Bly är ett kemiskt ämne som orsakar cancer.

Förekomst av bly har konstaterats i läppstift, även i märkesprodukter som marknadsförs av de mest kända kosmetikaföretagen.

Tänker rådet undersöka huruvida denna osunda situation består och, om så är fallet, vilka åtgärder tänker den vidta för att skydda medborgarna rättigheter och hälsa?

(EN) Rådet är inte medvetet om de omständigheter som ledamoten nämner. Rådet vill dock påpeka att kosmetiska produkters sammansättning måste följa direktiv 76/768/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosmetiska produkter. Som ledamoten vet är det upp till kommissionen att garantera ett riktigt genomförande av denna lagstiftning och upp till medlemstaterna att genomföra kontroller av de gällande reglerna och straffa de som bryter mot dessa regler i enlighet med nationella lagar. Med detta i åtanke skulle rådet råda ledamoten att ställa denna fråga till kommissionen.

Ordföranden i rådet är säkert medveten om de påtvingade massvräkningar som nyligen genomförts i Zimbabwe och som enligt FN lämnat mer än 200 000 människor hemlösa.

Vidare rapporteras det brett om att minst 30 000 civila har arresterats under denna operation som av de zimbabwiska myndigheterna döpts till Operation Murambatsvina (”driv ut slöddret”).

Kan ordföranden i rådet bekräfta för parlamentets ledamöter att man kommer att kräva ett omedelbart stopp på dessa handlingar vilka strider mot FN:s stadga om de mänskliga rättigheterna, och därtill påminna de zimbabwiska myndigheterna om deras skyldigheter enligt den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som landet ratificerade 1991?

(EN) EU har fördömt de handlingar som den zimbabwiska regeringen har utfört inom ramarna för operationerna ”Clean Sweep” samt ”Restore Order”. Ordförandeskapet utfärdade den 7 juni 2005 en förklaring på EU:s vägnar där EU dessutom kräver att den zimbabwiska regeringen genast upphör med dessa operationer och uppmanar den att respektera de mänskliga rättigheterna och rättstatsprincipen.

I ett uttalande i Europaparlamentet i april sade kommissionen att det är sant att det föreligger hot om en influensapandemi och att vetenskapsmän talar snarare om ”när” än ”ifall”. Det finns en plan på gemenskapsnivå, men det behövs även nationella planer på medlemsstatsnivå.

Med hänvisning till detta kan rådet redogöra för huruvida denna fråga diskuterats av rådet och i så fall vad man kommit fram till? Om frågan ännu inte tagits upp är rådet i så fall berett att så snart som möjligt sätta upp denna potentiella världsomfattande hälsokatastrof på rådets dagordning som en ytterst angelägen fråga?

(EN) Rådet tackar ledamoten för att han uppmärksammar denna viktiga fråga.

Rådet tog den 29 april 2005 emot ett förslag till rådsdirektiv om gemenskapsåtgärder för kontroll av aviär influensa från kommissionen.

Denna skrift har som syfte att aktualisera de nuvarande gemenskapsåtgärderna för bekämpning av aviär influensa som styrs av rådets direktiv 92/40/EEG med målet att garantera att medlemsstaterna använder de bästa övervaknings- och kontrollåtgärderna mot aviär influensa och på så sätt minskar risken för större utbrott av sjukdomen samt att uppmuntra närmare samarbete mellan veterinärmedicinska myndigheter och folkhälsomyndigheter i medlemsstaterna.

Rådet har redan börjat arbeta med denna skrift. Rådets utredning kommer att fortsätta under det brittiska ordförandeskapet. Så fort parlamentets yttrande finns tillgängligt kommer det brittiska ordförandeskapet att försöka att sluta ett avtal om förslaget med parlamentets yttrande i beaktande.

Dessutom har rådet antagit flera politiska slutsatser som är relevanta för ledamotens fråga.

Särskilt i sin slutsats från den 2 juni 2004 om gemenskapens beredskapsplan för influensapandemier bestämde rådet några huvudkomponenter i gemenskapens strategi för att möta influensapandemier.

Bland annat krävde rådet att kommissionen och medlemsstaterna skulle förenkla det tekniska stödet på operativ och strategisk nivå, att arbeta med att främja samordnandet av nationella planer och genomföra en gemensam utvärdering samt att fortsätta att samarbeta med de relevanta internationella och mellanstatliga organisationerna och i synnerhet med Världshälsoorganisationen för att garantera en effektiv samordning av aktiviteter inom området för beredskapsplanering för pandemier.

Den 6 december 2004 antog rådet slutsatser om EU-åtgärder mot nya zoonotiska sjukdomar.

Rådet drar slutsatsen att en europeisk handlingsplan för förebyggande åtgärder och kontroll av zoonoser bör etableras för att genomföra en anpassbar gemenskapsstrategi inom olika sektorer mot växande hot från zoonotiska sjukdomar. En sådan plan som kommissionen avser att föreslå bör innehålla åtgärder som integrerats i folk- och djurhälsopolitik samt i likartade instrument.

Rådet uppmanade också medlemsstaterna och kommissionen att:

granska där det behövs de rättsliga och ekonomiska hindren för att på ett ordentligt sätt hantera nya zoonotiska sjukdomar samt för att utveckla en metod som dagligen garanterar riskbedömning, riskhantering och riskkommunikation på ett integrerat sätt, bland annat genom samarbete mellan olika sektorer och nätverk av laboratorier.

att samordna forskningsverksamhet som syftar till att hantera utmaningarna med förebyggandet och hanterandet av zoonotiska sjukdomar.

Slutligen uppmanade rådet Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet att i nära samarbete med Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar att presentera en detaljerad analys av riskfaktorerna grundad på den årliga gemenskapsrapporten om zoonoser, och krävde att medlemsstaterna och kommissionen trappar upp samarbetet med de relevanta internationella och mellanstatliga organisationerna.

Enligt FN har ca 180 000 personer dött i samband med den tvååriga konflikten i Darfur och mer än 2 miljoner personer har tvingats lämna sina hem i regionen.

För första gången i historien har FN:s säkerhetsråd, till följd av en omröstning, hänvisat en utredning om påstådda krigsförbrytelser i Darfurregionen i västra Sudan till den Internationella brottmålsdomstolen.

Namnet på 51 misstänkta personer har överlämnats till domstolen. De sudanska myndigheterna har dock förklarat att de vägrar att samarbeta med Internationella brottmålsdomstolen.

Kan rådet ge en försäkran om att man kommer att utnyttja sin ställning för att klargöra för den sudanska regeringen att det ligger i dess eget intresse att samarbeta med ICC.

(EN) Under perioden innan beslutet från FN:s säkerhetsråd uttryckte rådet under flera tillfällen sitt stöd för att Darfur-situationen skulle tas upp i Internationella brottsmålsdomstolen (ICC).

Likaledes välkomnade rådet säkerhetsrådets resolution 1593 i sin slutsats den 23 maj och uppmanade alla parter i Sudan att fullt ut samarbeta med ICC. Rådet förklarade också att det skulle följa utvecklingen noggrant.

EU-företrädare har vid upprepade tillfällen vid kontakt med de sudanska myndigheterna understrukit betydelsen av att den sudanska regeringen samarbetar med ICC.

I en nyligen offentliggjord rapport från organisationen Läkare utan gränser (Médecins sans frontières) framgår att det förekommit mord, våldtäkter och mordbränder i Darfurregionen i Sudan. Enligt denna organisation har mer än 80 procent av våldsoffren identifierat förövarna som soldater tillhörande eller medlemmar av de med regeringen allierade Janjaweed-miliserna.

Rådet känner säkerligen till att, som en repressalie och för att utöva hot, har de sudanska myndigheterna arresterat och anfört allvarliga anklagelser mot de biståndsarbetare som vågat öppet tala om dessa händelser.

Kan den sittande rådsordföranden redogöra för om och i så fall vilka åtgärder rådet vidtagit till följd av detta fullkomligt oacceptabla agerande från de sudanesiska myndigheternas sida?

(EN) Rådet har noggrant övervakat det mål där två medlemmar ur personalen till organisationen Läkare utan gränser arresterats. Som följd av arresteringarna har EU-trojkan i Khartoum gjort en demarsch till de sudanesiska myndigheterna för att uttrycka EU:s djupa bekymmer över arresteringarna och för att insistera på att den berörda personalen från Läkare utan gränser genast skall släppas och att anklagelserna mot dem skall hävas.

EU-trojkan har fortsatt att driva frågan med den sudanesiska regeringen och den har stött FN:s generalssekreterares särskilda representants för Sudan bemödanden i detta avseende.

Med det i åtanke välkomnar rådet frigivandet av de två anställda från Läkare utan gränser och beslutet från den sudanesiska regeringen att formellt häva anklagelserna mot dem.

Den 13 december 2004 kidnappades Rodrigo Granda (Ricardo González), en ledargestalt inom den internationella grenen av Colombias väpnade revolutionära styrkor (Farc), i Caracas i Venezuela av colombiansk och sammansvuren venezuelansk polis, och överlämnades till colombianska myndigheter. Colombias försvarsminister har tillstått att kidnappningen kostade två miljoner dollar. Gripandet av Granda är olagligt eftersom det inte gått ut någon internationell arresteringsorder, och anklagelserna mot honom är påhittade. Vidare har den allmänne åklagaren vägrat att lämna över bevisningen till Grandas försvarare, som på grund av den starka närvaron av paramilitära grupper dessutom har stora problem att vistas i den stad där rättegången skall hållas.

De colombianska myndigheterna har genom ovanstående gjort sig skyldiga till ett brutalt övergrepp på grundläggande rättigheter, internationella processrättsliga bestämmelser och principen om en rättvis rättegång, och därför undrar jag: Vilken är rådets inställning, och hur tänker rådet reagera?

(EN) Rådet har ingen detaljerad information om den högt rankade medlemmen av Colombias väpnade revolutionära styrka Rodrigo Grandas mål. Rådet påminner om att Colombias väpnade revolutionära styrka är med på Europeiska unionens förteckning över terroristorganisationer.

Rådet har regelbundet krävt av alla parter i konflikten i Colombia att respektera de mänskliga rättigheterna och den internationella humanitära rätten samt har begärt att alla olagliga grupper skall upphöra med stridigheter och engagera sig i fredsförhandlingar. Tyvärr är situationen fortsatt kritisk och de olagliga gruppernas oavbrutna allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna och den internationella humanitära rätten fortsätter.

Inom området för mänskliga rättigheter ger rådet sitt fulla stöd till FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter i Bogotá som spelar en viktig roll i strävan att motverka de pågående brotten mot de mänskliga rättigheterna och den internationella humanitära rätten. Rådet har ingen information om några åtgärder från högkommissariens sida i detta mål.

Genom förordning (EG) nr 881/2004⁽¹⁾ beslutades om inrättandet av en europeisk järnvägsbyrå som skall främja en modernisering av den europeiska järnvägssektorn. Med tanke på att byrån nyligen (17 juni 2005) inledde sin verksamhet officiellt undrar jag följande: Anser rådet att den nya järnvägsbyrån förfogar över en infrastruktur, behörighet och budget som gör att den på effektivt sätt kan bidra till att förverkliga detta mål?

Hur bedömer rådet den aktuella situationen, där de 25 medlemsstaterna förfogar över tekniska normer och säkerhetsbestämmelser som är inbördes oförenliga och som utgör ett kraftigt hinder för utvecklingen av den inre marknaden inom järnvägssektorn?

Tänker rådet ta några konkreta initiativ för att omedelbart göra Europeiska järnvägsbyrån verksam i fråga om att ta fram gemensamma säkerhetsnormer och införa ett system för att kontrollera de tekniska specifikationerna för de europeiska järnvägssystemens interoperabilitet?

(EN) Rådet skulle vilja informera ledamoten om att Europeiska järnvägsbyrån (”byrån”) i enlighet med förordning (EG) nr 881/2004 har i uppdrag att i tekniska frågor bidra till genomförandet av den gemenskapslagstiftning som syftar till att förbättra järnvägssektorns konkurrenskraft genom att förbättra möjligheterna till interoperabilitet för järnvägssystemen samt genom att utveckla en gemensam säkerhetspolicy för det europeiska järnvägssystemet för att bidra till att skapa ett europeiskt järnvägsområde utan gränser och som garanterar en hög säkerhetsnivå.

Vidare har byrån i uppdrag att tillhandahålla medlemsstaterna och kommissionen teknisk assistans.

Förordning (EG) nr 881/2004 reglerar byråns budget och arbetsprogrammet för 2005 antogs i december 2004 av styrelsen.

Byrån inledde officiellt sin verksamhet den 16 juni 2005. Vid detta tidiga skede av byråns verksamhet är det för tidigt för att fälla några kommentarer angående uppfyllandet av byråns uppgifter.

I enlighet med förordning (EG) nr 881/2004 kommer kommissionen att genomföra en utvärdering av de resultat som byrån har uppnått. Rådet kommer att vänta på rapporten från kommissionen till rådet och till Europaparlamentet som bygger på utvärderingen.

Övergångsregeringen i Demokratiska republiken Kongo fortsätter att skrida långsamt mot demokratiska val, det inbördeskrig som sedan 1998 har orsakat över 3,8 miljoner människors död i landet har lett till humanitär kris, mänskliga rättigheter respekteras och skyddas inte och landets naturresurser exploateras för närvarande ekonomiskt av utländska intressen. Anser rådet mot bakgrund av detta att Europeiska unionen gör tillräckligt för att garantera att övergångsregeringen uppfyller kraven i Pretoriaöverenskommelsen och i synnerhet för att garantera att tidsfristerna och hindren för att hålla val hanteras på lämpligt sätt?

(EN) EU har uppmärksammat beslutet i de två kamrarna i parlamentet i Demokratiska republiken Kongo att förlänga övergångsperioden med sex månader från den 1 juli 2005 och kravet från Internationella kommittén för stöd under övergången (CIAT) att denna förlängning skall gå hand i hand med ökad effektivitet och snabbhet från övergångsinstitutionernas sida. Beslutet att förlänga övergångsperioden går i linje med bestämmelserna i det fredsavtal som undertecknades i december 2002 i Pretoria och som skulle möjliggöra att val organiseras med tillfredställande förhållanden vad gäller logistik och säkerhet. Samtidigt uppmanar EU övergångsinstitutionerna, de politiska partierna och det civila samhället att samarbeta för att anordna en fri, öppen och demokratisk valprocess.

EU har bidragit till reformen av säkerhetssektorn samt till utveckling och stabilisering i Demokratiska republiken Kongo genom upprättandet i april 2005 av EU:s polisuppdrag i Kinshasa (EUPOL Kinshasa) och genom upprättandet den 8 juni 2005 av rådgivnings- och biståndsuppdraget för reform av säkerhetssektorn (EUSEC RD Congo). EU och dess medlemsstater har bekräftat att de är beredda att överväga mer operativt stöd för integrering av Kongos armé, särskilt med utgångspunkt i information som levererats av EUSEC RD Congo.

Genom utbildning av Kongos polisiära och militära personal bidrar EU till upprättandet av en säker miljö för att hålla valet. EU bidrar tillsammans med andra donatorer också till att finansiera valet som för närvarande uppskattas kosta cirka 468 miljoner US-dollar. Förberedelser såsom registrering av väljare har inletts i Kinshasa och kommer att fortsätta i resten av landet. Detta är en operation som både EU och FN:s uppdrag i DRC (MONUC) är inblandade i.

Vidare försöker EU ständigt råda myndigheterna om hur de ska fortsätta med förberedelserna inför valet genom sin särskilda representant för området kring de stora afrikanska sjöarna samtidigt som den understryker behovet av att följa tidsplanen som bestäms av Pretoriaavtalet.

De pakistanska myndigheterna har som en förebyggande åtgärd gripit över 300 anställda vid det statliga telekommunikationsföretaget PTCL sedan dessa varslat om strejk. General Musharrafs regering har satt särskilda arméstyrkor i beredskap för att bemöta arbetstagarna, som motsätter sig planerna på en privatisering av 26 % av aktierna i företaget. Om dessa planer blir verklighet kommer tusentals anställda att tvingas gå, vilket kommer att få smärtsamma följder för alla Pakistans arbetstagare. Det skall tilläggas att det pakistanska telekommunikationsföretaget går med stor vinst, och det finns inga skäl att sälja ut det till privata aktörer.

Känner rådet till dessa privatiseringsplaner? Finns det några EU-företag som är involverade i dessa? Hur ställer sig rådet till detta våldsamma angrepp på de fackliga friheterna och till att armén kallas in mot arbetstagare som bara utövar sina lagliga strejkrätt, framför allt med tanke på de vänskapliga samarbetsförbindelser som råder mellan EU och Pakistan?

(EN) Rådet är medvetet om åtgärder från den pakistanska regeringen för att sälja andelar av PTCL (Pakistan Telecommunication Company). Tillgänglig information antyder inte att företag från några EU-medlemsstater är inblandade i detta och det är definitivt inga som är förhandsuttagna.

Rådet fortsätter att noggrant följa den politiska situationen i Pakistan och använder sina kontakter med Pakistan (som t.ex. trojkans senaste ministermöte den 27 april i Luxemburg) för att understryka kravet på respekt för de mänskliga rättigheterna och de demokratiska principerna, vilket är grunden för 2004 års samarbetsavtal mellan EU och Pakistan om partnerskap och utveckling.

Om Lissabonmålen skall kunna uppnås krävs det att det europeiska humankapitalet tas till vara inom ramen för högkvalitativa arbetstillfällen. Detta förutsätter att europeiska medborgare under längre perioder vistas i en annan medlemsstat än sitt ursprungsland, vilket de kan göra på grundval av den grundläggande fria rörligheten och etableringsfriheten som garanteras av fördragen.

Hur hanterar rådet frågan om utbildning och bevarande av den språkliga och kulturella identiteten hos barn till europeiska medborgare som flyttar till en annan medlemsstat än ursprungslandet, så att de vid sidan av den europeiska identiteten även kan bevara sin nationella språkliga och kulturella identitet och förstärka den europeiska mångfalden?

(EN) Rådet uppmärksammar med intresse den fråga som ledamoten ställt men skulle vilja påpeka att det ämne som hon tar upp inte faller inom gemenskapens behörighet. I artikel 149 i EG-fördraget anges att gemenskapsåtgärder inom området för utbildning vidtas ”samtidigt som gemenskapen fullt ut skall respektera medlemsstaternas ansvar för undervisningens innehåll och utbildningssystemens organisation samt medlemsstaternas kulturella och språkliga mångfald”. Följaktligen kan rådet inte vidta några åtgärder i de syften som ledamoten hänvisar till.

Med tanke på Förenade kungarikets veto kommer detta land under sitt ordförandeskap förmodligen att föreslå en ny budgetkompromiss som kommer att återspegla britternas syn på unionens framtid.

Om en kompromiss uteblir förlorar Polen uppskattningsvis 4 miljarder euro enbart från strukturfonderna. Enligt rådet, vilka blir effekterna av en utebliven kompromiss för övriga nya medlemsstater, i synnerhet med tanke på att direktstödet och strukturfonderna är en grundläggande faktor för förändring i dessa länder som innebär en möjlighet att genomföra strukturreformer och skapa nya arbetstillfällen inom jordbruket?

(EN) Europeiska rådet i juni uppmanade det kommande ordförandeskapet att föra vidare diskussionerna om budgetplanen i syfte att lösa det som är nödvändigt för att uppnå en övergripande överenskommelse så fort som möjligt. Rådet kommer att lägga alla sina krafter på att uppnå detta mål. Det skulle därför inte vara riktigt att spekulera om konsekvenserna av att inte nå någon överenskommelse.

I nästa år kommer man att undersöka om Estland, Litauen och Slovenien kan ansluta sig till euroområdet från och med 2007. För att kunna göra det måste länderna uppfylla de tre Maastrichtkriterierna. Enligt ett av dessa kriterier får inflationen vara högst 1,5 procent högre än medeltalet i de tre länderna med den lägsta inflationen.

Innebär detta att ett land inte kan gå med i euroområdet om det vid tiden för undersökningen avviker något från riktlinjerna?

(EN) I enlighet med artikel 122.2 kommer kommissionen och Europeiska centralbanken år 2006 att rapportera till rådet om uppfyllandet av konvergenskriterierna för EMU för alla medlemsstater med avvikelser som ännu inte har antagit euron (liksom de gjorde 2004 – i EG-fördraget föreskrivs en sådan bedömning åtminstone vartannat år).

I enlighet med artikel 121 i EG-fördraget tar rådet sedan hänsyn till dessa bedömningar och kan med utgångspunkt i en rekommendation från kommissionen, rekommendera (med kvalificerad majoritet) att vissa medlemsstater uppfyller konvergenskriteriet och därför bör anta euron. Rådet rådfrågar sedan parlamentet och bestämmer definitivt på stats- och regeringschefsnivå (återigen med kvalificerad majoritet) vilka medlemsstater som kommer att anta euron.

De konvergenskriterier som skall bedömas finns tydligt bestämda i ett protokoll till EG-fördraget, och i artikel 1 bestäms prisstabilitetskriteriet. I rapporterna från kommissionen och Europeiska centralbanken från 2004 fastställs tydligt deras metoder för att bedöma detta kriterium. Rådet kommer att fatta beslut efter diskussioner om de relevanta delarna av kommissionens och Europeiska centralbankens rapporter samt med utgångspunkt i en rekommendation från kommissionen.

Det skulle vara olämpligt att på förväg döma någon av dessa delar av bedömningen, men passande att påminna om ramverket som bestäms genom artiklarna 121 och 122 i EG-fördraget och protokollet om konvergenskriteriet som artikel 121 i fördraget hänvisar till.

I Europeiska unionens budget för 2006 har anslagen för Turkiet ökat med 67 procent, dvs. en ökning från 300 till 500 miljoner euro, medan anslagen för Kroatien har ökat med 33 procent, dvs. en ökning från 105 till 140 miljoner euro.

Hur skall man tolka dessa uppgifter mot bakgrund av att Kroatien förväntas bli medlem av Europeiska unionen avsevärt mycket tidigare än Turkiet och att större resurser därför borde avsättas för detta land?

(EN) I åtagandebemyndigandena i det preliminära förslaget till allmän budget för 2006 från kommissionen, som ledamoten hänvisar till, beslutas om en betydande ökning av föranslutningsstöd både till Kroatien och till Turkiet. Detta ligger i linje med de relevanta slutsatserna från Europeiska rådet. Europeiska rådet krävde ett påtagligt ökat föranslutningsstöd för Turkiet och i Kroatiens fall en föranslutningsstrategi med bland annat de nödvändiga finansiella instrumentet för att leverera stöd genom Phare, ISPA och Sapard i tillägg till finansiering genom Cards-instrumenten för västra Balkan genom och inom gränserna för den nuvarande budgetplanen.

I enlighet både med föranslutningsavtalet för Turkiet och med det europeiska partnerskapet för Kroatien är de däri fastställda prioriteringarna för att stödja ansatser för närmande av EU anpassade till kandidatlandets särskilda behov och fas i förberedelserna och de utgör också riktlinjerna för EU:s finansiella stöd.

Avslutningsvis ombeds ledamoten vänligen att tänka på storleken på respektive land, avvikelsen mellan de två länderna och EU i de frågor som står på spel för gemenskapens regelverk samt även att ta hänsyn till stödet per person.

Den 29 november 2004 lade kommissionen för rådet fram ett förslag till en gemensam EU-ståndpunkt som ger befogenhet att ersätta det nu gällande protokollet om ursprung i associeringsavtalet mellan EU och Israel med ett nytt protokoll som skulle göra det möjligt för Israel att delta i systemet med en Europa-Medelshavsövergripande ursprungskumulation. I sin motivering som introducerade förslaget till EU-ståndpunkt konstaterar kommissionen att ”gemenskapens ståndpunkt bör läggas fram för associeringsrådet EU-Israel först då den bilaterala frågan mellan EU och Israel om ursprungsbestämmelser lösts” (Bryssel den 29 november 2004, SEK(2004)1437).

Betraktar rådet förfarandet till följd av de tekniska åtgärderna i fråga om tullsamarbetet mellan EU och Israel som infördes den 1 februari som en ”lösning på den bilaterala frågan om ursprungsbestämmelser”?

EU och Israel har infört icke-bindande tekniska arrangemang för genomförandet av ursprungsprotokollet i associeringsavtalet mellan EU och Israel. Stämmer det att Israel fortfarande tillämpar ursprungsprotokollet inom de ockuperade territorierna och att landet ännu inte gör skillnad mellan produktion från dessa territorier och produktion från staten Israels territorium när man utfärdar ursprungsintyg i enlighet med nämnda avtal? Anser rådet i ljuset av dessa uppgifter att de rutiner som tillämpas till följd av de tekniska arrangemangen avseende EU:s och Israels tullsamarbete löser den bilaterala frågan om ursprungsbestämmelser?

(EN) I december 2004 godtog EU och Israel i kommittén för tullsamarbete ett tekniskt arrangemang för genomförandet av protokoll 4 i associeringsavtalet mellan EU och Israel. Inom ramarna för detta arrangemang godtog Israel att på alla sina exportcertifikat ange namn på och postnummer till den stad, by eller industrizon som produktionen har sitt ursprung i. Arrangemanget har gällt sedan den 1 februari 2005.

Arrangemanget innebär en åtgärd för att tillhandahålla ett praktiskt sätt att skilja mellan de produkter med ursprung i Israel som är berättigade tullförmåner och de som inte är det. I enlighet med EU:s ståndpunkt och i linje med internationell lagstiftning är produkter från områden som sedan 1967 lyder under den israeliska förvaltningen inte berättigade till förmånsbehandling genom associeringsavtalet mellan EU och Israel. EU:s tullmyndigheter rekommenderas att vägra förmånsbehandling av varor för vilka ursprungsintyget anger att den produktionsprocess som ger ursprungsstatus har ägt rum i en stad, by eller industrizon som lyder under den israeliska förvaltningen sedan 1967.

Rådet har så här långt inte mottagit någon information om att det nuvarande arrangemanget inte fungerar korrekt.

Rådet undersöker för närvarande de 16 förslagen till beslut från de gemensamma organ genom vilka det alleuropeiska systemet för ursprungsspårning skall utvidgas till Medelhavsländerna. I Israels fall kommer det nya protokollet att åtföljas av en förklaring i vilken EU kommer att befästa sin ståndpunkt angående det geografiska omfånget för associeringsavtalet mellan EU och Israel.

Vid Europeiska rådets möte i Bryssel den 16-17 juni 2005 kunde man inte nå någon överenskommelse om budgetplanen för 2007–2013. En av stötestenarna lär ha varit att ingen minskning kan godkännas när det gäller jordbruksutgifterna. Å andra sidan slöt WTO-medlemmarna ett ramavtal i Genève den 1 augusti 2004 för att få Doharundan på rätt spår igen. I detta ramavtal förband sig Europeiska unionen att fasa ut subventioner och annat stöd för jordbruksprodukter. Detta måste konkretiseras före den ministerkonferens som skall äga rum i Hongkong i slutet av 2005.

Hur skall Europeiska unionen kunna infria sina löften från Doharundan när man vägrar att göra den nödvändiga finansiella anpassningen i den långsiktiga budgetplanen? Var det inte en felaktig signal till utvecklingsländerna från Europeiska unionens vid det senaste toppmötet att uppenbarligen hålla fast vid de höga jordbruksutgifterna och subventionerna i budgeten?

(EN) För det första vill jag betona att rådet naturligtvis är engagerat i att fullfölja genomförandet av åtgärderna som bestämdes i reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP).

Därmed är finansieringen för perioden 2007–2013 av åtgärder kopplade till marknader och till direkta GJP-betalningar begränsad av åtagandena från Europeiska rådets möte i Bryssel i oktober 2002. I de finansiella bedömningarna för lagstiftningsförslagen togs det hänsyn till dessa begränsningar. Dessutom är det bestämt att reformen av GJP fastställer en övergång genom modulering av vissa medel som först avsetts för den första pelaren till den andra pelaren av GJP, den för landsbygdsutveckling.

Jag påpekar att rådet (jordbruk och fiske) just har nått en enhällig politisk överenskommelse om förordningen om stöd för landsbygdsutveckling och ordförandeskapet räknar med att den skall godtas vid rådets nästa möte den 18 juli.

Jag betraktar den reformerade gemensamma jordbrukspolitiken som en tillgång för gemenskapen i internationella förhandlingar. Jag skulle också vilja påpeka att parlamentet i sin resolution om bedömningen av Doharundan välkomnade den överenskommelse som slöts inom ramen för WTO den 1 augusti. Jag är övertygad om att vi alla kan anse att denna överenskommelse inte på något sätt ifrågasätter den mångsidiga och effektiva europeiska jordbruksmodellen som har växt fram ur de successiva reformerna av GJP.

Europaskolorna inrättades för att barnen till Europeiska gemenskapens personal skulle kunna gå i skolan tillsammans och på så sätt säkerställa att gemenskapen fungerar väl och kan uppfylla sitt uppdrag. Den nuvarande situationen på Europaskolorna I och II i Bryssel är mycket avlägsen denna föresats: barn som inte får gå i skola, syskon som separeras i skilda skolor, överfulla klassrum, osv. Skolornas styrelse har för att möta denna situation inte gjort något annat än infört en begränsningspolitik som inte ens uppfyller de lägsta pedagogiska kraven och som varken tar hänsyn till utbildningens kvalitet eller den sociala situation som många familjer befinner sig i.

Med tanke på dessa skolors mellanstatliga karaktär och det ansvar som dessa medlemsstaters regeringar därför bär för dessa, vilka åtgärder avser rådet att vidta på kort och medellång sikt för att lösa dessa problem?

Är rådet medvetet om problemen med alltför många elever på Europaskolorna II och III i Bryssel, vilket kommer att kvarstå fram till dess att Europaskolan IV öppnar 2009, och de allvarliga följder detta får för såväl utbildningen av de europeiska tjänstemännens och andra anställdas barn som för deras familjer? Är rådet medvetet om att Europaskolornas högsta råd för att komma till rätta med denna situation endast har infört en restriktiv politik för läsåret 2004-2005 (förbud mot nya förskolegrupper i de engelska, franska, tyska, italienska och spanska sektionerna samt stopp för antagande av nya elever i kategorierna I och II vilket skulle kunna leda till att klasser måste gås om, inrättandet av stödgrupper etc.)? En sådan politik skulle inte uppfylla ens de lägsta pedagogiska krav som ställs i de olika medlemsstaterna. Avser rådet att omedelbart vidta åtgärder för att förebygga och förhindra denna situation, mot bakgrund av Europaskolornas mellanstatliga karaktär och målen som ligger till grund för deras inrättande samt de allvarliga problem som barnen och deras familjer utsätts för och behovet av att utan dröjsmål finna en lösning på alla dessa problem?

Känner rådet till att kravet för att dela en klass på Europaskolan är 32 elever per klass, vilket klart överstiger det högsta antal som fastställts av de flesta medlemsstater? Samtycker rådet till detta krav som fastställts av Europaskolornas högsta råd? Vad tänker rådet göra för att avsevärt minska detta antal och därmed genomdriva att Europaskolorna dels uppfyller de pedagogiska krav som ställs i de olika medlemsstaterna, dels garanterar att de europeiska tjänstemännens barn har rätt till samma möjligheter som de barn som går i statliga eller privata skolor i de olika länderna? Tänker rådet vidta åtgärder för att förbättra undervisningskvaliteten i Europaskolorna?

(EN) Rådet är inte behörigt att hantera frågor som rör Europaskolorna.

I konventionen i vilken man anger Europaskolornas stadga och som undertecknades den 21 juni 1994 i Luxemburg mellan de höga fördragsslutande parterna, medlemmar i Europeiska gemenskaperna och Europeiska gemenskaperna nämner aldrig rådet och därför har den institutionen ingen behörighet som helst inom detta område.

Å andra sidan är medlemsstaterna och kommissionen företrädda av styrelsen (artikel 8 i den nämnda konventionen).

Det säger sig självt att det är ett prerogativ för ledamöterna att kontakta sina medlemsstaters eller kommissionens företrädare på ministernivå för att uttrycka sina bekymmer i detta känsliga ämne.

Varken rådet eller dess sekretariat finns företrädda i styrelsen.

Vilka tänker rådet göra för att de brittiska militärbaserna på ön Cypern (brittiska suveräna basområden) – vilka för närvarande används av USA som underhållsbaser för kriget i Irak – skall avvecklas och inom ramen för en avmilitarisering av ön Cypern föras närmare Europeiska unionen respektive bli en del av den?

(EN) Ur en rättslig synvinkel bestäms Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands suveräna områden i Cypern av Fördraget om upprättandet av republiken Cypern och de relevanta skriftväxlingarna från den 16 augusti 1960. Vidare bestäms arrangemangen angående EU:s förhållande till dessa områden å ena sidan av slutakten till Fördraget om Förenade kungarikets anslutning till de europeiska gemenskaperna, och å den andra av protokoll nr 3 som bilaga till akten om villkoren för anslutningen till unionen av tio nya medlemsstater år 2003.

När det gäller framtiden för dessa områden är det inte upp till rådet att spekulera om en fråga som i sig inte faller direkt inom ramen för unionens behörighet. När det gäller frågan om öns avmilitarisering pekar ordförandeskapet på det ständiga stöd det har gett alla genomförda åtgärder, särskilt inom FN:s ramar, för att nå en allmän överenskommelse i frågan om Cypern.

I år godkänner de europeiska institutionerna programmet Kultur 2007 (dess innehåll och budget) för perioden 2007–2013. Med hänsyn till att rådets nu gällande förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002⁽¹⁾ av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget kommer att reformeras till 2007, vilka konsekvenser kan denna ändring få för programmet?

Om det skulle uppstå en intressekonflikt mellan olika rättsakter som rör användningen av resurser som är tillgängliga genom programmet Kultur 2007, vilken rättsakt kan då betraktas som överordnad?

(EN) I enlighet med artikel 184 granskas budgetförordningen vart tredje år eller när det är nödvändigt. Kommissionen lade nyligen fram ett förslag till ändring av budgetförordningen⁽²⁾ som helt och hållet tar hänsyn till de nya rättsliga grunderna för gemenskapsprogrammen för perioden 2007–2013. Den ändrade budgetförordningen kommer att gälla alla dessa program när den träder i kraft den 1 januari 2007, efter att ha godtagits av rådet. Den kommer alltså att gälla programmet Kultur 2007 när det träder i kraft.

De polska läderskotillverkarna signalerar att det sedan den 1 januari 2005 har skett en enorm ökning av importen av sådana skinnskor. Under årets fyra första månader har ökningen uppgått till 700 procent. Företagarna uppmärksammar att de kinesiska skotillverkarna i sina tillverkningskostnader inte tar hänsyn till sådana kostnader som försäkringspremier för arbetstagarna eller kostnader för uppfyllande av miljöskyddsnormer, vilket gör att de kan erbjuda sina varor till avsevärt lägre priser. Detta leder i sin tur till en ökning av den illojala konkurrensen och hotar den polska läderindustrin som sysselsätter omkring 100 000 personer. Ställer sig kommissionen bakom ovannämnda analys av läget i skoindustrin? Vilka åtgärder avser den att vidta för att motverka sådan illojal konkurrens?

(EN) Kommissionen är fullt medveten om situationen för skoindustrin i gemenskapen och övervakar situationen noggrant i nära samarbete med föreningar från skoindustrin.

Kommissionen har infört ett övervakningssystem som snabbt kan identifiera problem med pris eller kvantitet för industrin i gemenskapen som kan komma av skoimporter från Kina. Detta övervakningssystem i form av importlicenser tillåter insamling av uppgifter om importkvantiteter och priser inom en kort tidsperiod.

Stora ökningar av importen av skor från Kina har förvisso upptäckts och detaljer om det publiceras regelbundet.

Dessutom har en antidumpningsutredning inletts den 30 juni angående skyddsskor från Kina och Indien. Vidare har ett andra klagomål beträffande dumpning av läderskor från Kina och Vietnam också lämnats in från den europeiska skoindustrin och ett beslut om inledandet av ytterligare en antidumpningsutredning kommer att fattas inom kort. Om de rättsliga kraven på inledandet av antidumpningsförfarandet uppfylls (ökade importer och dumpade priser som har skadliga effekter på den konkurrerande europeiska industrin) kommer kommissionen att inleda en utredning.

Sådana antidumpningsförfaranden skulle också hantera de möjliga störningar i kostnadsbilden som ledamoten nämner.

Slutligen kommer kommissionen naturligtvis att vidta nödvändiga åtgärder om utredningen skulle fastslå att EU:s skoindustri tar skada av de dumpade kinesiska importerna.

Europeiska satellitsändare spelar en viktig roll för informationen om internationell terrorism, bl.a. islamistisk terrorism. I världen och i Europeiska unionen kan man i allmänhet ta in tevesändaren al-Manar eller Arabsat som sänder från Saudiarabien och NileSat som sänder från Egypten. Man kan dock ha allvarliga invändningar mot innehållet i dessa program. Trots att det spanska bolaget Hispasat, delvis ägt av Telefonica och den spanska regeringen, och franska GlobeCast, delvis ägt av France Telecom, är medvetna om innehållet i programmen som sänds via al-Manar, reagerar de inte och bryter därmed mot europeisk lagstiftning på detta område. Frågan är mycket allvarlig.

Hur länge tänker kommissionen tolerera denna situation, som rör europeiska sändningsbolag, och vad avser den att göra för att hejda deras verksamhet som i själva verket främjar terrorismen?

Trots att kommissionen och samtliga audiovisuella tillsynsmyndigheter har bekräftat att innehållet i program som utsänds av al-Manar kränker direktivet om television utan gränser fortsätter al-Manar att sändas i unionen och från unionen till andra delar av världen. Det spanska bolaget Hispasat och franska Eutelsat fortsätter att ge al-Manar sändningsutrymme.

Trots att Hispasat är medvetet om det hatiska innehållet i al-Manar är det förvånande att bolaget ännu inte har vidtagit några konkreta åtgärder för att ställa in sådana vidriga sändningar. I Frankrike har Eutelsat beordrats av regeringen att lyfta ut al-Manar ur sitt programutbud och bolaget har följt denna order.

Det saudiarabiska Arabsat och det egyptiska Nilesat fortsätter att sända al-Manar direkt till europeiska tittare i nästan hela Europa och uppmanar unga människor att genomföra självmordsbombningar.

Kommer kommissionen att diskutera denna fråga med de spanska, franska, saudiska och egyptiska regeringarna för att garantera att denna situation stoppas omedelbart?

Hur kan EU vidmakthålla att det tar sitt ansvar för kampen mot terrorismen på allvar när tevekanaler som al-Manar obehindrat får fortsätta sitt främjande av terrorism via medierna trots att situationen har varit känd under lång tid?

I mars 2005 kallade kommissionen den europeiska plattformen för tillsynsmyndigheter (EPRA) till ett möte. På mötet upprepade kommissionen på nytt att artikel 22a i Television utan gränser-direktivet uttryckligen förbjuder sändningar som uppviglar till hat grundat på ras, sex, religion eller nationalitet. Vid mötet kom man också överens om att dessa bestämmelser även skall tillämpas på tredjeländers sändare som använder en frekvens, satellitöverföring eller en upplänk till en satellit som hör till en medlemsstat. TV-kanalen Al Manar uppviglar till hat, våld och självmordsbombningar, sprider antisemitiskt material och respekterar inte grundläggande rättigheter. Al-Manar utnyttjar Hispasats (som delvis ägs av den spanska regeringen) satellittjänster och kapacitet samt Globecast som är ett dotterbolag till France Telecom. Från kontoret i Beirut sänds al-Manar också till Arabsat (www.arabsat.com) och Nilesat (www.nilesat.com.eg) som täcker stora delar av Europa.

Vad gör kommissionen för att stoppa denna form av terroristpropaganda som når Europa och andra områden av världen? Har de saudiska och egyptiska myndigheterna varnats och ombetts vidta åtgärder och spela en ansvarsfull roll i vår gemensamma kamp mot terrorismen?

(FR) Direktivet om ”television utan gränser” har följande bestämmelser och principer.

För det första vill kommissionen betona att det är väldigt viktigt att television och information har ett yttrandefrihetsskydd, och att alla europeiska medborgare har rätt att välja vilka tv-kanaler de skall ha tillgång till, även om kanalerna inte sänds från ett medlemsland och därför inte måste efterleva gällande gemenskapslagstiftning.

Enligt artikel 22 i direktivet om ”television utan gränser” är det uttryckligen förbjudet för alla program att uppvigla till hat på grund av ras, sex, religion eller nationalitet. Detta förbud gäller självklart för TV-bolag inom gemenskapen, men även för sändningar via ett bolag i ett tredjeland, under förutsättning att de enligt artikel 2.1 faller inom direktivets räckvidd. I praktiken omfattar detta förbud sändare i tredjeland som använder en frekvens, satellitöverföring eller en upplänk till en satellit som hör till en medlemsstat.

Den viktigaste frågan är vem som kontrollerar att bestämmelserna i direktivet efterlevs, och då i synnerhet förbudet mot uppvigling till hat. Bestämmelserna i direktivet om ”television utan gränser” är tydliga. Det är medlemsstaterna och deras behöriga myndigheter som ansvarar för att sändningarna som faller inom deras jurisdiktion, vilket även omfattar sändningar från tredjeland, efterlever bestämmelserna. Detta gäller under förutsättning att ovanstående villkor är uppfyllda, eller med andra ord att sändaren använder en frekvens, satellitöverföring eller en upplänk till en satellit i den berörda medlemsstaten.

Eftersom Al-Manars sändningar gick via Eutelsat förbjöd de behöriga myndigheterna i Frankrike att Al-Manar återutsände dem via den satelliten. Myndigheterna i Nederländerna har vidtagit liknande åtgärder i fallet med New Satellite System i Haag.

Enligt information som kommissionen nyligen har fått, har även de ansvariga myndigheterna i Spanien förbjudit Al-Manars sändningar via Hispasat.

Vid ett möte den 17 mars 2005, som kommissionen sammankallat till, bekräftade mediemyndigheternas ordföranden att det är mycket viktigt att man genom ett större ömsesidigt samarbete på effektivt sätt bekämpar uppvigling till hat från tredjeland. De enades om att vidta praktiska åtgärder för en mer samordnad strategi.

Vad gäller Al-Manars sändningar via Arabsat och Nilesat, finns det ingen rättslig möjlighet att tillämpa gemenskapslagstiftning, eftersom sändningar som överförs via dessa satelliter inte faller inom direktivets räckvidd, då de inte använder en frekvens, satellitöverföring eller en upplänk till en satellit som hör till en EU-medlemsstat.

I detta sammanhang undersöker kommissionen vilka möjligheter som finns beträffande kommissionens förbindelser med de berörda tredjeländerna.

Med tanke på veckans G8-toppmöte i Skottland, hur ämnar kommissionen diskutera slutsatserna från detta möte samt eventuella framtida åtgärder som EU:s institutioner måste vidta som ett resultat av dessa?

(EN) G8-gruppen kommer att hålla sitt årliga toppmöte i Gleneagles i Skottland den 6–8 juli. De två prioriteringarna för det brittiska G8-ordförandeskapet är klimatförändringar samt Afrika och utveckling, där en överenskommelse om skuldlättnad för de fattigaste länderna nåddes under G8:s finansministrars möte den 11 juni. G8-ledarna förväntas uttala sig i Gleneagles om följande ämnen:

1. G8:s uttalande om Afrika

2. G8:s uttalande om klimatförändringar

3. G8:s uttalande om åtgärderna vid katastrofen i Indiska oceanen

4. G8:s uttalande om den globala ekonomin, däribland Doharundan

5. G8:s uttalande om terroristbekämpning

6. G8:s uttalande om icke-spridning

7. G8:s uttalande om större Mellanöstern och Nordafrika (BMENA)

Ordförandeskapet ansvarar också för att göra en sammanfattning.

Europeiska unionen kommer att företrädas på toppmötet av kommissionens ordförande och Europeiska rådets ordförande.

Som ledamoten vet fattar inte G8-gruppen några bindande beslut. Kommissionen kommer att presentera resultaten av toppmötet för EU-institutionerna och där ett behov av särskild uppföljning uppkommer kommer kommissionen att informera de övriga institutionerna enligt den normala beslutsprocessen.

Frankrike och Holland röstade nyligen nej till konstitutionsfördraget vilket följdes av en värdeminskning av euron. OECD beräknade nyligen att den ekonomiska tillväxten i euroområdet bestående av tolv länder skulle mattas av till 1,2 procent år 2005 från att ha varit 1,8 procent år 2004. Vilka åtgärder vidtar kommissionen för att se till att medlemsstaterna har budgetdisciplin i dessa svåra tider?

(EN) Stabilitets- och tillväxtpakten (STP) kräver i sina förebyggande delar att medlemsstaterna på medellång sikt uppnår och bibehåller en budgetsituation näst intill balans eller med överskott. När ett land väl har nått sitt mål på medellång sikt kan det nominella saldot röra sig med konjunkturen utan risk för att underskottet blir för stort vid en normal ekonomisk stagnation. Omarbetningen av STP har stärkt dess förebyggande sida. Medlemsstaterna har engagerat sig i att aktivt stärka de offentliga finanserna i perioder av gynnsam ekonomisk utveckling och som regel använt konjunkturbetingade förtjänster till att minska underskottet och skulden. Dessutom är medlemstaterna i euroområdet och de som deltar i den europeiska växelkursmekanismen, men som ännu inte har uppnått målet på medellång sikt, uttryckligen tvungna att genomföra en årlig anpassning i konjunkturrensade termer och rensat från engångsåtgärder med 0,5 procent av BNP som riktvärde. Anpassningen skall vara större i tider av gynnsam utveckling och kan vara mindre i tider av sämre utveckling. Enligt de nya reglerna skall kommissionen utfärda ett förslag till politik direkt till en medlemsstat för att främja att den håller sig till sin anpassningslinje. Samtidigt inför den omarbetade STP i sina korrigerande delar mer utrymme för ekonomisk bedömning och för att ta med konjunkturella utvecklingar i beräkningarna samtidigt som det stränga regelbaserade systemet för förfarandet vid alltför stora underskott finns kvar.

Med syfte att garantera en effektiv övervakning av de offentliga finanserna inom EU har kommissionen fortlöpande övervakat de offentliga finanserna i alla medlemsstater och använder sin initiativrätt när den bör göra det. Till exempel bestämde kommissionen nyligen att inleda ett förfarande vid alltför stora underskott för Italien och Portugal och därmed stödja den fordrade förstärkningen av de offentliga finanserna i dessa länder.

Den ekonomiska utvecklingen inom EU är synnerligen svag jämfört med Asien och USA. Den ekonomiska politiken inom EU är nästan helt och hållet inriktad på att öka utbudet. Nästan ingenting är inriktat på att stimulera efterfrågan. Ändå är EU:s marknad större än USA:s och det borde vara möjligt att samordna insatserna, inte bara för att öka utbudet utan även efterfrågan. Delar kommissionen denna uppfattning? Om så är fallet, vilka planer har kommissionen för att stimulera efterfrågan i EU:s ekonomi?

(EN) Under de senaste åren har EU i allmänhet och euroområdet i synnerhet faktiskt uppvisat en lägre ekonomisk tillväxt än Förenta staterna och Asien med undantag för Japan. Det är dock viktigt att konstatera att dessa skillnader i fråga om tillväxttakten är avsevärt mindre om de slås ut på en per capita-basis, vilket beror på att befolkningsutvecklingen förlöpt olika i dessa regioner,

Den ekonomiska återhämtningen som tog sin början inom EU under andra halvåret av 2003 har bromsats upp av en brist på efterfrågan, vilken delvis verkar sammanhänga med svagt förtroende bland konsumenter och investerare. De stigande oljepriserna och den starkare euron har haft en direkt uppbromsande effekt, men också påverkat förtroendet. Ändå förväntar sig kommissionen att tillväxten under 2005 skall återgå till en takt som motsvarar dess potential, med stöd av en makroekonomisk politik som leder till att den inhemska efterfrågan tar över såsom huvudsaklig drivkraft inom euroområdet och EU (se kommissionens ekonomiska prognos våren 2005).

Kommissionen konstaterar att det kunde få en negativ inverkan på tillväxten om man försökte att på kort sikt öka efterfrågan med hjälp av en mera expansionistisk skattepolitik, eftersom detta kunde påverka förtroendefaktorn. En ytterligare ökning av de offentliga utgifterna eller skatteminskningar utan täckning kunde späda på osäkerheten om hur pass hållbart skattesystemet är på lång sikt och då kunde de positiva effekterna komma att annulleras av minskad privat konsumtion och minskade investeringar, så att effekten på tillväxten för bruttonationalprodukten (BNP) på det hela taget blev negativ. Eftersom en sådan politik inte varaktigt kan öka den potentiella produktionstillväxten är det viktigare att skattepolitiken bidrar till en ekonomisk stabilisering och förbereder samhället på vilka effekter den stigande medelåldern bland befolkningen kommer att ha på den offentliga sektorns finanser.

Enligt kommissionens syn på saken består det huvudsakliga bidrag som den makroekonomiska politiken i dagens läge kan ge till en varaktig tillväxt och sysselsättning i att slå vakt om sunda makroekonomiska förhållanden och dämpa de chocker som ekonomin utsätts för. Penningpolitiken kan bidra genom att eftersträva prisstabilitet och, förutsatt att detta mål nås, genom att tjäna som stöd för andra former av den allmänna ekonomiska politiken. Skattepolitiken kan spela en roll för att stabilisera ekonomin genom att ge fritt spelrum åt de självstabiliserande mekanismerna. Mot bakgrund av vilket omfång de självstabiliserande mekanismerna har inom EU, i och med att de är dubbelt så stora som i Förenta staterna, bör man inte underskatta bidraget till en stabilisering på efterfrågesidan. Förutom att bidra till ekonomisk stabilitet kan skattepolitiken stödja tillväxten genom utgifter som inriktas på sysselsättningsfrämjande investeringar och genom en tillväxt- och sysselsättningsvänlig beskattning. Mot bakgrund av de huvudsakliga svagheterna i unionens ekonomi (jämförelsevis ringa arbetsinsats och låg tillväxt för produktiviteten) föreslog kommissionen för perioden 2005–2008 en kombination av tillväxt- och stabilitetsinriktad makroekonomisk politik, mikroekonomiska reformer för att bredda Europas tillväxtpotential samt en sysselsättningspolitik som leder till flera och bättre arbetstillfällen.⁽¹⁾

Kommissionen anser att en samfälld insats för att skapa klarhet om de reformer som ingår i den förnyade Lissabonstrategin tillsammans med framsteg i fråga om sunda och bärkraftiga offentliga finanser kommer att öka förtroendet bland företag och konsumenter i Europa, något som är en förutsättning för att den återhållna efterfrågan skall kunna komma fram.

Vad anser kommissionen om de nya initiativen runt kampanjen Live 8, som syftar till att uppmuntra G8-länderna att förbättra sina resultat när det gäller skuldavskrivning och att uppmuntra andra stater, främst i väst, att uppfylla de biståndsmål som FN satt upp?

(FR)Kommissionen är för alla initiativ som drar allmän uppmärksamhet till utmaningarna att uppnå millennieutvecklingsmålen. Kommissionen uppskattar det faktum att ett flertal konserter anordnas samtidig i avsikt att uppmana ledarna för G8-länderna att vid mötet Gleneagles göra större utfästelser för att bekämpa fattigdomen.

Det är mycket viktigt att biståndet ökar både kvalitets- och kvantitetsmässigt, så att utvecklingsländerna i allmänhet och Afrika i synnerhet får en möjlighet att uppnå millenniemålen.

Vid Europeiska rådets möte den 16 och 17 juni 2005, lovade unionens medlemsstater att fortsätta öka sina officiella biståndsbudgetar, och att ge mer än vad de har åtagit sig enligt Monterreyförklaringen, genom att ställa upp det nya individuella minimimålet 0,51 procent till 2010, och 0,17 procent för de nya medlemsstaterna, vilket skulle öka unionens gemensamma bistånd till 0,56 procent.

Detta åtagande motsvarar en ökning med 20 miljarder euro per år. Under 2004 uppgick de 25 medlemsstaternas officiella bistånd till 43 miljarder euro.

Det är mycket viktigt att man ger ökade resurser och effektivare hjälp, men det räcker inte för att man skall uppnå millennieutvecklingsmålen. Det finns även andra gemenskapsregler som kan ha en stor betydelse för att gynna utvecklingen, därav kommer begreppet ”utvecklingssammanhang”. Kommissionen föreslår att man framställer en ”sambandsrapport” mellan FN-toppmötet i september 2005 och den nästa internationella utvärderingen av millennieutvecklingsmålen.

Kommissionen hoppas även på att Världshandelsorganisationens möte i Hongkong kommer att resultera i konkreta resultat som gör det möjligt för de fattigaste länderna, och i synnerhet länderna i Afrika söder om Sahara, att i större utsträckning delta i de globala marknaderna.

Kommissionen applåderar G8 för att de lyckats komma överens om multilaterala skuldavskrivningar för de fattigaste länderna. Detta är ett välkommet beslut och ett viktigt tillägg till besluten om finansiering för utveckling. Det finns preliminära tecken på att finansieringsinsatserna kommer att hamna i storleksordningen en till två miljarder euro per år. Kommissionen vädjar till de andra stora givarna om att öka sina bistånd, så att millenniemålen kan uppnås.

Vilka grekiska och internationella (med grekiskt deltagande) icke-statliga organisationer var under perioden 2000–2004 verksamma inom ramen för EU-program och EU-åtgärder till förmån för utvecklingsländer?

Vilka finansieringsförslag lämnade grekiska icke-statliga organisationer in under perioden i syfte att uppnå målen för den europeiska utvecklingspolitiken?

Vilken var EU:s finansieringsbas för icke-statliga organisationer med grekiskt deltagande?

(FR) Enligt våra siffror lämnade grekiska organisationer (däribland icke-statliga organisationer, universitet, stiftelser och forskningscentrum under perioden 2000 och 2004 in 109 finansieringsförslag inom ramen för utvecklingspolitiken.

Av de 109 förslagen finansierades 52 i form av subventioner inom ramen för EU-program och EU-åtgärder till förmån för utvecklingsländer.

Trettio grekiska frivilligorganisationer erhöll pengar mellan 2000 och 2004.

I avvaktan på verifiering och med antagande av att inga inmatningsfel skulle upptäckas, inte minst i fall av konsortium, uppgick kommissionens totala finansiering av grekiska frivilligorganisationer till 18 508 274,87 euro.

Med tanke på att 2005 är det internationella året för mikrokrediter och att det är viktigt att följa uppmaningen i FN:s resolution 53/197 av den 15 december 1998 och ta tillvara på detta speciella tillfälle för att stimulera programmen för mikrokrediter i alla länder, framför allt i utvecklingsländerna, välkomnar jag kommissionens beslut att i år sammankalla till ett möte i syfte att stödja projekt för mikrofinansiering i länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS-länderna).

Mikrofinansiering är dessutom ett viktigt inslag i det internationella samfundets strategi för att uppfylla millenniemålen – ett sätt att motverka fattigdomen genom generering av inkomster och skapande av arbetstillfällen – i synnerhet målen om fattigdomsutrotning, jämställdhet mellan kvinnor och män samt kvinnors medbestämmande. Anser därför inte kommissionen att Europeiska unionen borde utarbeta en enhetlig rättslig ram och följa upp detta förslag efter 2006?

(FR) Mikrofinansiering är det viktigaste instrumentet för att hjälpa de som mest behöver genomföra sina ekonomiska initiativ och för att hjälpa till att förbättra deras levnadsvillkor. Kommissionen är mycket medveten om att 2005 är det internationella året för mikrokrediter, och bör därför föra mikrofinansiering ännu högre upp på utvecklingsdagordningen.

Kommissionen kommer att gå ut med en uppmaning att lämna förslag till mikrofinansieringsprojekt i länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS) under 2005. Denna uppmaning att lämna förslag görs i avsikt att hjälpa projekt, vilkas syfte är att stärka mikrofinansieringsinstitutionernas infrastruktur, och som omfattar utbildning, konsultering och inköp av viktig utrustning. Genom programmet vidtar man även åtgärder på regeringsnivå i AVS-länderna i syfte att hjälpa dem att förbättra sina lagstiftningsramar inom området för mikrofinansiering.

Kommissionen har redan skapat en politisk ram för sina mikrofinansieringsåtgärder. I meddelandet om ”mikrofinansiering och minskad fattigdom” från 1998 framställs kommissionens strategi inom området för mikrofinansiering. Beträffande ett fortsatt stöd till mikrofinansiering sträcker sig kommissionens åtaganden längre än 2006, eftersom programmet kommer att forsätta att gälla i AVS-länderna ända fram till 2009. Om efterfrågan av finansiering är större än vad programmet har resurser till, avser kommissionen dessutom att öka resurserna.

Fidel Castros regim håller fortfarande 61 politiska fångar fängslade. Mycket hårda straff har utdömts för dessa personer för deras arbete för medborgerliga friheter och mänskliga rättigheter.

Samtidigt, på ett sätt som fullständigt strider mot internationell rätt, förhindrar den kubanska regimen att ledamöter av Europaparlamentet tar kontakt med människorättsaktivisterna på Kuba.

Är kommissionen i detta läge för en skärpning av EU:s sanktioner?

(FR) Kommissionen delar ledamotens oro för de kubanska politiska fångarnas öde. När jag besökte Kuba i mars tog jag upp frågan om de politiska flyktingarna med alla människor jag talade med, däribland president Fidel Castro. Kommissionen har även offentligt och kategoriskt fördömt Kubas oacceptabla hållning gentemot de parlamentsledamöter som försökte delta i församlingen för främjandet av det civila samhället som hölls i Havanna den 20 maj.

Kommissionens delegation i Havanna har gett sitt fulla stöd till att upprätta kontakt mellan parlamentsledamöterna och människorättsaktivister på Kuba. Exampel på kommissionens stöd är möten som delegationen anordnat mellan parlamentsledamöter och oliktänkande i mars, stöd till Oswaldo Payás ansökan om ett utresevisum och videokonferensen som anordnades i mars mellan en grupp parlamentsledamöter och ett antal oliktänkande, däribland Marta Beatriz Roque.

Den 13 juni bekräftade rådet på nytt att den gemensamma ståndpunkten från 1996 fortfarande är i kraft. När det gäller förbindelserna mellan EU och Kuba är avsikten med den gemensamma ståndpunkten att uppmuntra en övergång till demokratisk pluralism och respekt för mänskliga rättigheter.

Kommissionen förespråkar fortfarande en politik med konstruktiva förbindelser genom en politisk dialog med de kubanska myndigheterna, trots att det under de senaste månaderna inte har gjorts några framsteg i situationen för de mänskliga rättigheterna. genom rådets beslut av den 13 juni ökade behovet av en sådan dialog för att nå praktiska framsteg inom området för mänskliga rättigheter.

Det faktum att kontakten mellan oliktänkande och företrädare för det civila samhället under de senaste månaderna har ökat inom ramen för riktlinjerna som Chefs de Mission i Havanna antog i januari 2005, är tveklöst ett steg i rätt riktning. Denna kontakt kommer att fortsätta och skall öka ytterligare.

En dialog med de kubanska myndigheterna och det civila samhället är ett mer effektivt sätt att främja en fredlig förändring i Kuba än vad sanktioner och isolering är.

Kommissionen är av den åsikten att det är med denna politik med konstruktiva förbindelser som vi också har den största chansen att säkra att alla politiska fångar på Kuba friges.

Kan kommissionen klargöra vilka förfaranden den avser tillämpa i samband med genomförandet av stödprogrammen för de länder som omfattas av sockerprotokollet och som berörs av EU:s sockerreform? Anser kommissionen att dessa förfaranden måste vara mycket enklare, snabbare och effektivare än de förfaranden som användes inom ramen för EUF för att stödja de länder som drabbades av förändringarna inom bananordningen?

(FR) Kommissionen håller absolut med om att det finns ett behov av att utveckla stödinstrument för att säkra snabba och effektiva genomförandeförfaranden för länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS), som omfattas av sockerprotokollet. Detta var ett av våra största bekymmer när vi utarbetade det aktuella förslaget till förordning, som kommissionen antog den 22 juni i år.

Tillämpningen av ramverket om särskilda insatser till traditionella AVS-bananleverantörer har verkligen försenats på grund av bland annat komplexa gemenskapsförfaranden. Det har definitivt tagits hänsyn till detta och kommissionen är övertygad om att genomförandet av stödåtgärder till de länder som omfattas av sockerprotokollet kommer att bli effektivare, framför allt på grund av följande orsaker:

förvaltningen av stödprogrammen kommer från start att vara delegationernas ansvar;

kommissionen föreslår att specifika ekonomiska resurser och personal skall anslås, för att säkra förvaltningen både i delegationen och vid huvudkontoret;

det främsta genomförandeinstrumentet för detta bistånd är budgetstödet, samtidigt som lämplighetsvillkoren självklart skall respekteras;

samtidigt som man låter medlemsstaterna delta på ett djupgående plan i besluten som fattas om genomförandet av stödprogrammet, föreslår kommissionen relativt enkla och snabba metoder.

Kommissionen vill ändå betona att effekten av detta stödprogram inte bara är beroende av gemenskapens administrativa metoder, utan även på vilken kvalitet som de anpassningsstrategier som länderna själva utarbetat har. Kommissionen uppmanar dem att ta en aktiv roll i denna process, för att få en bra grund för genomförandet av stödet så snart som kommissionens föreslagna instrument träder i kraft.

Kommissionen vill ta detta tillfälle i akt att uppmana parlamentet att anta förslaget till förordning så snart som möjligt, för att säkra att ytterligare ekonomiska resurser anslås stödprogrammet i budgeten.

Det strategiska partnerskapet med WHO (25 miljoner euro) läggen tonvikten på dödligheten bland mödrar i samband med graviditet och förlossning, neonatal dödlighet och barnadödlighet. Det är därför särskilt viktigt med extra insatser inom områdena familjeplanering och födelsekontroll, bl.a. att se till att det alltid finns kondomer att tillgå. Dessa politiska prioriteringar måste förankras i budgeten. Budgetposten för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter löper ut 2006. Vilka uppföljningsåtgärder har planerats? Hur skall kontinuiteten i befintliga projekt kunna garanteras, och hur skall kommissionen kunna fylla det s.k. anständighetsgapet (”decency gap”) även i framtiden?

(FR) Kommissionen vill återigen berätta om sitt engagemang för att främja hälsovård och sexuella och reproduktiva rättigheter, och för att genomföra Kairohandlingsplanen.

Ur ett ekonomiskt perspektiv varar partnerskapet med Världshälsoorganisationen i fem år och omfattar en budget på 25 miljoner euro, enligt den nionde europeiska utvecklingsfonden. Det kommer att börja göras utbetalningar i slutet av 2005.

Vad beträffar budgettillgångar, pågår en process med att välja ut de projektförslag som skall finansieras med hjälp av 2005- och 2006-års fonder. De utvalda projekten kommer då att finansieras till de är slutförda, vilket är långt efter 2006. Vad gäller uppföljningen av den aktuella budgetposten upprättas gemenskapsbudgetens nya struktur, och för detta ändamål utarbetar kommissionen en strategi för de tematiska programmen inom området för mänsklig och social utveckling, som kommissionen planerar att genomföra enligt budgetplanen för 2007–2013. Som en del i processen att utarbeta dessa strategier kommer kommissionen att lägga fram praktiska förslag till framtida medel för finansiering.

Beträffande den ”anständighetsklyfta” som uppstod 2002 när USA:s regering beslutade att dra in biståndet till Förenta nationernas befolkningsfond (UNFPA), har kommissionen anslagit ytterligare 22 miljoner euro till denna organisation, förutom 10 miljoner euro till Internationella familjeplaneringsförbundet. Dessa pengar har använts för att finansiera pågående program och aktiviteter.

Inom ramen för det europeiska initiativet till sexuell och reproduktiv hälsa som togs av det nederländska ordförandeskapet 2004, har kommissionen beslutat att enligt den nionde europeiska utvecklingsfonden anslå ytterligare 15 miljoner euro till UNFPA, som vid behov skall användas till inköp av hygienartiklar, kondomer och liknande produkter i länderna i Afrika, Västindien och Stilla havsområdet. Under de närmaste fem åren kommer kommissionen att stödja FN:s befolkningsfond genom att ge ekonomiska resurser till tematiska aktiviteter.

Enligt en artikel med rubriken ”Risk Based Consumption Advice for Farmed Atlantic and Wild Pacific Salmon Contaminated with Dioxins and Dioxin-like Compounds” som publicerades i maj 2005 (Foran et al., 2005, Environmental Health Perspectives, 113:552-556) har man funnit mycket högre halter av ämnen som PCB, toxaphen, dieldrin, dioxiner och polybromerade difenyletrar i lax som härstammar från europeiska fiskodlingar än i lax som kommer från fiskodlingar i Nord- och Sydamerika. Dessa ämnen kan vålla problem i anslutning till det mänskliga reproduktionssystemet och till och med ge upphov till cancer. Därför rekommenderar författarna till studien de europeiska konsumenterna att inte äta lax från europeiska fiskodlingar mer än fyra gånger i månaden, medan de amerikanska konsumenterna tryggt kan konsumera lax tio gånger i månaden.

Kan kommissionen upplysa mig om huruvida det faktiskt förekommer högre halter av kemiska ämnen i lax från europeiska fiskodlingar, om förtäringen av lax skall anses vara ofarlig och – om så är fallet – i vilka mängder? Har Europeiska kommissionen gjort någon vetenskaplig utvärdering av riskerna för människans hälsa i samband med konsumtion av odlad lax och andra odlade fiskarter? Har kommissionen planer på att skärpa lagstiftningen, för att sänka halterna av giftiga och kemiska föreningar i samband med fiskodling?

(EN) Ledamotens fråga hänvisar till rekommendationer för fiskkonsumtion från artikeln ”Risk Based Consumption for Farmed Atlantic and Wild Pacific Salmon Contaminated with Dioxins and Dioxin-like Compounds” som publicerades i maj 2005. I plenarsammanträdet i februari förra året kommenterade kommissionsledamot David Byrne att denna studie inte väcker några nya frågor om livsmedelsäkerhet eftersom de upptäckta nivåerna stämmer överens med resultaten från andra undersökningar eller från officiella kontroller.

Rekommendationerna för fiskkonsumtion som ges i den nämnda artikeln grundas på riktvärden för godtagbara intagsnivåer för dioxiner och dioxinlika PCB tagna från en internationellt icke erkänd metod för riskbedömning, såsom bekräftas i ett vetenskapligt symposium som organiserats av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet i juni 2004.

Europeiska myndighetens för livsmedelssäkerhet vetenskapliga panel för främmande ämnen i livsmedelskedjan (Contam-panelen) har helt nyligen, den 22 juni 2005, antagit en vetenskaplig bedömning av hälsorisker vid mänsklig konsumtion av vild och odlad fisk. Denna bedömning har gjorts på formell begäran från parlamentet och inriktades på olika fiskarter som marknadsförs i betydande mängder i Europeiska unionen (odlad, vild, mager, fet, marin samt sötvattensfisk).

Contam-panelen vid Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet drog slutsatsen att art, årstid, läge, kosthållning, livsstadium och ålder har stort inflytande på innehållet av både främmande ämnen och näring i fisk, bland annat i lax. Dessa nivåer varierar vitt inom och mellan arterna för både vild och odlad fisk. Med dessa faktorer i beräkningen kunde inga oföränderliga skillnader i halter av näring och främmande ämnen observeras mellan vild och odlad fisk, bland annat när det gäller lax.

Contam-panelen drog slutsatsen att det för konsumentens säkerhet inte finns några skillnader mellan vild och odlad fisk, bland annat när det gäller lax.

Å andra sidan drog Contam-panelen slutsatsen att det finns övertygande bevis att fiskkonsumtion, bland annat av odlad fisk och särskilt av fet fisk, är fördelaktigt för hjärta och blodomlopp och är passande vid sekundärt förebyggande av hjärtinfarkt och kan vara fördelaktigt för fosterutvecklingen.

Contam-panelen betonade också att det för närvarande tyvärr inte finns någon överenskommen metod för att göra en kvantitativ jämförelse av riskerna och fördelarna med fiskkonsumtion.

Förekomsten av dioxiner och andra gifter är dock en orsak till bekymmer för kommissionen. Kommissionen antog en omfattande strategi år 2001 för att minska förekomsten av dioxiner och PCB i miljön, i djurfoder och i livsmedel. Genomförandet av denna strategi kommer att innebära en ny insats för minskandet av dioxiner i föda och mat, bland annat i fisk. Därför är det kommissionens avsikt att se över de högsta tillåtna halterna för att införliva resultaten av denna strategi. Dessutom beslutar man genom förordning (EG) Nr 850/2004 om långlivade organiska föroreningar om åtgärder för att avlägsna eller minska ett antal internationellt erkända långlivade organiska föroreningar.

Fisk har, oavsett om den är odlad eller vild, en plats i en välbalanserad kosthållning för att garantera att konsumenterna fortsätter att dra nytta av dess positiva effekter på hälsan. Europeiska myndighetens för livsmedelssäkerhet vetenskapliga yttrande om säkerhetsbedömningen av vild och odlad fisk bestämmer det vetenskapliga stödet för denna metod.

Flera myndigheter kopplar samman ökningen av förekomsten av epizootiska sjukdomar med den ökande intensiteten i jordbruksproduktionen. I ett gemensamt uttalande från FAO och OIE står att följderna av den aviära influensan och hotet om framtida utbrott av gränsöverskridande sjukdomar, inklusive zoonoser, kommer att öka med den ökande intensifieringen av animalieproduktionen, såvida det inte förekommer betydande och konsekventa veterinära ingripanden för att bryta cyklerna av spridning och etablering av sjukdomar. Uttalandet går sedan i detalj in på varför sådana konsekventa veterinära ingripanden skulle vara mycket svåra att genomföra i praktiken i många nyckelländer.

Avser kommissionen att undersöka mekanismer som uttryckligen syftar till att minska det europeiska jordbrukets beroende av intensivt jordbruk inom ramen för den kommande reformen av dess politik angående djurs hälsa?

(EN) Den mening som citerades från ett seminarium som nyligen anordnades i Vietnam hänvisar tydligt till det utbrott av fågelinfluensa som nyligen förekommit i Asien.

Det finns skäl att betona en annan mening i slutsatserna från detta seminarium.

Det sägs nämligen även att förekomsten av sjukdomen i området är kopplad till traditionell djuruppfödning som inbegriper fjäderfäuppfödning i självhushållningssyfte, uppfödning av flera olika arter samt även marknader där levande fjäderfä saluförs.

Detta innebär alltså att intensiv djuruppfödning inte utgör en avgörande risk för uppkomsten och spridningen av epidemier.

Mer allmänt påpekar ledamoten att en minskning av den intensiva djuruppfödningen i gemenskapen skulle vara den lämpligaste åtgärden för att minska de risker som djursjukdomar och konsekvenserna av dessa utgör.

Kommissionen anser att frågan är mer komplex än så.

De faktorer som kan bidra till uppkomsten av djursjukdomar och till att konsekvenserna av dessa sprids, inbegripet besättningstätheten och mikrobiologiska risker på gårdarna, kommer att behandlas i en ny EU-strategi för djurens hälsa.

I ljuset av en ny EU-strategi för djurens hälsa, vilken kommer att utarbetas i syfte att förebygga och kontrollera djursjukdomar inom EU, planerar kommissionen att lägga fram ett meddelande 2007 med förslag till åtgärder för 2007–2013. Detta har meddelats via kommissionsledamoten med ansvar för hälsa och konsumentskydd, som uttalade sig vid rådets (jordbruk) möte i december 2004. En extern utvärdering av den befintliga EU-politiken för djurens hälsa kommer att utgöra en viktig del när denna strategi tas fram. Utvärderingen skall göras utifrån en strategi grundad på deltagande. Slutsatserna och rekommendationerna kan förväntas vara klara i mitten av 2006. De strategival som detta leder fram till och de ekonomiska, miljömässiga och sociala konsekvenserna av dessa strategier kommer att undersökas inom ramen för denna utvärdering och kommer att utgöra en del av en konsekvensbedömning.

Den framtida politiken för djurens hälsa kommer att syfta till att uppmuntra djuruppfödarna att vidta lämpliga åtgärder för att bättre förebygga djursjukdomar och minska de negativa konsekvenserna av dessa.

Mot bakgrund av resultatet av Eurobarometers undersökning om konsumenters attityder till djurens välbefinnande och kommissionens offentliga uttalanden om märkning av livsmedel som producerats med hänsyn till djurens välbefinnande, kan kommissionen beskriva hur detta skulle fungera, då vi går mot en mer globaliserad livsmedelsmarknad under WTO? Kan kommissionen även besvara den berättigade oro som finns bland jordbrukare inom EU över detaljhandelns enorma makt att kunna driva ner priserna inom EU, vilket gör det allt svårare för mindre producenter att överleva?

Delar kommissionen oron över att denna rapport kommer att resultera i fler regleringar men färre reella åtgärder för konsumenter och producenter?

(EN) Undersökningen i fråga från Eurobarometer betonar konsumenternas svårigheter att identifiera mat producerad med hänsyn till djurens välbefinnande. Dessutom betonar den deras villighet att betala mer för djurvänliga produkter och deras starka övertygelse att de påverkar djurens välbefinnande genom sina köpval.

Denna undersökning stöder uppgifter som redan inhämtats av ett gemenskapsfinansierat forskningsprojekt om ”konsumenter och djurskydd – följderna för valet av livsmedel”.

Kommissionens rapport år 2002 till rådet och parlamentet om ”djurskyddslagstiftning för djur inom animalieproduktionen i tredjeland och konsekvenser för EU” framhöll märkningssystem som en möjlig metod för att kompensera kostnader och investeringar för producenter som använder sig av högre normer för djurens välbefinnande eftersom konsumenter kan vara beredda att betala mer för dessa produkter. Kommissionen undersöker denna möjlighet.

Ett nuvarande gemenskapsfinansierat forskningsprojekt kallat ”Welfare Quality” kommer att vidare utforska konsumenternas, återförsäljarnas och producenternas omsorg om djurens välbefinnande. Detta projekt kommer att anordna en workshop i Bryssel den 17–18 november 2005 som kommer att tillåta aktörer att genom öppen dialog bidra till att bestämma den framtida riktningen för denna forskning.

Till exempel anges i ett förslag till direktiv från kommissionen om gödkycklingar nyligen också att kommissionen skall leverera en särskild rapport till rådet och parlamentet om frågan om obligatorisk märkning av mat grundat på efterlevnad av normer för djurens välbefinnande. Denna rapport kommer att ta hänsyn till socioekonomiska frågor och synpunkter från Världshandelsorganisationen (WTO).

Uppgifter från de ovan nämnda undersökningarna kommer att vara väldigt betydelsefulla när de olika strategierna (såsom märkning) skall utformas för att möta konsumenternas omsorg om djurens välbefinnande. Kommissionen kommer också att undersöka hur den skall undvika hinder för konsumenter som uttrycker etiska preferenser i sitt val av livsmedel.

Sammanfattningsvis anser kommissionen att en tydlig märkning av mat har möjlighet att erbjuda viktiga fördelar för konsumenterna utan att vara till nackdel för producenterna. Kommissionen tror att märkning så småningom kommer att göra dessa produkter mer konkurrenskraftiga med fördelaktiga följder för industrin och särskilt för dem som producerar med hänsyn till djurens välbefinnande.

Erfarenheter från genomförandet av befintliga frivilliga märkningssystem har visat att marknadsföringsmässiga fördelar kan uppkomma av sådana initiativ. Samtidigt som studier fortlöper om exakt hur mycket olika former av märkning används av konsumenterna så har konsumenterna en legitim rätt att kräva och få tydlig produktmärkning, bland annat anvisningar om efterlevnaden av normer för djurens välbefinnande.

Vi européer dricker mest i hela världen. Alkoholen skördade över 600 000 dödsoffer i Europa 2002. Tjugofem procent av samtliga dödsfall i åldersgruppen 15-29 år under 1999 hade alkoholrelaterade orsaker, vilket är siffror som togs fram i samband med WHO-konferensen om unga och alkohol i Stockholm 2001.

Det finns också forskning som visar att alkoholreklam påverkar främst unga till att konsumera mer alkohol. Jag är övertygad om att alkoläsk är ett exempel på en bidragande orsak till den konsumtionsökning som inträffat bland unga flickor och kvinnor sedan mitten av 90-talet. Vi vet också att alkoholindustrins självreglering inte har fungerat de senaste åren. Jag vet att kommissionsledamot Kyprianou tidigare uttalat att han ser en tydlig koppling mellan alkoholbruk och sämre folkhälsa och att han är villig att ta sin roll som ansvarig för folkhälsa på allvar.

Vilka konkreta åtgärder är kommissionen beredd att ta för att reglera hur alkoholreklam utformas, i synnerhet den som riktar sig mot ungdomar?

(EN) Kommissionen delar till fullo frågeställarens oro i denna viktiga fråga och önskar hänvisa till de konkreta åtgärder som den för närvarande vidtar på detta område. I juni 2001 antog rådet en rekommendation om unga människors, i synnerhet barns och tonåringars alkoholkonsumtion. Rekommendationen föranleddes i hög grad av en utbredd oro hos allmänheten, i medierna och bland politikerna över att så kallad alkoläsk skulle kunna marknadsföras på ett sätt som är särskilt tilltalande för barn.

I rekommendationen räknas ett antal åtgärder upp som medlemsstaterna skulle kunna vidta för att förhindra att alkoholhaltiga drycker utformas för eller marknadsförs till unga människor. Medlemsstaterna rekommenderas bland annat att uppmuntra upprättandet av effektiva mekanismer på området för marknadsföring, annonsering och detaljhandel för att se till att tillverkarna inte producerar alkoholhaltiga drycker som särskilt riktar sig till barn och tonåringar.

I rekommendationen uppmanas kommissionen att rapportera om genomförandet av de föreslagna åtgärderna senast i slutet av det fjärde året efter den tidpunkt då denna rekommendation antogs, och därefter regelbundet.

Kommissionen förbereder som bäst en rapport som skall vara klar senast i slutet av året. Den håller därför på att sammanställa en omfattande översikt över de åtgärder som vidtagits av medlemsstaterna, men är medveten om att till exempel alkoholindustrin och/eller reklamindustrin i många medlemsländer har bemött den oro som uttryckts genom att införa eller stärka befintliga strukturer för självreglering, vilka även inbegriper förfaranden vid klagomål.

Kommissionen önskar också fästa frågeställarens uppmärksamhet vid rådets slutsatser av den 5 juni 2001 om en gemenskapsstrategi för att minska de alkoholrelaterade skadorna, där kommissionen uppmanas att lägga fram förslag till en övergripande gemenskapsstrategi för att minska de alkoholrelaterade skadorna och att ange en tidtabell för de olika åtgärderna. Strategin bör omfatta ett samordnat utbud av gemenskapsverksamhet inom alla relevanta politikområden, bland annat forskning, konsumentskydd, transport, reklam, marknadsföring, sponsring, punktskatter och andra frågor som rör den inre marknaden. Kommissionen håller som bäst på att utforma denna strategi, som också skall vara klar i början av nästa år. Eftersom skadliga dryckesvanor blir allt vanligare bland unga människor och marknadsföring är en global industri har kommissionen redan slagit fast att alkoholkonsumtion bland minderåriga och kommersiell kommunikation skall utgöra centrala delar av strategin.

Direktivet om television utan gränser är också viktigt i detta sammanhang. I det fastställs ett antal kriterier som tv-reklam för alkoholhaltiga drycker måste uppfylla. Ett kriterium är att reklamen inte får vara riktad särskilt till barn. Den får inte heller visa barn som konsumerar dessa drycker.

Kommissionen skulle också vilja påpeka att den inom ramen för åtgärdsprogrammet på folkhälsoområdet har beslutat att samfinansiera det så kallade Elsa-projektet som kommer att inbegripa en bedömning av efterlevnaden av nationell lagstiftning och självreglering när det gäller reklam för och marknadsföring av alkohol. Detta projekt, som inleddes i år och pågår fram till slutet av nästa år, kommer dessutom att utmynna i strategiska rekommendationer till kommissionen.

På lagstiftningssidan har man i förslaget till förordning om näringspåståenden och hälsopåståenden, för vilket parlamentet nyligen antog sitt yttrande vid första behandlingen, föreslagit bestämmelser i artikel 4 för att begränsa användningen av vissa meddelanden, t.ex. hälsopåståenden, i marknadsföringen av alkoholhaltiga drycker. En sådan bestämmelse utgör sannerligen en konkret åtgärd som går i den riktning som parlamentet och kommissionen gemensamt förordar.

Slutligen önskar kommissionen betona att man inte bör glömma medlemsstaternas viktiga roll när det gäller att tackla problemen med alkoholrelaterade skador. Ett integrerat tillvägagångssätt kräver gemensamma åtgärder av alla berörda parter, inbegripet familjer, skolor, arbetsgivare, näringsliv, reklamföretag och nationella lagstiftare.

Det finns idag inga bestämmelser på EU-nivå om förvaringstemperaturer för livsmedel. Hela 74 procent av livsmedlen förvaras vid fel temperatur. Ibland rekommenderas på samma etikett en förvaringstemperatur på 4 till 7°C, beroende på medlemsstat. Det är inte logiskt att samma produkt märks med olika förvaringstemperaturer på grundval av 25 nationella bestämmelser. Överväger kommissionen att genomföra en harmonisering av förvaringstemperaturer för livsmedel, och i så fall när? Vad anser kommissionen om att genomföra en informationskampanj för att göra konsumenterna mer medvetna om lämpliga förvaringstemperaturer för livsmedel?

(EN) Det är ytterst viktigt att man följer reglerna för förvaringstemperatur, och att livsmedlens kylkedja aldrig bryts, för att man genom hela livsmedelskedjan skall kunna bevara säkerheten och kvaliteten på de flesta ömtåliga livsmedel.

Med undantag för vissa produkter av animaliskt ursprung finns det emellertid inga speciella temperaturkriterier i gemenskapslagstiftningen. Det anses faktiskt vara bättre och mer effektivt att frågan om krav på förvaringstemperatur av livsmedel hanteras på livsmedelsföretagens nivå istället för på gemenskapsnivå. Eftersom krav på förvaringstemperaturer är beroende av vilket slags livsmedel det är fråga om, hur dess framställningsprocess ser ut och hur det sedan hanteras i butiken, är det livsmedelsföretagen som är bäst lämpade att sörja för de villkor under vilka de livsmedel de producerar skall förvaras.

Detta synsätt gäller också i det nya ramverket för hygien som börjar tillämpas från den 1 januari 2006.

Å andra sidan bör åtgärder vidtas så att konsumenterna får en större medvetenhet om hur viktigt det är att efterfölja de förvaringskrav som producenten har angett på livsmedelsförpackningarna. Livsmedelburna smittor beror faktiskt ofta på att livsmedlen hanteras fel efter inköp och på att kylkedjan ofta bryts. Informationskampanjer kan vara ett viktigt utbildningsverktyg i detta hänseende och bör främjas på nationell nivå.

I en nyutkommen grönbok om ”Befolkningsförändringar och nya solidariska band mellan generationerna” konstaterar kommissionen att den naturliga årliga befolkningstillväxten i Europa sedan 2003 ligger på blygsamma 0,04 procent och att de nya medlemsstaterna, med undantag för Cypern och Malta, uppvisar en befolkningsminskning. De senaste uppgifterna från WHO och OECD visar på ett oroande problem i Europa när det gäller spädbarnsdödlighet och det stora antalet mödrar som dör efter förlossningen (17,4 fall på 100 000 förlossningar). Stora variationer kan emellertid noteras mellan medlemsstaterna.

Har kommissionen uppgifter om varje medlemsstat? Tänker kommissionen inom ramen för den demografiska politiken och hälso- och sjukvårdspolitiken i unionen ta några konkreta initiativ för att förbättra säkerheten för kvinnor i samband med graviditet och förlossning, i synnerhet i de medlemsstater där detta problem är särskilt stort? Tänker kommissionen i samarbete med medlemsstaterna främja några särskilda program inom den europeiska forskningssektorn för att bekämpa detta fenomen (exempelvis genom fosterdiagnostik och modernisering av medicinsk utrustning och medicinska metoder)?

(EN) Trots att det är sant att befolkningsmängden förväntas minska i många medlemsstater under kommande årtionden, är det viktigt att framhålla att detta inte beror på en ökning av spädbarnsdödligheten eller av antalet mödrar som dör i samband med förlossningen. Faktum är att spädbarnsdödligheten och antalet mödrar som dör i samband med förlossningen har minskat i alla medlemsstater, även om det fortfarande finns stora skillnader mellan länderna.

Kommissionen vill påpeka att detta bekräftas genom färska uppgifter om spädbarnsdödligheten i EurLife, den interaktiva databasen om levnadsförhållanden och livskvalitet i Europa, som upprättats av den europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor. Tillgänglig information täcker de 25 nuvarande EU-medlemsstaterna och Bulgarien, Rumänien och Turkiet, som är kandidatländer.

Kommissionen har ingen befogenhet att direkt lägga fram förslag om säkerhetsnormer för folkhälsa och åtgärder, eftersom detta huvudsakligen är en fråga för medlemsstaterna. Enligt åtgärdsprogrammet för folkhälsa finns det i olika medlemsstater möjlighet att utbyta information och erfarenheter av goda rutiner. här är finansieringsprioriteringar beroende av de respektive årliga arbetsprogrammen.

Mer allmänt utgör EU:s lagstiftning inom området för hälsa och säkerhet på arbetet ett skydd för gravida kvinnor på arbetsplatserna. Enligt rådets direktiv 92/85/EEg, om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida eller som nyligen fött barn, har kvinnorna bland annat rätt att vara barnlediga under minst 14 veckor under tiden före och/eller efter förlossningen.

Det har funnits ett antal forskningsprojekt inom detta område som täcker folkhälsa, fosterdiagnostik, och tekniska aspekter. I kommissionens förslag till det sjunde forskningsramprogrammet, som ännu inte har godkänts av rådet och parlamentet, finns det nu goda möjligheter till forskning kring ämnet som frågan behandlar.

Vid debatten om ”det globala hotet av en influensapandemi”, som var en av punkterna på föredragningslistan vid Europaparlamentets plenarsammanträde den 12 april 2005, omnämnde kommissionsledamot Markos Kyprianou möjligheten att finansiera kostnaderna för förebyggande och behandling av den hotande influensapandemin med medel från Europeiska unionens solidaritetsfond. Vilka åtgärder har kommissionen hittills vidtagit för att genomföra finansieringen av dessa kostnader, efter samråd med parlamentet?

(EN) Kommissionen kan med glädje berätta för ledamoten om ett stort genombrott vad gäller finansieringen av kostnaderna för användningen av vacciner och antiviraler.

Den 6 april antog kommissionen ett förslag till en ny förordning om EU:s solidaritetsfond som avsevärt utvidgar nuvarande solidaritetsfonds räckvidd. Enligt den föreslagna förordningen finns det under vissa villkor en möjlighet att vara med och finansiera kostnader som uppstår i händelse av en pandemi.

Man räknar med att fondens årliga volym kommer att uppgå till 1 miljard euro vilket uttryckligen omfattar möjligheten att täcka kostnader för vacciner och antiviraler. Om parlamentet och rådet godkänner kommissionens förslag kommer gemenskapen att ha tillgång till betydligt bättre medicinska ingripanden och skyddsåtgärder om en ny pandemi skulle slå till.

Kommissionen räknar med stöd från parlamentet i detta långtgående förslag.

Vid den andra euroepiska aids-konferensen som Europeiska kommissionen 2004 anordnade i Vilnius uttalade sig EU-medlemsstaternas hälsoministrar positivt till planen om att upprätta ett regionalt EU-aidscenter i Litauen, som skulle ha kapacitet att samla och sprida de senaste forskningsrönen och de beprövade förfarandena i medlemsstaterna samt ge allmän information om EU: s koncept och strategi rörande aids.

Enligt experter är Litauen av flera skäl väl lämpat när det gäller att upprätta ett sådant center: statliga program för att förebygga och begränsa hiv/aids har genomförts på ett framgångsrikt sätt och Litauen har ständiga kontakter med Kaliningradområdet och Vitryssland rörande hiv/aids-kontroll.

Skulle det inte vara klokt om några av unionens regionala center upprättades i de nya medlemsstaterna, bl.a. i Litauen så att de kan kontrollera spridningen av hiv/aids från grannregionerna (för Litauens del från Kaliningradområdet och Vitryssland) till EU?

(EN) Att bekämpa hiv/aids-epidemin är vår gemensamma uppgift. Om vi arbetar tillsammans finns det verkligen en möjlighet att vi kan slå ihop expertkunskap från hela kontinenten och fastställa de bästa verktygen för prevention, stöd, behandling och vård.

För att stärka Europas motstånd mot det hot som smittsamma sjukdomar utgör lämnade kommissionen ett föreslag om att etablera ett europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar, ECDC, och för bara några månader sedan startade ECDC sin verksamhet i Stockholm.

Att öka hiv/aids kontrollen kommer att bli en av ECDC:s prioriteringar, och därför är kommissionen övertygad om att vi i framtiden kommer att få mer pålitlig data och information om epedimin i Europa. Om det i framtiden visar sig att det blir nödvändigt att etablera regionala centrum kommer kommissionen självklart att även ta hänsyn till det.

Kommissionen har etablerat goda förbindelser med grannländerna och då i synnerhet med Ryssland, Ukraina, Vitryssland och Moldavien. I samtliga dessa länder sprider sig hiv/aids-epidemin snabbt.

Kommissionen känner väl till de baltiska ländernas specifika problem med spridningen av hiv/aids. Kommissionen uppmuntrar därför hiv/aids-organisationer att etablera partnerskap i de baltiska staterna och med andra länder som har liknande problem. Dessa nätverk kan ha formen som projekt, och om de ger ökat värde för gemenskapen är de berättigade att ansöka om medfinansiering genom befintliga EU-program och instrument.

Det finns en växande oro över genomförandet av rådets direktiv 91/492/EEG⁽¹⁾ om fastställande av hygienkrav för produktion och utsläppande på marknaden av levande tvåskaliga mollusker. I detta direktiv föreskrivs bland annat att en biologisk bestämningsmetod med möss (bioassay) skall användas som en referensmetod för tester av skaldjursgifter.

Generaldirektoratet för hälsa och konsumentskydd har, genom gemenskapens referenslaboratorium och det europeiska centrumet för validering av alternativa metoder (ECVAM), inlett ett valideringsarbete för att ersätta djurförsök. Det verkar dock som om den irländska livsmedels- och veterinärmyndigheten kommer att fortsätta att utföra biologiska bestämningsmetoder med möss, även om en rad medlemsstater sedan flera år tillbaka med framgång tillämpar in vitro-metoder eller en förfinad eller begränsad in vivo-metod.

Detta går stick i stäv med direktiv 86/609/EEG⁽²⁾ om skydd av djur som används för försök och andra vetenskapliga ändamål. Kan kommissionen mot denna bakgrund förklara hur man kommer att agera?

(EN) Kommissionen överväger att som en prioriterad åtgärd ersätta de biologiska testmetoder som använder gnagare för att fastställa att det inte finns biotoxiner i skaldjur. Kommissionen har på detta område ett väldigt nära samarbete med det europeiska centrumet för validering av alternativa metoder, ECVAM.

Biotoxiner från tvåskaliga mollusker ger upphov till en rätt allvarlig form av matförgiftning, och överförs via skaldjur. Medlemsstaterna måste utföra tester för att se om skaldjuren innehåller tvåskaliga mollusker, och om så är fallet stängs området för skaldjursproduktion till dess att problemet är löst.

Det finns många olika typer av skaldjurstoxiner, och för många av dessa finns det validerade tester som inte använder djur, men inte för alla. Följaktligen är det endast biologiska bestämningsmetoder med möss (bioassay) som kan användas som referensmetod för att upptäcka alla dessa toxiner och för att förhindra att giftiga skaldjur fiskas.

Kommissionen har aktivt försökt ersätta biologiska tester med alternativa tester under många år. Kommissionen har nyligen uppmanat gemenskapens referenslaboratorium i Vigo (Spanien) att i samarbete med ECVAM, och med hjälp från de nationella referenslaboratorierna, utveckla alternativa metoder till slutet av 2005. Denna process kommer självklart även att ta hänsyn till internationell utveckling och i synnerhet färsk forskning från USA av en kemisk testmetod för paralytiskt skaldjursgift (PSP), som för närvarande valideras i Europa.

Enligt nuvarande lagstiftning får medlemsstaterna använda validerade tester som inte är biologiska om det är möjligt. Alternativa kemiska metoder får emellertid ersätta biologiska metoder endast om de ger likvärdiga resultat i fråga om känslighet och diagnostisk säkerhet.

Kommissionen uppmuntrar medlemsstaterna att fortsätta arbeta inom detta område och att dela med sig av sina resultat, metoder och referensmaterial.

När tillräckligt många alternativa metoder har validerats för att täcka alla toxiner, föreslår kommissionen gärna att gemenskapslagstiftningen ändras så att biologiska bestämningsmetoder med möss (bioassay) helt upphör.

Europeiska kommissionen har utlovat 350 miljoner euro i stöd för att på medellång sikt återställa och återuppbygga de områden som drabbats av tsunamin.

Vilka åtgärder har kommissionen vidtagit för att se till att dessa medel används på ett korrekt sätt, vilka kontrollmekanismer har man infört för att förebygga att dessa medel blir föremål för bedrägerier och finns det redan rapporter om detta?

(EN) Tsunamin som länderna runt Indiska oceanen drabbades av den 26 december 2004 var en av de värsta naturkatastroferna under historisk tid. Reaktionen på tsunamin blev ovanligt stark. Det internationella samfundet har reagerat med stor generositet och utlovat mer än 6,2 miljarder euro till katastrofhjälp och uppbyggnad, vilket motsvarar det allmänna hjälpbehovet i de mest drabbade länderna.

Kommissionen har haft en ledande roll i denna internationella reaktion. Vid givarkonferensen i Jakarta i januari utlovade Eg 123 miljoner euro till humanitär hjälp och 350 miljoner euro till långsiktigt rehabiliterings- och återuppbyggnadsstöd. Den långsiktiga hjälpen avser i första hand de värst drabbade länderna: Indonesien, Sri Lanka och Maldiverna. De andra drabbade länderna (Indien och Thailand) har antytt att de inte behöver Eg:s hjälp och att Eg bör rikta in sig på länder med större behov. Det bör noteras att den totala summan som Eg har utlovat till humanitär hjälp och återuppbyggnadshjälp (473 miljoner euro) är i linje med andra större givares löften om hjälp (Japan 385 miljoner euro, USA 700 miljoner euro, Australien 590 miljoner euro, Kanada 265 miljoner euro, Världsbanken 195 miljoner euro, Asiatiska utvecklingsbanken 385 miljoner euro). Europeiska unionen är dessutom den största givaren, och bidrar med ungefär 2,3 miljarder euro av den totala internationella utlovade hjälpen på omkring 6,2 miljarder euro.

Det mesta av Eg:s stöd till återuppbyggnad kommer att gå genom en återuppbyggnadsfond, Multi-Donor Trust Funds, som Världsbanken förvaltar. Trustfonder skall öka samordningen mellan givare och garantera insyn, effektivitet och flexibilitet. Under alla omständigheter kommer kommissionen att se till att användningen av fonder som kanaliseras genom trustfonder överensstämmer med internationella förvaltningsstandarder, att det finns tillräcklig insyn och att det regelbundet redovisas hur fonderna används. När det gäller Indonesien och Sri Lanka har detta säkrats genom att Världsbanken är utsedd att direkt förvalta fondflödet, och när det gäller Maldiverna genom att det finns en försäkran från Världsbanken och Asiatiska utvecklingsbanken att regeringen i Maldiverna använder ett tillräckligt bra finansförvaltningssystem som överensstämmer med internationella standarder.

De program som medfinansieras av internationella organisationer (som exempelvis Förenta nationerna och Asiatiska utvecklingsbanken) tillämpar också internationella finansförvaltningssystem och redovisning. I alla andra fall kommer kommissionen att ansvara för direktförvaltningen av fonderna, och skall säkra en god finansiell förvaltning och redovisning i enlighet med budgetförordningen⁽¹⁾ och våra interna rutiner.

Slutligen, vad gäller övervakning och rapportering så kommer det att finnas vanliga rapporteringsmekanismer som förvaltarna av trustfonderna måste tillhandahålla givarna. Kommissionen har satt undan resurser så att Eg kan göra oberoende lägeskontroller över vad som genomförs och uppnås med hjälp av varje enskild trustfond. Europaparlamentet och rådet kommer regelbundet att få adekvat information om dessa lägesrapporter.

Kommissionen kommer att lägga största vikt vid att medlen fördelas på ett bra sätt och att all slags förskingring förhindras.

Under de senaste månaderna har det funnits en växande oro över de ekonomiska partnerskapsavtal som för närvarande håller på att förhandlas fram mellan EU och AVS-länderna. AVS-gruppen omfattar några av de fattigaste och mest utsatta utvecklingsländerna, och deras handels- och utvecklingsförbindelser har en avgörande betydelse för ländernas framtida utveckling. Den nuvarande uppsättningen av ekonomiska partnerskapsavtal har emellertid ett antal svaga punkter, där några svåra frågor handlar om öppnandet av alla AVS-ländernas ekonomier för import från EU, inbegripet import av jordbruksprodukter, och att vissa AVS-länder saknar kapacitet att förhandla med EU på jämlik fot. Många icke-statliga organisationer befarar att utgången av dessa förhandlingar får förödande effekter för de minst utvecklade länderna.

Har kommissionen beaktat den oro som uttrycks på många håll och hur kommer kommissionen i så fall att ta itu med dessa brännande frågor för att åstadkomma rimliga och rättvisa ekonomiska partnerskapsavtal?

(EN) Precis som kommissionsledamoten med ansvar för handel och kommissionsledamoten med ansvar för utveckling och humanitär hjälp vid ett flertal tillfällen har betonat är ekonomiska partnerskapsavtal (EPA) inga klassiska frihandelsavtal. Istället är de utformade som verktyg för utveckling och främjande av regional ekonomisk integration. De ska fungera som språngbräda så att länderna i Afrika, Västindien och Stilla havsområdet (AVS) kan integreras in i den globala ekonomin och i det multilaterala handelssystemet.

EPA:s främsta målsättning är inte att liberalisera importen från AVS-länderna. EPA-processens främsta och viktigaste åtgärd är att stödja skapandet av regionala marknader, som bör resultera i att de antar gemensamma tulltaxor. Regionala tullförmåner som även gäller gentemot EU-import kommer att vara en viktig del av denna politik.

Först i ett senare skede kommer AVS-regionerna successivt att öppna sina marknader för EU-produkter. Kommissionen kommer tillsammans med respektive AVS-region, och utifrån deras utvecklingsbehov, besluta om vilka övergångsperioder som skall gälla och vilka branscher som berörs. När det gäller jordbruk kommer man under diskussionerna att ta hänsyn till landsbygdsutvecklingen och frågor rörande livsmedelssäkerhet. En väsentlig del av AVS-importen kan alltså vid behov fortfarande skyddas av skyddsregler. Det kommer dessutom att vara mycket viktigt att diskutera hur intäkterna påverkas och hur vi, då det uppstår problem, skall hantera dem. Problemen kan lösas genom utvecklingshjälp och en diversifiering av intäktskällorna.

Kommissionen kommer att använda Eg:s utvecklingsbistånd för att stödja AVS-länderna, och garantera att de får maximala fördelar. Detta bistånd kommer att finnas tillgänglig både under och efter förhandlingarna. Kommissionen har redan tagit fram ett omfattande handelsbaserat stödpaket till AVS-länderna på omkring 650 miljoner euro. En del av dessa pengar är öronmärkta för att stärka AVS-ländernas förhandlingskapacitet. Under hela EPA-processen kommer det att utföras kontroller för att säkra att EPA uppfyller löftet att sätta utveckling först.

EPA-förhandlingarna utförs på ett öppet sätt. Det lämnas regelbunden information och man konsulterar alla intresserade parter, däribland parlamentet, medlemsstaterna, det civila samhället och icke-statliga organisationer, för att garantera att deras åsikter blir hörda.

Den 25 maj i år beslutade Turkiets högsta domstol att upplösa lärarorganisationen Egitim Sen. Beslutet får som konsekvens att organisationen, som företräder ca 200 000 medlemmar, förlorar rätten att representera medlemmarna gentemot arbetsgivare och myndigheter. Det bakomliggande argumentet till beslutet är enligt uppgift att Egitim Sen uttryckligen försvarar rätten till modersmålsundervisning och barns rätt att utvecklas utifrån sin kulturella identitet. Detta strider enligt högsta domstolen mot Turkiets konstitution.

Turkiet har ratificerat ILO-konventionen som uppställer normer för medborgerliga fri- och rättigheter, såsom föreningsfrihet och minoriteters rättigheter. Jag vill med anledning av detta fråga kommissionen hur man avser att agera för att markera att demokratiska fri- och rättigheter, som föreningsfriheten i detta fall, måste upprätthållas och respekteras av EU:s kandidatländer?

Den turkiska högsta domstolen beslutade den 25 maj 2005 att lärarorganisationen Egitim Sen ska upplösas. Den förlorar därmed rätten att företräda sina ca 200 000 medlemmar i förhållande till myndigheter och arbetsgivare.

Bakgrunden är att Egitim Sen i sina stadgar och policydokument försvarar rätten till modersmålsundervisning för alla barn och allas rätt att utvecklas utifrån sin kulturella bakgrund. Högsta domstolen anser att detta strider mot Republiken Turkiets konstitution, där det står att all undervisning ska ske på turkiska.

Kommissionen har sedan tidigare bekräftat att det i Turkiet ”kvarstår fortfarande väsentliga inskränkningar av organisationsrätten, rätten att förhandla om kollektivavtal och strejkrätten” samt att Turkiet inte uppfyller ”Internationella arbetsorganisationens standarder”.

Vilka konsekvenser anser kommissionen att utfallet i den turkiska högsta domstolen får för landets strävan att bli medlem av EU?

(EN) Kommissionen har följt fallet med Eğitim Sen på nära håll. I maj 2005, i en slutlig dom, fastställde kassationsdomstolen att fackföreningen skulle läggas ned. Precis som båda parlamentsledamöter hävdar har kassationsdomstolen konstaterat att denna fackförening bryter mot Turkiets konstitution eftersom en artikel i dess stadga stödjer rätten att få utbildning i sitt eget modersmål (medan artikel 42 i den turkiska konstitutionen fastställer att utbildning skall ges på landets officiella språk, dvs. turkiska). Beslutet från kassationsdomstolen ändrade två på varandra följande domar från arbetsdomstolen som var till Eğitim Sens fördel.

Parlamentsledamöterna noterar att detta kan vara i strid med den internationella arbetsorganisationens (ILO) konventioner. Kommissionen förordar mycket kraftfullt ett genomförande av ILO-konventionerna. 1998 antog ILO-medlemmarna, varav Turkiet är medlem, en förklaring om de grundläggande principerna och rättigheterna i arbetslivet. Denna förklaring utgör en uppföljning och innebär en årlig revidering, en global rapport och slutsatser om prioriteringar vid tekniskt samarbete. Kommissionen kommer att beakta nästa översyn som ILO: s styrelse gör om tillämpningen av föreningsfriheten och skyddet för organisationsrätten i Turkiet.

Kommissionen har också noterat att den advokat som försvarar Eğitim Oyas intressen, Oya Aydin, har för avsikt att lägga fram ärendet inför Europadomstolen för mänskliga rättigheter och att ett beslut om att lägga ned fackföreningen skulle vara i strid med artiklarna 10 (yttrandefrihet) och 11 (föreningsfrihet) i konventionen.

Kommissionen har uttryckt oro över kassationsdomstolens beslut i fallet Eğitim Sen och förklarat att det verkar vara orimligt och inte i överensstämmelse med EU: s och internationella standarder. I samband med den övervakning av fackföreningars rättigheter i Turkiet som pågår just nu kommer kommissionen att fortsätta följa fallet med Eğitim Sen på nära håll.

Vilka framsteg har gjorts för att övertala den brittiska regeringen att undvika överträdelseförfaranden för att ha brutit mot direktivet 91/271/EEG⁽¹⁾ om rening av avloppsvatten i tätbebyggelse, genom att ha underlåtit att undvika massiva utsläpp av orenat avloppsvatten i Themsen och installera den rekommenderade lösningen med en ”avledningstunnel” för att leda bort bräddvatten?

(EN) Kommissionen fick ett antal klagomål efter det att stora mängder orenat avloppsvatten hade släppts ut i Themsen i augusti 2004. Frågan uppstod om huruvida Londons avloppshantering och reningsverk hade tillräckligt med kapacitet för att garantera att kraven i rådets direktiv 91/271/EEg om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse till fullo kan efterlevas. Kommissionen skickade därför i enlighet med artikel 226 i Eg-fördraget en formell underrättelse till Förenade kungariket, och bad om en kommentar. Kommissionen har nu fått svar som håller på att utvärderas. Om anklagelserna visar sig vara välgrundade kommer Förenade kungariket bli tvungen att öka kapaciteten på de reningsverk som tjänar London. Eftersom direktiv 91/271/EEC är ett resultatbaserat direktiv, får Förenade kungariket själv besluta om vilka åtgärder som skall vidtas.

Av den rapport som lades fram av Siim Kallas (den 27 april 2005) om den situation som råder när det gäller anställning inom EU-institutionerna av handläggare från de nya tio medlemsstaterna, framgår att antalet handläggare med polskt ursprung är mycket lägre än genomsnittet för de andra nya medlemsstaterna (omkring 20 procent eller 134 jämfört med de 671 som kommissionen fastställt). Med tanke på att reservlistan snart upphör att gälla (i december 2005), ombeds kommissionen svara på följande frågor:

Vad beror denna obalans på? Är de berörda generaldirektoraten medvetna om detta faktum? Vilka åtgärder har vidtagits för att komma tillrätta med det uppenbara problemet med att det anställs för få handläggare från Polen? Borde inte giltighetstiden för reservlistorna från detta land förlängas med hänsyn till Polens befolkningsmängd (som är nästan lika stor som Spaniens) och den långsamma rekryteringsprocessen?

(EN) Eftersom kommissionen inte har något ansvar för anställningsprocessen i de andra institutionerna, avser svaret på ledamotens fråga i huvudsak förhållandena inom kommissionen.

För att få en geografisk balans när handläggare från de nya medlemsstaterna anställs, finns det i rådets förordning nr 401/2004⁽¹⁾ en övergångsperiod som sträcker sig från 2004 till 2010, då det är möjligt att anordna uttagningsprov som speciellt riktar sig till medborgare i de nya medlemsstaterna.

På detta sätt är det möjligt att få en smidig integration av handläggare från de nya medlemsstaterna.

1. Enligt meddelandet från kommissionens vice ordförande med ansvar för administrativa frågor, revision och bedrägeribekämpning av den 22 april 2005⁽²⁾, stämmer det att i jämförelse med uppställda mål så är andelen polska handläggare som kommissionen har anställt lägre än den genomsnittliga andelen handläggare från de andra nya medlemsstaterna.

Kommissionen prioriterade anställningen av lingvister, biträdande handläggare och sekreterare. Det uppskattades att för varje språk fanns det ett behov av 80 lingvister i A-kategorin, oavsett storleken på den nya medlemsstaten. Vad gäller biträdande handläggare och sekreterare, ansågs det var viktigare att det fanns ett tillräckligt antal godkända sökanden från varje ny medlemsstat, än att under det första anslutningsåret få en balanserad representation av de nya medlemsstaterna.

En analys av den första uttagningsomgången som gjordes i samband med utvidgningen visade dessutom att det var betydligt många färre sökanden som godkändes än vad målet var enligt meddelandet om uttagningsprov. Det var en stor skillnad mellan olika länder och tjänsteområden. Vid uttagningsproven för polska handläggare inom området för revision godkändes exempelvis 13 sökanden, medan målet var 40. Samma slags skillnader kunde ses vid andra uttagningar.

2. Alla avdelningar fick möjlighet att ta del av meddelandet från kommissionens vice ordförande med ansvar för administrativa frågor, revision och bedrägeribekämpning. Om anställningsförfarandet betraktas utifrån varje enskilt generaldirektorats perspektiv kan man se stora skillnader, vilket beror på det faktum att vissa profiler först på senare tid, eller ännu inte alls, har blivit tillgängliga.

3. I kommande rekryteringsomgångar kommer man att rikta in sig på att få en total geografisk balans mellan nationaliteterna. Det görs för närvarande en utvärdering av hur många godkända sökanden varje ny medlemsstat behöver. Kommissionen kommer vid slutet av övergångsperioden och i nära samarbete med EPSO se till att det i kommissionen finns en bra balans mellan personal från varje ny medlemsstat inom alla kategorier, inklusive chefer på mellannivå och på hög nivå.

4. Beträffande användningen av reservlistor vill kommissionen reda ut två missförstånd.

För det första är rekryteringsprocessen inte alls långsam. Det har dessutom visat sig att polska medborgare som finns uppsatta på EUR10-förteckningen över godkända handläggare rekryteras i mycket större omfattning än vad som är genomsnittet för medborgare i de andra nya medlemsstaterna. Kommissionen har rekryterat 67 procent av de godkända sökandena som finns uppsatta på den polska reservlistan, vilket kan jämföras med 50 procent från samtliga EUR10-reservlistor.

För det andra så innebär det faktum att reservlistorna bara är giltiga till den 31 december 2005 inte nödvändigtvis att de verkligen upphör att gälla då. Tillsättningsmyndigheten (i det här fallet EPSO) kan förlänga giltigheten, och det var visat sig att i de fall då listan fortfarande har ett stort antal godkända sökanden så är det troligt att tillsättningsmyndigheten förlänger giltigheten.

Kommissionen har nyligen tillkännagivit att man skall inleda förhandlingar om ett fiskeriavtal med Marocko.

En oerhört viktig aspekt i detta blivande fiskeriavtal är frågan huruvida det kommer att omfatta de vatten som hör till Västsahara, det vill säga vattnen mellan position 27°40'N och Cap Blanc.

Förenta nationerna anser att Marocko varken har suveränitet eller kan anses ha administrativ makt över området. Det gjordes klart i ett yttrande från FN:s ansvarige för rättsliga frågor av den 29 januari 2002. Tänker kommissionen undanta Västsaharas vatten från det fiskeriavtal man eventuellt kommer att ingå med Marocko?

(EN) I ramverket för förhandlingar om ett partnerskapsavtal med tredje part står kommissionen fast vid principerna om internationell rätt, och i synnerhet de principer som härstammar från Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982. Kommissionen känner även till vilken åsikt Förenta nationernas undergeneralsekreterare och rättschef har vad gäller ställningen för Västsaharas naturtillgångar. Med det här i åtanke avser kommissionen att förhandla fram ett avtal om fiskepartnerskap med Marocko som skall gälla för vatten som faller under Marockos suveränitet eller jurisdiktion.

Den burmesiske armens attacker mot civila shan har ökat dramatiskt och de mänskliga rättigheterna respekteras inte i Shanstaten i Myanmar. Vilka konkreta åtgärder har kommissionen därför vidtagit för att få de burmesiska myndigheterna att upphöra med brutaliteterna i Shanstaten? Vad har kommissionen gjort för att uppmuntra de thailändska myndigheterna att ta sitt ansvar och erbjuda skydd och humanitärt bistånd åt de flyktingar som dagligen flyr över gränsen till Thailand? Lämnar kommissionen sådant stöd från EU?

(EN) Europeiska unionen är fortfarande djupt oroad över den politiska situationen och de mänskliga rättigheterna i Burma/Myanmar, och detta gäller i synnerhet för de områden där det bor etniska minoriteter, som exempelvis Shanstaten. Därför fortsätter kommissionen och medlemsstaterna att uppmana myndigheterna i Burma att vidta avgörande åtgärder för att förbättra situationen inom dessa områden. Tyvärr har ännu inget förbättrats.

Enligt färsk information har grupper från Shanstatens nationella armé brutit avtalet om vapenvila med militärjuntan, vilket har resulterat i ökade konflikter mellan shansoldater och regeringsstyrkor. Dessa konflikter påstås ha resulterat i en tillströmning av shanflyktingar till Thailand. Detta är en oroande utveckling, och kommissionen fortsätter att väldigt noggrant bevaka situationen.

Thailand har inte ratificerat Genèvekonventionen från 1951 om flyktingars ställning. Förenta nationernas högkommissarie för flyktingar (UNHCR) har kontor i Bangkok och längs med gränsen, med de är bara arbetsanordningar. Den thailändska regeringen beviljar således inte full flyktingstatus till flyktingar som kommer från Burma/Myanmar. Myndigheterna har emellertid gett dem tak över huvudet och skydd på thailändsk mark.

Kommissionens delegation i Bangkok har, i fullt samarbete med representanter från EU:s medlemsstater, fortsatta kontakter med de thailändska myndigheterna, inklusive utrikesdepartementet och nationella säkerhetsrådet, i frågan om de burmesiska flyktingarna, för att garantera att de behandlas i enlighet med internationella regler.

Eftersom den nuvarande situationen är ohållbar i det långa loppet för kommissionens delegation i Bangkok en dialog med de thailändska myndigheterna och UNHCR, i avsikt att gradvis förbättra situationen och att få in flyktingarna på den lokala arbetsmarknaden.

Dessutom ger kommissionen ett stort stöd till burmesiska flyktingar som bor vid den thai-burmesiska gränsen. Under perioden 2002–2004 uppgick Eg:s bistånd till de burmesiska flyktingarna till ungefär 30 miljoner euro, och avsåg alls sorters behov som exempelvis ekonomisk hjälp, livsmedel, hälsa och utbildning.

Enligt en text som publicerats på den kända amerikanska bilfabrikanten General Motors webbplats så har företaget medgett att man tidigare använt människolik i krocktester. Annars brukar det vanligen vara en sorts dockor som används vid krocktester. Det verkar emellertid som om priset på dockorna är ett hinder för att använda dem, eftersom en docka kan kosta upp till 500 000 euro. Marknadspriset för ett lik är betydligt mer attraktivt!

Denna metod är inte bara en förolämpning av minnet av den döda, utan även en grov kränkning – vilket gör den till en kränkning av människans existens i stort – som sker på kommersiella grunder. Det är vidare inte många av våra medmänniskor som efter sin död vill donera organ eller hela sin kropp för att rädda sjuka, och antalet kommer att krympa ytterligare på grund av den lockande ekonomiska vinningen i kombination med den utbredda globala fattigdomen – den bästa ”symbolen” för att sådana här makabra verksamheter överhuvudtaget existerar.

Har kommissionen mot bakgrund av detta för avsikt att utreda frågan ytterligare och uttala sig mot denna amerikanska bilfabrikant? Tänker kommissionen undersöka om det även finns andra företag som använder sig av denna metod, vilket ryktet säger? Har kommissionen slutligen för avsikt att vidta några åtgärder för att få ett stopp på denna inhumana verksamhet?

(EN) Under 1930-talet då bilen blivit en vanlig del av människors vardag, ökade antalet dödsfall på grund av bilolyckor ständigt och bilfabrikanterna såg ett tydligt behov av att forska fram sätt att göra sina produkter säkrare.

I USA började arbetet i slutet av 1930-talet med att man tog fram information om på vilka sätt den mänskliga kroppen påverkas av kollisioner i hög hastighet. På den tiden fanns det ingen pålitlig information om hur kroppen reagerar på extrema fysiska förhållanden, och det fanns inga effektiva verktyg att mäta kroppens reaktioner. Biomekanik var ett helt nytt forskningsområde. Det var därför nödvändigt att använda sig av testpersoner för att få fram de första faktaunderlagen.

De första testpersonerna var döda människor. De användes för att få fram grundläggande information om människokroppens förmåga att stå emot den typ av våld som är karaktäristisk vid fordonsolyckor. Forskning har visat att som ett resultat av detta tidiga arbete och de designförändringar som blev en följd därav, räddades vid slutet av 1980-talet upp till 8 500 människor varje år i USA.

Den information som man fick fram genom den forskningen har följaktligen kommit till bra användning när man har utvecklat vad vi i dag kallar ”krocktestdockor”. Dessa dockor är konsekventa verktyg som används för att testa fordon och som hela tiden utvecklas för att allt mer simulera den mänskliga kroppens rörelser. Det är bara genom att använda dessa dockor som fordon kan testas under kontrollerade förhållanden, och på ett sätt som är fullständigt begripligt. De ursprungliga testdockorna, som de flesta av dagens dockor är baserade på, utvecklades av General Motors i USA.

I enlighet med EU:s regler utförs i dag de krocktester där man skall bedöma eventuella skadenivåer med hjälp av ovannämnda testdockor. Dessa dockor blir allt mer komplexa och därmed mer lik en riktig människa. Vad kommissionen vet så använder inte europeiska tillverkare människolik i krocktester. De dockor som används utvecklas kontinuerligt för att kunna ge mer information om skadenivåer, och därmed kan många tusen liv räddas på våra vägar varje år.

Albanien har av EU förpliktigats att före den 31 december 2003 genomföra en samlad, tillförlitlig och seriös folkräkning av alla de minoriteter som lever på albanskt territorium. Har denna folkräkning utförts i Albanien? Vilka sanktioner kan införas gentemot Albanien om så inte är fallet, eftersom landet erhåller finansiellt stöd ur EU:s budget?

(EN) Albanien har inte lovat EU att genomföra en ny folkräkning. Som svar på kommissionens begäran vid ett flertal rådgivande arbetsgruppmöten har Albanien emellertid utlovat att ta fram information om minoriteter. Så sent som i juni 2003 godkände Albanien en gemensam rekommendation om att Albanien före slutet av 2003 skulle ta fram och offentliggöra korrekt information om antalet minoriteter i landet. Detta hade inte gjorts när tidsfristen gick ut, och även om Albanien tog fram relevanta siffror i februari 2004, var det inte många som trodde att de var korrekta. Myndigheterna och minoritetsgrupperna har svårt att komma överens om vilken metod som skall användas för att samla in informationen, vilket gör det svårt nå resultat. Kommissionen fortsätter att uppmuntra ett nära samarbete och en dialog mellan regeringen och representanter för minoritetsgrupperna, så att de kan komma överens om en metod att nå resultat som både är korrekt och som accepteras av alla parter. generellt kan man säga att Albaniens framgång i stabiliserings- och associeringsprocessen är beroende av om de på ett tillfredsställande sätt tar itu med grundläggande frågor som minoriteters rättigheter.

Avser kommissionen att vidta åtgärder med avseende på ett missförhållande i förordning (EG) nr 785/2004⁽¹⁾ om försäkringskrav för lufttrafikföretag och luftfartygsoperatörer som hotar att hindra den sista luftdugliga B-17 flygande fästningen, känd som ”Sally B”, som flygs vid uppvisningar över hela Storbritannien, från att starta. Detta beror på flygplanets startvikt, som gör att det ses som ett vanligt flygplan i kommersiell trafik snarare än ett historiskt flygplan.

(EN) Europaparlamentets och rådets förordning (Eg) nr 785/2004 av den 21 april 2004 om försäkringskrav för lufttrafikföretag och luftfartsoperatörer⁽²⁾ som trädde i kraft den 30 april 2005 och som lägger fram gemensamma försäkringskrav för luftfartsoperatörer och lufttrafikföretag. Alla flygplan som hamnar inom förordningens räckvidd måste vara försäkrade vad gäller skadeståndsansvar för passagerare, bagage, last och tredje man. Syftet med förordningen är att garantera att de parter som vid en eventuell olycka får en skada blir ekonomiskt kompenserade, oavsett i vilken ekonomisk situation luftfartsoperatören befinner sig i. I förordningen finns det inget undantag för historiska flygplan. Eftersom luftfartsoperatörer av sådana plan kan bli skadeståndsansvariga för eventuella skador skall följaktligen även de ha en lämplig försäkring som täcker det ansvaret. Av samma anledning görs det i förordningen heller ingen skillnad på lufttrafikföretag från gemenskapen och lufttrafikföretag från tredje land, eller om flygplanet gick i kommersiell trafik eller inte. Trots det kan ägare av flygplan som sällan används påverka försäkringskostnaderna, eftersom premien på dessa flygplan i regel är kopplad till antalet flygtimmar.

Kommissionen övervakar emellertid noggrant tillämpningen av förordning (EG) nr 785/2004 och kommer noggrant att granska vilka effekter den har på olika delar av flygbranschen.

Spanien har inom ramen för vattenplanen lagt fram ett antal projekt som inbegriper flera avsaltningsanläggningar längs Medelhavskusten. Miljökonsekvenserna av projekten kan bli gränsöverskridande på grund av utsläppen i Medelhavet. Avsaltningsanläggningar i denna storleksklass har inte tidigare byggts i Europa. Det saknas därför en omfattande forskning om miljökonsekvenserna av sådana projekt och om konsekvenserna av användningen av fossila bränslen, vilket ger upphov till växthusgaser. Det förekommer oro inför de stora utsläppen av kemiska ämnen⁽¹⁾, vars sammansättning inte deklarerats och som till en stor del är sådana som betraktas som farliga ämnen för miljön⁽²⁾.

Vilka kriterier och indikatorer kommer att tillämpas i konsekvensbedömningarna? Vilka undersökningar kommer man att genomföra för att få reda på effekterna av de kemiska ämnen som används i hanteringen, de ämnen som tillförs det avsaltade vattnet och de ämnen som släpps ut tillsammans med saltlösningarna? Kommer man att ta hänsyn till energikonsumtionen, konsekvenserna för markområden i samband med bevattning, återverkningar på marina växter och djur och en eventuell förgiftning av vattnet samt en eventuell konsumtion av sådant vatten? Kommer man att beakta kostnaderna för avsaltat vatten, distribution av sådant vatten och utbyte av filter och annat material mot bakgrund av avsaltningsanläggningarnas korta livslängd?

(EN) Kommissionen känner till de spanska myndigheternas avsikt att låta vatten från avsaltningsanläggningar förse områden som har vattenbrist med vatten. Följande EU-lagar relevanta:

1) Direktivet om en ram på vattenpolitikens område⁽³⁾:

för att skydda alla våra vattendrag, floder, sjöar, grundvatten och kustvatten;

täcker alla områden av mänsklig verksamhet (alltså även avfallsvatten från reningsverk och från avsaltningsanläggningar)

har god kvalitet (”hög status”) som målsättning för allt vatten, vilket är kopplat till en miljöskyddsklausul;

ger en omfattande definition av ”hög status” på kustvatten när det gäller biologiska, fysiokemiska och hydromorfologiska kvalitetsfaktorer;

kräver att alla utsläppskällor som riskerar att orsaka miljöförstöring genomgår en auktorisationsprocess.

2) Direktivet om bevarande av livsmiljöer⁽⁴⁾:

för att skydda och rädda livsmiljöer och hotade arter. Enligt direktivet måste byggtomter anmälas till Natura 2000-nätverk, och det finns speciella metoder att analysera om dessa byggtomter riskerar att påverkas av byggprojekt som exempelvis avsaltningsanläggningar;

3) Direktivet om bedömning av hur miljön påverkas⁽⁵⁾, och direktivet om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan⁽⁶⁾

Enligt det förstnämnda direktivet måste man göra en miljökonsekvensbedömning vid ett flertal byggprojekt/entreprenader. Enligt det sistnämnda direktivet måste man göra en strategisk bedömning av de planer och program som är av större storlek och som riskerar att ha en stor inverkan på miljön.

I EU:s miljölagstiftning finns det följaktligen ett omfattande ramverk med kriterier som skall efterlevas så att miljömålen uppfylls, och så att särskilt skyddade områden som till exempel flodbäddarna längst med den spanska Medelhavskusten bevaras.

Antagandet av en EU-förordning om rättigheter och skyldigheter för passagerare på internationella järnvägssträckor innebär att sådana rättigheter kommer att regleras för flyg- och järnvägstransporter men inte för passagerare på internationella sträckor med långfärdsbuss. Omtanke om passageraren kommer att garantera bättre behandling, i synnerhet vid eventuella järnvägs- och flygolyckor, och lägre kostnader för busstransporter.

Anser kommissionen att det bör utarbetas ett förslag till lämpliga bestämmelser för internationell passagerarbefordran (på långa sträckor) med buss, i synnerhet som olycksfrekvensen i bussektorn är avsevärt mycket högre än i någon annan masstransportsektor? Frågan har sin grund dels i omtanke om passagerarna dels i behovet av att garantera jämförbara konkurrensvillkor på den internationella marknaden för passagerartransporter.

(EN) I vitboken ”Den gemensamma transportpolitiken fram till 2001: Vägval inför framtiden” banar kommissionen väg för att erkänna resenärernas rättighet till alla former av transporter.

I meddelandet av den 16 februari 2005 om att stärka resenärernas rättigheter inom EU⁽¹⁾, lade kommissionen fram en policy om hur man kan stärka resenärernas skydd vid alla former av transporter, men undantag för flygtransporter. Kommissionen framhävde tre huvudområden av intresse i fråga om internationella busstransporter, nämligen rörelsehindrade människors rättigheter, ansvarsfrågor samt kompensation och hjälp i de fall då resan avbryts. Kommissionen har förbundit sig att under 2005/2006 undersöka på vilka sätt man bäst kan förbättra och garantera internationella bussresenärers rättigheter.

Av denna anledning framställer kommissionen ett samrådsdokument över de rättigheter som internationella bussresenärer har. Detta dokument innehåller ett detaljerat frågeformulär till medlemsstaterna och andra intressenter.

Med beaktande av resultatet från den allmänna rådfrågningen kommer kommissionen, om det anses vara lämpligt, att lägga fram ett lagförslag.

Förutom resenärernas rättigheter arbetar kommissionen även med bussäkerheten. Trots att bussar fortfarande är de säkraste fordonen för vägtransporter (130 dödsfall av 43 700 under 2004) är det fortfarande viktigt att ytterligare säkerhetsåtgärder vidtas. Kommissionen har vidtagit ett antal åtgärder i åtgärdsplanen för vägsäkerhet och i reglerna om fordonskonstruktion (som förbättrar bussarna säkerhetsdesign, och omfattar kravet att installera säkerhetsbälten) och som reglerar bussföretagens och förarnas kvalifikationer och villkor.

Hur kommer kommissionens förslag om en europeisk avdelning för yttre åtgärder att påverkas av misslyckandet i ratificeringsprocessen av den föreslagna EU-konstitutionen? Med tanke på att konstitutionen – och därmed den förväntande grunden för denna avdelning – fallit, vilka åtgärder ämnar kommissionen vidta för att återkalla de steg som i förväg tagits för att upprätta den europeiska avdelningen för yttre åtgärder?

(EN) I linje med mandatet från Europeiska rådet (december 2004) har kommissionen arbetat med att skapa den europeiska avdelningen för yttre åtgärder tillsammans med rådets generalsekreterare/den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP).

Kommissionen har även deltagit i parlamentets arbete. Parlamentet antog den 26 maj en resolution om den europeiska avdelningen för yttre åtgärder.

Beträffande konstitutionsfördraget har Europeiska rådet nu beslutat att ta sig tid till att reflektera. Denna tid bör användas till att föra en djupgåenden diskussion om frågor som är viktiga för européer och för Europas framtid, och inkludera utmaningen att tillförsäkra att EU är en effektiv aktör i internationell politik. I dag är det för tidigt att dra mer specifika slutsatser om vad detta får för konsekvenser för den europeiska avdelningen för yttre åtgärder.

Europeiska rådet har i princip gått med på att ytterligare diskutera konstitutionsfördraget under det första halvåret 2006.

Hur hög uppskattar kommissionen att kostnaden för organiserad brottslighet var inom EU:s 25 medlemsstater under förra året? Kan kommissionen dela upp kostnaden efter olika brott, till exempel narkotika, förfalskade varor, identitetsstöld på Internet, människosmuggling etc.?

(EN) Ledamoten undrar hur högt kommissionen uppskattar att kostnaderna för organiserad brottslighet uppgick till i EU förra året. Kostnaderna för organiserad brottslighet är enorma, oavsett om man bara mäter direkta ekonomiska kostnader eller både synliga och dolda, direkta och indirekta kostnader. Olika organisationer gör, precis som en del av EU:s medlemsstater, grova uppskattningar av kostnaderna för vissa typer av brott, i särskilt utvalda områden och under särskilt angivna tidsperioder.

För att göra en exakt kvantitativ beräkning av kostnaderna för organiserad brottslighet behöver man mycket fakta och jämförbar information om hur utbredd olika typer av organiserad brottslighet är i EU:s medlemsstater. Dessutom behöver man uppgifter om vilka straff som utmäts, information om kostnaderna för enskilda offer och företag, dolda och synliga konsekvenser av brott, samt kostnaderna för åtgärder som vidtas för att minska antalet eller förebygga brott eller dess konsekvenser, för att bara nämna ett fåtal nödvändiga parametrar.

I kommissionens svar på ledamotens muntliga fråga H-0524/04 står det att kommissionen för närvarande arbetar med att ta fram jämförbar statistik över brott och straff på EU-nivå. Man inledde detta arbete eftersom man insåg att det inom området för rättvisa, frihet och säkerhet inte fanns tillräckligt med jämförbar information om brott och straff. Befintliga sammanställningar av nationell statistik går inte att använda för att jämföra olika länder. Det finns ingen information på regional nivå, och nuvarande brottsofferundersökningar täcker inte alla viktiga brottstyper eller EU-medlemsstater. Det är ett allmänt problem att det inte finns information av hög kvalité om framför allt den organiserade brottsligheten. I Europols rapport om organiserad brottslighet har man inte harmoniserat parametrarna och rapporteringen. Detta är bara ett fåtal exempel på problem som utgör hinder för att kunna jämföra och kvantifiera fall av organiserad brottslighet.

Kommissionen har finansierat en undersökning om kostnadsbesparingsanalyser vid brottsprevention. Enligt den här undersökningen har endast ett fåtal medlemsstater information om kostnadsaspekten av brott. Undersökningen diskuterades under ett seminarium om kostnader för brott som hölls i Finland förra året, och som medfinansierades av kommissionens Agis-program. Man kom där fram till att frågan måste behandlas mycket mer i Europeiska unionen.

Att ta fram jämförbar statistik är ett långsiktigt arbete som under kommande år måste utföras i nära samarbete med medlemsstaterna, eftersom det kommer att ta lång tid och krävas mycket resurser både på nationell nivå och på EU-nivå att samla in information på grundval av harmoniserade definitioner och rapporteringsrutiner. Ett meddelande om statistik över brott och straff är planerad till slutet av 2005. Den kommer att innehålla en åtgärdsplan, och ett beslut från kommissionen att sätta upp en rådgivande kommitté som skall ge kommissionens generaldirektorat för rättvisa, frihet och säkerhet råd om hur de får fram jämförbar statistik.

Målsättningen är att få fram jämförbar information av god kvalitet över brott och straff, för att kunna göra prioriteringar, kontroller och utvärderingar av åtgärder, så väl som kostnadsbesparingsanalyser och andra viktiga policyverktyg.

I anslutning till Firth of Forth har drastiska förslag nyligen lagts fram som innebär omlastning av olja mellan fartyg. Detta skulle medföra omlastning av ca 8 miljoner ton rysk råolja per år samt av andra kolväten.

Kan kommissionen redogöra för sin ståndpunkt när det gäller omlastning mellan fartyg?

(FR) Kommissionen är medveten om den oro som uppstått på grund av ett privat företags planer att sätta upp ett system för omlastning av olja mellan fartyg som ankrat i Firth of Forth, åtskilliga kilometer utanför kusten i östra Lothian-området i Skottland.

Att omlasta olja mellan fartyg är en komplicerad teknisk verksamhet som är förenad med en stor risk att olja släpps ut i havet.

Omlastning av olja mellan fartyg i territorialvatten och i hamnar utförs under de nationella myndigheternas ansvar. I detta sammanhang bör det poängteras att Europeiska unionen har fastställt bestämmelser om strikt förbud mot att utföra denna slags verksamhet till och från oljetankfartyg med enkelskrov i vatten som faller under medlemsstaternas jurisdiktion. Dessa bestämmelser, som finns angivna i förordning (Eg) nr 417/2002, har varit tillämpliga sedan oktober 2003. Bestämmelserna måste iakttas om denna typ av omlastning har godkänts av de brittiska myndigheterna.

Vad gäller omlastning av olja mellan fartyg med dubbelskrov, anser kommissionen att sådan verksamhet måste bli föremål för operativa riktlinjer och väldigt sträng kontroll från ansvariga nationella myndigheter.

Beträffande omlastning av kolväten mellan fartyg till havs, kommer Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) i mitten av juli 2005 diskutera förslaget att skapa ett bindande ramverk för sådan verksamhet, trots att branschen själv har lagt fram rekommendationer inom detta område. Kommissionen och ett flertal medlemsstater vill att man införlivar de bestämmelser som har med sådana omlastningar att göra i Marpol 73/78-konventionen.

Det tekniska arrangemang för tullsamarbetet mellan EU och Israel som togs i bruk den 1 februari 2005 antogs inte som ett rättsligt bindande beslut i enlighet med associeringsavtalet mellan EU och Israel, och stöddes inte heller av associeringsrådet. Har Israel mot denna bakgrund någon avtalsrättslig skyldighet gentemot Europeiska gemenskapen att fortsätta tillämpningen av arrangemanget, eller har Israel en laglig rätt att när som helst avstå från att tillämpa arrangemanget?

För att det tekniska arrangemanget skall tillämpas korrekt måste både de israeliska exportörerna och de israeliska myndigheterna skilja mellan produktion på de ockuperade områdena och produktion på den israeliska statens territorium. Har Israel vidtagit några åtgärder som nu innebär att antingen landets exportörer eller landets tullmyndigheter enligt lag är skyldiga att göra denna åtskillnad?

(EN) Arrangemanget mellan EU och Israels regering om införandet av protokoll 4 i associeringsavtalet mellan EU och Israel antogs som en åtgärd av kommittén för tullsamarbetet mellan EU och Israel. Åtgärder som vidtas av kommittén för tullsamarbetet är inte rättsligt bindande för de avtalsslutande parterna.

För att säkerställa ett korrekt genomförande av arrangemanget har Israel gett sina exportörer och tullmyndigheter anvisningar om att skilja mellan produktion som utförs inom Israels territorium och produktion som utförs på platser som hamnade under Israels administration efter 1967.

Anser kommissionen att förändringar i EU:s jordbrukspolitik skulle kunna leda till gynnsamma effekter för utvecklingen i världens fattigaste länder? I så fall, vilka förändringar?

(EN) Även om de finns många bakomliggande orsaker till den reform av den gemensamma jordbrukspolitiken som nyligen genomfördes var ett av de viktigaste syftena att minska de snedvridningar av handeln som drabbar tredje länder. Som ett resultat av detta har vårt utnyttjande av inhemskt stöd och exportstöd, vilka snedvrider handeln, dramatiskt minskat under de tio år som processen pågått, och ligger nu klart under den nivå som vi förband oss till i Uruguayrundan. Detta har bl.a. lett till en avsevärd minskning av EU:s andel av den världsomfattande exporten på jordbruksområdet för alla viktigare produkter. Dessutom har våra tullar sänkts med 36 procent, samtidigt som vår marknad även kännetecknas av en generös och omfattande förmånsbehandling av import från utvecklingsländerna. Allt utom vapen-initiativet från 2001 är endast ett element i de allmänna preferenssystemet som gör det möjligt för utvecklingsländer att exportera jordbruksprodukter som ofta är känsliga och ekonomiskt sett viktiga till EU, antingen tullfritt eller till mycket nedsatta tullavgifter.

Kombinationen av alla dessa faktorer har i hög grad minskat det sätt som EU:s jordbruksproduktion påverkar världsmarknaden och världsmarknadspriserna. Än viktigare är att detta har bidragit till mer rättvisa marknadsförhållanden som gör att utvecklingsländerna, om andra gör på samma sätt, kan konkurrera mer effektivt.

EU:s ståndpunkt när det gäller utvecklingsländerna har alltid varit klar och tydlig och omfattat många olika aspekter. EU har förbehållslöst från första början stött utvecklingsagendan från Doha, och varit övertygad om vikten av att arbeta mot en liberalisering av handeln. En av våra viktigaste eftergifter inom ramen för WTO-förhandlingarna i detta sammanhang har varit förslaget om att stegvis avskaffa EU:s exportstöd, förutsatt att alla former av exportstöd avskaffas. Ett datum för när exportstödet slutligen skall avskaffas kommer att utgöra en del av de övergripande jordbruksförhandlingarna och kan endast ros i land om samtliga deltagare i de multilaterala förhandlingarna förbinder sig till samma avvecklingsprocess.

Ett av de bästa exemplen som framhäver de positiva biprodukterna av reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken är bomullssektorn. Även om EU-produktionen är liten internationellt sett (2 procent av världsproduktionen), och därmed inte på något avgörande sätt påverkar världspriserna, har EU varit först ute med att genomföra en reform av sin bomullspolitik. Från och med 2006 kommer 65 procent av vårt bomullsstöd att vara sådant som inte snedvrider handeln. EU har dessutom inga exportstöd för bomull och garanterar fri tillträdesrätt till marknaden för bomull.

Känner kommissionen till det virtuella centrumet för kunskap om Europa (Centre Virtuel de la Connaissance sur l’Europe)?

I vilken utsträckning är kommissionen beredd att satsa på detta projekt så att även de nya medlemsstaterna skall kunna delta?

Vilka medel kan kommissionen ställa till förfogande i syfte att främja denna databank, som till en början erhöll finansiellt stöd från kommissionen och sedan från den luxemburgska regeringen?

(FR) Kommissionen har med intresse följt hur det virtuella centrumet för kunskap om Europa har skapats och utvecklats. Till en början erhöll detta projekt ekonomiskt stöd från kommissionen, eftersom det är av intresse för gemenskapen. Projektet ökar medvetenheten om det europeiska projektets historia, och är uppmärksammat för den höga kvalitet som det har på sin dokumentation, sitt tekniska material och multimediainnehåll.

Ledamoten frågade om möjligheten att utöka projektet så att det även omfattar de nya medlemsstaterna. De enda resurser som kommissionen har för att stödja projekt som det virtuella centrumet för kunskap om Europa är de resurser som är till för de befintliga programmen inom området för utbildning och kultur. Trots den höga kvalitet som dessa initiativ har, är en av målsättningarna med programmen emellertid inte att ge stöd åt att skapa multimediainnehåll.

Ledamoten undrade också vilka medel kommissionen kan ställa till förfogande i syfte att stödja denna databank, som till en början skapades med ekonomisk hjälp från kommissionen och som sedan dess finansieras av Luxemburgs regering. Eftersom detta är ett virtuellt centrum som nås via Internet, skulle kommissionen kunna använda sig av dess olika servrar, däribland dem i kommissionens kontor i medlemsstaterna, för att hjälpa till att stödja centrumet. Kommissionen kan också tänka sig att hjälpa till att översätta texter om det virtuella centrumet för kunskap om Europa till de nya medlemsstaternas officiella språk.

Kommissionen har meddelat att man kommer att publicera en grönbok om insyn och öppenhet när det gäller EU-institutionerna.

Kan kommissionen klargöra om man med hjälp av denna grönbok kommer att undersöka hur EU:s institutioner tillämpar artikel 42 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som ger alla unionsmedborgare tillgång till EU-institutionernas dokument?

(EN) Den 18 maj 2005 höll kommissionen en första vägledande diskussion om ett eventuellt ”europeiskt initiativ för att främja öppenhet” och beslutade att inrätta en arbetsgrupp mellan tjänsteavdelningarna med ansvar för att göra en djupgående analys av alla relevanta frågor. Denna verksamhet kommer i lämplig utsträckning också att innefatta en analys av lagstiftningen inom området ”tillgång till handlingar”.

På grundval av arbetsgruppens resultat kommer kommissionsledamöterna efter sommaruppehållet att fatta beslut om de steg som skall tas framöver, vilket eventuellt kan innefatta offentliggörande av en grönbok.

Hur bedömer kommissionen den humanitära situationen i Kaukasusområdet, särskilt i Tjetjenien och angränsande områden?

(EN) Kommissionen är fortsatt mycket oroad över den humanitära situationen i Tjetjenien. Civilbefolkningen är det största offret i denna långvariga konflikt och den överlever under förfärliga villkor i en republik som har förstörts av två krig. Särskilt Groznyj är fortfarande en stad i spillror där mycket lite återuppbyggnad hittills har skett.

En stor del av Tjetjeniens befolkning är, i likhet med dem som fortfarande är utspridda i de kringliggande republikerna Ingusjien och Dagestan, beroende av humanitärt bistånd utifrån. Det största problemet utöver materiellt bistånd är dock fortfarande skyddet för civila, i ett sammanhang där bortföranden, försvinnanden, lynchningar, våldtäkter och utpressning är vanliga inslag i vardagslivet.

Kommissionen är fortfarande den främsta humanitära biståndsgivaren i regionen, genom Europeiska kontoret för humanitärt bistånd (ECHO), och har anslagit cirka 170 miljoner euro sedan början av den första Tjetjenienkonflikten hösten 1999, däribland det senaste finansieringsbeslutet om 22,5 miljoner euro, vilket antogs i april.

Att ge humanitärt bistånd till Tjetjeniens befolkning är dock fortfarande en svår utmaning på grund av de otaliga åtkomstrestriktioner som har skapats av myndigheterna, som vill kontrollera arbetet hos de humanitära myndigheterna, och på grund av osäkerheten, särskilt den höga risken för kidnappning.

Förutom humanitärt bistånd förbereder kommissionen ett möjligt bidrag till den socioekonomiska återhämtningen i Nordkaukasien. Det skulle vara en del av en politik som också är beroende av framsteg i den politiska processen, däribland att fria och rättvisa parlamentsval skall hållas senare i år. Samråden med Ryssland när det gäller mänskliga rättigheter, som inleddes i mars, ger en grund för framsteg i dessa frågor. Dessutom är kommissionen engagerat i diskussioner om de eventuella modaliteterna för ekonomiskt bistånd med de ryska myndigheterna för att se till att utgifterna ger mervärde.

Skulle kommissionen kunna uppvisa den undersökning om en reform och analys av språkregimen som kommissionen tillkännagav i svaret på muntlig fråga H-0159/05 (de tre sista raderna)? Skulle kommissionen kunna förklara varför meddelanden om EU-institutionernas uttagningsprov i italienska tidningar endast publiceras på engelska, franska och tyska och obegripligt nog inte på italienska? Detta utgör en allvarlig kränkning av principen om språklig jämlikhet, icke-diskriminering, öppenhet, lika tillgång och möjlighet att, när det gäller allmänna uttagningsprov, göra eller få information om dessa på sitt lands nationella språk?

Skulle kommissionen kunna sätta stopp för denna allvarliga kränkning och undvika att engelskan, franskan och tyskan används i så stor utsträckning? Dessa språk är tillsammans med de andra språken officiella språk och inte arbetsspråk, vilket kommissionen flera gånger har påmint om, (kommissionsledamot Figels svar på muntlig fråga H-0159/05 och H-0384/05 den 7 juni 2005). Den 1 januari 2007 kommer man att lägga till gaeliskan till de officiella språken som då kommer att vara 23 stycken (med rumänskan och bulgariskan).

Anser inte kommissionen att det vore lämpligt att framställa ett meddelande och inleda en diskussion tillsammans med Europaparlamentet, med tanke på bristerna i den aktuella språkregimen och avsaknaden av skriftliga regler?

(EN) Efter att ha rådfrågat alla berörda parter har kommissionen vidtagit följande åtgärder för de tolkningstjänster som används vid kommissionens presstjänst.

De dagar då kollegiet sammanträder kommer kommissionen att fortsätta att tillhandahålla tolkning på EU:s alla officiella språk vid presskonferenser.

Målsättningen är att tillhandahålla fullständig tolkning även vid de presskonferenser som kommissionsledamöterna håller vid andra tillfällen, trots att det är svårt att förutse tidpunkten för och antalet sådana konferenser. För närvarande är målet att tillhandahålla så många språk som möjligt med hänsyn till de nödvändiga resurser som finns tillgängliga för dagen.

Europeiska gemenskapernas byrå för uttagningsprov för rekrytering av personal (EPSO) kan försäkra ledamoten att den aldrig har publicerat meddelanden om allmänna uttagningsprov på något annat språk än italienska i italienska dagstidningar.

Kommissionen bekräftar att den i linje med sitt beslut av den 10 november 2004 har publicerat utlysningar av högre chefstjänster i Europeiska unionens officiella tidning och i internationell press på engelska, franska och tyska. Denna tillfälliga åtgärd vidtogs med anledning av de betydande restriktioner för översättning som generaldirektoratet för översättning ställs inför. När det gäller utlysningen av generaldirektörstjänsten vid Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) bör ledamoten observera att ansökningar från Italien utgjorde den näst största kandidatgruppen medan tämligen få ansökningar mottogs från sökande med tyska eller engelska som modersmål. Kommissionen är därför övertygad om att det faktiskt inte förekommer någon diskriminering i fråga om högre chefstjänster.

Kommissionen beslutade nyligen att den hädanefter skall offentliggöra ett kort meddelande om utlysning av högre chefstjänster i Europeiska unionens officiella tidning på alla språk.

I enlighet med rådets förordning nr 1/58 skall samtliga officiella språk samtidigt vara arbetsspråk (artikel 1) och kan därför användas på goda grunder och på samma rättsliga grund inom institutionerna.

För att beslutsprocessen skall vara effektiv fastställs i kommissionens arbetsordning ramen för de språkliga arrangemang som gäller för själva kollegiet. Det åligger därför ordföranden att besluta om vilka språk som bäst tillgodoser kommissionsledamöternas minimibehov och som skall användas omväxlande.

Kommissionen arbetar följaktligen, och kan anta beslut, på dessa språk såvida inte ytterligare språkversioner behövs, särskilt vid ikraftträdandet av en akt eller underrättelsen om denna till berörda parter.

För att officiellt vidarebefordra texter till andra gemenskapsinstitutioner och/eller offentliggöra texterna i Europeiska unionens officiella tidning krävs det dock att de finns tillgängliga på EU:s alla officiella språk.

Kommissionen är en institution som består av anställda från de olika länderna i EU. I enlighet med fördragets anda förespråkar och tillämpar kommissionen flerspråkighet. Det är därför upp till de högre tjänstemännen att besluta om de interna arrangemangen för verksamheten (för att utarbeta dokument och hålla sammanträden). I den dagliga verksamheten på avdelningarna använder kommissionens anställda, av praktiska skäl och i syfte att uppnå en effektiv kommunikation, onekligen vissa språk mer än andra. När så är fallet erkänns dock språkens likvärdiga ställning som officiella språk och arbetsspråk.

Kommissionen anser inte att det är nödvändigt att fastställa ytterligare skriftliga bestämmelser eller att anta ett meddelande om språkanvändningen inom institutionerna. Kommissionen förbereder emellertid ett meddelande om flerspråkighet och språkanvändningen i det europeiska samhället och om européernas flerspråkighet.

Alla somrar under månaderna juni, juli och augusti samt september upphör fisket med trålare i det internationella vatten som sträcker sig utanför grekiskt territorialvatten i områdena utanför Alexandropoulis och Samothrake. Detta sker för att skydda havets rikedomar. Men medan det här förbudet mot trålfiske på basis av gemenskapens bestämmelser gäller för grekiska fiskare så avser det inte den turkiska fiskeflottan. Det här leder inte enbart till en utarmning av marin rikedom utan även till att de grekiska fiskarna i området hamnar i underläge både ekonomiskt och produktionsmässigt, eftersom man på den grekiska sidan förlorar möjligheten till ”produktiv avkastning” varje oktober då fiskesäsongen inleds.

Därför undrar jag om Europeiska kommissionen har för avsikt att tackla den situation som uppstår på grund av den turkiska fiskeflottans verksamhet, som både belastar havsmiljön och drabbar grekiska fiskare – och i så fall hur?

Vidare undrar jag om kommissionen inom ramen för anslutningsförhandlingarna kan begära att gemenskapens regelverk utvidgas till att gälla även Turkiet, och vilka åtgärder kommissionen kan vidta för att gemensamma regler för fisket skulle gälla i hela Medelhavet, för att få ett slut på den diskriminerande behandlingen av grekiska fiskare, samt, vilka möjligheter de grekiska behöriga myndigheterna har att stöda fiskarnas inkomster, eftersom deras arbete på detta vis årligen avbryts under en period på fyra månader?

(EN) Kommissionen är medveten om att genomförandet av gemenskapslagstiftning för att säkerställa bevarande och en hållbar hantering av fiskbestånd, som i Greklands fall, kan leda till situationer där restriktioner införs för fiskare i gemenskapen vilka kanske inte gäller för fiskare från länder utanför gemenskapen som fiskar i närheten av de fiskevatten där gemenskapslagstiftningen gäller. Detta är ett av de viktiga skälen till att kommissionen är angelägen om att stärka samarbetet med andra kuststater i regionen när det gäller hanteringen av fisket och utvecklingen av hållbara och ansvarsfulla fiskemönster i Medelhavet.

I detta syfte har kommissionen en politik som handlar om att stärka rollen för Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM), särskilt för att göra den till ett effektivare verktyg för att genomföra de åtgärder som fastställdes och godtogs under ministerkonferensen för en hållbar utveckling av fisket i Medelhavet i Venedig mellan den 25 och 26 november 2003.

Redan vid sitt senaste sammanträde i februari 2005 antog AKFM på grundval av gemenskapsförslag ett antal viktiga åtgärder som rör bevarande (t.ex. en minsta maskstorlek om 40 mm och ett förbud mot trålfiske under 100 meters djup) och hanteringen av fiskeverksamheten (t.ex. genom att inrätta ett register för fartyg om mer än 15 meter med rätt att fiska). Vidare antog AKFM en rekommendation om riktlinjerna för upprättandet av en kontrollplan som kommer att göra det möjligt att stärka kontrollen av fiskeverksamheten och på ett effektivt sätt bekämpa olagligt fiske.

Som ledamoten säkert känner till är den allmänna principen i förhandlingar om utvidgning att det berörda kandidatlandet godtar gemenskapens regelverk. Samma princip kommer att följas när det gäller Turkiet. Förhandlingarna kommer att grunda sig på regelverket för den gemensamma fiskepolitiken (GFP), som kommissionen kommer att presentera i detalj för Turkiet under urvalsprocessen. GFP:s regelverk kommer att gälla för Turkiet vid anslutningen om man inte enas om övergångsarrangemang i anslutningsförhandlingarna.

Gemenskapsstöd finns för uppbyggande av institutioner och administrativa förberedelser, främst genom gemensamma projekt med partners från medlemsstater som samfinansieras av gemenskapen. Administrativa och rättsliga framsteg i Turkiet med hänsyn till tillämpningen av GFP:s regelverk diskuteras regelbundet i underutskottet för jordbruk och fiske under anslutningsavtalet mellan EU och Turkiet.

Enligt artikel 16 i rådets förordning (EG) 2371/2002 får medlemsstaterna ge stöd till fiskare och fartygsägare i samband med ett tillfälligt upphörande av verksamheten under följande omständigheter:

Om det föreligger oförutsedda omständigheter, särskilt sådana som orsakas av biologiska faktorer

Om ett fiskeavtal inte förnyas, eller om det skjuts upp för de gemenskapsflottor som är beroende av avtalet

Om en återhämtnings- eller förvaltningsplan antas av rådet eller om beslut om nödåtgärder fattas av kommissionen eller av en eller flera medlemsstater.

Ett återkommande säsongsrelaterat inställande av fiskeverksamhet, som i det fall som visas av ledamoten, skall dock inte medföra rätt till stöd enligt artikel 16 i rådets förordning (EG) 2371/2002.

Bly är ett kemiskt ämne som orsakar cancer.

Förekomst av bly har konstaterats i läppstift, även i märkesprodukter som marknadsförs av de mest kända kosmetikaföretagen.

Tänker kommissionen undersöka huruvida denna osunda situation består och, om så är fallet, vilka åtgärder tänker den vidta för att skydda medborgarna rättigheter och hälsa?

(EN) I gemenskapslagstiftningen är användningen av bly i kosmetiska produkter förbjuden. Enligt denna lagstiftning kan spår av ämnena endast tillåtas om denna förekomst är tekniskt omöjlig att undvika i god tillverkningssed och produkten inte orsakar någon skada på människors hälsa.

I kosmetikadirektivet föreskrivs att medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att bara kosmetiska produkter som uppfyller detta direktiv kan saluföras. Medlemsstaterna har därför behörighet att från marknaden dra in vilken produkt som helst som inte uppfyller detta direktiv.

Om ledamoten har mer information om den aktuella produkten bör denna information förmedlas till kommissionen, som kommer att kontakta den behöriga kontrollmyndigheten i det land där produkten hittades så att den kan vidta nödvändiga åtgärder.

Kommissionen är medveten om att många medlemsstater anser att skattepolitiken endast och uteslutande faller under de nationella regeringarnas behörighet.

Vidare bör kommissionen vara medveten om ett fransk-tyskt förslag om att inom en treårsperiod åstadkomma en större grad av harmonisering av bolagsbeskattningen.

Kan kommissionen, i ljuset av vad som sagts ovan, ange sin ståndpunkt i frågan om harmonisering av bolagsbeskattning och mervärdesskatt/indirekt beskattning?

(EN) Kommissionen förklarade formellt sin syn på skattesamordning och skatteharmonisering inom olika skatteområden i sitt meddelande om ”Skattepolitiken i Europeiska unionen – Prioriteringar för de kommande åren” av den 23 maj 2001⁽¹⁾. Ledamoten hänvisas till detta dokument. Medan medlemsstaterna har huvudansvaret i skattefrågor måste de följa EG-fördraget i utövandet av sina befogenheter, särskilt icke-diskrimineringsprincipen, de grundläggande friheterna och reglerna om statligt stöd.

Kommissionens strategi för att erbjuda företag en konsoliderad bolagsskattebas för deras verksamhet i EU har inte fullständig harmonisering som målsättning och innebär särskilt ingen kränkning av medlemsstaternas rätt att fastställa skattesatser. Kommissionens politik beskrivs i två meddelanden – ”Mot en inre marknad utan skattehinder – En strategi för fastställande av en konsoliderad bolagsskattebas för företagens verksamhet i EU”⁽²⁾ och ”En inre marknad utan företagsskattemässiga hinder: uppnådda resultat, pågående initiativ och uppgifter som återstår att lösa”⁽³⁾.

Inom området moms och andra indirekta skatter är en högre harmoniseringsgrad i viss mån nödvändig för att den inre marknaden utan inre gränser skall kunna fungera utan alltför stor snedvridning av konkurrensen. Här eftersträvas dock inte heller en fullständig harmonisering av reglerna och skattesatserna fastställs på nationell nivå, med förbehåll för en gemensamt avtalad lägsta standardsats för gemenskapen (15 procent) och en avtalad förteckning över varor och tjänster för vilka medlemsstaterna har rätt att tillämpa reducerade skattesatser om de så önskar. Kommissionens politik beskrivs i två meddelanden – ”Strategi för förbättring av mervärdesskattesystemets funktion inom ramen för den inre marknaden”⁽⁴⁾ och ”Resultatuppföljning och uppdatering av prioriteringarna i strategin på mervärdesskatteområdet”⁽⁵⁾.

Håller kommissionen med om att det är viktigt att mellan länderna tillgängliggöra uppgifter om olika flygbolags flygsäkerhet i syfte att kunna garantera flygpassagernas säkerhet?

Förenade kungariket är det enda landet i Europa som har offentliggjort en förteckning över fem utdömda flygbolag som inte lever upp till internationella flygsäkerhetsnormer. Namnen på dessa fem flygbolag finns tillgängliga på brittiska transportministeriets webbplats.

Har kommissionen utarbetat någon metod för att upprätta en liknande förteckning över svartlistade flygbolag i syfte att förbättra samordningen av flygsäkerhetsnormer?

(EN) Kommissionen håller med om att det är nödvändigt att se till att uppgifter om flygbolagens säkerhet finns tillgängliga för de relevanta nationella myndigheterna i medlemsstaterna, å ena sidan för att de ska kunna delta i att förbättra flygsäkerheten och å andra sidan för att informera passagerarna om potentiellt farliga situationer.

I direktiv 2004/36⁽¹⁾ om säkerheten i fråga om luftfartyg från tredjeland föreskrivs insamlande och utbyte av information om flygplan och flygbolag som inte uppfyller internationella säkerhetsnormer vilket kan leda till att flygplan beläggs med flygförbud eller att operatörer förbjuds att använda flygplatser eller att deras verksamhet beläggs med villkor.

Den 16 februari 2005 antog kommissionen ett förslag till förordning om information till flygpassagerare⁽²⁾, i vilket det föreskrivs att en förteckning över alla lufttrafikföretag som förbjudits att flyga i medlemsstaternas luftrum eller vars trafikrättigheter begränsats av säkerhetsskäl skall offentliggöras.

Dessutom anordnade kommissionen den 26 maj 2005 ett möte i den kommitté som inrättades genom förordning (EG) 3922/1991, vid vilket det bland annat avtalades att ett gemenskapssystem för tidiga varningar skall inrättas för att informera kommissionen och alla medlemsstaterna om det förefaller troligt att ett beslut om att upphäva trafikrättigheterna för ett flygbolag snart måste tas med hänsyn till ett beslut som omfattar hela gemenskapen. Det förelåg också enighet om behovet av att etablera gemensamma kriterier enligt vilka en förteckning över osäkra flygbolag kan skapas.

Kommissionen känner säkerligen till att personalchefen vid Vita husets Council on Environmental Quality avgick, två dagar efter det att det blivit känt att han under 2002 och 2003 ändrat uppgifter i flera federala miljörapporter. Dessa ändringar syftade till att poängtera osäkerheten kring uppgifter om att växthusgasutsläpp bidrar till ökande temperaturer.

Denna rådgivare, som inte har någon vetenskaplig bakgrund, ledde tidigare oljeindustrins lobby om klimatförändringar i USA.

Håller kommissionen med om att beslut om viktiga miljöproblem måste baseras på tillförlitliga och vetenskapliga uppgifter? Delar kommissionen uppfattningen att detta tillfälle måste utnyttjas för att belysa motsättningarna i Förenta staternas syn på Kyotoavtalet och på klimatförändringar i allmänhet?

(EN) Kommissionen anser att miljöpolitiken bör grunda sig på robust vetenskaplig kunskap. Inom området klimatförändringar är det ett av skälen till att Mellanstatliga panelen för klimatförändringar (IPCC) inrättades. IPCC bedömer på en omfattande, objektiv och öppen grund den vetenskapliga, tekniska och socioekonomisk information som är relevant för att förstå den vetenskapliga risken för klimatförändringar som orsakas av människan, dess möjliga effekter och alternativ för anpassning och för att mildra dessa förändringar.

Vid toppmötet mellan EU och Förenta staterna den 20 juni uppgav kommissionens ordförande att meningsskiljaktigheterna mellan EU och Förenta staterna när det gäller Kyotoprotokollet inte bör hindra båda sidorna från att se framåt och att det internationella samfundet tillsammans måste intensifiera sitt arbete för att nå enighet om ett multilateralt system för hanteringen av klimatförändringarna för tiden efter 2012.

I kommissionens meddelande ”Seger i kampen mot den globala klimatförändringen” av den 9 februari 2005 beskrivs kommissionens åsikter i nyckelelementen i ett sådant system. Meddelandet visar också att den syn som förespråkas av Förenta staterna om att stimulera till forskning inom ny teknik inte i sig är tillräcklig. Ytterligare incitamentsstrukturer, som EU-systemet för handel med utsläppsrätter, krävs för att uppmuntra till ett utnyttjande av denna teknik.

Kan kommissionen redogöra för det nuvarande läget i förhandlingarna mellan EU och USA beträffande avtalet om open ”skies”?

(EN) Sedan juni 2004 har kommissionen arbetat för att återuppta de formella förhandlingarna så snart som möjligt och i detta syfte besökte vice ordförande Jacques Barrot Washington den 21–22 mars 2005 för ett möte med Förenta staternas transportminister Norman Y. Mineta och andra inom Förenta staternas regering och industri. Jacques Barrot och Norman Y. Mineta utfärdade en gemensam förklaring där de enades om att förhandlarna skulle ”granska de möjliga beståndsdelarna i ett avtal mellan Förenta staterna och EU om luftfartstjänster med syfte att skapa en solid grund för att återuppta de formella förhandlingarna”.

Kommissionen har samarbetat aktivt med Förenta staterna genom ett antal tekniska diskussioner för att utforska möjligheterna att göra framsteg i frågor som är viktiga för båda sidorna. Diskussionen har särskilt varit inriktad på de tre områdena inom regelsamarbete som fastställdes i ordförandeskapets slutsatser av transportrådet av den 21 april – flygsäkerhet, konkurrens och statliga subventioner. Frågor som rör tillgången till marknaden samt ägande och kontroll har också diskuterats. Goda framsteg har gjorts mot att fastställa parametrarna för att återuppta förhandlingarna.

Mot bakgrund av dessa tekniska diskussioner rapporterade kommissionen till transportrådet den 27/28 juni och en diskussion ägde rum mellan ministrarna. Under tiden avtalades det vid toppmötet mellan EU och Förenta staterna den 20 juni 2005 att de två sidorna skulle fortsätta sitt samarbete i flygfrågor, däribland säkerhet och avreglering, bland annat genom att som ett första steg uppnå ett avtal mellan EU och Förenta staterna om flygtjänster så snart som möjligt. Det erkändes att ett sådant avtal skulle ge väsentliga fördelar genom värdefulla nya affärstillfällen, vilket gynnar EU:s och Förenta staternas flygbolag, flygplatser, turism, affärsförbindelser, frakttransport och konsumenter.

Under förhandlingarna om budgetplanen för 2007–2013 framkom det att det är av största vikt att beslut som rör utvecklingen på medellång sikt relateras till ett perspektiv för jordbrukets och landsbygdens utveckling inom EU på lång sikt.

Kan kommissionen, mot denna bakgrund, ange vad den anser är målen för denna utveckling, liksom medlen för att uppnå dessa mål? Vilka är enligt kommissionen de främsta riskerna? När det gäller jordbrukets och landsbygdens utveckling inom EU fram till år 2030 respektive år 2050, vad bör vi i första hand undvika?

(EN) Med GJP-reformprocessen, som inleddes 1992 och slutfördes 2003, har kommissionen vänt EU:s jordbruk och landsbygdsområden mot marknadsinriktning och konkurrenskraft, integrerat miljö- och djurskyddshänsyn i det civila europeiska samhället, integrerat livsmedelssäkerhet och kvalitetskrav, tagit itu med den sociala balansen samtidigt som man fortsätter att säkerställa en rimlig levnadsstandard för jordbrukssamhället samt utvidgat omfattningen genom att stärka landsbygdens utveckling.

Kommissionen anser att konkurrenskraft och integration av medborgarnas oro och sociala balans kommer att bli nyckelmålsättningar för EU:s jordbruks- och landsbygdsutvecklingsmodell för framtiden, som grundar sig på ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet.

I kommissionens vitbok om översyn av förordning (EEG) nr 4056/86⁽¹⁾om tillämpningen av EU:s konkurrensregler inom sjöfarten står det skrivet (på sidan 10) att kommissionen kommer att stå till tjänst med viss vägledning för trampfarten om hur konkurrensreglerna skall tillämpas inom denna sektor. En sådan vägledning verkar berättigad, i och med att denna bransch inom näringslivet inte kan hämta någon vägledning ur rättspraxis, eftersom trampfarten varit undantagen både från förordning (EEG) nr 4056/86 och EU:s allmänna tillämpningsbestämmelser.

Kan kommissionen bekräfta att denna vägledning kommer att föreligga innan eller senast samtidigt med att bestämmelsen om att trampfarten skall undantas från förordning (EG) nr 1/2003 upphävs?

Ytterligare ombeds kommissionen upplysa om när undantaget förväntas bli upphävt samt slutligen om vilken form av vägledning som kommer att läggas fram i stället för detta undantag?

(EN) I sin vitbok om översyn av förordning 4056/86 om tillämpningen av EU:s konkurrensregler inom sjöfarten har kommissionen anfört att den har för avsikt att upphäva det nuvarande undantaget för fartyg i trampfart (det vill säga icke registrerade sjöfartstjänster) från tillämpningsområdet för konkurrensreglerna.

Kommissionen räknar med att lägga fram ett lagstiftningsförslag under fjärde kvartalet 2005.

Detta förslag kommer inte att innehålla någon stor förändring för branschen. De materiella konkurrensreglerna, som föreskrivs i artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget, gäller redan för trampfart. Det kommande lagstiftningsförslaget kommer bara att innebära att trampfarten blir föremål för de konkurrensregler som föreskrivs i förordning 1/2003. Kommissionen räknar med att lägga fram ett lagstiftningsförslag under fjärde kvartalet 2005.

Kommissionen kommer emellertid bara att kunna ge vägledning när den har fått lämpliga verktyg för att erhålla relevant information om hur trampfartssektorn fungerar.

I många år har Europeiska unionen övervägt möjligheten att ta itu med frågan om försvunna personer. De ökade personströmmarna inom unionen har gjort det nödvändigt för medlemsstaterna att ta ett gemensamt grepp.

Kommissionen borde redan ha genomfört en konkret åtgärd på detta område, såsom presentationen av kommissionens rapport till rådet om försvunna eller sexuellt utnyttjade barn, vilken nämns i punkt 3.3 i bilagan till Haagprogrammet: Tio prioriteringar för de kommande fem åren: Partnerskapet för förnyelse i EU när det gäller frihet, säkerhet och rättvisa.

När kommer kommissionen att lägga ram sin rapport till rådet om resultatet av en studie på grundval av rådets resolution från 2001 om det civila samhällets bidrag till sökande efter barn som försvunnit och utnyttjats sexuellt?

Planerar kommissionen att utvidga denna undersökning om barn till försvunna personer i alla åldrar?

(EN) Såsom anges i rådets och kommissionens handlingsplan om genomförande av Haagprogrammet för att stärka friheten, säkerheten och rättvisan i Europeiska unionen kommer rapporten om resultaten av en studie på grundval av rådets resolution från 2001 om det civila samhället bidrag till sökande efter försvunna eller sexuellt utnyttjade barn att läggas fram under 2005.

Ett förslag till rapport har redan framställts på arbetsnivå och granskats av den behöriga kommissionsledamoten. Det förutses att kommissionen bör utnyttja det tillfälle som rapporten innebär att meddela parlamentet och rådet vilken typ av åtgärder som kan vidtas för att stödja och stärka det civila samhällets bidrag inom det aktuella området. Resultaten av de pågående reflektionerna kommer att presenteras så snart som möjligt efter sommaruppehållet. Vidare måste hänsyn tas till unionens utvidgning i maj 2004. Finansiering av ett uppföljningsprojekt medgavs under 2004 inom Agisprogrammet för att utvidga studien till att även omfatta de 10 nya medlemsstaterna.⁽¹⁾

Kommissionen välkomnar varje lämpligt bidrag från det civila samhället för att hitta eller stödja försvunna eller sexuellt utnyttjade personer i alla åldrar. Med hänsyn till ytterligare studier förefaller bidrag från relevanta organisationer i det civila samhället oumbärliga. Initiativ till studier av organisationer i det civila samhället kan betraktas välvilligt, exempelvis med hänsyn till barn, ungdomar och kvinnor i samband med Daphne II-programmet.

Som kommissionen påpekade i sitt svar på skriftlig fråga E-1498/05 från Richard Corbett måste särskild hänsyn tas till att möjligheten att söka efter saknade personer och särskilt barn redan finns under Schengens informationssystem (SIS) och kommer att behållas vid utvecklingen av den andra generationen av SIS. Kommissionen kommer också att presentera en genomförbarhetsstudie av möjligheten att skapa en ny kategori varningar om minderåriga som bör vara förbjudna att lämna Schengenområdet, där målsättningen är att förhindra att den minderåriga förs bort till ett tredjeland.

Direktiv 2002/14/EG⁽¹⁾ om inrättande av en allmän ram för information till och samråd med arbetstagare i Europeiska gemenskapen borde ha införlivats av alla medlemsstater senast den 23 mars 2005. Irland har ännu inte införlivat direktivet.

Kan kommissionen ange vilka andra medlemsstater som eventuellt ännu inte har meddelat den att de införlivat direktivet, och även redogöra för vilka åtgärder den har vidtagit eller planerar att vidta för att se till att detta direktiv införlivas och genomförs fullständigt av alla medlemsstater?

(FR) Som ledamoten helt riktigt påpekar skall Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/14/Eg⁽²⁾ av den 11 mars 2002 om inrättande av en allmän ram för information till och samråd med arbetstagare i Europeiska gemenskapen ha införlivats senast den 23 mars 2005.

Den 20 juni 2005 hade kommissionen erhållit 14 underrättelser om införlivande av direktiv 2002/14/Eg från följande medlemsstater: Belgien, Finland, Frankrike, Förenade kungariket, Lettland, Litauen, Nederländerna, Portugal, Slovakien, Slovenien, Tjeckien, Tyskland, Ungern, och österrike.

De medlemsstater som inte lämnar en underrättelse om nationella genomförandeåtgärder bryter mot sina skyldigheter, vilket innebär att kommissionen inleder överträdelseförfaranden. Tvisten börjar med att den berörda medlemsstaten får en formell underrättelse.

De anställda i varuhuskedjan Carrefour i Thessaloniki tvingas arbeta på oregelbundna arbetstider och måste stanna kvar i butikslokalerna även då de väntar på att gå på sitt pass. Genom att på så sätt utnyttja den arbetsfria tiden som jourtid tvingar företaget sina anställda att stanna kvar på arbetsplatsen och att hela tiden stå till arbetsgivarens förfogande och vara beredda på att påbörja sin tjänst, detta naturligtvis utan att denna tid räknas som arbetstid.

Tänker kommissionen dra tillbaka sitt förslag till direktiv (KOM(2005)0246) om arbetstidens förläggning i vissa avseenden, genom vilket bland annat möjligheterna till flexibla arbetsformer utökas, samt vidta åtgärder för att garantera arbetstagarna stabila arbeten med 35 timmars veckoarbetstid (fem arbetsdagar med sju timmars arbetstid), fritid och ett naturligt familjeliv?

(FR) Ledamoten beskriver arbetssituationen för de anställda i varuhuskedjan Carrefour, som tvingas stå till arbetsgivarens förfogande på arbetsplatsen utan att den jourtiden räknas som arbetstid.

I artikel 2.1 i direktiv 2003/88/Eg⁽¹⁾ definieras ”arbetstid” som ”all tid i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis då arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande samt därvid utför aktiviteter eller uppgifter”.

För att i enlighet med direktivet kvalificeras som arbetstid måste alla tre ovanstående rekvisit finnas med i alla tidsperioder.

I Simap-målet⁽²⁾ fastslog Eg-domstolen att ”skyldigheten för dessa läkare att vara närvarande och tillgängliga på arbetsplatsen för att tillhandahålla sina yrkestjänster anses ingå i utförandet av arbetsuppgifterna” (punkt 48), och beslutade att ”den jourtid som läkare i primärvårdsgrupper fullgör….fysisk närvaro på sjukvårdsinrättningen skall i sin helhet anses som arbetstid”.

Enligt Eg-domstolens tolkning av 2003/88/Eg måste den jourtid som ledamoten beskriver i sin fråga därför i sin helhet anses som arbetstid. Det är de behöriga nationella myndigheterna som skall tillse att gemenskapslagstiftningen efterlevs på nationell nivå.

Om det ändrade förslaget av den 31 maj 2005⁽³⁾ antas av parlamentet och rådet, måste de jourperioder då personen arbetar aktivt i sin helhet betraktas som arbetstid. Den tid då personen inte arbetar aktivt, utan är i beredskap, skall inte betraktas som arbetstid, men kan heller inte längre räknas som ledig tid per dygn eller vecka.

Kommissionen har en känsla av att det, i och med det här ändrade förslaget, kommer att uppstå en bra balans mellan behovet av att skydda de anställdas hälsa och säkerhet och behovet av att ge medlemsstaterna och företagen i EU den flexibilitet de behöver vid planeringen av arbetstiden.

Den 14 januari 2004 antog kommissionen förordning (EG) nr 60/2004⁽¹⁾ angående övergångsbestämmelser för produktionen och handeln inom kandidatländernas sockersektorer. Genom förordningen ålades dessa länder, innan de ens blivit medlemmar i EU, att senast till slutet av april 2005 göra sig av med sina sockeröverskott i förhållande till den genomsnittliga förbrukningen de senaste fyra åren.

Med tanke på att orderingångarna och uppköpen av socker i enlighet med gällande handelspraxis inom sockersektorn gjordes på hösten 2003, dvs. innan förordningen antogs, och med tanke på att förordningen antogs innan de nya medlemsstaterna anslöt sig till EU, undrar jag följande: Hur legitimerar kommissionen politiskt att de nya medlemsstaterna, och i förlängningen även sockerimportörerna, tvingas betala böter för överskottslager av socker? Hur tänker kommissionen framgent ta sig an denna fråga som i vissa nya medlemsstater, bland annat Cypern, skapar stor oro och många politiska och rättsliga problem?

(EN) På grundval av anslutningsakten (bilaga 4, kapitel 4, punkt 2) och enligt bestämmelserna i kommissionens förordning (EG) nr 60/2004⁽²⁾ bestämdes överskottskvantiteterna för de nya medlemsstaterna genom kommissionens förordning (EG) nr 832/2005⁽³⁾. Anslutningsakten undertecknades i april 2003, det vill säga 9 månader före offentliggörandet av förordning 60/2004. Riskerna för ett spekulativt uppbyggande av överskottslager fastställdes och diskuterades redan under anslutningssamtalen med de dåvarande kandidatländerna, särskilt med dem där det inte fanns någon sockerproduktion och ett lågt importskydd tillämpades. Därmed hade kommissionen den nödvändiga rättsliga och politiska grunden för att fatta detta beslut.

Först skulle de fastställda kvantiteterna avlägsnas från gemenskapens marknad enligt artikel 6.2 i förordning 60/2004 senast den 30 november 2005. De avgifter som förutses skall endast betalas om avlägsnandet av det fastställda överskottet inte äger rum på rätt sätt inom den angivna tidsfristen. Uppmärksamhet måste riktas mot att den potentiella ekonomiska bördan kan minskas väsentligt när spekulativa operatörer spåras med hjälp av det identifieringssystem som begärdes genom artikel 6.3 i förordning 60/2004. Om det återstår någon kvantitet som inte har avlägsnats och för vilken ingen operatör kan identifieras kan de avgifter som skall betalas av NMS dock spridas ut över fyra år (2006–2009).

Vid flertal tillfällen har det nämnts att Bosnien och dess grannländer, innan medlemskapsförhandlingar med EU startar, borde anta ett nytt fredsfördrag vilket, i praktiken, skulle ersätta Daytonavtalet. Vad är kommissionens tolkning av ovanstående?

(EN) Bosnien och Hercegovina och dess grannländer måste uppfylla ett antal strikta krav innan några anslutningsförhandlingar med EU kan komma på fråga. Att stabiliteten och demokratin konsolideras, tillsammans med att det utvecklas goda grannskapsrelationer, är självfallet förutsättningar för att det skall kunna bli tal om några sådana förhandlingar. Men däremot finns det inga krav på att det skall ingås ett regionalt fredsavtal.

Fredsavtalet i Dayton 1995 innebar ett slut på det ohyggliga inbördeskriget i Bosnien och Hercegovina efter att det pågått i tre år. Avsikten med detta avtal var att hejda den väpnade konflikten i Bosnien och Hercegovina och ge landet de grundläggande förutsättningarna för en normalisering, bland annat en statsförfattning. På den här punkten har Daytonavtalet varit framgångsrikt. Det oaktat anses det i vida kretsar att det kommer att behövas successiva anpassningar av Daytonavtalet och de nuvarande författningsrättsliga arrangemangen i Bosnien och Hercegovina för att det skall kunna tas hänsyn till den normalisering som skett i landet och för att landet skall kunna bemöta EU:s kriterier.

Att europeiska medborgare under längre perioder vistas i en annan medlemsstat än sitt ursprungsland på grundval av den grundläggande fria rörlighet och etableringsfrihet som garanteras av fördragen är en företeelse som blir allt vanligare i takt med att det europeiska humankapitalet omfördelas och utnyttjas inom ramen för högkvalitativa arbetstillfällen som bidrar till att uppnå Lissabonstrategins mål.

Vilka åtgärder tänker kommissionen vidta för att barn till migrerande arbetstagare skall kunna bevara sin språkliga och kulturella identitet i mottagarlandet och för att Europeiska unionen inte skall gå miste om sin mångfald?

På vilket sätt tänker kommissionen anpassa rådets direktiv 77/486/EEG⁽¹⁾ (av den 25 juli 1977) till dagens förhållanden och med år 2010 för ögonen?

Vilka medel anser kommissionen bör användas, och vilka aktörer skulle kunna tillgodose detta grundläggande behov hos en stor del av den europeiska ungdomen?

(FR) Precis som ledamoten vill kommissionen att den kulturella och språkliga mångfalden skall skyddas. För att kunna göra det är kommissionen emellertid bunden vid sina förpliktelser enligt EG-fördraget, och inom den ramen har kommissionen påbörjat ett antal initiativ.

I juli 2003 antog kommissionen en åtgärdsplan med rubriken ”Att främja språkinlärning och språklig mångfald – en åtgärdsplan för 2004–2006”. Enligt denna plan åtar sig kommissionen att vidta 45 åtgärder på EU-nivå, i syfte att skapa en mer gynnsam miljö för språk.

I åtgärdsplanen betonar kommissionen att om vi skall gynna språklig mångfald måste vi aktivt uppmuntra att så många språk som möjligt, inklusive invandrarspråk, lärs ut i skolorna, på universiteten och på vuxenutbildningar. Komissionen stöder även CLIL/EMILE-metoden, som innebär att ett ämne lärs in på ett främmande språk.

Vid en konferens om flerspråkig utbildning som kommissionen och Luxemburgs ordförandeskap i rådet anordnade, diskuterade man nyligen om det finns en möjlighet att införa denna metod i medlemsstaternas utbildningssystem. I ordförandeskapets ståndpunkt i frågan, som antogs vid rådsmötet den 24 maj 2005 (EDUC 69-8392/05) belystes fördelarna med detta system, som bland annat är att man uppmuntrar ett större socialt sammanhang.

I ramverket ”Utbildning 2010” är det stadgat att det skall finnas en arbetsgrupp för språk. Denna grupp har bland annat rekommenderat att den allmänna och den yrkesinriktade utbildningen bör sörja för undervisning i regionala språk, minoritetsspråk, invandrarspråk och grannländers språk.

Inom detta område får gemenskapsåtgärder endast vidtas i form av att samarbete mellan medlemsstaterna främjas och att deras insatser får stöd och kompletteras ”samtidigt som gemenskapen fullt ut skall respektera medlemsstaternas ansvar för undervisningens innehåll och utbildningssystemens organisation samt medlemsstaternas kulturella och språkliga mångfald”, som det står i artikel 149 i EG-fördraget.

Ledamoten nämnde rådets direktiv 77/486/EEg av den 25 juli 1977 om undervisning av barn till migrerande arbetstagare⁽²⁾. I direktivets artikel 3 står det att i enlighet med de nationella förhållandena och rättssystemet och i samarbete med ursprungsländerna skall medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att i samordning med den normala undervisningen främja undervisning i hemspråket och i ursprungslandets kultur för barn till migrerande arbetstagare. Kommissionen utvärderar för närvarande direktiv 77/486/EEg i syfte att fastställa medlemsstaternas förpliktelser så exakt som möjligt, och vid behov skall kommissionen lägga fram lämpliga förslag till rådet och parlamentet.

Kommissionen medfinansierar vissa projekt inom ramen för EU:s samarbetsprogram i syfte att främja den språkliga mångfalden och en interkulturell dialog. Ett sådant exempel är kultur 2000-programmet, som uppmuntrar interkulturell dialog och interkulturellt utbyte mellan kulturer inom och utanför Europa. Denna aspekt förstärks ytterligare i kommissionens förslag till kultur 2007-programmet.

Inom ramen för det i framtiden integrerade ”livslångt lärande”-programmet för 2007–2013 föreslår kommissionen att den skall vara med och finansiera europeiska nätverk inom området för språkinlärning och språklig mångfald. Detta kommer till exempel att göra det möjligt att stödja skolprojekt där CLIL/EMILE formen av utlärning kan utvecklas.

Känner kommissionen till den nya Harvardstudien ”Use of di(2-ethylhexyl) phthalate containing medical products and urinary levels of mono(2-ethylhexyl) phthalate in neonatal intensive care unit infants” där det konstateras att nyfödda på intensivvårdsavdelningar har höga nivåer av dietylhexylftalat i sitt urin?

Anser kommissionen att resultaten från denna studie har konsekvenser för EU:s politik om användning av ftalater?

(EN) Kommissionen följer noggrant alla nya utvecklingar som rör säkerhetsfrågor avseende användningen av ftalater i medicintekniska produkter och särskilt exponering av patientgrupper med hög risk, exempelvis nyfödda barn. Kommissionen kände därför till den nya studie som nämndes av ledamoten och offentliggjordes av U.S. National Institute of Environmental Health Science den 8 juni 2005.

Redan 2002 konsulterades Vetenskapliga kommittén för läkemedel och medicintekniska produkter om den möjliga toxiciteten hos medicintekniska produkter som innehåller PVC med DEHP för nyfödda barn och ett yttrande antogs. Enligt detta yttrande och mot bakgrund av de uppgifter som fanns tillgängliga vid denna tidpunkt, kunde ingen specifik rekommendation lämnas om att begränsa användningen av DEHP för någon särskild patientgrupp.

Kommissionen är djupt hängivet uppgiften att se till att högriskpatienter, särskilt nyfödda barn på intensivvårdsavdelningar, får rätt vård och behandling med hjälp av säkra medicintekniska produkter. Därför kallade kommissionen samman ett möte med expertgruppen för medicintekniska produkter med DEHP-PVC.

Ett yttrande från den nyinrättade Vetenskapliga kommittén för nya och nyligen identifierade hälsorisker kommer att sökas för att värdera de nya uppgifterna. Harvardstudien från juni 2005 kommer att vara en av de handlingar som ingår i kommissionens genomgång.

Därför kommer expertgruppen, med hänsyn till yttrandet från Vetenskapliga kommittén och eventuella nya tekniska utvecklingar, att om nödvändigt föreslå ytterligare åtgärder avseende användningen av DEHP-PVC i medicintekniska produkter samt möjliga alternativ.

Framtiden för EU:s politik om användningen av ftalater i medicintekniska produkter kommer att omprövas om det är nödvändigt till följd av resultaten av denna konsultation.

Europaparlamentets och rådets direktiv om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska och elektroniska produkter (AEEA), av vilket kommissionens ursprungliga förslag (KOM(2000)0347) från 2000 och dess slutliga version (PE-CONS 3663/2002) efter mödosamma förhandlingar antogs av förlikningskommittén den 11 oktober 2002, skulle ha införlivats i den nationella lagstiftningen av medlemsstaterna senast den 1 augusti 2004.

Många företag och organ klagar på att direktivet hela tiden införlivas på olika sätt av medlemsstaterna så att lagstiftningen i EU för närvarande inte alls är enhetlig utan snarare tvärtom skiljer sig avsevärt åt. Detta skapar rättsosäkerhet och svårigheter för företagen, eftersom de ständigt måste anpassa sig till en annan lagstiftning beroende på vilken medlemsstat det handlar om.

Känner kommissionen till detta problem? Har den för avsikt att vidta åtgärder för att komma till rätta med problemet?

(EN) Kommissionen känner till att direktivet är mycket komplext och att det påverkar många företag, särskilt dem som måste uppfylla olika lagstiftningskrav i olika medlemsstater, inte minst på grund av att direktivet grundar sig på artikel 175 i EG-fördraget.

När det gäller WEEE-direktivets rättsliga ställning undersöker kommissionen för närvarande om de åtgärder som har meddelats av medlemsstaterna på rätt sätt inför skyldigheterna i direktivet. Som fördragets beskyddare tvekar inte kommissionen att vidta alla nödvändiga åtgärder, däribland fördragsbrottsförfaranden enligt artikel 226 i fördraget, för att se till att gemenskapsrätten uppfylls.

Kommissionen har upprättat en strukturerad dialog och ett utbyte av åsikter och erfarenheter med medlemsstaterna i direktivets kommitté för teknisk anpassning samt intressenter i branschen i ett flertal bilaterala möten och utöver det diskussionsforum på hög nivå som inrättades av Generaldirektoratet för miljö i början av 2005. Kommissionen tar så långt som möjligt en ledande roll i harmoniseringen av dess genomförande. I detta syfte finns ett vägledande dokument om WEEE-direktivet tillgängligt på webbplatsen för Generaldirektoratet för miljö: http://europa.eu.int/comm/environment/waste/weee_index.htm.

I den mån det i direktivet självt tillåts ett icke-enhetligt genomförande i olika medlemsstater måste det emellertid respekteras.

Inga andra lagstiftningsåtgärder förutses hittills.

Den nederländska barnomsorgslagen stipulerar i artikel 6.3 att båda föräldrarna måste arbeta i Nederländerna för att ersättning av kostnaderna för barnomsorg skall komma i fråga. Detta innebär att ett stort antal gränspendlarfamiljer som bor i Tyskland eller Belgien, och där den ena föräldern har ett lönearbete i Nederländerna medan den andra föräldern arbetar i Belgien eller Tyskland, inte kan göra anspråk på denna ersättning. Ersättningen beräknas per barn och är beroende av familjens inkomst.

Är denna ersättning enligt den nederländska barnomsorgslagen en s.k. social förmån (artikel 7 i förordning (EEG) nr 1612/68⁽¹⁾) och/eller en familjeförmån (artikel 1 u i och u ii, i förordning (EEG) nr 1408/71⁽²⁾)?

Får Nederländerna neka ersättning till gränspendlarfamiljer i vilka båda föräldrarna lönearbetar, med bara den ena föräldern gränspendlar till ett lönearbete i Nederländerna?

Om ersättningen enligt den nederländska barnomsorgslagen faller under räckvidden för förordning (EEG) nr 1408/71, gäller då de samordningsbestämmelser som återfinns i kapitel 7 i förordning (EEG) nr 1408/71?

Om det är fråga om en s.k. social förmån (artikel 7 i förordning (EEG) nr 1612/68), på vilket sätt bör då ersättningens storlek fastställas?

(FR) Ledamoten gör kommissionen uppmärksam på nederländsk lag om barnomsorg, som stipulerar att ersättning av kostnader för barnomsorg endast betalas ut om båda föräldrarna arbetar i Nederländerna. Detta innebär att arbetare som gränspendlar inte kan ansöka om ersättning om en förälder arbetar i Belgien.

Utifrån den information vi fått från ledamoten om nederländsk lag anser kommissionen att detta är en förmån som å ena sidan uppfyller rekvisiten i Eg-domstolens dom⁽³⁾ och som kan klassificeras som en familjeförmån enligt tolkningen av artikel 4 h i förordning 1408/71. Å andra sidan kan den också klassificeras som en social förmån enligt tolkningen av artikel 7.2 i förordningen 1612/68.

För att kunna granska alla rättsliga aspekter av ledamotens fråga kommer kommissionen att kontakta myndigheterna i Nederländerna för att få ännu mer information om denna lagstiftning och sedan undersöka hur gemenskapslagstiftningen påverkar den aktuella förmånen. Kommissionen kommer absolut att underrätta ledamoten om resultatet.

Spanien främjar för närvarande vattenprogrammet AGUA med ett antal vattenförsörjningsåtgärder i ett land som allvarligt drabbats av torkan. Vattenprogrammet, som uppfyller gemenskapens bestämmelser på området, har visat sig vara mycket effektivt när det gäller att garantera försörjningen och respektera kravet på de mängder som behövs för att ekosystemet i de olika avrinningsområdena skall kunna upprätthållas. I programmet accepteras sålunda inte andra tekniker eller omfattande vattenledningsbyggen som på ett oåterkalleligt sätt skulle ha kunnat skada miljön och den biologiska mångfalden i Spanien. Den nya avsaltningsteknik som står till förfogande innebär dessutom att processen med omvänd osmos kan genomföras så att en hög energieffektivitet och en mycket hållbar hantering av saltlösningarna uppnås.

Många av Medelhavsländerna inom EU utnyttjar redan nu avsaltningssystem, även om de inte förfogar över den bästa tillgängliga tekniken, dvs. den teknik som redan utnyttjas i Spanien. Har kommissionen för avsikt att ställa sig bakom en rekommendation för att uppmuntra de medlemsstater som har möjlighet att erhålla vatten via avsaltning att göra investeringar i syfte att ta i bruk och modernisera denna typ av system? Med vilka medel kan EU främja byggandet av avsaltningsanläggningar i områden där man med dessa anläggningar erhåller vatten på det mest hållbara sättet?

(EN) Kommissionen känner till en rad befintliga och planerade avsaltningsanläggningar, särskilt i Medelhavsländerna. De viktiga beståndsdelarna förefaller vara följande: miljöaspekter, främjande av miljöteknik och användning av finansieringsinstrument.

Miljöaspekter:

Kommissionen känner till de spanska myndigheternas avsikt att använda avsaltningsanläggningar för att erbjuda vatten till regioner med vattenbrist. Kommissionen vill utnyttja detta tillfälle till att lämna en del information om vattenramdirektivet⁽¹⁾, en hörnsten i den omfattande EU-lagstiftningen om vattenskydd.

Vattenramdirektivet omfattar skyddet för alla våra vatten – det omfattar alla sektorer av mänsklig verksamhet, det innehåller målsättningen god kvalitet (”god status”) för alla vatten, vilken är knuten till en icke-försämringsbestämmelse, det innehåller en omfattande definition av ”god status” för kustvatten, när det gäller biologiska, fysikalisk-kemiska och hydromorfologiska kvalitetsfaktorer och det gör alla utsläpp från punktkällor som kan ge upphov till föroreningar till föremål för en förhandsprövning.

Förutom vattenramdirektivet finns också en omfattande ram av kriterier som skall följas i andra delar av EU:s miljölagstiftning, särskilt naturskyddslagstiftningen, vilken främst rör särskilt skyddade områden (t.ex. posidoniafälten längs Spaniens kust, som är skyddade enligt livsmiljödirektivet⁽²⁾), och denna ram ser till att miljömålsättningarna uppfylls.

Kommissionen har inte planerat att lämna någon rekommendation för specifika tekniker. Nyskapande i allmänhet och ekologiskt nyskapande eller miljötekniskt nyskapande innovation i synnerhet uppmuntras genom EU:s handlingsplan för miljöteknik⁽³⁾. Exempelvis bör tester och validering av ny teknik, såsom ny avsaltningsteknik, underlättas av nätverken av testcentrum, som inrättas genom det sjätte ramprogrammet för forskning och utveckling och genom ett eventuellt verifieringssystem för miljöteknik inom EU, vilket kommissionen aktivt förbereder.

Finansieringsinstrument:

Strukturfonderna och Sammanhållningsfonden kan användas för att samfinansiera dessa avsaltningsanläggningar. Kommissionen kommer mot bakgrund av den gällande gemenskapslagstiftningen för strukturfonderna och Sammanhållningsfonden att överväga en eventuell samfinansiering av varje projekt som har presenterats av de spanska myndigheterna och slutligen tagits upp i A.G.U.A-programmet. Vissa regionala operativa program har omprogrammerats särskilt i början av 2005 för att möjliggöra en sådan eventuell samfinansiering av projekten inom A.G.U.A-programmet, särskilt avsaltningsanläggningar (nya och/eller utbyggnad av befintliga).

Enligt den senaste information som de spanska myndigheterna har fått ingår hittills omkring 21 avsaltningsanläggningar i A.G.U.A-programmet, varav de allra flesta är i projektfasen.

Den industri i Polen som bearbetar råaluminium går obönhörligen mot konkurs. Den tull på aluminium på 6 procent som har införts betyder katastrof när marginalerna är 4-5 procent. Samtidigt har det på den europeiska marknaden kommit produkter av rumänsk härkomst, där arbetskostnaderna är lägre och industrin åtnjuter tullfrihet för aluminium. Leverantörerna har höjt sina priser genom ett system med kvalitetspremier som motsvarar de tullar som utfaller. Denna situation gör att ungefär 5 000 arbetare hotas av uppsägning. Frågan har redan varit föremål för åtgärder.

Vilka förslag har kommissionen för att lösa problemet? Det material som berör frågan har översänts till kommissionen.

(EN) Kommissionen har uppmärksammat de problem som beskrivs av ledamoten.

Sedan mars 2004 har de problem som kringgärdar importen av råaluminium diskuterats i rådet. När det gäller tullen på 6 procent innefattar en analys av situationen bland annat en bedömning av konkurrensställningen för alla berörda företag, samt en värdering av de eventuella åtgärdernas effekter på andra gemenskapsintressen. Kommissionen arbetar aktivt för att nå slutet på dessa överväganden.

Ett antal hasardspelföretag har nyligen stött på svårigheter i samband med att de önskat göra reklam för sin verksamhet i andra medlemsstater, inbegripet slovenska kasinooperatörer som önskar göra reklam för sin verksamhet i grannlandet Österrike. År 2003 ändrade Österrike sin nationella lagstiftning och införde ett förbud mot reklam för samtliga hasardspel som inte bedrevs inom landets territorium.

Enligt artikel 56 i rättsakten om hasardspel, förbjuder Österrike reklam för speltjänster som tillhandahålls av operatörer från andra EU-länder samtidigt som nationella leverantörer får göra reklam för samma tjänster, och dessa är dessutom fria att göra reklam i både gamla och nya medlemsstater.

Jag anser att denna bestämmelse i den österrikiska lagstiftningen inte stämmer överens med gemenskapslagstiftningen eftersom den innebär diskriminering på grundval av tjänsteleverantörens nationalitet eller land. Vad avser kommissionen att göra för att se till att Österrike sätter stopp för denna diskriminering då landet tar över ordförandeskapet för EU i början av 2006?

(EN) Kommissionen har ännu inte tagit emot några klagomål avseende den nämnda lagen och har därför inte granskat dess bestämmelser. Kommissionen kommer emellertid att undersöka lagstiftningen i fråga ytterligare i syfte att fastställa om den är förenlig med gemenskapsrätten.

Generellt får medlemsstaterna införa restriktioner av gränsöverskridande tjänster för att skydda målsättningar som ligger i allmänhetens intresse, till exempel konsumentskydd och bevarande av den allmänna samhällsordningen. Enligt rättspraxis från Europeiska gemenskapernas domstol är emellertid dessa restriktioner endast förenliga med EG-fördraget om de inte är diskriminerande och om de är proportionella mot de aktuella målsättningarna avseende allmänhetens intresse. Ekonomiska hänsyn är till exempel inte accepterade som ett giltigt allmänt intresse som rättfärdigar en gränsöverskridande restriktion.

EU och Israel har infört icke-bindande tekniska arrangemang för genomförandet av ursprungsprotokollet i associeringsavtalet mellan EU och Israel. Stämmer det att Israel fortfarande tillämpar ursprungsprotokollet inom de ockuperade territorierna och att landet ännu inte gör skillnad mellan produktion från dessa territorier och produktion från staten Israels territorium när man utfärdar ursprungsintyg i enlighet med nämnda avtal? Anser kommissionen i ljuset av dessa uppgifter att de rutiner som tillämpas till följd av de tekniska arrangemangen avseende EU:s och Israels tullsamarbete löser den bilaterala frågan om ursprungsbestämmelser?

(EN) Arrangemanget mellan EU och Israels regering avseende genomförandet av protokoll 4 i associeringsavtalet mellan EU och Israel antogs av kommittén för tullsamarbetet mellan EU och Israel. Enligt det tekniska arrangemanget skall namn och postnummer till den ort eller det industriområde där produktionen har ägt rum anges på alla ursprungsintyg som utfärdas i Israel för export till EU. För avgörandet i vilken ort eller vilket industriområde som produktionen har ägt rum skiljer Israel mellan produktion som utförs i de ockuperade områdena och produktion som utförs inom staten Israels territorium.

Angivelsen av produktionsplatsen på alla ursprungsintyg som utfärdas i Israel för export till EU gör det möjligt för tullmyndigheterna i EU:s medlemsstater att tillämpa ursprungsreglerna i associeringsavtalet på ett effektivt sätt, genom att de får möjlighet att identifiera de varor som har sitt ursprung i Israel, som har rätt till förmånstull, i motsats till de som kommer från bosättningsområdena, som är föremål för icke-förmånstullar. Det tekniska arrangemanget är därför ett praktiskt sätt att hantera problemet med export av varor från bosättningarna i de ockuperade territorierna i Gaza, Västbanken, Golan och östra Jerusalem.

Europaskolorna inrättades för att barnen till personalen vid Europeiska unionens institutioner skulle kunna undervisas tillsammans för att på detta sätt garantera att institutionerna kunde fungera smidigt och underlätta för deras fullföljande av sina uppgifter. Den nuvarande situationen med alltför många elever på Europaskolorna I och II i Bryssel lever inte alls upp till dessa ideal utan i stället leder den till att barn inte får någon undervisning, att syskon placeras i olika skolor och till att överfyllda klasser inte kan uppfylla minimikraven på undervisningsstandard. I sitt beslut av den 19 juli 2004 betonar Europeiska ombudsmannen att kommissionen sedan den nya skolöverenskommelsen från 1994 bär ansvaret för att garantera att skolorna förvaltas väl och fungerar som de skall. Med hänvisning till detta ansvar, ställer sig kommissionen bakom den restriktiva politik som högsta rådet för och som inte alls beaktar pedagogiska kriterier eller kriterier för undervisningens kvalitet? Vad gör kommissionen för att hejda och lösa dessa problem på kort och medellång sikt?

Det alltför höga elevantalet i Europaskolorna II och III i Bryssel har lett till mycket allvarliga problem för såväl för utbildningen av de europeiska tjänstemännens och andra anställdas barn som för dessa barns familjer. Öppnandet av Europaskola IV i Laeken 2009 ligger alltför långt fram i tiden för att det skall kunna betraktas som en möjlig lösning på de allvarliga problem som för närvarande råder. Europaskolornas högsta råd har för att komma tillrätta med denna situation uttryckligen förbjudit rektorerna vid båda skolorna att för läsåret 2005–2006 inrätta nya förskolegrupper i de engelska, franska, tyska, italienska och spanska sektionerna samt att anta nya elever i kategorierna I och II, vilket skulle kunna kräva att en klass delas upp på två eller att stödgrupper inrättas. Vad anser kommissionen om denna restriktiva politik som inte alls tar hänsyn till vare sig de mest grundläggande undervisningskriterierna eller till de sociala besvärligheter som den försätter många familjer i? Vem bär ansvaret för denna bristande planering? Vad avser kommissionen att göra för att omedelbart finna en lösning inför det nya läsåret för att på så sätt värna EU-personalens intressen i en så grundläggande fråga som utbildningen av deras barn?

Till följd av problemet med överfyllda klasser på Europaskolorna I och II i Bryssel har högsta rådet beslutat att fler elever inte får antas för att man inte skall komma upp i 32 elever per klass och därmed tvingas skapa nya grupper. Detta innebär att nya elever inte längre får antas, i första hand de mest efterfrågade språksektionerna, och att redan inskrivna elever går i klasser med 30 eller 31 elever, vilket gör undervisningen särskilt svår (överfyllda klasser, svårigheter att följa upp enskilda elever, disciplinproblem, säkerhet, risk för att elever tvingas gå om ett år etc.). Skolorna i fråga har de finansiella resurser, de lärare och de lokaler som behövs och fram till innevarande läsår har kriteriet med 32 elever per klass inte tillämpats. Vad anser kommissionen om denna situation? Ställer sig kommissionen bakom högsta rådets politik? Är kommissionen beredd att ingripa i frågan för att inför nästa läsår förhindra överfyllda klasser av detta slag?

(FR) Kommissionen förstår och delar den oro som ledamoten ger uttryck för beträffande driften av Europaskolorna. Kommissionen vill även försäkra ledamoten om att, trots att kommissionen bara har en röst av 29 i Europaskolornas styrelse, så försvarar den starkt det intresse som personalen vid Europeiska unionens institutioner och deras barn har att hitta en godtagbar lösning för systemet med Europaskolor. I detta sammanhang har kommissionen vid ett flertal tillfällen formellt bestridit en restriktiv politik som skulle kunna straffa barnen till personalen vid Europeiska unionens institutioner, för vilka dessa skolor startades⁽¹⁾, separera syskon från kategori I-familjer och tvinga väldigt små barn att resa långa sträckor tvärs över Bryssel.

Trots att kommissionen inte kan hållas ansvarig för brist på planering, måste kommissionen dock konstaterat att den under ett antal år spelade en central roll för att främja antagningen av nya elever till dess att den fjärde skolan i Bryssel är färdig att tas i bruk.

Därför har kommissionen gett sitt stöd åt Europaskolornas generalsekreterare, och lyckats få två byggnader från de belgiska myndigheterna som senast i september 2005 ska stå till Europaskolornas förfogande (BASF-byggnaden som ska bli ett annex till Europaskolan I i Bryssel, och hP-byggnaden som ska bli ett annex till Europaskolan II i Bryssel).

I februari 2004 föreslog kommissionen dessutom nödåtgärden att omedelbart upphöra med nyantagningar av elever som tillhör kategori III till Europaskolorna i Bryssel och Luxemburg. Detta gjordes i syfte att förhindra att skolorna blir överfulla.

Inga av dessa förslag erhöll det stöd som behövdes för att de skulle kunna genomföras.

Kommissionen är fortfarande emot den restriktiva politik som Europaskolornas generalsekreterare för, och separeringen av syskon som tillhör kategori I, och i synnerhet beslutet att begränsa vissa språkgrupper i Europaskolorna II och III i Bryssel till en förskoleklass.

Därför har kommissionen skrivit till Europaskolornas generalsekreterare och uttryckligen uppmanat honom att ställa en skriftlig begäran till styrelsen om att innan september 2005 åter igen öppna förskoleklasserna som måste stängas och att godkänna att barn till personal vid Europeiska unionens institutioner antas.

Resultatet från samrådet om utvecklingsalternativ för systemet med Europaskolor⁽²⁾ som kommissionen inledde i juli 2004, blev dessutom att kommission från 2006 kommer att kunna lägga fram mer specifika förslag till att utveckla eller reformera systemet med Europaskolor, för att bättre kunna svara mot de utmaningar som dessa skolor stöter på ur utbildnings-, styrnings- och finansieringsperspektiv.

I sitt meddelande om Europaskolorna (KOM(2004)0519) hänvisar kommissionen till att den maximala klasstorleken är satt till 32 elever vilket är klart flera än i många medlemsstater och anser att man måste undersöka hur den maximala klasstorleken kan minskas. Detta är en grundläggande fråga som skulle göra det möjligt att uppfylla de pedagogiska minimikraven, garantera en hög undervisningskvalitet för eleverna och beakta deras rätt till samma möjligheter som de barn som går i statliga eller privata skolor i de olika medlemsstaterna.

Vilka åtgärder har kommissionen vidtagit för att få Högsta rådet att minska den maximala klasstorleken och för att förbättra de pedagogiska och utbildningsmässiga villkoren i Europaskolorna, som annars fastnar i ett föråldrat system?

(FR) Kommissionen vill påminna ledamoten om att enligt konventionen med stadga för Europaskolorna⁽¹⁾ är det styrelsen, ett mellanstatligt organ där det finns representanter från varje medlemsstat, som har ansvaret för Europaskolorna. Trots att kommissionen lämnar stora ekonomiska bidrag till Europaskolorna (cirka 60 procent av deras budget) har kommissionen bara 1 röst av totalt 29.

Det bör påpekas att enligt styrelsens policy är den maximala klasstorleken satt till 32 elever per klass. Om antalet elever överstiger 32 bildas en ny klass. Denna gräns, som skolorna noga håller sig till, gäller för alla klasser och alla nivåer och i jämförelse med vad som är brukligt i EU:s olika medlemsstater är siffran bland de högsta.

Klasserna, i framför allt de stora skolorna i Bryssel och Luxemburg, kan ibland bestå av mer än 30 elever oavsett språkgrupp.

Precis som ledamoten säger, har kommissionen i sitt meddelande om samråd om utvecklingsalternativ för systemet med Europaskolor⁽²⁾ föreslagit att antalet elever per klass skall minskas, speciellt med anledning av att de ofta har elever för vilka det inte finns någon modersmålssektion och därför behöver extra stöd för att kunna arbeta lika effektivt på ett främmande språk.⁽³⁾

Efter att ha analyserat svaren från det pågående samrådsförfarandet, som har skingrat alla tvivel i frågan, skall kommissionen förklara sin ställning på ett av de kommande styrelsemötena. Denna fråga kommer tveklöst att bli ett viktigt utbildningselement i kommissionens förslag att reformera Europaskolorna.

I väntan på att förordningen om genomförande av tobaksreformen skall antas och inför godkännandet av budgetplanen för perioden 2007–2013 vill jag ställa följande frågor:

Hur stor flexibilitet kommer regeringarna att få i samband med genomförandet av nämnda reform när det gäller frikopplingen av stödet och fördelningen av den del som är kopplad till produktionen av tobak?

Kommer de produktionskvoter som gällde den 15 maj 2004 att erkännas?

Vilken budget föreslår kommissionen för omstruktureringen av sektorn efter 2010?

Om tobaksodlingen i Europa sist och slutligen skulle försvinner, vilken annan möjlighet har beaktats för omstruktureringen av sektorn i enlighet med den gemensamma jordbrukspolitiken 1992?

(EN) När det gäller genomförandet av reformen finns följande flexibilitet: medlemsstaterna får besluta att öka den lägsta frikopplingen på 40 procent, ställa upp objektiva kriterier med hänsyn till distributionen av kopplat stöd och, om det är motiverat, införa en differentiering av frikopplingen mellan olika regioner.

Beviljandet av stödet kommer inte att grunda sig på ägandet av tobakskvoten den 15 maj 2004. Generellt grundar sig frikopplat stöd på de betalningar av tobakspremier som tas emot under jämförelseperioden 2000–2002. Under perioden 2006–2009 skall kopplat stöd beviljas till jordbrukare som tog emot betalningar av tobakspremier under perioden 2000–2002 och till dem som förvärvade produktionskvoter för tobak under perioden mellan den 1 januari 2002 och den 31 december 2005.

Rådet har beslutat att från och med budgetåret 2011 skall ett belopp om 484 miljoner euro årligen göras tillgängligt som ytterligare gemenskapsstöd för omstruktureringsåtgärder i de tobaksproducerande regionerna under programmen för landsbygdens utveckling.

I sin reform från 2004 strävade rådet inte efter att tobaksodlingen i EU skulle försvinna. Efter 2009 kommer tobaksodlare att fortsätta att ta emot frikopplat stöd och kunna fortsätta att odla tobak eller producera andra grödor. När det gäller alternativa grödor finansierar Gemenskapens tobaksfond studier av möjligheterna för råtobaksproducenter att gå över till andra grödor eller verksamheter och åtgärder i allmänhetens intresse. Inom EU har sedan 2003 51 sådana studier och åtgärder inletts, varav 4 i Spanien.

Vad ämnar kommissionen göra för att ändra de brittiska militärbasernas ställning på Cypern? Militärbaserna lyder under Förenade kungarikets styre och används för tillfället av Förenta staterna som påfyllnadsbas i kriget i Irak. Hittills har dessa militärbaser inte betraktats som en del av EU. Vilka ekonomiska stödåtgärder planeras för att socialt och ekonomiskt främja de brittiska militärbaserna på Cypern och ansluta dem till EU?

(EN) Kommissionen vill informera ledamoten om att ställningen för de brittiska suveräna basområdena (SBA) i Cypern beskrivs i Fördraget om upprättandet av Republiken Cypern, vilket slöts mellan Förenade kungariket, Grekland, Turkiet och Republiken Cypern 1960.

Det är därför inte upp till kommissionen att lämna några kommentarer om ställningen för SBA. Det ligger inte inom dess behörighetsområde.

Tillämpningen av EG-fördraget på SBA hade uteslutits i enlighet med artikel 299.6 b i EG-fördraget före Cyperns anslutning.

Sedan Cyperns anslutning regleras förbindelserna mellan EU och SBA exklusivt genom protokoll nr 3 i anslutningsakten 2003. I protokoll nr 3 bekräftas att EG-fördraget inte skall gälla för SBA utom för specifika områden inom områdena tullar, beskattning, social trygghet och jordbruk.

Under de senaste månaderna har man i tidningarna i mitt land talat om ett privatinitierat projekt om en ny järnvägsförbindelse för godstransporter som skulle förbinda Algeciras (Spanien) med Duisburg (Tyskland) via Port-Bou. Enligt de spanska tidningarna har man för finansieringen ansökt om gemenskapsmedel inom ramen för de transeuropeiska transportnäten och konkurrerar därmed med det nuvarande projektet om en central järnvägsförbindelse över Pyrenéerna (projekt nr 16 inom de transeuropeiska transportnäten).

Det mest förvånande är att samma källor meddelar att kommissionen har gett sitt samtycke och citerar ordagrant uttalandena från en tjänsteman inom kommissionen med ansvar för de transeuropeiska transportnäten.

Överenskommelsen om de nuvarande 30 prioriterade projekten för perioden 2003–2020 ingicks först 2004 efter svåra förhandlingar.

Tänker kommissionen ändra den uppnådda överenskommelsen? Vilken är kommissionens ståndpunkt inför denna situation?

(FR) I enlighet med beslut nr 884/2004/Eg⁽¹⁾ om det transeuropeiska transportnätet (TEN), har kommissionen prioriterat de 30 projekt som rådet och parlamentet identifierat som projekt av europeiskt intresse, bland annat de som finns förtecknade i bilaga III till beslutet. Prioriterade projekt som exempelvis projekt nr 3 (Järnvägsförbindelsen för höghastighetståg i sydvästra Europa) och projekt nr 16 (Järnvägsförbindelsen för godstransport Sines/Algeciras-Madrid-Paris) är avsedda att utveckla ett antal större järnvägsförbindelser i Pyrenéerna, som kommer att få en viktig roll i att återställa balansen mellan olika typer av transportmedel i ett transportnav som står inför en enorm ökning av vägtrafiken. Det beslut som parlamentet och rådet har fattat beträffande det sistnämnda projektet gör det möjligt att etablera en ny högkapacitetsförbindelse genom Pyrenéerna, trots att varken sträckan eller slutdatumet har specificerats.

Den järnvägsaxel som härrör från FERRMED-initiativet finns inte med på listan över prioriterade projekt. Detta initiativ, som grundas på det transeuropeiska järnvägsnätet för godstransporten, konkurrensutsattes genom direktiv 2001/12/Eg⁽²⁾ och avser att utveckla godstransporter inom olika sektioner av det transeuropeiska nätet. Vissa av dessa sträckor används även av prioriterade projekt. Kommissionen utesluter inte möjligheten att vara med och medfinansiera vissa åtgärder som vidtas inom sektioner som utgör en del av det transeuropeiska nätverkets prioriterade förbindelser och som uppfyller kraven för de transeuropeiska nätverken⁽³⁾, utan att försämra genomförbarheten för de projekt som parlamentet och rådet har identifierat som prioriterade projekt.

För att ändra beslut nr 884/2004/Eg måste kommissionen utfärda en lägesrapport över arbetet senast 2010, och där det behövs föreslå ändringar i den förteckning över prioriterade projekt som finns med i bilaga III. Kommissionen vill ta detta tillfälle i akt och poängtera att det kommer att krävas stora investeringar och en avsevärt ökad budget för de transeuropeiska näten bara för att kunna genomföra de 30 projekten. Komissionen anser därför inte att det är önskvärt att i detta skede föreslå några ändringar till beslut nr 884/2004/Eg.