Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 27 september 2005 - Strasbourg

18. Regional utveckling

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om följande betänkanden:

– A6-0251/2005 av Ambroise Guellec om den territoriella sammanhållningens roll för den regionala utvecklingen (2004/2256(INI)),

- A6-0246/2005 av Sérgio Marques för utskottet för regional utveckling om ett starkare partnerskap för de yttersta randområdena (2004/2253(INI)).

  Ambroise Guellec (PPE-DE), föredragande. – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill ägna några minuter åt att presentera mitt betänkande om den territoriella sammanhållningens roll i den regionala utvecklingen.

Det är värt att påpeka att det har förekommit upprepade och envisa uppmaningar från många regioner i EU under flera år för att detta begrepp ska tas med i EU:s politik. De tio nya medlemsstaternas anslutning, som i sig har lett till att de regionala skillnaderna har förvärrats och att nya territoriella orättvisor har uppstått, har tveklöst förstärkt ropen på detta. De som upprättade utkastet till konstitutionen för Europa var mycket väl medvetna om detta; i artikel 3 i utkastet till fördrag anges att ekonomisk, social och territoriell sammanhållning är bland EU:s grundläggande mål.

Fördragets problematiska öde kan innebära att några av de ansvariga för regionalpolitiken, särskilt inom Europeiska kommissionen, kommer att vara extremt försiktiga till och med när det gäller att hänvisa till behovet av territoriell sammanhållning. Vi tycker inte att denna inställning är berättigad, och jag hoppas, fru kommissionsledamot, att ni kommer att dela vår ståndpunkt. Den enorma geografiska, mänskliga och kulturella mångfalden inom EU:s territorium på vad som trots allt är ett relativt begränsat område är en unik tillgång på denna planet, men om vi inte ser upp innehåller den också fröet till stora skillnader som är oacceptabla för dem som betraktar sig som offer. Våra värsta farhågor besannades tyvärr i folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna om utkastet till en europeisk konstitution.

Troligen skulle liknande folkomröstningar ha gett samma resultat i flera andra medlemsstater. Därför ville jag att mitt betänkande skulle bidra till ett svar på dessa frågor. Hur kan vi få medborgarna med på det europeiska projektet? Vilken är Europas framtid? Vårt Europa.

Ett av svaren är sammanhållningspolitiken, denna solidaritetspolitik som är ursprungsmallen för EU och som skiljer EU från ett simpelt frihandelsområde. Bortsett från att sammanhållningspolitiken måste få de resurser som krävs, vilket förutsätter att den tas med i budgetplanen 2007–2013, är det viktigt att den territoriella dimensionen integreras i alla dess delar. På det sättet kan territoriell sammanhållning bli en tydlig grund, som alla EU-medborgare kan förstå, för att öka sammanhållningen inom EU:s territorium. Jag vill nämna några särskilda principer och åtgärder när det gäller förverkligandet av en territoriell sammanhållning.

Den bygger på följande principer: Principen om lika behandling mellan territorierna, vilket särskilt innebär att tillgången till tjänster av allmänt intresse och tjänster av allmänt ekonomiskt intresse ska garanteras; principen att den territoriella dimensionen ska integreras i Lissabon- och Göteborgsstrategierna; principen om multicentrisk utveckling av EU:s territorium; principen om små och medelstora städers roll och deras samband med landsbygdsområdena; principen om att stärka samtliga dimensioner av territoriellt samarbete; principen om att stödja decentralisering till regionerna, som bäst känner till vilka behov och möjligheter som finns inom deras territorium; principen om styrelseformer på flera nivåer samt principen om att göra företag och det civila samhället delaktigt.

Ett av de konkreta förslag vi lägger fram inför kommissionen handlar om att införa tre instrument. För det första föreslår vi ett system för gränssnitt mellan de sektorsvisa politikområden som starkt påverkar utvecklingen av unionens territorier och politiken för regional utveckling. För det andra behövs nya territoriella indikatorer utöver BNP för att bedöma regionernas utveckling och objektivt utvärdera hindren mot denna utveckling. Slutligen behöver vi ett system för kontroll av hur de olika politikområdena inom gemenskapen påverkar den territoriella sammanhållningen.

Andra förslag handlar om att en vitbok bör utarbetas om målet för territoriell sammanhållning i vilken det särskilt preciseras på vilket sätt detta mål ska integreras i de nationella strategiplaner som medlemsstaterna just nu håller på att utarbeta. Jag hoppas att morgondagens omröstning kommer att innebära att parlamentets breda stöd leder till en ambitiös politik för den territoriella sammanhållningen.

  Sérgio Marques (PPE-DE), föredragande. – (PT) Herr talman, mina damer och herrar, fru kommissionsledamot! I dag tas ytterligare ett steg på vägen mot att ge de yttersta randområdena särskild status i enlighet med artikel 299.2 i fördraget, med utgångspunkt i de särskilda omständigheter som råder i dessa områden. Dessa områden präglas av sina avsides lägen och ökaraktär, besvärlig topografi, liten storlek, bergig natur och ekonomiskt beroende av en enda produkt eller verksamhet, samt att dessa faktorer är bestående och samverkar med varandra. Detta är de utmärkande egenskaperna för vad vi kallar de yttersta randområdena, och de är unika i EU.

Det skulle vara ett allvarligt brott mot principen om proportionalitet och likabehandling om de yttersta randområdena behandlades på samma sätt som övriga regioner i EU. En integrationsmetod för dessa yttersta randområden måste ta hänsyn till deras mycket speciella egenskaper och måste alltså tillåta anpassningar, justeringar och i vissa fall undantag. Det som är annorlunda måste behandlas annorlunda, och de uppenbara skillnaderna i de yttersta randområdena är mycket skadliga för deras ekonomiska och sociala utveckling, vilket leder till oacceptabla konkurrensnackdelar och förhindrar dem att ta del av fördelarna med den inre marknaden, den senaste utvidgningen, Lissabonstrategin och globaliseringen.

De yttersta randområdena har mycket små möjligheter att konkurrera på samma villkor eftersom den ekonomiska verksamheten där drabbas av avsevärt högre kostnader, bl.a. på grund av transportkostnader, bristande möjlighet till skalfördelar och externa ekonomier, små och splittrade marknader och brist på kvalificerad arbetskraft. Därför måste vi vidta åtgärder för att intensifiera EU:s särskilda behandling av de mycket speciella omständigheterna i de yttersta randområdena. Detta är huvudsyftet med kommissionens meddelande om ett starkare partnerskap för de yttersta randområdena, som jag hade äran och den spännande uppgiften att utarbeta detta betänkande om.

Kommissionen föreslår en långtgående strategi som bygger på tre prioriterade områden: Konkurrenskraft, tillgänglighet och regional integrering. Strategin ska genomföras inom ramen för den omarbetade sammanhållningspolitiken. Kommissionen föreslår att innovativa instrument ska inrättas, som ett särskilt program för kompensation för merkostnader, åtgärdsplanen för utvidgat grannskap för att stödja de yttersta randområdenas integrering med de närliggande geografiska områdena, vilket kommer att omfatta internationellt och gränsöverskridande samarbete å ena sidan och handels- och tullåtgärder å andra sidan. Detta är kärnan i kommissionens förslag för att kompensera för och minska graden av de största handikapp som de yttersta randområdena lider av. Den viktigaste prioriteringen är att göra något åt det allvarligaste av dessa handikapp, nämligen de yttersta randområdenas avlägsna belägenhet. Detta kan vi göra genom att stödja användning av ny informations- och kommunikationsteknik, genom att underlätta transportlänkar till det europeiska fastlandet och genom att stödja de yttersta randområdenas integrering med grannländerna, som de hittills alltid vänt ryggen till.

Den andra stora idén är att stödja de yttersta randområdenas konkurrensförmåga. Detta kan förverkligas inte bara genom att vi kompenserar för de stora merkostnader det innebär att leva i ett randområde, utan också genom kraftfulla åtgärder i fråga om konkurrenskraft, utbildning, innovationer, forskning, informationssamhället och entreprenörsanda. Här når kommissionens förslag inte ända fram, och detta är förslagets svagaste punkt.

Problemet är att gemenskapspolitiken, som kan ha mycket stor effekt på de yttersta randområdenas konkurrenskraft, inte på långa vägar uppfyller behoven. Detta gäller framför allt politiken för att stärka humankapitalet, teknisk forskning och utveckling, miljön, tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och telekommunikationer. Inom dessa områden föreslår kommissionen inga särskilda planer för de områden som utesluts ur mål 1 på grund av att de överskrider 75 procent av genomsnittligt BNP per capita för gemenskapen. Det finns ett tydligt krav på särskilda övergångssystem från mål 1 till mål 2 i artikel 299.2 i EG-fördraget.

Kommissionens förslag är ändå ett stort steg i rätt riktning, det kommer i rätt tid, det innehåller de rätta strategierna och prioriteringarna och det innehåller förslag till nyskapande politik. Vi välkomnar kommissionens politik, men vi uppmanar den att vara mer ambitiös och ta in de förslag och synpunkter vi kommer med i mitt betänkande. Jag måste avsluta med att tacka de personer som har bidragit till att förbättra detta betänkande.

  Danuta Hübner, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att kommentera Ambroise Guellecs utmärkta betänkande om den territoriella sammanhållningens betydelse för den regionala utvecklingen. Jag uppskattar verkligen ert stöd för främjandet av begreppet territoriell sammanhållning i vår regionalpolitik. Jag önskar att er entusiasm delades av alla våra medlemsstater, men som ni vet har den nuvarande versionen av förslagen till strukturfondsförordningar försvagat kommissionens förslag om territoriell sammanhållning. Det gäller exempelvis tätortsfrågor. De förslag som kommissionen betraktar som obligatoriska har bara gjorts till valfria av rådet. Ett annat exempel är den väsentliga minskningen av de ekonomiska resurserna för den nya EU-målsättningen territoriellt samarbete i budgetplanen, enligt det senaste kompromissförslaget från det luxemburgska ordförandeskapet. I detta förslag uppgår det bara till hälften av det belopp som föreslogs av kommissionen. Jag vill därför uppmuntra er att återinföra era ursprungliga idéer i förhandlingarna.

Jag ser arbetet med territoriell sammanhållning som något vi måste föra framåt på två fronter. För det första bör vi lägga större vikt vid territoriell sammanhållning i nästa generation sammanhållningsprogram. Det måste sägas att i förslaget till strategiska riktlinjer för gemenskapen – som antogs av kommissionen i slutet av juni – bad vi medlemsstaterna och regionerna att vara särskilt uppmärksamma på en balanserad territoriell utveckling i förberedelserna av sina framtida regionala program. I detta sammanhang utgör de framtida nationella strategiska ramarna en nyckelmöjlighet för att främja utvecklingsmodeller med respekt för den territoriella balansen. Dessutom förutses i förslagen till förordningar bestämmelser för den specifika karaktären hos vissa territorier och de fokuserar på vissa tematiska prioriteringar som bidrar till den territoriella utvecklingen genom att förbättra deras tillgänglighet eller främja utvecklingen inom forsknings- och innovationscentra.

För det andra anser jag att vi kan föra vårt arbete inom territoriell sammanhållning framåt genom att främja ett utbyte av erfarenheter, bästa arbetsmetoder, benchmarking och även analytiskt arbete. Som ni vet hjälper Espon – forskningsprogrammet – oss att förbättra förståelsen för territoriella behov och sektorspolitikens effekt på den utvidgade unionen. Dessutom bidrar andra nätverk, till exempel Interact och Urbact, till detta. Jag är säker på att dessa initiativ kan fortsätta även i framtiden.

När det gäller de regelbundna rapporterna om ekonomisk och social sammanhållning som framställs av kommissionen har jag för avsikt att avsätta en del av den fjärde sammanhållningsrapporten – som ska offentliggöras under 2007 – till frågan om territoriell sammanhållning. Jag vill också informera er om att mina tjänsteavdelningar för närvarande framställer ett arbetsdokument om städernas bidrag till tillväxt och arbetstillfällen i regionerna. Detta dokument kommer att komplettera gemenskapens strategiriktlinjer och presenteras för det informella ministermötet om hållbara samhällen i Bristol i december i år.

Slutligen är jag också övertygad om att vi kan vidareutveckla vårt arbete för territoriell sammanhållning genom bättre samordning av gemenskapens politik och nationell politik. Jag är därför, än en gång, tacksam för den tonvikt ni har lagt vid den territoriella sammanhållningens betydelse i vår regionalpolitik och jag är villig att föra fram frågan om territoriell sammanhållning både i samband med de nya programmen och i vårt utbyte av bästa arbetsmetoder.

Jag går nu över till Sérgio Marques betänkande, som också är utmärkt. Det handlar om starkare partnerskap för de yttersta randområdena, med rekommendationer i ett sådant antal och mångfald att de är ett tydligt bevis på Europaparlamentets starka engagemang och hängivenhet när det gäller detta viktiga ämne.

Jag är mycket glad över att kommissionen lyckades skapa en god grund för ett starkt partnerskap för de yttersta randområdena, på både politisk och teknisk nivå. Jag anser verkligen att det sista mötet vi hade i La Réunion är ett tydligt bevis på detta partnerskap.

Som ni sa har vi verkligen föreslagit ett betydande antal åtgärder för att främja den ekonomiska utvecklingen i de yttersta randområdena i linje med vårt meddelande från förra året. Våra förslag omfattar många områden, såsom sammanhållningspolitik, jordbruk, fiske och forskning. Dessa förslag är för närvarande föremål för förhandlingar i rådet och parlamentet. Jag hoppas verkligen att vi snabbt kan nå en överenskommelse.

Några viktiga förslag håller fortfarande på att förberedas. Det gäller särskilt regler om nationellt regionalt bistånd, som kommissionen kommer att anta till slutet av 2005. Jag delar er åsikt att det återstår mycket att göra. Ert resolutionsförslag utgör en viktig milstolpe, som vi kommer att ta hänsyn till i vårt dagliga arbete. I vår kommande rapport om de yttersta randområdena, möjligen 2007 eller 2008, planerar jag att bedöma de framsteg som har gjorts. Det är också nödvändigt att en konsekvent linje förs i all gemenskapspolitik som tar hänsyn till den specifika situationen i de yttersta randområdena och som behöver kompletteras med lämplig nationell politik. Som kommissionsledamot med ansvar för samordning av frågor som rör dessa regioner tänker jag se till att alla åtgärder som vidtas av kollegiet är anpassade till dessa regioners speciella situation. I ert förslag till resolution fastställs ett stort antal ämnesområden som jag kommer att återkomma till i mina avslutande anmärkningar.

När det gäller budgetplaner och sammanhållningspolitiken och de yttersta randområdena välkomnar vi absolut det uttalade målet för Förenade kungarikets ordförandeskap att uppnå enighet om förordningspaketet så snart som möjligt, så att det kan slutföras mycket snabbt när resultatet av de framtida finansieringsförhandlingarna är känt. Jag ger mitt erkännande åt parlamentet, som snabbt insåg att situationen var brådskande och röstade igenom förordningarna vid första behandlingen genom en överväldigande majoritet och med mycket konstruktiva ändringsförslag. En brådskande överenskommelse om budgeten är särskilt viktig för de yttre randområdena. Vi anser att en sådan överenskommelse måste innefatta det särskilda program som kommissionen har föreslagit för de yttersta randområdena för att kompensera för de extra kostnader som dessa regioner måste stå för.

Jag upprepar att vi kommer att göra allt vi kan för att få medlemsstaternas stöd för dessa idéer.

  Luis Manuel Capoulas Santos (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. – (PT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill ägna mig åt det andra betänkandet. För att politik ska kunna genomföras framgångsrikt måste det finnas en bra strategi; det känner vi alla till. Men enbart en bra strategi är inte mycket värd om det inte finns politiska medel för att genomföra den.

Kommissionen ska ha beröm för det strategidokument den har lagt fram för oss. Dokumentet visar att de upprepade varningar och uppmaningar som olika gemenskapsorgan har fört fram för att skapa starkare partnerskap med de yttersta randområdena har hörsammats och följts upp. När det gäller jordbruk var jag föredragande för yttrandet från jordbruksutskottet, och till min glädje var ledamöterna där eniga om de stora frågor som tas upp i dokumentet, om sektorsfrågor och om de särskilda rekommendationer och förslag jag utarbetade för att göra förbättringar och täta luckor i fråga om banan-, socker-, mjölk- och fruktproduktion.

Det gläder mig att föredraganden ställde sig positiv till utskottets viktiga frågor, och jag gratulerar honom till ett enastående arbete. Jag delar också hans oro över frågetecknen kring de politiska instrument som behövs för att ge den föreslagna strategin en konkret utformning, till exempel instrumenten för att lösa det nuvarande dödläget för finansplanen för nästa programperiod.

Utan sådana praktiska åtgärder blir denna debatt inte mycket mer än ett uttryck för goda avsikter. Jag vill tro på att kommissionen och rådet kommer att stå fast vid sina gamla ståndpunkter, och jag hoppas att deras åtgärder kommer att leva upp till deras ansvar och de förväntningar som har väckts. Om det blir så kommer detta att gynna den sociala, ekonomiska och territoriella sammanhållningen i några EU-regioner som drabbats av de största handikappen; i annat fall kommer vår unions målsättningar inte att uppfyllas.

  Duarte Freitas (PPE-DE), fördragande för yttrandet från fiskeriutskottet. – (PT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag börjar med att gratulera Sérgio Marques för hans enastående betänkande och för att han accepterat de förslag som fiskeriutskottet lade fram och som återfinns i betänkandet.

Som föredragande för yttrandet från det utskottet vill jag nu säga några ord av intresse för fiskerisektorn i dessa områden. Även om jag i stort sett stöder innehållet i kommissionens meddelande i fråga om denna sektor, anser jag att den borde ha gått lite längre. I yttrandet från fiskeriutskottet tar jag därför upp en rad punkter som jag anser är nödvändiga. Jag tvivlar inte på att Posei-fiske bör uppdateras i linje med Posei-jordbruk, som jag var föredragande för, på grund av de särskilda egenskaperna hos sektorn och hos dessa områden och den ständiga utvecklingen där.

Jag vill lyfta fram hur oerhört sårbara fiskområdena där är, vilket vi alla är medvetna om, och hur viktigt fisket är ekonomiskt och socialt i några av dessa områden. Sanningen är att även om det finns väldigt mycket vatten där är det väl känt att det inte finns mycket fisk i vattnen kring de yttersta randområdena. Lägg till detta att det inte finns någon kontinentalsockel, vilket innebär att fisket i huvudsak sker på vad som kallas undervattensberg.

Därför anser jag att kommissionen alltid utan att tveka och utan dröjsmål bör tillämpa försiktighetsprincipen när så är lämpligt. Vi påminner till exempel om förslaget nyligen om att förbjuda djuphavstrålning utanför Azorerna, Madeira och Kanarieöarna, något som vi har förespråkat här i parlamentet. Kommissionen måste ändå ge de yttersta randområden positiv särbehandling i fråga om tillgång till maritima resurser för att skydda de traditionella fiskemetoderna. Jag anser också att kommissionen bör införa begränsningar för fiskemetoder som kan skada ekosystemen.

När det gäller den ekonomiska sidan vill jag påminna kommissionen om hur sårbara de yttersta randområdena är. Kommissionen måste därför inom ramen för Europeiska fiskerifonden bibehålla den tidigare stödnivån från Fonden för fiskets utveckling, stödnivån för bearbetningsindustrin och de undantag som hittills har gjort det möjligt för de yttersta randområdena att modernisera sin flotta. Kommissionen bör också försöka höja kompensationsnivåerna för merkostnaderna för att saluföra vissa fiskeriprodukter.

  Ewa Hedkvist Petersen, för PSE-gruppen. – Herr talman! Jag vill kommentera Guellecs betänkande om territoriell sammanhållning och skulle vilja börja med att tacka för ett mycket, mycket gott samarbete som vi har haft under den tid då betänkandet har utarbetats.

Den stora skillnaden idag jämfört med för 15–25 år sedan är att regionerna är mycket aktiva i den egna utvecklingen. Man går inte längre och väntar på att någon annan ska se till att man kan utveckla sitt näringsliv och samhälle och skapa sig ett gott liv, man vill göra det själv. Därför är det inte så konstigt att den territoriella sammanhållningen har blivit ett viktigt begrepp. Den sammanfattar ju denna känsla och vilja som finns ute i hela Europa, även i förorterna till storstäderna, att alla behövs på den europeiska kontinenten, att alla medborgare är viktiga, att alla regioner har något att tillföra. Detta måste stå klart för oss alla i unionen. Därför är begreppet territoriell sammanhållning – att vi håller ihop vårt Europa, att alla känner sig delaktiga – så viktigt. Det finns en enorm kunskap i hela Europa, och det måste vi ta tillvara om vi ska kunna utveckla vår kontinent. Gör vi inte det så gör vi ett fel.

Hela Europa har oerhört många rikedomar, och de finns ofta ute i regionerna eller i förorterna till storstäderna. Vi har väldigt många naturillgångar som är bra inte bara för regionerna när de förädlas, utan för hela Europa. Det handlar också om energi. Det är det som ger oss exportinkomster. Vi har också mycket omfattande naturresurser som vi kan använda inom turismen, för rekreation. Här sysselsätts många, detta kan vi utveckla, det är bra för hela vårt Europa. Vi har också en mångfald, vi har minoriteter och vi har invandrare från hela världen i Europa vars kraft och kunskap också måste tas tillvara.

Därför vill jag lyfta fram några punkter i betänkandet som jag tycker är viktiga. Det är för det första att Lissabon- och Göteborgsstrategierna måste omfatta alla. Vi måste se till att de omfattar alla regioner, annars kan vi inte utveckla hela Europa. Det andra är att vi inte kan acceptera sektorsvisa politikområden som har motsatt effekt, dvs. som bara stärker centrum. För det tredje vill jag säga att det är viktigt att de olika politikområdena värderas i Europa, så att vi verkligen får en territoriell sammanhållning. Ett exempel är transportområdet: Vi måste se till att vi har transportleder som gör att hela Europa kan utvecklas.

Jag tycker att detta är ett bra betänkande och jag hoppas verkligen att kommissionen lyssnar på vad parlamentet har att säga.

  Konstantinos Hatzidakis, för PPE-DE-gruppen. – (EL) Herr talman! Vi bytte helt enkelt plats, eftersom Gerardo Galeote kommer senare.

Först och främst vill jag säga att vi har två utmärkta betänkanden framför oss, ett av Ambroise Guellec och ett av Sérgio Marques, och jag vill gratulera dem båda.

När det gäller Sérgio Marques betänkande vill jag mycket kort påpeka – jag kommer inte från något av dessa områden, och mina vänner från dessa delar av världen vet mer om detta än jag – att EU måste prioritera de yttersta randområdenas problem genom att uppfylla de åtaganden som vi alla har gjort inom ramen för Fördraget om Europeiska unionen, och jag är säker på att kommissionen så långt det är möjligt kommer att arbeta i den riktningen.

Jag vill göra en längre kommentar om Ambroise Guellecs betänkande och säga att kommissionsledamoten hade rätt; utkastet till förordningar om strukturfonderna innehåller många idéer om territoriell sammanhållning, något som tas upp i Guellecs betänkande. Europaparlamentet kommer säkert att göra sitt under förhandlingarna med rådet för att se till att principen om territoriell sammanhållning främjas genom strukturfondsförordningarna.

Men vi får inte glömma bort att denna princip introducerades första gången i en text till Fördraget om Europeiska unionen inom ramen för arbetet med att godkänna utkastet till konstitution. Det var en idé som fördes fram gemensamt av er föregångare, Michel Barnier, och Europaparlamentets dåvarande utskott för regionalpolitik. Försöket blev verkligen en framgång, men som ni vet har vi ändå hittills inte kunnat få konstitutionen ratificerad.

Jag menar att när det gäller principen om territoriell sammanhållning kommer ratificeringen av konstitutionen att ge oss många fler verktyg än vi har tillgång till i dagsläget för att gå utöver regionalpolitiken och betrakta den territoriella sammanhållningen inom ramen för EU:s konkurrenspolitik, transportpolitik och så vidare.

Därför, fru kommissionsledamot, vill jag komma tillbaka till något som också sades här i kammaren i går. Ni å er sida – Europeiska kommissionen – och vi å vår sida måste utnyttja denna period av uppmärksamhet kring den Europeiska konstitutionen för att upplysa medborgarna i Europeiska unionen och se till att denna konstitution, som innehåller positiva bestämmelser för medborgarna, antas så snart som möjligt, så att vi får tillgång till mer innehållsrika lagstiftningsverktyg.

Det gäller förstås så länge som denna period inte går från uppmärksamhet till hypnos. Detta är den stora utmaningen framför oss, och jag anser att både parlamentet och kommissionen måste göra allt som står i deras makt för att inte slösa bort värdefull tid och att se till att Europeiska unionen får det konstitutionsfördrag den har rätt till och förtjänar.

(Applåder)

  Jean Marie Beaupuy, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill för egen del och på mina kollegers vägnar säga till Ambroise Guellec och Sérgio Marques att det var ett stort nöje att arbeta med deras betänkanden som vi naturligtvis i huvudsak ställer oss bakom.

För egen del vill jag gå in närmare på en av de frågor som tas upp i Ambroise Guellecs betänkande, men som också påverkar Sérgio Marques betänkande, eftersom Ambroise Guellec har granskat stadskärnornas och de omgivande områdenas roll.

Vi har under ett antal år gärna talat om begreppet upptagningsområden – jag företräder själv staden Rheims i Champagne. Upptagningsområden omfattar en stad, oavsett om den är liten, medelstor eller stor, och alla omgivande landsbygdsområden upp till 5, 10, 15, 20 eller till och med – för att ta Frankrikes huvudstad Paris som exempel – upp till 200 kilometer utanför den, där ett antal människor pendlar varje dag mellan hem och arbetsplats. För att uppnå Lissabon- och Göteborgsmålen var det därför nödvändigt för EU att infoga merparten av sitt stöd i en ram för en harmoniserad och enhetlig territoriell utveckling.

Här har framför allt upptagningsområdena en avgörande roll att spela, men så är inte fallet i dag. Jag har nämnt pendling. Det är uppenbart att det finns bostadsproblem i alla upptagningsområden. Det är dyrare att bo i stadskärnan och billigare i ytterområdena; människor väljer att bo i ytterområdena för att det är lugnare där eller för att bostäderna är billigare. Detta leder till problem med daglig pendling. Vi ser avfolkade byar bara några kilometer utanför våra städer samtidigt som det råder en fruktansvärd överbefolkning i vissa områden. Vi upplever säkerhetsproblem, och jag kan fortsätta.

För att uppnå Lissabon- och Göteborgsmålen är det därför fullständigt naturligt att vi måste se till att det finns en verklig sammanhållning inom dessa upptagningsområden, mellan stadskärnan, förorterna, de närmaste omgivningarna och de mer avlägsna områdena. Kan vi lösa dessa problem utan alltför stora svårigheter? Svaret är självklart nej, med tanke på hur många aktörer som är berörda. Det handlar om bostadsorganisationer, beslutsfattare inom sysselsättningssektorn och, naturligtvis, politiska beslutsfattare på lokal, regional och nationell nivå. Vi är alla medvetna om svårigheterna med att harmonisera de olika politiska organisationernas ståndpunkter.

Därför anser jag, herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar, att Europeiska unionen har en avgörande roll för att stimulera till att en verklig sammanhållning skapas i alla dessa områden och att dessa upptagningsområden utvecklas harmoniskt under de närmaste åren.

Slutligen, herr Marques, jag har redan nämnt min respekt för ert betänkande och vårt stöd för det. Jag hoppas att de 1 100 000 000 EUR vi hoppas ska anslås kommer att göra det möjligt för oss att förverkliga den harmoniska utveckling vi hoppas på i alla våra yttersta randområden, oavsett om det handlar om områdena runt småstäder, större städer eller några andra områden.

  Gisela Kallenbach, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Även om jag främst kommer att ägna mig åt Ambroise Guellecs betänkande, kan Sérgio Marques notera att jag anser att territoriell sammanhållning även gäller de yttersta randområdena. Jag tackar Ambroise Guellec för ett mycket bra betänkande, och jag anser att detta initiativbetänkande är ett bra sätt för oss i detta utskott i Europaparlamentet att utveckla vår egen ståndpunkt.

Ett gott lagarbete har gjort det möjligt att ta fram detta balanserade men framåtsyftande betänkande. Om vi alla är överens om att vi vill informera folk om Europa där de befinner sig och tillbringar sina vardagsliv – och låt mig säga, fru kommissionsledamot, att jag hoppas att ni kommer att lyckas i era ansträngningar för att få med medlemsstaterna på detta – så är den territoriella, sociala och ekonomiska sammanhållningen oerhört viktig. Den kommer att bidra till acceptansen för principen om att alla EU-medborgare ska behandlas lika och behandlas rättvist oavsett vilken region de bor i. Den kommer också att bidra till att detta införs i alla våra viktiga dokument, till exempel dem som berör struktur- och sammanhållningsfonderna, men också i genomförandet av Lissabon- och Göteborgsstrategierna.

Vi gör rätt i att prioritera partnerskap – partnerskap mellan städer, dess närområden och landsbygdsområden, men även partnerskap mellan alla politiska nivåer. Som jag ser det är en sammanhållen, harmonisk utveckling av alla EU-länder, regioner och städer i stort sett beroende av detta, och jag vill uttrycka mitt starka stöd för tanken att en regions utvecklingsnivå ska bedömas på fler grunder än enbart dess BNP. Det behövs andra territoriella indikatorer – utbildningsnivå, vetenskaplig, kulturell och idrottslig nivå, till exempel, tillsammans med arbetslöshetsnivåer och infrastrukturnivå – för att bedöma en region som helhet och få en mycket tydligare bild av läget. Detta är ett viktigt steg mot en mer rättvis bedömning, som kommer att ge invånarna en bättre förståelse av EU och av de förordningar vi inför, och jag får intrycket av att det fortfarande finns ett desperat behov av betydligt bättre kommunikation mellan oss och EU-medborgarna.

  Pedro Guerreiro, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Enligt artikel 299.2 i EG-fördraget ska särskilda åtgärder vidtas för att stödja de franska utomeuropeiska departementen, Azorerna, Madeira och Kanarieöarna, med hänsyn till de strukturella, sociala och ekonomiska omständigheterna i dessa områden.

Dessa områden präglas av permanenta strukturella nackdelar som skiljer dem från andra regioner i EU:s medlemsstater. Dessa strukturella nackdelar förvärras av att områdena utgörs av små och avlägsna öar med besvärlig topografi och besvärligt klimat och av att de är beroende av ett fåtal produkter. Kombinationen av dessa förutsättningar och att de är permanenta är ett allvarligt hinder för deras utveckling. Detta påpekas i fördragen, och de yttersta randområdenas särskilda förutsättningar måste införlivas i alla politikområden i gemenskapen, med hänsyn till deras utvecklingsbehov och behovet av att skapa ekonomisk och social sammanhållning, något som också fastställs i fördraget. Dessutom bör det skapas ett särskilt gemenskapsprogram för dessa områden, där alla olika åtgärder sammanförs. Ett sådant program måste få tillräckliga finansiella resurser inom ramen för budgetplanen 2007–2013. Detta skulle i hög grad bidra till att lösa problemen i dessa områden.

Många av dessa områdens och invånares förutsättningar och behov kan och bör uppmärksammas. Jag vill bland annat lyfta fram behovet av att trygga hållbara fiskbestånd och fiskesamhällenas verksamhet i dessa områden. Därför måste den exklusiva kontrollen över tillgången till dessa vatten sammanfalla med den exklusiva ekonomiska zonen, inom ramen för den nationella bestämmanderätten.

Vi måste överväga en rad permanenta stödåtgärder inom miljöområdet, med tanke på att större delen av dessa områden består av naturreservat och andra skyddade områden. Slutligen måste vi stödja åtgärder för att främja utbildning i traditionellt hantverk, lokal produktion och turism.

  Graham Booth, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Den brittiska vice premiärministern har varit här denna vecka, så det är rätt tid för ett betänkande som kretsar kring hans två favoritämnen – regionalism och floskler. Mina frispråkiga väljare har inte tid med regionalism och jag betvivlar att de skulle vara intresserade av ett förfarande för strategisk bedömning av den fysiska inverkan.

Ambroise Guellec lyssnade uppenbarligen inte på enkla budskap från vanliga väljare. Hans landsmän i Frankrike förkastade EU:s konstitution, ändå är den en viktig beståndsdel i hans betänkande. Det är ingen överraskning, eftersom föredragandens egen webbplats innehåller en hel sektion om konstitutionen, inklusive en tabell med nyckeldatum. Det senaste nyckeldatumet för Ambroise Guellec är den 29 oktober 2004, då konstitutionsfördraget undertecknades i Rom. Dagen för den franska folkomröstningen, den 29 maj 2005, är inte ens en mindre detalj för honom. Han sa att territoriell sammanhållning blir en nödvändig målsättning för EU i konstitutionen. Tråkigt nog för honom är konstitutionen inte en nödvändig målsättning för de franska och nederländska väljarna.

Vad är territoriell sammanhållning? Föredraganden kan bara berätta för oss att det första formella försöket till definition kommer från kommissionen. Vad är det för struntprat – att föreslå ett projekt och sedan försöka sig på en definition? Så typiskt för denna galna europeiska union.

Föredraganden säger att regionerna är den nivå som är bäst kvalificerad att fastställa behov. Han borde besöka den så kallade region som jag representerar. Den regionala myndigheten i Exeter kan omöjligt veta vad som är bäst för Gloucester, Swindon eller Penzance, som alla ligger många mil bort. De vanliga människorna i dessa områden tror inte det. Kanske bryr sig Ambroise Guellec inte om vad dessa vanliga människor tycker, så länge han kan betona att hans älskade EU-konstitution stärker regionernas betydelse. Det enda problemet för honom är att vanliga människor i hans eget land inte håller med om detta. Han uppnår definitivt sammanhållning i ett avseende, eftersom vanliga människor på alla delar av kontinenten kommer att vara lika förvirrade av hans betänkande, och han har lika lite förståelse för dem alla.

  Mieczysław Edmund Janowski, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Genomförandet av sammanhållningspolitiken är en direkt följd av bestämmelserna i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Där slås fast att vi som gemenskap ska anstränga oss för att minska skillnaderna i utvecklingsnivå mellan olika regioner och graden av underutveckling i mindre privilegierade områden. Detta gäller också landsbygdsområden och avlägset belägna områden. Det är därför högst lämpligt att vi beaktar denna mycket viktiga fråga, och jag vill tacka föredraganden för hans arbete.

Sammanhållningspolitik innebär mer än att bara genomföra bestämmelserna i ett fördrag. Det handlar om långfristigt tänkande och strategiska åtgärder. Det är också ett uttryck för solidaritet inom unionen. När vi talar om territoriell sammanhållning bör vi inte ha ett förenklat synsätt, enligt principen att alla har rätt till allt i samma omfattning. Vi är alla medvetna om att vi bör eftersträva att uppnå jämlikhet mellan medborgarna, vilket är något helt annat.

De befintliga skillnaderna mellan medlemsstater och deras regioner innebär att unionens sammanhållningspolitik måste medföra en rad synsätt. Politiken måste vara kontinuerlig och ha gemensamt överenskomna mål och lämpliga gränser när det gäller tidsperioder och områden som omfattas. Jag vill också mycket starkt betona att den måste ha lämpliga ekonomiska resurser till sitt förfogande om den inte ska vara meningslös. I det sammanhanget ger svårigheterna att nå en överenskommelse om budgetplanen för 2007–2013 anledning till oro. Förseningarna och det verkliga förseningshotet mot unionens budget kan få mycket allvarliga konsekvenser.

Enligt min uppfattning skulle det vara tillrådligt att återvända till sunt källmaterial som är politiskt neutralt till sin natur. Jag tänker på studien om Europa efter 2000 som föredraganden hänvisade till, även om den naturligtvis behöver uppdateras.

Prioriteringarna i de strategiska riktlinjer som kommissionen offentliggjorde i juli ska godkännas av parlamentet och rådet. De ska sedan fungera som grund för medlemsstaternas verkligt sammanhållande förberedelser av handlingar för framtiden, nämligen de nationella strategiska referensramarna. På det hela taget anser jag att prioriteringarna i kommissionens handling är förnuftiga.

Stadsaspekten är värd att nämnas. Jean-Marie Beaupuy hänvisade nyss till den i anslutning till storstädernas roll. Andra viktiga faktorer är entreprenörskap och kunskapsbaserad ekonomi. Jag vill också säga att det är grundläggande att arbetet i anslutning till de olika unionsdokumenten verkligen samordnas. Vi behöver mer än läpparnas bekännelse av idén.

Förslaget om relevansen i ett möjligt påskyndat arbete med vitboken om territoriell sammanhållning bör beaktas på allvar. Det verkar snarare som att man bara tagit lite hänsyn till den nuvarande situationen i de nya medlemsstaterna i det arbete som hittills utförts.

Enligt de senast offentliggjorda siffrorna om unionens utgifter under det senaste året är det två länder av de tidigare femton medlemsländerna, nämligen Grekland och Portugal, som ligger högst på förteckningen över nettomottagare när man utgår från BNP. De nya länderna ligger långt efter. Jag bör tillägga att när det gäller absoluta belopp ligger Spanien först. Det är inte min avsikt att kritisera någon på något sätt, utan endast att undanröja myten att enorma penningsummor delas ut till de nya medlemsstaterna.

Herr talman! Unionen kan inte se framtiden an med optimism om den saknar en korrekt bedriven sammanhållningspolitik. Jag vill erinra kammaren om att det inte kan finnas någon europeisk sammanhållning utan europeisk solidaritet.

  James Hugh Allister (NI). – (EN) Herr talman! Guellecbetänkandet imponerar inte på mig, av tre skäl.

För det första har EU ingen befogenhet inom området fysisk planering, och ändå påstås betänkandet staka ut en väg för detta bakom den döda konstitutionen. Det är fel och det visar ett fullständigt förakt för väljarna i Europa, inte minst väljarna i Ambroise Guellecs eget land, som så vackert förkastade konstitutionen.

För det andra förs den territoriella sammanhållningen tydligt framåt i det politiska syftet att kringgå och nedgradera nationsstatens enhet. Den syftar till territoriell integration. Det finns tydliga politiska och konstitutionella problem här, vilka kanske är mer uppenbara för mig, med tanke på var jag kommer ifrån, än för vissa andra. Jag vill inte att min del av Förenade kungariket, Nordirland, i stället ska behandlas som en del av den territoriella helheten ön Irland. Det skulle vara stötande och det skulle gå emot den fasta politiska viljan hos den nordirländska befolkningen. EU måste agera inom de begränsningar och parametrar som gäller för denna verklighet.

I samband med finansiering av sammanhållning är för det tredje talet om territoriell sammanhållning i min region ganska ironiskt, eftersom vi var uteslutna från sammanhållningsfinansieringen från starten, medan våra grannar i Irland var inkluderade. Den verkliga vägen till sammanhållning var jämlikhet i tillgången till finansiering, men det vägrades Nordirland, medan södra Irland gynnades till ett belopp av mer än 2 miljarder euro för sin infrastruktur.

Det är därför så mycket struntprat att nu tala vackert om att säkerställa en jämlik behandling mellan territorier. EU hade sin chans att ge sådan jämlik finansiering till Nordirland för nödvändig infrastruktur, men misslyckades, genom att göra nationell statistik i stället för regionalt behov till tröskel för tillgången.

  Rolf Berend (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Om jag inte är felinformerad har Gerardo Galeote Cuecedos tre minuter lagts till min talartid, men jag ska foga mig efter enheternas bedömning av detta. I vilket fall som helst behöver jag inte alla tre, men jag vill gärna göra anspråk på några av dem.

Jag har naturligtvis en fullständigt annorlunda uppfattning om Ambroise Guellecs utmärkta initiativbetänkande än James Hugh Allister som talade före mig, eftersom Guellec gör rätt i att betona territoriell sammanhållning som ett av EU:s strategiska mål när det gäller att främja en harmonisk och balanserad utveckling i hela territoriet. Det är i det hänseendet som EU utmärker sig som något mer än bara ett frihandelsområde, vilket han också påpekar, och det är dessutom helt rätt.

Utvidgningen österut medförde en ny och betydande dimension av utmaningen med sammanhållningen, eftersom EU aldrig tidigare tvingats bemöta en så utpräglad ökning av skillnader. Det nya utvidgade EU kännetecknas nu av en stor andel geografisk och kulturell mångfald, och det är vad som skiljer den från jämförbara stora ekonomiska områden som USA, Japan eller Mercosur.

Eftersom denna mångfald emellertid utgör en av EU:s stora tillväxtfaktorer behöver den upprätthållas medan den europeiska integrationen fortsätter.

Det innebär att de politikområden som påverkar EU:s rumsliga och urbana struktur måste främja dess territoriella kontinuitet, utan att – låt mig betona det – standardisera lokala och regionala identiteter, eftersom dessa spelar en grundläggande roll när det gäller att öka livskvaliteten för allmänheten som sådan.

Om jag får uttrycka detta mer exakt så får det territorium som nu skapas inte utplåna nationella, regionala eller lokala områden. Syftet med rumslig planering på EU-nivå är tvärtom att på bästa möjliga sätt använda varje särdrag som en källa till tillväxt. Föredraganden har rätt i att EU ännu inte har någon befogenhet när det gäller rumslig planering, för inga åtgärder har vidtagits för detta i fördragen, även om det är en knepig fråga för medlemsstaterna.

Jag är övertygad om att det minskade antalet mål för den kommande planeringsperioden kommer att göra den nya regionala sammanhållningspolitiken mer enhetlig. Den nya regionala sammanhållningspolitiken, med färre målsättningar som ska uppnås under nästa planeringsperiod, måste – och kommer att – få en ny dynamik när man ska ta itu med de utmaningar som väntar, så att målsättningen med territoriell sammanhållning också den kommer att uppnås och, om så krävs, oberoende av budgetmedlen för regional- och sammanhållningspolitiken, vilka vi fortfarande hoppas ska bli tillräckligt stora för att utföra de uppgifter vi ålagts.

Med detta mål i tankarna måste vi fokusera på gemenskapens strategiska riktlinjer för sammanhållning och samtidigt ta hänsyn till territoriella särdrag, och medan jag ändå är inne på detta måste jag säga att jag är ganska skeptisk till föredragandens förslag om att nya territoriella kriterier och indikatorer behöver inrättas parallellt med BNP för att bedöma en regions utveckling och hindren för denna utveckling.

Från tidigare planeringsperioder har vi lärt oss att när den ena eller den andra parten kommer med sådana kriterier finns det en stor risk att detta urartar till en önskelista som inte längre kan bedömas objektivt.

Ekonomisk, social och territoriell sammanhållning gör verkligen kopplingen inte bara mellan den regionala, statliga och europeiska nivån utan även mellan gemenskapens olika politikområden nödvändig. Det är emellertid regionerna som i framtiden kommer att förbli den lämpliga territoriella nivån för att genomföra sammanhållningspolitiken, i linje med subsidiaritets- och decentraliseringsprincipen.

Det är med tanke på detta som både parlamentet och kommissionen – med rätta – har främjat en uttrycklig decentralisering och koncentration i linje med ”en fond, ett program”, och jag måste därför anta vad som för närvarande är en optimistisk syn på nästa planeringsperiod.

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE). – (PT) Fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att gratulera min vän Sérgio Marques till hans utmärkta betänkande och tacka honom för att han varit mottaglig för att införliva bidrag från andra ledamöter i kammaren. Jag vill också gratulera Ambroise Guellec till kvaliteten i hans betänkande.

Som skuggföredragande i utskottet för regional utveckling lade jag fram ett antal ändringsförslag, varav de flesta godkändes, och föreslog att min politiska grupp skulle stödja betänkandet och de flesta av ändringsförslagen som lagts fram i omröstningen, både i utskottet och nu i kammaren. Trots våra olika perspektiv och synsätt kunde vi enas om för det första den strategi som kommissionen föreslagit för en hållbar utveckling av EU:s yttersta randområden vad gäller prioriteringar, instrument och, viktigast av allt, inrättandet av ett specifikt program för att kompensera de extra kostnaderna för specifika, permanenta nackdelar som de yttersta randområdena drabbas av såsom avlägsen belägenhet, ökaraktär, ringa storlek, besvärliga terräng- och klimatförhållanden samt ekonomiskt beroende av ett fåtal produkter och verksamheter och den begränsade omfattningen för lokala marknader och, för det andra, inrättandet av en åtgärdsplan för ett utvidgat grannskap.

Även om vi var för strategin kom vi med viss kritik och ett antal reservationer i anslutning till följande områden: för det första avsaknaden av åtgärder och ekonomiska resurser för att följa upp kommissionens uttalanden och förslag, för det andra användningen av BNP per capita som enda kriterium för dessa regioner när det gäller att kvalificera sig för den nya ”konvergensmålsättningen” i den uppfräschade sammanhållningspolitiken, för det tredje användningen av befolkningskriterier för fördelning av budgetanslag till det specifika programmet för att kompensera för ytterligare kostnader och för det fjärde osäkerhet om handlingsplanen för ett utvidgat grannskap, med tanke på att det är oklart hur detta kommer att passa in i den framtida målsättningen med det ”europeiska territoriella samarbetet” för den moderniserade sammanhållningspolitiken och den relevanta ”nya grannskapspolitiken”.

Jag vill därför i linje med föredragandens uppfattning föreslå att de yttersta randområdena förtjänar att behandlas som ett specialfall med tanke på deras specifika förutsättning enligt artikel 299.2 när det gäller tillgång till strukturfonderna och att ekonomiskt stöd till dem bör prioriteras, oavsett inkomstnivå.

Jag vill också förespråka en ökning av budgetanslagen i anslutning till det specifika programmet och att denna ökning ska fördelas rättvist på grundval av de nackdelar dessa områden drabbas av. Handlingsplanen för ett utvidgat grannskap bör dessutom klargöras inom ramen för det framtida målet ”europeiskt territoriellt samarbete” och unionens nya ”grannskapspolitik”. Begreppet grannskap bör omfatta både intilliggande regioner och länder såsom Marocko, Kap Verde och Brasilien och länder med större grupper av invandrare från de yttersta randområdena som har starka traditionella band.

Herr talman, mina damer och herrar! Jag stöder därför antagandet av betänkandet eftersom det representerar ytterligare ett steg i rätt riktning som svar på kommissionens inledande förslag. Så snart budgetplanen har antagits kommer det att finnas förutsättningar för en hållbar utveckling av de yttersta randområdena och ett framgångsrikt främjande av ekonomisk, social och territoriell sammanhållning.

  Alfonso Andria (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill uttrycka min uppriktiga uppskattning över både Ambroise Guellecs och Sérgio Marques betänkanden, och jag ska särskilt fokusera på Ambroise Guellecs betänkande.

Sammanhållningspolitiken är ett av Europeiska unionens grundläggande mål, särskilt efter den senaste utvidgningen och med tanke på den nära förestående anslutningen av Bulgarien och Rumänien. Europaparlamentet har utmärkt sig just när det gäller sammanhållningspolitiken under den första delen av valperioden eftersom parlamentet har godkänt samtliga förordningar om regionalpolitiken för planeringsperioden 2007–2013.

Å andra sidan har det kontinuerliga och fruktbara samarbetet och dialogen med kommissionsledamot Danuta Hübner, som jag personligen har erfarenhet av som föredragande för förordningen om sammanhållningsfonden, lett till en bestämd slutsats från kommissionen och parlamentet att inte acceptera reducerande lösningar. En trovärdig och effektiv sammanhållningspolitik kan absolut inte existera utan adekvata finansiella instrument, och det är anledningen till att vi hoppas på ett snabbt beslut om budgetplanen.

Vi måste undvika att EU-stödet koncentreras till bara några få områden, och på så sätt bidrar till de befintliga skillnaderna inom en enskild region. I stället måste omfattande, harmoniska och grundliga åtgärder vidtas i mindre utvecklade områden, vilket Ambroise Guellec så riktigt har visat på. Jag instämmer också med föredraganden om städernas betydelse, särskilt små och medelstora städer, som motorer för territoriell sammanhållning. Det är vad jag ville påpeka genom mina ändringsförslag, som parlamentet sedan antog, till förordningen om Europeiska regionala utvecklingsfonden som jag var skuggföredragande för, för gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa. I ändringsförslagen betonas också stadsdimensionens avgörande roll för utvecklingen av direkt intilliggande landsbygdsområden.

Jag välkomnar även Ambroise Guellecs förslag att använda specifika territoriella indikatorer tillsammans med den traditionella parametern BNP för att mäta en regions utveckling. Jag anser också att de bör användas periodiskt för att tillhandahålla bedömningar av hur de pågående gemenskapsprogrammen påverkas. Bland alla positiva effekter som dessa arbetsmetoder skulle medföra vill jag nämna den ytterligare överföringen av ansvaret till lokala myndigheter och aktörer, vilka i större utsträckning måste ses som ledande deltagare och initiativtagare för utvecklingen, och större flexibilitet på åtgärdernas genomförandestadium, vilket kan leda till en mer märkbar effekt på territorierna.

ORDFÖRANDESKAP: OUZKÝ
Vice talman

  Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Jag är mycket glad över att vi i dag har möjlighet att diskutera och rösta om två viktiga betänkanden om unionens regionalpolitik.

Jag skulle vilja koncentrera mig på Ambroise Guellecs betänkande om den territoriella sammanhållningens roll i den regionala utvecklingen.

Min kollegas betänkande innehåller enligt min uppfattning ett mycket viktigt stycke: Jag tänker på punkt 3 där det slås fast att parlamentet kräver att ”den regionala utvecklingen skall grundas på program som säkerställer lika behandling mellan territorierna samtidigt som mångfalden bevaras, vilket särskilt innebär att tillgången på tjänster av allmänt intresse och tjänster av allmänt ekonomiskt intresse skall garanteras.”

Vilka tjänster av allmänt intresse talar vi om i dag? De tjänster som Europeiska kommissionen insisterar på att avreglera? Hur kommer dessa tjänster att fortsättningsvis vara tjänster i allmänhetens intresse, och hur kommer de att bidra till den territoriella sammanhållningen? För att ge er ett spektakulärt exempel: jag är säker på att ni vet att Grekland på grundval av gemenskapsrätten inom kort kommer att privatisera sitt statliga flygbolag. Jag undrar i vilken utsträckning detta kommer att bidra till sammanhållningen, med tanke på den grekiska statens egenheter. Hur kan en privat enskild ersätta staten som tjänsteleverantör i allmänhetens intresse? Uppenbarligen går vi framåt med bestämda steg i den här instansen i riktning mot både en nedgång för medborgarna i de yttersta randområdena, som förväntar sig tjänster i allmänhetens intresse, och de arbetstagare som riskerar att bli arbetslösa i framtidens gemenskap.

Vi diskuterar också territoriell sammanhållning samtidigt som medlemsstaternas regeringar i Bryssel knappt kan komma överens om budgetplanen, med resultatet att medlemsstaterna kommer att ställas inför ett antal överraskningar. Låt oss därför inte begrava huvudet i sanden. Territoriell sammanhållning är önskvärt men på de rätta grunderna, och det är grunder som har att göra med sociala uppfattningar, inte marknadspåtryckningar.

  Mirosław Mariusz Piotrowski (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Ett av Europeiska gemenskapens strategiska mål som integrationens förespråkare ofta hänvisar till är att minska skillnaderna i utvecklingsnivå i EU:s regioner. Medborgare i de nya medlemsstaterna fäste stor betydelse vid detta och gör det fortfarande. Tillsammans med ekonomisk och social sammanhållning spelar den territoriella sammanhållningen en viktig roll när det gäller att uppnå målet.

Mot bakgrund av skillnaderna i utveckling mellan de 25 medlemsstaterna som snart kommer att bli 27 är åtgärder rörande transport, turism, miljöskydd, forskning och innovation särskilt viktiga. Territoriell balans kan säkerställas genom att små och medelstora städer stärks. Inom dessa områden bör stadsplanering bidra till utveckling av bostäder, transportnätverk och omvandling av mark som tidigare använts industriellt. Detta synsätt bidrar till att yttre och omgivande landsbygdsområden också drar nytta av den ekonomiska tillväxten i dessa centrum.

För närvarande äger dynamisk ekonomisk och urban tillväxt endast rum i de största städerna, nämligen storstadsområdena. Tyvärr bortser man från utvecklingsbehoven i mindre städer, vilket innebär att tillväxten accentuerar orättvisorna i stället för att minska dem. Tillfredsställande territoriell utveckling i unionens alla medlemsstater kan endast uppnås genom att en decentraliserad modell för rumslig utveckling genomförs. En nyckelegenskap hos en sådan modell är att den är baserad på ett nätverk av städer med olika ekonomisk, social och kulturell potential. En annan viktig fråga är upprättandet av permanenta förbindelser med landsbygdsområden.

Lubelskiregionen som jag kommer ifrån är en av de största i Polen. Den motsvarar 8 procent av territoriet i mitt land och hyser 5 procent av befolkningen. Det finns 40 huvudsakligen små och medelstora städer i denna region där den regionala huvudstaden Lublin är störst. Staden har en befolkning på ungefär 400 000 invånare medan befolkningen i de övriga städerna varierar mellan 20 000 och 70 000 invånare. Över hälften av befolkningen i regionen lever i landsbygdsområden. Om den otillfredsställande infrastrukturnivån också beaktas skulle Lubelskiregionen kunna fungera som exempel på hur man praktiskt genomför territoriell sammanhållning på ett decentraliserat sätt.

Man kan bara hoppas att verksamheten bland unionens beslutsfattare kommer att leda till mer än endast vackra ord och avsikter, vilket tidigare har varit fallet. Särskilda åtgärder krävs, och åtgärder behöver vidtas i unionens budget för de kommande åren och även i den långfristiga budgetplanen.

  Salvatore Tatarella (UEN). – (IT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Till att börja med vill jag tacka kommissionen för det utmärkta arbete den har utfört, för att ha definierat de yttersta randområdenas särskilda belägenhet bättre och för att ha uppfyllt behoven i dessa områden som framför allt lider av sin geografiska placering när det gäller utveckling och konkurrenskraft på marknaden.

Det är bra att allt mer effektiva åtgärder till stöd för dessa regioner utvärderas och att en handlingsplan för ett större grannskap också planeras i Sérgio Marques betänkande, för att uppmuntra handel mellan dessa regioner och deras intilliggande marknader.

Handlingsplanen för ett utvidgat grannskap är ett bra tillfälle både för att upprätta ekonomiska, sociala och kulturella förbindelser med de länder som hyser emigrantgrupper från de yttersta randområdena och för att avskaffa de barriärer som begränsar handelsmöjligheterna med de omgivande geografiska områdena såsom Västindien, Amerika och Afrika.

I sitt meddelande KOM(2004)0343 av den 26 maj 2004 sätter kommissionen upp två mål: att göra de yttersta randområdena åtkomligare inte bara i förhållande till Kontinentaleuropa utan även mellan regionerna samt öka företagens konkurrenskraft.

Det är detta mål vi måste uppnå: hjälpa dem att växa så att vi alla kan växa. Det är om man så vill också innebörden i Lissabonstrategin. I den nuvarande situationen måste vi emellertid satsa på att få en viss säkerhet när det gäller budgetplanen, för det är först då som vi kan bedöma om de medel som är tillgängliga för regionerna kommer att möjliggöra en rättvis fördelning av resurser i linje med de krav som kommissionen utarbetat.

Sammanfattningsvis välkomnar jag en större satsning på de yttersta randområdena och ett starkare partnerskap för dessa regioner så att de kan komma bort från isoleringen och bli alltmer konkurrenskraftiga på den gemensamma marknaden.

  Robert Kilroy-Silk (NI). – (EN) Herr talman! Jag vet att jag har en minut, och ni skulle inte låta mig överskrida det, eller hur? Ni konspirerar bara mot mig, precis som föregående talman gjorde, för att ägna er åt en typ av institutionell mobbning. Vi ska dock lämna detta åt sidan.

Jag är glad över att ha fått möjlighet att i protokollet föra in den djupa förbittringen hos mina väljare i East Midlands över Bryssels försök – med stöd, det måste medges, av en loj brittisk regering – att dela England, genom att införa artificiella regioner. Det kommer att dela upp den engelska nationen och underminera vår nationalitet.

Jag har dock nyheter för er: det kommer inte att fungera, eftersom invånarna i exempelvis Derby i East Midlands inte har något särskilt släktskap med invånarna i Lincolnshire. Regionerna är artificiella. De är falska. De har ingen identitet. De kommer inte heller att fungera eftersom det engelska folket inte vill ha dem. 90 procent röstade nej i nordost vid det enda tillfälle de hade, och de kommer även att göra det på andra håll.

Vi engelsmän är mycket toleranta. Vi är beredda att subventionera walesarna, skottarna och de flesta av nationerna här. Vi gör det med resignation. Vi kommer inte att tolerera att bli berövade vår nationalitet och vår identitet. Fortsätt alltså med er politik. Fortsätt försöka dela upp oss, för det ni kommer att göra är att elda upp engelsmännen och den engelska nationalismen och vi kommer att stå på oss och insistera på att styra oss själva igen.

  Talmannen. – Tack, herr Kilroy-Silk. Den talartid som tilldelas er är inget personligt. Den är varken min vilja eller mitt ansvar. Jag läser bara listan framför mig, vilket ni vet mycket väl.

  Margie Sudre (PPE-DE). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill gratulera Ambroise Guellec och Sérgio Marques till deras utmärkta betänkanden. Eftersom jag själv kommer från ett av de yttersta randområdena kommer jag att koncentrera mig på Sérgio Marques betänkande där man fokuserar på ett starkare partnerskap för de yttersta randområdena, eftersom det tack vare fördjupat arbete blir möjligt att tillhandahålla en omfattande bedömning av Europeiska unionens verksamhet i dessa regioner.

Jag ger mitt fulla stöd till föredraganden som samtidigt som han noterar att de senaste förslagen som utarbetats av kommissionen till förmån för dessa regioner är lovande ändå uppmanar kommissionen att bli mer aktiv i sitt utövande av den initiativrätt den har enligt fördragen, naturligtvis vad gäller sammanhållningspolitiken men även andra områden inom gemenskapspolitiken och mer allmänt områden som är viktiga för de yttersta randområdenas utveckling.

Jag tror att det är grundläggande att ännu en gång när nu alla är upptagna av budgetplanen och reformen av EU:s regionalpolitik för perioden 2007–2013 påpeka att den stora majoriteten av de undantag som genomförts eller föreslagits för de yttersta randområdena inte på något sätt kan skada konkurrensen eller de grundläggande principerna i gemenskapslagstiftningen.

Med hänvisning till programmet för att kompensera för de yttersta randområdenas extra kostnader har kommissionen med rätta föreslagit att ge dem 1 100 000 000 EUR. Som jag angav i ett av mina ändringsförslag, och som antogs av utskottet för regional utveckling, vill jag emellertid betona att dessa medel enbart bör användas till de yttersta randområdena och att tilldelningen inte får straffa någon av dessa regioner.

Med hänvisning till ett annat av mina ändringsförslag som antogs i utskottet hoppas jag att åtgärdsplanen för ett utvidgat grannskap kommer att få en egen budget för transnationellt och gränsöverskridande samarbete och att den samordning som vi hoppats så mycket på mellan stödet som betalas av ERUF för de yttersta randområdena och stödet från EUF till deras AVS- och ULT-grannar äntligen ska träda i kraft, vare sig EUF ingår i budgeten eller ej.

Sammanfattningsvis anser jag att det är ett lämpligt tillfälle för att blygsamt men utan mindervärdeskomplex slå fast min övertygelse att EU:s yttersta randområden är lika viktiga som dess centrum. Jag hoppas uppriktigt att denna syn delas av alla medlemsstater, såväl gamla, nya som framtida. I en alltmer globaliserad värld finns det verkligen ingen fördel för det utvidgade EU att bortse från sina utposter i Atlanten, Karibien, Latinamerika eller Indiska oceanen. Det är den ståndpunkt parlamentet alltid har försvarat och sannolikt kommer att fortsätta att försvara. Ni kan vara säkra på att befolkningarna i de utomeuropeiska länderna kommer att vara tacksamma mot er för detta.

  Bernadette Bourzai (PSE). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Samtidigt som jag välkomnar Sérgio Marques betänkande vill jag gärna mer specifikt kommentera den territoriella sammanhållningens roll i den regionala utvecklingen.

För det första vill jag gratulera Ambroise Guellec till hans utmärkta arbete och hans relevanta kommentarer om begreppet ”territoriell sammanhållning” som förefaller mig stå i centrum för gemenskapens regionalpolitik, som det nu allt oftare hänvisas till som sammanhållningspolitik. Konstitutionsfördraget gör den territoriella sammanhållningen till en målsättning för Europeiska unionen på samma sätt som social och ekonomisk sammanhållning. Även om ratificeringsprocessen som vi vet medförde vissa svårigheter utgör detta ett officiellt erkännande av att de territoriella aspekterna på regionalpolitik och sammanhållningspolitik är relevanta, gångbara och betydelsefulla. Den senaste utvidgningen bekräftar också hur brådskande detta är.

Jag anser att regionalpolitiken i första hand syftar till att minska skillnaderna i utveckling på lokal och regional nivå och därmed utgör en nödvändig motvikt mot konvergenspolitiken och politiken för ekonomisk konkurrenskraft. Sammanhållningen står emellertid inte i motsats till konvergens och konkurrenskraft, utan dessa begrepp måste fortsätta att komplettera varandra. Samtidigt som man ser till att utvecklingen av EU:s mest dynamiska regioner inte förhindras, så att de kan spela sin roll som motor för den europeiska ekonomin, är huvudmålet för sammanhållningspolitiken att hjälpa de mest missgynnade och underutvecklade regionerna. Den reformerade regional- och sammanhållningspolitiken måste också integreras i Lissabonstrategin, men framför allt säkerställa solidaritet och jämlikhet mellan områden och den synliga kontinuiteten i de ansträngningar som man kommit överens om i de gamla medlemsstaterna.

För att uppnå en harmonisk och hållbar utveckling av det europeiska territoriet måste vi därför ta itu med den territoriella obalansen. Vi måste ta hänsyn till mångfalden inom det europeiska området och de problem som ofta hopar sig inom vissa områden, vare sig de beror på naturen, är historiska eller demografiska, såsom låg befolkningstäthet eller obalanser i befolkningspyramiden eller den aktiva befolkningen. Vi måste bedöma de ytterligare kostnader som dessa regioner ställs inför och hjälpa dem så att de har samma utvecklingsmöjligheter som andra och så att folket som lever där inte straffas.

Det kräver naturligtvis resurser, och jag hoppas att budgetplanen snart kommer att nå ett positivt resultat så att regionalpolitiken får en lämplig budget och de områden som fortfarande behöver hjälp får det.

  Paul Verges (GUE/NGL). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Sérgio Marques betänkande vittnar återigen om Europaparlamentets uppmärksamhet på de yttersta randområdena. Giosuè Ligios betänkande om de franska utomeuropeiska departementen, under parlamentets andra valperiod, lade den inledande grunden till begreppet yttersta randområden, ett betänkande som inspirerade program som redan var avsedda att kompensera för avlägsenhet och ökaraktär.

När det nu är så osäkert vad som kommer att hända efter 2006 är parlamentets stöd till de yttersta randområdena mycket värdefullt. Sérgio Marques betänkande är mycket träffande i det hänseendet. Även om Europeiska unionens stöd har möjliggjort ett antal insatser i våra mindre utvecklade regioner återstår fortfarande mycket att göra. Det var också slutsatsen vid den elfte konferensen mellan presidenterna från Europeiska unionens yttersta randområden som ägde rum på ön La Réunion i början av denna månad, i er närvaro, fru Hübner.

Vid det tillfället förespråkade jag en omsvängning i synsättet på förbindelserna mellan Europeiska unionen och de yttersta randområdena. Utöver vad Europeiska unionen tillför dessa regioner måste vi också erkänna värdet av vad de tillför i form av europeiskt mervärde.

Låt mig påminna er om några uppenbara exempel. Det är tack vare de yttersta randområdena som gemenskapens sjöfart är världsledande. Den geografiska situationen för Kourou i Guyana ger ett betydande bidrag till skillnaden i konkurrenskraft som den europeiska rymdindustrin åtnjuter. Vi har alltså havet, rymden, och vi skulle också kunna nämna den exceptionella biologiska mångfalden i de yttersta randområdena, deras betydelse för att förbättra kunskapen om klimatfenomen och deras bidrag till den kulturella mångfalden. Det stora avståndet från den kontinent som de yttersta randområdena hör till och den geografiska närheten till andra kontinenter som Europeiska unionen har överenskommelser med ger ibland upphov till motsägelser.

Herr talman! Jag vill avsluta med att säga att denna dubbla identitet innebär ett verkligt framtidsperspektiv för den hållbara gemensamma utvecklingen av dessa områden, vilka alla står inför stora utmaningar. EU:s förmåga att lösa frågan om utveckling av dess yttersta randområden kommer att visa på dess verkliga förmåga som avgörande aktör i en rättvis och kontrollerad globalisering.

  Ryszard Czarnecki (NI). – (PL) Herr talman! Den här debatten är särskilt viktig för unionens nya medlemsstater och framför allt för mitt land, Polen. För att gå rakt på sak får inte några förändringar i politiken för att ge de fattigare medlemsstaterna samma möjligheter ge någon negativ effekt på de nya medlemsstaterna.

Om unionen ska visa solidaritet och enhet i praktiken måste den bemöta de nya medlemsstaternas strävanden på grundval av befintliga principer. Samtidigt måste denna politik ta större hänsyn till behoven i små och medelstora städer och regioner än vad den tidigare gjort. Tendensen har hittills varit att storstadsområdena har erhållit lejonparten av unionens medel och resurser. Det finns vissa motiv till detta, men det har inneburit att man försummar lokala myndigheter på lägre nivå, även om de hade större behov av stöd.

Jag är rädd för att de föreslagna ändringar vi har hört talas om det senaste året enbart syftar till att öka flödet av medel till de fattigare länderna i den gamla unionen. Vi har inget emot det, men samtidigt vill vi att alla befintliga möjligheter och stödformer ska kunnas användas för de nya medlemsstaterna. Jag har fullt förtroende för att kommissionsledamoten kommer att se till att vi får ett EU med lika möjligheter inom kommissionen. Jag kan försäkra henne att hon alltid kan räkna med vårt stöd i dessa frågor.

  Jan Olbrycht (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Europeiska unionen har bedrivit sin politik med social och ekonomisk sammanhållning under de senaste 30 åren, där verklig sammanhållning inte innebär att sätta stopp för utvecklingen av de starkaste och mest dynamiska regionerna i Europa. Det betyder tvärtom att öka utvecklingspotentialen bland de svagaste och förbättra deras möjligheter när det gäller konkurrenskraft.

Europeiska unionen uppmanas att reagera kreativt på den senaste utvidgningen liksom framtida. Sammanhållningspolitiken måste exempelvis anpassas korrekt för att motsvara nya villkor och utmaningar. Förutsättningarna i den utvidgade Europeiska unionen är annorlunda. Befintliga åtgärder som syftar till social och ekonomisk sammanhållning behöver därför utvidgas och bli horisontella. Behovet av att minska skillnaderna mellan centrum och inlandet, mellan storstadsområden och små och medelstora städer, och mellan städer och landsbygdsområden behöver betonas i större utsträckning. De nya villkoren gör också att lokala myndigheter måste bli mycket mer delaktiga i satsningarna på att avskaffa skillnaderna mellan alla de sociala grupper som nämnts.

Det demokratiska underskottet kommer inte att minska utan att företrädare för regionala och lokala sammanslutningar deltar aktivt i genomförandet av gemenskapens program. Jag vill erinra kammaren om att Europaparlamentet i januari 2003 antog en resolution om lokala och regionala myndigheters roll i Europeiska unionen. I resolutionen slog man fast att lokala och regionala myndigheter inte bara skulle vara mer delaktiga i genomförandet av unionens politik, de skulle också bidra till att utarbeta dessa politikområden.

En utvidgning av sammanhållningspolitiken till att omfatta territoriell sammanhållning bekräftar att sammanhållningspolitiken när den genomförs på längden och tvären i unionen är ett av Europeiska unionens viktigaste politikområden. Jag vill gärna tillägga att jag tycker att gemenskapens bestämmelser i högre grad borde betona partnerskapet. Jag tänker mig ett partnerskap mellan myndigheter på olika nivåer och även gemensamma åtgärder som ökar ett effektivt utnyttjande av europeiska finansiella instrument.

  Catherine Stihler (PSE). – (EN) Herr talman! Europaparlamentet visade sin önskan att ge särskilt stöd till avlägsna och perifera regioner när det i juli röstade om ett stort paket av sammanhållningspolitiska åtgärder. I juli antog emellertid utskottet för regional utveckling initiativbetänkandet av Sérgio Marques, som svar på två kommissionshandlingar om ett starkare partnerskap för de yttersta randområdena. I betänkandet krävdes stöd för de yttersta randområdena och för områden som är viktiga för deras utveckling – jordbruk, fiske, konkurrens och statligt stöd, företagspolitik, tjänster av allmänt intresse och tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, skatt, tullåtgärder, miljö, energi, forskning, teknisk utveckling, yrkesutbildning, transport, transeuropeiska nät, ny informations- och kommunikationsteknik.

Jag vill ta upp den offentliga transporten, vilken är viktig för alla våra lokalsamhällen, och i Skottland innebär färjetrafiken en nödvändig service för några av Europeiska unionens mest perifera och utsatta samhällen. I morgon kommer jag att till Europaparlamentet välkomna en delegation från fackförbunden CalMac, som kommer att träffa kommissionsledamoten för transport. Som jag sa i går läggs dessa färjetjänster för närvarande ut i anbudsförfaranden i samhällen där de är det enda transportsätt som knyter samman öar med fastlandet. Enligt de senaste kommissionsförslagen om samhällsserviceskyldigheter avseende landtransport kommer offentliga administrationer att få flexibilitet över anbudsförfaranden och kunna fördela vissa tjänster direkt till interna operatörer.

Varför behandlas färjor, som utgör livlinor, annorlunda än tåg, spårvagnar och tunnelbanor? Det finns inga tåg, spårvagnar och tunnelbanor i Skottlands perifera ösamhällen. Med tanke på kommissionens allmänna inställning till de yttersta randområdenas behov förefaller dess inställning här vara motstridig. Jag uppmanar kommissionen att klarlägga sin inställning. Färjetjänster som utgör livlinor är alltför viktiga för att ignoreras.

  Markus Pieper (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Att de yttersta randområdena behöver vårt stöd är självklart. Sérgio Marques betänkande innehåller många goda förslag för att stärka infrastrukturen när det gäller exempelvis isolerade öar eller bergsregioner. Strukturpolitik av detta slag är ännu ett uttryck för europeisk solidaritet och lika möjligheter. Det jag framför allt tycker om i detta betänkande är den balans som nu har uppnåtts när de orimliga kraven inte längre finns där. Det som gör föredragandens koncept trovärdigt är att man där utgår från föreställningen om parlamentets befintliga strukturpolitik.

Trots konsekvensen och de rimliga kraven för den kommande perioden ser jag ändå en fara i att betydligt mindre pengar i framtiden kommer att vara tillgängliga för strukturpolitiken, och det gör att jag tror att strukturpolitiken enligt de nuvarande modellerna inom några få år kommer att vara föråldrad och att vi kommer att behöva se oss om efter nya idéer för hur vi med mindre pengar ska fortsätta att stödja EU:s regioner – oavsett om det innebär en politik med subventionerade lån, garantier eller med större betoning på nyckelinfrastrukturer och kärnprojekt.

I framtiden måste vi fästa större uppmärksamhet på frågan om hur och var subventionerade investeringar faktiskt drar till sig mer investeringar och huruvida vår användning av investeringssubventioner i isolerade områden faktiskt kanske inte leder till ett hela tiden ökande behov av stöd. Vårt slutliga mål måste vara en politik med en övergripande större betoning på EU:s konkurrensförmåga.

Även om jag välkomnar Sérgio Marques betänkande som ett första steg i riktning mot en realistisk inställning behöver vi röra oss ännu längre bort från godtyckliga subventioner och i riktning mot ekonomisk tillväxt som bibehåller sin egen kraft. Om vi ska göra det behöver EU mer uppmuntran för att gå i denna riktning, inte minst från dem som bedriver regionalpolitik.

  Jamila Madeira (PSE). – (PT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! EU är inte bara ett politiskt projekt, det är också ett projekt som är synonymt med solidaritet och bör grundas på ekonomisk, social och territoriell sammanhållning. Den territoriella sammanhållningen är ett område som omfattar alla områden, och det bör därför integreras i EU:s alla politikområden, så att vi inte går i fällan med att förvärra skillnaderna mellan de befintliga 25 medlemsstaterna och de som är på väg, och jag skulle vilja ta tillfället i akt att välkomna dessa stater.

Vi måste bryta ned några av de barriärer som de yttersta randområdena ställs inför och investera i en hållbar utvecklingsmodell som tar hänsyn till skillnaderna mellan inte bara medlemsstater utan även regioner inom samma medlemsstat. Syftet är därför att ge en konkret form åt målen i Lissabonstrategin, utan att göra misstaget att uppnå effektivitet och konkurrenskraft genom att främja ett ojämlikt EU.

Det är grundläggande att vi inte använder BNP per capita som det enda kriteriet för att komma ifråga för strukturfonderna, vilket när allt kommer omkring är den traditionella mätmetoden. Andra indikatorer måste användas i första hand, såsom andelen verksamhet inom forskning och innovation, nivån på undervisning och utbildning, omfattningen av en diversifierad produktivitet i området och andelen arbetslösa. Att bedöma en regions verkliga behov med hjälp av en indikator som ofta fastställs på nationell nivå är som alla vet ett vanligt fel.

Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag vill fästa er uppmärksamhet på frågan om utfasning av vissa regioner, 19 stycken totalt, vilka sedan utvidgningen har fått status som statistiskt sett mer välmående, medan deras verkliga ekonomiska situation inte har förbättrats. Detta är ett allvarligt problem som påverkar regioner som Algarve i Portugal, som jag kommer ifrån, en av de yttersta regionerna på det europeiska fastlandet, som också lider av omfattade inhemska skillnader, bortsett från det faktum att den är omringad av mål 1-områden på alla sidor. För denna region och de övriga 18 måste en balanserad lösning uppnås så att de fortsatt kan komma ifråga för stöd eftersom det fortfarande finns strukturproblem, och få hjälp att nå en mer avvägd utveckling.

Unionen behöver finna en lösning på de utmaningar som utvidgningen har medfört. Lösningen måste kännetecknas av solidaritet och ansvar och kräver territoriell sammanhållning och politiskt mod att skapa villkor som kan göra EU till ett blomstrande område, utan skillnader mellan norr och söder, öst och väst, eller mellan bergsområden och yttre områden.

  Ioannis Gklavakis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag vill tala om betänkandet från Sérgio Marques som jag gratulerar varmt till det arbete han utfört.

Jag hänvisar till de särskilt avlägsna öområden som vi också är skyldiga att stödja och inte får överge. För att överdriva något, och detta går aningen utanför gränserna för frågan, skulle jag säga att vi har en skyldighet att stödja varje medborgare i Europeiska unionen som lever i svåra områden och under svåra levnadsförhållanden.

I mitt land Grekland lever många människor på öar som inte behöver vara särskilt avlägsna men där levnadsvillkoren är svåra, och folket där blir ofta fullständigt avskurna under ganska långa tidsperioder, särskilt vintertid.

Europeiska unionen är solidaritetens land. Alla dess medborgare har rätt till utbildning för sina barn, säkerhet på arbetet, ett hälsosamt liv, hälsovård, rekreation och allt som stadsborna kan åtnjuta. Om vi överger människorna i avlägsna regioner och de tvingas lämna sina byar kommer ingen annan någonsin att vilja leva där, vilket leder till ekologiskt förfall, ödeläggelse och förstörelse. Dessa människor gör oss en tjänst genom att leva där. Vi måste ge dem lindring. Det är vi skyldiga dem.

Regionen är EU:s grund. Om vi börjar lämna dessa människor åt sitt öde utan att tänka oss för kommer Europeiska unionen att tillintetgöras. De gör oss en tjänst genom att leva där under dessa svåra förhållanden, och vi måste återgälda den tjänsten.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE). – (PL) Herr talman! Den territoriella sammanhållningen är ett strategiskt mål för Europeiska unionen och ett av de viktigaste eftersom det främjar en harmonisk och enhetlig utveckling. Ändå förblir den en dröm. Efter den senaste anslutningen av 10 mycket fattigare länder har framför allt enskilda regioners utveckling blivit ännu mer påfallande. Om exempelvis Londons innerstad med 270 procent av unionens genomsnittliga BNP jämförs med Lubelskidistriktet i Polen vars BNP knappt är 30 procent av unionens genomsnitt kan man förstå hur mycket som fortfarande återstår att göra.

Europeiska unionen behöver en gemenskapsstrategi för sammanhållningen, och den territoriella aspekten bör beaktas när gemenskapens politik genomförs på olika områden. Alla aspekter av det territoriella samarbetet bör förstärkas. Jag tänker på gränsöverskridande samarbete men även samarbete på interregional och överstatlig nivå. Mer samarbete och partnerskap mellan större städer, deras ytterområden och landsbygdsområden behövs också.

I en europeisk union som bygger på solidaritet måste den regionala utvecklingen baseras på program som garanterar lika behandling för alla regioner. I praktiken innebär det att medborgarna bör ha lämplig tillgång till offentliga tjänster och till tjänster som tillhandahålls i ett allmänt ekonomiskt intresse. Parlamentet är mycket medvetet om att vi inte någonstans är nära att uppnå denna målsättning. Oförmågan att komma överens om en ny budget för unionen och bristen på en ny budgetplan är därför särskilt oroande.

Åtgärderna för att uppnå territoriell sammanhållning i hela unionen måste förbättras, och parlamentet måste bli mer delaktigt i att övervaka framsteg i riktning mot en verklig territoriell sammanhållning. Om detta inte händer kommer skillnader i utveckling mellan enskilda regioner att öka. Mina damer och herrar! Jag vädjar till er att bidra till att skapa ett sammanhängande EU som bygger på solidaritet. Jag är säker på att ingen av oss skulle förespråka ett EU där vi delas upp i grupper med fattiga och rika.

  Guido Podestà (PPE-DE). – (IT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag instämmer i den positiva bedömningen av de två betänkandena som avslöjar de avsevärda skillnader som finns mellan våra regioner och visar hur dessa skillnader har blivit ännu större i och med utvidgningen.

Den territoriella sammanhållningen är grunden för en långvarig social och ekonomisk sammanhållning. Om vi vill sikta på att få ett område med tillväxt, välbefinnande, stabilitet och rättvisa som omfattar alla 500 miljoner invånare som Europeiska unionen består av i dag, måste detta vara en primär målsättning. Det är emellertid svårt att få mer långsamt utvecklade regioner att göra framsteg. Vad kommer att hända när händelser helt utanför det vanliga drabbar en av dessa regioner, händelser som kan bero på klimatfaktorer, brand, översvämningar eller jordbävningar? Vi har sett på TV vad som har hänt på andra sidan Atlanten i högt utvecklade områden som Louisiana och Texas. Inpå våra egna knutar har vi situationen i regionerna i Rumänien där de senaste veckornas översvämningar har lett till död och förtvivlan.

Om Europeiska unionen inte finns där när den behövs – för bortsett från en solidaritetsfond som knappast har några medel tillgängliga alls, gör vi faktiskt ingenting – om EU inte finns där vid dessa tillfällen, när tänker vi då vara där? Vad kan EU, som ännu inte kommit överens om budgetplanen, ett EU där sex regeringar från stora länder kräver ytterligare sänkningar av sina ekonomiska åtaganden, lova dessa länder och dessa människor som har trott på den europeiska drömmen? Jag tror att vi måste fundera på det, för det är vad våra landsmän förväntar sig, och det är vad vi är skyldiga att göra för vår och våra barns framtid.

  Zita Gurmai (PSE). – (HU) Herr talman! Ett av de effektivaste sätten att genomföra gemenskapens politik är att stärka sammanhållningen mellan regioner med olika utvecklingsnivå. Det är något vi måste göra för att uppnå de viktigaste målsättningarna i Lissabonstrategin, såsom ökad konkurrenskraft, fler arbetstillfällen, förstärkt social sammanhållning, samhörighet och solidaritet samt en hållbar utveckling. Samarbete och sammanhållning mellan regionerna bidrar till större integration. Det skapar grunden till en hållbar utveckling i respektive region och underlättar ett generellt utnyttjande av bästa tillämpningar. Det gör det möjligt för regioner att samarbeta på olika sätt inom ramen för det regionala samarbetet över gränserna, mellan stater eller större geografiska områden.

Att utnyttja heterogeniteten och nationella, regionala eller lokala möjligheter kan öka vår arbetsbörda, men om vi ser på uppgiften på EU-nivå lovar den mer påtagliga resultat och större vinster, och är definitivt värd ansträngningen. Regeringen måste också delta i det nationella, regionala och lokala samarbetet. Dialog, utbyte av åsikter och en levande relation mellan de tre nivåerna nation, gemenskap och region är grundläggande förutsättningar för samarbete, liksom den offentliga och privata sektorn. Utvecklingsstrategier bygger på bra partnerskap som innefattar samråd, alla parters aktiva deltagande, gemensamma ansträngningar med berörda myndigheter, arbetsmarknadens parter och organisationer i det civila samhället inklusive icke-statliga organisationer.

Regional sammanhållning innebär lika behandling av de olika regionerna inom unionen, utan att för den skull förlora de individuella geografiska och demografiska kännetecknen ur sikte. Den grundläggande målsättningen är att höja levnadsstandarden, vilket i sin tur är en förutsättning för lika behandling av medborgarna. Regionernas ekonomiska och sociala konvergens bidrar till jämställdheten mellan könen inom alla områden och på alla nivåer. För att komma dit måste vi initiera engagerade program och bekämpa alla former av diskriminering.

  Lambert van Nistelrooij (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Även jag vill tacka de båda föredragandena Sérgio Marques och Ambroise Guellec. Som kommissionsledamot Danuta Hübner redan har sagt befinner sig den territoriella sammanhållningen under press, och hon bad faktiskt om stöd från parlamentet. Det finns all anledning att upprepa detta krav i kammaren, för när vi studerar förra veckans rapport från OECD om regionala skillnader ser vi att 40 procent av tillväxten sker i färre än 10 procent av regionerna.

Vi vet att konkurrens på världsnivå kräver att man gör skillnad mellan regioner, ledande regioner och framstående regioner, vilka nämns i det sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling. Även om så är fallet är kunskap en sak, medan innovation i regionerna, produktion och marknadsföring är något helt annat. Kort sagt krävs det specialisering inom regionerna. Det är inget fel med det, men de strategiska åtgärdsplanerna som parlamentet och kommissionen kräver och som är i linje med Lissabonmålet är utformade för den nationella nivån.

Det är nu viktigt att i parlamentet ännu en gång betona och garantera den territoriella eller regionala dimensionen, särskilt nu med tanke på framtiden då de nya medlen för mål 2 och resurserna och utvecklingsmedlen kommer att kombineras eller åtminstone användas tillsammans. Jag stöder därför Ambroise Guellecs idé om att se över det regionala bidraget 2007 i form av en vitbok eller på annat sätt. Vad kommer då att hända med synsättet med flera nivåer, eller detta decentraliserade fokus för den delen?

Avslutningsvis finns det tyvärr regioner som utvecklas och som ofta tar sig an gränsöverskridande uppgifter i ett nytt sammanhang. I min region har jag sett Eindhoven, Louvain och Aachen, som ligger i tre länder, göra just det. Så även om den territoriella dimensionen och sammanhållningen är viktig håller de också på att göras om. Vi måste därför hjälpa till att tänka framåt när det gäller dessa möjligheter som är grundläggande för hela Europeiska unionen.

  Stavros Arnaoutakis (PSE). – (EL) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det är ett ovedersägligt faktum att utan ekonomisk, social och territoriell sammanhållning mellan unionens regioner kommer vi inte att kunna möta de inre och yttre utmaningar vi stå inför.

Hur framgångsrik kan vår kamp för ett konkurrenskraftigt och socialt EU med livskvalitet för alla medborgare bli om strukturella skillnader mellan regionerna fortsätter att vara starka och territoriella underligheter fortsätter att utgöra en faktor för försening och uteslutning för ett stort antal områden inom unionen?

I den utvidgade Europeiska unionen med den snabba ökningen av regionala skillnader och skarpa skillnader mellan regioner behöver vi en dynamisk och effektiv regionalpolitik som inte bara måste nå unionens fattigaste områden utan även måste bidra till att åstadkomma en balanserad förbindelse och integrerad utveckling mellan städer och landsbygdsområden i varje region, och samtidigt stärka det interregionala samarbetet.

Budgeten för regionalpolitiken och sammanhållningspolitiken måste motsvara de risker som nu märks. Den territoriella sammanhållningens roll och betydelse får inte under några omständigheter försämras.

Under den nya programperioden är det av grundläggande betydelse att sektorspolitik som syftar till att den integrerade regionala utvecklingen samordnas bättre och att nya territoriella indikatorer antas, tillsammans med BNI som kommer att göra det möjligt att beräkna utvecklingen och identifiera och bedöma hinder mot utvecklingen på regional nivå.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Ambroise Guellec för hans betänkande om den territoriella sammanhållningens betydelse för den regionala utvecklingen. Betänkandet diskuteras när arbetet med budgetplanen 2007–2013 pågår och när rådet överväger att skära ned på resurserna till EU:s regionalpolitik. Jag utgår ifrån att resultatet av debatten blir att de flesta av de resurser som kommissionen föreslagit avsätts till regionalpolitiken i budgetplanen 2007–2013 utan nedskärningar, särskilt när det gäller de nya medlemsstaterna. Jag vill liksom föredraganden betona vikten av den territoriella sammanhållningens betydelse för den regionala utvecklingen.

Jag kommer från Mazowszeregionen. Det är riktigt att det är den rikaste regionen i Polen, något som visas av att vi har den högsta BNP per capita av befolkningen i landet. Samtidigt har Mazowsze de mest markerade interna skillnaderna. Enligt uppskattningar av BNP per capita är det troligt att Mazowsze under perioden 2014 till 2020 kommer att överträffa 75 procent av den genomsnittliga BNP per capita för befolkningen i EU och då inte längre är berättigad till stöd från strukturfonderna. Inte desto mindre kommer många delar av regionen fortsatt att kännetecknas av en mycket låg utvecklingsnivå.

Jag har tagit Mazowsze som ett exempel, men det samma gäller för många andra regioner i de gamla och de nya medlemsstaterna. Därför hoppas jag att EU kommer fram med ytterligare instrument för sådana situationer och att territoriell sammanhållning blir en viktig aspekt av unionens framtida regionalpolitik.

Sammanfattningsvis vill jag tacka föredraganden för att man framhäver den roll som den rumsliga planeringen spelar i sammanhållningspolitiken eftersom denna ofta glöms bort när regional utveckling planeras.

  Manuel Medina Ortega (PSE). – (ES) Herr talman! Nu har många ledamöter av Europaparlamentet från 25 olika länder under två timmar på 20 olika språk uttryckt sina åsikter om frågor som rör den regionala utvecklingen. Kommissionsledamot Danuta Hübners närvaro i debatten är mycket viktig för oss alla, och jag vill förstås tacka de två föredragandena Ambroise Guellec och Sérgio Marques för deras arbete.

De två betänkandena visar prov på en europeisk verklighet som skiljer sig mycket från andra territorialpolitiska enheter och modeller. Jag skulle vilja hävda att EU kännetecknas av bristen på territoriell kontinuitet. Vi är i grunden en liten halvö på den väldiga eurasiska kontinenten med en närvaro som är mycket avlägsen och obetydlig.

Den skiljer sig kraftigt från t.ex. den stora nordamerikanska fyrhörningen som har extremt många inbördes likheter och en tydlig territoriell mångfald, något som gör det mycket svårt att förbli konkurrenskraftig jämfört med andra liknande territoriella enheter. Det är av yttersta vikt att erkänna denna regionala verklighet och dessa regionala politikområden.

Jag företräder en ö-region, ett av de yttersta randområdena som ligger långt från Europas centrum. Men som Paul Vergès sa tidigare utgör den här typen av regioner en annan verklighet och är en annan aspekt, eftersom de tar Europa ut på de stora haven, Atlanten, Karibiska havet och Indiska oceanen på ett annat sätt. Men ett försök till omställning för hela den här befolkningen med enbart ekonomiska skyddsåtgärder vore omöjlig. Vi talar här om t.ex. de yttersta randområdena, där omkring fyra miljoner människor bor som har svårt att hävda sig i konkurrensen på unionens stora inre marknad.

Jag vill tacka kommissionen för förslagen, och jag stöder förstås förslagen från vår föredragande Sérgio Marques om utvecklingen av dessa regioner inom ramen för en omfattande regionalpolitik.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE). – (PT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill inledningsvis lyckönska Ambroise Guellec och min landsman Sérgio Marques till deras utmärkta betänkanden.

Det framgår av betänkandena att de berörda parterna delar åsikten om det ideala Europa som prioriterar kulturell mångfald i dess regioner som den allra viktigaste delen av EU:s utvecklingsmodell. Regionalpolitik är därför ett separat initiativ där man inte bara kan reproducera genomförandet av nationell politik på nationell nivå och EU-nivå.

Regionalpolitik är ett område av begrepp, politiska åtgärder och handling där man tar fasta på olika delar av den nationella politiken och anpassar dem till egna mål och strategier.

Regionalpolitik i EU har alltid betraktats som ett sorts fokus eftersom interventioner från centralt håll behövs; en fungerande marknad är inte lösningen på alla problem, som vissa fortsätter försöka få er att tro. Regionalpolitik är det mest effektiva sättet att försäkra sig om territoriell sammanhållning. Om de tillgängliga resurserna försvagas kommer som en följd själviska intressen att fortsätta dominera och solidariteten minska, och utan solidariteten kan inte samhörighetskänslan växa sig stark, den viktigaste delen av den europeiska identiteten.

Därför vill jag i likhet med andra uppmana kommissionen att utarbeta en vitbok om territoriell sammanhållning och skapa ett system för att kunna mäta gemenskapspolitikens effekter på den territoriella sammanhållningen.

På grund av konsekvenserna av globaliseringsfenomenet behöver detta prioriteras ännu mer nu, eftersom vissa EU-regioner kommer att dra det längsta och andra det kortaste strået. Med de här nya förutsättningarna krävs det för regionalpolitiken en ny drivkraft, och därför råder jag kommissionen att ännu mer integrera de territoriella frågorna i de befintliga områdena för gemenskapspolitiken.

  Paulo Casaca (PSE). – (PT) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag vill gärna börja med att tacka Sérgio Marques för hans grundliga arbete och för att han fäst uppmärksamheten vid Azorerna-perspektivet.

Gemenskapens politikområden har utgjort många utmaningar för de yttersta randområdena. I vissa har det varit välkommen utveckling, t.ex. restriktioner för det fria tillträdet till vattnen utanför Azorerna, men i andra fall går utvecklingen åt andra hållet av obegripliga skäl.

Ett exempel på det sistnämnda är kommissionens förslag om ändringar av avsättningsstödet, som om de genomförs en dag kommer att lamslå hela Azorerna ekonomiskt.

Vi är emot förbudet mot sändningar med den enda produkt som omfattas av motsägelsefulla specifika regler för sändning och nya förslag om förbud mot sändning av några produkter som innehåller varor som omfattas av dessa avsättningsregler, vilka strider mot internationell lagstiftning och det gemensamma regelverket om ursprungsregler.

Fastställandet av obetydliga kvoter för kvantiteter och produkter som endast är avsedda för exotiska destinationer som Marocko, som inte har några traditionella handelsförbindelser med Azorerna, samtidigt med ett förbud mot sändningar till traditionella marknader som det portugisiska fastlandet, Förenta staterna och Kanada hade varit ett dåligt skämt om det inte varit för att det förekommer i skrivningen i en av kommissionens förordningar.

De förfaranden som kommissionen föreslår går i alla händelser stick i stäv med den inre marknadens struktur, är omöjliga för små företag med förenklade beskattningsregler att tillämpa i praktiken samt är djupt diskriminerande och det mest administrativt komplicerade man sett maken till.

Uttalandena av kommissionens ordförande om att han godtar beslut som fattats av det nationella europeiska rättssystemet om att avvisa försiktighetsåtgärder för att hindra sändningar från Azorerna är ett mycket välkommet tecken. Nu är det avgörande att alla återstående föreslagna rättsliga bestämmelser ses över noggrant på samma sätt.

Därför vädjar jag till kommissionen om att det sunda förnuftet får råda för att se till att en europeisk kartells intressen inte blandas samman med det allmänna intresset och att en genomgripande översyn kan göras av kommissionens lagstiftningsförslag.

  Alexander Stubb (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill kort kommentera fem saker. Jag stöder båda betänkandena eftersom de är välskrivna och omfattar de viktigaste punkterna.

Min första kommentar är att jag tycker om det sätt på vilket betänkandena är fokuserade på en fond och ett program, och det strömlinjeformar vårt sätt att bedriva vår verksamhet och gör den mer effektiv och mindre komplicerad. Det är ett mycket välkommet synsätt från båda föredragandena.

Min andra kommentar rör de territoriella indikatorerna. Eftersom jag kommer från Finland tycker jag att det är mycket viktigt att vi inte bara fokuserar på BNP utan breddar vårt synsätt och tar hänsyn till hur svårt det är att ta sig till en plats. Jag välkomnar föredragandenas förslag på denna punkt.

Min tredje kommentar är att jag är besviken över att de nordliga glesbefolkade regionerna inte nämns i betänkandena. Jag uppmanar alla som inte har varit i Lappland att resa dit och se hur ett verkligt yttersta randområde ser ut. Detta nämndes i artikel 218 i konstitutionen och det är beklagligt att det inte kommer att antas i tid.

Min fjärde kommentar rör myndigheterna. Myndigheterna och decentraliseringen av myndigheter är en del av regionaliseringen. Det gör mig ingenting att livsmedelsmyndigheten hamnade i Parma – jag kan leva med en kemikaliemyndighet – men vi måste vara rationella. Som en del av den rationella regionalpolitiken bör vi se över var Europaparlamentets säte bör finnas. Jag är inte säker på att det är god regionalpolitik att flyga eller ta tåget till Strasbourg en gång i månaden.

Slutligen vill jag gratulera föredragandena för att de har tagit in konkurrenskraft och Lissabonstrategin i betänkandena. På det hela taget stöder jag dem.

  Richard Seeber (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vill passa på att tacka kommissionsledamot Danuta Hübner för de undersökningsresor hon fortsätter att företa i olika delar av unionen. Jag vill framhäva en sak om betänkandet, och det är att man inte kan få mer Europa för mindre pengar. Därför är det önskvärt, försiktigt uttryckt, att vi snabbt får till stånd en realistisk överenskommelse om budgetplanen.

Betänkandet i sig är väl avvägt, och i det efterlyses ökad ekonomisk och social sammanhållning i linje med den territoriella sammanhållningen, så att alla medborgare i EU kan vara förvissade om att alla förutsättningar och politiska strukturer finns för att han eller hon ska kunna lyckas i livet. Vad kan EU göra i frågan? Till att börja med behöver EU inrätta en ram för en välavvägd ekonomisk, social och territoriell utveckling av gemenskapens geografiska område som helhet. Sedan måste EU:s sektorsvisa politikområden göra denna nya territoriella dimension till sin egen och tillföra den ett europeisk värde. För det tredje behöver gemenskapens mångfald främjas genom att de olika regionerna stöds i deras specifika intressen, starka sidor och svaga punkter för att vi ska få en decentraliserad regionalpolitik.

Det är med en sådan allomfattande EU-politisk strategi med förstärkning av den territoriella dimensionen där subsidiariteten upprätthålls som vi kan ta EU ett steg vidare längs vägen mot en alla medborgares union. Särskild vikt måste fästas vid de missgynnade regionerna, t.ex. bergiga landsbygdsområden, där lämpliga indikatorer måste tas fram om vi ska få en bättre bild av vilka deras faktiska nackdelar är. Där räcker existerande modeller och beräkningsmetoder inte till, t.ex. BNP per capita. Man behöver även betona att gemenskapspolitiken måste vara enkel och genomförbar om den verkligen ska genomföras effektivt och tillämpas i alla EU-regioner. Det är ett exempel på där principen ”mindre är mer” är särskilt användbar.

  Francesco Musotto (PPE-DE). – (IT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Ett av huvudmålen med den territoriella politiken är något som också framgår av de två betänkandena, nämligen tillämpningen av principen om alla medborgares lika värde oavsett var i unionen de bor.

Man behöver särskilt uppmärksamma de 9 400 000 invånarna på de 284 öarna i EU, 3 procent av den totala befolkningen som bor på ett område av 95 000 km2. Ekonomisk utveckling i dessa områden påverkas av deras isolerade läge och de extra kostnader det medför. I många fall är dessa öar bergiga, och de är också de minst utvecklade regionerna och de yttersta randområdena. Deras genomsnittliga BNP per capita 2004 var 72 procent av EU-genomsnittet och i de flesta fall lägre än för något annat område i deras respektive länder.

Men man ska komma ihåg att dessa logistiska svårigheter inte nödvändigtvis behöver innebära ofördelaktiga ekonomiska omständigheter. Sådana handikapp skulle faktiskt kunna vändas till fördelar, vilket skulle öppna dörren för nya utvecklingsmöjligheter. Dessa öar är en del av vår unions naturliga arv och lämpar sig särskilt väl för många typer av aktiviteter, t.ex. turism, kulturella aktiviteter och fritidssysselsättning.

I takt med att den kunskapsbaserade ekonomin utvecklas – ett av gemenskapens större politiska mål – är det inte heller närheten till naturtillgångar eller stora marknadsplatser som avgör var människor väljer att bo, utan snarare naturens skönhet och omgivningens behag. Det gör att tillgången till infrastruktur och fysiska förutsättningar blir avgörande faktorer.

Efter det att principen ”en fond per program” införts i budgetplanen 2007–2013 behöver vi därför främja den territoriella sammanhållningspolitiken som ett instrument som tillför en nödvändig resurs, precis som man med rätta gjort i dessa betänkanden. Principen behöver inlemmas i de prioriterade mål som EU:s sammanhållningspolitik i vidare mening har.

  Danuta Hübner, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Det var en utmärkt debatt om båda betänkandena och jag har lyssnat mycket noggrant på den.

När det gäller Ambroise Guellecs betänkande har jag noterat det starka stödet i detta parlament för de rekommendationer som finns i det – att överväga att göra territoriell sammanhållning till en huvuddel i Lissabon- och Göteborgsstrategierna, att ge ett uppsving åt alla aspekter av territoriellt samarbete och att lägga större tonvikt vid samarbetet mellan stadscentra, förortsområden och landsbygden, särskilt de särskilt missgynnade, för att på så sätt bidra till utvecklingen av hållbara samhällen.

Jag är mycket glad över att vi delar många idéer. Låt mig svara på det fåtal idéer som jag tror att vi kan få svårt att hitta en lösning på. För det första: när det gäller antagandet av nya territoriella indikatorer, jämsides med BNP, för att mäta utvecklingen av regioner och utvärdera hinder, vill jag påminna er om att det inte finns några standardiserade och allmänt vedertagna indikatorer inom området territoriell sammanhållning och som ni vet måste varje ny indikator accepteras av Eurostat. Det finns för närvarande bara ett litet antal indikatorer tillgängliga på regional nivå som har harmoniserats – BNP, sysselsättning, arbetslöshet och befolkningsuppgifter. För det andra håller jag med om att mer arbete måste göras inom detta område, men i detta skede måste vi vara realistiska.

När det gäller upprättandet av ett system för att bedöma effekten av olika gemenskapspolitik om territoriell sammanhållning inom unionen är det riktigt att den nuvarande konsekvensbedömningen inte tar hänsyn till frågor som rör territoriell sammanhållning. Jag håller med om att denna fråga förtjänar ytterligare undersökningar. Jag har noterat ert förslag om att utveckla ett sådant system genom Espon och jag kommer att be mina tjänsteavdelningar att analysera detta. Vi kommer också att diskutera detta med medlemsstaterna, vilka som ni vet medfinansierar detta program.

När det gäller ert förslag om att en vitbok om territoriell sammanhållning bör upprättas till 2007, med angivande särskilt av hur denna målsättning ska införlivas i den nationella strategiska planen i varje medlemsstat, kommer ni kanske ihåg att jag tog upp möjligheten att framställa en vitbok för att föra fram territoriell sammanhållning på EU:s dagordning i perspektivet av en ratificerad konstitution. Det skedde i Luxemburg i maj.

Jag vill påminna er om att vi i de strategiska riktlinjerna bad medlemsstaterna att vara särskilt uppmärksamma på territoriella frågor vid utarbetandet av sina nationella utvecklingsplaner. Dessa utarbetas för närvarande och trots att jag starkt håller med om det mervärde som vitboken skulle kunna ge kan vi därför inte vänta på den för att införliva denna aspekt i de nationella strategiska planerna.

När det gäller Sérgio Margues betänkande har jag också noterat ett antal bekymmer och rekommendationer och jag vill besvara så många som möjligt på den tid som står till mitt förfogande.

När det gäller åtgärdsplanen för utvidgat grannskap håller jag helt med om att vi måste stärka de ekonomiska, sociala och kulturella förbindelserna mellan de yttersta randområdena och deras grannar som inte är medlemmar. Vi måste utveckla detta på två fronter – för det första handels- och tullåtgärder som skulle möjliggöra integration av marknader för varor och tjänster, samt inom handelsrelaterade områden, och för det andra förmånsavtalen med icke-medlemsstater. Det rör främst AVS-länderna genom de europeiska partnerskapsavtalen. Dessa nya avtal ska träda i kraft från och med januari 2008. Vi förhandlar för närvarande, men vi undersöker också behoven och intressena i dessa regioner, tillsammans med de berörda medlemsstaterna.

Jag delar er åsikt att den ekonomiska integrationen måste stödjas genom utbyten av social och kulturell karaktär inom områden som ny teknik, hälsoåtgärder, bekämpande av illegal invandring och åtgärder som rör miljön och förebyggande av risker. Jag kan också berätta för er att mina tjänsteavdelningar för närvarande undersöker hurgemenskapens finansiella instrument – inte bara ERUF, utan även Europeiska utvecklingsfonden – kan användas för att stärka den vidare grannskapspolitiken.

När det gäller jordbruk och fiske ingår en del av era rekommendationer redan i våra lagstiftningsförslag, som en del av er måste känna till. När det gäller reformen av organisationen av marknaden för socker tas i kommissionens förslag hänsyn till de yttersta randområdenas specifika problem. Kommissionen är övertygad om att sockersektorn i de yttersta randområdena utvidgas, även i samband med dess bidrag till energisäkerhet.

När det gäller den nya jordbruksfonden har vi här, som ni vet, föreslagit en högsta medfinansieringsgrad som är högre för de yttersta randområdena, medan områdena för ingripande också har utvidgats.

När det gäller bananer vet ni hur svåra förhandlingarna är för oss, men jag kan försäkra er att kommissionen kommer at göra sitt bästa för att skydda gemenskapsproducenternas intressen.

När det gäller fiske förklarade kommissionen vid rådets möte den 21 juni att en specifik behandling behövdes för denna sektor i de yttersta randområdena. Vi har lanserat en studie om detta och kommer att undersöka frågan noggrant.

När det gäller konkurrenskraft utgör era rekommendationer om regionernas konkurrenskraft och den uppmärksamhet som bör läggas vid utvecklingen av de mänskliga resurserna den centrala delen av förslaget till gemenskapens strategiska riktlinjer för nästa generation sammanhållningsprogram.

På forskningsområdet har vi infört specifika åtgärder för de yttersta randområdena i förslaget till sjunde ramprogrammet.

När det gäller statligt stöd innehåller det senaste förslaget om reglerna för nationellt regionalt stöd ett antal positiva åtgärder som gynnar de yttersta randområdena. Hänsyn till dessa områden kommer att tas inom ramen för artikel 87.3 a. De kommer också att gynnas av höjda stödtak och kunna godkänna driftsstöd.

De som behöver ytterligare detaljer är alltid välkomna att kontakta mig. Jag anser att i en tid när så många förslag påverkar situationen för de yttersta randområdena eller regioner i allmänhet är ständigt samarbete och ständig kommunikation ett måste för oss alla.

  Talmannen. – Den gemensamma debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.