Fullständigt förhandlingsreferat

Måndagen den 26 september 2005 - Strasbourg

13. Solidaritets 25-årsjubileum och dess budskap för Europa

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om kommissionens uttalande om Solidaritets 25-årsjubileum och dess budskap för Europa.

När jag introducerar denna debatt vill jag betona hur Solidaritets bidrag till händelserna som ledde till ett enat Europa kan ses som en chans och en möjlighet för en generation att lära sig om frihet. Västvärlden gjorde visserligen mycket för de östeuropeiska länder som led under det sovjetiska förtrycket, men Solidaritet har kanske gjort ännu mer för västvärlden och för en hel generation västerlänningar.

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. (EN) De historiska händelserna i augusti 1980 var inledningen till den process som fick slut på det kalla kriget och ledde till att Europa kunde återförenas. Aktionen som då leddes av Solidaritet är en symbol för den betydelse som alla européer fäster vid de gemensamma värdena frihet och solidaritet.

Tack vare Solidaritetsledarnas mod och beslutsamhet och den inspiration det gav till så många stannade påverkan från strejken bland varvsarbetarna i Gdansk inte vid den polska gränsen. Den gav ny livskraft åt de spirande meningsskiljaktigheterna och demokratin som då grodde i hela centrala och östra Europa och som gjorde att vår kontinent kunde enas.

Som kommissionsordföranden nämnde i Gdansk den 31 augusti var ”Solidaritet” ett inspirerande namnval för den fackförening som uppstod ur strejken i Gdansk. Namnet förmedlade styrka, beslutsamhet och fokus. Solidaritet är i dag en av sex rubriker i den europeiska stadgan om grundläggande rättigheter. Minnena av händelserna i augusti 1980 berikar detta ord med mening och känsla.

Solidaritet kämpade för frihet, och den är även i dag nära förbunden med solidaritet som en grundläggande värdering som delas av européerna. Det finns inget EU utan solidaritet. Solidaritet är en meningsfull symbol för att erinra kommande generationer européer om denna allians.

Kommissionen har glatt sig åt att kunna bidra till minneshögtiden som ägde rum i Gdansk för tre veckor sedan, för att fira 25-årsdagen av dessa historiska händelser, efter inbjudan från den polska regeringen och de ärade ledamöterna här i parlamentet. Kommissionen kommer att lyssna till kammarens uppfattningar, och ni kan vara säkra på att vi ser positivt på initiativ som syftar till att göra den 31 augusti till en minnesdag.

  Jacek Emil Saryusz-Wolski, för PPE-DE-gruppen. – (PL) Herr talman! Solidaritetsrörelsen innebar tre saker. För det första innebar den att Polen kunde bryta sig loss från den främmande Sovjetmodellen. För det andra kunde Central- och Östeuropa bli kvitt den delning av Europa som trädde i kraft vid Jalta efter andra världskrigets slut. Detta ledde i sin tur till att den del av Europa som varit avskuren från resten av Europa på grund av kommunismen kunde återta sin rättmätiga plats i centrum av vår kontinents politiska historia. På så sätt är därför händelserna vid skeppsvarvet i Gdansk, Berlinmurens fall och revolutionen i Kiev alla etapper i Europas resa mot friheten.

För det tredje innebar Solidaritet att Västeuropa kunde återupptäcka den verkliga betydelsen av de värderingar som försvunnit från det offentliga livet till följd av realpolitiken. Jag talar om värderingar som frihet, solidaritet, demokrati och individens värdighet. Tack vare Solidaritet förstod många människor i Västeuropa att de grundläggande värderingar som Solidaritet hade återupplivat måste vara en del i uppbyggandet av det omorganiserade och återförenade Europa.

Budskapet och händelsernas betydelse går utöver en enda nations erfarenheter. De har en större universell betydelse av mer alleuropeisk karaktär. Det handlar om europeisk enighet. Om Schuman-planen erkänns som den grundläggande premiss som stöttade den europeiska integrationen, måste kraven från skeppsvarvet i Gdansk ses som en inledning till ett annat viktigt steg i processen. I sitt budskap från september 1981 till arbetare i Central- och Östeuropa, skrev Solidaritets aktivister om känslan av ett gemensamt öde som enade alla europeiska medborgare i den östra delen av vår kontinent. Tjugofem år senare fanns samma uttryck med i konstitutionsfördragets ingress, denna gång avsåg det den utvidgade Europeiska unionen.

Solidaritetsrörelsen understryker betydelsen av en solidarisk grund för alla system för förtroende och enighet. Solidaritet, i betydelsen att axla varandras bördor, har faktiskt en väldigt praktisk innebörd för Europeiska unionen. Det innebär ekonomisk solidaritet för att skapa trygghet och solidaritet i utrikespolitiken. Endast genom att visa sådan solidaritet kan vi uppnå en europeisk enighet.

  Józef Pinior, för PSE-gruppen. – (PL) Herr talman! I juli och augusti 1980 gick polska arbetare i Lublin, längs med den baltiska kusten och i många andra städer ut i strejk. I slutet av augusti förvandlades denna aktion till en generalstrejk som påverkade hela landet. Denna aktion leddes och organiserades av en företagsgemensam strejkkommitté och av Lech Wałęsa vid skeppsvarvet i Gdansk. Arbetare och intellektuella demonstrerade för frihet, social rättvisa och värdighet. Slagorden frihet, jämlikhet och brödraskap ropades återigen ut ifrån europeiska banderoller precis som för 200 år sedan i Paris.

Den 31 augusti undertecknades ett avtal vid skeppsvarvet i Gdansk. I det gick de statliga myndigheterna med på de 21 kraven från de strejkande arbetarna. Detta ledde till uppkomsten av den fria och oberoende fackföreningen Solidaritet. Generalstrejken och Solidaritets aktioner blev en källa till hopp för arbetare över hela världen i kampen för arbetarnas rättigheter, ett rättvist samhälle och en bättre värld. Solidaritet startade en kedjereaktion över hela Östeuropa som till slut ledde till en fredlig demokratisk revolution och en seger för demokratin och de mänskliga rättigheterna. Detta innebar även början till slutet för det totalitära systemet och Europas delning, symboliserat av Berlinmurens fall.

Det är passande att 25 år senare, här i Europaparlamentet i Strasbourg, i det enade Europas politiska hjärta, hedra de polska arbetare och alla dem som gjorde uppror mot förtryck och orättvisa och deltog i skapandet av fackföreningsrörelsen Solidaritet. Ett särskilt erkännande bör ges till dem som fortsatte kampen med självständiga aktioner efter införandet av militärt undantagstillstånd i Polen. Jag vill hylla alla medborgare i Central- och Östeuropa för deras kamp i demokratins, de mänskliga rättigheternas och den nationella suveränitetens namn.

Herr talman, vi står inte ensamma i den här kampen. Vi minns det stöd som Solidaritet fick från den internationella fackföreningsrörelsen, från det västeuropeiska civilsamhället och från demokratiska regeringar. Tack Europa! Tack även till alla europeiska medborgare som stod på Solidaritets sida och stödde vår kamp för frihet och demokrati när vi befann oss i fängelse eller drevs under jord. Europeiska unionen bör vara stolt över detta kulturarv, stolt över att den åstadkommit sådana bevis på gemenskap. Gemenskapen förstärker den europeiska enigheten.

I sitt program, det vill säga de 21 kraven ifrån Gdansk samt programmet för en självstyrande republik, presenterade Solidaritet en vision av ett samhälle och ett land som hölls ihop med hjälp av frihet, respekt för de mänskliga rättigheterna och social rättvisa. Denna vision är fortfarande relevant i dag. Solidaritets program kan fortfarande inspirera på global nivå och även på EU-nivå, när Europeiska unionen tar itu med utmaningen att skapa en effektiv ekonomi och ett rättvist samhälle.

I dagens värld står Solidaritet för en vägran att tolerera fattigdom och förtryck var som helst i världen. Detta kräver att Europeiska unionen agerar för att utrota fattigdomen. Under 2000-talet kräver Solidaritets budskap att EU för en utrikespolitik som aktivt främjar demokrati och de mänskliga rättigheterna och stöd till dem som för närvarande förföljs på grund av att de tillhör en minoritet.

  Bronisław Geremek, för ALDE-gruppen. – (PL) Herr talman! Som företrädare för gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa vill jag börja med att hylla de polska arbetare som satte igång frigörelseprocessen och Europas enande. Jag är rörd och tacksam över att se att både Europaparlamentet och Europeiska kommissionen inser betydelsen av de händelser som ägde rum i Polen för 25 år sedan.

Polska arbetare tog budskapet från den polske påven till sina hjärtan. Han sa till dem att de inte skulle vara rädda. Det var polska arbetare som agerade på landets vägnar, som längtade efter frihet. Genom sina handlingar bevisade de för dem som ansåg att proletariatet inte hade något fädernesland, att de misstog sig. Arbetarna agerade i frihetens namn och gjorde uppror mot en regim och ett system som sa sig representera dem. De ställde politiska krav och krävde frihet samt inrättande av en oberoende fackförening som kunde representera dem. Arbetarna krävde även pressfrihet, informationsfrihet och en stat som inte kontrollerades av företrädare för det kommunistiska partiet. Alla dessa krav är ett uttryck för något grundläggande som utgör själva kärnan av Europa, eftersom de är frihetskrav.

När varvsarbetarna i Gdansk agerade för att förbättra sina och sina familjers liv, var de medvetna om att deras situation var resultatet av en främmande regim som hade tvingats på dem. Det var en regim som den polska nationen aldrig hade gått med på. Den fantastiska prestationen av denna massrörelse bestående av 10 miljoner arbetare, jordbruksarbetare och intellektuella företrädare var en fredlig revolution. Det var en rörelse som omfattade hela det polska samhället och innebar ett uppror mot totalitarism. ”Icke-våld” är en princip som är värd att stå fast vid även i dag. Det var en rörelse som inspirerades av värderingar. Vi är stolta över att ordet solidaritet har blivit en del av det politiska språkbruket. Det är ett väldigt betydelsefullt ord för oss, ett mycket polskt uttryck som representerar Polens bidrag till tanken med Europa.

Herr talman, jag är övertygad om att enandet av Europa började i Gdansk, att öst och väst förenades till följd av den rörelse som startades av skeppsvarvsarbetarna i Gdansk och att andra nationer följde efter Polen och Solidaritet. Solidaritet inspirerade nationer att återfödas och folk att kämpa för sin frihet. Vi känner oss stolta över detta, men framför allt känner vi solidaritet med dem som gav friheten till Georgien genom rosornas revolution och till Ukraina genom den orange revolutionen.

Vi hoppas att detta exempel på fredlig regimförändring, som gör det möjligt att förverkliga de europeiska idealen genom förhandlingar, kommer att förbli relevant även i dag. Nu när Europeiska unionen söker sin egen identitet är jag övertygad om att detta är viktigt för oss. Vi måste försöka följa den kurs som stakades ut av de människor som arbetade för Europas frihet. Det var de männen och de kvinnorna som avslutade det kalla kriget och gjorde det europeiska enandet möjligt.

(Applåder)

  Milan Horáček, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar från Polen! Det är mer än bara symboliskt att vi i dag inte bara välkomnar observatörer från Bulgarien och Rumänien utan även minns Solidaritets stora triumf för 25 år sedan. Det gläder mig att kommissionen har haft någonting att säga om Solidaritetsrörelsen i dag. Man kan lätt tro att det finns tillfällen av större samtida betydelse och att det historiska minnet har hedrats tillräckligt genom firandet under de senaste veckorna, men vår debatt i dag visar att det är precis tvärtom. När jag stämde in i firandena i Warszawa och Gdansk för tre veckor sedan, insåg jag återigen precis hur relevant denna revolutionerande historiska händelse faktiskt är för vår egen tid.

Solidaritets legendariska strejk, som vi hedrar minnet av, är en del av vår levande historia och har inte förlorat något i betydelse under de 25 åren. Det var de politiskt och socialt förtryckta och missgynnade som med sitt mod lyckades få ett slut på den totalitära kommunistiska regimen i Polen och på så sätt inspirera till samma utveckling även i andra länder i Central- och Östeuropa. Alla talar vi om deras envisa strävan efter förändring. Framför allt hedrar vi dock minnet av offren för dessa totalitära regimer, minns dem som förtrycktes, arresterades, sköts till döds under proteststrejker, dömdes i skenrättegångar och sedan avrättades. En man – prästen fader Jerzy Popiełuszko, kan sägas vara representativ för dem alla.

Åren 1953, 1956 och 1968 är viktiga för Östtyskland, Polen, Ungern och Tjeckoslovakien. Tack vare Solidaritet, som gav fart och kraft åt medborgarrättsrörelserna i Central- och Östeuropa, startades Charta 77, som organiserade kampanjer för traditionella, politiska och mänskliga rättigheter, plogbillsrörelsen i forna Östtyskland och den ungerska miljörörelsen ”Dunakör”. Detta visar att utan Solidaritet hade inte Berlinmuren fallit.

Jag talar som företrädare för parlamentet när jag säger att debatten var viktig för dem som stödde Solidaritetsrörelsen i Polen. Debatt engagerade våra vänner Adam Michnik och Jacek Kuroń, liksom Bronisław Geremek och Janusz Onyskiewicz, som nu är ledamöter av Europaparlamentet. Vi är mycket tacksamma för det sätt som de, för 25 år sedan, lade grundstenarna till ett Europa enat i fred, frihet och demokrati, ett Europa styrt av samhälleliga och miljömässiga principer.

(Applåder)

  Jonas Sjöstedt, för GUE/NGL-gruppen. – Herr talman! År 1980 på hösten när jag var 15 år gammal åkte jag till Polen för första gången i mitt liv. Vi var en grupp svenska ungdomar som samarbetade med den polska oberoende student- och elevrörelsen. Det var en ungdomsrörelse som i praktiken var en del av Solidaritet och den enorma positiva mobilisering som Solidaritet innebar i dåtidens polska samhälle. För mig var det en omskakande resa. De friheter och de rättigheter som var en självklarhet för mig som svensk tonåring var någonting som mina polska jämnåriga fick kämpa hårt för. Polen var ett samhälle med varubrist, ett tydligt politiskt förtryck och ett hårt liv för de flesta polacker. I denna tid stod Solidaritet för hoppet om en bättre framtid med sina krav på frihet, demokrati och rätt till nationellt självbestämmande. Solidaritet var en progressiv rörelse, inte bara med sina krav på demokratisering av det polska samhället: som fackförening arbetade den för högre löner, bättre pensionsvillkor, inflytande för de arbetande på arbetsplatserna, bättre hälsovård och barnomsorg. Det var en verkligt progressiv rörelse som förtrycktes vid militärens maktövertagande, som skedde med Sovjetunionens stöd. Men trots militärstyret skulle det inte gå att stoppa de krav och de förhoppningar som Solidaritet symboliserade.

Faktum är att krav på fria fackföreningar och spontan arbetarorganisering vid en rad tillfällen har varit avgörande i oppositionen mot diktaturen i de länder som dominerades av Sovjetunionen efter kriget. Solidaritet och oppositionen i Polen var en – kanske den viktigaste – men en i raden av revolter mot förtrycket. Östberlin 1953, Budapest 1956, Pozna samma år, Prag 1968, där slogs den demokratiska oppositionen ned med våld. Oftast stod arbetarna med sin organisering och sina krav på rättvisa och demokrati i främsta ledet av protesterna.

Idag är Polen en politisk demokrati bland andra politiska demokratier. Enorma framsteg har skett på avgörande områden sedan murens fall. En viktig del av orsaken till det, kanske den helt avgörande, är Solidaritets arbete mot den gamla regimen. Denna utveckling har lett till en bättre framtid, inte bara för Polen, utan för hela Europa. Samtidigt återstår mycket att göra när man ser på de sociala krav som Solidaritet ställde i fråga om inflytande för de arbetande och en bättre levnadsstandard.

Polen är idag ett samhälle där många lever knappt och där arbetslösheten är mycket hög. Samtidigt är den fackliga organiseringen i landet mycket låg och löntagarna är ofta tillbakapressade. För att göra någonting åt det behövs det en stark välorganiserad facklig rörelse.

  Wojciech Roszkowski, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Polska Solidaritets 25-årsjubileum är inte bara ett tillfälle att hedra minnet av denna händelse, som innebar början till Europas enande. Det är även ett tillfälle att minnas en grundläggande sanning om folks och nationers agerande, samt om Europeiska unionens moraliska och politiska grunder.

De slagord som inspirerade miljoner medlemmar i denna fackförening 1980 och 1981 samt under den tid då det rådde militärt undantagstillstånd var ”Ingen frihet utan Solidaritet”. Vi var fullt medvetna om att det var i solidariteten mellan människor som Solidaritet med stort S hade sin utgångspunkt. Det var den solidariteten som garanterade deras framgång och dessutom deras överlevnad. Det stämmer även att västerländska politiker och samhällen tog dessa slagord till sina hjärtan i sitt stöd till det polska folkets kamp för nationell suveränitet och demokrati. Dessa slagord påminner om aktionerna ”Låt Polen vara Polen” och ”Solidaritet med Solidaritet” samt det materiella stöd som fackföreningen, dess aktivister och flera miljoner vanliga polacker fick från medborgare i väst.

Ni måste tro mig, mina damer och herrar, när jag säger att den politiska, moraliska och materiella solidaritet som folk visade oss i väst hjälpte oss att hålla hoppet vid liv. Dessutom fick det oss att känna som om våra ansträngningar inte var förgäves och att vi inte var ensamma. Jag fick själv erfara detta.

När jag i dag talar i Europaparlamentet vill jag passa på att innerligt tacka alla de välvilliga personer som uttryckte sin solidaritet. I ett bredare perspektiv förblir de solidariska lärdomarna, med eller utan stort S, aktuella än idag. ”Ingen frihet utan Solidaritet” betyder också att frihet inte är ett självändamål. I dess ekonomiska betydelse är frihet nödvändig, men om den inte är solidarisk leder den till att de rika blir rikare och de fattiga blir fattigare och påverkar enskilda ekonomier över hela Europeiska unionen.

Friheten kan mycket lätt övergå i anarki eller i ett nytt förtryck om den saknar en moralisk dimension. Frihet utan solidaritet innebär självrådighet. Förr eller senare skadar den individen eller gemenskapen. Den splittrar familjer och samhällen. De som försöker införa frihet utan solidaritet och utan grundläggande rättigheter som till exempel envars rätt till liv, rättvisa och ärlighet, åsidosätter andra individers rättigheter och underminerar samhället. Till slut äventyrar de själva friheten i sig.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: ONYSZKIEWICZ
Vice talman

  Ryszard Czarnecki (NI). – (PL) Herr talman! Polens Solidaritetsrörelse kom till för ett kvarts sekel sedan. Denna fredliga icke-våldsrörelse visade sig vara lika effektiv som den rörelse som leddes av den store Mahatma Ghandi några decennier tidigare. Mahatma Ghandis rörelse ledde till Indiens självständighet, medan Solidaritet ledde till att Polen återfick sin suveränitet och polackerna sin frihet. Solidaritet bidrog dessutom i fler sammanhang. Den ledde till den fredliga revolutionen i Central- och Östeuropa. Nio år efter Solidaritets uppror upplevde Tjeckoslovakien Sammetsrevolutionen och Berlinmuren föll. Ursprunget till dessa händelser kan dock spåras tillbaka till 1980 och till Gdansk i Polen.

Solidaritet var inte enbart en fackförening med 10 miljoner medlemmar, som representerade nästan 40 procent av den vuxna befolkningen i mitt land. Solidaritet var också en rörelse som arbetade för demokratisk frihet, fria val, oberoende medier och religionsfrihet. Jag kan inte vara opartisk, eftersom jag själv är polack, men trots det anser jag bestämt att Solidaritet var en avgörande vändpunkt i vår gemensamma europeiska 1900-talshistoria.

I dag, 25 år senare, vill jag hylla Solidaritet både som polack och som europeisk medborgare. Det var till stor del tack vare denna rörelse som mitt land och grannländerna fick sin frihet. Vår frihet är inte allt den skulle kunna vara. Vi har fortfarande många ekonomiska och sociala problem att brottas med, men det viktigaste är att vi nu har en verklig frihet och att vi befinner oss i en sådan position att vi kan se om vårt eget hus. Jag vill tacka de många miljoner vanliga arbetande människor i mitt hemland vars ansträngningar har gjort det möjligt för oss att i dag befinna oss i denna lyckosamma position. Polen och resten av Europa står i stor tacksamhetsskuld till er. Vi måste alla tacka Solidaritet.

  Alojz Peterle (PPE-DE) . – (SL) Jag välkomnar helhjärtat den uppmärksamhet som Europeiska kommissionen och Europaparlamentet ägnar Solidaritet, vars insatser har gjort det möjligt för oss att fira det kommunistiska totalitära systemets kollaps och den historiska utvidgningen av Europeiska unionen. Vid detta tillfälle kan jag inte bortse från tanken på hur djupt fenomenet Solidaritet stärkte hoppet för demokraterna i Slovenien och betydelsen av Johannes Paulus II:s ord för oss vid den tidpunkten, när han sa ”var inte rädda”.

När vi nu visar vår uppskattning och särskilt minns dem som fick betala för denna önskan om frihet och demokrati med sina liv, är vi medvetna om att Solidaritet inte är något museiföremål utan en inspiration, ett koncept, och en nödvändig väg framåt. Utan den skulle Europeiska unionen och den globala utvecklingen ha varit otänkbar.

Vi håller på att resa ett monument över begreppet Solidaritet men utan att arkivera det, eftersom vi vill utveckla det ytterligare. Det finns ett självklart behov av solidaritet mellan generationer, mellan samhällsparter, mellan mer utvecklade länder och mindre utvecklade länder inom områdena säkerhet, katastrofhjälp och så vidare. Det är min bestämda åsikt att vår framtida livskvalitet kommer att bero på förverkligandet av denna grundläggande princip. Jag anser vi behöver en ny tid av solidaritet efter detta historiska genombrott.

  Jan Marinus Wiersma (PSE). – (NL) Herr talman! Ett visst mått av blygsamhet krävs för någon som jag själv, som föddes i Nederländerna i fredstid efter andra världskriget. Jag anser att i dag är rätt tidpunkt för de personer som inte har levt under kommunismens ok att hylla dem som, i synnerhet i Polen, gjorde uppror mot en regim som vi alla ansåg vara förkastlig. Det var ett väldigt speciellt kapitel i Polens historia och jag är glad över att vi i dag hedrar minnet av detta i Europaparlamentet i Strasbourg. Förutom att detta är en viktig del i Polens historia gäller det inte bara Polen, för exemplet Solidarność – Solidaritet – har lett till många diskussioner och rörelser och har haft ett enormt inflytande även utanför Polen.

Jag skulle vilja säga att Solidaritet är ett känt namn i mitt hemland Nederländerna även 25 år senare. Det speciella var att arbetarna på ett skeppsvarv i Gdansk genomförde en protestaktion och gick ut i strejk med stöd ifrån en grupp framstående intellektuella som var beredda att riskera allt genom att opponera sig mot regimen i Polen. Jag anser det vara ett exempel på det bästa som arbetarrörelsen, som vi känner till den i Europa, har att erbjuda. Den demokratiska arbetarrörelsen som, när det gäller frihet, politisk medvetenhet och frigörelse, även har haft en stor betydelse i våra länder.

Detta har även varit en inspirationskälla för många. Inte bara i Östeuropa utan även i Västeuropa och hos medborgare, inte minst i Nederländerna, som också ofta överraskats av den starka moralen hos de strejkande arbetarna i Gdansk, som gjorde uppror mot den kommunistiska regimen på detta sätt.

Vi vet nu så här i efterhand att Solidaritets arbete även innebar början till slutet på en fantastisk revolution i Polens historia; vi kan nu säga att polackerna äntligen har hittat sin rättmätiga plats, fria i Europa. Det är också det Polen som, enligt min mening, bör stå i centrum för uppmärksamheten. Den polska frihetskampen och dess historia berikar vår kontinent, och historien om den polske rörmokaren blir ännu mer slående i ljuset av denna historiska roll.

Trots att fackföreningsrörelsen Solidaritet lever vidare i Polen och i det polska folkets hjärtan, vilket vi kan se här i dag, förtjänar den även att bli ihågkommen som ett lysande europeiskt exempel.

  Erik Meijer (GUE/NGL). – (NL) Herr talman! Socialisterna från 1800-talet och det tidiga 1900-talet såg det som ett ideal att det mänskliga samhället skulle baseras på jämlikhet för alla människor och på ömsesidig solidaritet; att människor inte skulle underställas staten eller sina arbetsgivare, och att vi skulle vara fria att fatta våra egna beslut och organisera samhället nedifrån och upp.

De var medvetna om att ingen – inte ens förtryckarna – kan vara helt fria i ett samhälle där en grupp förtrycker en annan. Denna övertygelse skulle säkerligen ha lett till att dessa gamla socialister, däribland deras store tänkare Karl Marx, skulle ha applåderat de polska arbetarnas protest under 1970- och 1980-talen. Alla auktoritära regimer som snålar med löner och förmåner medan de samtidigt favoriserar ett litet antal personer förtjänar att gå under genom en massprotest.

Normalt sett riktar sig arbetstagares protester mot stora företags vinstintressen eller mot en regering som anser sig vara högerinriktad. Detta var sannerligen inte fallet i Polen, där samhället var grundat på socialism, det intellektuella arvet från Marx, gemensamt ägande av produktionsmedlen och jämlikhet för alla. Den staten var inte en produkt av arbetarklassens kamp utan av det sätt som segrarna, efter andra världskriget, fördelade sina militära intressesfärer.

Folket upplevde i det ögonblicket att verkligheten var raka motsatsen till det som socialisterna påstod sig eftersträva. Det är ett av skälen till att jag vid ett möte i Nederländerna under mitten av 1980-talet talade om solidaritet med den förtryckta oberoende fackföreningen i Polen. Jag har aldrig delat åsikten att arbetare bör vara nöjda med sina ledare när de kallar sig för socialister eller kommunister.

Under tiden talar personer med helt olika åsikter om arvet efter Solidaritet, både i och utanför Polen. För en grupp representerade den en återgång till Pilsudskis konservativa Polen under mellankrigsperioden; för en annan grupp var den nödvändig för att ersätta den parodi på socialism som utformades efter 1945 med en äkta socialistisk demokrati.

Den förra åsikten tycks för närvarande ha övertaget. Fastän jag inte sörjer detta anser jag att motstånd mot oacceptabelt styre är alla individers medfödda rättighet och ser Solidaritet som ett inspirerande exempel.

  Jan Tadeusz Masiel (NI). – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! Tack vare Solidaritet befinner jag mig i denna kammare i dag och jag är evigt tacksam för detta och för att inte ha blivit dömd till ett liv bakom järnridån. Hade det inte varit för Solidaritet skulle Berlinmuren ha fallit senare eller kanske fortfarande stått kvar. Tjeckerna, slovakerna och ungrarna hade tidigare försökt störta detta avskyvärda system, men det var polackerna och den polske påven som till slut lyckades upphäva Jaltaavtalet. Jag vill i dag tacka länderna i Västeuropa och Förenta staterna för deras stöd. Jag vill dock påminna om att Stalin inte var den ende skyldige. Churchill och Roosevelt svek halva Europa för sovjeternas skull i Jalta. De hoppades på lugn och ro och ville göra livet lättare för sig själva.

Exemplet Solidaritet visar oss hur många långa år det kan ta för att ställa misstag till rätta. Om Europaparlamentet godkänner det kommer Europeiska unionen att inleda förhandlingar med Turkiet. Jag är rädd för att detta kommer att bli början till slutet för EU. Jag är mycket ledsen över detta, eftersom jag vill ha ett gemensamt Europa. Vi bör vara solidariska med resten av världen, men vi får inte förråda Europeiska unionen i internationalismens namn.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Det faktum att vänstern just har röstats ut från regeringen i Polen ger denna debatt extra skärpa. Jag gratulerar Jacek Saryusz-Wolski och Medborgarplattformen liksom partiet för lag och rättvisa till deras seger i gårdagens allmänna val, och jag är säker på att Polen har en utmärkt framtid under det nya ledarskapet.

Lech Wałęsa är den mest framstående personifieringen av solidaritet och dess framgång. Han var i Bryssel nyligen för att ta emot parlamentets hyllning på denna viktiga årsdag. Han har fått mycket vördnad från länder och organisationer världen över som erkännande för hans mod och vision, och kanske var den största äran att väljas till Polens president efter att kommunismen fallit.

Storbritannien har alltid känt ett särskilt släktskap med Polen, och det visade sig i början av 1980-talet när Polen genomgick en mycket svår tid. Den brittiska konservativa utrikesministern Malcolm Rifkind reste till Warszawa och blev den första västpolitikern som träffade företrädare för Solidaritet, en handling som gjorde kommunistregimen rasande. Mötet var symboliskt för de djupa banden mellan Storbritannien och Polen. Under alla dessa bistra år glömde vi i Storbritannien aldrig bort Polen, och vi förlorade heller aldrig övertygelsen att demokrati och frihet till slut skulle segra och att Polen skulle återta sin rättmätiga plats i den europeiska familjen.

Det är lätt att glömma hur snabbt Europa har förändrats från dessa mörka dagar och hur livet såg ut för dem under den kommunistiska tyrannins ok. Det är därför så viktigt att vi aldrig glömmer, och i och med att Polen med rätta tog plats i Europeiska unionen förra året kan vi vara säkra på att de som led och de som vållade lidandet inte kommer att glömmas bort. Solidaritet symboliserade då, precis som nu, folkets beslutsamhet att bygga ett bättre liv för sig själva och sina familjer och en orubblig tro på den mänskliga andens kraft. Politiska system kan underkuva viljor och kväva individualitet, men de kan aldrig undertrycka viljan att bli fri. Vi borde alla lära oss den läxa som Solidaritets historia lär oss.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Skeppsvarvet i Gdansk, apropå föregående talare, var den plats där 25-årsjubiléet av Solidaritets strejk 1980 firades. Skeppsvarvet brukade ha 6 000 anställda men när det privatiserades under 1990-talet blev två tredjedelar av arbetsstyrkan avskedad.

Lech Wałęsa och Solidaritet gick självklart inte ut i någon strejk eftersom det var de som avskedade. I staden Gdansk, som ni använder som symbol, härskar fattigdomen. Arbetslösheten överstiger 15 procent. I det ”fria” Polen lever de arbetande jordbrukarna, gräsrötterna, under mycket svåra förhållanden. Levnadsstandarden sjunker kraftigt. Fjorton år efter störtandet av socialismen konsumerar polackerna mindre, inklusive mindre basvaror än 1980. Alla sociala landvinningar har urholkats. Utländskt kapital plundrar landet. Jordbrukarna slås ut och nya storgods skapas.

Händelseförloppet visar därför att Solidaritet var en trojansk häst för återupprättandet av kapitalismen i Polen. Ledarna svek arbetarna. De förespeglade arbetarvänliga krav, lurade arbetarna och förde dem till detta krisläge. De hade ekonomiskt och politiskt stöd från Förenta staterna och regeringar i andra kapitalistiska länder, som i dag skördar enorma kapitalvinster och gör att fattigdomen breder ut sig alltmer bland den polska befolkningen.

Till uppbyggelse för de föregående talarna, ledde Lech Wałęsas slagord om påstådd frihet och solidaritet mellan arbetare folket – utfattiga, underkuvade och berövade sina medborgerliga rättigheter – rakt i händerna på kapitalisterna.

Låt mig bara citera en statistisk siffra om demokratin i Polen: 20 procent röstade i det senaste EU-valet. Detta är vad de tycker om Europeiska unionen.

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Jag vill säga till föregående talare att dessa arbetare och många andra under inga som helst omständigheter skulle vilja gå tillbaka till tiden före Solidaritet.

Det finns få händelser som man vill nämna med stolthet och glädje, i synnerhet i Europaparlamentet. Men solidaritet är ett koncept som förtjänar en egen plats i alla uppslagsverk. Det är inte enkelt att visa solidaritet. Det är ofta nödvändigt att offra sina egna intressen, nationella intressen och eventuellt även högre intressen. Europeiska unionen är inte en sammanhängande enhet såsom en nation, en etnisk eller kanske en politisk grupp är. Därför krävs en solidarisk insats. Det var tack vare beslutsamheten och solidariteten hos arbetare, studenter, jordbrukare, akademiker och vissa från polisväsendet och militären, som vägrade låta sig skrämmas, samt solidariteten från människor utrikes, som det var möjligt att få de dinosaurier som klamrade sig fast vid makten att släppa taget. Det gjorde det möjligt för vanligt hyggligt folk att återinföra respektabla värderingar.

Om vi erkänner betydelsen av Solidaritetsrörelsen och lär oss denna historiska läxa kommer vi att befinna oss i en sådan position att vi kan hoppas att de åtgärder som röstats igenom i Europaparlamentet genomförs. Vi kommer även att befinna oss i en position där vi kan hoppas att det samordnande organ som kallas Europeiska unionen gradvis kommer att skapas.

Europa är alltför komplext och mångfaldigt för att detta mål ska kunna uppfyllas utan solidaritet. Solidariteten måste främjas i Europaparlamentet, i kommissionen samt genom utbildnings- och kulturprogram. Den behöver överföras på alla Europeiska unionens medborgare. Samtidigt bör vi utveckla en bredare solidaritet som kan kallas överkontinental, för att på så sätt kunna hantera de problem som mänskligheten står inför. Låt mig betona att varken Europeiska unionen eller mänskligheten som helhet har någon framtid utan solidaritet.

I versionen från 1980 uppkom solidariteten i Świdnik och Lublin. Den gör det möjligt för oss att i dag diskutera grundläggande värderingar i Europaparlamentet.

När det gäller dagens solidaritet i Europeiska unionen måste vi se till att ledamöterna om 25 år talar om och berömmer dagens Europaparlament och kommissionen på samma sätt, för att ha spelat en ledande roll i den historiska process som vi alla är involverade i.

  Anna Ibrisagic (PPE-DE). – Herr talman! Idag minns vi 25-årsdagen för det polska Solidarno och diskuterar dess budskap till Europa. Vi minns dagarna och månaderna då polska folket hade fått nog, dagarna och månaderna då polska arbetare strejkade i Gdansk. Kampen som satte igång så mycket mer än enbart kampen för Polens frihet, den satte igång kampen för hela Östeuropas frihet. Första stenen i Berlinmuren föll inte i Berlin utan i Gdansk. Men vi glömmer ofta att strejken och enigheten i Gdansk föregicks av åratal av polsk revolt mot kommunismen. Många kämpade för friheten på olika sätt och var för sig, men det fanns ingen enad kraft som samlade alla polacker kring samma tanke. Först efter att en polsk påve installerades i Vatikanen insåg polackerna att deras andliga arv enar dem och att det finns krafter som kommer att bära dem fram till oberoende och självstyre, och så blev det också.

Jag själv bodde på den tiden i det kommunistiska Jugoslavien och minns tydligt bilderna från Gdansk. Jag kunde inte förstå att någon faktiskt trodde att det gick att få kommunismen på fall. När människorna i Serbien nästan två decennier senare protesterade mot Milosevics regim hade de lärt sig en del av Solidarno. De hade lärt sig att totalitära regimer inte är eviga utan faktiskt kan falla. De hade också lärt sig att varje demokrati måste ske inifrån och att det är ett enat folk som kämpar för sin frihet som måste vinna. Solidarno hade redan sänt det viktigaste budskapet till Europa. Min kollega Sjöstedt från Sverige, som tillhör ett parti vars partiledare fortfarande kallar sig för kommunist, höll just ett tal där han hyllade Solidarno, en rörelse som kämpade mot just kommunismen. Detta är också ett budskap som Solidarno sände till Europa. Budskapet att Europa inte tolererar varken det kommunistiska eller några andra diktaturer eller totalitära eller förslavade system. Europas framtid ligger i friheten och friheten försvarar vi alla, idag alldeles speciellt genom att uttrycka vår aktning och tacksamhet gentemot människorna i Polen och Östeuropa för den kamp för det fria Europa som de förde under 1980- och 1990-talet.

  Bogusław Sonik (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Solidaritet var ett enastående experiment som innebar att ett samhälle utvecklades med utgångspunkt från gemensamma värderingar och en tro på frihet.

I augusti 1980 krävde polska arbetare pressfrihet, religionsfrihet och framförallt frihet att starta oberoende fackföreningar samt att få ett slut på förföljelser på grund av övertygelse. Miljoner polacker sa nej till kommunismen och detta var början till slutet för den kommunistiska diktaturen. Vi uppmanade länderna i Östeuropa att engagera sig i kampen för medborgerliga rättigheter, däribland att bygga upp ett civilt samhälle. Vi gjorde detta med bestämdhet och stod starka i vår övertygelse om att frihet kan vinnas trots alla öppet politiska restriktioner. Miljoner enskilda människor engagerade sig solidariskt i sitt eget lands framtid, ett land som var fritt i 16 månader, till den 13 december. Då slog general Jaruzelskis kommunistiska diktatur till mot denna rörelse genom en statskupp. Det visade sig dock vara omöjligt att kväva eller knäcka oss, utan vi fortsatte att leva som fria människor. Kommunismen blev dödligt sårad vid skeppsvarvet i Gdansk i augusti 1980 och fick nådastöten nio år senare 1989.

Vi fick hjälp i vår kamp av andra europeiska länder. Frankrike, Tyskland, Italien och Förenade kungariket stödde oss. Detta gav oss mod och en tro på vår egen styrka. Jag vill ta detta tillfälle i akt att tacka dem som stödde oss då. Det var tack vare er som vi överlevde, starka i vetskapen om att Europa tänkte på oss och att vi inte hade blivit bortglömda.

I vilken utsträckning kan de solidariska idealen röra vid våra hjärtan och samveten i dag? När man diskuterar Solidaritet i dag innebär detta att man diskuterar Europeiska unionens natur. Europeiska unionen är mer än bara en ekonomi och en marknad. Vi står även för de värderingar som gör den europeiska gemenskapen så viktig. Europeiska unionen är en familj av nationer som bygger på ett kristet arv. Solidaritet byggdes på kristna värderingar och strävade efter att väcka de bästa av mänskliga värderingar hos människorna. Jag talar om att ta ansvar för varandra och vara beredd att hjälpa dem som är i nöd. Den solidariska etiken skulle kunna bidra till skapandet av en nutida vision för EU som kan väcka intresset hos resten av världen. När vi tänker tillbaka på Solidaritet i dag innebär det även att vi funderar över hur man ska motverka nationell egoism bland Europeiska unionens 25 medlemsstater. Jag är säker på att det går att uppnå.

Jag tror på en europeisk union genomsyrad av solidaritet, en union som kan vara konkurrenskraftig, men samtidigt visa solidaritet med de små och svaga. Jag tror på en union som kan hålla solidaritetens och frihetens fana högt samt inspirera dem som saknar dessa värden.

(Applåder)

  Tunne Kelam (PPE-DE). – (EN) Herr talman! För 25 år sedan lyckades polska arbetare och intellektuella att skapa ett demokratiskt civilt alternativ till den stränga kommuniststrukturen. Solidaritet inledde processen där nationerna i Östeuropa verkligen blev fria från totalitärt slaveri. Den andra lungan av samma europeiska hemland började, för att citera påven Johannes Paulus II, att andas och ge syre och självrespekt åt tiotals miljoner östeuropéer.

Polen är en symbol för Europa. Landet var det första offret för alliansen mellan Hitler och Stalin som tillsammans inledde andra världskriget. Den polska nationen upplevde det värsta av båda dessa diktaturer. Det kanske inte är någon tillfällighet att arbetarnas seger i Gdansk öppnade vägen för ett enat Europa.

Jag anser att Solidaritets mest betydande resultat var dess förmåga att ena samhällets alla sektorer. Det var inte möjligt utan ett moraliskt återuppvaknande, utan den andliga dimension som den polska påven blev förkroppsligandet av, påminnelsen om och inspirationen för. Det viktiga budskapet från Solidaritets seger är fortfarande hur man ska finna både styrka och balans i den hetsiga strävan efter rättvisa och de eviga andliga värdena i Europa.

Att lyssna till detta budskap kan sannolikt hjälpa oss igenom krisen med den europeiska identiteten som det talats om i dag, eftersom Solidaritet har blivit en del av vår europeiska identitet. Vi kan besluta att fira den 31 augusti som en dag av frihet och solidaritet, men ett annat datum av europeisk betydelse behöver också nämnas. Den 23 augusti, då pakten mellan nazisterna och Sovjetunionen undertecknades 1939, bör vi minnas offren för både kommunismen och nazismen. Först då kommer det berömda talesättet ”aldrig mer” också att gälla kommunismens offer.

(Applåder)

  Talmannen. Jag har mottagit fyra resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00.

SKRIFTLIG FÖRKLARING (ARTIKEL 142)

  Filip Andrzej Kaczmarek (PPE-DE). – (PL) Solidaritet är inte bara en del av Polens kulturarv. Solidaritets värderingar och etiska grundsyn bör bli en del av hela Europeiska unionens, och faktiskt hela världens kulturarv. Därför är det viktigt att solidaritet blir ett permanent inslag i vårt europeiska medvetande. För 25 år sedan inledde arbetarna i Gdansk ett nytt kapitel i den europeiska kampen för bröd och frihet, som det står skrivet i våra resolutioner. Det var arbetarna i Poznań, som jag kommer ifrån, som faktiskt startade kampen för 49 år sedan. Den 28 juni 1956 dödade kommunisterna ett dussintal av dem. De dog därför att de krävde bröd och frihet. Lyckligtvis dog varken de eller arbetarna i december 1970 förgäves.

Fackföreningen Solidaritet har global betydelse därför att den både var en fredlig och framgångsrik rörelse. Solidaritets historia inspirerar till optimism och förtroende. Den visar att till och med en kommunistisk totalitär regim kan störtas utan våld. Det skulle vara underbart om Solidaritets metoder och värderingar blev ett effektivt sätt för alla människor som lever under förtryckarregimer att kämpa för frihet, värdighet och mänskliga rättigheter. Solidaritet visar att det går att hoppas på ett bättre liv och att uthållighet och tron på egna principer kan bära frukt. Jag är övertygad om att EU-25 inte skulle ha existerat i dag om det inte hade varit för Lech Wałęsa och hans medarbetares agerande för 25 år sedan.

(1) Se protokollet.