Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 27 september 2005 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: ONYSZKIEWICZ
Vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.00.)

2. Inkomna dokument: se protokollet

3. Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (tillkännagivande av framlagda resolutionsförslag): se protokollet

4. Förfarande för beviljande och återkallande av flyktingstatus i medlemsstaterna

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om ett betänkande (A6-0222/2005) av Wolfgang Kreissl-Dörfler för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om det ändrade förslaget till rådets direktiv om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus (14203/2004 – C6-0200/2004 – 2000/0238(CNS)).

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Ni känner alla till utgångspunkten: direktivet om asylförfarandet har varit föremål för förhandlingar i rådet i över fyra år, och därför återspeglar resultatet en bräcklig kompromiss mellan unionens medlemsstater.

Uppriktigt sagt är det en kompromiss som sannerligen inte sträcker sig till någon hög ambitionsnivå. Jag är väl medveten om de bekymmer som klargörs i betänkandet, och jag instämmer delvis i den oron. Jag tackar därför föredraganden för arbetet han har utfört, fastän de svårigheter vi har stött på och det faktum att direktivet fortfarande inte innehåller mycket höga ambitioner är ytterligare goda anledningar till att parlamentet kommer att godkänna detta betänkande i dag och fortsätta detta komplexa förfarande tills direktivet träder i kraft – och jag ser verkligen inte någon motsägelse i detta.

Enligt min uppfattning finns det utmärkta metodiska skäl att anta betänkandet. Om direktivet träder i kraft måste verkligen alla påföljande förslag på detta område gå igenom omröstningssystemet med kvalificerad majoritet, och inte längre enhällighet, och det måste gå igenom medbeslutandeförfarandet som involverar rådet och parlamentet. Det innebär att så snart det första stadiet är klart med godkännandet av detta direktiv förväntar vi oss att parlamentet genomför en medbeslutandeomröstning i de påföljande stadierna, vilken enligt min bedömning ska avse huvudinnehållet. Jag har förhoppningar om att vi kommer att uppnå detta resultat så snart som möjligt, så fort vi har antagit det här direktivet.

Sedan finns det skäl att beakta när det gäller framtidsperspektiv. Att ändra förfarandet från enhällighet till kvalificerad majoritet och från att parlamentet endast uttrycker sin åsikt till medbeslutande kommer att göra det möjligt för oss att uppnå något som kanske för mig, och för många andra också tror jag, är ännu viktigare, nämligen att uppnå ett gemensamt europeiskt asylsystem före 2010. Detta ska inte längre bara omfatta förfarandena, utan huvudinnehållet, skillnaden i konkreta termer mellan agerande på EU-nivå och agerande enbart från medlemsstaternas sida.

Det finns också andra skäl när det gäller innehåll som också motiverar att ni röstar för. Direktivet är förvisso bara ett första steg, men ni minns alla Europeiska rådet i Tammerfors för ett antal år sedan, när det beslutades att Europas asylstrategi skulle vara en gradvis strategi. Förfarandet och innehållet skulle med andra ord inte träda i kraft samtidigt, utan detta skulle fullföljas etappvis. Jag måste medge att detta bara är ett första steg, men mina damer och herrar, detta första steg kommer att göra stor skillnad.

I dag tror jag att vi har fler än 20 olika system för själva förfarandena. Jag säger inte 25, men det är nästan så många. Det kvarstår flera bekymmer om behovet av att harmonisera behandlingen av flyktingar och asylsökande, vilket har kommit till uttryck i parlamentet, i kommissionen och även av mig personligen.

I och med direktivet kommer vi att få ett gemensamt förfarande och gemensamma miniminormer i Europa, och framför allt vill jag påpeka att vi kommer att ge EG-domstolen makten att tillämpa och tolka dem. Som ni mycket väl vet är EG-domstolens rättspraxis ofta mycket avancerad när det gäller att tolka den. Vi kommer därför också att ge kommissionen möjlighet att upprätthålla de gemensamma reglerna. Dessa möjligheter existerar inte i dag, och enligt min mening kommer de att göra avsevärd skillnad.

Om vi å andra sidan skulle sätta stopp i dag, om detta gradvisa närmande inte skulle fortsätta, skulle några av oss säkerligen fortsätta att begära att texten skulle förbättras. Uppriktigt sagt är det emellertid osannolikt, rentav högst osannolikt, att rådet återupptar konkreta diskussioner efter fem års förhandlingar. Om rådet inte skulle ingripa skulle följden bli att det kommer att väckas krav och att oron sannolikt växer, men att den europeiska strategin i ämnet – förfaranden i dag och innehåll och asyllagstiftning i morgon – inte kommer att gå igenom.

Min starka förhoppning är att parlamentet kan godkänna betänkandet och avge ett positivt yttrande. Det skulle nämligen oroa oss ännu mer om vi skulle balansera fördelarna med en text som inte är perfekt mot de allvarliga hot en lucka i EU-lagstiftningen innebär.

  Wolfgang Kreissl-Dörfler (PSE), föredragande. – (DE) Herr talman, kommissionsledamot Frattini, mina damer och herrar! Det vi ska rösta om i dag är ingenting mindre än en av EU:s hörnstenar. Europeiska unionen växte fram ur andra världskrigets ruiner, och dess framgång grundar sig på den lärdom vi har dragit av det globala kriget, av nationell socialism och diktaturerna under förra århundradet, inte minst i Östeuropa, som samtliga tvingade många européer att lämna sina hem och söka skydd i främmande länder för att rädda sina egna liv. I dag kommer folk till Europa för att söka skydd från katastrofer och förföljelse. Ingen av dem har lämnat sina hemländer utan vidare, för de riskerar ofta livet när de flyr. Deras dröm om ett liv i säkerhet slutar ofta med mottagningsanläggningar där förhållandena ofta är skrämmande, och sedan skickas de tillbaka till ett land som påstås vara säkert, såsom Libyen, utan att deras individuella situation har bedömts. Försöker vi skaka av oss varje börda och ansvar så fort som möjligt? Jag får intrycket av att vi, här i fästning Europa, är mindre intresserade av att skydda flyktingar än att göra motsatsen och skydda oss själva från dem. Hur ska vi då fullgöra vårt historiska ansvar om vi inte ger flyktingar en adekvat möjlighet att förklara orsakerna till att de har kommit hit? Hur ska vi lyckas vara trovärdiga när vi försvarar europeiska värden om vi förnekar de som söker skydd tillgång till rättsliga förfaranden? Det är tveklöst att det råder fruktan för att asylsystemet ska missbrukas, men vi får inte låta det föranleda oss att förråda våra värden. Det som behövs är gemensamma europeiska miniminormer för behandlingen av flyktingar, som grundas på rättsstatsprincipen och på internationella konventioner och krav under internationell lagstiftning, såsom de bestämmelser som fastställs i Genèvekonventionen om flyktingar. Rådet presenterade sitt förslag till detta direktiv för oss först i november 2004, för samråd, då man redan hade fattat ett beslut. Man kan kalla detta för ”samarbetsovilligt samarbete”, och det är någonting vi helt och hållet fördömer. Det rådet nu har presenterat för oss ligger långt ifrån de syften som formulerades i Tammerfors 1999. En av följderna är att majoriteten av oss i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor tillsammans med den rådgivande kommittén har kommit fram till att direktivet brister när det gäller alla förväntningar, eftersom det inte leder till några avsevärda framsteg mot harmonisering, då det finns för många instanser där medlemsstaterna tillåts hålla fast vid sina egna rättsliga arrangemang.

Det finns i synnerhet ett antal punkter som vållar stor oro i fråga om respekt för mänskliga rättigheter som är internationellt erkända och rättsstatsprincipen när den avser flyktingar, och därför föreslår vi ett antal nödvändiga och viktiga ändringar. Till att börja med avvisar vi det begrepp som förs fram i artikel 35a, det som kallas ”mycket säkra tredjeländer”, som i sig självt är en enastående bedrift när det gäller den övergripande filosofin, och i stället stöder vi en ändring av begreppet ”säkra tredjeländer” i artikel 27, och det är viktigt att notera att vi i stället vill att detta ska vara tillämpligt om tredjelandet har ratificerat och efterlever Genèvekonventionen och internationella fördrag om mänskliga rättigheter, och som särskilt står fast vid principen om ”non-refoulement” i Genèvekonventionen om flyktingar. Asylsökande måste få möjlighet att uppge orsakerna till varför hans eller hennes säkerhet inte kan garanteras i det ”säkra tredjelandet” eller i hans eller hennes säkra ursprungsland.

För det andra vill vi förstärka den asylsökandes rätt till ett effektivt rättsmedel i enlighet med artikel 38.

För det tredje uppmanar vi till en förstärkning av barns rättigheter. För att anknyta till uttalandet i FN:s konvention om barnets rättigheter från 1989, att alla människor under 18 år ska betraktas som barn, har vi alla kommit överens om – oberoende av våra grupplojaliteter – att alla relevanta artiklar i direktivet bör ändras i enlighet med FN:s konvention om barnets rättigheter. För det fjärde bör ingen asylsökande arresteras förrän det kan visas att det är nödvändigt, lämpligt och i enlighet med normerna i de internationella konventionerna att spärra in personen i fråga. Asylsökande bör endast kvarhållas i förvar i utrymmen som är klart avgränsade från fängelser, och måste vara garanterade tillgång till lämplig juridisk rådgivning, till välutbildade och opartiska tolkar och till kvalificerad sjukvårdspersonal. Barn utan medföljande vuxen får aldrig under några omständigheter kvarhållas i förvar på grundval av deras invandrarstatus. När det gäller personer från sårbara kategorier, såsom tortyroffer och traumatiserade personer samt personer med psykiska eller fysiska funktionshinder, ska myndigheterna aktivt försöka finna alternativa åtgärder i stället för att spärra in dem.

Det betänkande som jag har lagt fram, som utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor har antagit, ger möjlighet att upprätta Europas första organ för asyllagstiftning, som dessutom är balanserat och rättvist. Rädsla för islamisk terrorism och brottslighet får inte användas som missvisande ursäkt för bakåtsträvande asylpolitik. Om vi överger asylpolitikens hjärta äventyrar vi de mänskliga rättigheterna och drar in de stöttepelare som stöder den värdegemenskap som Europeiska unionen är. Rädsla är en klen grund för beslutsfattande, och hyckleri är förkastligt inom politiken. Här står mänskliga rättigheter och liv på spel, och det får varken vi eller någon annan glömma.

Jag är mycket nöjd med kommissionsledamot Franco Frattinis eftergifter. Jag hoppas att de som kanske för ett bra tag sedan bestämde att de skulle rösta mot detta betänkande nu kommer att omvärdera sin ståndpunkt. Jag uppmanar er återigen att anta mitt betänkande, som vi också behöver för nästa års förhandlingar med rådet. För allas bästa ber jag er att rösta för det, och inte minst till minne av alla de européer som tvingades i landsflykt på grund av krig, etnisk rensning och förföljelse.

(Applåder)

  Feleknas Uca (GUE/NGL), föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Upprättandet av ett gemensamt europeiskt asylsystem – som beslutades av Europeiska rådet i Tammerfors i oktober 1999 – är mycket välkommet. Rådets förslag, i dess ändrade lydelse, är emellertid så egendomligt otillräckligt att skyddet för flyktingar i Europa skulle minska till nästan ingenting om direktivet skulle tillämpas oförändrat i medlemsstaterna.

En allvarlig fara som uppstår i samband med det planerade införandet av en gemensam minimiförteckning över det som kallas ”säkra tredjeländer” är framför allt att medlemsstater kommer att tillbakavisa asylsökande till ursprungsländer som betraktas som ”säkra tredjeländer”, utan att orsakerna till att dessa människor har blivit flyktingar har tagits upp till behandling eller att deras rättigheter till asyl har undersökts. Det är av den anledningen som jag i det yttrande jag utarbetade om betänkandet för utskottet för utveckling fäster särskild vikt vid att Europaparlamentet är fullt delaktigt i alla framtida beslut som påverkar den gemensamma förteckningen.

Tillägg eller strykning från en gemensam minimiförteckning över stater som kan – eller inte kan – betraktas som säkra tredjeländer får inte enbart vara en fråga för rådet eller kommissionen. Detta krävs i betänkandet som vi ska rösta om, liksom förbättrat skydd för barn och minderåriga och bestämmelserna som avser medlemsstaternas skyldighet att informeras flyktingarna om deras rättigheter och skyldigheter på ett språk de förstår.

Betänkandet inbegriper flera mycket viktiga ändringsförslag som säkerställer att en medlemsstat aldrig på något sätt kan utvisa eller avvisa asylsökande till ett område där de asylsökandes liv eller frihet skulle hotas på grund av deras ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss social grupp eller politisk åskådning.

Jag ber mina kolleger i kammaren att ge detta betänkande sitt stöd. Om vi ska säkerställa skydd för flyktingar i Europa kommer detta betänkande att göra stor skillnad, och det kommer det också att göra för de berörda människornas ställning i medlemsstaterna.

  Carlos Coelho, för PPE-DE-gruppen. – (PT) Herr talman, herr Frattini, mina damer och herrar! Detta har, som Franco Frattini sa, varit en lång process. Det första förslaget lades fram för fem år sedan. År 2001 lade parlamentet fram över hundra ändringsförslag till Watsonbetänkandet. Rådet ägnade två år åt förhandlingar och kom slutligen fram till en allmän inställning i april 2004.

Jag blev mycket besviken över att Europaparlamentet inte rådfrågades förrän efter det att rådet nått en politisk överenskommelse, vilket i praktiken innebär att rådet inte kommer att ägna någon uppmärksamhet åt den här debatten nu. Rådets frånvaro från kammaren ger en tydlig bild av dess attityd till den här debatten. Faktum är att det här direktivet, som Franco Frattini sa, är betydelsefullt. Detta första steg mot ett europeiskt asylsystem är något vi måste se som en brådskande fråga, och detta förslag till direktiv är det första rättsligt bindande instrument som behandlar asylförfarandet. Vi måste upprätta ett gemensamt asylsystem, så att vi kan hantera invandringsflöden på ett så effektivt och rättvist sätt som möjligt, såväl för invandrare som för värdländerna. Detta måste dessutom göras utan brott mot Genèvekonventionen från 1951, med särskild hänsyn till principen om ”non-refoulement”, genom vilken ingen stat får återsända människor till länder eller områden där deras liv eller frihet hotas.

Men vi måste också ta till oss att medlemsstaterna vill bekämpa de ekonomiska invandrarnas missbruk av asylsystemen. Jag vill berömma föredraganden Wolfgang Kreissl-Dörfler för hans arbete. Jag stödde många av hans ändringsförslag, och på liknande sätt införlivades de flesta av mina förslag när det gäller humanitära frågor och skyddet av asylsökandes rättigheter, behovet av snabba och effektiva förfaranden, häktningsgrunder och skyddet av minderåriga och andra sårbara grupper. Vi är dock oense om två kärnpunkter, nämligen upphävandet av förteckningar över säkra länder, som redan fanns i vissa medlemsstater, och skrotningen av konceptet med ”mycket säkra” länder.

Vi ber därför om separat omröstning för ett flertal ändringsförslag. Konceptet med ”mycket säkra” länder gäller för europeiska tredjeländer som t.ex. Schweiz, som upprätthåller mycket höga normer i fråga om mänskliga rättigheter och flyktingskydd. Denna princip blev en framgång då den införlivades i Tyskland. Missbruk av asylsystemet minskade, och det gjorde också antalet asylsökande personer. Vissa trodde att denna lösning bröt mot Genèvekonventionen och mot principen om ”non-refoulement”. Det är anledningen till att vi rådfrågade parlamentets rättstjänst, som precis har avgett yttrandet att vi hade rätt och att lösningen med säkra länder är helt förenlig med våra internationella skyldigheter.

Vi återinförde också ett ändringsförslag som inte antogs i utskottet, som föreslår att man borde besluta om ett effektivt system genom vilket asylsökanden alltid kommer att ha rätt att överklaga ett beslut och att vänta på det efterföljande beslutet i det land där asyl sökts. Om dessa ändringsförslag antas har vi enligt min uppfattning ett betänkande som motsvarar vårt ansvar, och rådet borde följa vårt exempel. Om vi behåller de ändringsförslag som ingick i den ursprungliga versionen är jag rädd att gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater inte kommer att kunna stödja betänkandet.

  Martine Roure, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag vill naturligtvis gärna först och främst tacka vår föredragande för hans arbete. Vi måste stödja honom så att Europaparlamentet kan uttrycka en kraftfull åsikt i fråga om denna centrala fråga. Betänkandet, som är utomordentligt välbalanserat, är en bra text att grunda förslaget till en asyl- och invandringspolitik på.

Europaparlamentet måste vidmakthålla en stark ställning i utformningen av denna policy. När vi nu står inför övergången till medbeslutandefasen på området för asylpolitik uppmanar jag rådet att återställa god tro bland EU:s institutioner genom att visa att man är redo att lyssna på Europaparlamentet. I den form rådets text har nu möjliggörs faktiskt inte riktigt någon harmonisering av asylpolitiken på EU-nivå. Den ger tvärtom medlemsstaterna alltför många möjligheter till inskränkningar och undantag. Dessutom hindrar dessa inskränkningar oss från att uppnå en god gemensam nämnare. Det är snarare så att den minsta gemensamma nämnaren får företräde: en utarmning av EU:s asylpolitik.

Vi vill framför allt betona att EU verkligen är ett område där det går att få asyl och att vi måste skydda denna humanitära tradition. EU:s asylpolitik måste först garantera en hög skyddsnivå för skydd för människor som söker asyl, genom att stärka deras grundläggande rättigheter. Är vi alla verkligen medvetna om hur lyckliga vi kan vara för att vi fötts i Europa? Principen om så kallade mycket säkra tredjeländer är oacceptabel, eftersom den strider mot asylsökandes rättigheter. Alla har rätt till en individuell ansökan och till en enskild prövning av sin ansökan. En människa kan mycket väl vara förföljd i ett land som på ytan är säkert. Vi har sett tillräckligt med bevis på detta under årens lopp, om inte annat på 1900-talet. Konceptet säkert land kan bli mycket farligt om det inte kontrolleras strängt, och det skulle följaktligen vara oacceptabelt att i slutändan ha 25 olika förteckningar.

Parlamentet måste också spela en ledande roll i utformningen av denna förteckning, och vi är skyldiga oss själva att säkerställa att denna rättighet beaktas. Vad är det vi vill? Vi kräver respekt för människors värdighet. Låt oss minnas att artikel 1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna gäller rätten till värdighet. Besök flyktingförläggningarna i olika medlemsstater så kommer du att bli mer upplyst. Besök dem så kommer du att bli förfärad över att människor kan behandla flyktingar på ett sådant sätt. Du kommer att skämmas, liksom jag gjorde. Vi måste åtgärda skavankerna inom asylpolitiken. Vi måste skydda flyktingarna. Vi måste också vända oss till våra medborgare och förklara, och på det sättet få dem att förstå, de lidanden som bokstavligen tvingar dessa flyktingar att ta sig till Europa.

  Jeanine Hennis-Plasschaert, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag vill först och främst tacka föredraganden som har gjort ett utomordentligt arbete. För en gångs skull instämmer jag fullständigt med honom: rädsla är en dålig rådgivare.

Vår vägledande princip måste vara att Europeiska unionen som ett område utan inre gränser finner ett gemensamt och effektivt sätt att hantera de yttre gränserna. Utvecklingen av en gemensam asyl- och invandringspolitik utgör en integrerad del av detta. Trots att medlemsstaterna själva har gett uttryck för denna strävan är det med största svårighet som vi kunnat få i gång denna politik.

För närvarande antar de flesta medlemsstater under påtryckningar från den allmänna opinionen, som nationella regeringar och parlament faktiskt ofta själva bär ansvar för, sin egen asyl- och invandringspolitik som syftar till att stänga dörren så mycket som möjligt, även om en förändring i en medlemsstats asyl- och invandringspolitik direkt påverkar invandringsflödet och den politiska utvecklingen i de andra. Liksom även föredraganden påpekade är nackdelen med en arbetsmetod som denna att det finns risk för att den politiska flyktingen som har rätt till asyl knuffas åt sidan.

I den offentliga debatten buntas asylsökande och olagliga invandrare allt oftare ihop, och om vi inte ser upp kommer terroristerna som vi måste kämpa mot att anslutas till dem inom en inte alltför lång framtid. Den här trenden måste brytas så snabbt som möjligt, och det är därför som strategi på EU-nivå är nödvändig.

I eftermiddag kommer kammaren att rösta om förslaget till ett direktiv om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus. Förslaget i sig är av föga intresse; det är egentligen ingenting mer än en samling politiska åtgärder som är tillämpliga i de 25 medlemsstaterna. Det är en besvikelse att det knappt finns något tecken på harmonisering.

Det har redan uppmärksammats att Europaparlamentet endast har rådgivande befogenheter när det gäller förslaget. Råd kan vara mycket användbara, men de kan framför allt också ignoreras, och det är precis så rådet kommer att agera. Men så fort som den slutliga omröstningen om detta betänkande har ägt rum och direktivet därmed träder i kraft kommer Europaparlamentet att förvärva medbeslutanderätt på områdena för asyl och migration, vilket innebär att rådet inte längre kommer att fatta beslut genom enhällig omröstning utan genom majoritet. Denna förändring i beslutsförfarandet är mycket viktig, liksom behovet att på kort sikt anta en gemensam asyl- och invandringspolitik.

För att kunna sända ett kraftfullt politiskt budskap till rådet skulle jag vilja uppmana medlemmarna i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater), i synnerhet Carlos Coelho, men också de i gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster att välja den mest genomförbara kompromissen och därmed avstå från att rösta mot detta betänkande. Min grupp har visat sin villighet att göra detta. Det är ett område kvar som innebär svårigheter för oss, nämligen konceptet med de mycket säkra länderna, men jag skulle bli väldigt förvånad om det skulle få majoritet i eftermiddag.

Vad som behövs för att visa att vi vågar kämpa över den politiska klyftan för ett snabbt, balanserat tillvägagångssätt för asyl- och invandringsfrågan på EU-nivå är en stark politisk signal från parlamentet. Vårt besök i Lampedusa förra veckan bekräftade för mig behovet av att göra detta. Direktivet är bara ett första steg, vilket än så länge inte visar på några större ambitioner, men det är fortfarande ett första steg, och vi bör inte underskatta betydelsen av det.

Jag vill avsluta med att helt ärligt säga att rådets frånvaro i detta nu enligt min uppfattning inte är förenligt med de prioriteringar som man framställde tidigare, vilket jag beklagar djupt.

  Jean Lambert, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag håller med om i princip allt som föregående talare har sagt, trots att röstningsintentionerna i min politiska grupp har misstolkats, vilket jag ska återkomma till om ett ögonblick.

Jag vill tacka föredraganden, som har haft en mycket svår uppgift i att försöka förbättra det mycket bristfälliga dokument som har tagits emot från rådet, vilket en del av oss ser som en förolämpning mot de mänskliga rättigheterna och mot dem som söker en fristad. Jag tycker att det är mycket deprimerande att denna ”bräckliga kompromiss”, som den beskrevs som, var det bästa som någon kunde komma på. Den omfattar enbart mycket av det som medlemsstaterna redan gör.

Hänvisningar har redan gjorts till begreppet mycket säkra tredjeländer och faktiskt även till säkra tredjeländer. Min politiska grupp har stora problem med detta. Just nu är exempelvis den brittiska regeringen redo att skicka tillbaka asylsökande till Irak, Kongo, Zimbabwe och Afghanistan. En del av oss arbetar för närvarande med ett fall där inte bara en person skickas tillbaka till Irak, utan hans kristna fru åker med honom, och regeringen betalar hennes resa. Det är verkligen mycket generöst.

Det vinns många i detta parlament som inte anser att något av dessa länder är säkert. Därför är det minsta vi vill ha, för att acceptera detta bristfälliga begrepp säkra tredjeländer, en enhetlig lista som har fastställts genom medbeslutande med parlamentet, vilket skulle vara ett steg mot en gemensam asylpolitik.

Vi är djupt oroade över effekterna på ”non-refoulement”-principen, särskilt eftersom vi också bevittnar en attack mot artikel 3 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter, som rör frågan om att sända tillbaka människor till en situation där de kan utsättas för tortyr eller omänsklig eller nedsättande behandling. Vi välkomnar ändringsförslaget från föredraganden och Martine Roure, vilket innebär att möjligheten hålls öppen att testa den dimension av detta som rör de mänskliga rättigheterna i domstolarna.

Utskottets ändringsförslag har förstärkt texten avsevärt. Det läggs exempelvis mycket större tonvikt på barns rättigheter och förfaranden för utsatta personer. Klarheten är mycket större när det gäller behovet av tillräcklig juridisk representation och ett personligt samtal, vilket får ännu större vikt i samband med det gemensamma asylförfarande som för närvarande diskuteras.

Vi välkomnar också åtagandet som rör tillfredsställande tolkning. Alla i detta parlament vet hur viktigt det är med kompetenta tolkar. Dock hänger inte våra liv på dem, medan tolkningens kvalitet kan vara helt avgörande för en asylsökandes framtid.

Frågan om kvarhållande i förvar är milt uttryckt mycket omstridd. Godtyckliga kvarhållanden utan möjlighet till överklagande är emellertid helt oacceptabla. Vi anser därför att utskottet har gjort ett bra arbete med att skärpa de rättsliga kraven kring detta och klargöra att kvarhållande inte är liktydigt med fängslande när man inte är anklagad för något brott.

  Giusto Catania, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill precis som andra kolleger tacka min vän och kollega Wolfgang Kreissl-Dörfler för det gedigna arbete som han har utfört och för att han försökt ta sig an den svåra uppgiften att sammanställa ett betänkande som är acceptabelt för oss alla. Rådet har olyckligtvis redan kommit fram till ett beslut, och vi noterar detta liksom dess frånvaro i dag, och man kommer med högsta sannolikhet inte att ta hänsyn till några förslag från parlamentet.

Jag anser att Kreissl-Dörfler-betänkandet förbättrar det direktiv som vi har framför oss, framför allt för att delen om mycket säkra länder har strukits och för att marginalen för överklagande av alla slags avslag har utökats.

Det finns dock fortfarande ett par större frågor som är olösta och som vi inte kan förbigå. Jag tänker framför allt på de konsulära myndigheternas roll, då de inte under några omständigheter bör tillåtas träffa asylsökande. Asylsökande bör inte heller hållas i flyktingförläggningar. Vi har precis besökt Lampedusa och sett hur blandningen av asylsökande och olagliga invandrare skapar barbariska förhållanden i förläggningarna. Vi är av den uppfattningen att dessa människor inte bör placeras på samma ställe; vi anser faktiskt att asylsökande inte ska stängas in någonstans alls. Om det är absolut nödvändigt måste åtgärder vidtas för att säkerställa att de inte placeras på samma ställen och i vilket fall som helst inte under sex månaders tid.

Vi är dessutom bekymrade över bruket av konceptet säkert tredjeland i betänkandet, över kriterierna för ett säkert tredjeland och över hur förteckningen över sådana länder ska utformas. För oss är detta en mycket viktig fråga: enligt definitionen hindrar ett säkert tredjeland ett förfarande med bedömning från fall till fall genom att ansvaret överlämnas till ett annat land, som anses vara säkert enligt tämligen flexibla kriterier. Asylen är inte en eftergift: den är EU:s moraliska och politiska plikt och en rättighet för män och kvinnor som förföljs eller flyr från krig.

Vilka är dessa säkra länder? Enligt kriterierna skulle till och med exempelvis Marocko eller Vitryssland kunna betraktas som säkra länder, platser som vi har valt att se som privilegierade partner, och detta resulterar också i en process som gör att unionens gränser betraktas som alltmer oväsentliga. Jag anser att säkra tredjeländer och konceptet med säkra tredjeländer utgör en fara för asylsökandes liv, och det är något vi inte får tillåta.

Jag anser också att parlamentet har alltför liten kontroll. Medbeslutande gäller bara vid ändring av förteckningen över säkra tredjeländer. Franco Frattini säger att betänkandet har byggts upp stegvis. Enligt min uppfattning har dessa steg inte varit tillräckligt djärva: vi hade kunnat sträva efter och kräva mycket mer. Den harmonisering som vi har åstadkommit är förmodligen sådan att den till och med försämrar vissa nationella lagstiftningar.

  Johannes Blokland, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! I dag debatterar vi flyktingstatus. I en värld där miljontals människor är på flykt är vi tillräckligt lyckligt lottade för att kunna diskutera deras status. Det måste stå klart att det kan, och faktiskt bör, leda till konsekvenser av att tala om flyktingar utifrån vår ställning. Det är vår plikt att behandla flyktingar på ett vänligt och rättvist sätt. För en och en halv vecka sedan blev det återigen smärtsamt tydligt hur dåligt förberedda vi är inom Europeiska unionen för att tillhandahålla tydlighet och öppenhet i fråga om flyktinghantering. Jag är rädd att Lampedusa inte är något undantag. En opartisk och rättvis europeisk asylpolitik kan enbart förekomma om medlemsstaterna är öppna när det gäller det sätt på vilket de behandlar sina flyktingar.

De ändringsförslag som har lagts fram till Kreissl-Dörfler-betänkandet ger inga bevis på att några prioriteringar har fastställts. Om parlamentet hade velat ställa tydliga krav hade det varit bättre att hålla sig till kärnfrågorna. I stället har kammaren lagt fram ett mycket omfattande dokument bredvid rådets politiska överenskommelse. Möjligheten att ett förslag från rådet skrivs om i ett samrådsförfarande är mycket liten.

Jag skulle vilja ta upp två viktiga punkter. Detta förslag möjliggör avslag på en asylansökan på grundval av en kombination av olika undantag. Medlemsstaterna är uppenbarligen inte beredda att låta sina egna undantag diskuteras för att vi ska lyckas uppnå ett opartiskt direktiv, och det är oacceptabelt. De garantier som direktivet innehåller är inte heller tillräckliga för att kunna fungera tillsammans med det påskyndade förfarandet. Det råder brist på såväl tydliga villkor som tillräckliga garantier för att detta förfarande inte kommer att existera på bekostnad av rättvisan i det normala förfarandet.

En viktig fråga är vad rådet har för avsikt att göra med parlamentets ändringsförslag. Det är mycket beklagligt att rådet inte är närvarande för att ange detta i detalj, vilket jag skulle vilja att man gjorde. Kommissionsledamot Franco Frattini är tveksam till om rådet är villigt att anta något av parlamentets ändringsförslag. Det bör dock vara möjligt att inleda en dialog med rådet om ett begränsat antal frågor som vi anser vara av stor betydelse.

  Romano Maria La Russa, för UEN-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill först och främst ge rådet en komplimang för dess frånvaro. Jag betraktar detta som ett tecken på i hur hög grad parlamentet tas med i beräkningen. Stackars oss!

Mina damer och herrar! Samtidigt som jag instämmer med föredraganden i kravet på utökat samarbete mellan institutionerna och i åsikten att parlamentet alltid bör rådfrågas innan rådet når fram till något slags överenskommelse vill jag uttrycka min besvikelse över innehållet i betänkandet.

Föredraganden begråter i dokumentet avsaknaden av betydande framsteg när det gäller harmonisering, men han tar inte hänsyn till att länder kan ha olika uppfattning om migrationsproblemet. När jag talar om migration kallar jag den medvetet ett problem: det går inte att förneka att EU:s så kallade gränsländer drabbas hårdast av veritabla stormningar av invandrare, som obestridligen kommer med goda avsikter ibland men inte desto mindre olagligt.

I frånvaro av en gemenskapspolitik om invandring som är såväl intelligent som praktisk anser jag att det är rättvist att medlemsstaterna förbehåller sig rätten att enbart granska de ansökningar som betraktas som seriösa och att eventuellt ge avslag. Vissa ledamöter insisterar dock på att betrakta invandring som något annat än ett gemenskapsproblem. De tänker sig att de enskilda medlemsstaterna ska ta de orimliga kostnader som dessa migrationsflöden innebär.

Vissa ändringsförslag som går emot rådets förslag har antagits. Definitionen av ”säkert tredjeland” har praktiskt taget bortfallit, vilket hindrar medlemsstaterna att avvisa sökande som bedöms som olämpliga även om de kommer från länder som anses respektera friheter och mänskliga rättigheter. Om parlamentet – kanske för att det är alltför politiskt korrekt – vill bortse från att invandrare, i synnerhet de som kommer genom mitt eget land, Italien, kommer in i Europa och i slutändan nästan alltid begår brott och äventyrar våra medborgares säkerhet, är det kanske bättre att ha modet att säga att alla länder ska normera sig själva som de vill, vilket innebär 20 olika typer av lagstiftning. I sådant fall ska vänstern emellertid inte tala om ett enat Europa: de är de enda som hycklar. Vi i högern hycklar verkligen inte!

  Carlos Coelho (PPE-DE). – (PT) Herr talman! Det förekom ingen tolkning till portugisiska under någon del av den senaste talarens anförande. Jag förstod därför inte någonting av vad talaren sa. Jag vill be presidiet se till att tolkningstjänsten fungerar på ett sådant sätt att vi kan följa varje debatt i sin helhet.

  Talmannen. – Jag beklagar detta. De relevanta tjänsteenheterna kommer att informeras för att garantera tolkning.

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Herr talman! Vi måste inse att Genèvekonventionen om flyktingstatus och i sanning tilläggsprotokollet från 1967 ursprungligen utarbetades för att garantera mottagandet av europeiska politiska flyktingar från kommunistdiktaturerna i det tidigare östblocket. Det säger sig därför självt att dessa instrument är klart olämpliga till att ge svar på de nuvarande asylproblemen, i synnerhet det faktum att hundratusentals människor kommer till Europa från hela världen inte bara för att få skydd utan också i jakt på ekonomiskt välstånd.

Det är därför rätt och riktigt att vi söker svaret på detta problem i form av en gemensam europeisk flyktingpolitik, och jag stöder sannerligen ett förslag till en förteckning över säkra länder, även om detta var ett första steg och även om – med korrekt tolkning av subsidiaritetsprincipen – vi överlåter åt de enskilda medlemsstaterna att använda sig av ytterligare förteckningar. Detta kan dock endast vara ett första steg.

Vi kan bara nå en verklig lösning på problemen när vi väl har modet att besluta att mottagandet av asylsökande ska äga rum på den berörda asylsökandens kontinent, och företrädesvis i ursprungsområdet, och därmed inte längre i Europa. Detta mottagande måste, i motsats till vad som har upprepats till leda här, ske i slutna och mycket strängt kontrollerade förläggningar. Endast de som efter en sträng och behörig granskning erkänns som verkliga flyktingar kan sedan mottas i tredjeländer, möjligtvis även inom Europeiska unionen. Det är det enda sättet att drastiskt minska antalet falska asylansökningar och bekämpa människohandel.

Detta är dessutom det enda sättet att förlika våra medborgare i våra egna länder, som vi företräder, med nödvändigheten av att ta emot verkliga asylsökande. Eftersom asylkonceptet med rätta olyckligtvis har blivit mer eller mindre synonymt med humbug och socialt bedrägeri, vilket vi förvisso kan ha mänsklig förståelse för, bör vi inte vara politiskt ansvariga eller politiska medbrottslingar i detta.

För närvarande saknar vi dock den politiska viljan eller modet att anta en sådan djärv och nödvändig politik, säkerligen när det gäller allt som detta innebär, såsom t.ex. vägran att ge utvecklingsbistånd till länder som vägrar att sluta avtal om återsändande av falska asylsökande. Det befintliga betänkandet är olyckligtvis ett exempel på denna politiska ovillighet på grund av att det ytterligare försvagar de redan beskedliga förslagen från rådet, och det är på grund av detta som vi, med sorg, är oförmögna att stödja detta betänkande.

  Ewa Klamt (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Så länge som vi hör till de säkraste regionerna i världen kommer människor som lider förföljelse i sina egna länder att komma till oss, och det säger sig självt att vi bör försöka hjälpa dem. Det är en humanitär skyldighet som åligger oss inte endast som enskilda stater utan också som en europeisk union, och att denna unions inre gränser är öppna gör det viktigt att vi åtminstone fastställer miniminormer för asylförfaranden och med dessa klargör inte enbart för asylsökande utan också för värdländerna vilka villkor som gäller, hur dessa förfaranden tar sig uttryck och hur lång tid de bör ta.

Det är också en fråga om humanitär skyldighet att förfarandena ska vara öppna och snabba och att de ska behandla människor med värdighet, och detta är en skyldighet som gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater tar på mycket stort allvar, vilket bevisas i de ändringsförslag som lagts fram av vår skuggföredragande Carlos Coelho – som utskottet godkände – i kontrast till den inriktning som föredraganden, Wolfgang Kreissl-Dörfler, tagit och som inte gör något för att hjälpa oss att uppfylla våra humanitära skyldigheter. Faktum är att det som betyder något inte är att vi bör ta emot så många människor som möjligt, utan att vi bör erbjuda en nödhamn åt människor som förföljs i sina egna länder och för vilka Europa är den enda möjliga tillflyktsorten. Samtidigt måste vi vara klara över det uppenbara faktum att asylrätten också missbrukas, och för att få utrymme för människor som verkligen är förföljda måste vi hindra otvivelaktigt ogrundade ansökningar. Att använda en förteckning över säkra tredjeländer hjälper oss att göra detta.

I Tyskland har denna praxis visat sig vara ett förnuftigt och lätthanterligt förfarande, även om det måste noteras att införandet av länder på förteckningen för säkra tredjeländer är avhängigt av acceptans och genomförande av såväl Genèvekonventionen om flyktingar som Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna – en hög standard som vi har uppställt för oss själva.

Det är detta koncept med säkra tredjeländer och säkra ursprungsländer som föredraganden förkastar med konsekvensen att exempelvis varken Kanada, Norge eller Schweiz betraktas som säkra länder för asylsökande. Jag måste säga honom att de bör innefattas i alla förfaranden, och samtidigt som de socialdemokratiska och gröna ledamöterna förkastar Bulgarien och Rumänien som säkra länder vill de likväl att de ska ansluta sig till EU om några månader. Det är motsägelsefullt i sig. I den ursprungliga versionen av betänkandet gick dessutom Wolfgang Kreissl-Dörfler så långt som att kräva att brottslingar för vilka en arresteringsorder har utfärdats bör beviljas asyl innan de arresteras. Han förkastade också, genom åberopande av kulturella aspekter, proceduren med fingeravtryck på asylsökande, även om det ofta är det enda sättet att säkert identifiera dem som inte har några handlingar med sig, och det skulle göra det så gott som omöjligt att besluta om en person har sökt asyl i fler än en medlemsstat.

Till Wolfgang Kreissl-Dörfler måste jag säga att ett antagande av hans betänkande i dess nuvarande form enligt min uppfattning skulle vara en otjänst mot många seriösa asylsökande.

  Stavros Lambrinidis (PSE). – (EL) Herr talman! Jag vill gratulera Wolfgang Kreissl-Dörfler till hans betänkande.

Varför insisterar rådet på att det ska finnas mycket säkra länder när vi själva erkänner att vissa av dem inte iakttar grundläggande principer i lagstiftningen och att detta också skulle leda till återsändande av flyktingar?

Varför insisterar rådet på att alla medlemsstater bör tillåtas ha sina egna förteckningar över säkra länder, och varför framhärdar man i att motsätta sig en gemensam förteckning, med resultatet att alla länder inkluderar sina vänner och ”kunder”, även om andra medlemsstater inte litar på dessa?

Varför insisterar rådet på att ignorera konventionen om barnets rättigheter och framhärdar i att diskriminera 17-åringar? Det är kanske för att antalet flyktingar ökar eller kanske för att vi har en massiv anhopning vid Europas gränser? Nej, det är det inte, för antalet asylansökningar har minskat under den senaste tiden.

Problemet är olyckligtvis, som föredraganden sa, den rädsla som finns i vissa länder efter terroristattacker och den rädsla som väckts i andra länder av arbetslöshet eller brott mot sociala skyddsnät. Rädslan söker syndabockar, och de som är lätta att anklaga är de förföljda i världen.

Europa är naturligtvis inte endast en geografisk och ekonomisk kontinent; det är även en humanitär kontinent. Vi har samma skyldighet att skydda våra geografiska gränser som vi har att skydda våra humanitära gränser. Vi har spridit vårt ljus i världen. De internationella konventioner som vi talar om här bär prägel av europeisk mänsklighet, och vi kan inte anfalla och bryta mot våra egna humanitära gränser på grund av rädsla, osäkerhet och ibland till och med rasism.

Så jag vill återigen gratulera föredraganden. Jag är övertygad om att hans betänkande kommer att få framgång.

  Johannes Voggenhuber (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är tacksam mot föredraganden för hans betänkande och för den entydiga ståndpunkt han har intagit. Det parlamentet gör i dag är ett uttryck för dess naturliga ansvar för försvaret av mänskliga rättigheter, och inte bara av vilken rättighet som helst, utan av den kanske äldsta mänskliga rättighet som vi känner till, nämligen asylrätten, som kan betraktas som härstammande från gästfrihetens lag och som varit helig sedan de äldsta mänskliga kulturerna. Om vi ska granska dessa beslut måste vi titta i historiens spegel. Om försvaret av mänsklig värdighet kan hotas av rädsla och allmänna sinnesstämningar är det knappast något att vara stolt över, och det visar inte mycket på mod och styrka.

Rådet rådfrågar parlamentet, så låt oss klargöra vad det är vi talar om här: att gå emot de grundläggande rättigheterna, polisen och lagstiftningen i medlemsstaterna, och inget av detta med någon parlamentarisk legitimitet. Inte undra på att människor i detta vårt EU gör motstånd, vrålar av ilska mot det demokratiska underskottet och bristerna i de grundläggande rättigheterna och övervakningen av vad som sker. Vad är det för slags kritiskt läge Europa har hamnat i? Hur är det möjligt att kunna agera i strid med de grundläggande rättigheterna utan att parlamentet har något att säga till om i fråga om vad som beslutas?

Rådet rådfrågar oss, och ändå är man själv inte närvarande. Rådet vill lyssna på parlamentet, och ändå är man inte här! Men varför skulle man vara det? Faktum är att rådet rådfrågar oss först efter det att man redan har nått en överenskommelse, först efter det att dess medlemmar har kommit fram till en uppgörelse sinsemellan. Regeringscheferna är inte alls medvetna om att det är att gå emot vår kultur när ministrarna för inrikes frågor, ministrar med ansvar för polisen, stiftar egna lagar, går emot de grundläggande rättigheterna, fattar de allra svåraste beslut om balansen mellan säkerhet och mänskliga rättigheter utan att rådfråga parlamentet. Vi rådfrågas visserligen, men rådet är inte här.

Målet med detta initiativ av rådet är att placera Europa utom räckhåll för flyktingar, att håna asylrätten och att i huvudsak göra den ogiltig. Detta är det tillstånd vi befinner oss i.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Direktivet om miniminormer för förfaranden för att bevilja flyktingstatus som debatteras i dag syftar till att genom lagstiftning revidera och avskaffa det skydd som funnits för flyktingar på grundval av Genèvekonventionen och Dublin II-förordningen.

Rådet har naturligtvis redan kommit överens, och ur den synvinkeln är den debatt som hålls här helt ovidkommande. Direktivet fortsätter på Europeiska unionens övergripande anti-flyktingpolitik, för som ni vet har andelen sökande som beviljas flyktingstatus inom EU rasat under de senaste åren. I Grekland är det t.ex. mindre än 1 procent av de sökande, och förra året rasade antalet asylansökningar.

Att upprätthålla konceptet med säkert till mycket säkert tredjeland, vilket innebär återsändande till landet utan att ansökan granskas, att i praktiken tillbakavisa rätten till asyl och fängsla invandrare som inväntar beslut från myndigheterna visar på EU:s likgiltighet.

Mycket har sagts om Europeiska unionens mänsklighet. Det är otroligt ironiskt: å ena sidan startar ni krig och plundrar utvecklingsländer och å andra sidan låtsas ni att ni känner medlidande med offren för denna politik.

Vi anser att ändringsförslagen från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, med undantag för ändringsförslagen från gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster, är ogrundat kritiska till direktivet i det att de, i alla avsikter och syften, godkänner den grundläggande inställningen som visar på motstånd mot att ta emot flyktingar. Det enda demokratiska förslaget är att dra tillbaka direktivet.

  Kathy Sinnott (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Trots att det är svårt att utifrån den relativa komforten och säkerheten i ett västeuropeiskt land som Irland föreställa sig, är förföljelserna världen över mer utbredda än någonsin. Vi behöver bara tänka på den politiska förföljelsen i Myanmar, den ekonomiska förföljelsen i Östtimor, den religiösa förföljelsen i Indonesien, Malaysia och på Koreahalvön, och förföljelsen av mödrar och fäder i Kina för att de har avlat ett barn utan tillstånd, och den extra förföljelsen om det är en flicka. Det förekommer förföljelse av handikappade i en del kommunistländer och förföljelse på grund av stamtillhörighet i Sudan.

Ett mycket stort antal människor lever under hotet om förföljelse. När detta hot kommer närmare och de måste fly måste vi ta emot dem. Det är absolut nödvändigt av humanitära skäl, men i Europa också av djupt kulturella skäl. Tidigt lärde sig många av oss berättelsen om Josef som tog med sig barnet och dess mor till Egypten för att kung Herodes planerade att döda det.

Detta betänkande belyser behovet av verkligt effektiva riktlinjer och normer för flyktingar. Jag förstår detta behov mycket väl. Jag har i mitt eget land kämpat för att de som verkligen är flyktingar ska få hjälp, till stor del utan framgång. Jag tänker särskilt på två ukrainska läkare som med knapp marginal undkom döden efter att ha avslöjat en statsunderstödd handel med mänsklig vävnad som hade tagits från aborterade men levande 20 veckor gamla foster. Dessa läkare, en chefsonkolog och en barnläkare, som genom sitt modiga agerande offrade sina karriärer, har varit i Irland i mer än ett år på ett överfullt vandrarhem utan att veta om de kommer att skickas tillbaka till förföljelse och död. Vårt svar i Irland tenderar, utifrån vad jag vet om andra EU-länder, att vara långsamt och ogeneröst. Inför de som söker asyl på verkliga grunder är det inte tillräckligt bra. Kan vi, om vi bortser från tredjeländer, ens kalla våra egna EU-länder för säkra länder? Det är inget vi automatiskt bör utgå ifrån.

  Jan Tadeusz Masiel (NI). – (PL) Herr talman! Jag ställer mig mycket positiv till respekt för mänsklig värdighet och internationella konventioner och därmed noggrant övervägande av varje asylansökning. Jag ställer mig också positiv till att bevilja asyl till asylsökande som uppfyller de nödvändiga villkoren och ge avslag till dem som inte uppfyller dem. Särskild försiktighet bör iakttas när det finns barn med i bilden. Men man bör också tänka på att det finns få verkliga asylsökande. Jag har t.ex. stött på många asylsökande i Belgien, men ingen av dem uppfyllde helt de hithörande villkoren. Verkliga politiska aktivister brukar snarare vara motvilliga att lämna sitt ursprungsland för att de anser att de har mycket att uträtta där.

Nittio procent av asylproblemen innefattar faktiskt dold invandring, vars underliggande orsak inte alltid är ekonomisk. Den brukar vara av psykisk och humanitär natur. Mina damer och herrar! Jag föreslår att vi tar emot dessa invandrare, men att vi även ser dem för vad de är. Vi bör göra en tydlig åtskillnad mellan asyl och invandring för att kunna hantera ansökningar om politisk asyl på ett bättre sätt och kontrollera invandringen mer effektivt.

  Alexander Stubb (PPE-DE). – (FI) Herr talman! Jag vill komma med två allmänna påpekanden och tre mer detaljerade iakttagelser. Mitt första allmänna påpekande är att jag själv var officiell deltagare vid Europeiska rådet i Tammerfors i oktober 1999, för exakt sex år sedan. Där sammanställde vi de tio milstolparna i Tammerfors för att till exempel visa hur vi skulle kunna lyckas med dessa frågor. Tyvärr har det gått mycket långsamt.

Mitt andra påpekande rör konstitutionen, som Franco Frattini också var med om att utarbeta. Det är beklagligt att nödgas höra hur de som motsatte sig konstitutionen här i parlamentet samtidigt vill ha en strängare asylpolitik. Dessa går hand i hand, och åtminstone hoppas jag personligen att konstitutionen träder i kraft i någon form så snart som möjligt.

Sedan vill jag komma med tre detaljerade iakttagelser. För det första är detta den enda delen av det gemensamma europeiska asylsystemet som antogs 1999, som det inte har fattats beslut om. Jag anser inte att det är rätt att gnälla över om Europaparlamentet hördes eller inte. Det viktigaste är att detta program bör genomföras nu.

Min andra iakttagelse rör listan över säkra länder. Min åsikt är att en lista på EU-nivå över säkra länder är synnerligen viktig och en mycket förnuftig idé. En sådan lista är nödvändig, och det är bra om besluten fattas av en kvalificerad majoritet efter att direktivet har trätt i kraft.

Slutligen vill jag uttrycka mitt stöd för föredraganden. Han oroar sig över att ett negativt beslut om asyl skulle kunna tvingas igenom även om tidsfristen för överklagande ännu inte runnit ut. Detta får givetvis inte ske. Därför stöder jag föredraganden på denna punkt.

  Giovanni Claudio Fava (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag tackar föredraganden för hans utmärkta arbete och kommissionen för detta förslag, som vi anser är ett ärligt försök att harmonisera behandlingen av asylsökande i hela EU.

Europaparlamentet stöder i dag förslaget genom bidrag och insatser, så att vi nu kan arbeta i enlighet med den anda som rådde vid rådet i Tammerfors, vilket har nämnts flera gånger i dag, och även se till att fruktan inte längre får styra politiken och är det enda kriteriet för agerande i vår invandringspolitik och rätten till asyl.

Men nu är det viktigt att se till att det ändrade direktivet genomförs och att den nya lagstiftningen verkligen genomförs i alla länder i EU. Med hänsyn till den nya definitionen av säkra tredjeländer måste vi framför allt undvika – om jag får säga så, herr talman – vissa fantasifulla tolkningar som vi har hört i dag från bänkarna till höger: vi anser att ett säkert tredjeland innebär att det antas en EU-lista över säkra länder, och att den antas med parlamentet som en partner i medbeslutandeförfarandet.

Det krävs objektiva, exakta villkor: det är exakt motsatsen till det som är fallet i dag. Tusentals migranter lämnar Lampedusa för att bli utvisade och sända till Libyen, vilket är allt annat än ett säkert land, fru Klamt. När människor sänds från Förenade kungariket till Irak reser de till ett land som är allt annat än ett säkert tredjeland.

Det handlar också om att ändra parlamentets funktion. I dag ger vi inte rådet ett artigt förslag. I stället kräver vi klara, stränga och ansvarsfulla bestämmelser.

Avslutningsvis anser jag att det grundläggande problemet är att få rådet och alla EU-institutioner att förstå att EU i dag inte bara ska tänka på sig själv, utan måste beakta alla de rättigheter som tillkommer dem som nu lider av krigsvåld och förödmjukande förföljelser. Med tanke på allt detta måste vi ställa oss frågan om problemet är att vi får asylansökningar, eller om problemet i stället är kriget och den förföljelse som dessa flyktingar flyr bort från. Redan innan vi lägger fram det för EU-institutionerna är detta en fråga som vi bör ställa till våra egna samveten.

  Cem Özdemir (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att varmt tacka föredraganden för hans betänkande, som jag är säker på att vi kan stödja helhjärtat. När det gäller de mänskliga rättigheterna är det viktigt att EU fungerar som en förebild för andra stater utanför EU, men sådana resolutioner som dessa sätter dem alltför lätt på spel. Hur ska vi i framtiden kunna förmå andra stater att handla i enlighet med internationell asylrätt om vi inte längre tar den på allvar inom EU?

Jag anser att det är oroande att rådets tjänstgörande ordförande, den brittiske inrikesministern Charles Clarke, vid EU:s möte med ministrarna för rättsliga och inrikes frågor i Newcastle den 9 september hävdade att Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna skulle behöva omtolkas. Han skulle vilja ha möjlighet att utvisa terrorister och dem som predikar om hat – vilka obestridligen är en skrämmande förekomst på dagens scen – även om de kan råka ut för tortyr eller dödsstraff i sina ursprungsländer. Jag betraktar detta som varken mer eller mindre än ett flagrant brott mot den internationella asylrätten. Det står helt klart för mig och min grupp att bestämmelsen om supersäkra tredjeländer inte kan godtas. Wolfgang Kreissl-Dörfler har redan påpekat detta, och jag stöder hans kritik av det. Det är tydligt att rådet behöver göra förbättringar här.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Den konsekventa asylpolitik som antagits av Danmark, Sverige och Schweiz har gjort det möjligt för dessa länder att hindra otaliga människor, som aldrig skulle ha haft rätt till asyl, från att göra en farlig resa och därigenom utdelat ett hårt slag mot människosmugglare. En politik för att påskynda förfaranden som inkluderar noggranna utvisningar har gjort det möjligt för länderna att minska strömmen av asylsökande med upp till 50 procent, och spara miljoner som skulle ha lagts ned på meningslösa undersökningar. Ändå håller sig länderna strikt till den definition av flyktingar som fastställts i internationella konventioner, och på så vis har de till och med lyckats öka antalet personer vars asylsökningar kan godkännas.

Å ena sidan förhindrar detta en exploatering av det sociala trygghetssystemet. Å andra sidan har förfarandena blivit mer humana och välkomnande för verkliga flyktingar, och de kunde snabbt integreras med hjälp av obligatoriska kurser i landets språk och sedvänjor, vilket är väsentligt när man ska börja om på nytt i ett nytt hemland.

Om vi vill utplåna Europas industri med människosmuggling, som orsakar lidande och ändlöst elände, om vi vill förhindra att de som beviljas asyl dras in i brottsliga kretsar och hjälpa de flyktingar som har kommit till oss av andra skäl än enbart ekonomiska, kan vi helt enkelt inte längre godta asylansökningar där ett verkligt behov av asyl inte kan påvisas. Enligt min åsikt är det tveksamt om detta betänkande är ett steg i rätt riktning.

  Simon Busuttil (PPE-DE). – (MT) Herr talman! Det stämmer att Europeiska unionen tar konkreta steg mot en gemenskapspolitik i fråga om invandring och asyl som innefattar tydliga bestämmelser när det gäller återsändande av olagliga invandrare. Hittills har de sydeuropeiska länderna, som vi kan se i Maltas fall, fått klara sig själva, och de står följaktligen inför en nationell kris. Men för att skapa en gemenskapspolitik får vi inte enbart se till de åtaganden som varje land måste ställas inför, utan vi måste också fundera på hur bördan kan fördelas. Europa är olyckligtvis fortfarande långt ifrån en situation där bördan av detta problem kan fördelas rättvist mellan alla, och det finns länder som har en mycket tyngre last än de kan bära. Och låt oss vara realistiska, bördan ska inte bäras endast av europeiska länder, utan den bör också bäras av migranternas ursprungsländer och av transitländer som t.ex. Libyen. Vad kan vi göra för att dessa ursprungsländer, i synnerhet de som betraktas som ”säkra länder”, ska samarbeta? Vad kan vi göra för att ett transitland som Libyen ska uppfylla sina skyldigheter, bland annat genom att ingå ett avtal om återsändande? De här frågorna måste vi också ställa oss. Vi bör framför allt, herr talman, ta itu med denna fråga på ett holistiskt sätt, i synnerhet när vi beslutar vilka länder som ska betraktas som ”säkra” eller ”mycket säkra”. Jag säger ja till en gemensam europeisk politik, men det ska vara en solidarisk politik där bördan fördelas lika, och en politik som är sammanhängande och krävande mot tredjeländer, så att även de tar sitt ansvar.

Jag vill avsluta med en kommentar som rör parlamentets roll. Vi måste vara försiktiga, för om parlamentet påtvingar medlemsstaterna alltför tunga bördor får vi inte bli förvånade om rådet ignorerar oss.

  Inger Segelström (PSE). – Herr talman! Jag vill tacka föredraganden Kreissl-Dörfler för ett bra betänkande. Det är viktigt att vi alla arbetar mot samma mål: att EU på sikt ska bedriva en asyl- och flyktingpolitik ”lika för alla överallt”.

Regler om säkra eller mycket säkra länder skapar en oroande och oklar rättsbild samt ger olika behandlingar i olika länder för människor på flykt. Sverige, som jag kommer från, tillämpar inte allmänna regler eller begreppet ”säkra ursprungsländer” eller ”säkra tredjeländer”, utan vi ser alla flyktingar som individer och ger alla en individuell prövning. Då kan ett medlemsland bedöma flyktingens individuella historia och behov att få sina skäl prövade. Ett land kan vara säkert kollektivt för en grupp men vara omöjligt att återvända till för en enskild individ eller en familj, just för att den här personen kan ha bedrivit politiskt fackligt arbete eller tillhör en icke-statlig organisation som driver verksamhet som man inte gillar.

Jag ser naturligtvis också med oro på att man både i internationella sammanhang och EU mer och mer tummar på barns och ungas myndighetsålder. Vuxen är man inte när man är 16 år, varken i dessa fall eller i andra. Jag hoppas att vi med detta betänkande kommer en bit på väg i den process som så småningom ska ge oss en gemensam asyl- och flyktingpolitik i EU. Det förväntar sig EU:s medborgare att vi ska göra, eftersom man vill se EU som en enhet.

  Genowefa Grabowska (PSE). – (PL) Herr talman! Jag vill förena mig med föregående talare och gratulera föredraganden.

Syftet med det direktiv som vi diskuterar är att upprätta ett enkelt, klart, effektivt och humanitärt system för att hantera flyktingar inom EU i enlighet med gemensamma minimistandarder. Systemet måste också respektera de mänskliga rättigheterna. Det finns ett verkligt behov av direktivet, eftersom inte alla medlemsstater i EU har nationella system för hur flyktingar ska behandlas. Immigranter, asylsökande och flyktingar är ett problem för hela unionen. Alla medlemsstater påverkas, oavsett antalet flyktingar som de måste hantera. En flykting som lämnar in en ansökan i Polen är inte bara ett problem för Polen. Denna flykting bör angå länder som ligger långt bort från Polen, eftersom han eller hon förmodligen kommer att flytta. Följaktligen har frågor och politik som rör flyktingar en EU-dimension, och de bör behandlas på EU-nivå.

Jag anser att vi har gått i fällan när vi diskuterar detta direktiv. Vi har tillåtit oss att påverkas av vår naturliga fruktan för terrorism, som faktiskt nästan skulle kunna vara en tvångsföreställning. Vi får inte uppfatta alla flyktingar som potentiella terrorister. Det är viktigt att ha rätt balans mellan å ena sidan vår normala berättigade fruktan när det gäller vår egen säkerhet, och å andra sidan den traditionella europeiska gästfriheten.

Ett annan sak som jag vill påpeka är att Europaparlamentet inte får vara passivt när asylpolitiken utformas. Jag blev förvånad när jag hörde i dag att det nu är Europaparlamentets uppgift att kräva överensstämmelse med internationell lagstiftning. Vi vill påpeka för parlamentet att den konvention som rör flyktingars status inte har efterkommits, och dessutom har tilläggsprotokollet från 1967 inte genomförts. Dessa brister kan åtgärdas om de hithörande ändringarna godkänns vid omröstningen.

Parlamentet bör stödja detta direktiv eftersom det kommer att tjäna som en sorts säkerhetsventil, vilket EU har stort behov av. Miljoner flyktingar väntar ivrigt på det, och vi kan hjälpa dessa människor genom att garantera minimistandarder och rättvis behandling.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka alla som haft ordet. Jag har noga noterat deras kommentarer. Det finns helt säkert värderingar i EU som inte är förhandlingsbara: att skydda varje persons liv och värdighet är en institutionell och framför allt moralisk plikt vi har, och därför tackar jag föredraganden för att han har betonat detta, och jag tackar också andra talare för att de tydligt och klart har upprepat det.

Jag anser att EU bör erkänna och upprätthålla denna grundläggande rättighet för alla som verkligen flyr undan förföljelser eller krig, men då avser jag att de verkligen flyr. Det finns i själva verket ännu en mycket tydlig punkt som bland andra Ewa Klamt har framhållit: det är viktigt att undvika missbruk. Det är viktigt att man tydligt skiljer mellan dem som är verkliga flyktingar och faktiskt har flytt, och dem som är ekonomiska migranter.

Det är en fråga om trovärdighet. EU:s strategi kräver exakt lagstiftning och säkra medel för att upprätthålla den. Det är det enda sätt som vi kan reagera på, som vi alla kan enas om, både till dem där fruktan överväger och till dem där plikten att välkomna flyktingarna överväger. Jag menar att båda ytterligheterna kan förenas om vi ser till att vi får en öppen lagstiftning och tydliga bestämmelser för att genomföra den, utan några gråzoner mellan det tillåtna och det otillåtna.

Därför kan och måste direktivet träda i kraft så snart som möjligt. På så sätt, mina damer och herrar, kommer vi att kunna undvika de skillnader i lagstiftning mellan medlemsstaterna som ofta resulterar i olika behandling för människor som befinner sig i samma situation. Det är också en allvarlig kränkning när någon i en medlemsstat är i samma situation som någon annan i en annan medlemsstat, men behandlas olika.

Det är en allvarlig orättvisa, vilken direktivet i någon mån kan minska eller undanröja. Därför krävs det åtgärder inom hela EU, och jag håller fullständigt med om det, även om, vilket många av er helt realistiskt har påpekat, det är svårt att föreställa sig att rådet helt kommer att återuppta debatten beträffande några väsentliga punkter.

Många av er – jag kan särskilt nämna Giovanni Claudio Fava och Jean Lambert – har tagit upp en mycket viktig punkt: EU:s lista över säkra länder. Nåja, jag är medveten om att det finns problem med den rättsliga grunden, och jag vet att rådet anstränger sig för att enbart samrådsförfarandet ska gälla när listan sammanställs. Utan hänsyn till den formella rättsliga grunden för att sammanställa listan över säkra länder anser jag – och jag är personligen för detta – att det är viktigt att arbeta tillsammans med parlamentet.

Det finns formella rättsliga frågor i samband med den rättsliga grunden, men det finns också faktiska politiska frågor. Jag kan nämna en mängd frågor: Organet för grundläggande rättigheter, frågan om bevarande av uppgifter – med andra ord ämnen som jag har föreslagit att parlamentet bör sammanställa i ett oberoende politiskt, interinstitutionellt avtal, hur än den formella rättsliga grunden ser ut. Varför ska vi alltså inte också undersöka möjligheten för rådet och parlamentet att arbeta tillsammans i en fråga som helt klart är känslig, som också Carlos Coelho påpekade? Jag håller ärligt talat med om många av de påpekanden som har gjorts: det är svårt att föreställa sig att rådet nu, efter fyra års förhandlingar, bara vill överge idén med en lista över säkra länder. Låt oss då försöka att ge det något jag betraktar som ett politiskt uppsving som kommer att engagera parlamentet mycket mer än det har engagerats hittills!

Av dessa skäl vill jag avsluta med att än en gång hoppas att ni kommer att rösta för direktivet, eftersom detta skulle innebära att ni ger substans åt den idé om solidaritet inom EU som Simon Busuttil just har påmint om: Solidaritet inom EU innebär att vi delar ansvaret och även bördorna, och det innebär att motsätta sig de åsikter som hävdas av dem som vill ha enbart nationella tillvägagångssätt. Enligt min åsikt har parlamentet möjlighet att ge ett sådant politiskt gensvar.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00

5. Avtal om vinodling mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om avtal om vinodling mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater.

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag är glad över möjligheten att här ta upp frågan om avtalet om vinodling mellan Europeiska unionen och Förenta staterna, till vilket initiativet togs i Washington den 14 september. Det kommer att överlämnas till rådet för slutgiltigt godkännande under de närmaste veckorna.

Detta är bara ett avtal i första fasen. Det är resultatet av många års bilaterala förhandlingar, under vilka Förenta staterna beviljades och förnyade specifika tillstånd för vintillverkningsmetoder, certifierings- och märkningsregler, helt ”gratis”.

Dessa ändlösa förhandlingar påverkade handelsmiljön på ett negativt sätt. Förenta staterna lämnade internationella vinorganisationen 2001 och inrättade World Wine Trade Group. Förutom detta har Förenta staterna, sedan gemenskapen omarbetade sina märkningsregler 2002 genom att anta kommissionens förordning (EG) nr 753/2002, varit en av de mest kritiska WTO-medlemmarna, och ifrågasatt alla dessa reglers förenlighet med WTO.

Ett annat exempel på negativa handelsrelationer var att amerikanska kongressen i november 2004 antog certifieringskrav för importerade viner, med undantag för länder med vilka Förenta staterna hade ett vinavtal.

Gemenskapens export till Förenta staterna uppgick till nästan 2 miljarder euro 2004, vilket är omkring 40 procent av vår vinexport. Förenta staterna exporterar bara vin för 415 miljoner euro till Europeiska unionen. Med tanke på Förenta staternas betydelse för Europeiska unionen, utvecklingen av våra handelsrelationer de senaste åren och situationen för gemenskapens vinsektor anser jag därför att detta avtal i första fasen är mycket positivt för vår vinsektor. Detta avtal kommer att säkra det som är vår största exportmarknad när det gäller både värde och volym.

Jag välkomnar avtalet, eftersom det kommer att bidra till att befästa och förbättra våra handelsrelationer med Förenta staterna. Det kan också underlätta en icke-polemisk och ingående dialog med medlemmarna i New World Wine Group. Dessutom innehåller detta avtal i första fasen en del bestämmelser som tydligt gynnar gemenskapen. Det finns nu ett officiellt erkännande från Förenta staterna av våra geografiska beteckningar för viner, som kommer att skyddas under deras märkningsregler.

Det finns 17 europeiska vinnamn, exempelvis portvin, sherry och champagne, som för närvarande betraktas som halvgeneriska i Förenta staterna. Vi har enats om att deras användning ska begränsas i Förenta staterna och att deras rättsliga status ska förändras, så att de i framtiden inskränks till viner med ursprung i gemenskapen.

Den rådande situationen ska frysas, men det kommer inte att finnas några ytterligare negativa effekter av avtalet. Vi kan inte underskatta det faktum att ett uttryckligt erkännande av dessa namn som gemenskapsviner kommer att gynna gemenskapens vintillverkare och -handlare.

Vi kommer också att undantas från Förenta staternas certifieringskrav från 2004, inte bara för viner som omfattas av avtalet, utan även för viner som innehåller mindre än 7 procent alkohol, vilket var en fråga av intresse för många av de vinproducerande medlemsstaterna. Låt oss inte heller glömma att vi utan detta avtal hade stått inför starka certifieringskrav för vår vinskörd 2005. Jag kan försäkra er att alla dessa krav skulle ha varit mycket kostsamma för vår exportsektor.

Jag vill ta upp två andra mycket viktiga punkter. Enligt detta avtal enas Förenta staterna och Europeiska unionen om att lösa bilaterala frågor genom informella bilaterala samråd, i stället för genom formella mekanismer för lösning av tvister. Detta är en viktig förklaring, eftersom den utgör en fredsklausul och möjliggör fler konstruktiva diskussioner.

Med tanke på att detta bara är ett avtal i första fasen var det nödvändigt att ha vissa tydliga perspektiv för den andra, mer omfattande fasen. Vi har fått ett tydligt åtagande för att inleda förhandlingarna för den andra fasen senast 90 dagar efter att den första fasen träder i kraft.

Förenta staterna gick till slut med på att i en gemensam deklaration tydligare uttala de frågor som bör ingå i dessa förhandlingar i andra fasen. De innefattar viktiga frågor för oss, till exempel framtiden för de ”före detta” halvgeneriska vinnamnen, geografiska beteckningar, användningen av traditionella uttryck, viner som inte omfattas av avtalet, vintillverkningsmetoder, certifiering och inrättande av en gemensam kommitté.

Slutligen har jag hört en del kritik om att kommissionen har beviljat Förenta staterna ömsesidigt erkännande av dess vintillverkningsmetoder. Så är inte alls fallet. Vi kommer att fortsätta att acceptera Förenta staternas vintillverkningsmetoder som för närvarande omfattas av gemenskapstillstånd. Vi kommer också att acceptera befintliga vintillverkningsmetoder i Förenta staterna som inte omfattas av de nuvarande gemenskapsundantagen. Det kommer emellertid inte att vara möjligt för Förenta staterna att exportera dessa viner förrän efter att status för de 17 halvgeneriska namnen i Förenta staterna har ändrats. Nya vintillverkningsmetoder kommer att analyseras och bara accepteras i gemenskapen om inga invändningar görs. Det är inget ömsesidigt erkännande.

Eftersom Förenta staterna är vår viktigaste vinhandelspartner anser jag att detta avtal i första fasen är ett mycket viktigt avtal för EU:s vintillverkare och exportörer.

  Christa Klaß, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag tackar kommissionsledamoten för hennes uttalande i frågan. Vår grupp har två synpunkter i frågan, och jag vill öppet redovisa dem.

Faktum är att kommissionen har agerat – minst sagt – skamligt och oacceptabelt när man gjort dessa medgivanden i avtalet om vinodling mellan EU och USA, och det säger jag som ledamot för ett av de äldsta vinodlingsområdena i Tyskland även på de vinodlares vägnar som bor i Moselområdet. Ni påpekade själv det uppenbara behovet av ett handelsavtal med entydiga bestämmelser, och förhandlingarna har redan pågått alltför länge, men det vi behöver är ett avtal med rättvisa villkor för båda parter. Detta dokument, med dess långa och vaga tidsfrister, och, värst av allt, eftergiften om ovillkorligt ömsesidigt erkännande av metoder för framställning av vin, är ett slag i ansiktet på alla ansträngningar som EU och dess medlemsstater har gjort när det gäller lagstiftning om vinprodukter.

Kommissionsledamoten sa att det finns behov av ytterligare diskussioner, men vi har förhandlat så länge att jag måste fråga varför vi ska vänta med sådana viktiga beslut. Tillverkningen av vin i EU bestäms av klart definierade villkor. Att tillsätta vatten är något som vi betraktar som otänkbart, och som konsumenterna inte skulle godta. Ska vi nu acceptera att amerikanerna skulle kunna tillsätta upp till 7 procent vatten till vinet? Moderna metoder för att bryta ned vinet till dess enskilda beståndsdelar är nu för tiden genomförbara, men ska vi genom ett ömsesidigt godkännande godta att det kan framställas industriellt och godtyckligt?

Vi behöver inte något syntetiskt vin! Vinerna är mångskiftande, mångfalden är en manifestation av naturen själv, och karaktären bestäms av klimatet och skörden. Är kommissionen inte medveten om den sannolika effekten av ett sådant medgivande, som påverkar kommande avtal, på förhandlingar inom WTO? Den princip om ”mest gynnad nation” som WTO fastslagit innebär att samma medgivanden senare måste ges till andra stater. Internationella vininstitutet försöker komma fram till en globalt gällande definition för vin, och det nyttjar man här på ett orimligt vis.

Kommissionsledamot Mariann Fischer Boel nämnde också en annan organisation. Förenta staterna har lämnat Internationella vinorganisationen (OIV). Innebär det att OIV på något sätt har brakat samman? Det vi hävdar att vi behöver – skydd för geografiska ursprungsbeteckningar utan att datum specificeras – har helt enkelt uppskjutits för alltid. Champagne kommer från Champagne, Rhenvin odlas vid Rhen, och Moselvin vid Mosel – inte någonstans i Förenta staterna. Om vi vill ha en rättvis handel måste sådana beskrivningar förbjudas nu, och inte vid något ospecificerat datum. Till och med att bibehålla nuvarande status quo anser jag går för långt. Det jag vill att kommissionen ska förklara är på vilket vis förhandlingarna om detta avtal kan beskrivas som lyckade. Som jag ser det har vi endast gjort medgivanden, och alltför många sådana.

Jag känner – och låt mig på alla de vinodlande familjers vägnar som för närvarande håller på att ta hem sin skörd från vingårdarna säga att vi känner – att man gjort en överenskommelse om att sälja bort oss.

  Katerina Batzeli, för PSE-gruppen. – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill börja med att tacka er för att ni lagt fram ett förslag till avtal och för de klargöranden som var absolut nödvändiga för Europaparlamentet.

Det är ett besvärligt avtal som jag anser var ganska komplext. Vi behöver därför alla ytterligare klargöranden. Å andra sidan måste ni ta hänsyn till våra förslag och vår oro i samband med detta avtal.

Avtalet kan i själva verket betraktas som ett av de mest omständliga internationella sektorsvisa handelsavtal som finns, med tanke på att frågorna varit föremål för förhandlingar sedan 1983. Under de senaste 20 åren har EU, som ni helt riktigt påpekade, konstant medgett USA undantag i vintillverkningsmetoderna och vid märkning av amerikanska viner som importeras till gemenskapen.

Avtalet kommer i första hand att göra handelsförbindelserna mellan USA och EU smidigare: Förenta staterna undantar EU från sina nya certifieringskrav och åtar sig att försöka komma till rätta med eventuella olikheter genom bilaterala överläggningar snarare än genom de mekanismer för tvistlösning som tidigare använts.

Men vi får inte glömma att detta för närvarande bara är den första fasen av avtalet, det vi skulle kunna kalla en nödlösning, och att man behandlar viktiga handelsfrågor som kommissionsledamoten måste ta hänsyn till i de skoningslösa förhandlingar som nu påbörjas.

För det första förefaller det som om märkesskyddade namn inte är tillräckligt skyddade i avtalet, och att man dessutom äventyrar vinets rykte som kvalitetsprodukt genom att erkänna de vintillverkningsmetoder som man använder sig av i USA där man tillåter att 7 procent vatten tillsätts, eller att vinet får mogna i vinfatet tillsammans med träspån, vilket naturligtvis inte innebär någon hälsorisk.

För det andra kommer detta erkännande av de lättsinniga vintillverkningsmetoderna i USA att fungera som ett prejudikat för import från andra länder. Följaktligen kommer för det andra frågan om metoderna för vintillverkning och lagring av viner att behöva behandlas på ett ansvarsfullt sätt, så att det skapas en stabil referensram.

För det tredje hotas traditionella namn, och Internationella vinorganisationens namn ifrågasätts.

För det fjärde måste förfarandet för att säkra erkännandet av de 17 namnen i bilaga 2 påskyndas, så att alla skyddade europeiska namn strängt skyddas av de amerikanska myndigheterna.

För det femte måste vi stödja inrättandet av ett internationellt register med skyddade geografiska beteckningar inom ramen för WTO-förhandlingarna, och detta mål måste ingå i EU:s topprioriteringar.

Herr kommissionsledamot! En större runda avslutas, men en annan påbörjas, och kanske bör nu kommissionens ansträngningar ökas inom ramen för den andra förhandlingsrundan med USA och den kommande översynen av den gemensamma organisationen för marknaden för vin, för att skapa bästa tänkbara förhållanden med tanke på produktion, kvalitet och försäljning av produkten. Ni befinner er i orkanens öga, och jag önskar er bon courage. Jag tror att parlamentet och dess kommentarer kommer att hjälpa er i den riktningen.

ORDFÖRANDESKAP: FRIEDRICH
Vice talman

  Jorgo Chatzimarkakis, för ALDE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Låt mig börja med att uttrycka mina – våra – gratulationer till era framgångar med att uppnå detta första resultat i förhandlingarna med Förenta staterna. Det är ett viktigt handelsprojekt, med ett värde av 2,3 miljarder euro, men handelsförbindelsen inkluderar två olika system, med olika tillvägagångssätt för produktion och marknadsföring, och därför är samarbetet inte lätt. Det är av den anledningen som avtalet endast kan betraktas som ett första steg, en första fas av ett avtal, och det gläder mig att ni har beskrivit det på så sätt.

Tidigare har vi godtagit många undantag för amerikanerna. Handelsförbindelsen krävde det. Men det som det nu handlar om är att våra märkningsbestämmelser bör förstärkas, och vi anser också att det är viktigt att USA är berett att lösa alla bilaterala problem genom överläggningar snarare än genom WTO:s tvistlösningsmekanism, men det som förvisso är viktigast för oss européer är att geografiska ursprungsbeteckningar bör åtnjuta det skydd de förtjänar i Förenta staterna, och i gengäld är vi – för närvarande – beredda att godta amerikanernas vintillverkningsmetoder. Det kanske är ett beskt piller, men vi måste svälja det. Effekterna av det är bara tillfälliga, och märkningsbestämmelserna – som kommer att resultera i större frihet för de förhoppningsvis frigjorda konsumenterna – kommer att hjälpa oss att svälja.

Ändå måste kommissionen under den andra förhandlingsfasen gå ännu längre och insistera på ett förbättrat skydd för den immateriella äganderätten i fråga om vintillverkning, ett område där vi européer har gått i spetsen när man har etablerat världsomspännande standarder, och därför får vi inte slappna av i våra ansträngningar på den punkten. Vi föreslår också att kommissionen bör insistera på ett WTO-register för geografiska ursprungsbeteckningar, något som båda de föregående talarna har nämnt.

Sammanfattningsvis är detta avtal kanske inte lysande, men det är ett första viktigt steg, och ni, herr kommissionsledamot, har agerat helt rätt. Nästa steg måste nu tas hand i hand med reformen av marknadsorganisationen för vin, vilken vi alla ivrigt ser fram emot.

Vi kan vara stolta över våra europeiska viner. De uppskattas och njuts över hela världen. Vi har ett globalt försprång i fråga om vintillverkning, och vi måste bibehålla det genom att ytterligare förbättra skyddet av den immateriella äganderätten. Vi önskar er, herr kommissionsledamot, lycka till med detta.

  Marie-Hélène Aubert, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! Vi för vår del vägrar att svälja förtreten på det sätt som vår kollega nämner. Först av allt vill jag framhålla en ordningsfråga. Denna debatt har arrangerats med stor brådska av kommissionen, efter att ett avtal har undertecknats – även om det är en första fas. Dessutom är inte rådet här, trots att det är den institution som i sista hand har ansvaret för avtalet. Jag anser därför att vi inte arbetar seriöst och att parlamentsledamöternas åsikter inte beaktas som sig bör.

I fråga om innehållet gagnar detta avtal inte på något sätt vare sig dem som tillverkar viner med registrerad ursprungsbeteckning eller konsumenterna, utan det gynnar affärsmännen och grossisterna som utövar en hel del påtryckningar för att avtalet ska gå igenom. I dag är situationen mycket förvirrad. Det som ni har lagt fram, herr kommissionsledamot, motsvarar inte den information som vi har från en annan källa. En stark oro håller på att bildas i det första ledet. Hur stort förtroende kommer de europeiska konsumenterna att ha för märkningen, för de etiketter som riskerar att bli avsevärt urholkade av denna typ av avtal? Dessutom försvagar ni avsevärt de principer som Europeiska unionen alltid har upprätthållit med avseende på geografiska beteckningar.

Det som nu sker när det gäller vin, och som vi anser är oacceptabelt, riskerar att senare ske i samband med en hel mängd andra produkter. För vår del vill vi att två saker ska hända: å ena sidan att rådet gör sitt jobb och tydligt anger vilka befogenheter kommissionen har fått i denna fråga, å andra sidan att Europeiska unionen i högre utsträckning ser till att få garantier i fråga om iakttagande av de registrerade ursprungsbeteckningarna, vintillverkningsmetoderna och skyddet av sektorer som är av stor vikt för våra områdens existens och för ett stort antal jordbruksområden i hela EU, och ser till att EU kämpar för att skydda denna kvalitet och dessa ursprungsbeteckningar. I annat fall, om vi går in i WTO-förhandlingarna och ger upp redan från början, befarar jag att vi kommer att förlora mark upprepade gånger under de kommande veckorna.

  Ilda Figueiredo, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Herr talman! Det är välkänt att vinsektorn befinner sig i en svår fas, inte minst i Portugal där det finns ett ökande antal goda viner som har problem med att konkurrera på marknaden. Denna situation förvärras genom att importen från tredjeland ökar, vilket haft en mycket skadlig effekt på jordbrukarna och vinodlingsområdena.

Detta första vinavtal med Förenta staterna, frukten av 20 års bilaterala förhandlingar, är viktigt, och ändå skapar det en viss oro. Mot bakgrund av de massiva eftergifter som Förenta staterna beviljats förefaller detta avtal att ha tagits fram mer på grund av de pågående förhandlingarna med WTO än för att försvara EU:s vinodlares intressen.

Vi anser också att omfattningen av förhandlingarna måste breddas internationellt. När det gäller Förenta staterna måste Mariann Fischer Boel dessutom fullt ut förklara hur hon avser att garantera de vinodlares intressen som kommer från EU-områden där vinproduktionen är avgörande för den ekonomiska utvecklingen.

Med avseende både på märkning med ursprungsbeteckningar och traditionella vintillverkningsmetoder i EU är detta vad som måste göras om vinkvaliteten ska kunna bibehållas och konsumenterna ska kunna skyddas. När vi kontrollerade detaljerna och lyssnade till era förklaringar blev vi mycket oroade med tanke på de garantier som våra jordbrukare och de berörda regionerna måste få.

  Roberta Angelilli, för UEN-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det nya avtalet mellan EU och Förenta staterna är bara ett första steg – och helt visst ett otillräckligt sådant – mot internationellt erkännande av och garantier för skyddade traditionella namn. Det var dags att ändra kurs efter de skadliga effekterna av den ökända förordningen (EG) 316/2004, som eftertryckligt tillät tillverkare i länder utanför EU att otillbörligt nyttja skyddade traditionella namn, och på så vis orsakade enorma skador för tillverkningen av kvalitetsviner, både i Italien och naturligtvis i EU som helhet.

Kommissionsledamot Mariann Fischer Boel uppgav också här i parlamentet att avtalet skyddar europeiska namn och kommer att skydda EU:s största exportmarknad. Det råder inget tvivel om att detta är de mål som ska uppnås. Men tvivlen kvarstår om avtalet är den rätta grunden för att uppnå sådana mål.

Det är faktiskt så att USA:s regering kommer att lägga fram ett lagförslag för kongressen om att ändra statusen och begränsa användningen av 17 europeiska namn som för närvarande betraktas i Förenta staterna som mer eller mindre allmänna beteckningar, men det stämmer också att Förenta staterna fortfarande kommer att kunna använda 14 traditionella namn som härstammar från gemenskapen, även om de underkastas vissa villkor och gäller en begränsad tidsperiod. Faktiskt har den urgamla frågan om det pågående missbruket av namn fortfarande inte avgjorts en gång för alla.

Å andra sidan har Förenta staterna åtagit sig att godta de grundläggande principerna för gemenskapens märkningsbestämmelser och kommer att försöka lösa alla bilaterala frågor som rör vinhandeln genom informella bilaterala överläggningar snarare än genom mekanismer för tvistlösning.

Vilken är den mest oroande eftergiften som EU gjort? I avtalet erkänner EU de vintillverkningsmetoder som Förenta staternas vintillverkare använder. Huvudsakligen innebär det att EU kan importera vin som spätts ut med 7 procent vatten eller smaksatts med träspån, metoder som naturligtvis är helt förbjudna för våra tillverkare. Det kommer att innebära ett allvarligt hot mot viner i världsklass och orsaka stor oreda på vinmarknaden.

Även om vi har lyckats åstadkomma en viss stabilitet för vinexporten till Förenta staterna, inte minst genom att underlätta förfarandena, har vi ändå gått alltför långt när det gäller metoderna för vintillverkning, och vi har fortfarande inte någon tillräcklig garanti för att de skyddade namnen inte missbrukas.

Herr talman! Avtalet inkluderar åtagandet att förhandlingar om ett ännu grundligare avtal kommer att påbörjas 90 dagar efter att detta trätt i kraft. Här vädjar vi om att samtalen ska koncentreras på ett effektivt skydd för de traditionella namnen. Vi anser att kommissionen under samtalen framför allt ska syfta till ett slutligt åtagande från de amerikanska myndigheternas sida att inom högst två år få ett slut på den olagliga användningen i Förenta staterna av geografiska beteckningar som skyddas av gemenskapslagstiftningen.

Jag vill avsluta genom att påpeka att avtalet och de extraordinära undantagen för importen från USA skulle kunna utnyttjas av andra av WTO:s medlemsstater för att kräva liknande behandling, och på så sätt öppna dammluckorna för import av tveksamt ursprung och innehåll. I detta läge måste EU vidta kraftfullare åtgärder för att försvara sin tillverkning av traditionella kvalitetsviner. Vi bör börja om från början genom att faktiskt upphäva förordning (EG) 316/2004, där användningen av skyddade traditionella namn avreglerades, vilket skapade orättvis konkurrens och vilseledde konsumenterna i fråga om produkternas ursprung och kvalitet.

  Jean-Claude Martinez (NI). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag talar på hela mitt folks vägnar. För det första talar jag för vinodlarna i Languedoc-Roussillonområdet som har tillverkat viner i 2 000 år – sedan det romerska rikets dagar, och inte i ett årtionde som Kalifornien – och som gör viner på samma sätt som människor idkar kärlek och älskar det som är vackert. Jag talar också för alla vinodlare i Frankrike, Spanien, Riojaområdet, Ungern, Tokayområdet – kungarnas vin, vinernas kung – Italien, Grekland och hela Medelhavsområdet, där vinet är en del av civilisationen, en konst för gudar.

Och ändå reducerar ni med ert avtal vinet som är en produkt av civilisationen till att bli en industriell produkt för marknadsföring. Ert Münchenavtal för vinindustrin ändrar definitionen av vin och vinets natur. Det är inte längre en naturlig skapelse som är frukten av en jäsningsprocess, utan en kemisk produkt. Ni godtar Förenta staternas metoder som är kemiska – och inga vinframställningsmetoder. Ni godtar en coca-cola-typ av vin som görs av vatten plus ingredienser, socker, färgämnen och trä. Det är som om Förenta staterna vill göra om Mariann Fischer Boel till att bli en oäkta kommissionsledamot som kan spädas utmed 7 procent. Ni kan begripa varför Förenta staterna inte vill ha några etiketter: därför att man uppenbarligen inte vill att de kemiska ämnena ska tas upp på dem. Snart kommer REACH-direktivet att tillämpas för vin.

Dessutom tillåter ni stöld av 17 beteckningar, under förevändningen att de betraktas som om de saknar ursprungsbeteckning. Champagne, ja men det är oviktigt; Chablis, det är inte alls viktigt; Sauternes, ännu mindre viktigt! Ni godkänner bedrägeri och förfalskning. I fem år kommer Förenta staterna att kunna använda oäkta Châteaux-viner och oäkta Clos-viner i utbyte mot fredsklausulen. Det liknar det som skedde vid förhandlingarna i Uruguayrundan; det liknar det som skedde med oljeväxter: tjuven samtycker till att inte dra de bedragna vinodlarna inför WTO:s polis. Det hade redan skett före avtalet med Sydafrika, och vid WTO kommer naturligtvis tillverkarna av chilenska, australiska och kaliforniska viner, och alla viner från Stilla havet, att göra revolt och kräva att detta prejudikat även gäller dem.

Herr kommissionsledamot! Jag kommer från en region som uppfann de stora revolterna på 1950-talet. Nåja, vinodlarna i Languedoc-området kommer att säga ”nej” till er. De kommer att revoltera, och de kommer för den delen att komma till kommissionen i Bryssel. De har kunnat sätta fart på hela södra Frankrike, och de kommer inte att ha några svårigheter att säga ”nej” till er på ett så våldsamt sätt som krävs, eftersom ni angriper dem, och ni angriper en civilisation.

(Applåder)

  Talmannen. – Mina damer och herrar! Även om våra värda besökare på åhörarläktaren är mycket välkomna och naturligtvis borde delta i den livliga debatten, så vill jag be dem komma ihåg – i enlighet med praxis i parlamenten i hela världen – att lyssnarna på åhörarläktarna ombeds att inte applådera. Bara ledamöterna får göra det. Men ni får nicka energiskt, under förutsättning att det inte hörs. Jag tackar besökarna på åhörarläktaren för deras förståelse, och jag välkomnar dem varmt.

  María Esther Herranz García (PPE-DE). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Om jag skulle förvisas till en öde ö, i det mest avlägsna hav, vilket skulle vara Stilla havet, och någon skulle fråga mig vilken europeisk jordbruksprodukt jag skulle vilja ta med mig, så skulle jag svara: två flaskor, förutom bröd. En av dessa flaskor skulle innehålla vin, och den andra olivolja. Och eftersom jag kommer från Riojaområdet skulle vinet naturligtvis vara en Rioja, som har ett internationellt rykte och vars berömmelse och prestige hänger samman med en gammal vintillverkande kultur.

Redan före den romerska invasionen odlades vinstockar i Riojaområdet, och man tillverkade vin. Vårt vin tillverkas därför med extremt gamla tillverkningsmetoder, vilket garanterar en hög kvalitet på produkten.

Jag anser därför att det avtal som ingåtts med Förenta staterna skulle kunna leda till en djupgående förändring av vår vinproduktionskultur, vilket inte alltid skulle vara till fördel för oss, eftersom lyckligtvis eller olyckligtvis den kommersiella framgången för våra viner alltid har hängt samman med en produktionsmetod som är rigoröst anpassad till de mest renläriga definitionerna av vin.

Att definitivt godkänna import av viner som behandlats med tvivelaktiga vintillverkningsmetoder som är mycket olika dem som vi tillämpar skulle kunna äventyra vår egen vintillverkningskultur, som – det hävdar jag bestämt – de kommersiella framgångarna för våra produkter alltid har grundat sig på.

Hur länge kan EU fortsätta med att förbjuda användning av spån under vinets mognadsprocess eller tillsatser av vatten, om vi tillåter import av viner som tillverkas med hjälp av dessa metoder?

Det är tydligt att kapitlet med vintillverkningsprocesser kommer att bli ett av de hinder som kommer att ägnas särskild uppmärksamhet vid den kommande reformen av den gemensamma marknaden för vin, eftersom jag befarar att det avtal som Europeiska kommissionen just har ingått med Förenta staterna kommer att få återverkningar som går utöver handeln med detta land.

Mitt område, Riojaområdet, har turen att dra nytta av ett gott skydd på den amerikanska marknaden, men samma sak kan inte sägas om andra av gemenskapens beteckningar, t.ex. bourgogne, portviner, sherry och Malaga-viner, vilka detta land fortfarande betraktar som allmänna begrepp. Det ingångna avtalet innehåller inte något fast åtagande från Förenta staternas sida att upphöra med att tillskansa sig dessa beteckningar.

Jag skulle därför vilja att vi uppmanar kommissionen att ta med inrättandet av ett internationellt register med geografiska angivelser och ursprungsbeteckningar bland de viktigaste prioriteringarna vid förhandlingarna i WTO. De pågående förhandlingarna i WTO erbjuder ett gyllene tillfälle som vi inte får missa.

Kommissionen bör också uppmana Förenta staterna, på bilateral basis, att upphöra med att använda namn som är skyddade inom EU inom den maximiperiod om två år som nämnts i det senaste vinavtalet.

  María Isabel Salinas García (PSE). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Det stämmer att det första avtalet har slutits efter tjugo års kontakter mellan EU och Förenta staterna. Men vi betraktar detta bara som en utgångspunkt och inte som något som vi bör vara nöjda med. Jag håller med om större delen av det som sagts här i parlamentet, och framför allt hoppas jag att kommissionen kommer att ta till sig det ordentligt, för jag har inte hört någon enda person säga att han eller hon är nöjd med avtalet.

Dessa första överenskommelser garanterar inte något effektivt skydd för EU:s ursprungsbeteckningar. Men de lämnar gemenskapsmarknaden öppen för Förenta staternas viner som producerats i enlighet med vintillverkningsmetoder som inte är godkända i EU, till exempel tillsättning av vatten. Det kommer att bli svårt för våra viner, som producerats i enlighet med traditionella metoder och högkvalitativa kriterier, att konkurrera med andra som tillverkats genom mycket billigare industriella förfaranden.

Mitt land, Spanien, är besviket över detta första avtal, och vi hoppas att den andra fasen kommer att bli mycket mer övertygande. Bland annat oroar vi oss särskilt över frågan om de beteckningar som betraktas som allmänna begrepp. Vi anser att det är där vi förlorat mest. Det är sant att Förenta staterna har åtagit sig att inte utnyttja typiska europeiska beteckningar, men bara för viner som de exporterar till tredjeland. De kan därför fortsätta att använda samma beskrivningar som de hittills har gjort på sitt eget territorium, med den ytterligare komplikationen att Förenta staterna betraktar beskrivningar från min region, t.ex. ”sherry” och ”malagavin”, som allmänna begrepp.

Den andra fasen av förhandlingarna kommer snart att börja. Vi uppmanar parlamentet att försvara de geografiska angivelserna mer bestämt i dessa förhandlingar, och därför måste vi påbörja en debatt om framtiden för beteckningar som betraktas som allmänna begrepp. Vi behöver föra en dialog om traditionell terminologi, certifieringar och vintillverkningsmetoder, och det är särskilt nödvändigt att skapa en gemensam kommitté för vintillverkningsfrågor.

För att kunna arbeta bättre i framtiden än vi har gjort hittills är parlamentet berett att arbeta tillsammans med kommissionen. Vi kommer att anta en resolution som vi måste ta hänsyn till, så att det som har hänt oss hittills inte fortsätter. Det vore också önskvärt att utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling sammanställer ett initiativbetänkande, så att det som hänt inte upprepas, och så att parlamentets åsikter beaktas i syfte att försöka rädda EU:s vinproducerande sektor.

  Anne Laperrouze (ALDE). – (FR) Herr talman! Utmaningarna på vinmarknaden är enorma. Förenta staterna förblir en nyckelmarknad för EU med 60 miljoner vindrickare, och en genomsnittlig nivå på konsumtionen som har växt från 8 till 13 liter per invånare och år under de senaste tio åren. Förra året ökade volymen på USA-marknaden med 5,6 procent. Frankrike rankas som trea bland exportörerna till Förenta staterna, efter Italien och Australien.

I detta sammanhang måste vi välkomna det avtal om vin som har slutits mellan EU och Förenta staterna, som avslutar den första fasen av de förhandlingar som påbörjades för 20 år sedan. Förenta staterna använde sig av utpressning och hotade med att utsätta europeiska exportörer för ett besvärligt certifieringsförfarande. Nu i höst skulle beaujolais nouveau ha varit det vin som stod först på tur. Det skulle ha utsatts för extra analyser och certifieringskontroller.

Detta avtal har också möjliggjort framsteg när det gäller vintillverkningsmetoder. Men europeiska producenter anser att dessa kontrollstandarder är otillräckliga. De motsätter sig sådana metoder som smaksättning, som syftar till att ge vinet fruktsmaker. Våra definitioner av vinet står på spel. Producenterna framhäver också skyddet av geografiska beteckningar.

Herr kommissionsledamot! Det är därför nödvändigt att i den andra fasen av förhandlingarna se till att man iakttar de åtaganden som de amerikanska myndigheterna har gjort: att sluta använda sig av de beteckningar som betraktas som allmänna, t.ex. bourgogne, chablis, champagne och portvin, och att förbättra nivån på skyddet för geografiska beteckningar, samt förbättra märkningen. På denna globala vinmarknad, som ofta styrs av de stora amerikanska vinhandlarna, har typen av vinstock blivit ett varumärke. Jag är inte emot en globalisering av vinmarknaden, men jag är emot kopiering. Jag är emot standardiseringen av smaker: Jag vill inte ha ett chardonnayvin i McDonaldsversion.

Vinet går hand i hand med köket. Det är ett kännetecken på den region där det producerades. Det bär med sig smaken på den odlade jorden, och det är symbolen för festlighet och för att leva tillsammans. Mångfalden beteckningar återspeglar mångfalden viner, vår kulturella mångfald. Ömsesidigt erkännande av de geografiska angivelserna, dvs. uppgiften om den mark där vinet produceras, kommer att bidra till att bevara våra respektive kulturella identiteter, puffa för vår handel med Förenta staterna, men framför allt ge uppmuntran till de europeiska vinodlarna som i åratal konstant har förbättrat kvaliteten på sina produkter för att tillfredsställa våra krav, och ge oss njutning som konsumenter.

  Astrid Lulling (PPE-DE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Avtalet mellan Europeiska unionen och Förenta staterna om handeln med viner, som undertecknades av Europeiska kommissionen den 14 september efter 20 år av förhandlingar, har vi delade åsikter om. Det finns europeiska aktörer för vilka avtalet kommer att garantera deras export till Förenta staterna, som är deras viktigaste marknad, med exporter som värderas till 1,6 miljarder euro. De anser att detta avtal också kommer att göra det möjligt att återställa ett förtroendefullt klimat inom sektorn och att handeln kommer att flyta smidigt, givetvis under förutsättning att man genast påbörjar förhandlingar för den andra fasen i det bilaterala avtalet och förhandlingar för att definiera gemensamma ståndpunkter i de multilaterala förhandlingarna, särskilt i Hongkong med avseende på aspekter som rör immateriell äganderätt.

Men vi har de andra aktörerna också, särskilt EU:s vinodlare, inklusive min kollega, Christa Klass, som vi dessutom har att tacka för initiativet till denna debatt, och det tackar jag henne för. Hon har på ett mycket kompetent sätt yttrat den oro jag som ordförande i parlamentets tvärpolitiska grupp för vin, tradition och kvalitet delar i mycket hög utsträckning. Enligt denna riskerar detta avtal att ytterligare förvärra den kris som för närvarande drabbar den vinproducerande sektorn, och på lång sikt en gång för alla förstöra den individuella karaktären på de europeiska vinerna, som kännetecknas av sina traditionella rötter i jordmånen och av naturliga och mycket specifika vintillverkningsmetoder.

Som politiska män och kvinnor vet vi att vi ofta måste urvattna våra förslag, men inte det vin som vi dricker, tack. Ömsesidigt erkännande av vintillverkningsmetoder på båda sidor av Atlanten utgör ett problem – mina kolleger har talat utförligt om det – desto mer som vissa av de metoder som används av EU:s vintillverkare också är förbjudna av WTO. Jag hoppas att ni inte kommer att föreslå att vi ändrar dessa förhållanden när ni föreslår att den gemensamma organisationen av marknaden för vin ska reformeras.

EU:s vinodlare, som traditionellt är knutna till tillverkningsmetoder i enlighet med sin omgivning, som är underkastade en arsenal av stränga gemenskapsbestämmelser, och som är måna om att leverera kvalitetsprodukter, riskerar nu att hamna i en situation med orättvis konkurrens om Förenta staternas metoder accepteras, och detta i en sådan utsträckning att de på lång sikt tvingas överge sina fäderneärvda metoder som i hundratals år har skapat den individuella karaktären i EU:s vintillverkningssektor.

Därför, herr kommissionsledamot, vore det förnuftigt att dra i alla bromsar för att skydda denna sektor, som utan tvekan är ömtålig därför att den utsatts för en mängd olika faktorer, t.ex. klimatet, men som alltid har funnits i centrum för den europeiska kulturen. Det handlar därför om att fortsätta att försvara och främja våra vintillverkningsmetoder. Det handlar om att stödja våra producenters kvalitetsfokuserade ansträngningar, i synnerhet i WTO, och slutligen om att komma överens om en definition som begränsar de produktionsmodeller som är oacceptabla och som framkallar, som jag redan sagt, en typ av konkurrens som är skadlig för våra kvalitetsprodukter.

Användningen av geografiska beteckningar är också en fråga som utan tvekan skapar ett problem. Frågan har orsakat kontroverser runt förhandlingsbordet under lång tid nu. Jag deltog i ett seminarium i Washington i denna fråga. Vi bibehåller faktiskt goda förbindelser med våra kolleger från den amerikanska kongressen, som vi försöker övertyga om giltigheten i våra argument. Men de ville ändå att vi skulle köpa tillbaka – betala för att köpa tillbaka – våra ursprungsbeteckningar. Jag ansåg att resonemanget ändå var något underligt. Jag kommer från Luxemburg, där floden Mosel flyter, och vinet från Moseldalen, som kan produceras i Tyskland, Luxemburg eller Frankrike, tillverkas, såvitt jag känner till, uttryckligen inte i Kalifornien.

Jag anser därför att det måste bli slut på kostnaderna och, herr kommissionsledamot, att det är mycket viktigt att skydda våra beteckningar och att en gång för alla genomföra ett system för att registrera geografiska angivelser inom WTO. Vi hoppas att ni kraftfullt kommer att försvara denna synpunkt i Hongkong, för det är fråga om framtiden för kvalitetsprodukter och för EU:s vintillverkningskultur.

  Luis Manuel Capoulas Santos (PSE). – (PT) Herr talman! Vinproduktionen i Europa handlar inte bara om att använda tekniker som vi har lärt oss i ett laboratorium eller om att sälja handböcker till agronombranschen. Som andra talare har påpekat är kulturen med att tillverka och producera vin en omistlig del av kulturarvet i många europeiska regioner och har varit en del av deras historia i århundraden.

Jag vill bara nämna ett exempel, ett som ni förstår ligger mig mycket varmt om hjärtat, nämligen portvin. Detta vin framställs i världens äldsta definierade region, som inrättades och reglerades långt innan de amerikanska kolonierna ens hade kommit på tanken att sluta sig samman i suveräna stater. På de branta sluttningarna längs floden Douro i norra Portugal har generationerna under flera hundra år format bergen med sina bara händer och som genom ett mirakel format stenarna i ett öde landskap till ett område av sällsynt skönhet, som nu är klassat som ett världskulturarv.

Ändå jag är mycket väl medveten om hur viktigt det är att sluta ett avtal med Förenta staterna. Jag är medveten om hur stor inverkan den europeiska exporten har haft på det landet och om det känsliga förhandlingsläge vi har haft under flera år. Men vi får inte låta den pragmatiska inställningen vid förhandlingsbordet gå ut över vårt behov av att skapa grundläggande regler för att skydda våra ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar. Kommissionen får under inga omständigheter glömma bort frågan om att skydda halvgeneriska namn på den inre marknaden i USA. Ett datum måste anges för när ett slutgiltigt åtagande ska undertecknas. Nästa förhandlingsfas måste inledas snarast, så att de 17 ursprungsbeteckningarna i bilaga II kan erkännas.

Jag hoppas verkligen att det misslyckade resultatet av den första förhandlingsfasen kan rättas till i den andra rundan, som vi hoppas kommer att avslutas snabbt. Ett rättvist och balanserat avtal med Förenta staterna skulle vara det positiva tecken som de europeiska vintillverkarna, som just nu står inför ett antal besvärliga utmaningar, ivrigt väntar på.

  Jean Marie Beaupuy (ALDE). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag är en parlamentsledamot från det stora östra Frankrike, en region som framställer bourgogne- och alsacevin – Alsace, där vi befinner oss i dag – och, förstås, champagne. Det är min plikt som ledamot av Europaparlamentet från Champagneregionen att göra följande påpekanden, eftersom kärnan i dagens debatt är det avtal som ni, fru kommissionsledamot, talade om och som ni uppenbarligen vill slutföra. Vi vill också att det ska färdigställas, av skäl som jag kommer att tala närmare om.

Det finns ett underliggande ekonomiskt behov bakom detta. Marknaden i USA är som sagt oerhört viktig för EU. Men i denna tid av globalisering vill jag inrikta mig på frågor om kvalitet. På internationell nivå utser Unesco regelbundet ett antal intressanta platser och byggnader som världsarv. De europeiska vinerna, särskilt de som framställs kring Medelhavet, har anor som sträcker sig långt tillbaka genom århundraden och årtusenden, vilket redan påpekats.

I en tid när det vid alla viktiga tillfällen, när ett fredsavtal undertecknas, när en familjehögtid firas och så vidare, serveras vin och det dessutom är kvalitetsvin som dricks, då måste kvalitet uppmärksammas. Men vad är det som har pågått under de senaste årtiondena? Vi har sett hur vinplanteringarna har spritt sig över världen – i Chile, i Australien, i Nya Zeeland – och framför allt, och det är detta som eldar på debatten denna morgon, har vi sett en explosion av ”Canada Dry”. Folk kopierar viner till höger och vänster över hela världen och märker sina flaskor med etiketter som anspelar på vinsorten och på den region där dessa viner tillverkas – Champagne, Bordeaux, Porto och så vidare – och de försöker få konsumenterna att tro att i flaskan de köper finns ett vin vars ursprung och kvalitet matchar det som etiketten antyder.

Fru kommissionsledamot! Avtalet som ni kommer att slutföra under de kommande veckorna och månaderna måste skydda konsumenter i hela världen från att känna sig lurade och förda bakom ljuset. Vi lever i en tid då mängden förfalskade produkter ökar, och vi kan se detta pågå i fråga om kläder, som Lacoste, klockor, som Rolex, och tyvärr även i fråga om mediciner. Det är fullständigt normalt, naturligt och nödvändigt att konsumenter i hela världen ska kunna vara säkra på att en vinflaska som det står alsace, bourgogne, champagne eller portvin på verkligen innehåller det vinet. Kvaliteten på vårt världsarv står på spel, och det gör även alla europeiska vinproducenters intressen. Länge leve europeiskt vin!

  Giuseppe Castiglione (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Tack, fru kommissionsledamot, för att ni vill inleda den andra fasen. Ni har talat om ett avtal i en första fas, och ni har talat om en andra fas där hänsyn kommer att tas till ett antal faktorer som vi vill betona i fråga om kvalitet, hälsa, skydd och tradition.

Fru kommissionsledamot! Europeiska unionen har alltid bedrivit en politik för kvalitet inom vinsektorn genom mycket detaljerade och selektiva regler för innehåll och framställning av vin. Hur kan vi be våra producenter att följa gemenskapens regler och gemenskapens kvalitetspolitik om vi sedan ger tredjeländer möjlighet att exportera produkter till vår marknad som gemenskapen själv förbjuder sina egna producenter att tillverka? Hur kan vi be våra producenter att konkurrera med priset med importerade produkter som gynnas av låga produktionskostnader eftersom de framställs på ett sätt som märkbart försämrar kvaliteten? Kvalitet innebär framför allt en garanti för att konsumenten får en sund produkt: Livsmedelssäkerhet är en prioriterad fråga som vi har arbetat intensivt för och som vi har reglerat i lagstiftning mer än en gång – jag tänker på förordning (EG) nr 178/2002 och Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet.

Vinets goda inverkan på människans hälsa är numera välkänd: Den beror inte bara på dess organoleptiska egenskaper utan också på dess hygieniska och sanitära status. Om vinet inte är ursprungsmärkt kan konsumenten inte identifiera det, och det leder också till svårigheter för producenterna, som drabbas av extra kostnader för att framställa en produkt av högsta kvalitet. Det är vår uppgift att se till att vinet på vårt bord – på de europeiska konsumenternas bord – är både nyttigt och av god kvalitet.

Våra traditioner för att framställa vin är inte mindre viktiga, fru kommissionsledamot. Denna morgon har vi hänvisat till vår uråldriga kultur, våra specialiteter och vår territoriella mångfald. Med ett ord, vi måste se till att de geografiska ursprungsbeteckningarna för våra viner respekteras och att vår produktion inom denna sektor fortsätter att vara konkurrenskraftig. Jag kan inte se att detta avtal ger ett tillräckligt skydd för våra geografiska beteckningar. Jag anser inte att detta är förenligt med Europeiska unionens ståndpunkt i WTO-förhandlingarna, och jag kan inte se att det innehåller samma beslutsamhet som ni själv, fru kommissionsledamot, återigen gav uttryck för i rådets möte förra veckan.

Om vi vill skydda våra beteckningar i Doharundan så måste vi göra det, framför allt genom bilaterala förhandlingar, utan eftergifter. Avtalet respekterar inte våra producenter, det respekterar inte våra konsumenter, det respekterar inte vår marknad och det respekterar inte Europeiska unionens identitet på den internationella scenen. Det är inte fråga om att stänga marknaden – långt därifrån – men om att skapa en rättvis, icke snedvriden konkurrens där såväl produktkvalitet som konsumentskydd verkligen kan bibehållas.

  Vincenzo Lavarra (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Genom vinavtalet mellan Europeiska unionen och Förenta staterna skapas en stabil rättslig ram för våra handelsförbindelser, och det är ett viktigt framsteg. Det gläder mig att kunna säga till kommissionsledamot Mariann Fischer Boel att jag erkänner avtalets fördelar.

Som så många andra ledamöter här i parlamentet anser jag att kommissionen under fas två inte får glömma bort prioriteringarna för gemenskapens marknad, nämligen att få slutgiltiga resultat i fråga om skyddet av ursprungsbeteckningar och om restriktioner för erkännande av vinframställningsmetoder. Jag anser att mina kollegers farhågor i denna fråga är berättigade, och jag litar på att kommissionen kommer att arbeta för att nå dessa mål i nära samråd med parlamentet.

  Agnes Schierhuber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag tror att vi alla är överens om att vin är en av jordbrukets mest eleganta produkter. Det produceras omkring 265 miljoner hektoliter vin varje år, varav två tredjedelar framställs i Europa. Vinavtalet mellan EU och USA bör i första hand slutas för att EU ska få tillgång till denna viktiga marknad.

Avsikten är att avtalet ska undanröja de rättsliga oklarheter som har präglat våra handelsförbindelser under många år, och avtalet är utformat för att gynna producenter på båda sidor om Atlanten. Syftet med att ingå detta första avtal är att skapa förutsättningar för ett framtida nära samarbete med USA inom vinsektorn och att skydda ursprungsbeteckningar i EU. Kommissionsledamoten beskrev själv detta avtal som ett viktigt första steg och sa att det ännu inte är felfritt. Liksom de andra ledamöterna tackar jag henne för detta konstaterande.

Europeiska unionen gör något den aldrig tidigare har gjort när den går med på principen om att villkorslöst erkänna vintillverkningsprocesser. Medlemsstaterna har hittills alltid hävdat att det bör finnas något som de kallar en internationell definitionskod för viner och de processer som ingår i vinframställning. Därför anser jag att detta agerande skapar frågetecken kring Internationella vinorganisationens (OIV) fortsatta existens.

I fråga om skyddet av de europeiska geografiska beteckningarna har eftergifterna i detta avtal gått för långt. De påverkar alla de regioner som bygger sina kvalitetssystem på ursprungsbeteckningar eller traditionell terminologi.

Även om det inte råder några tvivel om att vi behöver ett handelsavtal med USA, behöver vi ett avtal med otvetydiga rättsliga bestämmelser som inte underminerar befintliga regler och krav i EU och som erbjuder en trygg framtid för våra europeiska viner av hög kvalitet.

Det kommer att hållas en ny förhandlingsrunda när det första avtalet har varit i kraft i nittio dagar. Jag anser att detta tillvägagångssätt är fullständigt rätt och riktigt och nödvändigt, och jag hoppas att de beslut som fattas då kommer att göra det möjligt för oss att dra tillbaka den kritik vi gett uttryck för i dag. Lycka till, fru kommissionsledamot!

  Duarte Freitas (PPE-DE). – (PT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först vill jag tacka Christa Klass och María Esther Herranz Garcia för att de har tagit denna fråga till kammaren så snabbt och därmed har gett frågan den betydelse den förtjänar.

Vin är en av de produkter som möter ökad internationell konkurrens till följd av globaliseringen och avregleringen av marknaderna. Vin är en av de få framgångssagor vi kan njuta av i Europa. Våra ursprungsbeteckningar är frukten av århundraden av traditioner, och vin är en av våra viktigaste symboler för vår kultur. Här är det värt att nämna Dohaförklaringen och uttalandet från WTO:s generalförsamling den 31 juli 2004 i Genève, där begreppet icke-handelsrelaterade intressen infördes. Dessa aspekter, som man kan kalla icke-kvantitativa, måste ingå i alla avtal, även detta avtal med Förenta staterna, som importerar 40 procent av vår vinexport. I så fall bör de garantera att vi, när förhandlingarna är avslutade, kan känna oss säkra på att dörren inte lämnas på glänt för framtida restriktioner i andra förhandlingar med tredjeländer, bilateralt eller inom WTO.

För att avtalet ska bli rättvist räcker det helt enkelt inte med en liberalisering. Det måste införas kvalitetsregler, för våra ursprungsbeteckningar för vin motsvarar något som brukar kallas immateriell äganderätt, något som kräver skydd på samma sätt som upphovsrätt. Detta första avtal har enligt min mening ingåtts med mycket liten insyn, och parlamentet har till viss del åsidosatts. Därför behöver vi få veta vad Förenta staterna faktiskt godtar när det gäller våra viner med ursprungsbeteckningar.

Efter vad jag har läst i tidningarna vet vi till exempel inte om madeira och portvin ingår bland de ursprungsbeteckningar som erkänns av Förenta staterna. Vi är beredda att göra vissa eftergifter och justeringar i vinframställningsmetoderna, men vi kan inte acceptera tanken på att våra ursprungsbeteckningar, som verkligen är intellektuell egendom och som i ännu högre grad än handeln är ett uttryck för vår kultur, inte ska respekteras till fullo.

Avslutningsvis anser jag därför att om det behövs ett avtal – och jag accepterar att det finns ett sådant behov – så får det avtalet inte ingås till vilket pris som helst, och särskilt inte till priset av våra traditioner och av vår kultur när det gäller ursprungsbeteckningar.

  María del Pilar Ayuso González (PPE-DE). – (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag kan bara komma på en enda anledning till att ni är så nöjda med er själva när det gäller undertecknandet av detta avtal, och det är att tjugo års förhandlingar därmed har avslutats och att Förenta staterna står för 40 procent av den yttre marknaden för våra viner.

Ändå, fru kommissionsledamot, har Förenta staterna i denna första fas fått 100 procent av sina önskemål uppfyllda, och vi har sparat de europeiska intressena till den andra fasen. Vår motpart i förhandlingarna har än en gång fått betalt i förskott.

Dessutom har vi, fru kommissionsledamot, förlorat vårt viktigaste vapen i denna kraftmätning. Vårt viktigaste vapen skulle ha varit att vägra godkänna Förenta staternas metoder för vinframställning, just för att få till stånd ett erkännande av våra ursprungsbeteckningar, och nu har vi förlorat detta vapen. Vi har betalat, och vi har gjort oss av med det vapen som skulle ha gett oss ammunition att försvara våra intressen med.

Dessutom riskerar vi att vissa producenter inom gemenskapen nu också kommer att kräva ökad flexibilitet i gemenskapens regler för vinframställning, något som skulle kunna leda till oönskade förändringar och att vår uråldriga vinframställningskultur försvinner för gott.

Fru kommissionsledamot! Jag tänker också på de beteckningar som är så symboliska för mitt land, som sherry, eller malaga. Vad kommer att hända med dem? Vad kommer att hända under den andra förhandlingsfasen?

Av alla dessa anledningar anser jag att det är ganska skamligt att Europeiska unionen ger efter för Förenta staternas önskemål på grund av hot. De har hotat oss med att stänga våra marknader, och vi har gett efter. Och vi har inte uppnått det vi egentligen ville: att försvara våra ursprungsbeteckningar en gång för alla.

Fru kommissionsledamot! Jag anser att vi måste stå fastare i våra förhandlingar, att vi måste lära av andra och inte betala i förskott, och framför allt att vi inte får betala med de europeiska producenternas pengar.

  Talmannen. – Innan jag kallar kommissionsledamoten kanske jag får göra en personlig kommentar. Jag har varit ledamot i detta parlament ganska länge, och jag har sällan upplevt en så intressant och engagerad debatt, men jag anser också att detta är ett exempel på europeisering och globalisering. För bara några år sedan använde vi uttrycket ”oss” och tänkte på vår egen nation, och då hade vi exakt samma problem med ömsesidigt erkännande, ursprungsbeteckningar, certifiering och obligatorisk märkning. En gång i tiden kämpade vi länge och hårt för att skapa allt detta för Europa, och nu verkar det som om vi måste göra det på nytt, för en global marknad som har krympt. Den amerikanske professorn Jeremy Rifkin har rätt i att européerna har de bästa förutsättningarna för att hantera dessa problem, eftersom vi har dessa svårvunna erfarenheter av något som världen nu måste ta itu med; vi har redan tänkt igenom dessa frågor och vet hur de måste hanteras. Nu, fru kommissionsledamot, är vi alla spända på hur ni vill lösa vinproblemen. Alla här – även åskådarna – vet hur viktigt vinet är för deras egna vinproducenter. Så hur ska vi lösa dessa problem, fru kommissionsledamot?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Det är mycket uppmuntrande att höra alla bidrag i denna mycket viktiga fråga. Som jag nämnde i mitt anförande välkomnar jag ingåendet av avtalet i första fasen om handel med viner mellan Europeiska gemenskapen och Förenta staterna.

Jag välkomnar ingåendet av detta avtal om handel mellan Europeiska gemenskapen – som, vilket många av er nämnt, är vinets födelseplats – och ett av de ledande länderna i New World Wine Trade Group. Jag är övertygad om att denna utveckling är positiv, inte bara för gemenskapen och Förenta staterna, utan också för resten av världen. Jag är också övertygad om att ingåendet av detta avtal i första fasen kommer att bana väg för ytterligare diskussioner och samarbete med Förenta staterna på vinområdet, vilket ligger i gemenskapens tydliga intresse, och särskilt dess vinsektors.

Samtidigt har jag noterat alla era yttranden, vilka jag inte kommer att underskatta. Förhandlingarna inför andra fasen, som, vilket jag nämnde tidigare, kommer att börja inom 90 dagar efter att avtalet har trätt i kraft, kommer att göra det möjligt för oss att agera utifrån många av dagens kommentarer. Jag anser emellertid också att de flesta av era synpunkter går långt bortom ingåendet av detta avtal i första fasen och på sätt och vis bekräftar att detta är rätt tillfälle att inleda analysen och diskussionerna om reformen av vinsektorn.

Jag vill nu besvara några specifika frågor. En del av er verkar tycka att detta avtal är obalanserat och till förmån för amerikanska intressenter. Med tanke på det ekonomiska mönstret i vinhandeln mellan EU och Förenta staterna och den politiska och rättsliga bakgrunden, är detta avtal i första fasen inte obalanserat. Det förbättrar avsevärt våra relationer med vår största kund och skapar en god grund för framtida diskussioner och förhandlingar.

Dessutom kommer flera bestämmelser av avgörande intresse för Förenta staterna, exempelvis godkännandet av deras befintliga vintillverkningsmetoder som inte omfattas av nuvarande gemenskapstillstånd och starkt förenklade certifieringskrav, inte att få effekt förrän Förenta staterna har meddelat gemenskapen om att statusen har ändrats för de 17 välkända europeiska vinnamn som är halvgeneriska i Förenta staterna.

Så har vi frågan om huruvida skyddet för europeiska vinnamn är otillräckligt. Skyddet enligt detta avtal ges genom amerikanska märkningsregler och garanterar att europeiska vinnamn bara kommer att användas för europeiska viner, utan hinder av en farfarsklausul för befintliga varumärken. Dessutom påverkar detta avtal inte våra rättigheter enligt TRIPS-avtalet och inte heller vår lagstiftningsram för geografiska beteckningar.

När det gäller risken för mest gynnade nation, som flera av er nämnt, kan jag uppge att kommissionens mål med dessa förhandlingar och förhandlingarna med andra nya vinproducerande länder är att förbättra dialogen mellan oss och våra förhandlingspartner och undvika de handelskonflikter och WTO-paneler som skulle bli mycket dyra för EU-producenterna.

Klausulen om mest gynnad nation är välkänd när det gäller tullar, men situationen är helt annorlunda när det gäller dess tillämpning på förfarandet för erkännande av vintillverkningsmetoder. För att samma eftergifter ska beviljas ett annat tredjeland skulle detta tredjeland behöva vara i en liknande situation när det gäller acceptabla vintillverkningsmetoder och övervakningen av dessa metoder samt av vinet. Förenta staternas system för administration av vinmärken är emellertid unikt. Det används inte i andra tredjeländer och risken för mest gynnad nation förefaller därför mycket liten. Det är en viktig poäng.

När det gäller möjligheten att tillsätta vatten vill jag påminna om att detta är tillåtet i dag i Europeiska unionen av teknisk nödvändighet. Vi har inga fastställda gränser för tillsats av vatten till vin, men exempelvis har en gräns om 7 procent fastställts när det gäller tillsats av vatten till koncentrerade druvor, eftersom det är omöjligt att spåra tillsatsen av vatten under denna gräns. Ni kan dock vara säkra på att vi inte kommer att acceptera någon urholkning av kvaliteten hos EU-produkter.

När det gäller frågan om ömsesidigt erkännande beviljas inte Förenta staterna, vilket jag sa i mitt inledande anförande, ömsesidigt erkännande av dess vintillverkningsmetoder genom detta avtal. Det var en av Förenta staternas huvudmål, precis som den gradvisa avvecklingen av användningen av de halvgeneriska vinnamnen var för oss. Eftersom Förenta staterna inte gick med på att gradvis avveckla användningen av de 17 halvgeneriska EU-vinnamn som används i Förenta staterna gick vi emellertid inte med på att bevilja dem ömsesidigt erkännande av deras vintillverkningsmetoder.

Som jag har sagt kommer vi bara att behålla de befintliga gemenskapstillstånden för Förenta staternas vintillverkningsmetoder. Vi kommer inte att acceptera de andra befintliga amerikanska vintillverkningsmetoderna förrän Förenta staterna har ändrat status för våra halvgeneriska vinnamn. Denna koppling måste tas i övervägande.

Vi kommer att kunna invända mot nya vintillverkningsmetoder och därmed kunna neka nya amerikanska vintillverkningsmetoder. Vi kommer inte bara godkänna alla de metoder som tillämpas av Förenta staterna. Det verkar emellertid finnas ett överflöd av olika myter. För att ta exemplet med ekspån, som ofta har tagits upp, är sådana spån redan tillåtna i Europeiska unionen i experimentsyfte. Det är emellertid tydligt enligt avtalet att ett vin måste lagras i ekfat innan termen barrel-aged får användas på etiketten. Det är självklart.

Slutligen är det mycket viktigt att diskussioner inleds om reformen av den gemensamma organisationen av marknaden för vin. Arbetet med en konsekvensanalys har redan inletts och består bland annat av en ekonomisk analys av sektorn, vilken bör vara slutförd före årets slut. Senare kommer rapporten från konsekvensanalysen att omfatta flera alternativ och konsekvenserna av dessa alternativ.

Kommissionen kommer att involvera alla intressenter inom sektorn i en offentlig debatt som förhoppningsvis kommer att hållas i februari, innan ett förslag läggs fram. Kommissionens meddelande skulle kunna lämnas in i juni nästa år, och ett lagstiftningsförslag från kommissionen presenteras före utgången av nästa år.

Jag vill informera Duarte Freitas om att både madeira och portvin finns i listan över de 17 vinnamn som anses vara halvgeneriska, och användningen av dessa namn kommer därför att begränsas. Det kan ledamoten känna sig säker på.

Slutligen är hela frågan om geografiska beteckningar av oerhört stor vikt för gemenskapen och jag har hela tiden gjort detta klart för våra handelspartner i WTO-förhandlingarna. Vår avsikt har varit att skapa ett multilateralt register, att utvidga den befintliga högre skyddsnivån för vin och sprit till att även omfatta andra produkter och att ta tillbaka kontrollen över vissa namn, vars användning har missbrukats världen över. En del av våra handelspartner anser till och med att geografiska beteckningar inte är förhandlingsbara. Våra slutgiltiga diskussioner i Hongkong måste leda till någon form av överenskommelse om geografiska beteckningar. Det är en så viktig fråga för jordbrukssektorn.

  Talmannen. – Vi hoppas alla att ni ska lyckas försvara EU:s intressen i detta sammanhang.

Jag har avslutningsvis mottagit sex resolutionsförslag⁽¹⁾ som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag den 29 september kl. 12.00.

Sammanträdet avbryts tills omröstningen inleds. Om ni undrar varför vi gör detta tidigare än vanligt vill jag säga att presidiet har diskuterat hur vi ska kunna undvika den situation som alltid uppstår kl. 12.00, 12.05 eller 12.10, då företrädare för ministerrådet eller kommissionen tvingas försöka överrösta alla ledamöter som strömmar in i kammaren inför omröstningen. Därför har vi kommit överens om att försöka med att avsluta debatten kl. 11.50, så att den kan fortsätta utan störningar. Därför har vi nu lite mer tid på oss än vanligt.

(Sammanträdet avbröts kl. 11.45. och återupptogs kl. 12.05.)

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman

(1) Se protokollet.

6. Omröstning

(För resultatet av omröstningen: se protokollet.)

  Talmannen. – Vi kommer att inleda omröstningen, som våra vänner från Bulgarien och Rumänien ska få bekanta sig med för första gången.

7. Samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster

– Före omröstningen:

Talmannen. – Herr Zappalà! Jag ger er ordet på grundval av artikel 131.4.

  Stefano Zappalà (PPE-DE), föredragande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Innehållet är ganska enkelt: När detta direktiv utarbetades uppstod det en brist på överensstämmelse mellan artiklarna 7 och 8 och artikel 78, och i dag ska vi rätta till det.

Jag vill därför ge mina kolleger i parlamentet lite ytterligare information. Detta direktiv påverkar förstås en stor del av ekonomin i ett EU med 25 medlemsstater. Därför har vi som arbetade med lagstiftningen för avsikt att göra en stor utredning nästa vår för att undersöka hur direktivet tillämpas i medlemsstaterna och att, när så är lämpligt, studera eventuella effekter av lagstiftningen och hur den har utvecklats inom Europeiska unionen.

8. Avtal mellan EG och Bulgarien om vissa luftfartsaspekter

9. Avtal mellan EG och Kroatien om vissa luftfartsaspekter

10. Avgifter som skall betalas till Europeiska läkemedelsmyndigheten

11. Protokoll till tonfiskeavtalet EG / Islamiska förbundsrepubliken Komorerna (2005-2010)

12. Begäran om att upphäva Marios Matzakis parlamentariska immunitet

– Före omröstningen:

  Bronisław Geremek (ALDE). – (FR) Herr talman! Jag hänvisar till parlamentets princip om att försvara demokratin och reglerna för en konstitutionell stat. Även om vi vet att enligt Cyperns författning måste en allmän åklagare i Cypern begära ett yttrande hos högsta domstolen innan han vänder sig till parlamentet, måste vi kontrollera att han verkligen har gjort detta. Det har sagts att han inte gjorde det. Jag anser inte att parlamentet kan rösta för ett förslag som strider mot medlemsstatens rättssystem.

  Talmannen. – Av ren artighet kommer jag att betrakta ert tal som ett personligt konstaterande, men ni får inte återuppta debatten nu. Jag ger ordet till föredraganden Klaus-Heiner Lehne igen och ber honom att inte återuppta debatten så här vid omröstningen.

  Klaus-Heiner Lehne (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill bara förklara vad Bronisław Geremek sa. Den mycket enkla anledningen är att Cyperns författning innehåller en bestämmelse om att immuniteten kan hävas för ledamöter av det nationella parlamentet och att denna bestämmelse inte finns i andra medlemsstaters författningar. På Cypern är det inte parlamentet som beslutar om detta, utan högsta domstolen. Men eftersom Marios Matsakis är ledamot av Europaparlamentet är det enligt protokollet om privilegier och immunitet naturligtvis inte högsta domstolen på Cypern som är behörig att besluta om att upphäva hans immunitet, utan denna kammare, det vill säga vi som är här i dag.

Därför ansåg utskottet för rättsliga frågor, med undantag för en enda nejröst, att förslaget skulle läggas fram för kammaren i sin nuvarande form. Jag ber er att tillstyrka det.

  Talmannen. – Tack för förtydligandet. Jag kommer inte att tillåta flera tal, jag beklagar, men vi är mitt uppe i en omröstning. Dessutom kommer jag att återuppta omröstningen omedelbart.

– Efter omröstningen:

  Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill ta upp en ordningsfråga enligt artikel 166. Ni vet lika väl som jag att vilken politisk färg man än har här finns det en unik faktor som förenar nästan oss alla: oavsett om vi är svarta, blå, gula, röda eller gröna försöker vi alla göra vårt bästa för att representera de människor som har varit vänliga nog att ge oss detta uppdrag.

I min region, East Midlands i Förenade kungariket, experimenterade väljarna i det senaste valet och testade en ny färg. Efter att ha indoktrinerats av gamla annonser och TV-kändisar trodde de, som vi säger i Förenade kungariket, att framtiden är ljus, att framtiden är orange. Några månader har gått sedan dess och – ack! – en av våra nya representanter har försvunnit från scenen och från detta parlament. Många är oroade över hans säkerhet – en del trodde att han hade blivit kidnappad och andra att han var släkt med Lord Lucan. Jag startade en tävling i East Midlands och erbjöd en flaska champagne för den första bekräftade iakttagelsen av min ryktbara men saknade kollega Robert Kilroy-Silk. Ack! Ingen har ännu gjort anspråk på denna flaska champagne, och därför anser jag att jag bör ge den till mannen själv. Här är den nämnda champagneflaskan.

(Applåder)

  Talmannen. – Efter detta korta mellanspel kommer vi nu att kunna fortsätta omröstningen. Men missbruka inte talmannens tålamod.

13. Förebyggande, utredning, upptäckt och lagföring av brott och straffbara gärningar, inklusive terrorism

14. Förfarande för beviljande och återkallande av flyktingstatus i medlemsstaterna

15. Röstförklaringar

– Betänkande (A6-0270/2005) av Zappalà

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet, både på grund av dess innehåll – innehållet och syftet – och av att det måste antas utan dröjsmål.

De goda förslag till direktiv som har lagts fram är meningslösa om inte artikel 78 ändras. Jag anser att behovet av en tydlig och enkel rättslig ram som är konsekvent i fråga om offentlig upphandling räcker för att vi ska anta detta förslag så snart som möjligt.

  Joachim Wuermeling (PPE-DE), skriftlig. – (DE) Jag gläder mig mycket åt omröstningsresultatet om rättelse av direktiv 2004/18/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster. Det var nödvändigt att justera detta korrekturfel för att justera tröskelvärdena för offentlig upphandling.

Jag vill dock påpeka att jag anser att vissa bestämmelser i direktivet fortfarande behöver förbättras till innehållet, särskilt när det gäller kommuners möjlighet att samarbeta eller skapa sammanslutningar för speciella ändamål. Det är inte praktiskt genomförbart att ha obligatorisk anbudsgivning för den typen av samarbete; det strider mot direktivens mål och hindrar kommunerna från att tillhandahålla tjänster för allmänhetens bästa till rimliga priser.

Därför anser jag att det är mycket viktigt att direktivet ses över i början av 2006 mot bakgrund av de praktiska erfarenheterna, för att uppmärksamma denna fråga. Det gläder mig att utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd redan har beslutat sig för att samråda med de berörda parterna om detta.

– Betänkande (A6-0258/2005) av Costa

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för Costabetänkandet om förslaget till rådets beslut om ingående av ett avtal mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Bulgarien om vissa luftfartsaspekter.

De olika bilaterala avtalen inom luftfarten är våra viktigaste verktyg för att se till att våra förbindelser med tredjeländer fungerar problemfritt, särskilt när det gäller flygsäkerhet. Mot bakgrund av att Europeiska gemenskapernas domstol har erkänt gemenskapens exklusiva behörighet på detta område har rådet därför gett kommissionen tillstånd att inleda förhandlingar med tredjeländer i syfte att ersätta vissa bestämmelser i de nuvarande bilaterala avtalen med ett gemenskapsavtal.

När det gäller Bulgarien handlar parlamentets ändringsförslag om att göra korrigeringar, bland annat om beskattning av flygbränsle, klausuler om beteckningar och prissättning, och vi har inga invändningar mot detta.

– Betänkande (A6-0259/2005) av Costa

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för Costabetänkandet om förslaget till rådets beslut om ingående av ett avtal mellan Europeiska gemenskapen och Kroatien om vissa luftfartsaspekter.

De olika bilaterala avtalen inom luftfarten är våra viktigaste verktyg för att se till att våra förbindelser med tredjeländer fungerar problemfritt, särskilt när det gäller flygsäkerhetsfrågor. Mot bakgrund av att Europeiska gemenskapernas domstol har erkänt gemenskapens exklusiva behörighet på detta område har rådet därför gett kommissionen tillstånd att inleda förhandlingar med tredjeländer i syfte att ersätta vissa bestämmelser i de nuvarande bilaterala avtalen med ett gemenskapsavtal.

När det gäller Kroatien handlar parlamentets ändringsförslag om att göra korrigeringar, bland annat om beskattning av flygbränsle, klausuler om beteckningar och prissättning, och vi har inga invändningar mot detta.

– Betänkande (A6-0264/2005) av Florenz

  Hélène Goudin, Nils Lundgren och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. – Den finansiella effekten av förslaget av att höja de avgifter som ska betalas till den Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMEA) har inte fastställts ännu. Förslaget kommer i vilket fall att få konsekvenser för budgeten för rubrik 3 och 2 i den nya budgetplanen för 2007-2013. Vi är principiellt negativt inställda till att EMEA ska stärkas som myndighet och få en utökad budget. Därför har vi röstat nej till detta betänkande.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Florenzbetänkandet om avgifter som ska betalas till Europeiska läkemedelsmyndigheten är ett gott exempel på hur vi bör utnyttja gemenskapsmyndigheternas erfarenhet och utvärderingar.

Detta betänkande kommer efter det att denna myndighets uppgifter inte bara har förändrats i hög grad utan också har utökats. Därför är det viktigt att skapa en fast och fullt modern finansieringsram för myndigheten.

Syftet med de framlagda ändringsförslagen är att förtydliga principen om hur avgifterna som ska betalas till myndigheten ska fastställas och att minska avgifterna för traditionella växtbaserade läkemedel.

Enligt föredraganden bör avgiftsnivån motsvara den verkliga arbetsbelastningen för att bedöma produkterna.

Därför röstade jag för Florenzbetänkandet om avgifter som ska betalas till Europeiska läkemedelsmyndigheten.

– Betänkande (A6-0260/2005) av Fraga Estévez

  Christofer Fjellner (PPE-DE), skriftlig. – EU:s fiskepolitik bör syfta till att säkra ett rikligt fiskebestånd, kvalitativa livsmedelsprodukter till konsumenterna samt goda förutsättningar för den europeiska fiskerinäringen.

EU:s fiskepolitik har tyvärr utvecklats till en permanent bidragspolitik för en olönsam fiskerinäring som inte kan leva av egen kraft utan stöd, utan att stödpolitiken säkrar fiskebeståndet. Den hindrar strukturrationalisering men inte utfiskning.

Samtidigt visar det isländska exemplet med utvecklat ägande av fiskerätter att det finns andra metoder som både skyddar fiskebeståndet och medverkar till att anpassa näringsgrenen till nya förutsättningar. Fiskepolitik behöver inte vara stödpolitik.

EU:s fiskepolitik bör söka nya vägar som leder till att både fiskebeståndet säkras från utfiskning och fiskerinäringen omstruktureras.

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Det nya fiskeprotokollet mellan EU och Komorerna för perioden 2005–2010 är en logisk och förutsägbar utveckling av det föregående avtalet och skiljer sig mycket lite från det.

Fiskemöjligheterna under 2001–2004 utnyttjades i mycket hög grad, och det föreslås i det nya protokollet att det totala antalet fartyg ska minskas, trots att den tillåtna årliga fångsten ökas från 4 670 till 6 000 ton.

I likhet med andra fiskeavtal med länder omkring Indiska oceanen är avtalet mellan EU och Komorerna mycket viktigt för gemenskapens tonfiskfiskesektor, eftersom det ger sektorn möjlighet att möta efterfrågan på gemenskapens marknad.

Även om föredraganden har utarbetat ett utmärkt betänkande som jag stöder i stora drag, måste jag påpeka att det nya avtalet innebär en minskning av antalet portugisiska fartyg med backor och långrev som har tillstånd att fiska i det område som avtalet omfattar.

Jag måste också föra fram min bestörtning över att kommissionen inte samrådde med den portugisiska sektorn under förhandlingarna om detta förslag.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det nya protokollet till fiskeavtalet med Komorerna kommer att gälla 2005–2010. Det skiljer sig mycket lite från det föregående protokollet (2001–2004), som har förlängts med tio månader. Genom detta avtal kommer vi att kunna erbjuda fiskemöjligheter för de av medlemsstaternas flottor som är verksamma i dessa vatten, även Portugals.

Från EU:s sida beräknas att varje euro som gemenskapen investerat i avtalet har skapat ett mervärde på 5,7 EUR, en imponerande återbäring på investeringen.

Antalet notfartyg är oförändrat (21 spanska fartyg, 18 franska och 1 italienskt), medan antalet fartyg med backor och långrev minskas från 25 till 17 (12 från Spanien och 5 från Portugal). Detta beror på den låga nyttjandegraden under det föregående protokollet, som visar att flottan som fiskar i avlägsna vatten har blivit ännu mindre, vilket även framgår av den försumbara storleken på den portugisiska flotta som fiskar i avlägsna vatten.

I protokollet föreskrivs att fartygsägarnas bidrag ska ökas med 40 procent, från 25 EUR till 35 EUR per ton, och att gemenskapens bidrag ska minskas. Vi anser att detta är oacceptabelt, eftersom kommissionen säger att den har för avsikt att använda samma taxa för fartygsägarna i kommande förhandlingar om protokoll med andra länder.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Det nya protokollet om möjligheter till tonfiskfiske som ingåtts mellan gemenskaperna och Komorerna för perioden 1 januari 2005–31 december 2010 har skapat ett antal frågor om dess hållbarhet hos medlemsstater med fiskeflottor.

Efter att ha följd detta förfarande noggrant slogs jag av att förhandlingarna inte omfattade något samråd med sektorn. Kommissionen har tagit till sig kritiken och har upprepat hur viktigt det är att fortsätta och att utöka dialogen med fiskeindustrin inom ramen för partnerskapsavtalen. Kommissionen har också sagt att den tänker ha samtal med tonfisksektorn under hösten 2005 för att ta upp alla aktuella frågor med sektorn.

Jag vill lyfta fram att det finansiella bidraget har ökat från 350 250 EUR till 390 000 EUR per år. Dessutom är 60 procent av detta belopp öronmärkta för åtgärder som ska stödja utvecklingen av det lokala fisket.

Därför har jag inga invändningar mot föredragandens förslag.

– Betänkande (A6-0174/2005) av Alvaro

  Jan Andersson, Anna Hedh, Ewa Hedkvist Petersen, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. – Vi tycker att det initiativ som rådet har tagit om lagring av trafikdata för att ge de brottsbekämpande myndigheterna bättre redskap i kampen mot grov brottslighet och terrorism är bra. Erfarenheten från svensk sida visar att i många allvarliga brottsutredningar är trafikuppgifter viktiga. Därför stödjer vi i princip rådets förslag. Det förslag kommissionen presenterade den 21 september 2005 om lagring av trafikdata öppnar för en debatt om brottsbekämpning. Genom kommissionens förslag får Europaparlamentet inflytande. Därför valde vi att lägga ner våra röster i dagens omröstning i avvaktan på ett nytt ställningstagande.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. – Vi anser att initiativet från bland annat Sveriges regering om bevarande av uppgifter som har behandlats och lagrats i samband med tillhandahållande av tjänster som telefonsamtal, SMS, e-post, Internet med mera för bekämpandet av terrorism och andra gränsöverskridande brott går alldeles för långt i förhållande till den förväntade nyttan.

Medlemsstaterna bör underlätta informationsutbytet mellan varandra för att effektivare bekämpa dessa brott. Detta kräver dock inte en harmonisering med enhetliga regler för hur insamlandet av denna enorma mängd data ska gå till. Förslaget medför istället avsevärda betänkligheter avseende medborgarnas rättssäkerhet och riskerar dessutom innebära betydande kostnader för tjänsteoperatörerna.

Trots sin kritik anför betänkandet dock att harmonisering på området är nödvändigt – men att lagstiftning måste ske på initiativ av kommissionen och genom medbeslutande för parlamentet istället för det mellanstatliga samarbete det nu är frågan om. Junilistan delar inte denna uppfattning.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi stödde förslaget om att avvisa detta initiativ eftersom kampen mot terrorism används som förevändning för att attackera medborgarnas grundläggande friheter, rättigheter och garantier.

Syftet med detta förslag är att lagra kommunikationsuppgifter (telefon, SMS och e-post) urskillningslöst, systematiskt och, efter vad vi kan förstå, utan någon kontroll eller balans.

Precis som föredraganden påpekar är detta ett olämpligt och onödigt förslag som bryter mot Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Alldeles bortsett från de oräkneliga tvivlen och frågetecknen kring vad denna åtgärd faktiskt skulle omfatta och hur effektiv den skulle vara, skulle den enligt föredraganden innebära att motsvarande fyra miljoner km filer skulle lagras.

Det är värt att påpeka att detta inte är första gången parlamentet har avvisat ett sådant initiativ. Ändå lade det brittiska ordförandeskapet och kommissionen, trots den utbredda kritiken, fram nya initiativ nu i veckan.

I den portugisiska lagstiftningen finns ett säkerhetssystem som tillsammans med domstolsväsendet redan ger en balanserad uppsättning åtgärder, regler och kontroller. Om systemet används med omdöme och följs noggrant, och under förutsättning att det får tillräckliga personalresurser, kommer det helt säkert att kunna användas för en effektiv brottsbekämpning, till och med av den mest organiserade brottsligheten.

  Patrick Louis och Philippe de Villiers (IND/DEM), skriftlig. – (FR) I en tid då flera länder i EU lever under terroristhot är det otänkbart att medlemsstaterna skulle uppmanas att dra tillbaka ett initiativ för att skapa ett effektivare samarbete för att avvärja, spåra, upptäcka och förfölja terrorister och deras medbrottslingar.

Det är oansvarigt att avvisa detta initiativ enbart för att det kommer från medlemsstaterna och inte från kommissionen, med tanke på vad som står på spel: att skydda våra medborgares säkerhet.

Vi upprepar, detta betänkande har inte styrts av det allmännas intressen utan av ideologiska överväganden, i ett försök att i allt högre utsträckning ta ifrån medlemsstaterna deras makt och ge den till kommissionen, utan att ändra fördragen.

I efterdyningarna av folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna, som visade att EU:s överstatliga institutioner inte kan lita på folket, verkar det som om de har bestämt sig för att gradvis överta medlemsstaternas befogenheter, och därmed följa exemplet från EG-domstolens epokgörande dom av den 13 september 2005, enligt vilken kommissionen har rätt att lagstifta i kriminalrättsliga frågor.

Slutligen, hur användbar är denna fördröjningstaktik som bygger på ett påstått brott mot gemenskapslagstiftningen, proportionaliteten eller principen att en person är oskyldig till dess motsatsen har bevisats, när vi står inför hotet om terrorism?

Därför röstade vi emot betänkandet.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Det är mycket tveksamt om förslaget om en EU-omfattande lagring av kommunikationsuppgifter skulle vara användbart i praktiken.

Det går inte att motivera en total övervakning av alla telefonsamtal, e-brev och textmeddelanden utan välgrundade misstankar med att det kanske under vissa omständigheter, med lite tur och vid någon icke närmare angiven tidpunkt i framtiden, skulle kunna vara till hjälp i utredningen av en terroristattack. Detta skulle innebära att en ofattbar mängd uppgifter skulle samlas in och i värsta fall skulle hårt pressade utredare tvingas gå igenom dem med luskam.

Det vi saknar är en välformulerad definition av vilken slags information som faktiskt bidrar till ett effektivt och framgångsrikt samarbete, och i stället har vi en överdrivet omfattande lista som ger alltför mycket tolkningsutrymme. Man har inte heller ägnat tillräckligt med eftertanke åt hur detta skulle genomföras i praktiken.

Det är framför allt små och medelstora företag som kommer att drabbas av detta initiativ, för de har varken den organisation eller de medel som krävs för att hantera en sådan obligatorisk lagring. Det som är särskilt diskutabelt är varför det inte finns någon förklaring till hur industrin ska ersättas för sina kostnader – och de väntas uppgå till flera hundra miljoner euro – av de enskilda medlemsstaterna.

Utkastet är rättsligt tvivelaktigt; det kan mycket väl strida mot diverse författningar, och det strider mot EU:s uttalade mål att skapa ett område för frihet. Det är också förkastligt att införa kontroll och censur av elektroniska medier för att hindra unga människor från att bli radikala och att samtidigt på fullt allvar försäkra folk att tryckfriheten och mediernas frihet inte inskränks – det påminner om George Orwell.

  Claude Moraes (PSE), skriftlig. – (EN) Min röst om betänkandet om bevarande av uppgifter avspeglar både min känsla som parlamentsledamot från London om att det finns ett behov av att säkerhetstjänsterna har så effektiva befogenheter som möjligt för att bekämpa terrorism och skydda allmänheten. I utvecklingen av viktiga befogenheter för bevarande av uppgifter är det lika viktigt att se till att befogenheterna fungerar, utvecklas i ett nära partnerskap med Internetleverantörer och att vi uppnår proportionalitet när det gäller hur länge uppgifter kan bevaras. Mot bakgrund av bombningarna i London är det tydligt att min egen regering ville se effektiva befogenheter för att hantera terrorism och som parlamentsledamot från London vill jag se till att dessa befogenheter är både effektiva och proportionella, och att de bidrar till allmänhetens säkerhet i Förenade kungariket.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag stöder i stort sett syftet med de fyra medlemsstaternas förslag, och jag delar den oro som uttrycks i förslaget. Jag anser också att det på det hela taget inte innehåller några överdrivna eller oproportionerliga förslag. Ändå röstade jag för betänkandets förslag om att avvisa de fyra medlemsstaternas förslag. Även om jag välkomnar förslagets syfte, så kommer kommissionen snart att lägga fram ett grundligt och omfattande förslag i denna fråga, och jag anser att det är rätta vägen att gå för att lagstifta om detta.

Vi får inte förväxla säkerhet med säkerhet in absurdum. Det är inte alls samma sak att lagra uppgifter om kommunikationstrafik som att avlyssna telefonsamtal; det handlar bara om att spara det minsta möjliga som krävs för en effektiv brottsutredning. Även om styrkan i denna åtgärd inte främst ligger i dess förebyggande effekt – även om det ingår – är det uppenbart för alla att den är användbar för brottsutredningar.

Låt oss därför hoppas att kommissionen gör rätt för det förtroende vi visar den och så snart som möjligt lägger fram ett förslag för att reglera detta viktiga område.

- Betänkande (A6-0222/2005) av Kreissl-Dörfler

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Införandet av en förteckning över säkra länder är ett steg i rätt riktning för att skapa gemensamma miniminormer för att hantera strömmen av flyktingar till Europa. Men detta bör bara vara miniminormer. Den slutgiltiga rätten att fatta beslut om erkännande av och inresetillstånd för politiska flyktingar bör ligga kvar hos medlemsstaterna. Därför måste medlemsstaterna ha rätt och möjlighet att använda egna förteckningar över säkra länder, vid sidan av EU:s förteckning.

Föredraganden motsätter sig dock kraftigt en sådan möjlighet. Betänkandet har egentligen bara ett syfte, och det är att undergräva själva principen med en förteckning över säkra länder. Därför kommer det inte som någon överraskning för er att mina kolleger och jag röstade emot det.

  Hélène Goudin, Nils Lundgren och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. – Junilistan anser att medlemsstaterna själva ska vara fria att avgöra hur deras immigrations- och asylpolitik ska se ut – så länge den är i överensstämmelse med gällande internationell rätt. Vi vill inte medverka till skapandet av en Fästning Europa och det bör inte heller vara en fråga för Europaparlamentet att föreskriva vilka lagar som ska gälla på området.

Vi kan därför inte stödja rådets förslag, vare sig med eller utan de ändringar som betänkandet föreslår, och har således lagt ner våra röster då direktivet utgör en del av skapandet av en gemensam politik på området. Vi har dock röstat för många av utskottets ändringsförslag för att markera vårt stöd för en humanare flyktingpolitik än den som uttrycks i rådets direktiv och som uppfyller gällande normer fastställda i internationella konventioner.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Detta förslag till direktiv är första steget mot en harmonisering av asylprocessen på medlemsstatsnivå i EU.

Som vår grupp har påpekat cementeras i parlamentets betänkande några av de värsta aspekterna på den överenskommelse som nåddes i rådet om samma förslag, till exempel att begreppet mycket säkert land tas bort, ett begrepp som kritiserats av Förenta nationernas flyktingkommissariat, och möjligheten att överklaga när en asylansökan avslås samt att den sökande tillåts stanna kvar i landet tills överklagandeförfarandet har avslutats.

Syftet med vår grupps ändringsförslag och våra röster i kammaren är att försöka ta bort även andra negativa aspekter, bland annat

– avvisandet av en förvarsperiod för asylsökande, framför allt förvarscentrer för illegala invandrare,

– avvisandet av begreppet ”säkert tredjeland”, eftersom analysen av en asylperiod bör ta hänsyn till varje enskilt fall och att upprättandet av en godtycklig förteckning över länder bör avvisas. Vilka kriterier skulle en sådan förteckning bygga på egentligen?

  Mary Honeyball (PSE), skriftlig. – (EN) Detta betänkande utgör ramen för Europeiska unionens gemensamma ståndpunkt om den känsliga frågan om hanteringen av förfarandet för att bevilja och ta tillbaka flyktingstatus. Trots att EPLP fortfarande har vissa reservationer när det gäller Kreissl-Dörflerbetänkandet röstade ledamöterna från det brittiska Labourpartiet för att stödja betänkandet i den slutgiltiga omröstningen. Vi gör det i den trygga förvissningen om att alla återstående bekymmer eller problem kommer att avhjälpas av de nationella regeringarna i rådet under genomförandestadiet av de nya förfarandena. Vi har fortsatt förtroende för att vi kan nå en balans i rådet på grundval av några av de rekommendationer som lämnades under samrådsförfarandet i Kreissl-Dörflerbetänkandet.

  Kartika Tamara Liotard och Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. – (NL) Överlag måste vi konstatera att betänkandet på många områden innebär enorma förbättringar av kommissionens förslag. Under Kartika Tamara Liotards besök i det italienska flyktinglägret på ön Lampedusa den 27 och 28 juni 2005 kunde hon med egna ögon se hur viktigt det är att flyktingar får vissa rättigheter. Om ett EU-fördrag kan bidra till att förbättra dessa människors situation, så stöder vi en sådan förbättring. Vi har fortfarande stora betänkligheter i fråga om vissa avsnitt i kommissionens förslag, bland annat i fråga om begreppet säkra tredjeländer. Tyvärr har vi tvingats välja mellan pest och kolera, och trots våra farhågor kommer vi att rösta för det ändrade förslaget därför att det kan ge de asylsökande en mycket bättre ställning, eftersom Amnesty International var ganska positivt till förslaget och för att vi hoppas att det kommer att sätta stopp för de skamliga lampedusorna i Europa.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Detta är ett viktigt och välkommet betänkande eftersom det tillåter att direktvalda representanter i Europaparlamentet får säga sitt i en avgörande fråga om medborgerliga rättigheter efter det politiska avtal som ingicks av medlemsstaternas regeringar i rådet.

Jag delar föredragandens åsikt att de internationella normerna för skydd av flyktingar (däribland 1951 års Genèvekonvention) inte bör urholkas och jag godkänner till fullo parlamentsledamöternas roll i granskningen av de ändringsförslag som föreslås av rådet. Med tanke på det snabbt föränderliga internationella klimatet och behovet av att bevara en viss flexibilitet på nationell nivå i förteckningen över ”säkra tredjeländer”, lägger jag emellertid ned min röst när det gäller vissa aspekter på detta betänkande. Det är tydligt att vi behöver ett rättvist men användbart synsätt på hanteringen av asylfrågor, ett synsätt som tar hänsyn till behoven hos dem som flyr från politiska förföljelser, samtidigt som det skyddar mot eventuellt missbruk av andra som inte har ett legitimt anspråk. Jag välkomnar därför de steg som har tagits av rådet mot en integrerad syn på asylpolitiken och ser fram emot fler konstruktiva förslag inom detta känsliga område.

  Claude Moraes (PSE), skriftlig. – (EN) Genom min röst angående Kreissl-Dörflerbetänkandet vill jag uttrycka min oro över begreppet ”mycket säkra” länder, genom vilket EU-länderna skulle ha rätt att upprätta en förteckning över tredjeländer som anses vara så absolut säkra att flyktingstatus automatiskt skulle avslås. Efter att tidigare ha praktiserat asylrätt anser jag att det är mycket viktigt att vi inte helt holkar ur den individuella prövningen för asylsökande och Genèvekonventionens ”non-refoulement”-princip (som innebär att regeringar inte med automatik får avvisa flyktingar utan att ha hört deras ärende eller ha kontrollerat materiella eller objektiva element i äkta asylfall).

  Tobias Pflüger (GUE/NGL), skriftlig. – (DE) Kreissl-Dörfler-betänkandet som antogs med knapp marginal här i kammaren i dag avspeglar EU:s asyl- och invandringspolitik i all sin anskrämlighet. Som svar på rådets förslag till direktiv, som mer än allt annat präglades av önskan att hålla flyktingar borta, stadfästs en rad uppenbara brister genom betänkandet.

Där införs begreppet säkert ursprungsland som innebär att de asylsökande nekas rätten att få sina ansökningar prövade över huvud taget.

När det gäller behandlingen av asylsökande och ”illegala invandrare” görs det i texten ingen skillnad mellan dem, inte ens när det gäller att dumpa dem i utvisningscentrer.

Genom betänkandet får begreppet säkra tredjeländer rättslig status, tillsammans med kriterierna för sådana länder och en förteckning över dem, vilket leder till att det inte går att förhindra att flyktingar deporteras från det ena landet efter det andra.

Jag kommer att avstå från att rösta om det, eftersom betänkandet, även om det innebär att förnekandet av flyktingars rättigheter institutionaliseras, åtminstone innehåller några förbättringar jämfört med rådets dokument.

EU:s politiska dilemma har inte försvunnit. Politiken med ett ”Fästning Europa” innebär att alltfler människors liv riskeras, samtidigt som människor berövas sina rättigheter. En EU-asylpolitik som behandlade folk med värdighet skulle vara helt annorlunda.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Villfarelsen att det är lätt att lagstifta i denna fråga tar inte hänsyn till att olika rättssystem ger olika resultat, som kan vara oförutsägbara eller oönskade. Ta till exempel frågan om den fördröjande effekten av ett överklagande mot ett beslut om att inte bevilja flyktingstatus.

Denna villfarelse blundar också för att det finns olika traditioner i fråga definitionen av en flykting. Ta skillnaden mellan Portugal och Förenade kungariket till exempel.

Det var på grund av dessa båda aspekter som jag röstade som jag gjorde om detta betänkande. Eftersom alla de punkter jag ansåg var avgörande avvisades av vänstergrupperna i parlamentet, kunde jag inte rösta för betänkandet. Det enda som återstår är för mig att uttrycka min besvikelse över att vänsterns uppenbart goda avsikter, som så ofta, kommer att ge ett oönskat resultat. En rad relativt flexibla regler för att anpassa de olika nationella lagstiftningarna undergräver på intet sätt behovet av att se till att flyktingar tas emot på ett anständigt och humant sätt. Detta är egentligen det rätta sättet att komma till rätta med den befogade oron över flyktingfrågan och pekar på en vilja att hitta fungerande lösningar.

  Carl Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. – Parlamentets ändringar går i rätt riktning som inte tvingar länder att vägra att behandla en ansökan från en person från ett ”säkert land”, som kräver att asylsökande inte behandlas som kriminella och kortare handläggningstider. EP röstade dock nej till gröna gruppens förslag att totalt slopa begreppet säkra länder och istället följa internationella MR-regler om individuell prövning. De förbättringar som parlamentet röstat för kommer rådet med all sannolikhet inte att ta hänsyn till, utan när vi idag röstar om detta direktiv är det rådets människorättsvidriga förslag som vi i praktiken röstar om, därför röstar jag nej. Miljöpartiet är emot en harmoniserad asylpolitik eftersom en sådan riskerar bli odemokratisk och en rusning mot lägsta standard. I detta fall sker båda, dåligt lagförslag samt att parlamentet hotar gå till domstol p.g.a. illegala förfaranden.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) Efter att ha mött många flyktingar från Kosovo, Tjetjenien, Afghanistan, Nepal, Ryssland, Uzbekistan och Kazakstan, förstår jag att dessa stackars människor inte kommer till oss för skojs skull. Alla föräldrar och alla barn har sin egen historia – en historia om desperation och fruktan. Utkastet till direktiv är störande och är det yttersta beviset på att inrikes- och justitieministrarna spelar sina egna spel och vägrar samråda med Europaparlamentet. De gick emot andan i fördragen genom att sluta en enligt min åsikt dåligt övervägd politisk överenskommelse utan att samråda med Europaparlamentet. Därför tillstyrker jag ändringsförslag 182 som går ut på att Europaparlamentet ska behålla rätten att föra ett fall inför EG-domstolen för att kontrollera om förslaget är legitimt och är förenligt med de grundläggande medborgerliga rättigheterna. Jag stöder även alla ändringsförslag som syftar till att ta bort begreppet säkert tredjeland från förslaget. Detta begrepp är oacceptabelt eftersom det lämpar över ansvaret från medlemsstaterna till tredjeländer, och det kommer oundvikligen att leda till godtycklighet och politiskt rävspel. Förresten, vem bestämmer om ett land är (mycket) säkert? Är Afghanistan säkert efter kriget? Är Kazakstan och Uzbekistan – två länder som knakar i fogarna under totalitära regimer – säkra länder? Vissa människor i Belgien tror det.

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 163 i arbetsordningen.)

  Britta Thomsen (PSE), skriftlig. – (DA) De danska socialdemokraterna i Europaparlamentet har i dag röstat för Wolfgang Kreissl-Dörflers betänkande om det ändrade förslaget till rådets direktiv om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus (A6-0222/2005). Vi är emellertid medvetna om att förslaget i fråga faller under avdelning IV i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och därmed inte gäller Danmark, jfr protokollet om Danmarks ställning.

16. Rättelser till avgivna röster: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 12.25 och återupptogs kl. 15.05.)

ORDFÖRANDESKAP: COCILOVO
Vice talman

17. Justering av protokollet från föregående sammanträde

  Talmannen. – Sammanträdet återupptas.

Protokollet från föregående sammanträde har delats ut.

Finns det några invändningar?

  Ursula Stenzel (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vill lägga till något till dagens protokoll, nämligen att den skriftliga förklaringen om reumatiska sjukdomar i dag har fått mer än två tredjedels majoritet. Vi hade redan samlat in 367 namnunderskrifter, och vid lunchtid i dag var antalet 378.

I denna skriftliga förklaring, som jag är en av initiativtagarna till, uppmanas kommissionen och rådet att ta med reumatiska sjukdomar bland de prioriterade områdena för EU:s sjunde ramprogram för forskning. Jag ber er att notera denna fantastiska prestation i dagens protokoll.

  Talmannen. – Fru Stenzel! Det ni säger gäller inte protokollet för gårdagens sammanträde, alltså det föregående sammanträdet.

(Protokollet från föregående sammanträde justerades.)

18. Regional utveckling

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om följande betänkanden:

– A6-0251/2005 av Ambroise Guellec om den territoriella sammanhållningens roll för den regionala utvecklingen (2004/2256(INI)),

- A6-0246/2005 av Sérgio Marques för utskottet för regional utveckling om ett starkare partnerskap för de yttersta randområdena (2004/2253(INI)).

  Ambroise Guellec (PPE-DE), föredragande. – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill ägna några minuter åt att presentera mitt betänkande om den territoriella sammanhållningens roll i den regionala utvecklingen.

Det är värt att påpeka att det har förekommit upprepade och envisa uppmaningar från många regioner i EU under flera år för att detta begrepp ska tas med i EU:s politik. De tio nya medlemsstaternas anslutning, som i sig har lett till att de regionala skillnaderna har förvärrats och att nya territoriella orättvisor har uppstått, har tveklöst förstärkt ropen på detta. De som upprättade utkastet till konstitutionen för Europa var mycket väl medvetna om detta; i artikel 3 i utkastet till fördrag anges att ekonomisk, social och territoriell sammanhållning är bland EU:s grundläggande mål.

Fördragets problematiska öde kan innebära att några av de ansvariga för regionalpolitiken, särskilt inom Europeiska kommissionen, kommer att vara extremt försiktiga till och med när det gäller att hänvisa till behovet av territoriell sammanhållning. Vi tycker inte att denna inställning är berättigad, och jag hoppas, fru kommissionsledamot, att ni kommer att dela vår ståndpunkt. Den enorma geografiska, mänskliga och kulturella mångfalden inom EU:s territorium på vad som trots allt är ett relativt begränsat område är en unik tillgång på denna planet, men om vi inte ser upp innehåller den också fröet till stora skillnader som är oacceptabla för dem som betraktar sig som offer. Våra värsta farhågor besannades tyvärr i folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna om utkastet till en europeisk konstitution.

Troligen skulle liknande folkomröstningar ha gett samma resultat i flera andra medlemsstater. Därför ville jag att mitt betänkande skulle bidra till ett svar på dessa frågor. Hur kan vi få medborgarna med på det europeiska projektet? Vilken är Europas framtid? Vårt Europa.

Ett av svaren är sammanhållningspolitiken, denna solidaritetspolitik som är ursprungsmallen för EU och som skiljer EU från ett simpelt frihandelsområde. Bortsett från att sammanhållningspolitiken måste få de resurser som krävs, vilket förutsätter att den tas med i budgetplanen 2007–2013, är det viktigt att den territoriella dimensionen integreras i alla dess delar. På det sättet kan territoriell sammanhållning bli en tydlig grund, som alla EU-medborgare kan förstå, för att öka sammanhållningen inom EU:s territorium. Jag vill nämna några särskilda principer och åtgärder när det gäller förverkligandet av en territoriell sammanhållning.

Den bygger på följande principer: Principen om lika behandling mellan territorierna, vilket särskilt innebär att tillgången till tjänster av allmänt intresse och tjänster av allmänt ekonomiskt intresse ska garanteras; principen att den territoriella dimensionen ska integreras i Lissabon- och Göteborgsstrategierna; principen om multicentrisk utveckling av EU:s territorium; principen om små och medelstora städers roll och deras samband med landsbygdsområdena; principen om att stärka samtliga dimensioner av territoriellt samarbete; principen om att stödja decentralisering till regionerna, som bäst känner till vilka behov och möjligheter som finns inom deras territorium; principen om styrelseformer på flera nivåer samt principen om att göra företag och det civila samhället delaktigt.

Ett av de konkreta förslag vi lägger fram inför kommissionen handlar om att införa tre instrument. För det första föreslår vi ett system för gränssnitt mellan de sektorsvisa politikområden som starkt påverkar utvecklingen av unionens territorier och politiken för regional utveckling. För det andra behövs nya territoriella indikatorer utöver BNP för att bedöma regionernas utveckling och objektivt utvärdera hindren mot denna utveckling. Slutligen behöver vi ett system för kontroll av hur de olika politikområdena inom gemenskapen påverkar den territoriella sammanhållningen.

Andra förslag handlar om att en vitbok bör utarbetas om målet för territoriell sammanhållning i vilken det särskilt preciseras på vilket sätt detta mål ska integreras i de nationella strategiplaner som medlemsstaterna just nu håller på att utarbeta. Jag hoppas att morgondagens omröstning kommer att innebära att parlamentets breda stöd leder till en ambitiös politik för den territoriella sammanhållningen.

  Sérgio Marques (PPE-DE), föredragande. – (PT) Herr talman, mina damer och herrar, fru kommissionsledamot! I dag tas ytterligare ett steg på vägen mot att ge de yttersta randområdena särskild status i enlighet med artikel 299.2 i fördraget, med utgångspunkt i de särskilda omständigheter som råder i dessa områden. Dessa områden präglas av sina avsides lägen och ökaraktär, besvärlig topografi, liten storlek, bergig natur och ekonomiskt beroende av en enda produkt eller verksamhet, samt att dessa faktorer är bestående och samverkar med varandra. Detta är de utmärkande egenskaperna för vad vi kallar de yttersta randområdena, och de är unika i EU.

Det skulle vara ett allvarligt brott mot principen om proportionalitet och likabehandling om de yttersta randområdena behandlades på samma sätt som övriga regioner i EU. En integrationsmetod för dessa yttersta randområden måste ta hänsyn till deras mycket speciella egenskaper och måste alltså tillåta anpassningar, justeringar och i vissa fall undantag. Det som är annorlunda måste behandlas annorlunda, och de uppenbara skillnaderna i de yttersta randområdena är mycket skadliga för deras ekonomiska och sociala utveckling, vilket leder till oacceptabla konkurrensnackdelar och förhindrar dem att ta del av fördelarna med den inre marknaden, den senaste utvidgningen, Lissabonstrategin och globaliseringen.

De yttersta randområdena har mycket små möjligheter att konkurrera på samma villkor eftersom den ekonomiska verksamheten där drabbas av avsevärt högre kostnader, bl.a. på grund av transportkostnader, bristande möjlighet till skalfördelar och externa ekonomier, små och splittrade marknader och brist på kvalificerad arbetskraft. Därför måste vi vidta åtgärder för att intensifiera EU:s särskilda behandling av de mycket speciella omständigheterna i de yttersta randområdena. Detta är huvudsyftet med kommissionens meddelande om ett starkare partnerskap för de yttersta randområdena, som jag hade äran och den spännande uppgiften att utarbeta detta betänkande om.

Kommissionen föreslår en långtgående strategi som bygger på tre prioriterade områden: Konkurrenskraft, tillgänglighet och regional integrering. Strategin ska genomföras inom ramen för den omarbetade sammanhållningspolitiken. Kommissionen föreslår att innovativa instrument ska inrättas, som ett särskilt program för kompensation för merkostnader, åtgärdsplanen för utvidgat grannskap för att stödja de yttersta randområdenas integrering med de närliggande geografiska områdena, vilket kommer att omfatta internationellt och gränsöverskridande samarbete å ena sidan och handels- och tullåtgärder å andra sidan. Detta är kärnan i kommissionens förslag för att kompensera för och minska graden av de största handikapp som de yttersta randområdena lider av. Den viktigaste prioriteringen är att göra något åt det allvarligaste av dessa handikapp, nämligen de yttersta randområdenas avlägsna belägenhet. Detta kan vi göra genom att stödja användning av ny informations- och kommunikationsteknik, genom att underlätta transportlänkar till det europeiska fastlandet och genom att stödja de yttersta randområdenas integrering med grannländerna, som de hittills alltid vänt ryggen till.

Den andra stora idén är att stödja de yttersta randområdenas konkurrensförmåga. Detta kan förverkligas inte bara genom att vi kompenserar för de stora merkostnader det innebär att leva i ett randområde, utan också genom kraftfulla åtgärder i fråga om konkurrenskraft, utbildning, innovationer, forskning, informationssamhället och entreprenörsanda. Här når kommissionens förslag inte ända fram, och detta är förslagets svagaste punkt.

Problemet är att gemenskapspolitiken, som kan ha mycket stor effekt på de yttersta randområdenas konkurrenskraft, inte på långa vägar uppfyller behoven. Detta gäller framför allt politiken för att stärka humankapitalet, teknisk forskning och utveckling, miljön, tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och telekommunikationer. Inom dessa områden föreslår kommissionen inga särskilda planer för de områden som utesluts ur mål 1 på grund av att de överskrider 75 procent av genomsnittligt BNP per capita för gemenskapen. Det finns ett tydligt krav på särskilda övergångssystem från mål 1 till mål 2 i artikel 299.2 i EG-fördraget.

Kommissionens förslag är ändå ett stort steg i rätt riktning, det kommer i rätt tid, det innehåller de rätta strategierna och prioriteringarna och det innehåller förslag till nyskapande politik. Vi välkomnar kommissionens politik, men vi uppmanar den att vara mer ambitiös och ta in de förslag och synpunkter vi kommer med i mitt betänkande. Jag måste avsluta med att tacka de personer som har bidragit till att förbättra detta betänkande.

  Danuta Hübner, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att kommentera Ambroise Guellecs utmärkta betänkande om den territoriella sammanhållningens betydelse för den regionala utvecklingen. Jag uppskattar verkligen ert stöd för främjandet av begreppet territoriell sammanhållning i vår regionalpolitik. Jag önskar att er entusiasm delades av alla våra medlemsstater, men som ni vet har den nuvarande versionen av förslagen till strukturfondsförordningar försvagat kommissionens förslag om territoriell sammanhållning. Det gäller exempelvis tätortsfrågor. De förslag som kommissionen betraktar som obligatoriska har bara gjorts till valfria av rådet. Ett annat exempel är den väsentliga minskningen av de ekonomiska resurserna för den nya EU-målsättningen territoriellt samarbete i budgetplanen, enligt det senaste kompromissförslaget från det luxemburgska ordförandeskapet. I detta förslag uppgår det bara till hälften av det belopp som föreslogs av kommissionen. Jag vill därför uppmuntra er att återinföra era ursprungliga idéer i förhandlingarna.

Jag ser arbetet med territoriell sammanhållning som något vi måste föra framåt på två fronter. För det första bör vi lägga större vikt vid territoriell sammanhållning i nästa generation sammanhållningsprogram. Det måste sägas att i förslaget till strategiska riktlinjer för gemenskapen – som antogs av kommissionen i slutet av juni – bad vi medlemsstaterna och regionerna att vara särskilt uppmärksamma på en balanserad territoriell utveckling i förberedelserna av sina framtida regionala program. I detta sammanhang utgör de framtida nationella strategiska ramarna en nyckelmöjlighet för att främja utvecklingsmodeller med respekt för den territoriella balansen. Dessutom förutses i förslagen till förordningar bestämmelser för den specifika karaktären hos vissa territorier och de fokuserar på vissa tematiska prioriteringar som bidrar till den territoriella utvecklingen genom att förbättra deras tillgänglighet eller främja utvecklingen inom forsknings- och innovationscentra.

För det andra anser jag att vi kan föra vårt arbete inom territoriell sammanhållning framåt genom att främja ett utbyte av erfarenheter, bästa arbetsmetoder, benchmarking och även analytiskt arbete. Som ni vet hjälper Espon – forskningsprogrammet – oss att förbättra förståelsen för territoriella behov och sektorspolitikens effekt på den utvidgade unionen. Dessutom bidrar andra nätverk, till exempel Interact och Urbact, till detta. Jag är säker på att dessa initiativ kan fortsätta även i framtiden.

När det gäller de regelbundna rapporterna om ekonomisk och social sammanhållning som framställs av kommissionen har jag för avsikt att avsätta en del av den fjärde sammanhållningsrapporten – som ska offentliggöras under 2007 – till frågan om territoriell sammanhållning. Jag vill också informera er om att mina tjänsteavdelningar för närvarande framställer ett arbetsdokument om städernas bidrag till tillväxt och arbetstillfällen i regionerna. Detta dokument kommer att komplettera gemenskapens strategiriktlinjer och presenteras för det informella ministermötet om hållbara samhällen i Bristol i december i år.

Slutligen är jag också övertygad om att vi kan vidareutveckla vårt arbete för territoriell sammanhållning genom bättre samordning av gemenskapens politik och nationell politik. Jag är därför, än en gång, tacksam för den tonvikt ni har lagt vid den territoriella sammanhållningens betydelse i vår regionalpolitik och jag är villig att föra fram frågan om territoriell sammanhållning både i samband med de nya programmen och i vårt utbyte av bästa arbetsmetoder.

Jag går nu över till Sérgio Marques betänkande, som också är utmärkt. Det handlar om starkare partnerskap för de yttersta randområdena, med rekommendationer i ett sådant antal och mångfald att de är ett tydligt bevis på Europaparlamentets starka engagemang och hängivenhet när det gäller detta viktiga ämne.

Jag är mycket glad över att kommissionen lyckades skapa en god grund för ett starkt partnerskap för de yttersta randområdena, på både politisk och teknisk nivå. Jag anser verkligen att det sista mötet vi hade i La Réunion är ett tydligt bevis på detta partnerskap.

Som ni sa har vi verkligen föreslagit ett betydande antal åtgärder för att främja den ekonomiska utvecklingen i de yttersta randområdena i linje med vårt meddelande från förra året. Våra förslag omfattar många områden, såsom sammanhållningspolitik, jordbruk, fiske och forskning. Dessa förslag är för närvarande föremål för förhandlingar i rådet och parlamentet. Jag hoppas verkligen att vi snabbt kan nå en överenskommelse.

Några viktiga förslag håller fortfarande på att förberedas. Det gäller särskilt regler om nationellt regionalt bistånd, som kommissionen kommer att anta till slutet av 2005. Jag delar er åsikt att det återstår mycket att göra. Ert resolutionsförslag utgör en viktig milstolpe, som vi kommer att ta hänsyn till i vårt dagliga arbete. I vår kommande rapport om de yttersta randområdena, möjligen 2007 eller 2008, planerar jag att bedöma de framsteg som har gjorts. Det är också nödvändigt att en konsekvent linje förs i all gemenskapspolitik som tar hänsyn till den specifika situationen i de yttersta randområdena och som behöver kompletteras med lämplig nationell politik. Som kommissionsledamot med ansvar för samordning av frågor som rör dessa regioner tänker jag se till att alla åtgärder som vidtas av kollegiet är anpassade till dessa regioners speciella situation. I ert förslag till resolution fastställs ett stort antal ämnesområden som jag kommer att återkomma till i mina avslutande anmärkningar.

När det gäller budgetplaner och sammanhållningspolitiken och de yttersta randområdena välkomnar vi absolut det uttalade målet för Förenade kungarikets ordförandeskap att uppnå enighet om förordningspaketet så snart som möjligt, så att det kan slutföras mycket snabbt när resultatet av de framtida finansieringsförhandlingarna är känt. Jag ger mitt erkännande åt parlamentet, som snabbt insåg att situationen var brådskande och röstade igenom förordningarna vid första behandlingen genom en överväldigande majoritet och med mycket konstruktiva ändringsförslag. En brådskande överenskommelse om budgeten är särskilt viktig för de yttre randområdena. Vi anser att en sådan överenskommelse måste innefatta det särskilda program som kommissionen har föreslagit för de yttersta randområdena för att kompensera för de extra kostnader som dessa regioner måste stå för.

Jag upprepar att vi kommer att göra allt vi kan för att få medlemsstaternas stöd för dessa idéer.

  Luis Manuel Capoulas Santos (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. – (PT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill ägna mig åt det andra betänkandet. För att politik ska kunna genomföras framgångsrikt måste det finnas en bra strategi; det känner vi alla till. Men enbart en bra strategi är inte mycket värd om det inte finns politiska medel för att genomföra den.

Kommissionen ska ha beröm för det strategidokument den har lagt fram för oss. Dokumentet visar att de upprepade varningar och uppmaningar som olika gemenskapsorgan har fört fram för att skapa starkare partnerskap med de yttersta randområdena har hörsammats och följts upp. När det gäller jordbruk var jag föredragande för yttrandet från jordbruksutskottet, och till min glädje var ledamöterna där eniga om de stora frågor som tas upp i dokumentet, om sektorsfrågor och om de särskilda rekommendationer och förslag jag utarbetade för att göra förbättringar och täta luckor i fråga om banan-, socker-, mjölk- och fruktproduktion.

Det gläder mig att föredraganden ställde sig positiv till utskottets viktiga frågor, och jag gratulerar honom till ett enastående arbete. Jag delar också hans oro över frågetecknen kring de politiska instrument som behövs för att ge den föreslagna strategin en konkret utformning, till exempel instrumenten för att lösa det nuvarande dödläget för finansplanen för nästa programperiod.

Utan sådana praktiska åtgärder blir denna debatt inte mycket mer än ett uttryck för goda avsikter. Jag vill tro på att kommissionen och rådet kommer att stå fast vid sina gamla ståndpunkter, och jag hoppas att deras åtgärder kommer att leva upp till deras ansvar och de förväntningar som har väckts. Om det blir så kommer detta att gynna den sociala, ekonomiska och territoriella sammanhållningen i några EU-regioner som drabbats av de största handikappen; i annat fall kommer vår unions målsättningar inte att uppfyllas.

  Duarte Freitas (PPE-DE), fördragande för yttrandet från fiskeriutskottet. – (PT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag börjar med att gratulera Sérgio Marques för hans enastående betänkande och för att han accepterat de förslag som fiskeriutskottet lade fram och som återfinns i betänkandet.

Som föredragande för yttrandet från det utskottet vill jag nu säga några ord av intresse för fiskerisektorn i dessa områden. Även om jag i stort sett stöder innehållet i kommissionens meddelande i fråga om denna sektor, anser jag att den borde ha gått lite längre. I yttrandet från fiskeriutskottet tar jag därför upp en rad punkter som jag anser är nödvändiga. Jag tvivlar inte på att Posei-fiske bör uppdateras i linje med Posei-jordbruk, som jag var föredragande för, på grund av de särskilda egenskaperna hos sektorn och hos dessa områden och den ständiga utvecklingen där.

Jag vill lyfta fram hur oerhört sårbara fiskområdena där är, vilket vi alla är medvetna om, och hur viktigt fisket är ekonomiskt och socialt i några av dessa områden. Sanningen är att även om det finns väldigt mycket vatten där är det väl känt att det inte finns mycket fisk i vattnen kring de yttersta randområdena. Lägg till detta att det inte finns någon kontinentalsockel, vilket innebär att fisket i huvudsak sker på vad som kallas undervattensberg.

Därför anser jag att kommissionen alltid utan att tveka och utan dröjsmål bör tillämpa försiktighetsprincipen när så är lämpligt. Vi påminner till exempel om förslaget nyligen om att förbjuda djuphavstrålning utanför Azorerna, Madeira och Kanarieöarna, något som vi har förespråkat här i parlamentet. Kommissionen måste ändå ge de yttersta randområden positiv särbehandling i fråga om tillgång till maritima resurser för att skydda de traditionella fiskemetoderna. Jag anser också att kommissionen bör införa begränsningar för fiskemetoder som kan skada ekosystemen.

När det gäller den ekonomiska sidan vill jag påminna kommissionen om hur sårbara de yttersta randområdena är. Kommissionen måste därför inom ramen för Europeiska fiskerifonden bibehålla den tidigare stödnivån från Fonden för fiskets utveckling, stödnivån för bearbetningsindustrin och de undantag som hittills har gjort det möjligt för de yttersta randområdena att modernisera sin flotta. Kommissionen bör också försöka höja kompensationsnivåerna för merkostnaderna för att saluföra vissa fiskeriprodukter.

  Ewa Hedkvist Petersen, för PSE-gruppen. – Herr talman! Jag vill kommentera Guellecs betänkande om territoriell sammanhållning och skulle vilja börja med att tacka för ett mycket, mycket gott samarbete som vi har haft under den tid då betänkandet har utarbetats.

Den stora skillnaden idag jämfört med för 15–25 år sedan är att regionerna är mycket aktiva i den egna utvecklingen. Man går inte längre och väntar på att någon annan ska se till att man kan utveckla sitt näringsliv och samhälle och skapa sig ett gott liv, man vill göra det själv. Därför är det inte så konstigt att den territoriella sammanhållningen har blivit ett viktigt begrepp. Den sammanfattar ju denna känsla och vilja som finns ute i hela Europa, även i förorterna till storstäderna, att alla behövs på den europeiska kontinenten, att alla medborgare är viktiga, att alla regioner har något att tillföra. Detta måste stå klart för oss alla i unionen. Därför är begreppet territoriell sammanhållning – att vi håller ihop vårt Europa, att alla känner sig delaktiga – så viktigt. Det finns en enorm kunskap i hela Europa, och det måste vi ta tillvara om vi ska kunna utveckla vår kontinent. Gör vi inte det så gör vi ett fel.

Hela Europa har oerhört många rikedomar, och de finns ofta ute i regionerna eller i förorterna till storstäderna. Vi har väldigt många naturillgångar som är bra inte bara för regionerna när de förädlas, utan för hela Europa. Det handlar också om energi. Det är det som ger oss exportinkomster. Vi har också mycket omfattande naturresurser som vi kan använda inom turismen, för rekreation. Här sysselsätts många, detta kan vi utveckla, det är bra för hela vårt Europa. Vi har också en mångfald, vi har minoriteter och vi har invandrare från hela världen i Europa vars kraft och kunskap också måste tas tillvara.

Därför vill jag lyfta fram några punkter i betänkandet som jag tycker är viktiga. Det är för det första att Lissabon- och Göteborgsstrategierna måste omfatta alla. Vi måste se till att de omfattar alla regioner, annars kan vi inte utveckla hela Europa. Det andra är att vi inte kan acceptera sektorsvisa politikområden som har motsatt effekt, dvs. som bara stärker centrum. För det tredje vill jag säga att det är viktigt att de olika politikområdena värderas i Europa, så att vi verkligen får en territoriell sammanhållning. Ett exempel är transportområdet: Vi måste se till att vi har transportleder som gör att hela Europa kan utvecklas.

Jag tycker att detta är ett bra betänkande och jag hoppas verkligen att kommissionen lyssnar på vad parlamentet har att säga.

  Konstantinos Hatzidakis, för PPE-DE-gruppen. – (EL) Herr talman! Vi bytte helt enkelt plats, eftersom Gerardo Galeote kommer senare.

Först och främst vill jag säga att vi har två utmärkta betänkanden framför oss, ett av Ambroise Guellec och ett av Sérgio Marques, och jag vill gratulera dem båda.

När det gäller Sérgio Marques betänkande vill jag mycket kort påpeka – jag kommer inte från något av dessa områden, och mina vänner från dessa delar av världen vet mer om detta än jag – att EU måste prioritera de yttersta randområdenas problem genom att uppfylla de åtaganden som vi alla har gjort inom ramen för Fördraget om Europeiska unionen, och jag är säker på att kommissionen så långt det är möjligt kommer att arbeta i den riktningen.

Jag vill göra en längre kommentar om Ambroise Guellecs betänkande och säga att kommissionsledamoten hade rätt; utkastet till förordningar om strukturfonderna innehåller många idéer om territoriell sammanhållning, något som tas upp i Guellecs betänkande. Europaparlamentet kommer säkert att göra sitt under förhandlingarna med rådet för att se till att principen om territoriell sammanhållning främjas genom strukturfondsförordningarna.

Men vi får inte glömma bort att denna princip introducerades första gången i en text till Fördraget om Europeiska unionen inom ramen för arbetet med att godkänna utkastet till konstitution. Det var en idé som fördes fram gemensamt av er föregångare, Michel Barnier, och Europaparlamentets dåvarande utskott för regionalpolitik. Försöket blev verkligen en framgång, men som ni vet har vi ändå hittills inte kunnat få konstitutionen ratificerad.

Jag menar att när det gäller principen om territoriell sammanhållning kommer ratificeringen av konstitutionen att ge oss många fler verktyg än vi har tillgång till i dagsläget för att gå utöver regionalpolitiken och betrakta den territoriella sammanhållningen inom ramen för EU:s konkurrenspolitik, transportpolitik och så vidare.

Därför, fru kommissionsledamot, vill jag komma tillbaka till något som också sades här i kammaren i går. Ni å er sida – Europeiska kommissionen – och vi å vår sida måste utnyttja denna period av uppmärksamhet kring den Europeiska konstitutionen för att upplysa medborgarna i Europeiska unionen och se till att denna konstitution, som innehåller positiva bestämmelser för medborgarna, antas så snart som möjligt, så att vi får tillgång till mer innehållsrika lagstiftningsverktyg.

Det gäller förstås så länge som denna period inte går från uppmärksamhet till hypnos. Detta är den stora utmaningen framför oss, och jag anser att både parlamentet och kommissionen måste göra allt som står i deras makt för att inte slösa bort värdefull tid och att se till att Europeiska unionen får det konstitutionsfördrag den har rätt till och förtjänar.

(Applåder)

  Jean Marie Beaupuy, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill för egen del och på mina kollegers vägnar säga till Ambroise Guellec och Sérgio Marques att det var ett stort nöje att arbeta med deras betänkanden som vi naturligtvis i huvudsak ställer oss bakom.

För egen del vill jag gå in närmare på en av de frågor som tas upp i Ambroise Guellecs betänkande, men som också påverkar Sérgio Marques betänkande, eftersom Ambroise Guellec har granskat stadskärnornas och de omgivande områdenas roll.

Vi har under ett antal år gärna talat om begreppet upptagningsområden – jag företräder själv staden Rheims i Champagne. Upptagningsområden omfattar en stad, oavsett om den är liten, medelstor eller stor, och alla omgivande landsbygdsområden upp till 5, 10, 15, 20 eller till och med – för att ta Frankrikes huvudstad Paris som exempel – upp till 200 kilometer utanför den, där ett antal människor pendlar varje dag mellan hem och arbetsplats. För att uppnå Lissabon- och Göteborgsmålen var det därför nödvändigt för EU att infoga merparten av sitt stöd i en ram för en harmoniserad och enhetlig territoriell utveckling.

Här har framför allt upptagningsområdena en avgörande roll att spela, men så är inte fallet i dag. Jag har nämnt pendling. Det är uppenbart att det finns bostadsproblem i alla upptagningsområden. Det är dyrare att bo i stadskärnan och billigare i ytterområdena; människor väljer att bo i ytterområdena för att det är lugnare där eller för att bostäderna är billigare. Detta leder till problem med daglig pendling. Vi ser avfolkade byar bara några kilometer utanför våra städer samtidigt som det råder en fruktansvärd överbefolkning i vissa områden. Vi upplever säkerhetsproblem, och jag kan fortsätta.

För att uppnå Lissabon- och Göteborgsmålen är det därför fullständigt naturligt att vi måste se till att det finns en verklig sammanhållning inom dessa upptagningsområden, mellan stadskärnan, förorterna, de närmaste omgivningarna och de mer avlägsna områdena. Kan vi lösa dessa problem utan alltför stora svårigheter? Svaret är självklart nej, med tanke på hur många aktörer som är berörda. Det handlar om bostadsorganisationer, beslutsfattare inom sysselsättningssektorn och, naturligtvis, politiska beslutsfattare på lokal, regional och nationell nivå. Vi är alla medvetna om svårigheterna med att harmonisera de olika politiska organisationernas ståndpunkter.

Därför anser jag, herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar, att Europeiska unionen har en avgörande roll för att stimulera till att en verklig sammanhållning skapas i alla dessa områden och att dessa upptagningsområden utvecklas harmoniskt under de närmaste åren.

Slutligen, herr Marques, jag har redan nämnt min respekt för ert betänkande och vårt stöd för det. Jag hoppas att de 1 100 000 000 EUR vi hoppas ska anslås kommer att göra det möjligt för oss att förverkliga den harmoniska utveckling vi hoppas på i alla våra yttersta randområden, oavsett om det handlar om områdena runt småstäder, större städer eller några andra områden.

  Gisela Kallenbach, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Även om jag främst kommer att ägna mig åt Ambroise Guellecs betänkande, kan Sérgio Marques notera att jag anser att territoriell sammanhållning även gäller de yttersta randområdena. Jag tackar Ambroise Guellec för ett mycket bra betänkande, och jag anser att detta initiativbetänkande är ett bra sätt för oss i detta utskott i Europaparlamentet att utveckla vår egen ståndpunkt.

Ett gott lagarbete har gjort det möjligt att ta fram detta balanserade men framåtsyftande betänkande. Om vi alla är överens om att vi vill informera folk om Europa där de befinner sig och tillbringar sina vardagsliv – och låt mig säga, fru kommissionsledamot, att jag hoppas att ni kommer att lyckas i era ansträngningar för att få med medlemsstaterna på detta – så är den territoriella, sociala och ekonomiska sammanhållningen oerhört viktig. Den kommer att bidra till acceptansen för principen om att alla EU-medborgare ska behandlas lika och behandlas rättvist oavsett vilken region de bor i. Den kommer också att bidra till att detta införs i alla våra viktiga dokument, till exempel dem som berör struktur- och sammanhållningsfonderna, men också i genomförandet av Lissabon- och Göteborgsstrategierna.

Vi gör rätt i att prioritera partnerskap – partnerskap mellan städer, dess närområden och landsbygdsområden, men även partnerskap mellan alla politiska nivåer. Som jag ser det är en sammanhållen, harmonisk utveckling av alla EU-länder, regioner och städer i stort sett beroende av detta, och jag vill uttrycka mitt starka stöd för tanken att en regions utvecklingsnivå ska bedömas på fler grunder än enbart dess BNP. Det behövs andra territoriella indikatorer – utbildningsnivå, vetenskaplig, kulturell och idrottslig nivå, till exempel, tillsammans med arbetslöshetsnivåer och infrastrukturnivå – för att bedöma en region som helhet och få en mycket tydligare bild av läget. Detta är ett viktigt steg mot en mer rättvis bedömning, som kommer att ge invånarna en bättre förståelse av EU och av de förordningar vi inför, och jag får intrycket av att det fortfarande finns ett desperat behov av betydligt bättre kommunikation mellan oss och EU-medborgarna.

  Pedro Guerreiro, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Enligt artikel 299.2 i EG-fördraget ska särskilda åtgärder vidtas för att stödja de franska utomeuropeiska departementen, Azorerna, Madeira och Kanarieöarna, med hänsyn till de strukturella, sociala och ekonomiska omständigheterna i dessa områden.

Dessa områden präglas av permanenta strukturella nackdelar som skiljer dem från andra regioner i EU:s medlemsstater. Dessa strukturella nackdelar förvärras av att områdena utgörs av små och avlägsna öar med besvärlig topografi och besvärligt klimat och av att de är beroende av ett fåtal produkter. Kombinationen av dessa förutsättningar och att de är permanenta är ett allvarligt hinder för deras utveckling. Detta påpekas i fördragen, och de yttersta randområdenas särskilda förutsättningar måste införlivas i alla politikområden i gemenskapen, med hänsyn till deras utvecklingsbehov och behovet av att skapa ekonomisk och social sammanhållning, något som också fastställs i fördraget. Dessutom bör det skapas ett särskilt gemenskapsprogram för dessa områden, där alla olika åtgärder sammanförs. Ett sådant program måste få tillräckliga finansiella resurser inom ramen för budgetplanen 2007–2013. Detta skulle i hög grad bidra till att lösa problemen i dessa områden.

Många av dessa områdens och invånares förutsättningar och behov kan och bör uppmärksammas. Jag vill bland annat lyfta fram behovet av att trygga hållbara fiskbestånd och fiskesamhällenas verksamhet i dessa områden. Därför måste den exklusiva kontrollen över tillgången till dessa vatten sammanfalla med den exklusiva ekonomiska zonen, inom ramen för den nationella bestämmanderätten.

Vi måste överväga en rad permanenta stödåtgärder inom miljöområdet, med tanke på att större delen av dessa områden består av naturreservat och andra skyddade områden. Slutligen måste vi stödja åtgärder för att främja utbildning i traditionellt hantverk, lokal produktion och turism.

  Graham Booth, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Den brittiska vice premiärministern har varit här denna vecka, så det är rätt tid för ett betänkande som kretsar kring hans två favoritämnen – regionalism och floskler. Mina frispråkiga väljare har inte tid med regionalism och jag betvivlar att de skulle vara intresserade av ett förfarande för strategisk bedömning av den fysiska inverkan.

Ambroise Guellec lyssnade uppenbarligen inte på enkla budskap från vanliga väljare. Hans landsmän i Frankrike förkastade EU:s konstitution, ändå är den en viktig beståndsdel i hans betänkande. Det är ingen överraskning, eftersom föredragandens egen webbplats innehåller en hel sektion om konstitutionen, inklusive en tabell med nyckeldatum. Det senaste nyckeldatumet för Ambroise Guellec är den 29 oktober 2004, då konstitutionsfördraget undertecknades i Rom. Dagen för den franska folkomröstningen, den 29 maj 2005, är inte ens en mindre detalj för honom. Han sa att territoriell sammanhållning blir en nödvändig målsättning för EU i konstitutionen. Tråkigt nog för honom är konstitutionen inte en nödvändig målsättning för de franska och nederländska väljarna.

Vad är territoriell sammanhållning? Föredraganden kan bara berätta för oss att det första formella försöket till definition kommer från kommissionen. Vad är det för struntprat – att föreslå ett projekt och sedan försöka sig på en definition? Så typiskt för denna galna europeiska union.

Föredraganden säger att regionerna är den nivå som är bäst kvalificerad att fastställa behov. Han borde besöka den så kallade region som jag representerar. Den regionala myndigheten i Exeter kan omöjligt veta vad som är bäst för Gloucester, Swindon eller Penzance, som alla ligger många mil bort. De vanliga människorna i dessa områden tror inte det. Kanske bryr sig Ambroise Guellec inte om vad dessa vanliga människor tycker, så länge han kan betona att hans älskade EU-konstitution stärker regionernas betydelse. Det enda problemet för honom är att vanliga människor i hans eget land inte håller med om detta. Han uppnår definitivt sammanhållning i ett avseende, eftersom vanliga människor på alla delar av kontinenten kommer att vara lika förvirrade av hans betänkande, och han har lika lite förståelse för dem alla.

  Mieczysław Edmund Janowski, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Genomförandet av sammanhållningspolitiken är en direkt följd av bestämmelserna i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Där slås fast att vi som gemenskap ska anstränga oss för att minska skillnaderna i utvecklingsnivå mellan olika regioner och graden av underutveckling i mindre privilegierade områden. Detta gäller också landsbygdsområden och avlägset belägna områden. Det är därför högst lämpligt att vi beaktar denna mycket viktiga fråga, och jag vill tacka föredraganden för hans arbete.

Sammanhållningspolitik innebär mer än att bara genomföra bestämmelserna i ett fördrag. Det handlar om långfristigt tänkande och strategiska åtgärder. Det är också ett uttryck för solidaritet inom unionen. När vi talar om territoriell sammanhållning bör vi inte ha ett förenklat synsätt, enligt principen att alla har rätt till allt i samma omfattning. Vi är alla medvetna om att vi bör eftersträva att uppnå jämlikhet mellan medborgarna, vilket är något helt annat.

De befintliga skillnaderna mellan medlemsstater och deras regioner innebär att unionens sammanhållningspolitik måste medföra en rad synsätt. Politiken måste vara kontinuerlig och ha gemensamt överenskomna mål och lämpliga gränser när det gäller tidsperioder och områden som omfattas. Jag vill också mycket starkt betona att den måste ha lämpliga ekonomiska resurser till sitt förfogande om den inte ska vara meningslös. I det sammanhanget ger svårigheterna att nå en överenskommelse om budgetplanen för 2007–2013 anledning till oro. Förseningarna och det verkliga förseningshotet mot unionens budget kan få mycket allvarliga konsekvenser.

Enligt min uppfattning skulle det vara tillrådligt att återvända till sunt källmaterial som är politiskt neutralt till sin natur. Jag tänker på studien om Europa efter 2000 som föredraganden hänvisade till, även om den naturligtvis behöver uppdateras.

Prioriteringarna i de strategiska riktlinjer som kommissionen offentliggjorde i juli ska godkännas av parlamentet och rådet. De ska sedan fungera som grund för medlemsstaternas verkligt sammanhållande förberedelser av handlingar för framtiden, nämligen de nationella strategiska referensramarna. På det hela taget anser jag att prioriteringarna i kommissionens handling är förnuftiga.

Stadsaspekten är värd att nämnas. Jean-Marie Beaupuy hänvisade nyss till den i anslutning till storstädernas roll. Andra viktiga faktorer är entreprenörskap och kunskapsbaserad ekonomi. Jag vill också säga att det är grundläggande att arbetet i anslutning till de olika unionsdokumenten verkligen samordnas. Vi behöver mer än läpparnas bekännelse av idén.

Förslaget om relevansen i ett möjligt påskyndat arbete med vitboken om territoriell sammanhållning bör beaktas på allvar. Det verkar snarare som att man bara tagit lite hänsyn till den nuvarande situationen i de nya medlemsstaterna i det arbete som hittills utförts.

Enligt de senast offentliggjorda siffrorna om unionens utgifter under det senaste året är det två länder av de tidigare femton medlemsländerna, nämligen Grekland och Portugal, som ligger högst på förteckningen över nettomottagare när man utgår från BNP. De nya länderna ligger långt efter. Jag bör tillägga att när det gäller absoluta belopp ligger Spanien först. Det är inte min avsikt att kritisera någon på något sätt, utan endast att undanröja myten att enorma penningsummor delas ut till de nya medlemsstaterna.

Herr talman! Unionen kan inte se framtiden an med optimism om den saknar en korrekt bedriven sammanhållningspolitik. Jag vill erinra kammaren om att det inte kan finnas någon europeisk sammanhållning utan europeisk solidaritet.

  James Hugh Allister (NI). – (EN) Herr talman! Guellecbetänkandet imponerar inte på mig, av tre skäl.

För det första har EU ingen befogenhet inom området fysisk planering, och ändå påstås betänkandet staka ut en väg för detta bakom den döda konstitutionen. Det är fel och det visar ett fullständigt förakt för väljarna i Europa, inte minst väljarna i Ambroise Guellecs eget land, som så vackert förkastade konstitutionen.

För det andra förs den territoriella sammanhållningen tydligt framåt i det politiska syftet att kringgå och nedgradera nationsstatens enhet. Den syftar till territoriell integration. Det finns tydliga politiska och konstitutionella problem här, vilka kanske är mer uppenbara för mig, med tanke på var jag kommer ifrån, än för vissa andra. Jag vill inte att min del av Förenade kungariket, Nordirland, i stället ska behandlas som en del av den territoriella helheten ön Irland. Det skulle vara stötande och det skulle gå emot den fasta politiska viljan hos den nordirländska befolkningen. EU måste agera inom de begränsningar och parametrar som gäller för denna verklighet.

I samband med finansiering av sammanhållning är för det tredje talet om territoriell sammanhållning i min region ganska ironiskt, eftersom vi var uteslutna från sammanhållningsfinansieringen från starten, medan våra grannar i Irland var inkluderade. Den verkliga vägen till sammanhållning var jämlikhet i tillgången till finansiering, men det vägrades Nordirland, medan södra Irland gynnades till ett belopp av mer än 2 miljarder euro för sin infrastruktur.

Det är därför så mycket struntprat att nu tala vackert om att säkerställa en jämlik behandling mellan territorier. EU hade sin chans att ge sådan jämlik finansiering till Nordirland för nödvändig infrastruktur, men misslyckades, genom att göra nationell statistik i stället för regionalt behov till tröskel för tillgången.

  Rolf Berend (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Om jag inte är felinformerad har Gerardo Galeote Cuecedos tre minuter lagts till min talartid, men jag ska foga mig efter enheternas bedömning av detta. I vilket fall som helst behöver jag inte alla tre, men jag vill gärna göra anspråk på några av dem.

Jag har naturligtvis en fullständigt annorlunda uppfattning om Ambroise Guellecs utmärkta initiativbetänkande än James Hugh Allister som talade före mig, eftersom Guellec gör rätt i att betona territoriell sammanhållning som ett av EU:s strategiska mål när det gäller att främja en harmonisk och balanserad utveckling i hela territoriet. Det är i det hänseendet som EU utmärker sig som något mer än bara ett frihandelsområde, vilket han också påpekar, och det är dessutom helt rätt.

Utvidgningen österut medförde en ny och betydande dimension av utmaningen med sammanhållningen, eftersom EU aldrig tidigare tvingats bemöta en så utpräglad ökning av skillnader. Det nya utvidgade EU kännetecknas nu av en stor andel geografisk och kulturell mångfald, och det är vad som skiljer den från jämförbara stora ekonomiska områden som USA, Japan eller Mercosur.

Eftersom denna mångfald emellertid utgör en av EU:s stora tillväxtfaktorer behöver den upprätthållas medan den europeiska integrationen fortsätter.

Det innebär att de politikområden som påverkar EU:s rumsliga och urbana struktur måste främja dess territoriella kontinuitet, utan att – låt mig betona det – standardisera lokala och regionala identiteter, eftersom dessa spelar en grundläggande roll när det gäller att öka livskvaliteten för allmänheten som sådan.

Om jag får uttrycka detta mer exakt så får det territorium som nu skapas inte utplåna nationella, regionala eller lokala områden. Syftet med rumslig planering på EU-nivå är tvärtom att på bästa möjliga sätt använda varje särdrag som en källa till tillväxt. Föredraganden har rätt i att EU ännu inte har någon befogenhet när det gäller rumslig planering, för inga åtgärder har vidtagits för detta i fördragen, även om det är en knepig fråga för medlemsstaterna.

Jag är övertygad om att det minskade antalet mål för den kommande planeringsperioden kommer att göra den nya regionala sammanhållningspolitiken mer enhetlig. Den nya regionala sammanhållningspolitiken, med färre målsättningar som ska uppnås under nästa planeringsperiod, måste – och kommer att – få en ny dynamik när man ska ta itu med de utmaningar som väntar, så att målsättningen med territoriell sammanhållning också den kommer att uppnås och, om så krävs, oberoende av budgetmedlen för regional- och sammanhållningspolitiken, vilka vi fortfarande hoppas ska bli tillräckligt stora för att utföra de uppgifter vi ålagts.

Med detta mål i tankarna måste vi fokusera på gemenskapens strategiska riktlinjer för sammanhållning och samtidigt ta hänsyn till territoriella särdrag, och medan jag ändå är inne på detta måste jag säga att jag är ganska skeptisk till föredragandens förslag om att nya territoriella kriterier och indikatorer behöver inrättas parallellt med BNP för att bedöma en regions utveckling och hindren för denna utveckling.

Från tidigare planeringsperioder har vi lärt oss att när den ena eller den andra parten kommer med sådana kriterier finns det en stor risk att detta urartar till en önskelista som inte längre kan bedömas objektivt.

Ekonomisk, social och territoriell sammanhållning gör verkligen kopplingen inte bara mellan den regionala, statliga och europeiska nivån utan även mellan gemenskapens olika politikområden nödvändig. Det är emellertid regionerna som i framtiden kommer att förbli den lämpliga territoriella nivån för att genomföra sammanhållningspolitiken, i linje med subsidiaritets- och decentraliseringsprincipen.

Det är med tanke på detta som både parlamentet och kommissionen – med rätta – har främjat en uttrycklig decentralisering och koncentration i linje med ”en fond, ett program”, och jag måste därför anta vad som för närvarande är en optimistisk syn på nästa planeringsperiod.

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE). – (PT) Fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att gratulera min vän Sérgio Marques till hans utmärkta betänkande och tacka honom för att han varit mottaglig för att införliva bidrag från andra ledamöter i kammaren. Jag vill också gratulera Ambroise Guellec till kvaliteten i hans betänkande.

Som skuggföredragande i utskottet för regional utveckling lade jag fram ett antal ändringsförslag, varav de flesta godkändes, och föreslog att min politiska grupp skulle stödja betänkandet och de flesta av ändringsförslagen som lagts fram i omröstningen, både i utskottet och nu i kammaren. Trots våra olika perspektiv och synsätt kunde vi enas om för det första den strategi som kommissionen föreslagit för en hållbar utveckling av EU:s yttersta randområden vad gäller prioriteringar, instrument och, viktigast av allt, inrättandet av ett specifikt program för att kompensera de extra kostnaderna för specifika, permanenta nackdelar som de yttersta randområdena drabbas av såsom avlägsen belägenhet, ökaraktär, ringa storlek, besvärliga terräng- och klimatförhållanden samt ekonomiskt beroende av ett fåtal produkter och verksamheter och den begränsade omfattningen för lokala marknader och, för det andra, inrättandet av en åtgärdsplan för ett utvidgat grannskap.

Även om vi var för strategin kom vi med viss kritik och ett antal reservationer i anslutning till följande områden: för det första avsaknaden av åtgärder och ekonomiska resurser för att följa upp kommissionens uttalanden och förslag, för det andra användningen av BNP per capita som enda kriterium för dessa regioner när det gäller att kvalificera sig för den nya ”konvergensmålsättningen” i den uppfräschade sammanhållningspolitiken, för det tredje användningen av befolkningskriterier för fördelning av budgetanslag till det specifika programmet för att kompensera för ytterligare kostnader och för det fjärde osäkerhet om handlingsplanen för ett utvidgat grannskap, med tanke på att det är oklart hur detta kommer att passa in i den framtida målsättningen med det ”europeiska territoriella samarbetet” för den moderniserade sammanhållningspolitiken och den relevanta ”nya grannskapspolitiken”.

Jag vill därför i linje med föredragandens uppfattning föreslå att de yttersta randområdena förtjänar att behandlas som ett specialfall med tanke på deras specifika förutsättning enligt artikel 299.2 när det gäller tillgång till strukturfonderna och att ekonomiskt stöd till dem bör prioriteras, oavsett inkomstnivå.

Jag vill också förespråka en ökning av budgetanslagen i anslutning till det specifika programmet och att denna ökning ska fördelas rättvist på grundval av de nackdelar dessa områden drabbas av. Handlingsplanen för ett utvidgat grannskap bör dessutom klargöras inom ramen för det framtida målet ”europeiskt territoriellt samarbete” och unionens nya ”grannskapspolitik”. Begreppet grannskap bör omfatta både intilliggande regioner och länder såsom Marocko, Kap Verde och Brasilien och länder med större grupper av invandrare från de yttersta randområdena som har starka traditionella band.

Herr talman, mina damer och herrar! Jag stöder därför antagandet av betänkandet eftersom det representerar ytterligare ett steg i rätt riktning som svar på kommissionens inledande förslag. Så snart budgetplanen har antagits kommer det att finnas förutsättningar för en hållbar utveckling av de yttersta randområdena och ett framgångsrikt främjande av ekonomisk, social och territoriell sammanhållning.

  Alfonso Andria (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill uttrycka min uppriktiga uppskattning över både Ambroise Guellecs och Sérgio Marques betänkanden, och jag ska särskilt fokusera på Ambroise Guellecs betänkande.

Sammanhållningspolitiken är ett av Europeiska unionens grundläggande mål, särskilt efter den senaste utvidgningen och med tanke på den nära förestående anslutningen av Bulgarien och Rumänien. Europaparlamentet har utmärkt sig just när det gäller sammanhållningspolitiken under den första delen av valperioden eftersom parlamentet har godkänt samtliga förordningar om regionalpolitiken för planeringsperioden 2007–2013.

Å andra sidan har det kontinuerliga och fruktbara samarbetet och dialogen med kommissionsledamot Danuta Hübner, som jag personligen har erfarenhet av som föredragande för förordningen om sammanhållningsfonden, lett till en bestämd slutsats från kommissionen och parlamentet att inte acceptera reducerande lösningar. En trovärdig och effektiv sammanhållningspolitik kan absolut inte existera utan adekvata finansiella instrument, och det är anledningen till att vi hoppas på ett snabbt beslut om budgetplanen.

Vi måste undvika att EU-stödet koncentreras till bara några få områden, och på så sätt bidrar till de befintliga skillnaderna inom en enskild region. I stället måste omfattande, harmoniska och grundliga åtgärder vidtas i mindre utvecklade områden, vilket Ambroise Guellec så riktigt har visat på. Jag instämmer också med föredraganden om städernas betydelse, särskilt små och medelstora städer, som motorer för territoriell sammanhållning. Det är vad jag ville påpeka genom mina ändringsförslag, som parlamentet sedan antog, till förordningen om Europeiska regionala utvecklingsfonden som jag var skuggföredragande för, för gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa. I ändringsförslagen betonas också stadsdimensionens avgörande roll för utvecklingen av direkt intilliggande landsbygdsområden.

Jag välkomnar även Ambroise Guellecs förslag att använda specifika territoriella indikatorer tillsammans med den traditionella parametern BNP för att mäta en regions utveckling. Jag anser också att de bör användas periodiskt för att tillhandahålla bedömningar av hur de pågående gemenskapsprogrammen påverkas. Bland alla positiva effekter som dessa arbetsmetoder skulle medföra vill jag nämna den ytterligare överföringen av ansvaret till lokala myndigheter och aktörer, vilka i större utsträckning måste ses som ledande deltagare och initiativtagare för utvecklingen, och större flexibilitet på åtgärdernas genomförandestadium, vilket kan leda till en mer märkbar effekt på territorierna.

ORDFÖRANDESKAP: OUZKÝ
Vice talman

  Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Jag är mycket glad över att vi i dag har möjlighet att diskutera och rösta om två viktiga betänkanden om unionens regionalpolitik.

Jag skulle vilja koncentrera mig på Ambroise Guellecs betänkande om den territoriella sammanhållningens roll i den regionala utvecklingen.

Min kollegas betänkande innehåller enligt min uppfattning ett mycket viktigt stycke: Jag tänker på punkt 3 där det slås fast att parlamentet kräver att ”den regionala utvecklingen skall grundas på program som säkerställer lika behandling mellan territorierna samtidigt som mångfalden bevaras, vilket särskilt innebär att tillgången på tjänster av allmänt intresse och tjänster av allmänt ekonomiskt intresse skall garanteras.”

Vilka tjänster av allmänt intresse talar vi om i dag? De tjänster som Europeiska kommissionen insisterar på att avreglera? Hur kommer dessa tjänster att fortsättningsvis vara tjänster i allmänhetens intresse, och hur kommer de att bidra till den territoriella sammanhållningen? För att ge er ett spektakulärt exempel: jag är säker på att ni vet att Grekland på grundval av gemenskapsrätten inom kort kommer att privatisera sitt statliga flygbolag. Jag undrar i vilken utsträckning detta kommer att bidra till sammanhållningen, med tanke på den grekiska statens egenheter. Hur kan en privat enskild ersätta staten som tjänsteleverantör i allmänhetens intresse? Uppenbarligen går vi framåt med bestämda steg i den här instansen i riktning mot både en nedgång för medborgarna i de yttersta randområdena, som förväntar sig tjänster i allmänhetens intresse, och de arbetstagare som riskerar att bli arbetslösa i framtidens gemenskap.

Vi diskuterar också territoriell sammanhållning samtidigt som medlemsstaternas regeringar i Bryssel knappt kan komma överens om budgetplanen, med resultatet att medlemsstaterna kommer att ställas inför ett antal överraskningar. Låt oss därför inte begrava huvudet i sanden. Territoriell sammanhållning är önskvärt men på de rätta grunderna, och det är grunder som har att göra med sociala uppfattningar, inte marknadspåtryckningar.

  Mirosław Mariusz Piotrowski (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Ett av Europeiska gemenskapens strategiska mål som integrationens förespråkare ofta hänvisar till är att minska skillnaderna i utvecklingsnivå i EU:s regioner. Medborgare i de nya medlemsstaterna fäste stor betydelse vid detta och gör det fortfarande. Tillsammans med ekonomisk och social sammanhållning spelar den territoriella sammanhållningen en viktig roll när det gäller att uppnå målet.

Mot bakgrund av skillnaderna i utveckling mellan de 25 medlemsstaterna som snart kommer att bli 27 är åtgärder rörande transport, turism, miljöskydd, forskning och innovation särskilt viktiga. Territoriell balans kan säkerställas genom att små och medelstora städer stärks. Inom dessa områden bör stadsplanering bidra till utveckling av bostäder, transportnätverk och omvandling av mark som tidigare använts industriellt. Detta synsätt bidrar till att yttre och omgivande landsbygdsområden också drar nytta av den ekonomiska tillväxten i dessa centrum.

För närvarande äger dynamisk ekonomisk och urban tillväxt endast rum i de största städerna, nämligen storstadsområdena. Tyvärr bortser man från utvecklingsbehoven i mindre städer, vilket innebär att tillväxten accentuerar orättvisorna i stället för att minska dem. Tillfredsställande territoriell utveckling i unionens alla medlemsstater kan endast uppnås genom att en decentraliserad modell för rumslig utveckling genomförs. En nyckelegenskap hos en sådan modell är att den är baserad på ett nätverk av städer med olika ekonomisk, social och kulturell potential. En annan viktig fråga är upprättandet av permanenta förbindelser med landsbygdsområden.

Lubelskiregionen som jag kommer ifrån är en av de största i Polen. Den motsvarar 8 procent av territoriet i mitt land och hyser 5 procent av befolkningen. Det finns 40 huvudsakligen små och medelstora städer i denna region där den regionala huvudstaden Lublin är störst. Staden har en befolkning på ungefär 400 000 invånare medan befolkningen i de övriga städerna varierar mellan 20 000 och 70 000 invånare. Över hälften av befolkningen i regionen lever i landsbygdsområden. Om den otillfredsställande infrastrukturnivån också beaktas skulle Lubelskiregionen kunna fungera som exempel på hur man praktiskt genomför territoriell sammanhållning på ett decentraliserat sätt.

Man kan bara hoppas att verksamheten bland unionens beslutsfattare kommer att leda till mer än endast vackra ord och avsikter, vilket tidigare har varit fallet. Särskilda åtgärder krävs, och åtgärder behöver vidtas i unionens budget för de kommande åren och även i den långfristiga budgetplanen.

  Salvatore Tatarella (UEN). – (IT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Till att börja med vill jag tacka kommissionen för det utmärkta arbete den har utfört, för att ha definierat de yttersta randområdenas särskilda belägenhet bättre och för att ha uppfyllt behoven i dessa områden som framför allt lider av sin geografiska placering när det gäller utveckling och konkurrenskraft på marknaden.

Det är bra att allt mer effektiva åtgärder till stöd för dessa regioner utvärderas och att en handlingsplan för ett större grannskap också planeras i Sérgio Marques betänkande, för att uppmuntra handel mellan dessa regioner och deras intilliggande marknader.

Handlingsplanen för ett utvidgat grannskap är ett bra tillfälle både för att upprätta ekonomiska, sociala och kulturella förbindelser med de länder som hyser emigrantgrupper från de yttersta randområdena och för att avskaffa de barriärer som begränsar handelsmöjligheterna med de omgivande geografiska områdena såsom Västindien, Amerika och Afrika.

I sitt meddelande KOM(2004)0343 av den 26 maj 2004 sätter kommissionen upp två mål: att göra de yttersta randområdena åtkomligare inte bara i förhållande till Kontinentaleuropa utan även mellan regionerna samt öka företagens konkurrenskraft.

Det är detta mål vi måste uppnå: hjälpa dem att växa så att vi alla kan växa. Det är om man så vill också innebörden i Lissabonstrategin. I den nuvarande situationen måste vi emellertid satsa på att få en viss säkerhet när det gäller budgetplanen, för det är först då som vi kan bedöma om de medel som är tillgängliga för regionerna kommer att möjliggöra en rättvis fördelning av resurser i linje med de krav som kommissionen utarbetat.

Sammanfattningsvis välkomnar jag en större satsning på de yttersta randområdena och ett starkare partnerskap för dessa regioner så att de kan komma bort från isoleringen och bli alltmer konkurrenskraftiga på den gemensamma marknaden.

  Robert Kilroy-Silk (NI). – (EN) Herr talman! Jag vet att jag har en minut, och ni skulle inte låta mig överskrida det, eller hur? Ni konspirerar bara mot mig, precis som föregående talman gjorde, för att ägna er åt en typ av institutionell mobbning. Vi ska dock lämna detta åt sidan.

Jag är glad över att ha fått möjlighet att i protokollet föra in den djupa förbittringen hos mina väljare i East Midlands över Bryssels försök – med stöd, det måste medges, av en loj brittisk regering – att dela England, genom att införa artificiella regioner. Det kommer att dela upp den engelska nationen och underminera vår nationalitet.

Jag har dock nyheter för er: det kommer inte att fungera, eftersom invånarna i exempelvis Derby i East Midlands inte har något särskilt släktskap med invånarna i Lincolnshire. Regionerna är artificiella. De är falska. De har ingen identitet. De kommer inte heller att fungera eftersom det engelska folket inte vill ha dem. 90 procent röstade nej i nordost vid det enda tillfälle de hade, och de kommer även att göra det på andra håll.

Vi engelsmän är mycket toleranta. Vi är beredda att subventionera walesarna, skottarna och de flesta av nationerna här. Vi gör det med resignation. Vi kommer inte att tolerera att bli berövade vår nationalitet och vår identitet. Fortsätt alltså med er politik. Fortsätt försöka dela upp oss, för det ni kommer att göra är att elda upp engelsmännen och den engelska nationalismen och vi kommer att stå på oss och insistera på att styra oss själva igen.

  Talmannen. – Tack, herr Kilroy-Silk. Den talartid som tilldelas er är inget personligt. Den är varken min vilja eller mitt ansvar. Jag läser bara listan framför mig, vilket ni vet mycket väl.

  Margie Sudre (PPE-DE). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill gratulera Ambroise Guellec och Sérgio Marques till deras utmärkta betänkanden. Eftersom jag själv kommer från ett av de yttersta randområdena kommer jag att koncentrera mig på Sérgio Marques betänkande där man fokuserar på ett starkare partnerskap för de yttersta randområdena, eftersom det tack vare fördjupat arbete blir möjligt att tillhandahålla en omfattande bedömning av Europeiska unionens verksamhet i dessa regioner.

Jag ger mitt fulla stöd till föredraganden som samtidigt som han noterar att de senaste förslagen som utarbetats av kommissionen till förmån för dessa regioner är lovande ändå uppmanar kommissionen att bli mer aktiv i sitt utövande av den initiativrätt den har enligt fördragen, naturligtvis vad gäller sammanhållningspolitiken men även andra områden inom gemenskapspolitiken och mer allmänt områden som är viktiga för de yttersta randområdenas utveckling.

Jag tror att det är grundläggande att ännu en gång när nu alla är upptagna av budgetplanen och reformen av EU:s regionalpolitik för perioden 2007–2013 påpeka att den stora majoriteten av de undantag som genomförts eller föreslagits för de yttersta randområdena inte på något sätt kan skada konkurrensen eller de grundläggande principerna i gemenskapslagstiftningen.

Med hänvisning till programmet för att kompensera för de yttersta randområdenas extra kostnader har kommissionen med rätta föreslagit att ge dem 1 100 000 000 EUR. Som jag angav i ett av mina ändringsförslag, och som antogs av utskottet för regional utveckling, vill jag emellertid betona att dessa medel enbart bör användas till de yttersta randområdena och att tilldelningen inte får straffa någon av dessa regioner.

Med hänvisning till ett annat av mina ändringsförslag som antogs i utskottet hoppas jag att åtgärdsplanen för ett utvidgat grannskap kommer att få en egen budget för transnationellt och gränsöverskridande samarbete och att den samordning som vi hoppats så mycket på mellan stödet som betalas av ERUF för de yttersta randområdena och stödet från EUF till deras AVS- och ULT-grannar äntligen ska träda i kraft, vare sig EUF ingår i budgeten eller ej.

Sammanfattningsvis anser jag att det är ett lämpligt tillfälle för att blygsamt men utan mindervärdeskomplex slå fast min övertygelse att EU:s yttersta randområden är lika viktiga som dess centrum. Jag hoppas uppriktigt att denna syn delas av alla medlemsstater, såväl gamla, nya som framtida. I en alltmer globaliserad värld finns det verkligen ingen fördel för det utvidgade EU att bortse från sina utposter i Atlanten, Karibien, Latinamerika eller Indiska oceanen. Det är den ståndpunkt parlamentet alltid har försvarat och sannolikt kommer att fortsätta att försvara. Ni kan vara säkra på att befolkningarna i de utomeuropeiska länderna kommer att vara tacksamma mot er för detta.

  Bernadette Bourzai (PSE). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Samtidigt som jag välkomnar Sérgio Marques betänkande vill jag gärna mer specifikt kommentera den territoriella sammanhållningens roll i den regionala utvecklingen.

För det första vill jag gratulera Ambroise Guellec till hans utmärkta arbete och hans relevanta kommentarer om begreppet ”territoriell sammanhållning” som förefaller mig stå i centrum för gemenskapens regionalpolitik, som det nu allt oftare hänvisas till som sammanhållningspolitik. Konstitutionsfördraget gör den territoriella sammanhållningen till en målsättning för Europeiska unionen på samma sätt som social och ekonomisk sammanhållning. Även om ratificeringsprocessen som vi vet medförde vissa svårigheter utgör detta ett officiellt erkännande av att de territoriella aspekterna på regionalpolitik och sammanhållningspolitik är relevanta, gångbara och betydelsefulla. Den senaste utvidgningen bekräftar också hur brådskande detta är.

Jag anser att regionalpolitiken i första hand syftar till att minska skillnaderna i utveckling på lokal och regional nivå och därmed utgör en nödvändig motvikt mot konvergenspolitiken och politiken för ekonomisk konkurrenskraft. Sammanhållningen står emellertid inte i motsats till konvergens och konkurrenskraft, utan dessa begrepp måste fortsätta att komplettera varandra. Samtidigt som man ser till att utvecklingen av EU:s mest dynamiska regioner inte förhindras, så att de kan spela sin roll som motor för den europeiska ekonomin, är huvudmålet för sammanhållningspolitiken att hjälpa de mest missgynnade och underutvecklade regionerna. Den reformerade regional- och sammanhållningspolitiken måste också integreras i Lissabonstrategin, men framför allt säkerställa solidaritet och jämlikhet mellan områden och den synliga kontinuiteten i de ansträngningar som man kommit överens om i de gamla medlemsstaterna.

För att uppnå en harmonisk och hållbar utveckling av det europeiska territoriet måste vi därför ta itu med den territoriella obalansen. Vi måste ta hänsyn till mångfalden inom det europeiska området och de problem som ofta hopar sig inom vissa områden, vare sig de beror på naturen, är historiska eller demografiska, såsom låg befolkningstäthet eller obalanser i befolkningspyramiden eller den aktiva befolkningen. Vi måste bedöma de ytterligare kostnader som dessa regioner ställs inför och hjälpa dem så att de har samma utvecklingsmöjligheter som andra och så att folket som lever där inte straffas.

Det kräver naturligtvis resurser, och jag hoppas att budgetplanen snart kommer att nå ett positivt resultat så att regionalpolitiken får en lämplig budget och de områden som fortfarande behöver hjälp får det.

  Paul Verges (GUE/NGL). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Sérgio Marques betänkande vittnar återigen om Europaparlamentets uppmärksamhet på de yttersta randområdena. Giosuè Ligios betänkande om de franska utomeuropeiska departementen, under parlamentets andra valperiod, lade den inledande grunden till begreppet yttersta randområden, ett betänkande som inspirerade program som redan var avsedda att kompensera för avlägsenhet och ökaraktär.

När det nu är så osäkert vad som kommer att hända efter 2006 är parlamentets stöd till de yttersta randområdena mycket värdefullt. Sérgio Marques betänkande är mycket träffande i det hänseendet. Även om Europeiska unionens stöd har möjliggjort ett antal insatser i våra mindre utvecklade regioner återstår fortfarande mycket att göra. Det var också slutsatsen vid den elfte konferensen mellan presidenterna från Europeiska unionens yttersta randområden som ägde rum på ön La Réunion i början av denna månad, i er närvaro, fru Hübner.

Vid det tillfället förespråkade jag en omsvängning i synsättet på förbindelserna mellan Europeiska unionen och de yttersta randområdena. Utöver vad Europeiska unionen tillför dessa regioner måste vi också erkänna värdet av vad de tillför i form av europeiskt mervärde.

Låt mig påminna er om några uppenbara exempel. Det är tack vare de yttersta randområdena som gemenskapens sjöfart är världsledande. Den geografiska situationen för Kourou i Guyana ger ett betydande bidrag till skillnaden i konkurrenskraft som den europeiska rymdindustrin åtnjuter. Vi har alltså havet, rymden, och vi skulle också kunna nämna den exceptionella biologiska mångfalden i de yttersta randområdena, deras betydelse för att förbättra kunskapen om klimatfenomen och deras bidrag till den kulturella mångfalden. Det stora avståndet från den kontinent som de yttersta randområdena hör till och den geografiska närheten till andra kontinenter som Europeiska unionen har överenskommelser med ger ibland upphov till motsägelser.

Herr talman! Jag vill avsluta med att säga att denna dubbla identitet innebär ett verkligt framtidsperspektiv för den hållbara gemensamma utvecklingen av dessa områden, vilka alla står inför stora utmaningar. EU:s förmåga att lösa frågan om utveckling av dess yttersta randområden kommer att visa på dess verkliga förmåga som avgörande aktör i en rättvis och kontrollerad globalisering.

  Ryszard Czarnecki (NI). – (PL) Herr talman! Den här debatten är särskilt viktig för unionens nya medlemsstater och framför allt för mitt land, Polen. För att gå rakt på sak får inte några förändringar i politiken för att ge de fattigare medlemsstaterna samma möjligheter ge någon negativ effekt på de nya medlemsstaterna.

Om unionen ska visa solidaritet och enhet i praktiken måste den bemöta de nya medlemsstaternas strävanden på grundval av befintliga principer. Samtidigt måste denna politik ta större hänsyn till behoven i små och medelstora städer och regioner än vad den tidigare gjort. Tendensen har hittills varit att storstadsområdena har erhållit lejonparten av unionens medel och resurser. Det finns vissa motiv till detta, men det har inneburit att man försummar lokala myndigheter på lägre nivå, även om de hade större behov av stöd.

Jag är rädd för att de föreslagna ändringar vi har hört talas om det senaste året enbart syftar till att öka flödet av medel till de fattigare länderna i den gamla unionen. Vi har inget emot det, men samtidigt vill vi att alla befintliga möjligheter och stödformer ska kunnas användas för de nya medlemsstaterna. Jag har fullt förtroende för att kommissionsledamoten kommer att se till att vi får ett EU med lika möjligheter inom kommissionen. Jag kan försäkra henne att hon alltid kan räkna med vårt stöd i dessa frågor.

  Jan Olbrycht (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Europeiska unionen har bedrivit sin politik med social och ekonomisk sammanhållning under de senaste 30 åren, där verklig sammanhållning inte innebär att sätta stopp för utvecklingen av de starkaste och mest dynamiska regionerna i Europa. Det betyder tvärtom att öka utvecklingspotentialen bland de svagaste och förbättra deras möjligheter när det gäller konkurrenskraft.

Europeiska unionen uppmanas att reagera kreativt på den senaste utvidgningen liksom framtida. Sammanhållningspolitiken måste exempelvis anpassas korrekt för att motsvara nya villkor och utmaningar. Förutsättningarna i den utvidgade Europeiska unionen är annorlunda. Befintliga åtgärder som syftar till social och ekonomisk sammanhållning behöver därför utvidgas och bli horisontella. Behovet av att minska skillnaderna mellan centrum och inlandet, mellan storstadsområden och små och medelstora städer, och mellan städer och landsbygdsområden behöver betonas i större utsträckning. De nya villkoren gör också att lokala myndigheter måste bli mycket mer delaktiga i satsningarna på att avskaffa skillnaderna mellan alla de sociala grupper som nämnts.

Det demokratiska underskottet kommer inte att minska utan att företrädare för regionala och lokala sammanslutningar deltar aktivt i genomförandet av gemenskapens program. Jag vill erinra kammaren om att Europaparlamentet i januari 2003 antog en resolution om lokala och regionala myndigheters roll i Europeiska unionen. I resolutionen slog man fast att lokala och regionala myndigheter inte bara skulle vara mer delaktiga i genomförandet av unionens politik, de skulle också bidra till att utarbeta dessa politikområden.

En utvidgning av sammanhållningspolitiken till att omfatta territoriell sammanhållning bekräftar att sammanhållningspolitiken när den genomförs på längden och tvären i unionen är ett av Europeiska unionens viktigaste politikområden. Jag vill gärna tillägga att jag tycker att gemenskapens bestämmelser i högre grad borde betona partnerskapet. Jag tänker mig ett partnerskap mellan myndigheter på olika nivåer och även gemensamma åtgärder som ökar ett effektivt utnyttjande av europeiska finansiella instrument.

  Catherine Stihler (PSE). – (EN) Herr talman! Europaparlamentet visade sin önskan att ge särskilt stöd till avlägsna och perifera regioner när det i juli röstade om ett stort paket av sammanhållningspolitiska åtgärder. I juli antog emellertid utskottet för regional utveckling initiativbetänkandet av Sérgio Marques, som svar på två kommissionshandlingar om ett starkare partnerskap för de yttersta randområdena. I betänkandet krävdes stöd för de yttersta randområdena och för områden som är viktiga för deras utveckling – jordbruk, fiske, konkurrens och statligt stöd, företagspolitik, tjänster av allmänt intresse och tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, skatt, tullåtgärder, miljö, energi, forskning, teknisk utveckling, yrkesutbildning, transport, transeuropeiska nät, ny informations- och kommunikationsteknik.

Jag vill ta upp den offentliga transporten, vilken är viktig för alla våra lokalsamhällen, och i Skottland innebär färjetrafiken en nödvändig service för några av Europeiska unionens mest perifera och utsatta samhällen. I morgon kommer jag att till Europaparlamentet välkomna en delegation från fackförbunden CalMac, som kommer att träffa kommissionsledamoten för transport. Som jag sa i går läggs dessa färjetjänster för närvarande ut i anbudsförfaranden i samhällen där de är det enda transportsätt som knyter samman öar med fastlandet. Enligt de senaste kommissionsförslagen om samhällsserviceskyldigheter avseende landtransport kommer offentliga administrationer att få flexibilitet över anbudsförfaranden och kunna fördela vissa tjänster direkt till interna operatörer.

Varför behandlas färjor, som utgör livlinor, annorlunda än tåg, spårvagnar och tunnelbanor? Det finns inga tåg, spårvagnar och tunnelbanor i Skottlands perifera ösamhällen. Med tanke på kommissionens allmänna inställning till de yttersta randområdenas behov förefaller dess inställning här vara motstridig. Jag uppmanar kommissionen att klarlägga sin inställning. Färjetjänster som utgör livlinor är alltför viktiga för att ignoreras.

  Markus Pieper (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Att de yttersta randområdena behöver vårt stöd är självklart. Sérgio Marques betänkande innehåller många goda förslag för att stärka infrastrukturen när det gäller exempelvis isolerade öar eller bergsregioner. Strukturpolitik av detta slag är ännu ett uttryck för europeisk solidaritet och lika möjligheter. Det jag framför allt tycker om i detta betänkande är den balans som nu har uppnåtts när de orimliga kraven inte längre finns där. Det som gör föredragandens koncept trovärdigt är att man där utgår från föreställningen om parlamentets befintliga strukturpolitik.

Trots konsekvensen och de rimliga kraven för den kommande perioden ser jag ändå en fara i att betydligt mindre pengar i framtiden kommer att vara tillgängliga för strukturpolitiken, och det gör att jag tror att strukturpolitiken enligt de nuvarande modellerna inom några få år kommer att vara föråldrad och att vi kommer att behöva se oss om efter nya idéer för hur vi med mindre pengar ska fortsätta att stödja EU:s regioner – oavsett om det innebär en politik med subventionerade lån, garantier eller med större betoning på nyckelinfrastrukturer och kärnprojekt.

I framtiden måste vi fästa större uppmärksamhet på frågan om hur och var subventionerade investeringar faktiskt drar till sig mer investeringar och huruvida vår användning av investeringssubventioner i isolerade områden faktiskt kanske inte leder till ett hela tiden ökande behov av stöd. Vårt slutliga mål måste vara en politik med en övergripande större betoning på EU:s konkurrensförmåga.

Även om jag välkomnar Sérgio Marques betänkande som ett första steg i riktning mot en realistisk inställning behöver vi röra oss ännu längre bort från godtyckliga subventioner och i riktning mot ekonomisk tillväxt som bibehåller sin egen kraft. Om vi ska göra det behöver EU mer uppmuntran för att gå i denna riktning, inte minst från dem som bedriver regionalpolitik.

  Jamila Madeira (PSE). – (PT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! EU är inte bara ett politiskt projekt, det är också ett projekt som är synonymt med solidaritet och bör grundas på ekonomisk, social och territoriell sammanhållning. Den territoriella sammanhållningen är ett område som omfattar alla områden, och det bör därför integreras i EU:s alla politikområden, så att vi inte går i fällan med att förvärra skillnaderna mellan de befintliga 25 medlemsstaterna och de som är på väg, och jag skulle vilja ta tillfället i akt att välkomna dessa stater.

Vi måste bryta ned några av de barriärer som de yttersta randområdena ställs inför och investera i en hållbar utvecklingsmodell som tar hänsyn till skillnaderna mellan inte bara medlemsstater utan även regioner inom samma medlemsstat. Syftet är därför att ge en konkret form åt målen i Lissabonstrategin, utan att göra misstaget att uppnå effektivitet och konkurrenskraft genom att främja ett ojämlikt EU.

Det är grundläggande att vi inte använder BNP per capita som det enda kriteriet för att komma ifråga för strukturfonderna, vilket när allt kommer omkring är den traditionella mätmetoden. Andra indikatorer måste användas i första hand, såsom andelen verksamhet inom forskning och innovation, nivån på undervisning och utbildning, omfattningen av en diversifierad produktivitet i området och andelen arbetslösa. Att bedöma en regions verkliga behov med hjälp av en indikator som ofta fastställs på nationell nivå är som alla vet ett vanligt fel.

Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag vill fästa er uppmärksamhet på frågan om utfasning av vissa regioner, 19 stycken totalt, vilka sedan utvidgningen har fått status som statistiskt sett mer välmående, medan deras verkliga ekonomiska situation inte har förbättrats. Detta är ett allvarligt problem som påverkar regioner som Algarve i Portugal, som jag kommer ifrån, en av de yttersta regionerna på det europeiska fastlandet, som också lider av omfattade inhemska skillnader, bortsett från det faktum att den är omringad av mål 1-områden på alla sidor. För denna region och de övriga 18 måste en balanserad lösning uppnås så att de fortsatt kan komma ifråga för stöd eftersom det fortfarande finns strukturproblem, och få hjälp att nå en mer avvägd utveckling.

Unionen behöver finna en lösning på de utmaningar som utvidgningen har medfört. Lösningen måste kännetecknas av solidaritet och ansvar och kräver territoriell sammanhållning och politiskt mod att skapa villkor som kan göra EU till ett blomstrande område, utan skillnader mellan norr och söder, öst och väst, eller mellan bergsområden och yttre områden.

  Ioannis Gklavakis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag vill tala om betänkandet från Sérgio Marques som jag gratulerar varmt till det arbete han utfört.

Jag hänvisar till de särskilt avlägsna öområden som vi också är skyldiga att stödja och inte får överge. För att överdriva något, och detta går aningen utanför gränserna för frågan, skulle jag säga att vi har en skyldighet att stödja varje medborgare i Europeiska unionen som lever i svåra områden och under svåra levnadsförhållanden.

I mitt land Grekland lever många människor på öar som inte behöver vara särskilt avlägsna men där levnadsvillkoren är svåra, och folket där blir ofta fullständigt avskurna under ganska långa tidsperioder, särskilt vintertid.

Europeiska unionen är solidaritetens land. Alla dess medborgare har rätt till utbildning för sina barn, säkerhet på arbetet, ett hälsosamt liv, hälsovård, rekreation och allt som stadsborna kan åtnjuta. Om vi överger människorna i avlägsna regioner och de tvingas lämna sina byar kommer ingen annan någonsin att vilja leva där, vilket leder till ekologiskt förfall, ödeläggelse och förstörelse. Dessa människor gör oss en tjänst genom att leva där. Vi måste ge dem lindring. Det är vi skyldiga dem.

Regionen är EU:s grund. Om vi börjar lämna dessa människor åt sitt öde utan att tänka oss för kommer Europeiska unionen att tillintetgöras. De gör oss en tjänst genom att leva där under dessa svåra förhållanden, och vi måste återgälda den tjänsten.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE). – (PL) Herr talman! Den territoriella sammanhållningen är ett strategiskt mål för Europeiska unionen och ett av de viktigaste eftersom det främjar en harmonisk och enhetlig utveckling. Ändå förblir den en dröm. Efter den senaste anslutningen av 10 mycket fattigare länder har framför allt enskilda regioners utveckling blivit ännu mer påfallande. Om exempelvis Londons innerstad med 270 procent av unionens genomsnittliga BNP jämförs med Lubelskidistriktet i Polen vars BNP knappt är 30 procent av unionens genomsnitt kan man förstå hur mycket som fortfarande återstår att göra.

Europeiska unionen behöver en gemenskapsstrategi för sammanhållningen, och den territoriella aspekten bör beaktas när gemenskapens politik genomförs på olika områden. Alla aspekter av det territoriella samarbetet bör förstärkas. Jag tänker på gränsöverskridande samarbete men även samarbete på interregional och överstatlig nivå. Mer samarbete och partnerskap mellan större städer, deras ytterområden och landsbygdsområden behövs också.

I en europeisk union som bygger på solidaritet måste den regionala utvecklingen baseras på program som garanterar lika behandling för alla regioner. I praktiken innebär det att medborgarna bör ha lämplig tillgång till offentliga tjänster och till tjänster som tillhandahålls i ett allmänt ekonomiskt intresse. Parlamentet är mycket medvetet om att vi inte någonstans är nära att uppnå denna målsättning. Oförmågan att komma överens om en ny budget för unionen och bristen på en ny budgetplan är därför särskilt oroande.

Åtgärderna för att uppnå territoriell sammanhållning i hela unionen måste förbättras, och parlamentet måste bli mer delaktigt i att övervaka framsteg i riktning mot en verklig territoriell sammanhållning. Om detta inte händer kommer skillnader i utveckling mellan enskilda regioner att öka. Mina damer och herrar! Jag vädjar till er att bidra till att skapa ett sammanhängande EU som bygger på solidaritet. Jag är säker på att ingen av oss skulle förespråka ett EU där vi delas upp i grupper med fattiga och rika.

  Guido Podestà (PPE-DE). – (IT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag instämmer i den positiva bedömningen av de två betänkandena som avslöjar de avsevärda skillnader som finns mellan våra regioner och visar hur dessa skillnader har blivit ännu större i och med utvidgningen.

Den territoriella sammanhållningen är grunden för en långvarig social och ekonomisk sammanhållning. Om vi vill sikta på att få ett område med tillväxt, välbefinnande, stabilitet och rättvisa som omfattar alla 500 miljoner invånare som Europeiska unionen består av i dag, måste detta vara en primär målsättning. Det är emellertid svårt att få mer långsamt utvecklade regioner att göra framsteg. Vad kommer att hända när händelser helt utanför det vanliga drabbar en av dessa regioner, händelser som kan bero på klimatfaktorer, brand, översvämningar eller jordbävningar? Vi har sett på TV vad som har hänt på andra sidan Atlanten i högt utvecklade områden som Louisiana och Texas. Inpå våra egna knutar har vi situationen i regionerna i Rumänien där de senaste veckornas översvämningar har lett till död och förtvivlan.

Om Europeiska unionen inte finns där när den behövs – för bortsett från en solidaritetsfond som knappast har några medel tillgängliga alls, gör vi faktiskt ingenting – om EU inte finns där vid dessa tillfällen, när tänker vi då vara där? Vad kan EU, som ännu inte kommit överens om budgetplanen, ett EU där sex regeringar från stora länder kräver ytterligare sänkningar av sina ekonomiska åtaganden, lova dessa länder och dessa människor som har trott på den europeiska drömmen? Jag tror att vi måste fundera på det, för det är vad våra landsmän förväntar sig, och det är vad vi är skyldiga att göra för vår och våra barns framtid.

  Zita Gurmai (PSE). – (HU) Herr talman! Ett av de effektivaste sätten att genomföra gemenskapens politik är att stärka sammanhållningen mellan regioner med olika utvecklingsnivå. Det är något vi måste göra för att uppnå de viktigaste målsättningarna i Lissabonstrategin, såsom ökad konkurrenskraft, fler arbetstillfällen, förstärkt social sammanhållning, samhörighet och solidaritet samt en hållbar utveckling. Samarbete och sammanhållning mellan regionerna bidrar till större integration. Det skapar grunden till en hållbar utveckling i respektive region och underlättar ett generellt utnyttjande av bästa tillämpningar. Det gör det möjligt för regioner att samarbeta på olika sätt inom ramen för det regionala samarbetet över gränserna, mellan stater eller större geografiska områden.

Att utnyttja heterogeniteten och nationella, regionala eller lokala möjligheter kan öka vår arbetsbörda, men om vi ser på uppgiften på EU-nivå lovar den mer påtagliga resultat och större vinster, och är definitivt värd ansträngningen. Regeringen måste också delta i det nationella, regionala och lokala samarbetet. Dialog, utbyte av åsikter och en levande relation mellan de tre nivåerna nation, gemenskap och region är grundläggande förutsättningar för samarbete, liksom den offentliga och privata sektorn. Utvecklingsstrategier bygger på bra partnerskap som innefattar samråd, alla parters aktiva deltagande, gemensamma ansträngningar med berörda myndigheter, arbetsmarknadens parter och organisationer i det civila samhället inklusive icke-statliga organisationer.

Regional sammanhållning innebär lika behandling av de olika regionerna inom unionen, utan att för den skull förlora de individuella geografiska och demografiska kännetecknen ur sikte. Den grundläggande målsättningen är att höja levnadsstandarden, vilket i sin tur är en förutsättning för lika behandling av medborgarna. Regionernas ekonomiska och sociala konvergens bidrar till jämställdheten mellan könen inom alla områden och på alla nivåer. För att komma dit måste vi initiera engagerade program och bekämpa alla former av diskriminering.

  Lambert van Nistelrooij (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Även jag vill tacka de båda föredragandena Sérgio Marques och Ambroise Guellec. Som kommissionsledamot Danuta Hübner redan har sagt befinner sig den territoriella sammanhållningen under press, och hon bad faktiskt om stöd från parlamentet. Det finns all anledning att upprepa detta krav i kammaren, för när vi studerar förra veckans rapport från OECD om regionala skillnader ser vi att 40 procent av tillväxten sker i färre än 10 procent av regionerna.

Vi vet att konkurrens på världsnivå kräver att man gör skillnad mellan regioner, ledande regioner och framstående regioner, vilka nämns i det sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling. Även om så är fallet är kunskap en sak, medan innovation i regionerna, produktion och marknadsföring är något helt annat. Kort sagt krävs det specialisering inom regionerna. Det är inget fel med det, men de strategiska åtgärdsplanerna som parlamentet och kommissionen kräver och som är i linje med Lissabonmålet är utformade för den nationella nivån.

Det är nu viktigt att i parlamentet ännu en gång betona och garantera den territoriella eller regionala dimensionen, särskilt nu med tanke på framtiden då de nya medlen för mål 2 och resurserna och utvecklingsmedlen kommer att kombineras eller åtminstone användas tillsammans. Jag stöder därför Ambroise Guellecs idé om att se över det regionala bidraget 2007 i form av en vitbok eller på annat sätt. Vad kommer då att hända med synsättet med flera nivåer, eller detta decentraliserade fokus för den delen?

Avslutningsvis finns det tyvärr regioner som utvecklas och som ofta tar sig an gränsöverskridande uppgifter i ett nytt sammanhang. I min region har jag sett Eindhoven, Louvain och Aachen, som ligger i tre länder, göra just det. Så även om den territoriella dimensionen och sammanhållningen är viktig håller de också på att göras om. Vi måste därför hjälpa till att tänka framåt när det gäller dessa möjligheter som är grundläggande för hela Europeiska unionen.

  Stavros Arnaoutakis (PSE). – (EL) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det är ett ovedersägligt faktum att utan ekonomisk, social och territoriell sammanhållning mellan unionens regioner kommer vi inte att kunna möta de inre och yttre utmaningar vi stå inför.

Hur framgångsrik kan vår kamp för ett konkurrenskraftigt och socialt EU med livskvalitet för alla medborgare bli om strukturella skillnader mellan regionerna fortsätter att vara starka och territoriella underligheter fortsätter att utgöra en faktor för försening och uteslutning för ett stort antal områden inom unionen?

I den utvidgade Europeiska unionen med den snabba ökningen av regionala skillnader och skarpa skillnader mellan regioner behöver vi en dynamisk och effektiv regionalpolitik som inte bara måste nå unionens fattigaste områden utan även måste bidra till att åstadkomma en balanserad förbindelse och integrerad utveckling mellan städer och landsbygdsområden i varje region, och samtidigt stärka det interregionala samarbetet.

Budgeten för regionalpolitiken och sammanhållningspolitiken måste motsvara de risker som nu märks. Den territoriella sammanhållningens roll och betydelse får inte under några omständigheter försämras.

Under den nya programperioden är det av grundläggande betydelse att sektorspolitik som syftar till att den integrerade regionala utvecklingen samordnas bättre och att nya territoriella indikatorer antas, tillsammans med BNI som kommer att göra det möjligt att beräkna utvecklingen och identifiera och bedöma hinder mot utvecklingen på regional nivå.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Ambroise Guellec för hans betänkande om den territoriella sammanhållningens betydelse för den regionala utvecklingen. Betänkandet diskuteras när arbetet med budgetplanen 2007–2013 pågår och när rådet överväger att skära ned på resurserna till EU:s regionalpolitik. Jag utgår ifrån att resultatet av debatten blir att de flesta av de resurser som kommissionen föreslagit avsätts till regionalpolitiken i budgetplanen 2007–2013 utan nedskärningar, särskilt när det gäller de nya medlemsstaterna. Jag vill liksom föredraganden betona vikten av den territoriella sammanhållningens betydelse för den regionala utvecklingen.

Jag kommer från Mazowszeregionen. Det är riktigt att det är den rikaste regionen i Polen, något som visas av att vi har den högsta BNP per capita av befolkningen i landet. Samtidigt har Mazowsze de mest markerade interna skillnaderna. Enligt uppskattningar av BNP per capita är det troligt att Mazowsze under perioden 2014 till 2020 kommer att överträffa 75 procent av den genomsnittliga BNP per capita för befolkningen i EU och då inte längre är berättigad till stöd från strukturfonderna. Inte desto mindre kommer många delar av regionen fortsatt att kännetecknas av en mycket låg utvecklingsnivå.

Jag har tagit Mazowsze som ett exempel, men det samma gäller för många andra regioner i de gamla och de nya medlemsstaterna. Därför hoppas jag att EU kommer fram med ytterligare instrument för sådana situationer och att territoriell sammanhållning blir en viktig aspekt av unionens framtida regionalpolitik.

Sammanfattningsvis vill jag tacka föredraganden för att man framhäver den roll som den rumsliga planeringen spelar i sammanhållningspolitiken eftersom denna ofta glöms bort när regional utveckling planeras.

  Manuel Medina Ortega (PSE). – (ES) Herr talman! Nu har många ledamöter av Europaparlamentet från 25 olika länder under två timmar på 20 olika språk uttryckt sina åsikter om frågor som rör den regionala utvecklingen. Kommissionsledamot Danuta Hübners närvaro i debatten är mycket viktig för oss alla, och jag vill förstås tacka de två föredragandena Ambroise Guellec och Sérgio Marques för deras arbete.

De två betänkandena visar prov på en europeisk verklighet som skiljer sig mycket från andra territorialpolitiska enheter och modeller. Jag skulle vilja hävda att EU kännetecknas av bristen på territoriell kontinuitet. Vi är i grunden en liten halvö på den väldiga eurasiska kontinenten med en närvaro som är mycket avlägsen och obetydlig.

Den skiljer sig kraftigt från t.ex. den stora nordamerikanska fyrhörningen som har extremt många inbördes likheter och en tydlig territoriell mångfald, något som gör det mycket svårt att förbli konkurrenskraftig jämfört med andra liknande territoriella enheter. Det är av yttersta vikt att erkänna denna regionala verklighet och dessa regionala politikområden.

Jag företräder en ö-region, ett av de yttersta randområdena som ligger långt från Europas centrum. Men som Paul Vergès sa tidigare utgör den här typen av regioner en annan verklighet och är en annan aspekt, eftersom de tar Europa ut på de stora haven, Atlanten, Karibiska havet och Indiska oceanen på ett annat sätt. Men ett försök till omställning för hela den här befolkningen med enbart ekonomiska skyddsåtgärder vore omöjlig. Vi talar här om t.ex. de yttersta randområdena, där omkring fyra miljoner människor bor som har svårt att hävda sig i konkurrensen på unionens stora inre marknad.

Jag vill tacka kommissionen för förslagen, och jag stöder förstås förslagen från vår föredragande Sérgio Marques om utvecklingen av dessa regioner inom ramen för en omfattande regionalpolitik.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE). – (PT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill inledningsvis lyckönska Ambroise Guellec och min landsman Sérgio Marques till deras utmärkta betänkanden.

Det framgår av betänkandena att de berörda parterna delar åsikten om det ideala Europa som prioriterar kulturell mångfald i dess regioner som den allra viktigaste delen av EU:s utvecklingsmodell. Regionalpolitik är därför ett separat initiativ där man inte bara kan reproducera genomförandet av nationell politik på nationell nivå och EU-nivå.

Regionalpolitik är ett område av begrepp, politiska åtgärder och handling där man tar fasta på olika delar av den nationella politiken och anpassar dem till egna mål och strategier.

Regionalpolitik i EU har alltid betraktats som ett sorts fokus eftersom interventioner från centralt håll behövs; en fungerande marknad är inte lösningen på alla problem, som vissa fortsätter försöka få er att tro. Regionalpolitik är det mest effektiva sättet att försäkra sig om territoriell sammanhållning. Om de tillgängliga resurserna försvagas kommer som en följd själviska intressen att fortsätta dominera och solidariteten minska, och utan solidariteten kan inte samhörighetskänslan växa sig stark, den viktigaste delen av den europeiska identiteten.

Därför vill jag i likhet med andra uppmana kommissionen att utarbeta en vitbok om territoriell sammanhållning och skapa ett system för att kunna mäta gemenskapspolitikens effekter på den territoriella sammanhållningen.

På grund av konsekvenserna av globaliseringsfenomenet behöver detta prioriteras ännu mer nu, eftersom vissa EU-regioner kommer att dra det längsta och andra det kortaste strået. Med de här nya förutsättningarna krävs det för regionalpolitiken en ny drivkraft, och därför råder jag kommissionen att ännu mer integrera de territoriella frågorna i de befintliga områdena för gemenskapspolitiken.

  Paulo Casaca (PSE). – (PT) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag vill gärna börja med att tacka Sérgio Marques för hans grundliga arbete och för att han fäst uppmärksamheten vid Azorerna-perspektivet.

Gemenskapens politikområden har utgjort många utmaningar för de yttersta randområdena. I vissa har det varit välkommen utveckling, t.ex. restriktioner för det fria tillträdet till vattnen utanför Azorerna, men i andra fall går utvecklingen åt andra hållet av obegripliga skäl.

Ett exempel på det sistnämnda är kommissionens förslag om ändringar av avsättningsstödet, som om de genomförs en dag kommer att lamslå hela Azorerna ekonomiskt.

Vi är emot förbudet mot sändningar med den enda produkt som omfattas av motsägelsefulla specifika regler för sändning och nya förslag om förbud mot sändning av några produkter som innehåller varor som omfattas av dessa avsättningsregler, vilka strider mot internationell lagstiftning och det gemensamma regelverket om ursprungsregler.

Fastställandet av obetydliga kvoter för kvantiteter och produkter som endast är avsedda för exotiska destinationer som Marocko, som inte har några traditionella handelsförbindelser med Azorerna, samtidigt med ett förbud mot sändningar till traditionella marknader som det portugisiska fastlandet, Förenta staterna och Kanada hade varit ett dåligt skämt om det inte varit för att det förekommer i skrivningen i en av kommissionens förordningar.

De förfaranden som kommissionen föreslår går i alla händelser stick i stäv med den inre marknadens struktur, är omöjliga för små företag med förenklade beskattningsregler att tillämpa i praktiken samt är djupt diskriminerande och det mest administrativt komplicerade man sett maken till.

Uttalandena av kommissionens ordförande om att han godtar beslut som fattats av det nationella europeiska rättssystemet om att avvisa försiktighetsåtgärder för att hindra sändningar från Azorerna är ett mycket välkommet tecken. Nu är det avgörande att alla återstående föreslagna rättsliga bestämmelser ses över noggrant på samma sätt.

Därför vädjar jag till kommissionen om att det sunda förnuftet får råda för att se till att en europeisk kartells intressen inte blandas samman med det allmänna intresset och att en genomgripande översyn kan göras av kommissionens lagstiftningsförslag.

  Alexander Stubb (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill kort kommentera fem saker. Jag stöder båda betänkandena eftersom de är välskrivna och omfattar de viktigaste punkterna.

Min första kommentar är att jag tycker om det sätt på vilket betänkandena är fokuserade på en fond och ett program, och det strömlinjeformar vårt sätt att bedriva vår verksamhet och gör den mer effektiv och mindre komplicerad. Det är ett mycket välkommet synsätt från båda föredragandena.

Min andra kommentar rör de territoriella indikatorerna. Eftersom jag kommer från Finland tycker jag att det är mycket viktigt att vi inte bara fokuserar på BNP utan breddar vårt synsätt och tar hänsyn till hur svårt det är att ta sig till en plats. Jag välkomnar föredragandenas förslag på denna punkt.

Min tredje kommentar är att jag är besviken över att de nordliga glesbefolkade regionerna inte nämns i betänkandena. Jag uppmanar alla som inte har varit i Lappland att resa dit och se hur ett verkligt yttersta randområde ser ut. Detta nämndes i artikel 218 i konstitutionen och det är beklagligt att det inte kommer att antas i tid.

Min fjärde kommentar rör myndigheterna. Myndigheterna och decentraliseringen av myndigheter är en del av regionaliseringen. Det gör mig ingenting att livsmedelsmyndigheten hamnade i Parma – jag kan leva med en kemikaliemyndighet – men vi måste vara rationella. Som en del av den rationella regionalpolitiken bör vi se över var Europaparlamentets säte bör finnas. Jag är inte säker på att det är god regionalpolitik att flyga eller ta tåget till Strasbourg en gång i månaden.

Slutligen vill jag gratulera föredragandena för att de har tagit in konkurrenskraft och Lissabonstrategin i betänkandena. På det hela taget stöder jag dem.

  Richard Seeber (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vill passa på att tacka kommissionsledamot Danuta Hübner för de undersökningsresor hon fortsätter att företa i olika delar av unionen. Jag vill framhäva en sak om betänkandet, och det är att man inte kan få mer Europa för mindre pengar. Därför är det önskvärt, försiktigt uttryckt, att vi snabbt får till stånd en realistisk överenskommelse om budgetplanen.

Betänkandet i sig är väl avvägt, och i det efterlyses ökad ekonomisk och social sammanhållning i linje med den territoriella sammanhållningen, så att alla medborgare i EU kan vara förvissade om att alla förutsättningar och politiska strukturer finns för att han eller hon ska kunna lyckas i livet. Vad kan EU göra i frågan? Till att börja med behöver EU inrätta en ram för en välavvägd ekonomisk, social och territoriell utveckling av gemenskapens geografiska område som helhet. Sedan måste EU:s sektorsvisa politikområden göra denna nya territoriella dimension till sin egen och tillföra den ett europeisk värde. För det tredje behöver gemenskapens mångfald främjas genom att de olika regionerna stöds i deras specifika intressen, starka sidor och svaga punkter för att vi ska få en decentraliserad regionalpolitik.

Det är med en sådan allomfattande EU-politisk strategi med förstärkning av den territoriella dimensionen där subsidiariteten upprätthålls som vi kan ta EU ett steg vidare längs vägen mot en alla medborgares union. Särskild vikt måste fästas vid de missgynnade regionerna, t.ex. bergiga landsbygdsområden, där lämpliga indikatorer måste tas fram om vi ska få en bättre bild av vilka deras faktiska nackdelar är. Där räcker existerande modeller och beräkningsmetoder inte till, t.ex. BNP per capita. Man behöver även betona att gemenskapspolitiken måste vara enkel och genomförbar om den verkligen ska genomföras effektivt och tillämpas i alla EU-regioner. Det är ett exempel på där principen ”mindre är mer” är särskilt användbar.

  Francesco Musotto (PPE-DE). – (IT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Ett av huvudmålen med den territoriella politiken är något som också framgår av de två betänkandena, nämligen tillämpningen av principen om alla medborgares lika värde oavsett var i unionen de bor.

Man behöver särskilt uppmärksamma de 9 400 000 invånarna på de 284 öarna i EU, 3 procent av den totala befolkningen som bor på ett område av 95 000 km2. Ekonomisk utveckling i dessa områden påverkas av deras isolerade läge och de extra kostnader det medför. I många fall är dessa öar bergiga, och de är också de minst utvecklade regionerna och de yttersta randområdena. Deras genomsnittliga BNP per capita 2004 var 72 procent av EU-genomsnittet och i de flesta fall lägre än för något annat område i deras respektive länder.

Men man ska komma ihåg att dessa logistiska svårigheter inte nödvändigtvis behöver innebära ofördelaktiga ekonomiska omständigheter. Sådana handikapp skulle faktiskt kunna vändas till fördelar, vilket skulle öppna dörren för nya utvecklingsmöjligheter. Dessa öar är en del av vår unions naturliga arv och lämpar sig särskilt väl för många typer av aktiviteter, t.ex. turism, kulturella aktiviteter och fritidssysselsättning.

I takt med att den kunskapsbaserade ekonomin utvecklas – ett av gemenskapens större politiska mål – är det inte heller närheten till naturtillgångar eller stora marknadsplatser som avgör var människor väljer att bo, utan snarare naturens skönhet och omgivningens behag. Det gör att tillgången till infrastruktur och fysiska förutsättningar blir avgörande faktorer.

Efter det att principen ”en fond per program” införts i budgetplanen 2007–2013 behöver vi därför främja den territoriella sammanhållningspolitiken som ett instrument som tillför en nödvändig resurs, precis som man med rätta gjort i dessa betänkanden. Principen behöver inlemmas i de prioriterade mål som EU:s sammanhållningspolitik i vidare mening har.

  Danuta Hübner, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Det var en utmärkt debatt om båda betänkandena och jag har lyssnat mycket noggrant på den.

När det gäller Ambroise Guellecs betänkande har jag noterat det starka stödet i detta parlament för de rekommendationer som finns i det – att överväga att göra territoriell sammanhållning till en huvuddel i Lissabon- och Göteborgsstrategierna, att ge ett uppsving åt alla aspekter av territoriellt samarbete och att lägga större tonvikt vid samarbetet mellan stadscentra, förortsområden och landsbygden, särskilt de särskilt missgynnade, för att på så sätt bidra till utvecklingen av hållbara samhällen.

Jag är mycket glad över att vi delar många idéer. Låt mig svara på det fåtal idéer som jag tror att vi kan få svårt att hitta en lösning på. För det första: när det gäller antagandet av nya territoriella indikatorer, jämsides med BNP, för att mäta utvecklingen av regioner och utvärdera hinder, vill jag påminna er om att det inte finns några standardiserade och allmänt vedertagna indikatorer inom området territoriell sammanhållning och som ni vet måste varje ny indikator accepteras av Eurostat. Det finns för närvarande bara ett litet antal indikatorer tillgängliga på regional nivå som har harmoniserats – BNP, sysselsättning, arbetslöshet och befolkningsuppgifter. För det andra håller jag med om att mer arbete måste göras inom detta område, men i detta skede måste vi vara realistiska.

När det gäller upprättandet av ett system för att bedöma effekten av olika gemenskapspolitik om territoriell sammanhållning inom unionen är det riktigt att den nuvarande konsekvensbedömningen inte tar hänsyn till frågor som rör territoriell sammanhållning. Jag håller med om att denna fråga förtjänar ytterligare undersökningar. Jag har noterat ert förslag om att utveckla ett sådant system genom Espon och jag kommer att be mina tjänsteavdelningar att analysera detta. Vi kommer också att diskutera detta med medlemsstaterna, vilka som ni vet medfinansierar detta program.

När det gäller ert förslag om att en vitbok om territoriell sammanhållning bör upprättas till 2007, med angivande särskilt av hur denna målsättning ska införlivas i den nationella strategiska planen i varje medlemsstat, kommer ni kanske ihåg att jag tog upp möjligheten att framställa en vitbok för att föra fram territoriell sammanhållning på EU:s dagordning i perspektivet av en ratificerad konstitution. Det skedde i Luxemburg i maj.

Jag vill påminna er om att vi i de strategiska riktlinjerna bad medlemsstaterna att vara särskilt uppmärksamma på territoriella frågor vid utarbetandet av sina nationella utvecklingsplaner. Dessa utarbetas för närvarande och trots att jag starkt håller med om det mervärde som vitboken skulle kunna ge kan vi därför inte vänta på den för att införliva denna aspekt i de nationella strategiska planerna.

När det gäller Sérgio Margues betänkande har jag också noterat ett antal bekymmer och rekommendationer och jag vill besvara så många som möjligt på den tid som står till mitt förfogande.

När det gäller åtgärdsplanen för utvidgat grannskap håller jag helt med om att vi måste stärka de ekonomiska, sociala och kulturella förbindelserna mellan de yttersta randområdena och deras grannar som inte är medlemmar. Vi måste utveckla detta på två fronter – för det första handels- och tullåtgärder som skulle möjliggöra integration av marknader för varor och tjänster, samt inom handelsrelaterade områden, och för det andra förmånsavtalen med icke-medlemsstater. Det rör främst AVS-länderna genom de europeiska partnerskapsavtalen. Dessa nya avtal ska träda i kraft från och med januari 2008. Vi förhandlar för närvarande, men vi undersöker också behoven och intressena i dessa regioner, tillsammans med de berörda medlemsstaterna.

Jag delar er åsikt att den ekonomiska integrationen måste stödjas genom utbyten av social och kulturell karaktär inom områden som ny teknik, hälsoåtgärder, bekämpande av illegal invandring och åtgärder som rör miljön och förebyggande av risker. Jag kan också berätta för er att mina tjänsteavdelningar för närvarande undersöker hurgemenskapens finansiella instrument – inte bara ERUF, utan även Europeiska utvecklingsfonden – kan användas för att stärka den vidare grannskapspolitiken.

När det gäller jordbruk och fiske ingår en del av era rekommendationer redan i våra lagstiftningsförslag, som en del av er måste känna till. När det gäller reformen av organisationen av marknaden för socker tas i kommissionens förslag hänsyn till de yttersta randområdenas specifika problem. Kommissionen är övertygad om att sockersektorn i de yttersta randområdena utvidgas, även i samband med dess bidrag till energisäkerhet.

När det gäller den nya jordbruksfonden har vi här, som ni vet, föreslagit en högsta medfinansieringsgrad som är högre för de yttersta randområdena, medan områdena för ingripande också har utvidgats.

När det gäller bananer vet ni hur svåra förhandlingarna är för oss, men jag kan försäkra er att kommissionen kommer at göra sitt bästa för att skydda gemenskapsproducenternas intressen.

När det gäller fiske förklarade kommissionen vid rådets möte den 21 juni att en specifik behandling behövdes för denna sektor i de yttersta randområdena. Vi har lanserat en studie om detta och kommer att undersöka frågan noggrant.

När det gäller konkurrenskraft utgör era rekommendationer om regionernas konkurrenskraft och den uppmärksamhet som bör läggas vid utvecklingen av de mänskliga resurserna den centrala delen av förslaget till gemenskapens strategiska riktlinjer för nästa generation sammanhållningsprogram.

På forskningsområdet har vi infört specifika åtgärder för de yttersta randområdena i förslaget till sjunde ramprogrammet.

När det gäller statligt stöd innehåller det senaste förslaget om reglerna för nationellt regionalt stöd ett antal positiva åtgärder som gynnar de yttersta randområdena. Hänsyn till dessa områden kommer att tas inom ramen för artikel 87.3 a. De kommer också att gynnas av höjda stödtak och kunna godkänna driftsstöd.

De som behöver ytterligare detaljer är alltid välkomna att kontakta mig. Jag anser att i en tid när så många förslag påverkar situationen för de yttersta randområdena eller regioner i allmänhet är ständigt samarbete och ständig kommunikation ett måste för oss alla.

  Talmannen. – Den gemensamma debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

19. Resultatet av översynen av pågående lagstiftningsarbete

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens meddelande om översynen av pågående lagstiftningsarbete.

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Klockan halv fyra i eftermiddags antog kommissionen ett meddelande om sin politik för ”bättre lagstiftning”, och detta meddelande vidarebefordrades omedelbart till Europaparlamentet och rådet. Kommissionen har företagit en omfattande och systematisk översyn av alla dess lagstiftningsförslag före den 1 januari 2004 som ännu inte antagits, och i dag är tiden inne för att offentliggöra resultatet. Jag vill också säga att allt som kan ha stått i den ena eller den andra tidningen inte är detsamma som ett beslut av kommissionen, och att det mesta som skrivits är fel.

Dagens meddelande är ett första steg, om än ett litet, mot fullbordandet av ett mycket större och mer krävande projekt om bättre lagstiftning i Europa. Vi har två mål i sikte för projektet, nämligen både att bygga upp allmänhetens förtroende i europeisk integration och att motverka intrycket att EU är ett byråkratiskt monster som älskar lagar och förordningar. Samtidigt vill vi frigöra tillväxtkraften i ekonomin som har hållits tillbaka av omfattande eller invecklade regler och förordningar. Vi får inte underskatta den farliga effekten av att Bryssel bara uppfattas som en enorm och ganska ogenomtränglig byråkrati. Här måste vi alla – kommissionen, parlamentet och rådet – visa med hjälp av våra handlingar att Europa inte är så.

Bättre lagstiftning är även en central del i initiativet för tillväxt och utveckling. I Bryssel har kommissionen anfört att den i sitt arbete prioriterar tillväxt och nya arbetstillfällen. Kommissionen har med anledning av det reviderat Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning och lyft fram de politikområden som starkt kan bidra till att tillväxten främjas och sysselsättning skapas.

Bättre lagstiftning är ett av dessa centrala politikområden. Jag vet från mina många, många samtal med företrädare för europeiska företag att de flesta verkligen anser att detta är det viktigaste. Små, medelstora företag och mikroföretag i synnerhet längtar efter att slippa en del av bördan. Att säkra Europas ställning som etableringsort för företag och öka möjligheterna i den globala konkurrensen är både fullständigt nödvändigt för att vi ska lyckas rensa ut byråkrati, upphäva förordningar som förlorat sitt syfte och erbjuda industrin och tjänsteleverantörer en modern rättslig ram som de kan lita på på lång sikt.

Jag ska tala klarspråk med er, ärade ledamöter: Det här handlar inte om den sortens avregleringar som tyngs ned av ideologiska värderingar; det här handlar om att förbättra lagar och förordningar. Den inre marknaden behöver en klar och tillförlitlig rättslig ram, men vi måste även se till att våra samhällen inte tyngs av onödig byråkrati och att den europeiska lagstiftningen utformas med största möjliga noggrannhet och enbart träder in där EU-lagstiftning är absolut nödvändig. Det är något vi är ense om institutionerna emellan. Låt mig upprepa att vi alla sitter i samma båt och delar på ansvaret. Det är det politiska sammanhanget som kommissionens meddelande om översynen av pågående lagstiftningsarbete ska ses i. Man kan beskriva det som aptitretarna på menyn i avvaktan på att huvudrätten ska serveras. Men jag hoppas att också aptitretarna ska smaka bra.

Detta är en del av en bredare strategi som i sig bygger på tre pelare. För det första granskar kommissionen regelbundet grundligt alla lagstiftningsförslag man lagt fram och som ännu inte antagits av lagstiftaren inom en viss tidsperiod. Syftet är att avgöra om förslagen kan dras tillbaka eller om beslutsfattandet kan ske bättre på annat sätt.

Kommissionen har i år gått igenom samtliga förordningar som ännu väntat på antagande slutdagen den 1 januari 2004 för att se om förslagen har blivit inaktuella, stannat upp i lagstiftningsprocessen under en längre tid, om översynen föranletts av nya vetenskapliga rön, förändringar på marknaden eller andra aspekter, eller om de uppfyller dagens standarder när det gäller förväntade kostnader och förmodade konsekvenser för konkurrenskraften.

Slutresultatet är att av de 183 förslag kommissionen granskat avser 68 att dras tillbaka på grund av att de inte är förenliga med tillväxt- och sysselsättningsmålen eller kriterierna för bättre lagstiftning, för att de objektivt sett inte längre är relevanta eller för att de sannolikt inte kommer framåt i lagstiftningsprocessen i deras nuvarande form.

När det gäller fem av förslagen som omnämns i meddelandet rekommenderar kommissionen att lagstiftningsprocessen bör fortsätta, men att man innan dess vill analysera dem grundligt ekonomiskt för att hjälpa det lagstiftande organet att nå ett beslut.

Jag vill betona att somliga förslag dras tillbaka som en del av en allomfattande översyn av gemenskapens politikområden, även om kommissionen förbehåller sig rätten att efter denna process lägga fram reviderade förslag tillsammans med en uttömmande bedömning av deras kostnader.

Jag vill även framhålla att kommissionen genom att i eftermiddag meddela rådet och parlamentet vilka förslag man avser dra tillbaka uppfyller sina skyldigheter enligt ramavtalet om förbindelserna mellan kommissionen och parlamentet. De valda förslagen kommer att betraktas som formellt återtagna först när detta offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Dagens meddelande handlar om lagstiftningsförslag som ännu inte antagits och utgör den första delen av kommissionens strategi. Eftersom det gemensamma regelverket inte påverkas i något avseende får det inga konsekvenser för det ekonomiska förfarandet. Tre saker är viktiga att komma ihåg när man utvärderar resultatet. Den ena är att antalet lagstiftningsförslag som inte antagits var mycket lägre än många hade väntat. I två tredjedelar av samtliga fall fick översynen oss att dra slutsatsen att det finns goda skäl att hålla fast vid förslagen, och i bara en tredjedel av fallen uppfylldes inte våra krav för bättre lagstiftning.

Den här översynsprocessen utgör det första testet för trovärdigheten i vårt arbete för bättre lagstiftning och blir en försöksomgång för genomförandet av det verkliga projektet, som jag ska tala om nu. Det projektet benämns enklare lagstiftning och är det största projektet som sjösätts inom politiken för bättre lagstiftning. Kommissionen reagerar nu på parlamentets resolution som antogs tidigare i år om förnyandet av Lissabonstrategin genom att fullständigt och systematiskt se över EU:s gemensamma regelverk. Jag talar då om 20 000 lagar, regler och förordningar. I slutet av oktober kommer kommissionen att besluta om principerna och kriterierna som ska vara vägledande för detta och om hur vi organisatoriskt sett ska ta itu med denna gigantiska uppgift. En sak som är säker är att detta herkulesarbete kräver att alla tre institutionerna samarbetar så nära som möjligt, och kommissionen informerar parlamentet så fort ett beslut har fattats om förfarandena och metoderna.

Den tredje pelaren har att göra med de standarder som ska tillämpas för framtida lagstiftning och bedömningen av dess konsekvenser. Kommissionen fäster största vikt vid att lagstiftningen avsevärt förbättras i framtiden och omfattas av strikta standarder och har redan beslutat att samtliga lagstiftningsförslag, vitböcker och politiska utlåtanden som ligger till grund för arbetsprogrammet ska åtföljas av omfattande konsekvensanalyser. Kommissionen har nyligen antagit detaljerade direktiv om de metoder som ska användas och kommer nästa år att ge i uppdrag att externt analysera samtliga konsekvensanalyser som utförts dittills. Med bistånd av ett nätverk av externa experter arbetar kommissionen även med att bygga upp de analytiska och vetenskapliga kunskaper som ska ligga till grund för konsekvensanalyserna. Kommissionen ser de nya kriterierna för framtida lagstiftning som avgörande när vi anger riktningen för framtiden och för att vi verkligen ska kunna minska byråkratin och lätta på bördan för företagen och myndigheterna i medlemsstaterna. Vissa medlemsstater har redan antagit en politik av det här slaget och gör anmärkningsvärda framsteg med hjälp av den och befriar företag och offentlig sektor från onödiga kostnader och skapar därigenom ett mätbart mervärde. Det vill vi ska gälla för hela Europeiska unionen.

Ärade ledamöter! Detta är något vi behöver diskutera på djupet. Kommissionen hyser största aktning för parlamentets ansvar i frågan, eftersom den här politiken kommer att behöva medlemsstaternas stöd. Jag hoppas verkligen att den här debatten sänder ut det tydliga meddelandet om att Europa menar allvar den här gången. Något vi alla är ense om är att vi behöver bättre lagar och mindre byråkrati. Redan i detta tidiga skede kan jag berätta att projektet med att identifiera de delar som är oförenliga med lagstiftningen långt ifrån är allt vi tänker göra. Vi kommer också att överväga om förordningar fortfarande behövs eller om de behöver göras mer användarvänliga, det vill säga skrivas om. Europas konkurrenskraft blir en måttstock, men inte den enda, för att mäta detta. För att det inte ska finnas minsta tvivel i frågan vill jag framhålla att målet inte är att få Europa mindre integrerat än det är i dag eller att förskjuta balansen mellan de tre stora politiska målen tillväxt, social sammanhållning och hållbar utveckling. I stället för att bättre lagstiftning är någon sorts trojansk häst som ska underminera Europa är avsikten att stärka Europa och göra det mer effektivt.

  Talmannen. – Tack, herr kommissionsledamot.

Jag lämnar nu ordet till Alexander Stubb. Jag vet tyvärr inte hur jag ska uttala ert namn, herr Stubb.

  Alexander Stubb (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Stubb är ett mycket vanligt finländskt namn. Det behövs troligen bara ett ”inen” eller ”onen” i slutet för att förvandla det till Hakkinen eller Raikkonen eller någonting liknande.

Herr kommissionsledamot! Jag välkomnar ert initiativ, det är utmärkt. Jag är dock lite besviken över att den debatt som vi har haft i parlamentet spårade ur, på så sätt att vi genast började tala om processfrågor. Varför kom ni inte med dokumentet till oss först? Nå, ni har kommit till oss och vi ser det just här. Det är ett mycket bra initiativ. Det finns inget nytt i detta – det är en del av en förbättrad reglering och det är något vi verkligen behövde, särskilt efter folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna.

Om jag har förstått er rätt tänker ni ta tillbaka 70 initiativ, som för det första är gamla, för det andra baserade på en konsekvensbedömning eller för det tredje baserade på subsidiaritet. Om så är fallet har ni mitt fulla stöd. Jag kan säga detta trots att jag sitter på denna sida. Jag är federalist, jag vill ha mer Europa, men jag vill ha färre och bättre regler. Problemet med Europaparlamentet i dag är att vi ställer upp alltför många hinder och vi borde inte göra det. Vi behöver mer frihet.

Ge oss bara ett svar – vilken är er tidtabell, när vill ni ha vårt svar?

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Före förrätten har man ofta en första aptitretare. Trots att just denna lilla kulinariska smakbit som medierna har serverat oss inte föll oss i smaken föredrar vi en saftig aptitretare framför en torr pappersbit.

Det som ni har lagt upp åt oss kommer vi att behöva se närmare på. Den filosofi ni har beskrivit kan vi nog alla skriva under på. Vi är inte bara måna om att de sociala och ekonomiska standarderna inte urholkas utan också om att byråkratin ska minimeras, att förordningar ska vara så enkla som möjligt och läsbara, kanske inte så mycket för allmänheten som för experterna för vilka de inte alltid är läsbara i dag. Vi kommer även att diskutera detta med företrädare för de nationella parlamenten. Jag har just fått veta att ett COSAC-möte ska äga rum i början av oktober där detta säkerligen kommer att vara en fråga som tas upp.

Jag har en specifik fråga till er, herr kommissionsledamot, och den lyder som följer: Är ni villig att tillhandahålla parlamentet all den dokumentation som ni utarbetat denna lista utifrån så att vi kan förstå era bevekelsegrunder och argument och även överväga våra ståndpunkter när vi avger dem?

  Alexander Radwan (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag beklagar att behöva fortsätta direkt till nästa möte, men jag vill nämna två saker som är viktiga när det handlar om bättre lagstiftning. Jag vill inte diskutera vad vi bör göra med pressens inblandning. Det här är ett första steg i rätt riktning. Det är modigt, och man gör rätt i att ta det. Vi måste stödja det, och uppmuntra kommissionen att fortsätta till huvudrätten som vi anser vara viktigast av allt.

Jag har två förslag. Det första rör småföretagarsektorn som kommissionsledamoten var inne på. Om vi talar om bättre lagstiftning kan jag bara hoppas att företrädare från små och medelstora företag kommer att höra till de externa expertgrupper kommissionen önskar råd ifrån. Industrin kan säkert klara av och acceptera vissa lagstiftningsaspekter, men lokala små företag och hantverkare kan kanske inte det utan blir bankrutta. Därför vädjar jag enträget om att det i dessa externa grupper ska ges det utrymme åt företrädare för små och medelstora företag de förtjänar.

Det andra är att det på nationell nivå regelbundet klagas över överreglering, och det visar sig ofta att det inte handlar om överregering från EU:s sida utan om att medlemsstaterna inlemmar lagstiftningen i den nationella lagstiftningen på ett komplicerat sätt. Vi måste vara modiga och exemplifiera ibland egendomlig tillämpning av EU-regler för att göra jämförelser och ange vem som gör det på ett för allmänheten gynnsamt sätt och vem som gör det på ett sätt som försvårar.

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. – (DE) Herr talman! Jag vill gärna svara på frågorna som ställts och börja med tidtabellen: Kommissionen ska besluta om metoder och organisatoriska principer för det stora projektet bättre lagstiftning i slutet av oktober. Jag kommer att presentera en handlingsplan för kommissionen för en första treårsperiod i hopp om att vi ska kunna slutföra det mesta av projektet under den tiden.

I vilket fall som helst behöver vi bestämma vilka våra prioriteringar är, och vi kommer att börja med de områden där det på grund av den stora mängden lagstiftning finns anledning att tro att det finns överreglering. Vi har redan beslutat att sektorer som bilindustrin, byggindustrin och avfallshantering ska granskas först, följda av alla de andra sektorerna.

Parallellt med detta arbetar kommissionsledamot Mariann Fischer Boel redan med ett grundläggande program för förenkling av jordbrukspolitikens gemensamma regelverk, och det första paketet kommer att kunna presenteras i år.

Jag är verkligen glad för Hannes Swobodas stöd, och jag kan ge honom de dokument han vill ha på en gång eftersom jag har de med mig till honom och alla andra grupper också. Dessa dokument visar vilken nivå de olika projekten nått och skälen till att kommissionen anser att de bör dras tillbaka.

Jag kanske kan göra en kommentar också som beträffar medierna. Jag avser inte tråka ut eller plåga er med detta, men jag kan på stående fot läsa från en lista de tillfällen då jag har framträtt här för att informera om projektet. Den första gången var så länge sedan som i september 2004 – till och med innan jag blivit utnämnd. Jag har talat med Europaparlamentet om detta vid elva tillfällen. Ni fick inledande information ens innan allmänheten hade hört ett ord om det, även om jag antar att Europaparlamentets plenarsammanträden kan betraktas som företrädare för den europeiska allmänheten.

Jag vidhåller på det bestämdaste att jag agerat fullständigt korrekt när det gäller att informera Europaparlamentet. Varken jag eller min personal har fram till i eftermiddag eller tills jag ställde mig i talarstolen lämnat någon information till medierna om vad som står i listan. Jag har ett visst rykte att värna om när det gäller min respekt för Europaparlamentet, så jag hoppas att jag nu har varit helt tydlig på den punkten.

Ni kommer naturligtvis att få allt detta svart på vitt. Även om kommissionen har rätt att besluta helt självständigt om vad man vill göra med listan anser jag det vara mycket rådligt att vänta och se vilken rekommendation vi får från parlamentet och agera utifrån det när vi genomför det som beslutats. Kommissionen har gått med på detta.

Den sista frågan jag ska gå in på är jag mycket tacksam för att ha fått; min omsorg om den ekonomiska framtiden för små och medelstora företag i Europa var ett av skälen till att jag föreslog projektet till att börja med. Jag är väl medveten om att stora bolag och större företag relativt enkelt kan hantera lagstiftning eftersom de har råd med egna avdelningar som kan arbeta med den. Men ju mindre företaget är, desto tyngre uppfattas bördan när det inser vilka kostnader som är förknippade med att arbeta med byråkratin, och desto svårare är det för företaget att planera och investera och faktiskt nå viss tillväxt.

Jag kan försäkra er om att de små och medelstora företagens behov kommer att beaktas i allt vi gör. Den externa expertisen vi tar del av kommer naturligtvis även att utgöras av företrädare från de små och medelstora företagens sektor. Vår framtida politik om små och medelstora företag kommer att tillkännages i ett meddelande om bara några veckor, och det innehåller också en hel del om detta när vi talar om bättre lagstiftning.

Lika tacksam är jag för det ni sa om överföring till nationell nivå. Det finns mycket riktigt en del verkligt märkvärdiga exempel på hur medlemsstater har lyckats att förvandla ett kort, koncist och tydligt EU-direktiv till ett byråkratiskt monster och använt många gånger fler ord än som behövs. Det finns ett mycket träffande uttryck på engelska för detta, gold plating. En del av detta projektet anser jag bör gå ut på att förklara för allmänheten att sådant måste få ett slut och att EU-lagstiftning inte får användas som en sorts protektionistisk sköld som nationer driver sina favoritprojekt och gör saker de inte annars skulle vågat bakom.

Då tror jag att ni fått svar på alla era frågor. Jag är tacksam för det politiska stöd som tre av era talare uttryckt och erbjuder er ett nära och förtroendefullt samarbete i projektet som kommer att få tydliga konsekvenser för alla tre institutionerna.

ORDFÖRANDESKAP: KAUFMANN
Vice talman

  Elizabeth Lynne (ALDE). – (EN) Fru talman! Även jag välkomnar kommissionens anförande, särskilt när det gäller direktivet om optisk strålning. Jag är mycket glad över att kommissionen slår sig samman med oss i parlamentet för att kräva att naturlig strålning ska tas fram och för att direktivet om personal som hyrs ut av bemanningsföretag ska granskas. Jag har alltid ansett att ett synsätt som bygger på att en storlek passar alla inte fungerar.

Jag hoppas att kommissionen än en gång kan se över ett annat direktiv om fysikalisk agens, direktivet om elektromagnetiska fält, och hur det kommer att påverka MRI-scannrar, när det gäller införande av statiska magnetfält. Vi behöver lagstiftning om hälsa och säkerhet, det är riktigt, men bara när det är nödvändigt på EU-nivå och när det inte kan ske på medlemsstatsnivå. Jag vill till exempel se ett specifikt direktiv om ålder och om handikapp under artikel 13. Trots detta välkomnar jag det som kommissionen säger. Det finns onödiga regler och som EU-förespråkare anser jag att det gör oss mer skada än nytta.

  Monica Frassoni (Verts/ALE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Frågan vi diskuterar är en innehållsfråga och handlar inte om form. Det är mycket bra att dra tillbaka några direktiv. Det finns några vi verkligen skulle vilja se dras tillbaka, t.ex. Bolkesteindirektivet, men det finns tyvärr kvar fortfarande.

Men det som bekymrar oss är projektets fokus som är helt omotiverat. Att försöka få över folket på sin sida genom att ta bort det man skapat verkar ganska tvivelaktigt, för att uttrycka det milt.

Herr kommissionsledamot! När ni har träffat och lyssnat på branschen vill jag verkligen uppmana er att söka upp konsumentsammanslutningarna också, eftersom de upprätthåller människors rättigheter och miljörättigheter. Ni kommer säkerligen att träffa personer som talar om för er att konkurrenskraft är mycket mer än det som ni försökt få oss att tro i runt ett år nu.

Ni tog upp konsekvensbedömningen och även andra frågor, t.ex. en genomgång av lagstiftningen, och jag tror att det i samband med dessa frågor kvarstår en del problem som inte verkar så allvarliga men tyvärr är det. Se bara på det rivningsarbete som ni själv, kommissionsledamoten och ordförande José Manuel Barroso utför med REACH och redan har utfört med strategin om föroreningar. Jag hoppas därför uppriktigt på ett tydligt svar på dessa två frågor.

  Françoise Grossetête (PPE-DE). – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot! Vi ställer oss bakom bättre lagstiftning. Vi vill helt klart att det ska finnas mindre benig byråkrati och mer spelrum för näringslivet.

Men hur ser ni på samarbetet med Europaparlamentet, som medverkar vid lagstiftandet? Hur ser ni, även om detta inte inryms i fördraget, på våra parlamentariska utskotts medverkan med tanke på det interinstitutionella avtalet? Om man har konsekvensanalysen i åtanke som vi efterlyst får det inte bli till ett automatiskt rättfärdigande av kommissionens förslag eller ett rättfärdigande för att göra ingenting alls. Och vad kommer att hända med konsekvensbedömningen när det gäller Europaparlamentets ändringsförslag?

När vi förenklar får vi se upp så att det inte leder till avregleringar. Om man börjar röra i det gemensamma regelverket på områden som sociala frågor, miljön eller konsumentskydd kan det medföra social dumpning. Därför kommer vi att vara mycket försiktiga. Bättre lagstiftning behöver inte betyda färre lagar. Vilken betydelse tillskrivs standardisering? Europaparlamentets legitimitet vilar på medbeslutandet. Vi får inte minska dess lagstiftande befogenheter.

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. – (DE) Fru talman! Mitt svar på den första frågan är att vi förstås gärna tar till oss förslag, även de som läggs fram under det här sammanträdet. Jag kan informera er om att jag inbjudit medlemsstaterna, branschorganisationerna, konsumentgrupperna, fackförbunden och alla medlemmar av den europeiska allmänheten att komma med sina egna förslag till oss. Dessa har kommit in i hundratal, och många av dem är mycket detaljerade och exakta. Det tyder på att projektet verkligen har ett brett stöd.

Som svar på Monica Frassonis fråga vill jag säga att jag redan försökt förklara detta. Det förefaller mig återigen handla om politisk tillit. Som jag sagt och vill understryka än en gång så är inte syftet att ändra det gemensamma regelverkets kvalitet på något särskilt område. Initiativet avser inte avreglera i den mening som de mest radikala ideologerna för den fria marknaden uttolkar begreppet utan att förenkla dagens lagstiftningssystem och ge det mer öppenhet och insyn och göra det mer användarvänligt. Med detta menar jag, som jag sagt vid era utfrågningar vid ett flertal tillfällen, att den europeiska modellen faktiskt består i att väga av tillväxt och sysselsättning, social sammanhållning och hållbar utveckling mot varandra. Det är förstås inte något vi tänker tumma på. Monica Frassoni kan ta mig på orden när jag säger att inget av det hon fruktar kommer att hända, och inga av de standarder vi redan skapat ska göras mindre fullständiga.

Jag kan säga till Françoise Grossetête att parlamentets rätt till deltagande naturligtvis kommer att kvarstå. En av konsekvenserna av förenklingsprojektet blir faktiskt att parlamentet kan utnyttja sina rättigheter på ett sätt det inte kunde innan, eftersom vi kommer att lägga fram lagstiftningsförslag som antogs då det ännu inte fanns medbeslutande på de områdena. Det vi gör kommer att stärka parlamentets medbeslutanderätt, och kommissionen är förstås villig att rapportera till samtliga utskott om vad som händer.

Hela frågan om konsekvensanalys är svår, och jag hade någonting att säga om den. Kommissionen har för eget vidkommande beslutat att inte längre komma med förslag innan en uttömmande bedömning av förslagets kostnader gjorts. Trots att det är ett internt förfarande inom kommissionen presenterar vi resultat från det samtidigt som vi lägger fram förslag för er. För egen del är jag övertygad om att det kommer att behövas en vidare konsekvensanalys om lagstiftaren gör vad den är satt att göra och föreslår ändringar i sak till kommissionens förslag. Men det är ert beslut och inte kommissionens, eftersom det är ni som är det lagstiftande organet. Om ni menar att ni kan anta en rättsakt utan någon konsekvensanalys alls är det ert beslut och ert ansvar. Men mitt råd är att vi tillsammans hittar ett sätt att nå en allmänt godtagbar metod för bedömning av lagstiftningens effekter. Jag tycker att vi kan vara stolta över att den konsekvensanalys som utvecklats av kommissionen har ett extremt gott rykte internationellt. Även om jag inte tror att ni kan hitta någonting bättre i den offentliga sektorn finns det fortfarande utrymme för förbättringar, något som vi kan arbeta på tillsammans. Jag håller verkligen med Françoise Grossetête om att vi inte nödvändigtvis behöver färre lagar och regler men att lagstiftningen behöver bli bättre i framtiden.

Vi talar återigen om två olika saker. Det ena är det stora projektet med förenkling som verkligen kommer att leda till en klart minskad volym, och då talar vi om kvantiteten och inte kvaliteten hos det gemensamma regelverket. Det faktiska resultatet av det andra projektet, alltså den nya metoden för utarbetande av lagstiftning, kommer att väsentligen öka kvaliteten. Ni ledamöter av Europaparlamentet är de som stiftar lagarna, och ni får underlag för att mycket exakt beräkna kostnaderna för och vinsterna med varje enskilt beslut.

  Jules Maaten (ALDE). – (NL) Fru talman! Kommissionsledamotens uttalande bar en högtidlig prägel som om vi var med om ett historiskt ögonblick, och jag tror att det är det. Dagens kommissionsbeslut är förstås historiskt.

Det handlar om det anseende som Europeiska unionen skapar, och det anseendet kommer inte att ändras om inte verkligheten förändras, vilket jag också tror att den gör. Han kallar det en aptitretare, men vi ska inte tro att det bara är för att fresta. Kommissionens förslag är inte tandlösa.

Det är anmärkningsvärt, med all respekt för kommissionsledamoten, att man inom byråkratin lägger fram förslag till mindre byråkrati. Grisen kanske kan se fram emot julen trots allt. Kommissionsledamoten har rätt i att ge parlamentet och rådet en del av ansvaret eftersom det är därifrån mycket av det finstilta i lagstiftningen kommer.

François Grossetête hade också rätt genom att ställa frågan hur vi kan hindra denna process från att fortsätta. Vi har ett eget ansvar som vi ska ta på allvar.

Eftersom ni har en webbplats där medborgare kan skriva sina kommentarer, skulle ni regelbundet och i sammanfattad form kunna ge oss en uppfattning om den återkoppling det ger er?

  Stephen Hughes (PSE). – (EN) Fru talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten för hans anförande. Vi är också positiva till att skrota onödiga eller överflödiga lagar, men vi har vissa bekymmer, vilka delvis får näring genom ordförande Barrosos sätt att skjuta från höften i Financial Times i avregleringsfrågan.

Det främsta bekymret för mig är det ihärdiga ryktet, som precis har upprepats av Elizabeth Lynne, att kommissionen antingen nu eller inom en nära framtid kommer att ta med tillbakadragandet av direktivet om personal som hyrs ut av bemanningsföretag. Håller ni med mig, herr kommissionsledamot, om att detta skulle vara ett hårt slag mot försöken att balansera flexibiliteten och säkerheten och skada det balanserade uppfyllandet av Lissabonstrategin? Kan ni försäkra oss att kommissionen inte överväger att dra tillbaka direktivet om personal som hyrs ut av bemanningsföretag?

  Elisabeth Schroedter (Verts/ALE). – (DE) Fru talman! Kommissionsledamot Günter Verheugen kan ta mig på orden när jag säger att byråkrati naturligtvis är en slogan som ger er applåder, men om man skärskådar listan ser man att det verkliga syftet med arbetet döljs, nämligen en nedmontering av välfärdssamhället. Om det verkligen är så att direktivet om tillfällig arbetskraft ska dras tillbaka är det ett slag i ansiktet på det sociala Europa, och vi kommer att få se fattiga arbetare. Det betyder att detta kommer att omfattas av Bolkesteindirektivet och att Europas minimistandarder urholkas.

Jag undrar hur ni tänker bygga ett socialt Europa genom att montera ned de sociala minimistandarderna i Europa?

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. – (DE) Fru talman! Jag ska besvara den första frågan med att säga att vi har startat ett samråd med allmänheten, och ni kommer naturligtvis att ha tillgång till utvecklingen där.

Sedan vill jag säga att Elisabeth Schroedter har fel i sin insinuation, vilket det faktiskt är. Att dra tillbaka förslag som inte ens antagits kan inte sägas leda till nedmontering av någonting. Det kan inte på något sätt ändra det som faktiskt är lag. Jag avser förslag som Europaparlamentet inte ens har antagit än, och kommissionen kommer i varje enskilt fall att exakt förklara varför man drar tillbaka dem. Jag nämnde särskilt att detta inte betyder att vi inte kommer att hänskjuta ärendena tillbaka till parlamentet.

När det gäller tillfälligt anställda föreslår vi att parlamentet inte avrundar sina diskussioner innan kommissionen har presenterat mer långtgående ekonomiska analyser och en uttömmande konsekvensanalys. Förslagen har ännu inte dragits tillbaka, så jag har ingen aning om var ni fått den informationen ifrån. Ni ska inte tro på allt ni läser i tidningarna. Jag skulle uppskatta om era överväganden enbart baseras på vad kommissionen officiellt meddelat er i sitt förslag. Det som är av betydelse är inte vad tidningarna skriver utan vad kommissionen beslutat i eftermiddag. Jag vill säga till Jules Maaten att jag inte hade tänkt göra en ceremoni av mitt inlägg. Jag nämnde klockslaget endast för att visa att så snart kommissionen enats om sin resolution informerades Europaparlamentet om den – ingen annan.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

20. Frågestund (frågor till kommissionen)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden (B6-0331/2005).

Följande frågor har ställts till kommissionen.

Del 1

  Talmannen. – Fråga nr 39 från Albert Jan Maat (H-0735/05):

Angående: Införsel av smittsamma djursjukdomar till EU

Situationen i världen när det gäller smittsamma djursjukdomar är för närvarande mycket oroande. FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO varnade nyligen för att fågelinfluensan sannolikt även kommer att nå Mellanöstern och Europa med flyttfåglar. Mul- och klövsjukan nådde nyligen Ryssland via Kina och Centralasien.

Vilka åtgärder vidtar kommissionen för att förhindra att dessa smittsamma djursjukdomar förs in i EU? Vilka geografiska regioner koncentrerar man sig på i samband med dessa bekämpningsåtgärder? Vilken roll spelar vaccineringen i detta sammanhang? På vilket sätt informeras unionsmedborgarna, exempelvis när det gäller förbudet mot att medföra livsmedel från tredje land i bagaget?

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Eftersom kommissionsledamot Markos Kyprianou har blivit uppehållen av ett möte om just det problemet har han bett mig ersätta honom, vilket jag gärna ska göra. Jag vill på kommissionens vägnar upprepa det åtagande som vi gjort om att informera Europaparlamentet systematiskt och på ett öppet sätt i frågan om spridningen av smittsamma djursjukdomar i Europa. Kommissionsledamot Kyprianou som är ansvarig för hälsa och konsumentskydd har hållit parlamentet informerat om den senaste utvecklingen och om de åtgärder som vidtagits av kommissionen.

I går kväll beskrev han situationen för djurhälsan för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling precis som han gjorde för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet den 14 september. Kommissionsledamoten har även tillhandahållit ledamoten information i skrift om kommissionens åtgärder för att kontrollera dessa hot.

Upptäckten av utbrott av fågelinfluensa och mul- och klövsjuka i Asien gav förstås upphov till rädsla för att dessa sjukdomar skulle nå Europeiska unionen. Alla nödvändiga rättsliga åtgärder för att förhindra att dessa sjukdomar införs via djur och produkter av animaliskt ursprung har redan vidtagits. De omfattar i synnerhet kravet på att informera passagerare i internationella hamnar och på flygplatser om deras skyldigheter i frågan.

Kommissionen utövar sina befogenheter för att se till att de befintliga föreskrifterna kontinuerligt uppdateras. I samband med detta rekommenderades medlemsstaterna att stärka tillämpningen av befintliga åtgärder och kontroller vid EU:s gränser för att se till att endast djur och produkter som uppfyller gemenskapens krav importeras.

När det gäller vaccinering så är nödvaccinering redan möjlig om utbrott av fågelinfluensa upptäcks. Kommissionen har föreslagit ett nytt direktiv om fågelinfluensa. Förslaget gör att vi kan anta en strategi för vaccinering där den senaste vetenskapliga utvecklingen beaktas vad gäller kunskaper om sjukdomen och de senaste epidemierna. Vi får ju inte glömma att vaccinering ensam inte kan garantera ett lämpligt förebyggande och en kontroll av sjukdomen. Liknande bestämmelser har redan införts för mul- och klövsjukan. Det var de svar jag ville ge på kommissionsledamot Markos Kyprianous vägnar, fru talman.

  Albert Jan Maat (PPE-DE). – (NL) Fru talman! Jag tackar kommissionsledamoten och hans kollega Markos Kyprianou för svaret. Jag skulle vilja ha raka svar av kommissionen på två punkter. Kommissionsledamoten hävdar att vaccinering inte kan vara förebyggande, men det betyder att vi först låter det hända och sedan vaccinerar trots att vaccinet redan är tillgängligt. Fjäderfä får redan tio olika typer av vaccin, så varför inte lägga till ett mot fågelinfluensa? Det finns, vi kan använda det och det produceras i EU. Varför får då fjäderfäuppfödare och länder inte möjlighet att använda det för att förhindra ett sjukdomsutbrott?

Detsamma gäller lagstiftningen. Vi har just talat om förenklingen av lagstiftningen. Användandet av ett vaccin i förebyggande syfte skulle leda till mycket färre regler i EU, vilket verkligen borde tilltala kommissionen.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Jag sa inte att vaccinering inte var användbar. Jag säger bara, något som jag särskilt nämnde, att nödvaccinering redan kan tas till om utbrott av fågelinfluensa upptäcks. Vi vet förstås att vaccinering är en förebyggande åtgärd men att den inte räcker och att vi samtidigt måste utarbeta en mängd bestämmelser som förslaget till direktiv syftar till att fastställa. Därför tror jag att kommissionen inte alls är avvaktande när det handlar om vaccinering, herr Maat. Vi hoppas även kunna utveckla den här vaccineringen med stöd i alla de vetenskapliga rön som gör att vi vet mer om sjukdomen, men kommissionen vill ha en vidare bestämmelse än bara vaccinering för att förebygga att sjukdomen förs in i Europa.

  Talmannen. – Fråga nr 40 från Catherine Stihler (H-0705/05):

Angående: Ersättning till flygpassagerare

En medlem i min valkrets kontaktade mig nyligen för att berätta om de problem som denna råkat ut för i samband med en charterflygning med bolaget My Travel Airways från Kanarieöarna till Glasgow. Personen i fråga hade varit med om en 15-timmars försening och fått utstå allvarliga olägenheter utan att få någon ersättning från charterflygbolaget. Sammanlagt nekades vid detta tillfälle 49 passagerare ombordstigning på grund av flygbolagets bestämmelser om underbemanning efter det att en besättningsmedlem måste tas in på sjukhus. Personen i fråga ansökte om ersättning med stöd av den nya gemenskapslagstiftningen om nekad ombordstigning men My Travel hävdade att de nya bestämmelserna inte var tillämpliga på det aktuella fallet eftersom förseningen hade orsakats av ”oförutsedda omständigheter”.

Kommissionen ombeds klargöra följande två frågor: omfattas charterflygningar av EU:s lagstiftning om ersättning till flygpassagerare, och kan personalbrist definieras som en oförutsedd omständighet enligt EU:s lagstiftning?

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Fru talman! Jag skulle vilja meddela Catherine Stihler att charterflyg också omfattas av förordning 261/2004. Flygbolag som arbetar med denna typ av flygningar är naturligtvis förpliktigade att följa bestämmelserna i den förordningen.

Enligt det ni säger handlade detta om en lång försening som orsakades av bemanningsbrist, och därför var det inte fråga om nekad ombordstigning. I detta fall finns det inga bestämmelser om ersättning för nekad ombordstigning och inställningar. Trots det är flygbolagen naturligtvis skyldiga att ge lämplig assistans, såsom förfriskningar, måltider, kommunikationsmöjligheter och hotellrum efter lämpligt behov, för att minimera de olägenheter som flygpassagerarna får utstå. Denna assistans är obligatorisk om det är frågan om nekad ombordstigning, långa förseningar och inställda flyg, även om de beror på force majeure.

När det gäller ekonomisk ersättning undantas endast flygbolag från att betala ersättning för inställning av flyg och nekad ombordstigning, som orsakats av oförutsedda omständigheter. Kan sålunda personalbrist anses vara en oförutsedd omständighet? Denna fråga måste undersökas i varje enskilt fall, mot bakgrund av alla faktiska aspekter, och särskilt när det gäller bestämmelser om avlösning och tillgång till reservpersonal på plats. Fru Stihler, ni kommer att inse att kommissionen inte kan göra någon slutgiltig bedömning utan all den informationen.

I enlighet med artikel 16.2 i förordningen kan flygpassagerare nu om det krävs klaga hos nationella tillsynsorgan, som har bemyndigats att särskilt hantera dessa klagomål och tvistefrågor med flygbolag. Det är nog allt jag kan säga, med tanke på att även den yppersta av förordningar inte kan täcka alla specifika situationer, och att sådana situationer måste undersökas var för sig på grundval av alla faktorer. I detta specifika fall skulle det vara nödvändigt att kontrollera om ersättningspersonal fanns till hands på den lokala flygplatsen för en returflygning eller om några organisatoriska åtgärder hade vidtagits. Men som jag sa har nu passagerarna ifråga möjlighet att vända sig till det organ som har inrättats på nationell nivå för att behandla deras klagomål.

  Catherine Stihler (PSE). – (EN) Det är ett intressant fall. Jag tycker att det är fascinerande att när flygvärdinnor är förkylda och inte kan resa med ett flygbolag måste det finnas omedelbara reservresurser för att kompensera för personalbristen under dessa omständigheter. Jag undrar därför om systemen i detta fall helt enkelt inte fanns.

Senast i dag tog en annan skotsk väljare, Duncan Thorpe, upp frågan om huruvida en försening om fem timmar eller mer ger honom rätt till ersättning. Enligt webbplatsen Europa måste flygbolaget om det föreligger en försening om fem timmar eller mer erbjuda sig att återbetala biljetten. Trots detta svarade företaget min väljare såhär, och jag citerar: ”Förordning (EG) nr 261/2004 lägger ingen skyldighet på transportörer att erbjuda eller betala ersättning när passagerare blir försenade.”

Kan kommissionen beskriva hur den övervakar ett framgångsrikt genomförande av detta direktiv?

Tack för er hänsyn, fru talman – det är en viktig fråga.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Det står helt klart att denna förordning omfattar en skyldighet för varje medlemsstat att inrätta en myndighet som kan undersöka förfrågningar. Emellertid är denna förordning alltför ny för att jag i dag ska kunna ge er en bedömning av dess tillämpning. Fru Stihler, det säger sig självt att vi kommer att säkerställa att dessa nya bestämmelser för flygpassagerares rättigheter faktiskt kan tillämpas i praktiken. Jag kan försäkra er att jag kommer att se till att vi redan 2006 kommer att kunna göra en bedömning som tillåter oss att, där det är lämpligt, fru talman och fru Stihler, ytterligare stärka de vidtagna åtgärderna, om det krävs. Jag vill dock betona att vi trots allt befinner oss i ett tidigt skede av en politik som syftar till att garantera passagerare nya rättigheter. Ni måste självfallet ge oss lite tid att bedöma tillämpningsåtgärderna och kanske till att stärka och justera dem.

  Bill Newton Dunn (ALDE). – (EN) Herr kommissionsledamot! Precis som frågeställaren har även jag fått förfrågningar från mina väljare. Detta är ett område där allmänhetens förståelse är mycket liten. Det är en av de stora fördelarna med EU som vi har skänkt allmänheten på sistone och vi bör offentliggöra det mycket bättre. Jag föreslår inte ett nytt direktiv, men skulle inte kommissionens 25 informationskontor i de 25 huvudstäderna kunna föra in uppgifterna på sina webbplatser och trycka ett faktablad med information till allmänheten om deras sanna rättigheter, så att flygbolagen inte kan skyla över detta?

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Tack för ert förslag. Stadgan förekommer naturligtvis redan på flygplatser, och den innehåller en hänvisning till ett nationellt organ som ansvarar för undersökning av klagomål. Samtidigt har ni rätt i att vi måste gå längre när det gäller att informera konsumenter, och på detta område måste vi utveckla mer specifika kommunikationsmedel som är mer tillgängliga för alla. Jag ber er att visa förståelse eftersom dessa bestämmelser är nya, men jag försäkrar er att jag personligen ska se till att de bestämmelser som jag har föreslagit, och som parlamentet och rådet har gått med på att anta, verkligen kommer att tillämpas. För att detta ska ske måste vi informera människor. Tack för era förslag, och tack också till Catherine Stihler, författaren till frågan, för att ni har gett några specifika exempel. Det är på grundval av dessa exempel som vi gradvis kommer att skapa rättspraxis, och dessutom uppnå en bättre tillämpning av texterna.

  Josu Ortuondo Larrea (ALDE). – (ES) Herr kommissionsledamot! För ett par veckor sedan blev jag nekad ombordstigning på ett av Europas största nationella flygbolag, och de rättigheter som lästes upp för mig vid det tillfället var inte förenliga med de bestämmelser som antagits av Europaparlamentet.

Känner kommissionen till vilka och hur många medlemsstater som har införlivat EU-lagstiftningen och inlemmat den i sin egen lagstiftning, och vilka och hur många som inte har det?

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Fru talman! Vi talar om en förordning, följaktligen krävs inget införlivande. För att göra det enkelt kan ni meddela mig per brev vilka medlemsstater ni syftar på, och jag kommer att göra allt jag kan för att kontrollera huruvida, i det här fallet, medlemsstaten verkligen har inrättat det organ som ska ansvara för att övervaka tillämpningen av bestämmelserna ifråga.

  Talmannen. – Fråga nr 41 från Athanasios Pafilis (H-0756/05):

Angående: Allvarliga problem i anslutning till flygsäkerheten

Flygolyckorna under sommarmånaderna har föranlett ökad oro bland de anställda och bland dem som utnyttjar de tjänster som flygbolagen erbjuder. De bristfälliga kontrollerna, som i hög grad – i enlighet med uppgifter från de anställda vid flygbolagen – beror på att marknaderna har liberaliserats och konkurrensen blivit extrem, säkerhetsföreskrifter som inte efterlevs – i syfte att uppnå största möjliga vinst så snabbt som möjligt – och den uppsjö av flygbolag som dyker upp på marknaden för att lika snabbt försvinna – allt detta har förvandlat flygtransporterna från den samhällstjänst de en gång var till en företagsverksamhet styrd av jakt på profit.

Anser kommissionen att det gemensamma öppna luftrummet och den okontrollerade profitjakten har bidragit till att kontrollerna minskat? Har kommissionen för avsikt att vidta åtgärder för att se till att säkerhetskontrollerna blir effektiva på alla flyg och här beakta de förslag som de anställda vid flygbolagen lagt fram (bland annat om kontroll före start av mekaniker med godkänt diplom eller erkänt utbildningsbevis)?

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Fru talman! Först och främst kan jag väl förstå känslorna som åtföljde alla olyckor som skedde i augusti. Tydligen kan kommissionen inte kommentera orsakerna till de olyckorna; det måste experter göra.

Till Athanasios Pafilis skulle jag vilja säga att vi inte kan antyda ett samband mellan liberalisering, öppnandet av flygresor för konkurrens, och de säkerhetsfrågor som skulle kunna tillskrivas till detta öppnande för konkurrens. Vi får heller inte glömma bort att kommissionen stärkte säkerhetsbestämmelserna samtidigt som liberaliseringen av den inre marknaden för flygresor genomfördes. Gemenskapens regelverk på området för flygsäkerhet har växt avsevärt, och förändringar i säkerhetsrelaterad statistik visar att antalet olyckor och dödsfall har fortsatt att minska sedan liberaliseringsförfarandet inleddes. Detta förfarande har samtidigt gjort det möjligt att ge många EU-medborgare tillgång till billigare flygresor.

Säkerhet är samtidigt mer än någonsin en huvudprioritet för flygindustrin, och övervakningen av gemenskapens flygbolag – som självfallet är de nationella myndigheternas ansvarighet, som har friheten att vägra bevilja licens – är en fråga vi måste bevaka mycket noggrant.

Med hänsyn till kontroll före start måste gemenskapens flygbolag enligt de gällande bestämmelserna iaktta mycket strikta säkerhetsnormer. De tillämpliga verksamhetsförordningarna har utarbetats av de gemensamma luftfartsmyndigheterna. Dessa bestämmelser specificerar att en operatör ska säkerställa att all personal som ansvarar för, eller är direkt inblandad i, markverksamhet och flygverksamhet har fått ordentliga instruktioner, har bevisat sina kunskaper inom sina särskilda områden, och är medveten om sitt ansvar och sambandet mellan sådana uppgifter och verksamheten i sin helhet. Fru talman! Jag har citerat bestämmelser som skulle kunna ha uttryckts i enklare ordalag, vilket jag ber om ursäkt för. Jag skulle verkligen vilja att EU-texter vore enklare, men det här är de gemensamma luftfartsmyndigheternas text.

Det jag skulle vilja säga som svar till Athanasios Pafilis är att jag sedan början av februari har tagit initiativet att fråga rådet (transport) om möjligheten att göra en lista på företag inom EU som har varit föremål för förbud eller flygrestriktioner. Det måste sägas att de framsteg vi har gjort har skett långsammare än vad jag hade tänkt mig, vilket beror på medlemsstaternas försiktighet.

Som ni känner till inträffade således i somras de flygkatastrofer som Athanasios Pafilis hänvisade till, och det var vid den tidpunkten som parlamentet fick detta ändrade förslag till förordning på sitt bord, och som på förslag av Christine De Veyrac i egenskap av föredragande antog några mycket positiva ändringsförslag för att harmonisera de kriterier som ska gälla för att förbjuda ett bolag eller begränsa dess flygmöjligheter. Enligt min uppfattning kan detta förslag nu antas relativt snabbt, i november. Därför kommer jag att kunna utarbeta denna europeiska svarta lista, som självklart kommer att göra det möjligt för medborgare att bli bättre informerade om kvaliteten på den flygoperatör de använder.

Sedan har vi problemet med tredjeländer. Kommissionen har också arbetat för att upprätta strängare kontroller med det kända SAFA-direktivet. Det är faktiskt ett direktiv, och det måste införlivas i alla medlemsstater. Det måste införlivas före april 2006. Genom att främst förlita oss på förslaget till förordning om legitimering av operatören, vilket innefattar bedömningskriterier för bolag som gör det möjligt för oss att påbörja den svarta listan, och också på SAFA-direktivet, som införlivats i alla medlemsstater med hänsyn till flygbolag i tredjeländer, kommer detta att ge oss ett verktyg som jag hoppas kommer att markera ett mycket viktigt steg i flygsäkerheten.

Det var de punkter jag ville framföra till Athanasios Pafilis som, med rätta, ställde en fråga till mig om säkerheten inom flygtransporter.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL). – (EL) Herr kommissionsledamot! Om denna situation fortsätter fram till 2020 kommer det att inträffa en olycka varje vecka. Det handlar med andra ord om att offra människoliv på bekostnad av profit. Detta är inte vår bedömning; det är IATA:s bedömning. Det är just på denna punkt som vi anser att liberaliseringspolitiken, för s.k. ”fri konkurrens”, har skapat en oberäknelig situation som bland annat gör både passagerare och arbetare själva till offer. Både regeringarna och alla inblandade, antingen från den offentliga sektorn eller den privata sektorn, är fullt medvetna om flygbolagens situation, precis som de är fullt medvetna om de enorma problem som personalen möter i och med det tryck de utsätts för genom förändringar i arbetsförhållandena.

Ni gör ingenting åt detta, utan tvärtom. Eftersom jag inte har mycket tid vill jag fråga varför ni inte drar tillbaka direktivet som tillåter att kontroller utförs av mekaniker som saknar licens för flygplanet ifråga, i stället för att tillåta detta förfaringssätt, som har visat sig vara en katastrof?

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Herr Pafilis! Jag vet inte vilket direktiv ni talar om. Jag upprepar helt enkelt att ni inte kan skylla på att Europeiska unionen inte har förstärkt säkerhetslagstiftningen. Nu har vi Europeiska byrån för luftfartssäkerhet, som är erkänd för att ha den befogenhet som krävs, och även Förenta staternas luftfartsmyndighet står bakom detta erkännande. Min företrädare, vars linje jag kommer att följa, förstärkte verkligen säkerhetslagstiftningen i dess helhet.

Ni har rätt i att vi inte kan öppna flygindustrin för konkurrens utan att samtidigt säkerställa att vi har ett fast regelverk för säkerhet. Fru talman, vi gör emellertid framsteg, och jag skulle vilja hedra Europaparlamentet, som har hjälpt oss mycket i denna fråga. Det gläder mig att se att vi kommer att ha ett absolut identiskt kriterium i alla medlemsstater där, som ni vet, de civila flygmyndigheterna är ansvariga för säkerhet.

Vi kommer således att ha ett gemensamt kriterium som gör det möjligt för oss att, med hänsyn till både europeiska bolag och bolag från tredjeländer, att fastställa att ett bolag inte kan transportera passagerare på grund av att de inte uppfyller de nödvändiga säkerhetsnormerna. Som jag ser det har vi med all säkerhet fortfarande mycket arbete att utföra på detta område, men vi har redan tagit ett stort steg framåt, och jag kan helt uppriktigt berätta för er att jag inte är en av dem som kommer att tillåta att konkurrens etableras utanför en exakt och effektiv rättslig ram för säkerhet.

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Herr kommissionsledamot! Rapporten om flygbolagets Helios flygplan som störtade i Grammatiko har nu kommit ut: båda piloterna hade hjärtproblem. En hade åderförkalkning i hjärtat, som var igentäppt till 90 procent. Med andra ord var han nästan död innan han dog. Det är det som inträffar när små flygbolag flyger utan att det har utförts kontroller.

I Grekland finns Olympic Airways, ett flygbolag som inte har råkat ut för en enda olycka på 30 år. Ert agerande för närvarande markerar självfallet början till slutet för företaget.

Jag vädjar på det grekiska folkets vägnar att ge Olympic Airways en chans för att vi ska kunna lita på att vi kan flyga med detta flygbolag. Glöm konkurrens. Det kan trots allt finnas ett sätta att medverka till detta nationella flygbolags överlevnad, vilket är en garanti för Grekland och Europa. Överväger ni att ge Olympic Airways en chans, herr kommissionsledamot? Det kommer att gagna Grekland om ni vill försöka …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Herr Karatzaferis! Inom kort kommer jag att föreslå en utvidgning av befogenheterna för Europeiska byrån för luftfartssäkerhet, som särskilt kommer att göra det möjligt för den att övervaka flygrutiner och allting som avser den mänskliga faktorn. Ni har nämligen rätt i att piloter måste vara ordentligt utbildade och måste kunna flyga planen. Detta förslag kommer att läggas fram inom kort och tro mig, vi är fast beslutna att hålla ett vakande öga på de bolag som inte tillhandahåller de nödvändiga garantierna. Det kommer också att vara syftet med den svarta listan, vars uppdatering kommer att förenklas avsevärt genom Europeiska byrån för luftfartssäkerhet.

  Georgios Toussas (GUE/NGL). – (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Vi behöver ingen sentimentalitet och svulstighet när det gäller en sådan allvarlig fråga, och vi anser att ni verkligen måste få kontroll över det här problemet. Problemet med lufttrafikföretagens säkerhet kommer inte att lösas med svarta, gula, gröna eller röda listor. Vi måste komma fram till problemets kärnpunkt och identifiera orsakerna.

Det är på den här punkten ni verkligen måste kontrollera med era kolleger att det enligt EU-direktivet – som jag just nu inte kommer ihåg vilket nummer det har – tillåts att kontroller utförs av anställda, särskilt eftersom ni har mottagit ett brev om detta från de parter som är direkt inblandade och har ett intresse i detta, nämligen mekanikerna som är ansvariga för kontroll av flygplan före flygning …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Jag vill påminna er om att den berörda svarta listan, som jag hoppas kommer att införas i början av 2006, resulterar i att bolag inte tillåts verka inom EU:s territorium. Det är trots allt en mycket sträng åtgärd, som innebär att den förmodligen får en mycket avskräckande effekt. Företag som inte uppfyller säkerhetsnormerna kommer nämligen att veta att de riskerar att hamna på den svarta listan, det vill säga att de inte tillåts flyga inom hela EU. Händelser under den senaste tiden har hittills visat att det har utfärdats förbud av nationella civila flygmyndigheter som inte har varit tillämpliga över hela EU-territoriet. Det var uppenbarligen inte särskilt lugnande för EU-medborgarna. Detta steg, som jag hoppas att vi kommer att ta under början av 2006, kommer emellertid att ge oss en garanti för att opålitliga bolag kommer att sättas upp på den svarta listan och kommer att få uppleva nackdelarna med att inte tillåtas flyga inom EU.

Del 2

  Talmannen. – Fråga nr 42 från Dimitrios Papadimoulis (H-0669/05):

Angående: Förverkligandet av det nationella markregistret

I kommissionens svar på min fråga (E-2710/04) om det nationella markregistret sägs att den grekiska regeringens förslag inte omfattar det lagliga godkännandet av aktiva äganderättigheter, och att kommissionen inte planerar fortsatt finansiering av projektet. Det man i själva verket begär om i förslaget är finansiering av ett interimprojekt, inte av ett slutligt projekt, vilket innebär att några garantier för projektets slutförande inte kan ges.

På vilket sätt har man säkrat att ens denna minimala finansiering leder till upprättandet av ett markregister?

Vad är orsaken till denna väldigt knapphändiga finansiering från gemenskapens sida, en finansiering som bland annat är avsedd att upprätthålla en digital databas över aktiva äganderättigheter, och hur rimmar detta med det rättmätiga kravet om ett integrerat resultat?

  Danuta Hübner, ledamot av kommissionen. – (EN) Det finns förvisso en fråga om de nationella projektdata och den IT-infrastruktur för ett modernt markregister som medfinansieras av Europeiska regionala utvecklingsfonden. Syftet med detta projekt är att skapa en digital databas över registrerade aktiva äganderättigheter, vilka för närvarande registreras på papper på hypoteksmyndigheter, tillsammans med en fysisk referens. Denna elektroniska registrering av aktiva äganderättigheter kommer utan tvekan att innebära en värdefull tjänst för medborgare och företag. Vi är säkra på att detta projekt kan slutföras snabbt och relativt billigt. Projektet kommer också att etablera kust- och skogszoner i enlighet med grekisk lagstiftning, där det finns en presumtion om statlig ägande av marken utom i stadsområden. Det kommer att ankomma på den grekiska staten att hävda sitt anspråk på äganderätten, på det sätt som den finner lämpligt.

Den juridiska kontrollen av aktiva äganderättigheter ingår inte i det projekt som medfinansieras av Europeiska unionen genom ERUF. Denna åtgärd kommer att finansieras uteslutande ur nationella medel. Vi anser att det är en tillräcklig förklaring av den till synes låga nivån på gemenskapens finansiering av projektet, som ledamoten nämnde.

De grekiska myndigheterna begärde en medfinansieringsgrad genom ERUF om 50 procent, en nivå som kommissionen har godkänt.

Jag tror att det besvarar Dimitrios Papadimoulis huvudfråga.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Herr kommissionsledamot! Jag tackar för ert svar, men jag vill ställa er en specifik fråga. Den 5 oktober 2001 tillkännagav den kommissionsledamot som då var ansvarig, dvs. Michel Barnier, den villkorade fortsättningen av medfinansiering för Greklands samtliga nationella markregister.

Enligt ert tillkännagivande i dag finns det endast, på grundval av gällande beräkningar, finansiering för 2,5 procent av projektets övergripande kostnad, med en totalsumma på 1,65 miljarder euro.

Därför frågar jag er vad denna stora minskning av gemenskapsbidrag beror på? Varför vägrar kommissionen ge ytterligare medel, som Michel Barnier lovade?

  Danuta Hübner, ledamot av kommissionen. – (EN) Den finansiering som tillhandahålls av kommissionen är 40 miljoner euro – 50 procent av denna del av projektet – som hamnar under ERUF:s medfinansieringssystem. Orsaken är att den återstående delen – den juridiska kontrollen av äganderättigheterna – inte kan inkluderas i det medfinansierade projektet eftersom kommissionen anser att detta är en juridisk fråga och att den därför hamnar utanför tillämpningsområdet för det medfinansierade projektet. Som ni troligen vet är den rättsliga ramen i detta sammanhang i Grekland ganska instabil: den förändras ganska ofta. Det ankommer därför på de ansvariga i Grekland att slutföra markregistren, för vilka vi erbjuder yrkesmetoder genom vår finansiering av detta projekt.

Det måste sägas att det juridiska kontrollarbetet till stor del skulle bestå av juristernas arbete, så att utgifterna – som skulle bestå av juristernas arvoden och liknande kostnader – i alla händelser inte skulle ge rätt till finansiering från ERUF. Detta är orsaken till denna låga finansieringsnivå och det är därför som kommissionen inte kan erbjuda ekonomiskt stöd för den återstående delen av projektet.

  Georgios Papastamkos (PPE-DE). – (EL) Fru talman! Jag instämmer också med Dimitrios Papadimoulis när det gäller motståndet mot Greklands föregående regering. Hans ståndpunkt för sitt motstånd är begriplig eftersom han hänvisade till 2001.

Kommissionsledamoten uppmanas svara och tydliggöra varför det inte finns några bestämmelser om ytterligare finansiering av markregistreringsprojektet, och klargöra de negativa aspekterna av hela detta ärende från och med 2001. Jag kommer naturligtvis inte utelämna att jag anser det vara viktigt att finansiera initiala projekt för att stödja markregistret i syfte att ge stöd åt den efterföljande markregistreringen.

  Danuta Hübner, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Jag vill säga en sak till för att förklara varför finansieringsnivån är så låg. Vi bör komma ihåg att detta projekt kommer att generera intäkter. Grekiska medborgare måste betala en avgift när de begär intygen. Det var en av de faktorer som hindrade oss från att erbjuda högre medfinansiering.

Ni hänvisade till något som ägde rum 2001 och jag är inte säker på att jag minns saken rätt. Det fanns ett tidigare markregisterprojekt i Grekland som var ett misslyckande – för att använda ett starkt uttryck – och det var därför som kommissionen beslutade att ta tillbaka hela bidragsbeloppet. Sedan började vi nå enighet om det andra projektet när vi identifierade den del av projektet som vi kunde finansiera utan några tvivel eller problem. Jag förstår att det finns många bekymmer, vilka ni har gett uttryck för här. Jag kan erbjuda mig att ta en djupare titt på saken och tillsammans med mina kolleger i generaldirektoratet se om detta begränsade deltagande är motiverat mot bakgrund av de bevis som finns tillgängliga. I detta skede är det allt jag kan erbjuda. Jag kommer att be om att bli informerad en gång till om alla de detaljer som ledde till denna finansieringsnivå om 40 miljoner euro. Det är det enda jag kan säga för tillfället.

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Herr kommissionsledamot! Ni anses vara en ansvarig och seriös politiker i vårt land. Vårt problem med markregistreringen är att den kostar 26 gånger mer än planerat. Mindre mark, mer pengar, inklusive EU-medel.

Frågan är rättfram. Frågan diskuteras ofta i parlamentet och har tagits upp i grekiska medier. Har ni för avsikt att be Greklands regering att åtala dem som tog dessa pengar? Har ni för avsikt att begära att de som stal pengarna från det grekiska folket och EU ska inställa sig i rätten och försvara sig?

  Danuta Hübner, ledamot av kommissionen. – (EN) Jag planerar att resa till Grekland den 20 oktober eller däromkring, då kommissionen absolut kommer att titta närmare på alla eventuella oegentligheter, tillsammans med myndigheterna. Jag har inte fått information om några oegentligheter med hänsyn till detta projekt, men frågan kommer absolut att utredas, för säkerhets skull.

  Talmannen. – Fråga nr 43 från Georgios Karatzaferis (H-0682/05):

Angående: Grekiska myndigheter medger misslyckande med att uppnå målen för utnyttjande av stöd under 2005

Enligt uppgifter i grekisk press finns det en skrivelse från det grekiska ekonomiministeriet till det ansvariga generaldirektoratet på Europeiska kommissionen där de grekiska myndigheterna medger att utnyttjandet av stöd under 2005 – i bästa fall – kommer att hamna en miljard (!) euro under målet, och därigenom kommer man inte att uppnå det förväntade utnyttjandet om fem miljarder euro.

Finns det någon sådan skrivelse? Vad står det mer i den, vem har undertecknat den och vilken förklaring ges till att man inte lyckats uppnå de mål som de grekiska myndigheterna själva ställt upp?

  Danuta Hübner, ledamot av kommissionen. – (EN) Ni frågar om vi har fått en skrivelse från de grekiska myndigheterna som innehåller den information som ni åsyftar. Jag kan berätta för er att kommissionen inte har fått någon sådan skrivelse, men vi har diskuterat prognoserna för betalning med Grekland, precis som vi gör med alla medlemsstater, flera gånger om året.

I samband med våra diskussioner med Grekland om prognosen för betalningar under 2005 noterade vi den potentiella risken för en absorptionsbrist mot slutet av året. Både den grekiska regeringen och kommissionen känner till denna potentiella risk. Det var därför som generaldirektören för generaldirektoratet för regionalpolitik, Graham Meadows, i juli skrev till den grekiska regeringen om N+2-betalningarna och åtagandemålen för Sammanhållningsfonden för året. Efter att denna skrivelse skickades hölls ett möte – för ungefär en vecka sedan – mellan de grekiska myndigheterna och kommissionen.

Som jag nämnde planerar jag ett eget besök och kommer att diskutera denna fråga när jag träffar företrädare för den grekiska regeringen i oktober.

Som jag förstår saken, utifrån de möten som tjänsteavdelningarna har haft, finns det ett tydligt åtagande inte bara från vår sida utan även från Greklands sida för att göra allt som är möjligt för att undvika återtagande av medel i år, även om det finns en sådan risk.

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Fru talman! Vi talar om en förlust på en tredjedel av det tredje stödpaketet. Detta har också sagts av den kommissionsledamot som var ansvarig för flera år sedan, och som nu sitter i Greklands parlament. Det finns ett brev från ekonomiministern till Greklands premiärminister där det talas om en sådan omfattande förlust.

Har ni undersökt vad som ligger bakom Greklands beslut? Varför kan de inte ta emot pengar, och särskilt vid en tidpunkt då landet har ett underskott på 6 procent och behöver varje euro? Varför är det så lätt för Grekland att avvisa flera miljarder euro? Vad är anledningen? Har ni någon information om ärendet?

  Danuta Hübner, ledamot av kommissionen. – (EN) Vi vet att grekerna behöver medel, precis som andra medlemsstater som använder våra medel, och så snart jag fick information om att det fanns problem med absorptionskapaciteten hade vi ett mycket nära samarbete med myndigheterna för att bidra så mycket vi kunde från kommissionens sida till att lösa problemet. Man bör emellertid också ta hänsyn till att det fortfarande återstår några månader av det här året, så om det finns ett fullståndigt åtagande – vilket jag tror att det finns från Greklands sida – kan vi försöka undvika att förlora medlen inom detta års anslag för Grekland.

Det är för tidigt att tala om konkreta siffror eftersom min erfarenhet från den sista en och en halv månaden förra året, då jag tog över i slutet av november, var att under årets sista månader mobiliseras vanligen enormt stora medel i de flesta medlemsstater när de kan komma ikapp. Det betyder att det fortfarande återstår tre månader för att säkerställa en tillfredsställande absorption av medel i Grekland.

Det enda jag kan göra är att försäkra att vi kommer att arbeta hårt tillsammans med myndigheterna i denna fråga, och mot bakgrund av den siffra som jag fick av generaldirektoratet är min uppfattning att siffran ligger långt under den som nämndes i ledamotens fråga. I detta skede är jag emellertid motvillig att nämna dessa siffror eftersom jag tror att de grekiska myndigheterna och de greker som behöver pengarna kommer att göra sitt bästa för att spendera pengarna på ett bra sätt under de kommande månaderna.

Som ni vet är det som kan vara i riskzonen för strukturfonderna det belopp som anslogs 2003 eftersom N+2 nu kommer automatiskt i slutet av året, och inom anslaget för 2003 har vi inte bara ERUF, utan också finansieringen av Socialfonden och EUGFJ. Det ankommer inte på mig att ålägga de grekiska myndigheterna snabba åtgärder, men i den mån vi kan ålägga och mobilisera gör vi det.

Vi håller möten på alla nivåer och våra tjänsteresor går ofta till Grekland. Kolleger arbetar på nuvarande operativ nivå, men de är också mycket aktiva med att hjälpa till att komma över svårigheter som har hopat sig i åratal. Sådana här saker sker inte över en natt, utan är vanligen resultatet av mer långsiktiga processer. Vi försöker ta itu med de problem som vi har upptäckt i år och hjälpa grekerna.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot! Är det inte fallet att Greklands föregående regering drog på sig en enorm skuldpotential, och att Grekland därför har problem i nuläget med att fullfölja stabilitets- och tillväxtpakten?

  Danuta Hübner, ledamot av kommissionen. – (EN) Jag kan inte säga det med 100-procentig säkerhet, men min uppfattning är att det inte handlar om medfinansieringsproblem, utan snarare om de nationella bidragen till fonderna som gör det svårt för de grekiska projekten att slutföras på rätt sätt. Det har troligen förekommit en rad olika fel, men jag är inte beredd att i dag lämna mer information om de verkliga orsakerna bakom problemen. Som jag har sagt är det här vanligen hela processer, men vi har förvisso inte identifierat någon enskild faktor som bär skulden till bristen på ekonomiska resurser för att medfinansiera projekten.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Herr kommissionsledamot! Tack för ert svar och för den kraft som låg i svaret. Jag skulle trots det vilja fråga följande: på grundval av de betalningsanmodanden som hittills framställts, kan ni säga mig vilken den totala utnyttjandegraden för Greklands gemenskapsstödram är?

Samtidigt svarade ni mig skriftligen för ett par dagar sedan, och sa att ni väntade er förslag från Grekland om en interimsöversyn av det övergripande programmet i slutet av september. Har ni mottagit dem?

För det tredje, efter er resa till Grekland, när uppskattar ni att kommissionens samarbete med de grekiska myndigheterna om översynen av gemenskapsstödramen kommer att vara fullbordat?

  Danuta Hübner, ledamot av kommissionen. – (EN) Jag är inte säker på att jag hörde alla frågorna, men normalt bör vi, om vi tar emot projektförslagen före slutet av oktober, med säkerhet kunna fördela medlen före årets slut. Därför återstår fortfarande en del tid, och det är därför som jag säger att det är för tidigt att avgöra i dag vilka – om några – medel som förmodligen inte skulle utnyttjas, särskilt eftersom det alltid är möjligt att det kan finnas ett utmärkt projekt som kommer att konsumera återstoden av 2003 års anslag innan det här året är slut.

Låt mig säga att det absolut inte finns någon bristande vilja att samarbeta med kommissionen. Som ni kanske kommer ihåg lyckades vi i början av året lösa ett enormt svårt problem. Vi lyckades hitta en lösning och vi lyckades slutföra förhandlingar som var mycket svåra och plågsamma för båda sidorna. Åtagandet från båda sidorna var emellertid tillräckligt starkt för att lösa problemet, som var historiskt. I dag arbetar vi mer löpande, men alla nödvändiga insatser görs på båda sidorna och det gör mig optimistisk om att vi kommer att kunna lösa det här problemet. Jag kan dock inte göra några åtaganden på den grekiska regeringens vägnar – jag kan bara erbjuda den hjälp vi erbjuder.

  Talmannen. – Fråga nr 44 från Ryszard Czarnecki (H-0710/05):

Angående: Regionalpolitik – stöd

Är det riktigt att kommissionen till följd av minskningen av den budget som ursprungligen planerats för åren 2007–2013 kommer att tvingas att begränsa anslagen till vissa av stödinstrumenten för de nya länderna i jämförelse med hittillsvarande planer? Om så är fallet vilka stödinstrument rör det sig i så fall om?

  Danuta Hübner, ledamot av kommissionen. – (PL) Det har talats om den planerade budgeten för 2007–2013. Som den ärade ledamoten känner till är detta en fråga om ett interinstitutionellt avtal, och dessutom något som måste bli föremål för förhandlingar mellan de tre institutionerna på grundval av ett förslag som läggs fram av kommissionen.

Kommissionen är inblandad i förhandlingarna, men trots det försvarar den sina egna förslag, om jag får lov att använda det verbet. Kommissionen har ingen makt att besluta om hur en möjlig minskning av den totala budgetsumman ska delas ut, och den kan inte fatta beslut om hur budgetnedskärningar ska fördelas över de enskilda utgiftskategorierna inom ramen för sammanhållningspolitiken. Varje global nedskärning av detta slag leder också till justeringar av vissa komponenter som avser hela budgeten.

Jag kan dock säga att det luxemburgska ordförandeskapet föreslog en budget för sammanhållningspolitiken i juni som var 10 procent mindre än kommissionens förslag. I förslaget räknade man med en oproportionerlig inverkan på sammanhållningspolitikens individuella mål. Mål 1, som omfattar de fattigaste regionerna, drabbades av en nedskärning på 6 procent. Mål 2, som syftar till att hjälpa till att skapa mer konkurrenskraftiga regioner och tillhandahålla nya arbetstillfällen, drabbades av en budgetnedskärning på 18 procent. De mest drastiska nedskärningarna avsåg mål 3, som avser EU:s territoriella samarbete, dvs. sammanhållningspolitiken. För mål 3 uppgick nedskärningarna till 50 procent.

Jag hänvisar till en minskning i förhållanden till kommissionens förslag. I princip skulle detta få en oproportionerlig inverkan på de s.k. gamla och nya medlemsstaterna, eftersom 80 procent av nedskärningarna skulle påverka de 15 äldre medlemsstaterna, och de återstående 20 procenten skulle påverka de länder som nyligen har anslutit sig till unionen.

Detta är allt jag har att säga om kommissionens inblandning i besluten om budgetnedskärningar.

  Ryszard Czarnecki (NI). – (PL) Jag begär ordet för att bevisa att de grekiska ledamöterna inte är de enda som försöker diskutera med kommissionsledamoten. Tack för ert svar, kommissionsledamot Hübner. Det var kunnigt, detaljerat och rakt på sak. I min fråga försökte jag uttrycka den oro som många av ledamöterna känner för hur regionalpolitiken kommer att klara sig inom ramen för den nya budgeten.

Jag ska låta det bli därvid, fru talman, för att bevisa för er att det finns några manliga ledamöter av kammaren som kan avsluta i tid, så att ni inte behöver använda det ohyggliga instrument ni har framför er.

  Danuta Hübner, ledamot av kommissionen. – (EN) Det fanns inga fler frågor för mig att besvara.

  David Martin (PSE). – (EN) Fru kommissionsledamot! Kommer ni att se närmare på det tal som den brittiske finansministern höll i går, där han lovordade olika resultat som har uppnåtts i Förenade kungarikets utvecklingsområden under de senaste åren? Den gemensamma nämnaren för alla exempel han gav var att de hade delfinansierats av Europeiska regionala utvecklingsfonden. Kommer ni att utnyttja informationen i era förhandlingar med rådet för att försöka åstadkomma en ökning av det tillgängliga beloppet i budgetplanen för 2007–2013?

  Danuta Hübner, ledamot av kommissionen. – (EN) Tack för informationen. I detta sammanhang vill jag säga två saker. För det första har Förenade kungariket många av de bästa metoderna i Europa när det gäller regionalpolitiken och användningen av finansieringen. Jag har besökt många forsknings- och företagsbyar. Ni har fantastiska partnerskap på lokal nivå och uppnår otroligt bra resultat, väldigt ofta med ett litet katalyserande bidrag från strukturfonderna. Vart man än kommer – inte bara till Skottland, Wales eller Cornwall, utan även till andra regioner i Förenade kungariket – kan man finna utmärkta exempel på den här typen av bästa praxis. Vi utnyttjar också erfarenheterna från Förenade kungariket för att försöka bli mer innovativa i fråga om olika finansieringslösningar, och de brittiska erfarenheterna kommer också till stor användning vid våra möten med dem nästa månad angående finansieringslösningar.

För det andra behöver vi alla ett beslut om budgeten, men det skulle vara bra om vi under tiden kunde samarbeta med britterna om alla andra frågor – bestämmelser, programplanering och även om de innovativa förslagen till initiativ för fondernas framtid. Men det vore bra om vi kunde få ett beslut om budgeten under det brittiska ordförandeskapet.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (EN) Fru kommissionsledamot! Er kollega, kommissionsledamot Grybauskaitė, slog fast i ett offentligt uttalande att om EU inte lyckas komma överens om budgetplanen i år, under det brittiska ordförandeskapet, kommer EU:s nya medlemsstater inte att kunna få fullt stöd från struktur- och sammanhållningsfonderna som planerat. Håller ni med om den bedömningen?

  Danuta Hübner, ledamot av kommissionen. – (EN) Det är ingen hemlighet att den här strategin behöver lite tid för att komma igång. Vi bedömer att vi behöver ungefär 18 månader räknat från tidpunkten för ett budgetbeslut för att starta den nya generationen sammanhållningsprogram och sammanhållningsprojekt. Sett ur det perspektivet är vi nu verkligen ute i sista minuten för att fatta ett beslut om budgeten, eftersom vi redan har ont om tid. Det är helt uppenbart.

Problemet är att när beslutet en gång har fattats och vi är klara med alla andra nödvändiga förfaranden, måste vi förhandla om programmen – det nationella ramverket och de operativa programmen – och därefter måste medlemsstaterna göra sina förberedelser inför program- och projektstarten. Om vi inleder projekten i januari 2007 – vilket i dagsläget förefaller ganska osannolikt – kan pengarna utnyttjas under en kortare tid, så beloppet beror helt enkelt på beslutet, oavsett när det fattas. Med beslutet får vi medel, men det som oroar är hur mycket tid vi har på oss för att utnyttja medlen. Om vi får ett kortare tidsperspektiv till följd av ett försenat beslut om budgetplanen, kommer medlemsstaterna och regionerna – både gamla och nya – att få mindre tid till sitt förfogande och vissa medel riskerar att gå förlorade. Det är den största risken med det här politikområdet.

  Talmannen. – Frågorna nr 45 och 46 kommer att besvaras skriftligen.⁽¹⁾

  Talmannen. – Fråga nr 47 från Jacques Toubon (H-0701/05):

Angående: Undersökning om spelsektorn på den inre marknaden

År 2004 gav kommissionen det schweiziska institutet för komparativ rätt (Institut Suisse de Droit Comparé – ISDC) i uppdrag att genomföra en undersökning om spelsektorn på den inre marknaden.

ISDC lade ut en del av denna undersökning på ett engelskt universitetscentrum, Centre for the Study of Gambling (Manchester, Förenade kungariket) som fick bidrag från bookmakers. Dessutom lär det finnas misstankar mot ISDC:s egen verksamhet, eftersom institutets ekonomi är beroende av uppdrag från vissa aktörer inom sektorn. Denna ekonomiska koppling utgör i själva verket en intressekonflikt som skulle kunna leda till ett ifrågasättande av giltigheten i rapportens slutsatser.

Mot bakgrund av att denna undersökning otvivelaktigt kommer att få betydelse för de framtida bestämmelserna för denna sektor, vilka åtgärder ämnar kommissionen vidta för att förvissa sig om att undersökningen är objektiv och vilka garantier om detta kan kommissionen ge alla aktörer inom den europeiska spelsektorn?

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. – (EN) Jag är övertygad om att det inte råder någon intressekonflikt när det gäller den undersökning som kommissionen har beställt. Jag är övertygad om att leverantören, det schweiziska institutet, och underleverantören, Centre for the Study of Gambling vid Salford University, utför sitt arbete med oberoende och integritet.

Att ha ett sådant förhållande till de bidragande företagen som ledamoten nämner är vanligt förekommande bland universitetsinstitutioner världen över. Jag är förvissad om att donationerna från de bidragande företagen är villkorslösa, oavsett om de kommer från bookmakers eller nationella lotterier. Jag är nöjd med den försäkran som har lämnats till kommissionen om att det inte förekommer någon intressekonflikt.

Jag kan försäkra ledamoten om att mina tjänsteavdelningar kommer att noga följa arbetet med denna studie och se till att uppdragstagaren helt och hållet uppfyller de tilldelningskriterier som anges i upphandlingsspecifikationerna.

Ledamoten hänvisar till – jag citerar – ”att denna undersökning otvivelaktigt kommer att få betydelse för de framtida bestämmelserna för spelsektorn”. Jag vill först och främst påminna ledamoten om att undersökningen, som gäller en rad olika speltjänster, utgör en faktaredovisning av vilka olika bestämmelser som gäller i medlemsstaterna samt av de ekonomiska aspekterna. Vad det handlar om här är att fastställa sakförhållanden, och uppdragstagaren kommer inte att råda kommissionen beträffande dess framtida strategiska val.

Slutligen kan jag försäkra ledamoten om att jag inte kommer att fatta några politiska beslut enbart på grundval av denna undersökning. Genom undersökningen kommer vi samtliga att få en bättre förståelse för de frågor som det handlar om, men jag tänker genomföra ett omfattande samråd innan jag fattar något beslut.

Uppdragstagarens rapport kommer att lämnas till samtliga berörda parter och offentliggöras på kommissionens webbplats. Uppdragstagarens resultat kommer också att behandlas vid en offentlig utfrågning, som beräknas äga rum i början av november, och vi ser då fram emot att ta del av de berörda parternas, inklusive ledamotens, synpunkter.

  Jacques Toubon (PPE-DE). – (FR) Herr kommissionsledamot! Tack för ert mycket precisa svar. Jag skulle bara vilja betona att ni inte har förnekat de fakta som min fråga innehöll, och att det är precis dessa fakta som är särskilt oroväckande. Även om den undersökning som utförts av det schweiziska institutet för komparativ rätt endast är en preliminär studie om alla system, är det rätt tydligt att man, i och med att man lagt ut alla ekonomiska delar på ett universitetscentrum med företag som Stanley Leisure, Gala Group, London Clubs International och Camelot Group, är långt ifrån att vara så objektiv som man borde vara.

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. – (EN) Jag håller inte med ledamoten om detta. Det är ganska vanligt att universitet och forskningscentrum får finansiering från vissa organ. Det råder ingen intressekonflikt när just det här universitetet utför en undersökning. Jag kan inte hålla med om att det skulle vara några tveksamheter i det här fallet. Uppdragstagaren har lämnat olika försäkringar.

Jag vill framhålla för ledamoten att Camelot Group, som driver UK National Lottery, också anges som sponsor. Salford sponsras alltså av både en privat aktör och en aktör med ett statligt monopol.

Därför kan jag inte gå med på att det skulle råda någon som helst konflikt. Detta är en undersökning av sakförhållandena som ska hjälpa kommissionen i dess överläggningar. Undersökningen kommer att läggas ut på webbplatsen och i november anordnas en utfrågning dit alla berörda parter bjuds in, inklusive ledamoten. Därefter fattar vi våra slutgiltiga beslut. Vad det handlar om här är att fastställa sakförhållandena.

  David Martin (PSE). – (EN) Herr kommissionsledamot! Jag vill tacka för ert välgrundade svar. Jag undrar om ni skulle hålla med mig om att Centre for the Study of Gambling i Manchester är en ansedd akademisk institution som inte har någon särskild moralisk inställning till spel, varken för eller emot. De undersöker helt enkelt det psykologiska ursprunget till spelande och dess ekonomiska och sociala konsekvenser, och gör detta på ett oberoende och akademiskt sätt.

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. – (EN) Med den information jag har tillgång till kan jag bara hålla med ledamoten om detta. Så länge inget annat har bevisats har det här institutet det allra bästa tänkbara rykte.

  Talmannen. – Fråga nr 48 från Jelko Kacin (H-0725/05):

Angående: Svårigheter för hasardspelföretag att göra reklam för sin verksamhet i andra medlemsstater

Frågeställaren ställde redan i juli en fråga till kommissionen angående svårigheterna för slovenska hasardspelföretag att marknadsföra sin verksamhet i Österrike. I sitt svar meddelade kommissionen att den skulle undersöka den österrikiska lagen (ändrad 2003), som förbjuder utländska hasardspelföretag att göra reklam i Österrike, och fastställa om den är förenlig med gemenskapsrätten.

Skulle kommissionen kunna meddela vad den kommit fram till under de tre månader som gått sedan den föregående frågan?

Det skall påpekas att det är förbjudet för utländska hasardspelföretag att marknadsföra sin verksamhet i Österrike men att detta förbud inte gäller inhemska företag. Det är uppenbart att Österrike på detta vis skyddar sina nationella aktörers intressen och att landet hindrar utländska aktörer från att bedriva turistfrämjande verksamhet på den europeiska marknaden. Detta strider mot en av marknadsekonomins bärande principer, och framför allt mot artikel 49 i EG-fördraget angående fritt tillhandahållande av tjänster.

Kan kommissionen meddela vad den tänker göra för att få ett slut på denna diskriminering innan Österrike tar över ordförandeskapet den 1 januari 2006?

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. – (EN) I mitt tidigare svar till ledamoten konstaterade jag att kommissionen är beredd att undersöka den aktuella lagstiftningen utifrån mer ingående information.

Även om kommissionen inte har fått några specifika klagomål om den österrikiska lagstiftningen, vill jag påminna ledamoten om den undersökning som har beställts och som ska redovisa samtliga nationella bestämmelser om olika former av speltjänster. Denna undersökning är tänkt att vara klar i slutet av året och jag räknar med att den kommer att omfatta en rättslig och ekonomisk översikt, som kan underlätta för oss alla att förstå de komplexa frågor som det handlar om och informera om de tillämpliga lagarna i medlemsstaterna, däribland Österrike.

Jag uppmanar återigen ledamoten att ge oss mer detaljerad information eller komma med praktiska exempel på problem som de slovenska spelföretagen har drabbats av när de har marknadsfört sin verksamhet. Med sådan information skulle det bli lättare för kommissionen att fastställa om överträdelseförfaranden bör inledas.

  Jelko Kacin (ALDE). – (SL) Tack för ert uttömmande svar, herr kommissionsledamot. Vi ger er mer än gärna konkreta exempel på diskriminering där österrikiska företag vägrar att marknadsföra hasardspelföretag i Republiken Slovenien eftersom deras nationella lagstiftning inte tillåter det. Det finns väsentligt bevis på detta, och vi kommer att meddela er om allt sådant bevis så snart som möjligt. Tack för ert samarbete.

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. – (EN) Jag tackar ledamoten för det han kommer att göra. Jag uppmanar honom att ta kontakt med kommissionen, så att de kan boka in ett möte med honom. Kanske kan ärendet följas upp då. Så skulle man kunna gå tillväga.

  Talmannen. – Fråga nr 49 från Mairead McGuinness (H-0715/05):

Angående: Konsumentskydd vid gränsöverskridande finanstransaktioner

Kommer Europeiska kommissionen att behandla frågan om bristande konsumentskydd på försäkrings/pensionsområdet? Ett tydligt exempel på att EU misslyckats med att skydda sina medborgare är fallet Equitable Life där tusentals unionsmedborgare investerade i bolaget för att sedan upptäcka att deras pension minskat kraftigt.

Med förslag om gränsöverskridande bankverksamhet, hur tänker kommissionen skydda sina medborgare/konsumenter mot bakgrund av erfarenheterna från fallet Equitable Life?

Vem är skadeståndsskyldig gentemot de skadelidande parterna i fall av att det uppkommer problem? Detta är särskilt viktigt mot bakgrund av försöken att nå en överenskommelse och senare genomföra det föreslagna tjänstedirektivet (2004/0001 (COD)) som tar upp frågor som principen om ursprungsland och konsumentskydd.

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. – (EN) Kommissionen hyser den allra största medkänsla för de många tusentals försäkringstagare och pensionärer som har förlorat mycket pengar till följd av försäkringsbolaget Equitable Lifes allvarliga problem.

Kommissionen har inte någon direkt tillsynsfunktion när det gäller enskilda försäkringsbolag. Detta är något som åligger varje enskild medlemsstat och i praktiken utförs det av en tillsynsmyndighet som har utsetts just för detta ändamål.

Förenade kungarikets särskilda myndighet för finansiella tjänster, som konstaterade vissa brister i det tidigare systemet och svarade på kritiken i Penrose-rapporten, har inlett en omfattande reform när det gäller regleringen av livförsäkringsföretag. Detta återspeglar till viss del de lärdomar som har gjorts i samband med Equitable Life-affären.

När det gäller frågan om skadeståndsbetalningar vid bristande nationell tillsyn, kan rättslig prövning endast ske vid de nationella domstolarna i den berörda medlemsstaten. Med hänsyn till gemenskapens reglering av försäkrings- och pensionssektorn arbetar kommissionen för närvarande med Solvency II-projektet. Syftet med detta projekt är att på sikt uppnå ett mer harmoniserat riskbaserat system för tillsyn och tillsynsreglering av samtliga försäkringsföretag i Europeiska unionen.

Tillsammans med medlemsstaterna fortsätter kommissionen också att undersöka om försäkringsgarantisystem skulle kunna utnyttjas i lägen där ett försäkringsföretag misslyckas och inte kan uppfylla sina åtaganden till försäkringstagare och förmånstagare. Det bör emellertid noteras att Equitable Life inte har gått i konkurs utan fortsätter sin verksamhet som ett auktoriserat försäkringsbolag, även om det inte får inleda ny affärsverksamhet.

När det gäller banksektorn fastställs det i direktivet om system för garanti av insättningar att medlemsstaterna redan nu måste upprätta system som ger insättarna en lägsta garantinivå på 20 000 euro, även om tröskeln är högre i vissa medlemsstater. För närvarande görs det en översyn av direktivet om system för garanti av insättningar för att det fortfarande ska vara i linje med marknadsutvecklingen.

Beträffande förslaget till ett direktiv om tjänster på den inre marknaden vill kommissionen erinra om att finansiella tjänster är undantagna från tillämpningsområdet för förslaget till tjänstedirektiv. Det bör dessutom noteras att förslaget till tjänstedirektiv omfattar bestämmelser som ger ett starkare konsumentskydd. Här bör särskilt artikel 27 nämnas, där det fastslås att medlemsstaterna ska se till att de tillhandahållare vars tjänster utgör en särskild hälso- eller säkerhetsrisk, eller medför en särskild ekonomisk risk för tjänstemottagaren, ska omfattas av en yrkesansvarsförsäkring.

  Gay Mitchell (PPE-DE), ställföreträdare för författaren. – (EN) Mer än 1 miljon européer, däribland mer än 15 000 personer som är bosatta utanför Förenade kungariket och många utsatta pensionärer, drabbades under 2001 av faktiska förluster på sammanlagt 5 miljarder euro av sina nogsamt samlade pensionsbesparingar. Detta beror enligt uppgift på vad som uppges vara ”upprepade brister i Förenade kungarikets tillsyn” och inte på fallande börskurser.

Kommissionen har hävdat att den inte behöver utreda Förenade kungarikets nationella genomförande, eftersom Förenade kungariket i dag anses följa bestämmelserna. Detta utgör inte någon som helst gottgörelse. Kommer kommissionsledamoten att göra en grundlig utredning för att uppmana EG-domstolen att vidta rättsliga åtgärder mot Förenade kungariket i detta ärende?

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. – (EN) EG-domstolen har en väletablerad rättspraxis inom det här området. Det förhåller sig så som jag beskrev tidigare när jag besvarade en fråga gällande ett annat försäkringsbolag i Förenade kungariket.

Kommissionen har inga förutsättningar att gå vidare med ärendet så som ledamoten och andra parlamentsledamöter skulle önska, eftersom kommissionen inte kan förfara på det sättet. EG-domstolen dömer endast utifrån hur ett direktiv har genomförts och den nu rådande situationen. Det är upp till de försäkringstagare som har drabbats av eventuella förändringar att gå vidare med dessa ärenden i sina egna nationella domstolar. Jag har tidigare besvarat frågor som rör det här området på samma sätt och det är den ståndpunkt som gäller.

  Gay Mitchell (PPE-DE). – (EN) Tack för ert svar, herr kommissionsledamot! Men kan ni tala om hur man ska kunna ha förtroende för den inre marknaden om Equitable Life kan få behandla vanligt folk på det här sättet? Det här berodde inte på något börsfall, utan på allvarliga regleringsbrister. Det är vad som har konstaterats. Hur kan man begära att folk runtom i Europa ska ta den inre marknaden på allvar, om kommissionen bara frånsvär sig allt ansvar?

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. – (EN) Oberoende av var jag har mina sympatier inom det här området, är det kommissionens ansvar att se till att Förenade kungariket följer den EG-lagstiftning som gäller för närvarande. Kommissionen kan inte komma med några uttalanden om det tidigare regleringssystemets innehåll och tillämpning när detta har bytts ut.

Kommissionen har konsekvent agerat helt i enlighet med EG-domstolens rättspraxis för överträdelseförfarandenas funktion och syfte. Syftet med dessa förfaranden är enligt EG-rätten att upprätta eller återskapa den befintliga nationella lagstiftningens förenlighet med EG-rätten, inte att besluta om en nationell lag kan ha varit oförenlig innan den ändrades eller ersattes. Detta är den etablerade rättspraxisen när det gäller dessa frågor och sådan är situationen.

  Talmannen. – Eftersom vi ligger efter i tidsschemat måste jag avsluta diskussionen om detta ämne här. Frågorna nr 50–53 kommer att besvaras skriftligen⁽²⁾.

  Talmannen. – Fråga nr 54 från Bernd Posselt (H-0670/05):

Angående: Förordning (EEG) nr 2081/92 – Skyddade geografiska beteckningar – Karlsbader Oblaten

Förordning (EEG) 2081/92⁽³⁾ stadgar bl.a. om skydd för beteckningar på livsmedel vars kvalitet beror på viss geografisk omgivning. Tjeckien har ansökt om att den produkt som kallas ”Karlovarske oplatky” (på tyska ”Karlsbader Oblaten”) skall beviljas sådant skydd.

Karlsbader Oblaten är en sorts speciella kex, som tillverkas efter ett ungefär 200 år gammalt familjerecept, som har blivit världsberömt tack vare att den böhmiska kurorten Karlsbad (Karlovy Vary) då hade sin blomstringstid. Dessa kex tillverkades fram till 1945 framför allt i den så kallade kurortstriangeln Karlsbad – Marienbad – Franzensbad, där det mestadels bodde tyskar, men också i Österrike.

I och med att stora delar av Tjeckoslovakiens tysktalande befolkning fördrevs ur landet efter slutet av andra världskriget flyttade många av de gamla bagarfamiljerna från Karlsbad och andra delar av kurortstriangeln bl.a. till Tyskland och Österrike och har med hjälp av sina yrkesfärdigheter där återupptagit tillverkningen av Karlsbader Oblaten.

Känner kommissionen till det här och hur avser kommissionen ta hänsyn till detta vid behandlingen av den tjeckiska ansökan om skydd?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) Kommissionen kan bekräfta att den har tagit emot en ansökan från Tjeckien om registrering av ”Karlovarske oplatky” som en skyddad ursprungsbeteckning i enlighet med rådets förordning (EG) nr 2081/92. Ansökan håller nu på att granskas av kommissionen i enlighet med förordningen. I det här skedet kan kommissionen inte beakta information eller material från tredje part som inte ingår i själva ansökan.

Om kommissionen kommer fram till att ansökan uppfyller kraven för registrering, kommer namnet och en sammanfattning av specifikationen att offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning.

Därigenom kan alla parter med ett legitimt intresse invända mot registreringen i sin medlemsstat. Alla medlemsstater kan invända mot registreringen inom sex månader efter offentliggörandet och därefter kommer kommissionen att bjuda in de berörda medlemsstaternas myndigheter för att diskutera frågan och försöka uppnå en överenskommelse i ärendet. Skulle kommissionen däremot vid sin inledande granskning komma fram till att ansökan inte uppfyller kraven i förordningen, kommer kommissionen att fatta ett formellt beslut om att ansökan inte ska offentliggöras.

Ett rakt svar på ledamotens fråga är därför att kommissionen under den inledande fasen endast kommer att beakta den information som anges i ansökan.

Om kommissionen däremot beslutar att offentliggöra ansökan, kommer de producenter som omnämns av ledamoten att kunna invända mot registreringen.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Fru kommissionsledamot! Jag anser att kommissionen bör överväga informationen från parlamentet. Karlsbader Oblaten tillverkades och såldes i Karlsbad och Marienbad. De uppfanns på Tepl-klostret. De tillverkades och såldes över hela världen på 1800-talet och 1900-talet, och nuförtiden tillverkas de bästa Karlsbader Oblaten i Dillingen an der Donau av ett företag kallat Wetzel. Titta på mig; man kan se att jag vet ett och annat om mat, och jag kan bekräfta att de är de bästa Karlsbader Oblaten. Därför bönfaller jag er att undersöka om det verkligen är möjligt att geografiskt begränsa en beteckning som är så internationell och europeisk till sin natur. Det skulle resultera i att vår europeiska kultur blev torftigare.

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) Under sådana omständigheter hade jag förväntat mig att få provsmaka dessa extremt läckra våfflor, men det får bli vid ett annat tillfälle.

Jag kan endast upprepa att om kommissionen beslutar att offentliggöra ansökan, kan de olika medlemsstaterna komma med invändningar i ärendet under en viss tidsperiod. Skulle det bli så, kommer ni att ha denna möjlighet. Jag är rätt säker på att detta kommer att följas upp senare.

  Talmannen. – Jag kan ge en allmän bekräftelse från alla grupper att dessa kex verkligen är mycket goda. Bernd Posselt borde ta med sig ett till kommissionsledamoten.

  Talmannen. – Fråga nr 55 från Agnes Schierhuber (H-0687/05):

Angående: Olmützer Quargel såsom skyddad geografisk beteckning med stöd av förordning (EEG) nr 2081/92

Med en skrivelse av den 9 oktober 2004 har Tjeckien ansökt om att namnet på den produkt som heter “prave olomoucvke tvaruzky” (äkta Olmützer Quargel) skall förklaras såsom skyddad geografisk beteckning med stöd av förordning (EEG) 2081/92⁽⁴⁾ (förordningen om ursprungsbeteckningar). Olmützer Quargel är en surmjölksost som ursprungligen härstammar från det österrikiska Mähren (jfr ”Handbuch der Käse”, utg. av dr Heinrich Mair-Waldburg) och som tillverkats i Österrike ungefär sedan övergången från artonhundra- till nittonhundratalet. Men också till exempel i Tyskland tillverkas Olmützer Quargel senast sedan 1945 och marknadsförs under detta namn. Genom de geopolitiska förändringar som inträdde efter andra världskriget kom ett stort antal fackmän inom osttillverkningens område att från det dåvarande Tjeckoslovakien utvandra till Österrike. Med den sakkunskap dessa förde med sig kom produktionen av Olmützer Quargel att ytterligare expandera. Om produkter av detta slag som tillverkats i Tjeckien beviljas status som skyddad geografisk beteckning kommer det att bli omöjligt att fortsätta marknadsföra Olmützer Quargel som tillverkats på traditionellt vis i Österrike. Vilka möjligheter anser kommissionen det finns att ta hänsyn till detta inom ramen för det skydd som erbjuds av förordning (EEG) nr 2081/92?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) Kommissionen kan bekräfta att den har tagit emot en ansökan från Tjeckien om registrering av ”pravé olomoucke tvarůžky” som skyddad geografisk beteckning. När det gäller vilka åtgärder som ska vidtas – oavsett om kommissionen beslutar att gå vidare med detta eller bara låter det vara – så är förklaringen exakt densamma. För att spara tid nu när det är så sent, föreslår jag helt enkelt att vi kan återkomma till den här frågan.

  Agnes Schierhuber (PPE-DE). – (DE) Fru talman! Kommissionsledamoten har själv sagt att Tjeckiens ansökan gäller ”äkta Olmützer Quargel”. Jag anser att detta stämmer. Detta skulle också förtydliga – speciellt eftersom ”Olmützer Quargel” naturligtvis även tillverkas i andra medlemsstater – att det endast är en allmän beteckning. Detta skulle inte innebära några problem för Österrikes och Tysklands del, de länder där dessa tillverkare från före detta Tjeckoslovakien har etablerat sig, eftersom den väsentliga skillnaden skulle visas med hjälp av termen ”äkta” Olmützer Quargel.

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) Jag är fullt medveten om orsakerna till att tillverkningen sker utanför den ursprungliga triangeln, men jag kan bara rekommendera att ni försöker utnyttja de möjligheter som ges genom lagstiftningen, om utfallet nu inte skulle bli så som ni önskar.

  Talmannen. – Fråga nr 56 från Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (H-0681/05):

Angående: Situationen på marknaden för bärfrukter i Polen

Den 11 maj 2005 antog Europaparlamentet en resolution om förenkling av den gemensamma organisationen av marknaden för frukt och grönsaker, där kommissionen uppmanades stödja producentorganisationerna och införa begränsningar för importen av bärfrukter. Så skedde efter att ledamöter av Europaparlamentet vid ett flertal tillfällen tagit upp denna fråga i jordbruksutskottet och även tillskrivit kommissionsledamoten Fischer Boel i ärendet. Tyvärr har det hittills inte kommit några reaktioner från kommissionens sida i fråga om bärfrukter. Situationen på denna marknad i Polen var under 2005 katastrofal. Priserna på jordgubbar, hallon och krusbär låg redan för andra året i följd klart under produktionskostnaderna. Tänker kommissionen ta fasta på vad Europaparlamentet föreslagit i sin resolution av den 11 maj i år för att dessa förslag skall kunna tillämpas i tid inför skördeåret 2006?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) Kommissionen är medveten om att den polska bärsektorn har haft stora problem under de senaste två åren till följd av de låga priserna på många av dessa produkter.

Efter ordförandeskapets slutsatser om förenkling av den gemensamma organisationen av marknaden för frukt och grönsaker i november 2004, inledde kommissionen för flera månader sedan en analys av gemenskapsmarknaden för de bär som är avsedda för beredning. Syftet med denna analys var att kunna lägga fram lämpliga förslag för att åtgärda de specifika problemen.

Som ett led i dessa undersökningar organiserades studieresor till flera olika medlemsstater. Polen besöktes i april och juli. Arbetet kommer att ha slutförts i slutet av året och offentliggörs av kommissionen i början av 2006. Vi måste naturligtvis invänta slutsatserna från detta arbete innan vi börjar diskutera eventuella åtgärder.

På Polens begäran har kommissionen dessutom inlett en undersökning om skyddsåtgärder när det gäller import av frysta jordgubbar. Denna undersökning pågår just nu och några slutsatser har ännu inte gjorts.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (PPE-DE). – (PL) Fru kommissionsledamot! Jag vill börja med att tacka kommissionen och er personligen för att ni har visat sådant intresse för detta problem som är mycket allvarligt för Polen. Min huvudsakliga oro gäller längden på beslutsförfarandet. Vi tog upp detta problem 2004. Dessvärre har ännu ett år förflutit, och saken har blivit värre snarare än bättre under 2005.

Jag har en fråga till er, fru kommissionsledamot. Är det möjligt att lösa detta problem innan skörden för 2006 börjar?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) Arbetet med denna rapport inleddes i april 2005 och undersökningar har därefter gjorts i de länder som är främst berörda, däribland Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland, Ungern, Polen och Förenade kungariket. Två studieresor har gjorts till Polen under skördeperioden. Rapporten håller på att utarbetas och bygger på information som samlats in under dessa studieresor samt på statistik. Rapporten kommer att innehålla en detaljerad beskrivning av EU:s fyra största delsektorer – jordgubbar, svarta vinbär, hallon och körsbär för beredning.

Eventuella åtgärder kommer att behandlas i kommissionens meddelande om förslaget till reform av frukt- och grönsakssektorn, som planeras att tas upp till diskussion under senare delen av 2006.

  Talmannen. – Fråga nr 57 från Johan Van Hecke (H-0690/05):

Angående: Adliga storgodsägare får europeiskt jordbruksstöd

Enligt vad som berättats på senaste tiden betalas en stor del av det europeiska jordbruksstödet inte ut till småbönder, utan till rika storgodsägare, som mestadels är av adlig börd. Medan hundratals bönder inte fick mer än 100 EUR i snitt i europeiskt jordbruksstöd roffade den jordägande adeln och livsmedelsföretagen åt sig otaliga miljoner.

Några exempel: sockerföretaget Tate & Lyle – 170 miljoner EUR; Nederländernas jordbruksminister Cees Veerman – 400 miljoner EUR; prins Charles av England – 340 000 EUR: den brittiska familjen Parker – 1,5 miljoner EUR; den brittiske baronen Rothschild – 500 000 EUR; den irländske storgodsägaren Larry Goodman – 508 000 EUR.

Vet kommissionen om det här? Hur vill kommissionen förklara att europeiskt jordbruksstöd på det här sättet används för andra ändamål än vad det egentligen är avsett för?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) Tack så mycket, det är nämligen väldigt roligt att veta var frågan kommer från.

Kommissionen har lämnat vägledande information till Europaparlamentet om fördelningen av den gemensamma jordbrukspolitiken på olika medlemsstater, betalningarnas storlek och olika typer av lantbruk under 2000 och 2001. Av uppgifterna framgår att betalningarna till lantbrukarna varierar stort mellan många av våra medlemsstater. Eftersom stödansökningarna görs av lantbrukaren – definierat som en person vars jordbruksföretag ligger inom gemenskapens territorium och som bedriver jordbruksverksamhet – får kommissionen inte in några uppgifter om markägande eller förmånstagarens adelsstatus. Eftersom kommissionen är skyldig att garantera konfidentialiteten för dessa enskilda uppgifter, kan kommissionen inte tillgängliggöra eller offentliggöra namnen på dem som tar emot stöd från garantisektionen vid EUGFJ.

Att det förekommer sådana variationer i direktbetalningarna har en historisk förklaring och beror på hur produktionen tidigare har varit utformad. Efter GJP-reformen 1992 ersattes den ursprungliga prisstödspolitiken med en politik som hade till syfte att skapa större konkurrenskraft. Denna politiska omläggning har uppnåtts genom att EU:s stödpriser gradvis har minskat samtidigt som lantbrukarna har kompenserats för sina inkomstförluster i form av direktbetalningar. När dessa direktbetalningar först infördes kopplades de framför allt till produktionsfaktorerna genom betalningar per hektar, referensavkastning inom odlingssektorn och antalet djur, och detta ledde till att lantbrukare med större gårdar eller större husdjursbestånd fick mer ersättning i form av direktbetalningar. Under de diskussioner som har förts om alla olika förändringar av GJP i 1992 års reform och Agenda 2000, och sedan återigen under diskussionerna om GJP-reformen 2003, föreslog kommissionen faktiskt en begränsning av direktbetalningarna till lantbrukarna. Om jag inte missminner mig föreslog man då ett tak på 300 000 euro för varje förmånstagare när den här frågan senast var uppe till diskussion 2003. Men det förslaget förkastades sedan av rådet och medlemsstaterna, och det är därför inte med i den nuvarande GJP-reformen.

  Johan Van Hecke (ALDE). – (NL) Jag vill tacka kommissionsledamoten för hennes svar. Jag förstår mycket väl att kommissionen inte kan ge tillgång till uppgifter om förmånstagarna, men jag anser att det ändå är viktigt, för oss alla, att vi insisterar på att denna information offentliggörs. Det kommer att göra politiken så mycket mer öppen och jordbrukspolitiken så mycket lättare att försvara.

Sedan vill jag tala om för kommissionsledamoten att Nederländerna har följt Förenade kungarikets exempel och nu också offentliggjort uppgifterna. Dessa uppgifter bekräftar att det mesta av det europeiska jordbruksstödet hamnar där det inte borde, nämligen i händerna på stora industriföretag som exempelvis Nestlé och Heineken. Hur mycket längre kan kommissionen tolerera detta?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) När uppgifterna offentliggörs omfattar de naturligtvis både direktbetalningar till lantbrukaren och exportbidrag. Ni har helt rätt i att det inte är upp till mig att offentliggöra dessa uppgifter, eftersom det inte är kommissionens uppgifter. Det är just det som är anledningen.

Visst har jag noterat att vissa medlemsstater har beslutat att offentliggöra dessa uppgifter, bland annat de länder som ni nämnde och det land som jag känner bäst till. Vi arbetar just nu med att lägga in en länk till de olika medlemsstaterna på vår webbplats, webbplatsen för GD Jordbruk. Detta är vår enda möjlighet att utöva ”mjuka” påtryckningar på medlemsstaterna så att de offentliggör de här uppgifterna.

  Bart Staes (Verts/ALE). – (NL) Fru kommissionsledamot! Jag måste säga att jag finner ert svar mycket otillfredsställande. Kommissionen har för tidsperioden 2005–2009 gjort frågan om öppenhet och insyn till ett av sina strategiska mål. Kommissionsledamot Siim Kallas uttryckte mycket tydligt i två tal, ett i Nottingham och ett i Berlin, att pengar som fördelas genom jordbruk, bland andra, är skattebetalarnas pengar och att medborgarna bör få veta var de hamnar.

Kallas framför tydligt att medlemsstaterna måste göra information om gemenskapsmedlens förmånstagare tillgänglig för allmänheten, så jag ser en motsägelse mellan ert uttalande och det som er kollega Siim Kallas har sagt. Jag skulle vilja veta, fru kommissionsledamot, om ni kommer att bistå med att se till att medlemsstaterna är tvungna att göra denna typ av information tillgänglig för allmänheten, i enlighet med Kallas avsikt.

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) Jag har alltid förordat öppenhet. Det är därför vi har undersökt olika sätt att få medlemsstaterna att offentliggöra dessa uppgifter. För närvarande har jag inte en sådan ställning att jag kan göra det, men jag arbetar i nära samarbete med min kollega kommissionsledamot Kallas för att se vad som kan göras. Naturligtvis kan vi inte bryta mot bestämmelserna eller lagstiftningen. Det skulle orsaka enorma problem. Men vi håller på att undersöka den här frågan och genom länken till vår webbplats försöker vi visa alla att vi vill att medlemsstaterna offentliggör dessa uppgifter.

  Agnes Schierhuber (PPE-DE). – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot! Återspeglar det inte mer verkligheten att säga att det finns både små och stora jordbruk som utvecklades genom tradition? Är det inte så att dessa stora jordbruk är samma jordbruksföretag som ger anställning åt en mycket stor arbetsstyrka? Jag vill bara påpeka att jordbruket i min egen medlemsstat är uppbyggt i liten skala, och ändå var Österrike 1999 för denna modulering, detta infasningsschema. Dessvärre lyckades det dock inte eftersom först Tyskland och sedan Förenade kungariket röstade emot det.

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) När vi senast diskuterade hur man skulle försöka nå fram till en politisk kompromissöverenskommelse om GJP-reformen 2003, förekom det olika diskussioner om hur betalningarna skulle vara avsedda för olika kategorier. Två olika idéer presenterades. En av dem godtogs av rådet och det var idén att alla mindre gårdar skulle undantas från systemet – de som får mindre än 5 000 euro enligt detta system. De bidrar inte till moduleringen. När vi måste reducera en direktbetalning till lantbrukarna i efterhand på grund av att vi har uppnått taket i Brysselöverenskommelsen, kommer dessa mindre företag inte att drabbas.

Vi har övervägt möjligheten att undanta de mindre företagen när vi talar om en minskning av direktbetalningarna.

  Talmannen. – Frågorna nr 58–96 kommer att besvaras skriftligen⁽⁵⁾.

  Jim Higgins (PPE-DE). – (EN) Fru talman! En ordningsfråga: har ni tänkt låta samtliga 20 minuter gå till de muntliga frågor som har ställts till kommissionsledamot Fischer Boel?

  Talmannen. – Ja, det gjorde vi. Vi har redan dragit över tiden med flera minuter, och jag skulle även vilja ge våra tolkar möjligheten att göra ett uppehåll. Därför meddelade jag för en stund sedan att vi inte kunde fortsätta behandla en fråga. Jag hade hoppats att ni hade hört mig.

Frågestunden är avslutad.

(1) För frågor som inte besvarades, se bilaga: ”Frågestund”.

(2) För frågor som inte besvarades, se bilaga ”Frågestund”.

(3) EGT L 208, 24.7.1992, s.1.

(4) EGT L 208, 24.7.1992, s.1.

(5) För frågor som inte besvarades, se bilaga ”Frågestund” .

21. Skriftliga förklaringar (artikel 116): se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 19.40 och återupptogs kl. 21.00.)

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

22. Gemenskapens järnvägar

  Talmannen. – Nästa punkt på dagordningen är den gemensamma debatten om följande betänkanden:

– A6-0143/2005 av Georg Jarzembowski för utskottet för transport och turism om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 91/440/EEG om utvecklingen av gemenskapens järnvägar (KOM(2004)0139 – C6-0001/2004 – 2004/0047(COD)).

– A6-0133/2005 av Gilles Savary för utskottet för transport och turism om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om behörighetsprövning av tågpersonal som är nödvändig för framförandet av lok och tåg på gemenskapens järnvägsnät (KOM(2004)0142 – C6-0002/2004 – 2004/0048(COD)).

– A6-0123/2005 av Dirk Sterckx för utskottet för transport och turism om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om internationella tågresenärers rättigheter och skyldigheter (KOM(2004)0143 – C6-0003/2004 – 2004/0049(COD)).

och

– A6-0171/2005 av Roberts Zīle för utskottet för transport och turism om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ersättning vid åsidosättande av avtalade kvalitetskrav för godstransport på järnväg (KOM(2004)0144 – C6 0004/2004 – 2004/0050(COD)).

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Efter antagandet av de två första järnvägspaketen 2001 och 2004 föreslog kommissionen ytterligare lagstiftningsåtgärder den 3 mars 2004, allmänt känt som det tredje järnvägspaketet.

Syftet med det tredje paketet är att komplettera den rättsliga ramen för järnvägar på EU-nivå för att göra framsteg med driftskompatibiliteten och få till stånd en större integrering av marknaden för passagerartjänster och samtidigt säkra resenärernas rättigheter. Man försöker med hjälp av åtgärderna även att förbättra den ofta dåliga standarden på frakttjänster.

Förslagen är i linje med målsättningarna i vitboken om transportpolitik från 2001. Då hade vi tydligt klarlagt att det fanns ett behov av att modernisera det sätt på vilket järnvägstjänsterna var organiserade för att hindra dem från att bli ännu mer impopulära och falla ytterligare och för att skapa utrymme för järnvägstjänster av kvalitet.

De lagstiftningsförslag vi granskar i dag rättfärdigas även av att transporttjänsterna har en nyckelroll i vår kontinents ekonomiska tillväxt. I den strategi som introducerades i Lissabon erkände man deras betydelse i detta hänseende.

Herr talman! Jag går nu över till de åtgärder som vi rekommenderar mer i detalj: först ett förslag till direktiv om behörighetsprövning av tågpersonal som är knuten till framförandet av lok och tåg. Föredraganden är Gilles Savary. Om ni tillåter vill jag bara påminna om att kommissionen åtog sig att lägga fram detta förslag under förhandlingarna mellan Europaparlamentet och rådet om det andra järnvägspaketet. Detta nya förslag utarbetades i samråd med sektorn och arbetsmarknadens parter, och i förslaget vidtas åtgärder för en mekanism som gör det möjligt att bättre definiera kompetens- och ansvarsområden i fråga om utbildning, utvärdering och erkännande av den behörighet som tågförare och tågpersonal med ansvar för säkerheten har. En förare kommer att behöva ha ett personligt förarbevis som intygar hans allmänna duglighet, och det kommer att gälla i hela gemenskapen. Detta förarbevis kommer att behöva kompletteras med ett certifikat som utfärdas av det järnvägsföretag som åtar sig att anställa honom. Detta företag kommer att ge detaljer om den utbildning han har fått när det gäller den sträcka han arbetar på, den utrustning som används och de drifts- och säkerhetsförfaranden som följs. Detta är det första förslaget till direktiv.

I det andra förslaget har man för avsikt att ändra gällande direktiv om att öppna marknaden för järnvägstransport. Föredragande är Georg Jarzembowski. Jag påminner er om att det handlar om att öppna marknaden för konkurrens inom internationella passagerartjänster. Detta förslag är ett direkt svar på en begäran från parlamentet till kommissionen vid förlikningen av det andra järnvägspaketet när det framförde en önskan att rådfrågas om specifika förslag om att öppna marknaden för passagerartransporttjänster på järnväg.

Kommissionen föreslår särskilt att järnvägsföretag från och med den 1 januari 2010 kan få driva verksamhet med internationella tjänster i hela gemenskapen om de har en licens och det säkerhetscertifikat som krävs. Att underlätta för nya kommersiella initiativ kommer att hjälpa till att blåsa nytt liv i denna sektor. För att skapa realistiska ekonomiska villkor för utvecklingen av dessa tjänster anser kommissionen att cabotage också ska tillåtas. Förslaget gör det därför möjligt för resenärer att bli upplockade och avlämnade utefter hela den internationella sträckan, inklusive mellan två stationer i samma medlemsstat, och samtidigt trygga jämvikten med avtalen om allmänna trafiktjänster. Jag är särskilt angelägen om att det passar in ordentligt med det reviderade förslaget till en förordning om kollektivtransporttjänster som kommissionen antog i juni 2005.

Jag går nu vidare till den tredje delen i paketet: förslaget om tågresenärers rättigheter och skyldigheter, som kompletterar förslaget om att öppna marknaden för passagerartransporttjänster. Innan jag går in på detaljerna i detta förslag vill jag påminna om att gemenskapens regelverk om skyddet av passagerare hittills har begränsats till flygtrafik. När kommissionen satte upp målen i vitboken ville man sätta konsumenten i centrum för alla typer av transporter. Därför ansåg man det nödvändigt att utvidga tågresenärernas rättigheter som ett sätt att uppväga för politiken att öppna marknaden.

Skyddet av tågresenärer är ett betydande instrument i vårt försök att återlansera och återuppliva järnvägssektorn. Betänkandet i fråga är utarbetat av Dirk Sterckx. Jag kommer att begränsa mig till att nämna ett antal huvudpunkter i förslaget, och jag börjar med fri och icke-diskriminerande hjälp till resenärer med begränsad rörlighet som kommer att garantera tågens tillgänglighet. Resenärer med begränsad rörlighet har sagt att de skulle vilja att transporttjänsterna var mer lättillgängliga så att de kunde använda dem utan hjälp. I de fall där tjänsterna inte är tillräckligt tillgängliga kommer järnvägsföretaget och stationschefen att vara tvungna att erbjuda adekvat hjälp om de blir ombedda att göra det.

Den andra delen av vårt tredje förslag är möjligheten för internationella resenärer att få information om de huvudsakliga destinationerna i Europa och att köpa direktbiljetter. Resenärerna kan således begära en direktbiljett när de måste korsa flera medlemsstaters gränser. Kommissionen begär särskilt att det ska vara möjligt att köpa integrerade biljetter för destinationer utanför det nätverk som det järnvägsföretag som säljer biljetten verkar inom. Det bör till exempel vara möjligt att köpa en biljett för att resa från Lyon i Frankrike till Graz i Österrike. I ett brev som nyligen skickades till kommissionen klagar en resenär över en lokal operatör som vägrat sälja honom en biljett av detta slag.

Den tredje delen av förslaget är ett modernt system för civilrättsligt ansvar, jämförbart med det som finns inom andra transportsektorer och som grundar sig på ett system med obligatorisk försäkring. Kommissionen anser att civilrättsligt ansvar i händelse av olyckor bör täcka så många olyckor som möjligt och att det bör åtföljas av obligatorisk försäkring, det enda sättet att garantera att ordentlig ersättning betalas ut för all den skada som resenären lidit.

Den slutliga delen är omedelbar assistans vid förseningar, inklusive en ersättning och ett system för skadeersättning. Resenärer som har biljetter som ibland är mycket dyra ska inte behöva lida av utdragna förseningar eller trafikinställningar utan någon information från tjänsteleverantören eller något stöd från järnvägsföretaget.

Ett slutligt mål i det tredje järnvägspaketet är att reglera frakttjänsterna och förbättra kvaliteten på godstrafiken. Roberts Zīle är föredragande för detta fjärde förslag. Man försöker ha ett minimum av klausuler infogade i avtalen mellan järnvägsföretagen och deras kunder, något som redan anses vara en god vana inom sektorn. Det exakta innehållet i kvalitetsgarantierna får avtalsparterna själva bestämma. I förslaget försöker man få ett systematiskt hänsynstagande till kvalitetsfaktorerna eftersom det är ytterst viktigt att förbättra kvaliteten på godstrafiken om sektorn ska kunna behålla den positiva riktning som nu verkar ta fart.

Avslutningsvis vill jag ta upp en nyckelfråga om behandlingen av det tredje järnvägspaketet. Liksom för tidigare lagstiftningsförslag inom järnvägssektorn är begreppet ”paket” mycket viktigt för kommissionen. Det skulle vara synd att äventyra det tredje paketets framgång genom att dela upp det och separera dess olika delar. Därför vill jag understryka vårt stöd för inställningen i utskottet för transport och turism där man rekommenderar att den följdriktiga konsekvensen av paketet bevaras. Kommissionen kan också godkänna det förslag som ert transportutskott gjort för att samordna behandlingen av järnvägspaketet med behandlingen av det nya förslaget till förordning om samhällsserviceskyldigheter. Det är klart önskvärt att se till att de två förslagen kompletterar varandra, något som talar för en sådan samordnad behandling.

Mina damer och herrar! Jag vill tacka era föredragande som har granskat våra förslag så noggrant. Det säger sig självt att jag kommer att lyssna mycket noggrant på vad de, och alla talare, har att säga under denna debatts gång. Jag är övertygad om att detta tredje järnvägspaket kommer att göra det möjligt för oss att uppnå en påtagligt bättre avvägd användning av de olika transportmedlen i Europa. Vi vet alla – och explosionen av oljepriser är en påminnelse om vi behöver en – att vi måste kunna hitta alternativ, speciellt för långdistanstrafiken: alternativ som transport på järnvägar, floder och hav. Det faktum återstår att järnvägstransporten måste nå sin fulla potential i ett Europa där den förmår göra det, för den håller på att förändras till ett oerhört värdefullt handels- och transportverktyg för alla människor i Europa.

Därför fäster jag en sådan stor vikt vid denna debatt, herr talman, och jag skulle vilja tacka parlamentet i förskott för dess aktiva deltagande, som jag så högt värdesätter.

  Talmannen. – Tack så mycket, herr Barrot. Precis som ni sa är detta är en mycket viktig debatt.

Jag vill påminna parlamentet om det berömda yttrande som fälldes av Ernest Bevin, den f.d. brittiske utrikesministern, någon gång runt 1945. Han sade: ”Min idé om Europa handlar om att gå ner på Victoria Station i London och köpa en biljett vart tusan jag vill.”

  Georg Jarzembowski (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, herr vice kommissionsordförande, mina damer och herrar, olycksbröder! Än en gång har vi turen att delta i en så viktig debatt kl. 21.00, ensamma i vår mysiga krets av föredragande och skuggföredragande.

Vi bör dock inte låta detta irritera oss för mycket utan snarare ta itu med frågan. Jag tror att vice ordföranden har anhängare bland oss som är för att paketet förblir ett paket, med undantag av en ensam fransk röst. Vi vet emellertid att franska röster ibland är särskilt viktiga.

Det är ändå min uppfattning att majoriteten vill, och kommer att, bevara paketet intakt. Det är vad vi ska göra i morgon och inte bara som ett självändamål. Inte ens jag, i egenskap av advokat, kommer att lägga fram argumentet att vi, nästan 13 år efter slutförandet av den inre marknaden, verkligen bör se till att slutföra den inre marknaden för passagerartransport. Detta är ett bra argument för advokater, men vi ska avstå från att använda det.

Avsikten med det tredje paketet är att göra långdistanstrafiken och regionaltrafiken mer pålitliga och konsumentvänliga. Detta är vårt mål. Vi vill ha konkurrens; vi vill ha bättre service för resenärerna. Dessa är våra målsättningar. Det är därför frågorna om att öppna de nationella järnvägsnäten på icke-diskriminerande grunder så att alla järnvägsföretag kan använda dem, enhetliga rättigheter för tågresenärer i hela EU och användandet av samma tågförare hör ihop. Vi vill inte, trots att vi nu har lok som kan korsa gränserna, ha en situation där tågen fortfarande måste stanna vid gränsen för att byta förare – bara för att upptäcka att den nya föraren är på semester eller sjukskriven och att tåget då blir stillastående.

Avsikten är inte bara att människor ska kunna köpa en biljett vartsomhelst i Europa utan även att de kommer fram dit snabbt. Därför behöver vi det tredje järnvägspaketet. Jag erkänner att det först uppstod diskussioner i min grupp, men sedan anammade vi tankegången att underlåta att tillämpa regleringar för kvalitetskrav eller godstrafik. Eftersom vi öppnar nätverken för gränsöverskridande transporter från och med den 1 januari 2006 och för inrikes godstrafik den 1 januari 2007 hoppas vi att konkurrensen verkligen har utvecklats inom två till tre år och att vi då inte kommer att behöva lagstifta om kvalitetskrav.

Man kan redan se konkurrens i trafiken i alpområdet, och kunderna kan välja mellan två olika järnvägsföretags tjänster. Därför tror jag inte att vi behöver någon lagstiftning om kvalitetskrav; marknaden kommer att reglera detta.

Jag skulle nu vilja presentera flera aspekter i mitt betänkande. Jag anser inte att det alltid är nödvändigt att komma med nya idéer; när det handlar om järnvägsföretagens utveckling bör vi i stället gå tillbaka till det som parlamentet beslutade vid den andra behandlingen av det andra järnvägspaketet.

Då beslutade vi, med en överväldigande majoritet, att öppna nätverken både för gränsöverskridande och inrikes järnvägstrafik från och med den 1 januari 2008. Detta var vad vi krävde för två år sedan; varför skulle vi nu vända tillbaka, undrar jag. För att ge alla parter mer tid föreslår utskottet dock att man öppnar stegvis: den 1 januari 2008 för gränsöverskridande järnvägstrafik, men den 1 januari 2012 för inrikes järnvägstrafik. Vi vet alla att när det handlar om förhandlingar med rådet kan 2012 bli 2013 eller något helt annat.

Men om parlamentet begärde att alla järnvägsnätverk skulle öppnas från och med 2008 för två år sedan måste man hålla fast vid det. Jag hoppas att vice ordföranden anammar parlamentets sätt att tänka och beslutar att reglera inte bara den gränsöverskridande trafiken utan även trafiken på den inre marknaden. Vi måste trots allt förr eller senare komma vidare. Uppriktigt sagt vill jag inte se ett fjärde, femte eller sjätte järnvägspaket. Vi bör dra en gräns och besluta oss för en liberalisering, ett öppnande av nätverken, kundorientering och konkurrens med detta paket.

Låt mig få rikta kammarens uppmärksamhet på bara två saker till. Vi har redan bromsat öppnandet av nätverken och speciellt för inrikes järnvägstrafik. Anledningen är att vi håller med kommissionen om att det inte bör vara obligatoriskt att öppna nätverken om detta skapar problem för de regionala passagerartjänsterna, och med detta menar vi inte bara möjliga problem utan ett faktiskt hot mot dess ekonomiska genomförbarhet. Det är naturligtvis inte vår avsikt att äventyra den regionala trafiken med ett öppnande av nätverken.

Jag skulle vilja tala om för mina nederländska ledamotskolleger att de inte behöver oroa sig. Jag anser faktiskt att bromsandet, som ni själva föreslog för gränsöverskridande trafik, kommer att göra det möjligt för oss att hindra den inhemska regionala trafiken från att kollapsa, för det finns ingen skyldighet att öppna nätverken i detta fall. Våra ledamotskolleger från mindre länder kan lägga sina reservationer åt sidan i detta hänseende.

Jag vill inte gå in i detalj om vår önskan att ändra direktiv 2001/14/EG för att ge höghastighetslinjer bättre möjlighet att planera på lång sikt. Avslutningsvis finns det något annat som jag vill rikta er uppmärksamhet på. Parlamentet – med undantag av enskilda ledamöter allra längst bak – har alltid sagt att paketet bör bevaras intakt, såsom kommissionen föreslog. Därför senarelade vi också datumet för presentationen av detta paket i plenum. När vi har fattat vårt beslut kan rådet fatta sitt eget.

Den minst positiva erfarenheten har varit med Meijerbetänkandet. Vår första behandling av det – efter ett kommissionsförslag om kollektiva färdmedel 2000 – skedde i november 2001. Rådet har till dags dato inte gjort något annat än att medvetet skjuta upp detta förslag. Rådet brister i utövandet av sina plikter; det saknar modet att ta upp denna svåra fråga. Vi har dock sagt att dessa fyra delar hör ihop, och de hör också ihop med förslaget om kollektiva färdmedel. Vi har sagt att vi är redo att föra denna fråga till en definitiv slutsats med en lagstiftningsresolution i plenum så snart som rådet ger oss ett tecken.

Ordföranden i utskottet för transport och turism informerade oss i eftermiddags att Förenade kungarikets transportminister, Alistair Darling, har försäkrat oss om att detta paket kommer att hållas intakt. Av den anledningen bör också vi ta steget ut i morgon och inte bara rösta om ändringsförslagen utan även om lagstiftningsresolutionerna så att vi i morgon eftermiddag kan framföra våra synpunkter om det tredje järnvägspaketet, uttrycka vår åsikt. Jag vädjar till rådet att hålla sitt ord, att lämna paketet intakt, att lägga fram sunda förslag. Då kommer vi att kunna göra goda framsteg. Jag hoppas att det brittiska ordförandeskapet på rådets möte den 6 oktober aktivt kommer att företräda den signal som vi kommer att ge i morgon och påskynda arbetet.

Låt oss inte bland alla detaljer glömma bort att vi inte gör detta för liberaliseringens skull eller för att vi är självgoda; vi gör det för resenärernas skull, för vi kan se en ökad trend mot att resenärerna tar sina bilar eller använder lågprisflygbolag för långdistansresor snarare än att ta tåget. I linje med vår allmänna uppfattning om frakt – att den måste tas bort från vägarna och sättas på järnvägarna – måste vårt tankesätt vara att ge resenärerna ett erbjudande som lockar dem ut ur bilarna och flygplanen och tillbaka till tågen.

  Gilles Savary (PSE), föredragande. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill först tacka ordföranden i vårt utskott, Paolo Costa, och alla våra kolleger, vare sig de är föredragande – varav en precis har talat – skuggföredragande eller samordnare, för det mycket intensiva och anmärkningsvärda arbete de har gjort på parlamentets vägnar.

Jag lyssnade mycket uppmärksamt på Georg Jarzembowski som nämnde en fransman som, enligt honom, var fientligt inställd till paketet. Jag vet inte vem han menade. Han känner säkert denna man. Jag gör det i alla fall inte. Därför har jag argumenterat starkt för att vi bör rösta om alla texter i dag och vidarebefordra dem till rådet. Parlamentet har gjort sitt arbete och paketet är färdigt. Vi kommer att vidarebefordra det till Förenade kungarikets ordförandeskap i morgon, och jag hoppas för övrigt att Förenade kungarikets ordförandeskap kommer att fatta ett beslut så att, om möjligt – fast vi bör kanske inte vara för idealistiska – detta komplicerade ärende kan avslutas under Tony Blairs ordförandeskap.

Paketet går framåt: jag ville bara att vi skulle rösta om det i dag och inte skjuta upp det arbete som Europaparlamentet har gjort. Det finns ingen anledning att göra detta, för det finns åtminstone ett förslag som är ganska brådskande, och det är förslaget om licens för tågförare. Det är inte för att det var ett ämne som nådde ganska stor enighet i utskottet för transport och turism, utan helt enkelt för att en liberalisering är på gång. Den internationella marknaden för järnvägsfrakt har varit öppen sedan den 15 mars 2003, och vi behöver detta förslag i dag för att se till att förare som arbetar inom den internationella järnvägstrafiken är ordentligt utbildade.

Med hänsyn till mitt eget betänkande vill jag tillägga att det är ganska föredömligt, och jag hoppas att det budskap som vi i parlamentet sänder ut i morgon också kommer att vara det.

Varför är det föredömligt? Först och främst för att det sänder en samhällelig signal; hittills har vi huvudsakligen sänt ekonomiska signaler eller signaler för liberalisering. Jag har alltid argumenterat för att järnvägstransport bör vara en fråga för alla, inklusive järnvägsarbetare, och jag tror inte att detta initiativ kommer att lyckas om de som arbetar på järnvägarna anser att det europeiska järnvägssystemet inte är deras bekymmer. Vi har inrättat en järnvägsbyrå som vi kommer att involvera arbetsmarknadens parter i; vi måste se till att arbetsmarknadens parter känner att de har ett intresse i den investering vi alla gör i järnvägstrafikens framtid.

Därför måste vi ta detta förslag, som båda sidor av industrin har enats om, de anställda och fackföreningarna – något som är mycket ovanligt på EU-nivå – och införliva det med lagstiftningen i dag. Det är ett arbete – ett ganska uppriktigt sådant när det kommer till kritan, för arbetet har gjorts – som består av att överföra ett historiskt, socialt avtal till europeisk materiell rätt, ett avtal som fordrar andra, kanske en dag kollektiva avtal som gör det möjligt för järnvägsarbetarna att känna att de alla har ett intresse i att öppna järnvägsnätverken.

Därför tar jag mig friheten att be om ett så brett stöd som möjligt för mitt betänkande i morgon, ett betänkande som utskottet har förbättrat på många sätt. Dessa förbättringar kan verka triviala, men de är faktiskt viktiga. Först och främst har vi utökat det. Vi anser att alla arbetare inom alla järnvägsnät på lång sikt bör, om de så önskar, ha ett internationellt förarbevis. Varje nationell förare har rätt att bli internationell förare om han så önskar.

Vi ville också förtydliga texten. Vi har tydligt definierat förare och tågpersonal, när det gäller den senare kategorin med hänvisning till ett kommande förslag från kommissionen, på grundval av järnvägsbyråns arbete, som kommer att utföras öppet och i samråd med de berörda parterna. Vi har också preciserat texten när det gäller utbildning, de förmåner varje arbetare erhåller tack vare sin erfarenhet samt hur utbildningen finansieras eftersom vissa förare som har fått utbildning av ett järnvägsföretag senare kan gå över till något annat. Vi har slutligen gjort datumen mer överensstämmande och lagt fram datum för genomförandet. Detta är det grundläggande innehållet i det betänkande som vårt utskott föreslår er.

Nu skulle jag vilja framföra några sista kommentarer om de andra texterna. Jag anser att Dirk Sterckx betänkande om tågresenärers rättigheter är absolut nödvändigt. Det finns ingen anledning att upprätta rättigheter för passagerare inom flygtrafiken och inte inom järnvägstrafiken. Eftersom det dessutom finns betydande skillnader mellan medlemsstaterna och även problem med systemet, särskilt i mitt eget land, är jag glad att Dirk Sterckx lägger fram ett betänkande som följer dessa linjer, och jag hoppas att oppositionen i rådet kommer att övervinnas.

När det gäller Roberts Zīles betänkande, och utan att vilja förnärma föredraganden som har gjort ett utmärkt arbete, är jag förstås mer försiktig, helt enkelt därför att järnvägsföretagen värdesätter den avtalsmässiga relationen, och olika typer av gods är mycket mer olikartade än resenärer. Att frakta en typ av varor kan vara väldigt annorlunda i jämförelse med att frakta andra.

Slutligen vänder jag mig till Georg Jarzembowskis betänkande, och här är jag personligen mer försiktig. Jag röstade för en liberalisering av fraktmarknaden för att frakterna inte fungerade. När det gäller passagerartransport verkar allt handla om ett fåtal stora företag som traktar efter de nationella nätverken. Det är cabotage som oroar mig mer än något annat. Vi vet alla mycket väl att det inte finns någon marknad för tjänster från Paris till Rom. Men det finns en marknad mellan Paris och Lyon och mellan Lyon och Marseilles, och det är detta de stora företagen har ögonen på. Jag är orolig för de små länderna, länder av begränsad storlek, vars nationella linjer i verkligheten ligger på internationella linjer som kanske försvinner i morgon eller absorberas av stora operatörer som SNCF eller Deutsche Bahn. Det är dessutom därför dessa stora företag är så intresserade.

Avslutningsvis skulle jag vilja säga att, som jag ser det, om vi tänker i termer av transportmarknader – och ingen har förnekat detta de senaste tio åren – är det vägarna som vinner. Vi måste tänka i termer av transportpolitik, och den viktigaste faktorn är inte bara konkurrens inom järnvägssektorn, som är det mål vi tvångsmässigt har eftersträvat i åratal, utan tillhandahållandet av förutsättningar för att möjliggöra konkurrens mellan vägtransporter och de andra transportmedlen. Ända tills vi löser detta problem kommer järnvägstransporten att gå utför, precis som det går utför i dag för öppen frakt.

  Dirk Sterckx (ALDE), föredragande. – (NL) Herr talman! Jag tror att jag också har fått en och en halv minut extra av en ledamotskollega som inte kan närvara här i kväll, så min talartid bör ha förlängts till sex och en halv minut, något jag tänker använda nu om ni kan dra av dessa sista tio sekunder från den.

Herr kommissionsledamot! Jag vill tacka kommissionen för dess förslag, för jag betraktar alla dessa paket, liksom förslaget om tågresenärers rättigheter, som en viktig del i EU:s transportpolitik. Om vi vill upprätta en öppen europeisk järnvägsmarknad är det ytterst viktigt att resenärerna har minimirättigheter inom denna marknad om människor ska vinna, eller förlora, förtroende för järnvägstrafiken.

Jag måste dock tala om för er, herr kommissionsledamot, att parlamentet, eller i alla fall utskottet för transport och turism, har gjort några ändringar i ert förslag. När jag nu berör detta ämne vill jag tacka alla ledamöter som har deltagit i debatten, antingen som individer eller som grupper, för alla de ändringsförslag som de har lagt fram – det fanns ganska många, och det kanske kommer fler – men det är tack vare dessa ansträngningar, herr kommissionsledamot, som vi nu presenterar ett förslag som, enligt min uppfattning, är opartiskt och välstrukturerat.

Det finns en koppling mellan tillämpningsområdet och kravnivån. Kommissionen har valt ett litet tillämpningsområde, nämligen internationell järnvägstrafik, och ett strikt kravpaket medan parlamentet har ändrat denna balans en aning eftersom man valde ett stort tillämpningsområde, det vill säga rättigheter för alla tågresenärer, precis som inom flyget, och man anpassade de strikta grundläggande kraven så att järnvägsföretagen och de regionala eller lokala myndigheterna får ett större spelutrymme.

Först vill jag säga några ord om kravpaketet. Vi förblev trogna de internationella avtalen i fördraget om internationell järnvägstrafik (COTIF) så gott vi kunde, och i fråga om information till resenärer gjorde vi sålunda några ändringar i kommissionsförslaget. Jag anser att det inte är nödvändigt att ge all information till alla resenärer både före och under resan. Detta skulle leda till en ogenomförbar nivå av byråkrati och innebära till exempel biljetter stora som A4-sidor. Jag anser inte att det finns någon anledning att göra detta. Jag menar att järnvägsföretagen bör uppmuntras att ge nödvändig information till rätt resenärer. Jag anser inte att det är rätt att tvinga företag att tillhandahålla information om konkurrerande eller andra företag om de inte vill det. Om de kan förmås att gå ihop, så mycket bättre, men jag anser att ett företag som vill vinna kunder inte kan tvingas att inkludera möjliga konkurrenter i sin informationspolicy.

Detsamma gäller biljetter, förutom att man i detta fall måste göra en skillnad mellan – och vi är ganska tydliga med detta – en samhällstjänst där biljetterna måste göras tillgängliga för en bred publik och kommersiella specialtjänster där mycket färre resurser kan användas, såsom enbart Internet, vilket har hänt i vissa fall och som kan få ned kostnaderna. Jag anser inte heller att man kan tvinga konkurrerande företag att sälja varandras biljetter. Detta görs inte inom flyget, så varför skulle det göras inom järnvägstrafiken? Jag anser dock – och vi har lagt fram ändringsförslag med den verkan – att vi måste ge järnvägsföretag som vill gå ihop all den uppmuntran vi kan, och vi måste se till att de exempelvis upprättar ett gemensamt reservationssystem, av den typ som redan finns bland många flygbolag.

I händelse av olyckor, dödsfall eller skadade resenärer anser vi att när det gäller objektivt ansvar, det vill säga i de fall där järnvägsföretagen i alla händelser måste betala, måste samma summor som i regleringen av luftfart användas. När det gäller bagage har vi godkänt COTIF eftersom den innehåller en bredare definition av bagage och även tar upp andra innebörder, men vi anser att detta var det bästa sättet att ta itu med denna fråga.

Nu skulle jag vilja gå över till frågan om ersättning för förseningar och inställda avgångar, som vi föreslog ett enklare system för. Kommissionen har komplicerat saken, men om vi ska utvidga omfånget och inkludera alla resenärer anser vi att vi bör ha ett enklare system för ersättningar och samtidigt ett system som inte bara är till för ersättningar som gäller förseningar på över en timme, utan även för människor som regelbundet drabbas av förseningar så att också de kan få ersättning. Personer med säsongsbiljetter skulle annars inte vara berättigade till ersättning, och vi anser inte att detta är acceptabelt.

Ett svårt kapitel som många ledamöter lade fram ändringsförslag om var kapitlet om personer med begränsad rörlighet. När det gäller synskadade, hörselskadade och funktionshindrade människor anser vi att järnvägsföretagen har en skyldighet att avlägsna alla hinder och att iaktta ett antal skyldigheter. Vi har definierat dessa mycket detaljerat, och vi har mer eller mindre följt kommissionens linje i detta. I händelse av förvarning har man förbundit sig, och järnvägsföretaget har inget annat val än att hjälpa resenären. Om resenären inte har förvarnat och bara dyker upp anser jag att järnvägsföretaget måste göra allt som står i dess makt för att hjälpa dessa människor. Jag tror faktiskt att de flesta järnvägsföretag och järnvägspersonal ser det som en hederssak att hjälpa dessa människor. Det här handlar om att vi ska lagstifta om något som, enligt min åsikt, är ett minimikrav. Jag anser att vi ska uppmuntra järnvägsföretagen att göra allt de kan för de människor som har det svårare att ta sig fram på en järnvägsstation, och vi ska förvänta oss mycket av dem, men vi kan inte förvänta oss allt. Vi kan inte be järnvägsföretagen att göra det omöjliga; det vi kan göra är att driva på dem närhelst det uppstår en renovering, en strukturförändring eller ett nytt förvärv för att se till att den nya materielen och de nya byggnaderna tillfredsställer dagens behov.

Det vilar ett enormt arv från det förflutna på järnvägsföretagens axlar, men de måste sakta men säkert uppmuntras till att göra förbättringar. En reklamationstjänst måste upprättas, men vi bör inte gå för långt med användandet av lingua franca. Jag har förenklat förslaget när det gäller följdskador och tagit bort det. Jag anser att årliga kvalitetsrapporter är onödiga. Vi måste få till stånd ett mer flexibelt system som ger utrymme för initiativ, för en bredare tillämpning, för kommersiella initiativ som tas av järnvägsföretag som är beredda att lägga fram sådana och för regionala initiativ. Företagen kan därför göra mer än det vi kräver men – och detta är, anser jag, ytterst viktigt för vår ställning som parlament – vi anser att dessa rättigheter ska gälla alla resenärer; inte bara den elit på 5 procent som reser internationellt utan alla som använder tåg. Så ser det ut inom flyget, och det finns ingen anledning att det inte skulle vara likadant inom tågtrafiken. Vi ska snart diskutera detta med rådet, men så vitt jag vet, om mina källor är pålitliga, är just detta ämne, det vill säga att rättigheterna ska gälla alla resenärer, en hake i rådet. Jag vill tala om för rådets företrädare att detta är en av de punkter som jag i egenskap av föredragande kommer att slåss med näbbar och klor för, och jag hoppas att jag kan räkna med ett samlat stöd från mina ledamotskolleger här i kammaren.

Slutligen vill jag tala om för rådet, precis som de två föregående talarna gjorde, att detta är ett paket. Jag uppmanar er att inte dela på det. Jag erbjuder er att behandla det hur ni önskar, men lämna tillbaka det som ett paket och lägg till gemensamma ståndpunkter som vi kan arbeta fram tillsammans vid andra behandlingen. Detta är en sammanhängande helhet; jag uppmanar er att bevara den helheten.

  Roberts Zīle (UEN), föredragande. – (LV) Herr talman, herr Barrot, mina damer och herrar! Genom att till parlamentet överlämna ett förslag till förordning om ersättning vid åsidosättande av avtalade kvalitetskrav för transport på järnväg var Europeiska kommissionens syfte att förbättra kvaliteten på godstransport på EU:s inre marknad och att därigenom främja en överföring av godstransport från vägar till järnvägar. Avsikten var att på detta sätt öka andelen gods som transporteras på järnväg, som för närvarande är mycket låg.

Framför allt innehåller förslaget till förordning administrativa åtgärder och regler som ska infogas i kontrakten mellan järnvägsföretagen och deras kunder. Jag vill genast påpeka att i konkurrenssituationer skulle en sådan åtgärd inte vara tänkbar, vilket till stor del förklarar åsikten hos utskottet för regionalpolitik, transport och turism om huruvida ett stöd för denna förordning baserades antingen på optimism eller på skepsis när det gäller ökad konkurrens för godstransport på järnväg inom den närmaste framtiden. Dessutom blev jag, som företrädare för en ny medlemsstat, obehagligt överraskad av att förslaget till förordning som lades fram våren 2004 byggde på forskning som bara gällde de 15 gamla medlemsstaterna och att hänsyn inte togs i förslaget till en hel rad särdrag hos de nya medlemsstaterna. Här följer bara några exempel. I de baltiska staterna sker till exempel över 50 procent av godstransporten på järnväg, jämfört med nästan 90 procent på väg i andra stater. För det andra korsar nästan all godstransport på järnväg i de tre baltiska staterna de av EU:s yttre gränser som förbinder de baltiska staternas hamnar med marknaderna i Ryssland, Vitryssland och andra OSS-stater. Detta skulle i sin tur innebära att, om denna förordning antas, Lettlands järnvägar ständigt skulle få betala ersättning för förseningar som inträffar på ryskt territorium utan verkligt hopp om att få någon ersättning från de ryska järnvägarna.

Genom att bortse från ovanstående hoppades jag att som föredragande balansera förslagstexten och åstadkomma en kompromiss mellan ytterst olikartade intressegrupper. Åtminstone hittills har det emellertid inte funnits någon grund för en sådan kompromiss, och även efter många debatter i kommissionen ansåg de flesta av mina kolleger i utskottet att en administrativ förordning inte var bästa sättet att förbättra kvaliteten på järnvägstransporter. Jag har själv kommit fram till olika slutsatser under denna tidsperiod efter att ha stiftat bekantskap med de större järnvägsföretagen och även med infrastrukturplanerare. Det bekymrar mig att, om vi inte inom kort vidtar några åtgärder inom området för godstransport, tillgången till infrastruktur naturligtvis kommer att bli mer av en prioriterad fråga för passagerare, vilket i och för sig inte är något dåligt, men kvaliteten på godstransport kommer troligen att minska ännu mer. För mig var den viktigaste slutsatsen av denna studie att vi tydligen inte kan utarbeta förordningar på grundval av problemen med individuella transportkorridorer utan att studera de speciella egenskaperna hos EU:s medlemsstater och använda administrativa metoder endast där konkurrensen är svag. En sådan enhetlig strategi skulle helt klart skapa brist på tillit hos EU-medborgarna när det gäller Europaparlamentets, kommissionens och rådets lagstiftningsplaner.

Slutligen vill jag säga att jag är mycket nöjd med det gemensamma arbete som alla föredragande och skuggföredragande har lagt ned på detta paket, och jag förstår inte försöken att bryta upp det tredje järnvägspaketet, vilket skulle kunna ge konsumenterna så gott som ingenting. Jag ska åter ge ett exempel från de baltiska staterna. Om till exempel den idé som ingår i Dirk Sterckx betänkande avlägsnas, enligt vilken passagerarna också bör få rättigheter när det gäller den nationella tågtrafiken, och ersätts med enbart internationell tågtrafik, försäkrar jag att i de baltiska staterna, de länder som tillhör min region, får hela tredje paketet inte alls någon effekt. Verkan av alla tre eller fyra rättsakterna kommer att utebli helt och hållet. Jag vill inte föra fram dessa detaljer, men tyvärr förhåller det sig så. Jag har gjort en detaljerad analys av de möjliga verkningarna för de baltiska staterna. Med hänsyn till allt som redan har sagts uppmanar jag mina kolleger att förkasta mitt betänkande, som utskottet för regionalpolitik, transport och turism har gjort, och samtidigt uppmanar jag mina kolleger att stödja paketstrategin för de andra tre rättsakterna och att stödja dem med de formuleringar som har godkänts av utskottet för regionalpolitik, transport och turism.

  Elisabeth Jeggle, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Att åstadkomma stabil internationell gods- och passagerartrafik på järnväg kräver inte bara harmonisering av de tekniska normerna utan också harmonisering och standardisering av de yrkesmässiga, språkliga och medicinska kraven. Detta skulle kunna åstadkommas genom standardisering av den behörighet som nämns i vårt förslag. Vi skulle på så sätt uppnå bättre driftskompatibilitet för tågpersonal och dessutom förbättrad säkerhet för tågtransporter. Denna modell skulle emellertid bara bli en verklig framgång om det i slutändan innebär mindre byråkrati.

Jag tackar föredraganden, Gilles Savary, för hans konstruktiva samarbete liksom för de kompromisser som har uppnåtts. Först och främst har vi lyckats uppnå enighet i utskottet även på kritiska punkter, som till exempel den utvidgning som hade efterfrågats av alla, från lokförare till annan tågpersonal, i fråga om direktivets räckvidd. Vi har kommit överens om en process i två steg som innebär att Europeiska järnvägsbyrån vid ett senare datum ska besluta om nödvändigheten av behörighetsprövning för övrig tågpersonal.

För det andra har vi lyckats minska den ursprungliga underindelningen i tre kategorier av förarbevis till endast två kategorier, vilket kommer att leda till administrativ förenkling och rationalisering.

För det tredje skulle vi, i fråga om regelbunden övervakning av lokförare, vilja att detta endast ska gälla de aspekter som rör lokförarens körförmåga.

För det fjärde önskar vi att det datum då direktivet införs sammanfaller med öppnandet av marknaderna.

För det femte föreslår vi, när det gäller frågan om huruvida behörighetsintyget endast ska avse lokförare i internationell trafik eller även omfatta lokförare i nationell trafik, en stegvis behörighetsprövning av alla lokförare.

På det hela taget är det här pragmatiska, obyråkratiska lösningar som kommer att leda till förenkling och rationalisering. Detta har varit, och det kommer även i fortsättningen att vara, målet för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater i denna kammare. Av denna anledning, och även på grund av de kompromisser som har uppnåtts, förkastar PPE-DE-gruppen ändringsförslagen 46 och 50.

Till sist vill jag säga några ord om betänkandet om tågresenärers rättigheter, närmare bestämt ändringsförslag 138. Syftet med ändringsförslaget är att införa rätten att enligt EU:s lagstiftning transportera cyklar på alla tåg. En sådan fixering vid förordningar in i minsta detalj är ytterligare ett exempel på varför stora delar av allmänheten är skeptisk till EU. Mina damer och herrar! Låt oss sända ut de rätta signalerna.

  Willi Piecyk, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag anser att parlamentet, när det gäller transportsektorn, av tradition har främjat järnvägstransporterna och således järnvägssektorn. Utskottet har kommit ihåg detta, och därför kommer vi i morgon troligen att träffas i plenum för att med stor majoritet anta alla betänkanden som rör järnvägssektorn. Jag tackar därför alla föredragande och skuggföredragande för deras arbete, som till sist visade sig leda till enighet.

Jag hade knappt hunnit med en diskussion i min grupp förrän järnvägspaketet återkom i mycket förkortad form som Jarzembowskibetänkandet. Jag tvingades ta upp en diskussion om det, eftersom det naturligtvis finns en hel del mer i detta järnvägspaket. Jag anser att Savarybetänkandet är mycket viktigt. Vi måste ha välutbildade lokförare för den internationella tågtrafiken i EU, så att gods kan transporteras säkert av lokförare med väl kvalificerad personal ombord, och som också bör ha en väl fungerande social trygghet. Av den anledningen anser jag att Savarybetänkandet om godstransport är ett viktigt steg framåt.

Jag anser att Sterckxbetänkandet också är viktigt, därför att även passagerarnas rättigheter äntligen regleras ordentligt i EU, och därför att konsumenterna – passagerarna – kommer att få rätt till skälig ersättning i händelse av förseningar som den driftsansvarige bär skulden till, vilket är fallet med andra transportsätt.

När det gäller Zīlebetänkandet måste jag säga att kommissionen ibland går för långt. Som Roberts Zīle har påpekat har han utfört ett mycket gott arbete, och ändå hade större delen av utskottet, mig själv inräknad, vissa reservationer. Om kvalitetskraven för godstransport måste jag säga att vi måste bli beroende av marknaden innan marknaden kan reglera något.

Det som är avgörande är, enligt min åsikt, att vi främjar järnvägssektorn. Det var en av kommissionsledamotens föregångare, kommissionsledamot Neil Kinnock, som hittade på mottot om uppsvinget för järnvägarna i EU. Neil Kinnock, som tillhörde ”Old Labour” snarare än ”New Labour”, hade rätt i fråga om sin ”vägkarta”, eftersom vårt problem är att volymen för både gods- och passagerartransport på järnväg har minskat gradvis sedan 1970-talet.

Eftersom energisituationen nu är ytterst kritisk, och eftersom vi vet att transportsektorn är den största energiförbrukaren av alla, måste vi passa på att uppmuntra en överföring från vägtrafik och i ökad omfattning från flygtrafik – vi återkommer hela tiden till skatten på flygfotogen – till förmån för järnvägarna. Därför måste järnvägarna få en internationell struktur för både gods- och passagerartransport. Detta får inte stupa inför samma problem som tidigare offentliga tjänstemän hade med statlig egendom som ibland betraktades som helig. I stället måste vi bana väg för en rationell ny politik.

Det här är första behandlingen. Vi vet alla att en gemensam ståndpunkt förr eller senare är i annalkande och att det kommer att bli en andra behandling. Då kommer vi alla att träffas igen. Det gör att vi inte behöver bli så upprörda. Jag tror emellertid att vi tillsammans kommer att vidta en förnuftig åtgärd i morgon.

  Paolo Costa, för ALDE-gruppen. – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Enligt min åsikt är det tredje järnvägspaketet, som jag hoppas kommer att vara det sista, något av en sista möjlighet för de europeiska järnvägarna, sista chansen att vända en negativ trend som innebär att järnvägen är ett transportsätt som förlorar marknadsandelar med en hastighet som, om den fortsätter, nästan skulle utplåna det inom loppet av några år.

Järnvägarna ligger inte i tiden, trots att det i EU-politiken fortfarande hävdas att det är strategiskt att flytta transportbalansen till förmån för järnvägen på grund av den negativa effekten med ökande vägtrafik när det gäller olyckstillbud, skador på folkhälsan och miljön och de ökande trängselkostnaderna. Ändå finns trenden, trots att prioriterade projekt för att öka det transeuropeiska nätet främst fokuserar på att investera i järnvägar.

Därför har vi en sista möjlighet att vidta radikala och brådskande åtgärder som kommer att göra att målen för EU-fördragen uppnås. Det är mål som går tillbaka till Rom och 1956 då EU ställde upp målet att uppnå en integrering av de nationella transportnäten på EU-nivå, att göra dem tekniskt och ekonomiskt driftskompatibla och att avreglera tillgången till dem. Detta mål var utformat som en fysisk förutsättning för utvecklingen av Europa, antingen som en marknad eller som en politisk enhet.

I dag har vi sista chansen, vilket kräver stort visionärt tänkande av parlamentet och dess medlagstiftare rådet, därför att EU:s institutioner, de politiska institutionerna, därigenom måste ta ansvar för något som de nationella järnvägsföretagen inte har mod, skicklighet eller förmåga att göra, nämligen att sluta försvara krympande monopolistiska marknadssegment, som alltmer saknar förmåga att skapa den avkastning från trafiken som krävs för att täcka deras kostnader, och i stället sträva efter att utvidga den totala marknaden, med potentiella fördelar för alla.

Det kan bara uppnås om villkor skapas för konkurrens mellan järnvägarna, vilket också skulle ge dem möjlighet att konkurrera med andra transportsätt och göra det möjligt att ta tillbaka marknadsandelar. Det skulle i sin tur leda till ytterligare konkurrens mellan järnvägsföretagen inom en självgående positiv cirkel. För att åstadkomma detta måste vi påskynda både den tekniska driftskompatibiliteten, där bristen i dag skapar en konstlad barriär som skiljer de enskilda nationella järnvägsmarknaderna, och den ekonomiska driftskompatibiliteten genom att avreglera tillgången till näten.

Det tredje paketet är en livsnödvändig del av denna strategi. Den väg som leder fram till teknisk driftskompatibilitet är tydlig, men vi måste erkänna det tredje paketets bidrag i form av förslaget till ett direktiv om behörighetsprövning av tågpersonal som ingår i Savarybetänkandet. Bara genom att utbilda personalen kan vi göra systemet driftskompatibelt, till och med innan det blir tekniskt driftskompatibelt.

Emellertid innebär det tredje paketet att parlamentet och rådet måste ta på sig sitt respektive ansvar för när och hur avregleringen ska genomföras. Frågan om avreglering av marknaden har överlåtits till förslaget till direktiv om utvecklingen av gemenskapens järnvägar, som enligt planerna ska gälla passagerartrafiken från 2008 på internationella sträckor och från 2012 på nationella sträckor. Den avgörande punkten för att parlamentet ska kunna ge förslaget ett mervärde är att dessa fakta och tidsfrister, särskilt den andra tidsfristen som gäller 2012, inte överensstämmer med det brådskande i situationen, även om kompromissen kan vara rimlig, om man tar hänsyn till problemen för de nationella järnvägsföretagens minskade förmåga att möta marknadsutmaningarna för något som i alla händelser kommer att fortsätta att vara deras naturliga monopol.

Dessa problem bör inte tillmätas sådan betydelse att man förbiser formen av godkännande med möjlighet att genast tilldela nationella offentliga avtal för järnvägstransport och tjänster och utan något upphandlingsförfarande, vilket är innebörden av den granskade versionen av förslaget till förordning om skyldigheter för allmänna transporttjänster. Parlamentet ser välvilligt på detta förslag, eftersom det ger möjlighet att gå vidare med Meijerbetänkandet, som har väntat på rådets gemensamma ståndpunkt i åratal.

Om parlamentet i dag och rådet i morgon på andra plan förkastar de föreslagna förordningarna om passagerarnas rättigheter och skyldigheter kan en liknande kompromiss göra att den konstgjorda åtskillnaden mellan internationella och nationella passagerare avlägsnas. Kommer de senare kanske även i fortsättningen att behandlas som andra klassens medborgare med färre rättigheter än de internationella passagerarna? Ingenting rättfärdigar en sådan åtskillnad, utom för att fortsätta att skydda marknaderna, medan passagerarna inte får vederbörligt skydd – till kortsiktig fördel för de nationella företagen.

Det finns en slutlig punkt: Kommissionen har insisterat på behovet att åtgärderna i det tredje järnvägspaketet ska vara samstämda. På denna punkt har man eftersträvat och erhållit tillfredsställande garantier av Förenade kungarikets ordförandeskap, genom vilka man ska se till att rådet avslutar sin granskning av Sterckxbetänkandet och fortsätter att bearbeta Jarzembowski- och Meyerbetänkandena.

Bortsett från den formella aspekten finns det emellertid en djupare logik med paketets samstämmighet: Avreglering kräver, som vi kan sluta oss till av en rad tidigare experiment, olika former av maktfördelning där en av dessa utan tvekan består av konsumentskydd. Om konsumenterna skyddas kan avreglering vara ändamålsenligt och effektivt. Om den inte fungerar, eller om det finns risk för att den blir farlig, kommer konsumenterna inte att skyddas. Enligt min åsikt borde Zīlebetänkandet ha övervägts på detta sätt, men besluten har redan fattats, och jag tänker stå fast vid dem.

Jag anser att det finns en funktionell anledning att hålla samman paketet och hoppas att vi mot bakgrund av dessa synpunkter kan uppnå det resultat som vi alla eftersträvar.

  Michael Cramer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Även jag vill tacka föredragandena och skuggföredragandena. Hittills har det endast varit möjligt att resa obehindrat genom Europa, från Lissabon till Tallinn, från London till Aten på väg eller i luften. Å andra sidan liknar järnvägsnätet ett lapptäcke med 25 lappar, vilket visar att järnvägarna har åsidosatts.

De nationella näten bör öppnas. Samtidigt vill gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen vara säker på att de sociala och miljömässiga intressena också skyddas. Dessutom måste vi dra lärdom av de misstag som har begåtts till exempel i Förenade kungariket och i Estland. EU kan inte glädja sig åt situationen på järnvägarna, och konsumenterna kan det definitivt inte. Överdrivet höga priser, återkommande förseningar och dålig service verkar höra till det normala. Dessutom är tågtidtabellerna inte passagerarvänliga. Jag ska ge tre exempel. I Tyskland planerar järnvägsföretaget Deutsche Bahn AG att hindra tågen på huvudlinjen att göra uppehåll på stationen Berliner Bahnhof Zoo. Passagerarna är beredda till strid med enhälligt stöd av parlamentet och politikerna i allmänhet. Ändå ger sig inte Deutsche Bahn AG: Politikerna har tvingats kapitulera.

I Italien planerar man att uppgradera järnvägslinjen mellan Milano och Verona för höghastighetståg, men det innebär att tågen inte längre kommer att passera Brescia, den näst största staden i Lombardiet, vars 200 000 invånare nu kommer att få restiden förlängd med 30 minuter. Även här tycks politikerna vara maktlösa.

Dessutom har de nationella parlamenten och Europaparlamentet i sitt betänkande om turismen beslutat att passagerarna ska få tillstånd att ta med sina cyklar ombord på höghastighetstågen. Det är möjligt att göra det på de franska TGV-tågen men inte på de tyska ICE-tågen. Men Deutsche Bahn AG kommer inte att ge vika, och politikerna är hjälplösa. Därför vill också Verts/ALE-gruppen att parlamenten och de valda politikerna ska återfå sitt inflytande över järnvägspolitiken.

Det europeiska förarbeviset för lokförare kommer att göra det onödigt att byta lokförare vid gränsen mellan medlemsstaterna. Passagerarnas rättigheter ska förstärkas inom alla EU-medlemsstaters persontrafik på järnväg med möjlighet att genomdriva rättsliga krav på ersättning vid förseningar. Det bör vara möjligt att medföra cyklar ombord på alla tåg, och heltäckande information och möjlighet att köpa biljett till alla platser i Europa bör höra till det normala. Tillträde ska garanteras för rörelsehindrade personer. Ingen ersättningsmekanism är nödvändig för godstransport.

Även de nationella näten bör öppnas gradvis när det gäller persontrafik. Vi ska gå med på detta, men på villkor att det inte får bli någon social dumpning och att hänsyn tas till miljöintressena, som parlamentet begärde i Meijerbetänkandet. I detta sammanhang välkomnar vi att kommissionen, efter flera år, äntligen har utarbetat det nya förslaget till offentliga tjänster och skickat det till parlamentet.

Det får inte finnas någon destruktiv konkurrens. Av denna anledning kan anbudsförfaranden undvaras om nationella järnvägsföretag hotas med nedläggning. Vi behöver ett betänkande om erfarenheterna av konkurrens hittills. Vi vill försöka överträffa det som är bra och lära oss av misstagen. Erfarenheterna i Storbritannien och Estland har visat att infrastrukturen in sin helhet måste finnas kvar inom den offentliga sektorn. Vi betraktar detta som ett viktigt krav.

Avslutningsvis förespråkar även vi att paketet förblir ett paket och hoppas att rådet också kommer fram till detta förnuftiga beslut och behandlar det så. Tack för er uppmärksamhet.

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Andra kolleger från min grupp kommer att tala i debatten, särskilt min kollega Erik Meijer. För egen del kommer jag i mitt inlägg att begränsa mig till att förklara de tankar som ligger bakom vårt ändringsförslag att förkasta förslaget till ett direktiv som har fått den olämpliga titeln ”utvecklingen av gemenskapens järnvägar”.

Vi anser fullt och fast att det är hög tid att noggrant undersöka hur transportsektorn på vår kontinent är organiserad. Detta bör göras i enlighet med de kriterier som våra medborgare sätter värde på: säkerhet, miljö, social och territoriell sammanhållning, allmänna tjänster och det som är en följd av dessa kriterier, nämligen höga krav på harmoniserad sociallagstiftning för de arbetstagare som berörs. Fackföreningarna inom sektorn har ett antal mycket noggrant utarbetade förslag på alla dessa punkter. De bör vara vår naturliga partner vid planeringen och genomförandet av detta slags projekt. I detta sammanhang är strävan att åstadkomma en mer balanserad användning av järnvägarna – och dessutom av vattenlederna inne i landet – i alla avseenden berättigad, och EU är naturligtvis ett lämpligt forum för att ta itu med dessa problem.

Frågan är följande: vad är det som säger att uppnåendet av sådana mål till varje pris skulle kräva en fullständig liberalisering av järnvägstransportsektorn? Detta skulle åtminstone förtjäna en seriös utvärdering av de olika erfarenheterna av denna modell hittills och av de initiala effekterna av ett öppnande av marknaden innan några nya åtgärder vidtas. Detta är dessutom vad parlamentet uttryckligen krävde när det första järnvägspaketet godkändes. Detta uttryckliga krav har aldrig tillgodosetts. Varför inte?

Det har till exempel inte sagts ett ord om de förödande följderna av järnvägsprivatiseringen i Förenade kungariket. Herr Barrot! Ni har lätt för att bortse från att det första privata tåget i Frankrike, ägt av Connex, inte har någon extra trafik utan får nöja sig med att inta en plats som det statliga bolaget SNCF hittills har haft. Det nämns inte heller någonting om att utbudet av olika tjänster inom varutransportsektorn har minskat eller att persontrafiklinjer som bedöms vara olönsamma har övergetts i syfte att öppna marknaden för konkurrens. Dessutom hör man nästan ingenting om blockeringen av projekt som har en verklig chans att förbättra transporterna i EU som till exempel banan Lyon–Torino. Nej! Vi liberaliserar, och så är det bra med det.

Det är denna dogmatiska uppfattning om ”marknader överallt” som vår grupp protesterar mot. Vi gör det därför att vi upprepar kravet på en offentlig och allsidig utvärdering av erfarenheterna hittills och därför att vi föredrar samarbete framför konkurrens inom järnvägstransportsektorn i EU. Vår grupp uppmanar alla våra ledamöter att rösta för ändringsförslag 14, i vilket förslaget till ett direktiv om liberalisering av järnvägstransporterna förkastas.

  Patrick Louis, för IND/DEM-gruppen. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Järnvägsfrågor är till själva sin natur av intresse för alla som bor i Europeiska unionen och alla dess medlemsstater. Under lång tid avgjorde geografin utbudet av transporttjänster och nationernas politik. I dag utvecklas sektorn genom teknik och uppbyggande av viktig infrastruktur, vilket i sin tur är avgörande för det ekonomiska och kulturella utbytet i framtiden. Vi har en roll att spela i denna sektor: att bygga broar mellan nationer och att främja utbyte. Men inte bara vilket gammalt utbyte som helst! Vi behöver ett utbyte som gynnar det som är specifikt för varje nation, eftersom utbytet måste vara av kompletterande natur för att vara berättigat och meningsfullt. Vi är mycket glada att ha texter som främjar ett sådant verkligt fritt utbyte mellan suveräna folk. När vi läser de tre betänkanden som har lagts fram i dag tycker vi ändå att man har bortsett från tre enkla principer för hur nationer styrs.

Den första princip som vi inte tycker har respekterats i samtliga fall är subsidiaritetsprincipen. Inom transportsektorn liksom på andra områden anser vi att allting som kan göras på den nivå som ligger närmast verksamheten bör göras på denna nivå och att endast vad som är absolut nödvändigt bör överlåtas till den högre nivån. Därför förstår vi inte varför Sterckxbetänkandet, där den internationella COTIF-konventionen med rätta citeras, tyngs med en sådan uppsjö av detaljer som borde behandlas med stöd av denna konvention, en konvention som vi för övrigt borde aktualisera på nytt. Undantaget i detta särskilda fall är att utvidga rättigheterna för dem som har nedsatt rörlighet eftersom det är viktigt att göra det. Men denna tvingande nödvändighet skulle helt enkelt kunna ses som ett åtagande på grund av en princip i COTIF. Av samma skäl kan man undra varför det inte görs en tydligare åtskillnad i Gilles Savarys utmärkta betänkande om personalutbildning mellan utbildning av förare å ena sidan och utbildning av tågpersonal å andra sidan. Varför helt enkelt inte certifiera olika kompetenser eftersom yrkena är radikalt olika?

Den andra princip som vi anser har kränkts är respekten för suveräniteten. Vi kan inte tillåta att transporttjänsterna måste organiseras på internationell nivå för att bli en trojansk häst som tvingar sig in i den nationella lagstiftningen. Efter de ändringsförslag som har förts in i texten till Sterckxbetänkandet ersätts begreppet ”internationella tågresenärer” systematiskt av uttrycket ”alla tågresenärer”. Vi kan inte gå med på att nationell lagstiftning underordnas internationell lagstiftning på detta sätt.

Den tredje princip man bryter mot är klokhetsprincipen. Det är brist på klokhet när det i ändringsförslag 8 till Jarzembowskibetänkandet föreslås en period på bara tre år för att genomföra viktiga förändringar. Vi måste ge dessa saker tid: om man har för bråttom är man dömd att misslyckas. En annan brist på klokhet i Dirk Sterckx betänkande är att han försöker behandla allting i ett enda dokument: funktionshinder, biljettförsäljning, ersättning i händelse av olyckor och skadestånd i händelse av undermålig service. Att behandla alla frågor innebär att relevansen går förlorad. Det vittnar också om brist på klokhet när det inte sägs rent ut att järnvägarna framför allt bör användas för godstransport och särskilt för godstransport över långa avstånd. På samma sätt vittnar det om brist på klokhet när dessa förslag om mycket konkurrenskraftiga transportslag inte tas med i betänkandet från början.

Avslutningsvis vill vi ge kommissionsledamotens mödosamma och lovvärda arbete vårt erkännande, men återigen är vi fortfarande tveksamma till en sådan uppsjö av bestämmelser och till effektiviteten i Europaparlamentets metoder.

  Luca Romagnoli (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Även om det är sent på kvällen har jag inför debatten om det tredje järnvägspaketet en förvissning, nämligen att vi har en skyldighet mot Europa att stödja ett projekt som syftar till att ge järnvägstransporterna ett nytt uppsving, både för resenärernas skull och – kanske framför allt – för de kombinerade godstransporternas skull.

Vi ser det som en plikt att verka inte bara för miljöskydd utan också för säkerheten i transportsystemet i ordets vidaste bemärkelse, och vi hoppas att ett nytt uppsving för järnvägstransporterna kommer att bidra till att minska antalet omkomna och antalet trafikolyckor över huvud taget. Vi bör komma ihåg att detta är någonting som innebär oerhört stora sociala kostnader för medlemsstaterna.

Även om de grupplösa ledamöter som jag är samordnare för i utskottet genom den traditionella diskriminering som är typisk för parlamentets regler hade mycket få möjligheter till påverkan stöder jag mycket av mina kollegers arbete.

Dirk Sterckx har lagt fram ett betänkande som äntligen innehåller ett erkännande av konsumenternas rätt till ersättning för tågförseningar – åtminstone för stora förseningar. Detta är en rätt som vi i utskottet ville införa också för resenärer på inrikeslinjer (såväl som på internationella linjer naturligtvis), vilket jag anser är fullständigt rättvist. Jag vill också understryka den samstämmiga lyhördheten för bestämmelserna om resenärer som har svårt att förflytta sig. Jag stöder också Savarybetänkandet när det gäller behovet av ett gemensamt certifieringssystem för tågpersonal, den nödvändiga standardiseringen av deras yrkeskunnande och övervakningen av deras hälsotillstånd. Jag hoppas att man också kan kräva större garantier i fråga om antalet förare som enligt min mening aldrig bör vara mindre än två.

Jag vill också tacka vår kollega Georg Jarzembowski som genom sitt betänkande vill åstadkomma en förbättring av järnvägstjänsterna genom större konkurrens, vilket gynnar konsumenterna, även om jag hyser vissa tvivel om detta, eftersom det kommer att ske förbättringar endast om liberaliseringen inte leder till ytterligare en satsning för att skära ned arbetskostnaderna.

Avslutningsvis stöder jag Robert Zīles betänkande där han har försökt tillgodose vårt utskotts önskemål om obligatorisk kompensation i de fall då godsleveranser inte sker inom utsatt tid. Jag uppmanar därför ledamöterna att stödja de betänkanden som redan har godkänts av utskottet för transport och turism.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vill börja på ungefär samma sätt som vår ofta citerade kollega Georg Jarzembowski genom att ta upp vad man skulle kunna kalla en ordningsfråga. Jag har nu varit ledamot av Europaparlamentet i tio år, och jag vet fortfarande inte exakt vem som egentligen är ansvarig för planeringen av verksamheten vid våra plenarsammanträden. Vilka de än är så är de inte parlamentets vänner.

Denna vecka och diskussionen i kväll är ganska typiska exempel som bevisar denna punkt. Alla frågor där parlamentet egentligen inte har någonting att säga till om – åtminstone inte någonting bindande – planeras in och diskuteras vid den gynnsammaste tidpunkten, medan det fåtal rättsakter som enligt planeringen ska behandlas under detta tolfte plenarsammanträde i Strasbourg – som annars är fullständigt överflödigt – stoppas undan till kvällssammanträdet.

(Applåder)

Under sådana omständigheter bör vi inte bli förvånade om människorna i EU är allt mindre benägna att ta oss på allvar. Vad man kommer att tänka på är resultatet av Europavalet nyligen.

Låt mig efter denna utvikning övergå till huvudfrågan som är Sterckxbetänkandet och passagerares rättigheter. Denna text lämnar ett konstruktivt bidrag till skapandet av de mycket omdiskuterade lika villkoren för de olika transportslagen i EU. För att kunna konkurrera direkt med direkta konkurrenter behöver järnvägarna jämförbara ramvillkor, och därför var det rätt och nödvändigt att vi nu prioriterar skapandet av en motsvarighet för järnvägarna till lagstiftningen om ombordstigning nattetid för luftfarten.

Den text som kommissionen lade fram om detta ämne var – kan man säga – möjlig att förbättra, och förnuftigt nog har vi gjort en del förändringar av texten, några av dem helt grundläggande.

Den antagligen mest grundläggande förändringen är för det första att vi har låtit alla transporttjänster, inte bara internationella tjänster, omfattas av denna nya förordning, även om speciella arrangemang, som vi säkert behöver, kommer att behöva göras inom ramen för förordningen om offentliga, lokala passagerartrafiktjänster.

För det andra har vi fäst särskilt stor vikt vid att tillhandahålla och kräva korrekt information om passagerares rättigheter. Vilken nytta har konsumenterna av sina rättigheter om de inte vet vad de faktiskt är berättigade till?

För det tredje innebär denna text en rationell samordning och – naturligtvis bara på vissa punkter – komplettering av CODIF-bestämmelserna. Till skillnad från en föregående talare anser jag att detta inte bara är viktigt utan att det också är en strålande framgång. Detta har varit ett specifikt fall av subsidiaritet i praktiken, och i den bemärkelsen har det också varit ett slags komplement till kommissionens initiativ ”bättre lagstiftning”, som vi är tacksamma för och som rent ut sagt innebär att städa upp i EU-lagstiftningen som ofta är mångordig.

Avslutningsvis vill jag rikta ett varmt tack till föredraganden Dirk Sterckx för hans angenäma, konstruktiva samarbete.

(Applåder)

  Bogusław Liberadzki (PSE). – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! När min politiska grupp tog ställning till förslaget till paket var vår främsta ledstjärna järnvägarnas roll i Europeiska unionens transportnät och deras utvecklingspotential. Även om det talas mycket om liberalisering anser vi inte att den är ett mål i sig utan ett medel för att nå ett mål. Det kom fram många frågor om hur man ska nå detta mål, det vill säga att öka järnvägstransporterna. Det är viktigt att komma ihåg att Europeiska unionen är en union med 25 medlemsstater och att järnvägsnäten i de nya medlemsstaterna är ganska svaga och håller på att omstruktureras. Dessutom får inte förändringarna genomföras alltför plötsligt; de bör genomföras successivt.

Vi varnade för en situation där de starkare järnvägsföretagen absorberade de svagare. Att överta marknaden medför skyldigheten att tillhandahålla en allmän tjänst. Man bör överväga om inte slutresultatet kanske blir att ett stort järnvägsbolags monopol i en av unionens medlemsstater kanske ersätts eller utvidgas så att det blir ett monopol för samma bolag som också täcker flera medlemsstaters territorium. Överväger vi några restriktioner? Det verkar inte som om vi gör det för närvarande.

Herr kommissionsledamot! Väg- och lufttransportsektorerna har just nu marknadsframgångar i EU. Men i deras fall genomfördes avreglering parallellt med liberalisering. Därför bör man försöka finna en lösning också för järnvägarna som skulle göra marknadsrollen förenlig med uppgiften att tillhandahålla en allmän tjänst.

Jag samarbetade med Georg Jarzembowski om ändringarna av rådets direktiv 91/440/EEG. Denna kompromiss är mer radikal än kommissionens förslag, och därför, herr kommissionsledamot, vill jag fråga om ni anser att vår kompromiss kanske går för långt. Vore det kanske inte att föredra att vi begränsade oss till kommissionens förslag så att bara de internationella transporterna berördes? Vi är framför allt angelägna om kvaliteten på de transporttjänster som tillhandahålls.

Låt mig nu nämna resan mellan Warszawa och Bryssel som exempel. Om man flyger med LOT eller SNBrussels Airlines betalar man 300 EUR, och det tar två timmar att komma till Bryssels nationella flygplats. Om man flyger med ett lågprisbolag betalar man 120 EUR och landar på flygplatsen Charleroi. En tågbiljett i första klass kostar 150 EUR och resan tar 18 timmar. Om man väljer att resa med privatbil tar resan 13 timmar om man håller hastighetsgränserna, och bränslet kostar 150 EUR, men fyra personer kan resa tillsammans. Är inte detta ett viktigt övervägande?

  Anne E. Jensen (ALDE). – (DA) Herr talman, herr kommissionsledamot! Mina viktigaste synpunkter gäller Gilles Savarys och Robert Zīles betänkanden, för vilka jag var min grupps skuggföredragande, och jag vill tacka båda föredragandena som var och en har arbetat under mycket svåra förhållanden för deras insatser. Gilles Savarys betänkande gäller ett förslag som nästan alla stöder, medan Robert Zīle hade till uppgift att vinna stöd för ett förslag av kommissionen som bara mycket få är intresserade av. Min grupp är nöjd med resultatet av omröstningen i utskottet där förslaget om ersättning i samband med godstransporter förkastades. Detta innebär inte att vi inte ser några problem med kvaliteten på godstransporter med tåg. Tyvärr finns det mycket som tyder på att kvaliteten inte håller på att förbättras och att den på vissa områden kanske till och med håller på att försämras. Bristande punktlighet och flexibilitet innebär att godstransporterna med järnväg håller på att minska, vilket är helt i strid med alla politiska avsikter. Frågan är då följande: hur ska vi lösa detta problem? Kommissionens förslag var alltför klumpigt och i otakt med förhållandena på en fri marknad. Robert Zīle förtjänar dock erkänsla för att han har försökt finna en annan lösning än ett blankt avvisande, även om resultatet blir just ett sådant avvisande, vilket jag antar att det blir vid vår omröstning i morgon.

I takt med att liberaliseringen och den fria konkurrensen successivt slår igenom tvivlar jag inte på att tågtjänsterna kommer att bli effektivare, att vi kommer att få mer för pengarna och att större hänsyn kommer att tas till resenärerna. Vi kommer att få se en bättre kvalitet än den som tillhandahålls av de nationella monopolen, och jag anser det tankeväckande att det antal kilometer som tågresenärer färdas i Storbritannien, som naturligtvis har genomfört en hel del liberalisering under de senaste tio åren, har ökat med så mycket som 40 procent. Jag anser det också tankeväckande att de länder som helhjärtat investerar i moderna järnvägstjänster med höghastighetståg också ser hur dessa tjänster gör framsteg i en tid då tågen annars håller på att förlora mark i många länder. Såväl liberalisering som investeringar är därför viktiga om vi ska kunna garantera järnvägstjänsterna en ökad marknadsandel i fråga om både godstransport och passagerartrafik. Det är också viktigt att vi påskyndar processen.

De gemensamma reglerna för utbildning av tågpersonal är naturligtvis en logisk följd av den liberalisering som redan har beslutats. Gilles Savarys betänkande är därför det minst kontroversiella av de betänkanden som hör till det tredje järnvägspaketet. Den stora debatten har naturligtvis gällt vem som ska omfattas av direktivet om certifiering av tågpersonal. Ska det bara vara tågförare eller övrig personal också? Ska det uteslutande vara de som arbetar inom de internationella tågtjänsterna, eller även de som arbetar inom rent nationella tjänster? Min grupp är i stort sett nöjd med det resultat vi nu har. Det har uppnåtts en lämplig balans som innebär att tågförare och annan personal med direkt betydelse för säkerheten omfattas. Det var ett klokt beslut att redan från början låta reglerna gälla för internationella tågtjänster. När vi väl har gjort en analys av kostnader och nytta för att göra en noggrann avvägning av för- och nackdelar kan vi sedan så småningom ta ställning till om personal inom rent nationella tjänster bör omfattas. När det gäller förare är det naturligtvis fråga om en dyrbar utbildning, så det är viktigt att vi inte påtvingar järnvägsbolagen onödiga kostnader.

Sist men inte minst vill jag för egen del säga hur glad jag är att parlamentet i sitt tredje förslag om järnvägspaketet välkomnar liberaliseringen av passagerartrafiken och inför gemensamma regler för passagerares rättigheter som gäller alla passagerare och som dessutom är mycket enklare och mycket mindre byråkratiska än i kommissionens förslag. Gilles Savary frågar också vad man ska göra med de små länderna. Jag kommer själv från ett litet land där fri konkurrens för järnvägstjänster har införts successivt och där det nationella järnvägsbolaget DSB är utsatt för konkurrens på hemmaplan samtidigt som det nu har verksamhet i Sverige och har fått tillstånd att tillhandahålla tjänster på linjer i Storbritannien. DSB har rustat sig för fri konkurrens genom modernisering och genom omorganisering av sin verksamhet så att den gamla monopolinriktade och statiska kulturen har ersatts av en modern affärskultur som tar större hänsyn till passageraren. Detta är vägen framåt.

  Hélène Flautre (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Jag tänker inte spekulera kring begreppet paket, men jag kan tala om för er att min grupp med entusiasm kommer att rösta för Sterckxbetänkandet och Savarybetänkandet och att den ser fram emot att kunna göra det i morgon. När det gäller Jarzembowskibetänkandet däremot har diskussionerna innehållit mer ingående argument och tvivel eftersom vi inte är för status quo. För att tala klarspråk: vi vill verkligen stärka järnvägstransporterna i EU eftersom vi vill uppmuntra transportslag som är säkrare och mer ekonomiska i fråga om energi och utrymme och därför mer hållbara. Detta förefaller mig fullständigt klart.

Den fråga vi ställer oss är denna: kommer detta mål att nås genom liberaliseringen av den internationella persontrafiken på järnväg enligt de villkor som skisseras i betänkandet? Det är här frågorna börjar komma fram. Kommer vi verkligen att uppnå en överföring från landsvägstrafik och luftfart till järnvägstrafik? Kommer vi att garantera en säkrare och mer tillgänglig service för människor och bättre social och territoriell sammanhållning? För att ta reda på det skulle vi naturligtvis kunna göra en seriös utvärdering. Vi har erfarenheter inom medlemsstaterna av hur persontrafiken öppnas för konkurrens, och vi har det första och det andra paketet. Låt oss titta närmare på vad som händer i fråga om kvalitet, faktisk överföring från landsväg till järnväg, priser och säkerhet.

Kort sagt finns det många frågor. Vi undrar om möjligheten att konkurrera med nationella genomgångståg genom cabotage är förenlig med de skyldigheter att tillhandahålla en allmän tjänst som stadgas i juliförordningen. Vi ställer oss frågan – och det gör förvisso även andra ledamöter – om vi inte i vissa länder kommer att gå från en monopolsituation till en oligopolsituation eller om vi inte som inom luftfarten kommer att få se lågprisbolag dyka upp, till förfång för arbetsförhållanden och säkerhet.

Kort sagt är det för majoriteten i min grupp otänkbart att stödja Georg Jarzembowskis förslag.

  Erik Meijer (GUE/NGL). – (NL) Herr talman! Liberaliseringsplanerna får långtgående följder inte bara för järnvägspersonalen, utan de påverkar också kvaliteten på servicen till passagerarna i hög grad. De nationella järnvägsbolagens nära samarbete med grannländerna är mycket äldre än Europeiska unionen. Detta leder till snabba långdistanståg med enhetliga system för biljettförsäljning. Denna europeiska framgång håller nu på att undermineras genom ökande konkurrens som leder till att järnvägsbolagen kommer att försöka göra sig av med de minst lönsamma och minst subventionerade uppgifterna först.

Samtidigt som alla tror att vi håller på att föra Europas länder närmare varandra begränsar sig järnvägsbolagen till masstransporter i de stora stadsområdena och till ett fåtal snabba stambaneförbindelser inom medlemsstaterna. Många gränsöverskridande sträckor betjänas bara av långsamma tåg, nattågen blir färre och färre eller försvinner helt och hållet. Det är bara i Tyskland den europeiska biljettförsäljningen och informationen är i toppklass, och det är bara höghastighetståget mellan Bryssel och Paris som är fullsatt.

På andra håll blir det bara svårare och svårare att köpa biljetter till utländska resmål längre bort. Passagerarna måste byta tåg oftare, vilket också medför ökade väntetider. Passagerare på försenade tåg från grannländer, som främst har svårigheter på natten, får det värre och värre och hamnar i irriterande och förvirrande situationer. Det är detta som gör att dessa passagerare använder flyg och bilar samtidigt som kommissionens vitbok om transport utgick från att det skulle finnas mer passagerartrafik på järnväg på medellånga distanser fram till 2010.

Under de senaste sex åren har jag vid många tillfällen utifrån praktisk erfarenhet visat hur vår järnvägstrafik håller på att försämras. Jag är därför mycket glad för kommissionens förslag som äntligen erbjuder en viss motvikt mot de negativa effekterna av liberalisering och kommersialisering. Det är olyckligt att föredraganden Dirk Sterckx inte har utgått från krisen i den internationella persontrafiken på järnväg utan snarare från irritationen hos de järnvägsbolag som skulle föredra självreglering framför ett krav från EU-nivå att de bör leva upp till de tyska kvalitetsnormerna.

Hans förslag förringar betydelsen av de förbättringar av de gränsöverskridande transporterna som har skett och leder i onödan till en ökad EU-inblandning i de nationella järnvägstransporterna. Detta förslag är en försummad möjlighet att förbättra villkoren för internationella passagerare och att bryta utvecklingen mot allt större försämringar. Min grupp fruktar att förordningen så som den formuleras av Dirk Sterckx inte räcker för att ta itu med problemen, och följden är att den kommer att behöva revideras inom några år. Min grupp har lagt fram ett antal ändringsförslag för att förhindra att detta sker och även för att se till att de europeiska järnvägarna uppvisar en enad front mot allmänheten och att bristerna kan avhjälpas snabbare.

  Gerard Batten (IND/DEM). – (EN) Herr talman! I detta betänkande föreslås en harmonisering av tågpassagerarnas rättigheter samt ersättningsskyldigheten i Europeiska unionen. De nationella järnvägsbolagen motsätter sig en sådan lagstiftning, eftersom de vet att det kommer att leda till administrativt merarbete för dem och kostnaden för det arbetet läggs i sin tur på passagerarna.

Dirk Sterckx säger att vi inte bör lägga oss i internationella överenskommelser som redan fungerar på ett tillfredsställande sätt. Han säger att vi inte får ta på oss rollen som järnvägsbolagens marknadschef. Han säger framför allt att systemet måste främja passagerarna. Endast en EU-politiker kan säga allt detta och sedan föreslå att lagstiftningen ska få utvidgad räckvidd. Det finns redan en alldeles utmärkt internationell överenskommelse mellan 42 nationer, däribland många icke-EU-länder, som har till uppgift att underlätta järnvägstrafiken över gränserna. År 2002 undertecknade de internationella järnvägsbolagen en frivillig stadga om kvalitetsstandarder för passagerartransport på järnväg – COTIF-fördraget.

Vi kan inte lagstifta för till exempel de franska, tyska och brittiska järnvägsbolagen. Deras verksamhet bedrivs under väldigt olika förhållanden. De nationella regeringarna bör tillsammans med järnvägsaktörerna besluta vilken reglering som lämpar sig bäst, inte Europeiska unionen. I sanningens namn ville kommissionen endast att regleringen skulle omfatta järnvägstrafik över gränserna, men Dirk Sterckx gick längre än så genom att föreslå en reglering av den inhemska järnvägstrafiken.

I ett annat betänkande från utskottet för transport och turism gällande behörighetsprövning av tågpersonal uppmanar föredraganden Gilles Savary till kontroller av tågpersonalens psykologiska lämplighet. Får jag föreslå att de här psykologiska kontrollerna utvidgas så att de även omfattar parlamentets föredragande? Kanske skulle det vara på sin plats med ett enkelt ordassocieringstest. Om föredragandena svarar med något av orden ”integration”, ”harmonisering” eller ”reglering”, kommer de omedelbart att diskvalificeras för sitt ämbete. Detta skulle kanske leda till att vi slapp en del av de här dumheterna, men jag misstänker att det inte kan ske förrän vi har lagstiftat om harmoniserade och integrerade psykologitest.

  Armando Dionisi (PPE-DE). – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Tåget är det enda transportslag i EU som upplever en oroväckande stagnationsperiod trots den ökade handeln. De akuta miljöproblemen, det höga oljepriset och trängseln på vägarna kräver ett kraftfullt beslut till förmån för järnvägstransporterna som är renare och säkrare och har bra nationella infrastrukturer som kan integreras på EU-nivå.

Att ge järnvägstransporterna ett nytt uppsving och att modernisera dem är en prioritet för unionens framtid. Kommissionen har gjort betydande insatser för att åstadkomma ökad harmonisering och liberalisering av marknaderna, men det är Europaparlamentet som har spelat – och fortfarande spelar – en central roll på detta område genom att övervinna det nationella egenintresset.

Det djärva förslaget att öppna även den nationella persontrafiken för fullständig liberalisering är mycket viktigt för att fullborda den gemensamma marknaden, främja gemenskapens järnvägstjänster och ge befolkningen bättre service. I detta sammanhang vill jag nämna det ändringsförslag om ömsesidighet som jag lade fram och som kommissionen instämde i. Ändringsförslaget innebär en garanti för att de länder som väljer att öppna sina marknader före de fastställda tidsgränserna skyddas mot orättvis konkurrens från järnvägsbolag med verksamhet på skyddade nationella marknader.

Jag anser också att bestämmelserna om passagerares rättigheter och deras utvidgning till att också gälla den nationella trafiken är särskilt viktiga. Betalning av ersättning för förseningar, skador och olyckor och även funktionshindrade passagerares rättigheter är en utmärkt utgångspunkt för att uppmuntra våra bolag att införa höga kvalitetsnormer och ta upp konkurrensen med andra transportslag.

En övergång till järnvägstransport, mina damer och herrar, är en av de utmaningar där EU:s trovärdighet och framtid står på spel. Därför är det mycket viktigt att parlamentet kraftfullt och tydligt tar ställning till detta paket och inte tvekar att välja en innovativ strategi.

  Saïd El Khadraoui (PSE). – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot! I mitt anförande kommer jag att begränsa mig till två delar av paketet, och jag kommer naturligtvis att börja med Dirk Sterckx’ betänkande. Jag vill tacka honom för det utmärkta samarbetet som jag menar gjorde det möjligt för oss att klara av bra kompromisser på nyckelområdena. Den praktiska erfarenhet vi fick när det gäller flygresenärer visade sig vara användbar också när det gäller tågresenärer, i själva verket alla tågresenärer, alltså även de som utnyttjar den nationella järnvägstrafiken. Vår grupp anser det viktigt att vi inte bara utarbetade ett allmänt ersättningsförslag för förseningar på över en timme utan också för upprepade korta förseningar, så att företagen uppmuntras att arbeta mer effektivt och bli punktligare och på så sätt kan locka nya kunder, vilket när allt kommer omkring är vad vi avsåg att åstadkomma.

Jag vill säga några ord om hjälp till personer med nedsatt rörlighet, en fråga där vi har lagt fram ytterligare två ändringsförslag. För det första bör meddelande om behov av sådan hjälp lämnas inte 48 utan 24 timmar i förväg. Jag anser att detta är mycket rimligt, och jag ber er att godkänna det. För det andra bör denna aspekt av arbetet uppmärksammas också i utbildningen av järnvägspersonal.

Det är fortfarande viktigt för oss att tågresenärer lätt kan köpa sina tågbiljetter när som helst, antingen på biljettkontoren på tågstationerna, i biljettautomater eller, om det inte finns några biljettautomater, på själva tågen. Föredraganden vill nu göra undantag för fall där platsreservationer är obligatoriska, vilket jag kan förstå, men också i syfte att bekämpa bedrägerier. Jag är också motståndare till bedrägerier, men jag är rädd att vi kommer att stå där med tomma händer om vi följer er linje, och detta är någonting vi inte kan acceptera.

Jag övergår nu till Georg Jarzembowskis betänkande. Jag är lite förvånad över hur lättsinnigt en majoritet av mina kolleger i utskottet för transport och turism vill driva på kommissionen och har för avsikt att liberalisera hela järnvägssystemet fram till 2012 utan alltför mycket forskning eller utan att göra en grundlig analys av vilken effekt detta skulle få på de nationella järnvägsnäten, vilka som bekant skiljer sig mycket från varandra inte minst i fråga om struktur, eller utan att fråga om detta är det universalmedel som kommer att göra det möjligt för oss att locka fler järnvägsresenärer.

Jag anser att vi bör erkänna att liberaliseringen av marknaden otvivelaktigt var någonting positivt. Jag anser dock inte att liberaliseringen är någonting positivt i den offentliga transportsektorn eftersom den inte är någon kommersiell sektor och eftersom vi också vill uppnå andra mål än kostnadseffektivitet eller vinst som till exempel miljömål eller människors rörlighet. Andra åtgärder än liberalisering av marknaden har en mycket större effekt på antalet tågresenärer än man ofta riktigt förstår. Som exempel ska jag nämna Belgien där antalet passagerare ökade med 7 procent 2003 och med 6 procent 2004, och de senaste siffrorna är också lovande. Detta uppnåddes inte genom liberalisering utan genom modernisering, genom att erbjuda bättre service och bättre resurser och genom att tillämpa en innovativ prispolitik.

För att undvika missförstånd: jag har inga problem med liberaliseringen av persontrafiken som sådan. I fallet med Thalys skulle jag inte ha några invändningar mot en livligare konkurrens så länge det fanns goda garantier för att alla medlemsstater, båda nya och framtida, skulle kunna utveckla bra allmänna tjänster. Därför skulle det ha varit bättre om vi hade haft å ena sidan ett paket om liberalisering och å andra sidan ett paket om tillhandahållandet av allmänna tjänster hellre än det paket som vi nu diskuterar.

  Josu Ortuondo Larrea (ALDE). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill först och främst gratulera Dirk Sterckx, Georg Jarzembowski, Gilles Savary och Roberts Zīle till deras betänkanden om avreglering av järnvägstransportnät och -tjänster i Europeiska unionen, kvaliteten på tjänster, behörighetsprövning av tågpersonal och om tågresenärers rättigheter och skyldigheter.

När det gäller utvecklingen av gemenskapens järnvägar är vi för vår del fullständigt för att stödja ett öppnande av transporttjänster i allmänhet, och av persontrafik på järnväg i synnerhet, för privat konkurrens, även om vi arbetar utifrån förutsättningen att väginfrastrukturerna ligger i händerna på oberoende operatörer så att alla eventuella användare av näten har lika möjligheter att få tillträde till dessa.

I detta avseende begär vi att öppnandet av internationell persontrafik på järnväg tidigareläggs till 2008, och vi godtar förslaget att medlemsstaterna ska kunna skjuta upp avregleringen av de andra nationella, regionala och lokala persontrafiktjänsterna till 2012.

Vi anser att detta öppnande bör genomföras på ett reglerat sätt, utan att riskera den ekonomiska livskraften och överlevnaden för de allmänna tjänster som redan finns sedan tidigare. Vi vill varken att medborgarna eller att de transporttjänster avseende städer, huvudstäder eller regioner som för närvarande drivs av de offentliga institutionerna ska påverkas negativt.

Vi har förespråkat att medlemsstaterna, om de relevanta objektiva ekonomiska analyser som har genomförts av varje medlemsstats regleringsorgan visar att detta är tillrådligt, ska kunna begränsa tillträdesrätten för en internationell tjänst till en viss infrastruktur på en regional sträcka eller begränsa rätten att ta upp eller släppa av resenärer vid stationer längs den sträckan.

Dessutom måste vi rekommendera ömsesidig behandling, på ett sådant sätt att de stater som går vidare och öppnar sina marknader för privata järnvägstjänster tillfälligt ska kunna begränsa den rätten för företag som tillhör grupper av järnvägsföretag som är etablerade i andra stater som inte har liknande villkor för fritt tillträde till järnvägsinfrastrukturen. Med andra ord, om en stat inte öppnar sina nät för konkurrens kommer den statens företag inte heller att kunna bedriva verksamhet i andra medlemsstater som har gjort detta.

Slutligen anser vi att avtal för tillhandahållande av privata järnvägstjänster ska ha en löptid på fem år, som ska kunna förlängas till tio år om de använder en specialiserad infrastruktur och det krävs avsevärda investeringar. En längre period ska endast tillåtas i mycket speciella fall när investeringarna är mycket långsiktiga, och då måste avtalet omfatta en flerårig amorteringsplan, i vilken tidsperioder, investeringar, desinvesteringar, återbetalningar och hantering av en sådan avsevärd inledande ekonomisk utgift ska anges.

Vi anser att öppnande och avreglering av persontrafiktjänster med alla garantier för kvalitet, säkerhet och behörighetsprövning av tågpersonal som framför lok, samt lämplig reglering av resenärernas rättigheter, kommer att ge unionens medborgare den nödvändiga rörligheten för att vi ska nå den hållbara utveckling och de framsteg som är våra framtida mål.

  Jaromír Kohlíček (GUE/NGL). – (CS) Det tredje järnvägspaketet och de enskilda betänkandena som detta består av, vilka har mycket lite gemensamt, är ett exempel på ett förhastat, icke samordnat och därför skadligt tillvägagångssätt för järnvägstransporterna. När det andra järnvägspaketet antogs förklarades det tydligt och klart att paketet skulle utvärderas så snart som möjligt, och först då skulle åtgärder vidtas, och det är skälet till att vår minoritetsåsikt om avreglering är negativ.

Jag anser att tiden är inne för att anta ett direktiv som handlar om harmoniserade förarbevis, vilket vi alla är överens om. De andra frågorna är långt ifrån brådskande, som de läggs fram här. Mina damer och herrar! Att öppna järnvägsmarknaden för konkurrens i dag kommer att bli ett skadligt steg. Det är dessutom nödvändigt att börja genomföra Europeiska järnvägsgemenskapens (CER) överenskommelse, den internationella sammanslutningen av järnvägsinfrastrukturföretag och transportombud, så snart som möjligt.

Anser ni verkligen att avreglering till varje pris är viktigare än harmoniserade skydds- och säkerhetsnormer för infrastruktur och rullande järnvägsmateriel? Detta kan jag inte instämma i, så i denna fråga och med all vederbörlig respekt för föredraganden Georg Jarzembowski, måste jag be er att avge en otvetydig nejröst. Vi står fast vid de avtal som nåddes när det andra järnvägspaketet antogs, och vi kommer att verka för att vi återkommer till denna fråga till den fastställda tidsgränsen, det vill säga till 2008.

Jag vill fästa er uppmärksamhet på att järnvägsfackföreningarna i Tjeckien och den tjeckiska regeringen har bett mig att ge mitt uttryckliga stöd till Savarybetänkandet, och att förkasta betänkandet av Georg Jarzembowski.

Sammanfattningsvis vill jag påpeka att det inte lovar gott för försöket att driva igenom detta paket om vi förkastar Roberts Zīles förslag till betänkande och inte samtycker till betänkandet av Georg Jarzembowski. De utmärkta förslagen i Gilles Savarys betänkande har vårt stöd. Jag vill säga kommissionsledamoten att betänkandena av Dirk Sterckx och Georg Jarzembowski absolut inte är beroende av varandra.

  Sylwester Chruszcz (IND/DEM). – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är tacksam för att ha fått ordet och vill tacka Georg Jarzembowski och de andra ledamöter som har bidragit till arbetet med hela detta järnvägspaket.

Jag vill särskilt nämna förslaget till betänkande om förslaget till direktiv om utvecklingen av gemenskapens järnvägar. Under arbetets gång i utskottet för transport och turism uttrycktes många negativa åsikter om de datum och det program som föredraganden föreslog för öppnandet av persontrafiktjänster för konkurrens. Jag uttryckte mina åsikter vid dessa tillfällen, eftersom jag känner till tillståndet för järnvägarna i de nya medlemsstaterna och är medveten om att de inte är lämpligt förberedda för att konkurrera med stora och mäktiga västeuropeiska länder på den öppna marknaden.

Jag motsätter mig inte avregleringen av transportmarknaden, men jag förespråkar rättvis konkurrens. Låt mig upprepa att jag inte är emot avregleringen av tjänster så länge den görs rättvist. Det är nödvändigt att införa bestämmelser för att skydda små företag och även för att se till att det inte uppstår monopol i framtiden och att de stora intressenterna på detta område utsätts för sund och rättvis konkurrens. Av alla dessa skäl anser jag att parlamentet inte bör stödja Georg Jarzembowskis förslag att tidigarelägga avregleringen av marknaden till 2008. Jag tänker på öppnandet av internationella transporter, däribland cabotage. Vi bör inte stödja detta förslag om vi verkligen vill genomföra unionens politik om lika rättigheter och rättvis konkurrens, vilket skulle ge de nya medlemsstaterna tid att nå upp till den standard som rutinerade företag i Tyskland, England och Frankrike håller.

Som vice ordförande för Europaparlamentets utskott för transport och turism vädjar jag till kammaren att stödja Europeiska kommissionens ursprungliga förslag om datum och program för avreglering, nämligen att öppna internationell transport utan cabotage från 2010. Jag uppmanar även parlamentet att förkasta Georg Jarzembowskis betänkande, eftersom ingen hänsyn togs till situationen i de nya medlemsstaterna i det förslag om öppnandet av denna marknad som röstades igenom i utskottet för transport och turism.

  Corien Wortmann-Kool (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Jag vill börja med att tacka mina ledamotskolleger för deras goda arbete och framför allt för debatterna, som var innehållsmässigt utmärkta och har bidragit till kvaliteten på våra förslag. Det är hög tid att järnvägstransporten i EU blir mer effektiv och mer användarvänlig.

Därför vill jag börja med en fråga till kommissionens vice ordförande Jacques Barrot. Hur bedömer ni medlemsstaternas genomförande av det första och det andra järnvägspaketet, och vilka åtgärder kommer ni att vidta för att påskynda detta? När allt kommer omkring, och det är min uppfattning, är ett effektivt införande i praktiken av dessa två järnvägspaket mycket viktigare för förbättringen av järnvägstjänsterna än beslut om nya bestämmelser.

Behörighetsprövning av nya lokförare behövs verkligen, och att gå ifrån kvalitetskraven för godstransporter kommer inte att ge upphov till några problem eftersom denna sektor är fullt kapabel att organisera dessa saker själv. Dirk Sterckx har gjort ett gediget arbete med att förenkla förslaget om resenärers rättigheter, och under Georg Jarzembowskis ledning kommer parlamentet att rösta för avreglering av persontrafik. Detta bör välkomnas när det gäller internationell transport, men förslaget om att avreglera den nationella transporten är att gå för långt enligt min mening, eftersom konstlad konkurrens från konkurrerande järnvägsföretag om nationella järnvägssträckor inte utgör någon garanti för ett bättre tillhandahållande av tjänster. Dessutom äventyras järnvägstjänsternas punktlighet och tillförlitlighet, särskilt på tungt belastade och omfattande nät. Vi måste ta den utveckling som har följt i praktiken sedan omröstningen om det andra järnvägspaketet på allvar – och jag syftar både på de problem som har uppstått och anslutningen av de nya medlemsstaterna. Medlemsstaterna måste få behålla friheten att organisera den nödvändiga konkurrensen på olika sätt, som till exempel i Nederländerna, där ett järnvägsföretag har fått koncessionen för ett huvudnät. Vi, den nederländska delegationen i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater, kommer följaktligen att rösta mot ändringsförslagen 2 och 9.

Eftersom rådet inte är särskilt begeistrat över parlamentets långtgående ståndpunkt kommer de nödvändiga diskussionerna utan tvivel att följa i vederbörlig ordning.

  Inés Ayala Sender (PSE). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag kommer från ett land och en region som till följd av dess historia och geografi är särskilt lyhörda för behovet av att nå största möjliga diversifiering och ombalansering av de olika transportsätten, med särskild hänsyn till järnvägarna.

Realiteter som globalpriståget Talgos linje Madrid–Paris eller höghastighetslinjerna, som är oerhört populära bland de spanska medborgarna, är ett bevis på denna entusiasm för att modernisera järnvägarna. Men vi har inte glömt vad det har kostat, och fortfarande kostar oss, att komma ur isoleringen till följd av enkelspår och våra olika spårvidder, att övervinna vår svåra bergsgeografi och utmaningen att bygga en central linje genom Pyrenéerna, vilket blir en alltmer angelägen fråga för att minska överbelastningen i båda ändarna, och därför är av central vikt för godstransporterna.

Härav vårt intresse för en effektiv förbättring av järnvägarna, en mer global och integrerad förbättring, som inte begränsas till förslag om en fullständig och definitiv avreglering som en trollformel för att lösa alla slags problem för alltid.

Vi vet – och vår utskottsordförande Paolo Costa har hänvisat till detta officiellt – att järnvägarnas konkurrenskraft inte bara beror på andra ombalanseringsåtgärder, utan i stor utsträckning beror på infrastrukturer, systemets driftskompatibilitet och på specialiserad personal, kort sagt, på investeringar och stöd. Därför stöder vi de transeuropeiska näten.

Jag anser inte heller att det är förnuftigt att ge fritt utlopp åt något slags ”jojosystem”: först liberaliserar och avreglerar vi, och sedan ingriper vi en gång till. Och detta har skett med kommissionens förslag om kvalitetskrav för godstransport. Vi måste ge ett erkännande åt Roberts Zīles mod och skicklighet, som har gjort så gott han har kunnat med tanke på omständigheterna, vilket gör detta förslag till en bra kandidat för den ”bättre lagstiftning” som kommissionens ordförande José Manuel Durão Barroso och kommissionsledamot Günter Verheugen så hemlighetsfullt erbjuder oss.

Som skuggföredragande måste jag erkänna att jag blev fullständigt förbluffad över att upptäcka att varken kunderna eller företagen ville ha detta slags lagstiftning. Herr kommissionsledamot, vi bör kanske – och jag anser att ni är tillräckligt kreativ för att göra detta – försöka finna andra instrument som verkligen är användbara för att göra godstransporterna på järnväg mer attraktiva, inte bara för konfliktens förespråkare utan, och i synnerhet, för användarna. Kort sagt: nej, vi kan inte lagstifta om godstransporter på järnväg som vi gör med andra produkter, som om vi talade om strumpor.

När det gäller betänkandena av Dirk Sterckx och Gilles Savary vill jag ge ett varmt erkännande åt dessa lägliga och angelägna betänkanden och det utmärkta budskap som de sänder till medborgarna. Å ena sidan skapar vi kunniga europeiska yrkesmänniskor som kan köra tåg genom hela unionens territorium, och å andra sedan vill vi, tydligt och djärvt, fastställa resenärernas rättigheter och skyldigheter, med särskild tonvikt vid resenärer som har svårt att röra sig, något som vi alla kommer att beröras av till slut.

Avslutningsvis, och när det gäller betänkandet av Georg Jarzembowski, som alltid är så framåtdrivande och säker på sina mål, vilka alltför ofta sammanfaller med målen för EU, måste jag säga att jag inte anser att det är realistiskt att försöka överträffa kommissionens förslag och involvera det i en interinstitutionell strid, eftersom detta, i stället för att söka det bästa, kan äventyra eventuella framgångar. Vi skulle ha föredragit att kommissionens detaljerade och realistiska förslag hade backats upp av en sund majoritet, vilket skulle bidra till att sända en tydlig signal till alla de andra berörda parterna. I stället har han valt att lägga fram sitt anfallsförslag, vilket har framkallat motstånd från ett betydande antal parlamentsledamöter.

I alla händelser anser jag fortfarande att kommissionens förslag om att öppna denna marknad är det mest pragmatiska och realistiska, på villkor att det ingår i en allmän ram för att skapa ett europeiskt transportområde inom vilket järnvägarna konkurrerar med andra transportsätt på lika villkor. Och detta kommer att åstadkommas genom moderniseringar och investeringar.

  Bogusław Sonik (PPE-DE). – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! De senaste månadernas diskussioner om konstitutionsfördraget visar att Europeiska unionen borde ta hänsyn till sina medborgares intressen när rättsakter antas. Det skulle också vara lämpligt att se över befintliga rättsliga instrument och utvärdera konsekvenserna av deras genomförande, däribland de ekonomiska konsekvenserna.

Europeiska kommissionen föreslog en avreglering av de internationella persontrafiktjänsterna från 2010. I sitt betänkande föreslår Georg Jarzembowski att datumet ska tidigareläggas två år, så att avregleringen skulle inledas 2008. Detta skulle leda till att företag som för närvarande är aktiva i Polen eller i andra nya medlemsstater förlorar en avsevärd del av marknaden. Dessa länder lider av underinvestering i järnvägsinfrastrukturen, och de saknar modern järnvägsutrustning. Även den regionala järnvägstransporten är underfinansierad. En ytterligare minskning av övergångsperioden för internationella transporter kommer att förvärra de negativa effekterna av de nya bestämmelserna för transportföretag i de nya medlemsstaterna. Detta beror på att de nuvarande arrangemangen för EU-finansiering för att köpa in modern rullande materiel är olämpliga, och de länder som anslöt sig till unionen den 1 maj 2004 har inte möjlighet att lägga ut de stora belopp som krävs.

Unionens medborgare kommer att dra nytta av avregleringen av tjänster på lång sikt. För närvarande är det emellertid viktigt att få den rätta tekniska kvaliteten och få den lämpliga infrastrukturen på plats. För att göra detta måste de nya medlemsstaterna vidta några ovanligt kostsamma åtgärder, bland annat omstruktureringar och investeringar. Det är därför nödvändigt att ha kvar den femårsperiod som har föreslagits av kommissionen för att konkurrensvillkoren på EU-marknaden ska kunna jämnas ut. Vi bör ge järnvägssektorn tillräcklig tid att för att ge den ny livskraft.

Herr talman, herr kommissionsledamot! Avregleringen av marknaden för järnvägstjänster bör gå hand i hand med en djärv europeisk satsning för att förbinda västra och östra Europa och Nord- och Sydeuropa genom höghastighetståg av typen TGV. Detta skulle vara det idealiska projektet för att visa att vår kontinent är enad och att EU-institutionerna, däribland Europeiska kommissionen och Europaparlamentet, är viktiga.

  Ewa Hedkvist Petersen (PSE). – Herr talman! Först vill jag tacka våra föredragande.

Järnvägarna behövs i Europa. Vi måste erbjuda både gods och passagerare möjlighet till tågtransport som alternativ till vägarna. Det sparar miljön och är bra för vår produktivitet. Men då måste godset och folket kunna ta sig fram fort och smidigt på järnvägen. Så är det inte idag. Det är inte alltid så lätt att sy ihop en resa från A till B, och godset blir ofta kvar vid gränserna.

I det andra järnvägspaketet öppnar vi marknaden för godstransporter nationellt och internationellt. Det var ett bra beslut, men det fulla förverkligandet av det återstår ännu. Det går fortfarande sakta och stöter på en hel del problem, enligt samstämmiga bedömningar. Men ska vi då öppna järnvägsmarknaderna för passagerartransporter som Jarzembowski föreslår när öppnandet av marknaden för godstransporter inte fungerar än. Vissa har ju farhågor att det i praktiken blir omöjligt att få det att fungera tillsammans.

Jag kommer från ett land där vi har öppnat passagerartrafiken på vårt eget sätt. Det är ingen ren avreglering, men vi har gjort det på, kan man säga, ett svenskt sätt. Och vi har verkligen sett möjligheterna, men vi har också sett svårigheterna när vissa linjer är lönsamma och andra linjer inte är det. Detta är en svårighet om man har en ambition att ha passagerartrafik i hela landet. Det är viktigt att öppna marknaderna även för passagerarna, och jag är övertygad om att vi så småningom kommer att få ett nationellt öppnande också av passagerartrafiken. Men nu vill jag förorda att vi börja med den internationella passagerartrafiken. Här finns också föreslagna skyddsklausuler för lokal och regional kollektivtrafik. Att nu besluta om att öppna den nationella passagerartrafiken vore egentligen bara ett idealistiskt ställningstagande från Europaparlamentet, utan att vi känner till konsekvenserna.

  Péter Olajos (PPE-DE). – (HU) Herr talman! Som ordförande med ansvar för trafik i den tvärpolitiska gruppen för hållbar utveckling välkomnar jag all lagstiftning och alla program på gemenskapsnivå som bidrar till järnvägsnätens utveckling och främjar miljövänlig trafik.

När det gäller det tredje järnvägspaketet måste vi vara medvetna om att järnvägsnäten och utvecklingen av dessa skiljer sig stort mellan de olika medlemsstaterna. Medan längden av höghastighetsspåren uppgår till 6 000 km i västra Europa är järnvägsnäten i de östra områdena oftast misskötta och nedgångna. Detta gör att avreglering och öppnande av de nationella järnvägsnäten för järnvägsföretag från andra medlemsstater är en komplicerad fråga för en iakttagare från östra och centrala Europa. Å ena sidan medför konkurrens oundvikligen bättre tjänster och nöjdare kunder. Detta gör järnvägen till ett mer attraktivt alternativ och minskar överbelastningen av vägarna, vilket är ett önskvärt resultat som är värt att stödja med tanke på de positiva miljöeffekterna. Å andra sidan har de östeuropeiska järnvägsföretagen varit underfinansierade i årtionden. Att rätta till utvecklingspolitiska misstag och koncept skulle ta lång tid och kräva enormt mycket pengar, och det är inte en uppgift som rimligtvis kan slutföras till 2008 eller 2012.

Detta skapar den farliga risken för att järnvägsföretag från flera medlemsstater, däribland min egen, kan gå i konkurs till följd av den illojala konkurrensen, vilket skulle medföra att en tung social, finansiell och politisk börda för de respektive regeringarna. Som företrädare för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater är jag naturligtvis för konkurrens som samtidigt tjänar medborgarnas och miljöns intresse på detta område. I detta fall skulle vi emellertid inte tala om rättvis konkurrens, utan om en utbredning av dominerande företag. Av detta skäl kan jag inte stödja utskottets förslag i dess nuvarande form, och jag begär att det ska omprövas.

  Jörg Leichtfried (PSE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först och främst vill jag ta tillfället i akt att gratulera alla föredragande till deras kompetenta arbete. Inom ramen för detta så kallade – och jag menar så kallade – tredje paket, vill jag inrikta mig på två frågor: för det första direktivet om behörighetsprövning av tågpersonal och för det andra direktivet om avreglering.

Först och främst, och när det gäller betänkandet av min kollega och vän Gilles Savary, måste jag säga att det är särskilt viktigt att anta detta förslag till direktiv. Jag anser i själva verket att denna fråga tillhör det andra järnvägspaketet, och eftersom godstransporttjänsterna redan har avreglerats är det absolut nödvändigt att inrätta harmoniserade EU-villkor för lokförare och hela tågpersonalen ombord. Detta direktiv bör även bidra avsevärt till att varaktigt förbättra säkerheten, och det är därför önskvärt att det genomförs så snabbt som möjligt.

Georg Jarzembowski är förmodligen medveten om att jag har avsevärda reservationer mot innehållet i hans betänkande, och jag menar att vi fortfarande är på fel spår i denna fråga. Jag motsätter mig inte förslaget i princip, men det bör observeras att avregleringen hittills inte har lett till några positiva effekter, varken för säkerheten, kvaliteten eller för tågpersonalens sociala situation. Ingen lämplig ram har inrättats för konkurrensvillkoren i nätet, och det finns inga garantier för att kvaliteten och effektiviteten kommer att höjas. Det är även nödvändigt att ta hänsyn till de dåliga erfarenheterna i de länder som redan har genomfört avregleringen.

Om parlamentet verkligen väljer denna väg i morgon kommer det att upptäcka att det befinner sig på den väg som redan har beskrivits av en avliden österrikisk kabaréartist, som sa, ”jag vet inte vart jag är på väg, men huvudsaken är att jag kommer dit snart”. Jag håller sannerligen med Georg Jarzembowski och Reinhard Rack om att planering av lagstiftningsresolutioner inte precis är det vettigaste som parlamentet kan göra denna gång.

  Luís Queiró (PPE-DE). – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot! Om järnvägstransporterna vore miljövänligare, säkrare och mer kostnadseffektiva skulle både de europeiska företagen och de privata användarna utnyttja detta transportsätt i högre grad. Trots detta och enligt flera dokument, särskilt vitboken, tycks järnvägstransporternas marknadsandel minska på ett allvarligt och oroande sätt.

Vår målsättning bör därför vara att vända på denna trend genom att arbeta för att bygga upp en konkurrenskraftig och öppen järnvägsmarknad. Detta är vad vi ännu en gång noggrant och beslutsamt försöker göra, naturligtvis helt i linje med reglerna. Vi försöker ge medlemsstaterna rätten att begränsa öppnandet av nätet i vissa fall och samtidigt respektera arbetstagarnas rättigheter, och således garantera säkra och kvalitetsmässiga tjänster.

Sanningen är att en blockering av marknaden för persontrafik på järnväg för olika operatörer från medlemsstaterna inte kan rättfärdigas av simpel protektionism, ofta från statliga monopol. Detta gagnar inte användarna på något sätt över huvud taget. Trots detta finns det andra frågor i detta järnvägspaket som förtjänar en mer ingående analys.

För det första anser vi att cabotagetjänsterna bör falla under framtida lagstiftning. Vi välkomnar att öppnandet av näten kommer att spridas för att göra det enklare för de berörda att anpassa sig, och detta bör utökas av de skäl som flera talare har förklarat. För det andra, och utan förfång för medlemsstaternas ansvarsområden, bör befogenheterna för att utfärda behörighetsbevis för internationella lokförare och annan personal ombord även definieras för att främja säkerheten och fri rörlighet för arbetstagare.

Till sist går jag över till frågan om skillnaderna mellan nationella och internationella tågresenärers rättigheter och skyldigheter. Enligt vår mening bör direktivet gälla för båda för att göra systemet enklare och mer sammanhängande.

Avslutningsvis är vi i stort sett för detta lagstiftningspaket. Jag vill därför även tacka föredragandena och uttrycka min förhoppning om att paketet kommer att antas av parlamentet och rådet. Som det har sagts tidigare är detta en möjlighet som inte får gå förlorad.

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE). – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill berömma kommissionen för att den har tagit initiativet till detta tredje järnvägspaket. Jag vill även gratulera föredragandena till deras utmärkta betänkanden och de ledamöter som bidrog till att berika dessa förslag, som syftar till att ge ny livskraft åt järnvägstransporten genom att inrätta en inre järnvägstransportmarknad, och därigenom öka konkurrenskraften och den ekonomiska och territoriella sammanhållningen inom EU.

Även om detta är ett paket kommer var och en av dess delar att bedömas utifrån sina egna meriter. Jag välkomnar den ståndpunkt som utskottet för transport och turism har intagit när det gäller betänkandet av Roberts Zīle, och jag stöder betänkandena som helhet, särskilt Savarybetänkandet och dess sociala och säkerhetsmässiga faktorer, och betänkandet av Dirk Sterckx.

När det gäller betänkandet av Georg Jarzembowski vill jag säga att jag i princip välkomnar förslaget om öppnande av marknaden för internationella persontrafiktjänster, men jag har reservationer och även invändningar i fråga om föredragandens avsikt att tidigarelägga avregleringen av internationella transporter, däribland cabotage och, ännu värre, avregleringen av nationella transporttjänster från den 1 januari 2012.

Att avreglera internationella transporter kan mycket riktigt bidra till att ge ny livskraft åt järnvägstransporterna inom unionen genom att främja tillväxt och skapa en bättre balans i förhållande till flyg- och vägtransporterna. Det är dock lika sant att en tämligen förhastad och knappast samstämmig avreglering kan få mycket negativa effekter i en del länder, såsom Portugal, där specialiserade infrastrukturer som till exempel höghastighetsförbindelser inte har fastställts ännu och ledningsmodellen för dessa inte har genomförts, och där tillhandahållande av allmänna tjänster på transportområdet kommer att fortsätta att fylla en grundläggande funktion när det gäller sysselsättning, ekonomisk tillväxt och tillgänglighet för användarna.

Dessutom har ingen översyn av förordning 1191/69 om medlemsstaternas åtgärder i fråga om allmän trafikplikt genomförts. Följaktligen finns varken den nödvändiga rättsliga säkerheten eller några garantier för bestämmelser om allmänna tjänster när det gäller frågan om avreglering av transporter.

Även om vi lyckas räta ut dessa frågetecken om nationella transporter och cabotage anser vi inte att det är godtagbart att fastställa den 1 januari 2012 som datum för avregleringen av nationella transporter. Vi vill därför att denna fråga omprövas, för att ge medlemsstaterna sista ordet.

  Zsolt László Becsey (PPE-DE). – (HU) Herr talman! Jag vill börja med att förklara att jag anser att det är helt rätt att lägga fram järnvägspaketet och att jag instämmer i principen om avreglering, eftersom jag menar att detta leder till effektivare järnvägar som kommer att vara attraktiva för kunderna. Detta är även viktigt för persontrafiktjänsterna, för att uppmuntra passagerarna att lämna vägarna och resa med tåg. Det är naturligtvis även nödvändigt att expandera stordriftsfördelarna.

Så långt är allt väl. Det jag ser som ett problem, och jag vill gärna fästa Georg Jarzembowskis uppmärksamhet på detta, är den specifika makroekonomiska utmaning som de nya medlemsstaterna ställs inför. Dessa stater har nämligen en mycket stor press på sig att införa euron, och vi utsätts för ständiga påtryckningar från våra medfinansiärer för att inleda vårt första treårsprogram. Vi måste delta i finansieringen av jordbruket, eftersom vårt eget bidrag till budgeten är en nödvändig förutsättning för att erhålla direkt stöd. Denna enorma press att gå med i euroområdet så snart som möjligt tvingar dessa regeringar att gripa sig an frågan om budgetkonsolidering. Detta leder i sin tur till att de inte tar någon hänsyn till de stora nationella företagen, som de nationella järnvägsföretagen, utanför den nationella budgeten.

Jag anser följaktligen att det denna gång är omöjligt för oss att godta den avregleringsplan som föredraganden föreslår för de nya medlemsstaterna, särskilt för cabotage. Jag föreslår att vi inför en övergångsperiod som ger oss tid att förbereda oss, att ge våra nationella järnvägsföretag en chans, särskilt med tanke på att de nya medlemsstaterna är mycket stora ”genomfartsleder” och mycket stora transitmarknader. Vi måste ge dem lika möjligheter! Därför innehåller anslutningsavtalen övergångsperioder fram till 2007 för godstrafik. Den offentliga tjänstesektorn är också underutvecklad. Jag fruktar att det enda vi kommer att ha kvar är sekundära järnvägslinjer som går med förlust eftersom alla huvudförbindelser kommer att tas över av stora järnvägsbolag. Detta är ännu ett skäl till att jag begär att vi överväger införande av någon slags övergångsperiod.

  Ulrich Stockmann (PSE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Insatserna för att ge ny drivkraft åt Europas järnvägar inleddes redan 1994. I och med det tredje järnvägspaketet avslutas nu våra lagstiftningsinsatser. I det föreliggande förslaget beslutades, och beslutas, det om den nödvändiga harmoniseringen på det tekniska, administrativa och delvis på det sociala området, tillsammans med en gradvis avreglering av alla järnvägstjänster till 2012.

I och med detta skapas de nödvändiga förutsättningarna för en europeisk järnvägskultur, genom vilken järnvägarna kan återfå sin betydelse och konkurrenskraft inom det transeuropeiska transportsystemet. Avregleringsinsatserna inom järnvägstransporten drivs inte av ideologiska övertygelser, utan är en transportpolitisk nödvändighet. De görs på grund av att den inre marknaden, Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och även det europeiska kulturella området behöver järnvägarna som ett transportsätt som inte bara drivs på separata delmarknader. Järnvägarna har inneboende systematiska fördelar, särskilt inom de långa, gränsöverskridande sträckorna. Denna omfattande omorientering är det enda sättet att motverka järnvägens stora förluster av transportvolymer, till förmån för vägarna inom godstransporten och till förmån för lågprisflygbolagen när det rör sig om persontrafik. Det är förståeligt att en del anställda oroas av en sådan radikal förändring. Ändå tjänar de 18 år som har förflutit mellan 1994 och 2012 som en garanti för att det har varit, och fortsätter att vara, möjligt att genomföra alla dessa förändringar på ett socialt hållbart sätt.

Till förekommande av organisationen av marknaden för persontrafik godkändes snabbtåget ICE-3 för Frankrike förra veckan, och höghastighetståget TGV kommer förmodligen att följa efter nästa år. Det kommer då att finnas direkta höghastighetståg från Paris till södra Tyskland. De ansvariga har tytt tidens tecken. Antagandet av det tredje järnvägspaketet skulle innebära att även vi har tytt tidens tecken. För att fortsätta arbetet med att ge ny livskraft åt järnvägarna måste vi föra upp fullständig harmonisering av konkurrensvillkoren mellan de olika transportsätten, frågan om att finna nya finansieringskällor för järnvägsinfrastrukturen och särskilt frågan om en strategi för att förbättra integreringen av transportsätt som den kombinerade persontransporten på vår dagordning.

  Małgorzata Handzlik (PPE-DE). – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill varmt tacka föredraganden Georg Jarzembowski för hans detaljerade betänkande om avregleringen av de nationella järnvägarna. Detta betänkande är särskilt viktigt för de nya medlemsstaterna.

Som polsk ledamot av Europaparlamentet vill jag kort dela två reaktioner med er. Till att börja med vill jag påminna parlamentet om att de två första järnvägspaketen inte har genomförts fullt ut i vissa medlemsstater ännu. Dessutom har ingen detaljerad utvärdering gjorts av dessa paket. Allt detta hindrar diskussionen om det tredje järnvägspaketet betydligt.

För det andra, och när det gäller detta tredje järnvägspaket, är jag övertygad om att det i hög grad bygger på de gamla medlemsstaternas erfarenheter, och att läget i de nya medlemsstaterna inte beaktas. Jag tänker särskilt på betänkandet av Georg Jarzembowski, i vilket datumet för avreglering av persontransporttjänster fastställs till 2008, två år tidigare än vad kommissionen rekommenderade i sitt förslag. Dessutom breddas avregleringens räckvidd till att omfatta cabotage i Jarzembowskis betänkande. Alla som känner till den nuvarande situationen för persontrafiken i de nya medlemsstaterna kommer att inse att sådana åtgärder skulle vara mycket skadliga. Det är viktigt att komma ihåg att de nya medlemsstaterna är mycket mindre konkurrenskraftiga än de gamla, och att de för det mesta saknar modern rullande materiel och lider av underinvesteringar i järnvägsinfrastruktur och av underfinansiering av regionala transporttjänster. Att bredda avregleringens räckvidd och påskynda den kommer därför säkerligen att destabilisera de nya medlemsstaternas redan riskabla ställning, särskilt med tanke på att kommissionen inte har lyckats tillhandahålla lämplig finansiering från unionens medel för inköp av ny rullande materiel för persontrafik. Järnvägsföretagen i de nya medlemsstaterna har ingen möjlighet att lägga ut så stora belopp själva.

Det följer av det jag just har sagt att det sannolikt kommer att sluta med att de starka dominerar de svaga, och jag anser inte att unionen ska byggas på en sådan grund. Mina damer och herrar, unionen handlar inte om dominans. Det är i själva verket tvärtom, unionen handlar om att agera tillsammans i solidaritet till förmån för ett enda starkt EU, vars medlemsstater inte kategoriseras efter hur starka eller svaga de är.

  Marta Vincenzi (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att dessa tre förslag om persontrafik, i den utformning som de har fått med hjälp av debatterna och de ändringsförslag som har antagits av utskottet för transport och turism, är relativt väl avvägda.

Enligt min mening står det klart att det måste finnas utrymme för de allmänna tjänsterna inom järnvägstjänsterna, och att väldefinierade skyldigheter ska fastställas i avtal om allmänna tjänster, medan resten av marknaden bedriver sin verksamhet på grundval av reglerad konkurrens med enhetliga normer för alla.

Detta är dock problemet, herr kommissionsledamot, eftersom vi behöver ett snabbt antagande av förordningen om skyldigheter inom ramen för allmänna tjänster. Denna fråga är flera år gammal. Som ni vet har kommissionen lagt fram ett nytt förslag som parlamentet inte har diskuterat ännu. I detta förslag finns, om jag inte misstar mig, ingen hänvisning till enhetliga kvalitetsnormer. Sådana normer nämns endast i samband med allmänna tjänster, inte för alla de andra tjänsterna.

Jag vill inte tro att kommissionens politiska ståndpunkt har skiftat från den riktning som stakades ut 2002, eller från det som bekräftades i debatten här i parlamentet och i utskottet för transport och turism. Vi måste följaktligen se till att avregleringen ses som det jag anser att den verkligen är, nämligen som ett användbart sätt för att förbättra tjänsternas kvalitet och även att stimulera utvecklingen, med respekt för territorierna och miljön.

Denna aspekt är grundläggande, och parlamentet måste återigen ta ansvaret för detta. Jag uppmanar därför kommissionen att ta hänsyn till vårt arbete i parlamentet och till de antagna ändringsförslagen. Jag uppmanar även Förenade kungarikets ordförandeskap att främja en politisk överenskommelse på hög nivå om denna fråga vid rådets (transport) möte i december, och klargöra att en verkligt europeisk transportmodell är genomförbar.

  Stanisław Jałowiecki (PPE-DE). – (PL) Jag vill först stödja det som Reinhard Rack sa. Det är värt att påpeka att vi här i parlamentet ägnar dagens ljusa timmar åt att komma med vältaliga uttalanden och att vi sedan, sent på natten, sätter i gång med att ändra lagstiftning som inverkar på vardagslivet i Europa. Jag vill vända på denna ordningsföljd, så att vi diskuterar rättsliga bestämmelser i fullt dagsljus och med bra närvaro.

Det skulle vara trevligt att diskutera och njuta av Georg Jarzembowskis utmärkta betänkande om det inte vore för det faktum att det inte kan diskuteras i ett vakuum. Sammanhanget är centralt, och detta handlar om något mer än fransk avoghet mot polska rörmokare, slaktare eller bagare. Det handlar även om motstånd mot tjänstedirektivet eller delokalisering inom unionen. Små företag på lokala europeiska marknader drivs ut för att ge rum för en kavalkad av europeiska lokomotiv som transporterar tusentals resenärer som kommer att betala för sina biljetter i euro, inte i polska zloty. Detta ska vi bara glädja oss åt, eftersom vi trots allt är för ett öppnande av marknaden, eller hur?

Vi måste även ha en annan sak i åtanke, nämligen de polska järnvägarnas tekniska nivå. Vi har varken haft tid eller pengar att gottgöra år av vanskötsel. Det är redan avgjort på förhand att vi kommer att dra det kortaste strået. Detta är en strid där vi är tvungna att slå till reträtt. Återigen är det meningen att vi ska göra detta med ett leende på läpparna, eftersom vi trots allt är för öppnandet av marknaden, eller hur? Solidaritet, eller åtminstone en rimlig balans, finns nästan inte alls med i allt detta. Jag ber verkligen om ursäkt, men jag måste faktiskt erkänna att jag fortfarande är osäker på hur jag ska rösta i morgon.

  Nikolaos Sifunakis (PSE). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi är för avregleringen av den internationella persontrafiken på järnväg, med tanke på att den är ett nödvändigt medel för att stärka järnvägstransporten genom främjande av konkurrens för att inrätta en modern och verklig inre marknad.

Trots detta har vi vissa reservationer mot Georg Jarzembowskis betänkande. Vi är för en mer gradvis avreglering av den internationella persontrafiken. Vi anser att datumet 2008 som föreslås i betänkandet är för tidigt, och menar följaktligen att datumet 2010 som föreslås av kommissionen är mer realistiskt.

Vad beträffar järnvägsföretagens rätt att medföra resenärer från en station till en annan inom samma medlemsstat på en internationell persontrafiksträcka anser vi att det är bättre att detta tillämpas från 2010 och framåt.

Vi har även särskilda reservationer i fråga om avregleringen av den nationella transporten, och därför anser jag att ändringsförslagen om avreglering av den nationella transporten till 2012 inte bör antas.

Enligt vår åsikt är det även mycket viktigt att medlemsstaterna får möjlighet att begränsa tillträdet till en sträcka som omfattas av ett avtal om allmänna tjänster där detta är nödvändigt för att upprätthålla den ekonomiska jämvikten för trafiken på den sträckan.

Trots de meningsskiljaktigheter som vi eventuellt kan ha kommer vi att rösta för förslaget eftersom vi anser att denna avreglering kan bidra till att förbättra persontrafiken på järnväg.

När det gäller betänkandet av Gilles Savary om behörighetsprövning av tågpersonal anser vi att det är mycket viktigt att detta betänkande antas så snabbt som möjligt, med tanke på att järnvägstransporterna måste vara säkra, särskilt inför den fullständiga avregleringen av godstransporten.

Avslutningsvis och när det gäller resenärernas rättigheter instämmer vi i detta betänkande, särskilt i förslagen om att underlätta tillgängligheten för funktionshindrade personer till tåg och järnvägsstationer, men utan undantag: det måste gälla överallt, såväl för nationell transport som för EU-transport.

  Etelka Barsi-Pataky (PPE-DE). – (HU) Herr talman! Jag är övertygad om att det tredje järnvägspaketet utgör ett viktigt avslutande skede i inrättandet av ett gemensamt europeiskt system för persontrafik på järnväg. Jag instämmer i de principer som anges i riktlinjerna för det tredje paketet. Jag är för att genomföra de övergripande principer som krävs för att öppna EU:s marknad för persontrafik i den nationella lagstiftningen till 2006. Ungern, en ny medlemsstat, har redan gjort detta. Jag stöder förslaget om att medlemsstaterna ska kunna besluta, även på ömsesidig basis, att tidigarelägga tillträdet till sina järnvägsinfrastrukturer. Detta är utan tvekan ett fall för ett Europa med flera hastigheter. Om några medlemsstater vill fatta beslut om att öppna sina marknader några år senare måste de emellertid ha tillgång till detta alternativ. Detta saknas för närvarande i förordningen, medan förslaget samtidigt går djupare, genom att marknaden för nationell persontrafik öppnas. Detta kommer emellertid att ge upphov till utmaningar för ett antal medlemsstater, däribland vissa av de nya medlemsstaterna, som det kommer att ta tid att hantera: avtal om allmänna tjänster, lösningar för områden som har halkat efter på tjänsteområdet, logistiska uppgifter och omstrukturering av järnvägsföretagen, med alla de personalkonsekvenser som detta medför. Dessa uppgifter handlar inte bara om ett enkelt parlamentariskt beslut – de kräver tid.

Vi måste inse detta, och även om de nya medlemsstaterna visar en snabbare ekonomisk utvecklingstakt av än de flesta av de gamla medlemsstaterna finns det några områden där vi utvecklas i långsammare takt. Järnvägstjänsterna värdesätts i de nya medlemsstaterna, och dessa värderingar kan försvinna vid en alltför snabb omvandling. Dessa värderingar är inte bara nationella till sin karaktär, utan med genomförandet av det tredje järnvägspaketet, som jag stöder, kommer de även att bli gemensamma europeiska värderingar. Jag ber parlamentet att ha detta i åtanke under omröstningen i morgon.

  Talmannen. – Innan kommissionsledamoten svarar har ett antal kolleger hänvisat till lagstiftningens betydelse och tidpunkten för denna debatt.

Ett av mina ansvarsområden som vice talman är att bevaka COSAC, Konferensen mellan organen för gemenskaps- och EU-frågor vid medlemsstaternas parlament. För några månader sedan valde man där det tredje järnvägspaketet som grund för ett subsidiaritetstest, det vill säga för att undersöka på vilket sätt som lagstiftningen skulle tillämpas genom de nationella lagstiftningsorganen. Det visar vilken betydelse detta har.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Herr talman! Jag instämmer i det ni just sa. Vi har faktiskt valt det tredje järnvägspaketet som grund för ett subsidiaritetstest, med andra ord, hur det tillämpas i de nationella parlamenten. Detta visar hur viktig vi anser att denna text är.

Först och främst kommer jag att säga några ord av tack till alla talare, som jag har lyssnat noga till. Jag vill dock särskilt tacka våra föredragande. I det Gilles Savarys sa noterade jag att hans betänkande sänder en mycket stark signal och utgör ett bra exempel på bilaterala avtal mellan branscher. Jag noterade också kommentaren från Dirk Sterckx om att resenärernas rättigheter sannolikt kommer att främja användarnas förtroende för järnvägstransporten. Jag tackar Roberts Zīle för att han har funnit en godtagbar kompromiss, och jag vill säga Georg Jarzembowski att jag uppskattade att han betonade att öppnandet för konkurrens bör kunna underlätta en övergång från vägarna till järnvägarna, eftersom det är exakt det vi också vill åstadkomma.

Herr talman! Jag kommer att försöka att svara utan att gå in på alla detaljer. För det första, och eftersom jag fick frågan, vill jag påminna er om att det första järnvägspaketet har införlivats av alla medlemsstater utom två för vissa direktiv. Dessutom har kommissionen inlett överträdelseförfaranden mot två av de berörda medlemsstaterna. När det gäller det andra paketet följer kommissionen införlivandet i den nationella lagstiftningen mycket noggrant. Jag vill påminna er om att maj 2006 har fastställts som datum för införlivandet, utom för öppnande av den nationella godstransportmarknaden, där datumet fastställdes till slutet av december 2005.

Efter att ha påpekat detta kommer jag, utan att gå in alltför mycket på detaljer, att delge er kommissionens åsikt om det arbete som genomförts av parlamentet och utskottet för transport och turism. Jag tackar utskottsordföranden Paolo Costa och utskottets ledamöter för deras grundliga arbete. Syftet med detta paket är att göra det möjligt att sätta de olika texterna i samband med varandra för att nå en balanserad och global reform som både möjliggör öppnandet av marknader, vilket är fördelaktigt för konsumenterna, och gör det möjligt att inrätta ett regelverk som garanterar medborgarnas säkerhet och rättigheter. Jag anser att det är allt detta, både öppnandet för konkurrens och den rättsliga ramen, som kommer att ge oss möjlighet att vända på trenden till fördel för järnvägarna, som Paolo Costa betonade.

De flesta av de ändringsförslag som har lagts fram bidrar till att förbättra lagstiftningsförslagens kvalitet. Vissa ändringsförslag utgör problem. Jag är trots detta övertygad om att vi kommer att finna praktiska lösningar på dessa frågor under lagstiftningsprocessens gång.

Jag börjar med förslaget till förordning om kvalitetskrav för godstransport på järnväg. Kommissionen kommer naturligtvis noggrant att gå igenom parlamentets och rådets slutliga ståndpunkt för att avgöra konsekvenserna av denna. Jag måste dock betona vikten av denna text, eftersom man måste erkänna att situationen inom sektorn för godtransporter på järnväg knappast har utvecklats sedan kommissionens förslag från mars 2004. Därför är de internationella kombinerade järnvägs- och vägtransporternas punktlighet fortfarande otillfredsställande: 35 procent av tågen har haft förseningar under 2005. Enligt den europeiska järnvägssektorn innehåller dessutom mindre än ett avtal av tre en kvalitetsklausul som ger rätt till ersättning i händelse av förseningar.

Vi har hört denna fråga från många håll: Varför har kommissionen föreslagit denna lagstiftning om kvalitetskrav för godstransporter? Blotta faktumet att vi har fört fram detta problem har redan haft en positiv inverkan på sektorn. Under de senaste månaderna har vi sett förhandlingar om ramavtal mellan användargrupper och vissa järnvägsföretag. Dessa förhandlingar har inriktats på kvalitetsåtaganden. Jag kommer naturligtvis att notera det som parlamentet och rådet beslutar, och om de bekräftar att de motsätter sig valet av lagstiftningsinstrument kommer det att bli nödvändigt att vända sig till de berörda intressenterna för att finna andra tillvägagångssätt för att nå den målsättning som de tre institutionerna delar, nämligen att förbättra kvaliteten på de internationella godtransporttjänsterna på järnväg. På så vis kommer vi att nå en övergång från vägar till järnvägar. Detta var min första kommentar, och jag tackar återigen Roberts Zīle.

Herr talman! När det gäller de andra förslagen kommer jag att lämna en allmän redogörelse för kommissionens ståndpunkt, och jag kommer att meddela de detaljerade ståndpunkterna om varje ändringsförslag till presidiet.⁽¹⁾

Jag kommer nu till Gilles Savarys betänkande om direktivet om behörighetsprövning av tågpersonal som är nödvändig för framförandet av lok och tåg. De flesta ändringsförslagen går enligt vår åsikt i rätt riktning. De utgör helt enkelt beviset på, kan jag säga, ett arbete av hög kvalitet. I och med detta direktiv sänder vi en social signal, som gör att all järnvägstransportpersonal kan känna sig involverade i förnyandet av detta transportsätt.

Det finns dock några ändringsförslag som utgör vissa svårigheter, som till exempel finansiering av utbildning eller skyldigheten att erbjuda ersättning i vissa fall. Vi har vissa reservationer angående dessa ändringsförslag, eftersom de inkräktar på arbetsrätten, marknadens flexibilitet och rätten till rörlighet. Detta gäller även möjligheten till en tillfällig dispens för nationella förare. Ert utskott föreslår att medlemsstaterna tillfälligt ska kunna åsidosätta de bestämmelser som gäller för nationella förare. Att tillåta sådana dispenser för hela länder kan enligt kommissionens åsikt ge upphov till några verkliga frågetecken, och vi motsätter oss följaktligen detta. I sociala termer kommer vi då att ha två klasser av förare när kategorierna i praktiken inte skiljer sig åt. Om vi gör detta löper vi risken att skapa karriärproblem. I ekonomiska termer kommer medlemsstaterna dessutom att vara skyldiga att ha två olika lagstiftningar, två system för ackreditering och erkännande av utbildningsanstalter. Kort sagt, man kan undra om denna tvådelning inte kommer att ge upphov till extra kostnader. Detta, herr Savary, förringar inte på något sätt kvaliteten på det arbete som uträttats.

Det finns också bestämmelser som gäller för annan personal, som jag anser vara berättigade. Dessa rör utbildningspersonal som inte är förare, men vars arbetsuppgifter har med järnvägstransporter att göra. I andan är ert förslag i linje med kommissionens. Vi måste bara försäkra oss om att bilagan för ”kommittéförfarandet” är väl definierad för att undvika eventuella juridiska problem.

Sedan har vi problemet med förare som inte respekterar vissa villkor när det grundläggande förarbeviset och det harmoniserade kompletterande intyget har erhållits. Det är utan tvivel önskvärt att göra vissa omformuleringar för att ta vederbörlig hänsyn till förarnas, arbetsgivarnas och de behöriga myndigheternas rättigheter och skyldigheter.

Slutligen har vi problemet med regelbundna kontroller. Kommissionen föreslår att det ska finnas en hänvisning till det säkerhetsstyrningssystem som alla järnvägsföretag måste införa. I denna fråga är det nödvändigt att finna en balans mellan de krav som måste finnas med i lagstiftningens text och de som bör stå med i bilagan. Herr talman, jag är ledsen över att ta upp ett antal mycket tekniska punkter i debatten vid denna sena timme, men detta beror på kvaliteten på det arbete som utskottet för transport och turism har genomfört. Jag vill även påpeka att jag under kvällens lopp har märkt att det råder en mycket bred enighet i parlamentet om denna text om förarbevis.

Jag kommer nu till det tredje betänkandet som handlar om förslaget om att öppna marknaden för internationell persontrafik på järnväg. Kommissionen uppskattar Georg Jarzembowskis betänkande och stöder förslaget, som flera ledamöter har nämnt, om att koppla ihop detta förslag med vårt ändrade förslag om allmänna tjänster inom transporter på land. Trots detta, herr Jarzembowski, har vi reservationer om de ändringsförslag som handlar om att tidigarelägga datumet för öppnande av internationell persontrafik från 2010 till 2008.

Kommissionen anser att 2010 är ett lämpligare datum eftersom det är först då som den institutionella och förfarandemässiga ramen kommer att finnas på plats och vara ordentligt operativ. Vi har de nationella säkerhetsmyndigheterna och järnvägsregleringsmyndigheterna, och vi har Europeiska järnvägsbyråns (ERA) arbete. Dessutom kommer de flesta av de planerade höghastighetslinjerna inte vara slutförda förrän 2010, och det är till dessa infrastrukturer som den internationella persontrafiken kommer att koncentreras i framtiden.

Vidare kan kommissionen inte stödja ett öppnande av den nationella persontrafikmarknaden 2012. Vi anser att detta förslag är förhastat och svårt att genomföra med tanke på att denna fråga är mycket känslig. Kommissionen har också svårt att godta det ändringsförslag som skulle medföra att medlemsstaterna får möjlighet att tidigarelägga öppnandet av sina marknader på villkor av en ömsesidighetsklausul, eftersom sådana klausuler riskerar att vara diskriminerande på grund av nationalitet.

Hur det än är med den saken är kommissionen nöjd med Georg Jarzembowskis betänkande. Vi kan godta betänkandets ändringsförslag med reservation för vissa ändringar av formuleringarna. Jag tänker närmare bestämt på förlängningen av den fastställda löptiden för ramavtal för utnyttjande av järnvägsinfrastruktur eller klargörandet av villkoren enligt vilka rättigheterna för operatör som har öppet tillträde kan begränsas om de strider mot rättigheter till följd av ett avtal om allmänna tjänster. Detta är ett balanserat tillvägagångssätt som respekterar de olika nationella situationerna. Det var vad jag ville säga om detta förslag till direktiv.

Jag kommer nu till Dirk Sterckx’ betänkande om förslaget till förordning om internationella tågresenärers rättigheter och skyldigheter. Debatten om tågresenärernas rättigheter har gjort stora framsteg sedan mars 2004 inom våra institutioner. Inom rådet är en djupgående diskussion i färd att slutföras. Förordningen om järnvägsföretagens civila ansvar, som har införlivats i det nya fördraget om internationell järnvägstrafik (COTIF-CIV-fördraget) från 1999, bör slutligen träda i kraft före årsslutet.

Herr Sterckx! Jag vill återigen ge uttryck för min tacksamhet för det arbete ni har uträttat. Er önskan har varit att försöka bredda förordningens tillämpningsområde, och ni har föreslagit att den ska utvidgas till att även omfatta nationella tjänster. Jag är dock rädd för att det inte är omöjligt att utvidga förordningen omedelbart. Jag åtar mig att själv undersöka denna fråga mer djupgående. Sedan kan vi återkomma till den i ett senare skede mot bakgrund av den erfarenhet som har förvärvats genom tillämpningen av förordningen för internationella resor.

Den andra punkten i ert betänkande är tillämpningen av COTIF-CIV-fördragets internationella regelverk när det gäller den civila ansvarigheten. Kommissionen kan godta era krav. Ansvarigheten, såsom den definieras i COTIF-CIV-fördraget, tycks dock inte stärka resenärernas ställning i händelse av en olycka, åtminstone inte så mycket som kommissionen skulle ha önskat.

Slutligen kommer jag att begränsa mig till två nyckelpunkter som kommissionen skulle vilja ha ert stöd för. För det första gäller det skyldigheten att förse resenärerna med den information som de behöver. Herr talman, ni illustrerade detta med exemplet på integrerade biljetter för hela det europeiska nätet. Konsekvensbedömningen om öppnande av marknaden för internationella persontrafiktjänster visar att dess framgångar i mycket stor utsträckning beror på effektiv tillgång till information och biljetter. De europeiska järnvägsresenärerna måste ha rätten och möjligheten till att resa med en biljett som de kan korsa flera gränser inom Europeiska unionen med. För att denna rättighet verkligen ska bli effektiv måste järnvägsföretagen, även de som konkurrerar med varandra, samarbeta.

För det andra och när det gäller bestämmelserna om det civila ansvaret i händelse av en olycka råder det inget tvivel om att det måste finnas en obligatorisk försäkring. Att införa ett krav för minimiskydd kommer att garantera rättvis ersättning till resenärerna i händelse av en olycka, samtidigt som lika villkor upprätthålls för järnvägsföretag som har ekonomiska svårigheter. I alla händelser, herr Sterckx, vill jag tacka er för det ni har gjort för funktionshindrade resenärer. Detta är mycket viktigt för mig personligen. Om parlamentet och rådet godtar detta förslag, vilket jag hoppas, kan jag säga er att jag personligen kommer att se till att det tillämpas effektivt, eftersom jag anser att det är en grundläggande faktor för att ge järnvägarna den kvalitetsimage som är nödvändig.

Herr talman! Jag hoppas verkligen att dessa texter, som har förbättrats och berikats på detta sätt av parlamentet, även kommer att få rådets godkännande. Jag vill tacka parlamentet ännu en gång. Vi står vid en dubbel vändpunkt. Vi är alla medvetna om att vi, för miljöns skull, men även för att spara energi och på grund av risken för överbelastning på våra motorvägar och vägar i Europa, måste främja detta modala transportsätt, eller närmare bestämt, denna kombination mellan olika transportsätt, med tanke på att resor per tåg, på inre vattenvägar och till havs utan tvivel är bra alternativ för långdistanstrafik.

Dessutom har jag hört flera av parlamentets ledamöter tala om subsidiaritet, och vi är överens på den punkten. Det finns saker som bör finnas kvar inom de nationella regeringarnas befogenhetsområde. Det är just därför som vi kommer att genomföra detta subsidiaritetstest. När det gäller järnvägarna har vi emellertid kommit långt, mina damer och herrar. De brukade i hög grad vara ett nationellt, för att inte säga nationalistiskt, område, och detta förhindrade järnvägarna att inta sin rätta plats i ett EU som nu behöver rörlighet inom alla sina medlemsstater.

I detta avseende var det nödvändigt att göra framsteg, och jag är mycket tacksam mot parlamentet för att det har gett oss möjlighet att tillsammans visa att Europeiska unionen och utarbetande av politik på EU-nivå på detta område och på järnvägstransportområdet verkligen ger mervärde, utan att minska medlemsstaternas befogenheter. Jag riktar därför ett varmt tack till parlamentet och utskottet för transport och turism för detta djupgående arbete, som kommer att bli synnerligen användbart för oss i framtiden.

(Applåder)

  Talmannen. – Den gemensamma debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.

SKRIFTLIG FÖRKLARING (ARTIKEL 142)

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL). – (PT) Detta betänkande är, i ett enda ord, oacceptabelt. Återigen ställs parlamentet inför ett betänkande som syftar till att påskynda avregleringen av allmänna tjänster – i detta fall av persontrafiken på järnväg – och som går långt utöver kommissionens förslag.

Detta förslag, som ingår i något som kallas ”det tredje järnvägspaketet” har eufemistiskt kallats för ”utveckling av järnvägarna”, och syftar till att avreglera den internationella persontrafiken på järnväg till 2010.

I betänkandet går man ännu längre, eftersom man förespråkar avreglering av internationell persontrafik (2008), och nationell transport (2012). Dessutom kan medlemsstaterna tidigarelägga dessa datum.

Kommissionen och parlamentet försöker driva igenom avreglering och privatisering av järnvägstransporterna redan innan det ”första” och det ”andra” paketet har genomförts fullt ut och innan en framstegsrapport har utarbetats om de verkliga konsekvenserna av de – låt oss tala klarspråk – skadliga åtgärder som fastställs i dessa, både för de tjänster som tillhandahålls och tågpersonalens arbetsvillkor.

Avsikten med avregleringen av järnvägarna är att servera denna sektor på en bricka till den privata sektorn, vilket gör att järnvägarna blir föremål för vinstkrav och samtidigt subventioneras starkt av medlemsstaterna.

För att värna om de allmänna järnvägstransporttjänsterna och arbetsvillkoren för de som arbetar på dessa tåg, har vi lagt fram ett förslag om att förkasta detta direktiv.

Bilaga – kommissionens ståndpunkt

Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om behörighetsprövning av tågpersonal som är nödvändig för framförandet av lok och tåg på gemenskapens järnvägsnät

(KOM(2004)0142 – C6-0002/2004 – 2004/0048 (COD))

Kommissionen kan godta följande ändringsförslag: 1, 3, 4, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 19, 27, 28, 29, 30, 31, 33, 34, 36, 44 och 46.

Kommissionen kan godta följande ändringsförslag med vissa omformuleringar: 18 och 42.

Kommissionen kan godta följande ändringsförslag i princip: 16, 17, 20, 21, 22, 23, 35, 40, 41, 43, 47, 48 och 51.

Kommissionen kan delvis godta följande ändringsförslag: 2, 5 och 37.

Kommissionen kan inte godta följande ändringsförslag: 15, 24, 25, 26, 32, 38, 39, 45, 49 och 50.

⁂

Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om internationella tågresenärers rättigheter och skyldigheter

(KOM(2004)0143 – 2004/0049 (COD)

Kommissionen kan godta följande ändringsförslag: 5, 8, 9, 20, 24, 27, 58, 61, 68, 70, 79, 85, 90, 92, 103, 104, 120, 124 och 126.

Kommissionen kan godta följande ändringsförslag i princip: 6, 10, 16, 18, 23, 25, 30, 32, 33, 34, 35, 36, 38, 42, 44, 45, 46, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 59, 66, 71, 73, 75, 76, 77, 78, 80, 81, 82, 83, 87, 94, 97, 100, 105, 106, 108, 111, 112, 114, 116, 117, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136 och 138.

Kommissionen kan delvis godta följande ändringsförslag: 3, 12, 15, 21, 22, 41, 43, 47, 63, 67, 72, 86, 98, 109, 110, 115 och 137.

Kommissionen kan inte godta följande ändringsförslag: 1, 2, 4, 7, 11, 13, 14, 17, 19, 26, 28, 29, 31, 37, 39, 40, 48, 60, 62, 64, 65, 69, 74, 84, 88, 89, 91, 93, 95, 96, 99, 101, 102, 107, 113, 118, 119, 121, 122, 123, 125, 127 och 128.

⁂

Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 91/440/EEG om utvecklingen av gemenskapens järnvägar (KOM(2004)0139 – C6-0001/2004 – 2004/0047 (COD))

Kommissionen kan godta följande ändringsförslag: 1, 7 och 13.

Kommissionen kan godta följande ändringsförslag med vissa omformuleringar: 5.

Kommissionen kan delvis godta följande ändringsförslag: 10.

Kommissionen kan inte godta följande ändringsförslag: 2, 3, 4, 6, 8, 9, 11, 12, 14 och 15.

(1) Kommissionens ståndpunkt om parlamentets ändringsförslag: se bilagan.

23. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

24. Avslutande av sammanträdet

  Talmannen. – Sammanträdet är avslutat.

(Sammanträdet avslutades kl. 23.40.)