa med en tävlingsanda som visar Europa när det är som bäst.

(Applåder)

  Talmannen. – Vi önskar EU:s lag en rik medaljskörd 2012.

22. Allmän uppmaning till kamp mot fattigdom: Förpassa fattigdomen till historien

– Före omröstningen om ändringsförslag 2:

  Miguel Angel Martínez Martínez (PSE). – (ES) Herr talman! Jag anser att detta är självklart. Jag skulle önska att våra vänner i gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen godkänner detta ändringsförslag, där vi endast konstaterar en uppgift som vi inte fullständigt skriver under på innan vi fått exakt och detaljerad information om det betänkande som de hänvisar till.

(Talmannen konstaterade att det inte fanns några invändningar mot det muntliga ändringsförslaget.)

– om skäl A:

  Miguel Angel Martínez Martínez (PSE). – (ES) Herr talman! Jag skulle vilja ta upp en fråga från en annan grupp: snarare än att tala om 300 miljoner, eller 315, eller 400 miljoner människor i världen som lider av hunger, kan vi säga ”mer än 300 miljoner”. På så vis anser jag att vi kan undvika att ange en exakt siffra, vilket andra ledamöter önskade.

(Talmannen konstaterade att det inte fanns några invändningar mot det muntliga ändringsförslaget.)

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vill ta upp en allvarlig fråga med er. Reinhard Rack hade rätt: parlamentet behöver ha stränga bestämmelser om omröstningstiderna. Det handlar inte om huruvida man hinner äta, men jag har faktiskt besökare här som har rest tusen kilometer för att träffa mig, och efter det måste jag vara tillbaka i kammaren till klockan 15.00.

Vi har fastslagit dessa bestämmelser, och jag vädjar verkligen om att vi håller oss till dem i framtiden. Vi kan inte rösta om allting på en onsdag bara därför att det finns en del lata människor som anser att de måste resa i väg den dagen. Vi kunde lika gärna ha röstat om de sista fem betänkandena vid lunchtid på torsdag.

Jag vädjar till presidiet att planera och organisera saker och ting ordentligt så som man brukade göra.

ORDFÖRANDESKAP: KAUFMANN
Vice talman

  Talmannen. Tack så mycket, herr Posselt. Vi har noterat ert inlägg och era synpunkter kommer att vidarebefordras till tjänsteavdelningarna.

Omröstningen är nu avslutad.

23. Röstförklaringar

Betänkande (A6-0218/2005) av Barón Crespo

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Betänkandet syftar till att ansluta EU till FN:s ekonomiska kommission för Europa föreskrift nummer 94 och 95. Syftet är att ta bort tekniska handelshinder vad gäller godkännande av fordon med avseende på skydd för passagerare vid frontalkollisioner och sidokollisioner.

Vi väljer att stödja förslaget eftersom vi stödjer EU:s gemensamma handelspolitik och anser det nödvändigt att vidta åtgärder för att avlägsna handelshinder. Vi ser det också som positivt att detta sker inom FN:s ram.

Farliga ämnen i elektrisk och elektronisk utrustning (B6-0392/2005)

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Ett av målen med direktiv 2002/95/EG är att bidra till att skydda människors hälsa och till miljömässigt säker återvinning av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska och elektroniska produkter. Direktivet inskränker bruket av vissa farliga ämnen i ny elektrisk och elektronisk utrustning som kommer ut på marknaden från den 1 juli, såvida de inte är undantagna enligt bilagan.

Jag beklagar kommissionens beslut att utöka bilagan med decaBDE, vilket går emot rekommendationen från dess vetenskapliga rådgivare. Jag vädjar till rådet att motsätta sig det här förslaget.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Dekabromodifenyleter är ett bromerat flamskyddsmedel som parlamentet väl känner till: i februari 2003 placerades det under noggrann uppsikt och samtidigt förbjöd EU, i en rapport som jag sammanställde, dess två systersubstanser, pentabromodifenyleter och oktabromodifenyleter.

Dekabromodifenyleter är en bioackumulativ kemisk produkt, som har upptäckts i bröstmjölk, och Europeiska vetenskapliga kommittén har rekommenderat att risken för den skall reduceras ytterligare. Det är dessutom ett ämne som EU har åtagit sig att förbjuda i elektrisk och elektronisk utrustning från och med den 1 juli 2006.

Det är därför förvånande att kommissionen rekommenderar ett stort steg tillbaka genom att via kommittéförfarandet – eller med andra ord ”i det tysta” – försöka få detta förbud omprövat. Både till form och innehåll är försöket att genomtvinga detta oacceptabelt. Kommissionen har inte kommit med något argument för att försvara denna helomvändning – i själva verket skulle ingen motivering ha varit möjlig.

Jag stöder därför denna resolution och uppmanar kommissionen att ta tillbaka sitt beslut. I annat fall kommer jag, tillsammans med ett antal av mina kolleger, inte att tveka att hänskjuta frågan till EG-domstolen.

Betänkande (A6-0207/2005) av Rocard

  Alexander Stubb (PPE-DE). – (FI) Fru talman! Jag har tre korta påpekanden om direktivet om mjukvarupatent.

För det första är det bättre för oss att inte ha något direktiv alls än att ha ett dåligt sådant. För det andra var detta ett tydligt tecken på en interinstitutionell maktkamp, där kommissionen och rådet borde ha lyssnat till parlamentet och rättat sig efter det. För det tredje var hela debatten full av missförstånd, och jag hoppas kommissionen i detta läge inte bara kommer att ge upp utan lägga fram ett nytt förslag, eftersom vi någon gång också kommer att behöva ett direktiv om mjukvarupatent i EU.

  Hiltrud Breyer (Verts/ALE). – (DE) Fru talman! Jag gjorde som den stora majoriteten här i kammaren och röstade mot detta förslag till direktiv. I dag anser jag att förnuftet här i parlamentet har noterat en seger mot några få stora IT-tillverkares och lobbyisters intressen. Vi har också markerat den större valfrihet som konsumenterna kommer att åtnjuta.

Vidare har vi klargjort att det finns en framtid för IT-företagen i EU, eftersom det handlade om innovation och frihet att utvecklas för små och medelstora företag. Jag är väldigt nöjd med att vi i dag har lyckats stoppa dem som planerade att legalisera patent på mjukvara och därigenom visa vårt stöd för dem som förespråkar öppna källor och försvarar fri utveckling av mjukvara. Vi har också särskilt gett en hjälpande hand åt de små och medelstora företag som skulle ha drabbats mycket hårt om direktivet om mjukvarupatent hade gått igenom.

Jag är glad över denna seger och hoppas att vi kommer att kunna göra något liknande när det är dags att revidera direktivet om patent på bioteknik.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Fru talman! Jag vill bara säga hur olyckligt det är att Michel Rocard inte lyckades få ett enda av sina ändringsförslag godkända, och att parlamentet inte kunde ge uttryck för någon ståndpunkt i ärendet. Det problem vi nu står inför är att den nationella lagstiftningen även i fortsättningen gäller utan ändringar, och att domstolarna kommer att komma fram till mycket olika beslut. Det kommer att innebära stora utgifter för de större företagen, och därigenom motverka Lissabonmålen, och samtidigt kommer mindre företag att anse att alltsammans är obegripligt, eftersom de i framtiden får lov att ge sig i kast med tjugosju olika system för patentlagstiftning.

Jag uppmanar kommissionen att inte bara lägga fram ett nytt förslag om EU-patent, efter att först ha diskuterat det med sakkunniga på området, utan också att börja utarbeta det med minsta möjliga försening.

  Zuzana Roithová (PPE-DE).  – (CS) Jag anser att EU behöver gemensamma, klara och moderna bestämmelser om patent, eftersom de skulle spela en mycket viktig roll för att undanröja hindren på EU:s inre marknad genom att öka investeringar i forskning, förhindra piratkopiering och skydda EU som en helhet. Jag är mycket positiv till de ansträngningar som gjorts av ledamöter från alla politiska grupper, inklusive gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, som har hjälpt oss att nå en gemensam kompromiss om våra 20 ändringsförslag till direktivet. Syftet med dessa ändringsförslag var att säkra patentskydd endast för fasta program som ingår i tekniskutrustning, och därigenom underlätta interoperabiliteten och förhindra patentering av ren mjukvara.

Vid slutet av de politiska förhandlingarna röstade jag för att direktivet skulle förkastas. Det gjorde jag därför att jag anser att detta gör det möjligt för parlamentet att ge en klar och tydlig signal till rådet och kommissionen om att de bör påskynda sina ansträngningar för att sammanställa ett gemensamt förslag till ett allmänt EU-patent, i stället för att koncentrera sig på ett direktiv som gäller en specifik typ av patent.

  Gilles Savary (PSE). – (FR) Fru talman! Jag vill uttrycka min tillfredsställelse med att denna gemensamma ståndpunkt avvisades, efter att man hade misslyckats med att uppnå någonting bättre – med andra ord misslyckats med att godkänna Michel Rocards ändringsförslag ett och ett, vilka avsåg att föra oss tillbaka till första behandlingen i Europaparlamentet.

Liksom mina kolleger anser jag inte att det bidrar till att bevara någon rättslig osäkerhet, eftersom mycket har hänt under de senaste tre åren. Vid första behandlingen antog Europaparlamentet en otvetydig ordalydelse. I dag har parlamentet just avvisat patenterbarhet för mjukvaruprogram. Jag anser att vi bör hålla oss till det och återgå till ordalydelsen i artikel 52 i Münchenkonventionen, eftersom det i själva verket inte så mycket var en fråga om att bekräfta patenterbarheten för mjukvaruprogram, utan snarare en offensiv för att göra dem patenterbara. Denna offensiv har stoppats i dag när EU:s parlamentariska demokrati vunnit en stor seger över lobbyisterna och över kommissionens manövrerande.

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Fru talman! Jag vill förklara varför jag röstade för att inte förkasta direktivet om datorrelaterade uppfinningar. Förkastandet förlänger osäkerheten om patenterbarhet av programvarurelaterade uppfinningar och innebär att man flyr från behovet av att fatta beslut.

Jag beklagar att parlamentsledamöter har visat sig oförmögna att utarbeta en vettig version av texten, en som kan säkerställa stödet för innovation men som också kan lugna programmerare och användare att vi inte kommer att följa samma linje som det amerikanska förhållningssättet, som tillåter patent för ren programvara.

Förfarandet har visat prov på alla defekter i det sätt på vilket vi stiftar lagar på EU-nivå, och dessa brister måste åtgärdas om parlamentsledamöter skall undvika att framställa sig själva som oförmögna att stifta lagar om invecklade men väsentliga ämnen.

För det första, sekretessen i ministerrådet: det är omöjligt att vara välinformerad om deras resonemang.

För det andra, hinder för förståelse, eftersom dess webbplats är obegriplig.

För det tredje, fel val av föredragande i Europaparlamentet. Konventionen att ett betänkande tillhör en grupp och att det ”inte är möjligt” att ifrågasätta att det tilldelas en särskild ledamot måste skrotas.

För det fjärde, enfaldigheten att använda en missvisande otillräcklig beskrivning som ”programvarupatent”, vilket är enormt vilseledande.

För det femte, frånvaron av ”parlamentariska föredragande”, liknande dem i det brittiska parlamentet, som kan ge parlamentsledamöterna vägledning om den exakta betydelsen när det gäller terminologin.

  James Hugh Allister (NI), skriftlig. (EN) I dag röstade jag emot den gemensamma ståndpunkten om direktivet om datorrelaterade uppfinningar mot bakgrund av den ökade kontrollen och den överväldigande dominans direktivet skulle ge stora programvaruföretag, vilket skulle resultera i skadliga effekter för alla små och medelstora företag. Jag ser den föreslagna lagstiftningen om att göra programvara patenterbar som ett hot mot industrin som kräver kreativitet och uppfinning för att frodas. Det här direktivet skulle bara minska konkurrensen och följaktligen leda till högre priser och lägre kvalitet för mjukvarukonsumenter och icke-teknologiska företag. Enligt min uppfattning skulle den anti-innovativa hållning som detta direktiv otvivelaktigt skapar bara få förödande konsekvenser för demokratin, konkurrenskraften och sysselsättningen.

  Andrew Duff (ALDE), skriftlig. – (FR) EU behöver klara bestämmelser. Det kan inte bli fråga om att patentera mjukvaruprogram, som hur som helst är väl skyddade av upphovsrätten. Det skulle innebära ett slag mot all innovation, med skadliga effekter på forskning, små och medelstora företag och EU.

Den gemensamma ståndpunkten var ett steg i rätt riktning, men där fanns fortfarande gråzoner som skulle ha eliminerats om vi röstat för Michel Rocards ändringsförslag. Jag skulle ha röstat för dem om de hade lagts fram för omröstning. En onaturlig koalition slöt sig samman för att avvisa den gemensamma ståndpunkten helt och hållet, utan något som helst försök att ändra den. De som ansåg att den gemensamma ståndpunkten inte gick tillräckligt långt gick samman med dem som befarade att förbudet mot patentering, med de föreslagna ändringsförslagen, skulle avgå med segern.

Det totala förkastandet av förslaget betyder att de hade rätt och att Europeiska patentverket därför kan fortsätta att utveckla prejudikat som gynnar patenterbarheten för mjukvaruprogram ”som sådana”. Allt detta skadar friheten för idéer och för framsteg. Jag avstod därför att jag för det första inte kan godkänna den gemensamma ståndpunkten, och för det andra skulle ha föredragit att ändra förslaget och inte tillåta att detta vakuum och den nuvarande förvirringen fortsätter ...

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 163.1 i arbetsordningen.)

  Lena Ek, Cecilia Malmström och Anders Wijkman (PPE-DE), skriftlig. Vi har valt att rösta för att hela förslaget om datorrelaterade uppfinningar ska dras tillbaka. Vi motsätter oss patent på ren mjukvara och vill skydda klassiskt patenträtt och har haft som ambition att förbättra ministerrådets gemensamma ståndpunkt. Tyvärr har det visat sig svårt och vi riskerar att få en otydlig lagtext som inte uppfyller våra krav på rättsäkerhet. Detta gynnar varken stora företag, små företag eller programutvecklare. De enda som tjänar på en rörig lagstiftning är patentjuristerna. Konsekvensen av vissa skrivningar har också varit svår att överblicka. Det är önskvärt med en harmonisering på området men vi är hellre utan direktivet än medverkar till en dålig lagstiftning. Därför är det bra att parlamentet vill förkasta förslaget.

Vi tycker istället att kommissionen återigen bör ta upp frågan om gemenskapspatent, som ska gälla för hela EU. Ett huvudproblem i detta sammanhang är att European Patent Office (EPO) har utfärdat en del triviala patent och patent för ren mjukvara. EPO lyder dock inte under EU utan styrs av en större specialkonvention. Vill EU ta ledartröjan i frågan om ett rättssäkert och transparent patentsystem där patent endast meddelas för riktiga uppfinningar bör vi införa ett gemenskapspatent som berör alla områden, inte bara datorrelaterade uppfinningar.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Vi välkomnar att vårt förslag om att avvisa rådets gemensamma ståndpunkt från mars 2005 om patenterbarhet för datorrelaterade uppfinningar antogs.

Som vi konsekvent har sagt sedan kommissionen lade fram förslaget till direktiv 2002, skulle ett införande av mjukvarupatent underminera den intellektuella friheten, tekniska innovationen och utvecklingen av EU:s ekonomi, som vetenskapsmän, professorer, studentorganisationer, många organisationer och små och medelstora företag helt rätt har påpekat. De höga kostnaderna för patentering skulle lägga hinder för små och medelstora företag, som inte skulle ha möjlighet att betala för patent och till och med skulle kunna få se sina idéer patenteras av tredje part. Mjukvarupatent skulle också kunna användas av stora företag som ett medel för att hindra nya företag från att komma in på marknaden.

Det är fel att ge patent på idéer, på kunskap och – vem vet var detta kan sluta – på själva livet. Vi har därför gjort som tidigare och undertecknat det förslag som antogs i dag om att avvisa rådets gemensamma ståndpunkt. Det är en seger för kunskap, innovation och för friheten att skapa ...

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 163.1 i arbetsordningen.)

  Richard Howitt (PSE), skriftlig. (EN) Jag välkomnar dagens förkastande av förslaget till lagstiftning om patenterbarhet av mjukvara. Jag anslöt mig till detta förkastande efter att noggrant ha övervägt och diskuterat konsekvenserna med ledare för små och medelstora företag i min valkrets, som inbegriper 1 500 teknologiföretag med omkring 40 000 anställda, och som är etablerade i de centrala delarna av Cambridgeshire och Hertfordshire. En affärsman i ett litet företag berättade för mig att den föreslagna lagstiftningen kunde liknas vid att patentera tomater i ett recept, så att inget nytt recept som innehöll tomater någonsin skulle kunna tillverkas igen. Dagens omröstning är en klar seger för kreativitet, företagaranda och sunt förnuft.

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE), skriftlig. (EN) Som talesman för denna fråga i parlamentets största grupp och som ledare för den finska PPE-DE-delegationen, anser jag att beslutet att förkasta den gemensamma ståndpunkten var rätt. Enligt min bedömning skulle det direktiv som blivit resultatet inte ha varit bra nog. Att förkasta hela förslaget var ett mindre bakslag än det skulle ha varit att anta en dålig lagstiftning.

Jag beklagar dock att försöket att harmonisera olika former av patentpraxis i olika medlemsstater förkastades. Jag uppmanar därför kommissionen att snarast återinföra förslaget om gemenskapspatent som inte antogs under föregående mandatperiod. Kommissionen borde också ta initiativ till att återupprätta det europeiska patentsystemet.

Jag anser också att dagens beslut är en större seger för parlamentet som institution. I rådets gemensamma ståndpunkt tog man inte alls hänsyn till åsikterna hos en majoritet i parlamentet. I parlamentet visade man att medlemsstaterna inte kan köra över parlamentets åsikter i rådet – oavsett vad det handlar om.

  Toine Manders (ALDE), skriftlig. – (NL) Nederländernas folkparti för frihet och demokrati (VVD) gläder sig över att en stor majoritet i parlamentet har stött ändringsförslaget från gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa om att avvisa den gemensamma ståndpunkten. Nederländernas folkparti för frihet och demokrati motsätter sig en patentlagstiftning i EU sektor för sektor. Vi förespråkar en helhetssyn och uppmanar kommissionen att lägga fram ett förslag om ett enda gemenskapspatent, vilket skulle innebära större rättssäkerhet.

Det skulle göra det möjligt att ersätta det nuvarande omständliga och dyra systemet för patentregistrering med ett effektivare system. Vi uppmanar kommissionen att påbörja debatten i utskottet för rättsliga frågor så snart som möjligt för att försöka harmonisera EU:s nuvarande patentlagstiftning på grundval av artikel 95. Som ett resultat av detta kommer parlamentet att få medbeslutanderätt och möjlighet till demokratisk övervakning av vad som sker vid Europeiska patentverket.

Samtidigt vill vi uppmana alla lobbyorganisationer att använda samma tunga artilleri för att övertyga den franska regeringen om att överge sitt motstånd mot ett officiellt språk för gemenskapens patent, och därigenom möjliggöra en konkurrenskraftig och innovativ framtid för gemenskapens ungdom.

På så vis skulle Lissabonmålen inte bara bli en läpparnas bekännelse, utan vi skulle faktiskt satsa våra pengar där vi sagt att vi skall göra det.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för att förkasta den gemensamma ståndpunkten, inte på grund av att jag är emot tanken på ett Europaomfattande patent, utan på grund av att utkastet till detta förslag var dåligt utarbetat och skapade allmän förvirring om väsentliga definitioner av vad som skulle kunna patenteras.

  Zita Pleštinská (PPE-DE), skriftlig. (SK) Eftersom det för närvarande finns enorma skillnader mellan de nationella patentlagstiftningarna anser jag att det är nödvändigt att anta ett direktiv så att vi kan få till stånd en harmonisering. Därför stöder jag att man konsekvent skyddar mjukvaruprodukter genom patentskyddade innovativa lösningar för ett helt program eller delar av det, men inte utfärdar patent för enskilda idéer. När allt kommer omkring var det Einstein som sade att man inte kan patentera en matematisk formel.

En patenterbar uppfinning är en lösning som kombinerar en idé med en teknisk anordning, till exempel mjukvara för mobiltelefoner eller ABS-system för bilar. Patentering ger företagen avkastning på investeringar som gjorts för att utveckla en uppfinning, och uppmuntrar till ytterligare investeringar i forskning och utveckling.

Det direktiv som rådet har föreslagit innehåller otydliga formuleringar som gör det omöjligt att göra en tydlig distinktion mellan mjukvara och tekniska fördelar.

Brist på tydliga definitioner vid patentering av mjukvara kan resultera i att konkurrensen mellan företagen flyttas från marknaden till domstolarna. Om mjukvaran blev patenterbar skulle kostnaderna för patenteringen ruinera små och medelstora företag som utvecklar mjukvara. Jag har undertecknat Roithová–Buzeks ändringsförslag, som syftar till att begränsa omfattningen av direktivet, så att patentering av ren mjukvara inte medges. Ändringsförslagen är en kompromiss som förhindrar en oklar tolkning av direktivet. Om ändringsförslagen godkänns kommer jag att stödja den ändrade texten till rådets gemensamma ståndpunkt av den 7 mars 2005.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Trots att jag var med och sammanställde en rad ändringsförslag för att förbättra den slutliga versionen av den gemensamma ståndpunkten, för den händelse att den skulle godkännas av parlamentet, var jag nöjd med att rösta för att den skulle avvisas och med att parlamentets förslag till avslag godkändes. Jag menar att detta är det bästa sättet att förhindra att vi antar ett dokument som helt klart skulle ha underminerat små och medelstora mjukvaruföretags intressen, för att inte nämna konsumenternas intressen. Det är också sant att förslaget till gemensam ståndpunkt stämde illa med, och misslyckade med att stödja, de högsta principerna gällande kreativitet och immaterialrätt.

  José Ribeiro e Castro (PPE-DE), skriftlig. (PT) Den fråga som ligger till grund för detta betänkande, och den resolution som det hänvisar till, handlar om att bestämma gränserna för patenterbarhet för datorrelaterade uppfinningar.

Den vanligaste formen för mjukvaruskydd i EU har som vi vet hittills byggt på genomförande av upphovsrättsliga bestämmelser. Den föreslagna metoden kommer att göra att vi hamnar i nivå med Förenta staterna, vilket enligt min mening varken blir fördelaktigt eller gör att vi kan skärpa fokusen på marknaden på något som helst sätt. Det ökar snarare svårigheterna för små och medelstora företag, som i själva verket står för större delen av innovationerna och för 70 procent av arbetstillfällena i denna sektor.

Under det parlamentariska förfarandet har det tydligt och klart visat sig att de stora företagen i EU har försökt åstadkomma ett exklusivt utnyttjande av program för datorrelaterade uppfinningar, och detta strider mot villkoren i Münchenkonventionen och Europeiska patentverkets prejudikat. Som det helt riktigt påpekas i betänkandet: ”En mjukvara är nämligen inte mer patenterbar än ett musikackord eller en ordföljd. Mjukvaran är i sin egenskap av sammansatta matematiska formler en produkt av det mänskliga tänkandet som hör hemma i tankevärlden. Och tankarnas frihet är en grundläggande princip i vår civilisation.” Det är också min åsikt.

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 163.1 i arbetsordningen.)

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Genom att nu på lunchen rösta för att avvisa rådets gemensamma ståndpunkt ville jag klart förkasta alla former av patenterbarhet för mjukvara. Jag ansåg tvärtom att mjukvaruprogram, som en produkt av det mänskliga intellektet, var tillräckligt skyddade genom upphovsrätten.

Framför allt röstade jag också för att politik skall gå före tekniska överväganden, för att återuppliva Lissabonandan.

Som liberal och enträgen försvarare av entreprenörsfrihet och sund och rättvis ekonomisk konkurrens kunde jag inte godta en text som var ”skräddarsydd” för vissa större företag, som redan åtnjuter ett virtuellt monopol på sina respektive områden. Ett förslag till direktiv som med tiden var avsett att kväva unga mjukvaruutvecklares kreativa anda i sin linda, och kväva oberoendet för många av EU:s små och medelstora företag och mikroföretag.

En text som, låt oss inte skräda orden, hade föga att göra med det socialt medvetna EU som vi alla strävar efter.

Under de två år som denna debatt har pågått har jag inte mött någon enda datorexpert, universitetsforskare, vanlig användare eller ledare för någon mjukvarutillverkare bland de små och medelstora företagen som haft något gott att säga om detta direktiv. Det kan inte vara blott och bart en tillfällighet.

  Konrad Szymański (UEN), skriftlig.  (PL) Jag var en av de få ledamöter som röstade mot förslaget om att förkasta förslaget till direktiv om patenterbarhet för datorrelaterade uppfinningar.

Parlamentet hade möjlighet att yttra sig om detta förslag och ändra innehållet som det ansåg lämpligt under medbeslutandeförfarandet. Genom att närmast enhälligt rösta för att förkasta det undviker parlamentet enbart att fatta beslut, vilket knappast är något ansvarsfullt sätt att agera.

Den breda koalitionen omfattar grupper av ledamöter med vitt skilda åsikter. Efter avsevärd eftertanke kände jag att jag inte kunde identifiera mig med någon av dem.

Ledamöter som motsätter sig ett effektivt skydd för den immateriella äganderätten som sådan, eller med andra ord de på yttersta vänsterkanten, röstade mot direktivet, men jag hör inte till dem.

Bland dem som röstade ”nej” fanns också ledamöter som motsätter sig ett system för ett sådant skydd på EU-nivå, eller med andra ord de på yttersta högern. Jag delar inte heller deras åsikter, eftersom det i många länder kostar en hel del pengar att registrera uppfinningar.

Ett antal ledamöter röstade mot direktivet eftersom de anser att parlamentets politiska inflytande över lagstiftningsförfarandet bör utökas. Man kan finna företrädare för dem i alla grupper, men jag skriver inte heller under på deras ståndpunkt.

Slutligen röstade alla de ledamöter som anser att förslaget till direktiv utgör ett hot mot Polens nationella intressen, eller med andra ord polska parlamentsledamöter, mot förslaget. Helt bortsett från att det finns obegränsade möjligheter att göra ändringar, är detta ett felaktigt antagande.

Vare sig patentskyddet definieras brett eller snävt, bidrar det till privata investeringar i innovation, och därigenom till att skapa arbetstillfällen för forskare. Förenta staterna lägger ut nästan två gånger så mycket som EU på sådana investeringar, och en av de huvudsakliga anledningarna till detta är det karakteristiskt vittomfattande patentskydd som finns i Förenta staterna. Trots detta har emellertid många talare i denna debatt framhållit detta land som ett dåligt exempel och en varning.

– Betänkande (A6-0169/2005) av Blokland

  Richard Howitt (PSE), skriftlig. (EN) Jag välkomnar rekommendationerna som står i betänkandet, särskilt godkännandet av mitt motstånd mot godtyckliga gränser för sjögränser som lämpar sig för gränsöverskridande samarbete, vilket skulle ha ställt Norfolk och andra delar av min valkrets utanför möjligheten att få tillgång till finansiering, trots starka historiska och kulturella band tvärsöver Nordsjön. Min region har deltagit fullt ut i interregionalt samarbete, och parlamentets krav på att en självständig sträng skall bibehållas för sådant samarbete är bra för östra England, Storbritannien och alla dem som vill dra fördel av samarbete och utbyten över Europas gränser.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag anser att det är nödvändigt med ett större medvetande om mängden föroreningssubstanser som anläggningar släpper ut, och att denna information skall vara lättillgänglig för allmänheten genom att kräva att operatörerna rapporterar om sina utsläpp.

Dessa mål ingår i denna lagstiftning som syftar till att upprätta ett europeiskt register över utsläpp och överföringar av föroreningar, och den är kopplad till det föreslagna beslutet om att EU skall ansluta sig till protokollet av FN:s ekonomiska kommission för Europa av den 21 maj 2003 och införliva dess relevanta delar i EU-lagstiftningen.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Miljöfrågorna är en av kärnpunkterna i politiken för det framtida EU. Därför anser jag att det måste inrättas verktyg för att göra allmänheten mer medveten om miljöfrågor och att vi måste se till att miljölagstiftningen genomförs bättre. Johannes Bloklands betänkande syftar till att införliva de tillämpliga delarna i protokollet från FN:s ekonomiska kommission för Europa av maj 2003 i gemenskapens lagstiftning.

Betänkandet kommer att öka möjligheten att göra informationen tillgänglig för allmänheten och skapa bättre förståelse kring de mängder av förorenande ämnen som släpps ut från olika anläggningar.

Jag röstade därför för Bloklandbetänkandet.

– Betänkande (A6-0177/2005) av Hatzidakis

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Den största bristen i denna resolution är att den hämmas av parlamentets resolution om budgetplanen för 2007-2013, där man godtar en finansieringsram på 0,41 procent av gemenskapens BNI för struktur- och sammanhållningsfonderna. De ökade behoven av sammanhållning, mot bakgrund av utvidgningen, och de ekonomiska och sociala skillnaderna vittnar om att denna siffra inte motsvarar det som krävs.

Därför har vi än en gång lagt fram ett antal förslag, inklusive en ökning av anslagen till strukturfonderna, förslag som syftar till att ge full kompensation åt de regioner som drabbats av den ”statistiska effekten” och till att införa utfasningsmekanismer för Sammanhållningsfonden. Dessa förslag avvisades till vår bestörtning av majoriteten ledamöter här i kammaren.

Vi beklagar också djupt att man avvisat våra förslag om att skrota de mekanismer som påverkar genomförandet av strukturfonderna, inte minst nivåerna för samfinansiering och förfinansiering, samt kopplingen av Sammanhållningsfonden till stabilitets- och tillväxtpakten, och förslagen om att skrota de mekanismer som underminerar utgiftsmålet för strukturfonderna (”n+2”-regeln).

Vi anser också att man i enlighet med vårt förslag ytterligare bör begränsa långsiktiga löften om offentligt stöd till företag, särskilt när det gäller arbetstillfällen.

  Carl Lang (NI), skriftlig. – (FR) Reformen av strukturfonderna kommer inte att lösa de problem som orsakats av utvidgningen åt öster. Det den åstadkommer är att bestraffa Frankrike.

Bryssel, som inte har gjort någon kalkyl över kostnaderna för en utvidgning som omfattar Östeuropa, bankrutt efter fyra årtionden av kommunism, kommer att betala de nya medlemsstaterna 190 miljarder euro i regionalstöd. Kommer dessa belopp att bidra till att länderna inlemmas ekonomiskt i EU? Det tyska misslyckandet med de östra staterna i tidigare Tyska demokratiska republiken antyder att det inte blir fallet.

Denna inriktning av regionalpolitiken på länderna i Östeuropa kommer emellertid att få två olyckliga konsekvenser för Frankrike:

- Den kommer att minska den redan blygsamma andel som tilldelas Frankrike. Till exempel har inte Korsika och franska Hainault, i regionen Nord Pas de Calais, under de senaste fem åren fått något från strukturfonderna, som är avsedda för EU:s fattigaste områden.

- Ökningen av de regionala utgifterna, som nu är den största posten i EU:s budget, kommer att innebära en minskning av jordbruksutgifterna, som våra jordbrukare gynnades av, och en ökning av Bryssels totala budget, och därmed av det franska bidraget till denna budget.

Mer än någonsin visar det sig att EU:s regionalpolitik, som de federala européerna i UMP och PSE hållit fram som manna för våra regioner, blir en ekonomisk och social bluff.

  Jamila Madeira (PSE), skriftlig. (PT) Jag välkomnar antagandet av detta interimsbetänkande om Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden. Jag gläder mig särskilt över att ett nytt stycke har antagits i artikel 3, där det anges att regioner som berörs av den statistiska effekten – till exempel Algarveområdet – måste få tillräckligt ekonomiskt stöd för att kunna fullfölja konvergensmålen, och att de inte får särskiljas av befolkningsskäl.

Dessa befolkningsbaserade kriterier, som ingår i det luxemburgska ordförandeskapets förhandlingspaket för budgetplanen 2007-2013, saknar varje objektiv grundval. De bör därför inte längre utgöra en grundval för orättvisa och oproportionerliga differentieringar, och är föga mer än en senkommen tanke i historien om solidaritet mellan EU:s regioner.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för detta betänkande som syftar till att garantera fortsatta EU-bidrag till Skotska högländerna och de skotska öarna, och som inger hopp om att andra delar av Skottland kommer att fortsätta att kunna dra nytta av tillgången till EU:s strukturfonder.

Självfallet är det först när vi har fastställt budgeten som vi får kännedom om omfattningen av det finansiella flödet.

Jag välkomnar de föreslagna reformerna som skall förstärka kvaliteten på EU:s strukturfonders utgifter, såsom mer förenkling, bättre strategisk planering, minskning av byråkrati och mer öppenhet och ansvarsskyldighet.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Liksom den stora majoriteten av min politiska grupp har jag stött Hatzidakisbetänkandet därför att

· de regioner stöds som riskerar att skadas av de statistiska effekter som utvidgningen orsakat,

· det krävs att de yttersta randområdena skall behandlas som ett specialfall när det gäller tillgång till strukturfonderna,

· det föreslås att resurser som inte använts på grund av n+2-regeln skall anslås till områden som kan dra god nytta av dem,

· all åternationalisering av regionalpolitiska utgifter avvisas,

· rättvis behandling krävs för öar och glest befolkade områden,

· rättigheterna för personer med funktionshinder prioriteras i sammanhållningspolitiken.

De ändringsförslag som jag lagt fram tillsammans med andra parlamentsledamöter från gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster är följande:

· Texten stärks och det klargörs för kommissionen och rådet att konkurrenskraft och entreprenörskap inte får främjas på bekostnad av hållbar utveckling och sammanhållning.

· Anslagen till strukturfonderna och sammanhållningsfonden ökas, eftersom ett ojämlikt EU inte kan vara livskraftigt.

· Det statliga stödet kontrolleras bättre, så att det inte blir ett incitament för att omlokalisera företag inom EU på bekostnad av arbetarna i olika regioner.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Jag röstade för detta betänkande eftersom jag anser att det täcker många aspekter som är mycket viktiga för Portugal, och i själva verket är lika positiva för Europeiska unionen, som jag tror på. Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden är alla mycket viktiga när det gäller att främja målen med ekonomisk tillväxt och konkurrenskraft, skapande av välstånd och minskning av de enorma regionala skillnaderna. Det gladde mig därför att se att föredraganden tog upp områden som jag anser är viktiga. Till exempel avvisar man i betänkandet varje försök att åternationalisera regionalpolitiken och varje försök att minska beloppen för statligt stöd till de minst gynnade regionerna, och man godkänner kommissionens förslag att bestraffa företag som omlokaliserar verksamheten men fortfarande drar nytta av de europeiska fonderna.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. (EN) I Hatzidakisbetäkandet fastställs Europaparlamentets syn på den framtida reformen av strukturfonder. Inbegripandet av ”statistiska effekter”, erkännandet av regioner som berörs av den naturbetingade effekten, förkastandet av att en gräns på 150 km för att definiera maritima regioner skall införas, betoningen på jämställdhetsfrågor och förstärkningen av behoven på miljöområdet skall alla välkomnas. När det gäller ändringsförslag 42 och den ursprungliga punkt 13 lade Europaparlamentets labourgrupp ned sina röster på grund av språket i texten.

  Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Greklands kommunistparti röstade mot betänkandena om strukturfonderna för den fjärde ramen för gemenskapsstöd för 2007-2013, eftersom de gynnar EU:s antigräsrotspolitik och garanterar ökade vinster för de stora företagen.

Strukturfonderna används av regeringarna för att stärka medlemsstaternas plutokrati, deras imperialistplaner, kapitalkoncentrationen och upptrappningen av monopolen.

De används för att främja kapitalistiska omstruktureringar som slår mot arbetstagarnas löner och sociala rättigheter och mot hälsa, välfärd och utbildning, och för att genomföra genomgripande förändringar i jordbruksekonomin och inom andra områden. De används för ideologisk terrorism, militärutgifter i samband med EU:s och Natos imperialistiska aggressioner och för bestickning och korruption i syfte att vilseleda arbetar- och gräsrotsrörelsen.

Lagen om asymmetrisk utveckling är ofrånkomlig. Sociala och regionala skillnader förvärras i stället för att förbättras. Arbetstagarna står inför enorma problem, och det gäller särskilt öbor och invånare i avlägsna områden och bergsområden i Grekland.

Påståendena om att EU:s konvergens- och sammanhållningspolitik främjas med hjälp av strukturfonderna är ett stort bedrägeri riktat mot arbetstagarna, kvinnorna, jordbrukarna och gräsrotsklasserna.

Grekland är ett typexempel därför att sju grekiska regioner, 80 procent av befolkningen, enligt statistiken löper risk att gå miste om mål 1-finansiering från strukturfonderna.

Betänkande (A6-0178/2005)

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Vi anser att en av de viktigaste punkterna i det nuvarande förslaget till en förordning för sammanhållningsfonden – som redan täcks av den tidigare förordningen – är kopplingen av Sammanhållningsfonden till stabilitets- och tillväxtpakten, med andra ord möjligheten att upphäva hela eller delar av det ekonomiska stödet från fonden till sammanhållningsländer, till exempel Portugal, om beslutet i enlighet med artikel 104.8 i EG-fördraget antas. Det aktuella landet kommer därför att bestraffas dubbelt, och föredragandens förslag att göra detta till ett politiskt beslut av rådet snarare än till ett automatiskt beslut, löser inte problemet.

Vi motsätter oss också att den så kallade ”n+2-regeln” tillämpas på Sammanhållningsfonden, vilket skulle lägga nya begränsningar på användningen av dessa medel för länder som borde sikta på att få sin ekonomiska och sociala utveckling upp till gemenskapens nivå.

Vi anser också att de belopp som öronmärkts för denna fond för 2007-2013 är otillräckliga, särskilt mot bakgrund av EU:s utvidgning.

På grund av förkastandet av våra förslag om att ändra dessa och andra bestämmelser, som vi ansåg var ett steg i fel riktning, har vi röstat mot denna resolution.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) En av de viktigaste aspekterna i debatten om framtiden för Sammanhållningsfonden är naturligtvis den som handlar om ”statistiskt välstånd”. Alla aspekter av denna fond är synnerligen viktiga, men den aspekt som jag och utan tvekan också de nationella myndigheterna finner mest angelägen är den som gäller skenbart välstånd som hänger samman med faktisk utarmning därför att stöd dras in, varigenom en ofullbordad tillväxtcykel avbryts. Det är det största problemet för Portugal när det talas om framtiden för denna fond, och det är vad jag är mest oroad över. Jag är positiv till att man i betänkandet uppmärksammar behovet av att finna en lämplig politisk reaktion på denna fråga.

Betänkande (A6-0184/2005)

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE), skriftlig. (PT) Anslutningen av tio nya länder har varit en av de största utmaningarna för EU:s interna sammanhållning. Den har ökat skillnaderna i ekonomisk utveckling och ökat de regionala ekonomiska och sociala skillnaderna i hela unionen. Det krävs därför ökade ansträngningar med hjälp av EU:s sammanhållningspolitik, som nu genomgår en genomgripande reform för att kunna gå i land med effekten av utvidgningen.

I en union som utvidgats till 25 länder måste instrumenten för sammanhållningspolitiken förses med lämpliga ekonomiska resurser, vilka i sin tur måste fördelas rättvist bland de minst gynnade regionerna, inte bara i de ”nya” medlemsstaterna utan också i de ”gamla”. Det måste göras på ett sådant sätt att vi kan fortsätta minska gapet mellan utvecklingsnivåerna i de olika regionerna och minska vissa EU-regioners eftersläpning (det nuvarande ”konvergens”-målet), och fortsätta eftersträva det nya målet med regional konkurrenskraft och sysselsättning.

I de rekommendationer som gjorts i de olika betänkanden som lagts fram för omröstning i dag, särskilt betänkandet om Europeiska regionala utvecklingsfonden av min gruppkollega Giovanni Claudio Fava, tas dessa frågor upp.

När det gäller anslagen till dessa fonder avvaktar vi med intresse rådets godkännande av budgetplanen för 2007-2013, som vi hoppas kommer att motsvara de nya utmaningar som EU:s sammanhållningspolitik står inför.

  Richard Howitt (PSE), skriftlig. (EN) Jag välkomnar starkt antagandet av mina centrala ändringsförslag till ERUF-förordningen, som kommer att garantera fullständig tillgång till fonderna, utan diskriminering. De kommer också att leda till en strävan efter att använda fonderna till åtgärder som skall lösa särskilda sociala, ekonomiska och miljömässiga problem, som främst uppstår i landsbygdsområden, såsom min egen valkrets, särskilt genom åtgärder för mångfald, företagaranda och genom att stimulera lokal sysselsättning. Jag välkomnar också antagandet av mina ändringsförslag som syftar till att lindra miljöpåverkan från företag och hushåll samt till att prioritera klimatförändring, biologisk mångfald, miljövård och en hållbar energiproduktion vid användningen av medlen – tillväxtområden med stor potential i östra England.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Portugal har under de senaste åren dragit avsevärd nytta av Europeiska regionala utvecklingsfonden. På nationell nivå kan vi motsätta oss vissa – eller faktiskt många – av de prioriteringar som de olika regeringarna har fastslagit för användningen av dessa medel, och visa vårt missnöje med den slutliga effekten, med tanke på att vi förtjänar mer och bättre. Icke desto mindre måste vi erkänna den enormt positiva effekt som denna fond haft för Portugal och vi måste koncentrera oss på de bestämmelser som kommer att gälla för den i framtiden. Följaktligen stöder jag de prioriteringar som uttryckts i detta betänkande, till exempel att man skall se till att dessa medel fördelas rättvisare, på ett sådant sätt att tidigare och kommande utvidgningar inte underminerar de minst utvecklade regionerna och länderna i EU. Särskild uppmärksamhet bör också ägnas åt det ”statistiska välståndet”, som inte är verkligt välstånd och inte bör behandlas som sådant.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag välkomnar detta betänkande i allmänhet, men jag är särskilt nöjd med det överväldigande stödet för förslagen om att säkerställa icke-diskriminering och tillgänglighet för 50 miljoner funktionshindrade till varor och tjänster, infrastrukturer, byggnader och IKT, med finansiering inom ramen för de nya förordningarna avseende 2007-2013.

Den ståndpunkt som har antagits när det gäller artikel 2, enligt vilken ERUF skall främja social sammanhållning och erkänna behovet av att avlägsna de hinder som funktionshindrade människor möter när de skall komma åt varor och tjänster i tättbebyggda områden, är särskilt välkommen.

- Betänkandena (A6-0177/2005) av Hatzidakis, (A6-0178/2005) av Andria och (A6-0184/2005) av Fava

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE). – (FR) Fru talman! Detta är en sorglig och tragisk dag för de nya medlemsstaterna, som råkar ut för ännu mer diskriminering.

Beträffande Hatzidakis-, Fava- och Andriabetänkandena har de grundläggande bestämmelserna ändrats. De nya medlemsstaternas möjligheter att utnyttja strukturfonderna har ändrats och allvarligt begränsats, och spelreglerna har gjorts om i enlighet med n+2-regeln för Sammanhållningsfonden, och deltagande från den privata sektorn har avvisats. Det utgör diskriminering av de lokala myndigheterna och de civila organisationerna i de nya medlemsstaterna. Alla parlamentsledamöter från de nya medlemsstaterna har enhälligt röstat för att försvara sina intressen. Det som sker är diskriminerande, och det visar på bristande solidaritet från parlamentets sida. Det är ett mycket olyckligt budskap att ge till de nya medlemsstaterna.

– Betänkande (A6-0206/2005) av Olbrycht

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Stärkandet av ekonomisk, social och regional sammanhållning genom gränsöverskridande, transnationellt och mellanregionalt samarbete är ett av unionens grundläggande mål. Ett sådant samarbete främjar en balanserad och harmonisk integration och utveckling av Europeiska unionen.

Därför har unionen inrättat inre och yttre instrument för gränsöverskridande samarbete inom EU. Åtgärder som vidtas för att minska svårigheterna med att hantera det gränsöverskridande, transnationella och mellanregionala samarbetet är därför av särskild vikt.

Jag stöder därför betänkandet av Jan Olbrycht om inrättandet av ett instrument på gemenskapsnivå som gör det möjligt att skapa samarbetsgrupperingar inom gemenskapens territorium, vilka ges juridisk personlighet, och skall kallas ”europeiska grupperingar för gränsöverskridande samarbete (EGGS)”. Jag anser att ett instrument av detta slag positivt kan bidra till balansen i den regionala sammanhållningen i Europa.

Betänkande (A6-0216/2005) av Silva Peneda

  Philip Bushill-Matthews (PPE-DE), skriftlig. (EN) Det brittiska konservativa partiet stöder Europeiska socialfonden och ändringsförslagen till betänkandet i allmänhet som föredraganden har utarbetat. Särskilt den inledande gemensamma omröstningen med 80 ändringsförslag innehöll positiva ändringar som syftar till att främja kvinnors deltagande på arbetsmarknaden och främja balansen mellan yrkes- och familjeliv. De konservativa stöder dock inte ändringsförslag 58 som särskilt syftar till att främja kapacitetsuppbyggnad och de icke-statliga organisationernas nätverksaktiviteter.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Den resolution om Europeiska socialfonden som har antagits av parlamentet följer nära kommissionens förslag, på så sätt att den lägger tonvikten vid Europeiska sysselsättningsstrategin och Lissabonstrategin. Det är sant att vissa ändringsförslag här och var har lagts fram för att omfatta erfarenheterna från Equalprogrammet, jämställdhet mellan könen, kampen mot fattigdom och handikappfrågor.

Vi beklagar emellertid att fyra förslag som vi lade fram avvisades. Dessa förslag hade följande syften:

- Att främja ett högkvalitativt arbete på alla områden, utöver utbildning och förvärv av nya färdigheter, genom att främja bättre arbetsvillkor (när det gäller arbetsmiljö, hälsa och arbetstidsmönster), stabila avtalsrelationer, tillräckliga löner och arbetstider som är förenliga med familjelivet.

- Att mot bakgrund av den sociala och ekonomiska situationen i varje medlemsstat och de sociala utmaningarna för unionen bygga upp en bred stödram, med särskild tonvikt på att öka arbetstagarnas kvalifikationer, förbättra arbetsvillkoren, uppfylla målsättningen med full sysselsättning av hög kvalitet med rättigheter och bekämpa fattigdom och socialt utanförskap.

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. (PT) Europeiska socialfonden (ESF) har alltid spelat en nyckelroll i den europeiska utvecklingen, dock med vissa förändringar av inriktningen över tiden när det gäller inom vilka områden den skall verka.

Kommissionens senaste förslag kan delas in i två delar – en som syftar till att modernisera den europeiska sociala modellen genom att investera i människor, och en som syftar till att förenkla texter och förfaranden.

Trots att jag välkomnar kommissionens förslag håller jag med om tanken att ESF:s åtgärder inte uteslutande bör kanaliseras till de regioner som omfattas av konvergensmålet. Jag anser faktiskt tvärtom att stödet till människor bör ges utan diskriminering. Jag stöder därför ändringsförslaget avseende artikel 3.1, som har till syfte att utvidga tillämpningsområdet för denna fond, och jag stöder i huvudsak José Albino Silva Penedas betänkande.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Många av betänkandets målsättningar om hållbar integration, social trygghet och ökad jämställdhet är eftersträvansvärda. Men dessa frågor sköts bäst på lägre beslutsnivåer, inte på EU-nivå.

För att kunna kontrollera EU:s tilltagande centralisering- och regleringsiver måste unionens uppgifter avgränsas och budgeten begränsas. Mot denna bakgrund kan vi inte stödja förslaget att tilldela Europeiska Socialfonden 336,2 miljarder euro från 2007 till 2013.

  Richard Howitt (PSE), skriftlig. (EN) Jag välkomnar starkt en större del av de ändringsförslag som har antagits avseende ESF-förordningen för att förstärka social integration och hållbar integration på arbetsmarknaden. Särskilt mina egna ändringsförslag som syftar till att förbättra tillgängligheten för funktionshindrade personer på arbetsplatsen, och att utbilda arbetsgivare i rekrytering som grundar sig på lika möjligheter, medvetenhet om funktionshindrade och icke-diskriminering. Jag välkomnar också antagandet av mina ändringsförslag som prioriterar lokala samhällens och företags deltagande samt främjar lokala utvecklingsinitiativ, såsom sociala projekt på landsbygden, livslångt lärande och aktivt medborgarskap. Volontärorganisationer måste få möjlighet att delta i våra finansieringsprogram på gräsrotsnivå. Slutligen innebär tonvikten på mina ändringsförslag för komplettering av sysselsättnings- och tillväxtkriteriet med sociala indikatorer såsom kunskapsunderskott, antalet äldre personer och ensamstående föräldrar, att fattigdomsfickor i annars relativt välmående regioner som min egen i östra England även i fortsättningen kan få sina behov tillgodosedda på EU-nivå.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) I mer än 40 år har Europeiska socialfonden varit det finansiella instrumentet för EU:s socialpolitik och den betraktas i huvudsak som en stor framgång. Vad det beträffar har Portugal varit ett privilegierat vittne till denna framgång.

Fonden har särskild betydelse i detta vägskäl, då vårt arbete bör kanaliseras till att genomföra Lissabonstrategins målsättningar. Det ligger verkligen i Portugals intresse att denna strategi, som lades fram i Lissabon, blir verklighet, inte i form av upprepade avsiktsförklaringar, utan i form av konkreta insatser, realistiska definitioner av prioriteringar och betydande åtgärder. Mot denna bakgrund är de förslag som har lagts fram av både rådet och föredraganden värda mitt helhjärtade stöd, eftersom båda tydligt tar upp dessa bekymmer.

Betänkande (A6-0217/2005) av Casa

  Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig. Vi moderater har idag förkastat Europaparlamentets förslag om den europeiska fiskerifonden. Vi anser att den europeiska fiskerifonden behöver en ordentlig omstrukturering vilket kommissionen föreslår. Däremot anser vi inte att fiskepolitiken behöver ökade anslag.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Trots att denna resolution innehöll några punkter som vi välkomnar var det två punkter som ledde till att vi röstade mot den:

- Kommissionens förslag om Europeiska fiskerifonden ligger i linje med de ekonomiska riktlinjerna i den senaste översynen av den gemensamma fiskepolitiken 2002, som vi motsatte oss.

- Det ekonomiska anslag som föreslås för 2007–2013 är 4,9 miljarder euro, vilket i princip inte skiljer sig från det belopp som avsattes i Agenda 2000 för EU med 15 medlemsstater. Detta är uppenbarligen inte på långt när tillräckligt för att möta utmaningarna för fiskesektorn och de regioner som är beroende av denna sektor.

Att höja den budget som är öronmärkt för denna fond kommer att spela en nyckelroll för att säkerställa stödet för det småskaliga traditionella kustfisket, säkerställa investeringar för att förnya och modernisera flottan, vidta socioekonomiska åtgärder för att kompensera för det minskade fisket, finansiera återhämtningsplaner och ge stöd för vattenbruksrelaterade industriella och kommersiella aktiviteter, med engagemang av fiskare och deras sammanslutningar, i enlighet med principen om gemensam förvaltning.

Slutligen beklagar vi att våra förslag om finansiering av ersättningen för fiskares förlust av intäkter till följd av en återhämtningsplan och om att ställa ägare och arbetstagare på jämlik fot när det gäller offentligt stöd för permanent upphörande avvisades.

  Carl Lang (NI), skriftlig. – (FR) Europeiska och franska fiskare behöver ingen ny ekonomisk mekanism – i går FIFG, i dag Europeiska fiskerifonden – vad de behöver är hopp inför framtiden.

Hållbar utveckling och försiktighetsprincipen, allmänna principer som tillämpas på den gemensamma fiskepolitiken, döljer bara en restriktiv politik när det gäller fiske, fiskeområden, fiskedagar och avtal med tredje länder.

Under förevändning av att skydda fiskebestånden eliminerar man fiskarna – det är den övergripande infallsvinkeln för Europeiska kommissionen, som dessutom inte lägger samma begränsningar och kostnader på flottor utanför gemenskapen som på de europeiska fiskarna.

För att bekämpa denna politik har vi för avsikt att främja utvecklingen av den franska fiskeindustrin, som indirekt sysselsätter 100 000 personer, för att minska vårt handelsunderskott och göra det möjligt för fiskare att bedriva sitt yrke under optimala arbets- och säkerhetsmässiga villkor.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) De portugisiska myndigheterna och de portugisiska representanterna i gemenskapens institutioner måste vara särskilt uppmärksamma på fisket. Det är goda nyheter att havet, naturligtvis inklusive fisket, än en gång har blivit en av huvudrubrikerna för den nationella utvecklingen. Det är därför avgörande att vi lägger största vikt vid detta betänkande, så att vi kan försvara våra legitima intressen. Jag tänker särskilt på att ersätta gamla fartyg, utvidga omfattningen för åtgärderna för att modernisera fiskeflottan och skydda det småskaliga fisket; jag tänker på vattenbruk, kommersialisering och geografiska hänsyn. Portugal får trots allt inte glömma att det finns storstadsregioner i dess kustområden – på grund av landets historia och geografi – och det skulle inte vara motiverat att utesluta dessa områden från gemenskapsstöd.

Dessa var som sagt de huvudfaktorer som påverkade min röst.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. (EN) I Casabetänkandet återupptas reformeringen av den gemensamma fiskeripolitiken som förhandlades fram 2002. Europaparlamentets labourgrupp kan inte stödja betänkandet på grund av att frågor såsom modernisering och förnyelse av fiskefartyg och samriskföretag infogats i betänkandet. Användningen av allmänna medel för att bygga nya fiskefartyg och följaktligen öka kapaciteten kan inte godtas vid en tidpunkt som så många fiskbestånd är hotade. Om Europaparlamentet tar hållbarheten på allvar är detta en tråkig dag eftersom så många har gett detta betänkande sitt stöd.

Betänkande (A6-0176/2005) av Niebler

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) I den antagna resolutionen, som är, det måste sägas, otillfredsställande på vissa områden, finns ambitionen att modernisera principen om likabehandling av män och kvinnor i arbetslivet. Ojämlik behandlig kan uppstå inte bara på arbetsplatsen, utan också när det gäller tillgången till arbetstillfällen, utbildning och befordringar. Övervakningen av sådan praxis bör därför omfatta alla dessa områden.

Vad medlemsstaterna måste göra, i samarbete med arbetsmarknadens parter, är att bekämpa problemet med de fortsatta könsbaserade löneskillnaderna och könssegregationen på arbetsmarknaden med hjälp av regler som gör det lättare för både män och kvinnor att kombinera familj och arbete. Det kommer att kräva regler om föräldraledighet, som kan utnyttjas av båda föräldrarna, och åtkomlig barnomsorg till rimliga priser samt vård av anhöriga.

Om vi skall kunna uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män måste dessutom förändringar som fungerar för både män och kvinnor göras. Det är därför viktigt att medlemsstaterna, i samarbete med arbetsmarknadens parter, inför strategier för att göra jämställdheten mellan män och kvinnor till verklighet.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Vi stödjer fullt ut att kvinnor och män skall likabehandlas i arbetslivet. Detta är ett centralt område som internationella organisationer såsom ILO behandlar på ett förtjänstfullt sätt. Vi anser inte att EU skall reglera denna typ av frågor i långtgående betänkanden, som har karaktären av politiska program. Arbetstidsbestämmelser, föräldraledighet och andra betydelsefulla nationella frågor skall EU inte styra över. Detta sköter medlemsstaterna med fördel självständigt, i överrensstämmelse med redan antagna internationella avtal.

  Astrid Lulling (PPE-DE), skriftlig. – (FR) När Europeiska kommissionen vidtar åtgärder för att förenkla och stärka den rättsliga grunden och kodifiera gemenskapslagsstiftningen kan den räkna med oss.

För mig är detta ett uppmuntrande initiativ eftersom det rör gemenskapslagstiftningen om likabehandling och lika möjligheter för män och kvinnor, som har utvecklats sedan 1975. Trots sina defekter och bristerna i dess tillämpning har denna lagstiftning bidragit stort till att minska diskrimineringen av kvinnor, särskilt på arbetsplatsen.

Jag tillhör en generation som har lidit av alla möjliga och omöjliga former av diskriminering och jag förstår därför det samma värdet hos gemenskapens politik för likabehandling.

Förutom kodifiering skulle den naturligtvis även kunna bli föremål för förnyelse. Våra krav, som har till syfte att förbättra den, har angetts här, också när det gäller egenföretagare och assisterande makar.

Vår föredragande och jag har tillsammans med andra kolleger i min grupp haft stora svårigheter med att motarbeta de orimliga kraven från vissa extremister, krav som motarbetar sitt syfte när det gäller sysselsättning och de lika möjligheter för kvinnor som de påstår sig vilja främja.

Våra ändringsförslag har till syfte att förhindra oskäliga dröjsmål i antagandet av denna viktiga lagstiftning vid andra behandlingen, genom att bringa den i överensstämmelse med rådets allmänna filosofi.

  Sérgio Marques (PPE-DE), skriftlig. (PT) Principen om likabehandling har funnits i gemenskapens lagstiftning i flera årtionden, men det har ändå hittills inte varit möjligt att få ett slut på den bristande jämställdheten mellan män och kvinnor. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor inom EU har varit alarmerande höga på senare år, trots att kvinnors deltagande på arbetsmarknaden har ökat. Den genomsnittliga könsspecifika löneskillnaden inom Europeiska unionen är fortfarande 16 procent. Den är ofta direkt knuten till hur väl familjeliv och sysselsättning går att förena.

Jag ger därför mitt stöd till betänkandet om kommissionens förslag i syfte att modernisera och förenkla gemenskapslagstiftningen inom området för lika behandling av män och kvinnor i arbetslivet.

Jag anser att medlemsstaterna måste vidta ytterligare åtgärder för att genomföra gemenskapslagstiftningen, genom att främja informationskampanjer för att förändra attityder i arbetslivet. Samtidigt kan arbetsmarknadens parter spela en avgörande roll i detta genom att främja flexibla arbetsarrangemang som gör att både kvinnor och män kan kombinera arbete och familjeliv med större framgång.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Angelika Niebler har gett sitt stöd till kommissionens främsta mål, det vill säga att använda detta direktiv för att förenkla och klargöra den gällande lagen. Jag delar hennes åsikt att denna nya version av direktivet innebär ett steg i rätt riktning för gemenskapsrätten inom området för lika behandling av män och kvinnor.

Jag stöder Angelika Nieblers betänkande, som riktar uppmärksamhet mot behovet att nå målsättningen att modernisera och förenkla gemenskapslagstiftningen inom området för jämställdhet mellan män och kvinnor i arbetslivet, för att skapa större klarhet och rättssäkerhet.

Föredraganden påpekar mycket riktigt att det ännu inte har varit möjligt att få ett slut på den bristande jämställdheten mellan män och kvinnor. De rättsliga villkoren finns på papper, men vi har ändå inte uppnått framgång inom detta område, som är ett nyckelinslag i EU:s sociala målsättningar.

Betänkande (A6-0211/2005) av Wallis

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Om det finns ett område där reglerna måste vara tydliga och klara är det juridiken i fråga om avtalsförpliktelser. Och det är det som är den stora förtjänsten med Diana Wallis betänkande, som bidrar till att förbättra rättssäkerheten inom detta område.

I stället för att försöka uppnå en konstgjord enhetlighet mellan alla rättsliga regler uppnår hon enhetlighet genom att föreslå en harmonisering av reglerna om motstridiga lagar och jurisdiktioner – vilket är rätt infallsvinkel – för att avgöra vilken lag som skall tillämpas, och det gör att paketet med nationella regler kan kombineras med kraven på rättssäkerhet.

När det gäller skadan på det personliga anseendet eller privatlivet till följd av attacker från medierna bör det betonas att det har blivit mycket svårt att få ersättning. Den nödvändiga rätten att svara tenderar framför allt att kränkas till följd av de procedurrelaterade problem som den dras med, allt på grund av en oriktig tolkning av tryckfriheten. I detta sammanhang är de föreslagna lösningarna skäliga, men de får inte begränsa rättigheterna för de personer som angrips. Vi kommer att rösta för detta betänkande.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Vi ställer oss i princip positiva till förslaget att skapa enhetliga lagvalsregler för förpliktelser som uppstår utanför avtalsförhållanden. Förslaget skulle komplettera Brysselförordningen om domstols behörighet och erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område liksom Romkonventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. Detta bidrar till ökad rättssäkerhet och en väl fungerande inre marknad.

Dock anser vi att det är viktigt att säkerställa att förordningen inte kommer i konflikt med tryck- och yttrandefriheten. Sveriges grundlagsskyddade skydd för tryck- och yttrandefrihet måste bestå oförändrat. Det är heller inte lämpligt att utländsk lag tillämpas vid bedömningen av tillåtligheten av fackliga stridsåtgärder vidtagna enligt svensk lag på svenskt territorium.

På båda dessa områden är det dessutom tveksamt om det finns rättslig grund i EG-fördraget för en dylik reglering. Vi stödjer därför de ändringsförslag som medför att lagen i det land där aktionerna genomförs tillämpas på fackliga stridsåtgärder och tillbakavisar de ändringsförslag som medför oacceptabla ingrepp i nationella regler om tryck- och yttrandefrihet.

Betänkande (A6-0170/2005) av Blokland

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Miljöfrågorna är centrala för politiken om Europas framtid. Därför kommer inrättandet av landsomfattande register över utsläpp och överföringar av föroreningar (PRTR) att vara en nyckelfaktor för att ge allmänheten öppen och sammanhängande tillgång till information.

Jag röstade för detta betänkande.

Betänkande (A6-0223/2005) av Pittella

  Jan Andersson, Anna Hedh, Ewa Hedkvist Petersen, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. Vi röstade för betänkandet om mandatet för medlingsförfarandet för 2006 års budget inför rådets första behandling. Det utgör en god grund för den fortsatta budgetprocessen. Vi anser dock att EU-budgetens struktur måste bli mer modern. Detta kräver bland annat en reform av den gemensamma jordbrukspolitiken, med en sänkning av interventionspriserna på jordbruksmarknaderna, en minskning av direktstödet samt en gradvis övergång till nationell medfinansiering. En sänkning av beloppen för de internationella fiskeavtalen är också befogad. Dessutom anser vi att sammanhållningspolitiken bör fokusera på de nya medlemsstaternas behov.

  Ole Christensen, Dan Jørgensen, Henrik Dam Kristensen, Poul Nyrup Rasmussen and Britta Thomsen (PSE), skriftlig. (DA) Vi röstar för betänkandet om mandatet för medlingsförfarandet för 2006 års budget.

Vi anser dock att EU:s budget bör reformeras och moderniseras i framtiden. Det kräver främst en reform av jordbrukspolitiken. Vi anser att det belopp som avsätts för jordbruksstöd bör sänkas. Vi anser också att sammanhållningspolitiken främst bör vara inriktad på de nya medlemsstaternas behov.

Betänkande (A6-0175/2005) av Bozkurt

  Rodi Κratsa-Τsagaropoulou (PPE-DE). – (EL) Fru talman! Jag vill kommendera Bozkurtbetänkandet om kvinnors ställning i Turkiet. Vi elva parlamentsledamöter från Ny Demokrati stödde betänkandet, som våra många olika ändringsförslag bidrog till att forma.

Vi sätter av olika skäl stort värde på detta betänkande:

För det första betonas i betänkandet att kvinnors rättigheter är en del av de mänskliga rättigheterna, av det gemensamma regelverk som kandidatländerna är skyldiga att anta och tillämpa. För det andra skapas en ram för våra fortsatta förhandlingar med Turkiet. Det betonas till och med i detta betänkande att den rapport som har utarbetats av Europeiska kommissionen, som kommer att utgöra ramen för förhandlingarna mellan Europeiska kommissionen och Turkiet, också måste innefatta situationen för kvinnor och Turkiets skyldigheter med hänsyn till denna del av det gemensamma regelverket.

Vår reservation rör brottsbalken, och det är därför som vi röstade mot punkt 4. Vi välkomnar tillämpningen av denna brottsbalk, men vi noterar att denna punkt hittills har varit tillfredsställande och vi måste uppmuntra steg i denna riktning.

Det räcker dock inte att den turkiska brottsbalken tillämpas; den måste också reformeras, eftersom hedersmord inte nämns i den.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Vi anser att EU är en värderingsunion och att Turkiet ingår i dess närområde. Därför stödjer vi också betänkandet som syftar till att stärka kvinnornas roll i Turkiet.

Vi stödjer Turkiets närmande till EU, men anser att varken Turkiet eller EU i dag är mogna för en förening. Turkiet uppfyller bland annat inte kraven på mänskliga rättigheter för att kunna bli medlem. EU måste också förändras. Den stela byråkratiska strukturen och den kostsamma jordbrukspolitiken måste reformeras i grunden innan Turkiet kan bli medlem.

  Marine Le Pen, (NI), skriftlig. – (FR) Detta betänkande, eller snarare denna anklagelse, borde räcka för att göra klart för alla anhängare av ett Europa utan gränser, utan kultur och utan förflutet, att Turkiet inte är ett europeiskt land och att vår västerländska demokratiska modell inte nödvändigtvis delas av en nation vars arv har andra källor.

Detta betänkande är en litania om alla allvarliga kränkningar av kvinnors rättigheter som har begåtts av den turkiska staten, oavsett om det rör sig om olika typer av våld, kvinnors tillgång till arbetsmarknaden eller deras frånvaro från representativa politiska institutioner. Detta betänkande belyser också det diskriminerande system som, sedan tidernas begynnelse har tvingat in kvinnor i en marginaliserad och underordnad roll. Slutligen är det tydligt att Turkiet har ett system för förtryck av minoriteter, särskilt de kurdiska grupperna.

De begränsade åtgärder som den turkiska regeringen har beslutat att vidta inom detta område och de praktiska svårigheterna med att genomföra dem utesluter möjligheten att Turkiet kommer att uppfylla villkoren – som dessutom är otillräckliga – för anslutning till Europeiska unionen.

Mot denna bakgrund och med hänsyn till de upplysande resultaten av folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna kräver vi ett omedelbart stopp för anslutningsförhandlingarna med Turkiet.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för detta betänkande som uppmärksammar kvinnornas roll i Turkiet. Det uppmärksammar att turkiska kvinnor står inför ekonomiska svårigheter, en hög våldsnivå mot dem och ett lågt deltagande i politiken – endast 44 parlamentsledamöter i Turkiet är kvinnor.

Men det är också riktigt att konstatera att situationen är på väg att förbättras och att de senaste lagstiftningsreformerna, särskilt strafflagen, har förbättrat situationen.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. (DE) Den turkiska regeringens ansträngningar för att förbättra kvinnors ställning innebär ett försök från Turkiets sida att närma sig västerländska normer. Kvinnorna själva får i olika utsträckning glädje av de rättigheter som de får genom lagen – samtidigt som jämställdhet förefaller ha etablerats i elitkretsar har ännu inte mycket hänt som påverkar de breda massorna. Situationen är den motsatta, för eftersom fördelarna av en statligt sponsrad modernisering fortfarande är utom räckhåll för dem blir det allt mer troligt att de förenar sitt öde med islamistiska partier som har fått ett uppsving i sin popularitet genom att erbjuda vad de påstår vara ”lösningar”.

Mycket talar mot att denna metod skulle bli framgångsrik. För det första fick eller får politiskt och socialt engagemang bara stöd i den mån det inte leder till att förhållandet mellan könen ifrågasätts eller, annorlunda uttryckt, bara på villkoret att kvinnor fortsätter att vara underordnade. En annan problematisk aspekt är hur bristen på social kontakt mellan de olika etniska eller religiösa grupperna eller sociala klasserna har lett till inrotade uppdelningar mellan vissa kvinnor och andra.

Det vittnar också om hur lågt kvinnor aktas att statens officiella statistik inte innehåller något omnämnande av arbetslösa kvinnor, eftersom det antas att de kommer att återuppta sin ”normala roll” som hemmafruar. Det förhindrar inte bara Turkiet från att tjäna som exempel, utan det ger också en snedvriden bild av landet, och det är något som vi måste fundera mer över med tanke på anslutningsförhandlingarna.

  Rodi Κratsa-Τsagaropoulou (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Tillägg, som sista punkt i den muntliga röstförklaring som redan har lämnats av Rodi Kratsa-Tsagaropoulou efter omröstningen den 6 juli 2005:

Rodi Κratsa-Τsagaropoulou (PPE-DE), skriftlig. – (EL) Vi parlamentsledamöter från Ny Demokrati röstade mot punkt 4, där Turkiets regering beröms för de rättsliga förändringar på senare tid som innebär att hedersmord bestraffas med livstids fängelse och möjliggör straff för medhjälp till hedersmord. Denna punkt avspeglar inte verkligheten eftersom hedersmord tyvärr fortfarande inte uttryckligen omnämns i den nya brottsbalken, medan livstids fängelse kan sänkas till 12 till 24 år (artikel 29 i brottsbalken).

Vårt mål är att uppmuntra Turkiet att utveckla sin lagstiftning och sina attityder i enlighet med det gemensamma regelverket och att framhålla de brister som finns i dag och de förpliktelser som har skapats på vägen mot demokrati.

Vi väntar på nya lagstiftningsarrangemang och ny politisk praxis från Turkiets sida för att skydda kvinnors rättigheter och utrota alla former av diskriminering på rättslig, social, politisk och ekonomisk nivå.

Betänkande (A6-0198/2005) av Dimitrakopoulos

  Proinsias De Rossa (PSE), skriftlig. (EN) Jag instämmer med föredraganden Giorgos Dimitrakopoulos allmänna inställning till förbindelserna mellan Europeiska unionen och Irak, som innehåller en seriös och realistisk bedömning av den rådande situationen i Irak, inklusive en rättmätig oro över den försämrade säkerheten. Betänkandet införlivar också PSE:s centrala krav på att EU och dess medlemsstater skall främja en ny resolution från FN:s säkerhetsråd om Irak, som skulle leda till ett beslut om ”möjligheten att ersätta utländska trupper i Irak med en fredsbevarande FN-styrka”, och tillbakadragandet ”skall ske gradvis utifrån en fastställd tidsplan”.

Jag anser att ändringsförslagen 10, 11, 12 och 13 är nödvändiga för en balanserad och godtagbar väg framåt.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. FN har en viktig roll i återuppbyggnaden av Irak och för att se till att demokratiska institutioner etableras. Vi stödjer de delar av betänkandet som betonar FN:s roll i byggandet av ett demokratiskt och stabilt Irak.

Samtidigt är det tydligt att betänkandet syftar till att stärka EU:s utrikes- och säkerhetspolitiska mandat. Ett stärkande av EU inom detta område riskerar att leda till en försvagning av FN. Därför väljer vi att rösta nej till betänkandet i sin helhet.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Genom detta betänkande dras en tystnadens slöja över den skandalösa attacken på Irak av Förenta staterna och dess allierade, de mer än 100 000 döda och de mord, det förtryck och den tortyr som har utförts av invasionsstyrkorna.

Detta är ett betänkande som har till syfte att utplåna det ”förflutna” (som trots allt är det brutala nuet), ett betänkande som kräver en ”mer multilateral” ”konflikthantering”, varmed avses invasionen, ett betänkande där det irakiska folkets legitima motstånd likställs med ”terrorism”, ett betänkande där den tortyr som har utförts av Förenta staterna bortförklaras och kallas ”kränkning av rättigheter”, ett betänkande där Iraks grannar på ett hycklande sätt uppmanas att inte lägga sig i landets angelägenheter, utan ett enda fördömande ord mot Förenta staternas invasion och ockupation, ett betänkande som uttrycker en önskan om att dela denna ockupation och plundring med Förenta staterna under FN-paraplyet, ett betänkande där det i ett motbjudande försök till inblandning förespråkas en påtvingad inplantering av kapitalismen, dess instrument och dess politik.

För de dominerande aktörerna i parlamentet måste med andra ord varje missförstånd som kan ha funnits mellan EU och USA överbryggas. Detta är talande för tendensen till kompromisser, med syfte att tillfredsställa storföretagens intressen, och för ett tillbakadragande, inför USA:s intentioner om herravälde, varigenom FN manipuleras och reduceras till en biroll.

Vi har därför röstat mot betänkandet.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag stöder föredragandens ansträngningar för att avleda debatten om Irak från frågan om kriget var rätt eller orätt och från den situation som rådde i landet före kriget, till en bedömning av den nuvarande situationen och Iraks framtid.

I betänkandet fördöms tydligt alla former av terrorism och våldshandlingar. Jag välkomnar dess hänvisningar till behovet att respektera internationella lagar och tillämpa internationella konventioner för mänskliga rättigheter, respektera kvinnors rättigheter och alla minoriteter i landet och fördöma brott mot fångars rättigheter i fängelset Abu Grahib.

Betänkandet innehåller förslag till en rad genomförbara åtgärder för den humanitära, sociala och ekonomiska återuppbyggnaden av landet.

  Tobias Pflüger (GUE/NGL), skriftlig. (DE) Genom att rättfärdiga anfallskriget mot Irak leder oss den resolution som har lagts fram för parlamentet för ett beslut om ”EU:s ökade engagemang i Irak” i helt fel riktning. Genom uttrycket ”behovet av att inte fastna i det förflutna” avvisas redan från början det faktum att inga massförstörelsevapen hittades i Irak, med det tydliga uppsåtet att det anfallskrig mot Irak som fördes av Förenta staterna och dess allierade bör glömmas. Samtidigt som det i resolutionen krävs att ”EU:s aktiva insatser för att tillsammans med de irakiska myndigheterna bekämpa terrorismen måste stödjas” sker det utan en enda hänvisning till vilka orsakerna till terrorism kan vara. Trots att det är tänkt att EU skall avsätta ännu mer finansiering i framtiden, förvaltas de medel som redan ges delvis av Världsbankens förvaltningsfond i stället för helt av Förenta nationerna. Vidare är det också så att Världsbankens förvaltningsfond hittills faktiskt bara har använt en bråkdel av de medel som står till dess förfogande, och de irakiska myndigheterna har helt enkelt misslyckats med att öppet redovisa vad som har gjorts med dem och därför gjort det omöjligt att bekräfta vart de europeiska skattebetalarnas pengar tar vägen. Inget av detta ger någon form av garanti för att Irak kommer att återuppbyggas enligt demokratiska principer.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Jag röstade för den slutgiltiga versionen av detta betänkande eftersom det förbättrades väsentligt genom ändringarna. Det här är inte rätt tid att återuppta debatten om det militära ingripandet i Irak, en fråga som jag har talat om tidigare. Det viktiga för debatten är nu vilken roll EU bör ha i detta skede i Iraks politiska liv. Som jag ser på saken måste EU agera i samarbete med sina traditionella allierade och med de irakiska myndigheterna, och komma ihåg det utomordentliga mod som har visats av det irakiska folket, som svarade positivt på uppmaningen att rösta trots de förfärliga hoten från de terrorister som fortsätter att verka på en del av Iraks territorium. Jag känner också att detta samarbete naturligtvis måste omfattas av Förenta nationernas Irakpolitik.

Sammanfattningsvis anser jag att EU måste samarbeta förbehållslöst med de legitima irakiska myndigheterna, och tydligt fördöma dem som fortsätter att destabilisera landet med våld. Vi hade våra meningsskiljaktigheter när det gällde det militära ingripandet, men vi måste visa en enad front till stöd för det irakiska folket som just nu lider i händerna på terroristgrupper.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. (EN) För att vara konsekvent i förhållande till de tidigare omröstningarna om Irak har jag lagt ned min röst om hela betänkandet och alla ändringsförslag. Detta betänkande är dåligt utarbetat och avleder från huvudfrågan inför kammaren i dag som är att ”förpassa fattigdomen till historien”.

  Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Betänkandet om Irak vittnar om EU:s arbete för att skapa förutsättningar för att få en större del när området fördelas.

Sedan toppmötet i Aten 2004 och i sina senare resolutioner och beslut har EU redan legaliserat det imperialistiska kriget mot Irak och erkänt ockupationsregeringen, och därmed visat att EU och Förenta staterna för en och samma imperialistiska politik mot folken. Detta framgår också av ΕU:s godkännande av Förenta staternas och ΝΑΤΟ:s plan för Mellanöstern som helhet, som har till syfte att kontrollera de välståndsproducerande resurserna och länderna i området för att skydda de multinationella företagens intressen, storföretagen och den imperialistiska suveräniteten. Samtidigt ökar antagonismen mellan imperialisterna i deras försök att skydda en större andel av krigsbytet.

Det kan inte finnas någon lösning som gynnar det irakiska folket så länge det finns utländsk inblandning och ockupation av amerikansk och europeisk militär.

Vi röstade mot betänkandet och kräver att ockupationsstyrkorna omedelbart drar sig tillbaka som en förutsättning för att det irakiska folket skall kunna nå en lösning, eftersom det är Iraks folk som är ensamt ansvarigt för att avgöra sin framtid.

Irak bör få ersättning för den skada som landet har lidit, och Förenta staterna och dess allierade, som startade det orättvisa imperialistiska kriget, bör betala.

Folkens rätt att avgöra sin framtid är inte förhandlingsbar.

Allmän uppmaning till kamp mot fattigdom

(B6-0398/2005)

  Proinsias De Rossa (PSE), skriftlig. (EN) Jag stöder detta gemensamma resolutionsförslag till fullo. Det är fullständigt oacceptabelt att extrem fattigdom drabbar över en miljard människor och att omkring 300 miljoner människor i Afrika söder om Sahara lever i extrem fattigdom, där miljontals människor dör varje år på grund av brist på hälsovård, rent vatten, acceptabelt boende och tillräckligt med näring.

Det finns tillfälle för EU och dess medlemsstater att visa prov på sitt ledarskap i fråga om fattigdom och rättvis handel på G8-mötet i Gleneagles, på toppmötet om millenniemålen i New York i september och på Världshandelsorganisationens (WTO) ministerkonferens i Hongkong i december.

Att uppnå millenniemålen och bekämpa global fattigdom kommer att kräva att alla biståndsgivare ökar mängden av och förbättrar kvaliteten på bistånd, gör handeln mer rättvis och upphäver ohållbara skulder.

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. (EN) Jag talade på vårt plenarsammanträde i Luxemburg för många år sedan för att stödja den första Live Aid-galan. I dag har vi precis bevittnat det enorma stöd som återigen åtföljde Live 8-galan för att förpassa fattigdomen till historien. Likväl har politikerna misslyckats med att åstadkomma något, med nästan en miljard människor i världen som lever på mindre än en euro om dagen. Ord räcker inte, det krävs handling. Parlamentets tvärpolitiska grupp för globalisering, som jag är ordförande för, har över 100 medlemmar. Vi engagerar oss i att sträva efter rättvis handel och ytterligare bistånd här i parlamentet. Detta kommer att kräva enorma resurser. Vi anser att en källa kommer att uppstå genom främjandet av skatt på kapitaltransfereringar. Frankrike och Belgien har redan godkänt den nödvändiga lagstiftningen, och Italien överväger att göra samma sak. Jag uppmanar alla andra medlemsstater att följa efter detta exempel omedelbart och i och med det ställa tillräckliga medel till förfogande för att tillhandahålla acceptabelt boende, hälsovård, hygien och utbildning för alla dem som lever på mindre än en euro om dagen.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Vi stödjer helhjärtat kampen mot global fattigdom. Vi anser att EU kan ge ett värdefullt bidrag i denna angelägna kamp genom att verka för en radikal reform av unionens protektionistiska handelspolitik, avveckla EU:s destruktiva fiskeriavtal med tredjeländer och genom att upphöra med att utbetala exportbidrag till europeiska producenter av produkter såsom till exempel mjölk och socker. Resolutionen innehåller dock ytterst begränsade formuleringar vad gäller denna typ av brådskande reformer.

Vår uppfattning är att EU inte skall arbeta med biståndsfrågor, utan att denna typ av betydelsefulla frågor skall handhas av respektive medlemsstat. Den internationella samordningen av biståndsinsatser skall ske inom ramarna för organisationer med lång erfarenhet och bred legitimitet, såsom genom FN och denna organisations organ.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag välkomnar varmt denna resolution som en ytterligare åtgärd mot uppnåendet av millenniemålen, särskilt mot bakgrund av G8-mötet som för närvarande pågår i Gleneagles och Förenade kungarikets ordförandeskap i EU.

Jag stöder särskilt uppmaningen i resolutionen till Förenade kungariket att använda sitt ordförandeskap i G8 till att sätta fattigdomen i centrum på den internationella såväl som den europeiska dagordningen, och till medlemsstaterna att framhäva sitt åtagande i utrotningen av fattigdomen genom att ta vara på de tillfällen som står till förfogande de följande månaderna.

Även om fokus på utvecklingspolitiken måste kvarstå som ett huvudinslag i Europeiska unionen efter 2005 är jag av den bestämda uppfattningen att vi också måste vara noggranna med att upprätthålla en balanserad strategi i utrotningen av fattigdomen, genom att använda handeln som ett viktigt verktyg.

  Tobias Pflüger (GUE/NGL), skriftlig. (DE) ”Kampen mot fattigdom i Europa: förra veckan, i Paris, sköts valet upp med kort varsel, och hundratusentals människor protesterade och utsattes för våld av polisen. Många dödades. Europaparlamentet fördömde nästan enhälligt säkerhetsstyrkornas handlande och tillsatte skyndsamt en undersökningskommitté för att fastställa om några av demonstranterna hade dödats av enheter som hade utbildats av EU. Samtidigt antog det en resolution som innebar att alla EU:s militära rådgivare omedelbart skulle återkallas från Frankrike.”

Detta är en sann historia – bortsett från några detaljer. I Kongos huvudstad Kinshasa attackerades den 30 juni människor som hade hörsammat oppositionspartiernas uppmaningar till fredliga demonstrationer mot det uppskjutna valet av soldater och polis. Enligt myndighetsrapporter dödades flera av dem, och undantagstillstånd utropades.

Europeiska unionen är genom ”EUPOL-Kinshasa” just nu i Kongo och utbildar polisenheter, varav en del placeras i Kinshasa. EU:s militära rådgivare (EUSEC RD Congo) har också arbetat ”hos försvarsministern” och ”med generalstaben” sedan den 8 juni i år.

Parlamentet höll naturligtvis inget särskilt sammanträde för att debattera detta, och utsåg heller ingen undersökningskommitté för att ta reda på om polisenheter som hade utbildats av EU hade någon del i morden. EU:s militära rådgivare fortsätter att arbeta på högsta nivå i Demokratiska republiken Kongo.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Det är vår skyldighet och det ligger i vårt intresse att främja bättre levnadsvillkor i hela världen. En anmärkningsvärd serie initiativ för att bekämpa fattigdomen togs för ett antal år sedan, men de uppfyllde inte ens de lägsta förväntningarna och producerade än mindre de resultat som man skulle ha önskat. Det finns länder och regioner i världen där kampen har burit frukt, inte därför att fattigdomen har utrotats – långt därifrån – utan därför att de rör sig i rätt riktning, och det gäller för vissa delar av Asien och Latinamerika. Tyvärr är detta snarare undantag än regel i Afrika, där vi måste fördubbla våra ansträngningar, men där ansträngningarna måste återgäldas lokalt. Det är omöjligt att hjälpa dem som inte tillåter att deras folk får hjälp, dem som skadar sitt folk, dem som underblåser orsakerna till fattigdom, inte minst korruption. Jag känner därför att EU-stödda initiativ måste knyta samman kampen mot fattigdomen med kampen för att skapa förutsättningar för lokal utveckling, genom att främja demokrati, frihet, mänskliga rättigheter och marknadsekonomi. Att dela ut pengar – eller skriva av skulder – är inte att gå tillräckligt långt, och det är inte heller alltid rätt väg att gå. Vi måste göra och uppnå mer och, framför allt, bättre.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. Kampanjen ”förpassa fattigdomen till historien” har placerat tillståndet för världens fattigaste i rampljuset. I och med inledningen av G8-mötets överläggningar i Skottland i dag finns det ett tillfälle att nå verkliga framsteg när det gäller Afrika och klimatförändring. Jag hoppas att ledarna kommer att greppa denna ”tagg” och få till stånd stora förändringar för dem som är mest behövande.

Betänkanden (A6-0178/2005 och A6-0177/2005) av Andria och Hatzidakis

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Junilistan stödjer den svenska regeringens krav på att sammanhållningsstödet skall minskas från de föreslagna 336,1 till knappt 200 miljarder euro i budgetplanen för 2007-2013. Rapporterna borde handla om hur man lämpligast reducerar utgifterna för att kunna närma sig G6-ländernas krav på en budget som inte överstiger 1,00% av medlemsstaternas BNI.

Grunden för all sammanhållningspolitik måste vara att stödet skall gå till de allra fattigaste länderna. Idag går alldeles för mycket pengar till fattiga regioner i relativt rika länder. Dagens system är inte bara orättvist mot de fatigaste länderna, systemet kan även framstå som cyniskt eftersom rika länder inte själva tillåts hjälpa mindre välställda regioner på samma sätt som man skulle kunna göra om merparten av sammanhållningspolitiken åternationaliserades.

(Sammanträdet avbröts kl. 14.15 och återupptogs kl. 15.05.)

24. Rättelser till avgivna röster: se protokollet

ORDFÖRANDESKAP: ONYSZKIEWICZ
Vice talman

25. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

26. Balkans framtidsutsikter tio år efter Srebrenica

  Talmannen.   Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om Balkans framtidsutsikter tio år efter Srebrenica.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Herr talman! Det gläder mig att vara här i Europaparlamentet vid inledningen av det brittiska ordförandeskapet i Europeiska unionen. De kommande sex månaderna kommer att vara en tuff period för flera av de västra Balkanländerna. Som Europaminister ser jag fram emot att fullfölja den dagordning vi ärvt och att arbeta för att hjälpa länder från regionen att fortsätta på vägen mot Europa.

Nästa vecka – som titeln på denna debatt avslöjar – markerar tioårsdagen av massakern i Srebrenica i juli 1995. Mellan sju- och åttatusen muslimska män och kvinnor mördades kallblodigt i Europas värsta folkmord sedan 1945. Vi erkänner att världssamfundet misslyckades att inse vad som hände förrän det var för sent och misslyckades med sin uppgift att skydda oskyldiga civila, obeväpnade män, kvinnor och barn. Vilken än världssamfundets underlåtenhetssynd var, och som vi beklagar djupt vid denna sorge- och minnestidpunkt, får vi dock inte glömma de verksynder som de angripande bosnien-serbiska styrkorna gjorde sig skyldiga till. Det yttersta ansvaret bär dem som mördade, våldtog och torterade kallblodigt.

Som vi alla vet har några redan ställts inför rätta och förklarats skyldiga för sin delaktighet i dessa vidrigheter, medan andra har frikänts. Men de som betraktas som ytterst ansvariga – Ratko Mladić och Radovan Karadžić – befinner sig fortfarande på fri fot på flykt undan rättvisan. Tio år efter dessa hemska tilldragelser är det verkligen dags för myndigheterna i regionen – i Serbien och Montenegro, i Bosnien och Hercegovina, och i Kroatien – att ta tjuren vid hornen och uppfylla sina internationella förpliktelser och samarbeta till fullo med Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien. Men det är också dags för dem att uppfylla sina löften till folket och undanröja de återstående hindren för att de skall kunna inta sin rättmätiga plats inom den europeiska familjen av nationer. Jag uppmanar alla dem som är i stånd att genomföra förändringar att samarbeta för att avlägsna detta gift från statskroppen, och överlämna alla återstående förrymda personer som anklagas för krigsförbrytelser, så att de kan ställas inför rätta i Haag.

Det är dessutom ett privilegium att ta över ordförandeskapet för Europeiska unionen vid en tidpunkt som hyser så mycket hopp och möjligheter. Kroatien är på väg att inleda anslutningsförhandlingar för att bli fullvärdig medlem i Europeiska unionen, endast tio år efter krigets slut 1995. Såsom Europeiska rådet har klargjort vid ett flertal tillfällen är det Zagrebs skyldighet att undanröja det enda återstående hindret för dessa förhandlingar, nämligen det fortsatta misslyckandet att samarbeta fullt ut med internationella krigsförbrytartribunalen i Haag. I egenskap av Europeiska unionens ordförandeskap är vi beredda att inleda förhandlingar så fort rådet är övertygat om att dessa förpliktelser har fullgjorts. Uppenbarligen skulle det enklaste sättet att övervinna detta hinder vara att arrestera och överlämna den förrymde Ante Gotovina.

Det skulle vara ett tecken på vår plikt mot alla länder på västra Balkan och Thessalonikiåtagandena att de alla är framtida kandidater om vi lyckas inleda anslutningsförhandlingar under vårt ordförandeskap. Men bollen ligger orubbligt på Zagrebs planhalva.

F.d. jugoslaviska republiken Makedonien har också gjort stora framsteg sedan den etniska konflikten bröt ut 2001. Så länge det fortfarande finns arbete att utföra för att tillämpa Ohrid-ramavtalet fullt ut kommer kommissionen senare i år att avge sitt yttrande om republikens ansökan om att ansluta sig till Europeiska unionen, som överlämnades förra året. Liksom övriga sökanden är en fullständig efterlevnad av Köpenhamnskriterierna en förutsättning. Vi ser fram emot att stödja myndigheterna i Skopje för ytterligare framsteg när det gäller stabiliserings- och associeringsavtalet, särskilt när det gäller att ta itu med korruption och organiserad brottslighet och genomförande av ekonomiska och rättsliga reformer.

Tidsplaneringen av förhandlingarnas inledning kommer att bero på myndigheternas åtagande att lösa dessa frågor i handling såväl som i ord. I Albanien verkar det som valet nyligen genomfördes på ett i stort sett fredligt sätt. Så länge rösträkningen fortsätter vädjar vi till alla politiska krafter att respektera det vederbörliga valförfarandet och stå emot förhastade bedömningar av valresultatet. Vi hoppas trots allt att den nya regeringen kan bildas så fort som möjligt och säkerställa att Albanien kan fortsätta sin utveckling mot ett stabiliserings- och associeringsavtal. I detta hänseende kommer den nya regeringen att behöva lösa de inhemska problemen med korruption och organiserad brottslighet och genomföra rättsliga reformer om den skall kunna uppfylla sin europeiska strävan som vi stöder helhjärtat. En av de största utmaningarna som vi står inför är självfallet Kosovo. Den tidpunkt då vi måste ta itu med de svåra och känsliga frågorna om Kosovos slutliga status närmar sig snabbt. Vilket resultatet än blir måste det fungera för Kosovos alla befolkningsgrupper och förstärka regional stabilitet. Det är därför kontaktgruppen och Europeiska unionen har uteslutit såväl ett återgående till dödläget före 1999 som en inre uppdelning av Kosovo. Ingetdera skulle vara till gagn för Kosovos folk eller regionen.

Vad gäller självständighet är det uppenbarligen en valmöjlighet. Jag skulle dock vilja påminna dem som förespråkar självständighet att de måste övertyga alla befolkningsgrupper och världen i sin helhet att självständighet kan fungera och att de rättigheter som tillkommer Kosovos minoriteter, såväl som dem som ännu inte har återvänt till Kosovo efter våldet 1999, kommer att respekteras helt och hållet. Om Kosovos folk önskar ansluta sig till det europeiska samhällslivet måste de lära sig att leva tillsammans som jämbördiga och respektera sina olikheter.

Den nuvarande omfattande översynen av normer är därför en tuff utmaning. Hur positiv översynen kommer att vara beror på framstegen på plats. Resultatet av den är inte givet på förhand. Jag erkänner att det har gjorts stora framsteg när det gäller genomförandet av normer, men det återstår mer arbete. Ett misslyckande att visa prov på åtaganden för ytterligare arbete inom huvudområdena skulle inte båda väl för ett positivt resultat av den omfattande översynen. Därför ligger framtiden i händerna på Kosovos myndigheter i Pristina. Under tiden har Europeiska unionen en viktig roll att spela i att stödja ytterligare framsteg, särskilt på området för ekonomisk utveckling.

Serbien och Montenegro har uppenbarligen gjort stora framsteg de senaste sex månaderna. I april avslutade Europeiska kommissionen en positiv genomförbarhetsstudie som resulterade i en rekommendation om att Europeiska unionen skall inleda förhandlingar med Serbien och Montenegro om stabiliserings- och associeringsavtalet. Ministerrådet har antagit denna rekommendation och bjöd in kommissionen att förbereda ett förhandlingsmandat. Detta är ett viktigt steg för Serbien och Montenegros utveckling mot integration i Europeiska unionen.

Den 5 oktober, som markerar den femte årsdagen för de demokratiska förändringarna i Belgrad, eller senast i samband med den tionde årsdagen för fredsavtalen från Dayton och Paris i november, vill vi att Serbien och Montenegro skall ha inlett förhandlingar om ett stabiliserings- och associeringsavtal. Men samarbetet med internationella krigsförbrytartribunalen måste förbättras ytterligare, och i detta avseende är Ratko Mladić och Radovan Karadžić nyckelfigurer, inte desto mindre i ljuset av årsdagen av massakern i Srebrenica, som vi skall hedra minnet av nästa vecka.

Jag skulle också vilja betona vikten av dialog mellan Belgrad och Pristina, vilket är av intresse för alla befolkningsgrupper i Kosovo. Endast genom deltagande i regeringens demokratiska institutioner kan kosovoserber säkerställa att deras angelägenheter tas med i beräkningen. Vi har välkomnat Belgrads beslut att uppmuntra kosovoserber att delta i arbetsgrupperna för decentralisering och väntar oss att Belgrad skall slutföra detta.

Bosnien och Hercegovina har också nyligen gjort viktiga framsteg mot inledningen av förhandlingar om stabiliserings- och associeringsavtalet med Europeiska unionen. Belöningen ligger inom räckhåll för Bosnien och Hercegovina men kommer att vara utom räckhåll tills de har uppfyllt de relevanta villkoren, som innefattar en överenskommelse om omstrukturering av polisväsendet, reform av statliga radio- och TV-bolag och uppvisande av fullständigt samarbete med Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien.

Vi skulle vilja att Bosnien och Hercegovina inledde förhandlingar om stabiliserings- och associeringsavtalet under vårt ordförandeskap före den tionde årsdagen av fredsavtalet från Dayton och Paris, men det förutsätter att de bosniska myndigheterna har gjort ytterligare framsteg för att uppfylla prioriteringarna i genomförbarhetsstudien.

I dag har jag försökt att sammanfatta den nuvarande situationen i fråga om våra prioriteringar för länderna på västra Balkan under den kommande halvårsperioden. Vi har helt klart stora utmaningar framför oss, men låt mig avsluta med en optimistisk anmärkning.

Under de senaste tio åren är det mycket som har förändrats till det bättre, det vill säga fria och rättvisa val har hållits i hela regionen, regeringsbyten genom valurnan är rutin, storskaliga konflikter utgör inte längre ett hot och regionens länder samarbetar för att förbättra sina medborgares liv. Europeiska unionen och andra internationella parter är förenade i samarbete med regionen för att upprätthålla stabilitet och skapa välstånd. De dystra dagarna under det tidiga 1990-talet verkar huvudsakligen vara ett avlägset minne. Men då vi går vidare på vägen mot närmare integration mellan länderna på västra Balkan och Europeiska unionen är det upp till de berörda länderna att göra sina fall obestridliga.

Vi förstår att Europeiska unionens åtagande i regionen måste hedras, och vi är villiga att göra det. Men under denna tid av reflektion inom Europeiska unionen och av osäkerhet om dess framtida form och inriktning, är det ännu viktigare att länderna i regionen uppfyller sina egna åtaganden, inte för Europeiska unionens skull – fastän detta är viktigt – utan för sitt folks skull vars lidande alltför länge har legat i händerna på dem som påstod att de företrädde deras intressen, men som i verkligheten uppblåste fientlighet och missämja.

(Applåder)

  Talmannen. Tack så mycket, herr minister. Jag skulle vilja gratulera er till att ha vunnit tävlingen om värdskapet för de olympiska spelen. Jag hoppas – och jag är säker på att alla här känner likadant – att det inte bara kommer att bli ett världsevenemang, ett brittiskt evenemang, utan också ett europeiskt evenemang.

  Olli Rehn , ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! För nästan 10 år sedan på dagen, den 11 juli 1995, föll Srebrenica. Ingen kommer någonsin att glömma den skräck som bredde ut sig de följande dagarna och veckorna. Vi är skyldiga att minnas så att vi inte kommer att uppleva ett annat Srebrenica, så att etniskt hat och destruktiv nationalism definitivt kommer att begravas i Bosnien och Hercegovina, på Balkan och i hela Europa.

Jag kommer att delta vid minnesceremonin i Srebrenica nästa vecka för att hedra offren och deras familjer. Jag skall delta för att uttrycka Europas stöd för fred, förenlighet och demokratisk utveckling, och för västra Balkans europeiska framtid. Jag förväntar mig också att alla parter säkerställer att ceremonin kommer att vara en högtidlig tilldragelse som bidrar till försoningsprocessen. Försoning är en mycket smärtsam process efter förödande krig som detta, efter kränkningar av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna, men det är också en nödvändig process. Europeiska unionen, som är det största freds- och försoningsprojektet, kan intyga om detta och tjäna som ett exempel för vad som kan uppnås, inklusive på Balkan.

Rättvisa är nödvändigt för försoningen. Det kan inte ske någon försoning förrän misstänkta krigsförbrytare ställs inför rätta i en domstol. I detta avseende spelar Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien (ICTY) en avgörande roll. Ländernas samarbete med ICTY har stadigt förbättrats, vilket är ett uppmuntrande tecken, men mer återstår att göra för att uppnå fullständigt samarbete. Endast då kan detta mycket ledsamma kapitel i regionens historia avslutas ordentligt.

De personer som bär huvudansvaret för massakern i Srebrenica går fortfarande fria. Detta är oacceptabelt. Ratko Mladić och Radovan Karadžić borde inte ha någon plats i regionen. Deras plats är i Haag.

(Applåder)

Europeiska unionen har ett stort ansvar för att säkerställa fred och stabilitet och förstärka demokrati och välstånd på vår kontinent. Det är detta Europeiska unionen handlar om.

Som Douglas Alexander sade för ordförandeskapets räkning när det gäller EU:s politik för västra Balkan har innefattandet av våra grannar i Balkan i den europeiska integrationsprocessen varit ett kraftfullt incitament för att förstärka stabilitet, mänskliga rättigheter, minoriteternas rättigheter och rättsstatsprincipen i regionen. Detta är ingen liten prestation, och vi måste göra denna fråga bestämd och konkret för att därigenom säkerställa en stadig utveckling i riktning mot respekt för europeiska värden.

En viktig och intensiv period för Balkanländerna ligger framför oss. Översynen av normer för Kosovo är ett pågående arbete, och statusdiskussionerna kommer troligtvis att inledas under hösten. Den här snabba resolutionen i frågan är mycket viktig för stabilitet och utveckling i hela regionen. Vi håller på att inleda förhandlingar om stabiliserings- och associeringsavtal med Serbien och Montenegro. Kommissionen är redo att bidra till den tidsfrist Douglas Alexander lade fram, det vill säga denna höst, för att få i gång förhandlingarna.

Vi siktar också på att inleda förhandlingar med Bosnien och Hercegovina snart, så fort landet uppfyller de återstående kriterierna. När vi fullständigt har granskat genomförandet av förra söndagens val i Albanien kan vi fastställa den framtida förhandlingstakten för ett stabiliserings- och associeringsavtal med Albanien också.

Kommissionens yttrande om medlemskapsansökan från f.d. jugoslaviska republiken Makedonien är under behandling. Vi ser också fram emot att inleda anslutningsförhandlingar med Kroatien, så snart det sista återstående villkoret är uppfyllt.

Vi är alla medvetna om de allvarliga problem som vi för närvarande står inför i Europeiska unionen. Det är bara naturligt att utvidgningspolitiken kommer att utgöra en del av den allmänna debatten om Europas framtid. Det gladde mig därför att Europeiska rådet i juni tydligt bekräftade unionens befintliga åtaganden för utvidgningspolitiken och för ett europeiskt perspektiv för västra Balkan. Detta var mycket förnuftigt. Vår utvidgningspolitik har hjälpt till att ombilda länder i regionen som fortfarande är mycket bräckliga. Vi skall fortsätta att hjälpa dem att bli stabila, demokratiska och välmående samhällen som kan ansluta sig till unionen. Byggandet av en bättre framtid för västra Balkan är faktiskt det bästa sättet att hedra offren i Srebrenica. Det främjar fred, stabilitet och välstånd i Europa, och våra egna avgörande intressen.

Jag ser fram emot att fortsätta ett nära samarbete med Europaparlamentet och dess relevanta utskott i detta syfte.

(Applåder)

  Doris Pack, på PPE-DE-gruppens vägnar. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Efter 1945 gavs löftet att inga fler massmord skulle ske – Srebrenica är ett bevis på att detta löfte har brutits. Tio år efter Srebrenica måste västvärldens regeringar fråga sig själva varför de inte ingrep i tid för att förhindra fördrivning, mord och krig. I början av 1990-talet tittade de åt ett annat håll och lät Slobodan Milošević, Radovan Karadžić och Ratko Mladić få fria händer att fördriva människor från sina hem, våldta dem och slutligen föra dem till en ohygglig död, vilket är vad som hände i Srebrenica, där serbiska kriminella fegt slaktade tusentals muslimer inför ögonen på FN-styrkor som verkade under ett otillräckligt mandat.

När vi i dag minns denna massaker uppmanar vi alla att sträva efter att få Radovan Karadžić och Ratko Mladić, som bär ansvaret för den och nu är på flykt som de ynkryggar de är, överlämnade till krigsförbrytartribunalen. Det finns inget hopp om försoning i Bosnien och Hercegovina om det inte sker. Det är dock bra att serbiska politiker av hög rang kommer att delta vid minneshögtiderna i Srebrenica. De borde också hindra vissa serbiska politiker från att i samma andetag nämna de serbiska offren för konflikten i Bosnien-Hercegovina och offren i Srebrenica, som om det handlade om en och samma sak. Att det serbiska parlamentet och parlamentet i Republika Srpska inte har fördömt dessa massakrer bevisar att de saknar antingen mognad eller ånger. Hur skall serberna kunna visa något av dessa om de som representerar dem inte föregår med gott exempel?

I dag har vi en möjlighet att påminna särskilt serberna om att försoning är möjlig först om man erkänner sin egen skuld, och som tysk vet jag vad jag talar om. Det tog förhållandevis kort tid efter kriget innan våra relationer med resten av världen hade återupprättats, och det berodde på att vi erkände vårt ansvar för de avskyvärda brott som begicks i Tysklands namn. Alla serber är definitivt inte skyldiga i dag, lika lite som alla tyskar var skyldiga då, och de som har politisk makt eller religiös auktoritet bör därför, liksom medierna göra allt som står i deras makt för att göra försoningen möjlig. Samtidigt får EU dock varken vara återhållsamt i sina ansträngningar eller smita från sitt ansvar att hjälpa länderna i regionen att lägga sitt tragiska förflutna bakom sig och sträva efter en bättre framtid.

Ungdomarna i regionen har fått rätten att inte lämnas i sticket av oss, men det är deras politiker, deras föräldrar och far- och morföräldrar som är skyldiga att förbereda sig för den dag då de kommer att kunna kalla händelserna i Srebrenica för de brott som de var och sträcka ut försoningens hand.

(Applåder)

  Hannes Swoboda, på PSE-gruppens vägnar. – (DE) Herr talman! Det är med förlägenhet, till och med skam, som vi högtidlighåller minnet av offren för massakern i Srebrenica. Många av dem som utförde den har ännu inte gripits, och även vi, som företrädare för Europas folk, måste vara medvetna om vår del i skulden för de tragiska händelserna på Balkan och ta konsekvenserna av dem, och det är inte bara offren och deras familjer som har rätt att höra oss erkänna vår skuld och uttrycka vår sorg. Det är också för Europas framtids skull, för regionens framtids skull, för Serbiens framtids skull, som det måste komma ett erkännande av den egna skulden, ett erkännande som behövs för att möjliggöra förlåtelse och försoning. Erkännande och sorg behövs, inte för att förödmjuka Serbien och fördöma serberna som helhet, och inte för att ursäkta andra folks missgärningar och brott, men vi förväntar oss att de kommer.

Vi måste klart inse att ett begrundande av det förflutna bidrar till att bygga upp en bättre framtid. Det är nu upp till Europa att ge denna region en tydlig bild av hur framtiden kan se ut. Historien visar oss hur Balkanländerna under alltför lång tid var utlämnade till de europeiska stormakternas intressen och planer, samt Turkiets, som beroende på vilken utgångspunkt man har kan anses ha varit en av dem. Det jag säger nu säger jag inte bara som föredragande för Kroatien, utan också som en person som är engagerad i regionen som helhet: vi måste ge dem en chans att beställa om sitt eget hus, att visa att de har lärt sig av historien, att de tar de mänskliga rättigheterna – och minoriteters rättigheter i synnerhet – på allvar.

Eftersom Douglas Alexander och kommissionsledamot Olli Rehn för parlamentet har beskrivit de olika processer genom vilka det är tänkt att dessa länder skall föras närmare Europeiska unionen, vill jag göra alldeles klart att målet måste vara att ge dem en chans att ansluta sig till den som medlemsstater. Det kan mycket väl vara så att andra känslor råder i dag, och människor försöker undvika en utvidgning, men vi i Europa måste vara klara över behovet av att förbereda oss för en utvidgning längs dessa linjer. Vi får inte heller glömma bort att dessa länder själva har en skyldighet att göra sin läxa och göra sitt för att göra anslutningen möjlig.

Många av deras ungdomar ser dock Europa som sitt ideal, och det är för deras skull som vi, som Doris Pack just har sagt, måste visa dem att det är möjligt att de en dag, när tiden är mogen och de har kommit över sina egna problem, kan bli medlemsstater i Europeiska unionen. Vilken kritik vi än har mot hur Europiska unionen utvecklar sig måste vi inse att den stora förhoppningen för många människor på Balkan är att de en dag kommer att tillhöra Europeiska unionen och vara en del av ett enat Europa, och vi måste ge dem chansen till detta.

(Applåder)

  Annemie Neyts-Uyttebroeck, på ALDE-gruppens vägnar. – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Nästa måndag kommer det att vara tio år sedan Srebrenica intogs av bosnienserbiska styrkor framför näsan på FN-styrkorna, sedan slakten av mer än 80 000 muslimska män och pojkar började, sedan tusentals kvinnor, barn och åldringar deporterades och hundratals kvinnor våldtogs. En oerhörd förtvivlan åsamkades dem och finns kvar än i dag, medan de ansvariga fortfarande är på fri fot, eftersom inte alla offer har återfunnits, många av de deporterade inte tilläts att återvända hem och framför allt därför att den förtvivlan som drabbade dem inte erkänns av många serber. Det framstod tydligt alldeles nyligen då det serbiska parlamentet avvisade en resolution i vilken slakten i Srebrenica erkändes och fördömdes.

Från vår egen erfarenhet vet vi att försoning efter krig bara är möjlig om de som tidigare stod på motsatta sidor lyckas enas om händelsernas historia, be om förlåtelse för den förtvivlan som har åsamkats och ställa de ansvariga för folkmord och brott mot mänskligheten till svars.

Tragedin har också gjort bristerna i EU:s utrikes- och säkerhetspolitik vid denna tid smärtsamt tydliga, liksom bristerna hos FN:s fredsskapande och fredsbevarande politik. En del av dessa har senare avhjälpts, men enigheten i utrikes- och säkerhetspolitiken är ännu inte garanterad, främst på grund av en långt ifrån fullständig vilja från EU:s regeringar. Europeiska unionen och dess medlemsstater lyckades dock stabilisera och förbättra situationen på västra Balkan både för egen maskin och med Nato:s stöd. Detta arbete måste fortsätta och utsikterna om en anslutning till Europeiska unionen måste hållas öppna. Det kommer dock inte att vara möjligt förrän alla myndigheter i regionen samarbetar till fullo med Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien och ställer de ansvariga till svars inför denna tribunal.

  Daniel Marc Cohn-Bendit, på Verts/ALE-gruppens vägnar. – (FR) Herr talman! En del personer i vår generation har svårt för att tala om Srebrenica, eftersom det är sant att vi alltid har frågat oss vad vi skulle ha kunnat göra när exempelvis fascisterna kom till makten i Tyskland. Vi i Europa har under lång tid varit åskådare – britterna tenderade av tradition att stå på serbernas sida, liksom fransmännen; tyskarna var för kroaterna och bosnierna hade ingen. I åratal struntade vi i bosnierna. Det var efter tragedin i Srebrenica som vi förstod behovet av en europeisk ståndpunkt, med andra ord en ståndpunkt som inte skulle kunna vara vare sig brittisk, tysk eller fransk, utan som måste vara en gemensam ståndpunkt.

När vi i dag diskuterar massakern i Srebrenica måste vi ifrågasätta européernas beteende, ifrågasätta agerandet inte hos de nederländska soldater som var i Srebrenica utan hos FN självt, eftersom FN:s mandat i Srebrenica innebar att de 50 000 soldater som var posterade i Bosnien fick befogenheter att göra allt för att kontrollera trafiken och så vidare, medan de saknade befogenhet att skydda befolkningen. Som européer måste vi undersöka detta och fundera över vad vi gjorde. Det var riktigt av Doris Pack att ta upp regeringarnas roll – hennes regering, som vid denna tidpunkt leddes av Helmut Kohl, blundade, precis som den socialistiska regeringen i Frankrike. Det var också verkligheten vid denna tidpunkt.

I dag ger Europeiska unionen politisk stabilitet. Daytonavtalen gav stabilitet, men ingen här talar i dag om de problem som Daytonavtalen ger upphov till. Dessa avtal, som var nödvändiga då, innehåller en etnisk definition av regionen, en definition som ingår i den bosniska konstitutionen. Vi kan inte komma över tragedin i Srebrenica förrän vi har tagit itu med problemet med Daytonavtalen, förrän vi tar itu med problemet med den etniska definitionen av regionen, eftersom det är denna etniska definition som just nu hindrar inte bara serberna utan också kroaterna och bosnierna från att erkänna sina brott. Det är därför som vi uppmanar er, herr talman, herr Alexander och kommissionen, att starta ett europeiskt initiativ för att på nytt ta upp debatten om Daytonavtalen. Efter tio år måste vi på nytt granska vad som beslutades. Den bosniska konstitutionen är en etnisk konstitution som kommer att göra det omöjligt för Bosnien att ansluta sig till Europeiska unionen. Avslutningsvis: om vi inte har modet att ifrågasätta Daytonavtalen kommer vi aldrig att lära oss läxorna från Srebrenica.

(Applåder)

  Erik Meijer, på GUE/NGL-gruppens vägnar. – (NL) Herr talman! För tio år sedan gav de nederländska väpnade styrkornas närvaro människorna i Srebrenica en falsk känsla av trygghet. Den plats som utropades som fristad var en ö som var omöjlig att försvara mitt i den mycket större Serbiska republiken, som betraktades, och fortfarande betraktas, som en fristad av en annan del av befolkningen. Eftersom situationen missbedömdes helt vidtogs inte åtgärder i tid för att förhindra att den oundvikliga kapitulationen kulminerade i vedergällningar och till och med massmord. Min grupp anser att resultatet inte skulle ha blivit annorlunda om EU haft en centraliserad utrikespolitik eller om Dutchbat haft mandat att använda mer våld och kunnat säkerställa stöd i form av flygbombningar.

Om man vill garantera en fredlig samexistens mellan de tre nationerna i Bosnien måste man söka lösningar som stöds av alla parter och inte bara av en eller två som åtnjuter vår gunst. Bara en federativ modell där mångfald erkänns, som i Belgien och Schweiz, kan göra alla rättvisa. Vi måste utgå från det faktum att norr och söder är starkt orienterade mot Serbien, och sydväst mot Kroatien, och det är i dessa områden som de flesta människor bor. Det är därför som Bosnien och Hercegovina behöver öppna gränser till sina grannländer. Varje försök att skapa en centraliserad, enad stat kan bara leda till en permanent maktkamp mellan de olika delarna av befolkningen. Ingen enskild grupp bör kunna dominera en annan. Det är den läxa vi bör ha lärt oss av Srebrenica och av det kaotiska genomförandet av fredsavtalet i Dayton.

  Ryszard Czarnecki (NI).  – (PL) Herr talman! Dagens debatt om Balkans framtid hålls på tioårsdagen av det brott som begicks i Srebrenica, och som var det värsta i Europa sedan slutet på andra världskriget.

Det kan inte finnas något tvivel om att en del av orsaken till krigen och massakrerna på Balkan var bristen på åtgärder av Europeiska unionen och Nato i denna region. EU:s institutioner agerade som Pontius Pilatus, som helt enkel svor sig fri från ansvar. Jag är mycket glad över att saker och ting håller på att förändras i detta avseende och att Bulgarien och Rumänien om 18 månader kommer att ansluta sig till EU. Det bör också välkomnas att EU:s militära och politiska styrkor arbetar för att stabilisera situationen i Bosnien och Hercegovina, och jag hade faktiskt möjlighet att själv se detta i april i år. I går återvände jag från ett observatörsuppdrag till parlamentsvalet i Albanien, och det måste sägas att detta val var ett steg i rätt riktning. Det var mer demokratiskt än tidigare val i landet och vi bör ge ett erkännande till dessa framsteg.

Det finns dock naturligtvis fortfarande frågetecken, och det återstår fortfarande många obesvarade frågor. De rör bland annat framtiden för ”Solania”, den stat som fick sitt namn efter Javier Solana, och framtiden för Serbien och Montenegro, med tanke på att Montenegro vill bli en självständig stat. En sak är dock säker, nämligen att EU fortfarande är attraktivt för dessa länder, trots den kris unionen själv befinner sig i. Det har blivit omodernt att tala om EU:s utvidgning, men det bör sägas tydligt att EU-anslutning för ett antal stater på Balkan skulle vara en mycket god idé. Det är det enda sätt på vilket ekonomisk och politisk stabilitet kan uppnås i denna region, och en sådan stabilitet kommer att gynna EU i framtiden.

Jag vill avsluta med att säga att det kostar mer att släcka bränder på Balkan än att förhindra dem från första början.

  Georgios Papastamkos (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag instämmer helt med min vän Doris Ρack om att Srebrenica bör bli ett permanent levande minne. Tragedin, som krävde tusentals människors liv, markerar och kräver ett slut på ett kapitel och den slutgiltiga övergången från det tragiska förflutna i området till en ny era av fred, säkerhet och välstånd. Det markerar och kräver ett överbryggande av etniska standarder och historiskt och kulturellt slaveri genom dialog och enhällighet.

Europeiska unionen misslyckades med att agera som en pålitlig kraft för att producera och exportera säkerhet till sina grannar. Om orsaken var det europeiska politiska systemets omognad är budskapet behovet av att ge Europeiska unionen en enda och äkta politisk identitet.

Västra Balkan fortsätter att släpa efter när det gäller ekonomisk utveckling och regional integration. Ingen tvivlar på Europeiska unionens ansträngningar. Hållningen hos varje enskilt land på Balkan har dock själv visat sig vara otillräcklig. Jag anser att en avancerad och sammanhängande strategisk plan behövs för området, en enda avtalsram för ett privilegierat partnerskap mellan EU och västra Balkan. Jag talar, herr kommissionsledamot, om en plan som beskriver utvecklingsprioriteringarna för varje land i en enda regional enhet. De program genom vilka Europeiska unionen ingriper måste ha en gränsöverskridande, tvärregional karaktär. Det kommer att bidra till den regionala ekonomiska integrationen och uppbyggnaden av ett klimat av politisk gemenskap, samarbete och förtroende.

Den omedelbara utmaningen för förbindelserna mellan Europeiska unionen och västra Balkan kan reduceras till följande triptyk: tydlig politisk dialog, gränsöverskridande infrastrukturnät och öppnade marknader. Jag önskar det brittiska ordförandeskapet lycka till.

(Applåder)

  Jan Marinus Wiersma (PSE). – (NL) Herr talman! Det viktigaste för oss i dag är naturligtvis att minnas den mest fasansfulla händelsen i Europas nutidshistoria, nämligen mordet på tusentals män från den muslimska enklaven Srebrenica i Bosnien och Hercegovina 1995. Historien om Srebrenica har haft en enorm effekt i Europa och resten av världen, men särskilt i mitt land, Nederländerna, för det var nederländska bärare av FN:s blå hjälmar som vid denna tid föreföll oförmögna att erbjuda medborgare, boende och flyktingar det skydd de behövde. Tio år senare är denna katastrof fortfarande föremål för debatt i Nederländerna. Känslan av fasa och medkänsla med offren för detta massmord och deras överlevande anhöriga är stor. Våra tankar går främst till dem som inte kan leva med det faktum att de ansvariga för detta brott, Bosniens dåvarande president Radovan Karadžic och general Ratko Mladic, fortfarande är på fri fot.

Ihågkommelsen bör dock gå längre än till bara medkänsla med offren. Vi måste lära oss av historien och gå vidare. För det första lovar vi länderna på Balkan, som vi måste stödja för att de skall kunna acceptera erfarenheterna av de krig de har genomlevt: ”Aldrig mer”. Samtidigt som vi minns det förflutna måste vi dock framför allt se framåt. Det stöd som ges av EU måste finnas inom en tydlig ram, där en viktig roll spelas av utsikterna till integration i EU, som rådet har framhållit. Stödet från EU kommer att bidra till att skapa fredliga, stabila och välmående samhällen.

Låt det dock inte finnas något tvivel om att ansvaret för framtiden först och främst vilar på Balkanländerna själva. Det råder nu lyckligtvis fred i Bosnien och Hercegovina, men de har inte helt accepterat det förflutna, och det skapar ett hinder för statens och samhällets funktion, och viktiga beslut i frågor som flyktingars återvändande och gripande av misstänkta krigsförbrytare fattas inte. Jag anser att det är lika viktigt att acceptera det förflutna som att arbeta mot framtiden.

En andra lärdom är mer omfattande, och det är den som har debatterats häftigt i Nederländerna. ”Aldrig mer, inte i Europa, men, framför allt, ingen annanstans i världen” innebär att det krävs vaksamhet för att förhindra att slumrande konflikter eskalerar till blodiga och hopplösa situationer. Vi måste vara mer alerta och agera snabbare och, när så är nödvändigt, inta en tuffare hållning, när det som hände i Srebrenica hotar att upprepas, för att förhindra att europeiska styrkor någonsin mer hamnar i samma situation som Dutchbat för tio år sedan.

  Marco Pannella (ALDE). – (IT) Herr talman, företrädare för rådet och kommissionen, mina damer och herrar! På de 59 sekunder som står till mitt förfogande vill jag bara framhålla en liten detalj. Det finns något som ni bör skämmas över, även om ni inte inser det.

I går kväll hölls en minneshögtid i parlamentet och nästa vecka planeras ceremonier i Srebrenica. Bland de många besvärande omständigheter vi har avverkat finns det särskilt en, som heter Emma Bonino. Emma Bonino har avverkats, hon finns inte längre, hon är inte inbjuden.

Jag förstår orsaken till detta eftersom Emma Bonino, när hon var i Srebrenica i sin roll som ledamot av Europeiska kommissionen, desperat försökte varna den nederländska regeringen, som inte lyssnade på henne, och vi är väl medvetna om följderna. Ja, Emma Bonino var där, vilket Reuters kan intyga. Alla inspelningar har hittats. Vid tiden för tragedin kom Emma Bonino två gånger fram till Radio Radicale, och även till BBC, för att säga att tusentals människor saknades.

Herr Morillon! Vi kommer att kunna tala mer om frågan om ansvar, och om alla initiativ, vid en annan tidpunkt.

Herr talman! Tack, min tid är slut, Vi får se om det blir möjligt att minnas Srebrenica på ett annat sätt, genom att åtminstone ge det sanningen och ett erkännande av Europas och FN:s feghet.

(Applåder)

  Joost Lagendijk (Verts/ALE). – (NL) Herr talman! I denna debatt och vid denna tidpunkt fästs stor uppmärksamhet vid det förflutna, och det med rätta. Hur var det möjligt att händelserna i Srebrenica kunde inträffa och vilka är de lärdomar vi bör dra av dem?

Srebrenica har inte bar ett smärtsamt förflutet, det har också en smärtsam nutid. Det finns människor från Srebrenica som tynar bort i flyktingläger, och som fortfarande saknar möjlighet att återvända hem. Barn får en helt ensidig syn på händelserna för tio år sedan, och därför är inte den nödvändiga försoningen att vänta under den närmaste tiden. Identifieringen av offer behövs desperat för att de som har lämnats kvar skall kunna börja acceptera det förfärliga öde som drabbat deras kära, men eftersom identifieringen är dyr tar den alldeles för lång tid. Det vi behöver göra nu är att fundera inte bara på det som hände för tio år sedan, utan också på Srebrenica i dag, vilket kommer att innefatta att förstå det och, när så är nödvändigt, erbjuda medel för att rädda det.

Lyckligtvis är det inte troligt att ett nytt Srebrenica inträffar på Balkan i dag, men de skador som åsamkades hela regionen då kan inte läkas i strukturell mening förrän Balkanländerna känner sig välkomna i Europa. Jag ställer mig därför helt bakom kommissionens inställning att Balkanländerna fortfarande har möjlighet till medlemskap. Balkan ligger i Europa. Det gör också Srebrenica. Låt oss aldrig glömma denna lärdom.

  Jaromír Kohlíček (GUE/NGL).  – (CS) Fred kommer inte att uppnås på Balkan förrän vi slutar att tillämpa olika normer för de olika samhällena. Den som tror att Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien tillämpar samma normer för alla misstar sig. Det är helt oacceptabelt att piloten i det flygplan som avfyrade två missiler mot ett tåg som färdades över en bro, varav den andra träffade en pelare och förstörde både bron och tåget, ännu inte har ställts inför tribunalen. Det är meningslöst att låtsas som att ni inte känner till detta, mina damer och herrar! Hur många albaner eller utländska muslimska legosoldater har dömts hittills? En del av dessa personer styr nu över Kosovo, och de har ert stöd. Kan ni sova gott på natten, mina damer och herrar? Är ni nöjda med att lugnt diskutera sådana frågor i denna kammare? Som om detta inte var tillräckligt vill ni dessutom godkänna deras splittring med Serbien. Ni borde skämmas.

I punkt 4 i förslaget till resolution anges mycket riktigt att alla de som är skyldiga till krigsbrott måste gripas och ställas inför tribunalen, och jag tror att ni menar allvar med detta. Om det är fallet bör ni granska det arbete som utförs av tribunalen. Om ni har ens ett uns heder bör vi försöka se till att denna fråga finns med på föredragningslistan igen inom en nära framtid. Om ni anser att de som har makten är och kommer att fortsätta att vara undantagna från straff så bör ni säga det tydligt. Allmänheten i EU och resten av världen kommer utan tvekan att reagera på ett sådant sätt att det står helt klart vad de tycker om detta hyckleri. Offrens amputerade huvuden och lemlästade kroppar får inte glömmas bort, och både vänner och fiender bör omfattas av samma rättvisa. Hundratusentals flyktingar väntar fortfarande på att få återvända hem, exempelvis till Slavonien och gränsregionerna mellan Kroatien och Bosnien. I dag högtidlighåller det tjeckiska folket 490-årsdagen av att Jan Hus brändes på bål av katolska kyrkan. Han har ännu inte fått återupprättelse.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Vi skulle kunna tala i timmar om de fel som har begåtts i det förflutna, och efter att ha gjort det på de platser där de begicks och också tidigare i parlamentet skulle jag hellre vilja koncentrera mig på de fel som begås nu.

Låt mig börja med uttalandet av rådets ordförande om att förhandlingarna med Kroatien, ett land som har avgörande betydelse för stabiliteten i regionen som helhet, inte kan inledas förrän Ante Gotovina har utlämnats. Det är mycket intressant att ni, genom att säga det, ställer er på kant med det luxemburgska ordförandeskapet och agerar som om Förenade kungariket endast skulle ha rätt att tillträda ordförandeskapet på villkoret att Loch Ness-odjuret först fångades in. Ingen i parlamentet har någon aning om var Ante Gotovina finns. Om ni har någon kännedom om var han finns vill jag be er upplysa både parlamentet och den kroatiska regeringen om det.

Vi bör behandla Kroatien på samma sätt som ni – felaktigt – vill behandla Turkiet, det vill säga att vi bör börja förhandla med landet, och det är inte förrän det visar sig att det saknas ett fullständigt samarbete – och vi har ett utskott som kan granska om så är fallet – som vi bör överge eller skjuta upp förhandlingarna. Faktum är dock att Kroatien är en centraleuropeisk demokrati med ett stabiliserande inflytande på hela regionen, och därför bör förhandlingarna inledas.

När det gäller Bosnien, som jag sedan inriktar mig på, har Daniel Marc Cohn-Bendit helt rätt när han säger att Daytonavtalet har misslyckats. Det som behövs är ett Bosnien-Hercegovina som består av tre folk med lika rättigheter och, framför allt, av fria medborgare. Utan detta blir strukturen en källa till nya faror och allvarliga konflikter.

För det tredje finns Kosovo, som jag besökte för bara några dagar sedan, och där radikala element kommer att vinna styrka om vi fortsätter att låta president Ibrahim Rugova misslyckas med sin politik för att söka fred. Med tanke på bombningarna för några dagar sedan vädjar jag till rådet att inte vänta längre utan gå mot det oundvikliga, det vill säga ett självständigt Kosovo – som är underkastat stränga villkor, planeras existera på lång sikt och övervakas av det internationella samfundet.

Mitt fjärde påpekande gäller minoriteter, som vi oupphörligt talar om. I Kosovos representantförsamling är minoriteter garanterade representation. I Serbiens parlament gör en ny vallag, som infördes för några år sedan, att det är omöjligt för en representant för en minoritet att få en plats. Vad vi behöver är enhetliga standarder över hela spelplanen, annars kan vi inte komma fram till en trovärdig politik.

  Borut Pahor (PSE). – (SL) Ett av de främsta, och kanske det grundläggande skälet till det tragiska kriget i före detta Jugoslavien var att världssamfundets tillvägagångssätt för att lösa den elementära frågan, det vill säga folkets rätt till självbestämmande, varken var konsekvent eller opartiskt.

För närvarande råder det fred i regionen, men vi har fortfarande en bit kvar till det slags utveckling som skulle medföra långsiktigt välstånd. Det är inte mer än rätt och riktigt att vi, genom detta betänkande och kommissionsledamotens insatser, sänder ett budskap till regionen om att den är välkommen i Europeiska unionen, och det är också rätt att vi betonar den ekonomiska utvecklingen, även om denna fortfarande är otillräcklig.

På sätt och vis står Europeiska unionen nu inför samma uppgift som före kriget, nämligen att skapa ett konsekvent och opartiskt synsätt på den grundläggande frågan om status för människorna och staterna i regionen. Daytonavtalet kan inte säkra framåtskridande i Bosnien-Hercegovina, eftersom detta land behöver en modern konstitution. Vi måste finna en lösning på frågan om oberoende för Kosovo och rätt till självbestämmande för Serbiens och Montenegros folk. Vi kan inte godta att makedonierna inte är värda det namn de har givit sig själva. Dessa är alla grundläggande frågor som rör status.

Jag håller med kommissionsledamoten om att Europeiska kommissionen bör föra denna politik mer aktivt än den har gjort hittills.

  Anna Ibrisagic (PPE-DE). – Herr talman! Resolutionen som vi kommer att rösta om i morgon är viktig, inte bara för att den kommer i en tid då det fortfarande tio år efter massakern finns människor som inte tror att detta har hänt, utan också för att varken parlamentet i Serbien eller parlamentet i Bosnien-Hercegovina har kunnat enas kring en liknande resolution. De serbiska ledamöterna i Bosniens parlament kunde inte acceptera vare sig resolutionstexten eller kompromissförslagen.

Någon har så sent som i dag lagt en sprängladdning vid det monument som har rests i Srebrenica till minne av alla offer. Som en som är född i Bosnien och som har upplevt det krig som vi pratar om i dag känner jag ett ansvar att förmedla till er åtminstone en liten del av alla de känslor som vi dagligen var tvungna att hantera under kriget.

Världen blev chockad av de videobilder på avrättningar av unga män som visades i Haag nyligen. Vi levde i dessa bilder. Därför vill jag beskriva för er hur det är att vara på andra sidan. Jag kommer nu att läsa upp en del av en åtalads berättelse inför Haagtribunalen, nedskriven av en journalist och författare som har följt rättegången. ”Den åtalade såg i ögonvrån en ung pojke stiga ur bussen. Pojken kan ha varit femton år eller kanske yngre. Pojken såg på soldaterna och därefter på raderna med döda kroppar ute på åkern. Hans ögon blev större som om han hade svårt att ta till sig det han såg. När fångarna sjönk ner på knä, just innan soldaterna kommenderades att skjuta, hörde den åtalade pojkens röst: 'Mamma', viskade han, 'mamma'. Den dagen hörde den åtalade människor som bad för sina liv, vuxna män som grät. Han hörde dem lova soldaterna pengar, bilar, till och med hus. Men den pojken ropade på mamma, så som barn gör när de har drömt något hemskt.”

Om vi överhuvudtaget skall ha någon chans att gå vidare efter Balkankrigen måste vi främst se till att alla som har gjort sig skyldiga till brott ställs inför rätta, inte bara de som är åtalade inför Haag, utan även de andra som går fria, och som snarast möjligt borde åtalas inför de nationella domstolarna. Det är vi skyldiga, inte bara dem som mördades, utan även dem som överlevde.

  Panagiotis Beglitis (PSE). – (EL) Herr talman! Om några dagar är det tio år sedan de största grymheter som skakat Europa sedan slutet på andra världskriget inträffade. Jag talar om Srebrenica. Detta är ett av de svartaste kapitlen i Europas och den europeiska civilisationens historia.

I dag är det vår plikt att stärka minnet av historien, vi har en plikt att hedra de oskyldiga offren för det etniska våldet i Jugoslavien – muslimer, serber och kroater – utan att göra någon skillnad på våra känslor och utan någon quid pro quo-filosofi för blodsutgjutelse.

Tio år senare är Bosnien fortfarande djupt splittrat. Tio år senare har detta land haft fem presidenter och två premiärministrar, och det hålls vid liv på konstgjord väg. Världssamfundet och Europeiska unionen måste ta initiativ för att se över Daytonavtalet, för att skapa en funktionell, federal, demokratisk och mångetnisk stat.

Europeiska unionen har ett politiskt och strategiskt ansvar för att försvara och stärka Balkanländernas europeiska strävan, och integrationen av Balkanländerna i EU-institutionerna. Vi måste i dag kraftfullt motarbeta dem som motsätter sig utvidgningen med hjälp av en strategi för politisk och social demokratisering, fred, säkerhet och stabilitet under Balkans väg mot EU.

Om vi avvisar människorna av politiska opportunistiska skäl kommer vi att ha bidragit till att en av de mest extrema etniska krafterna får breda ut sig. EU gjorde många misstag under 1990-talet. Vi får inte upprepa dem.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Herr talman! Tack för er vänliga gratulation av London och dess satsning för Olympiska spelen. Det skulle ha glatt mig om vilken europeisk stad som helst hade varit framgångsrik i Singapore i dag, men jag är särskilt glad över att London tog hem det. Jag hoppas att spelen 2012 kommer att bli en stor europeisk framgång.

Jag skulle vilja tacka alla parlamentsledamöter och kommissionsledamöter för deras bidrag till vad som visade sig vara en insiktsfull och förnuftig debatt denna eftermiddag. Det är uppenbart att ni alla känner ett starkt åtagande för att stödja länderna på västra Balkan i deras europeiska strävan. Under vårt ordförandeskap har vi som särskilt syfte att arbeta för att inlemma regionen i den europeiska familjen av nationer och kommer att arbeta ihärdigt för att uppnå det syftet. Vi är medvetna om att många utmaningar ligger framför oss, men vi är fast beslutna att arbeta tillsammans för att övervinna dem.

Jag skall svara på några av de huvudpunkter som har tagits upp av ledamöter om både tidigare och framtida frågor. Doris Pack talade kraftfullt om försoningsbehovet. Jag erkänner behovet av ett större erkännande av ansvar, och detta var en fråga som jag diskuterade så sent som förra veckan med Reis ul-Ulema Mustafa Ceric, Bosniens stormufti, som har lett försök att uppnå exakt denna försoning inom och mellan samhällen i regionen.

Hannes Swoboda erkände med rätta länders behov av att få möjlighet att rätta till fel i det förflutna. Det är sannerligen rätt, men som Annemie Neyts-Uyttebroeck sade är det nödvändigt för alla länderna i regionen att samarbeta till fullo med Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien.

Daniel Marc Cohn-Bendit talade om Daytonavtalet och uppmanade världssamfundet att agera nu. Även om jag lyssnade mycket noga till de punkter han tog upp, skulle jag ödmjukt vilja påminna honom om att det endast är Bosniens tre väljargrupper som kan förändra konstitutionen.

Ryszard Czarnecki ifrågasatte Europeiska unionens politik gentemot Serbien och Montenegro. Statsunionen Serbien och Montenegro är ett löst federalt arrangemang, som inrättades 2003 i hög grad på Javier Solanas initiativ. Enligt villkoren i statsunionens konstitutionella stadga har båda republikerna möjlighet att genomföra en folkomröstning om utträde efter februari 2006. Det ser mer och mer troligt ut att Montenegro kommer att försöka upplösa unionen 2006.

Europeiska unionen fortsätter att stödja statsunionen som det bästa medlet att främja stabilitet och säkerställa en snabbare utveckling mot en europeisk-atlantisk integration. Europeiska unionen erkänner dock villkoren i den konstitutionella stadgan, som tillåter att en folkomröstning hålls efter tre år, och betonar behovet av att en eventuell upplösning skall vara konstitutionell, samstämmig, framförhandlad och öppen.

Georgios Papastamkos talade om behovet av en tydlig regional strategi. Låt mig därför säga ytterligare några ord om Europeiska unionens prioriteringar för västra Balkan under Förenade kungarikets ordförandeskap. Under det kommande halvåret kommer ett antal huvudfrågor att nå ett avgörande. Kommissionen kommer att publicera sitt yttrande om Makedonien, Paddy Ashdowns mandat i Bosnien går mot sitt slut och en positiv bedömning av genomförandet av normer i Kosovo kan leda till ett förfarande för att bedöma Kosovos slutliga status, ett förfarande där Europeiska unionen kommer att spela en huvudroll.

Inom ramen för alla de angelägenheter som rör västra Balkan kommer ordförandeskapet att hjälpa regionen att utvecklas mot europeiska normer och värden. Ordförandeskapet kommer att fortsätta att driva igenom Europeiska unionens stabiliserings- och associeringsprocess, som är utformad för att skapa stabilitet och välstånd i västra Balkan och vägleda dessa länder mot ett eventuellt medlemskap i Europeiska unionen. Varje enskilt lands utveckling i stabiliserings- och associeringsprocessen kommer att bedömas mot bakgrund av fastställda politiska kriterier. Som jag tidigare har nämnt kvarstår fullständigt samarbete med internationella krigsförbrytartribunalen som ett politiskt huvudkrav.

Bernd Posselt tog upp frågan om Kroatien. Som stolt skotte vill jag inte ta honom ur villfarelsen att Loch Ness-odjuret existerar, eller avråda honom från möjligheten att besöka Skottland för att fortsätta sitt sökande, men låt mig säga en mycket allvarlig sak till honom. Europeiska unionen har klargjort att den är redo att inleda anslutningsförhandlingar så fort ett fullständigt samarbete med Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien har kommit till stånd. Vi hoppas att detta kommer att ske under Förenade kungarikets ordförandeskap, men det är i slutändan upp till Kroatien att vidta de nödvändiga åtgärderna för att säkerställa fullständigt samarbete. Det enklaste sättet för Kroatien att ta itu med de tveksamheter som råder kring Kroatiens förpliktelser gentemot Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien är att samarbeta för att lokalisera och internera Ante Gotovina.

Panagiotis Beglitis tog upp frågan om hur Europeiska unionens hjälp till Bosnien och Hercegovina för att genomföra de nödvändiga reformerna för integration i Europeiska unionen kan fortlöpa. Europeiska unionen tillhandahåller en rad verktyg för att hjälpa myndigheterna att utföra de nödvändiga reformerna. Europeiska unionens polisuppdrag syftar till att hjälpa den bosniska polisstyrkan att uppnå europeiska standarder. Det är inriktat på att reformera polisväsendet genom övervakning och handledning av poliser på mellannivå till polischefer i polisstyrkan.

EU:s biståndsprogram för återuppbyggnad, utveckling och stabilisering (Cards) ger också stöd till reformer för integration i Europeiska unionen. Europeiska unionens särskilda representant och höga representant, Paddy Ashdown, spelar en samordnande roll mellan de olika formerna av Europeiska unionens närvaro och har spelat en ledarroll när det gäller att uppmuntra de bosniska myndigheterna att gå vidare med reformprogrammet. Jag hedrar hans arbete här i dag. Hans genomförandeplan återspeglar ingående de 16 prioriterade områden som identifierades i Europeiska unionens genomförbarhetsstudie, som publicerades i november 2003.

Utöver den hemska årsdagen av massakern i Srebrenica, som så många talare har nämnt i dag och som vi skall hedra minnet av nästa vecka, markerar det här året också den tionde årsdagen för Daytonavtalet, som också nämndes i förbigående av åtminstone ett par talare, och slutet på konflikten i Bosnien och Hercegovina. Jag anser därför att de kommande sex månaderna erbjuder ett historiskt tillfälle för dessa länder att visa prov på sitt helhjärtade åtagande för europeiska värden, för tolerans och rättsstatsprincipen, för goda grannrelationer och för den svåra men mycket allvarliga försoningsprocessen, som ett antal talare har tagit upp i dag.

Ingenting av detta kommer att vara enkelt. Varje enskilt land kommer att stå inför särskilda och olika utmaningar, men jag uppmuntrar dem att samarbeta och uppmuntra varandra på den här vägen. I detta hänseende återupprepar jag de åsikter som uttrycktes av kommissionsledamot Olli Rehn. Jag kan inte nog understryka vikten av fullständigt samarbete med Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien. Överlämnandet av de sista återstående åtalade personerna för rättegång i Haag, i synnerhet Radovan Karadžić, Ratko Mladić och Ante Gotovina, är inte endast ett skumt krav från Europeiska unionens sida, utan det krävs i flera resolutioner som utfärdats av Förenta nationernas säkerhetsråd. Detta kommer inte bara att förändra dessa länders förbindelser med Europeiska unionen, utan det kommer också att tjäna till att förändra deras samhällen och bidra till den långsiktiga återuppbyggnadsprocess som det har talats så övertygande om i dag.

I det avseendet var det gemensamma uttalandet från ordförandena som skrev under Daytonavtalet, vilket framfördes efter det möte Mount Igman-initiativet höll i Belgrad nyligen, en välkommen åtgärd. Det kommer att bidra till normaliseringen av förbindelserna mellan dessa tre länder. Det utgör en utmärkt grund för fortsatt arbete, och vi ser fram emot genomförandet av de viktiga åtaganden som det innehåller.

Den kommande tioårsdagen av massakern i Srebrenica är ett levande bevis på hur långt Balkan har kommit, men också på hur mycket som återstår att göra. Tack och lov är väpnade konflikter något som tillhör det förflutna, vilket de måste fortsätta att göra, fast som Anna Ibrisagic påminde oss om har nyligen gjorda upptäckter av sprängämnen visat att det fortfarande finns de som vill driva igenom sin vilja med våld.

Europeiska unionen har erkänt regionens strävan att ansluta sig till den europeiska familjen så fort villkoren har uppfyllts, men korruption och organiserad brottslighet förekommer fortfarande i alltför hög grad, och den ekonomiska tillväxten är matt. Men samtidigt som vi står beredda att hjälpa, ligger inte svaret på dessa utmaningar i Bryssel, Haag, London eller, med all respekt, Strasbourg. Det ligger inom regionen och inom folket vars energi och talanger har överlevt konfliktåren, och det beror på deras vilja att kräva att deras anständighet, hopp och integritet återspeglas fullt ut.

(Applåder)

  Olli Rehn , ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Efter president Chiracs dåligt informerade åsikter om brittisk och finsk matkultur känner jag mig fri att gratulera London som den europeiska stad som skall vara värdland för Olympiska spelen 2012. J’aime la France, mais ce n’est pas facile toujours. [Jag älskar Frankrike, men det är inte alltid lätt.]

Jag tackar de ärade ledamöterna för deras värdiga och väsentliga debatt med fullständig respekt för vår skyldighet att minnas och dra slutsatser för nuet och framtiden. Det finns en bred gemensam syn på flera frågor.

För det första, landets behov av att samarbeta till fullo med internationella krigsförbrytartribunalen. Det finns helt klart ingen varaktig fred utan historisk sanning och rättvisa. Vi måste lära oss av det som hände så att historien inte återupprepar sig.

Jag noterar också ett brett stöd för fortsättningen av vår anslutningsprocess som hanterats på ett välbetänkt sätt och som förenar det historiska uppdraget med europeisk integration för fred, demokrati och utveckling, med hänsyn till våra medborgares legitima oro för unionens upptagningsförmåga. Därför måste vi tillämpa strikta villkor i vår utvidgningspolitik.

Framtiden för västra Balkan ligger klart och tydligt i Europeiska unionen. Det är rättvist att säga att det europeiska perspektivet är det kitt som håller västra Balkan på en fredlig och stabil väg. Likaså ligger Bosnien och Hercegovinas framtid i Europeiska unionen. Med Daytonavtalet lyckades man få slut på kriget, men jag instämmer med Daniel Marc Cohn-Bendit att det sannerligen inte är en idealisk konstitution att bygga en ordentligt fungerande, multietnisk modern stat på. Därför är det viktigt att Bosnien och Hercegovina själv kan reflektera över de konstitutionella ändringar som kan tjäna landet och dess folk bättre än den nuvarande konstruktionen.

Det är upp till folket i Bosnien och Hercegovina och deras företrädare att spela en nyckelroll i denna utveckling. Som jag ser det vore det inte användbart eller lämpligt för världssamfundet att påtvinga dess medborgare ytterligare planer. Vi behöver samförstånd och en politisk process för att bygga upp samförståndet i Bosnien och Hercegovina för att nå det målet.

Jag kan försäkra er att kommissionen kommer att spela en aktiv roll i regionen för att understödja hoppet för dess framtid i Europa. Jag ser verkligen fram emot att arbeta tillsammans med Europaparlamentet och ordförandeskapet för att nå det målet.

(Applåder)

  Talmannen Jag har mottagit sex resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.

ORDFÖRANDESKAP: OUZKÝ
Vice talman

(1) Se protokollet.

27. Förbindelserna mellan Europeiska unionen och Kina och Taiwan samt säkerhetssituationen i Fjärran Östern

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om förbindelserna mellan Europeiska unionen och Kina och Taiwan samt säkerhetssituationen i Fjärran Östern.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Herr talman! Under de 30 år som gått sedan Europeiska unionen etablerade diplomatiska förbindelser med Kina har såväl Europeiska unionen som Kina, och i sanning förbindelserna mellan EU och Kina, genomgått betydliga förändringar. Förbindelserna mellan Europeiska unionen och Kina är nu fastare än de någonsin varit. Men det är nu viktigare än någonsin att EU anpassar sig till den utmaning som Kinas politiska och ekonomiska tillväxt utgör. EU:s ekonomi måste kunna svara på den konkurrens och de möjligheter som Kina och andra tillväxtekonomier i Asien svarar för. Europeiska unionen har många intressen som står på spel i Kina och i andra delar av östra Asien, som otvivelaktigt är en mycket viktig region på 2000-talet. Det är absolut nödvändigt att EU och Kina arbetar tillsammans, och med andra internationella partner, för att hantera de globala problemen.

Europeiska unionen och Kina för nu med rätta diskussioner inom ett brett spektrum av ämnen, bland annat regional säkerhet, mänskliga rättigheter, miljö, utbildning, invandring, klimatförändring och transport. Så sent som i förra veckan ägde det första toppmötet mellan EU och Kina i fråga om civil luftfart rum. Alla dessa diskussioner skapar fördelar för båda parter. EU har stor erfarenhet att dela med sig av, och Kinas sätt att hantera problem är ofta nya för EU, som därmed kan dra lärdom av dessa tillvägagångssätt.

Det åttonde toppmötet mellan EU och Kina i Peking i september kommer att ge möjlighet att fira 30 år av officiella förbindelser mellan Europeiska unionen och Kina och att se fram emot de kommande 30 åren. Detta kommer att innebära ett tillfälle för EU och Kina att arbeta tillsammans som globala partner med globala utmaningar. Vi ser fram emot den här chansen för EU och Kina att förena sina krafter för att ta itu med utmaningarna när det gäller klimatförändring och tryggad energiförsörjning genom dialog och praktiskt samarbete.

Det finns naturligtvis meningsskiljaktigheter mellan oss, men det är ett tecken på mognad i förbindelserna att vi kan diskutera dessa på ett konstruktivt sätt, exempelvis genom dialogen mellan Europeiska unionen och Kina om mänskliga rättigheter.

Mänskliga rättigheter är självfallet en grundläggande del av EU:s utrikespolitik. EU erkänner att Kina har gjort betydande framsteg under det senaste årtiondet i fråga om den socioekonomiska utvecklingen och välkomnar steg mot en förstärkning av rättsstatsprincipen och samarbetet med FN:s mekanismer för mänskliga rättigheter. Men det krävs mycket mer.

Europeiska unionen har fortfarande allvarliga invändningar beträffande mänskliga rättigheter i Kina, såsom yttrandefrihet, religionsfrihet och mötesfrihet. Journalister, advokater och medlemmar av icke-statliga organisationer trakasseras fortsatt. Dödsstraffet används fortfarande i omfattande grad, administrativa frihetsberövanden förekommer allmänt och vi har allvarliga invändningar i fråga om bruk av tortyr. Situationen i Tibet och Xinjiang är fortfarande ett problem. Rådet välkomnar Kinas arbete mot en ratificering av den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och hoppas att det genom fortsatt arbete kommer att ske stora förbättringar i alla kinesiska medborgares dagliga liv.

En annan fråga som Kina och Europeiska unionen diskuterar regelbundet är den som gäller Taiwan. Under de senaste 30 åren har det skett oerhört stora förändringar också i Taiwan. Taiwan är en av de mest framgångsrika asiatiska tigrarna, och landet genomgick en avundsvärd ekonomisk tillväxt på 5,9 procent bara under förra året. BNP per capita i reala termer anses ligga på samma nivå som i Japan och Hongkong. Förändringen där har emellertid inte enbart varit ekonomisk, utan också politisk. För 30 år sedan dog Chiang Kai-shek, och hans son Jiang Jingguos tog därefter över makten. Det var inte förrän 1996 som Taiwan hade sitt första demokratiska presidentval. Nu är Taiwan en fullvärdig demokrati.

EU:s medlemsstater har inga diplomatiska förbindelser med Taiwan. De ekonomiska och kommersiella banden med Taiwan är dock starka. Taiwan är naturligtvis medlem av Världshandelsorganisationen. Det finns också solida förbindelser mellan Taiwan och EU på andra icke-politiska områden, såsom vetenskap, utbildning, kultur och olika tekniska områden.

Andra aspekter av förbindelserna mellan parterna på ömse sidor av sundet är emellertid inte så positiva, och detta har konsekvenser för den regionala säkerheten. I mars i år lade Kina fram den nya lagstiftningen om ”anti-separation” i avsikt, sade man, att stoppa eller avskräcka taiwanesiska åtgärder för oberoende. Det var till stor del en kodifiering av existerande kinesisk politik, men det fanns en hänvisning till Kinas starka engagemang för en fredlig återförening och, vilket är mer oroande, till bruket av icke-fredliga medel om situationen skulle kräva detta. Beskrivningen av vilken denna situation skulle kunna vara var tämligen vag. Europeiska unionen reagerade genom att på nytt bekräfta att vi håller fast vid vår politik för ett enda Kina och vårt motstånd mot allt slags våld för att lösa frågan.

EU:s ståndpunkt har alltid varit att Taiwanfrågan bör lösas på fredlig väg genom konstruktiv dialog, och vi har uppmanat båda sidor att undvika ensidiga åtgärder som skulle kunna leda till ökade spänningar. EU välkomnade i ett uttalande i början av året avtalet om charterflyg mellan ömse sidor av sundet över månnyåret. Unionen ansåg att praktiskt samarbete av detta slag bidrar till att främja dialog och förståelse mellan parterna och hoppades att man skulle kunna finna sätt att bygga vidare på detta. Vi noterar dialogen mellan fastlandet och besökande taiwanesiska oppositionsledare och hoppas att fastlandet snart kommer att kunna inleda en liknande dialog med det valda ledarskapet i Taiwan.

Vad gäller regionala frågor har Kina och Europeiska unionen tillsammans med andra ett gemensamt intresse av en stabil Koreahalvö. Med tanke på sitt inflytande över Nordkorea har Kina en nyckelroll i försöken att åstadkomma en kärnvapenfri halvö, en roll som EU stöder.

EU kommer även i fortsättningen att vara engagerat för att bidra till fred och säkerhet i Asien och Asien–Stillahavsområdet. Det är ett av våra huvudmål. För att ett ögonblick tala för Förenade kungariket är vi angelägna om att använda Förenade kungarikets ordförandeskap i EU för att få till stånd en förbättring på detta område. Europeiska unionen bör satsa på att engagera sig mer aktivt i den politiska styrningen av utmaningarna när det gäller den regionala säkerheten. Bland aktuella angelägenheter har EU krävt en snar och villkorslös återgång till sexpartssamtalen och en fullständig, kontrollerbar och oåterkallelig nedläggning av alla existerande nordkoreanska kärnvapenprogram.

Vi måste fortsätta att söka efter sätt att stärka EU:s bidrag i regionala forum såsom ASEM och som medlem i Aseans regionala forum, det enda Asienövergripande multilaterala forumet om regional säkerhet. Det vore också rimligt för EU att utveckla strategiska dialoger med andra nyckelaktörer i östra Asien. Regionens säkerhet är inte bara en angelägenhet för dem, utan även för oss.

Sedan den ekonomiska reformen inleddes i Kina 1978 har landets ekonomiska tillväxt legat på i genomsnitt nästan 10 procent per år. Under den här tiden har handeln mellan Kina och EU ökat mer än fyrtiofaldigt. EU är för närvarande Kinas viktigaste handelspartner, och Kina är EU:s näst viktigaste handelspartner, efter Förenta staterna.

År 2003 blev Kina världens fjärde största affärscentrum, och landets utrikeshandel fortsätter att växa med 37 procent, en tillväxttakt som vida överträffar de andra ledande handelsnationerna. Kina har också gått om Förenta staterna som den största mottagaren av utländska direktinvesteringar i världen.

Kina har gjort stora ansträngningar för att leva upp till sin nya roll i det globala ekonomiska systemet. För att uppfylla sina åtaganden i samband med anslutningen till Världshandelsorganisationen har landet sänkt tullsatserna på alla områden och engagerat sig i en omfattande omarbetning av lagar och bestämmelser. Men det finns fortfarande saker som måste förändras. Affärsmiljön i Kina är fortfarande svår för de utländska företag som verkar där. Lagar för skydd av immaterialrätter har exempelvis inte genomförts tillräckligt kraftfullt. WTO:s ministermöte i Hongkong i år ger EU och Kina ett tillfälle att ännu en gång arbeta tillsammans för att bidra till att nå ett ambitiöst och väl avvägt resultat.

Denna enorma ekonomiska tillväxt i Kina har medfört förändringar även på andra områden. Det var inte förrän i mitten av 1990-talet som Europeiska kommissionen utarbetade sina första strategidokument för Asien och policydokument för Kina. Det första policydokumentet syftade till att definiera en strategi på lång sikt för att ta itu med Kinas snabba ekonomiska och, faktiskt, politiska utveckling. Samtidigt upphörde det delvis slumpartade engagemanget, och regelbundna årliga toppmöten blev normen. År 1996 hölls det första mötet mellan Asien och Europa, och två år senare ägde det första toppmötet mellan EU och Kina rum.

Mot den här bakgrunden av snabb förändring är den huvudsakliga rättsliga ramen för förbindelserna mellan EU och Kina, avtalet om bilateral handel och ekonomiskt samarbete från 1985, helt klart föråldrad. EU ser fram emot presentationen av ett nytt ramavtal som stämmer bättre överens med dagens mångfasetterade förbindelser. Jag hoppas att det kan göras framsteg på detta område under Förenade kungarikets ordförandeskap i EU. Vi vill också se framsteg inom ett flertal andra frågor, däribland naturligtvis klimatförändring den här veckan, när G8-ledarna samlas i Gleneagles, och att Kina uppnår status som marknadsekonomi.

Energiförsörjningen är en källa till oro för alla länder. Den utgör en förutsättning för ekonomisk tillväxt och utveckling. De nuvarande globala nivåerna för energiproduktion och -konsumtion betraktas redan som skadliga för det globala klimatet, och utsläppet av växthusgaser förväntas öka under de kommande årtiondena. EU och Kina står inför en dubbel utmaning när vi skall garantera energiförsörjningen och bekämpa klimatförändringen.

Europeiska unionen inser sin skyldighet att minska de egna utsläppen samtidigt som vi bistår länder som Kina i att tillfredsställa sitt växande energibehov på ett hållbart sätt. EU och Kina har betydande och internationellt väl ansedd vetenskaplig och teknisk sakkunskap. Det finns därför stort utrymme för EU och Kina att stärka samarbetet betydligt på detta viktiga område.

Europeiska unionen och Kina är naturligtvis oeniga i vissa frågor. Den överenskommelse som träffades under avslutningen av förhandlingarna mellan EU och Kina om textilier nyligen visar på vad som kan hända om vi sätter oss ned och diskuterar dessa oenigheter vänskapligt och försöker finna en lösning som alla vinner på. Kina har agerat, som kommissionsledamoten med ansvar för handel, Peter Mandelson, sade, och jag citerar: ”som en ansvarsfull och högt skattad partner”.

Min talartid för dessa kommentarer till parlamentet i dag är för kort för att kunna ta upp förbindelser som har utvecklats under mer än 30 år, men jag hoppas att andra nu kommer att kunna bidra med sina tankar angående denna viktiga förbindelse som är under utveckling.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag skulle vilja börja med att välkomna Douglas Alexander i hans nya roll, i synnerhet här i parlamentet. Vi kommer att ha många debatter tillsammans, och det skall bli ett nöje att arbeta med honom.

Jag gläder mig mycket åt den här debatten, eftersom situationen i Asien, och även i östra Asien, verkligen är en viktig strategisk fråga. Asien är i dag inte enbart den kontinent som har störst befolkning, utan också den som har högst ekonomisk tillväxttakt och den som lägger mest pengar på forskning och utveckling. Länderna i Fjärran Östern investerar i sin framtid, och Asien kommer utan tvekan att vara kontinenten i centrum på världsarenan under 2000-talet. Vi måste känna till detta och förbereda oss för det.

Säkerheten i Fjärran Östern är därför en fråga av direkt betydelse för EU:s intressen. Den är en del av det övergripande ansvar för säkerhet och stabilitet som är kärnan i EU:s roll inom utrikespolitiken. Stabiliteten i Fjärran Östern har dessutom en direkt påverkan inte enbart på välståndet och välbefinnandet hos våra medborgare, utan också hos dem på denna kontinent. Kina, Japan och Republiken Korea hör till de sex främsta ekonomierna i världen, om EU räknas som en ekonomi. De hör också till våra viktigaste handelspartner och är huvudmottagare av europeiska utländska investeringar. Japan å sin sida är också en viktig investeringskälla för EU, inte minst i några av de nya medlemsstaterna. Instabilitet inom den mest dynamiska regionen i världen skulle kort sagt få allvarliga konsekvenser som skulle kännas ordentligt i Europa.

Vad är då EU:s svar på detta, och vilka instrument har vi till vårt förfogande för att hantera den här frågan? Jag skulle vilja gripa mig an den frågan nu.

Låt oss se på de huvudfrågor som det rör sig om i östra Asien. På medellång sikt kommer tre viktiga politiska frågor att dominera den politiska dagordningen i östra Asien. Den första är hur man skall svara på Kinas tillväxt. Den andra gäller säkerställandet av stabiliteten på Koreahalvön och den tredje en fredlig lösning på spänningarna mellan Kina och Taiwan. Hanteringen av de här frågorna kommer att vara av stor betydelse för såväl vår regionala som för den mer övergripande säkerheten.

Å andra sidan är nivån av ekonomisk integration i östra Asien också mycket imponerande. Men enbart detta kommer inte att vara tillräckligt för att göra östra Asien mer stabilt eller mer fredligt, i synnerhet som Nordkorea fortfarande står utanför det ekonomiska samarbete som är under utveckling. De ekonomiska banden har till skillnad från situationen i Europa under den senare delen av 1980-talet inte heller lett till förbättrade politiska förbindelser. Kinas ekonomiska tillväxt och landets självsäkra utrikespolitik har tvärtom underblåst oron i vissa grannländer för att ett mer välbärgat Kina skulle kunna använda sina ekonomiska vinster till att fortsätta sträva efter sina nationella intressen på ett mer kraftfullt sätt och dominera regionen såväl politiskt som ekonomiskt.

Rivaliteten mellan Kina och Japan har stigit upp till ytan tidigare och blivit tydligare än många betraktare hade förväntat sig. En utveckling i alla östasiatiska länder mot en mer nationalistisk inriktning kan bädda för ett användande av bilaterala konflikter som en ventil för inhemsk konsumtion. Exempelvis har nationalismen som en del av processen att komma bort från ideologiska begränsningar fått nytt uppsving i Kina som en enande faktor. Med ett generationsskifte i Korea är antikommunism grundad på traumatiska erfarenheter från Koreakriget inte längre lika lockande. Det nya ledarskapet verkar ofta, i linje med den yngre generationens åsikter, se en kraftfull politik gentemot Nordkorea som ett större hot mot fred än Nordkoreas kärnvapenprogram. I Japan märks en återfödelse av nationalismen som inte grundas på hållningen hos en ung generation utan på en elits önskan att förändra den så kallade ”självnedsättande attityden” i Japan. Den här tendensen till gynnande av nationalistisk politik i alla tre länderna bådar inte gott för lösningen av de konkreta politiska problem som kommer att bli mer akuta under de kommande åren. Dessutom kan ekonomierna i och med Kinas teknologiska uppgång faktiskt komma att röra sig från komplementaritet i riktning mot en mer intensiv konkurrens, och därmed hetsa upp stämningen i den politiska miljön snarare än att lugna ned den.

Ökade spänningar är emellertid inte något självklart. Exempelvis hölls mötet mellan Japans premiärminister Junichiro Koizumi och Kinas president den 23 april i Jakarta – där jag själv deltog – särskilt för att avtrappa spänningen, och detta visar att båda sidor inser att de skulle förlora ekonomiskt på ökade spänningar. Det är därför olyckligt att de uppföljande åtgärderna snarare komplicerade än lugnade situationen när vice premiärminister Wu Yi plötsligt ställde in ett inplanerat möte med premiärminister Koizumi. Om detta likväl sköts väl skulle rivaliteten mellan Tokyo och Peking kunna leda till konstruktiv konkurrens och därmed kunna bana väg för hantering av långvariga konflikter, vilket närmandet mellan Indien och Kina är ett exempel på, som följdes av ett besök i New Dehli av premiärminister Koizumi och ett ökat intresse från Tokyos sida för sydöstra Asien. I detta avseende är det mycket intressant att se det europeiska exemplet på att övervinna fiendskap efter krig och splittring efter kalla kriget bli föremål för stort intresse och studium i östra Asien. Detta ger oss en öppning som vi bör använda för att främja förbindelser med alla regionala aktörer.

Vi håller på att genomföra ett flertal konkreta åtgärder för att hantera olika frågor som står för dörren för att tydligt ge röst åt EU:s åsikter om vilken väg som bör tas och för att uttrycka vår oro över situationen. En politisk dialog existerar. Det stämmer att vi för närvarande firar vårt 30-årsjubileum av diplomatiska förbindelser. En dialog om mänskliga rättigheter existerar också, och samtliga säkerhetsfrågor har tagits upp och diskuteras. Under nästa toppmöte med Kina, som kommer att hållas i september, kommer vi i själva verket att försöka komma med en idé för ett mer heltäckande och ambitiöst ramavtal, eftersom det gamla inte längre uppfyller våra mest ambitiösa mål. Det förs 20 sektorsvisa dialoger mellan de olika ministrarna på ministernivå för att förbereda Kina för sina åtaganden i samband med anslutningen till Världshandelsorganisationen och också för exempelvis landets åtaganden vad gäller immaterialrätter och arbetarskydd, vilket vår kollega också nämnde. Idén som helhet är helt ömsesidiga tvåvägsförbindelser.

Vad gäller spänningarna mellan Kina och Japan har vi använt den senaste tidens möten på hög nivå – i synnerhet toppmötet mellan EU och Japan den 2 maj i Luxemburg – till att diskutera stabiliteten i östra Asien på högsta regeringsnivå. I det sammanhanget har vi enats om att intensifiera vår politiska dialog, och vi har sagt att i synnerhet energifrågor bör stå högt på dagordningen, tillsammans med Japan. Vi vill göra detta inte minst för att svara på Japans oro över ett möjligt framtida upphävande av EU:s vapenembargo mot Kina. Som en första uppföljning genomfördes en ministertrojka med Japan den 6 maj inom ramen för ASEM-mötet. I vår politiska dialog med Kina hanterar vi också frågan om spänningarna mellan Kina och Japan och efterlyser besinning och försoning.

I fråga om vapenembargot framgår det tydligt av Europeiska rådets slutsatser i december 2005 att det inte bör ske några förändringar i kvantitet eller kvalitet beträffande export av vapen till Kina. Därför bör inget eventuellt framtida beslut om upphävandet av embargot innebära någon förändring för säkerhetssituationen i östra Asien.

EU har dessutom inlett en strategisk dialog med Förenta staterna om östra Asien för att ta itu med våra partners säkerhetsfrågor, och informationsuppdrag har genomförts i Förenta staterna, Japan, Sydkorea, Australien och Nya Zeeland i syfte att redogöra för vår ståndpunkt. Vi håller på att slutföra den förstärkta uppförandekoden för vapenexport.

Jag vill bara ta upp två saker till före debatten, och sedan skall jag svara på era frågor. Beträffande Kinas lagar om ”anti-separation” gav Europeiska unionen tydligt uttryck för sin oro över denna lagstiftning i det uttalande som utfärdades den 15 mars. Vid det tillfället upprepade Europeiska unionen riktlinjerna för sin politik, dvs. sitt engagemang för en politik för ett enda Kina och för en fredlig lösning av dispyter. Vi har också uppmanat båda sidor att utveckla initiativ till dialog och förståelse. Det måste påpekas att vi var mycket glada över att se att taiwanesiska oppositionsledare reste till det kinesiska fastlandet. Vi hoppas att alla parter kommer att vara engagerade i sådana kontakter i framtiden.

Jag skulle återigen vilja hänvisa till Nordkoreas kärnvapenprogram. Jag vill påminna om att Europeiska unionen – och även kommissionen – är styrelsemedlem i Organisationen för energiutveckling på Koreahalvön (KEDO). Vi har stött denna verksamhet, som för närvarande är upplöst, såväl finansiellt som på andra sätt i syfte att finna en fredlig lösning på kärnvapenfrågan. Vi fortsätter att ge vårt fulla stöd till eventuella sexpartssamtal som en väg framåt, och har uttryckt vår åsikt mycket tydligt för Nordkoreas regering vid olika tillfällen. Jag har fått veta att en parlamentarisk delegation skall åka till Nordkorea. Vi skall med glädje lyssna till er och lära av er när ni kommer tillbaka.

Här slutar jag. Det finns mycket att säga, för dessa frågor står, som jag nämnt tidigare, i centrum för vår globala politik för 2000-talet.

  Georg Jarzembowski, på PPE-DE-gruppens vägnar. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr rådsordförande! Vi skulle faktiskt behöva dubbelt så lång talartid för att kunna besvara de tidigare talarnas utmärkta anföranden på lämpligt sätt, men nu har jag inget annat alternativ än att göra en sammanfattning.

Jag tror att vi alla är överens om att spänningarna i Fjärran Östern måste tas på allvar, vare sig vi talar om spänningarna mellan Japan och Kina eller mellan Nordkorea och Japan. Man kan gå ännu längre, så långt som till Ryssland, om man vill ta med frågor som de fyra öar som har ockuperats ända sedan andra världskrigets slut. Det är ytterst viktigt att EU bidrar på lämpligt sätt, inte enbart av ekonomiska skäl, utan även med tanke på politiska hänsynstaganden. När allt kommer omkring är vi alla ense om och jag förutsätter att detta även gäller rådsordföranden att vi vill främja demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen, och att vi ser vårt arbete för dessa ändamål som en långsiktig grund för sunda ekonomiska förbindelser.

Kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner nämnde med rätta framgångarna vid det toppmöte som hölls mellan Japan och EU i Luxemburg i maj, men ibland får jag en känsla av att rådets och kommissionens ledamöter besöker Peking tre gånger så ofta som de besöker Tokyo. De borde också besöka Taipei – trots allt är både Taiwan och Japan länder med flerpartidemokrati, där de mänskliga rättigheterna respekteras och rättstatsprincipen råder. Ingenting av detta är ännu verklighet i Folkrepubliken Kina, och utsikterna att komma dit är fortfarande mycket avlägsna. Om vi vill visa hur viktigt det är att demokratier samarbetar sinsemellan, måste antalet besök balanseras jämnare.

Jag vill mycket gärna att rådet informerar oss om vilken ståndpunkt som nu har nåtts under de pågående överläggningarna om upphävandet av vapenembargot. Parlamentet kräver tre saker innan detta kan ske. För det första förväntar vi oss liksom ni avsevärda förbättringar för de mänskliga rättigheterna i Kina. För det andra måste dödläget mellan Taiwan och Kina brytas. Kina hotar Taiwan med över 700 raketer som är stationerade vid dess kuster, vilket gör detta till en krutdurk som det inte är lämpligt att leverera vapen till. Jag vill även fråga kommissionsledamoten, som enligt min åsikt var tämligen svävande på den punkten, om uppförandekoden för vapenexport nu är rättsligt bindande, och om så inte är fallet, när den blir det. Även detta är något som vi anser vara en nödvändig förutsättning för att vi över huvud taget skall börja tala om att upphäva vapenembargot.

Vi måste göra allt som står i vår makt för att bidra till att Asiens länder når dit vi har nått nu. Att de försonas, 60 år efter andra världskriget. Därför bör vi uppmuntra dem att med kraft gå vidare med denna försoningsprocess, som är en förutsättning för stabilitet och säkerhet.

  Glyn Ford, på PSE-gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Jag talar på Europeiska socialdemokratiska partiets vägnar. Denna kompromissresolution är något vi stöder, eftersom vi anser att det är viktigt att Europaparlamentet talar med en röst. Den representerar, förståeligt nog, emellertid inte helt min grupps åsikter, och för den delen inte heller åsikterna inom de andra grupperna som har undertecknat den. Den är precis vad namnet antyder: en kompromiss.

Fjärran Östern har blivit en allt viktigare region för handel och bistånd, med en ökande globalisering av såväl ekonomi som politik. Säkerhetsfrågorna påverkar oss alla: när Nordostasien nyser i dag riskerar vi alla att bli förkylda. Jag skulle vilja ta upp tre centrala punkter.

För det första, beträffande vapenembargot mot Kina infördes det med rätta efter fasorna på Himmelska fridens torg. Vi oroar oss med rätta fortfarande för Kinas historia vad gäller respekten för mänskliga rättigheter, men, som rådet sade, det går åt rätt håll. För oss är avsaknaden av en fullständig rättslig grund för uppförandekoden i fråga om vapen ett lika stort problem vad gäller upphävandet av embargot som situationen i Kina.

För det andra, beträffande Nordkorea, så reser en delegation i morgon, som ni sade fru kommissionsledamot, och som jag utgör en del av, under ledning av Ursula Stenzel. Detta kommer att bli det första mötet mellan en permanent delegation från Europaparlamentet och Demokratiska folkrepubliken Koreas folkförsamling.

Parlamentet har klargjort sin ståndpunkt tidigare, och kommer att ge uttryck för den på nytt i omröstningen i morgon. Europeiska unionen har bidragit med 500 miljoner euro till humanitärt bistånd, utveckling och KEDO i Nordkorea. Vi anser i allt högre grad att vi bör föra en politik som innebär att vi vill ha något att säga till om i utbyte för dessa bidrag. Vi kommer att försöka fortsätta upprätthålla ett kritiskt engagemang för att få Nordkorea att återvända till förhandlingsbordet, att bryta sin isolering, men vi vill ha en plats vid det förhandlingsbordet när de återvänder.

Till sist är inget land immunt mot skuld i de nuvarande spänningarna i den här regionen: mellan Kina och Taiwan, Kina och Japan, Japan och Sydkorea och inom Koreahalvön. Det finns ett fortsatt behov av att acceptera regionens historia. Dessa länder kunde gärna ta lärdom av de historiska fransk-tyska och polsk-tyska försoningarna här i Europa. Som kommissionsledamot Olli Rehn sade i en tidigare debatt: ”det existerar ingen varaktig fred utan försoning med sanningen och rättvisan”.

  István Szent-Iványi, på ALDE-gruppens vägnar. – (HU) Europaparlamentet har, med betydande majoritet, förklarat sig positivt inställt till att vapenembargot mot Kina skall kvarstå. Detta embargo måste finnas kvar så länge skälen för att det infördes kvarstår. Till exempel så länge flera hundra personer som deltog i protesten på Himmelska fridens torg fortfarande hålls fängslade. Det finns exempel som visar att de ekonomiska förbindelserna har utvecklats trots embargot, så detta har helt klart inget som helst inflytande på de ekonomiska förbindelserna, men det måste tjäna som en fingervisning för de politiska förbindelserna. Personligen hyser jag förtroende för det brittiska ordförandeskapets ståndpunkt, och anser att Förenade kungarikets inställning i denna fråga är klar och entydig, vilket jag tycker är berömvärt.

Nu till den andra viktiga frågan. Taiwan har ansökt om observatörsstatus i Världshälsoorganisationen (WHO) sedan 1997. Landets ansökan har avslagits varje år, så även i år, tyvärr. Och tyvärr har medlemsstaterna deltagit i avslaget av Taiwans ansökan. Enligt min mening har Taiwans 23 miljoner invånare dock rätt till den säkerhet och det skydd som WHO kan erbjuda, men även det motsatta är sant: vi behöver även den kunskap, de erfarenheter och – måste jag säga, de ekonomiska resurser – som Taiwan har att erbjuda. Det är fullständigt obegripligt att man fortsätter att avslå Taiwans begäran. Jag vill absolut inte ifrågasätta politiken ”ett Kina”, men detta har ingenting att göra med den. Taiwan deltar redan i internationellt samarbete på många områden. Taiwan är exempelvis medlem i Världshandelsorganisationen, deltar i det ekonomiska samarbetet inom Ekonomiska samarbetet i Asien och Stillahavsområdet (APEC) och är medlem i andra internationella organisationer. Samtidigt har organisationer som Vatikanstaten, Knights of Malta, Röda korset, Röda halvmånen och till och med Interparlamentariska unionen (IPU) observatörsstatus i WHO. Mot bakgrund av detta är det fullständigt absurt att Taiwans ansökan har avslagits. Jag uppmanar ordförandeskapet och kommissionen att övertala medlemsstaterna att bevilja Taiwan observatörsstatus i WHO nästa år.

  Raül Romeva i Rueda, på Verts/ALE-gruppens vägnar. – (ES) Herr talman! Kina spelar faktiskt en grundläggande roll, både inom EU:s utrikespolitik och handelspolitik. Det är därför det är så viktigt att Europeiska unionen ser till att dess Kinapolitik bidrar till att förbättra de sociala, miljömässiga och människorättsliga förhållandena, och att den regionala stabiliteten och säkerheten inte riskeras.

I detta sammanhang håller jag med om att några av de kinesiska myndigheternas senaste åtgärder är oroväckande, såsom antagandet av lagen om ”anti-separation” angående Taiwan.

Vi måste också komma ihåg att Europeiska unionen endast kommer att kunna godta en överenskommelse mellan Kina och Taiwan om den är följden av en fredlig dialog mellan parterna, och det är särskilt viktigt att Taiwans demokratiska framsteg respekteras.

Dessutom är det, vilket redan har nämnts, viktigt att vapenembargot kvarstår, åtminstone tills avsevärda framsteg har nåtts för de mänskliga rättigheterna, vilket även gäller läget i Tibet, tills det som skedde på Himmelska fridens torg fullständigt har klargjorts, och framför allt, enligt min åsikt, tills Europeiska unionens uppförandekod blir rättsligt bindande.

Jag vill därför uppmana rådets företrädare att glädja oss i augusti genom att anta en rättsligt bindande stadga för uppförandekoden, vilket parlamentet varmt skulle välkomna.

  Erik Meijer, på GUE/NGL-gruppens vägnar. – (NL) Herr talman! Under lång tid hade min grupp en okomplicerad syn på Folkrepubliken Kina och den regering som styr ön Taiwan. Det var dit som en gammal och inkompetent klick av profitörer, som var oförmögna att finna lösningar på fattigdomen och orättvisorna, förvisades 1949. De kördes iväg av folket, och det med rätta. De flydde till en ö där de flesta inte kände sig som kineser och som, fram till 1945, inte hade tillhört Kina under långa tidsperioder. På denna ö inrättade de en militärdiktatur och försökte genomföra attacker mot fastlandet, vilket till slut ledde till att de förverkade ett internationellt erkännande och kastades ut från Förenta nationerna.

På fastlandet pågick samtidigt alla möjliga intressanta experiment, däribland industrialisering av landsbygden och en radikal omorganisering av jordbruket. Byggandet av fabriker, järnvägar och dammar bidrog till landets utveckling, Under dessa experiment, såsom det stora språnget och kulturrevolutionen, gjordes tyvärr allvarliga misstag som krävde många liv. Detta föreföll vara det pris man var tvungen att betala för en blomstrande framtid.

Läget nu är att Kina, som leds av arvtagarna till denna revolutionära regim, fortfarande är ett land med framtidsutsikter, samtidigt som vår politiska linje har ändrats helt. Trots att tillväxten är exponentiell i Kina råder det stor ojämlikhet, dödsstraffet tillämpas och landet saknar både demokratiska processer och mötesfrihet. För närvarande påminner denna modell om den som Sydkorea och Taiwan av goda skäl har gått ifrån.

Taiwan har utvecklats från en militärregim till en demokrati som alltmer kan jämföras med EU och Japan. Som en demokrati strävar Taiwan efter att bli icke-kinesiskt, och därmed oberoende. I vårt sökande efter en lösning på den 56 år långa uppdelningen av det som är internationellt erkänt som kinesiskt territorium, kommer vi att bli tvungna att ta hänsyn till denna utveckling. Bara då kan vi bidra till att finna fredliga lösningar för framtiden.

  Bastiaan Belder, på IND/DEM-gruppens vägnar. – (NL) Herr talman! En avspänning mellan Kina och Taiwan skulle avsevärt kunna förbättra säkerhetssituationen i Fjärran Östern, som för närvarande tycks vara allt annat än säker. Rådet och kommissionen har den angelägna uppgiften att främja mer affärsmässiga förbindelser mellan Peking och Taipei. EU:s starka handelsposition i förhållande till båda länderna utgör inte bara ett objektivt tillfälle att göra detta, utan innebär också att sådana åtgärder nödvändigtvis måste ligga i vårt eget intresse. En sak står klar, rådets uppenbart förhastade avsikt att upphäva vapenembargot mot Kina har, tillsammans med den lag om ”anti-separation” som nyligen infördes i Kina, lett till att spänningarna i regionen har ökat stort. Det är svårt att säga vad som överväger mest i detta läge: bristen på strategiskt tänkande eller den störande avsaknaden av diplomatiskt klarspråk inom EU, för att inte tala om transatlantiskt samråd. Jag hoppas att rådet, under det brittiska ordförandeskapet, kommer att gå ifrån denna riskabla taktik. Om Europeiska unionen axlar sitt strategiska ansvar gentemot Fjärran Östern kommer den att stödja flexibla förbindelser på ömse sidor av sundet.

Tiden har inte stått stilla i Taiwan heller. Landet har i åratal utvecklat sin egen nationella identitet och har genomgått en imponerande demokratiseringsprocess, och båda dessa faktorer står i centrum för den taiwanesiska konflikten i dag. Taiwaneserna är också, förståeligt nog, mycket väl medvetna om den senaste utvecklingen i Hongkong. Rådet och kommissionen tycks verkligen inte ignorera Taiwan kommersiellt sett, men gör det tyvärr diplomatiskt. Därför stöder jag gärna punkt 9 i förslaget till resolution. Jag uppmanar er att stödja kravet på att Taiwan skall få observatörsstatus i Världshandelsorganisationen, vilket innebär att vi ger 23 miljoner fria taiwaneser en röst och ett ansikte i de internationella forumen. På så vis kan Europeiska unionen bidra till att inrätta den interkinesiska dialog som är så nödvändig.

  Konrad Szymański, på UEN-gruppens vägnar. – (PL) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr Alexander! Folkrepubliken Kinas tillkännagivande om en lag om ”anti-separation” är ett avgörande ögonblick för säkerheten i Fjärran Östern. Genom att anta en lag som utgör en uppenbar kränkning av internationell lagstiftning har Folkrepubliken Kina klargjort för resten av världen att Pekingregimen inte håller på att bli mer sansad, som man hade hoppats, även om Kina har tillåtit marknadskrafterna att verka i vissa sektorer av sin ekonomi och väst har öppnat sig mer för kontakter med Kina.

Kina vet att taiwaneserna aldrig frivilligt kommer att gå med på ett enande och därför förbereder man sig för en väpnad attack mot detta demokratiska och blomstrande land. Det är helt upp till oss att avgöra utgången av denna process, som inleddes med köp av krigsmateriel och följdes av den ovannämnda lagen, som är rent skandalös och som i sin tur har gett den direkta effekten att 600 ballistiska missiler har riktats mot Taiwan.

Vi känner redan till reaktionerna från några EU-medlemsstater. Medan denna provokation pågår tillkännagav presidenten för den medlemsstat som bedriver mest handel med Kina, dvs. Frankrike, att embargot mot vapenexport till Kina inte längre hade någon mening och att detta embargo var en fientlig yttring. Den tyska förbundskanslern har uttalat sig på liknande sätt. Detta är sämsta tänkbara hållning och om vi skulle följa dessa råd skulle vi förse ett land, som inte gör någon hemlighet av sina aggressiva avsikter mot sina grannar, med vapen.

EU:s reaktion på denna lag om ”anti-separation” måste vara annorlunda. EU måste upprätthålla vapenembargot och intensifiera politiken för aktivt stöd för Taiwans ställning på världsarenan, genom att agera i nära samarbete med Förenta staterna. Vårt mål hittills har varit att bibehålla status quo, men detta har ensidigt undergrävts av Folkrepubliken Kina.

Avslutningsvis vill jag gärna kommentera något jag kom att tänka på medan jag lyssnade till debatten, och som inte bör tas för allvarligt. Om det skulle finnas ett EU-omfattande förbud mot att lovorda totalitära system tror jag inte att de parlamentsledamöter som kommer från f.d. kommunistiska stater skulle klara sig en enda dag från fängelse, och vi skulle ha 50 färre ledamöter här i parlamentet.

  Fernand Le Rachinel (NI). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Vi vet att Kina, på grund av dess inflytande över Nordkorea, har nyckeln till fred i denna del av världen. Det kommunistiska Kinas alltmer aggressiva hållning gentemot Taiwan utgör emellertid ett hot mot denna fred, ett hot blir ännu allvarligare på grund av att ledarna i Peking har kärnvapen. Ända sedan 1949 har dessa ledare närt hoppet om att kunna annektera Taiwan som, tack vare sina invånares mod, har blivit en av de mest dynamiska ekonomierna i Stillahavsområdet och en demokratisk förebild i en region där det fortfarande finns många totalitära regimer.

Denna aggression kommer inte att dämpas av de tvivelaktiga affärer som vissa europeiska ledare hänger sig åt, främst Jacques Chirac, som har gått så långt som att bjuda in den kinesiska kommunistdiktatorn till sitt slott. Endast en fast och beslutsam hållning kommer att få myndigheterna i Peking att göra kompromisser, och i synnerhet erkänna taiwanesernas rätt till självbestämmande. Tills detta sker måste EU:s medlemsstater upprätthålla embargot mot vapenexport till det kommunistiska Kina. Om våra regeringar skulle välja en annan politik skulle de inte bara förråda de värderingar om frihet och demokrati som de alltid är så stolt bekänner sig till, de skulle även allvarligt äventyra stabiliteten i Fjärran Östern.

  Ursula Stenzel (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, fru kommissionsledamot! Jag välkomnar resolutionen om säkerhet i Fjärran Östern, och särskilt det breda samförstånd mellan alla parter som ligger till grund för den. Detta kommer att avgöra det politiska ansvarsområdet för uppdraget till Korea, som inleds i morgon och som jag har äran att leda. Även om två särskilda uppdrag redan har genomförts är detta uppdrag, som följer på den nyligen inrättade parlamentariska delegationen för det koreanska fastlandet, det första någonsin till både Nord- och Sydkorea.

Politiskt sett är denna resa ett uttryck för parlamentets önskan om inflytande för Europeiska unionen, som en sjunde förhandlingspartner, i sexpartssamtalen. Det ligger även i vårt intresse att Nordkorea lämnar sin isolering och på så vis kan få det humanitära bistånd från EU som landet behöver. Att Nordkorea har återvänt till förhandlingsbordet, avvecklat befintliga kärnvapen och övergett planerna på nya kärnvapen är en nödvändig förutsättning, inte bara för ett förnyat närmande mellan Nord- och Sydkorea och den resulterande avspänningen i regionen, utan även för landets tillgång till mer hjälp från EU.

Vi kommer även att få tillfälle att träffa utrikespolitiska företrädare för den kinesiska folkkongressen, och även här kommer de grundläggande uttalandena i denna resolution att utgöra våra politiska riktlinjer. Vår främsta önskan är att Folkrepubliken Kina skall utöva avsevärt inflytande på Nordkoreas inställning till att bestämma ett datum för återupptagandet av sexpartssamtalen, som kommer att möjliggöra en politisk lösning. Det är med detta mål i sikte som vi EU-parlamentariker erbjuder våra tjänster.

  Alexandra Dobolyi (PSE). – (HU) För att se till att säkerheten upprätthålls och utvecklingen fortsätter i Fjärran Östern vill jag uppmana regeringarna i länder där tvister om territoriella frågor fortfarande kvarstår att lösa dessa så snabbt som möjligt genom bilaterala förhandlingar. Att det i våra dagar kvarstår olika uppfattningar om andra världskriget är ett tecken på att denna region måste acceptera sin historia och bearbeta den. En säkerhetsfråga i regionen är den lag om ”anti-separation” som antogs av Folkrepubliken Kina i mars 2005. Jag anser det vara viktigt att upprätthålla status quo i regionen, och jag stöder en fredlig lösning genom dialog mellan parterna, utifrån principen om ”ett Kina”.

Jag vill uttrycka min bestörtning över att Nordkorea i februari 2005 tillkännagav att landet innehar kärnvapen, att det drar sig ur fördraget om icke-spridning av kärnvapen och inställer sexpartssamtalen på obestämd tid. Jag vill klargöra att jag fortfarande anser att de multilaterala sexpartssamtalen utgör den primära ramen för att lösa denna fråga, och att en principöverenskommelse som nås på denna grund måste omfatta garantier för att den koreanska halvön är kärnvapenfri. Jag hoppas att Nordkorea snarast kommer att ompröva sin ståndpunkt, lämna lämpliga internationella garantier och åter ansluta sig till fördraget.

  Ģirts Valdis Kristovskis (UEN). – (LV) Mina damer och herrar, fru kommissionsledamot, rådsledamöter! Europeiska unionen har alltid starkt betonat främjande av demokrati, fritt utövande av rättsstatsprincipen och världsomspännande stöd för de mänskliga rättigheterna. Dessa mål bör vara en strategisk prioritering och en moralisk nödvändighet för det demokratiska EU, och förstärkning av det civila samhället och demokratiska institutioner i tredje världens länder bör stå i fokus. Dessa aspekter bör ligga till grund för vår syn på förbindelserna mellan Europeiska unionen, Kina och Taiwan, samt säkerheten i Fjärran Östern.

Därför uppmanar jag er att särskilt ha de omständigheter under vilka vapenembargot mot Kina infördes i åtanke. Det är ingen hemlighet att embargot mot Kina praktiskt taget saknar effekt på vapenhandeln. Därför bör embargot inte utvärderas som ett medel för att begränsa spridningen av vapen, utan endast som ett politiskt instrument för Europeiska unionen att bedöma situationen för demokrati och mänskliga rättigheter i Kina. En önskan att upphäva vapenembargot antyder att kommissionen inte längre bryr sig om de frågorna som rör demokrati, frihet, rättstatsprincipen och mänskliga rättigheter i Kina. Förhåller det sig verkligen så? Är inte detta hyckleri? Inser kommissionen och Frankrikes, Tysklands och Nederländernas regeringar verkligen inte, i sitt sökande efter affärsmöjligheter i Kina, att oliktänkande fortfarande förtrycks, Falun Gong-anhängare fortfarande förföljs, att demokratin och friheten begränsas i Hongkong, att över 700 kinesiska missiler är riktade mot det demokratiska Taiwan och att det auktoritära Kina under våren har antagit en lag som ger landet rätt att genomföra en militär attack mot den framväxande demokratin i Taiwan?

Mina damer och herrar! Detta är återigen ett tillfälle för Europaparlamentet att påpeka att vissa personer som innehar ämbeten inom EU och företrädare för medlemsstaterna visar prov på dubbelmoral genom att sträva efter ensidiga ekonomiska intressen. De uppmuntrar Kina och visar att de gladeligen struntar i de demokratiska idealen. En sådan inställning minskar inte bara säkerheten i Fjärran Östern, utan kan även studsa tillbaka som en bumerang i framtiden, och påverka säkerheten och stabiliteten också i Europa.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Vapenembargot mot Kina infördes som en protest mot den blodiga attacken mot studenter som demonstrerade på Himmelska fridens torg 1989. Har några grundläggande förändringar genomförts på det människorättsliga området i Kina under de efterföljande 16 åren? Inga över huvud taget. I själva verket sitter en enorm bild av Mao Tse-tung, 1900-talets störste massmördare, fortfarande uppsatt på Himmelska fridens torg.

Människor sitter i fängelse än i dag för att ha varit närvarande på Himmelska fridens torg. De är i själva verket inte heller de enda politiska fångarna, eftersom den så kallade folkrepubliken fortfarande är en kommunistisk enpartistat utan yttrandefrihet, tryckfrihet och religionsfrihet.

Så sent som i förrgår anhölls till exempel biskop Jia Zhiguo, en underjordisk romersk-katolsk biskop i Kina. Han har redan tillbringat över 20 år av sitt liv i fängelse. Folkrepubliken Kina kränker inte bara systematiskt och ständigt de mänskliga rättigheterna, utan utgör också ett hot mot den regionala stabiliteten och därmed även mot freden, punkt slut. Den så kallade lagen om anti-separation är som en kniv som hålls mot Taiwans strupe.

Europeiska unionen velar fram och tillbaka. Å ena sidan betonar EU att situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina kunde förbättras, medan det å andra sidan vill upphäva vapenembargot, och därigenom sända ett budskap till den kinesiska regimen om att den inte behöver vara alltför noga med de mänskliga rättigheterna. Taiwan får, med rätta, beröm för sina ekonomiska framgångar och för att det råder verklig demokrati där, men EU säger inte rent ut till folkrepubliken att det är oacceptabelt att ifrågasätta Taiwans integritet. Under sådana förhållanden kan inte ett strategiskt partnerskap med Kina vara ett ändamål i sig, mer än den så kallade politiken för ett Kina bör fortsätta att vara ett ändamål i sig.

Om Taiwan någonsin förklarar sig formellt oberoende måste EU erkänna detta utan dröjsmål, och våra medlemsstater måste inrätta diplomatiska förbindelser med landet.

  Manolis Mavrommatis (PPE-DE). – (EL) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar, företrädare för ordförandeskapet! De kinesiska tjänstemännens regelbundna besök i Bryssel och Strasbourg och mötena mellan dem och företrädare för Europaparlamentet visar att det finns ett intresse av att utveckla förbindelserna mellan Kina och Europeiska unionen.

Samtidigt har detta även dragit fram de politiska meningsskiljaktigheterna i ljuset, vilka långsamt men säkert leder båda sidor till en oundviklig och samstämmig symbios, eftersom Folkrepubliken Kina behöver Europeiska unionen och EU behöver Kina. Dessutom anser jag inte att Kinas och Indiens närvaro i den internationella handeln utgör något hot, vilket rådets ordförande Tony Blair nyligen hävdade i sitt första framträdande här. Tvärtom kan man hävda att detta utgör ett mycket bra tillfälle för närmande mellan personer inom alla samarbetsområden och för vänskaplig konkurrens, ett unikt tillfälle, under vilket ett närmande på alla nivåer till och med kommer att bidra till att lösa kvarstående frågor, såsom problemen mellan Kina och Taiwan, som söker utträde, EU:s och Förenta staternas upphävande av vapenembargot mot Kina, och slutligen avskaffandet av olaglig och godtycklig export av varor, särskilt inom läkemedels-, elektronik- samt textil- och beklädnadssektorerna.

Det är inget sammanträffande att kineserna försöker kompromissa sig ur denna återvändsgränd. De bilaterala förbindelserna med Kina som stater över hela världen har utvecklat ökar och utvidgas i snabb takt, från Förenta staterna och Latinamerika till Europa. Är detta tillräckligt eller krävs samordnade åtgärder från Europeiska unionens sida så att dessa mål blir de gemensamma, samlade målen?

Ett av de viktigare målen nåddes förra veckan, som vi just hörde. Europeiska kommissionens vice ordförande Jacques Barrot undertecknade samarbetsavtalet ”Open Skies”, vilket leder till ett ökat antal flygningar mellan Europeiska unionen och Peking, och detta är ett exempel på god vilja. EU måste följaktligen skynda på förfarandena för att avgöra olösta frågor i förhållande till Kina. Den vind som blåser kommer snart nå en ofattbar hastighet och då kommer bara den kinesiska muren att kunna stå emot den tyfon som kallas Folkrepubliken Kina.

Avslutningsvis önskar jag London lika god tur med OS 2012 som Aten hade 2004, trots de tvivel som London hyste vid den tidpunkten. Jag önskar även Förenade kungariket lycka till eftersom landet, med tanke på OS i Peking 2008, har chansen att stärka förbindelserna ännu mer.

  Libor Rouček (PSE). – (CS) Mina damer och herrar! EU kritiseras ofta för att vara för självupptaget och noga följer det som sker i grannländerna, men struntar i problemen i andra delar av världen, såsom Östasien. Jag anser att dagens debatt kommer att bevisa exakt motsatsen, nämligen att vi är mycket väl medvetna om de utmaningar som kommer från Östasien, om Kinas ökande vikt och Japans, Syd- och Nordkoreas roll, och naturligtvis om de säkerhetsproblem som finns i Östasien.

När det gäller Kina håller jag fullständigt med det nuvarande brittiska ordförandeskapet om att den globala dialogen måste förstärkas, att EU och Kina är globala partner och att de måste ta itu med globala utmaningar såsom säkerhet, energiförsörjning och klimatförändringar tillsammans. Även jag anser att denna dialog och detta partnerskap bör fastsällas inom ramavtalet, och att detta faktiskt kommer att uppmuntra till dialog om de mänskliga rättigheterna snarare än att utesluta den möjligheten. Föregående talare har redan nämnt Taiwan och Sydkorea, och dessa två länder är utmärkta exempel på hur en demokrati gradvis kan byggas upp i ett totalitärt och auktoritärt land. Enligt min mening kan liknande resultat nås om vi breddar dialogen om människorättsfrågor med Kina.

  Aloyzas Sakalas (PSE). – (EN) Herr talman! Kanske är den här politiken som vi överväger den bästa i nuläget. Jag skall inleda med att ta upp den politiska bakgrunden.

Vår politik grundas på ”ett Kina”-principen, men denna princip har berövat det taiwanesiska folket en annan grundläggande princip: självbestämmandet. Jag kan möjligen förstå EU:s pragmatism, men den bör inte vara selektiv, då vi exempelvis aldrig har talat om någon ”ett Korea”-princip.

Min nästa kommentar gäller förenligheten mellan Kina och Taiwan. Jag har svårt att föreställa mig två stater med en gemensam politik när dessa stater har så oförenliga politiska system. Jag ser två valmöjligheter: vi måste endera se över ”ett Kina”-principen och anpassa vår politik med hänsyn till detta, eller avvakta under en obestämd tidsperiod tills Kina av sig självt blir en demokratisk stat med ett flerpartisystem, en rättsstatsprincip och respekt för mänskliga rättigheter.

Den politik som föreslagits har uppstått ur den andra valmöjligheten, men den är absolut inte det bästa valet.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Herr talman! Jag skulle vilja inleda med att tacka de ärade ledamöterna för deras omfattande och tankeväckande bidrag till denna betydelsefulla och lägliga debatt. Jag vill också tacka kommissionsledamoten för hennes generösa välkomnande i parlamentet i dag. Jag ser också fram emot de många debatter som vi kommer att föra under kommande veckor och månader.

Låt mig först svara på några av de huvudpunkter som har tagits upp under den senaste timmen. Georg Jarzembowski talade om den stora betydelsen av det möte som nyligen ägde rum mellan EU och Japan. Vi välkomnar verkligen starka förbindelser med Japan och, naturligtvis, med Kina, och vi kommer att arbeta mot att uppnå det. Han talade förståndigt om behovet av fortsatt förståelse och förenlighet inom regionen.

Glyn Ford erkände det ömsesidiga beroende som självfallet är ett av kännetecknen för vår alltmer globaliserade värld. Han tog också upp frågan om vapenembargot, liksom ett flertal andra talare inklusive István Szent-Iványi, Raül Romeva i Rueda, Bastiaan Belder och Girts Valdis Kristovskis. Jag skulle därför vilja ta en liten stund i anspråk för att ta upp de frågor som har ställts.

Som alla ledamöter känner till kungjordes granskningen av Europeiska unionens vapenembargo naturligtvis av Europeiska rådet i december 2003, och den pågår för närvarande. I juni erinrade Europeiska rådet också om sina slutsatser av den 16 och 17 december 2004, och uppmanade rådet att fortsätta arbetet på de grunderna. Man satte inget datum för beslut. Rådet välkomnade också inledningen av en strategisk dialog om Asien med Förenta staterna och Japan. Vi ser fram emot att göra framsteg på detta område under vårt ordförandeskap.

Ännu har inget beslut fattats beträffande upphävandet av EU:s vapenembargo mot Kina. Den granskning som inleddes i december 2003 pågår, som jag sade, för närvarande. Rådet erinrade i sina slutsatser i december 2004 om vikten av uppförandekodens kriterier, som ett flertal ledamöter har hänvisat till i dag, inklusive bestämmelserna som rör mänskliga rättigheter, stabilitet och säkerhet i regionen och den nationella säkerheten i fredliga och allierade länder.

István Szent-Iványi tog också upp frågan om Europeiska unionens ståndpunkt beträffande Taiwans deltagande i Världshälsoorganisationen (WHO). Det finns svårigheter med det taiwanesiska medlemskapet i WHO. WHO är en särskild organisation under FN där status som självständig stat därför är en förutsättning för medlemskap. De fördelar för folkhälsan som Taiwan åtnjutit med observatörsstatus har visat sig vara begränsade, eftersom WHO och Taiwan redan delar information på informell grund. Europeiska unionen offentliggjorde sin ståndpunkt beträffande ett taiwanesiskt deltagande under Världshälsoförsamlingen 2004. Irland gjorde ett uttalande från EU:s ordförandeskap som gav starkt stöd åt den princip som står inskriven i Världshälsoorganisationens konstitution om att åtnjutande av högsta möjliga hälsostandard är en av de grundläggande mänskliga rättigheterna. Det gav också uttryck för hoppet om att alla parter skall visa flexibilitet när det gäller att finna mekanismer för att tillåta taiwanesiska tjänstemän med ansvar för medicin och folkhälsa att delta i dessa aktiviteter. Vid Världshälsoförsamlingen i år togs frågan inte upp till omröstning i den allmänna kommittén, men vi har förstått att WHO:s sekretariat och Kina nyligen undertecknade en avsiktsförklaring beträffande tekniskt utbyte mellan WHO och Taiwan.

Erik Meijer gav sin egen särskilda syn på Chiang Kai-shek och hans efterträdare i Taiwan. Jag skulle bara vilja upprepa det påpekande jag gjorde i mina inledningsord, att Taiwan i dag naturligtvis är en fullvärdig demokrati.

Konrad Szymański och Alexandra Dobolyi talade om lagen om ”anti-separation” som nyligen antogs av Kina. Låt mig därför säga ytterligare några ord om förbindelserna mellan Kina och Taiwan och spänningen mellan dessa parter på ömse sidor av sundet. Europeiska unionen och rådet fäster stor vikt vid fred och stabilitet i Taiwansundet, vilket är viktigt för hela regionen och utan tvekan också utanför denna. Taiwanfrågan bör lösas på ett fredligt sätt, som jag sade, genom fredliga förhandlingar. Vi välkomnar alla ansträngningar från båda sidor för att minska spänningarna, såsom, vilket jag nämnde i mina inledningsord, charterflyg över sundet och besök av taiwanesiska oppositionspartier. Vi hoppas att parterna kan finna en gemensamt acceptabel grund för ett återupptagande av den fredliga dialogen och undvika ensidiga åtgärder som skulle kunna öka spänningarna.

Luxemburg gjorde två uttalanden från ordförandeskapet tidigare i år om förbindelser mellan ömse sidor av sundet. I februari gjordes ett uttalande i vilket man välkomnade överenskommelsen om direkta charterflyg över sundet över månnyåret. Det andra uttalandet, som gjordes i mars av det luxemburgska ordförandeskapet, kom efter Kinas antagande av lagen om ”anti-separation”, som har föranlett så många kommentarer under debattens gång denna eftermiddag. Uttalandet gav uttryck för oro över hänvisningen i lagstiftningen till användande av icke-fredliga medel. Alla parter ombads undvika allt ensidigt handlande som skulle kunna återuppväcka spänningar, och båda sidor uppmuntrades att utveckla initiativ som bidrar till dialog och ömsesidig förståelse.

Under mötet med den kinesiska utrikesministern Li Zhaoxing den 17 mars, nästan omedelbart efter antagandet av lagen, uttryckte den höga representanten Javier Solana EU:s oro över vissa delar av lagen om ”anti-separation”. Han gav uttryck för erkännande av positiva delar i lagen och stödde helt och hållet kravet på dialog och samarbete över sundet, men klargjorde att hänvisningar till ett eventuellt användande av icke-fredliga medel som lösning på frågan skulle rimma mycket illa med EU:s politik. Han klargjorde återigen EU:s ståndpunkt: för det första, ett fullständigt stöd för en ”ett Kina”-politik och för det andra, en lösning på situationen genom dialog och fredliga medel.

Ursula Stenzel berättade om uppdraget som tar henne till Koreahalvön i morgon, och till detta uppdrag hänvisade också Manolis Mavrommatis. Jag önskar henne och hennes kolleger lycka till med detta betydelsefulla arbete, och jag ser fram emot att få höra en fullständig rapport om hennes bemödanden vid återkomsten.

Libor Rouček tog upp den kritik som ibland har riktats mot Europeiska unionen för att vi är för inåtvända. Jag skulle bara vilja säga att de som framför den kritiken skulle ha behövt lyssna till kvaliteten och bidragen i den debatt vi har fört nu under eftermiddagen. Jag välkomnar därför hans stöd för vår strategi, som visar att EU måste se utåt och engagera sig aktivt i de utmaningar och också de tillfällen som vår moderna, globaliserade värld erbjuder.

Girts Valdis Kristovskis och Philip Claeys tog med rätta upp frågan om mänskliga rättigheter i Kina. Jag kan försäkra båda dessa ledamöter om att Europeiska unionen tar upp ett stort antal bekymmer beträffande mänskliga rättigheter i mötet med den kinesiska regeringen vid den dialog mellan EU och Kina som äger två gånger per år, vilket är ett regelbundet utbyte av idéer på hög nivå. Den senaste dialogen fördes i Luxemburg i februari. Nästa dialog kommer att äga rum i Peking i höst. Europeiska unionen engagerar också regelbundet kinesiska samtalspartner i frågor som rör mänskliga rättigheter, inklusive sådana på den allra högsta nivån, utanför dessa dialoger. EU finansierar också projekt för mänskliga rättigheter inom Kina.

Låt mig säga några ord som avslutning. Kineserna kan som det ser ut nu nå i-ländernas nuvarande inkomst per capita omkring 2050. Den betydande utvecklingen av ekonomisk styrka var egentligen det jag inledde den här debatten med. Detta upprepades i de ord som användes av den kommissionsledamot som följde direkt på mitt bidrag. Vare sig landet uppnår det ambitiösa målet eller inte är utvecklingen av dess förbindelser inom ekonomi och handel redan så gott som oåterkallelig. Kina accepterar också det ansvar som ekonomisk styrka medför. Landet har större inflytande på världsarenan inom sådana forum som WTO, G8 och Förenta nationerna. Detta är positivt. Många av de problem som vi står inför i dag, såsom klimatförändringen, som tveklöst kommer att bli en av de mest betydelsefulla punkterna att diskutera i Gleneagles under de kommande dagarna, kan endast lösas om alla agerar.

Rådet har ett stort intresse av att stödja Kinas framgångsrika övergångsprocess till ett stabilt, välbärgat och öppet land som fullt ut omfattar principer om en fri marknad och rättsstatsprincipen. Av den anledningen för EU en politik som innehåller ett starkt samarbete med Kina. Detta samarbete är ömsesidigt gynnsamt och inskränker sig inte till enbart handelsfrågor. EU:s program Galileo kommer att tillhandahålla globala satellitbaserade navigationstjänster med hög precision, ett område där Kina är angeläget om att skapa förbindelser med EU. Ett samarbetsavtal slöts i oktober 2003, i vilket Kina förpliktigade sig att bidra med 200 miljoner euro till detta program.

Vi inbillar oss naturligtvis inte att det inte kommer att uppstå oenigheter eller förekomma meningsskiljaktigheter. Vi litar på att våra förbindelser med Kina är tillräckligt starka för att vi skall kunna mötas och ta itu med dessa utmaningar under de kommande veckorna, månaderna och åren.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Det har sagts en hel del i denna mycket intressanta debatt. Jag vill tacka alla ledamöter för deras intressanta inlägg. De har koncentrerat sig på ett par ämnen.

I fråga om vapenembargot har min kollega sagt så gott som allt som behöver sägas. Jag skulle bara vilja svara Georg Jarzembowski och bekräfta att vi siktar på en rättsligt bindande uppförandekod. Det kommer att bero på medlemsstaterna, men det är vårt mål.

I fråga om mänskliga rättigheter sade några ledamöter att vi inte har nämnt mänskliga rättigheter. Det är faktiskt inte sant. Mänskliga rättigheter finns tvärtom med i alla våra politiska dialoger, och vi fäster stor vikt vid dem. Jag träffade nyligen utrikesminister Li Zhaoxing, och jag har också varit delaktig i en trojka i Kina. Huvudämnet där var, förutom vapenembargot och några handelsfrågor, frågan om mänskliga rättigheter. Vi sade tydligt – och detta fördes till protokollet – att Kina till exempel bör fortsätta med den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och med att släppa fångar som fängslats efter demonstrationerna på Himmelska fridens torg. Vi för åtminstone en dialog om mänskliga rättigheter där dessa frågor kan diskuteras ingående och sedan, förhoppningsvis, tas upp av Kina.

Jag skulle också vilja nämna Taiwan. EU har förespråkat – och detta är en enhällig politik – ”ett Kina”-politiken, vilket innebär att vi inte betraktar Taiwan som en suverän stat, och vi har inga diplomatiska eller formella politiska förbindelser med Taiwan. Men vi har ändå kulturella och ekonomiska förbindelser med Taiwan. Det är därför inte vi politiker utan höga tjänstemän som bör åka till Taiwan och utbyta åsikter. Vi stöder inte heller Taiwans försök att bli medlem i internationella forum eftersom detta inte är möjligt enligt vår konsekventa politik, om ett sådant medlemskap innefattar status som självständig stat. Taiwan kunde däremot ansluta sig till Världshandelsorganisationen eftersom WTO förutsätter att alla medlemmar är ett separat tullområde, vilket möjliggör ett taiwanesiskt medlemskap.

När det gäller Kina–Taiwan-frågan har EU varit mycket tydligt gentemot båda parter och genomgående insisterat på en fredlig lösning genom dialog, som jag nämnde tidigare. Detta gladde oss mycket, och vi gav uttryck för detta då oppositionspolitiker reste dit. Vi uppmuntrade dem att göra detsamma med alla andra politiker.

Hela frågan om Förenta nationerna, om multilateral diplomati, är mycket viktig. Vi står inför en reform av Förenta nationerna. Kina kommer att ha mycket att säga till om i detta sammanhang. Vi skulle vilja arbeta på ett mycket konstruktivt sätt.

Jag skulle vilja gratulera Ursula Stenzel och andra kolleger till det intressanta uppdraget i Nordkorea. Det ligger i allas vårt intresse att sexpartssamtalen återupptas. Vi står alltid redo om det skulle behövas. Det finns inget behov av att EU skall träda in, men om det skulle uppstå behov – vi har alltid låtit alla parter veta detta – skulle vi säkerligen vara beredda.

Jag vill tacka er för denna mycket tillfredsställande diskussion. Vi måste acceptera ett Kina som kommer att växa i betydelse med eller utan oss. Därför måste vi fokusera våra intressen på att forma detta växande, för att se till att Kina träder fram som ett öppet samhälle engagerat i rättsprincipen på hemmaplan och utomlands, och dessutom som en kraft som agerar ansvarsfullt regionalt och när det gäller global säkerhet och förhoppningsvis, i framtiden, demokratiskt. Landet befinner sig nu på en kritisk plats i den globala leverantörskedjan, vilket innebär att även sådant som är av betydande intresse för EU:s företag och konsumenter måste befästas och påskyndas. Vi måste påverka reformprocessen på alla områden inom samhället och ekonomin. Vi försöker att göra detta genom våra bilaterala samtal, genom våra trojkasamtal, inom ramen för de olika internationella organisationerna och genom Förenta nationerna.

(Applåder)

  Talmannen. Jag har avslutningsvis mottagit fem resolutionsförslag¹⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum den 7 juli 2005.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Filip Andrzej Kaczmarek (PPE-DE). – (PL) Säkerheten i Fjärran Östern är av central vikt, i synnerhet för dem som blir lidande på grund av den bristande säkerheten i regionen varje dag. Jag ber parlamentet att tänka sig hur det måste kännas att vara medborgare i Nordkorea, att vara dömd att uthärda kommunistledares nycker, hur det måste kännas att leva i Taiwan och leva med Folkrepubliken Kinas antiseparationsansträngningar i vardagen, och hur det måste kännas att vara tibetan och vara en minoritet i sitt eget land. Det är vår plikt att stödja dem som är i fara.

Politiken ”ett Kina” är endast godtagbar så länge den inte medför att det taiwanesiska folkets rätt till självbestämmande kränks, och de taiwanesiska medborgarna får inte bli lidande för att denna politik tillämpas. Folkrepubliken Kina kan mycket väl vara en ekonomisk tiger, men i demokratiska termer är den tyvärr allt annat än det. Principen om territoriell integritet skulle vara lättare att tillämpa om landet var en demokratisk stat som lyder under rättstatsprincipen. Så länge Folkrepubliken Kina inte förbättrar de människorättsliga förhållandena kommer alla påtryckningar som Kina utövar på Taiwan dock att vara oacceptabla.

Europa har lyckats hantera de politiska följderna av det kalla kriget, medan Asien inte har lyckats hantera de politiska, ekonomiska och sociala följderna av ett verkligt krig, nämligen Koreakriget. Det är diskutabelt om Korea förlorade det kriget eller inte, men det råder inget tvivel om att de vanliga människorna förlorade det. Dessa människor har rätt att leva ett normalt liv, i stället för att leva i ett friluftsmuseum med kommunistisk diktatur.

(1) ¹ Se protokollet.

28. En värld utan minor

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om en värld utan minor.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Herr talman! Jag är hedrad över att få möjligheten att inleda denna debatt i dag om ”en värld utan minor”. Att stödja internationella minåtgärder är en av Europeiska unionens viktigaste prioriteringar, och jag är verkligen tacksam för Europaparlamentets ansträngningar för att hjälpa till att säkerställa att den här frågan inte har dalat på den internationella dagordningen.

EU tog på sig en aktiv roll under den första konferensen om översyn av konventionen om förbud mot användning, lagring, produktion och överföring av antipersonella minor (truppminor) samt om deras förstöring i november 2004, vilket kallades 2004 års toppmöte i Nairobi om en värld utan minor. EU anser att den första konferensen om översyn av konventionen var en viktig milstolpe för att bedöma vad som hittills har uppnåtts vad gäller genomförandet av konventionen och fastställandet av vad som måste göras för att förnya åtagandena för de stater som är parter i konventionen när det gäller att utplåna de inhumana följderna av truppminor.

Det finns en risk att vi förlorar denna frågas betydelse ur sikte när vi i dag debatterar trygga i Europas mittpunkt eller, för den delen, i New York eller Genève. Jag skulle därför vilja göra ett avstamp inför eftermiddagens debatt genom att påminna om problemets omfattning och allvar och om varför det är viktigt att EU och Europaparlamentet fortsätter att spela en ledande roll.

Man har uppskattat att mellan 15 000 och 20 000 människor varje år dödas eller skadas av minor. Dessa dödsfall och skador inträffar i mer än 80 länder runt omkring i världen, från Angola till Zimbabwe och till och med på närmare håll på Balkan. Detta är förvånansvärt nog likställt med mer än 40 olycksfall om dagen, en siffra som jag är övertygad om att alla som är här i dag håller med om är oacceptabel. Majoriteten av dessa olycksfall sker i länder som inte längre befinner sig i någon konflikt. Minor känner emellertid inte av slutet på fientligheterna. Det är ett fruktansvärt faktum att miljontals truppminor fortfarande existerar, och i vissa delar av världen fortfarande läggs ut, och påverkar de fattigaste människorna i de fattigaste länderna, de människor som har minst möjlighet att hantera hotet och de människor som är i störst behov av vår hjälp och vårt stöd.

Truppminor är obarmhärtiga och urskillningslösa. De kan inte riktas in mot ett bestämt mål; de skiljer inte mellan soldater och civila, vuxna och barn. De skador som minor åsamkar dem som har oturen att komma i kontakt med dem är verkligen fruktansvärda. Det råder inga tvivel om detta. Truppminor har tillverkats för att lemlästa snarare än döda sina offer. Offren för minor lider ohyggligt; de sprängs bokstavligen i bitar. Minor orsakar helt enkelt förluster, slumpartad död och outsägligt lidande i många civilbefolkningar.

Så det är rätt av världssamfundet att agera, och Europeiska unionen borde finnas i främsta ledet. Ottawakonventionen, eller ”konventionen om förbud mot truppminor”, har fått brett internationellt stöd, och det finns nu 152 undertecknare. Det har gjorts stora framsteg för att bekämpa det gissel som dessa fruktansvärda vapen utgör sedan konventionen trädde i kraft 1999. Konventionen är en framgångssaga. Före konventionens existens beräknades 34 nationer handla med truppminor. Nu existerar denna sorts handel så gott som inte längre, med undantag för viss olaglig verksamhet. Tidigare tillverkade 54 nationer truppminor; i dag beräknas 15 nationer ha kapaciteten att tillverka minor, men de flesta av dessa länder gör det inte. För sju år sedan användes minor i 19 länder; nu antas denna siffra vara 5. Förbudet mot dessa truppminor är i själva verket globalt på grund av det enorma och lämpliga stigma som nu åtföljer bruket av dessa vapen.

Nu har mer än 37 miljoner lagrade truppminor förstörts. Stora områden i världen har röjts på minor och gjorts produktiva igen. Detta är insatser som världssamfundet kan vara stolt över och som aldrig skulle ha gjorts om det inte varit för konventionen om förbud mot truppminor. Men detta innebär inte att vi kan ge efter vad gäller vårt mål att Ottawakonventionen skall bli allmängiltig, och vi måste arbeta mot ett avtal för att säkerställa att den omfattande handlingsplanen från översynskonferensen i Nairobi genomförs i sin helhet.

När jag står här i dag är jag särskilt stolt och tacksam för den roll som Europeiska unionen har spelat i kampen mot truppminor. EU har hjälpt till att underhålla såväl det politiska samarbetet som det praktiska stödet. Jag stöder helhjärtat EU:s mål att drastiskt minska det kvardröjande hotet och påverkan från landminor inom ramen för ökad lokal säkerhet och regionalt förtroende. Vissa kanske vill hävda att EU:s mål ”noll offer” är för optimistiskt och, faktiskt, ouppnåeligt. Men det måste vara vårt mål även i fortsättningen, och vi har åtagit oss att arbeta mot att nå detta mål.

Europeiska unionens minåtgärdsstrategi för 2005–2007 verkar på grundval av tre temainriktade mål: att minska det hot som truppminor utgör, att lindra minoffrens lidande och bistå socioekonomisk återintegrering och att höja den lokala och regionala verkan av effektiv minröjningskapacitet.

I strävan efter att förverkliga dessa mål har vi visat såväl politiskt som finansiellt engagemang. Vi kommer att fortsätta med det. Europeiska unionen har försökt att främja alla ansträngningar som kan tänkas bidra till målet att totalt eliminera truppminor, inklusive gemensamma åtgärder och diplomatiska utspel, dialog med tredjeländer och verksamhet inom internationella forum.

Det finns fortfarande mycket kvar att göra. EU har stött och kommer att fortsätta stödja politik på det här området med resurser. Det totala finansiella bidraget till minröjning från EU beräknas inom vår strategi för 2005–2007 uppgå till minst 140 miljoner euro, vilket kommer att kopplas till EU:s bredare utvecklingsmål. Medlemsstater stöder detta med ytterligare bilateral finansiering till länder som är i behov av det.

Det är tydligt att det inte finns några större utsikter till utveckling i områden med minor. Enbart närvaron av minor förvärrar fattigdomen genom att hindra produktiv användning av land och infrastruktur, medan kostnaderna för behandling av skadade människor som överlevt en minolycka åderlåter de fattigaste nationerna på de redan knappa resurserna. Det är orsaken till att humanitär minröjning är ytterst viktig. Vi kommer att fortsätta stödja minåtgärder som fokuserar på de fattigaste länderna. Framtida minåtgärder kommer att vara starkt beroende av införlivande av minåtgärder i ländernas utvecklingsplaner. Ett misslyckande på det här planet kommer att ha en negativ effekt på förhoppningarna om att uppnå millennieutvecklingsmålen, som kommer att vara i stark fokus vid toppmötet för utvärdering av millenniemålen i september.

Jag vill avsluta med att säga att Europeiska unionen är fast besluten att till sist totalt kunna eliminera de hot som minorna utgör genom främjande av allmängiltighet, förstörelse av lager, minröjning och stöd åt offer. Vi utför detta i nära samarbete med världssamfundet, vare sig det handlar om regeringar, internationella organisationer eller icke-statliga organisationer. Låt oss fortsätta att vidta gemensamma åtgärder tills den sista truppminan har röjts undan från jordens yta och målet noll minoffer slutligen har uppnåtts.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Ämnet minor är mycket viktigt för världssamfundet och för Europeiska unionen, men det är dessutom av stor betydelse för mig personligen. Under kriget trampade min far på en mina och fick amputera ett ben, så ni kan föreställa er att det på ett sätt påverkade hela min barndom. Jag kände mig därför som utrikesminister väldigt engagerad i kampen mot minor, och jag tror att det är en central del av vårt arbete för mänsklig säkerhet. Minor utgör, som vi fått höra, fortfarande ett hot i alltför många länder.

Fem år efter det att konventionen om förbud mot truppminor trädde i kraft och efter det framgångsrika resultatet av utvärderingskonferensen i Nairobi förra året har världssamfundet, med Europeiska unionen som en ledande kraft, gjort betydande framsteg mot en värld utan minor. Hittills har 144 länder ratificerat konventionen om förbud mot truppminor.

Samtidigt som vi verkligen har gjort stora framsteg återstår mycket att göra, och det kan inte bli fråga om någon långsiktig säkerhet utan mänsklig säkerhet. Därför är stödet för en internationell minröjning även i fortsättningen en av de viktigaste politiska prioriteringarna för EU.

Våra ansträngningar för att bekämpa minor är en integrerad del av vår utrikespolitik och humanitära politik samt vår utvecklingspolitik. Som en reaktion på handlingsplanen från Nairobi antog kommissionen den andra minåtgärdsstrategin för perioden 2005–2007 i slutet av förra året. Det främsta målet är noll offer. Vad vi vill ha är en värld där ingen skadas eller dödas av minor. Detta är inte en avlägsen, politisk dröm. Det är en realistisk målsättning. För att förverkliga den ökar kommissionen det internationella biståndet för minåtgärder ytterligare genom att ihärdigt uppmuntra stater att ratificera konventionen om förbud mot truppminor och också genom att hjälpa dem att genomföra den.

I detta avseende är jag glad över att kunna meddela att kommissionen och den ukrainska regeringen efter det ukrainska parlamentets ratificering nyligen av konventionen om förbud mot truppminor just har enats om detaljerna i ett stort projekt för förstörandet av minlager. Vi har förklarat för våra ukrainska partner att de måste ratificera konventionen om förbud mot truppminor innan vi kan frigöra några medel. Detta är därför ett uppmuntrande exempel på konkret samarbete som främjar allmänt iakttagande av fördraget.

Vår strategi stöds av en budget på 140 miljoner euro, 10 procent mer än för strategin för 2002 till 2004. Dessa pengar spenderas väl, inte enbart på markering, röjning och förstörelse av minor utan också på lindrande av offrens lidande, socioekonomisk återintegrering och förbättring av lokal och regional kapacitet. För att ge er en specifik siffra: i Afghanistan spenderade vi enligt uppgift omkring 40 miljoner euro mellan 2001 och 2006 för att göra landet säkrare för civilbefolkningen.

Jag vill betona att det övergripande finansiella stödet från gemenskapen och medlemsstaterna har nått en rekordsumma på över 1 miljard euro sedan undertecknandet av konventionen om förbud mot truppminor, nästan hälften av den totala budgeten för minor. Detta visar att EU även här är en global aktör som kan åstadkomma förändring, och det visar också att Europaparlamentet och kommissionen tillsammans med rådet är ett starkt lag i utrikesfrågor. Jag välkomnar och stöder verkligen alla era initiativ och tackar er för att ni har lagt fram dem.

Slutligen vill jag säga att vi för närvarande står inför en tuff utmaning, men det finns ingen anledning att bli introspektiva. Vi måste fortsätta att vara bestämda i strävan efter vårt främsta utrikespolitiska mål, vilket är ett säkert Europa i en bättre och säkrare värld.

(Applåder)

  Geoffrey Van Orden, på PPE-DE-gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka Benita Ferrero-Waldner för hennes inlägg och engagemang. Jag välkomnar särskilt den brittiske Europaministern, Douglas Alexander. Det är mycket trevligt att han är här.

Jag har varit engagerad i arbetet mot det gissel som truppminor utgör i omkring tio år. Jag beklagar verkligen att vi fortfarande måste ta upp den frågan. Som ministern har nämnt drabbas fortfarande många av de fattigaste delarna i världen av dessa vapen. Man uppskattar att minorna fortfarande skördar omkring 15 000 offer varje år, och miljoner minor finns fortfarande i lager. Faktum är att de väpnade styrkorna i de drabbade länderna inte är tillräckligt engagerade i minröjning. Alltför mycket överlåts till icke-statliga organisationer och det internationella samfundet, och det finns en fara att den politiska kampanj som stöder minröjning tar andra riktningar och inte koncentreras på det som verkligen är viktigt: att göra de områden säkra där misstanken om minor utgör ett hinder för ett normalt liv och ekonomisk utveckling, och stöd till minoffer.

Det är mycket viktigt att problemet med landminor i allt väsentligt har lösts senast 2010, alltså redan om fem år, och att det inte blir ett sådant problem som aldrig försvinner. Därför krävs ett ännu större engagemang i form av politisk vilja och resurser från det internationella samfundet och de drabbade länderna.

Kommissionen är att gratulera till omfattningen, kvaliteten och kontinuiteten i dess insatser, men kommissionen behöver prioritera detta problem ännu mer, och vi behöver försäkra oss om det rätta fleråriga ekonomiska engagemanget och om att pengarna används på rätt sätt.

Det är också viktigt att vi fortsätter att uppmärksamma detta, med tanke på kraven från våra egna professionella och ansvariga väpnade styrkor. Det verkar som om några glömmer bort att det inte är de västerländska demokratierna som är problemet. I de allra flesta fall är de en del av lösningen. Jag tänker på våra egna regeringar – den brittiska och andra europeiska regeringar, och även Förenta staternas, som återfinns bland dem som bidrar mest i världen till åtgärder mot minor.

PPE-DE-gruppen lägger fram sin egen resolution och kan inte stödja de andra politiska gruppernas förslag, där tyngdpunkten ligger på en utvidgning av kampanjen till att omfatta stridsvagnsminor och andra typer av vapen.

Den här veckan riktas uppmärksamheten mot Afrika på G8-mötet i Gleneagles och här i EU-institutionerna. Låt oss komma ihåg att många afrikanska länder är bland dem som har drabbats hårdast av landminor, och deras existens är ett avsevärt hinder för den snabba utveckling som behöver komma till stånd på denna kontinent om folket i Afrika skall hitta en väg bort från fattigdomen. Låt oss blåsa nytt liv i vårt engagemang för att få ett slut på de fruktansvärda följder som truppminor leder till.

  Ana Maria Gomes, på PSE-gruppens vägnar. – (PT) Även jag blev rörd av rådsordförandens och kommissionsledamotens inlägg. Kommissionsledamoten nämnde en incident som måste ha inträffat under andra världskriget. Ändå visar statistiken fortfarande att 20 000 personer per år faller offer för minor eller annan oexploderad ammunition, däribland 8 000 till 10 000 som dödas eller lemlästas, vanligen av antipersonella minor. Dessa omoraliska vapen har fortfarande en ekonomisk, miljömässig och humanitär påverkan på befolkningen, och utgör följaktligen ett oacceptabelt hot mot hela samhällens säkerhet.

Ottawakonventionen är ett oerhört stort steg framåt i kampen mot detta gissel, men mycket återstår att göra, som vi hörde av Jody Williams och ambassadör Wolfgang Petritsch under den informationsdag som anordnades här i parlamentet den 16 juni. Förutom de internationella skyldigheter som parterna i konventionen är skyldiga att fullgöra har världssamfundet en plikt att en gång för alla inte bara avlägsna antipersonella minor, utan även alla minor eller anordningar som kan döda eller lemlästa urskillningslöst. Länder som mitt hemland, som har placerat ut minor i andra länder i krig av kolonial karaktär eller på annat sätt, har nu ett särskilt ansvar för att hjälpa till att avlägsna dessa minor och stödja offrens rehabilitering och återintegrering i samhället.

Det är särskilt viktigt att EU fortsätter att spela en ledande roll på detta område och detta måste utökas till att omfatta andra nedrustningsaspekter. Produktion, handel med och användning av fordonsminor, klusterammunition och lätta vapen är utmaningar som vi måste ta itu med omedelbart, annars kommer drivkraften att gå förlorad. Medlemsstaterna och kommissionens ledamöter måste visa upp en enad front och tala med en röst. De måste tala högre och mer effektivt för att se till att Ottawakonventionen blir universell inom alla internationella forum och i förbindelserna med tredjeländer, och det är nödvändigt att betona behovet av att konventionen ratificeras och genomförs. Därför måste de EU-medlemsstater som ännu inte har undertecknat eller ratificerat konventionen göra detta utan dröjsmål, och ansluta sig till de 144 länder som anser att den här och andra aspekter av global nedrustning är nyckelfaktorer för en varaktig stabilitet i världen och för allas säkerhet.

Enligt slutsatserna från översynskonferensen i Nairobi är prioriteringen att arbeta för en värld utan minor. Det är vi skyldiga de tusentals samhällen vars utveckling har undergrävts av dessa och andra vapen som dödar och lemlästar på måfå. Vi är skyldiga dem att göra detta i de mänskliga rättigheternas namn, för människornas säkerhet, för freden, för de värderingar som EU bygger på, och detta avspeglas i den resolution som vi har lagt fram.

  Jelko Kacin, på ALDE-gruppens vägnar. – (SL) Även om många länder har förbjudit användning, lagring, tillverkning och produktion av antipersonella minor och har åtagit sig att förstöra dem genom att ratificera konventionen, fortsätter antipersonella minor och andra typer av landminor att existera. Så sent som i går körde ett slovenskt militärfordon på en mina i Afghanistan. De ligger gömda på landsbygden och kring bebodda platser, hotar människor och djur, bringar död och tillfogar fysiska och psykiska skador med resulterande sociala och andra långsiktiga följder. Världen har fortfarande inte befriat sig från detta hot, det mest omänskliga av de vapen som besudlar vår planet.

Jag förstår situationen och de historiska omständigheterna i de tre EU-medlemsstater som fortfarande inte har ratificerat konventionen, men nu är det dags för ändring. Andra medel bör användas för att förebygga faran för militära konflikter i Europa.

Minoffren är fler än vi kan tro, eller är medvetna om. Offren är inte bara oskyldiga civila, främst jordbrukare och deras barn som, om de överlever, skadas både psykiskt och fysiskt och är märkta för resten av livet. Även deras föräldrar, släktingar, grannar och vänner är offer. Det är inte mer än rätt och riktigt att vi i vår resolution även talar om pengar för rehabilitering och återintegrering av offren. Att återanpassa sådana personer i samhället är en långsiktig och ytterst krävande process om man vill säkra en fullständig och verklig rehabilitering.

Minröjningsarbetet är dock mycket mer verkningsfullt än att hantera följderna av en explosion eller rehabilitera offren. Även i sydöstra Europa, mindre än tusen kilometer från Strasbourg, registrerar vi fortfarande nya minoffer, så vi måste fortsätta med minröjningsarbetet tills den sista minan i Europa har avlägsnats. Om vi inte skyndar på detta arbete kommer offren att bli ännu fler, och vi kommer inte att kunna agera övertygande eller framgångsrikt på andra kontinenter om vi inte först ser om vårt eget hus.

Endast en värld utan minor kan möjliggöra flyktingars återvändande och förnyelse av jordbruket, som är en central ekonomisk faktor, i synnerhet i länder där krig har rasat.

  Caroline Lucas, på Verts/ALE-gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! För bara några veckor sedan körde en buss i Nepal på en stridsvagnsmina som rebeller hade placerat på vägen. Fler än 60 civila dog. Den händelsen – bara en bland många tusen – pekar på den fruktansvärda skada som moderna stridsvagnsminor kan orsaka.

Förbudet mot truppminor i Ottawafördraget var ett viktigt första steg. För en värld som verkligen är fri från minor är det dock nödvändigt att vi går ännu längre och kräver ett omfattande förbud som täcker alla slags minor, inklusive stridsvagnsminor och splitterbomber. Jag beklagar att PPE-DE-gruppen inte kan delta i detta. Den fruktansvärda händelsen i Nepal pekar på det akuta behovet av att tillåta specialiserade icke-statliga organisationer att ta in också icke-statliga aktörer i arbetet med minröjning i områden som de kontrollerar.

Vi får inte glömma bort finansinstitutens roll. Jag välkomnar varmt det initiativ som har tagits av privata belgiska banker om att sluta investera i företag som är inblandade i tillverkningen av landminor. EU och medlemsstaterna måste arbeta hårt för att göra detta goda exempel på socialt ansvar från företagen rättsligt bindande i hela EU. Jag hoppas att vi kommer att skicka ut ett kraftfullt budskap i morgon genom att anta denna förträffliga resolution och föra framåt den nödvändiga kampanjen för att slutligen utrota det gissel som minor utgör, som har dödat och lemlästat så många.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Herr talman! Det är helt rätt att vi har fört denna viktiga debatt. Jag har uppskattat den livliga och tänkvärda diskussion som vi har haft på den begränsade tid som vi har att tillgå i dag. Vi har hört kommissionsledamotens eget gripande personliga vittnesmål och sett hennes personliga engagemang både i denna fråga och på detta område.

Som vi har hört instämmer så gott som alla i behovet av att angripa de fruktansvärda problem som truppminor orsakar. Man konstaterar också att folk i våra valkretsar över hela kontinenten inte väntar sig någonting mindre av oss. Låt mig svara på några av de viktigaste frågeställningarna som har tagits upp under debatten.

Jag inleder med att hylla Geoffrey Van Ordens mångåriga arbete i denna fråga. Han talade med verkligt kunnande och en känsla av brådska, mot bakgrund av omfattningen av den utmaning vi står inför. Jag instämmer i hans gratulation till kommissionen för dess arbete och hans hyllning av kommissionen för det arbete den har satt i gång i denna fråga. Jag instämmer också i att det ligger en särskild utmaning för Afrika i minröjningen, som han nämnde. Vi inser alla, med en uppriktig omtanke om tillståndet på den kontinenten, hur betydelsefullt det är att avlägsna minorna där för att uppnå millennieutvecklingsmålen.

Ana Maria Gomes talade särskilt om de risker som minor utgör för barn och konstaterade att konventionen utgör ett betydelsefullt steg framåt. Jag håller med om det hon sade inledningsvis, att Europa måste spela en ledande roll i detta avseende. Europeiska unionen har verkligen gått i främsta ledet i kampen mot truppminor. Jag kan försäkra henne att vi kommer att fortsätta med det. Inom ramen för strategin för 2005–2007 strävar vi mot det ambitiösa målet om en nollvision, att ingen skall skadas eller dödas av landminor. Denna strategi är ett gemensamt mål för alla 25 medlemsstater.

Jelko Kacin talade om det aktuella hot som truppminor utgör med hänvisning till den nyligen inträffade händelsen i Afghanistan. När det gäller att sprida konventionen, som en del i den handlingsplan som den första konferensen för översyn av Ottawakonventionen kom överens om i december förra året, har Europeiska unionen åtagit sig att arbeta för att fördraget skall bli universellt. Och det internationella samfundet gör framsteg: 152 länder har nu undertecknat konventionen och 144 har ratificerat den, så Ottawafördraget är nu i stor utsträckning den internationella normen, även om det inte betyder att vi skall slå av på takten i arbetet för att göra fördraget universellt.

Caroline Lucas hyllade – med all rätt, menar jag – det viktiga arbete som görs av icke-statliga aktörer i samband med det pågående arbetet både med att göra fördraget universellt och med att fortsätta arbeta för fler åtgärder. Vi har haft tillfället, och jag tror att vi nu har ansvaret att verkligen förändra miljoner människors liv i hela världen genom att vidta åtgärder mot minor. Detta är ett tillfälle att hjälpa till att befria dem från den skugga som fruktan för truppminor kastar över deras dagliga tillvaro vecka in och vecka ut, och vi har ett ansvar för att möta den utmaningen öga mot öga och leverera faktiska resultat som hjälper dem att utveckla välstånd och trygghet för kommande generationer, inte bara på en kontinent utan på alla världens kontinenter.

Jag är tacksam för de bidrag till debatten som jag har hört denna eftermiddag. Jag har blivit uppmuntrad av kommissionens engagemang. Jag kan försäkra er att Förenade kungarikets ordförandeskap kommer att fortsätta att vidta åtgärder i denna viktiga fråga.

(Applåder)

  Talmannen. Jag har avslutningsvis mottagit sex resolutionsförslag¹⁽¹⁾ som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum den 7 juli 2005.

(Sammanträdet avbröts kl. 17.50 och återupptogs kl. 18.00.)

ORDFÖRANDESKAP: KAUFMANN
Vice talman

(1) ¹ Se protokollet.

29. Frågestund (frågor till rådet)

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden med frågor till rådet (B6-0247/2005).

Följande frågor har ställts till rådet.

  Talmannen.

Fråga nr 1 från Dimitrios Papadimoulis (H-0447/05)

Angående: Marmor från Parthenon

Den brittiska pressen har offentliggjort nya uppgifter om British museums inkorrekta sätt att underhålla och skydda skulpturer från Parthenon. Detta motbevisar på nytt de brittiska myndigheternas argument att dessa verk skyddas bättre i detta museum. Vilka initiativ avser rådet att ta för att se till att man genomför Europaparlamentets resolution av den 3 november 1998 om främjandet av vårt gemensamma kulturarv?

Avser rådet att utöva påtryckningar på de brittiska myndigheterna för att de skall uppfylla kravet att lämna tillbaka marmorn? Anser rådet att en överenskommelse om återlämnande av marmorn skulle bidra till att förbättra bilden av London med tanke på de olympiska spelen 2012?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Fru talman! Jag är tacksam för dessa välkomnande ord. Den fråga som den ärade ledamoten har ställt om marmorskulpturerna från Parthenon ligger inte inom gemenskapens behörighetsområde. Detta är en fråga för Förenade kungariket och Grekland, som bör tas upp bilateralt av respektive länders myndigheter.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Herr rådsordförande! Jag gratulerar er till att ha tagit hem de olympiska spelen 2012 och förmodar att er regering vill anordna dessa olympiska spel i en ekumenisk anda. Jag vill därför fråga ordförandeskapet om det har för avsikt att ge prov på sin goda vilja genom att tala med den brittiska regeringen, så att den fattar beslut om något som Europaparlamentet har begärt sedan 1998, nämligen att marmorskulpturerna från Parthenon skall lämnas tillbaka inom de närmaste åren.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Låt mig först tacka den ärade ledamoten för hans vänliga gratulationer till Förenade kungariket för att ha tagit hem de olympiska spelen 2012 till London. Jag skulle ha blivit förtjust om vilken europeisk stad som helst hade fått spelen, men jag blev särskilt glad över att London var framgångsrikt i dag i Singapore. Jag hoppas att det kommer att bli ett alldeles enastående europeiskt evenemang, och jag är säker på att alla parlamentets ledamöter kommer att bli inbjudna tillsammans med medborgare från hela kontinenten.

Till svar på den specifika följdfråga som den ärade ledamoten ställde kan jag försäkra honom att den brittiska regeringen är fullt medveten om den grekiska regeringens åsikter och de åsikter som parlamentet tidigare har uttryckt om marmorskulpturerna från Parthenon. Regeringen i Förenade kungariket anser att detta är en fråga för styrelsen för British Museum som, i Förenade kungariket, är självständig i förhållande till regeringen.

Såvitt jag förstår är inställningen att British Museum anser att British Museum är den bästa platsen för förvaring av skulpturerna från Parthenon.

Jag upprepar att detta inte är en fråga som är lämplig för ordförandeskapet att hantera. Den förs framåt bättre genom bilaterala diskussioner mellan grekiska myndigheter och myndigheter i Förenade kungariket.

  David Martin (PSE). – (EN) Ni har helt rätt när ni säger att frågan om marmorskulpturerna från Parthenon är en bilateral fråga för Grekland och Förenade kungariket, men håller ni inte med om att det finns behov av att ytterligare diskutera vårt gemensamma europeiska arv och av att finna vägar för att på bästa möjliga sätt gemensamt ta hand om Europas historiska tillgångar?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Det var ett viktigt inlägg som den ärade ledamoten gjorde om det arbete som kan göras gemensamt. Jag kan försäkra honom att, om man t.ex. tittar på några av de konstskatter som har förts till Förenade kungariket och under senare år förts över till andra europeiska länder, detta återspeglar det faktum att det kulturella arvet i stor omfattning delas över gränserna i Europa.

Detta förringar emellertid inte betydelsen av det jag sade. I det här fallet hanteras frågan bättre bilateralt av de båda nationella myndigheterna. Jag vill också upprepa att British Museums styrelse är det organ som dessa diskussioner skall föras med, snarare än att det skulle vara en fråga för nationella regeringar i första hand.

  Talmannen.

Fråga nr 2 från Sajjad Karim (H-0449/05)

Angående: Tortyr genom delegering

Trots att det råder ett absolut förbud mot tortyr och andra former av misshandel har länder försvarat utlämning av terroristmisstänkta till andra länder med att hävda att de kräver diplomatiska garantier för att fångarna inte kommer att torteras. Det finns dock allt fler bevis på att vissa länder, både inom och utanför Europeiska unionen, har gripit och lämnat ut terroristmisstänkta från ett land till ett annat land, som i hög grad är känt för att tillämpa tortyr som förhörsteknik. Offer påstår att de har torterats och att sändarländerna till och med försåg mottagarmyndigheterna med en lista över frågor som skulle besvaras under förhöret. Genom att ”förlita” sig på diplomatiska garantier försöker man, mot bakgrund av dessa rapporterade händelser, helt uppenbart förvränga rättvisan, och detta måste bringas i dagen och åtgärdas.

Vilka åtgärder avser rådet, med tanke på att förbudet mot tortyr och andra former av misshandel är en allmän skyldighet, att vidta för att förhindra att sådana kränkningar sker och för att åtgärda dem om de förekommer?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Rådet delar den ärade ledamotens åsikt att ansträngningarna måste fortsätta för att effektivisera kampen mot tortyr och annan grym, omänsklig och förnedrande behandling eller bestraffning över hela världen.

Artikel 3 i konventionen mot tortyr, som alla medlemsstater i EU är anslutna till, stadgar att ingen stat skall utvisa, återsända eller utlämna en person till en annan stat när det finns skälig anledning att tro att han skulle riskera att bli utsatt för tortyr.

När det gäller den ärade ledamotens påstående att vissa stater, både inom och utanför Europeiska unionen, har gripit och lämnat ut terroristmisstänkta från en stat till en annan som i hög grad är känd för att använda tortyr som förhörsteknik, är rådet inte medvetet om att det finns ”allt fler bevis”, som ledamoten säger. Det är Kommittén mot tortyr, som tillsatts i enlighet med konventionen mot tortyr, som övervakar att konventionen genomförs.

Rådet är och kommer att fortsätta att vara aktivt engagerat i att förhindra och utrota tortyr och annan grym och omänsklig eller förnedrande behandling, i linje med EU:s riktlinjer i denna fråga.

  Sajjad Karim (ALDE). – (EN) Jag har hört svaret och kommer gärna att överlämna bevis som jag har i min ägo, genom mitt kansli, till den berörda kommittén och självfallet också till ordförandeskapet. Det förvånar mig något att de inte har den informationen. Jag kan tala om för kammaren i mycket tydliga ordalag att det finns besvärande anklagelser om att EU-medlemsstater själva har tillåtit att deras territorium använts som landningsplats för plan som använts under utomordentligt ovanliga omständigheter. Medlemsstater som låter sitt territorium användas på detta sätt och som tillåter flygplan att lyfta under sådana omständigheter medverkar i allvarliga och upprepade brott. Vilka åtgärder planerar rådet att vidta för att undersöka dessa anklagelser, och är rådet, om det visar sig att medlemsstater är ansvariga för sådana brott, berett att vidta åtgärder mot bakgrund av artikel 7 i fördraget om Europeiska unionen och dra in vissa medlemskapsrättigheter för dessa stater?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Fru talman! Mot bakgrund av era riktlinjer skall jag hålla svaret kort. Jag noterar erbjudandet från den ärade ledamoten om att vidarebefordra det bevismaterial som han uppenbarligen innehar till Kommittén mot tortyr, som har tillsatts i enlighet med konventionen mot tortyr för att övervaka genomförandet av denna. Jag skall endast upprepa att rådet är och kommer att fortsätta att vara aktivt engagerat i att förhindra och utrota tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling, i linje med EU:s riktlinjer i denna fråga.

  Talmannen.

Fråga nr 3 från Sarah Ludford (H-0452/05)

Angående: Genomförande av instrument under den tredje pelaren för att bekämpa terrorismen

I Europeiska rådets uttalande om bekämpning av terrorism av den 25 mars 2004 ålades medlemsstaterna att senast i juni 2004 ha genomfört fyra rambeslut och två beslut som var väsentliga för kampen mot terrorism. Rådet uppmanade dem också att genomföra ytterligare ett rambeslut och att ratificera konventionen om ömsesidig rättslig hjälp och tillhörande protokoll samt tre av Europols konventionsprotokoll senast i december 2004.

Kan rådet, nu när ett år gått, bekräfta att alla medlemsstater har uppfyllt dessa skyldigheter? Om så inte är fallet, vilka åtgärder tänker rådet vidta för att se till att dessa åtgärder genomförs fullt ut och vilka slutsatser drar rådet av klyftan mellan ord och konkreta framsteg när det gäller att hantera säkerhetsfrågor och kriminella hot?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Lägesrapporten om genomförandet av lagstiftningsinstrumentet i kampen mot terrorism återfinns i dokument 8211/05 Tillägg 2 Rev. 1, som kommer att distribueras till Europaparlamentet.

Tabellerna visar att avsevärda framsteg har gjorts sedan förra året, även om inte alla instrument har införts fullt ut. Rådet planerar att uppdatera tabellerna i det tidigare nämnda dokumentet regelbundet och att på dessa grunder diskutera lägesrapporten om genomförandet med alla medlemsstater.

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) I januari rapporterade kommissionen att endast tre medlemsstater helt hade genomfört rambeslutet från juni 2002 om gemensamma utredningsgrupper vid tidsfristens utgång, däribland inte Förenade kungariket.

Kommissionen sade att den stötte på många svårigheter under insamlandet av relevant information. Är det inte dags att sätta stopp för traditionen att rådet avstår från att peka ut de länder som inte genomför rambeslutet? Är det inte också nödvändigt att rådet utnyttjar bestämmelserna i det aktuella fördraget för att omvandla de såväl hopplöst ineffektiva som odemokratiska mellanstatliga bestämmelserna för brottsbekämpning till en behörighet för gemenskapen, så att medlemsstaterna enas om lämpliga åtgärder för brottsbekämpning? Hur skall vi annars kunna bekämpa brottslighet och terrorism?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Fru talman! Jag noterar frågans innebörd. Den fråga som tas upp är något som jag definitivt kommer att undersöka närmare under ordförandeskapet. På den allmänna frågan varför Europeiska unionen inte har gjort större framsteg när det gäller lagstiftning mot terrorism skulle jag dock vilja svara att betydande förberedande arbete för lagstiftning mot terrorism har genomförts under tidigare ordförandeskap. Vi räknar med att vi kommer att kunna enas om ett rambeslut om utbyte av information och det europeiska bevisupptagningsbeslutet under vårt ordförandeskap.

Rambeslutet om bevarande av uppgifter har blivit uppehållet på grund av farhågor om dess rättsliga grund och bristen på enighet mellan medlemsstaterna.

  Talmannen.

Fråga nr 4 från Jonas Sjöstedt (H-0454/05)

Angående: Utfall i Turkiet kring Egitim Sen

Den turkiska högsta domstolen beslutade den 25 maj 2005 att lärarorganisationen Egitim Sen ska upplösas. Den förlorar därmed rätten att företräda sina ca 200 000 medlemmar i förhållande till myndigheter och arbetsgivare.

Bakgrunden är att Egitim Sen i sina stadgar och policydokument försvarar rätten till modersmålsundervisning för alla barn och allas rätt att utvecklas utifrån sin kulturella bakgrund. Högsta domstolen anser att detta strider mot Republiken Turkiets konstitution, där det står att all undervisning ska ske på turkiska.

Kommissionen har sedan tidigare bekräftat att det i Turkiet ”kvarstår fortfarande väsentliga inskränkningar av organisationsrätten, rätten att förhandla om kollektivavtal och strejkrätten” samt att Turkiet inte uppfyller ”Internationella arbetsorganisationens standarder”.

Vilka konsekvenser anser rådet att utfallet i den turkiska högsta domstolen får för landets strävan att bli medlem av EU?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Den ärade ledamoten är otvivelaktigt medveten om att Europeiska rådet, i beslutet av den 16 och 17 december 2004 om att Turkiet uppfyller de politiska Köpenhamnskriterierna tillräckligt för att inleda anslutningsförhandlingar, tydligt deklarerade att unionen skulle fortsätta att noga övervaka framåtskridandet i reformprocessen i Turkiet. Mot den bakgrunden vill jag säga att det specifika fallet som den ärade ledamoten nämner är känt och har följts noga.

Utan att gå in på detaljer i det beslut som Turkiets högsta domstol fattade nyligen kan ordförandeskapet uttala att det har framkallat viss oro hos unionen för både yttrandefrihet och föreningsfrihet samt för minoriteters kulturella rättigheter. Processen pågår fortfarande, och den fackliga organisation det gäller har också uttalat att den kan komma att vända sig till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

Ordförandeskapet kan icke desto mindre försäkra den ärade ledamoten här och nu att unionen, om behov uppstår och med respekt för den dömande maktens oberoende, inte kommer att underlåta att ta upp denna fråga med turkiska myndigheter, såsom vi gör regelbundet i olika forum för politisk dialog liksom i de organ som omfattas av associeringsavtalet med problem som uppstår i genomförandet av reformprocessen.

  Jonas Sjöstedt (GUE/NGL). – Jag skulle vilja tacka ordförandeskapet för svaret och framför allt för löftet att ta upp denna konkreta fråga om denna turkiska lärarorganisation i direkta bilaterala kontakter med Turkiet.

Detta mycket anmärkningsvärda beslut innebär en kränkning av grundläggande fackliga rättigheter och rätten att organisera sig. Det innebär dessutom en kränkning av yttrandefriheten i Turkiet samt minoriteters rättigheter i ett och samma beslut. Jag tycker därför att detta är ett oerhört centralt fall för Turkiets demokratiska trovärdighet.

Jag vill också ställa följande fråga till ordförandeskapet: Kan förhandlingar om EU-medlemskap inledas med Turkiet så länge denna typ av beslut tas i landet?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Även om jag har respekt för den synpunkt som den ärade ledamoten framför är det viktigt att konstatera att den turkiska regeringen har gjort enorma framsteg de senaste åren genom en lång rad konstitutionella reformer och lagstiftningsreformer. Bland de betydelsefulla reformerna återfinns avskaffandet av dödsstraffet, nytt skydd mot tortyr, större yttrandefrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet, ratificering av internationella avtal om mänskliga rättigheter, större kulturella rättigheter för kurder och andra och en minskning av militärens inflytande i regeringen.

Europeiska rådets möte i december, som jag hänvisade till, stödde kommissionens rekommendation av den 6 oktober att – jag citerar återigen – ”Turkiet uppfyller de politiska Köpenhamnskriterierna” för att ”inleda anslutningsförhandlingar”. I rådets slutsatser välkomnades de beslutsamma framsteg som Turkiet har gjort i sin långtgående reformprocess och förtroende uttrycktes för att Turkiet fortsätter den reformprocessen.

Turkiets förflutna i fråga om mänskliga rättigheter kommer att bli föremål för noggrann granskning under anslutningsförhandlingarna. Vi har förtroende för att alla farhågor som kvarstår kommer att tas upp under den anslutningsprocessen.

  David Martin (PSE). – (EN) Högsta domstolar är per definition lagen i sig, och jag menar att ni gör helt rätt i att betona att detta olyckliga och oacceptabla beslut inte på något sätt skall påverka Turkiets väg framåt mot ett medlemskap i Europeiska unionen. Turkiet har, som ni beskrev, gjort avsevärda ansträngningar för att uppfylla europeiska normer, och vi får inte blåsa upp denna händelse bortom alla proportioner. Instämmer rådet i det?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Jag är glad att kunna instämma i mina landsmäns åsikter. Jag skulle definitivt säga, på goda grunder, att verkliga och betydelsefulla framsteg har gjorts. Det finns uppenbarligen ytterligare arbete att ta itu med, men det skulle vara olyckligt om de som har mer omfattande invändningar i frågan inte erkände att detta är ett enstaka beslut i en process som är på väg åt rätt håll, även om det fortfarande återstår en betydande mängd framsteg att göra.

  Åsa Westlund (PSE). – Jag välkomnar också rådets svar på frågan, men jag skulle vilja ha ett klargörande.

Anser rådet att Turkiets konstitution som den nu har tolkats av Högsta domstolen är förenlig med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna? Jag tänker då särskilt på artikel II-72 om mötes- och föreningsfrihet, där friheten att engagera sig fackligt särskilt betonas, och artiklarna II-81 och II-82 i samma stadga om icke-diskriminering och om att språklig mångfald måste respekteras.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Vi är klart oroade över att högsta domstolen den 25 maj fastslog att Egitim Sen skulle upplösas på grundval av att organisationens stadga strider mot konstitutionen genom att försvara rätten till modersmålsundervisning. Beslutet är särskilt nedslående eftersom fallet två gånger har avskrivits av den turkiska arbetsdomstolen, som framhöll att modersmålsundervisning är tillåten enligt europeisk lag. Jag vill återigen upprepa den allmänna synpunkten att yttrandefriheten börjar få fäste och breda ut sig i Turkiet. Reformer på senare tid inbegriper tillåtelse av radio- och TV-sändningar samt undervisning på kurdiska och ändringar i grundlagen som stärker pressfriheten och innebär ett erkännande av att Turkiets internationella skyldigheter i fråga om mänskliga rättigheter väger tyngst.

Det finns allt fler bevis för att den dömande makten nu lutar sig mot utslagen från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna som en grund för sina avgöranden. Det välkomnas säkerligen av alla ledamöter här i parlamentet.

  Talmannen.

Fråga nr 5 från Chris Davies (H-0458/05)

Angående: Cypern

När kommer rådet att genomföra avtalet om att inleda direkt handel med norra Cypern?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Rådet har uttryckt sin uppfattning i denna fråga vid ett antal tillfällen. I varje fall kan jag erinra om att rådet har varit orubbligt i sitt stöd för ansträngningarna att åstadkomma en återförening av Cypern och i sin önskan att se alla cyprioter leva tillsammans som medborgare på en återförenad ö i Europeiska unionen i en nära framtid. Det är mot denna bakgrund, och med detta i åtanke, som Europeiska unionen har sett närmare på åtgärder för att få slut på isoleringen av den turkcypriotiska befolkningsgruppen och underlätta återföreningen av Cypern.

Närmare bestämt, när det gäller kommissionens förslag om finansiellt stöd för att stimulera den ekonomiska utvecklingen av det turkcypriotiska samhället och om utbytet med zoner där Republiken Cypern inte utövar någon verklig kontroll, har rådets organ redan utfört betydelsefullt arbete. Det faktum att vissa svårigheter återstår att övervinna – i synnerhet i fråga om direkt utbyte – innebär att dessa två förslag fortfarande inte kan antas. Rådet kan dock använda sig av ordförandeskapets bona officia för att försäkra den ärade ledamoten att vi kommer att fortsätta att arbeta för att stimulera öns ekonomiska integration och för att förbättra kontakterna mellan de två cypriotiska befolkningsgrupperna och inom Europeiska unionen.

  Chris Davies (ALDE). – (EN) Jag hälsar ministern välkommen till kammaren. Jag hoppas att han uppskattar den erfarenheten.

Jag undrar om ministern kan tala om för mig om han instämmer i de uttalanden som president Tassos Papadopoulos har gjort nyligen där presidenten sade att förslag om att öppna direkt handel med norra Cypern inte skulle få någon verklig eller reell ekonomisk effekt utan snarare skulle gå ut på att uppfylla ett politiskt krav som syftar till att uppgradera området politiskt.

Skulle ministern hålla med mig om att den behandling som turkcyprioter – som när allt kommer omkring är EU-medborgare – utsätts för av sina grannar på ön, som är ingenting annat än ekonomisk apartheid, är oacceptabel och måste stoppas, och kommer han att ge någon antydan om de praktiska åtgärder som hans ordförandeskap kommer att vidta de närmaste sex månaderna för att åstadkomma detta?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Jag är tacksam för den ärade ledamotens fråga. Jag tror att det ännu är för tidigt att säga om jag uppskattar erfarenheten.

I sakfrågan om behovet av direkt handel med norra Cypern och den fråga som ställdes till mig om åsikter som uttryckts av andra vill jag säga att rådets inställning förblir den som har tillkännagetts tidigare. Vi fortsätter att tro att direkt handel kommer att bidra till att minska klyftan i ekonomisk utveckling mellan den norra och den södra delen av ön samt främja affärssatsningar och ekonomiskt samarbete mellan de två befolkningsgrupperna. Bistånd till den ekonomiska integrationen av ön skulle också avsevärt öka utsikterna för återförening eftersom det skulle underlätta en uppgörelse och, ärligt talat, göra den billigare att genomföra.

När det gäller specifika åtgärder som kommer att vidtas under Förenade kungarikets ordförandeskap önskar regeringen se en överenskommelse om dessa förordningar så snart som möjligt, för att fullfölja rådets mandat att få slut på isoleringen av turkcyprioterna. I samråd med kommissionen och andra medlemsstater kommer vi att driva arbetet framåt med de frågor som det luxemburgska ordförandeskapet har lämnat.

  Talmannen.

Fråga nr 6 från Simon Coveney (H-0460/05)

Angående: Myanmar - mänskliga rättigheter och civila shan

Den burmesiske armens attacker mot civila shan har ökat dramatiskt och de mänskliga rättigheterna respekteras inte i Shanstaten i Myanmar. Vilka konkreta åtgärder har rådet därför vidtagit för att få de burmesiska myndigheterna att upphöra med brutaliteterna i Shanstaten? Vad görs för att uppmuntra de thailändska myndigheterna att ta sitt ansvar och erbjuda skydd och humanitärt bistånd åt de flyktingar som dagligen flyr över gränsen till Thailand?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Rådet har uttryckt sina farhågor för de mänskliga rättigheterna i Burma vid flera möten med burmesiska ledare, nu senast den 6 maj på ett ministermöte med Burma som hölls i anslutning till Aseans ministerkonferens i Kyoto.

Vid ministermötet mellan EU och Asean som hölls i Jakarta i mars träffade ordförandeskapet en högre burmesisk tjänsteman för att informera honom om Europeiska unionens farhågor och för att understödja hans myndigheter att försöka inleda en dialog med hela landets politiska och etniska grupper för att underlätta försoning och demokrati i Burma.

Den 17 juni 2005, på Aung Sang Suu Kyis 60-årsdag, framförde ordförandeskapet en förklaring på Europeiska unionens vägnar i vilken man upprepade sina farhågor för den nuvarande situationen i Burma och de förnyade spänningarna mellan nationaliteter, i synnerhet Shanstaten och karenerna. I förklaringen påpekades att Europeiska unionen stöder nationell försoning och respekt för mänskliga rättigheter och demokrati i Burma, och en begäran framfördes till Statens råd för fred och utveckling (SPDC) om att påbörja en verklig dialog med Nationella demokratiförbundet (NLD), och med etniska representanter för att finna fredliga politiska lösningar som tar hänsyn till deras berättigade intressen.

  Mairead McGuinness (PPE-DE), ställföreträdare för frågeställaren. – (EN) På Simon Coveneys vägnar, som har ställt denna fråga, måste frågan till rådet bli: Med utgångspunkt från det ni just beskrev, hur verkningsfullt har allt detta varit och vilka andra åtgärder kan vidtas? Jag tror inte att någon är nöjd med de resultat åtgärderna har gett hittills.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Jag talar till parlamentet i dag som företrädare för ordförandeskapet, men jag kan försäkra er, inte minst utifrån mitt tidigare arbete som statsråd inom utrikesministeriet i Förenade kungarikets regering, att jag är fullt medveten om de ansträngningar som den brittiska regeringen har gjort, och också Europa i allmänhet, för att försöka att få till stånd den lösning som vi alla skulle eftersträva mot bakgrund av de kränkningar av mänskliga rättigheter som sker i Burma.

Vårt engagemang i Burma är att främja mänskliga rättigheter, demokratisering och hållbar utveckling så långt vi kan, genom att använda alla verktyg som står till buds. Europeiska unionen förblir – jag är glad att säga det – i framkant i de internationella ansträngningarna för att trycka på för förbättringar av mänskliga rättigheter i Burma. Oppositionella grupper, däribland Nationella demokratiförbundet, uppmärksammar och välkomnar det fortsatta politiska och praktiska stödet från Europeiska unionen.

Brott mot mänskliga rättigheter har uppmärksammats i flera på varandra följande mycket kritiska resolutioner om Burma i Förenta nationernas generalförsamling och i Förenta nationernas kommission för de mänskliga rättigheterna. De burmesiska myndigheterna kan inte vara i något tvivelsmål om våra åsikter. EU-trojkan uttryckte vår djupa oro över situationen i Burma direkt till den burmesiska utrikesministern i Kyoto den 6 maj.

Vi fortsätter att tro att det är nödvändigt för regimen att påbörja en uppriktig och öppen dialog med Aung San Suu Kyi och Nationella demokratiförbundet samt med etniska företrädare. Endast en sådan dialog kan främja en fredlig demokratisk framtid för alla folk i Burma.

Jag skall dock göra ytterligare en kommentar. Jag är stolt över det arbete som Europeiska unionen och de europeiska medlemsstaterna har gjort i denna fråga, men jag tycker också att man bör konstatera att det är viktigt att andra asiatiska grannar till Burma fortsätter att agera och trappa upp sina åtgärder mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Misslyckandet med att garantera aktivt stöd från andra asiatiska parter för tidigare resolutioner i Förenta nationerna i de initiativ som är nödvändiga för att åstadkomma tryck på den burmesiska regimen var en besvikelse för oss. Jag kan alltså försäkra er att från ordförandeskapets synpunkt kommer vi att bibehålla trycket på EU-nivå, men vi är också medvetna om andras ansvar utanför Europa för att fortsätta propagera för förändringar gentemot de burmesiska myndigheterna.

  Talmannen.

Fråga nr 7 från Claude Moraes (H-0465/05)

Angående: Skydd av minoriteter inom EU

Avser rådet att göra några uttalanden om, eller i sitt arbetsprogram inkludera, skyddet av minoriteter inom EU och framtiden för Europeiska byrån för de grundläggande rättigheterna?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Rådet stöder förslaget om att inrätta Europeiska byrån för de grundläggande rättigheterna som skall spela en viktig roll för att förbättra konsekvensen och enhetligheten i Europeiska unionens politik för de mänskliga rättigheterna. Efter att Europeiska kommissionen antagit förslaget om inrättandet av Europeiska byrån för de grundläggande rättigheterna kommer rådet att låta en arbetsgrupp granska förslaget.

När det gäller skyddet av minoriteter vill jag påminna den ärade ledamoten om att lagar redan antagits i ett försök att angripa diskriminering på grund av religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder och sexuell läggning. Europeiska unionen skall lägga fram en lägesrapport 2006 om genomförandet av direktiven 2000/43/EG och 2000/78/EG i nationell lag. Vidare noterar rådet Europeiska kommissionens meddelande av den 1 juni 2005 om icke-diskriminering och likabehandling av alla, en ramstrategi, där kommissionen förslår att en rådgivande grupp inrättas på hög nivå för frågan om integrering av mindre gynnade etniska minoriteter i samhället och på arbetsmarknaden.

Under Förenade kungarikets ordförandeskap kommer såväl rådet som Europaparlamentet att behandla Europeiska kommissionens förslag om ett beslut om Europiska året för lika möjligheter för alla – dvs. 2007 – baserat på fyra huvudteman: rättigheter – ökad medvetenhet om rätten till lika behandling och icke-diskriminering, representation – för att skapa debatt om olika sätt att öka underrepresenterade gruppers deltagande i samhället, erkännande – lovordande av och stöd till mångfald samt respekt och tolerans, för att främja ett mer sammanhållet samhälle. Den föreslagna budgeten är totalt 13,6 miljoner euro, vilket skulle täcka både förberedande åtgärder under 2006 och de aktiviteter som planeras för själva Europeiska året 2007.

  Claude Moraes (PSE). – (EN) Jag hoppas att det inte var den skotska dialekten som bröt igenom. Rådsordföranden är ytterst exakt. Utan någon som helst ironi vill jag välkomna honom till ämbetet – så som vi har hört två andra ledamöter göra – och tacka honom för det mycket positiva svaret.

Jag vill påminna rådsordföranden om att Förenade kungariket har infört samtliga direktiv som han nämnde. Vi har ett försprång här. Många medlemsstater har ännu inte genomfört antidiskrimineringslagstiftningen.

Får jag lov att fråga: Är ni överens med mig om att Europeiska byrån för de grundläggande rättigheterna, som har brett stöd i kammaren, är något som skulle kunna utvecklas starkt under ert överinseende och att vi bör be de medlemsstater som ännu inte har infört antidiskrimineringslagstiftningen att göra detta så snart som möjligt?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Jag är glad att den ärade ledamoten ställde denna fråga. Jag har all respekt för det uttryckta önskemålet att jag skall prata något långsammare. Jag hoppas att det var en reaktion på hastigheten och inte på min dialekt. Jag kan försäkra er att om jag verkade jäktad i mina inledande svar, var det enbart på grund av att jag ville att vi skulle hinna med så många frågor som möjligt under den begränsade tid som vi i dag har till förfogande under frågestunden.

Jag är också glad över att den ärade ledamoten hänvisar till det arbete som Förenade kungarikets regering utför på detta område. Själv vill jag inte gärna som ordförande skryta i detta avseende, men jag noterar de kommentarer han gjorde. Jag är tacksam för hans varma välkomnande av mig som talare i dag.

Förenade kungariket, liksom ordförandeskapet, välkomnar kommissionens förslag om inrättandet av en byrå för de grundläggande rättigheterna. Vi är för en effektiv, oberoende byrå för grundläggande rättigheter, med ett väldefinierat uppdrag som inte dubblerar någon befintlig byrås. Jag och mina kolleger i Europeiska rådet diskuterade detta i förmiddags, på andra sidan floden.

Vi anser att byrån bör prioritera sådana områden som rasism och främlingskap och bygga vidare på det arbete som redan utförts av Europeiska centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet. Vi kommer att arbeta tillsammans med övriga medlemsstater för att utarbeta de närmare detaljerna under vårt ordförandeskap.

  Philip Bushill-Matthews (PPE-DE). – (EN) Utan att på något vis vilja förminska den mycket allvarliga fråga som min gode vän och kollega Claude Moraes ställde, noterar jag att ni välkomnar just denna byrå. Jag undrade vad er åsikt är om hur många byråer vi bör ha och om ni är överens med mig om att EU generellt behöver färre byråer och mer handling.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Jag vill inte bryta det samförstånd som har etablerats i kammaren när jag besvarar den ärade ledamotens fråga, men jag har aldrig sett någon motsättning mellan att inrätta en nödvändig byrå som utför viktigt arbete och att Europeiska unionen handlar. Kanske detta helt enkelt är något som vi är oeniga om.

  Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Herr minister! Välkommen till er debut i Europaparlamentet. När det gäller frågan om Europeiska byrån för de grundläggande rättigheterna har jag starka betänkligheter om risken för dubblering av det utmärkta arbete som redan utförs i vårt eget parlaments utskott för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och av Europarådet och FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna.

Hur kan ni garantera att det inte kommer att bli någon dubblering och således inget bortslösande av EU-skattebetalarnas pengar?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Jag är verkligen medveten om de problem som den ärade ledamoten har tagit upp. De diskuterades faktiskt ingående i förmiddags i Europeiska rådet, som har uttryckt liknande oro över hur dubblering skall kunna undvikas. Det som ibland sägs om synergier och komplementaritet bör inte få dölja den viktiga fråga ledamoten tog upp om vikten att vara ytterst grannlaga när det gäller den roll Europeiska byrån för de grundläggande rättigheterna skall spela.

Jag anser att ordförandeskapet måste vara klar över att det behövs åtgärder för att garantera att Europeiska byrån för de grundläggande rättigheterna undviker dubblering, precis som ledamoten föreslog. Ordförandeskapet har nära samarbetat med Europarådet, som stöder inrättandet av Europeiska byrån för de grundläggande rättigheterna. Vi anser att det i styrelsen för Europeiska byrån för de grundläggande rättigheterna skulle kunna ingå företrädare för Europarådet och en observatör från det föreslagna europeiska jämställdhetsinstitutet just för att undvika den dubblering som togs upp i frågan. Detta är en angelägenhet som vi måste fortsätta att noga bevaka. Av denna anledning är jag glad över att han tog upp frågan. Detta är inte något som slutligen kan avgöras i dag, men som förtjänar fortsatt och noggrann eftertanke under kommande veckor och månader.

  Talmannen.

Fråga nr 8 från Robert Evans (H-0467/05)

Angående: Bankavgifter

Känner rådet till att vissa banker inom EU tar ut orimligt höga avgifter för överföringar av pengar? Till exempel debiterades en av mina väljare nyligen närmare 1 000 euro för en överföring från en bank i Spanien till Storbritannien. Är rådet villigt att reglera de avgifter som europeiska bankkunder kan debiteras när de för över pengar inom den inre marknaden?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Rådet hänvisar till sitt svar på den skriftliga frågan E-0229/02. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2560/2001 av den 19 december 2001 om gränsöverskridande betalningar i euro har tillämpats sedan den 1 juli 2002 på elektroniska betalningstransaktioner, kontantuttag och kortbetalningar, och sedan den 1 juli 2003 på gränsöverskridande kreditöverföringar. I förordningen föreskrivs att de avgifter som finansinstitut tar ut för gränsöverskridande transaktioner mellan medlemsstaterna och euroområdet skall anpassas till de avgifter som tas ut för motsvarande transaktioner inom den berörda medlemsstaten. Övriga medlemsstater kan tillämpa förordningen på gränsöverskridande transaktioner i sina egna valutor.

Här bör vi komma ihåg att kommissionen har ensamrätt att ta initiativ inom området för den gemenskapsförordning som den ärade ledamoten hänvisar till. Om kommissionen skulle bestämma sig för att lägga fram ett förslag om saken skulle givetvis rådet ta förslaget under övervägande.

  Robert Evans (PSE). – (EN) Tack så mycket för det svaret. Precis som ni känner jag mycket väl till det avgörande som fälldes av 2001 års råd, som ni så utförligt hänvisade till.

Om vi emellertid lägger den frågan åt sidan, så undrar jag: Anser ni själv att det är ett problem att internationella banker gör stora vinster på det som numera är en knapptryckning på datorn av människor som överför pengar inom den inre marknaden?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Man skulle med rätta kunna säga att på grund av de internationella kapitalmarknadernas natur är detta inte det enda fallet då stora vinster kan göras genom att trycka på en knapp på datorns tangentbord. Vi har förvisso en del erfarenhet av det i Förenade kungariket, även om – vilket jag är glad att konstatera –det var innan min regering tillträdde.

Den ärade ledamoten tar dock upp en viktig fråga, och om han önskar fortsätta att korrespondera med mig skall jag verkligen se till att dessa uppgifter förs vidare till lämpliga personer.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Jag vill fästa er uppmärksamhet på en väljare som just skickat mig ett e-brev om hårresande FIFA-avgifter för biljetter till världsmästerskapet 2006. Det kanske kan intressera er med tanke på olympiaden i London. Förutom biljettpriset blev han debiterad 24 euro för att han använde sitt MasterCard. Biljetterna kostade honom endast 149 euro. Är det inte dags att, som min kollega sade, undersöka varför så mycket pengar kan förtjänas av dem som gör så lite?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Den ärade ledamoten tar upp en mycket viktig sak på en av sina väljares vägnar. Som skotte måste jag säga att jag befarar att frågan om biljetter till världsmästerskapet endast är av akademiskt intresse för mig, men jag är övertygad om att den är av större betydelse för många andra ledamöter i kammaren än för oss i Skottland.

Som jag dock redan har gjort klart i samband med den ursprungligen ställda frågan bör vi erinra oss kommissionens ensamrätt att ta initiativ inom området för gemenskapsförordningen och att jag därför anser att om det finns särskilda problem i samband med den aktuella kreditkortstransaktionen är det lämpligt att saken också tas upp med kommissionen.

  Talmannen. Eftersom de behandlar samma ämne kommer frågorna 9, 10 och 11 att tas upp tillsammans.

Fråga nr 9 från Paulo Casaca (H-0470/05)

Angående: Uppmaning till våld i Libanon genom europeiska statliga medier

Efter det välgrundade hoppet om en demokratisk framtid i Libanon har de senaste nyheterna skapat viss pessimism. Detta gäller inte minst mordet på journalister och det låga valdeltagandet – i synnerhet från religiösa minoriteters sida – i områden som kontrolleras av den proiranska milisen Hizbollah.

För att sprida sitt hat- och våldsbudskap har denna terroristgrupp i första hand sänt ut sina program via medieföretaget Hispasat som delvis ägs av åtminstone en av unionens medlemsstater.

Anser inte rådet att detta strider mot direktivet om television utan gränser, särskilt artikel 22 i detta, samt mot slutsatserna från rådets möte (utbildning, ungdomsfrågor och kultur) den 23–24 maj 2005?

När kan rådet ge garantier för att libaneserna upphör att vara måltavlor för terroristers upprop i europeiska statliga medier?

Fråga nr 10 från Charles Tannock (H-0554/05)

Angående: TV-kanalen al-Manars sändningar och de fortsatta brotten mot EU-direktiv

Trots att samtliga audiovisuella tillsynsmyndigheter har bekräftat att innehållet i program som utsänds av al-Manar kränker direktivet om television utan gränser fortsätter al-Manar att sändas i unionen och från unionen till andra delar av världen. Det spanska (delvis statligt ägda) bolaget Hispasat och franska Eutelsat fortsätter att ge al-Manar sändningsutrymme.

Trots att Hispasat är medvetet om det hatiska innehållet i al-Manar är det förvånande att bolaget ännu inte har vidtagit några konkreta åtgärder för att ställa in sådana vidriga sändningar. I Frankrike har Eutelsat beordrats av regeringen att lyfta ut al-Manar ur sitt programutbud och bolaget har följt denna order.

Det saudiarabiska Arabsat och det egyptiska Nilesat fortsätter att sända al-Manar direkt till europeiska tittare i nästan hela Europa och uppmanar unga människor att genomföra självmordsbombningar.

Kommer rådet att diskutera denna fråga med de spanska, franska, saudiska och egyptiska regeringarna för att garantera att denna situation stoppas omedelbart?

Hur kan EU vidmakthålla att det tar sitt ansvar för kampen mot terrorismen på allvar när TV-kanaler som al-Manar obehindrat får fortsätta sitt främjande av terrorism via medierna trots att situationen har varit känd under lång tid?

Fråga nr 11 från Frédérique Ries (H-0561/05)

Angående: TV-kanalen Al-Manar

I mars 2005 kallade kommissionen den europeiska plattformen för tillsynsmyndigheter (EPRA) till ett möte. På mötet upprepade kommissionen på nytt att artikel 22.a i Television utan gränser-direktivet uttryckligen förbjuder sändningar som uppviglar till hat grundat på ras, sex, religion eller nationalitet. Vid mötet kom man också överens om att dessa bestämmelser även skall tillämpas på tredjeländers sändare som använder en frekvens, satellitöverföring eller en upplänk till en satellit som hör till en medlemsstat.

TV-kanalen Al Manar uppviglar till hat, våld och självmordsbombningar, sprider antisemitiskt material och respekterar inte grundläggande rättigheter. Al-Manar utnyttjar Hispasats (som delvis ägs av den spanska regeringen) satellittjänster och kapacitet samt Globecast som är ett dotterbolag till France Telecom. Från kontoret i Beirut sänds al-Manar också till Arabsat (www.arabsat.com) och Nilesat (www.nilesat.com.eg) som täcker stora delar av Europa.

Vad gör rådet för att stoppa denna form av terroristpropaganda som når Europa och andra områden av världen? Har de saudiska och egyptiska myndigheterna varnats och ombetts vidta åtgärder och spela en ansvarsfull roll i vår gemensamma kamp mot terrorismen?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Fru talman! Jag tar gärna frågorna 9, 10 och 11 tillsammans.

Som de ärade ledamöterna vet är rådet engagerat i bekämpandet av uppvigling till hat i televisions- och radiosändningar. I artikel 22 a i direktivet om television utan gränser föreskrivs att medlemsstaterna skall se till att sändningar inte innehåller uppvigling till hat grundat på ras, sex, religion eller nationalitet. Direktivet gäller dock inte sändningar som enbart är avsedda för mottagning i tredjeland, och inte heller radio- och TV-företag utanför någon medlemsstats jurisdiktion.

Efter de framgångsrika åtgärder som franska, nederländska och spanska myndigheter vidtagit med stöd av direktivet, sänder inte längre Al-Manar via något satellitföretag i EU, och direktivet om television utan gränser är därför inte längre tillämpligt på Al-Manar.

Rådet diskuterade frågan om uppvigling till hat i sändningar från länder utanför Europeiska unionen vid sitt möte den 23 maj 2005 och granskade det arbete som inletts för att lösa de problem som uppkommer genom satellitsändning av icke-EU-kanaler i Europeiska unionen. Detta följde efter ett möte med ordförandena för nationella radio- och TV-tillsynsmyndigheter den 17 mars 2005, vilka kom överens om att förstärka samarbetet mellan tillsynsmyndigheterna och identifiera konkreta åtgärder för att förstärka samarbetet, särskilt utbyte av information om vilka kanaler som har tillstånd i medlemsstaterna, och utseendet av en kontaktperson inom varje nationell myndighet. I rådet noterade delegationerna de åtgärder och förslag som diskuterades för att bekämpa uppvigling till hat i radio- och TV-sändningar. De anser att medlen för ett mer effektivt bekämpande av sändningar av sådant material bör övervägas i samband med översynen av direktivet om television utan gränser, och då särskilt behovet av att anpassa detta instrument till den senaste tekniska utvecklingen.

  Paulo Casaca (PSE). – (PT) Fru talman! Jag vill tacka det brittiska ordförandeskapet för ett bestämt och välavvägt svar. Jag vill också, herr rådsordförande, önska er lycka till med de europeiska utmaningar som ni står inför. Det grundläggande problemet med denna fråga är emellertid förbindelserna mellan EU-institutionerna och institutioner i tredjeländer som aktivt främjar terrorism.

I dag läste jag till och med en artikel om att det pågår en aktiv kampanj i Iran för att sporra människor att begå självmordsattacker i Israel och Irak.

Jag vill gärna höra vad ordförandeskapet har att säga om detta.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Jag är tacksam för den ärade ledamotens vänliga ord och välgångsönskningar vid starten av vårt ordförandeskap. Som jag försökt att visa i mitt inledande svar fördömer vi helhjärtat handlingar som uppviglar till terrorism och våldshandlingar av det slag som ledamoten beskriver, och jag hoppas att jag i mina tidigare kommentarer visade hur allvarligt vi ser på detta problem.

  Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Jag vill tacka för ert genomtänkta svar och också för att den brittiska regeringen till sist överväger att förbjuda vad som oegentligt kallas Hizbollahs civila gren, trots att det inte finns någon skillnad mellan den civila och den militära grenen.

I dag var en stor dag för London, den stad som jag företräder, eftersom vi vann budgivningen om olympiska spelen 2012. Ett av budskapen från premiärministern i Singapore var att olympiaden kommer att användas som instrument för fred och vänskap mellan nationerna, som ett medel att bekämpa hat av detta slag mellan folkgrupper.

Vad mer kan göras för att hindra företag som är registrerade i en EU-medlemsstat att ge reklamintäkter till televisionsföretag som Al-Manar? Och vidare, vilka påtryckningar kan vi göra genom rådet på regeringarna i Egypten och Saudiarabien för att få dem att stoppa sändningarna till arabiskspråkiga grupper som är bosatta i EU:s medlemsstater och som lyssnar på hatfyllda sändningar av detta slag?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) För det första vill jag säga att jag inte instämmer med beskrivningen av den brittiska regeringens ståndpunkt i fråga om Hizbollah, men att detta inte är rätt plats eller tillfälle att gå in på dessa frågor, som är av mer direkt relevans för de nationella myndigheterna i Förenade kungariket än för vår roll som ordförandeland.

Jag är dock glad över den ärade ledamotens entusiasm över att hans hemstad tagit hem de olympiska spelen, och låt mig försäkra honom om att det finns gott om möjligheter att i bilaterala sammanhang och i kontakterna mellan Europeiska unionen och länder utanför Europeiska unionen ta upp just den typ av farhågor som han talat om i eftermiddag.

  Frédérique Ries (ALDE). – (FR) Fru talman! Jag vill tacka och gratulera de spanska myndigheterna, som i sin tur just har förbjudit TV-kanalen Al-Manar, som vi diskuterar här, att sända via satelliten Hispasat. Nu vill jag dock ställa två specifika frågor till Douglas Alexander, eftersom våra upplysningar om den senaste utvecklingen tycks skilja sig åt, vilket även gäller våra tolkningar av vissa artiklar i direktivet om television utan gränser. Frankrike har alltså beordrat Eutelsat att sluta sända signalen. Mycket bra. Hur är det med Globesat, som är ett dotterbolag till France Télécom, och som inte, såvitt jag vet, har slutat vidarebefordra signalen till andra satelliter, som i sin tur sänder denna signal utanför Europeiska unionens gränser? Ni svarade ganska svävande om avsikterna med den egyptiska satelliten Nilesat och den saudiarabiska satelliten Arabsat, som enligt min tolkning av artikel 2.4 faktiskt omfattas av bestämmelserna i direktivet om television utan gränser. Som ni vet har vi ingått ett associeringsavtal med Egypten, så kommer denna fråga att tas upp? Har den redan tagits upp? Vi har ett rådsmöte den 13 december: har ni för avsikt att diskutera det då? Dessa frågor är exakta.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Jag vill bara påpeka ett par saker.

För det första är jag inte medveten om de skillnader som den ärade ledamoten talar om, men om det finns frågor där vi inte är ense är jag glad om jag får närmare besked om detta.

Den andra kommentar som jag vill göra är helt enkelt att gemenskapslagen inte är tillämplig på sändningar som är avsedda enbart för mottagning i tredjeland, och detta är också en faktor i våra diskussioner.

  Ryszard Czarnecki (NI). – (PL) Fru talman, herr Alexander! Spanien löste i själva verket detta problem så sent som i förra veckan, men Frankrike har tyvärr inte följt Spaniens exempel ännu. Frédérique Ries har absolut rätt i detta avseende. Detta leder oundvikligen till frågan om huruvida det kanske skulle vara lämpligt att utöva vissa påtryckningar på de franska myndigheterna, och framför allt på Saudiarabiens och Egyptens myndigheter, vilket Charles Tannock rätteligen påpekade alldeles nyss. Enligt min mening är detta också en uppgift för rådet, en uppgift som kräver ett visst mått av diplomati.

Herr Alexander! Jag önskar er all framgång i ert arbete som ordförande för rådet. Med tanke på att Skottland inte kommer att spela i VM bör Bertie Vogts förmodligen sparkas från sitt arbete som tränare.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Den ärade ledamoten fäster stor vikt vid diplomatiska diskussioner om dessa frågor. Detta är uppenbart en fråga som inte bara gäller radio- och TV-sändningar utan också om att gå till botten med dessa organisationer och individer som försöker ingjuta hat och sprida oenighet, medan vi står för större förståelse och försoning mellan storartade religioner och storartade folkgrupper. Därför instämmer jag i vikten av att diplomatiska framställningar görs.

I fråga om den andra punkten tror jag att det stämmer att Bertie Vogts redan har lämnat sitt uppdrag som tränare för det skotska fotbollslaget, men så tyckte jag att det inte var särskilt communautaire av mig att påpeka att vi har valt en annan skotte för uppdraget, av allt att döma utan större resultat än så länge!

  Talmannen. Eftersom frågeställaren är frånvarande utgår fråga nr 12.

Fråga nr 13 från James Hugh Allister (H-0473/05)

Angående: Europeiska avdelningen för yttre åtgärder

Hur kommer förslagen om en europeisk avdelning för yttre åtgärder att påverkas av misslyckandet i ratificeringsprocessen av den föreslagna EU-konstitutionen? Med tanke på att konstitutionen – och därmed den förväntande grunden för denna avdelning – fallit, vilka åtgärder ämnar rådet vidta för att återkalla de steg som i förväg tagits för att upprätta den europeiska avdelningen för yttre åtgärder?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Efter stats- och regeringschefernas uttalande den 17 juni om ratificeringen av konstitutionsfördraget har rådet inte beslutat om några fortsatta åtgärder för att förbereda införandet av en europeisk avdelning för yttre åtgärder.

  James Hugh Allister (NI). – (EN) Eftersom avdelningen för yttre åtgärder skulle bistå unionens utrikesminister, eftersom unionens utrikesminister endast kan finnas i enlighet med konstitutionen och eftersom rätten att handla på EU:s vägnar endast uppkommer till följd av att EU själv är en enda juridisk person, följer det då inte att dess behörighet rättsligt sett härrör från konstitutionen? Eftersom ett avbrott har gjorts för eftertanke i fråga om konstitutionen, bör inte detsamma gälla för avdelningen för yttre åtgärder, om det nu är ett verkligt avbrott och inte ett kosmetiskt? Om åtgärderna för genomförandet fortsätter, trotsar då inte rådet allmänhetens avvisande av konstitutionen och alla dess manifestationer?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Uppenbart är framtiden för förberedelsearbetet för europeiska avdelningen för yttre åtgärder beroende av konstitutionsfördragets framtid. Den ärade ledamoten har helt rätt i sitt påpekande att det nu råder paus för eftertanke efter de beslut som Europeiska rådet fattade i Bryssel för ett par veckor sedan. Det rådrum – som nu bestämts av Europeiska rådet – kommer att vara under några månader.

Låt oss först av allt göra klart att förberedelsearbetet hittills har bestått i diskussioner mellan medlemsstaterna, rådets sekretariat och kommissionen, på uppdrag av stats- och regeringscheferna i oktober 2004. Det är riktigt att det luxemburgska ordförandeskapet vidtog förberedelser på uppdrag av regeringskonferensen och faktiskt också av Europeiska rådet i december. I detta arbete har dock ratificeringsprocessen inte föregripits: arbetet har bestått i diskussioner och utbyte av idéer i Bryssel. Som jag sade i mitt inledande svar har inga formella beslut fattats.

  Richard Corbett (PSE). – (EN) Accepterar ordförandeskapet att saker som redan är helt möjliga och lagliga enligt gällande fördrag i vissa fall blir obligatoriska genom konstitutionen? Exempelvis att rådet genom att ändra sin arbetsordning kan besluta att dess möten skall vara offentliga när det behandlar lagstiftningsfrågor. Nationella parlament skulle kunna bli mer involverade med tidig information, och vissa aspekter av avdelningen för yttre åtgärder kan exempelvis undersökas i vederbörlig ordning.

Jag konstaterar att James Hugh Allister föredrar att inte gå hela vägen. Förmodligen är han en god federalist och vill att unionens yttre representation skall ligga kvar under kommissionen och inte under Javier Solana.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Jag vill inte tränga mig på i de privata diskussionerna mellan de ärade ledamöterna om vem som är federalist eller inte.

Låt mig bara säga att det i Förenade kungariket är känt att jag sagt att ett av de uppenbara områden där det finns utrymme för framsteg i fråga om större öppenhet inom Europeiska unionen är Europeiska rådets möjlighet att sammanträda offentligt när det stiftar lag. För mig är detta sunt förnuft.

Vi behöver dock också betänka att det beslut som Europeiska rådet fattade i Bryssel för två veckor sedan gällde en tids eftertanke. Det är därför nödvändigt att tänka igenom de prioriteringar som vi skall utarbeta under det kommande året. Det kommer att finnas gott om utrymme både för ledamöterna av parlamentet och också för Europeiska unionens ledare, folk och allmänhet att delta i dessa diskussioner under rådrummet. Den första prioriteten måste vara att diskutera rådrummet snarare än att direkt gå vidare mot förändringar – oavsett om dessa är stora eller små – i fråga om Europeiska rådets handlingar eller vissa av de frågor som förutskickas i konstitutionsfördraget.

  Talmannen.

Fråga nr 14 från Willy Meyer Pleite (H-0478/05)

Angående: Fullföljande av internationella åtaganden med koppling till terroristhandlingar

Luís Posada Carriles, venezolansk medborgare av kubanskt ursprung, eftersöks av sitt lands regering för sitt deltagande i det terroristattentat som den 6 oktober 1976, över Barbados luftrum, riktades mot ett plan tillhörande Cubana de Aviación som flög från Caracas mot Havanna. I attentatet omkom 73 personer. För närvarande är Carriles anhållen i Förenta staterna, och Venezuela, det land där attentatet utfördes, har begärt att få honom utlämnad till följd av hans misstänkta inblandning i attentatet.

Vid sitt extramöte den 21 september 2001 förklarade Europeiska rådet att terrorismen är en verklig utmaning för världen och för Europa och att kampen mot terrorismen kommer att vara ett prioriterat mål för unionen, med utgångspunkt i respekten för internationell rätt och internationella avtal.

Ett av dessa avtal är konventionen för bekämpande av brott mot den civila luftfartens säkerhet, undertecknad i Montreal den 23 september 1971. På grundval av denna konvention och det bilaterala avtal om utlämning som Venezuela ingått med Förenta staterna, begär Venezuela att det amerikanska rättsväsendet skall lämna ut denne medborgare.

Vad anser rådet om att Förenta staterna ännu inte har utlämnat den misstänkte terroristen Luís Posada Carriles?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Rådet betraktar fallet Luis Posada Carriles som en bilateral fråga mellan Venezuela och Förenta staterna. Rådet vill dessutom påminna den ärade ledamoten om att frågan om Posadas förvisning fortfarande är under rättslig behandling och att Förenta staternas myndigheter inte formellt har avvisat en formell begäran från Venezuela om utlämning.

Utan att förekomma utgången av den rättsliga prövningen av Posadafallet bör det dock noteras att Europeiska unionen fördömer terroristhandlingar oavsett vilket mål eller vilken motivering de har. I Europeiska rådets uttalande om bekämpning av terrorism av den 25 mars 2004 förband sig unionen och dess medlemsstater att göra allt vad som står i deras makt för att bekämpa alla former av terrorism i enlighet med unionens grundprinciper, bestämmelserna i Förenta nationernas stadga och de förpliktelser som föreskrivs i resolution 1373 från Förenta nationernas säkerhetsråd.

I detta sammanhang erinrar rådet om att alla EU:s medlemsstater är parter i Montrealkonventionen för bekämpande av brott mot den civila luftfartens säkerhet, enligt vilken det är ett brott att äventyra säkerheten ombord på flygplan under flygning och som ålägger stater som har fängslat en person som bryter mot bestämmelserna att utvisa eller ställa personen inför rätta.

  Willy Meyer Pleite (GUE/NGL). – (ES) Herr minister! Denna fråga ger upphov till stor social oro, vilket beror på att Venezuela och Förenta staterna, trots att detta är ett bilateralt problem mellan dessa länder, inte får ge intryck av att de ger en fristad åt eller skyddar personer som är anklagade för terroristbrott. Detta gäller även fall där personer har kopplingar till underrättelsetjänster, t.ex. Luis Posada Carriles, som i själva verket stod på CIA:s avlöningslista.

Jag välkomnar ert svar i viss mån, eftersom ni säger att det är absolut nödvändigt att se till att fasansfulla terroristbrott som detta inte förblir ostraffade.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Med all respekt för frågeställaren skulle det vara oklokt att delta i en allmän diskussion av detta fall med hänsyn till att det för närvarande är under rättslig prövning. Jag har noterat vad frågeställaren hade att säga, men med hänsyn till att ärendet är under rättslig prövning är det jag har sagt en fullständig redogörelse för rådets ståndpunkt.

  Talmannen.

Fråga nr 15 från Bill Newton Dunn (H-0482/05)

Angående: Gemensamma utredningsgrupper

I samband med den senaste frågestunden kunde rådet inte ge mig något tillfredsställande svar på min fråga (H-0377/05)⁽¹⁾ men lovade öppet att ge mig ett skriftligt svar. Hur lång tid kommer det att ta innan jag kan förväntas få ett svar?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Efter det svar som rådets företrädare gav på fråga H-0377/05 under frågestunden med rådet vid Europaparlamentets senaste sammanträde i Strasbourg den 8 juni 2005, ställde den ärade ledamoten en följdfråga om läget för genomförandet av rådets rambeslut nr 2002/465/RIF av den 13 juni 2002 om gemensamma undersökningsgrupper.

I sitt svar på fråga H-0377/05 sade rådets företrädare att 21 medlemsstater hade informerat rådets generalsekretariat om att de hade genomfört rambeslutet, i två medlemsstater hade lagförslag om genomförandet av beslutet lagts fram, eller skulle snart läggas fram, för parlamentet, och en medlemsstat hade meddelat att det delvis genomfört beslutet.

Syftet med den följdfråga som den ärade ledamoten ställde var att få reda på läget i den 25:e medlemsstaten. På grundval av den erhållna informationen kan rådet informera er om att den 25:e medlemsstaten – nämligen Italien – har informerat rådets generalsekretariat om att bestämmelserna i rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om gemensamma undersökningsgrupper och konventionen om ömsesidig rättslig hjälp av den 29 maj 2000 ingår i lagförslag C2372, som den italienska regeringen lade fram den 20 februari 2002 och som för närvarande granskas i den italienska deputerandekammarens gemensamma utskott 2 – för rättsliga frågor – och 3 – för utrikesfrågor. För närvarande kan ingen uppskattning göras av hur lång tid det kommer att ta för det italienska parlamentet att godkänna propositionen.

  Bill Newton Dunn (ALDE). – (EN) Tack, herr rådsordförande! Jag tror inte att jag någonsin tidigare fått ett så fullständigt svar på en fråga. Jag är mycket tacksam för det. Jag måste också säga att jag aldrig förr sett rådets bänkar så välbesatta. Jag tror att det är första gången som det är fler personer på rådets bänkar än i hela övriga parlamentet tillsammans. Vilken imponerande start ni gör.

Min följdfråga är följande: Det är inget fel i att rådsordföranden säger att han inte vet svaret på frågan, så som han gjorde i sin tidigare roll för en månad sedan, och lovar att skriva till oss. Men säger han nu att ett löfte att skriva till oss efter frågestunden inte kommer att leda till ett svar och att vi måste ställa en följdfråga för att få svaret? Eller, om han inte vet svaret, kommer han i framtiden att göra vad han sade i sitt tidigare liv och skriva till oss så som han lovade?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Jag är tacksam för era gratulationer till ordförandelandet för våra välbesatta bänkar, men jag fruktar att jag redan vid mitt första framträdande inför parlamentet lärde mig att vad man saknar i kvantitet mer än väl kompenseras av kvalitet när det gäller de frågor som ni ställde.

I fråga om just den punkt som den ärade ledamoten tog upp i samband med skrivelserna från ordförandeskapet är detta en fråga som jag kommer att undersöka. Men det kommer jag att göra med hänsyn till att vi i det svar jag har gett har bemödat oss att ge ett så utförligt svar som möjligt på den fråga som den ärade ledamoten ställde.

  Talmannen.

Fråga nr 16 från David Martin (H-0484/05)

Angående: Slutsatserna från G8 och konsekvenserna för EU:s institutioner

Med tanke på veckans G8-toppmöte i Skottland, hur ämnar rådet diskutera slutsatserna från detta möte samt eventuella framtida åtgärder som EU:s institutioner måste vidta som ett resultat av dessa?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) G8-toppmötet i Gleneagles i Skottland den här veckan kommer att inriktas på två huvudfrågor: Afrika och klimatförändring.

Afrika, eftersom 18 av världens fattigaste länder finns på den kontinenten. För närvarande kan det inte inom utsatt tid uppfylla något av FN:s millenniemål för utveckling som först uppställdes vid millennietoppmötet 2000. Kontinenten behöver en stegvis förändring av utveckling, ekonomi, hälsovård, styre och förmåga att bedriva handel på globala marknader samt program för att hantera dödliga sjukdomar och bygga upp afrikansk fredsbevarande kapacitet.

Klimatförändring är vår nästa prioritet eftersom det är uppenbart att världen håller på att värmas upp. En stor och oåterkallelig förändring av vårt klimat är ett verkligt hot, och den absolut viktigaste fråga som vi måste ta itu med på lång sikt. För att kunna tackla problemet behöver vi en global strategi. Toppmötet är ett tillfälle att föra debatten vidare på högsta politiska nivå och bidra till att utforma en gemensam vision.

Europeiska unionen har en ledande roll i båda frågorna och har redan enats om politiken för dem. G8-överenskommelsen är inte bindande för Europeiska unionen utan kan tjäna som katalysator för fortsatta diskussioner inom Europeiska unionens organisationer.

Resultatet av G8-toppmötet kan leda till diskussion inom berörda rådskonstellationer. Exempelvis kommer Ekofinrådet den 12 juli att diskutera utvecklingsfinansiering. Alla politik- och laginitiativ på Europeiska unionens nivå kommer givetvis att följa vanliga EU-förfaranden för diskussion, enighet och antagande i förekommande fall.

  David Martin (PSE). – (EN) Innan jag kommer till sakfrågan vill jag gratulera rådsordföranden, inte bara för kvaliteten på hans svar utan även för skyndsamheten. Han kanske är intresserad av att höra att jag talade inför en grupp skotska besökare strax innan jag kom tillbaka hit för frågestunden. De frågade mig om G8, och jag talade om för dem att jag hade ställt en fråga – nr 16 – men att det inte fanns någon chans att vi skulle nå fram till den, och därför är jag mycket nöjd med att vi faktiskt gjorde det.

Han har helt rätt när han säger att G8 inte binder Europeiska unionens institutioner, men det skulle vara dåraktigt av EU-institutionerna att inte reagera på resultatet av G8-diskussionerna. Rådsordföranden har redan delvis besvarat denna fråga, men jag undrar om han vill gå vidare och överväga att be både kommissionen och rådssekretariatet att systematiskt gå igenom G8-slutsatserna för att se vilka uppföljningsåtgärder som krävs av EU-institutionerna.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Det är ett lyckligt sammanträffande att Förenade kungariket både är ordförandeland för Europeiska unionen under andra halvåret och ordförande för G8. Jag anser att det ger möjlighet att utveckla effektiva synergier mellan Europeiska unionens arbete och motsvarande inom G8.

Det belägg jag kan anföra till stöd för detta påstående är redan uppenbart. Om man betänker det verkligt historiska beslut som Europeiska rådets utvecklingsministrar fattade förra månaden om att i praktiken dubblera nivån på biståndet från Europeiska unionens medlemsstater fram till 2010, från omkring 40 miljarder US-dollar till 80 miljarder US-dollar, har detta redan satt en mycket viktig referenspunkt för G8-länderna, när dessa samlas i Skottland nästa vecka.

Europeiska unionen förtjänar översvallande lovord och beröm för sitt långvariga engagemang för Afrikas utveckling. Med parlamentets tillåtelse skulle jag vilja drista mig att påstå att Förenade kungariket förtjänar beröm i detta fall för att ha bestämt sig för att sätta Afrikafrågan överst på den internationella dagordningen för denna veckas G8-möte.

Jag vill dock säga att diskussionen inte kommer att avslutas med slutsatserna från G8-toppmötet denna vecka. Under loppet av vårt ordförandeskap för Europeiska unionen de närmaste sex månaderna kommer, givetvis, denna veckas G8-toppmöte att äga rum i Gleneagles. Därefter kommer toppmötet om granskning av millenniemålen att hållas i New York i september följt av nästa viktiga ministermöte i Dohautvecklingsrundan i Hongkong i december.

Vart och ett av dessa möten utgör en viktig anhalt på vägen mot att hjälpa många av världens fattigaste länder och folk i Afrika. Om ni behöver ytterligare illustration av det avgörande bidrag som Europeiska unionens institutioner kan ge till den utvecklingen behöver ni inte gå längre än till de beslut som kommer att fattas i Hongkong i december, där jag personligen hoppas att Europeiska unionens kommissionsledamot för handelsfrågor kommer att kunna föra fram en agenda som gynnar tillväxt i Europa och världens fattiga.

  Gay Mitchell (PPE-DE). – (EN) Kan jag först få säga till ministern att jag blivit mycket imponerad av hur den brittiska regeringens hanterat denna fråga och att jag gratulerar er. Jag vill inte förminska detta genom att säga att det inte går ihop när Tony Blair påstår att han lyssnar till folket i fråga om konstitutionsfördraget. Folket talar inte om konstitutionsfördraget. Vi talar om konstitutionsfördraget. De talar om utvecklingsländerna. Fortsätt att driva den agendan. Ni har visat stort ledarskap i den frågan. Tappa inte den bollen. Efter G8, efter ert ordförandeskap här, är vi i stort behov av det ledarskapet.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Jag är tacksam för den ärade ledamotens hjärtliga ord till stöd för det ledarskap som Storbritannien har erbjudit både inom G8 och inom Europiska rådets möten om denna viktiga fråga.

Vi är definitivt överens om att Europeiska unionens folk är starkt engagerade i utvecklingsfrågan. Jag deltog i den kampanj som ägde rum i Edinburgh, i mitt hemland Skottland, under veckoslutet. Om ni som jag hade kunnat se över 200 000 personer samlade i den staden, hade ni inte hyst något som helst tvivel om den omfattning i vilken Europeiska unionen och Förenade kungarikets regering handlar med fullt stöd av människor över hela Europa för att försöka uppnå millennieutvecklingsmålen.

Det måste dock erkännas att trots allmänhetens stöd för de åtgärder vi har vidtagit, och som jag hoppas för ytterligare steg som vi kan komma att ta denna vecka i Gleneagles, är det oerhörda problem vi står inför. Om vi tar t.ex. millennieutvecklingsmålen, och i synnerhet ambitionerna för Afrika söder om Sahara, är den tidsfrist som världens ledare 2000 fastställde för uppnående av millennieutvecklingsmålen 15 år. Med nuvarande framstegstakt i Afrika söder om Sahara kommer inte dessa millennieutvecklingsmål att uppnås inom 15 år utan om 150 år. Vi är av den bestämda åsikten att det är för lång tid att vänta. Det är därför som vi är så stolta över det arbete som Europeiska unionens institutioner och Europeiska unionens utvecklingsministrar – och som också bekräftades genom Ekofinrådets beslut vid dess möte förra månaden – har utfört för att föra utvecklingsfrågan vidare under de senaste månaderna och veckorna. Därför är vi fast beslutna att utnyttja de möjligheter som ges, inte bara av vårt ordförandeskap för Europeiska unionen, utan även av de möjligheter som uppkommer under G8 denna vecka, toppmötet för granskning av millenniemålen i september och Dohasamtalen i december, för att försöka nå längre med denna viktiga agenda.

  Talmannen. Eftersom frågeställaren är frånvarande utgår fråga nr 17.

Fråga nr 18 från Philip Bushill-Matthews (H-0492/05)

Angående: Direktivet om arbetstid

Skulle rådet kunna ge råd om de kommande stegen när det gäller översynen av direktivet om arbetstid?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Som den ärade ledamoten säkert är medveten om har kommissionen lagt fram ett reviderat förslag om översynen av organisationen för arbetstidsdirektivet den 31 maj 2005 efter att parlamentets ståndpunkt antagits vid den första behandlingen. Förslaget diskuterades av rådet den 2 juni. På grund av den korta tid som återstod för granskningen kunde rådet dock inte bedöma alla dess konsekvenser. Rådet gav därför Ständiga representanternas kommitté i uppdrag att granska det reviderade förslaget så att rådet skall kunna nå en överenskommelse så snart som möjligt.

  Erna Hennicot-Schoepges (PPE-DE). – (FR) Herr Alexander! Jag vill gärna höra Förenade kungarikets ståndpunkt om avhoppet. Är ni fortfarande för ett avhopp eller har ni alternativa lösningar?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Jag är inte övertygad om att detta är vare sig rätt forum eller rätt tillfälle att framföra Förenade kungarikets ståndpunkt i frågan, eftersom det är min uppgift att svara på ordförandeskapets vägnar. Så som är fallet för varje tillträdande ordförandeland är det vår skyldighet att försöka leda vägen och också uppnå samförstånd, men det samförståndet kommer oundvikligen och med rätta att involvera Förenade kungariket, liksom övriga medlemsstater i Europeiska unionen.

  Talmannen.

Fråga nr 19 från Gay Mitchell (H-0495/05)

Angående: Eutanasi

EU:s ständiga sjuksköterskekommitté (PCN) har uppmanat EU:s medlemsstater att, i de fall då sådan lagstiftning saknas, lagstifta om eutanasi och om hela vårdpersonalens, i synnerhet sjuksköterskornas, roll i samband därmed. Kommittén har hävdat att det inom vårdpraxis förekommer att livet avslutas. I en rapport från Europarådets parlamentariska församling om stöd till patienter i livets slutskede ställdes det krav på rutiner och lagstiftning som klart skulle definiera läkarnas och den övriga vårdpersonalens ansvar och garantera att alla beslut som fattats och alla åtgärder som vidtagits kunde spåras till källan, så att det blev lättare att utöva en effektiv tillsyn. Instämmer rådet med de farhågor som uttryckts från ständiga sjuksköterskekommitténs sida och tänker rådet uttala sig i frågan?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Gemenskapens skyldigheter inom hälsovårdsområdet fastställs i artikel 152 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. I artikel 152.5 föreskrivs särskilt att gemenskapens åtgärder inom hälsovårdsområdet till fullo skall ske med respekt för medlemsstaternas ansvar för organisationen och tillhandahållandet av hälso- och sjukvård. Rådet har således ingen behörighet när det gäller eutanasi.

  Gay Mitchell (PPE-DE). – (EN) Tack herr minister, för det svaret. I april i år avslog Europarådets parlamentariska församling med stor majoritet ett förslag om att legalisera eutanasi. Samtidigt rapporteras från Nederländerna, där eutanasi har legaliserats, att självmord med bistånd och frivillig eutanasi nu står för vart fyrtionde dödsfall.

Anser rådet, med hänsyn till ökningen av eutanasiturismen, att samordning mellan medlemsstaterna på EU-nivå i denna fråga är tillrådligt med beaktande av den princip som anges i fördraget om att dödsstraff inte skall få förekomma i medlemsstaterna?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Med all respekt för frågeställaren vill jag upprepa den ståndpunkt som jag framförde i mitt första svar, nämligen att Europeiska gemenskapen inte har någon behörighet när det gäller organisationen och tillhandahållandet av hälso- och sjukvård. Fördraget i dess nuvarande lydelse är helt entydigt om denna sak vad gäller artikel 152.5. Rådet som sådant har därför ingen behörighet i fråga om eutanasi och kan inte lagstifta i frågan. Rådet kan inte specificera vilka funktioner och skyldigheter arbetstagare inom hälsovården skall ha i fråga om eutanasi eftersom medlemsstaterna ensamma har behörighet på detta område. Det är därför medlemsstaternas sak att se till att de har förfaranden och bestämmelser som definierar funktioner och skyldigheter för anställda inom sjuk- och hälsovården. Medlemsstaterna ansvarar också för tillsynen över dessa förfaranden.

  Talmannen. Fråga nr 20 från Bernd Posselt (H-0496/05)

Angående: Läget i Togo

Hur bedömer ordförandeskapet den aktuella situationen i Togo, och vad avser man att göra för att bidra till stabiliseringen av läget i Västafrika?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Europeiska unionen har nära följt utvecklingen i Togo. I ett uttalande som gjordes efter valet uttrycket ordförandeskapet stark oro över läget i Togo efter valet den 24 april och lovordade befolkningen i Togo som deltog i valet trots de svåra förhållandena. Ordförandeskapet fördömde också våldsvågen och vädjande till alla parter att de skulle återställa lugnet.

I ett uttalande den 3 juni uttryckte Europeiska unionen sitt stöd för de initiativ som Afrikanska unionen tog genom sitt freds- och säkerhetsråd, särskilt utseendet av ett särskilt sändebud för att underlätta dialogen mellan de togolesiska parterna och beslutet att sända en observatörsstyrka för att övervaka den politiska, säkerhetsmässiga, sociala och humanitära situationen, liksom läget för de mänskliga rättigheterna i landet. Europeiska unionen vädjade också till de togolesiska myndigheterna om att genomföra en opartisk, uttömmande och trovärdig undersökning av de våldshandlingar som begåtts mot civilbefolkningen.

Europeiska unionen tog upp Togofrågan vid de senaste ministermötena med Afrikanska unionen och Västafrikanska staters ekonomiska gemenskap, som hölls den 11 april respektive den 18 maj. Under dessa möten hade rådet möjlighet att diskutera de komplicerade omständigheterna i fråga om de afrikanska medlingsförsöken och valövervakningen.

Europeiska unionen förklarar att den är beredd att stödja processen för nationell försoning och kommer att fortsätta att nära bevaka det politiska läget i Togo, särskilt i fråga om de 22 åtaganden som den togolesiska regeringen gjorde under samråden enligt artikel 96 i Cotonouavtalet och som återgavs i rådets beslut av den 15 november 2004.

Nästa val till den lagstiftande församlingen i Togo ingår i de prioriterade valövervakningar som kommissionen fastställt för 2005. Kommissionen kommer att skicka en undersökningsstyrka som skall rapportera om det är tillrådligt att skicka en valövervakningsstyrka om en rad villkor är uppfyllda: för det första att det finns en regering, för det andra att de viktigaste politiska partierna är överens om att respektera valresultatet och för det tredje att verkliga framsteg har gjorts i fråga om de 22 åtagandena.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr rådsordförande! Jag är mycket tacksam för ert detaljerade svar, och vill bara fråga om det, enligt er åsikt, är tänkbart att Europeiska unionen inom den närmaste framtiden kommer att ingripa direkt och aktivt i fredsprocessen i ett försök att se till att nya val hålls inom en snar framtid?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Jag upprepar det som jag sade tidigare, nämligen att kommissionen kommer att sända ut en undersökningsdelegation, som skall rapportera om det är tillrådligt att sända ut en valövervakningsdelegation ifall ett antal villkor – som jag specificerade – är uppfyllda.

Först och främst vill vi vara tydliga angående det som en sådan undersökningsdelegation kommer fram till när det gäller det ytterligare arbete som eventuellt kan göras på området.

  Talmannen.

Fråga nr 21 från Panagiotis Beglitis (H-0498/05)

Angående: Cyperns och Maltas deltagande i den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken

I egenskap av medlemsstat i EU har Cypern som känt rätt att delta fullt ut i allt som rör den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Däremot har det inte rätt att delta i de aspekter av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken som avser det militära samarbetet mellan EU och Nato. Detta har de två organisationerna kommit överens om.

Ändå kan man både om man ser till sammanträdena mellan EU och Nato som en helhet, och om man betraktar EU:s institutionella förfaranden konstatera att Turkiet hindrar Cyperns och Maltas deltagande, även i frågor som inte har någonting att göra med de två organisationernas militära samarbete. Det här hindrandet sker direkt eller indirekt, genom utnyttjande av Nordatlantiska rådets beslut av den 13 december 2002 i förhalande syfte. Samma sak sker även vid sammankomsterna med EU och då lyder argumentet att man diskuterar texter som innehåller nominella upplysningar om Nato.

Är rådet villigt att bemöta den situation som pågår, en situation som ger upphov till stora institutionella och politiska problem och som i realiteten ger ett tredje land, ett kandidatland, rätten att blanda sig i EU:s funktion och förfaranden?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Som ledamoten rätteligen påpekar deltar inte Cypern och Malta i de av EU:s militära operationer som genomförs med användning av Nato-resurser, de så kallade ”Berlin plus-arrangemangen”, som läget är för närvarande och i enlighet med det överenskomna ramverket för förbindelserna mellan EU och Nato. De får inte heller del av hemligstämplad Nato-information eller hemligstämplad EU-information som innehåller eller hänvisar till hemligstämplad Nato-information.

Detta förhållande påverkar oundvikligen Cyperns och Maltas deltagande i möten mellan EU och Nato, liksom i vissa interna EU-möten. Det kommer dock inte att inverka på EU-staternas rättigheter och skyldigheter i egenskap av medlemsstater i EU, särskilt inte Cyperns och Maltas rätt enligt EU-fördraget att delta fullt ut och utan att diskrimineras när den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, inklusive försvarsfrågorna, skall fastställas och genomföras. Rådet är fullt medvetet om problemet och har tagit upp frågan med de berörda parterna vid upprepade tillfällen under det senaste året, i avvaktan på att den får en slutgiltig lösning. Vi har bett Turkiet att hjälpa till att lösa problemet, men eftersom frågan är så invecklad och har så omfattande konsekvenser har det hittills varit svårt att göra några större reella framsteg.

Frågor om hur Nordatlantiska rådet tolkar och tillämpar sina egna beslut, däribland beslutet från december 2002, bör egentligen ställas till Nato. Jag noterar dock att kraven på att dialogen mellan EU och Nato skall utvidgas till att omfatta mer än militärt samarbete om krishantering i huvudsak har kommit från Nato. Rådet diskuterar gärna en sådan utvidgad dialog, under förutsättning att alla de 25 medlemsstaterna sitter med vid bordet. Jag vill också framhålla att det, vid det senaste mötet mellan Europeiska unionens kommitté för utrikes- och säkerhetspolitik och Nordatlantiska rådet i Bryssel den 27 juni 2005, gick att hålla en formell diskussion om Darfur där alla EU:s 25 medlemsstater deltog. Jag vill se detta som ett första – om än litet – steg på vägen mot mer betydande landvinningar i denna svåra fråga.

  Panagiotis Beglitis (PSE). – (EL) Jag vill särskilt tacka rådets ordförande Douglas Alexander, och börja med att önska honom all styrka och välgång i sitt och det brittiska ordförandeskapets arbete.

Herr Alexander! Jag förstår av ert svar att Europeiska unionen och det brittiska ordförandeskapet inte instämmer i det tillvägagångssätt som Turkiet har valt och dess tolkning av förbindelserna mellan EU och Nato. Ni håller säkert med om att varken Cyperns eller Maltas EU-medlemskap medför minskad institutionell jämlikhet inom Europeiska unionen.

Har det brittiska ordförandeskapet för avsikt att ta några särskilda initiativ för att lösa detta mycket allvarliga problem som Turkiet skapar?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Frågan bottnar uppenbarligen i det faktum att två organisationer, närmare bestämt Europeiska unionen och Nato, måste komma överens om dagordningen för sammanträdena i förväg. Som jag klargjorde i mitt första svar är det inte min uppgift att i dag kommentera hur Nato tolkar och tillämpar sina egna beslut i fråga om detta. Det enda jag skulle kunna göra är att upprepa det som jag sade i mitt första svar.

  Talmannen.

Fråga nr 22 från Jacek Protasiewicz (H-0499/05)

Angående: Mänskliga rättigheter på Kuba

Fidel Castros regim håller fortfarande 61 politiska fångar fängslade. Mycket hårda straff har utdömts för dessa personer för deras arbete för medborgerliga friheter och mänskliga rättigheter.

Samtidigt, på ett sätt som fullständigt strider mot internationell rätt, förhindrar den kubanska regimen att ledamöter av Europaparlamentet tar kontakt med människorättsaktivisterna på Kuba.

Mot bakgrund av detta, vilken är orsaken till att rådet avvisat kraven på att skärpa EU:s politik mot den kubanska regimen?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) I rådets slutsatser om Kuba, som antogs den 13 juni 2005, utgick vi ifrån den gemensamma ståndpunkten från 1996. Vi slår återigen fast att denna är tillämplig och skälig. Således strävar Europeiska unionen efter att uppmuntra en övergång till en pluralistisk demokrati med respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, liksom en hållbar återhämtning och förbättring av det kubanska folkets levnadsstandard. Denna linje har aldrig ifrågasatts av någon medlemsstat.

Rådet har intagit en bestämd ståndpunkt, särskilt i fråga om de mänskliga rättigheterna, som i enlighet med dessa slutsatser skall tas upp vid varje besök på hög nivå. Rådet har också framfört sitt beklagande över att det inte har gjorts några ytterligare framsteg sedan flera politiska fångar släpptes i mars 2003. Det har speciellt fördömt de kubanska myndigheternas åtgärder för att begränsa yttrande-, mötes- och pressfriheten.

Vidare har rådet kategoriskt fördömt Kubas oacceptabla behandling av utländska parlamentsledamöter och journalister som skulle delta i mötet för att främja det civila samhället den 20 maj 2005 och som antingen utvisades eller nekades inresa i Kuba.

Dessutom har närmare förbindelser med den fredliga politiska oppositionen och med vidare sektorer av det kubanska civilsamhället genom en intensiv och regelbunden dialog, enligt beslut i slutet av januari, gett tillfredsställande resultat. Rådet har beslutat att fortsätta med denna dialog och intensifiera den i enlighet med de överenskomna riktlinjerna. Dessa möten mellan företrädare för Europeiska unionen och medlemsstaterna och den fredliga oppositionen kommer att fortsätta. Rådet har beslutat att ompröva sin inställning i samband med att den gemensamma ståndpunkten utvärderas i juni 2006.

  Bogusław Sonik (PPE-DE), ställföreträdare för frågeställaren. – (PL) Fru talman! Jag vill be rådets företrädare att informera parlamentet om de specifika åtgärder som rådet ämnar vidta. Faktum är att oppositionsmedlemmar fortfarande hålls fängslade i kubanska fängelser, efter att ha dömts till många års fängelse. Europeiska rådet stöder upphävandet av sanktionerna mot Castroregimen, trots att EU i sin utrikespolitik bestämt borde insistera på att de mänskliga rättigheterna respekteras.

Jag undrar om det inte är dags att vi ändrar på vår taktik för att hantera Castroregimen, och slutar att låta José Luis Rodríguez Zapateros och Madrids politik styra oss i denna fråga.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Jag skall börja med några historiska uppgifter och sedan tala om framtiden.

Den 31 januari kom Europeiska unionen överens om att dialogen med den fredliga oppositionen i Kuba skulle intensifieras, och i slutsatserna från den 13 juni framhölls också att utvisningen av EU-företrädare och journalister, som därmed inte kunde delta vid ett möte om det civila samhället i Havanna den 20 maj, inte var acceptabel.

Europeiska unionens konsekventa linje i fråga om mänskliga rättigheter i Kuba visade sig nyligen vid FN:s människorättskommissions möte i april, då medlemsstaterna tillsammans ställde sig bakom resolutionen och därmed fäste uppmärksamheten på hur mänskliga rättigheter har hanterats i Kuba.

Jag kan försäkra ledamoten om att Europeiska unionen kommer att fortsätta att ta alla tillfällen i akt att kräva att alla politiska fångar friges och uppmana Kubas regering att visa större respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, politiska reformer och vidare ekonomisk liberalisering i Kuba.

  Talmannen. Eftersom den tid som avsatts för frågestunden är slut kommer frågorna 23–42 att besvaras skriftligen.⁽²⁾

Frågestunden är avslutad.

(Sammanträdet avbröts kl. 19.35 och återupptogs kl. 21.00.)

ORDFÖRANDESKAP: COCILOVO
Vice talman

(1) Muntligt svar av den 8 juni 2005.

(2) För frågor som inte besvarades, se bilaga ”Frågestund” .

30. Begäran om fastställelse av parlamentarisk immunitet: se protokollet

31. Avtal EU/Schweiz om 1. fastställande av vilken stat som skall ansvara för handläggningen av en asylansökan samt 2. Schengenregelverket

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0201/2005) av Timothy Kirkhope för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om 1. förslaget till rådets beslut om ingående på Europeiska gemenskapens vägnar av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiz om kriterier och mekanismer för att fastställa vilken stat som skall ansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i en medlemsstat eller i Schweiz (13049/2004 KOM(2004)0593 C6-0240/2004 2004/0200(CNS)) och

2. om förslaget till rådets beslut om ingående på Europeiska gemenskapens vägnar av avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om det senares associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (13054/2004 KOM(2004)0593 C6-0241/2004 2004/0199(CNS)).

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (DE) Herr talman! Jag välkomnar varmt parlamentets stöd för att ingå avtal om Schweiz associering till Schengen- och Dublinregelverken.

Denna positiva inställning är ännu viktigare med tanke på att de politiska steg som Schweiz måste ta för dessa avtal skall kunna ratificeras nu har slutförts, och det viktigaste steget bland dessa har utan tvivel varit den folkomröstning som genomfördes den 5 juni.

Även vi inte minst parlamentet bör alla utnyttja detta positiva svar från schweizarna för att främja en positiv inställning till den europeiska saken, och detta innebär naturligtvis att vi bör slutföra våra egna förfaranden så snabbt som möjligt.

Avtalen undertecknades den 26 oktober 2004 i Luxemburg och bådar gott för fortsatt utveckling av förbindelserna mellan EU och Schweiz.

Att Schweiz ansluter sig till Schengenavtalet kommer även att medföra många praktiska fördelar för EU-medborgarna, i synnerhet för de tusentals pendlare och resande som, antingen av affärsskäl eller av andra skäl, är tvungna att korsa gränsen dagligen, eftersom deras liv kommer att bli mycket lättare när detta avtal genomförs.

Dessutom bidrar avtalen om Schengen och Dublin även till att förstärka säkerheten genom samarbete om brottsbekämpning och uppgiftsutbyte över gränserna.

Därför är det mycket viktigt att parlamentet stöder ingåendet av dessa avtal. Tyvärr har kommissionen och rådet å ena sidan och parlamentet å den andra, olika åsikter om vilket förfarande som är tillämpligt för detta syfte.

Efter att återigen ha prövat sin ståndpunkt har kommissionen dragit slutsatsen att det bör vara möjligt att enas om en punkt, nämligen att inget av avtalen är något associeringsavtal i enlighet med EG-fördraget, även om ordet ”associering” finns med i titlarna.

Bortsett från detta anser kommissionen dock att dessa avtal inte ger upphov till någon speciell institutionell ram för samarbetsprocesserna. Blotta existensen av en gemensam kommitté är inte tillräcklig för att ge den effekten.

Med tanke på detta vill jag särskilt påpeka att den gemensamma kommitténs enda funktion är att avgöra om avtalen bör fortsätta att vara i kraft eller inte i händelse av att Schweiz underlåter att uppfylla sina fördragsenliga skyldigheter, framför allt införlivandet av Schengen- eller Dublinregelverken i sin inhemska lagstiftning.

Det skall också sägas att dessa gemensamma kommittéer har rätt att utöva inflytande i avsevärt mindre grad än de gemensamma kommittéer som redan finns, vilket fastställs genom andra bilaterala avtal med Schweiz.

Av dessa skäl intar kommissionen den rättsliga ståndpunkten att inget av avtalen kräver samtycke.

Kommissionen ser därför inga skäl till att ändra detta förslag till beslut.

Tack för er uppmärksamhet, jag ser fram mot debatten med intresse.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Kommissionsledamotens inledning var lite ojämn: det var bra bitvis, men inte till alla delar. Det är en stor ära för mig att få driva de här frågorna. Jag hyser en gränslös respekt för EU:s institutioner, liksom för Schweiz’ institutioner och folk. Det var endast på grund av att det schweiziska folket, via folkomröstningen den 5 juni, visade att de ville ha ett mer omfattande samarbete mellan Schweiz och EU som jag kunde gå vidare med mina förslag.

Som kommissionsledamoten redan har påpekat är de här förslagen bra. De är radikala, särskilt utifrån ett schweiziskt perspektiv, eftersom en större rörlighet för personer över landets gränser nu faktiskt kommer att tillåtas om betänkandet antas, även om Schweiz bibehåller sin självständighet. Schweiz kommer att behålla en grundmurad kontroll över rörligheten för varor, men rörligheten för personer kommer att öka, samarbetet mellan de brottsbekämpande myndigheterna bli mycket bättre och genom att Schweiz blir delaktigt i gemenskapens regelverk från Dublin kommer landet att få stor del i fastställandet av vem som bär ansvaret vid svåra asylansökningar.

Hela denna utveckling är mycket bra, progressiv och acceptabel. Denna överenskommelse kan mycket väl vara den första av många fler som bygger på en liknande strategi, en strategi som tidigare har antagits gentemot Norge och Island och som nu används gentemot Schweiz.

Som jag sade har jag den största respekt för det schweiziska folkets beslut av den 5 juni och går därför med glädje vidare. Trots att jag har lyssnat på kommissionsledamotens förklaring till de gemensamma kommittéerna och därmed den rättsliga grunden har jag dock fortfarande betydande problem.

Jag tar inte ställning i den här frågan så mycket såsom varande advokat, utan utifrån de juridiska råd som vi har fått, och som tycks vara motstridiga. Från min synpunkt sett tyder det på att rätt förfarande hade varit samtyckesförfarandet och inte samrådsförfarandet.

Det är med utgångspunkt från detta som jag tänker gå vidare. Jag hoppas fortfarande att vi skall kunna nå en uppgörelse här, för syftet med mina två ändringsförslag till det här betänkandet är att se till att detta blir ett samtyckesförfarande och inte ett samrådsförfarande. Självfallet kan dispyten fortgå. Jag är besviken på den delen av kommissionsledamotens anförande, eftersom hon tycks mena att hon är glad över att hennes juridiska rådgivning är bättre än min. Jag antar att man inte alltid får samma juridiska råd av två jurister, på samma sätt som två ekonomer aldrig är överens i ekonomiska frågor. Icke desto mindre känner jag mycket starkt att detta är viktigt, inte bara i det här speciella fallet utan också för andra frågor och överenskommelser som vi kan komma att be parlamentet att ta ställning till i framtiden. Mitt utskott är helt på det klara med detta, efter att ha lyssnat på råden, och jag känner också mycket starkt för detta.

Jag vill inte betraktas som den som står i vägen för framsteg eller obstruerar det schweiziska folkets vilja, ett folk som är mycket intresserat av vad våra diskussioner kommer att resultera i och av det som jag gör här. Det ligger dock i allas intresse att vi gör det klart att Europaparlamentet bevakar sin rätt att delta i samtyckesförfaranden väldigt svartsjukt på de begränsade områden där de används. Det tycker vi är mycket viktigt.

Jag hoppas att kommissionsledamoten kommer att kunna tänka om. Rådet är inte närvarande, men hade en liknande inställning. Jag skulle vilja se en omprövning av frågan, eftersom dessa friare förbindelser bara kan vara av godo, inte bara för det schweiziska folket utan också för oss alla i Europeiska unionen, särskilt våra institutioner och då speciellt Europaparlamentet.

  Karl von Wogau, på PPE-DE-gruppens vägnar. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag ämnar inleda genom att ställa ett antal frågor om Schengenavtalet, eftersom jag har ett mycket klart minne av omständigheterna kring antagandet av detta avtal, som blev början på ett antal åtgärder som vidtogs vid gränserna. Tullkontrollerna avskaffades, momsen togs bort, veterinärkontrollerna vid gränserna avskaffades, insamlande av statistik vid gränserna förpassades till det förflutna och kontroller av märkta produkter upphörde. Samtidigt gjorde man sig av med exportstöd och importskatter, vilket ledde till att gränserna verkligen var öppna. Sist ut, inom ramen för Schengenavtalet, var kontroller av personer.

Exakt det motsatta är fallet i Schweiz, där allt det jag har räknat upp finns kvar, och endast kontroller av personer kommer att upphöra. Jag vill därför ställa frågan om huruvida våra schweiziska grannar inte har lyckats hitta det enda russinet i det som jag här i parlamentet har kallat en mycket torr kaka, och i dessa förhandlingar tycks de ha gjort exakt detta. I alla händelser är detta det intryck som folket i min valkrets i övre Rhen har – de påpekar ständigt att de saker som schweizarna anser vara viktiga faktiskt åtgärdas. Det finns dock mycket allvarliga problem oväsendet från planen vid flygplatsen i Zürich är ett av dem som inte har tagits upp, även om de är bilaterala till sin karaktär och påverkar både Schweiz och Tyskland i lika hög grad.

Den andra frågan är minst lika viktig och handlar om jordbrukarna vid denna gräns. De mycket stora svårigheter som tyska jordbrukare ställs inför har att göra med att schweizarna betalar ut mycket högre stödbelopp, så de schweiziska jordbrukarna har råd att betala högre arrenden, och nu kommer de att få hjälp från Europeiska unionen också. Detta är obegripligt för vem som helst. Om inte tillräcklig hänsyn tas till dessa intressen har något gått fel vid någon punkt i förhandlingarna.

Våra åsikter skiljer sig åt när det gäller den rättsliga grunden. Vi menar och vårt eget utskott för rättliga frågor bekräftar detta att dessa gemensamma kommittéer faktiskt är institutionella till sin karaktär. Eftersom det förhåller sig så anser jag inte att parlamentet kan avge ett slutgiltigt yttrande, så vi måste alltså fortsätta att diskutera detta. Jag anser följaktligen inte att Europeiska unionen kommer att kunna ratificera detta avtal för närvarande.

  Andreas Schwab (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som en parlamentsledamot vars valkrets direkt angränsar till Schweiz delar jag naturligtvis Karl von Wogaus grundläggande intresse av ett gott och framför allt nära samarbete mellan Europeiska unionen och detta land.

Även om jag inte vill uttala mig om den rättsliga grunden, där jag inte kan göra annat än att hålla med Timothy Kirkhope, får parlamentets ledamöter intrycket av att våra väljare har rätt att förvänta sig mer än samarbete mellan medlemsstaterna å ena sidan och Europeiska unionen som Schweiz har förhandlat med å andra sidan. Däremot anser jag att detta avtal trots allt med tanke på att avtalet om fri rörlighet för personer måste läggas till den 25 september – innebär en förbättring för dem som är bosatta i vår valkrets, eftersom Schengen och Dublin handlar om närmare, och därmed förbättrat, samarbete om kontroll av personer, och följaktligen gagnar den inre säkerheten. Det är inte bara schweizarna som vinner på detta, utan också våra medborgare.

Det är på grund av att både Europeiska unionen och Schweiz måste ha nytta av sitt ömsesidiga samarbete som jag delar åsikten att Schengenavtalet och avtalet om fri rörlighet för personer måste komplettera varandra som två sidor av samma mynt. I synnerhet med tanke på de fortgående problemen med gränserna, som vi kommer att diskutera med våra schweiziska kolleger vid det möte som delegationen för förbindelserna med Schweiz, Island och Norge samt till det Europeiska ekonomiska områdets (EEA) gemensamma parlamentarikerkommitté kommer att hålla i Fribourg i nästa vecka, är det inte mer än rätt och riktigt att kommissionen talar om för dem att vi måste betrakta Schengen som en oskiljaktig del av avtalet om fri rörlighet för personer, och detta skall, som Karl von Wogau så riktigt påpekade, inte ses som slutet, utan snarare början, på en process genom vilken schweizarna kommer att gå med på andra former av närmare samarbete. Jag menar att detta ligger i övre Rhens befolknings intresse, och därför anser jag att Timothy Kirkhopes betänkande är värt att stödjas, och även om det inte är min sak att yttra mig om de rättsliga frågor han har tagit upp, har betänkandet mitt stöd.

  Carlos Coelho (PPE-DE). – (PT) Herr talman! Man skulle kunna tro att denna debatt bara angår gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, och ändå är detta inte fallet den ligger i hela Europas intresse. Jag vill börja med att gratulera Timothy Kirkhope till hans insatser för att försvara parlamentets prerogativ. Jag vill gratulera kommissionen till initiativet, och säga till kommissionsledamoten att det är mycket viktigt att Schweiz kan bli det tredje landet utanför EU, efter Island och Norge, som deltar i verkställandet, genomförandet och utvecklingen av Schengenregelverket och Dublin/Eurodac-systemet.

Faktum är att det schweiziska folket ,som Timothy Kirkhope nämnde, genom en folkomröstning har beslutat att knyta banden närmare till EU genom att integrera sig i Schengenområdet, som möjliggör fri rörlighet, och genom Dublinavtalet, som omfattar asylpolitiska frågor. Jag välkomnar Schweiz’ deltagande i detta system, som kommer att bidra till att vissa hinder för den fria rörligheten kan undanröjas och leda till stärkt samarbete, vilket är av grundläggande vikt med tanke på landets geografiska läge. Schweiz vinner på detta politiskt genom att stabiliteten ökas i landets geografiska närhet, och ekonomiskt, genom fördelar i form av ökad rörlighet.

I enlighet med detta måste Schweiz godta och tillämpa hela Schengenregelverket, vilket inte gäller för alla EU-medlemsstater, med tanke på att undantag endast ges med hänsyn till framtida utveckling av Schengenregelverket, en nödvändig förutsättning för att sluta avtal om beskattning av sparande.

När det gäller det andra avtalet måste Schweiz godta, genomföra och tillämpa det nuvarande och framtida Dublin/Eurodac-regelverket utan undantag. Avslutningsvis vill jag påpeka att dessa avtal innebär en välkommen omsvängning mot närmare förbindelser mellan EU och Schweiz. Detta visar också för andra länder att det är möjligt att stärka banden, att förena ansträngningarna och föra ett nära politiskt samarbete med EU, utan att nödvändigtvis formellt bli en medlemsstat.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (DE) Herr talman! Jag vill gärna börja med att besvara frågorna i allmänna ordalag. Jag tror att vi alla, trots allt, är glada över att vi nu har dessa avtal, att ett av dem redan har godkänts genom en folkomröstning och att vi kan inleda ratificeringsprocessen. Detta är som sagt mycket viktigt, inte bara som en förebild för andra länder, utan även för att det kommer att ge det schweiziska folket en chans att närma sig Europeiska unionen ännu mer.

Eftersom den rättsliga frågan har nämnts, vill jag särskilt ta upp den igen.

Såväl kommissionens som rådets rättstjänster har yttrat sig om detta. Även om Timothy Kirkhope redan har gjort det, vill jag återigen bekräfta vår ståndpunkt.

I artikel 300 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen anges fyra exempel när ingående av ett internationellt avtal kräver Europaparlamentets samtycke. Det första gäller när avtalet är ett associeringsavtal som avses i artikel 310 i EG-fördraget, det andra gäller avtal som skapar en särskild institutionell ram genom att samarbetsförfaranden inrättas, det tredje gäller sådana avtal som har betydande budgetmässiga följder för gemenskapen och det fjärde gäller sådana avtal som medför en ändring av en rättsakt som har antagits enligt förfarandet i artiklarna 251 eller 252 i EG-fördraget.

I alla andra fall får parlamentet enbart avge ett yttrande. Kommissionens rättstjänst anser att detta avtal inte omfattas av de exempel som räknas upp ovan, och att den gemensamma kommitté som har inrättats genom avtalet endast har begränsade befogenheter, vilket särskilt gäller tvistlösning.

Även om jag naturligtvis noterar det ni har sagt vidhåller jag denna ståndpunkt, eftersom detta är vad kommissionen anser.

Jag vill kort besvara de frågor som Karl von Wogau och även Andreas Schwab nämnde. Vi är, enligt min åsikt, fullständigt medvetna om de problem och frågor som har nämnts, som handlar om samarbete inom olika områden och i synnerhet samarbete mellan regioner. Även om frågor som jordbruk och flygplansbuller är övervägande bilaterala till sin karaktär är jag medveten om sambandet, och även om jag inte kan komma med någon lösning just nu, försäkrar jag er att vi är medvetna om problemen, och vi kanske kan ta upp dem igen i de diskussioner som vi då och då för med schweizarna.

För närvarande har jag inget mer att tillägga, och ber parlamentet att fortsätta med de relevanta förfarandena.

  Talmannen. Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.

32. Effekterna av gemenskapens utlåningsverksamhet i utvecklingsländer

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0183/2005) av Gabriele Zimmer för utskottet för utveckling om effekterna av Europeiska gemenskapens lån till utvecklingsländerna (2004/2213(INI)).

  Gabriele Zimmer (GUE/NGL), föredragande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Dagens debatt ger mig möjlighet att lägga fram det betänkande jag har utarbetat för utskottet för utveckling i syfte att diskutera effekterna av Europeiska unionens utlåningsverksamhet, vilket i detta fall särskilt gäller Europeiska investeringsbanken (EIB). Det främsta syftet med detta betänkande, som ni skall rösta om i morgon, är att göra Europeiska investeringsbanken till ett viktigare, och framför allt effektivare, instrument för utvecklingsbistånd.

I dag har många av er visat ert stöd för kampanjen ”Utrota fattigdomen nu” och detta är naturligtvis lovvärt, men om vi vilket parlamentet symboliskt har gjort deltar i aktionsdagen ”White Band Global Action Day”, måste vi också diskutera om det utvecklingsbistånd som vi hittills har beviljat verkligen får den verkan som vi gång på gång inte minst inför omvärlden hävdar att det får. Dagens fattigdom har redan en historia, och en del av den historien hänger ihop med de misstag som har gjorts i utvecklingsfinansieringen under de senaste åren och som har lett till att 2 736 miljoner människor nästan hälften av världens befolkning fortfarande i dag har mindre än två US-dollar att leva på per dag.

Jag vill återkomma till en fråga som togs upp under morgonens debatt och som jag anser har direkt samband med detta betänkande. Rörelser i Afrika har vid upprepade tillfällen kritiserat det sätt på vilket länder i norr utövar kontroll över dem. Vad de framför allt vill ha av oss är en kamp på bred front mot fattigdom, svält och sjukdomar och att vi går med på en fullständig och villkorslös avskrivning av de fattigaste ländernas skulder. Låt oss ge dem det. De begär också att ökade, och framför allt bättre, resurser skall anslås för utvecklingsbistånd än vad som har varit fallet hittills.

Det råder inget tvivel om att ett av de tidigare misstagen som måste rättas till när det gäller Europeiska investeringsbanken var den bristande samordningen mellan de olika organ som deltar i utvecklingsfinansieringen. Trots Barcelonaavtalet arbetar de fortfarande parallellt i allt för stor utsträckning kommissionen parallellt med medlemsstaterna, multilaterala och nationella utvecklingsbanker sida vid sida och till slut motverkar detta sitt eget syfte. Därför betonas det starkt i betänkandet att EIB måste prioritera samstämmighet, öppenhet och framför allt samordning från allra första början när banken tar sig an sina nya uppgifter.

Bland de mest ödesdigra misstagen var dock det omfattande försöket att använda det som benämndes ”utvecklingsfinansiering” som ett hjälpmedel för att utveckla våra egna ekonomiska förbindelser utanför EU och ge EU-företag möjlighet att ta sig in på marknader i söder. Om man ser på begränsningarna för EIB:s mandat, i synnerhet när det gäller lån i Asien och Latinamerika, kan man praktiskt taget utläsa detta ord för ord. Europeiska investeringsbankens aktieägare, dvs. EU:s medlemsstater och kommissionen, förhandlar för närvarande om ett nytt mandat för EIB för att bevilja lån utanför EU, men dessa förhandlingar förs, enligt min uppfattning, i allt högre utsträckning av finansexperter, medan utvecklingsexperterna blir allt mindre delaktiga. Än så länge har de inte heller utnyttjat parlamentets sakkunskap. Ändå måste detta mandat omfatta ett klart åtagande för de uppgifter som har särskilt samband med att nå millennieutvecklingsmålen, samt bekämpning av fattigdom i de länder som EIB lånar pengar till.

För att parlamentet skall kunna kontrollera hur detta nya mandat formuleras är det enligt min mening nödvändigt och detta krav framförs även i betänkandet att parlamentets ledamöter informeras om hur förhandlingarna framskrider så tidigt som i september i år. Det är inte godtagbart att vi skall ställas inför fullbordat faktum. Framstegen i kampen mot fattigdomen kan inte längre mätas genom siffrorna för ekonomisk tillväxt, som ofta och i synnerhet för landsbygdsområden döljer ökande fattigdom, eller mätas med hjälp av nivån för utländska investeringar, som banken anger som en indikator för att mäta framstegen, men som är en olämplig indikator eftersom den inte visar hur många arbetstillfällen som skapas, eller de effekter som investeringarna får på samhället eller miljön. För att ta ett exempel: I dag i Zambia hjälper EIB schweiziska och kanadensiska företag att inleda storskalig koppargruvdrift. Nästan hela vinsten kommer att försvinna ut ur landet, medan de giftiga ämnena kommer att finnas kvar i floderna och förstöra jordbruket i hela regioner. Sådant kan inträffa, och det kallas utländska investeringar, men detta utgör inget mätbart bidrag i kampen mot fattigdomen.

Betänkandet innehåller också en rad praktiska förslag om hur EIB:s lån skall kunna användas bättre i utvecklingsländerna i framtiden. Dessa förslag ryms inom millennieutvecklingsmålen och överensstämmer med FN:s mål, och ett stort antal detaljerade förslag om hur framsteg kan nås på detta område läggs fram.

Jag vill särskilt betona ett problem. Jag anser att Europeiska investeringsbanken fortfarande tar alltför liten hänsyn till kravet på att den skall använda millennieutvecklingsmålen som indikatorer, något som gör det möjligt att utvärdera effekterna av bankens egen utlåningsverksamhet i efterhand. EIB förlitar sig på allmänna uppgifter, vilket jag inte anser vara tillräckligt, i synnerhet inte om man jämför med hur effektivt medlemsstaternas nationella utvecklingsbanker redan bedriver sin verksamhet.

Det var tsunamikatastrofen som visade på det trängande behovet av förändringar för att EIB skall kunna bevilja lämpliga lån i nödsituationer, oberoende av externa ekonomiska kriterier, och ge verkligt effektiv hjälp. För att göra detta behöver banken ett tydligare mandat från aktieägarna, alltså medlemsstaterna, och jag ber er därför att rösta för detta betänkande i morgon. Genom att göra det kommer ni att upprätthålla det givande samarbetet mellan parlamentet och EIB, och vi kommer att kunna göra framsteg på utvecklingsbiståndsområdet.

  Louis Michel, kommissionen. (FR) Herr talman, fru Zimmer, mina damer och herrar! Jag vill börja med att gratulera Gabriele Zimmer till hennes betänkande om effekterna av Europeiska gemenskapens lån till utvecklingsländerna. Vi anser att många viktiga frågor tar upp i betänkandet, och jag förnekar inte att jag till stor del inte instämmer i analysen av dessa frågor.

Innan jag kommenterar betänkandet mer i detalj vill jag gärna förmedla mina intryck av situationen för investeringsprojektens genomförande. En del av er vet att jag skrev till Philippe Maystadt i februari i år och uttryckte min oro över Cotonou-investeringsprojekt. Det gläder mig att kunna säga att läget har förbättrats avsevärt sedan dess. En av de förbättringar som jag har noterat är den ökade viljan att ta de risker som är förbundna med investeringar i utvecklingsländer, en annan är den systematiska tillämpningen av den nya ramen för att mäta verksamhetens effekter på utvecklingen. Vi diskuterar med EIB om att förenkla beslutsprocessen för investeringsprojekt. Vi anser att det inte kommer att dröja länge förrän investeringsprojektverksamheten är på rätt spår i AVS-regionen.

Jag vill nu kommentera fem punkter i betänkandet, och jag börjar med tjänster i allmänhetens intresse. Vi instämmer till fullo i att det är nödvändigt att förbättra tillhandahållandet av allmännyttiga tjänster i utvecklingsländerna, till exempel inom vatten- och transportsektorerna. Eftersom många av dessa projekt inte är genomförbara i kommersiella termer kräver de naturligtvis visst bistånd. Vi har följaktligen föreslagit medlemsstaterna att vi under nästa budgetperiod skall fördubbla de räntesubventioner som ingår i investeringsprojekten i AVS-länderna, och öka dessa till 400 miljoner euro.

När det gäller samarbetet mellan EIB och kommissionen tillstår vi att ännu mer måste göras för att förbättra infrastrukturen i utvecklingsländerna. Som ni vet utarbetar kommissionen för närvarande ett meddelande om Afrika. Detta meddelande kommer att innehålla förslag om att avsevärt förbättra den regionala och transkontinentala infrastrukturens tillgänglighet. Detta mål kommer att kräva avsevärda insatser för att förbättra samarbetet mellan EIB och kommissionen, samt med andra finansiella organ och institutioner. I detta sammanhang analyserar en grupp tjänstemän från EIB och kommissionen för närvarande hur våra två institutioner kan förbättra samarbetet i framtiden. Som sagt kommer det naturligtvis att vara viktigt att även samarbeta med andra långivare.

Beträffande mikroutlåning stöder vi fullständigt hänvisningen till mikroutlåning i betänkandet. Eftersom Förenta nationerna har förklarat att 2005 är det internationella året för mikrokrediter är denna fråga en politisk prioritering. En viktig del av detta nya synsätt är att öka samarbetet med de banker som är specialiserade på utveckling, särskilt EIB, när det gäller att tillhandahålla mikrokrediter. Kommissionen stöder följaktligen kraftfullt Europaparlamentets krav på att EIB:s mikroutlåning skall ökas.

För att övergå till utvecklingsindikatorer anser vi även i det här fallet att EIB måste anta kommissionens nyckelindikatorer för att utvärdera resultatet av sin verksamhet och inrätta en oberoende utvärderingsenhet.

Avslutningsvis, och i fråga om översynen av de externa utlåningsmandaten, föreslog vi nyligen, vid ett möte mellan kommissionsledamoten för yttre förbindelser och EIB:s ordförande Philippe Maystadt, att utvecklingsaspekten av EIB:s externa verksamhet skall utvidgas utanför AVS-regionen. Översynen av de externa utlåningsmandaten, som EIB och kommissionen nu inleder, utgör en möjlighet att göra detta.

Jag vill inte avsluta utan att gratulera Philippe Maystadt och hans arbetsgrupp, som under alla våra möten och i alla våra kontakter alltid har visat sig vara mycket öppna för nya idéer. EIB:s ledning är i alla händelser mycket öppen för utveckling, och om ordförande Philippe Maystadt inte kan arbeta effektivare beror detta tyvärr delvis på att det finns regler, och det finns gränser för hans goda vilja. Detta innebär dock inte att han inte är öppen för reformer. Han undersöker till och med alternativen för att reformera EIB, för att göra banken mer lyhörd för utvecklingsfrågor och se till att utvecklingsaspekten beaktas i högre grad inom beslutsorganen, vilket naturligtvis är svårt i nuläget och med tanke på beslutsorganens sammansättning.

  Nirj Deva, på PPE-DE-gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera Gabriele Zimmer till hennes utmärkta betänkande och gratulera kommissionsledamoten till hans driftiga initiativ. Jag vet att han har rest till Luxemburg titt som tätt för att träffa Philippe Maystadt, och jag tror att resultatet av allt detta kommer att bli mycket bra.

EU är världens största biståndsgivare. EIB:s utlåning är fyra gånger så hög som Världsbankens. Men ni vet allt om Världsbanken, herr talman. Vem vet någonting om EIB? Om vi inte gör något åt det kan vi till och med ändra EIB:s namn till Europeiska identitetslösa banken. EIB borde vara Europas främsta finansinstitut när det gäller utlåning och utveckling. Den borde låna ut medel till infrastruktur och små och medelstora företag. Den borde ge mikrokrediter. Den borde låna ut mer än Europeiska utvecklingsfonden. Den borde kunna låna ut till alla de utvecklingsländer som EU:s institutioner hjälper.

Parlamentet måste utvidga Europeiska investeringsbankens stadgar för att skapa en rättslig grund, för att få ett finansieringsunderlag som gör att dess utlåning och dess räntedebiteringar blir mycket mer konkurrenskraftiga och att det finns lite säkerhet bakom. Om EIB till exempel skulle ge ett lån på 1 miljard euro till 1 procents ränta kostar det bara 10 miljoner euro. Om den skulle ta ut 2 procent kostar det bara 20 miljoner euro. Vad är 20 miljoner euro i vår utvecklingsbudget? Mycket lite, men detta skulle göra det möjligt för EIB att bidra med miljarder till att skapa infrastruktur, småföretag och mikrokrediter, och det skulle belasta gemenskapens biståndsbudget med 20 miljoner. Det är bara det som vi talar om. Jag tycker att det är hög tid att vi gör detta.

  Alexandra Dobolyi, på PSE-gruppens vägnar. – (HU) Först och främst vill jag tacka Gabriele Zimmer för hennes utmärkta betänkande och hårda arbete, och tacka Europeiska investeringsbanken för dess samarbete. Jag är övertygad om att vi alla har ett ansvar för att sätta oss in i och lösa utvecklingsländernas problem. Jag välkomnar den politik som stakas ut av Europaparlamentet, kommissionen och det brittiska ordförandeskapet i denna fråga. Utvecklingsländerna borde inte vara tvungna att livnära sig enbart på bistånd, de måste ges möjlighet att få fart på sina ekonomier. I stället för ekonomisk förlamning måste vi ge dem en utväg. Jag vill fästa er uppmärksamhet på följande punkter som förverkligas genom Europeiska investeringsbankens utlåningsverksamhet.

EIB stöder de mål som Europeiska unionen fastställer i Cotonouavtalet och i det åttonde millennieutvecklingsmålet. Det faktum att EIB tar hänsyn till icke-statliga organisationers och allmänhetens åsikter, även i projektövervakningsskedet, är viktigt. Miljökonsekvensbedömning och miljökonsekvensbeskrivning har nu integrerats i EIB:s projektcykel, och uppmärksamheten kommer även i fortsättningen att inriktas på investeringarnas sociala och sysselsättningspolitiska följder. En omfattande anti-korruptionspolitik, avtal som är resultatet av en öppen förhandlingsprocess samt ingående av avtal kommer att bidra till att en hållbar grund skapas för detta parterna måste nämligen inrätta lämpliga internrevisionssystem för att upptäcka korruption.

Slutligen vill jag betona en fråga som jag anser måste prioriteras: Genom att EIB utökar utlåningen till den privata sektorn kommer det nu att bli möjligt att kontrollera hur de mänskliga rättigheterna respekteras och hur Internationella arbetsorganisationens (ILO) arbetsstandarder och Organisationen för ekonomiskt samarbete och utvecklings (OECD) riktlinjer följs. Jag anser att de enda instrument som är värda att tillämpa är de som leder till effektiv utveckling, och inte bara ger tillfälliga lösningar på utvecklingsländernas problem.

  Frithjof Schmidt, på Verts/ALE-gruppens vägnar. – (DE) Herr talman, kommissionsledamot Michel, mina damer och herrar! Jag vill tacka Gabriele Zimmer för hennes förträffliga betänkande. Europeiska investeringsbankens betydelse understryks av två faktorer: för det första lånar EIB ut 40 miljarder euro, vilket gör banken till världens största kreditkälla, och för det andra gör EIB:s aktiva närvaro i över 100 länder den till en utvecklingsbank, den näst största efter Världsbanken. Problemet är dock att det i EIB:s stadgar fastställts att den egentligen inte är avsedd att fungera som en utvecklingsbank, faktum är att EIB enligt dessa stadgar är skyldig att justera räntesatserna i linje med marknadskraven, det vill säga att banken inte skall erbjuda särskilt låga räntor för att till exempel främja utvecklingspolitiska mål.

EIB skall dock tillämpa sin utlåningspolicy för att nå millennieutvecklingsmålen, och detta är en motsägelse, om än en mycket välkommen sådan, som bör rättas till genom en grundläggande reform av EIB. Jag anser att vi verkligen måste fundera över om det kanske skulle vara förnuftigt och lämpligt att EIB:s utvecklingsfinansiering skiljs från EU-verksamheten institutionellt sett. Därför anser jag det vara nödvändigt att finna en politisk lösning på denna motsägelse, som enligt min mening bör vara huvudfrågan i alla diskussioner om EIB:s policy.

Innan dess, eftersom en sådan grundläggande reform inte är på gång, är det emellertid nödvändigt att vidta andra praktiska åtgärder för att förbättra EIB:s policy och för att banken skall kunna bidra till att millennieutvecklingsmålen nås. Jag anser att en nödvändig åtgärd är att bevilja lån utifrån behovet att ta itu med fattigdom och uppfylla sociala, miljömässiga och människorättsliga kriterier. Detta måste gå före finansiella och tekniska faktorer och EIB:s ledning måste se till att det genomförs i praktiken.

För det andra menar jag att det är mycket viktigt att EIB i högre grad utnyttjar de instrument för räntesubventioner som fastställs i Cotonou- och Meda-avtalen, för att kunna finansiera utveckling av små och medelstora företag genom lån till lägre räntor. Skillnaden mellan dessa låga räntor och de höga räntor som banken är skyldig att ta ut enligt stadgarna kan täckas genom subventioner.

För det tredje är det nödvändigt att utvärdera och ta hänsyn till de sociala och miljömässiga följderna av storskaliga infrastrukturprojekt, och att göra detta i mycket högre utsträckning än tidigare. Det är särskilt viktigt att inget stöd ges till projekt som inte uppfyller de kriterier som fastställts av Världskommissionen om dammar (WCD), det vill säga till större dammbyggen. Dessa tre saker anser jag att vi kan omsätta i handling omedelbart, och sedan, på lång sikt, kommer det att vara nödvändigt att föra en grundläggande reformdiskussion.

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag talar som företrädare för socialisterna i det nya italienska socialistiska partiet. Jag vill börja med att gratulera föredraganden till hennes utmärkta arbete.

I den viktigaste rekommendationen för genomförandet av FN:s millennieprojekt fastställs att alla utvecklingsländer, som fortfarande har en extrem fattigdom, skall anta djärva nationella strategier för att kunna uppnå de överenskomna målen inom en tioårsperiod.

Länderna i fråga skall upprätta noggranna finansiella planer, fastställa hur mycket av de interna resurserna som kan investeras i planen och hur mycket som måste erhållas från givare. Det är faktiskt tydligt att kampen mot fattigdomen i första hand är utvecklingsländernas eget ansvar, även om det är lika tydligt att det trots detta krävs en betydande ökning av det offentliga stödet om millennieutvecklingsmålen skall kunna uppnås och fattigdomsfällan elimineras.

I detta sammanhang måste EU:s åtgärder, även om de har börjat bra, snabbt förbättras och mekanismerna i samband med åtgärderna bli mer flexibla och dynamiska. Lämpliga och nödvändiga förbättringar bör göras utifrån konkreta och operativa erfarenheter. Det borde naturligtvis finnas större överensstämmelse och samverkan mellan de olika europeiska stödprogrammen, och EU:s utrikespolitiska åtgärder, som millennieutvecklingsmålen från 2000 och Cotonouavtalet, bör samordnas med EIB:s politik.

2005 är mikrokrediternas år. Det är särskilt viktigt att anta ytterligare instrument för att stimulera investeringar från små och medelstora företag och främja företagaranda, särskilt bland kvinnor och unga.

Jag skulle även vilja betona en sista punkt. Om två veckor kommer en delegation från parlamentet, i vilken jag själv har äran att delta, att besöka de områden i Indonesien som drabbades av flodvågens fruktansvärda tragedi. En hel region på vår jord ser nu sin framtid hotad. Med tanke på denna situation är vi skyldiga att ge EIB ett nytt särskilt nödhjälpsmandat i syfte att ge dessa människor möjlighet att skapa sig en framtid på ett enklare sätt. Att ge hjälp genom praktiskt stöd till människor som går på knäna och försöker resa sig är en solidarisk plikt som EU varken kan eller får smita från.

  Louis Michel, kommissionen. (FR) Låt mig säga några avslutande ord om betydelsen av EIB:s bisysslor i utvecklingsländerna. Som jag sade i början av debatten är EIB en mycket viktigt partner för kommissionen i genomförandet av nya politiska initiativ, särskilt när det gäller att förse Afrika med infrastruktur. Vi uppskattar de framsteg som EIB har gjort. I flera rekommendationer uppmuntrar parlamentet EIB att fortsätta i den riktningen. Vi kommer att fortsätta att bistå banken i dess arbete och vi kommer att sträva efter att öka möjligheterna till samverkan mellan våra två organisationer i syfte att förbättra stödet till utvecklingsländerna.

I många av svaren på de frågor och anmärkningar som har lagts fram kräver man tydligt, och med all rätt, en uppdatering eller ändring av stadgan, eller i alla fall skulle man vilja kräva det. Det är tydligt att det inte skulle gå att uppfylla de önskningar som har uttryckts med dagens stadga. Vi skulle kunna överväga olika förändringar, men jag kommer inte att diskutera den frågan i dag. Det räcker med att säga att vi har det i åtanke, även om jag har en känsla av att det kommer att bli svårt att uppnå politiskt sett.

För närvarande kan vi redan verka för att förnya mandaten och vi kan även överväga att ändra styrelsens sammansättning, till exempel genom att jämställa finansministrarnas och utvecklingsministrarnas företrädare. Det är sant att stadgan och styrelsens sammansättning är ett stort problem för närvarande. Jag tror att ni nämnde det i ert anförande, och även andra har nämnt det. Enligt min egen iakttagelse måste finansministrarna för att detta skall bli möjligt inse att utvecklingsministrarna har något att bidra med till styrelsen, så att vi kan komma bort från ett renodlat ekonomiskt synsätt, vilket jag befarar är fel strategi.

Å andra sidan håller ordförande Philippe Maystadt för närvarande på att undersöka ett alternativ som bland annat skulle innebära att det skapades en underavdelning inom EIB inriktad på utveckling och med en styrelse som uteslutande består av företrädare för utvecklingspolitiken. Denna underavdelning skulle då kunna förfoga över räntesubventionerna och skulle därför vara mycket mer flexibel när det gäller att integrera de tankar och krav som har kommit fram till exempel för den sociala aspekten. Ni har rätt: vissa varor och tjänster kan inte bli handelsvaror, eller åtminstone inte handelsvaror på samma villkor som andra. Miljöaspekten, och alla frågor av den typen, är delar som uteslutande rör utveckling och som kräver en annorlunda ekonomisk behandling, vilket sannolikt skulle innefatta subventioner.

I stora drag håller jag med om allt som har sagts, men vi måste klara oss med det vi har för närvarande. Vi måste se till att EIB fungerar bättre, bidra till förbättringar och samtidigt fundera över bankens framtid. Jag måste emellertid påpeka – och detta är mycket viktigt – att alla de grupper jag har arbetat med hittills, både inom EIB:s ordförandeskap och dess ledning – vi har haft ett flertal möten redan – har förvånat mig med sin moderna och öppna inställning till dessa möjligheter. Jag måste säga att vi vanligtvis möts av mycket större konservatism när vi vill genomföra den här typen av reformer. Därför är det intressant att vi kan räkna med denna mottaglighet, flexibilitet och mentalitet inom EIB. Jag tror uppriktigt att EIB i stort delar de synpunkter som har kommit fram här.

  Talmannen. Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.

33. Genomförande av gemenskapens handlingsplan för skogslagstiftningens efterlevnad, styrelseformer och handel (FLEGT)

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om genomförandet av gemenskapens handlingsplan för skogslagstiftningens efterlevnad, styrelseformer och handel (FLEGT).

  Louis Michel, kommissionen. (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är naturligtvis mycket glad över ert intresse för gemenskapens handlingsplan för skogslagstiftningens efterlevnad, styrelseformer och handel, FLEGT. Men det räcker inte att ha en handlingsplan, den måste genomföras också. Därför antog kommissionen förslag om att genomföra planen i juli 2004. Förslagen omfattar ett förslag till förordning om upprättandet av ett frivilligt system med licenser för import av timmer samt en rekommendation om ett direktiv om mandat att förhandla fram partnerskapsavtal med timmerproducerande länder. Rådet håller för närvarande på att gå igenom förslagen och jag hoppas att vi når en överenskommelse i år.

Under tiden har vi avsatt 17 miljoner euro för att finansiera pilotprojekt som inrymmer handlingsplanens grundläggande aspekter, i synnerhet för att främja oberoende övervakning av skogsavverkning, stärka de lokala civila samhällena och uppmuntra den privata sektorn att följa de allmänna politiska riktlinjer som fastställs i handlingsplanen. Vi har även avsatt tre miljoner euro för att stödja den internationella och regionala dialogen för att förbättra skogsförvaltningen och bekämpa olaglig avverkning. Dessutom skall ett tekniskt biståndsprogram inledas i Indonesien 2005 till en kostnad av 15 miljoner euro.

Vi har även försökt utveckla en gemensam strategi med Europeiska unionens medlemsstater. Som en del av vårt gemensamma arbetsprogram ger bilaterala byråer, bestående av europeiska långivare, för närvarande informell rådgivning om partnerskapsavtal inom FLEGT i potentiella partnerländer, däribland Ghana, Kamerun, Republiken Kongo, Gabon, Malaysia och Indonesien. Därmed borde det bli lättare att hålla formella förhandlingar om partnerskapsavtal så fort vi får mandat att förhandla på gemenskapens vägnar. I kommissionen håller vi även på att undersöka möjligheten till ytterligare lagstiftning till stöd för handlingsplanen FLEGT, närmare bestämt mer tvingande och dynamisk lagstiftning.

Undersökningen pågår och den sker i nära samarbete med medlemsstaterna, eftersom många av de eventuella åtgärderna helt klart ligger under nationernas ansvar. Till de alternativ som undersöks hör politiken för offentlig upphandling, penningtvätt, stulet gods och lagstiftning mot korruption samt om det går att genomföra de praktiska aspekterna i den nya lagstiftningen om övervakning av import av olagligt avverkat timmer. Jag hoppas att detta arbete kommer att bli färdigt under det här året.

Avslutningsvis skulle jag vilja säga några ord om kraven på ett ensidigt förbud mot timmer med olagligt ursprung. Personligen förstår jag intresset bakom dessa krav mycket väl. Men det verkar inte som ett ensidigt förbud mot import av olagligt avverkat timmer till Europeiska unionen skulle ge våra tullmyndigheter ett medel som gör det möjligt för dem att bekräfta om timret är lagligt. För att kunna uppnå detta måste vi ha ett fullständigt och heltäckande samarbete med exportlandet och det är därför kommissionen har föreslagit ett frivilligt system som bygger på partnerskap med producentländerna. I dessa partnerskap kommer en mängd förvaltningsreformer i producentländerna att kombineras med åtgärder för att hindra olagligt avverkat timmer från att importeras till Europeiska unionen, i synnerhet ett licenssystem för importer. Med hjälp av denna strategi skulle vi kunna hantera såväl utbudsproblemet i producentländerna som efterfrågeproblemet på våra egna marknader.

  John Bowis, på PPE-DE-gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Då och då kontaktar jag fader Hector Turrini och han mig. Det är ett sätt att hålla honom vid liv. Han är präst och bor i Acre i Brasilien. Han och hans missionärer försöker att skydda de lokala samhällena från skogshuggarna. En del av hans missionärer har mördats, och han säger att han förväntar sig att bli dödad själv en dag. Så långt är de som bedriver olaglig avverkning beredda att gå för att skaffa sig brottslig vinning på bekostnad av miljön, samhällena och till och med mänskligt liv.

I Papua Nya Guinea exponeras samhällen på stenåldersnivå, deras hälsa fördärvas och deras kulturer förstörs av skogshuggare som schaktar sig igenom regnskogarna, drivna av girighet. Europeiska unionen är fortfarande en av de största importörerna av olagligen avverkat virke.

Vi i Europa har förlorat större delen av våra gamla skogar och skogsmarker, till men för miljön och våra inhemska arter. Det är inte för sent att skydda de mindre utvecklade delarna av världen och därigenom skydda de två tredjedelar av världens landdjur och växtarter som finns där. Men vi måste agera snabbt. Papua Nya Guinea har redan förlorat 65 procent av sina regnskogar. I hela världen försvinner 10 miljoner hektar om dagen. Sedan 1970 har ett regnskogsområde av Frankrikes storlek försvunnit i Amazonas. Tjugo miljoner människor i Amazonas och 12 miljoner i Afrika ligger i riskzonen, för att inte nämna de stora apor och andra däggdjur och fåglar som inte finns någon annanstans i världen.

G8-länderna kom 1998 överens om att åtgärder måste vidtas. År 2003 inrättades FLEGT för att hjälpa utvecklingsländerna att stoppa olaglig avverkning och minska handeln med olagliga produkter, särskilt de som förs in i Europeiska unionen. Men det har ännu inte genomförts. Kommissionsledamoten har hjälpsamt nog berättat vilka åtgärder som vidtas. Jag vill säga till honom att varje dag som vi dröjer går liv, försörjningsmöjligheter, miljöer och arter till spillo.

  Linda McAvan, på PSE-gruppens vägnar. – (FR) Herr talman! Jag är väldigt glad att ni är här i kväll, herr kommissionsledamot, eftersom jag nu får tillfälle att tacka er för ert bidrag till förmiddagens debatt om fattigdom. Samtidigt anser jag att kvällens ämne också hänger ihop med utveckling och även, som John Bowis sade, med liv och död.

(EN) Herr talman! I förmiddags hade vi en lång debatt om fattigdom. Vi talade om hur vi kan komma till rätta med den och om frågor som har med styrelsesätt att göra. Olaglig handel är en central faktor som kännetecknar ett dåligt styrelsesätt. Som vi just har hört är Europeiska unionen en av de största importörerna av olagligen avverkat virke. När regeringarna i utvecklingsländerna inte får några inkomster, inte får sina tullar, kunde dessa pengar ha spenderats på millennieutvecklingsmålen. Detta är en mycket viktig fråga när det gäller både utvecklingen och miljön.

Jag är glad att kommissionen vidtar åtgärder. Jag är glad att FLEGT kommer att genomföras, men jag är inte säker på att det räcker. Jag är inte säker på om några frivilliga åtgärder räcker. Ni sade någonting som jag inte uppfattade, om något slags encadrement légal. Jag är inte säker på vad det betyder. Vi behöver något mer än frivilliga system och något mer än en handelsåtgärd. Vi behöver någonting som är en miljöåtgärd, där lämpliga miljöavsnitt i fördraget används. Vi behöver också någonting som kan debatteras i det offentliga rummet. Vi vill inte ha någonting gjort genom handel, där parlamentet bara har en åsikt, utan vi vill ha medbeslutande i denna mycket viktiga fråga.

Ni är relativt ny som kommissionsledamot. Ni ärvde det här ärendet från era företrädare. Jag hoppas att ni kommer att lägga fram den lagstiftning som behövs under miljörubriken och ta itu med denna mycket viktiga miljöfråga, som är avgörande om vi någonsin skall kunna förpassa fattigdomen till historien.

  Fiona Hall, på ALDE-gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! För det första vill jag säga att jag är glad att vi har den här diskussionen i kväll. Hittills har inte den olagliga avverkningen prioriterats så som den förtjänar av kommissionen och rådet, trots att hälften av avverkningen i sårbara regioner är olaglig och att regnskog motsvarande Belgiens storlek försvinner varje år.

I resolutionsförslaget behandlas åtgärder som kan vidtas för att stoppa olaglig avverkning på ett heltäckande sätt, men det viktigaste är att någonting görs. Det här är ett av de fall då det bästa är det godas fiende. Vi behöver inga ytterligare fördröjningar medan vi diskuterar hur långtgående åtgärder som skall vidtas.

Frivilliga partnerskapsavtal är en bra utgångspunkt. Utvecklingsländerna kommer att behöva stöd för att kunna införa erforderliga certifieringssystem, men ett sådant stöd finns redan som ett inslag i utvecklingssamarbetet, som kommissionsledamoten just sade. Det anses allmänt att frivilliga partnerskap inte kommer att sätta stopp för olaglig avverkning.

Därför hoppas jag att rådet och kommissionen genast kommer att utannonsera att ytterligare åtgärder förutses i senare led för att hantera de dissidenter som inte är beredda att följa linjen med frivilliga överenskommelser. Det finns dock åtskilligt som vi kan göra från EU:s sida för att de frivilliga överenskommelserna skall bli en framgång. Tjugo procent av virket i Europa köps in av statliga organ, så medlemsstaternas politik för offentlig upphandling har en enorm betydelse. Genom att insistera på att endast lagligt virke skall köpas in kan medlemsstaterna locka tillverkarländerna till certifiering genom att hålla upp en enorm morot. Hittills har tyvärr bara fem av EU:s medlemsstater infört en politik för offentlig upphandling.

För det andra kan vi använda oss av konsumentmakt. Över 70 europeiska virkesbolag har redan skrivit på en deklaration i vilken de förbinder sig att bara handla med lagligt virke. De är inga altruister. De vet att konsumenterna inte vill köpa möbler som har olagligt ursprung och att människor är klart beredda att betala lite mer för att vara säkra på att deras stolar och bord inte har bidragit till att förstöra regnskogen. Därför hoppas jag att vi inte får några fler förseningar. Låt oss sätta i gång och förverkliga FLEGT-handlingsplanen.

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

  Ilda Figueiredo, på GUE/NGL-gruppens vägnar. – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag har tagit del av ert svar, men jag måste uttrycka min besvikelse över hur långsamt det går i processen att genomföra handlingsplanen för skogslagstiftningens efterlevnad, styrelseformer och handel (FLEGT). Det är känt att det förekommer handel här i EU med virke som har avverkats på olaglig väg i olika delar av världen, till exempel virke från regnskogarna i Amazonas och Afrika.

Detta leder ibland till allvarliga inre oroligheter och även, som nämndes tidigare, till att människor dödas. Jag var i Brasilien nyligen och fick då möjligheten att tala med olika brasilianska samhällsorganisationer. De är oerhört bekymrade över dessa förhållanden och faktum är att regeringen och andra myndigheter har uttryckt liknande oro. Därför anser jag att det måste vidtas åtgärder så fort som möjligt för att sätta stopp för denna företeelse.

Hela processen får långtgående konsekvenser, både för de länder som olagligen exporterar detta virke och för våra egna länder. Därför har flera företag i EU upprättat ett dokument med krav på åtgärder för att förhindra fortsatt import av olagligt avverkat virke från regnskogarna. Denna import måste stoppas.

Den får inte bara konsekvenser för samhället utan även för miljön. Vi är med och äventyrar de viktiga skogarnas och den biologiska mångfaldens överlevnad, och vi bidrar till en direkt påverkan på klimatförhållandena, människorna och arbetsmarknadssituationen i såväl producentländerna som importländerna. Därigenom skadar vi de företag som bedriver laglig verksamhet och vi destabiliserar den internationella virkesmarknaden.

Det övergripande målet för de regionala eller interregionala bilaterala avtal som fastställdes i EU:s handlingsplan för skogslagstiftningens efterlevnad, styrelseformer och handel, som kommissionen lade fram 2003, var att bidra till en hållbar utveckling. Därför är det omöjligt att förstå varför det har gått så långsamt att genomföra de olika åtaganden som fastställts i planen. Jag kan till exempel inte förstå varför den planerade undersökning om lagstiftningsalternativ som skulle ha lagts fram i mitten av 2004 inte har genomförts, varför de detaljerade åtgärderna i syfte att förbjuda import av olagligt virke och olagliga virkesprodukter, oavsett ursprungsland, har skjutits upp och varför det inte har upprättats ett nätverk mellan tullväsendet och administrativa och juridiska myndigheter i syfte att underlätta informationsutbytet om olaglig virkeshandel.

Därför är det viktigt att kommissionen lägger fram ett detaljerat lagstiftningsförslag – vilket den säger att den håller på att göra – som innehåller mer information och som ändrar förordningens rättsliga grund. Då kan parlamentet diskutera förslaget och ge ett positivt bidrag till hela den här processen. Den politiska viljan måste finnas om vi skall kunna sätta stopp för denna olagliga handel, som bidrar till korruption och penningtvätt. Åtgärder måste vidtas omedelbart.

  Chris Davies (ALDE). – (EN) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi förväntar oss att ni tar ledningen. För det första förväntar vi oss att ni får in den här lagstiftningen som kommissionen, som ni sade, antog i lagböckerna. Det är nu två år sedan kommissionen godkände den, men var är den? Den har inte fastnat här i parlamentet, så mycket vet vi. Vi har ingenting att säga till om i den här frågan. Den har fastnat i rådet. Detta dödläge måste brytas.

Jag hoppas att det brittiska ordförandeskapet kommer att stödja er för att se till att det blir så, men om det finns medlemsstater som står i vägen, som ställer till problem, förväntar vi oss att ni hänger ut dem. Låt oss få dessa icke-statliga organisationer att sätta press på dem. Som John Bowis sade dör människor för att rädda skogarna, och en del medlemsstater är bara motsträviga när det gäller att få i gång en vettig, positiv åtgärd som denna.

Och var var kommissionens resurser? Minimala resurser avsattes för detta bakom kulisserna. En del säger att ni har omkring en person avdelad för att få igenom den här lagstiftningen. Det är rätt minimalt. Var snäll och slå på trumman; säg att ni behöver mer.

I förra månaden träffade ni en delegation med parlamentsledamöter för att diskutera möjligheten att införa olika former av lagstiftning. Jag vet att ni inte är övertygad än, men ni utforskade några mycket intressanta möjligheter då. Ni sade att ni kanske skulle kunna lägga fram några förslag för kommissionen i september. Kan ni fortfarande hålla fast vid det? Och har ni övervägt möjligheten att införa lagstiftning som en stödåtgärd, för att använda era egna ord, som en piska och morot, för att uppmuntra länderna att skriva på frivilliga överenskommelser inför hotet om en hårdare regim i framtiden?

Herr kommissionsledamot! Det återstår inget mer att säga, förutom att vi alla vet att skogarna försvinner i en oerhörd takt. Det bästa som vi rimligen kan hoppas på är att bromsa denna förstörelse, men vi kan inte bara vara passiva. Vi behöver er hjälp att fokusera våra ansträngningar, producera resultat, och vi kommer att ge er så mycket stöd som vi kan för att nå detta mål.

  Louis Michel, kommissionen. (FR) För det första vill jag inte att det skall bli något missförstånd, herr Davies: jag står fast vid det jag sade till er vid vårt mycket fruktbara och intressanta möte. Jag återkommer i september med förslag och med ett nytt försök. I likhet med er tycker jag att det är beklagligt att genomförandet drar ut på tiden. Vi har redan diskuterat detta problem ingående. Jag har i alla fall gjort vissa efterforskningar: i sin handlingsplan FLEGT fastställer Europeiska unionen sitt åtagande att utvärdera de alternativ för ytterligare åtgärder som finns, i synnerhet om det går att genomföra en lagstiftning för att övervaka import av olagligt avverkat timmer till Europeiska unionen. Utvecklingen av detta arbete har övervakats mycket noggrant av parlamentet, som har uppmanat kommissionen att lägga fram ett förslag till sådan lagstiftning.

Låt oss nu vara helt uppriktiga: utvärderingen av dessa alternativ har blivit försenad, men den har nu kommit i gång. Det stämmer att vi även saknar de mänskliga resurser som behövs för att ta itu med ärendet, i synnerhet med tanke på att det är oerhört svårt. Vi har dock ganska ont om personal. Ett annat skäl till förseningen som inte är så lätt att åtgärda är att utvärderingen fortfarande är ett känsligt och ganska omtvistat ämne mellan kommissionens olika avdelningar, som har uttryckt högst olika åsikter om hur man bäst bör gå till väga. Jag försöker bringa lite ordning i allt detta, så att vi kan få en tydligare bild.

Jag kan tala om för er att kommissionen är fast besluten att se över och utvärdera möjligheten till ytterligare lagstiftning för att stödja FLEGT-handlingsplanen. Jag skall försöka ta upp den här diskussionen på nytt. Jag har redan nämnt att detta arbete har hämmats av förseningar som hänger ihop med att medlemsstaterna skall bekräfta sitt aktiva deltagande – detta känner ni tydligen till eftersom ni själv har talat om det – och av vårt beslut att koncentrera våra knappa resurser på att genomföra den frivilliga aspekt som fastställs i handlingsplanen. Utvärderingen pågår och den sker i nära samarbete med medlemsstaterna, eftersom många av de eventuella åtgärderna ligger under nationell behörighet. Till de alternativ som utvärderas hör politiken för offentlig upphandling, penningtvätt, stulet gods och lagstiftning mot korruption samt om det går att genomföra de praktiska aspekterna i den nya lagstiftningen om övervakning av import av olagligt avverkat timmer. Jag hoppas att arbetet kommer att bli färdigt under 2005.

Fru Hall! Ni sade att vi helt enkelt borde förbjuda olagligt timmer. Jag håller med er, men vi måste även finna ett system som gör att vi kan kontrollera att lagligt timmer inte är olagligt timmer. Trepartshandel finns inom andra sektorer. Jag har även begärt en rapport om detta från Gemensamma forskningscentret i Ispra. Jag förmodar att ni känner till problemet. Ni skall veta att jag under ett väldigt kort uppdrag som kommissionsledamot med ansvar för forskning reste till Gemensamma forskningscentret, där jag fick se en del mycket intressanta saker, till exempel att det är där man producerar satellitkartor som, intill minsta kvadratmeter, kan visa vilka brott som begås inom satellitens upptagningsområde. Kartorna visar även var det planteras ny skog, mängden förlorade träd, och så vidare. Det är den här typen av tekniska och teknologiska resurser som vi kanske borde överväga att använda för att ta itu med våra problem. Det borde inte vara några problem inom kommissionen, men jag kommer att behöva övertyga ett antal medlemsstater att gå med på att slå in på denna bana och att använda de medel vi har till vårt förfogande för att bli mer tvingande.

När det gäller den rättsliga grunden anser kommissionen att det frivilliga importlicenssystemet bör genomföras på grundval av fördragets artikel 133 om handelspolitik. Parlamentet och vissa av medlemsstaterna delar inte denna åsikt och föreslår att artikel 175 i fördraget, om miljö, skulle vara bättre som rättslig grund. Varför har då kommissionen behållit artikel 133, om handelspolitik, som den rättsliga grunden för förordningen om upprättandet av ett frivilligt licenssystem för import av timmer? Kommissionen anser att denna rättsliga grund är den mest lämpliga, eftersom syftet med förordningen endast är att reglera handeln med timmerprodukter mellan Europeiska unionen och partnerländerna. Jag anser personligen att kommissionen har rätt. Jag anser också att artikel 133 är den mest lämpliga. Men ni får inte se detta som ett religionskrig. Det viktigaste är att ni är medvetna om er välgrundade oro – som jag delar till fullo – som ni uttryckte för mig vid vårt möte.

Frågan är därför inte avslutad och jag lovar er att jag skall använda hela mitt ledarskap till detta. Jag kan naturligtvis inte lova er att jag kommer att lyckas, men jag skall göra allt jag kan för att föra denna fråga i den riktning ni vill, eftersom jag delar er oro i detta avseende. Jag skall be forskningscentret att fundera över vilka tekniker som kan användas, till exempel för att göra det ni säger, eftersom detta skulle innebära ett stort steg framåt. Upprättandet av någon typ av ursprungsintyg skulle i sig utgöra ett stort framsteg. Vi kommer fortfarande att behöva övertyga medlemsstaterna, men jag lovar er att jag skall återkomma i september med några idéer i denna fråga. Jag kan inte lova mer än så för tillfället, men saker och ting rör på sig och jag skall även försöka stärka den grupp som är ansvarig för frågan, även om det inte ligger helt i mina händer.

  Talmannen. Jag har mottagit ett resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.

(1) Se protokollet.

34. Clearing och avveckling i Europeiska unionen

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om ett betänkande (A6-0180/2005) av Piia-Noora Kauppi för utskottet för ekonomi och valutafrågor om clearing och avveckling i Europeiska unionen (2004/2185(INI)).

  Louis Michel, kommissionen. (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Clearing och avveckling handlar om mer än bara finansinstitutens inre arbete, de utgör stommen i värdepappersmarknaden och därmed även i kapitalmarknaden. De utgör alla de bestämmelser som investerare och finansiella aktörer behöver för att äga och överföra värdepapper. Clearing och avveckling påverkar inte kapitalmarknaderna – de är kapitalmarknaderna. De bidrar till att finansvärlden och Europeiska unionens ekonomi fungerar smidigt.

Det är allmänt känt att gränsöverskridande clearing och avveckling försvåras av ett antal hinder, vars natur och påverkan varierar, som ni vet. Denna situation gör att kostnaderna för clearing och avveckling på EU-nivå ökar betydligt jämfört med nationella system och i synnerhet jämfört med Förenta staterna. Den gör också att riskerna, såväl rättsliga som övriga risker, med gränsöverskridande transaktioner ökar. Därför utgör den ett stort hinder för gränsöverskridande investeringar, spridning av aktieportföljer, och så vidare.

Det går inte att förneka att vi inte har uppnått någon EU-marknad på det här området ännu, vilket gör att vi inte kan dra nytta av fördelarna med den tillväxt i Europeiska unionen som ett effektivt system för clearing och avveckling skulle medföra. Vi kommer heller inte att kunna konkurrera effektivt på global nivå. Kort sagt är alla värdepappersemittenters mål, dvs. att kunna nå ut till alla investerare, fortfarande långt ifrån uppnått. Därför gläder sig kommissionen över det intresse som Europaparlamentet visar i frågan genom att svara på kommissionens meddelande från april 2004.

Kommissionens uttalade mål är att främja skapandet av säkra och effektiva clearing- och avvecklingssystem i Europeiska unionen som garanterar att det råder rättvis konkurrens mellan de olika emittenterna. Vi vill avlägsna hindren för gränsöverskridande clearing och avveckling och på så sätt göra det möjligt för leverantörer av clearing- och avvecklingstjänster att, om de så önskar, få tillträde till andra marknader inom Europeiska unionen och tillhandahålla sina tjänster på dessa marknader, inom en allmänt accepterad rättslig och kontrollerande ram. Vi vill med andra ord skapa en verklig marknad för clearing och avveckling. Vår strävan är att göra gränsöverskridande clearing och avveckling lika billig, lika effektiv och lika säker som de nationella clearing- och avvecklingssystemen i Europeiska unionen.

2004 ledde meddelandet till ett mycket omfattande samråd om vår inledande strategi för den politik som skall antas på området. Syftet med vår politik var inte endast att styra det nuvarande marknadsläget, utan även att förbättra de framtida marknadsförhållandena för clearing och avveckling i Europeiska unionen. Med hjälp av dessa förhållanden skulle aktörerna kunna genomföra sin strategi, för det första utan att hindras av överflödiga hinder och för det andra på ett sätt som är helt förenligt med de viktiga målen i allmänhetens intresse, t.ex. systemens säkerhet, rättvis konkurrens och effektivitet. Syftet var att i samarbete med de privata och offentliga sektorerna avlägsna ”Giovannini-hindren”.

Vi ansåg dessutom att det var viktigt att se till att leverantörer av clearing- och avvecklingstjänster inte nekades tillträde till andra EU-marknader och hindrades från att tillhandahålla sina tjänster där, och att de inte möttes av orimliga villkor när de önskade göra detta bara för att de behöriga myndigheterna vägrade godta att andra medlemsstaters regelverk eller kontrollrutiner var likvärdiga. Om inte denna typ av hinder undanröjdes skulle fördelarna med att avlägsna ”Giovannini-hindren”, som är den privata sektorns ansvar, bli urvattnade eller inte utnyttjas fullständigt.

Detta är svåra frågor och därför är vi ytterst noggranna med att tillämpa vårt tvåfaldiga åtagande om fortgående samråd och fördjupad konsekvensbedömning. När det gäller fortgående samråd har vi inrättat tre grupper som arbetar mycket intensivt. Gruppen CESAME övervakar och främjar de framsteg som görs inom den privata sektorn i fråga om att avlägsna hinder. Som ni vet är den här gruppens befogenhet och synlighet redan självklar. Arbetsgruppen för rättsäkerhet utreder frågor som hör ihop med gränsöverskridande rättssäkerhet med avseende på rättslig överensstämmelse när värdepapper ägs via finansiella förmedlare. Expertgruppen för skatteefterlevnad (FISCO) utreder gränsöverskridande skillnader i skattemässig efterlevnad och strävar efter att minska den börda som skatteefterlevnad innebär på detta område.

För att bedöma de möjliga effekterna av ett reglerande ingripande håller för närvarande en grupp bestående av företrädare för kommissionens samtliga avdelningar på att utföra en enorm konsekvensbedömning i syfte att få ett kraftfullt instrument innan den bestämmer om det är lämpligt att lägga fram ett förslag till direktiv om avveckling och clearing och i så fall, naturligtvis, fastställa direktivets exakta innehåll. Denna strategi motsvarar helt och hållet den åsikt som uttrycks i betänkandet av Piia-Noora Kauppi. Vi tror att vi kommer att kunna avsluta konsekvensbedömningen innan tidsfristen löper ut efter första halvåret 2006.

Omfattningen av vårt åtagande om samråd och konsekvensbedömning illustreras också av den kontakt vi har haft med de olika föredragande som är ansvariga för detta betänkande. Efter ett inledande förslag till betänkande utifrån relativt tydliga teorier lade alla inblandade parter – föredraganden, de experter som gett kommissionen råd, ledamöterna i utskottet för ekonomi och valutafrågor samt kommissionens sekretariat och personal – ned ett stort arbete på detta. Denna öppenhet för debatt, dialog och samråd från de många inblandade parternas sida i denna fråga är en samarbetsmodell för det arbete vi gör tillsammans och jag skulle vilja tacka Europaparlamentet för denna inställning.

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Det är synd att Charlie McCreevy inte kunde vara här. Det hade varit trevligt att tala med honom personligen.

När jag tog över det här betänkandet efter Theresa Villiers, som förtjänar ett stort tack för sin grundlighet och sitt hårda arbete, stod det ganska klart för mig vad resultatet skulle bli. Nu är det ännu klarare.

Som vi vet lade kommissionen nyligen fram en grönbok om finansiella tjänster. I den sades det uttryckligen att alla nya förslag till lagstiftning om finansiella tjänster och genomförandebestämmelser på EU-nivå skulle genomgå ett antal ekonomiska tester. Dessa är till exempel en ingående granskning av de förväntade ekonomiska fördelarna liksom ”den utsträckning i vilken åtgärderna underlättar gränsöverskridande affärer och ökar Europas finansiella marknaders konkurrenskraft, samtidigt som de skyddar den interna stabiliteten”.

I kommissionens grönbok står det också att det finns tydliga bevis från marknaderna som tyder på att en verklig finansiell integration håller på att genomföras inom många centrala sektorer, såsom clearing och avveckling. Denna känsla återkommer också starkt i våra dagliga mellanhavanden med finansbranschen.

Det betänkande som ni har framför er sänder ut ett tydligt budskap till marknaderna om att landvinningarna inte kommer att hållas tillbaka av onödiga regelverk. Detta budskap är resultatet av en bred kompromiss över partigränserna och har starkt stöd av aktörerna på marknaderna. I en del av de ändringsförslag som har lagts fram gör man avsteg från denna funktionella linje och försöker bedöma behovet av regleringar i förväg. Jag förstår och respekterar att det finns kulturella skillnader i inställningen till regleringar, som har lett till några av dessa slutsatser. Det skulle dock vara ett allvarligt misstag att tillämpa denna förhandsfilosofi på clearing och avveckling.

Vi har kommit överens om att vänta på resultaten av konsekvensbedömningen av regleringarna och från de olika arbetsgrupper som kommissionen har tillsatt – och som ni nämnde, herr kommissionsledamot – för att kunna fastställa om det finns missförhållanden på marknaderna och om ett direktiv trots allt skulle vara den bästa lösningen.

Det är ännu viktigare att vårt tydliga budskap till stöd för den utveckling som pågår på marknaderna för clearing och avveckling inte vattnas ur med ängsliga farhågor för en eventuell utveckling någon gång i framtiden, som det inte finns några tecken på ännu. Jag syftar på vissa ledamöters önskan att införa konkurrensregler för dem som tillhandahåller clearing- och avvecklingstjänster på förhand. Det finns inget behov av det i det här skedet, eftersom det finns tecken som tyder på att marknaderna faktiskt i allmänhet utvecklas mer mot en öppen och genomblickbar konkurrens.

Kravet på ny konkurrenslagstiftning är ett missriktat krav på ett kortsiktigt direktiv, som riskerar att utvecklas till en mycket omfattande lagstiftning om clearing och avveckling innan vi har fått resultaten från kommissionens olika konsekvensbedömningar. I stället bör kammaren i morgon ställa sig helt bakom utskottets linje att vi bör inrikta våra ansträngningar på att avlägsna ”Giovannini-hindren”. Här stöder jag kommissionens initiativ till fullo. Genom att ta bort sådana hinder främjar vi öppenhet, lika tillgång och insyn i branschen. Vi bör inte försöka genomföra någon godtyckligt definierad modell för en nyttighet eller tjänst i hela EU, eftersom det skulle vara till hinder för den pågående marknadsledda integrationen och konsolideringen över gränserna, samt begränsa de påtagliga fördelar som kunderna har av clearing- och avvecklingstjänster.

Som kommissionsledamoten har sagt är detta inte någon teknisk detaljfråga. Det är ett mycket viktigt område på den inre marknaden. Jag uppskattar verkligen kommissionens ansträngningar i fråga om detta. Jag vill tacka all er personal som har arbetat hårt tillsammans med parlamentet för att komma fram till den här kompromissen. Jag hoppas att vi kan fortsätta detta mycket givande samarbete i framtiden.

  Astrid Lulling, på PPE-DE-gruppens vägnar. – (FR) Herr talman! Clearing och avveckling är ett ämne som antar enorma proportioner i den europeiska debatten, trots att dess ekonomiska betydelse och dess egentliga strukturella effekt på marknaderna ibland överskattas. Det är visserligen bra att vårt utskott för ekonomi och valutafrågor har nått en sund kompromiss i denna fråga, vilket jag vill tacka Theresa Villiers och även min kollega, Piia-Noora Kauppi, för.

Kompromissen är först och främst beroende av att marknadens aktörer finner lösningar på de problem som uppstår. Detta är en bra strategi eftersom sektorn inte har kollapsat: den fungerar effektivt. Låt oss därför ha kvar fri konkurrens som en grundprincip så att sektorn kan utvecklas, förnyas och, framför allt, fortsätta att vara konkurrenskraftig på internationell nivå.

Vi vet att kommissionen håller på att bedöma behovet av lagstiftning på detta område. Jag vill starkt uppmuntra den att använda konsekvensbedömningen för att visa behovet av varje åtgärd, liksom dess kostnader och vinster. I detta skede av debatten är kommissionen skyldig att gå bortom generella förklaringar och visa alla intressenter att åtgärderna leder till verkliga framsteg. Jag behöver knappast påminna er om att det enda effektiva sättet att garantera en öppen diskussion i den här frågan är att ni offentliggör denna konsekvensbedömning innan ni lägger fram ett förslag till text.

Utskottet för ekonomi och valutafrågor håller å sin sida med om att avlägsnandet av de hinder som beskrivs i Giovannini-rapporterna bör prioriteras. Det är värt att betona denna aspekt eftersom kommissionen i sitt meddelande visade mycket liten entusiasm för att ta itu med de rättsliga hinder som orsakar de allt för höga kostnaderna för gränsöverskridande transaktioner.

Å andra sidan är utskottet för ekonomi och valutafrågor inte övertygat om vinsterna med mer reglering, och förkastar idén med allmännyttiga företag inom denna sektor. I själva betänkandet föredrar man i stället jämlik tillgång och insyn i prisstrukturerna. Detta är också en bra balans och parlamentet är skyldigt att acceptera den.

Min sista punkt, herr talman, är att syftet med de nya ändringsförslag som lagts fram i kammaren i första hand är att snedvrida konkurrensen mellan de olika typerna av institutioner och faktiskt också att minska konkurrensen inom sektorn, ett syfte som inte är godtagbart. Därför anser jag att dessa ändringsförslag skall förkastas.

  Ieke van den Burg, på PSE-gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden Piia-Noora Kauppi till hennes välbalanserade betänkande, som de flesta politiska grupperna och en stor majoritet av finansbranschen stöder. Hon har aktivt sökt kompromisser. Vi arbetar fortfarande på det: Margarita Starkevičiūtė från den liberala gruppen, Pervenche Berès och jag, så ni ser att frågan om clearing och avveckling egentligen är kvinnornas område i EU.

Piia-Noora Kauppi tog över efter en annan kvinna, Theresa Villiers, som lämnade Europaparlamentet för att bli ledamot av det brittiska underhuset. Min grupp tyckte inte att hennes linje var särskilt bra. I motiveringen till betänkandet finns det fortfarande en återstod av hennes linje, som var väldigt negativ till lagstiftning och framför allt och kraftigt emot ett direktiv om clearing och avveckling. Min grupp och PPE-DE-gruppen utesluter inte att det kan behövas ett direktiv. Detta var också utgångspunkten för Andriabetänkandet från en tidigare valperiod.

Vi har valt att inte sätta i gång en ideologisk strid om huruvida vi skall ha lagstiftning eller inte, utan räknar i stället på ett pragmatiskt sätt upp de frågor som det skall tas politisk hänsyn till, bedömer om lagstiftning eller andra former av regleringar behövs, är genomförbara och önskvärda, och väntar på de objektiva konsekvensbedömningar som kommissionen för närvarande håller på att göra innan vi tar definitiv ställning. Detta är en mer pragmatisk och klok strategi, och jag är glad att vi kunde komma fram till det.

Icke desto mindre vill jag upprepa att det finns några orosmoment. Jag vill ha ett anständigt system för integrerad europeisk övervakning – också när det gäller konkurrensreglerna. Kommissionen bör bevaka den konkurrensbegränsande utveckling som kan äga rum på denna ömtåliga marknad för clearing och avveckling mycket noggrant, särskilt i samband med en eventuell konsolidering av börserna i Europa. Jag har noterat att Bundeskartelamt nyligen gav grönt ljus för en möjlig sammanslagning av Deutsche Börse och Londonbörsen, även om detta inte längre är något reellt alternativ. Den brittiska konkurrenskommissionen kommer mycket snart att presentera sitt yttrande om denna möjliga sammanslagning och den andra kombinationen av Euronext och LSE.

Vi har dock redan tagit upp frågan om Europeiska kommissionen borde vara mer förebyggande och inte överlämna till de nationella konkurrensmyndigheterna att bedöma utvecklingen, eftersom finansmarknaderna – särskilt verksamheten på eftermarknaderna – kan ha en enorm påverkan på dessa marknader. Vi bör åtminstone övervaka de olika aspekterna med utgångspunkt från konkurrensen och hur de inverkar på de europeiska finansmarknadernas funktionssätt. Min grupp utesluter således inte konkurrensregler på förhand.

Vi föreslår inte att olika element i värdekedjan för clearing och avveckling skall behandlas för sig i det här skedet, men jag vill ha fler garantier för att det inte finns någon prisdifferentiering i branschen och att depåbankerna har rätt att överföra säkerheter utanför sina egna konglomerat.

Låt mig sluta med att säga att Europeiska värdepapperstillsynskommittén (CESR) redan har varit aktiv i den här frågan, vilket inte alltid har välkomnats av vårt utskott, eftersom dess agerande inte var särskilt genomblickbart. Det måste sägas att den åtminstone har varit driftig. Jag hoppas att vi kan förbättra samarbetet och det fortsatta utarbetandet av denna förordning om clearing och avveckling.

  Margarita Starkevičiūtė, på ALDE-gruppens vägnar. – (LT) Här i parlamentet har denna viktiga ekonomiska fråga kommit att hanteras av kvinnor, men kvinnor brukar vara väldigt metodiska i allt de gör. Jag tror att vi kommer att kunna börja lösa det här problemet, eftersom det är ett av Europeiska unionens ekonomipolitiska beslut som redan har varit föremål för en långdragen debatt, även om resultaten har låtit vänta på sig. Det är anledningen till att Europeiska unionens finansmarknader inte utvecklas i samma takt som världens övriga finansmarknader. Här krävs det stora framsteg. Vad behöver göras för att vi skall uppnå dessa framsteg?

I första hand vill jag nämna marknadsaktörerna. Dessa måste göra ömsesidiga eftergifter och försöka finna en gemensam linje och kompromissmöjligheter. Jag förstår mycket väl att det är svårt att avstå från de positioner som redan har uppnåtts i form av etablerade system på nationell nivå, eftersom detta är förenat med nya utgifter, problem och osäkerhet inför framtiden. Som Europaparlamentets ledamöter måste vi därför få till stånd en överenskommelse och klart och tydligt visa marknaden hur man kan utveckla ett clearing- och avvecklingssystem, så att det är möjligt att säkerställa prognoser och klargöra dessa framtidsbedömningar.

Vi måste se till att lösa de frågor som rör en tydlig prisstruktur, olika nivåer och reella tillträdesrättigheter för alla aktörer, samt de frågor som gäller lika konkurrens på marknaden. Dessa är de tre huvudområdena.

Om vi lyckas få till stånd en överenskommelse (och det är jag säker på att vi gör) kommer de nationella regeringarna att tvingas agera mer beslutsamt för att undanröja de hinder som anges i Giovannini-rapporterna. Jag tvivlar på att någon nationell regering kan kosta på sig att inte vara lyhörd inför finanssektorns önskemål. När allt kommer omkring är den regeringarnas främsta fordringsägare.

Jag skulle även vilja vända mig till kommissionen i den här frågan: Ni har nu tillräckligt många arbetsgrupper och befogenhet för att alla tekniska beslut, lagstiftning och ändringsförslag skall kunna antas så snart som möjligt. Varför denna brådska? Nu har EU-marknaden en utmärkt möjlighet att bli världsledande.

De flesta experter vet förmodligen att det alltjämt råder osäkerhet på den amerikanska marknaden till följd av de regleringsmetoder som har valts. Asiens länder håller fortfarande på att utforma sina marknader. Vi har en fantastisk chans att inta en ledande position och den chansen får vi inte missa. Vår kompromiss här i dag och våra ömsesidiga åtaganden kan medföra stora materiella fördelar och ett erkännande som en oberoende, stark världsmakt.

  Johannes Blokland, på IND/DEM-gruppens vägnar. – (NL) Herr talman! Jag undrar om kommissionsledamoten finner sig väl till rätta bland alla dessa kvinnor. Själv erkänner jag gärna att jag trivs rätt bra med situationen.

Under de senaste åren har vi kunnat se att finansmarknaderna i Europeiska unionen och Förenta staterna är mycket känsliga och ibland reagerar starkt på externa händelser. Marknadernas stabilitet är ingenting man kan ta för givet, men med en tydlig lagstiftning kan transaktionerna hanteras effektivt och avvecklas på ett smidigt sätt, vilket i alla fall bidrar till att främja marknadernas stabilitet, och Piia-Noora Kauppis betänkande om hur man främjar en effektiv avveckling av värdepapperstransaktioner förtjänar vår odelade uppmärksamhet.

Värdepappershandeln har en komplex uppbyggnad och är också svår att övervaka. Lösningar som införs genom ett direktiv ger inte alltid önskade resultat. Jag skulle vilja påpeka att lösningarna måste vara tydliga och verifierbara om finansmarknadernas förtroende skall kunna upprätthållas. I det här sammanhanget är det viktigt att se hur konkurrensaspekterna utvecklas. I resolutionen från 2003 framställdes en angelägen begäran om ytterligare undersökningar av konkurrensaspekterna för att främja utvecklingen av en öppen marknad för avveckling av värdepapperstransaktioner.

Jag stöder föredragandens påpekanden om konsekvenserna av att ett direktiv införs. Syftet är att undanröja Giovannini-hindren, men dessa kan kontrolleras även utan ett direktiv, genom samordning och samråd. Jag skulle också vilja framhålla att en annan gränsöverskridande fråga – undanröjandet av hindren för gränsöverskridande betalningar – hanterades mycket framgångsrikt när detta var aktuellt och även omfattade ett komplext antal organisationer, bestämmelser och intressen. Detta visar att det är möjligt att undanröja hinder som kan förefalla helt oövervinneliga. Det är därför dags att göra sig av med alla avvecklingskostnader som försvårar gränsöverskridande verksamhet på den inre marknaden för värdepapper.

Slutligen skulle jag än en gång vilja tacka Theresa Villiers och Piia-Noora Kauppi för deras arbete med detta direktiv. De har enligt min mening gjort ett utmärkt arbete som hjälper oss att komma vidare.

  Benoît Hamon (PSE). – (FR) Herr talman! Jag skulle i min tur vilja välkomna och framhålla den höga kvaliteten på Piia-Noora Kauppis arbete. Detta är en splittrande fråga, men vi har lyckats åsidosätta våra nationella intressen för att uppnå något som enligt min mening är en vettig och konstruktiv kompromiss, som kommer att göra det möjligt för oss att undanröja de befintliga hindren för gränsöverskridande clearing- och avvecklingstransaktioner. Tanken med denna kompromiss är att man inte skall föregripa den konsekvensbedömning som Europeiska kommissionen just håller på med. Vi ansåg emellertid att det var viktigt att påminna kommissionen om vilka principer som bör gälla för konsolideringen av denna sektor, som är så viktig för ett stabilt och välfungerande europeiskt banksystem och därigenom även för finansieringen av vår ekonomi.

Först och främst: den fria konkurrensen. Genom detta system måste det garanteras att konkurrensen inte snedvrids mellan olika aktörer, oberoende av deras storlek och verksamhet. Det är glädjande att texten inte utesluter en uppdelning av olika verksamheter, när man inom alla andra branscher rekommenderar en sådan uppdelning som ett sätt att undvika korssubventionering och efterföljande dumpning. Dessutom hoppas jag att kommissionen kommer att kunna utföra en riktig förhandsgranskning av dominerande marknadsställning, även i fall där omsättningen understiger det nödvändiga tröskelvärdet men där en sådan granskning är motiverad på grund av fusionernas effekt på våra ekonomier.

Nästa fråga gäller öppenheten: även om vår kompromiss i det här skedet inte gör att jag kan rekommendera en uppdelning av de olika eftermarknadsaktiviteterna är det viktigt att bekräfta att öppna prisstrukturer utgör en nödvändig garanti för de personer inom denna sektor som kan gynnas av en rättvis och icke-snedvriden konkurrens.

En annan fråga gäller säkerheten, eftersom den stora utmaningen här naturligtvis är att se till att det europeiska finanssystemet är säkert och utgör ett skydd mot såväl systemrisker som operativa risker, men även mot kriminell verksamhet från vissa parters sida.

I detta skede vill vi därför inte utesluta något instrument eller direktiv, någon fri marknadsorganisation eller modell – med eller utan verksamhetsuppdelning – som skulle kunna användas för att konsolidera eftermarknadsaktiviteter.

Jag anser ändå att det troligtvis kan bli nödvändigt med en lagstiftningstext för att undanröja rättsliga och skatterelaterade hinder, eventuellt anpassa de europeiska konkurrensreglerna till dessa aktiviteter och slutligen åstadkomma den öppenhet och separata redovisning som krävs för en rättvis konkurrens.

Avslutningsvis vill jag säga att det är dags att komma vidare inom detta område, eftersom den europeiska konsolideringen nu sker utan någon kontroll. Efter att ha slutfört marknadsharmoniseringen gäller det nu att snabbt harmonisera eftermarknadssektorn, om vi skall ha någon nytta av allt vårt arbete med handlingsplanen för finansiella tjänster.

  Louis Michel, kommissionen. (FR) Herr talman! Tack för era synpunkter och kommentarer om detta viktiga betänkande. Era inlägg bekräftar klart och tydligt att detta är en viktig fråga, att samarbetet mellan de offentliga och privata sektorerna är av stor betydelse och att det krävs en ingående analys innan något beslut fattas om eventuell lagstiftning. Jag menar att detta är helt i linje med kommissionens strategi för den inre marknaden. Ny lagstiftning kan endast motiveras om det finns uppenbara sociala och ekonomiska fördelar. Vi gläder oss åt att vi kommer att kunna fortsätta diskussionerna och informationsutbytet med parlamentet i takt med att vi får mer konkreta resultat från de olika expertgrupperna och från arbetet med vår konsekvensbedömning.

Sammanfattningsvis är kommissionen tillfreds med det slutbetänkande som parlamentet skall rösta om i morgon. Vi anser att det är ett välavvägt och öppet betänkande. Det utgör ett stöd för vårt arbete med konsekvensbedömningen och är öppet för eventuella nya, välmotiverade förslag som kommissionen kan komma att lägga fram på grundval av resultaten från konsekvensbedömningen.

  Talmannen. Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.

35. Bulgariens och Rumäniens anslutningsprocess

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om uttalandet av kommissionen om framstegen i anslutningsprocessen av Bulgarien och Rumänien mot bakgrund av nästa framstegsrapport.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Det är en stor ära att få vara här hos er nu. Jag är säker på att vi alla håller med om att kvalitet är bättre än kvantitet.

Den brådskande frågan gäller valet som hölls i Bulgarien den 25 juni i år. Det ligger i Bulgariens intresse att snabbt bilda en stabil koalitionsregering som kan genomföra de reformer som behövs för EU-medlemskap. Oavsett vilken koalition som bildas måste arbetet med att klara alla åtaganden som gjordes under anslutningsförhandlingarna fortsätta i Bulgarien.

Så vitt vi förstår finns det ett brett samförstånd om detta mål över partigränserna. Den nya regeringen bör lägga fram ett program för EU-integration som skall genomföras i alla återstående frågor. Jag noterar också att president Georgi Parvanov i går undertecknade ett dekret i vilket parlamentet sammankallas till måndagen den 11 juli, trots att han enligt konstitutionen kunde ha väntat till den 25 juli. Så det görs allvarliga ansträngningar att föra förberedelserna framåt och begränsa det avbrott som valet innebar så mycket som möjligt, vilket är uppmuntrande.

Vi har också förstått att det finns planer på att låta parlamentet fortsätta att arbeta under semesterperioden i sommar för att de centrala delarna i anslutningsförberedelserna skall kunna föras framåt. I mitt anförande i det bulgariska parlamentet för några veckor sedan uppmanade jag ledamöterna att använda en del av sin sommarledighet till brådskande lagstiftningsarbete och att inte resa till Svartahavskusten förrän det EU-relaterade arbetet har utförts.

Det gläder mig att jag fick positiv respons och att det finns en sådan europeisk motivation i Bulgarien. Det är Europaparlamentet som suveränt beslutar om observatörsstatus skall beviljas. Företrädare för Bulgarien och Rumänien kan dock spela en viktig roll genom att informera sina medborgare om EU-frågor och informera oss om deras länder. Detta är ett exempel på den europeiska demokrati som håller på att växa fram, och som är ett mycket omhuldat mål för den här kammaren.

Sedan förhandlingarna avslutades i december 2004 har både Bulgarien och Rumänien fortsatt att göra framsteg i fråga om att uppfylla anslutningsvillkoren. Kommissionens ständiga övervakning visar dock klart att de måste lägga manken till. Att uppfylla anslutningsvillkoren till januari 2007 kommer att bli en verklig utmaning under de kommande 17 månaderna. Varje dag, varje vecka och varje månad har betydelse för både Bulgarien och Rumänien.

För Bulgarien kommer framsteg i fråga om justitie- och inrikespolitiken, miljön och jordbruket att ha avgörande betydelse. På samma sätt kommer framsteg i fråga om justitie- och inrikespolitiken, särskilt en reformering av rättsväsendet och kampen mot korruption, konkurrens och statligt stöd, miljön och jordbruket att bli avgörande för Rumänien.

I juni skickade kommissionen ut förvarningsbrev eller ”gula kort” till både Bulgarien och Rumänien i vilka vi framhöll områden med allvarliga brister. Det fanns fem sådana områden för Bulgarien och sju för Rumänien.

Således är ingenting avgjort än. Kommissionen kommer att fortsätta att övervaka båda ländernas framsteg noggrant, och kommissionsledamöter och tjänstemän vid kommissionen reser hela tiden till både Bulgarien och Rumänien. De åker inte dit för nöjes skull, utan för seriös övervakning, och kommissionen litar på sin karaktäristiska objektivitet och professionalitet på övervakningsområdet.

Nästa betydande steg kommer att bli den övergripande uppföljningsrapporten, som kommer att utfärdas den 25 oktober. Denna kommer att bli en ytterst viktig kontrollstation för både Bulgarien och Rumänien.

Jag skall understryka det som både ordförande José Manuel Barroso och jag har sagt, vilket även är kommissionens ståndpunkt. Om nödvändigt kommer inte kommissionen att tveka att rekommendera att de skyddsklausuler som finns i anslutningsfördragen med Bulgarien och Rumänien används för att skjuta upp anslutningen.

  Othmar Karas, på PPE-DE-gruppens vägnar. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det är ett par saker som jag skulle vilja upprepa och därmed bestämt tillbakavisa de insinuationer och den medvetet felaktiga information som har spridits av liberaler och socialdemokrater under de senaste dagarna om de bakomliggande orsakerna till denna debatt.

Varför har vi den här debatten? Jo, för att talmanskonferensen plötsligt bestämde sig för att se över och – sedan socialdemokraterna hade ändrat uppfattning – riva upp beslutet att bjuda in representanter från Rumänien och Bulgarien att följa och delta i parlamentets arbete. Vi har den här debatten eftersom man i samband med översynen av konferensens resolution fastställde ett datum som låg före kommissionens framstegsrapport och därmed också före fastställandet av ett slutgiltigt datum för ländernas anslutning, vilket innebär att de inte behandlas likadant som 2004 års anslutningsländer. Vi har också den här debatten eftersom parlamentets talman i måndags inte lyckades informera oss om att han redan hade skickat iväg en inbjudan till representanterna.

Den här frågan har aldrig handlat om när Bulgariens och Rumäniens anslutning skall äga rum. Det politiska beslutet har fattats. Ingen vill dra ner på tempot nu när vi har beslutat vad vi skall göra. Liksom de flesta andra i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater röstade jag för att Rumäniens och Bulgariens anslutningsdatum skall vara den 1 januari 2007, och beslut har redan fattats om vad som skall ske efter detta. Men mot bakgrund av de faktiska omständigheterna anser jag att talmanskonferensens beslut är både förhastat och felaktigt. Jag tycker att det är särskilt beklagligt att talmannen i måndags undanhöll oss viktig information om sitt handlande.

Ingen vill ta tillbaka en inbjudan som redan har gått ut, och vi ser fram emot samarbetet. Det enda vi var och är intresserade av är om vi tar oss själva på allvar, om själva sakfrågan är viktigare än datumet och om likabehandling är viktigare än dagspolitiska småsaker. Frågan om hur vi behandlar varandra och kandidatländerna är alldeles för viktig för att hanteras så känslomässigt och bli föremål för så mycket desinformation som vi har fått från våra motståndare i parlamentet sedan i måndags.

  Alexandra Dobolyi, på PSE-gruppens vägnar. – (HU) Jag skall inleda med att tillbakavisa det som min kollega Othmar Karas sade om desinformation. Jag kommer från Ungern, en av de nya medlemsstater som kunde delta som observatör i parlamentets arbete så snart anslutningsfördraget hade undertecknats. Vi skulle vilja att samma sak hände nu. Eftersom både Rumänien och Bulgarien undertecknade anslutningsfördraget den 25 april, har de – enligt min mening – haft denna möjlighet från och med den dagen.

Jag skulle också vilja kommentera det min kollega sade om huruvida ”vi tar oss själva på allvar”. Talmanskonferensen – ett organ som är demokratiskt valt av oss som sitter i det här parlamentet – beslöt den 9 juni att sända en inbjudan till de båda berörda ländernas representanter. Jag anser därför att vi kommer att ta oss själva på allvar om vi håller vårt ord beträffande det brevet och faktiskt också ger våra nya kolleger ett varmt välkomnande till parlamentet från och med den 26 september.

Frånsett detta tycker jag att det vore roligt (säkert också för er) om dessa våra representanter skulle kunna delta som observatörer i sammanträdesarbetet när övervakningsrapporten offentliggörs den 25 oktober. Endast på så sätt kan de få förstahandsinformation med sig hem om de områden som fortfarande är bristfälliga. Att vara här tillsammans med oss är deras enda chans att få förstahandsinformation om hur de har lyckats med att undanröja de brister som kommissionsledamot Olli Rehn påtalade i fråga om det lagstiftningsarbete som har pågått i Bulgarien hela sommaren och genomförandet av den befintliga lagstiftningen. Om de är medvetna om problemet och hur det skall lösas, om de känner till vilka förslag rörande dem som har lagts fram (eller vilka reservationer som har uttryckts) av gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater eller den andra sidan och om de är här och vi kan samarbeta med dem. Jag anser därför att vi bör välkomna dem och instämmer i vad kommissionsledamot Olli Rehn sade om beredskap. Arton månader är ju faktiskt en rätt lång tid. Vi hade själva kortare tid till vårt förfogande, men den största reservationen mot dessa båda länder är fortfarande att de inte uppfyller anslutningskraven i samma utsträckning som de tio länder som anslöts nu senast. Jag anser därför inte att arton månader är så lång tid i deras fall. Vid deras anslutning den 1 januari 2007 måste de ha lärt sig att göra samma arbete som vi gör här, genom att lyssna på varandra och ta varandra på allvar.

  Milan Horáček, på Verts/ALE-gruppens vägnar. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! När det gäller utvidgningen anser jag att kvalitet måste väga tyngre än kvantitet. Kontinenten Europas utveckling och stabilitet är i hög grad beroende av den parallella fördjupningen och utvidgningen av Europeiska unionen. Varje kvadratmeter europeisk jord som bidrar till att upprätthålla demokratin, rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna bidrar också till att skapa utrymme för fredlig konfliktlösning, särskilt på Balkan.

Men utvidgningen får inte ske i alltför hög takt. Varje land måste uppfylla de anslutningskriterier som krävs – inte bara på papperet utan även i praktiken, i en konkret verklighet som folk kan förstå.

Även om Bulgarien och Rumänien har gjort stora framsteg sedan kommunistregimerna föll har de båda länderna tyvärr inte kommit så långt när det gäller politisk kultur. Även om det har gjorts en del positiva insatser för att undanröja den tröga byråkratin återstår fortfarande många problem. Kritiska punkter är de minimala framstegen med att reformera rättssystemet, den omfattande korruptionen inom polisen och rättsväsendet, de stora misslyckandena med att integrera minoriteter, den dåliga ekonomiska utvecklingen samt sociala och miljörelaterade problem.

Att det högerextremistiska Ataka-partiet hade upprörande stora framgångar i det bulgariska valet och kom in i parlamentet med 8 procent av rösterna har inte på något sätt bidragit till att förbättra det allmänpolitiska klimatet. Man kan befara att detta kommer att göra det svårare att bilda en regering och fördröja reformarbetet ytterligare.

Det är viktigt är att vi sänder en signal till de ansvariga i de båda länderna. Till skillnad från de flesta ledamöterna i min grupp är jag övertygad om att vi inte bör bjuda in några observatörer till parlamentet förrän lägesrapporten har offentliggjorts och ett beslut om anslutningen har fattats. Vi bör göra klart för regeringarna i Bukarest och Sofia att det fortfarande behövs stora reformer och att slutspurten hela vägen fram till anslutningen inte går av sig själv.

  Hartmut Nassauer (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Anledningen till att vi begärde den här debatten var att vi ville få diskutera den lämpligaste tidpunkten för att bjuda in observatörer.

Låt mig inledningsvis påpeka att det inte var parlamentet som fattade detta beslut, utan talmanskonferensen. Detta är ett ytterst politiskt beslut, så det är inte så konstigt att det väcker en del tveksamhet. Det är inte särskilt demokratiskt att talmanskonferensen fattar beslut inom stängda dörrar i frågor som borde avgöras i fullt dagsljus här i parlamentet.

För att återgå till själva sakfrågan: Milan Horáček har rätt när han påpekar att det fortfarande förekommer brister i Rumäniens och Bulgariens anslutningsprocess. Vi vill alla att Rumänien och Bulgarien skall bli medlemsstater i EU, det råder det inget tvivel om. Men om vi har ställt upp vissa krav för anslutningen måste vi också själva ta kraven på allvar.

Jag skulle vilja tillägga att en anledning till att de franska och nederländska folkomröstningarna fick så förödande resultat var att många medborgare tror att vi inte själva tar allvarligt på de villkor som vi ställer upp för anslutningsländer. Därför har vi nu helt förlorat kontrollen över utvidgningsprocessen. Vi klarar nämligen inte av att både utvidga och fördjupa EU samtidigt, och nu måste vi verkligen se till att prioritera fördjupningen. Trots detta gav man felaktiga signaler genom att inbjuda dessa länder att sända observatörer mer än ett år innan man har bestämt något datum för en eventuell anslutning.

Precis som kommissionsledamoten själv just antydde kan det mycket väl tänkas att anslutningen skjuts upp ett år på grund av de förhållanden som Milan Horáček så träffande beskrev. Skall vi i så fall ha observatörer hos oss här i parlamentet i två och ett halvt år? Det vore minst sagt olämpligt, och därför borde man vänta med att fatta något beslut tills lägesrapporten har lagts fram. Det var därför vi ville debattera detta nu.

  Kinga Gál (PPE-DE). – (HU) Att anslutningsprocessen skall fortgå råder det ingen tvekan om, eftersom vi alla anser att Rumäniens anslutning är en nödvändig förutsättning för att detta folk, som har genomlevt så många prövningar och vedermödor, äntligen skall få några framtidsutsikter värda namnet. Det kan ge en lösning på många hittills olösta problem. Det kan kanske leda till att många rumänska barn – både romer och andra befolkningsgrupper – kan slippa att leva i fattigdom med de risker som detta medför. Jag hoppas att miljöskyddet, inklusive frågan om Rosia Montana (Verespatak), skall kunna lösas på ett europeiskt sätt. Kanske kan Rumäniens ungerska minoritet till och med få självständighet. Parlamentet måste spela en nyckelroll i den här processen. Vi måste vara hårda när vi ställer Rumänien till svars, eftersom det inte löser något att sopa problemen under mattan.

Sista chansen att lösa eventuella problem som kvarstår blir kommissionens lägesrapport i oktober. Det här är en så svår fråga och vår uppgift så ansvarsbetungande att vi inte kan tillåta att den blir föremål för politisk pajkastning mellan partierna. Vi får inte låta anslutningsprocessen avstanna. Samtidigt kan anslutningen endast få någon verklig betydelse om den gynnar alla medborgare i Rumänien – inklusive den ungerska minoriteten på 1,7 miljoner. För att detta skall bli konkret verklighet och inte bara fagra ord måste anslutningskraven uppfyllas. Därigenom kan Rumänien genomgå den omfattande modernisering som landet så väl behöver. Ni har därför ett stort ansvar, herr kommissionsledamot, när rapporten utarbetas och det har även vi här i parlamentet när det, som vi hoppas, blir aktuellt att än en gång fatta beslut om rapporten. Detta är de verkligt viktiga frågorna. För precis som ni sade, herr kommissionsledamot, är det så att ”varje dag, varje vecka, varje månad har betydelse”.

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag beklagar verkligen att vi håller den här debatten nu, eftersom det sänder ut ett förvirrande och i huvudsak negativt budskap till Bulgariens folk. Jag måste säga att jag, som är parlamentets föredragande om Bulgarien, inte rådfrågades eller ens informerades om några förslag att senarelägga parlamentsobservatörerna eller ytterligare framhålla möjligheten att Bulgariens anslutning kan komma att försenas till 2008.

Vid det senaste mötet med utrikesutskottet i Bryssel den 21 juni, där kommissionsledamot Olli Rehn närvarade, bad jag om garantier för att tidtabellen för utvidgningen skulle hållas – trots misslyckandet med den europeiska konstitutionen – vilket jag fick. Jag påminner om att kommissionsledamoten sade att Bulgarien och Rumänien var den senaste utvidgningen, inte nästa utvidgning. Deras anslutning är garanterad. Frågan är kanske: exakt när då?

Vi inser alla att det fortfarande återstår mycket att göra om Bulgarien skall bli färdigt till 2007, men uppgiften är fullt möjlig att klara. Den enda mekanism som finns för att försena anslutningen är skyddsklausulen. När det gäller Bulgarien, till skillnad mot Rumänien, skulle detta kräva ett enhälligt beslut i rådet. Därför tycker jag inte att det är någon mening med att komma med tomma hot om en fördröjning. Jag är fortfarande optimistisk och tror att Bulgarien kommer att bli medlem den 1 januari 2007. Jag har alltid understrukit behovet av att se till att varje land behandlas för sig och att Bulgariens och Rumäniens öden inte oupplösligen bör länkas samman. Det är allmänt accepterat att Bulgarien har färre problem än Rumänien. Jag är bara alltför medveten om att valet i Bulgarien den 25 juni gav ett oklart resultat. Skapandet av en regeringskoalition pågår skyndsamt, med sikte på att sammankalla parlamentet till den 11 juli.

Kvällens debatt ökar bara osäkerheten, både i regeringskretsar och bland Bulgariens medborgare. De börjar till och med tro att de inte är önskvärda. Jag lugnade dem å det bestämdaste. Det som behövs i Bulgarien är kontinuitet, stabilitet, engagemang och klarhet, inte osäkerhet och negativism.

När det gäller observatörerna – och jag hoppas att ni har tålamod med mig som föredragande för Bulgarien – håller jag med kommissionsledamoten och tackar honom när han säger att det är parlamentets uppgift att ordna med observatörer. Jag fick det bekräftat skriftligen för bara två veckor sedan, den 16 juni, av PPE-DE-gruppens ordförande. Han skrev: ”Vid sitt senaste sammanträde beslöt talmanskonferensen att inbjuda observatörer från de båda anslutningsländerna Rumänien och Bulgarien att delta vid Europaparlamentets andra septembersession i Strasbourg”, vilket innebär från och med den 26 september.

Observatörer från de tio anslutningsländer som fanns förra året inbjöds till oss så snart som möjligt när anslutningsfördragen hade undertecknats. Detta är det prejudikat som vi bör följa. Något annat beslut skulle sända ut ett föga användbart budskap till våra bulgariska och rumänska vänner. Jag ser verkligen fram emot att välkomna dem hit som observatörer i september och som fullvärdiga medlemmar från och med januari 2007.

  Christopher Beazley (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Parlamentet beviljade Rumänien och Bulgarien anslutning till Europeiska unionen som fullvärdiga medlemmar med överväldigande majoritet under plenarsammanträdet i april. Under veckan före det besökte parlamentets delegation till den gemensamma parlamentarikerkommittén, under ledning av min gruppkollega Guido Podestà, våra rumänska parlamentskolleger och träffade presidenten, premiärministern, inrikes- och justitieministrarna.

Den 9 juni skickade talmanskonferensen en uppmaning till de rumänska och bulgariska parlamenten att utnämna sina observatörer i Europaparlamentet, som skulle tillträda den 26 september. I förra veckan uppmanades jag att återvända till Bukarest för att tala med de utsedda observatörerna. Jag beklagar att Europaparlamentet just nu inte tycks ha bibehållit en konsekvent gemensam linje och att min egen grupp för närvarande kanske inte helt förknippas med det gemensamma resolutionsförslag som vi skall rösta om i morgon.

Jag har haft äran att tillhöra PPE-gruppen i över 15 år. Det är ett privilegium som jag är fast besluten att behålla. Jag hoppas, till och med i det här läget, att vi kan komma tillbaka till en gemensam överenskommen ståndpunkt. Vi har gett vårt ord, parlamentets talman gav observatörerna det i vårt namn, att de skulle träda i funktion från och med den 26 september. Vilket budskap skulle vi sända till Rumänien – till dessa modiga statsmän, politiker och statstjänstemän som kämpar för att skapa demokrati och ekonomiska, administrativa och rättsliga reformer – om vi inte skulle hålla ord? De betraktar utsikterna till EU-medlemskap som garantin för att de skall nå sitt mål.

Låt oss komma ihåg den mörka historia som dessa länder har. Framför senatens byggnad i Bukarest, mitt emot slottet, finns det en minnestavla med orden ”Glorie martirilor nostri” daterad december 1989. Den sitter där till minne av att över 1 000 unga människor, studenter och soldater förlorade sina liv när de demonstrerade och krävde frihet. På vilket sätt skall vi hedra deras minne? Denna period av osäkerhet i EU är ett tillfälle för parlamentet att visa mod och ståndaktighet. Vi har gett vårt ord. Vi tänker hålla vad vi har lovat och välkomna de rumänska observatörerna den 26 september i år som utlovat, så att vi kan arbeta för ytterligare en framgångsrik utvidgning av vår Europeiska union tillsammans.

  Jacques Toubon (PPE-DE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi är positiva till Rumäniens och Bulgariens anslutning. Hur fort anslutningsprocessen går är helt upp till kandidatländerna och vi respekterar de insatser som för närvarande görs i Sofia och Bukarest på detta område.

Men när det gäller observatörernas tillträde till parlamentet skulle jag vilja upprepa precis samma sak som Hartmut Nassauer sade. Vi måste komma ned från vårt elfenbenstorn och fundera över konsekvenserna av de beslut som vi, och i synnerhet parlamentets myndigheter, fattar. Det är helt uppenbart att vi inte kan acceptera några observatörer innan kommissionens rapport har kommit, och att vi inte kan acceptera observatörer från Rumänien och Bulgarien tidigare än vi gjorde för de andra anslutningsländerna, dvs. ett år före det föreslagna anslutningsdatumet. Det är därför som vi formellt stöder det förslag som har lagts fram av gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater. Vi anser att det kommer extremt lägligt, både ur ett politiskt och rättsligt perspektiv.

Herr talman, herr kommissionsledamot! Med den kris som EU genomgår just nu och det bristande förtroende och den misstänksamhet som många människor visar gentemot de europeiska institutionerna skulle jag också vilja tillägga att det enligt min mening nu krävs en allmän konsolidering och reflektion, och inte att man bara störtar iväg. Det var därför jag sade att jag var förvånad över kommissionens sätt att förbereda förhandlingsmandatet med Turkiet. Jag anser att EU-institutionerna lever tusentals mil från de europeiska medborgarnas verklighet. Vi måste åter knyta an till det europeiska folkets verklighet och för att göra det, herr kommissionsledamot, behöver vi återigen se över det förhandlingsmandat som ni utarbetade med Turkiet. För att få tid att kunna granska det på nytt behöver vi skjuta upp inledandet av förhandlingar. Konsolidering betyder mer Europa. Att bara rusa iväg kommer att leda till ett splittrat Europa.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Parlamentet är suveränt att besluta i den fråga som diskuteras i kväll, och från kommissionens sida har jag ingenting att tillägga till det som redan har sagts.

  Talmannen. Jag har mottagit fem resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.

(1) Se protokollet.

36. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

37. Avslutande av sammanträdet

(Sammanträdet avslutades kl. 23.15)