Fullständigt förhandlingsreferat

Måndagen den 26 september 2005 - Strasbourg

14. 1. Rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut, 2. Kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0257/2005) av Alexander Radwan för utskottet för ekonomi och valutafrågor 1. om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om omarbetning av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG av den 20 mars 2000 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (KOM(2004)0486 C6-0141/2004 2004/0155(COD)), och 2. om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om omarbetning av Europaparlamentets och rådets direktiv 93/6/EEG av den 15 mars 1993 om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut (KOM(2004)0486 C6-0144/2004 2004/0159(COD)).

  Charlie McCreevy , ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Alexander Radwan och utskottet för ekonomi och valutafrågor för det utmärkta arbete de utfört i ämnet. Låt mig betona att arbetet med direktivet om kapitalkrav har varit ett mycket bra exempel på effektivt samarbete mellan parlamentet, rådet och kommissionen. Med tanke på hur komplicerade dessa frågor är tycker jag att det har varit en verklig prestation.

En modern och accepterad tillsynsram för både kreditinstitut och investeringsbolag är viktig för den finansiella stabiliteten på den europeiska marknaden och för att skapa en neutral arena inte bara inom Europeiska unionen utan även i hela den världsomspännande finansiella världen, att likna vid de länder som också följer Basel II-förfarandet.

Vårt förslag har utarbetats i nära samarbete med medlemsstaterna och finansvärlden och var föremål för omfattande samråd. Det är i linje med Basel II-avtalet, men tar också hänsyn till europeiska särdrag vid behov. Till och med de senaste förslagen till behandling av handelsrelaterad verksamhet kommer att ingå.

Förslaget innebär ett regelverk för finansiell verksamhet i EU. Det innebär en förbättring av det tillsynssystem som för närvarande gäller och som huvudsakligen baseras på lagstadgade kapitalkrav. Det nya systemet kommer att ha en solid grund med tre pelare. För det första mer riskkänsliga lagstadgade kapitalkrav som ligger mer i linje med bankernas egen praxis, för det andra ett utvidgat förfarande för tillsyn så att dessa nya krav ska passa bättre och för det tredje informationskrav som innebär större öppenhet och bättre marknadsdisciplin. Förslaget utgör ett steg mot ett totalt sett mer sofistikerat och förfinat synsätt på tillsyn och riskhantering.

Om förslaget antas kommer EU att bli den första internationella organisation som genomför det nya Basel II-ramverket. Det blir ett stort steg i riktning mot bättre tillsyn av bankerna och kommer även att göra de europeiska finansmarknaderna effektivare.

Låt mig nu övergå till frågan om kommittéförfarandet. Som vi alla vet är den här debatten kopplad till den mer omfattande frågan om rådets och Europarlamentets befogenheter i kommittéförfarandena. Vi behöver se till att lagstiftningsprocessen inte stannar upp. Jag tror inte att våra medborgare och näringslivet skulle förstå att viktiga lagstiftningsförslag, såsom de som lagts fram i dag, blir blockerade på grund av en fråga som kommittéförfarandet – hur viktig den än är.

Vi behöver hitta ett pragmatiskt sätt att åstadkomma en smidig lagstiftningslösning om kommittéförfarandebestämmelserna i direktivet om kapitalkrav. Jag välkomnar Europaparlamentets och rådets ansträngningar för att nå en överenskommelse på detta område. Jag tror att vi alla är överens om att det ligger i alla tre institutionernas intresse att direktivet antas vid den första behandlingen, och det är också vad marknaden vill.

Eftersom kommittéförfarandet är en generell fråga måste vi betrakta den i ett generellt sammanhang. Kommissionen lade 2002 fram ett förslag till ändring av 1999 års beslut om kommittéförfarandet, följt av ett ändrat förslag under 2004. Redan i förslaget tog man hänsyn till viktiga beståndsdelar som Europaparlamentet krävde, särskilt att Europaparlamentet och rådet bör stå på jämställd fot när det gäller deras befogenheter i kommittéförfarandet.

Det är i stor utsträckning tack vare parlamentets och framför allt er föredragandes envishet som rådet nu kommer att börja se över beslutet om kommittéförfarandet och använda kommissionens reviderade förslag som grund.

Jag välkomnar ordförandeskapets initiativ att inrätta en grupp av ”ordförandeskapets vänner” för att inleda diskussionen om kommissionens förslag i rådet. Detta är ett viktigt steg framåt. Europaparlamentet måste snarast bekräfta om dess stöd till kommissionens förslag fortfarande gäller, och om det inte gör tydligt ange vad parlamentet vill uppnå. Kommissionen är beredd att samarbeta med både parlamentet och rådet för att uppnå en tillfredsställande avslutning på denna känsliga fråga så snart som möjligt.

Låt mig bara lämna ytterligare några specifika kommentarer. Jag förstår Europaparlamentets intresse för att påskynda frågan om dess möjligheter att kontrollera hur kommissionen utövar sina befogenheter. Men att en tidsfristklausul skulle träda i kraft redan den 1 januari 2007 är alltför tidigt. Det finns en allvarlig risk för att en sådan drastisk minskning av tidsfristklausulens giltighetstid skulle sända en felaktig och farlig signal till marknaderna om att det är högst osäkert om de nödvändiga åtgärderna för genomförande kommer att antas.

Rådet har angivit att en period om minst två år är acceptabel. Mot bakgrund av de diskussioner som har ägt rum bedömer kommissionen att det är en rimlig period. Införandet av en sådan kortare period för att genomföra befogenheter – mycket kortare än den normala tidsperioden på fyra år – är en tydlig betoning av att det finns ett brådskande behov av att finna en solid, varaktig och balanserad lösning för kontroll av kommissionens genomförandebefogenheter för den lagstiftande maktens båda grenar. Alla institutioner måste samarbeta för att nå denna lösning så snabbt som möjligt. I det hänseendet noterar kommissionen att under den första hälften av 2007 kommer de första tidsfristklausulerna enligt det så kallade Lamfalussyförfarandet att innebära att kommissionens genomförandebefogenheter börjar avskaffas för två direktiv – direktivet om konglomerat den 11 februari 2007 och direktivet om otillbörlig marknadspåverkan den 12 april 2007.

Eftersom kommissionen lever med åtaganden som den dåvarande ordföranden Romano Prodi och min företrädare Frits Bolkestein gjorde när Europaparlamentet godkände Lamfalussyförfarandet, förstår kommissionen att det skulle vara problematiskt att förnya genomförandebefogenheterna för dessa direktiv, eftersom en övergripande lösning om kommittéförfarandet saknas. Redan detta borde motivera alla institutioner att göra framsteg. Om man inte kommer överens skulle det inte bara förstöra andan av samarbete mellan institutionerna, det skulle också vara till skada för vidareutvecklingen av en integrerad marknad för finansiella tjänster, som i stor utsträckning förlitar sig på tillgänglighet för verkställande befogenheter när det gäller ramlagstiftning som fastställts genom medbeslutande. Jag vill också tillägga att andra politikområden skulle påverkas av en brist på överenskommelse om kommittéförfarandet.

Innan jag avslutar vill jag upprepa min uppmaning till både parlamentet och rådet att arbeta konstruktivt i riktning mot en lösning. Kommissionen kommer å sin sida att bistå närhelst den kan för att se till att känslan av skyndsamhet när det gäller den här frågan inte mattas av. Kommissionen har länge erkänt behovet av en lösning, och jag tror att förhållandena nu är mogna för det.

Jag ser fram emot att få höra era kommentarer.

  Alexander Radwan (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar, herr kommissionsledamot! För en gångs skull är det inte en ren formalitet att jag börjar med att tacka mina kolleger, skuggföredragandena och alla ledamöter i utskottet för att de har gjort det möjligt för oss alla att arbeta tillsammans med detta direktiv på ett konstruktivt sätt. Jag vill också tacka kommissionen för att den har arbetat med oss under de senaste åren – för detta förslag kom inte till över en natt – och gjort det möjligt för oss att göra framsteg. Jag anser att detta kanske kan ses som ett gott exempel på hur vi kan arbeta tillsammans med att stifta lagar i framtiden.

I kväll vill jag börja med att peka på ett problem. Jag håller med ordföranden för vårt utskott om att vi är i färd med att stifta lagar som har långtgående konsekvenser för EU:s finansiella sektor och de små och medelstora företagen, och på vår ordförandes vägnar vill jag påminna er, herr talman och även presidiet, om att parlamentet har fullständiga lagstiftningsbefogenheter på detta område. Om ni tittar igenom föredragningslistorna för denna vecka kanske ni finner ett annat ämne, en annan ståndpunkt, där vi antar handlingar under medbeslutandeförfarandet, såvida ni inte faktiskt anser att allt som vi diskuterar denna vecka är av hög prioritet. Jag hänvisar även till Doornbetänkandet, som också har att göra med parlamentets fullständiga lagstiftningsbefogenheter.

Vid behandlingen av detta direktiv har parlamentet alltid betonat att det är viktigt för oss att vissa områden utformas i överensstämmelse med Baselavtalet. Det är ett internationellt avtal. Vi har alltid betraktat sektorn för små företag som viktig. Det har hela tiden varit viktigt för oss att ta särskild hänsyn till små banker inom den rättsliga ramen, så att de inte kommer bort i konkurrensen; ta till exempel begränsad tillämpning eller kravet i betänkandet på att banker som i framtiden väljer schablonmodellen inte ska utsättas för diskriminering av de nationella tillsynsmyndigheterna. Ett annat exempel som jag vill nämna är överenskommelsen om granularitet från Basel som finns med i kommissionens förslag men inte i parlamentets resolution och som inte får återinföras bakvägen. Jag vill påpeka att detta också måste antas av de nationella parlamenten och införlivas med tillsynsrutinerna.

Det finns ett antal nyheter i detta direktiv som kommer att förändra tillsynen på det finansiella området inom EU, till exempel det ledande tillsynssystem enligt vilket tillsynsorganen tilldelas befogenhet att upphäva beslut som fattats om godkännande av intern rating, något som leder i riktning mot en europeisk marknad. Ett annat exempel, om vilket det rådde stor enighet i parlamentet, handlade om öppen redovisning av rating, vilket är särskilt viktigt för små och medelstora företag, och jag är tacksam gentemot rådet för att det slutligen har godkänt parlamentets förslag till kompromiss om detta. Det pågick en långvarig diskussion om koncerninterna exponeringar. Jag hävdade från första början att bankernas interna lån ska behandlas lika på grundval av de risker som uppstår, eftersom detta dokument snarare handlar om risker än om konkurrens. Det finns redan olika strukturer på detta område inom EU, och det bör vi nöja oss med, för vi kan inte säga att den ena är bättre än den andra. Vi måste emellertid väga deras fördelar mot varandra. Även här har vi föreslagit en kompromiss och på så sätt nått ett gott resultat vad innehållet beträffar. Kommittéförfarandet är och förblir en svag punkt. Jag vill understryka att utskottet för ekonomi och valutafrågor alltid har gett sitt stöd till det kommittéförfarande som Lamfalussyförfarandet innebär i tron att det är rätt och viktigt för en snabb lagstiftning som uppfyller marknadens behov, men vi har alltid sett på den förra Lamfalussyöverenskommelsen i ljuset av det framtida konstitutionsfördraget genom att förse den med en återkallandemekanism. I dag behöver vi ingen ny debatt om konstitutionen, men om vi ska använda Lamfalussyförfarandet för att göra utkast till fler direktiv i framtiden kommer vi att behöva en ny överenskommelse i frågan för att garantera parlamentets rättigheter på så sätt att vi ser till att vi i händelse av att vi delegerar våra rättigheter även kan återkalla dem, varmed jag menar bättre granskning, fler möjligheter till definitioner och även ett allmänt återkallande av befogenheter om situationen blir ohållbar.

Eftersom jag inte kommer att ha möjlighet att tala när vi diskuterar Doornbetänkandet vill jag bara kort säga att det är ett område som saknas i detta resolutionsförslag. Utskottet för ekonomi och valutafrågor kommer emellertid i framtiden att ha ansvaret för de internationella redovisningsstandarderna (International Accounting Standards (IAS)). Enligt min uppfattning, och även om detta inte är vad vi ska fatta beslut om i morgon, bör den internationella konventionen om redovisningsstandarder även ingå i överenskommelsen. Det är inte godtagbart att internationella organ i framtiden ska definiera standarder och att dessa ska genomföras utan granskning av Europaparlamentet. Låt mig bara påminna parlamentet om att vi för någon tid sedan hade besök av några ledamöter av styrelsen för IAS som informerade oss om att de var i färd med att utarbeta standarder för små och medelstora företag. Vi kommer – och detta säger jag inte minst till fromma för kommissionen – inte att godkänna dessa standarder utan nödvändig granskning. Jag hoppas att vi är på rätt väg, och till ordförandeskapet vill jag säga att jag hoppas att det kommer att godkänna de kompromisser som vi har lagt fram i dag. Jag är optimistisk, inte bara beträffande tidsfristklausulen (”sun-set clause”) utan även beträffande skälen, om våra chanser att nå en bra kompromiss denna vecka och att vi kommer att lyckas i vår målsättning att få detta godkänt i första behandlingen. Vad jag hör från många medlemsstater är att det här är sådant som de redan gör, och jag tror att vi är på rätt väg för att nå vårt mål. Nu måste rådet säga sitt.

  Harald Ettl (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för rättsliga frågor. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Utskottet för rättsliga frågor välkomnar den kompromiss som föredraganden har lyckats åstadkomma. Föredraganden för yttrandet uttrycker sitt stöd för de flesta av målen och för behovet av en uppdatering av bestämmelserna för att ta hänsyn till de avsevärda framsteg som har gjorts i fråga om tekniker för riskvärdering och handhavandet av finansiella tjänster samtidigt som hon även lägger fram ändringsförslag som kan underlätta metoderna för hur kraven på eget kapital ska ställas. Ett antal ändringsförslag har att göra med nationell bestämmanderätt, som tas bort till förmån för ökad harmonisering av bestämmelserna på den inre marknaden. Jag kan tillägga att många av dessa strykningar har lämnats som rekommendation till de nationella tillsynsmyndigheterna.

Föredraganden för yttrandet intar också den ståndpunkten att det definitivt var rätt att låta artikel 47.2 i EG-fördraget ligga till grund för detta förslag. Eftersom ett direktiv är det instrument som är bäst lämpat för att nå de önskade målen uppfylls subsidiaritetsprincipen och även proportionalitetsprincipen, eftersom direktivet inte går längre än vad som är absolut nödvändigt.

Jag ska lägga till några anmärkningar om kommittéförfarandet, inte bara med utgångspunkt från utskottet för rättsliga frågor utan även ur utskottet för ekonomi och valutafrågors synvinkel, och jag kommer att kommentera dem senare. Eftersom finansmarknader och banker är benägna att genomgå snabba förändringar, vilket får till följd att nya produkter och kombinationer av produkter ständigt måste utvecklas, måste även lagen om bankväsendet och banktillsynen kunna utvecklas ytterligare. Vi får inte låta Basel II urarta till att bli en ram ur vilken man väljer de finansinstrument som man gillar, utan vi får tvärtom aldrig förlora behovet av att skydda kreditgivare, investerare och konsumenter ur sikte. Den dialog mellan lagstiftare, tillsynsorgan och banker, både nationellt och på EU-nivå, som det hänvisas till i Lamfalussyförfarandet, kan också bidra till att anpassa tillsynen till de berörda funktionerna. Jag kommer att utveckla denna punkt senare.

  José Manuel García-Margallo y Marfil, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot, välkommen till parlamentet! Min roll i denna debatt består uteslutande i att förklara vad som har hänt i parlamentet under kommittéförfarandet och att uttrycka mitt fulla stöd till den ståndpunkt som föredraganden, min kollega Alexander Radwan, har intagit.

Problemen i samband med kommittéförfarandet började för några år sedan, när kommissionen lade fram handlingsplanen för finansiella tjänster för parlamentet, i vilken ett snabbt genomförande av ett fyrtiotal åtgärder inom området för finansiella tjänster föreslogs.

Vid den tidpunkten fick vi höra att det vanliga lagstiftningsförfarandet var för långsamt för att kunna hålla jämna steg med hastigheten på finansmarknaderna. Jag talade här och hävdade att det i de allra flesta fall inte var parlamentet som var ansvarigt för denna försening, utan snarare rådet.

Nästa steg var det som vi känner som Lamfalussybetänkandet, som namngavs efter den person som hade ansvaret för dess utformning och som, i syfte att åstadkomma en lösning som gick ut på att anpassa hastigheten i förfarandet till hastigheten på marknaderna, föreslog en uppdelning av lagstiftningen i två nivåer. Den första nivån: allmänna principer, grundläggande riktlinjer. Den andra nivån: konkreta rättsliga bestämmelser. Nivå ett: medbeslutande. Nivå två: total uteslutning av parlamentet. Vi ombads att avstå ifrån de rättigheter och privilegier som borde ingå i de grundläggande bestämmelserna för alla europeiska parlament.

Det är fullt förståeligt att Europaparlamentet gav uttryck för sin misstanke. Vi ville bara ha samma möjlighet som rådet. I händelse av att gränserna överskreds, i händelse av att de som fått ansvaret inte höll sig inom gränserna för sitt mandat, ville vi kunna återkalla detta.

Det var inte möjligt vid den tidpunkten, eftersom det inte var tillåtet enligt fördragen och vi väntade på konstitutionsfördraget. Vi har nått en situation av övergående natur – och jag vill betona övergående – och jag vill därför hänvisa till den tidsfristklausul som Alexander Radwan nämnde. Innan tidsfristen löper ut är det nödvändigt att nå en överenskommelse som harmoniserar de båda målen, ett snabbt lagstiftningsförfarande och respekt för parlamentets befogenheter, befogenheter som man i likhet med alla parlament har tillkämpat sig med möda under en lång tid. Jag vill slutligen förklara vår misstänksamhet genom att påminna om en spansk politiker, känd för sin skicklighet och förmåga att fiffla med reglerna, som sa ”ni stiftar lagarna, men låt mig sköta tillämpningen”. Detta är den fara som vi är oroliga för.

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

  Harald Ettl, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Låt mig börja med att tacka föredraganden för den samarbetsvilja som han har visat och som har gjort att socialdemokraternas viktigaste angelägenheter har tillgodosetts. Vi anser att det är nödvändigt att nå en överenskommelse om banktillsynen och att den måste vara likartad inom hela EU och särskilt att bankernas lagstadgade egna kapital måste anpassas mer rigoröst så att hänsyn tas till kommersiella risker. Det är bara på detta sätt som spararna kan ges en tryggare ställning och deras besparingar kan skyddas i händelse av att deras bank går omkull.

Moderna banker har både hand om privathushållens tillgångar och konton, samtidigt som de är deras rådgivare och ombud på finansmarknaderna. Den ekonomiska effektiviteten i de finansiella tjänster som de tillhandahåller och det kapital som de investerar är beroende av att de förblir konkurrenskraftiga. De finanser som de tillhandahåller spelar en viktig roll för EU:s fortsatta utveckling genom infrastrukturerna, bostadsbyggandet, kommunerna, energiindustrin och inte minst de små och medelstora företagen. Basel II innehåller objektiva kriterier för värdering av de risker som är förknippade med tillhandahållandet av denna finansiering tillsammans med bankernas samlade egna kapitalkostnader och den ränta som krävs av gäldenärerna.

Denna bild kompletteras genom antagande av mina ändringsförslag om underlättade hushållslån för små och medelstora företag och regionala och lokala myndigheters ansvar vid riskbedömningen. Basel II får alltså inte leda till att finansieringen blir svåråtkomligare eller dyrare. Bankerna har även ett ekonomiskt ansvar och Basel II får inte missbrukas som en ursäkt till nackdel för gäldenärerna eller användas på deras bekostnad.

Basel II är också avsett att skapa lika villkor för konkurrensen mellan grupperna av storbanker och de sparbanker och kreditföreningar som verkar på regional basis, och det var av den anledningen som jag yrkade på största möjliga objektivitet vid behandlingen av det som går under beteckningen interbankslån. Inte minst vill jag fästa uppmärksamheten på att de nationella tillsynsinstituten nu har ett dubbelt ansvar som både gäller övervakning av bankernas mer exakta riskvärderingsmetoder och stöd till banker som bedriver verksamhet i mer än ett land då tillsynsmyndigheterna i båda länderna samarbetar med varandra.

Sist men inte minst vill jag återkomma till frågan om kommittéförfarandet. De bestämmelser om information och öppenhet som parlamentet kräver när det gäller Basel II betraktas faktiskt som självklara i modern lagstiftning och detta bör även återspeglas i rätten till återkallande. Vad vi vill ha av rådet är en garanti om att det senast om två år kommer att finnas en fast överenskommelse som gör att parlamentet kan fortsätta att utöva sina demokratiska rättigheter och skyldigheter.

  Wolf Klinz, för ALDE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Syftet med detta förslag till direktiv är att genomföra Basel II inom EU och därigenom skapa en grund för att stabilisera finansmarknaderna. Banktillsynen kan göras effektivare och större vikt kan läggas vid hithörande riskmoment. Genom direktivet införs även minimistandarder för högriskföretag.

I utskottet för ekonomi och valutafrågor har vi diskuterat Basel II grundligt och arbetat oss igenom omkring 900 ändringsförslag tillsammans med en hel rad kompromissförslag som föredraganden, Alexander Radwan, har utformat tillsammans med Harald Ettl och mig. Jag vill på denna punkt uttrycka min tacksamhet för den höga grad av tillit och för det konstruktiva samarbete som vi har haft. I de följande trepartsdiskussionerna godkände rådet många av parlamentets tilläggsförslag och vi lyckades få bort åtskilliga eftergifter och kompromisser med resultat att det tekniska innehållet i Basel II kan betraktas som balanserat. Som liberal är jag särskilt glad över att vi har lyckats lägga fram bestämmelser som kan garantera rättvisa konkurrensförhållanden mellan banksektorns olika grupper.

Liberalerna och demokraterna kan kraftfullt stödja detta paket. Det innehåller emellertid två ändringsförslag om islamiska lån och inteckningar och ett om energibolag, vilka vi inte kan stödja, för Basel II var inte avsett att användas som ett medel att inrätta särskilda garantier för vissa sektorer inom industrin eller att skapa särskilda villkor för dem. Trots detta kommer vi som grupp att rösta för hela paketet.

Det var vår grupp som lade fram de ändringsförslag som handlar om handelslager. Vi tycker det är mycket bra att det goda och snabba arbete som kommissionen har lagt ned nu har möjliggjort att dessa förslag kan antas under omröstningen om Basel II, så att ett enhetligt genomförande kan garanteras på detta område.

Frågan om kommittéförfarandet har naturligtvis kommit upp under diskussionerna om Basel II, något som alla talare redan har haft något att säga om. Betydelsen och nyttan av kommittéförfarandet är ingen tvistefråga för någon av oss; det är ett sätt att snabbt anta de bestämmelser som gör det möjligt att genomföra grundläggande rättsakter, men detta förfarande får inte tillåtas undergräva parlamentets befogenheter, som ska stärkas enligt konstitutionsfördraget. Hur osäkert konstitutionsfördragets framtid än må vara, är parlamentets intressen fortfarande betydelsefulla och viktiga. Som väntat visade sig trepartsförhandlingarna om kommittéförfarandet särskilt problematiska. Veckor av påtryckningar från vår sida fick rådet att skapa en arbetsgrupp kallad ”ordförandeskapets vänner”, som kommissionsledamot Charlie McCreevy nämnde, varvid han för första gången erkände behovet av en ny interinstitutionell överenskommelse och att det är nödvändigt att skrida till handling. Vi kan emellertid inte nöja oss med enbart löften. Vad vi vill ha är en bestämd tidpunkt när en ny interinstitutionell överenskommelse för att förstärka våra rättigheter ska ha nåtts.

Vårt förslag till rådet är den 1 januari 2008 som bortre tidsgräns för tidsfristklausulen och vi avvaktar nu rådets svar, som vi hoppas kommer att vara positivt.

  John Whittaker, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Kapitalkrav betraktas som användbara för att förebygga misslyckande bland bankerna eftersom de gör att aktieägarna får bära en större del av kostnaden för misslyckandet. De internationella Basel II-förslagen som genomförs genom detta direktiv är utformade för att uppnå en bättre anpassning mellan kapital och risk än de 8 procent anläggningstillgångar som anges i Basel I. Inget kapitalbelopp på en bank som saknar 100 procent av risktillgångarna kan emellertid skydda mot misslyckande. Minimibeloppen för kapital som angivits i något lagstiftningssystem är godtyckligt.

Som Alexander Radwan betonade består andra problem av i vilken utsträckning riskspridning bland enskilda banker i en bankkoncern bör innebära en minskning av lagstadgat kapital, och svårigheten att fastställa hur ansvaret ska delas upp mellan nationella kontrollorgan. Det finns inga objektiva svar på dessa omtvistade frågor. Av den anledningen ifrågasätter jag parlamentets befogenheter på detta område. Det är löjligt att vi ska diskutera detaljer i detta direktiv med tanke på hur komplicerat och viktigt det är. Men det är så här parlamentet arbetar, med alla oss ledamöter, hur erfarna eller oerfarna vi än är när det gäller den mystiska konsten med bankreglering, och vi förväntas göra hundratals förnuftiga bedömningar i frågor av vilka många inte kan besvaras på ett objektivt sätt.

Föredraganden rekommenderar att direktivet bör ses över i framtiden på grund av osäkerheten. Bankvärlden behöver inte det. Banker tillbringar sin tid med att hantera risker och osäkerhet. Att lägga till ytterligare osäkerhet över framtida reglering kommer inte att hjälpa dem att planera eller se till våra intressen som kunder och aktieägare.

Resultatet blir att det inte finns något rätt belopp för lagstadgat kapital. Om vi hade kommit ihåg det när vi lagstiftade skulle vi ha åstadkommit regler som är betydligt enklare, och parlamentsledamöterna skulle ha besparats det farsartade i att rösta om hundratals ändringsförslag.

  Eoin Ryan, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden Alexander Radwan för hans korrekta betänkande.

Sektorn för finansiella tjänster har blivit mycket sofistikerad när det gäller riskhantering, och regelverket måste därför motsvara verkligheten. Jag är mycket nöjd med det betänkande som lagts fram i dag. I det erkänner man att täckta obligationer är en produkt på globala marknader och inte längre vare sig en europeisk eller inhemsk produkt. Jag anser att varje alternativ till detta skulle belasta utvecklingen av en sektor som har en betydande kommersiell potential.

Enligt en studie som genomförts av JP Morgan kan Basel II öka antalet högavkastande obligationer – särskilt täckta obligationer – som emitteras. Det skulle vara fördelaktigt ur ett irländskt perspektiv eftersom irländska täckta obligationsemissioner har den högsta kreditvärdigheten. Det är därför viktigt att vi genom Basel II upprätthåller nuvarande marknadspraxis inom området täckta obligationer.

Bankerna har lång erfarenhet av att låna ut pengar och tar ibland för givet att de är fullt förberedda på traditionella risker som kredit- och marknadsrisker. Nuförtiden möter bankerna emellertid ökande oförutsägbara operativa risker som är svåra att hantera. Enligt Basel II skulle det bli grundläggande att lämpliga riskanalytiker utses för operationer inom finansiella tjänster. Det skulle vara intressant att veta vilka utgifterna blir för analyser för de institutioner som arbetar med finansiella tjänster i EU efter att Basel II införts. Jag välkomnar därför den föreslagna översynen av förordningen efter fyra år.

Samtidigt skulle det emellertid vara oklokt att underskatta betydelsen av riskhantering inom de traditionella områdena för kredit- och marknadsrisker. I dagens ekonomiska klimat finns ett växande behov av att detaljerat analysera hur lågkonjunktur och andra finansiella chocker påverkar nationella ekonomier och EU. Enligt den standard som inrättas genom Basel II kommer banksektorn att tvingas investera i utveckling av IT-system som kan modellera djupanalyser av kreditrisker. Det sätt som finansiella tjänster genomförs på har förändrats och kommer att förändras. Även om riskhanteringen är framgångsrik kan den inte ensam baseras på ett obligatoriskt svar på förordningar. Det krävs en sund förståelse för vad som är bra för affärerna och för normen med bästa tillämpningar.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Herr talman! För många små och medelstora företag är Basel II en fråga om liv eller död. De är mycket oroade och det har varit många diskussioner om detta. Jag anser att de bör ha fullständigt förtroende för föredraganden. Även om mycket har åstadkommits i och med hans betänkande, vill jag nämna en synpunkt under den korta talartid som står till mitt förfogande, nämligen att det som parlamentet enas om kommer att vara av avgörande betydelse för att konkurrensen mellan kreditinstituten, och även mellan dem som ansöker om lån, verkligen ska bli rättvis. Det är tur att vi bara är vid första behandlingen. Jag anser emellertid att ändringsförslag 140, som är ett försök att införa större öppenhet genom att uppmana kreditinstituten att bifoga skriftliga redogörelser om hur de har kommit fram till sina värderingsbeslut till små och medelstora företag och andra företag som ansöker om lån, är av avgörande betydelse om marknaden inte ska bli ännu mer snedvriden. Vi måste sedan vänta och se vad som kommer fram på andra sidan – rätt grad av öppenhet eller överdriven reglering. Det vore bra om vi kunde fastställa en tidsram för detta, åtminstone vid andra behandlingen. Jag skulle utan tvekan vara för en tidsfristklausul, om vilken allt i vilket fall som helst redan har sagts, och jag hoppas att Alexander Radwans betänkande går igenom i en form som gör att den balans han eftersträvar bibehålls.

  John Purvis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill också berömma Alexander Radwan för hans mycket skickliga sätt att lotsa detta komplicerade direktiv till detta långt framskridna skede.

Vi hoppas alla att ministerrådet nu kommer att kunna vidta de åtgärder som behövs för att vi ska kunna nå en överenskommelse under den första behandlingen. Ordförandeskapet kan säkerligen göra en stor ansträngning och föresätta sig att nå en slutsats i frågan om utskottsförfarandet med en tidsram som alla parter kan komma överens om. Vi har enats om så många komplicerade, tekniska frågor att det verkligen vore synd – rent av riktigt pinsamt – om vi inte kunde överbrygga den sista klyftan. Det är verkligen förnuftigt av parlamentet att sträva efter en roll i lagstiftningsprocessen som är likvärdig med den roll som innehas av lagstiftningens andra gren – rådet. Våra väljare förväntar sig det. Faktum är att de flesta av dem utgår från att så redan är fallet. Allt vi ber om är att rådet tar ställning till denna strävan så snart som möjligt.

Näringslivet behöver rättssäkerhet och kommer inte gärna att förlåta någon av oss – parlamentet eller rådet – om vi mot allt sunt förnuft inte lyckas driva igenom detta viktiga direktiv på grund av vad omvärlden skulle uppfatta som interinstitutionella spetsfundigheter.

Jag övergår nu till internationella aspekter. Nästan varje europeisk bank, försäkringsbolag och kapitalförvaltningsbolag kommer att påverkas av detta nya system och kommer att behöva stå för kostnaderna för att anpassa sina egna system. I Amerika behöver dock endast de största internationella bankerna rätta sig efter systemet. De konkurrensmässiga fördelarna kommer antagligen att förmå några av deras mellanstora konkurrenter att också införa Basel II. Även de mindre europeiska finansinstituten kommer dock att behöva foga sig, vilket innebär ganska stora finansiella kostnader för dem, medan deras amerikanska konkurrenter, till exempel kapitalförvaltningsbolag, inte kommer att behöva det. Hur kommer kommissionen att garantera lika villkor för våra finansinstitut av alla sorter och storlekar på den globala marknaden?

  Pervenche Berès (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi har framför oss en överenskommelse vid första behandlingen om en text som knappast skulle kunna vara mer komplicerad, i samband med vilken 304 ändringsförslag lätt kommer att kunna antas. Det vill säga om parlamentet kan arbeta på ett intelligent sätt när detta erfordras.

Efter att ha sagt detta vill jag framhålla att det står mycket på spel i denna text, vilket var och en kan se. Texten är väl avvägd med en känsla både för risker och för utmaningar i form av konkurrens såväl inom eller som utanför Europeiska unionen.

Jag ska göra tre påpekanden. Det första gäller innehållet i denna text och går ut på att varje synpunkt som gör det möjligt för oss att värdera och ta bättre hänsyn till riskerna inom banksektorn – och mer allmänt inom finansinstitutens sektor – är steg i rätt riktning i den mån som de kopplas ihop med en rimlig konsolidering och framför allt genom införandet av effektiva tillsynsmekanismer. Detta är hela den debatt som vi har fört om bankernas storlek, intern gruppkonsolidering och riskvärdering. Jag anser att hur vi än ställer oss till denna fråga förblir frågan om hur ett ledande tillsynsorgan på EU-nivå ska etableras av helt avgörande betydelse, och vi kommer att bli tvungna att återvända till den under de närmaste åren.

Jag har en sak att säga om de små och medelstora företagen: Jag vågar hoppas att den lösning som har föreslagits är ett steg i rätt riktning och att den inte tvärtom leder till brist på krediter för de små och medelstora företagen. Debatten är öppen, men personligen har jag mina tvivel i denna fråga.

Det andra jag vill säga och som min kollega John Purvis nyss talade om, har att göra med internationella förbindelser. Jag vet, herr kommissionsledamot, att ni lägger stor vikt vid dem, och uppriktigt sagt har jag frapperats av den obalans som råder i fråga om hur integreringen och anpassningen av överenskommelserna i Basel II uppfattas, vilket jag kan säga eftersom vi har följt frågan. Vi vet vilken roll amerikanerna har spelat när det gäller att definiera och leda förhandlingarna om Basel II, och i dag kan vi konstatera att det finns ett stort frågetecken på andra sidan Atlanten när det gäller tidtabellen för och omfattningen av denna överenskommelse. Bakom allt detta lurar en utmaning i konkurrenshänseende för våra ekonomier som vi inte kan bortse från, och vi räknar med att ni kommer att vara vaksamma för att förhindra att detta leder till en situation som resulterar i att EU diskrimineras.

Min sista punkt gäller frågan om kommittéförfarandet, något som alla mina kolleger har talat om. För det första sa kommissionsledamoten till oss: ”Vi får inte blockera överenskommelser, för marknaderna skulle inte förstå”. Men som alla vet reagerar marknaderna ändå som det passar dem. Marknadens aktörer kan i dag säga till oss: ”Det är absolut nödvändigt att ni antar denna text. Om ni inte gör det blir det katastrof”. Och när de sedan ogillar ert sätt att genomföra nivå I av överenskommelsen på kommer de till oss och är glada för att det finns ett parlament som kan undersöka i vilken mån utskottets beslut har genomförts korrekt eller ej. Låt oss därför inte lyssna alltför mycket på vad marknaderna har att säga, utan låt oss göra vårt arbete som lagstiftare. Slutligen vill jag uttrycka min förtjusning över att det brittiska ordförandeskapet har bildat en grupp för ”ordförandeskapets vänner”. Jag anser att detta är ett bra sätt att nå en överenskommelse på. Jag beklagar bara att rådet inte är här och deltar i denna viktiga diskussion mellan institutionerna.

  Nils Lundgren (IND/DEM). – Herr talman! Kapitalteckningsdirektivet aktualiserar en återkommande målkonflikt i EU-samarbetet. En målkonflikt som vi alla har anledning att analysera och debattera principiellt innan vi tar ställning.

Å ena sidan finns det ofta goda skäl att införa gemensamma regler på EU-nivå för att den inre marknaden ska fungera effektivt. Varierande regler mellan medlemsländerna på centrala områden medför höga kostnader och därmed lägre välstånd. Detta gäller också finansmarknaden.

Å andra sidan finns det starka skäl att inte tvinga på medlemsländerna gemensamma regler som sedan blir en del av vår acquis communautaire och därmed hindrar enskilda länder från att gå före och utveckla regelsystemen. En stor del av dynamiken i våra ekonomier vilar på den institutionella konkurrensen som vi har mellan länder i fråga om att utveckla effektiva och tillväxtbefrämjande institutioner. Ofta används uttryck som best practice och benchmarking som återspeglar insikter om denna viktiga process.

I denna kammare ägnas den institutionella konkurrensen tyvärr ingen eller ringa uppmärksamhet. När det gäller Basel II talar vi dock om en ytterst global marknad med en extremt välinformerad grupp av aktörer som kan agera på sekunden. På denna marknad finns det ringa utrymme för speciella ställningstaganden på EU-nivå. När det gäller Basel II borde enskilda länder verka självständigt inom ramen för detta centralbankssamarbete. Det finns egentligen ingen anledning att blanda in EU och detta parlament i den processen. Vi är inte lämpade för det.

Låt mig slutligen hålla med andra talare om att det är olyckligt att parlamentet försöker använda detta betänkande i den ständiga institutionella maktkampen mellan EU:s institutioner. Junilistan vill inte medverka till att stärka detta parlaments makt.

  Ieke van den Burg (PSE). – (NL) Herr talman! Jag har förstått att jag även kan utnyttja Robert Goebbels talartid. Eftersom ett antal ledamöter redan har haft något att säga om innehållet i denna akt, tänker jag inte säga alltför mycket om den. Jag tänker emellertid säga något om förfarandet, men inte förrän jag har lättat mitt hjärta.

För en utomstående är detta en ogenomtränglig teknisk akt med inte mindre än 800 ändringsförslag eller något liknande, ett dokument som är minst 10 centimeter tjockt. Man skulle bli förlåten om man undrade vad Bryssel håller på med. Men var är indignationen, var är de kritiska artiklarna i pressen? Men än en gång, detta handlar inte om att skydda arbetare mot hudcancer genom exponering för alltför mycket solljus – ett ämne som alla har en uppfattning om och som under förra sammanträdesperioden utsattes för ogillande från alla håll.

Nej, denna gång handlar det om att skydda investerat kapital. Är då detta på något sätt ett helt annorlunda och ädlare mål? Är då detta något som EU tillåts vara djupt engagerat i? Ingen selektiv indignation denna gång. Lyckligtvis stämmer detta också in på mig. Jag har ingenting mot denna akt, men då får vi inte heller tillämpa andra normer för att skydda arbetstagarna i framtiden.

Jag övergår nu till betänkandet. Jag är glad och även stolt över att vi har lyckats utarbeta denna komplicerade akt, inklusive tillägget med bestämmelser för handelslager, så snabbt och effektivt i vårt utskott för ekonomi och valutafrågor, något som alla berörda är värda ett stort tack för. Denna beslutsamhet är något som särskilt Förenta staterna följer med förvåning och avund. Detta är vad vi behöver för att göra EU konkurrenskraftigt och attrahera investeringar för tillväxt och sysselsättning, detta är det väsentliga i Lissabonstrategin.

Vårt sätt att handskas med detta, med detta övermått av ändringsförslag och tekniska bilagor, är emellertid inget tillvägagångssätt som tilltalar mig, och jag anser inte heller att det gör att vi får bättre regler. När det gäller regleringen av finansmarknaderna har vi just utvecklat en intelligentare arbetsmetod som går under beteckningen Lamfalussyförfarandet. Enligt detta förfarande antas ramlagstiftningen av EU:s institutioner, medan de tekniska detaljerna delegeras till olika utskott och kommittéer och till EU:s grupper av tillsynsorgan, som i sin tur delegerar vidare i mycket nära dialog och samråd med marknadernas aktörer och andra intressenter.

Detta är nödvändigt, inte bara för att lätta arbetsgivarnas börda utan även för att möjliggöra ett mycket mer flexibelt och bättre anpassat gensvar på utvecklingen inom dessa dynamiska marknader. Jag är en uttalad förespråkare för detta tillvägagångssätt och anser att vi kan använda det för att finna effektiva lösningar för bättre reglering även på andra områden.

Paradoxalt nog har vi ännu inte tillämpat Lamfalussymetoden på detta kapitalkravsdirektiv utan lägger allt, även bilagorna och de matematiska formlerna, i händerna på lagstiftarna som grupp. I stället skulle vi, när direktivet väl har trätt i kraft, föredra att knyta möjligheten att ingjuta denna dynamik och flexibilitet i direktivet för att forma villkoren och skapa en tidsfrist.

Jag vill klargöra att detta inte, jag upprepar inte, beror på att vi är emot metoden utan på att det fortfarande fattas ett grundläggande villkor i Lamfalussyförfarandet, nämligen parlamentets återkallanderätt. Jag anser att detta måste sägas klart och tydligt än en gång, vilket vi avsåg att göra i detta direktiv för att trycka på för att få denna återkallanderätt. Vi bryr oss inte om hur detta sker. Problemet fanns 1999 innan avtalen om att utarbeta ändringar i fördragen ingicks och nu måste vi finna en strukturell lösning på problemet. Det är rådet som har bollen och vi hoppas att ministrarna inom Ekofin kan förklara för sina kolleger i rådet (allmänna frågor och utrikesfrågor) att man måste finna en lösning vad som än händer. Jag anser att detta måste vara huvudbudskapet i denna diskussion.

  Astrid Lulling (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Jag instämmer gärna i andras tack till föredraganden, som slutligen har kunnat visa tillräcklig förmåga att lyssna för att nå en överenskommelse som, även om den inte är till allas belåtenhet, tillfredsställer många av oss. Detta direktivs mycket tekniska karaktär har inte kunnat dölja dess grundläggande karaktär, nämligen att genomförandet av överenskommelserna i Basel II på gemenskapsnivå är absolut avgörande för bankväsendet inom EU.

Tillsammans med andra kolleger har jag kämpat mot den logiska följden av en till ytterlighet driven harmonisering på inteckningslånens område, och jag är glad över att ha vunnit kampen. Marknaden för inteckningslån, som är ett tyskt koncept, blomstrar, särskilt sedan euron infördes. Med en summa på cirka 1 600 miljarder euro är detta den största sektorn för privat utlåning. Faktum är att om de bestämmelser som ursprungligen planerades skulle ha behållits, så hade denna verksamhet – som bedrivs i EU:s viktigaste finanscentrum såsom London, Dublin, Paris och Luxemburg – fått ett hastigt slut.

Täckta obligationer är en av de europeiska produkter som amerikanerna avundas oss; låt oss inte förvandla dem till ett instrument som är dömt att tas ur bruk genom att införa alltför restriktiva kriterier som hindrar bankerna från att använda dem i det syfte de är avsedda för.

Eftersom inteckningsobligationer är ett av de säkraste finansiella instrumenten och hör till de obligationer som värderas högst, skulle ingen ha förstått om vi hade styrt mot ett tillstånd av stelbenthet och inte tillåtit något spelrum för nationell reglering. Definitionen av inteckningsobligationer och tröskeln för inteckningsskulder har därför slutligen utformats så att de är förenliga med befintliga bestämmelser på lagstiftningsområdet. Detta beslut var nödvändigt, även om jag beklagar att man i direktivet går mycket längre än nödvändigt i fråga om förlustandelen vid fallissemang, med värderingar som sträcker sig mycket längre än de förluster som i själva verket uppgår i kreditinstituten.

Jag vill avsluta med två påpekanden. För det första konstaterar jag än en gång att ett synsätt som grundas på konsolidering och harmonisering inte leder någon vart. Vi får inte förväxla behovet av en gemensam ram med jämlikhetssträvande. För det andra kan dialogen med de finansiella intressenterna föras i fullständig öppenhet till allas belåtenhet.

  Gunnar Hökmark (PPE-DE). – Herr talman! Först vill jag tacka Alexander Radwan och också gratulera honom till ett genomfört arbete som är stort, komplicerat och viktigt.

Om det finns något område där vi ser vikten av det europeiska samarbetet så är det på detta område, där vi skapar en stor finansiell marknad. Till min svenska kollega som talade innan vill jag gärna säga att vi om vi inte hade det europeiska samarbetet inte skulle ha möjlighet att ha en demokratisk och parlamentarisk kontroll över de regelverk som utformas här. Vi får nu en stabilitet och en effektivitet och en förutsebarhet på de gemensamma finansiella marknaderna. Direktivet kommer också att innebära en flexiblare riskbedömning som i grunden – och det är viktigt att komma ihåg – är bra för konsumenterna och för företagen i Europa. Det som är viktigt, och som nämnts här tidigare, är att det också innebär lika spelregler på den globala marknaden, gentemot den amerikanska marknaden. Men det är också viktigt att det innebär lika spelregler i en annan bemärkelse, dvs. att vi på de dynamiska finansiella marknaderna kommer att se framväxande nya finansiella institutioner. På samma sätt som vi har sett en konvergens mellan banker och försäkringsbolag under de senaste årtiondena kommer vi se nya produkter och nya strukturer.

Det är då viktigt att detta direktiv inte i praktiken hämmar den dynamiska utvecklingen på marknaden, utan gör det möjligt för nya företagsformer att växa fram och konkurrera på lika villkor. Det blir en viktig uppgift för kommissionen, liksom för diskussionen här i parlamentet, att följa upp utvecklingen i just den här bemärkelsen. Jag är tacksam över att vi har kunnat få övergångsregler som ger de nationella myndigheterna möjlighet att bejaka denna utveckling, men när direktivet väl är på plats och dess regler gäller blir det en uppgift för detta parlament och för kommissionen att se till att ha en öppenhet för förändringar som bejakar föränderligheten på de finansiella marknaderna. Annars kommer vi att tappa i konkurrenskraft i Europa. Därför är detta en viktig uppgift.

  Andreas Schwab (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! För små och medelstora företag i Europa har Basel II blivit ett slagord med innebörden att ju mer problematisk din situation är desto svårare blir det att få lån. Om Basel II skulle ha godkänts i sin ursprungliga form skulle detta naturligtvis ha varit ett utomordentligt dåligt tecken för Europas nuvarande ekonomiska situation och därför vill jag uttrycka mitt varma tack till föredraganden för vår grupp, Alexander Radwan, för det oerhört svåra arbete som han har utfört i detta sammanhang. Jag anser att detta direktiv, i den form som det läggs fram i hans betänkande för utskottet för ekonomi och valutafrågor, ger oss ett utmärkt medel för att få bukt med den rädsla som kan finnas bland de små och medelstora företagen.

Den andra punkten som jag vill ta upp är samma som Pervenche Berès talade om. Det händer inte ofta att jag håller med henne, men vid detta tillfälle och i denna fråga gör jag det. Det är förvånansvärt att man inom den amerikanska banksektorn, varifrån detta direktiv ursprungligen härrör, nu fördröjer tillämpningen av dessa principer i de mindre amerikanska bankerna. Jag är en stor anhängare av våra transatlantiska förbindelser, och det är min bestämda uppfattning att vi måste akta oss för att harmonisera ekonomin i Europa i riktning bort från det som sker på andra sidan Atlanten. Vi kan bara bli världens starkaste ekonomi om vi genomför förändringar i samma takt som de gör.

Låt mig avsluta genom att säga att jag håller med om det Alexander Radwan hade att säga om kommittéförfarandet. Rätt budskap att sända till de många EU-medborgare som klagar över att det inte är klart vem som bestämmer vad i EU är att det är här i Europaparlamentet som beslut av politisk natur fattas, och därför får tidsfristklausulen, som ska gälla i två år, mitt stöd. År 2007 kommer det att finnas ytterligare tre direktiv som har gått genom Lamfalussyförfarandet, nämligen direktivet om ansvar i förhållande till prospekt, direktivet om otillbörlig marknadspåverkan och direktivet om finansiella konglomerat. Alla tre kommer att läggas fram, och alla tre måste enligt min uppfattning bidra till klarhet och stabilitet på finansmarknaderna. Här kan Europaparlamentet fylla en funktion, och därför välkomnar jag detta direktiv i den form som Alexander Radwan har lagt fram det.

  Jean-Paul Gauzès (PPE-DE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först av allt vill jag lyckönska Alexander Radwan till den höga kvalitet som präglar hans betänkande på ett område som är mycket tekniskt men av avgörande betydelse för bankväsendet. Genom detta förslag till direktiv införs och aktualiseras allmänna säkerhetsprinciper på banksystemets område, särskilt vad beträffar kreditinstitutens solvens.

Två specifika förhållanden ska garantera att mer djupgående hänsyn tas i framtiden: en delning av riskerna för att på ett rimligt sätt kontrollera den andel av kapitalbasen som värderas av ett enskilt institut och en harmonisering av bestämmelserna om de interna kontrollsystemen så att hänsyn tas till de förhållanden som råder bland bankgrupper med gränsöverskridande verksamhet. Här skulle jag – och jag hade även lagt fram ändringsförslag i detta syfte – ha velat att större hänsyn hade tagits till den europeiska dimensionen när det gäller interna gruppers utlåning och tillsyn på konsoliderad basis. Jag medger emellertid att förslaget till direktiv, med hänsyn tagen till parlamentets ändringsförslag, ger den bästa balans som vi i nuläget realistiskt sett kan nå mellan tillsynsmyndigheterna i hemlandet och i värdlandet för bankgrupper som bedriver gränsöverskridande verksamhet.

I ett läge där vi tyvärr inte har något konstitutionsfördrag till vårt stöd anser jag att de förslag som rådets ordförandeskap har lagt fram i praktiken bevarar parlamentets lagliga rättigheter. Bankerna å sin sida har i flera år tagit mänskliga, finansiella och tekniska resurser i anspråk för att hålla tidsfristen. Den föreskrivna tidsfristen måste därför behållas, oberoende av vilka frågor som kan ställas av Förenta staterna. Det är viktigt att direktivet träder i kraft enligt tidtabellen. Därför hoppas jag att parlamentet antar det förslag som läggs fram och att en överenskommelse nås under första behandlingen.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tala om för kommissionen att det är här som arbetet börjar. Alexander Radwan må ha producerat ett utmärkt dokument, men det viktiga i sammanhanget är att kommissionsledamot Günter Verheugen tar sig an frågan om hur direktivet ska läggas fram på bästa sätt inom EU, hur man förhindrar insolvens och uppmuntrar företagsbildning. Kommissionsledamot László Kovács uppgift är enligt min uppfattning att fundera på hur företagen ska kunna skriva av fler mindre poster i framtiden – räntorna i Amerika är till exempel betydligt högre – och hur de ska hantera redovisning av förluster. Här bör kommissionen ingripa på ett kreativt sätt med tanke på konkurrensen, för projektet Basel II är när allt kommer omkring avsett att handla om rationaliseringar och reformer, avsikten är att spara snarare än att införa en hel rad nya kostnader, och av den anledningen rekommenderar jag även här riktmärkning och bästa metoder.

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag tackar ledamöterna för deras mycket konstruktiva kommentarer till denna mycket viktiga lagstiftning, och jag vill än en gång gratulera Alexander Radwan och skuggföredragandena för deras arbete och det grundliga, intensiva och mycket tekniska arbete som har utförts av utskottet i detta mycket komplicerade ämne.

Jag instämmer med de talare som betonade vikten av just detta direktiv. Det som är bra för finansinstituten är också bra för den ekonomiska tillväxten, sysselsättningen, ekonomin och en ökad ekonomisk stabilitet. Ibland ser allmänheten på frågor som handlar om banker och finansinstitut med missunnsamhet och anser att de tar ut överräntor och gör enorma vinster på vanliga människors bekostnad. Men utan banker och kreditinstitut skulle vi inte kunna få någon stor ekonomisk framgång. Därför ligger det i allas intresse – även de olika aktörernas och intressenternas – att vi har en ordentligt reglerad finansiell sektor och att riskerna kan bedömas på rätt sätt. Det är också viktigt för dem som sätter in sina pengar. Detta är lånandets baksida, för om ingen satte in pengar på bankerna skulle det inte finnas några pengar att låna. Av samma skäl är det också viktigt för aktieägare och investerare. Det är också viktigt för de anställda på finansinstituten. Därför är det som är bra för banksektorn också bra för oss alla.

En färsk undersökning visar att bankerna skulle ha minskat kapitalkraven med cirka 80 till 120 miljarder euro som ett resultat av det föreslagna direktivet. Det hävdas också att genomförandet av detta direktiv skulle leda till en minskning av kapitalkraven för lån till små och medelstora företag med mer än 50 procent. Parlamentet har lagt fram ändringsförslag som gör bestämmelserna om lån till hushållen samt små och medelstora företag ännu bättre. Vissa talare har tagit upp frågan om islamiska lån. Vi behöver regler för att se till att sådana lån inte faller mellan stolarna och hamnar helt utanför regelverket.

Eoin Ryan och Astrid Lulling ställde frågor om hypoteksbanksobligationer och täckta obligationer. Jag noterar att den ytterligare flexibilitet som parlamentets ändringsförslag skulle medföra kommer att minska restriktionerna för så kallade täckta obligationer ännu mer, vilket skulle gynna marknaden.

Några andra ledamöter – i synnerhet Pervenche Berès och John Purvis – ställde frågan om lika villkor för EU och Förenta staterna. För det första vill jag påpeka att de små och medelstora amerikanska bankerna har bett om att fördelarna med Basel II ska omfatta även dem, och så vitt jag förstår är Förenta staterna på gång att lägga fram ett sådant förslag inom den närmaste månaden.

För det andra, när det gäller frågan om lika villkor, kommer alla stora amerikanska banker som konkurrerar direkt med europeiska banker som agerar på den globala marknaden att omfattas av Baselsystemet.

Jag tar dock till mig det John Purvis och Pervenche Berès hade att säga, inte enbart i just denna fråga, utan också inom andra områden som har att göra med Förenta staterna. Jag vet att Pervenche Berès har ett särskilt stort intresse i denna fråga, och det är något jag tar hänsyn till.

Nästan varje talare tog upp den allmänna frågan om utskottsförfarandet. Alexander Radwan bör känna sig särskilt nöjd med och stolt över att ha tagit denna fråga till debattens frontlinje och utökat den till andra områden också.

När det gäller utskottsförfarandet noterar jag med tillfredsställelse att föredraganden har lagt fram ett givande och konstruktivt förslag här, och jag hoppas att vi inte bara med detta direktiv utan också på andra områden kan se till att denna fråga avslutas på ett framgångsrikt sätt genom samarbete mellan de olika aktörerna.

Jag är också glad över att kunna meddela er att kommissionen fullt ut stöder den kompromiss vi har enats om kring dessa ändringsförslag. Det paket ni nu har framför er är en rättvis kompromiss, med tanke på diskussionerna mellan rådet och parlamentet, och det kommer också att få ett starkt stöd av bankbranschen. Dessutom är de föreslagna lösningarna välbalanserade och respekterar kommissionens ursprungliga avsikter med denna lagstiftning.

  Talmannen. Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00.