Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 28 september 2005 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.05.)

2. Anslagsöverföringar: se protokollet

3. Inledande av förhandlingar med Turkiet – Tilläggsprotokoll till avtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Turkiet, till följd av utvidgningen

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om den mycket viktiga Turkietfrågan, som inbegriper rådets och kommissionens uttalanden om inledande av förhandlingar med landet och rekommendation A6-0241/2005 av Elmar Brok om tilläggsprotokollet till avtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Turkiet, till följd av utvidgningen (9617/2005 – KOM(2005)0191 – C6-0194/2005 – 2005/0091(AVC)).

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Herr talman, ärade ledamöter! Jag välkomnar varmt denna debatt som hålls vid en mycket viktig tidpunkt eftersom Europeiska unionen förbereder sig för att inleda anslutningsförhandlingar med Turkiet.

Jag har haft stort utbyte av mina tidigare samtal om detta ämne med ledamöterna av Europaparlamentet, och det påtagliga intresse som parlamentet visar både för Turkiets anslutningsprocess och för utvidgningsfrågorna över huvud taget har ytterligare bevisats av de frågor som har lämnats in till frågestunden senare i kväll.

Europeiska rådets beslut i december 2004 att inleda anslutningsförhandlingar innebar ett betydelsefullt steg för Turkiets 40 år gamla mål att bli medlem i Europeiska unionen. Detta land, som är så viktigt för vår framtida säkerhet, stabilitet och välfärd, fick därigenom närmare band till unionen. Skälen för att inleda anslutningsförhandlingar är övertygande. Förhandlingarna innebär ett kraftfullt incitament till reformer. Anslutningsprocessen bidrar till stabilitet och välstånd, den ger världen ett exempel på att det inte finns någon motsättning mellan islam och demokrati, mänskliga rättigheter och skydd av grundläggande friheter och den bidrar till att minska spänningarna kring Egeiska havet och i Cypernfrågan.

Vid sitt möte i juni bekräftade Europeiska rådet beslutet från december och erkände hur viktigt det är för Europeiska unionens trovärdighet att vi respekterar våra åtaganden. Som ordförandeskap har vi till uppgift att leva upp till dessa åtaganden och vi arbetar hårt för att slutgiltigt utforma rådets ståndpunkt i förhandlingsramarna före den 3 oktober.

Utvidgningsprocessen har varit mycket framgångsrik när det gäller att sprida europeiska värden och att främja större säkerhet över hela den europeiska kontinenten, men det är i lika hög grad för att garantera fortsatt framgång för utvidgningsprocessen som vi måste se till att vara noga med att alla krav uppfylls. Som kommissionsledamot Olli Rehn, som är med oss i dag, har sagt kommer förhandlingarna med Turkiet att vara de striktaste hittills på grund av de lärdomar som den tidigare utvidgningsvågen har gett oss. Vi räknar också med att det kommer att ta många år att slutföra förhandlingarna.

Det kraftfulla incitament till reformer som utvidgningen innebär för kandidatländerna har varit högst påtagligt i Turkiet under de senaste åren. I Europeiska kommissionens återkommande rapport 2004 om Turkiets framsteg på vägen mot anslutning noterades att Turkiet ”i avsevärd grad närmat sig europeiska normer när det gäller /…/ institutioner” och man konstaterade att reformprocessen med all tydlighet har omfattat viktiga frågor och lett till ett växande samförstånd till förmån för liberal demokrati.

Det återstår fortfarande mycket som Turkiet måste göra för att nå upp till Europeiska unionens normer, bland annat i fråga om religionsfrihet och genomförande av befintlig lagstiftning, och kommissionen kommer att fortsätta att övervaka Turkiets framsteg. Men det var den imponerande listan över reformer hittills i fråga om EU-harmonisering som ledde till Europeiska rådets slutsats vid decembermötet att Turkiet uppfyllde Köpenhamnskriterierna på ett tillfredsställande sätt. Samma månad antog Europaparlamentet faktiskt en resolution till stöd för inledande av anslutningsförhandlingar med Turkiet ”utan onödigt dröjsmål”.

Vid decembermötet uppställdes ytterligare två villkor som Turkiet måste uppfylla innan anslutningsförhandlingarna skulle kunna inledas: att införliva sex rättsakter som ännu inte genomförts för att stärka rättssäkerheten och de mänskliga rättigheterna och att underteckna ett protokoll som innebär att Ankaraavtalet från 1963 även omfattar de nya medlemsländerna. Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 juni, och Turkiet undertecknade protokollet till Ankaraavtalet den 29 juli. I båda fallen är det fråga om en betydelsefull utveckling. Den nya lagstiftningen innebär en förbättring av det turkiska straffsystemet och bringar det i mycket större överensstämmelse med Europeiska unionens modeller, och den är ett betydelsefullt tillskott till de reformer som har genomförts i Turkiet under de senaste åren. Undertecknandet av protokollet innebär att avtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Turkiet – eller Ankaraavtalet – utvidgas till att omfatta samtliga 25 medlemsstater. Det är naturligtvis med 25 medlemsstater som Turkiet kommer att föra sina anslutningsförhandlingar.

Ni är alla väl medvetna om att Turkiet vid undertecknandet av protokollet avgav ett ensidigt uttalande där det upprepade sin gamla ståndpunkt att inte erkänna Republiken Cypern. I förra veckan avgav Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater ett uttalande som innehåller gemenskapens ståndpunkt i de aktuella frågorna. Av detta uttalande framgår det tydligt att ”Turkiets uttalande är ensidigt, inte utgör en del av protokollet och inte har någon rättslig inverkan på Turkiets skyldigheter enligt protokollet”. Vidare sägs det i uttalandet att ”Turkiet måste tillämpa protokollet fullt ut gentemot samtliga EU-medlemsstater” och att ”EU kommer att noga övervaka detta samt utvärdera det fullständiga genomförandet under 2006”. I uttalandet betonas också att Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater ”erkänner endast Republiken Cypern som internationellt rättssubjekt”, och det förtydligas att ”erkännande av samtliga medlemsstater är en nödvändig del av anslutningsprocessen”.

I rådets uttalande upprepas också att Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater är ”ense om vikten av att understödja de insatser som görs av FN:s generalsekreterare för att få till stånd en övergripande lösning av

Cypernproblemet i linje med de relevanta resolutionerna från FN:s säkerhetsråd och de principer som ligger till grund för EU”. Lösningen av Cypernproblemet är en uppgift för Förenta nationerna och befolkningsgrupperna på ön. Europeiska unionens roll är att stödja FN:s generalsekreterares medlingsuppdrag och att skapa en situation där de båda parterna åter kan komma i kontakt med varandra på ett förtroendefullt sätt och utarbeta det slutgiltiga avtalet.

Låt mig framföra en sista punkt i min inledning till debatten. Turkiets anslutning till unionen är inte omedelbart förestående. 35 kapitel måste öppnas och avslutas, det kommer att krävas ytterligare reformer och en del medlemsstater har redan beslutat att hålla folkomröstningar om Turkiets slutliga anslutning. Det Turkiet som till slut kommer att anslutas till Europeiska unionen kommer uppriktigt sagt att vara ett annat Turkiet än det vi ser i dag – och det är också möjligt att det kommer att anslutas till ett ganska annorlunda EU. Men de framsteg Turkiet har gjort hittills har varit utomordentligt stora, och premiärminister Tayyip Erdogans regering har förbundit sig att genomföra ytterligare reformer. De villkor som Europeiska rådet ställde i december har uppfyllts, och detta banar vägen för inledandet av anslutningsförhandlingar nästa måndag. Jag är mycket glad att utrikesministern kommer att framträda inför parlamentets utskott för utrikesfrågor dagen därpå. Då kommer han naturligtvis att informera ledamöterna i utskottet om de framsteg som har gjorts.

(Applåder)

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Först vill jag varmt välkomna de nya observatörerna från Bulgarien och Rumänien till parlamentet. Det gläder mig att se att de deltar i parlamentets arbete och jag ser fram emot att få samarbeta med dem i framtiden.

Debatten om Turkiet kommer naturligtvis i alldeles rätt tid. Vi står inför anslutningsförhandlingarna som kommer att inledas måndagen den 3 oktober, det datum som enhälligt har fastställts av Europeiska rådet. Detta inleder ett nytt skede i förbindelserna mellan EU och Turkiet.

De skäl som fick Europeiska unionen att besluta att inleda anslutningsförhandlingar med Turkiet är oförändrade; EU behöver ett stabilt, demokratiskt och alltmer välmående Turkiet, som lever i fred med sina grannar och som omfattar EU:s värden, politik och normer.

Inledandet av förhandlingarna kommer att innebära ett kraftfullt moraliskt stöd till dem i Turkiet som vill reformera landet för att det ska leva upp till de europeiska värdena rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Anslutningsförhandlingarna innebär också att EU får en möjlighet att påverka inriktningen av dessa reformer i Turkiet.

Villkoren i slutsatserna från Europeiska rådets möte i december har uppfyllts. För det första nämner jag de sex rättsakter, däribland den nya strafflag som kommissionen bedömde som nödvändig i förra årets rekommendation, som trädde i kraft den 1 juni. För det andra undertecknade Turkiet tilläggsprotokollet till Ankaraavtalet den 29 juli.

I detta sammanhang vill jag tacka Elmar Brok, ordförande för utskottet för utrikesfrågor och föredragande, för att han har framfört rekommendationen att godkänna ingåendet av tilläggsprotokollet till Ankaraavtalet.

Jag ska nu göra några kommentarer om den senaste tidens utveckling i detta avseende. Kommissionen beklagar Turkiets uttalande vid undertecknandet av tilläggsprotokollet. Detta tvingade EU:s medlemsstater att reagera och att framhålla de skyldigheter vi förväntar oss att Turkiet ska fullgöra i ett uttalande som antogs den 21 september. I EU:s uttalande framhålls att Turkiets uttalande är ensidigt, såsom Douglas Alexander mycket riktigt påpekade. Uttalandet utgör inte en del av protokollet och har inte någon rättslig inverkan på Turkiets skyldigheter enligt protokollet.

Detta är den springande punkten. Rådets och kommissionens juridiska tjänster är helt överens på denna punkt. Jag känner till att ni i punkt 2 i ert gemensamma resolutionsförslag har för avsikt att be kommissionen att få fram ett svar från den turkiska regeringen om ratificeringsprocessen i den turkiska nationalförsamlingen.

Jag står till ert förfogande för ytterligare frågor om de närmare detaljerna i ratificeringsprocessen i Turkiet, men kärnpunkten i frågan är faktiskt att Turkiets uttalande helt enkelt är ensidigt. Det har ingen rättslig inverkan och innebär inget ifrågasättande av att protokollet måste genomföras fullt ut och undantagslöst. Det är detta som räknas.

För det andra förväntar sig EU ett fullständigt och undantagslöst genomförande av protokollet, inbegripet avlägsnande av alla hinder för den fria rörligheten för varor samt upphävande av restriktionerna för transportmedel. För det tredje är inledandet av förhandlingar om de aktuella kapitlen avhängigt av Turkiets uppfyllande av sina avtalsenliga skyldigheter mot alla medlemsstater. Om dessa skyldigheter inte uppfylls helt kommer det att påverka de övergripande framstegen i förhandlingarna.

Det fjärde inslaget i uttalandet är att erkännande av alla medlemsstater är en nödvändig del av anslutningsprocessen. Därför understryker EU vikten av en normalisering av förbindelserna mellan Turkiet och EU:s alla medlemsstater så snart som möjligt.

Slutligen sägs det klart i uttalandet att Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater är överens om vikten av att stödja FN:s generalsekreterares ansträngningar att åstadkomma en helhetslösning av Cypernproblemet i överensstämmelse med FN:s säkerhetsråds resolutioner och de grundprinciper som EU bygger på, så att vi får en rättvis och varaktig lösning som bidrar till fred, stabilitet och harmoniska förbindelser på ön och i regionen i vidare mening.

Innan anslutningsförhandlingarna inleds bör rådet godkänna de ramar för förhandlingarna som kommissionen har föreslagit. Dessa ramar utgör en solid grund för strikta och rättvisa förhandlingar med Turkiet. Det är de striktaste ramar som kommissionen någonsin har presenterat.

Jag har läst ert gemensamma resolutionsförslag noggrant. Jag instämmer i många av era farhågor. Jag håller också med om att det finns ett viktigt samband mellan tempot i förhandlingarna å ena sidan och tempot i de politiska reformerna i Turkiet å andra sidan. Jag kommer hela tiden att upprepa att inledandet av anslutningsförhandlingarna bara markerar början på en mycket krävande och komplicerad process. Turkiet måste fortsätta och påskynda sin inre förändringsprocess och sin övergång till en fullfjädrad liberal demokrati som respekterar mänskliga rättigheter och minoriteter.

Det pågår en reformprocess i Turkiet. Situationen för de mänskliga rättigheterna har förbättrats, men det krävs fortfarande betydande insatser. Låt oss först titta på det positiva. Det har nyligen kommit en del uppmuntrande signaler. Premiärminister Tayyip Erdogans erkännande av att det finns en ”kurdisk fråga” är en milstolpe. Hans resa till Diyarbakir ger en antydan om den betydelse den turkiska regeringen tillmäter den ekonomiska och sociala utvecklingen i sydöstra Turkiet. Dessutom kunde den akademiska konferensen om den armenska frågan till sist hållas i Istanbul under förra helgen med stöd av regeringen och trots en administrativ domstols försök att förhindra den i sista minuten. Dessa försök fördömdes kraftfullt av premiärminister Tayyip Erdogan och vice premiärminister Abdullah Gül. Detta är ett mycket stort framsteg för sökandet efter den historiska sanningen om denna mycket känsliga fråga i Turkiet.

Om vi nu övergår till den mörkare sidan kan vi konstatera att genomförandet i praktiken fortfarande är ojämnt trots myndigheternas ansträngningar. Å andra sidan finns det tecken på att domstolarna genomdriver reformerna. Det har avkunnats åtskilliga positiva domar i fall som gäller yttrandefrihet, religionsfrihet och kampen mot tortyr och misshandel.

Å andra sidan har det förekommit domar av motsatt innebörd, i synnerhet på yttrandefrihetens område där till exempel journalister fortfarande åtalas och ibland döms för att ha uttryckt vissa fredliga åsikter. Fallet med författaren Orhan Pamuk är ett tydligt exempel på svårigheterna att genomföra dessa reformer på ett effektivt och enhetligt sätt men också på kampen mellan reformvänner och konservativa i Turkiet. Författaren åtalades av en distriktsdomare i Istanbul med stöd av artikel 301 i den nya strafflagen för att ha ”smutskastat den turkiska identiteten”.

Kommissionen har redan mycket tydligt klargjort att dess bedömning av den nya strafflagen, i synnerhet de tvivelaktiga bestämmelserna om yttrandefrihet, kommer att vara avhängig av hur dessa bestämmelser genomförs. Åtalet mot Orhan Pamuk föranleder allvarlig oro i detta avseende. Om domstolarna i Turkiet faktiskt har denna inriktning måste den turkiska strafflagen ändras för att garantera att yttrandefriheten inte är avhängig av en distriktsdomares mycket speciella åsikter utan att den helt enkelt följer de EU-normer som vi alla känner till och som bygger på Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna.

I dessa frågor kommer kommissionen även i fortsättningen att noga övervaka framstegen i riktning mot ett fullständigt uppfyllande av de politiska Köpenhamnskriterierna. Vi kommer att göra en detaljerad analys av dessa framsteg i vår årliga rapport som ska antas den 9 november.

(FR) Herr talman, mina damer och herrar! Europeiska unionen har kommit fram till en avgörande punkt, vars betydelse inte får underskattas. Genom att inleda anslutningsförhandlingar med Turkiet satsar vi stort på att landet kommer att genomgå en politisk, ekonomisk och social omvandling. Därmed står vi för våra åtaganden gentemot landet.

Jag riktar mig både till européerna och särskilt till Turkiet när jag säger att vi måste bygga upp förbindelser som vilar på ömsesidigt förtroende. Jag är säker på att de turkiska myndigheterna kommer att ge sig ut på den här resan med ett öppet sinne och att vi får möjlighet att börja om på ny kula den 3 oktober. Turkiets största chans att få den europeiska allmänna opinionen med sig är utan tvivel att man visar vilja att omvandla Turkiet till ett demokratiskt land med europeiska värden, utan tvetydigheter och dolda motiv.

Under den kommande perioden kommer Turkiet att få möjlighet att visa att landet menar allvar med integrationen av europeiska värden. Länder som vill gå med i unionen måste ju dela vår syn på Europa och vår definition av demokrati, rättsstatsprincipen, mänskliga rättigheter och solidaritet. De måste också exempelvis ha samma sociala, miljömässiga och industriella normer som vi. Om nu Europeiska unionen satsar en slant på en framtida anslutning är det på grund av att vi också anser att det ligger i vårt intresse och att det kommer att gynna våra medborgare. Jag lovar personligen kammaren att strikt driva igenom våra kriterier och villkor.

Herr talman! Slutligen är själva resan precis lika viktig som slutmålet, som jag sa tidigare. Reformerna har betydelse. Även om det gemensamma målet för förhandlingarna är medlemskap så är utgången av sådana förhandlingar alltid öppen. Det ligger emellertid i vårt gemensamma intresse att den här processen formas kring tydliga och strikta principer, såsom de principer som återfinns inom förhandlingsramen. Det är den främsta garantin för framgång.

(Applåder)

  Elmar Brok (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I tilläggsprotokollet, liksom i så många andra sammanhang som har med inledandet av förhandlingar med Turkiet att göra, tas en viktig principfråga upp, nämligen frågan om ett kandidatland är berett att acceptera alla delar av den helhet som det vill bli medlem i, eller med andra ord om det erkänner alla medlemsstaterna.

I december förra året lade kommissionen fram förslaget till rådet om att ett erkännande enligt internationell rätt för närvarande inte skulle behövas, utan att det skulle räcka med att tilläggsprotokollet om en tullunion mellan EU-25 och Cypern undertecknades. Turkiet uppfyllde detta krav, även om det skedde genom en ensidig förklaring som gjorde att man åtminstone kunde ifrågasätta om protokollet skulle genomföras. Rådet svarade på detta med ett uttalande som innebar att detta helt enkelt inte var giltigt vare sig i politiska eller rättsliga termer. Vårt utskott bad dock kommissionsledamoten, muntligen den 13 september och skriftligen den 15 september, att fungera som mellanhand, vilket han gick med på. Hittills har vi inte fått något svar på frågan om den turkiska regeringen tänker ta med denna ensidiga förklaring i ratifikationsprocessen i landets parlament. Faktum är att vi får ett problem om och när detta blir någonting som det turkiska parlamentet ska ratificera, och Turkiets vägran att genomföra protokollet därmed blir lag. Därför uppmanar jag er att ge utskottet för utrikesfrågor det uttalande som det har begärt, och som nämns i den gemensamma resolutionen, innan vi går till omröstning.

Vi bör vara tydliga med att det är Turkiet som söker medlemskap i Europeiska unionen och inte vi som inbjuder landet att gå med – vilket är det intryck som jag ibland får. Vi får inte glömma bort att det gemensamma uttalande som grupperna har lagt fram innebär att det tilläggsprotokoll som för närvarande håller på att genomföras får stor betydelse. Om vi ska kunna lösa det här problemet bör vi förhandla om kapitlet om tullunionen senast 2006 och avsluta förhandlingarna i slutet av året, så att den här frågan – som också påverkar erkännandet av Cypern – kan lösas snabbt och så att det inte slutar med att vi förhandlar med Turkiet utan att denna grundläggande fråga ser ut att kunna lösas. Därför håller vi med kommissionsledamoten och ordföranden om att vi i framtiden åter kommer att behöva hjälp av Förenta nationerna för att lösa Cypernfrågan som helhet.

Jag kanske får göra några personliga iakttagelser. Igår frågade någon mig varför tortyr i Turkiet – som det finns tusentals exempel på – inte får diskuteras, när en olöst fråga om en general tillåts hindra förhandlingar med Kroatien. Jag måste erkänna att jag inte kunde svara på det. Vi bör vara ärliga i politiken och akta oss för att leta efter argument som kan rättfärdiga våra egna subjektiva politiska syften. I stället måste vi vara mycket tydliga och ärliga med vår inställning i den här frågan. Ett skäl till att den resolution som parlamentets grupper har lagt fram är så viktig är att vi också behöver slå fast att ett av de kriterier som måste uppfyllas är Europeiska unionens kapacitet att ta emot nya medlemsstater – både som ett mål i sig, och eftersom det uppkommer frågor om vad som är ekonomiskt möjligt, vad som faktiskt går att genomföra och vad institutionerna klarar av. Jag skulle vilja att rådet och kommissionen under de kommande veckorna och månaderna lägger ned samma metodiska ansträngningar på funderingarna kring konstitutionen som på Turkiets anslutning. Då kanske vi kommer någon vart i kapacitetsfrågan.

Vi får inte glömma att det – som framgår av gruppernas resolution – är vi i Europaparlamentet som ska slå fast att villkoren formellt är uppfyllda – inte bara ”uppfyllda i tillräcklig utsträckning” som formuleringen lyder – och att frågor om minoriteters rättigheter, reformprocesserna i Turkiet och religionsfrihet spelar en stor roll för detta. I somras hade kommissionsledamoten en brevväxling med Turkiets utrikesminister om stiftelselagen. Utrikesministern tillbakavisade då de förbättringar som kommissionsledamoten föreslog och hävdade att detta var en fråga för parlamentet, och först efter den 3 oktober. Frågor om pluralism, tolerans och religionsfrihet – för att inte tala om den ortodoxa kyrkans rätt att utbilda sina egna präster, vilket den inte har fått göra sedan 1971 – är när allt kommer omkring viktiga frågor som har med Europeiska unionens syn på sina egna värden att göra och som bör framhållas under de första förhandlingsmånaderna.

Som jag ser det spelar utsikterna till medlemskap i Europeiska unionen en stor roll på dessa områden – och detta gäller Turkiet liksom många andra länder. Dessa utsikter påverkar starkt de inhemska reformprocesser som pågår i länder liknande dem på västra Balkan, Ukraina och Turkiet, och vi bör därför aldrig bör stänga dörren för dem. Vi måste dock också vara realistiska och fördomsfria, inte bara i fråga om de resultat som vi förväntar oss av förhandlingarna, utan också i fråga om de mål som vi har.

(Applåder)

  Hans-Gert Poettering, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det finns knappast någon politisk fråga som har så långtgående konsekvenser för Europeiska unionens existens som möjligheten att Turkiet blir medlem i unionen. Eftersom det är en stor fråga finns det olika åsikter om hur den ska hanteras. Låt mig säga, som företrädare för min grupp och i egenskap av en av dem som undertecknade det gemensamma resolutionsförslaget, att vi i en så här grundläggande fråga naturligtvis låter alla ledamöter rösta som de vill, för det här är en fråga som varje enskild ledamot i vår grupp har sin egen åsikt om, inte bara på grund av att vi låter dem ha det, utan också på grund av att vi har en fast övertygelse om att de bör ha det. Man kan därför se att ledamöterna i vår grupp står på olika sidor i den här frågan.

Vi är dock överens om en sak, och det är av det skälet som vi har kunnat ge resolutionsförslaget vårt enhälliga stöd, nämligen att båda parter i förhandlingarna med Turkiet måste betrakta utgången som öppen. Vi vill understryka att vi alla vill se att demokratin, rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna utvecklas i riktning mot våra värden i Turkiet. Även om ett turkiskt medlemskap inte är slutmålet, eller även om Turkiet inte blir medlem när den här processen är över, kan vi i dag säga till våra turkiska vänner och partner att det fortfarande ligger väldigt mycket i vårt intresse att sträva efter ett intimt alternativt partnerskap som innebär att vi får en solid grund för partnerskap, samarbete och vänskap med Turkiet. Efter att ha lyssnat till allt som ordföranden och kommissionsledamoten sa: låt oss inte skräda orden. Vi tassar på tå medan den ena eller andra parten gör uttalanden, Turkiet å ena sidan och rådet å den andra.

Herr kommissionsledamot! Som Elmar Brok påminde oss om lovade ni utskottet för utrikesfrågor att ni skulle försöka få Turkiets regering att göra ett uttalande med innebörden att dess vägran att erkänna Cypern och att låta cypriotiska fartyg och flygplan angöra respektive landa på turkisk mark inte var en fråga som ingick i den turkiska ratifikationsprocessen. Det har inte kommit något sådant uttalande. Om vi inte får ett sådant uttalande av er före klockan tolv i dag, ett uttalande där Turkiet försäkrar er om att de här frågorna inte kommer att ingå i ratifikationsprocessen, så kommer vår grupp att föreslå att godkännandet av protokollet bordläggs, för det är logiskt – både politiskt och generellt – att omröstningen inte äger rum förrän vi har fått ett sådant uttalande från Turkiets regering.

Låt mig ställa en mycket allvarlig fråga: Hurdan är situationen för de mänskliga rättigheterna? Jag föreslår att ni går och frågar patriark Bartholomew i den ortodoxa kyrkan. När det gäller de kristnas frihet att utöva sin religion i Turkiet har ingenting förändrats. Vi i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater är alla för partnerskap, vänskap och dialog med den muslimska världen, men det får inte vara någon enkelriktad kommunikation. Också islam – i det här fallet Turkiets regering – måste vara beredd att erkänna de kristnas lagliga rättigheter i Turkiet och omsätta detta erkännande i praktiken. Detta är någonting som oroar mig. Jag vänder mig till rådets tjänstgörande ordförande – som jag hoppas lyssnar – och uppmanar den brittiska regeringen att tillämpa samma standarder överallt. Vi vet hur situationen för de mänskliga rättigheterna ser ut i Turkiet, men hur är det i Kroatien? Vi vägrar att inleda förhandlingar med Kroatien på grund av att en general inte överlämnas, trots att det är alldeles uppenbart att det inte står i regeringens makt att göra det. När det gäller Turkiet blundar däremot nästan alla och använder olika måttstockar. För er egen trovärdighets skull uppmanar jag er att tillämpa enhetliga normer och behandla också Kroatien rättvist och objektivt.

Detta är mycket viktigt och vi uppmanar kommissionen att göra det. Även om den alltid kan räkna med vårt stöd så kommer vi också att inta en mycket kritisk hållning om situationen för de mänskliga rättigheterna inte förbättras under en specificerad tid efter det att förhandlingarna med Turkiet har inletts. Vi vet att det fortfarande förekommer tortyr. Om detta inte upphör måste vi också vara beredda att skjuta upp förhandlingarna. Vi får inte förbigå dessa brott mot de mänskliga rättigheterna med tystnad.

Därmed kommer jag till den sista punkten som jag vill ta upp. Den är mycket viktig, och jag ska citera ur den gemensamma resolution som jag har undertecknat tillsammans med Camiel Eurlings och Elmar Brok, vilka jag vill tacka varmt för att de tillsammans ledde förhandlingarna för vår grupps räkning. I punkt 16 sägs det att ”Europaparlamentet betonar att Nicefördraget inte är en godtagbar grundval för att fatta ytterligare beslut om anslutning av nya medlemsstater. Parlamentet insisterar därför på att de nödvändiga reformerna genomförs inom ramen för en konstitutionell process.” Det betyder att det inte bara är Turkiet som måste uppfylla anslutningskriterierna. Detta är en svår väg med många fallgropar och vi hoppas att Turkiet kommer att välja den väg som leder till demokrati, rättsstatsprincipen och mänskliga rättigheter. Vi, Europeiska unionen, måste också vara säkra på att vi kan klara av en anslutning. Om vi inte är säkra så är det oansvarigt att fortsätta att utvidga vårt EU, för då kommer slutresultatet att bli någonting som inte längre är Europeiska unionen. Låt oss här, i hjärtat av EU, göra det som behöver göras för att göra Europeiska unionen stark och effektiv.

(Applåder)

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Om man lyssnar uppmärksamt på vad Hans-Gert Poettering säger kan man bara dra en slutsats, nämligen att det vore bättre om han sa att han och hans grupp inte vill se Turkiet som fullvärdig medlem i Europeiska unionen. Det är det som är budskapet i hans tal, så varför inte säga det rent ut, i stället för att gå som katten kring het gröt. Om han inte vill att Turkiet ska bli en fullvärdig medlem i Europeiska unionen så tycker jag att han ska säga det. Hans grupps webbplats innehåller hela sidor där vissa ledamöter i gruppen säger just detta. Detta är vad det handlar om och detta är vad han inte vågar säga.

Låt mig berätta vad vår grupp vill. Stats- och regeringscheferna, av vilka 18 stycken är Hans-Gert Poetterings politiska bundsförvanter, har beslutat att anslutningsförhandlingarna ska inledas den 3 oktober. Förhandlingarna kommer att ta mellan tio och femton år och kommer inte att bli någon sinekur, för villkoren har föreslagits av kommissionen och fastställts av rådet, och det är dessa villkor som vi diskuterar i dag.

Låt mig nämna några krav som är oeftergivliga. Om Turkiet vill gå med i Europeiska unionen måste det uppfylla vissa grundläggande villkor. Någonting som vi är överens om är att ett land inte kan söka medlemskap i Europeiska unionen om det inte erkänner en av dess medlemsstater, det är omöjligt. Därför hävdar vi att inledandet av förhandlingar inte kan vara avhängigt av ett erkännande, utan att erkännandet måste komma i något skede av dem. Vi vill också slå fast att vi inte kan vänta på detta erkännande till i slutet av en femtonårig process. Det måste komma omedelbart, någon gång under det första eller andra året, och om det protokoll som Elmar Brok hänvisade till inte genomförs, vilket innebär att Cypern inte erkänns, så måste anslutningsförhandlingarna avbrytas.

Även om det gläder mig att Hans-Gert Poettering håller med oss om detta ber jag kammaren att vänta med applåderna en liten stund till, för det kommer mer. Om man vill utvidga Europeiska unionen måste den anpassas så att den kan utvidgas. Detta är ytterligare en sak som vi är överens om, och detta står i den gemensamma resolutionen. Om Hans-Gert Poettering vill ha större förståelse så måste han uttrycka sig mycket exakt.

Om Europeiska unionen inte har kapacitet att hantera Turkiets anslutning så kan den inte hantera Kroatiens heller. Jag kan berätta för Hans-Gert Poettering vad det är som hans grupp säger med sin politik: den säger att den inte vill ha Turkiet eftersom Turkiet ligger långt bort och är muslimskt, men att Kroatien är acceptabelt eftersom det är ett katolskt, konservativt land som ligger nära. Det är summan av hans grupps politik: hyckleri och endast hyckleri! Det är inte acceptabelt att hålla ett kandidatland på sträckbänken i 40 år med löften om medlemskap i EU. Det är inte acceptabelt att begära att ett sådant land ska gå igenom omvandlingsprocesser som det redan har genomgått. Turkiet har inte gjort sådana framsteg mot demokrati under någon konservativ regering – varken under Çiller eller under Hans-Gert Poetterings gode vän Yilmaz – som landet har gjort under regeringen Erdogan.

Låt mig säga rent ut att den ökade säkerhet som Turkiets fulla medlemskap kan leda till inte får underskattas. Vi får emellertid inte – och här vänder jag mig också till min egen grupp – vara naiva och säga att landet kan gå med i morgon. Det finns villkor för anslutningen, och dessa villkor gäller för båda parter. Turkiet måste uppfylla dem, och det måste Europeiska unionen också. Den här debatten skulle må bra av lite mer ärlighet. Om ni anser att Turkiet inte kan accepteras bör ni säga det öppet. Vi vill ge dem chansen, men vi vet inte om en anslutning i slutänden kommer att bli möjlig, för det finns reformer som båda länderna, båda parterna, måste genomföra.

(Häcklande från Werner Langen)

Herr Langen! Ni av alla borde vara mer återhållsam. Jag minns mycket väl att just ni var kammarens ivrigaste förespråkare för anslutning i december 1995, och detta gör er till en av våra främsta hycklare. Låt mig säga er att jag har ett gott minne, och ert domderande gör inte era argument mindre falska. Jag ber ledamöterna att tänka på att Europaparlamentet ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Talmannen. – Var snäll och vänta lite, herr Schulz. Herr Langen! Ni har inte officiellt fått ordet, och därför vill jag be er att inte tala. Var snäll och lugna ner er och var tyst.

  Martin Schulz (PSE). – (DE) Herr talman! Vill ni vara vänlig att se till att Werner Langens kommentar ”Vilken lögnare!” tas till protokollet? Jag skulle vara tacksam om åtminstone det gick att göra.

Oväsendet från de kristdemokratiska ledamöterna visar hur svårt det är att stå ut med att demaskeras offentligt.

Jag ska berätta för kammaren vad vår grupp anser är viktigt. Vi har naturligtvis haft samma debatt som Hans-Gert Poettering säger har förts i hans eget arbetslag. Det finns fler åsikter än en också i mitt lag, och med det menar jag min grupp, men jag vill komma tillbaka till punkt 16 i vår gemensamma resolution, eftersom det framgick av Hans-Gert Poetterings anförande att vi snart måste debattera Kroatien.

Samma grundläggande förhandsvillkor gäller också för Kroatien: samarbete med internationella domstolen är en nödvändig förutsättning. Av punkt 16 framgår det dock att en annan grundläggande förutsättning för en utvidgning är att Europeiska unionen har en konstitution. Om denna konstitution inte är den som har visat sig vara oacceptabel i sin nuvarande form så vill jag göra det helt klart att utvidgningen kräver mer än bara Nice med några justeringar. Om Europeiska unionen ska bli mogen för utvidgning så måste vi fortsätta att kräva en konstitution för den, vi måste hålla fast vid det målet. Det gäller i fallet Turkiet, men missuppfatta mig inte: det gäller också för alla andra kandidatländer.

Jag skulle också vilja veta om Hans-Gert Poettering skulle ha insisterat lika ivrigt på att dessa båda villkor kopplas samman om debatten hade gällt Kroatien. Jag ser fram emot att få reda på om han i så fall kommer att kräva att grundläggande förhandsvillkor uppfylls med samma glöd som i fråga om Turkiet. Jag ser fram emot den dagen.

Jag ska sammanfatta genom att säga att vi, som grupp, kommer att rösta för resolutionen. När det gäller den ajournering som Elmar Brok tänker sig om vi inte har fått svar innan klockan tolv i dag vill jag säga att om Turkiet verkligen sätter upp det på agendan för ratifikationsdebatten i sitt parlament så kommer resultatet att bli just det som vi har angett i den gemensamma resolutionen. Då måste förhandlingarna skjutas upp, kanske till och med avbrytas, så någon ajournering kommer inte att behövas.

(Applåder)

  Emma Bonino, för ALDE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Så fort vi talar om Turkiet blir debatten självklart omedelbart politisk, oavsett vilken rättslig bakgrund den har, som i det här fallet.

Alla grupperna har tillsammans undertecknat ett viktigt kompromissdokument och därmed intagit en gemensam ståndpunkt, men vi har också offrat ett antal punkter som borde ha varit med för att nå denna enighet.

Jag anser att dokumentet ställer ytterst hårda krav på Turkiet, och ett sådant förhållningssätt uppmuntrar inte ens grekcyprioterna att bli mer flexibla eller att söka en lösning på den här situationen, som de har en stor del av ansvaret för. Vi får inte glömma vem det var som sa nej till folkomröstningen, eller varför vi befinner oss i den här situationen. Jag säger detta bara för att visa hur det är.

Ett land som skulle gå med hindrade en kommissionsledamot i Europeiska unionen att tala i den statliga televisionen, och denne kommissionsledamot har sagt att de grekcypriotiska myndigheterna svek hans förtroende och inte höll ord. Jag säger detta eftersom vi inte heller gör våra cypriotiska vänner någon tjänst om vi inte kräver att också de tar sitt ansvar för den här situationen.

Slutligen är det naturligtvis en överraskning för dem som, liksom vi, tror och hoppas på ett politiskt EU som ska vara en politisk, ekonomisk och moralisk kraft, att vi inte själva gläder oss åt den framgång som vårt milda europeiska inflytande har på Turkiet. Vi inser kanske inte själva att ett antal tabun har fallit under den senaste tiden. Armenien diskuteras i Turkiet och det diskuteras med regeringens goda minne: trots allt har premiärministern och utrikesministern ställt sig bakom att denna debatt inleds. Det kurdiska tabut har också fallit: det räcker med att tänka på det tal som premiärministern höll nyligen om de misstag som har begåtts på det här området och det faktum att de har tagit på sig ansvaret för interventionen i Diyarbakir. Det här är framgångar som det politiska EU har uppnått, genom vår förmåga att främja öppna demokratiska strukturer och system med större respekt.

Det är riktigt att vi har rätt att vara kritiska, men vi har inte rätt att vara cyniska. I och med att den europeiska konstitutionen dog en tidig död i valbåsen i Frankrike och Nederländerna har kontinenten ingen idealisk gräns för sin mognad, vilket leder till att förbittring och cynism byggs upp. Detta är ingen politik.

Det är inte så man bedriver politik, det är inte så man skapar en federalistisk, liberal politik för den union som vi vill ha: en som främjar friheten, rättsstatsprincipen och demokratin.

(Applåder)

  Daniel Mars Cohn-Bendit, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! När vettiga människor hetsar upp sig så måste det ligga någonting bakom, annars skulle de inte göra det.

Det finns några saker som vi kanske kan försöka komma ihåg. Hittills har vi inte utvidgat Europeiska unionen, vi har enat den.

Debatten om Turkiet är den första riktiga debatten om utvidgning, för ingen – oavsett hur de röstar – talar om Polens, Tjeckiens eller Ungerns anslutning som en utvidgning av europatanken. Det handlade om skyldigheter, för det var rätt och riktigt att välkomna dessa länder efter kommunismens kollaps.

Det som vi nu diskuterar är verkligen en ny dimension. Detta handlar om utvidgning. Oavsett vad vi beslutar så är detta en ny dimension.

(Bernd Posselt talade utan mikrofon.)

Men håll tyst!

Det handlar faktisk om en ny dimension och den fråga som inställer sig är: Ligger det, efter den 11 september, i grunden i EU:s intresse att ge Turkiet möjlighet till anslutning? Denna fråga kan man besvara på olika sätt, men den måste besvaras med hänvisning till Europeiska unionens intressen, till Europas folks intressen, snarare än på grundval av emotionellt, kulturellt eller rasistiskt missnöje. Det är inte acceptabelt och det vill vi inte se!

(Elmar Brok talade utan mikrofon.)

Om du inte är det, om du inte känner dig träffad, så menar jag inte dig. I så fall tänker jag på Philippe de Villiers. Sluta upp med att tro att allt handlar om dig! Du är inte världens mittpunkt!

De argument mot Turkiet som för närvarande används i Europa bygger på känslor, på rasistisk förbittring mot islam. Alla som är emot Turkiet använder inte dessa argument, men de surfar på denna känslovåg. Därav följer att alla i nej-lägret måste fråga sig vad deras argument släpper loss, och jag anser därför att det är rätt att hävda att EU måste förändras först, att EU måste göra sin hemläxa och att EU behöver en konstitution. Det är ingen som säger något annat. EU kan inte utvidgas som det är nu.

När det gäller om EU, genom villkoren i Nicefördraget, kan nå större enighet genom att ta med Kroatien har jag också mina tvivel. Detta är en legitim debatt. Den andra debatten – debatten om huruvida EU kan ta emot ett land vars befolkning till största delen är muslimsk – är dock en nonsensdebatt. Det finns fler muslimer än belgare i EU i dag. De finns redan ibland oss. Frågan om hur europeisk islam är kommer att uppstå med eller utan Turkiet, så låt oss sluta diskutera detta. Islam är den tredje största religionen i Europa. Om jag, som ateist, tycker om det eller inte är en annan fråga.

Därför är den enda fråga som ska ställas när denna debatt är slut hur Turkiet kommer att se ut om tio år. Kommer det att vara en demokratisk stat, en sekulär stat? Är islam europeisk? Kommer Turkiet att vara berett att kämpa tillsammans med oss européer för de värden som vi definierar i en konstitution? Om svaret på dessa frågor är ja så kommer jag att hälsa landet välkommet. Om inte får vi hitta på något annat.

(Applåder)

  Elmar Brok (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman! Jag skulle verkligen uppskatta om ni ville försöka få Daniel Cohn-Bendit att ta sig lite betänketid och därefter ta tillbaka de svepande anklagelser om rasism som han riktade mot dem som är emot ett turkiskt medlemskap.

  Daniel Marc Cohn-Bendit (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Jag vill säga till Elmar Brok att alla argument mot Turkiet inte är rasistiska, men att de som kan surfa på rasismvågen i sin kampanj mot Turkiet därmed måste fundera på vilka argument de använder. Det står jag för. Om du känner dig träffad av det så är det ditt problem, och om inte så är det ju bra.

  Talmannen. – Herr Brok och herr Cohn-Bendit! Vi måste arbeta enligt vår arbetsordning. Jag antar att Elmar Brok talade med hänvisning till artikel 145. Det sa han inte, men jag tolkar det som att han begärde ordet på grundval av denna artikel, där det står att personliga uttalanden ska göras i slutet av debatten i fråga. Således kan ni få tala när vi avslutar den här debatten, herr Brok.

  Philippe de Villiers (IND/DEM). – (FR) Herr talman! Jag vill ta upp en ordningsfråga. Jag vill uppmana Daniel Cohn-Bendit att ta tillbaka sin kommentar, som jag tycker är ytterst allvarlig och som inte …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Talmannen. – Herr de Villiers! Eftersom ni inte talade om för mig vilken artikel i arbetsordningen som ni åberopade måste jag avbryta er.

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman! Nu när dessa debatter, som kommer att pågå under en lång tid, ska inledas handlar det om att mycket tydligt upprepa de icke förhandlingsbara punkterna, de punkter som EU:s förhandlare alltså inte kan kompromissa om, oavsett vilka påtryckningar de kan komma att utsättas för. Även om alla kanske känner till vilka dessa punkter är så anser jag inte att det är meningslöst att upprepa dem här i dag. Vår grupp gjorde det i sitt förslag till resolution.

För det första handlar det om att faktiskt driva igenom demokratiska normer, liksom att internationellt erkända medborgerliga och mänskliga rättigheter faktiskt ska respekteras. Detta inkluderar självfallet minoriteternas och framför allt kurdernas medborgerliga, politiska och kulturella rättigheter. Det här är en aspekt som till min förvåning tyvärr inte finns med i det kompromissförslag som har lagts fram för oss, och som för övrigt i stort sett är tillfredsställande. Enligt vår åsikt är det viktigt att Turkiet en gång för alla överger alla eventuella planer på att lösa kurdfrågan med militär makt, att landet erkänner att konflikten har en politisk dimension och att det verkar för försoning, särskilt med de kurder som har avstått ifrån att använda sina vapen.

I samma anda handlar det om att få Turkiet att utan all nationalism gå med på att göra upp med sitt förflutna genom att erkänna det armeniska folkmordet. Det är dessutom betecknande att den oacceptabla domstolsprocess som har inletts mot Orhan Pamuk både rör den kurdiska och den armeniska frågan.

Slutligen handlar det om att inom ett kort tidsintervall som det vore bra att klargöra redan i förhandlingarnas inledningsskede se till att Turkiet erkänner Republiken Cypern, drar tillbaka sina ockupationsstyrkor från öns norra del och till att börja med till fullo genomför de åtaganden som ingår i det protokoll som utökar tullunionen mellan EU och Turkiet till att omfatta de nya medlemsstaterna, särskilt Republiken Cypern. Detta innebär naturligtvis att Turkiet fullt ut måste ge cypriotiska fartyg och flygplan tillträde till landets hamnar och flygplatser.

Det finns inga överdrivna eller omotiverade villkor på den listan. På det hela taget lever dessa åtgärder upp till de förväntningar som Turkiets demokratiska krafter själva har. Liksom vi vill de skapa förutsättningar för att deras land ska kunna gå med i unionen i framtiden. För dem – för de turkiska och kurdiska demokratiska krafterna – är dessa förhandlingar ett enastående påtryckningsmedel för att påskynda de förändringar som de anser vara nödvändiga. Således tjänar de på att vi är vaksamma!

  Roger Knapman, för IND/DEM-gruppen. – (EN) För dem av oss som motsätter sig hela tanken med en politisk union är saken alldeles klar. Vi motsätter oss en politisk union med Turkiet precis som vi motsätter oss en politisk union med Tyskland, Frankrike eller Italien.

Men vad ska man göra med alla dessa EU-fanatiker – i synnerhet där nere – och med CDU i Tyskland och med självaste president Jacques Chirac, när deras entusiasm för Europeiska unionens oändliga utveckling plötsligt svalnar när de når Bosporen?

Några märker nog nu på förmiddagen att det luktar hyckleri, men det är faktiskt inte hyckleri utan det luktar fruktan, fruktan för att allmänhetens stöd till hela EU-projektet till slut kommer att försvinna om man på allvar arbetar för Turkiets medlemskap. Som Hans-Gert Poettering säkert vet visade den senaste Eurobarometerundersökningen 70 procents motstånd mot Turkiets medlemskap i Frankrike och 74 procent i Tyskland. Men Bryssel kör bara vidare i gamla fotspår. Bra! Även om vi är emot Turkiets anslutning kommer vi att vara mycket glada när vi iakttar hur EU förstör sig självt i sina försök att få Turkiet som medlem.

Man säger att kalkoner (”turkeys”) inte röstar för jul, men om EU-institutionerna röstar för Turkiet (”Turkey”) skulle det kunna vara ett slumpartat undantag från regeln.

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Varje utvidgning av Europeiska unionen har utlöst en mängd känslor, men hittills har ingen utvidgning gett européerna så stora betänkligheter som den som gäller Turkiet. Det kan betyda att européerna aldrig kommer att gå med på den. Om européerna är emot denna utvidgning både nu och i framtiden så kommer regeringen i Ankara att drabbas av en enorm besvikelse och chock om vi förespeglar den ett fullt turkiskt medlemskap i Europeiska unionen. När den turkiska frågan diskuterades i kammaren för första gången i december 2004 påpekade jag att det är helt uppenbart att vi kan uppnå alla fördelar av starkare ekonomiska, politiska och militära band med Turkiet utan ett fullt medlemskap. Det har skrivits mycket om det här ämnet.

I dag skulle jag vilja framhålla ett annat problem som har med den här utvidgningen att göra, nämligen att den gör att den politiska och geografiska balansen går förlorad. Att skjuta upp Kroatiens medlemskap och undvika att uttala sig om Ukrainas rättmätiga plats i Europa samtidigt som man går vidare med processen för Turkiet är smärtsamt och oacceptabelt. Det blir alltför kostsamt och skadligt för Europeiska unionen i länderna i Central- och Östeuropa och i de andra länderna som jag nämnde.

Martin Schulz och Hans-Gert Poettering hävdar att vi har en begränsad kapacitet att ta emot nya länder. Om det är så föredrar jag att använda den kapaciteten på ett annat sätt. Det dokument som vi diskuterar är egentligen ett utpressningsförsök, eftersom det innebär att utvidgningsprocessen blir beroende av konstitutionsprocessen. Därför kommer ledamöterna från Lag och rättvisa att avstå i omröstningen om detta dokument.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Allt tyder på att Turkiet kommer att bli medlem till varje pris, men som EU/Turkey Civic Commission nyligen visade så uppfyller inte Turkiet Köpenhamnskriterierna. Ändå påstår kommissionen och rådet motsatsen. De vet mycket väl vad det är som pågår. Kommissionsledamot Olli Rehn nämnde alldeles nyss förföljelsen av författaren Orhan Pamuk, och varje gång som någonting händer så framför de sin oro, men när allt kommer omkring så gör de ingenting åt det.

När bör Turkiet erkänna alla medlemsstater? Hur ser tidtabellen för öppnandet av de turkiska flygplatserna och hamnarna ut? Det har föreslagits att detta ska ske under förhandlingarnas gång, så om tio år eller så, kanske, för vi kommer självfallet att ha gjort så stora framsteg att vi inte kommer att kunna dra oss ur, även om Turkiet inte uppfyller villkoren. Det här är salamitaktik: besluten fattas i små bitar och innan vi vet ordet av så är vi ställda inför fullbordat faktum. Det enda argument som vi hela tiden hör inför Turkiets anslutning är det löfte som ges till turkarna. Hur är det med löftet att Turkiet ska uppfylla villkoren? Ja, när ska vi fråga allmänheten vad den anser om att ett icke-europeiskt land som inte hör hemma i Europeiska unionen ansluter sig?

  Camiel Eurlings (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Strax innan den planerade förhandlingsstarten befinner sig förbindelserna mellan EU och Turkiet i ett mycket motigt skede, främst på grund av Turkiets motuttalande som kommissionen försökte att förhindra till varje pris, men också på grund av att Turkiets syn på vad som krävs för att gå med i Europeiska unionen inte är förenlig med klubbens regler. De ser saker och ting på ett annorlunda sätt.

Därför behöver vi för närvarande framför allt klarhet – klarhet om vilka reglerna är och vad som ska hända, och jag välkomnar därför vår gemensamma resolution, som ger oss just det. I den säger vi att erkännandet av Cypern inte är förhandlingsbart. Landet måste erkännas så snart som möjligt, annars kan följderna bli allvarliga. Detta är vad vi anser här i parlamentet och detta bör vi hålla fast vid. Martin Schulz nämnde en tidsram på 1–2 år. Alltså skulle det vara oacceptabelt också för socialisterna om Cypern inte erkänns inom två år, och det har vi noterat.

För det andra talar vi också klarspråk om förverkligandet av protokollet. Detta bör slås fast redan i början av förhandlingarna 2006. Annars kan konsekvenserna bli allvarliga. Med tanke på detta skulle jag vilja tillägga att det finns en annan sida av saken. EU måste ta ansvaret för att verka för att FN medlar mellan de båda parterna i Cypern. Förra helgen talade jag med ledarna för båda sidorna, men de hade inte träffats på åratal. Vi borde åtminstone förmå FN att sända dit någon som talar med båda parter. Allt annat skulle verkligen vara att erkänna sin svaghet.

För det tredje, när det gäller rättsläget för förklaringen, har kommissionsledamoten rätt när han säger att den inte har någon rättslig innebörd för oss, men Elmar Brok och Hans-Gert Poettering har också rätt när de säger att vi får problem om det turkiska parlamentet använder den som en del av ratifikationen. Martin Schulz hävdar att förhandlingarna måste avbrytas om Turkiet använder den i ratifikationen. Hur kan han hävda någonting sådant om han vill att processen med Turkiet ska gå bra? Jag hoppas att kommissionsledamoten snart kommer att kunna bekräfta att Turkiet inte gör ratifikationen avhängig av den. Om Turkiet ändå skulle göra det så skulle det vara bättre om parlamentet behåller kontrollen och avbryter processen, så att vi kan utöva så stora påtryckningar som möjligt för att se till att Turkiet inte slår in på den oönskade vägen och undviker problemen, än att vi, som Martin Schulz säger, kanske tvingas avblåsa hela saken om två månader.

Resolutionen är också mycket tydlig i fråga om hur vi ska hantera förhandlingarna tidsmässigt. Även om Turkiet formellt tycks ha uppfyllt villkoren för att inleda förhandlingar så vill jag tillägga att de nya lagarna är problematiska, eftersom artiklarna 301 och 305 i strafflagen säger att Orhan Pamuk kan åtalas och att en domare kan ställa in en armenisk konferens, och det gläder mig att premiärminister Erdogan har uttalat sig så klart under konferensen, också om kurdfrågan. Det är modigt.

Om problemen verkligen ska lösas måste dock dessa lagar ändras, också lagen om religiösa minoriteter, som inte är värdig ett land som vill bli en del av Europa. Det kan aldrig vara rätt att präster inte kan utbilda sig där efter åratal av löften, eller att kyrkor fortfarande tas ifrån människor. Därför välkomnar jag att ordet ”tidsfrist” används i den här resolutionen. Om vi tar prioriteringen av de politiska kriterierna på allvar måste vi vara djärva nog att sätta ut tydliga tidsfrister och förvarna dem om att de har ett eller två år på sig att ställa saker och ting till rätta. Annars kan vi inte gå vidare.

Sist men inte minst talas det uttryckligen om kapacitet att ta emot Turkiet i resolutionen. EU:s kapacitet att ta emot ett så stort land som Turkiet måste gå hand i hand med en konstitution och finansiella arrangemang, men framför allt måste mannen och kvinnan på gatan övertalas. Det är Turkiets sak att göra det genom bra kampanjer och reella reformer, men det finns också någonting som parlamentet kan göra: inte bara tala klarspråk i den här resolutionen, utan också stå för de orden under kommande år.

  Jan Marinus Wiersma (PSE). – (NL) Herr talman! När vi lyssnar på Camiel Eurlings kan vi i alla fall slå fast att vi är överens om många saker i resolutionen, men inte om alla, tror jag. När det gäller Turkiet så finns det en attitydskillnad mellan en del av vänstergrupperna, eller grupperna till vänster om mitten, och gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater. Det är min första kommentar. Det gläder mig dock att vi har ett tydligt förslag till resolution och jag hoppas att det kommer att klara sig helskinnat genom omröstningsrundan.

Det behöver inte sägas att vi i huvudsak tog parlamentets ståndpunkt från förra året som utgångspunkt när vi sammanställde resolutionen. Vi upprepade också med avsikt ett antal punkter i den för att förklara vilken förhandlingsram som parlamentet vill använda sig av under de kommande åren.

Vi har krävt att den första fasen av förhandlingarna med Turkiet ska vara inriktad på de politiska kriterierna, respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, samt minoriteters ställning. På så sätt kommer Europeiska unionen att kunna utöva påtryckningar på Turkiets regering att inte bara skriva in dessa fri- och rättigheter i lagen, utan också förverkliga dem på ett verksamt sätt. Vi har insisterat på detta många gånger och kommer att fortsätta att göra det. Turkiet bör alltså genomföra den här reformen och ge den ett praktiskt ansikte, så att vi kan utvärdera framstegen på ett positivt sätt.

Det är minst lika viktigt att än en gång bekräfta att slutmålet för förhandlingarna är fullvärdigt medlemskap i EU. Samtidigt – och det står också i resolutionen – kommer resultatet naturligtvis att bero på hur själva processen går. Målet är framgång, men det finns inga garantier. Som kommissionsledamoten själv sa är själva processen mycket viktig och den kommer också att få enorma konsekvenser för hela Turkiets framtid.

Det måste tyvärr sägas att debatten om inledandet av anslutningsförhandlingar med Turkiet och resolutionstexten överskuggas av två frågor, för det första erkännandet av Republiken Cypern och för det andra tullprotokollets omfattning och förverkligande, vilket också har med Cypern att göra. Tyvärr har Turkiet självt skapat dessa två problem.

Vi kan inte förstå varför ett så övergripande beslut som att öppna hamnar eller flygplatser skulle vara ett enormt principiellt problem. Vi kan inte förstå varför Turkiet anser att det är så svårt att erkänna alla medlemmarna i en klubb som det vill gå med i. Det är därför som vi insisterar på att Turkiet ska släppa sina invändningar i fråga om tullavtalets omfattning och genomföra Ankaraavtalet till fullo och utan diskriminering. Vi insisterar därför på att Turkiet formellt ska erkänna Cypern så snart som möjligt efter det att förhandlingarna har inletts. Därför upprepar vi än en gång vår ståndpunkt att om man undertecknar ett avtal med 25 länder så betyder det också att 25 länder erkänns.

Vi är rädda för att de här frågorna kan leda till att förhandlingarna hakar upp sig eller rent av avbryts, och det framgår också av resolutionen. Det ligger inte i vårt intresse eller i den turkiska regeringens eller det turkiska folkets intresse. Därför vill vi uttryckligen uppmana Turkiets regering att börja arbeta på detta omedelbart, så att de här problemen kan elimineras.

Slutligen: även om det här inte är en debatt om Cypern, eller Cypernfrågan, så har frågan tagits upp och jag vill nämna två saker i samband med den. Först av allt vill jag, i likhet med Martin Eurlings, be alla parter att återgå till förhandlingsbordet så att dödläget i fråga om norra Cyperns framtid kan brytas.

För det andra vill jag be dessa parter, liksom rådet och kommissionen, att sluta tveka och vidta erforderliga åtgärder för att ge ekonomin, och med den folket i norra Cypern, en chans.

  Andrew Duff (ALDE) . – (EN) Herr talman! Att döma av vad de tidigare talarna har sagt måste jag tyvärr inse att samtalen mellan SPD och CDU om att bilda en stor koalition inte går särskilt bra.

Jag finner det anmärkningsvärt att de som har dragit så stor nytta av den europeiska integrationen i fråga om välstånd, säkerhet och liberal demokrati nu vägrar att erbjuda Turkiet dessa goda ting. Men jag håller med Hans-Gert Poettering om att det är viktigt för oss att framhålla unionens förmåga att absorbera detta land. Jag undrar om rådets ordförande skulle kunna säga om han håller med oss om att vi måste lösa frågan om konstitutionsfördraget innan Turkiet och Kroatien kan anslutas. Håller han också med om att Cypernproblemet kommer att förbli svårlöst och att Balkanhalvön kommer att förbli splittrad och instabil om unionen skulle vägra Turkiet medlemskap? Skulle han kunna säga vilka åtgärder ordförandeskapet kommer att vidta för att främja ansträngningarna att öppna ekonomiska förbindelser och handelsförbindelser med norra Cypern när anslutningsförhandlingarna väl har inletts framgångsrikt?

  Joost Lagendijk (Verts/ALE). – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Så här innan de viktiga besluten om Turkiet fattas i Europeiska unionen står det alltmer klart att det pågår en kamp – och en hård sådan – mellan reformvänner och konservativa om Turkiets framtid, mellan ett demokratiskt Turkiet med förankring i Europa och ett odemokratiskt Turkiet i förnäm avskildhet.

Låt mig återigen göra det alldeles klart att jag vill att reformvännerna ska vinna. Det betyder att EU inte får skräda orden i sina förbindelser med Turkiet, men också att vi måste vara rättvisa. När det gäller Cypern betyder det faktum att den turkiska regeringen har undertecknat protokollet enligt min uppfattning att det ska förverkligas till 100 procent. Det får inte råda några tvivel om detta. Det betyder emellertid också att EU måste hålla sitt löfte att föra ut den norra delen av Cypern ur dess isolering, vilket också innebär, när vi nu talar om Cypern – och jag säger detta till socialisterna i kammaren – att saker och ting ska göras i rätt ordning: först måste vi be Kofi Annan att undersöka om det finns någon möjlig lösning och sedan följa upp den med ett erkännande, för om man gör tvärtom så kommer det inte att fungera. Att vara uppriktig och rättvis innebär att vi måste berömma Turkiet för den nya strafflagen, samtidigt som vi framhåller för reformvännerna att denna nya strafflag fortfarande innehåller alldeles för många paragrafer och artiklar som de konservativa kan misstolka för att göra reformvännerna frustrerade, som vi såg i fallet med författaren Orhan Pamuk. Därför behövs det ytterligare förändringar.

För min del kan förhandlingarna börja. Jag hoppas att kommissionen och rådet kommer att visa prov på stor rättvisa och tydlighet och jag hoppas att reformvännerna i Turkiet kommer att visa prov på stor styrka och vishet.

  Adamos Adamou (GUE/NGL). – (EL) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Jag hade tänkt att inleda mitt korta anförande på en och en halvminut på ett annat sätt, men jag måste kommentera det som min kollega Emma Bonino sa tidigare. Hon förebrådde grekcyprioterna för att de tillbakavisade Annanplanen. Jag tror att man brukar anse att beslut som fattas efter folkomröstningar ska respekteras, som det sägs i förslaget till resolution, oavsett om hon personligen beklagar dem. Jag skulle emellertid också ha förväntat mig att Emma Bonino hade förklarat varför grekcyprioterna tillbakavisade denna plan och framhållit att 35 procent av turkcyprioterna röstade nej samt att de bosättare som begår en krigsförbrytelse enligt internationell rätt också hade rösträtt i de ockuperade territorierna i Cypern. Detta som en kort kommentar.

Turkiet måste fullfölja sina skyldigheter enligt internationell rätt och följa de principer som Europeiska unionen bygger på. Man måste också ta hänsyn till att Europeiska unionen består av 25 medlemsstater inklusive Republiken Cypern och att det skulle vara paradoxalt om Turkiet blev medlem i Europeiska unionen samtidigt som landet hade en ockupationsarmé på en medlemsstats territorium och vägrade att erkänna den.

I det här sammanhanget måste Turkiet fullt ut och utan diskriminering tillämpa bestämmelserna i protokollet, däribland kapitlet om transporter. Det är självklart att Turkiet måste erkänna Republiken Cypern.

Jag tror att freden och säkerheten i området kommer att öka med ett återförenat Cypern, Grekland och Turkiet som medlemmar i Europeiska unionen.

  Bastiaan Belder (IND/DEM). – (NL) Herr talman! Förr eller senare kommer väljarna att straffa en tvetydig politik, och den tveksamma linje som rådet och kommissionen följer gentemot Turkiet är inget undantag. Vi har redan fått det första straffet: ett konstitutionsfördrag torpederades i två folkomröstningar. Ytterligare en sen bestraffning från väljarnas sida är i antågande i form av nya folkomröstningar om det visar sig att den så kallade öppna förhandlingsprocessen med Turkiet skulle leda till medlemskap. Varför väljer inte medlemsstaterna helt enkelt ett gediget grannskapsprogram med Ankara? När allt kommer omkring innebär bara en fullfjädrad tullunion mellan EU-25 och Turkiet ett nära nog oöverstigligt politiskt hinder i form av stora motsättningar om det delade Cypern.

Samtidigt gör mig utsikten till förhandlingar med Turkiet särskilt beklämd med tanke på den kristna kyrkans ställning i landet. Den är rättslös – rättslös – och jag ska inte ens nämna de allvarliga fall av fysisk misshandel av turkiska protestanter som inträffade i förra månaden. Jag ser fram emot initiativ från rådets och kommissionens sida i fråga om efterlevnaden av de politiska Köpenhamnskriterierna, och kommissionsledamot Rehn minns kanske att jag ställde honom mot väggen när det gäller detta för ett år sedan. I förmiddags hörde jag mycket om den så kallade sekulära staten i Turkiet. De ledamöter som talar om detta känner inte till fakta, och det är fakta som vi borde utgå ifrån.

  Roberta Angelilli (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I december bad vi Turkiet att ge oss en tydlig signal om att landet accepterar Europeiska unionens demokratiska regler genom att först och främst erkänna Cypern. Att den turkiska regeringen vägrade göra det är i stället ett tecken på en förbluffande oförsonlighet.

Vi är medvetna om att det var ett ensidigt uttalande utan rättsverkan, men just därför var det allvarligt och omotiverat. EU:s inställning är inte mindre förvånande: med sina eviga kompromisser har unionen återigen visat vilken dubbeltydig roll den spelar när den skjuter upp problem och förvärrar dem i stället för att lösa dem.

Vi vill understryka att resultatet av Turkiets anslutningsförhandlingar inte får vara givet på förhand. Turkiet måste göra konkreta åtaganden och där kan vi inte göra några eftergifter. Jag vill inte säga att det inte har gjorts förbättringar, men det finns fortfarande mycket att göra i fråga om tortyr, respekt för mänskliga och medborgerliga rättigheter samt skydd för minoriteter. Framför allt kan inte Turkiet vägra att erkänna en stat som Cypern som är en av Europeiska unionens nuvarande medlemsstater, än mindre fortsätta att ockupera Cyperns territorium med 40 000 man. Vi behöver ett seriöst och öppet anslutningsförfarande som bygger på värdena integration och ömsesidig respekt.

Vi är också medvetna om hur starkt den italienska regeringen har engagerat sig för att förhandlingarna ska bli framgångsrika, men av de skäl som jag har redogjort för kommer delegationen från Nationella alliansen att markera sin kritik genom att avstå i omröstningen. Det betyder inte att vi stänger dörren för Turkiet, vi vill bara att reglerna ska följas, för de måste alltid vara lika för alla.

  Jan Tadeusz Masiel (NI). – (PL) Herr talman! När förhandlingarna med Turkiet väl har inletts kommer de förr eller senare tyvärr att sluta med anslutning, även om inte Turkiet uppfyller de villkor som vi har ställt upp. Varför skulle man när allt kommer omkring kämpa för att uppfylla några villkor, när det faktum att man inte gör det i dag inte ses som ett hinder för att inleda förhandlingar?

Turkiet kommer inte att respektera vår kultur och det kommer att försöka att tvinga på oss sin. Ett land som inte tidigare har varit kristet kan aldrig bli europeiskt. Alla nuvarande och blivande medlemmar i unionen blev kristna för över tusen år sedan och ingen humanistisk filosofi kan ersätta denna gemensamma nämnare som binder oss alla samman. Låt oss välkomna Turkiet som en partner men inte som medlem.

För två dagar sedan påminde talman Borrell kammaren om att ”Europa är till för européerna”, även om det var i ett annat sammanhang, nämligen i fråga om konstitutionen. Om det inte är så kommer européerna att lämna unionen.

  Ioannis Kasoulides (PPE-DE) . – (EN) Herr talman! Jag var en av dem som i december i fjol inte motsatte mig inledandet av förhandlingar med Turkiet i hopp om att det skulle främja demokratiseringen och de mänskliga rättigheterna i detta land och att det skulle gynna freden mellan Turkiet, Grekland, Cypern och Armenien i regionen. Tyvärr innebar förra året tillbakagång och inte framsteg.

Förutom lagstiftning om könsdiskriminering var det en viktig sak som krävdes av Turkiet. Det var att det skulle utvidga genomförandet av Ankaraprotokollet till att även omfatta Cypern. Men bara för en vecka sedan sa utrikesminister Abdullah Gül att hamnar och flygplatser inte har någonting med tullunionen att göra.

Rådet och kommissionen vill sopa detta under mattan på samma sätt som de har gjort med behandlingen av religiösa minoriteter, artikel 305 i strafflagen, frågan om folkmordet på armenierna, undertryckandet av kvinnodemonstrationer och så många andra frågor, däribland frågan om Orhan Pamuk och yttrandefriheten i Turkiet.

Behandlingen av Turkiet som kandidatland måste vara rättvis men strikt. Vilka bland de tidigare tio kandidatländerna skulle vid inledandet av sina anslutningsförhandlingar ha vågat att inte erkänna en medlemsstat? Och ändå är detta fallet med Cypern. Vi kanske beklagar resultatet av folkomröstningen i Cypern, men vi måste respektera resultatet av denna folkomröstning liksom av folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna.

Den självbelåtenhet som rådet och kommissionen visar försvagar budskapet från dessa folkomröstningar. Jag är rädd att problemet här inte är Turkiet. Det är rådet och kommissionen.

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den turkiske premiärministern Erdogan har gjort en hel del för sitt land, inte minst genom att förändra det så att det närmar sig Europeiska unionen. Han gjorde dock landet en björntjänst när han gjorde detta oacceptabla ensidiga uttalande samtidigt som han undertecknade Ankaraöverenskommelsen. Det behöver dock inte sägas att avtalet får rättsliga konsekvenser som Turkiet inte bara måste acceptera utan också omsätta i praktiken.

Jag anser hur som helst att vi i Europeiska unionen måste visa Turkiet vad det innebär att tänka och handla på ett europeiskt sätt, och gå vidare med förtröstan och konsekvens. Det är också därför som jag anser att Europeiska unionen ska inleda förhandlingar den 3 oktober. Varför det?

För det första skulle det vara oansvarigt av oss att inskränka den reformprocess som pågår i Turkiet, trots att den stöter på hinder och problem som Ioannis Kasoulides med rätta påpekar, och det skulle vara till men för EU. Snarare än att göra det måste vi hjälpa den på traven.

För det andra måste vi ge alla grupper i Turkiet, och särskilt minoritetsgrupper som kurderna, chansen och möjligheten att använda den här reformprocessen för att hitta nya sätt att uttrycka sin kultur och delta i det politiska livet.

För det tredje måste vi se till att också Turkiet, som har godkänts som kandidatland för medlemskap i Europeiska unionen, på ett liknande sätt förbättrar sina förbindelser med alla sina grannar, och naturligtvis särskilt med Armenien. Detta kommer bland annat att betyda att man måste göra upp med sin egen historia och de grymheter som den vittnar om.

För det fjärde är det helt avgörande att vi också stöder den turkisktalande befolkningen i Cypern. Vi har mycket att säga – och med all rätt – om öns grekisktalande majoritet, men låt oss inte glömma att det var den turkiska minoriteten som sa ett rungande ja till återförening och ett rungande ja till EU. Låt oss heller inte glömma att EU hittills inte har uppfyllt sina skyldigheter och tagit sitt ansvar för denna minoritet i fråga om till exempel handel och ekonomiskt stöd.

Av alla dessa skäl bör vi inta en konsekvent hållning och säga ett otvetydigt ja till inledandet av förhandlingar. Det kommer att bli en svår process med många, många problem att lösa, men vi måste se till att Turkiet går vidare med reformerna. Om Turkiet lyckas med det så kan och bör landet bli medlem i Europeiska unionen. Det är bara om det misslyckas med detta som vi kommer att behöva finna andra former för våra förbindelser.

Låt mig säga till Hans-Gert Poettering, för att skapa full klarhet och undanröja alla tvivel, att vi i vår grupp hoppas att förhandlingar kommer att inledas med inte bara Turkiet utan också Kroatien den 3 oktober. Det skulle vara en bra signal om framryckning. Vi har ingen önskan att spela ut Turkiet och Kroatien mot varandra. Båda länderna är värda att börja förhandla. Om vi kan inleda förhandlingarna nu så kommer förhandlingarna med Kroatien säkerligen att fullföljas före förhandlingarna med Turkiet, men låt oss gå vidare mot vår kontinents framtid med båda dessa länder tillsammans.

  Marielle De Sarnez (ALDE). – (FR) Herr talman! Några få dagar och timmar innan förhandlingarna ska inledas enligt tidsplanen har Turkiet ännu inte erkänt Republiken Cypern, och det turkiska rättsväsendet har än en gång förbjudit en konferens som skulle ha hållits om det armeniska folkmordet, ett folkmord som Turkiet fortfarande inte har erkänt. Trots dessa allvarliga brott mot skyldigheten att minnas och de demokratiska principerna agerar EU:s institutioner som om ingenting vore fel och bekräftar att tärningen är kastad: den 3 oktober 2005 kommer Europeiska unionen att inleda anslutningsförhandlingar med Ankara.

Jag vill med ett enda ord svara alla dem som förklarar för oss att inledandet av dessa förhandlingar inte på något sätt gör att resultatet av dem är givet. Detta är inte sant, av minst två skäl. Det första är att förhandlingarna uttryckligen inleds med sikte på anslutning och inte på privilegierat partnerskap. Att säga något annat är att ljuga. Det andra skälet är att förhandlingsstarten naturligtvis kommer att leda till frågan om anslutning. I flera år kommer vi att öppna, granska och sedan stänga de olika kapitel som har med anslutningen att göra, ett efter ett. Ändå vet vi redan hur det kommer att sluta: inget land kommer att ta på sig ansvaret ensamt och säga nej i slutet av en lång process. Att säga något annat är återigen att ljuga.

EU genomgår i dag den allvarligaste krisen i sin historia och det finns inga projekt eller prospekt framlagda från rådet eller kommissionen, förutom utsikterna att vända det politiska EU ryggen om de senaste uttalandena är något att rätta sig efter. Det enda som står på dagordningen är utvidgningen till att omfatta Turkiet, precis som om en ständig framryckning från och med nu skulle ersätta visionerna i detta förvirrade EU. EU kommer att behöva en rejäl översyn i framtiden. Vi kommer att stödja alla dem som vill reformera det europeiska projektet radikalt för att äntligen ge substans åt ett politiskt och demokratiskt Europa.

(Applåder)

  Cem Özdemir (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Mycket har redan sagts i kammaren om historikerkonferensen i Istanbul förra helgen, som jag deltog i. Tvärtemot vad Marielle De Sarnez nyss sa så ägde den faktiskt rum, och det gjorde den på grund av att den turkiske premiärministern och utrikesministern helt enkelt uttalade att den måste fortsätta och uttryckte sin solidaritet med akademikerna och de kritiska tänkarna i Turkiet. Det skulle hedra Europaparlamentet om alla grupperna i parlamentet skulle ta detta tillfälle att tacka Turkiets premiärminister för denna uppvisning i mod som gjorde att detta viktiga möte kunde hållas. Det vittnade om att han är medveten om vad det innebär att vara europé.

Jag kom dock tillbaka från Turkiet med två uppdrag. Det första som jag har ombetts att göra är att tacka alla dem i parlamentet som under många år har verkat för mänskliga rättigheter och demokrati i Turkiet, och detta vid en tidpunkt då Turkiet, liksom resten av världen, var involverat i det kalla kriget och när en del av dem som talar om mänskliga rättigheter i dag såg allt utom problemen med de mänskliga rättigheterna i Turkiet.

För det andra har jag fått med mig en vädjan om att vi ska gå vidare med arbetet att föra landet närmare Europeiska unionen, eftersom det är det enda sättet att få till stånd hållbar demokrati och hållbara reformer i Turkiet.

(Applåder)

  Vittorio Agnoletto (GUE/NGL). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Förhandlingarna med Turkiet inleds den 3 oktober, men vi får inte låta Turkiet göra Europeiska unionen till åtlöje: de mänskliga rättigheterna måste stå i centrum för alla överläggningar. Den konstitutionella reformen har inte blivit mer än en förhoppning och det finns fortfarande en tioprocentsgräns i vallagen som hindrar kurderna från att ha sina egna företrädare i parlamentet.

En ny lag inskränker advokaternas möjlighet att utföra sina arbetsuppgifter, journalister kan arresteras och deras artiklar betraktas som en attack mot den territoriella integriteten, lärarfacken har fördömts för att de har försvarat allas rätt att också tala sitt eget språk i skolan och Mehmet Tarhan, en ung homosexuell turk, har dömts till flera års fängelse för att han vapenvägrade.

Situationen är ännu värre i Kurdistanregionen. För bara några veckor sedan stärkte premiärminister Erdogan förhoppningarna om att en fredsprocess skulle kunna inledas, men ingenting har hänt. Trots att Congra-Gel har förklarat att alla militära aktioner skulle avbrytas kommer det fortfarande rapporter om våldsamma militära insatser mot den kurdiska befolkningen, samt om tortyr och våldtäkter.

Europeiska unionen måste uppmana Turkiet att politiskt erkänna att kurdfrågan existerar och inleda offentliga förhandlingar. Vägen till Europeiska unionen går via Diyarbakir, huvudstaden i turkiska Kurdistan. Mänskliga rättigheter och respekt för demokratiska regler är inte förhandlingsbara, men ändå tycks inte den turkiska regeringen ha för avsikt att hörsamma uppmaningen från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och ge Abdullah Öcalan en ny rättegång. Om inte Europeiska unionen vill underminera denna institutions trovärdighet så får den inte nonchalera denna situation.

Tanken att Turkiet kan gå med i Europeiska unionen utan att erkänna Cypern är fullständigt oacceptabel: nu är det Turkiet som har bollen. Vi kan förhandla om ekonomiska avtal och tullavtal i åratal, men aldrig om mänskliga rättigheter.

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Herr talman! Vi talar om att Turkiet ska gå med i EU. Ett exempel från igår: man hindrade påven från att hålla en mässa i Istanbul. Säg mig vilket annat land i världen som förbjuder påven att besöka det? Till och med kommunisten Castro tog emot påven med de ärebetygelser som tillkommer en statschef. Turkiet bannlyser honom. Detta är rasism. Denna bannlysning är rasism. Den riktar sig inte bara mot den ekumeniska patriarken, det är inte det att de har omvandlat kristenhetens största kyrka, Hagia Sofia, till en lokal för orientalisk dans och visningar av baddräktsmode. Det är en förolämpning. Det som händer är en förolämpning mot Europa.

Man erkänner inte Cypern och en del talar om Annanplanen. Låt Turkiet tillämpa Annanplanen på de 20 miljoner kurderna om den nu är så attraktiv för landet. Om ockupationsarmén dras tillbaka kommer konstitutionen från 1960 att återupprättas, med en grekcypriotisk president och en turkcypriotisk vicepresident och så får vi ett slut på det. Norra Cypern kommer automatiskt att få åtnjuta samma fördelar som södra Cypern. Det är en enkel fråga. Det enda som krävs är logik, inte en intervention av amerikanerna, som olyckligtvis också styr EU:s agerande här i plenisalen.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: MOSCOVICI
Vice talman

  Sebastiano (Nello) Musumeci (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi har alltid visat stort intresse för Turkiets djärva beslut att ställa sig på Västerlandets sida, åtminstone när det gäller militära och strategiska beslut. Särskilt de som liksom jag bor på den allra sydligaste europeiska landtungan, just där det europeiska möter det afrikanska och det asiatiska, är mer än andra medvetna om behovet av att fastställa gränser i en anda av fredlig samexistens.

Den demokratiseringsprocess som den turkiska regeringen har inlett i syfte att om möjligt gå med i Europeiska unionen verkar fortfarande långsam, oviss och motsägelsefull. En del hinder har utan tvivel undanröjts, men andra återstår att ta bort. Det handlar inte om att väst ska utsätta Turkiet för en lång, oändlig granskning, men det är viktigt att utvidgningen baseras på demokrati och respekt för medborgerliga och internationella rättigheter.

Således är det Europeiska unionens skyldighet att stödja Turkiet på dess förberedelseresa västerut, men unionen har också en skyldighet att vara strikt och orubblig på det här området. Det skulle vara helt omotiverat att fatta något annat beslut av opportunistiska skäl, så det är därför som vi efter moget övervägande avstår i dag.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Herr talman! De som lyssnar på den här debatten frågar sig redan hur det är möjligt att människor kan handla så oansvarigt. De frågar sig vad det var som beslutsfattarna här lovade om och om igen? Ingen utvidgning utöver de tio utan Nice, och ingen ytterligare utvidgning utan en konstitution för EU. Och vad gör vi nu? Vi banar väg för Turkiet!

Om det är det som faktiskt sker så är jag övertygad om att EU kommer att hamna på historiens skräphög. Vi kommer inte att ha en chans att gå vidare med det som ursprungligen var tanken med Europeiska unionen på något meningsfullt sätt. Om vi fortsätter med den här processen är detta någonting som jag betraktar som ett stort misslyckande och rent av som ett förräderi från den politiska elitens sida – särskilt med tanke på dess ansvar mot de unga.

Så låt oss få lite symbolik också i dag, med ännu en kista i plenisalen. Ni förstör det europeiska projektet! Jag har tid med en sista vädjan, i min nya egenskap av ledamot i delegationen till den gemensamma parlamentarikerkommittén EU–Turkiet, så jag säger: dra i nödbromsen och stoppa förhandlingarna!

(Applåder)

  Renate Sommer (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har tappat räkningen på de debatter som jag har lyssnat på i Turkiet om vikten av att hålla överenskommelser – pacta sunt servanda – under de senaste veckorna och månaderna, men det tycks bara gälla den europeiska sidan och i den här kammaren inte ens alla, utan bara dem som är kritiska till Turkiet och dess anslutning. Principen pacta sunt servanda tycks bara gälla oss, utan att det ställs några krav på Turkiet, som uppenbarligen – att döma av vad som har hänt under de senaste månaderna – inte ens är berett att följa våra regler. Pacta sunt servanda, men inte ens rådet och kommissionen omsätter det i praktiken, utan bryter ständigt mot reglerna och kränker våra gemensamma avtal. De borde faktiskt dras inför domstol för detta.

De politiska Köpenhamnskriterierna är inte förhandlingsbara, och de andra kandidatländerna var tvungna att uppfylla dem innan förhandlingarna kunde inledas. Plötsligt gäller ingenting av detta längre Turkiet, trots att allting är fel där – trots alla reformerna. Vad är det som har hänt? Kommissionsledamot Olli Rehn sa tidigare att kommissionen anser att Turkiets förseelser är beklagliga, men den argumenterar ändå med kraft för förhandlingar och fullvärdigt medlemskap. Kommissionen säger till oss att Turkiet nu fäster stor vikt vid den ekonomiska och sociala utvecklingen i dess sydöstra regioner, men det gör det inte alls. Det som pågår där för närvarande är en stor föreställning som Recep Tayyip Erdogan har regisserat. Sanningen är att kurderna är utestängda inte bara från EU-processen utan också från sitt egna nationella parlament.

Låt oss inte glömma att det var en medlem i den turkiska regeringen som ursprungligen stoppade konferensen om armenierna. Orhan Pamuk ställs inför rätta. I förrgår förbjöds den turkiska organisationen för homosexuella. Fredliga demonstranter slogs ned och drogs inför domstol. Tortyr används fortfarande i stor omfattning. Kvinnornas situation är skamlig och bara det är ett skäl att säga nej till att förhandlingar ska inledas, för det finns inga utsikter till någon förändring på det området. Det finns ingen religionsfrihet i praktiken, men Turkiet tar den till intäkt för att rättfärdiga islamiseringen av landet. Europeiska unionen tillåter allt detta genom att överge alla instrument för påtryckningar – om det nu beror på naivitet eller tjänar massiva nationella intressen. Men i Turkiet kommer saker och ting bara att förändras om ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Véronique De Keyser (PSE). – (FR) Herr talman! Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet har alltid varit för att förhandlingar med Turkiet inleds, med det klara syftet att landet ska ansluta sig till Europeiska unionen. I det här läget skulle jag dock vilja säga till Recep Tayyip Erdogan: uppriktigt sagt så hjälpte ni oss inte med era ensidiga förklaringar när Ankaraprotokollet undertecknades. Som ni vet finns det tre grupper i det här parlamentet, vilket har framgått tydligt i dag.

Det finns de som klargör att de inte vill ha någonting med Turkiet att göra och som till och med glatt har förberett sig för en begravning.

Det finns ytterligare en grupp: de som låter sig nöja med ett konvenansparti och säger sig att Turkiet när allt kommer omkring är ett stort land, det är en korsväg för energitillgångar, det har vatten, det är en av Förenta staternas vänner och det uppförde sig korrekt under Irakkriget genom att inte lägga sig i händelseutvecklingen och att det i slutänden fortfarande finns 71 möjligheter för varje land att använda sin vetorätt under förhandlingarna.

Slutligen finns det en tredje grupp, och denna tredje grupp, som jag själv tillhör, tror på det här projektet men som ett verkligt politiskt projekt som banar väg för en tolerant, pluralistisk union som accepterar det annorlunda. Detta är ingen begravning. Det här enorma projektet, som är ett kolossalt vågspel som väljarna kommer att behöva övertygas om, har i stället två sidor.

Den första är att vi inte kommer att kompromissa, inte om Cypern, inte om den armeniska frågan, inte om det kurdiska folkets rättigheter och inte om kvinnornas rättigheter. Det som vi vill ha är ett riktigt äktenskap där de berörda parterna kan säga sin mening. Vi är orubbliga i vårt krav på demokrati av det här slaget.

Men det finns ytterligare en sida, som är ännu svårare att komma till rätta med. Kommer vi – och med det menar jag EU – att lyckas att förändra oss utan att överge vår sociala modell? Kommer vi, när vi välkomnar Turkiet, som läget är nu att lyckas med att inte bara förbättra våra institutioner och rösta för konstitutionsfördraget, utan också att visa solidaritet med detta land som visserligen är stort men också fattigt? Detta är en fråga som förblir öppen. Men om vi inleder förhandlingar så får vi inte glömma att i ett äktenskap så finns det två parter som båda har ett ansvar.

  Talmannen. – Tack för den äktenskapsliknelsen, fru De Keyser. Det var ett bra sätt att lägga fram det hela på.

  Silvana Koch-Mehrin (ALDE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! EU befinner sig i kris. Vi har ingen konstitution och hur EU ska finansieras i framtiden är det ingen som vet. Gemenskapens institutioner har för mycket att göra också med 25 medlemsstater och det demokratiska underskottet håller på att bli uppenbart. Om EU själv skulle söka medlemskap i Europeiska unionen skulle dess ansökan avslås med motiveringen att unionen inte är en demokrati.

Det är under dessa omständigheter som vi nu ska ge oss in i förhandlingar med Turkiet och eftersom det inte är troligt att de båda sidorna kommer att enas under överskådlig framtid så måste de bedömas efter samma måttstock, som Köpenhamnskriterierna ju också kräver. Möjligheten att förhandlingarna blir öppna i fråga om resultat och varaktighet måste tryggas, i båda parternas intresse. Det behövs reformer på båda sidorna, och förhandlingarna kommer att ge både Turkiet och Europeiska unionen ett utmärkt tillfälle att genomföra sådana. Jag tackar er, och särskilt Europaministern, för er uppmärksamhet.

  Mirosław Mariusz Piotrowski (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Mitt land kommer alltid att vara tacksamt mot Turkiet för den solidaritet som landet visade Polen när Polen förlorade sin självständighet på 1600- och 1800-talen och delades mellan Österrike, Preussen och Ryssland. Samma solidaritetsprincip ålägger oss i dag att kraftfullt opponera oss mot Turkiets intåg i Europeiska unionen, eftersom en av unionens medlemmar, nämligen Republiken Cypern, för närvarande ockuperas av Turkiet och inte erkänns som en självständig stat.

Om vi skulle gå med på detta skulle det innebära ett mycket farligt prejudikat för alla unionens medlemsstater. Det skulle innebära att vi ser genom fingrarna med en situation där mindre och svagare nationers rättigheter offras för de starkares politiska eller ekonomiska intressen. Polens historia visar hur farligt detta kan vara och överenskommelsen mellan Ryssland och Tyskland nyligen visar att en sådan situation kan uppstå igen. Om vi har EU:s intressen för ögonen så är det oansvarigt att diskutera anslutning med Turkiet över huvud taget innan landet erkänner Republiken Cypern, som är en suverän nation och en medlem i Europeiska unionen.

(Applåder)

  Mogens N.J. Camre (UEN). – (EN) Herr talman! EU:s medborgare välkomnar inte Turkiet till EU. Om Europaparlamentet röstar för inledande av förhandlingarna kommer det att handla i strid med önskemålen hos de medborgare som röstade in oss i parlamentet. EU:s medborgare vill inte se ett icke-europeiskt land och en icke-europeisk kultur i EU. Våra medborgare vill inte att Koranen ska få något inflytande på den europeiska demokratin. De vill inte betala för Turkiets utveckling.

De politiker som vill att Turkiet ska bli medlem säger att Turkiet måste anamma alla våra värden. De vet inte vad de ber om. Man kan inte ta ifrån ett folk dess kultur. Vi anser att vår kultur är unik. Vi bygger EU på den. Men turkarna tycker att deras kultur är den bästa och de kräver utrymme för den i Europa. Det försökte de under tusen år. Vi avvisade den, men nu vill några politiker öppna den dörr som kan förstöra EU. De underskattar islam. De underskattar den demografiska och ekonomiska effekten av ett land där religionen inte bara är en religion utan också avgör politiken.

(Applåder)

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! 70 procent av européerna och 80 procent av österrikarna är emot Turkiets anslutning, och detta är helt förståeligt med tanke på utvecklingen. Om någon i den här kammaren – och då menar jag Daniel Cohn-Bendit – kan komma undan med att beskriva dessa människor som rasister så betraktar jag det som en vanära utan motstycke för en demokratisk politisk institution.

Undertecknandet av protokollet om tullunionen var menat som ett halvt erkännande av Cypern, vilket skulle ha låtit Ankara behålla ansiktet samtidigt som ett av grundvillkoren för inledandet av förhandlingar uppfylldes. Att man nonchalerar alla överenskommelser genom att lägga in tilläggsuttalandet, varigenom man kraftfullt men bakvägen vägrar att erkänna Cypern, och den tandlösa nya kompromissen är på många sätt en farlig politisk balansgång. Å ena sidan har vi inte kommit närmare en lösning på frågan om Turkiet och Cypern, och å andra sidan tillåter vi, om vi ger vika, att Turkiet dikterar villkoren för oss, något som är helt oacceptabelt. Ytterligare bevis på detta är den ofta arroganta attityd som Turkiet har när man kräver att EU strikt ska hålla fast vid redan gjorda åtaganden och backar upp dessa krav med hot, samtidigt som man inte betraktar sig själv som bunden av några som helst fördrag eller avtal. Det är inte rätt sätt för Turkiet att bli en del av Europa.

(Applåder)

  Jacques Toubon (PPE-DE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Det brittiska ordförandeskapet inledde med ett anförande av Tony Blair som var fullt av locktoner och ambitioner. Från och med nu vet vi att det enda beslut av vikt som ska fattas under andra halvåret 2005 – som ändå är så avgörande – kommer att bli inledandet av förhandlingar med Turkiet. Ett sådant beslut är höjden av falska förespeglingar och diplomatisk korrekthet, det visar att man nonchalerar våra befolkningars åsikter och det är inte i linje med det europeiska integrationsprojektet. Det är framför allt detta projekt som det handlar om. Den Europeiska union som vi vill ha är inte den som Turkiets närvaro skulle tvinga oss att skapa. Vår politiska union och den framtid som denna stora nationalstat, som vi respekterar, vill sträva efter på suverän och nationalistisk grund är inte förenliga.

Sedan den 15 december 2004 har situationen blivit ännu farligare än tidigare. När det handlar om fri- och rättigheter, vägran att erkänna det armeniska folkmordet, situationen i den region där kurderna bor och slutligen vägran att erkänna Cypern, ser vi tydligt att förhandlingarna kommer att föras på Turkiets villkor, snarare än på EU:s, vilket är någonting som vi alltid har kritiserat. Hur kan man säga att vi, efter det beslut som rådet fattade i slutet av förra året, nu på ett bättre sätt har uppfyllt villkoren för att inleda förhandlingar?

Mina damer och herrar! Därför är det viktigt att parlamentet, som företräder folket, sänder ut ett kraftfullt budskap genom att skjuta upp beslutet om Ankaraprotokollet och genom att säga att förhandlingarna inte kan inledas på de villkor som man vill anföra i dag.

(Applåder)

  Michel Rocard (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Till skillnad från den föregående talaren är jag, och många med mig, övertygad om att Turkiets anslutning till unionen är viktig för att trygga försoning, fred och säkerhet i hela regionen, för att bidra till ansträngningarna att göra det till ett demokratiskt och utvecklat land och kanske framför allt för att visa ett muslimskt land att det finns plats för det i en union av demokratiska länder om det respekterar de mänskliga rättigheterna. Det är emellertid en mycket svår uppgift, som den här debatten visar, eftersom det finns fientliga krafter som vinner mark och som strävar efter att den här processen ska sluta i ett misslyckande.

Herr talman, herr kommissionsledamot! Det som vi har här är ett skolboksexempel som visar vilka politiska svårigheter som finns med att fatta beslut som medför en mängd komplikationer på kort sikt och vilkas positiva resultat inte kommer att visa sig förrän hela 10 eller 15 år senare. Därför uppmanar jag er att lägga stor vikt vid och mycket tid på uppgiften att förklara. Ni måste förstås tala om svårigheterna, som den ensidiga turkiska förklaringen om Cypern som nämndes nyss, liksom fallen med människor som nyligen har dömts för sina åsikters skull.

Men vi måste också understryka de framsteg som har gjorts och skälen till fördröjningarna. Med tanke på detta kan jag inte tro annat än att förklaringen om Cypern, som jag beklagar, är ett svar från Turkiet på grekcyprioternas vägran att anta FN:s förslag, ett svar som dess folk länge har väntat på. Detta är ingen ursäkt för någonting, men det hjälper oss att få bättre förståelse för händelseutvecklingen och framför allt att förstå att vi snarast måste informera FN om att det måste intensifiera sitt arbete och återuppta sin medling. Och framför allt måste vi mycket starkare betona betydelsen av den akademiska konferensen om den armeniska frågan som hölls i Istanbul alldeles nyligen. Det är ett tabu som äntligen har fallit och det krävdes ett mycket starkt engagemang från premiärministerns sida för att åstadkomma det. Det innebär inte att den allmänna opinionen i Turkiet från och med nu är beredd att erkänna vad som hände, men det är åtminstone ett första viktigt steg i riktning mot ett sådant erkännande.

Herr talman, herr kommissionsledamot! Processen kommer att misslyckas om de förhandlingar som ni för och de framsteg som de ger upphov till förbigås med tystnad. Kom med beskrivningar, förklara er – ni måste kämpa på två fronter: för era turkiska partner och för den europeiska allmänna opinionen. Kämpa på båda fronterna och glöm aldrig bort att göra det!

  Karin Riis-Jørgensen (ALDE). – (DA) Herr talman! Det faktum att EU inleder anslutningsförhandlingar med Turkiet den 3 oktober 2005 visar att vi håller våra löften i EU. Och så ska det vara i EU, som är och måste vara en gemenskap som bygger på rättsstatsprincipen. Turkiet utvecklas snabbt, vilket jag har sett med egna ögon. Turkiet förändras verkligen från dag till dag. Den här omvandlingen måste vi stödja och uppmuntra. Allt är emellertid inte som det ska i Turkiet – långt därifrån. Tullavtalet mellan EU och Turkiet har undertecknats, men Turkiet vill fortfarande inte tillåta cypriotiska fartyg att angöra turkiska hamnar. Detta är fullständigt oacceptabelt. Det som jag kräver av Recep Tayyip Erdogan är kristallklart. Turkiet måste behandla de cypriotiska fartygen som om de vore danska eller franska fartyg. De måste ges tillträde nu. EU:s utrikesministrar måste ställa detta oavvisliga krav på Turkiet måndagen den 3 oktober 2005.

  Francesco Enrico Speroni (IND/DEM). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det har talats om mänskliga rättigheter, religionsfrihet, kurderna, Cypern, påvens mässor, armenierna och så vidare i samband med Turkiet. Allt detta är mycket intressant och viktigt, men enligt min mening så är det bara en sak som borde vara vägledande för våra beslut: folkets vilja.

EU:s medborgare, de väljare som vi företräder, vill inte ha Turkiet i EU. Därför uppmanar jag ledamöterna att respektera folkets vilja och inte betrakta sig som överlägsna dem som valde oss. Att vi är här beror på att någon röstade på oss, och denne någon vill inte ha Turkiet i EU. Låt oss vara konsekventa.

(Applåder)

  Roger Helmer (NI). – (EN) Herr talman! Det finns starka argument både för och emot Turkiets föreslagna medlemskap i Europeiska unionen. Men jag har inte tid att repetera dem nu. För mig handlar det främsta argumentet om demokratisk ansvarsskyldighet. Upptagandet av en ny medlemsstat av Turkiets storlek skulle försvaga de andra medlemsstaternas inflytande och därför skulle det vara ytterligare ett hot mot självbestämmanderätten för de människor jag företräder i East Midlands i Förenade kungariket. Av detta avgörande skäl motsätter jag mig Turkiets anslutning.

Jag uppmanar våra turkiska vänner att överväga Tysklands Angela Merkels förslag om privilegierat partnerskap. Detta är inte det näst bästa alternativet. Tvärtom skulle det ge Turkiet de flesta av fördelarna med ett fullt medlemskap men bara ett fåtal av kostnaderna. Det är därför en bättre affär än fullt medlemskap. Privilegierat partnerskap är faktiskt en så utmärkt affär att jag önskar att det vore möjligt för mitt land Förenade kungariket. Det skulle vara ett mycket bättre alternativ än fullt medlemskap på nuvarande villkor.

(Applåder)

  Talmannen. – Angela Merkel föreslår inte att Förenade kungariket ska kunna få det.

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Förra julen röstade rådet för Turkiet när vi kom överens om att anslutningsförhandlingarna skulle kunna inledas den 3 oktober 2005 under förutsättning att vissa villkor uppfylldes. Dessa villkor har nu uppfyllts. Den moderniseringsprocess som har ägt rum i Turkiet under de senaste 70 åren har påskyndats enormt, och nu ägnas särskilt stor uppmärksamhet åt frågor om de mänskliga rättigheterna och åt att överbrygga historiska missförhållanden.

Naturligtvis finns det fortfarande dissidenter i Turkiet som har separatistiska ambitioner eller som vill att Turkiet återigen ska frigöra sig från västerländskt inflytande. Därför är det viktigt att se till att en försvagning av de skyddande statliga strukturerna inte ger radikala element en möjlighet att förändra Turkiets karaktär av enad och sekulär demokrati.

Vi har hört att förhandlingarna kommer att bli de hittills striktaste. Naturlig rättvisa och fair play borde innebära att Turkiet behandlas på samma sätt som andra kandidatländer till Europeiska unionen. Man bör hålla isär Cypernfrågan och frågan om Turkiets kandidatur, men de båda frågorna har blivit oupplösligt sammankopplade. Öns historia har förvrängts under de senaste 30 åren i runda tal. Det har begåtts fel på båda sidor, och man tjänar inte rättvisan genom att låtsas att det bara är turkarna som bär skulden. Vi bör inte begära mer av Turkiet och turkcyprioterna när det gäller Republiken Cypern än vi begär av Grekland och grekcyprioterna när det gäller norra Cypern. Det var folket i norra Cypern som röstade för Annanplanen. Det är regeringen i norra Cypern som har sagt sig vara redo att återuppta förhandlingarna med utgångspunkt från FN:s generalsekreterares plan. Motståndarna till planen finns i söder. Varför ska Turkiet öppna sina hamnar för fartyg som seglar under Republiken Cyperns flagg när hamnarna i norra Cypern är stängda för internationell handel och internationella direktflyg inte får landa på Ercanflygplatsen?

I maj 2004 lovade Europeiska rådet att isoleringen av norra Cypern skulle upphöra, men det har inte gjort mycket åt saken. Detta är inte rättvisa. Cypernfrågan måste lösas. Det enande som så många av oss vill se måste genomföras på ett sätt som gynnar båda befolkningsgrupperna på ön, inte bara den ena.

Jag välkomnar inledandet av förhandlingar med Turkiet. Dessa förhandlingar kommer att pågå i många år. Kommissionsledamot Olli Rehn har helt riktigt påpekat att resan är lika viktig för Turkiet som målet. Vad som är klart är att utsikterna till Turkiets anslutning kommer att få en katalysatoreffekt på Europeiska unionens karaktär; EU kommer att tvingas att ge upp sina integrationssträvanden och bli en lösare gemenskap av suveräna nationer. Detta kommer att gagna oss alla enormt mycket.

  Vural Öger (PSE). – (DE) Herr talman! I december förra året fattade kammaren med 402 röster mot 216 beslut om att inleda anslutningssamtal med Turkiet.

Jag måste säga att jag inte kan inse vare sig varför vissa uppenbarligen omöjligt kan smälta detta eller varför hela saken återigen ifrågasätts. Om vi fattar ett beslut och sedan öppet ifrågasätter det, hur går det då med parlamentets trovärdighet?

Detta är en fråga och Cypern är en annan. Det skulle glädja mig mycket om man använde en del av den intensitet med vilken man kräver att Turkiet ska erkänna Cypern på de turkiska medborgarna i Cypern, som vi också borde bry oss om, och uppmanade oss att driva på Cyperns regering att arbeta för en bestående återförening, som en annan plan syftar till.

Jag anser att ensidiga påtryckningar är orättvisa, för när allt kommer omkring så handlar detta om en del av ett land – om turkcyprioterna – som verkligen har kommit till korta och inte har fått det som tillkommer dem. Parlamentet måste också ta hänsyn till dessa människors rättigheter.

Republiken Cypern består inte bara av grekcyprioter. Det finns också turkcyprioter där, och vem i parlamentet värnar om dessa människors rättigheter?

  Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Herr talman! Det finns inte någon turkisk del av Cypern liksom det inte heller finns någon grekisk del av Cypern. Det finns bara ett Cypern: Republiken Cypern som är internationellt erkänd.

Några av oss anser att det är fullständigt meningslöst att inleda anslutningsförhandlingar med ett land som inte erkänner en av våra medlemsstater, som fortsätter att ockupera en del av EU:s territorium och som har ett förfärande förflutet när det gäller de mänskliga rättigheterna. Likaså är det en obegriplig tanke att Turkiet måste anslutas till EU för att kunna förändras. Utifrån samma argument bör vi låta Irak, Afghanistan, Kambodja, Nepal och många andra mindre demokratiska länder ansluta sig till EU. En kvinna gifter sig inte med den som har våldtagit henne för att förändra honom. Hon gör allt för att hålla sig undan från honom och hoppas att han ska sitta i fängelse under lång tid. Låt oss sluta uppföra oss som Förenta staternas underordnade. Om George Bush i sin stora visdom anser att Turkiet är så bra, låt honom då sörja för att det ansluter sig till hans eget land.

Att försöka få Turkiet att bli EU-medlem är att gå från ett dåligt skämt till en mardröm, och våra medborgare, som kommer att få betala dyrt för våra misstag, inser detta mycket bättre än vi tror att de gör. Låt oss sluta ifrågasätta deras intelligens. Turkiet är ett odemokratiskt, synnerligen aggressivt och problematiskt land som befinner sig ljusår från europeiska normer och värden. Låt oss inte göra den 3 oktober till en svart måndag för EU och låt oss rösta mot anslutningen.

(Applåder)

  Philippe de Villiers (IND/DEM). – (FR) Herr talman! Jag kräver att de förhandlingar som enligt planerna ska inledas den 3 oktober helt enkelt ställs in. Jag uppmanar den franska regeringen att lägga in Frankrikes veto på morgonen den 3 oktober och lämna förhandlingsbordet. Om förhandlingarna inleds den 3 oktober kommer det att bli svårt att stoppa processen, och EU kommer att löpa två risker: för det första att vanära sig själv genom att förhandla med ett land som vägrar att erkänna en av Europeiska unionens medlemsstater, och för det andra att upplösas. Europeiska unionen kan tyvärr inte lösa sina problem i dag, särskilt inte de som har med omflyttningar och invandring att göra. Därtill skulle den då få bördan av ytterligare problem som har med omflyttning och invandring att göra. Därför uppmanar jag alla att ta klar ställning, och jag riktar mig till Daniel Cohn-Bendit, som ifrågasatte vilka motiv de som är skeptiska till Turkiet har. Jag ställer följande fråga till honom: Daniel Cohn-Bendit, stöder ni turkarna som fortsätter att förneka det armeniska folkmordet?

(Applåder)

  Talmannen. – Era frågor kommer att vidarebefordras till Daniel Cohn-Bendit respektive den franska regeringen.

  Ville Itälä (PPE-DE). – (FI) Herr talman! Vi ska nu ta ett stort historiskt steg för EU. För första gången expanderar vi bortom Europas gränser. Vi talar inte längre om en europeisk union, utan snarare om en superstat.

Icke desto mindre finns det enorma risker med att inleda förhandlingar med Turkiet. För det första får inte Cyperns intressen kränkas bara för att det stora landet Turkiet kommer in. Det faktum att Turkiet inte erkänner en av medlemsstaterna är signifikant för landets attityd när det går in i förhandlingarna. Om avsikten nu är att inleda samtal utan att Turkiet har erkänt Cypern så kommer hela processen att bli mycket förödmjukande för hela Europeiska unionen. Turkiet kommer att diktera för oss hur vi ska gå vidare, snarare än tvärtom.

Tidigare har ledarna för ett stort antal länder med kraft krävt att Cypern ska erkännas. Förhoppningsvis kommer de inte att dra tillbaka sina krav nu. Jag själv, som företräder ett litet land, är mycket orolig för att vi kommer att låta Turkiet köra över Cypern. Uppenbarligen har vi inte lärt oss någonting av folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna.

Det som Martin Schulz och Daniel Cohn-Bendit sa oroade mig särskilt. De var så uppfyllda av tanken på EU som en supermakt att de inte brydde sig om det lilla landet Cyperns situation. De talade inte om minoriteternas ställning i Turkiet: de kristnas, kurdernas eller ens kvinnornas ställning där. Om de bara vill göra EU till en superstat utan att samtidigt kraftfullt insistera på att Turkiet ska göra framsteg i fråga om mänskliga rättigheter så kan vi bara fråga oss: vem är det egentligen som är rasist?

(Applåder)

  Emine Bozkurt (PSE). – (NL) Herr talman! Förra veckan var jag i Turkiet för överläggningar med icke-statliga organisationer och regeringen om mitt betänkande om kvinnors rättigheter i Turkiet, som parlamentet antog före sommaren. Den turkiska regeringen tar betänkandet på stort allvar och har kommit igång med att genomföra nya projekt och införliva ny lagstiftning. Ministern uppgav närmare bestämt att antalet hjälpcenter har ökat från 15 till 26.

Medan jag var i Turkiet inträffade flera händelser som har gett människor i både Turkiet och EU mycket att fundera på. Problemen gällde en konferens om Armenienfrågan, förföljelsen av Orhan Pamuk, erkännandet – eller icke-erkännandet, vilket det nu är – av Cypern, och stängningen av en organisation som kämpar för homosexuellas rättigheter, Kaos-GL.

Jag kan efter egen erfarenhet tala om att konferensen om Armenienfrågan ägde rum, trots att flera medier påstod det motsatta. Konferensen hölls till slut vid Bilgis universitet, där jag av en händelse befann mig för att samtidigt hålla en föreläsning om kvinnors rättigheter.

I Turkiet talade jag också med författaren Orhan Pamuk, som hoppas att hela ärendet ska rinna ut i sanden. Han var också ganska förbryllad över uppståndelsen i Europa. Pamuk-fallet visar hur viktig yttrandefriheten är. Även om en regering inte har möjlighet att ingripa i den oberoende rättskipningen, kan den förändra sådana lagar vars tolkning vållar förvirring.

När det gäller Cypern försäkrades jag om att den turkiska regeringen självfallet skulle erkänna Cypern så snart man hade funnit en hållbar lösning för hela ön. Det är positivt att organisationen för homosexuellas rättigheter, Kaos-GL, fortfarande är verksam, men jag vill uppmana den turkiska regeringen att lämna icke-statliga organisationer som denna ifred. Även de måste kunna delta öppet i den offentliga debatten.

Jag vill uppmana både Turkiet och EU att komma ihåg vad som står på spel när medlemskapsförhandlingarna inleds den 3 oktober. Jag hoppas att Turkiet och EU visar prov på förnuft och tålamod under den dagen, och under de dagar som följer.

  Karin Resetarits (ALDE). – (DE) Herr talman! Hur kommer det sig att man är så förbittrad över Turkiets inställning till Cypern? Jo, på grund av att vi avleder uppmärksamheten från oss själva och på grund av att turkarnas sätt att ställa oss mot väggen svider. Det var meningen att EU skulle ta över den fredsbevarande verksamheten på ön den 1 maj 2004 – men så skedde inte. Vi har inte infriat något av våra löften. Vi har varken gjort slut på norra Cyperns isolering eller skjutit till de 259 miljoner euro som vi hade utlovat för den nationella ekonomins återhämtning.

Det handlar inte bara om att Turkiet ska erkänna Republiken Cypern; vi måste också en gång för alla erkänna att de turkcyprioter som lever på ön är människor med lika rättigheter. Unga cyprioter från norr har inte ens tillåtelse att delta i internationella idrottsevenemang – än mindre är nordcyprioter välkomna som ledamöter av Europaparlamentet, eller som observatörer. När vi i Ankaraavtalet uppger att vi vill öppna alla hamnar och flygplatser, då måste hamnen i Famagusta och flygplatsen i Ercan också omfattas, i enlighet med principen om lika rättigheter för alla – i annat fall innebär detta att turkar behandlas som andraklassens medborgare.

  Françoise Grossetête (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Det är otänkbart att vilja skapa ett EU tillsammans med och för människorna som lever där, utan att lyssna till deras åsikter i fråga om Turkiets ansökan om medlemskap. Folket har begärt att man ska vänta lite. Nåväl, detta svårpejlade EU – stats- och regeringschefernas EU – visar återigen att man inte är intresserad. Detta är en ambivalent gest mot demokratin. Följaktligen kommer inget att kunna stoppa Turkiets anslutningsprocess, anslutningen av det land som saknar mod att be om ursäkt för det armeniska folkmordet, detta land som inte erkänner våra cypriotiska vänners existens. Nåväl, rådet har sagt att ett sådant erkännande är en grundläggande faktor. Vad mig beträffar är det en huvudsaklig faktor. Tortyr och diskriminering av kvinnor pågår fortfarande i detta land, som varken respekterar minoriteter eller fri religionsutövning. Landet passar inte i Europeiska unionen. Vem är det vi försöker lura?

För att lugna den allmänna opinionen hävdar rådet i dag att Turkiet kommer att förändras väsentligt, till följd av landets anslutning till Europeiska unionen. Sedan får vi veta att förhandlingsvillkoren kommer att bli så svåra att de riskerar att stjälpa själva förhandlingarna. Vilket hyckleri! Vad anser det turkiska folket om detta? Eller EU för den delen? EU är i kris, och denna kris är allvarlig. Med EU:s nuvarande institutioner är det inte möjligt för unionen att fungera väl med 25 medlemsstater. EU har fortfarande ingen budget för framtiden.

Jag tackar det brittiska ordförandeskapet, vars enda meriter har varit att böja sig för Förenta staternas påtryckningar om en anslutning av Turkiet. Detta EU vägrar att fatta beslut om sina gränser. Vad har det blivit av vårt europeiska integrationsprojekt? Vi får veta att denna anslutning är nödvändig för vår ekonomi och vår säkerhet. Ja, i så fall borde vi föreslå Turkiet ett strategiskt partnerskap, med sikte på ett starkt samarbetsprojekt med det europeiska hörn som omfattar Ryssland, våra nya grannar i öster, Turkiet och Maghreb. Turkiet har ingen anledning att ansluta sig till Europeiska unionen. Det krävs mod och beslutsamhet för att begära att förhandlingarnas inledande ska leda till detta partnerskap. Tyvärr fortsätter EU att obekymrat pressa sig framåt med en feghet som våra medborgare inte längre accepterar.

(Applåder)

  Stavros Lambrinidis (PSE). – (EL) Herr talman! Pasok-delegationen stöder det gemensamma resolutionsförslaget om Turkiet, även om det inte är perfekt. Pasok-delegationen stöder också, liksom den har gjort ända från början av detta långa förfarande, möjligheterna till en faktisk anslutning av Turkiet, med givna rättigheter och skyldigheter.

Inledningen av förhandlingar med Turkiet innebär inte nödvändigtvis att allt är förhandlingsbart. Unionens uppriktiga vilja att Turkiet en dag ska vara en likvärdig EU-medlem är å ena sidan inte förhandlingsbar. Turkiets åtagande att till fullo tillämpa protokollet och att erkänna Cypern är å andra sidan inte heller förhandlingsbart.

Om dessa skyldigheter förvandlas till en simpel önskelista så vore detta katastrof. Följaktligen behövs tydliga mål, tidsplaner, slutdatum och även sanktioner om målen inte uppnås. Detta är vi skyldiga Turkiets folk, de miljontals invånare som uppriktigt önskar sig ett europeiskt, demokratiskt, välmående och fredligt land. Detta är vi också skyldiga de europeiska medborgarna, för att bekämpa en primitiv och farlig misstro mot turkar. Vi måste försäkra dem om att Turkiets anslutning är ett resultat av hederliga EU-förhandlingar och inte av en orientalisk basar.

  Giorgos Dimitrakopoulos (PPE-DE). – (EL) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Efter att ha klargjort att delegationen från Ny demokrati stöder såväl Turkiets europeiska framtidsutsikter som inledandet av anslutningsförhandlingar, vill jag framhålla vissa skyldigheter som krävs av Turkiet, just på grund av landets europeiska framtidsutsikter och förhandlingarna.

För det första, ett omedelbart erkännande av Republiken Cypern som – vilket ni alla vet – är en medlemsstat i EU och som rådet nyligen tog vederbörlig ställning till.

För det andra, att Turkiet utan återtaganden uppfyller alla skyldigheter som anges i Ankaraprotokollet, som Turkiet har undertecknat.

För det tredje, respekt för minoriteters rättigheter, särskilt grekernas i Istanbul, Imvro och Tenedos.

För det fjärde, respekt för religiösa rättigheter, särskilt respekt för det ekumeniska patriarkatets roll.

För det femte vill jag inte inleda en rättslig diskussion just nu, men jag vill göra kommissionsledamoten uppmärksam på de samtal som hålls med den turkiska regeringen och be honom att se till att den turkiska regeringen inte – och jag upprepar inte – skickar sin ensidiga förklaring om att man inte erkänner Republiken Cypern till den turkiska nationalförsamlingen.

Slutligen måste ett kandidatland påtagligt förbättra sina bilaterala förbindelser med alla EU:s medlemsstater så snart som möjligt.

  Panagiotis Beglitis (PSE). – (EL) Herr talman! Alla vi som konsekvent och beslutsamt försvarar Turkiets väg mot EU välkomnar det positiva faktum att anslutningsförhandlingarna ska inledas. Detta kan bidra till en genomgripande demokratisk förändring av det turkiska samhället, och till fred, välgång och utveckling i området som helhet.

Endast en öppen strategi med tydliga mål och tydliga budskap från EU:s sida kan bli verkningsfullt gentemot Turkiet. Även om man konsekvent försvarar Turkiets väg mot EU medför inte detta att landet har oinskränkt fullmakt. Turkiet ska inte se detta som ett tillfälle att urvattna de nödvändiga villkoren och de åtaganden som landet har förbundit sig till. Turkiet måste respektera EU:s rättssystem och EU:s demokratiska principer om mänskliga rättigheter, minoriteters rättigheter, det ekumeniska patriarkatets roll, den grekiska minoriteten, Armenienfrågan, det diplomatiska erkännandet av Republiken Cypern och tillämpningen av tullunionsprotokollet, inom en snar framtid.

Herr talman! Alla dessa frågor gäller respekten för EU:s rättssystem och inget mindre än EU:s trovärdighet.

  Ursula Stenzel (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Turkarna gör det inte lätt för ledamöterna i parlamentet. Vi måste fråga oss själva vad som faktiskt pågår. Beträffande Cypern, vad är det egentligen som gäller? Medan det utvidgade tullavtalet innebär att Cypern indirekt erkänns, har man samtidigt gjort ett ensidigt uttalande om att man inte alls erkänner landet.

Det har aldrig tidigare hänt något liknande i samband med inledandet av anslutningsförhandlingar. Den turkiska ställningen är kanske förståelig, men vi i parlamentet bör inte finna oss i en sådan typ av tvång.

För det andra vill jag säga att ingen hittills har kunnat övertyga mig om att Turkiet uppfyller de politiska kriterierna; möjligen på papperet, men inte i verkligheten. Författare som uttryckligen har hänvisat till de kurdiska och armeniska problemen läxas upp och finner sig ställda inför rätta. Advokater som försöker försvara kurdernas mänskliga rättigheter hindras när de försöker företräda sina klienter. Jag vill inte gå in på frågor som rör kvinnors rättigheter, men de motsvarar inte på lång väg EU:s normer.

Det var med hopp om framsteg för de mänskliga rättigheterna som EU förband sig att inleda förhandlingar med Turkiet, men den avgörande frågan är att vi tillämpar två olika sorters regler här. Till exempel intar vi en mycket mer tolerant hållning gentemot Turkiet än mot Kroatien, som har fört fram ojämförligt fler bevis på framsteg på det här området, och som uppfyller målen i handlingsplanen från rådets arbetsgrupp.

Betänkandet från Camiel Eurlings är ett försök att göra det omöjliga. Om det inte på något sätt definieras svart på vitt att utgången av dessa förhandlingar är öppen, och om parlamentets minimikrav – som anges i de två nya ändringsförslagen från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater – inte infrias, då anser jag att man bör förkasta hela betänkandet i syfte att före den 3 oktober sända ett budskap, inte minst till rådet.

(Applåder)

  Libor Rouček (PSE). – (CS) I december i fjol framförde jag till parlamentet att Europeiska unionen borde uppfylla sina förpliktelser och erkänna de framsteg som Turkiet har gjort. I dag vill jag upprepa denna begäran. Såsom anges i den resolution som vi just ska rösta om har Turkiet formellt uppfyllt alla villkor för att anslutningsförhandlingarna ska inledas den 3 oktober.

Dessa anslutningsförhandlingar kommer att markera inledningen av en lång och förutsättningslös process. I första hand kommer det att vara upp till våra turkiska vänner att visa att de kan uppfylla alla de krav och kriterier som även de länder som anslöts till EU förra året var tvungna att uppfylla. Dessa omfattar politiska krav, frågor om mänskliga och medborgerliga rättigheter, ekonomiska förberedelser och många fler villkor, men jag anser att EU bör ge våra turkiska vänner en chans och försöka övervinna detta hinder, vilket många människor ser som mycket allvarligt.

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Alla problem finns med i innehållet. Jag hade snarare väntat mig svårigheter i fråga om religion eller ideologi, men nu visar det sig att Turkiet skapar svårigheter på politisk eller diplomatisk nivå. Den grundläggande frågan uppstår huruvida Turkiet vill ansluta sig till EU på ett ansvarsfullt sätt, eller huruvida EU vill släppa in ett otillräkneligt Turkiet till vilket pris som helst i en anda av internationell socialism, eller – som den tidigare talaren så känsligt och romantiskt uttryckte sig – i en anda av kärlek. Men detta är enbart känsligt.

Herr talman! Handlar inte detta om att vi själva går i fällan, eller med andra ord att vi fångas av den regel som ibland uttrycks med att man har satsat för mycket för att ge upp? Med allt detta i åtanke, är det inte så att EU har rört sig alltför långt i riktning mot Turkiet, trots att Turkiet uppför sig som ett bortskämt barn som utövar utpressning mot sina föräldrar? Är det inte också så att EU i dagsläget värjer sig mot att förlora ansiktet om man drar sig tillbaka, eller att EU saknar kännedom om vilka andra lösningar som skulle kunna frammanas i syfte att garantera samlevnad och en gemensam framtid?

Det verkar uppenbarligen vara så att det institutionella EU i motsats till medborgarnas EU snarare har gått vilse. Jag hoppas innerligt att det snart är tillbaka på rätt spår igen, och i det här avseendet bör tidsramarna inte vara alltför restriktiva.

Var vänlig och notera att jag fattade mig kort, herr talman.

  Nicola Zingaretti (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Turkiet är ett land under utveckling; det är inte längre vad det var i går. Själva förbindelserna med EU har drivit landet mot omfattande reformer.

Dagens Turkiet kan förvisso inte ansluta sig till Europeiska unionen, men det är inte det vi diskuterar här, och den resolution som vi kommer att anta omfattar en mängd villkor. Vi diskuterar möjligheten att ge ny livskraft åt EU, som en ledarfigur som kan främja ett demokratiserings- och stabiliseringsprojekt. Detta i en tid när världen har upplevt en allmän förekomst av absurda politiska beslut grundade på hat, rädsla och antagandet att demokrati kan exporteras med hjälp av bomber. Sådana beslut har lett till dödsfall, osäkerhet och ökad instabilitet.

Vi har fogat oss tillräckligt mycket efter rädslans kraft. Vi behöver förändring, ett tecken, jag skulle säga en annorlunda politik, liknande Zapateros och Erdogans –förslag, som togs upp av Kofi Annan, om en allians av civilisationer. Därför stöder jag förhandlingarnas inledande, av hänsyn till de europeiska medborgarnas säkerhet, av hänsyn till freden och till kampen mot terrorismen, som för att vara verkningsfull också måste omfatta politiska beslut att isolera terrorister, och av hänsyn till EU:s styrka som en demokratimodell som exporterar demokratiska värderingar.

  György Schöpflin (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Det finns två principer som verkar komma i konflikt med varandra när det gäller Turkiet. Vilket är viktigast: demokrati och Köpenhamnskriterierna eller Turkiets betydelse som geostrategisk partner? Det finns en allvarlig fara för att de som förespråkar det geostrategiska argumentet underskattar bristerna i Turkiets hittillsvarande utveckling mot demokrati.

Det råder starkt delade meningar om situationen håller på att förbättras eller försämras när det gäller uppfyllandet av Köpenhamnskriterierna. Beslutet att väcka åtal mot Orhan Pamuk för förtal av den turkiska republiken därför att han hade uttalat sig kritiskt om folkmordet på armenierna och behandlingen av den kurdiska minoriteten är djupt oroande. I en fullt demokratisk stat kan sådant inte vara ett tillräckligt skäl för att vidta rättsliga åtgärder.

Det finns de som skulle vilja ha överseende med dessa och många andra brister i Turkiet, inte minst genom att kalla dem ”trafikolyckor”. Problemet med denna inställning är att den ger alltför fritt spelrum åt dem som faktiskt inte är intresserade av den demokratiska förändringen av Turkiet. Den verkar också avskräckande på landets hängivna demokrater. Vad är det för mening med att kämpa för demokrati om andra inte straffas för sitt odemokratiska beteende?

Allt detta föranleder en svår fråga: Har den turkiska regeringen kontroll över alla institutioner inom den turkiska staten? Om den inte har det är det otänkbart att Turkiet kan uppfylla Köpenhamnskriterierna. Detta aktualiserar i sin tur det ännu svårare problemet med den turkiska krigsmakten som fortfarande har rätt att ingripa i den politiska processen för att skydda landets sekulära karaktär och territoriella integritet. Är detta förenligt med Köpenhamnskriterierna?

(Applåder)

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Herr talman! Jag tackar er för denna möjlighet att tala till parlamentet som svar på en debatt som har varit både förlösande och känsloladdad. Jag vill dock börja med att upprepa vad kommissionsledamot Olli Rehn sa tidigare och välkomna de bulgariska och rumänska observatörerna till parlamentet.

Jag välkomnar också denna debatts förlösande karaktär och Elmar Broks och andra parlamentsledamöters uppriktiga ansträngningar att säkerställa ett brett stöd så att Europaparlamentets röst verkligen hörs före den 3 oktober.

Jag vill också tacka kommissionsledamot Olli Rehn för hans bidrag till de tidigare diskussionerna. Formuleringarna och innehållet i hans anföranden vittnar om i hur hög grad ordförandeskapet och kommissionen intar en gemensam hållning till de viktiga frågor vi står inför.

Jag vill ge ett erkännande åt Elmar Brok och hans företrädare som föredragande, och faktiskt också åt ledarna för alla de politiska grupperna som vi har hört i dag, för att de har framfört sina åsikter så tydligt. Jag vill också ta tillfället i akt och uttrycka min uppskattning av det arbete som utförts av andra ledamöter av Europaparlamentet, till exempel Doris Packs arbete om kvinnors rättigheter i Turkiet. Jag anser att våra diskussioner och överläggningar under förmiddagen har tillförts både erfarenheter och sakkunskap genom detta arbete.

Jag ber parlamentet om ursäkt för att jag inte försöker svara på varje specifik punkt som har tagits upp under denna debatt, som har varit lång men icke desto mindre upplysande. Låt mig i stället ta upp de viktigaste ämnen som berörts av ett antal olika talare.

Jag ska börja med den allmänna punkt som antyddes av Francis Wurtz, nämligen att ordförandeskapet verkar för att rådet ska fullfölja mandatet från slutsatserna av Europeiska rådets möte i december, som sedan faktiskt bekräftades på nytt vid mötet i juni. Beslutet att inleda faktiska förhandlingar med Turkiet den 3 oktober har därför redan fattats. Vår uppgift som ordförandeskap är att se till att villkoren är uppfyllda och att det råder enighet om förutsättningarna för detta.

Låt mig i detta sammanhang ta upp frågan om Kroatien som Elmar Brok, Hans-Gert Poettering och inte minst Martin Schulz nämnde. Turkiet och Kroatien är naturligtvis två olika frågor. Det har ställts villkor i båda fallen, och rådet kommer att fatta beslut självständigt utifrån en bedömning av dessa objektiva kriterier. Men jag är glad att det i båda dessa länders fall uppenbarligen redan har gjorts betydande framsteg när det gäller deras önskan att ingå i den europeiska familjen, vilket Andrew Duff uttryckligen erkände i sitt anförande under förmiddagen.

Jag ska också beröra några av de specifika frågor som togs upp. Det uttrycktes oro över Turkiets uttalande före den 3 oktober. Det är viktigt att särskilt inse att farhågorna gällde erkännandet av Cypern och genomförandet av protokollet till Ankaraavtalet. Rådets ståndpunkt i båda dessa frågor är tydlig, och den formulerades faktiskt i den förklaring som jag citerade i mitt inledningsanförande.

Jag kommer att låta komissionsledamot Olli Rehn svara på de specifika punkter som gäller ert brev till honom, men rådets ståndpunkt har redan klargjorts när det gäller kravet på fullständigt genomförande, inklusive uttalandet. Kravet på övervakning har faktiskt också framförts.

När det specifikt gäller de reformer som redan har genomförts men också de reformer som måste genomföras i fortsättningen, vilket är viktigare, har jag mycket noga noterat den oro som har kommit till uttryck här under förmiddagen såväl i fråga om minoriteternas ställning och religions- och yttrandefriheten som i fråga om de mänskliga rättigheterna i vidare mening.

Kommissionsledamot Olli Rehn har redan kommenterat det specifika fallet med den framstående turkiske författaren Orhan Pamuk. Men jag vill i all vänlighet påminna parlamentet om att utkastet till förhandlingsramar och den omfattande reformprocess som har utstakats av kommissionen tar sikte just på dessa farhågor. Detta är i själva verket en av anledningarna till att både kommissionen och rådet har varit så angelägna om att driva på förhandlingsprocessen för att säkerställa ytterligare framsteg i reformarbetet. På denna punkt i vår debatt är det också värt att reflektera över Emma Boninos ord när hon klargjorde att EU-processen redan har lett till enorma resultat inom Turkiet trots att många framsteg återstår att göra.

En fråga som i någon mån har blivit hängande i luften i en del av inläggen har varit frågan om det yttersta syftet med de diskussioner och den process som nu sätts i gång. För att svara på den frågan bör man återigen dra sig till minnes slutsatserna från toppmötet den 17 december 2004. Låt mig citera direkt från slutsatserna: ”det gemensamma målet för förhandlingarna är anslutning”. Uttalandet fortsätter dock med orden att ”dessa förhandlingar är en öppen process vars resultat inte kan garanteras i förväg”. Låt oss därför vara helt på det klara med att det gemensamma målet för förhandlingarna var fullt medlemskap men i lika hög grad att uttalandet innehöll mycket tydliga villkor.

Jag har i dag också noterat den oro över unionens absorptionsförmåga som har kommit till uttryck. Detta återspeglas faktiskt i kommissionens utkast till förhandlingsramar.

Några talare nämnde att det är nödvändigt med en lösning av Cypernfrågan, och detta är naturligtvis en viktig och känslig fråga. Men jag välkomnar att parlamentet erkänner betydelsen av ett omfattande stöd till FN-processen, och även detta återspeglas i rådets tidigare förklaring.

Den sista punkt jag vill ta upp är frågan om konstitutionen. Många har talat om den i relation till Turkiets anslutning. Men jag vill i all vänlighet påminna parlamentet om att det kommer att finnas ytterligare tillfällen att diskutera utkastet till fördrag om upprättande av en konstitution för Europa. Europeiska rådet beslutade faktiskt i juni att hålla ytterligare ett möte för att ta upp denna fråga på nytt under våren 2006. Detta fritar dock inte rådet eller kommissionen från skyldigheten att under tiden fortsätta att göra framsteg på en rad områden som gäller EU:s framtid. Detta är vad vi har för avsikt att göra. Jag värdesätter synpunkterna på våra tankar kring Turkiets anslutning och jag värdesätter särskilt att jag har fått möjlighet att höra parlamentsledamöternas åsikter i just detta skede med tanke på att beslutet och den process som nu sätts i gång är nära förestående.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag vill särskilt gratulera Douglas Alexander till frågorna om uttalandets rättsliga karaktär. I likhet med honom ska jag hoppa över småfrågorna och gå rakt in på det väsentliga.

Några parlamentsledamöter har frågat om kommissionen kan få fram ett skriftligt uttalande från den turkiska regeringen om ratificeringsprocessen och om uttalandets karaktär. Jag tar denna fråga på mycket stort allvar och jag är villig att be mina kolleger i den turkiska regeringen om detaljer om ratificeringsprocessen. Vi måste ta hänsyn till att Turkiet har ett parlamentariskt system – tack och lov är det en parlamentarisk demokrati. Det är den turkiska nationalförsamlingen som kommer att ratificera Ankaraprotokollet, inte Turkiets regering. Jag är säker på att ni som parlamentariker väl förstår denna ordning och håller med om att det skulle vara mycket känsligt och faktiskt tvivelaktigt om en kommissionsledamot gav garantier på Europaparlamentets vägnar.

Den viktigaste punkt som måste framhållas igen är att den turkiska regeringens förklaring inte på något sätt kan innebära ett ifrågasättande av Turkiets skyldigheter. Protokollet måste genomföras fullt ut och korrekt, och förklaringen minskar inte på något sätt den rättsliga giltigheten av att Turkiet har undertecknat protokollet.

Det finns också en mycket stark översynsklausul i den EU-förklaring som medlemsstaterna godkände i förra veckan och som gäller 2006. Dessutom har vi alla nödvändiga resurser för att säkerställa ett fullständigt genomförande eftersom det i annat fall kommer att innebära direkta följder för förhandlingarnas framgång. Det finns mycket tydliga och kraftiga villkor – och låt oss inte underskatta turkarnas intelligens. De vet att de för att göra framsteg i förhandlingarna måste genomföra protokollet fullt ut eftersom de har undertecknat det och snart kommer att ratificera det.

När det gäller utsikterna till nya fredsprocesser i Cypern, något som nämndes i många anföranden, står Europeiska unionen fortfarande fast vid vårt övergripande mål som är Cyperns återförening. I detta sammanhang vill jag påminna om den förklaring som EU och medlemsstaterna kom överens om i förra veckan, och jag citerar, ”om vikten av att understödja de insatser som görs av FN:s generalsekreterare för att få till stånd en övergripande lösning av Cypernproblemet”.

Kommissionen är fortfarande beredd att bistå Förenta nationerna lika aktivt som hittills på alla områden där detta är möjligt, och vi kommer att beslutsamt fortsätta detta arbete i framtiden. Men låt oss vara uppriktiga och öppenhjärtiga här; nyckeln till lösningen finns hos de båda befolkningsgrupperna, och det är hög tid för båda befolkningsgrupperna att inleda en seriös dialog med varandra så att Cypern kan bli en medlemsstat som alla andra, ett enat land med fred.

Båda befolkningsgrupperna är synnerligen intresserade av en lösning och de är bäst skickade att ta itu med de avgörande frågorna. Vi förväntar oss naturligtvis också att Turkiet ska fortsätta att arbeta konstruktivt för en lösning och stödja återupptagandet av FN:s ansträngningar.

Låt oss också tänka på vad dagens omröstning handlar om. Den handlar om att avsluta ett förfarande från EU:s sida som gäller ett åtagande av Turkiet som vi själva har krävt eller till och med insisterat på. När vi nu har uppnått detta finns det några på vår sida som säger ”nej tack”. Allvarligt talat kan jag inte låta bli att jämföra detta med en ganska egendomlig situation på en fotbollsplan. Föreställ er att ert lag har arbetat mycket hårt i 89 minuter för att göra ett vinnande mål. Till sist är målskytten ensam i målområdet, han passerar målvakten och ska just placera bollen i det tomma målet när tränaren plötsligt ropar ”stopp, vänd om och kom tillbaka med bollen”! Detta verkar kanske förnuftigt för en del men absolut inte för mig. För mig är detta snarare självmål.

Dessutom är det svårt att förstå varför parlamentet skulle vilja tillämpa tullunionen bara på Tyskland men inte på Polen, på Grekland men inte på Cypern. Återigen verkar detta kanske förnuftigt för en del men inte för mig. Genom att rösta för godkännandet nu kommer ni att bidra till att utvidga tullunionen så att den omfattar alla nya EU-medlemsstater.

Till sist vill jag framföra en ytterst viktig vädjan. Jag vill kraftfullt uppmana ledamöterna att för EU:s skull inte försvaga vår förhandlingsposition genom att skjuta upp godkännandet av protokollet. Genom att rösta för godkännandet nu kommer vi i stället att ge Europeiska unionen mycket större trovärdighet i dess krav på en snabb ratificering i den turkiska nationalförsamlingen. Detta bör vara vårt mål.

Låt oss hålla detta huvudmål i minnet och låt oss rösta för ett godkännande för vår trovärdighets skull och för EU:s skull.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Det nämndes tidigare att personliga uttalanden ska göras i slutet av debatterna. Vi har nu kommit fram till slutet av en debatt, och jag vill göra ett personligt uttalande.

  Talmannen. – Om ni önskar tala i enlighet med artikel 145 har ni högst tre minuter på er att tala.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Daniel Marc Cohn-Bendit anklagade dem som motsatte sig Turkiets anslutning till EU för att rida på en våg av rasism och fientlighet mot islam. Jag vill helt och hållet klargöra att jag anser att bosnienmuslimer är européer, att albanska muslimer är européer, och att våra muslimska medborgare i EU är européer, men att exempelvis kristna etiopier inte är det.

Mina betänkligheter grundar sig på det enkla faktum att Turkiet inte är en europeisk stat. Att hävda att uttalandet tyder på rasism eller fientlighet gentemot islam är en förvrängning av verkligheten och ett avsiktligt förtal som jag inte vill kännas vid. Daniel Marc Cohn-Bendit drog själv en subtil gräns mellan dem som är naturligt europeiska och dem som svänger mot Eurasien. Detta var i själva verket en mycket listig hållning att inta, trots att han sedan kastade bort tillfället genom att medvetet och ärekränkande anklaga dem som ser kritiskt på situationen för att vara rasister. Jag tillbakavisar detta.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Talmannen. – Herr Posselt! Jag är tvungen att avbryta er. Detta är inte ett personligt uttalande, utan en fortsättning på debatten och den kan vi inte återuppta.

  Werner Langen (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vill göra ett personligt uttalande. Ordföranden för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet påstod under debatten att jag tidigare hade förespråkat Turkiets fullständiga medlemskap i Europeiska unionen. Jag vill klargöra att jag inte förespråkar något sådant, och jag har heller aldrig gjort det. Jag har mottagit protokollet från debatten den 13 december 1995, där det tydligt framgår att den enda frågan under debatten var huruvida man skulle säga ja eller nej till tullunionen. Vid denna tidpunkt var Martin Schulz och jag själv på motsatta sidor; jag förespråkade ett ja till tullunionen, medan han motsatte sig den. Vad som i dag har påståtts är en påtaglig förvrängning av sanningen.

(Applåder)

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Jag har mottagit sex resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Sammanträdet avbryts fram till omröstningen.

SKRIFTLIGA FÖRKLARINGAR (ARTIKEL 142)

  Richard Corbett (PSE). – (EN) Jag stöder helt att anslutningsförhandlingar inleds med Turkiet i höst. De kommer säkerligen att bli långa och svåra, men om man kan komma överens och om Turkiet uppfyller alla erforderliga förutsättningar för en fungerande demokrati och respekten för mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter, då finns det ingen principiell anledning till att landet inte skulle vara berättigat att gå med i Europeiska unionen.

Jag avvisar argumenten från dem som motsätter sig Turkiets medlemskap på grund av att Turkiet inte är ”europeiskt”. Det argumentet förlorade sin giltighet för flera år sedan när vi godkände att Turkiet blev medlem i Europarådet. Motståndare till Turkiets medlemskap försöker likställa ”europeisk” med ”kristen”. Men islam har spelat en roll i Europas historia och kultur i århundraden. Under alla omständigheter är Europeiska unions motto ”Förenade i mångfalden”. Vi försöker inte likrikta kulturer utan försöker hitta sätt att samarbeta medan vi samtidigt bevarar våra olika identiteter. Genom att hålla vägen öppen för Turkiet betonar vi att EU inte bygger på enbart en europeisk identitet utan på en som är öppen för alla.

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar!

I dag förbereder sig parlamentet för att godkänna en utvidgning av Ankaraavtalet till att även omfatta EU:s tio nya medlemsstater. Ledamöterna från Front National vägrar att ansluta sig till detta.

Den turkiska regeringen var i själva verket ivrig att betona att den trots undertecknandet av protokollet inte under några omständigheter erkände Republiken Cypern. Den turkiska regeringen förnekar med andra ord den juridiska statusen för ett land som är fullvärdig medlem i EU, där Turkiet vill hävda sin närvaro.

Mot bakgrund av Turkiets uteslutning av Republiken Cypern är rådets förklaring av den 21 september ytterst skandalös. I själva verket drar rådet inga slutsatser av den hållning som den turkiska regeringen har antagit. Den ber endast att Ankaraadministrationen senast 2006 ska respektera sina åtaganden gentemot övriga länder i Europeiska unionen. Under mellantiden kommer emellertid den undantagsklausul, som Turkiet har önskat, att tillämpas fullt ut.

Det enda möjliga svaret vore att inte bara ifrågasätta protokollets undertecknande, utan att också en gång för alla avstå från att inleda anslutningsförhandlingar med Turkiet, vilket uppenbart inte är den rätta vägen att gå för att garantera fridfulla och ömsesidigt fördelaktiga förbindelser.

  Alyn Smith (Verts/ALE). – (EN) Antingen fortsätter parlamentet att samarbeta med de progressiva krafter som finns i Turkiet eller också kan vi ge upp allt det inflytande som vi har. Det smärtar mig att parlamentet idag har infogat en rad onödiga motsägelser i vårt betänkande. Turkiets erkännande av Cypern, respekten för de mänskliga rättigheterna, bättre behandling av kurderna, erkännande av folkmordet på Armenierna och många andra frågor måste klaras upp eftersom Turkiet för närvarande har långt kvar till godtagbara normer. Det enda sättet att stärka sådana normer är att fortsätta dialogen.

(Sammanträdet avbröts kl. 11.50 och återupptogs kl. 12.05.)

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

  Martin Schulz (PSE). – (DE) Herr talman! Under debatten om vår hållning gentemot Turkiet bad jag att få göra ett personligt uttalande och svara på en allt annat än vänlig kommentar från Werner Langen till mig. Men under vår tid i parlamentet har Werner Langen och jag haft så många gräl, varefter vi alltid har grävt ned stridsyxan, så jag kan undvara detta personliga uttalande.

  Talmannen. Det gläder mig. Försoning är själva grundvalen för det europeiska projektet.

Herr Brok! Önskar ni försona er med någon?

(Skratt och applåder)

  Elmar Brok (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Det finns mycket vi kan uppnå, men störst av allt är kärleken.

  Talmannen. Det gläder mig att ni kommer till plenum med en sådan positiv attityd.

(1) Se protokollet.

4. Välkomsthälsning

  Talmannen. Före omröstningen vill jag på mina och allas era vägnar välkomna medlemmarna ur delegationen från den mexikanska kongressen till åhörarläktaren.

(Applåder)

Delegationen deltar i arbetet med det första sammanträdet för den gemensamma parlamentarikerkommittén EU–Mexiko, som hålls i Strasbourg. Jag vill önska hela delegationen lycka till, och i synnerhet dess ledare Fernando Margaín, ordförande för den mexikanska senatens kommitté för utrikes förbindelser.

Jag är övertygad om att arbetet med det första sammanträdet för denna gemensamma parlamentarikerkommitté kommer att utgöra en milstolpe när det gäller att stärka samarbetet mellan de två parterna, eftersom vi båda förespråkar samma demokratiska värderingar och hyser samma engagemang för rättsstatsprincipen.

5. Omröstning

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen.

(För resultatet av omröstningen och andra detaljer: se protokollet.)

6. Tilläggsprotokoll till avtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Turkiet, till följd av utvidgningen

– Före omröstningen:

  Hans-Gert Poettering (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag kan inte erbjuda er några kärleksförklaringar; jag anser att det räcker att visa varandra ömsesidig respekt.

I enlighet med artikel 170.4 i arbetsordningen vill jag på min grupps vägnar föreslå att vi skjuter upp godkännandet av tilläggsprotokollet om tullunionen. Resonemanget bakom detta förslag är att den turkiska regeringen, samtidigt som den har godkänt tilläggsprotokollet, å ena sidan har sagt sig vilja förhandla med Republiken Cypern men å andra sidan vägrat erkänna detta land, och dessutom förklarat att fartyg och flyg från en av EU:s medlemsstater, dvs. Cypern, inte har tillåtelse att utnyttja turkiska hamnar och turkiskt luftrum.

Vi anser att detta i sig är motsägelsefullt och politiskt sett ytterst oacceptabelt. Om vi i det här läget skulle godkänna tilläggsprotokollet skulle det inte längre stå oss fritt – trots uttalandet från socialistgruppens ordförande denna morgon – att utöva inflytande på den turkiska regeringen. Därför föreslår jag, för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraters räkning, att omröstningen om tilläggsprotokollet skjuts upp.

(Applåder)

  Martin Schulz (PSE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är inte överens med Hans-Gert Poettering. I motsats till det han säger slås det fast i vår gemensamma resolution att vi kräver att Turkiet till fullo ska infria alla de avtal som har slutits, och det anges också – som kommissionsledamoten upprepade i sitt tal denna morgon – att om så inte sker kommer förhandlingarna att skjutas upp, eller till och med avbrytas.

Jag anser att vi för vår del bör hålla fast vid bestämmelserna i det avtal som vi har slutit, för det kommer att göra det lättare för oss att behålla en hög grad av trovärdighet om vi, i händelse av att den andra sidan bryter sina åtaganden, är tvungna att meddela att förhandlingarna läggs ned för att inte återupptas. Därför anser vi att detta bör gå till omröstning i dag.

(Applåder)

7. Turkiet

– Före omröstningen om ändringsförslag 5:

  Giorgos Dimitrakopoulos (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag ber att få göra ett tillägg till ändringsförslag 5, det lämpliga ändringsförslaget från Stavros Lambrinidis. Eftersom jag har den engelska texten framför mig, läser jag tillägget på engelska. I slutet, efter frasen ”enligt protokollet” vill jag lägga till frasen ”och inte bör skickas till nationalförsamlingen för ratificering”.

– Före omröstningen om punkt 6:

  Jan Marinus Wiersma (PSE). – (EN) Herr talman! Jag har ett enkelt ändringsförslag, nämligen att ersätta orden ”så snart som möjligt” i punkt 6 med orden ”på ett tidigt stadium i förhandlingsprocessen”.

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS ROCA
Vice talman

8. Välkomsthälsning

  Talmannen. Vi ska gå vidare till omröstningarna, men först och främst ska jag upplysa er om att Gustavo Pacheco, ledamot av den peruanska kongressen och ordförande för utrikesutskottet och för vänskapsgruppen EU–Peru, finns på plats på åhörarläktaren.

(Applåder)

Jag vill också påpeka att det senaste sammanträdet för den interparlamentariska konferensen mellan EU, Latinamerika och Västindien, som var det sjunde i ordningen, ägde rum i Peru i juni i år.

Jag vill, som ombud för de parlamentsledamöter som deltog i delegationen, som leddes av vår kollega Manuel António dos Santos, tacka den peruanska kongressen för stödet till konferensen.

(Applåder)

9. Omröstning (forts.)

  Talmannen. Vi ska nu fortsätta med omröstningarna.

10. 1. Rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut, 2. Kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut

– Före omröstningen om ändringsförslag 781:

  Alexander Radwan (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman! Man har enats om detta ändringsförslag, inte enbart med de övriga grupperna utan också med rådet och kommissionen, som en kompromiss och det upprepas i ändringsförslag 785. Förslaget lyder som följer:

(EN) ... ”Utan att det påverkar tillämpningsåtgärder som antas inom en tvåårsperiod efter det att detta direktiv har antagits respektive senast den 1 april 2008 skall tillämpningen av de bestämmelser i detta direktiv som kräver antagandet av tekniska bestämmelser, ändringar och beslut i enlighet med punkt 2 skjutas upp. På förslag av kommissionen kan Europaparlamentet och rådet förnya bestämmelserna i fråga i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget och de skall i detta syfte se över bestämmelserna före utgången av den tid respektive det datum som nämns ovan.”

– Före omröstningen om ändringsförslag 778:

  Alexander Radwan (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Även detta är en kompromiss mellan de olika grupperna, rådet och kommissionen, och även detta förslag upprepas i ändringsförslag 782. Det inleds som följer:

(EN) ... ”Europaparlamentet anser att” vilket bör följas av ”Europaparlamentet och rådet bör ges möjlighet att yttra sig över överförandet av genomförandebefogenheter till kommissionen inom en fastställd …”.

– Före omröstningen om ändringsförslag 785:

  Alexander Radwan (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Detta är samma ändringsförslag som det vi röstade om under ändringsförslag 781, vilket jag redan har läst upp. Nästa förslag överensstämmer med ändringsförslag 778, som är det andra muntliga ändringsförslaget.

11. Lagstadgad revision av årsbokslut och sammanställd redovisning

– Före omröstningen:

  Bert Doorn (PPE-DE), föredragande. – (NL) Herr talman! I Milano i dag inleds den rättegång som är en följd av Parmalat-skandalen Vid den tidpunkt då skandalen blev känd antog parlamentet en resolution med krav på att bokföringsreglerna för företagen i EU skulle bli hårdare, och i dag kan jag som föredragande lägga fram ett åtgärdspaket som bör skärpa revisorernas kontroll i allmänhet, och särskilt för dem som arbetar inom företag. Vi lyckades nå en överenskommelse om detta med rådet och kommissionen under den första behandlingen, en överenskommelse som också starkt begränsar kommittéförfarandet.

Jag vill be er att stödja detta förslag och betänkande så att parlamentet kan förmedla ett tydligt budskap som går ut på att vi anser att bokföringsskandaler inom EU:s företag måste upphöra.

12. Utvecklingen av gemenskapens järnvägar

13. Certifiering av personal som arbetar som tåg- och lokförare

– Före omröstningen om ändringsförslag 50:

  Erik Meijer (GUE/NGL). – (NL) Herr talman! Det finns ett samband mellan föredragandens ändringsförslag 14 och min grupps ändringsförslag 50. I ändringsförslag 14 har kategori C strukits. I vårt ändringsförslag 50, som handlar om tre års nationell yrkeserfarenhet för lokförare i gränsöverskridande trafik, arbetade vi under förutsättningen att kategori C fortfarande gällde. I överenskommelse med föredraganden ska vi stryka ut hänvisningen till kategori C, så att den inte längre kan få någon att rösta mot ändringsförslag 50.

14. Internationella tågresenärers rättigheter och skyldigheter

– Före omröstningen om ändringsförslag 138:

  Michael Cramer (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Även om jag förvisso skulle önska att både ändringsförslag 32 och ändringsförslag 138 gick till omröstning skulle jag välkomna att omröstningen om ändringsförslag 138 föregick den om ändringsförslag 32, så att ändringsförslaget kan ändras till att lyda som följer:

(EN) ... ”de skall transportera passagerarens cykel i alla tåg, inklusive gränsöverskridande tåg och höghastighetståg, eventuellt efter betalning av en avgift”.

15. Kontraktsenliga kvalitetskrav för järnvägsfrakt

  Talmannen. Förslaget till förordning förkastades. Jag ger ordet till kommissionen.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Kommissionen noterar den ståndpunkt parlamentet idag har intagit i denna fråga.

Med hänsyn till sina åtaganden gentemot Europaparlamentet kommer kommissionen inte att tveka att dra alla nödvändiga slutsatser av ett förkastande från er församling och även ta hänsyn till rådets ståndpunkt. Som min kollega, kommissionsledamot Jacques Barrot, sa till er igår kommer kommissionen att behöva fundera över det bästa sättet att uppnå den målsättning som delas av alla tre institutionerna för att förbättra den internationella järnvägsfraktens tjänster.

16. Solidaritets 25-årsjubileum och dess budskap för Europa

17. Den territoriella sammanhållningens roll för regional utveckling

18. Ett stärkt partnerskap för de yttersta randområdena

– Före omröstningen om ändringsförslag 5:

  Carl Schlyter (Verts/ALE). – Herr talman! Nu ska vi rösta om ändringsförslag 5 och jag är förespråkare för långsiktigt tänkande, men det måste ändå vara ett fel i den svenska versionen där det står ”finansieringsramen 2007–2123”. Jag misstänker att det ska vara 2013.

  Talmannen. Omröstningen är avslutad.

19. Röstförklaringar

– Betänkande (A6-0241/2005) av Elmar Brok

  Erna Hennicot-Schoepges (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Kommissionen har inte svarat på min fråga om Günter Verheugen och Javier Solana efter toppmötet i Helsingfors 1999 fick övertala premiärminister Bülent Ecevit att gå med på att utse Turkiet till kandidatland. Det är inte helt klarlagt om den text som turkarna då fick sig förelagd var identisk med den som 1999 hade godkänts av rådet. Jag skulle vilja veta hur det egentligen förhåller sig. Av respekt för dem som kämpar för mänskliga rättigheter röstade jag för Turkiets anslutning vid omröstningen i december 2004. Efter denna omröstning har turkarna oavbrutet fortsatt att provocera. Polisens brutala undertryckande av kvinnodemonstrationen den 8 mars 2005, förnekandet av folkmordet på armenierna, inställningen till kurderna samt vägran att erkänna Cypern fick mig att rösta emot att förhandlingar inleds. Jag undrar om inte Turkiet kommer att bli medlem som en följd av amerikanska påtryckningar och ekonomiska överväganden från vissa europeiska regeringar. Vi behöver få konkreta bevis på den turkiska regeringens vilja att rätta sig efter EU:s bestämmelser.

  Carl Lang (NI), skriftlig. – (FR) Med bara några dagar kvar till inledandet av förhandlingarna om Turkiets anslutning till EU anser ledamöter från sex politiska grupper i Europaparlamentet att landet har uppfyllt de sista villkoren för att förhandlingar ska kunna inledas. Det är fullständigt skrämmande att åse hur EU:s valda företrädare komprometterar sig och far med osanning, agerar skamlöst och ger upp allt motstånd. Handlar det om att behaga en internationalistisk pseudoelit, skydda vissa ljusskygga ekonomiska intressen eller om att helt enkelt böja sig för Förenta staternas vilja?

Om man anlägger ett machiavelliskt betraktelsesätt kan man fråga sig om en sådan inställning verkligen garanterar att den ”upplyst konservative” ledamoten den och den och den ”progressive” ledamoten si och så kommer att få skörda de ekonomiskt fördelaktiga frukterna av ett återval. I verkligheten är det snarare så att dessa s.k. företrädare inte lyssnar på sina väljare utan tvärtom föraktar dem. Den allmänna opinionen i EU säger ett klart nej till turkiskt medlemskap. Det vore i själva verket i högsta grad oansvarigt att låta ett asiatiskt land som dessutom är fattigt och bärare av en muslimsk kultur ansluta sig till en instabil union med en oviss institutionell och ekonomisk framtid.

Det räcker inte att Turkiet erkänner Cypern, ett ockuperat europeiskt territorium, för att få ansluta sig till unionen. Turkiet får inte ansluta sig till EU av det enkla skälet att det inte är ett europeiskt land. Den obligatoriska goda grannsämjan betyder inte att vi alla måste leva under samma tak.

  Marine Le Pen (NI), skriftlig. – (FR) Parlamentet står alltså i begrepp att rösta för lagstiftningsresolutionen om slutsatsen i tilläggsprotokollet till avtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Turkiet.

Trots att Turkiet fortfarande vägrar att erkänna sitt ansvar för folkmordet på armenierna och genom sin fortsatta ockupation av öns norra del framhärdar i sin vägran att erkänna Republiken Cypern, är stats- och regeringscheferna, kommissionen och parlamentet beredda att nonchalera folkopinionen och trotsa dess överhöghet. Det internationalistiska maskineriet mal lugnt vidare och planlägger en politik som kommer att visa sig ödesdiger för såväl den ekonomiska och sociala balansen som för freden i Europa.

I denna tid av islamisk terrorism när fundamentalistiska nätverk sprängs i förorterna och vår republikanska lagstiftning och sekulära grundsyn råkar i konflikt med en radikal islamism på vår egen mark, hur kan EU då ta på sig ansvaret att påtvinga Europas folk ett land med en islamisk regering? Bör vi inte i stället tillämpa försiktighetsprincipen i denna fråga och föreslå ett annat partnerskap?

Anslutningen kommer endast att förstärka ett synsätt som syftar till att gynna minoritetsgrupperna i samhället och bana väg för ett splittrat Europa.

  Marie-Noëlle Lienemann (PSE), skriftlig. – (FR) Genom att stödja Turkiets inträde i EU slår Europaparlamentet dövörat till och vägrar att lyssna på folket, som blir alltmer tveksamt till denna nya utvidgning.

Det är dags att dra upp klara och enhetliga gränser för unionen i stället för att obekymrat pressa på i det oändliga. Alla seriösa politiska byggen – med undantag för upprättandet av den inre marknaden – måste innehålla en tydlig markering av gränserna för EU:s territorium.

I verkligheten har inget gjorts i detta avseende. Jag har i åratal argumenterat för att integrationen i EU ska bestå av ett antal koncentriska cirklar. Den första skulle vara federal och näst intill helt integrerad och innefatta länder som har slutit avtal om social och skattemässig konvergens. Den andra cirkeln skulle innefatta länderna i Östeuropa, där vi skulle se till att förstärka våra politiska åtgärder i snabbare takt. Slutligen skulle det finnas en cirkel som präglas av samarbete och ett nära och förstärkt partnerskap, där Turkiet skulle delta fullt ut.

För övrigt ser jag ingen anledning till att vi inte skulle ta samma hänsyn till exempelvis Maghrebländerna, eftersom ett flertal medlemsstater ju har nära band till dessa.

Det som föreläggs oss har inget med detta projekt att göra utan bekräftar bara att det europeiska projektet håller på att vittra sönder och bli ett vidsträckt frihandelsområde.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag beklagar att de kortsiktiga och inskränkta synsätten segrade över det turkiska protokollet. Att omröstningen om det har fördröjts är ett bakslag men bör inte i grunden ändra Turkiets väg mot ett medlemskap i Europeiska unionen. Det resolutionsförslag som antogs visar att det finns acceptans för att frågan inte är om Turkiet kommer att gå med utan när och på vilka villkor.

- Inledande av förhandlingar med Turkiet (RC-B6-0484/2005)

  Bernat Joan i Marí (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Alltsedan Turkiet först ansökte om att gå med i unionen har vår grupp gett sitt stöd till denna process. Vår grupp höll ett möte i Istanbul där vi direkt godkände denna process. Vi anser att Turkiet har genomgått en förändring för att anamma modernitet, demokrati och den korrekta processen för att få tillträde till Europeiska unionen.

Turkiet har gjort ansträngningar för att anpassa sitt rättssystem så att det uppfyller Köpenhamnskriterierna. Det har också tagit steg i riktning mot demokrati, mänskliga rättigheter och skydd av minoriteter. Jag skulle vilja veta varför de som nu påstår sig försvara kurdernas rättigheter har tigit i nästan ett sekel och varför de inte verkar för minoriteters rättigheter i andra länder i Europeiska unionen.

Turkiet har en fungerande marknadsekonomi som kan bli konkurrenskraftig i unionen. Landet har också administrativ och institutionell kapacitet att genomföra EU:s bestämmelser och förordningar. Jag anser att vi måste arbeta för att Turkiet ska erkänna Cypern och att vi måste tänka på vad som skulle hända om Turkiet inte gick med i EU. Det finns svårigheter nu, men jag anser att vi bör främja förändringar i Turkiet så att det kan göra framsteg för att gå med i Europeiska unionen. Vi bestämde oss för att lägga ned vår röst eftersom de ändringsförslag som antogs under omröstningen i många fall ändrade textens lydelse.

  Carlo Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! När jag lämnade Genuas flygplats för att resa till Strasbourg kom en av stadens pensionärer, Giacomo Bertone, fram till mig och frågade om Turkiet verkligen geografiskt tillhör Europa. Jag svarade att en liten del av Turkiet ligger i Europa och en stor del i Asien. ”I så fall måste ni rösta nej till att Turkiet ansluter sig till EU”, konstaterade han och fortsatte: ”Men om Turkiet nu ansluter sig till EU, blir det då äntligen slut på den islamiska terrorismen?” Jag svarade att jag faktiskt inte tror det, utan att det kanske blir tvärtom – islamiska terrorister kommer inte bara att attackera Europa utan också Turkiet. Han tillade då: ”Herr Fatuzzo, därför måste ni som företrädare för pensionärspartiet rösta emot Turkiets anslutning till EU men ändå fortsätta att vara god vän med det turkiska folket”. Detta är just vad jag har gjort, herr talman.

  Richard Seeber (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Turkiet är även ur europeisk synvinkel ett ytterst viktigt land. Vi får emellertid inte glömma att också länder av Turkiets storlek, som till råga på allt är ett kandidatland, måste uppfylla vissa kriterier. Vi måste komma ihåg att unionens grundläggande värderingar står på spel i detta sammanhang.

Jag anser att vi genom förra veckans avgörande i Högsta domstolen, där talan avslogs från konferensen i Istanbul om att omvärdera det förflutna när det gäller folkmordet på armenierna, får oss en ordentlig tankeställare och inser att Turkiet sannolikt inte respekterar de grundläggande rättigheterna.

Därför röstade jag emot resolutionen, och jag anser att vi alla skulle göra klokt i att framhålla respekten för de grundläggande rättigheterna inom unionen och låta samma villkor gälla för Turkiet.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Dagens omröstning var en rejäl varningssignal till rådet i Turkietfrågan. Att på måndag inleda förhandlingar med Turkiet men inte Kroatien skulle få allmänheten inom EU att tro att samtliga 25 rådsmedlemmar på en gång hade blivit komplett galna. Eftersom detta ju är ett föga önskvärt scenario vill jag bestämt uppmana Ständiga representanternas kommitté (Coreper) att vidta vissa åtgärder under morgondagens möte.

För det första att ge grönt ljus för Kroatien, ett europeiskt land som uppfyller samtliga villkor. För det andra att endast förhandla med Turkiet om det av förhandlingsramen klart framgår att målet är ett privilegierat partnerskap. Om detta inte går att uppnå måste jag vädja till medlemsstaterna att tillämpa enhällighet och skjuta upp förhandlingarna med Turkiet, såsom man – helt utan anledning – gjorde med Kroatien den 16 mars, dagen innan förhandlingar skulle inledas.

  Mario Borghezio (IND/DEM). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi röstade nej till resolutionen om Turkiet, eftersom vi anser att Turkiet kommer att bli islams trojanska häst inom EU. Vi röstade nej och hoppas att åtminstone en medlemsstat den 3 oktober kommer att motsätta sig detta för Europas framtid så ödesdigra beslut.

Personligen hoppas och önskar jag att det blir regeringen i mitt land, Italien, som gör detta. Italien är ett land med historiska rötter som kan spåras ända tillbaka till den stolta tradition av europeiskt och kristet motstånd som kan sammanfattas i ett enda ord: Lepanto. De som måste fatta beslut den 3 oktober bör komma ihåg Lepanto – islam ska inte, aldrig någonsin, få fäste i Europa!

(Applåder)

  Luca Romagnoli (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Turkiet är inte Europa. Mentalitet, seder och bruk och dominerande trosinriktningar är alltför annorlunda. Relationerna människor emellan och mellan könen är alltför annorlunda. De geopolitiska intressena strider mot våra, eftersom de är alltför intimt sammanflätade med Förenta staternas, som – det vill jag gärna framhålla – står i strid med våra.

Först har vi Cypern. Vi borde skämmas att överhuvudtaget inleda samtal när en medlemsstat och tidigare allierad fortfarande inte erkänns och delvis befinner sig under turkisk militärockupation. Sedan har vi folkmordet på armenierna, den kurdiska frågan, de medborgerliga friheterna, de sociala spänningarna – jag skulle kunna läsa upp en lång lista med obestridliga skillnader som talar emot Turkiets anslutning till EU.

Genom det system vi har, där politiskt inflytande i parlamentet och kommissionen står i direkt proportion till invånarantalet, kommer Turkiet att få ett dominerande inflytande över de beslut som fattas inom EU. Vi stod emot Turkiets annektering av Europa – för det handlar om det – i Lepanto och senare i Wien.

Den stora majoriteten européer vill inte ha med Turkiet i EU. Det är folkets beslut, och det är vår plikt att respektera detta genom att rösta nej.

(Applåder)

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Herr talman! Den flamländska tidningen De Standaard skrev för några dagar sedan att beslutet om Turkiets framtida medlemskap i EU hade fattats redan för länge sedan, och att en anonym topptjänsteman inom EU hade berättat för tidningen att de så kallade förutsättningslösa förhandlingarna endast var ett spel för galleriet, och, jag citerar, ”ordet ’förutsättningslösa’ finns endast med för att lura kritikerna att tro att inga definitiva beslut har fattats”. Detta säger allt. Jag anser att Turkietfrågan är på väg att bli det mest flagranta och det politiskt mest skrämmande exemplet på EU:s sätt att sätta normala demokratiska beslutsprocesser ur spel och om nödvändigt uppbåda alla upptänkliga fula yrkesknep, och i Turkiets fall lögner och svek, för att pracka på allmänheten sina beslut. Inbilla er dock inget – sista ordet är ännu inte sagt, och vårt motstånd mot det islamiska Turkiets EU-anslutning kommer bara att bli starkare och mer beslutsamt, och den europeiska allmänheten kommer att backa upp oss ännu mer än de redan gör.

  Albert Dess (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag röstade emot förslaget till resolution om att inleda förhandlingar med Turkiet, eftersom jag anser det oansvarigt att inleda förhandlingar om anslutning.

Turkiet uppfyller inte på långt när de nödvändiga förutsättningarna för att anslutningsförhandlingar ska kunna inledas. Det ryktas om att det fortfarande förekommer tortyr i landet, kränkningarna av de mänskliga rättigheterna fortsätter, och de kristna hindras fortfarande från att utöva sin religion, för att bara nämna några anledningar.

Det är ofattbart att kommissionen låtsas okunnig om detta. Kommissionsledamoten med ansvar för utvidgningen, Olli Rehn, bör avgå innan han ställer till ännu mer skada. Hans ställningstagande är en enda stor förolämpning mot den europeiska integrationstanken. Det är föga förvånande att allt fler medborgare tappar förtroendet för EU-institutioner som parlamentet, kommissionen och rådet och att en majoritet därför röstar emot konstitutionen, som i folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna.

Genom att rösta nej till resolutionen om Turkiet har jag, liksom min vän Bernd Posselt, helt klart tillvaratagit majoriteten av de bayerska väljarnas intressen – vad de vill ha är ett privilegierat partnerskap med Turkiet, inte ett fullt medlemskap.

Många av mina turkiska vänner delar för övrigt denna åsikt.

  James Hugh Allister (NI), skriftlig. (EN) Som motståndare till att ett icke-europeiskt Turkiet går med i EU har jag i dag röstat mot den resolution som godkänner inledandet av förhandlingar med denna asiatiska stat. Jag anser att det är ett skamlöst program för expansionism som driver EU till att vilja omfatta Turkiet.

Dessutom gör Turkiets dubbelspel i Cypernfrågan att det inte är värdigt att bli medlem. Å ena sidan gör Turkiet sken av att godkänna Cypern genom ett oärligt godkännande av ett protokoll, och å andra sidan gör man ett uttalande där man förnekar ett sådant erkännande. När detta läggs till Turkiets blodiga historia och fortgående förföljelse av kristna så är det uppenbart att Turkiet är ett land och en kultur som vi gott kan klara oss utan.

  Marie-Arlette Carlotti (PSE), skriftlig. – (FR) Jag är övertygad om att en EU-anslutning innebär att man bekänner sig till vissa värderingar, särskilt när det gäller mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Detta är skälet till att Turkiet måste bli ett helt och hållet demokratiskt land.

EU-anslutningen kan bidra till en positiv utveckling som leder till verklig och inte endast virtuell demokrati, där minoriteter, framför allt den kurdiska befolkningen, erkänns och respekteras, och till ökad respekt för de mänskliga rättigheterna, vilket innebär att det måste bli ett slut på kränkningarna av yttrandefriheten, såsom den fällande domen nyligen mot författaren Orhan Pamuk. EU-anslutningen kan också bidra till en ny syn på de mörka kapitlen i landets historia genom att man erkänner folkmordet på armenierna.

Dagarna före sluttiden den 3 oktober, då rådet måste fatta beslut om inledande av anslutningsförhandlingar, har vi emellertid mycket långt kvar till målet.

I stället framhärdar Turkiet och intar till och med en alltmer radikal ståndpunkt på åtminstone två punkter, nämligen när det gäller erkännandet av Cypern, vilket under inga omständigheter är förhandlingsbart, och dess envisa vägran att ta itu med frågan om folkmordet på armenierna, vilket jag anser är en förutsättning för medlemskap.

Därför lade jag och en del andra fram två ändringsförslag som kompletterar en resolution där man är synnerligen förtegen om folkmordet på armenierna. Det är Europaparlamentets ansvar att för en modern turkisk stat som påstår sig vara på väg mot demokrati påpeka att det är dess skyldighet att minnas.

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 163 i arbetsordningen.)

  Paul Marie Coûteaux och Philippe de Villiers (IND/DEM), skriftlig. – (FR) Genom att inleda formella anslutningsförhandlingar med Turkiet fattar EU:s stats- och regeringschefer ett beslut som de kommer att få stå till svars för inför folket och historien.

Myndigheterna i mitt land har emellertid ett tydligt uppdrag från de människor som de antas företräda, eftersom fransmännen den 29 maj 2005 röstade emot den europeiska konstitutionen och en utvidgning som innefattar Turkiet.

Företrädarna för det franska partiet UMP i Europaparlamentet oroar sig över farorna med ett ”autistiskt” EU och risken för en skilsmässa mellan folket och det europeiska projektet. Och det upptäcker de först nu! Har de glömt att de regelbundet röstade för att Turkiet skulle få föranslutningsstöd? Har de glömt att de i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater (PPE-DE) sitter sida vid sida med Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP), Tayyip Erdogans islamiska parti? Känner de ens till att nyckelpersonen i denna affär är deras främste företrädare, president Jacques Chirac?

Den kollektiva lögn som går ut på att Turkiet måste få ansluta sig till unionen är en skam, eftersom var och en i tysthet hoppas att någon annan ska säga nej och ta ansvar för sammanbrottet.

På det franska folkets vägnar vänder vi oss därför högtidligen till president Jacques Chirac och uppmanar honom att inlägga sitt veto mot att förhandlingar inleds.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Även om kommissionen och rådet anser att Turkiet formellt har uppfyllt de sista villkoren för att anslutningssamtal ska kunna inledas den 3 oktober 2005 stämmer det, som det sägs i parlamentets resolution, att vissa nyckelfrågor inte har beaktats.

En av de viktigaste frågorna gäller protokollet om att utvidga Ankaraavtalet till de tio nya medlemsstaterna. Turkiet undertecknade protokollet men gjorde samtidigt ett uttalande att undertecknandet, ratificeringen och genomförandet av protokollet inte är liktydigt med någon form av erkännande av Republiken Cypern, som det hänvisas till i protokollet. Vi protesterar mot denna oacceptabla ståndpunkt.

Vi vänder oss också mot Turkiets fortsatta förbud mot att låta cypriotiskflaggade fartyg och fartyg från hamnar i Republiken Cypern anlöpa turkiska hamnar, liksom mot förbudet för cypriotiska flygplan att flyga över turkiskt luftrum och landa på turkiska flygplatser.

Vi lade ned våra röster vid omröstningen om resolutionen i protest mot vissa av punkterna i det. I resolutionen förespråkas exempelvis grundlagsreformer som en förutsättning för anslutning av andra nya medlemsstater – vi anser inte detta vara något hinder för utvidgning.

  Hélène Goudin, Nils Lundgren och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. Om ett land i Europas närområde lever upp till EU:s politiska och ekonomiska krav så ska det i princip inte finnas några hinder för medlemskap. EU är inte ett kulturellt eller religiöst block, utan ett samarbete där medlemsländerna ska garantera demokrati, mänskliga rättigheter och en fungerande marknadsekonomi. Därför kan inte ett turkiskt medlemskap avfärdas på religiösa eller geografiska grunder.

Junilistan anser därför att Turkiet på sikt bör kunna bli EU-medlem. Men EU har inte reformerats tillräckligt för att kunna ta emot Turkiet som medlem. Detta gäller i särskilt hög grad jordbrukspolitiken och strukturfonderna. Turkiet har inte heller i tillräcklig grad uppfyllt EU:s politiska krav. Flera krav gällande respekt för mänskliga rättigheter är inte implementerade. Folkmordet på armenierna 1915 har inte erkänts, inte heller Cyperns suveränitet. Vidare är de finansiella konsekvenserna för Turkiets anslutning fortfarande osäkra för EU.

Slutligen har förslaget till konstitutionellt fördrag nu fallit och det är därmed helt okänt hur EU kommer att styras i framtiden. Detta är ännu ett viktigt skäl att avvakta med medlemskapsförhandlingar.

Mot denna bakgrund anser vi att medlemskapsförhandlingar inte bör inledas i dagsläget. Därför röstar vi nej till resolutionen i sin helhet.

  Jeanine Hennis-Plasschaert (ALDE), skriftlig. – (NL) En utbredd uppfattning nu är att den mest kontroversiella frågan handlar om Cypern. Genom att den 29 juli 2005 underteckna protokollet om en tullunion har Turkiet faktiskt alldeles i onödan retat upp alla. Detta var väl inte helt oväntat. Att undertecknandet skulle vara liktydigt med ett erkännande av Cypern grundar sig i princip uteslutande på uttalanden av EU:s stats- och regeringschefer och har aldrig bekräftats av Turkiet. Vid sin återkomst till Ankara efter förhandlingarna i december 2004 under det nederländska ordförandeskapet lät premiärminister Tayyip Erdogan dessutom omgående meddela att undertecknandet absolut inte innebar något erkännande av Cypern, vare sig uttryckligen eller underförstått.

Min uppfattning i Cypernfrågan är att rådet till varje pris ska se till att få till stånd ett enande av Cypern. Vi måste därför snarast bryta den turkcypriotiska folkgruppens ekonomiska isolering.

Som det sägs i punkterna 3 och 4 i resolutionen måste Turkiet givetvis omgående ta itu med genomförandet av tullunionen och i anslutning härtill bland annat öppna sina hamnar för cypriotiska fartyg. Parallellt med detta, och följaktligen inom samma tidsperiod, måste den turkcypriotiska folkgruppens ekonomiska isolering brytas, och punkt 7 är alltså, hur tilltalande den än är, alltför försiktigt hållen.

  Fernand Le Rachinel (NI), skriftlig. – (FR) Vi har vid åtskilliga tillfällen framhållit att Turkiet inte är ett europeiskt land, vare sig geografiskt, historiskt, kulturellt, språkligt eller religiöst. Inför sådana bevis, som också bekräftas i fördragen, kan man bara dra slutsatsen att EU:s ledare är blinda.

Människorna i Europa, som besitter den portion sunt förnuft som saknas hos deras ledare, är de enda som sedan länge haft klart för sig att Turkiets inträde i EU skulle betyda slutet för det europeiska äventyret och framför allt medföra en snabb spridning av islam i samhällena i Europa.

Turkarna själva är utmanande i sin vägran att erkänna Cypern, och motiverar detta med att de ockuperar en del av landet. Därmed trotsar de internationell lag. Och då har vi ändå inte nämnt folkmordet på armenierna 1915.

Skyldigheten att minnas, som vi med våra västerländska samveten håller så högt, har inte nått fram till dem. Enligt deras nya strafflag är en hänvisning till just folkmordet på armenierna eller ockupationen av norra Cypern belagd med fängelsestraff. Det är under dessa omständigheter och alldeles bortsett från de kristna minoriteternas tragiska öde direkt stötande att den 3 oktober inleda anslutningsförhandlingar med ett vidsträckt land i Mindre Asien.

  Jean-Claude Martinez (NI), skriftlig. – (FR) Under diskussionen om Turkiet den 28 september rådde otvetydig enighet i talen och applådmätaren. Från alla håll hördes ett nej. Talarna talade om ”Armenien”, ”kränkningen av de mänskliga rättigheterna”, ”de ljusår som skiljer de båda kulturerna åt”, ”en utländsk armés ockupation av en del av europeiskt territorium på Cypern” osv. Till och med den franske ledamoten av Europaparlamentet Jacques Toubon, som är en trogen anhängare till president Jacques Chirac, uttryckte protester. Vi kunde höra en brittisk ledamot av Europaparlamentet föreslå att det turkiska folket skulle acceptera ett privilegierat partnerskap, något som ter sig så lockande att han kräver det för Förenade kungarikets räkning.

Hur mycket Daniel Cohn-Bendit än hojtade om rasism talade sig Michel Rocard under ogillande tystnad varm för Turkiets anslutning. Företrädarna för de europeiska nationernas folk upprepar i parlamentet det nej till massakrernas och kidnappningarnas herravälde som uttalades av Cervantes i Lepanto, av lord Byron i Missolonghi, av de grekiska barn i katakomberna som under fruktan fick utöva sin religion, och av martyrerna i filmen ”Midnight Express” – ett nej som också kommer till uttryck i Eugène Delacroix konst och Victor Hugos poesi.

  Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. – (NL) En vecka före det eventuella inledandet av förhandlingar med Turkiet om medlemskap finns det föga anledning till optimism. Landets utveckling mot ett normalt land, där alla etniska grupper, alla politiska uppfattningar och alla religiösa trosriktningar betraktas som likvärdiga, är på väg att avstanna. Förra veckan förbjöd en domstol en konferens om det massmord på det armenska folket 1915 som man förnekat i åratal. Den stora kurdiska folkgruppen i sydost saknar fortfarande möjlighet till såväl utbildning, förvaltning och medier på sitt eget språk som representation i det nationella parlamentet och regionalt självstyre. Starka krafter i Turkiet motsätter sig ytterligare eftergifter för EU:s önskemål och hotar till och med att dra tillbaka Turkiets ansökan om medlemskap.

Under de senaste veckorna tycks intresset för situationen i Turkiet ha flyttats över till landets förhållande till Cypern. Det är helt oacceptabelt att fartyg från den södra delen av Cypern fortfarande utestängs från turkiska hamnar, samtidigt som Turkiet hävdar att man har hållit alla överenskommelser ända sedan 2004. Detta bådar inte gott för övriga diskussionsområden. Som medlemsstat i EU har Cypern rätt att inlägga veto mot förhandlingar och medlemskap. De missgynnade grupperna i Turkiet har inte denna möjlighet. Därför bör parlamentet alldeles särskilt begrunda deras problem och intressen.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Det gemensamma resolutionsförslaget om inledandet av förhandlingar med Turkiet visar att detta förfarande mest handlar om inbördes maktkamp och konkurrens mellan de imperialistiska makterna i området och deras generella intressen. Människorna i området kommer därför att utsättas för ett ökat tryck och tvingas att godta lösningar som är negativa för dem.

Detta resolutionsförslag är i linje med den generella filosofin bakom Europeiska rådets s.k. motförklaring. Trots att resolutionsförslaget innehåller vissa positiva aspekter anges inte det mest uppenbara på ett tillräckligt tydligt sätt. Med detta avser jag en tydlig förklaring om att förhandlingarna om Turkiets medlemskap i EU inte kommer att inledas om inte Republiken Cypern omedelbart erkänns.

Greklands kommunistparti är motståndare till anslutningen av samma skäl som det var motståndare till Greklands anslutning. Hur många resolutioner som än antas om en rättvis lösning av Cypernfrågan anser vi att EU:s politik och karaktär inte innebär några garantier för att detta verkligen kommer att ske. Detta visar sig stämma även denna gång. EU:s berömda principer och det berömda regelverket används för att tjäna de imperialistiska ländernas syften.

  Tobias Pflüger (GUE/NGL), skriftlig. (DE) Denna kompromissresolution behandlar frågan om Turkiet och Cypern på ett acceptabelt och någorlunda tydligt sätt. Jag skulle ha velat se tydligare uttalanden om demokrati och mänskliga rättigheter i Turkiet.

Enligt Amnesty International fortsätter tortyr i Turkiet att vara ett lika stort problem som förut. Det antar bara en annan form. Fallet med Mehmet Tarhan är ett aktuellt exempel på hur samvetsfångar straffas med långvariga fängelsestraff. Konflikter har på nytt blossat upp i de kurdiska regionerna, polis och militär finns överallt och statliga och icke-statliga aktörer kränker de mänskliga rättigheterna. Pressfriheten kränks ständigt: alla som publicerar material som är kritiskt till folkmordet på armenier eller den fortsatta turkiska ockupationen av norra Cypern riskerar exempelvis fortfarande fängelse.

För EU:s stats- och regeringschefer är geopolitik en viktig motivationsfaktor för anslutningen. I ett dokument som kommissionen har utarbetat för att underlätta Turkiets anslutning till EU anges att Turkiet är ett strategiskt viktigt land och att EU genom Turkiets anslutning skulle få tillgång till bättre rutter för sin energiförsörjning. I dokumentet anges dessutom att Turkiet med sina stora militära utgifter och sin militära arbetskraft har kapacitet att i hög grad bidra till EU:s säkerhet och försvar.

Jag vill också att Turkiet ska bli EU-medlem, men inte på det här sättet. EU:s stats- och regeringschefer och Europeiska kommissionen bryr sig tydligen inte så mycket om hur människornas vardag ser ut.

  Zita Pleštinská (PPE-DE), skriftlig (SK) Det viktigaste villkoret för att jag ska ställa mig bakom Europaparlamentets förslag till gemensam resolution om inledandet av anslutningsförhandlingar med Turkiet, som utarbetats i enlighet med resolutionen av den 15 december 2004 och slutsatserna från Europeiska rådets möte den 17 december 2004, är att ändringsförslagen 2 och 3 antas.

Om dessa ändringsförslag inte antas kommer jag att rösta emot resolutionen.

Jag har följande skäl för detta beslut.

Jag anser att Turkiet inte har lyckats uppfylla Köpenhamnskriterierna för att inleda anslutningsförhandlingar med EU. Turkiet har fortfarande problem med de mänskliga rättigheterna, det har inte lyckats hantera problemen med den kurdiska minoriteten och det vägrar framför allt att ge en EU-medlemsstat – Cypern – rättsligt och politiskt erkännande. Utan enhälligt samtycke från alla medlemsstater är det omöjligt att ge mandat för att inleda anslutningsförhandlingar med Turkiet.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Förhandlingsprocessen för Turkiets anslutning till EU bör fortgå på samma sätt som vanligt och den bör ha klara och objektiva regler. För mig finns det inte något godtagbart skäl för att denna medlemsansökan ska behandlas annorlunda än andra.

Därför var jag tvungen att rösta nej till det gemensamma resolutionsförslaget på grund av två punkter som jag anser är av avgörande betydelse.

Parlamentet förkastade det ändringsförslag från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater som tydligt angav att förhandlingarna redan från starten borde ske med öppet sinne och att andra vägar framåt än fullt medlemskap skulle övervägas. Parlamentet visade därigenom att man vägrar att införliva en plan B i sina resolutioner, något jag tycker är nödvändigt om vi ska kunna undvika att inledandet av förhandlingsprocessen längre fram ses som ett löfte om fullt medlemskap.

Det är dessutom mycket tydligt att Cypernfrågan inte har fått en tillfredsställande lösning. Turkiet vill bli EU-medlem men godtar inte EU i dess nuvarande form. Låt oss begrunda de fakta som finns: man kan inte gå med i en organisation som man inte erkänner, precis på samma sätt som man inte kan förhandla med en part som inte erkänner ens organisation. Dessa förhandlingar inleds på fel sätt och har därför inte mitt stöd.

  Martine Roure (PSE), skriftlig – (FR) Den 23 september 2005 förbjöd den turkiska domstolen en konferens om folkmordet på armenier. Tyvärr visar detta förbud tydligt att de turkiska myndigheterna fortsätter att dölja denna debatt och hålla den helt utanför lagen.

Nuet och inte minst det förgångna tvingar oss alltså att bekräfta att Europas folk inte kommer att glömma denna fråga.

Därför måste jag tyvärr påminna om det anförande som jag höll den 6 oktober 1999, eftersom situationen inte på något sätt har förändrats. I Europaparlamentets resolution av den 18 juni 1987 betonades fyra punkter som utgjorde större hinder för anslutningsförhandlingar med Turkiet. Dessa handlade om

1/ den turkiska regeringens vägran att erkänna folkmordet på armenier

2/ Turkiets motvillighet att följa internationell rätt i dess konflikt med Grekland

3/ den fortsatta närvaron av turkiska ockupationstrupper på Cypern

4/ förnekandet av kurdfrågan.

Den armeniska frågan får inte glömmas bort när dessa förhandlingar blir en del av vår historia. Jag kommer inte att acceptera detta. EU är tillräckligt starkt för att tvinga Turkiet att förändra sin attityd om det vill bli EU-medlem samt respektera våra regler och värden.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) Till och med i denna stund pågår en strid i Turkiet mellan reformvänner och traditionalister. Den nuvarande premiärministern och utrikesministern tillhör den första gruppen och förtjänar allt vårt stöd. Debatten om att inleda förhandlingar med Turkiet har den senaste tiden präglats av politisk opportunism. I många fall har det som min gruppordförande Daniel Cohn-Bendit angav varit fråga om att rida på en våg av latent rasism. Det vore orättvist att vara hårdare nu än vad stats- och regeringscheferna kom överens om i december. Det skulle dessutom skicka ett nedslående budskap till den turkiska befolkningen om att Europa egentligen inte vill ha Turkiet. De som gör erkännandet av Cypern till ett villkor för förhandlingarna bortser från att ett snabbt turkiskt erkännande av Cypern skulle innebära slutet för Kofi Annans försök att få till stånd en ny förhandlingsomgång om delningen av ön. EU måste stödja reformvännerna, begära att tullunionen genomförs på ett korrekt sätt och insistera på att strafflagstiftningen slipas ned ännu en bit. Inledandet av förhandlingar med Turkiet kommer att innebära att Turkiet rör sig snabbare i riktning mot en sekulär stat där människor, tillsammans med internationell rätt, respekteras till fullo och i praktiken. Religiösa minoriteter som kurder och alaviter kommer att få det bättre i ett Turkiet som utgör en del av EU än i ett Turkiet som vänder vår kontinent ryggen.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. (EN) Förslaget att inleda förhandlingar med Turkiet bör välkomnas. Men jag hoppas att religionsfriheten kommer att betonas i dessa förhandlingar. Rätten för alla att fritt uttrycka sina religiösa åsikter är grundläggande i varje demokratiskt samhälle. ”First Step Forum”, en frivilligorganisation för religionsfrihet, kommer att besöka Turkiet under de närmaste veckorna. Jag hoppas att kommissionen kommer att lyssna på slutsatserna från delegationens besök.

  Dominique Vlasto (PPE-DE), skriftlig. – (FR) När det gäller bedömningen av Turkiets övergång till en demokratisk stat har landet trots sina ansträngningar fortfarande en bit kvar.

Den turkiska regeringens erkännande av Cypern och folkmordet på armenier är fortfarande förhandsvillkor för att fortsätta förhandlingarna efter den 3 oktober.

Dessutom måste EU fortfarande övervaka människorättssituationen extra noga. Kvinnornas villkor i Turkiet är fortfarande ett bekymmer och den turkiska regeringen måste visa större engagemang för att minska ojämlikheterna mellan män och kvinnor.

Yttrandefrihet har fortfarande inte införts. EU måste arbeta för att sätta tryck på Ankara att se till att villkoren för en livskraftig offentlig och demokratisk debatt uppfylls.

Eftersom detta är en öppen process, vars resultat inte kan garanteras i förväg, och med tanke på att var och en av de 25 medlemsstaterna har rätt att lägga in sitt veto när som helst under förhandlingarna, skulle det följaktligen vara bra att utreda möjligheterna till ett alternativ till medlemskap genom att från och med nu definiera villkoren för privilegierat partnerskap.

Därför röstade jag emot denna resolution och vägrar att godta detta snabbspår för Turkiets anslutning.

- Betänkande: Alexander Radwan (A6-0257/2005)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för detta betänkande och skulle vilja instämma i gratulationerna till min kollega Alexander Radwan för det utmärkta arbete han tillsammans med ledamöterna i utskottet för ekonomi och valutafrågor har utfört i denna viktiga fråga om lagstadgade krav på kapitalbas för banker, som tar hänsyn till den senaste utvecklingen på finansmarknaderna.

Det har blivit nödvändigt att fastställa relationen mellan ekonomiskt kapital och lagstadgad kapitalbas inom ramen för internationell konvergens för mätningen av dessa finansuppgifter (Basel II).

Trots detta frågar jag mig emellertid om det inte är dags för kreditinstituten, under överseende av ECB och i samarbete med medlemsstaternas banktillsynsmyndigheter, att undersöka vilka resurser som bör genomföras för att påskynda upprättandet av den penningtillgång som krävs för EU:s ekonomiska utveckling, särskilt inom euroområdet. Det handlar om att se bortom eurons praktiska, monetära och finansiella framgång och förändra euron från en teknisk valuta till en politisk valuta som bidrar till EU:s ekonomiska utveckling.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Banksystemet är en av grundpelarna i vår marknadsekonomi, och det är de offentliga myndigheternas skyldighet att se till att dess funktion styrs av tydliga regler, präglas av öppenhet och skyddar kundernas intressen. På en marknad som av naturliga skäl inte helt och hållet kan bedömas av kunderna är det därför upp till de offentliga myndigheterna att ge dessa välbehövliga garantier.

I detta sammanhang är kapitalkravet i det aktuella förslaget till direktiv, och den version som antogs av utskottet för ekonomi och valutafrågor, helt och hållet i linje med vad jag anser vara de offentliga myndigheternas skyldigheter och passande ansvarsområde. Jag röstade därför för betänkandet.

  Carl Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. Jag röstade emot eller avstod från flera delar som hade att göra med parlamentets kompetens i detta betänkande. Det förekom helt onödiga hänvisningar till konstitutionen som numera är död. Jag anser att en viss frihet att ha en egen finanspolitik är viktig inte minst för att i glesbygd kunna bidra till kreditgarantiföreningar som kan skapa samarbeten på lokal nivå. Jag avstod på de ställen där kraven på parlamentets arbetsvillkor var helt rimliga men en onödig hänvisning till konstitutionen smugits in.

  Peter Skinner (PSE), skriftlig. (EN) Detta betänkande utgör ett väsentligt inslag inom finanssektorn genom att föra samman internationellt överenskomna bankregler.

Arbetsgruppen har gett sitt stöd till det arbete som utförts av föredraganden och parlamentets avdelningar för att se till att Europaparlamentet behåller sina lagliga/politiska befogenheter. I så måtto kan Europaparlamentets labourgrupp stödja de åtgärder som införts för att möjliggöra rätten till återkallande och tidsfristklausuler i detta direktiv, vilket inte innebär en inskränkning av nationella befogenheter.

- Betänkande: Bert Doorn (A6-0224/2005)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig – (FR) Efter att ha röstat för denna text skulle jag vilja instämma med dem som har gratulerat min kollega Bert Doorn till det utmärkta arbete som han har utfört tillsammans med utskottet för rättsliga frågor.

För att komplettera det förtroende som företag och deras styrelseformer måste ha var det mycket viktigt att EU fick regler på området som inspirerades av internationella standarder baserade på bästa praxis. Aspekterna på revisorernas oberoende spelar en avgörande roll för kontrollernas kvalitet. Framför allt började det bli bråttom att definiera ”nätverk”.

Slutligen skulle jag vilja begära att frågan om revisorernas ansvar tas upp eftersom det är otänkbart att de skulle kunna ha obegränsat ansvar och därför inte skulle kunna försäkras mot det arbete de utför.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag välkomnar detta betänkande som, om det upptas i lagstiftningen och vederbörligen genomförs, bör förhindra att en skandal liknande Enronskandalen äger rum i Europa och minska sannolikheten för framtida situationer liknande Parlamat i Europa.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Årsbokslut och sammanställd redovisning måste vara föremål för effektiv och grundlig revision. Detta mål framgick tydligt i det förslag som kommissionen överlämnade till parlamentet. Förslaget har kraftigt förbättrats genom vissa av de ändringsförslag som lades fram i betänkandet. Jag röstade därför för.

Det har visat sig att de gällande reglerna på området inte garanterar de viktigaste aspekterna av denna viktiga uppgift, dvs. insyn på marknaden och frihet och oberoende för de som utför revisionerna, och då menar jag de som utför riktiga revisioner. Detta är knappast bra för ekonomin. I avsaknad av sådana faktorer måste det vidtas åtgärder för att komma till rätta med de rättsliga ramarna för de berörda förslagen. Som jag påpekade anser jag att detta mål kommer att uppfyllas av kommissionens förslag, tillsammans med de ändringsförslag som lagts fram i kammaren.

- Betänkande: Georg Jarzembowski (A6-0143/2005)

  Jan Andersson, Anna Hedh, Ewa Hedkvist Petersen, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. Europa behöver järnvägen, främst av miljöskäl men också för transporter av gods och passagerartrafik. Detta kräver att järnvägsmarknaderna öppnas mellan länderna, så att tågen kan gå snabbt och smidigt över gränserna. Marknaderna för godstransporter på järnväg öppnas nu i enlighet andra järnvägspaketet, vilket vi tycker är bra.

I Jarzembowskis betänkande föreslås nu att även passagerartrafiken, både den internationella och den nationella, ska öppnas enligt en viss tidtabell. Vi anser att den internationella passagerartrafiken kan öppnas inom några år. Men när det gäller den nationella passagerartrafiken anser vi att detta måste ske i ett längre tidsperspektiv än vad som föreslagits. Därför är vi inte idag beredda att rösta för förslaget från Jarzembowski beträffande avreglering av den nationella passagerartrafiken, eftersom vi inte kan överblicka konsekvenserna av hans förslag t.ex. vad gäller kollektivtrafiken lokalt och regionalt.

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE), skriftlig. (PT) Tillsammans med de portugisiska socialisterna välkomnar jag huvuddragen i Georg Jarzembowskis betänkande eftersom vi stöder principen om att öppna den internationella marknaden för persontrafik.

I debatten har vi emellertid uttryckt vissa reservationer och invändningar mot planerna på att tidigarelägga avregleringen av internationell persontrafik, inklusive cabotage, till 2008, och planerna på att avreglera nationella persontrafiktjänster från och med den 1 januari 2012.

Det är sant att liberaliseringen av internationell persontrafik kan bidra till att återuppliva järnvägstrafiken genom att främja dess tillväxt och göra den mer jämställd med flyg- och vägtransporter. Det är emellertid också sant att om tjänsterna avregleras på ett okontrollerat, godtyckligt sätt på EU-nivå kan detta leda till allvarliga problem för vissa medlemsstater som Portugal, där specialiserad infrastruktur som höghastighetståg och hanteringen av detta fortfarande saknas. Dessutom saknas fortfarande garantier för tjänster i allmänhetens intresse på transportområdet, vilket är en viktig faktor för sysselsättning och ekonomisk tillväxt.

Vi röstade därför emot alla bestämmelser om de ovannämnda formerna av liberalisering. Detta återspeglades dessutom i slutomröstningen.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig (PT) En titt på kraven från Europeiska arbetsgivarorganisationen (UNICE) om liberaliseringen av persontrafik på järnväg (pressmeddelande av den 21 januari 2005) avslöjar orsaken till den ståndpunkt som en majoritet av kammaren har intagit.

Trots att UNICE välkomnar kommissionens förslag om den nya vågen av järnvägsavregleringar begär UNICE mer och snabbare avreglering. Den kräver att marknaderna ska ”öppnas upp” i hela persontrafiksektorn, och inte enbart i samband med internationell persontrafik, vilket var tanken med kommissionens förslag i detta skede.

UNICE belyste dessutom den ståndpunkt som en majoritet i parlamentet tidigare antog för att öppna upp persontrafik på järnväg så tidigt som 2008.

Återigen ger en majoritet i parlamentet (och detta inkluderar parlamentsledamöter från Portugals socialdemokratiska parti, folkparti och socialistiska parti) efter för kraven från EU:s industriledare, genom att godkänna avreglering av internationell persontrafik 2008, och nationell persontrafik 2012.

Vi är därför mycket besvikna över att vårt förslag att blockera detta nya steg i avregleringen av järnvägstrafiken förkastades. Vi kommer att fortsätta att försöka försvara offentlig järnvägstrafik och arbetsvillkoren för arbetstagarna inom denna sektor.

  Marie-Noëlle Lienemann (PSE), skriftlig. – (FR) Jag kommer att rösta emot Georg Jarzembowskis betänkande. I betänkandet införs en ny fas i avregleringen av järnvägstrafik. Den offentliga järnvägstrafiken hotades redan av att godstrafiken skulle ”öppnas upp”, men skiftet till att öppna persontrafiken är oacceptabelt och får stora konsekvenser för användarna och för planering och utveckling i EU.

För att se till att den internationella trafiken organiseras bättre öppnar kommissionen och betänkandet de mest lönsamma järnvägslinjerna i varje land för konkurrens. Därigenom får inte de offentliga tjänsteföretagen och medlemsstaterna de resurser som behövs för prisutjämning och regional utveckling i jämförelse med exempelvis mindre lönsamma sträckor.

Även om persontrafiken fungerar bra i många av EU:s länder kommer detta beslut att göra deras framtid mer osäker och minska regeringarnas investeringsförmåga.

  Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. – (NL) Trots att besparingarna fortsätter och både regionala och internationella järnvägsförbindelser fortsätter att skäras ned framhåller politiker från alla läger att fler passagerare och mer gods bör fraktas på järnväg. Receptet för detta är godstrafik på vägarna och konkurrerande lågprisflygbolag i luften. De skiljer hanteringen från rälsen och genomförandet från tillhandahållandet av tjänster, och jag hoppas verkligen att privata företag kommer att innebära lägre priser, ge resenärerna bättre service och dra till sig fler resenärer. Jag tror att denna strategi till sist inte kommer att leva upp till förväntningarna. Företagen kommer endast att vara intresserade av att minska kostnaderna genom att lägga ned linjer, trimma tjänsterna, höja priserna och avskräcka de många förlustbringande resenärerna.

Gilles Savarys och Dirk Sterckx’ betänkanden räcker inte för att motverka Georg Jarzembowskis liberaliseringsplaner. Gilles Savarys betänkande behövs verkligen för att få bukt med de tekniska problemen i samband med gränsöverskridande järnvägsförbindelser, problem som har funnits sedan järnvägen elektrifierades. I Dirk Sterckx’ betänkande tar man inte vara på möjligheten att tvinga järnvägsbolag att göra gränsöverskridande järnvägsförbindelser mer tillgängliga och att underhålla dem. De enda som får det bättre är funktionshindrade.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Jag röstade för Georg Jarzembowski utmärkta betänkande eftersom jag anser att främjandet av konkurrens och skapandet av en verklig inre marknad för järnvägstrafik är ett positivt steg mot att återuppliva järnvägstrafiken. Det är viktigt att vända den nedåtgående trenden när det gäller järnvägstrafikens andel av marknaden. Vi måste arbeta hårt för att uppnå detta, genom att inrätta en öppen, konkurrensutsatt marknad.

När det gäller kommissionen förslag att låta järnvägsbolagen senast 2010 få tillgång till infrastrukturen i samtliga medlemsstater för att bedriva internationell persontrafik, inkluderar föredraganden nationell trafik i öppnandet av marknader för att motverka de oundvikliga nedskärningarna i den internationella trafikens kostnadseffektivitet och det avsevärda hinder som detta innebär för att komma in på marknaden. Inom ramen för att öppna järnvägsnäten för persontrafik är vårt förslag att ge medlemsstaterna rätt att begränsa öppnandet av marknaden så att man i vissa fall behåller den ekonomiska livskraften i en järnvägstrafik i allmänheten intresse. Jag anser att de stora luckorna i kommissionens förslag har täppts till och vill upprepa mitt bifall och min ja-röst till detta betänkande.

  Kathy Sinnott (IND/DEM), skriftlig. (EN) Vi står alla inför utmaningen att använda energi rationellt. Även med bästa vilja i världen kommer människor som åker från och till Irland att huvudsakligen vara hänvisade till flygresor. Men utvecklingen av järnvägstransporter inom Irland är väsentlig för att minska vägtrafiken och den interna lufttrafiken och följaktligen bränsleanvändningen.

Vår huvudstad Dublin ligger på östkusten, men ändå går praktiskt taget alla tåg från och till Dublin. Jag bor i sydvästra delen av Irland. Om jag vill åka norrut med tåg måste jag åka österut till Dublin och sedan västerut till mitt resmål.

Irland behöver verkligen en västlig järnvägslinje för genomgående tåg som förbinder samhällen och städer längs västkusten. Tills detta är genomfört behöver vi inte göra oss besväret att be människor att lämna bilen hemma.

Det andra området där järnvägstransporter ökar är pendeltrafiken. Vi bygger satellitstäder med nya vägar som förbinder dem med centrum. Varför byggs det inte samtidigt järnvägslinjer längs dessa vägar? Detta borde vara det mest kostnadseffektiva tillvägagångssättet. Människor använder den pendeltrafik som finns. Även med konkurrenskraftiga priser skulle pendeltrafiken, både i allmän och privat regi, bli lönsam.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) Jag röstade emot detta förslag om att medlemsstaterna senast 2012 skulle bli skyldiga att öppna sina järnvägsnät till privata företag. För det första behöver vi en grundlig utvärdering av de olika medlemsstaternas tidigare erfarenheter av järnvägsavreglering. Både kommissionens förslag och Georg Jarzembowskis betänkande kommer för tidigt och saknar en solid grund. I det föreslagna direktivet finns inga bindande överenskommelser om kvaliteten på tjänsterna, säkerheten eller miljökraven. Dessutom påtvingas alla medlemsstater samma form av liberalisering trots att länderna skiljer sig mycket åt när detta gäller utgångsläget och hur järnvägarna används. Därför måste vi upprätta en förteckning över vilka liberaliseringar av järnvägstrafiken som tidigare har fungerat och vilka som inte har fungerat. Dessutom är det oklart om EU kan tillföra ett mervärde på samma sätt som medlemsstaterna i framtiden kan göra sina järnvägar effektivare, mer anpassade till kundernas önskemål och miljövänligare. Det kanske blir så att när vi väl har bedömt situationen i de olika medlemsstaterna kommer vi inte att ha något annat val än att erkänna att det trots allt hade varit bäst att ta itu med denna fråga på nationell nivå, eftersom varje situation är unik. För tillfället vägrar jag att ställa mig bakom de vilda liberaliseringsplaner som har lagts fram.

  Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Med det ”tredje järnvägspaketet” görs ett försök att slå knockout på järnvägstrafiken för att öka storföretagens vinster. Genom att påskynda liberaliseringen av marknaden för både internationell och nationell järnvägstrafik och fullständig liberalisering av all persontrafik kommer dels monopolens vinster att öka, dels kommer arbetstagarnas rättigheter att få ett hårt slag. Biljettpriserna och fraktkostnaderna kommer att stiga och säkerhetsstandarderna sänkas. Detta har skett överallt där privatisering har tillämpats.

För att få med sig arbetstagarna och göra det enklare att sälja ut gräsrötternas välstånd till monopolen är förslaget utsmyckat med bestämmelser om eventuell kompensation för resenärer vid av dålig service. Frågan är vilka godbitar de privata företagen kommer att skära till sig först i utnyttjandet av arbetstagarna, resenärerna och de berörda områdena genom att lägga ett grundläggande transportmedel under sin absoluta kontroll.

I konkurrensens namn begärs mer offentliga investeringar i infrastruktur som kommer att drivas av storföretag.

Arbetstagarna kommer att kämpa för att ändra denna gräsrotsfientliga EU-politik, för radikala förändringar och för en politik där järnvägstransporter kommer att vara samhällets egendom samt öka gräsrötternas välstånd.

- Betänkande: Gilles Savary (A6-0133/2005)

  Hélène Goudin, Nils Lundgren och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. Junilistan motsätter sig kommissionens förslag att skapa gemensamma regler för lokförare och tågpersonal. Samarbetet måste bygga på tillit och mellanstatliga överenskommelser. Vi lägger därför ner våra röster kring alla ändringsförslag och hade helst sett att det fanns möjlighet att rösta nej även till kommissionens ursprungliga text.

  Jean-Claude Martinez (NI), skriftlig. – (FR) I september 2005 kommer vi att rösta om ett ”järnvägspaket”. För järnvägsarbetare, passagerare, tjänster i allmänhetens intresse och järnvägsstationerna i små städer på landsbygden handlar detta inte om ett ”presentpaket”.

Det är en sak att bekymra sig om ett internationellt körkort för lokförare, att tala om konkurrens mellan järnvägen och de vanliga vägarna och att vilja ha rättigheter för resenärer i EU. I Frankrike kommer emellertid snabbtågssystemet TGV att nå Nice först 2020, två år efter det att en permanent rymdstation har byggts på månen.

Järnvägsstationer stängs eller faller sönder som i Sainte-Gabelle, inte långt från Toulouse, medan linjen Paris–Bordeaux–Pau–Madrid, och linjen Paris–Montpellier–Perpignan–Barcelona, fortfarande inte existerar. Tusentals kilometer järnvägsräls underhålls inte längre och tvingar de transeuropeiska tågen att färdas i 80 km/h i stället för 120 km/h. I Tarascon sur Ariège, öppnar järnvägsstationen först kl. 15.00 för ett tåg – Tour de Carol-Toulouse – som avgår kl.14.50 …

När EU:s järnvägsnät faller sönder och får samma dåliga standard som de brittiska järnvägarna behöver vi en massiv plan för att under nästa decennium äntligen knyta samman de 25 EU-huvudstäderna med höghastighetståg.

  Claude Moraes (PSE), skriftlig. (EN) Som parlamentsledamot i London röstade jag för Savarybetänkandet efter att ha diskuterat med medlemmar av fackföreningen för järnvägsanställda. Detta gjorde jag eftersom betänkandet upprättar ett system med certifikat för tågpersonal som ska visa att de uppfyller de professionella, mediala och språkliga kraven på lokförare som arbetar i internationell trafik. Med tillräcklig utbildning skulle ett sådant program skydda passagerares hälsa och säkerhet på gränsöverskridande tågresor i EU.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Syftet med Gilles Savarys betänkande är att tydliggöra och förenkla kommissionens förslag om behörighetsprövning av lokförare för att kunna öppna marknaden för gods- och persontrafik på järnväg.

I förslaget till direktiv finns ett certifieringssystem i två steg för all tågpersonal som är nödvändig för framförandet av lok och tåg på gemenskapens järnvägsnät.

Om vi ska främja arbetstagarnas fria rörlighet är det viktigt med ömsesidigt erkännande av lokförares ”yrkesutbildning”. Genom att inrätta gemensamma standarder kommer vi att underlätta situationen och öka dessa arbetstagares anställbarhet.

Därför röstade jag för Gilles Savarys betänkande.

- Betänkande: Dirk Sterckx (A6-0123/2005)

  Hélène Goudin, Nils Lundgren och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. Det existerar en mellanstatlig organisation för internationell tågtrafik (OTIF), som redan har avtalat om resenärers rättigheter. Det finns en stadga med kvalitetsnormer för spårbundna persontransporter som de europeiska järnvägarna har undertecknat. Vi anser inte att EU ska gå in och reglera detta område. Behövs det regleras inom detta område ska det ske genom de nationella myndigheterna i respektive land.

Att i detta läge rösta för en förordning om minimiersättningar för förseningar till resenärer är ett stort steg att ta. Det kan innebära ökade kostnader som tjänsteleverantörerna måste lägga på sina resenärer, vilket ytterligare kan drabba denna bransch hårt i ett läge då den är pressad av lågprisflyg och buss.

Vi tror därför att EU-parlamentets betänkande i detta läge inte föreslår något som gagnar resenärerna på längre sikt. Därför röstar vi nej till parlamentets förslag till förändringar på kommissionens förslag. Vi vill även avvisa kommissionens förslag.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Detta betänkande är en del av ett större åtgärdspaket som syftar till att förbättra järnvägs- och godstransporter i hela Europa. Internationella järnvägsresor i Europa får ökad betydelse som ett miljövänligt alternativ till flygresor. Jag välkomnar därför detta betänkande som ett sätt att skapa klarhet och genomförbarhet för branschen eftersom det tillvaratar miljontals människors intressen i hela Europa som är beroende av järnvägsresor för både arbete och fritid. Men detta betänkande måste ses inom ramen för det mer omfattande paketet. Under de följande månaderna måste vi arbeta för att se till att dessa nya lagar uppnår en allmän balans mellan järnvägsresenärernas och tjänsteleverantörernas intressen.

  Claude Moraes (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstar för Sterckxbetänkandet eftersom jag som parlamentsledamot från London och som företrädare för ett av världens allra största transportcentrum anser att passagerares rättigheter och skyldigheter inte har framställts tydligt. Jag anser att passagerarrättigheter inte endast bör gälla för internationella utan även för nationella tågresenärer. Jag anser att de riktlinjer som utskottet har lagt fram för minimiersättningar vid oacceptabla förseningar i stort sett är korrekta.

Jag är övertygad om att passagerare som har periodkort och råkar ut för upprepade förseningar eller inställd trafik bör få ersättning i form av gratis resor, prissänkningar eller en förlängning av giltighetstiden för ett periodkort.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig (PT) Jag röstade för Dirk Sterckx’ betänkande.

I förslaget till förordning om internationella tågresenärers rättigheter och skyldigheter föreslås minimistandarder för information till resenärer före och under resan, och vilka regler som ska följas vid förseningar, hur man ska handskas med klagomål och hur man ska hantera personer med begränsad rörlighet.

Jag anser att fastställandet av dessa regler helt klart har sin grund i behovet av att fastställa regler utan att resornas kvalitet hotas.

Den text som vi röstar om i dag har man försökt göra mer konsekvent och mer lättläst och förenklat vissa skrivningar och definitioner.

Vi anser emellertid att problemet med detta förslag ligger i genomförandet av ramverket av rättigheter och skyldigheter för resenärer på både nationell och internationell nivå.

Ett annat skäl till att jag röstade för detta betänkande var att det inte föreslår överdrivet detaljerad reglering. I stället ges företagen utrymme att göra kommersiella avvägningar och uppmuntras att finna nya sätt att göra tågresor mer attraktiva för resenärerna.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. (EN) Passagerarrättigheter är väsentliga oberoende av vilket transportmedel som används. Järnvägsresenärers rätt till ersättning är ett steg i rätt riktning och jag välkomnar Sterckxbetänkandet. Men i ljuset av den senaste lagstiftningen om flygpassagerares rättigheter och dess tillämpning finns det ett behov av att tydligt ange vilka rättigheter passagerare har och vilken ersättning de är berättigade till. Det tjänar ingenting till att införa lagstiftning som sedan inte genomförs vederbörligen. Om vi ska vara lojala mot våra väljare måste vi kräva väl genomförda regler.

- Betänkande: Roberts Zīle (A6-0171/2005)

  Richard Seeber (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag anser att det var rätt av oss att liberalisera godstrafiken med hjälp av det andra järnvägspaketet. Om vi skulle införa bestämmelser av den typ som kommissionen precis har förslagit skulle detta emellertid innebära en extra börda eller rent av en inblandning i den fria marknadens regleringsmekanism. Antingen släpper vi loss järnvägsföretagen på den fria marknaden eller så reglerar vi dem. Vi måste bestämma oss. Därför vore det också bra om hela betänkandet återförvisades till utskottet.

  Hélène Goudin, Nils Lundgren och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. Vi anser att det inte behövs en EU-ram för ersättningar, vid förseningar av gods som transporteras via järnväg. Vi stödjer därmed transportutskottets position och röstar nej till kommissionens förslag. Avsikten med kommissionens förslag är att stimulera järnvägsföretagen till att uppnå en förbättrad kvalitet av godstransporterna och att därmed stärka efterfrågan från kunderna. Vi ifrågasätter om de föreslagna regleringarna är önskvärda och om de kommer att få avsedd verkan.

- 25-årsdagen för Solidaritet och dess budskap till Europa (RC-B6-0485/2005)

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Vi anser att 25-årsdagen för Solidaritet måste bli ett tillfälle för att minnas att halva Europa, som lämnades över till Stalins Sovjetunionen, led under kommunismens terror i nästan 50 år.

Vi får inte bara fira modet och minnet av arbetarna i Gdansk och den roll som deras strejk spelade för järnridåns fall.

Vi måste även fira modet hos de som revolterade i Berlin, Prag och Budapest och som krossades av sovjetiska stridsvagnar, liksom modet hos alla dem som kämpade för sin frihet och sina länders självständighet, trots förföljelser, godtyckliga gripanden, interneringar på psykiatriska kliniker och deportering till Gulag.

Vi måste komma ihåg att kommunismen är den blodigaste ideologin i historien och att den är ansvarig för 100 miljoner människors död.

Vi får inte heller glömma att alltför många ledare och politiska tjänstemän under de år som järnridån existerade blundade för vad som pågick eller höll tyst såvida de inte var direkt berörda. Deras efterföljare agerar på samma sätt i förbindelserna med den sista stora marxistiska diktaturen i världen genom att glömma dödsfallen på Himmelska fridens torg och omskolningslägren.

  Ole Krarup, Kartika Tamara Liotard, Mary Lou McDonald, Erik Meijer, Esko Seppänen, Jonas Sjöstedt och Eva-Britt Svensson (GUE/NGL), skriftlig. (EN) Kompromissresolutionen ger inte uttryck för vår politiska uppfattning på den 25:e årsdagen av Solidaritet. Detta är vår röstförklaring.

Vi fördömer det förtryckande så kallade kommunistiska systemet som härskade i Polen efter andra världskriget.

Vi stödde arbetarrörelsen och Solidaritet i deras kamp på 1980-talet för bättre arbetsförhållanden, social rättvisa och sann demokrati.

Polen är idag en politisk demokrati framförallt tack vare Solidaritets kamp.

Det finns alltjämt ett behov av en stark fackföreningsrörelse i dagens Polen eftersom arbetarnas rättigheter och den sociala rättvisan långt ifrån är garanterade i Polens nyliberala ekonomiska system.

  Zita Pleštinská (PPE-DE), skriftlig. (SK) Jag har röstat för det gemensamma resolutionsförslaget om Solidaritets 25-årsjubileum och dess budskap för Europa.

Den polska fackföreningsrörelsen Solidaritets 25-årsjubileum är ett viktigt datum att komma ihåg, och inte enbart för Polen. Även det grundläggande budskapet – solidaritet i en paneuropeisk kontext – förtjänar att uppmärksammas av Europaparlamentet. Å ena sidan innebär det en viktig signal eftersom denna rörelse under ledning av Lech Walesa symboliserar den polska nationens mod när den gick emot en totalitär regim i skuggan av det sovjetiska imperiet. Å andra sidan är det ett lysande exempel på värden som solidaritet, frihet, fred och mänskliga rättigheter – ett budskap för hela Europa.

Om vi ska ägna de historiska händelser som ledde till Berlinmurens fall, sammetsrevolutionen i Tjeckoslovakien och de baltiska staternas självständighet den uppmärksamhet som de förtjänar får vi inte glömma de som föll offer för de totalitära regimerna. Samtidigt måste vi på ett sanningsenligt sätt presentera denna historia för den yngre generation som aldrig har upplevt totalitärt styre. Denna påminnelse om totalitärt styre är en allvarlig varning till alla som längtar tillbaka till denna tid, liksom en källa till styrka för de nationer som än i dag lider under totalitärt styre.

Det får oss också att minnas en stor man, Johannes Paulus II. Hans ord – Frukta inte! – genljöd i Gdansk och lämnade under hans tid som påve outplånliga avtryck i människors hjärtan och sinnen över hela världen.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Nästan ett och ett halvt år efter anslutningen av tio nya medlemsstater, varav åtta befann sig på andra sidan järnridån, har firandet av Solidaritets 25-årsjubileum en speciell betydelse.

Detta var en prestation som uppnåddes av modiga frihetstörstande män. Det var också en prestation i en tid som markerades av politiskt mod, av världsledare med visioner och av en påve – som det inte går att bortse från – fast besluten att befria människosläktet.

Lech Walesa har i intervjuer nyligen sagt att hur heroisk denna rörelse än var – och den var verkligen heroisk – kunde vi inte ha föreställt oss att vi 25 år senare skulle sitta här sida vid sida med Europaparlamentsledamöter från åtta – eller sedan i går snarare tio – av de länder som dominerades av Sovjetunionen.

Låt oss därför minnas detta datum för att hedra hjältarna i Solidaritet och i Polen, och fira startpunkten för den process som befriade en stor del av Europas ”ockuperade” befolkning.

- Betänkande: Ambroise Guellec (A6-0251/2005)

  Richard Seeber (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag verkar ha monopol på ordet i dag. I samband med detta betänkande skulle jag emellertid vilja betona att den territoriella komponenten måste öka det mervärde som EU ger, annars är det ingen mening med att pumpa in så mycket pengar i regionerna.

Samtidigt måste vi emellertid se till att behålla och även främja mångfalden inom den regionala utvecklingen. I samband med detta skulle jag vilja gör en särskild vädjan om stöd till de regionala myndigheterna så att de kan reagera på människors behov på ort och ställe.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Sett ur ett enskilt lands perspektiv betyder territoriell sammanhållning bekämpning av ekonomiska och social skillnader mellan regioner och bekämpning av klustereffekten, dvs. främjandet av en harmonisk och homogen utveckling inom ett lands territorium. Här omfattar territoriell sammanhållning ekonomisk geografi och utgör en del av målen i varje form av strukturpolitik. Att föra in detta på gemenskapsnivå tillsammans med ekonomisk och social sammanhållning är endast betydelsefullt för de människor som betonar den federala föreställningen om en ”EU-stat” som ett territorium.

Vi anser därför att detta betänkande bör inriktas på regionala skillnader inom varje medlemsstat, som för närvarande antingen inte förbättras alls eller försämras. I betänkandet bör man dessutom ta upp behovet av en ny politik för att bekämpa, snarare än uppmuntra, dessa skillnader. Det skulle bland annat kunna innebära att man främjar tjänster av allmänt intresse, utvecklar produktionsapparater, garanterar en grundläggande infrastruktur (transport, kommunikation och energi), ser till att det finns ett stort nät av små och medelstora företag och inrättar en stödstrategi för små och medelstora stadskärnor i inlandet, på landsbygden och i de yttre regionerna. För att detta ska ske måste bättre resurser göras tillgängliga och en verklig sammanhållningspolitik införas.

Vi beklagar därför att våra förslag förkastades.

  Sérgio Marques (PPE-DE), skriftlig. (PT) Jag skulle vilja gratulera Ambroise Guellec till hans viktiga och aktuella betänkande om den territoriella sammanhållningens betydelse för den regionala utvecklingen. Betänkandet har mitt stöd. Jag välkomnar särskilt punkten om att tillämpa detta koncept på gemenskapens samtliga politikområden i syfte att förbättra samordningen av territoriell planering i EU. Detta kommer i sin tur att garantera att utvidgningen blir en framgång och stärka EU:s konkurrenskraft i världen.

För att på ett lämpligt sätt fastställa EU:s åtgärder på detta område, och hur mycket EU ska ingripa i varje region, begärs det i betänkandet att man för att bedöma regionernas utveckling och objektivt utvärdera hindren för denna utveckling, bland annat särskilda territoriella svårigheter, ska använda nya territoriella indikatorer utöver BNP, bland annat index för utflyttning från centrum och för tillgänglighet, tillgång till infrastruktur och transport, verksamhetsnivå inom forskning och innovation, undervisning och utbildning samt graden av diversifiering av områdets produktivitet.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. (DE) Inte ens landsbygdsområden slipper undan globalisering, utvidgning och demografisk utveckling. Tvärtom verkar de drabbas extra hårt av 2000-talets utmaningar. Många frågor kan inte lösas enbart av de lokala myndigheterna. Därför är samarbete med andra orter och allmänhetens deltagande och engagemang grundläggande principer för landsbygdsutveckling.

Att bevara livskvaliteten i landsbygdsområdena och främja människors koppling till sin hembygd är viktigt för att kontrollera flytten från landet. Attraktiva ekonomiska villkor och långvariga ekonomiska möjligheter är lika viktiga för detta som ekonomisk markanvändning, miljövård, ökad medvetenhet på lokal nivå och adekvat infrastruktur. Olika lokala tävlingar och partnerskap mellan vänorter har visat sig ha stort värde för att stimulera landsbygdsområdena, där exempelvis två tredjedelar av alla österrikare bor.

Landsbygdsområdena kan därför inte leva av endast jordbruksbidrag, särskilt inte med tanke på att den EU-politik som hittills beviljat bidragen inte har gjort mycket för att främja sysselsättningen, utan till viss grad påskyndat utflyttningen. Trots stora bidrag går många gårdar i konkurs, och alla personer i nästa generation kan inte livnära sig på gården.

För att se till att vi får landsbygdsområden som sjuder av liv krävs det framför allt att vi stärker ekologiska företag och ger små företag bättre chans att överleva. Under inga omständigheter får det bli tal om några nedskärningar av bidragen till mindre gynnade områden: den typ av områden som exempelvis utgör 71 procent av landsbygdsområdena i Österrike. Detta skulle leda till att hela regioner förstördes.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Jag anser att vikten av territoriell sammanhållning i EU, och EU:s behov av att främja sammanhållningen är något som är självklart. På makronivå – dvs. mellan de olika länderna – är territoriell sammanhållning en realitet i EU och ett av skälen till EU:s existens. Om detta fungerar på makronivå fungerar det även på den mest lokala nivån, med tanke på att det inte finns någon som helst skillnad mellan de två nivåerna när det gäller de värden som berörs.

Jag välkomnar Ambroise Guellecs initiativ för att han utöver att ange giltiga principer identifierar sektorer och föreslår konkret politik som verkligen skulle kunna bidra till att uppnå större territoriell sammanhållning i EU.

- Betänkande: Sérgio Marques (A6-0246/2005)

  Richard Seeber (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Medlemsstaterna måste uppfylla sina ekonomiska åtaganden och så fort som möjligt anta budgetplanen. Utöver detta kan de yttersta randområdena givetvis få de pengar som de har rätt till. Samtidigt bör vi uppmana dessa regioner att spendera dessa medel på ett klokt sätt – framför allt på utbildning och infrastruktur – så att EU-medborgarnas skattemedel används på ett bra sätt.

  Jan Andersson, Anna Hedh, Ewa Hedkvist Petersen, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. Vi svenska socialdemokrater har valt att lägga ned våra röster i frågan om ett starkare partnerskap för de yttersta randområdena. Många regioner i Europa har speciella behov och svårigheter på grund av långa avstånd till kommersiella centra, gleshet eller besvärliga terräng- och klimatförhållanden. Öarna och ögrupperna i de yttersta randområdena har erkända nackdelar och vi stöder EU:s politik på detta område. Partnerskapet med EU medför också skyldigheter att fiska varsamt, värna vår gemensamma miljö och ansvarfullt användande av EU:s stödpengar. Vi tycker att Marques-betänkandet går för långt i kraven på mer stödpengar till jordbruk och fiske. Därför har vi valt att lägga ned våra röster.

  Ole Christensen, Dan Jørgensen, Miloš Koterec, Henrik Dam Kristensen, Poul Nyrup Rasmussen och Britta Thomsen (PSE), skriftlig. (DA) Vi röstar för hela betänkandet om ett starkare partnerskap för de yttersta randområdena.

Vi gör detta för att vi erkänner den speciella situation som de yttersta randområdena har och vi accepterar deras behov av gemenskapsstöd.

Vi var emellertid tvungna att rösta emot vissa delar av betänkandet. Vi har främst gjort detta eftersom vi inte tror att de yttersta randområdena bör ha en särskild ställning och därför motta stöd som strider mot gemenskapens övriga politik och värden. Vi röstade emot de förslag som försvarade en omodern jordbruks- och fiskeripolitik som varken gynnar hela gemenskapens intressen eller de yttersta randområdenas långsiktiga intressen. Protektionism, tullar och handelshinder är inte långsiktiga lösningar. Stöd till de yttersta randområdena måste baseras på hållbar utveckling

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE), skriftlig. (PT) Jag röstade för betänkandet och begärde att det skulle antas.

Vi har gått samman för att stödja den strategi som kommissionen har föreslagit för hållbar utveckling av de yttersta randområdena, om än från olika perspektiv och med olika angreppssätt. Förslaget omfattar prioriteringarna, instrumenten och framför allt inrättandet av ett ”särskilt program för kompensation för merkostnader” och en ”åtgärdsplan för utvidgat grannskap”.

Även om det finns en allmän enighet om strategin återstår det fortfarande kritik och reservationer på grund av att man inte varit tillräckligt tydlig med de yttersta randområdenas behov.

Jag håller därför med föredraganden om att vi måste betona följande prioriteringar:

1. Att ge de yttersta randområdena positiv särbehandling när det gäller tillgång till strukturfonderna inom ramen för den nya sammanhållningspolitiken. Mot bakgrund av deras särskilda begränsningar bör de få prioriterat ekonomiskt stöd, oavsett inkomstnivå.

2. Att öka budgetanslagen till det särskilda programmet, och fördela dessa på ett rättvist sätt, mot bakgrund av de begränsningar som finns.

3. Att klargöra handlingsplanen inom ramen för det framtida målet om ”europeiskt territoriellt samarbete” i den nya sammanhållningspolitiken och inom ramen för EU:s grannskapspolitik.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Vi anser att betänkandet inte går tillräckligt långt på två punkter som vi anser extra viktiga: inrättandet av ett gemenskapsprogram för de yttersta randområdena och försvaret av de exklusiva ekonomiska zonernas oberoende.

Vi föreslog därför att kommissionen skulle uppmanas att inrätta ett särskilt gemenskapsprogram för att stödja de yttersta randområdena, med tillräckliga ekonomiska resurser (de ekonomiska resurser som kommissionen har föreslagit i sitt förslag om de yttersta randområdena i förslaget till budgetplan för 2007–2013 räcker inte för behovet och måste ökas), för att motverka permanenta strukturella nackdelar (och inte begränsningar, som föredraganden väljer att kalla det), ett program som skulle fungera som ett enande instrument för att samla alla de för tillfället spridda åtgärderna.

För att säkerställa hållbara fiskbestånd i de berörda exklusiva ekonomiska zonerna och bevara fiskeriverksamheten i de yttersta randområdena är det viktigt att exklusiv kompetens för att få tillgång till de yttersta randområdenas vatten är samma sak som att få tillgång till dess exklusiva ekonomiska zoner, i överensstämmelse med den nationella jurisdiktionen i fråga.

Med tanke på att det mesta av territoriet i dessa områden täcks av naturreservat och andra skyddade områden anser vi till sist att det bör finnas permanenta åtgärder för de yttersta randområdena på detta område.

Vi beklagar att dessa förslag förkastades av parlamentet.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Sérgio Marques påpekar mycket riktigt att de yttersta randområdenas särskilda karaktär – Portugal har två sådana områden som gör denna fråga särskilt intressant för ett sådant litet land – har fått kommissionen att ta initiativ till en politik som är direkt avsedd för dessa regioner, i syfte att förbättra levnadsförhållandena och göra det mesta av deras ekonomiska potential.

De särskilda geografiska förhållandena i de yttersta randområdena innebär inte per automatik att de missgynnas. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt, det behöver inte innebära ett hinder för utvecklingen. Det handlar bara om att föra rätt politik, exempelvis en politik av den typ som rekommenderas i det aktuella betänkandet.

Därför röstade jag för betänkandet.

- Betänkanden: Ambroise Guellec (A6-0251/2005) och Sérgio Marques (A6-0246/2005)

  Hélène Goudin, Nils Lundgren och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. Junilistan väljer att rösta nej till dessa betänkanden eftersom det är två nya exempel på hur Europaparlamentet genom egna initiativbetänkanden vill tillföra EU nya kompetensområden. Guellec vill addera en territoriell dimension, vars syfte är att klargöra hur medlemsländerna ska hantera relationerna mellan centrum och periferi. Marques efterlyser mer stöd till fiske, jordbruk, bananproduktion och så vidare för att ytterligare främja randområdena inom unionen. Rapporten tar upp betydelsen av extra stöd till fiskenäringen, bland annat genom satsningar på moderniseringar av fiskeflottan för att öka dess lönsamhet.

Dessa två rapporter leder dessutom till nya utgifter och sanktionerar stödområden som snarare borde reduceras än utvidgas.

20. Rättelser till avgivna röster: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 13.40 och återupptogs kl. 15.05)

ORDFÖRANDESKAP: SARYUSZ-WOLSKI
Vice talman

21. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

22. Fastställelse av immunitet (uppföljning)

23. Olja

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om höjningen av oljepriset och oljeberoendet.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Herr talman! Tack för att jag i dag får tillfälle att vända mig till parlamentet i denna viktiga och aktuella fråga.

Den utveckling som vi har sett på oljemarknaden under de allra senaste åren ger upphov till viktiga frågor, och just nu till ett stort antal nyckelfrågor för Europeiska unionen.

Ihållande höga oljepriser utgör en tydlig risk för den globala ekonomiska tillväxten och är en särskilt skadlig faktor för fattigare länder. Tillgången på säkra och överkomliga förråd av olja är mycket viktig för Europeiska unionen och hela den globala ekonomin. Under 2003 svarade oljeprodukter för 43 procent av den totala energiförbrukningen i Europeiska unionen.

Betydelsen av denna fråga framhävdes vid det senaste informella Ekofinmötet i Manchester, Förenade kungariket, där man under diskussionen om det rådande ekonomiska läget särskilt inriktade sig på effekten av oljepriserna.

Såsom också är väldokumenterat på annat håll skiljer sig dock den nuvarande situationen från tidigare perioder med höga oljepriser. I reella termer är de nuvarande prisnivåerna lägre än topparna under sluter av 1970-talet och början av 1980-talet, och takten för prisökningarna har varit lägre. Detta speglar det faktum att en mycket stark och oväntad global ökning av efterfrågan på olja snarare än en försörjningschock har varit den drivande kraften bakom de högre priserna. På grund av denna ökade efterfrågan har den globala produktions- och raffineringskapaciteten blivit mycket ansträngd.

Så vad kan vi göra för att förbättra de nuvarande marknadsvillkoren? Olja är en global fråga som bara kan lösas med globala åtgärder. Både oljeproducerande och oljekonsumerande nationer har ett gemensamt intresse och ansvar för att åstadkomma stabilare oljepriser som möjliggör en hållbar ekonomisk utveckling.

Konsument- och producentländer och internationella organisationer måste samarbeta för att få internationella oljemarknader att fungera effektivare, när det gäller både efterfrågan och tillgång. Öppna, tydliga och konkurrenskraftiga oljepriser och oljemarknader är den effektivaste mekanismen för att åstadkomma säkra oljetillgångar till stabilare priser.

Det finns reserver för att möta den framtida efterfrågan. Olja och gas håller inte på att ta slut i världen än. Men åtgärder behövs för att garantera att reserverna omvandlas till faktiska förråd. Större investeringar behövs i både produktions- och raffineringskapacitet. Ett klimat som i större utsträckning främjar investeringar med öppna marknader, tydliga affärsmetoder och stabila rättsliga ramar krävs inom hela den internationella oljesektorn.

Energibevarande och energieffektivitet liksom teknik och innovation är också viktiga faktorer som spelar en central roll. I Gleneagles utfärdade G8-regeringscheferna en handlingsplan för dessa frågor under diskussionerna om klimatförändringen, men framsteg på dessa områden kan också göra mycket för att trygga energiförsörjningen.

Till slut kommer marknadsmekanismerna att ransonera de återstående oljetillgångarna och driva på en övergång till alternativa energikällor, men vi kan vidta lämpliga åtgärder för att stödja den utvecklingen och främja effektiv energianvändning.

Effektiv energianvändning står med rätta för närvarande överst på Europeiska unionens energipolitiska dagordning. Att förbättra energieffektiviteten i Europeiska unionen är det mest kostnadseffektiva sättet att samtidigt minska efterfrågan på energi – att verka för säkra tillgångar och förbättra konkurrenskraften för europeiska företag – och att minska utsläppen av växthusgaser. Mycket har redan uppnåtts av Europeiska unionen genom en rad reglerande och frivilliga åtgärder som nu är i kraft, det är på sin plats att erkänna det i den här kretsen, men trots att det fortfarande finns stora möjligheter att ytterligare effektivisera energianvändningen så finns det också hinder för att nu förverkliga dessa möjligheter.

Därför har medlemsstaterna välkomnat att kommissionsledamot Andris Piebalgs har fäst så stor vikt vid att göra ytterligare framsteg och vid den senaste utgivningen av grönboken om effektivare energiutnyttjande eller hur man kan göra mer med mindre. Den grönboken väcker just nu en betydande och – det vill jag påstå – välkommen diskussion och debatt om hur hinder kan övervinnas för att åstadkomma betydande energibesparingar fram till 2020. Därför kommer också Förenade kungarikets ordförandeskap att sträva efter att i en andra behandling säkra en överenskommelse mellan rådet och parlamentet om direktivet om effektiv slutanvändning av energi, som kommer att fastställa en ram och mål för besparingar genom effektiv energianvändning i Europeiska unionen under kommande år.

Europeiska unionen har lagt fram biobränsledirektivet för att uppmuntra utvecklingen av alternativa förnybara bränslen för transportmedel. För att bidra till att minska Europeiska unionens beroende av fossila bränslen har medlemsstaterna kommit överens om att sätta upp vägledande mål för försäljningen av biobränslen 2005 och 2010. Medlemsstater i hela unionen har infört politiska åtgärder som minskningar av bränsletullar och dessa har bidragit till en snabbt ökande försäljning av biobränslen.

Bränsleceller och väte öppnar betydande möjligheter på längre sikt och många anser att vätebränsleceller är den definitiva ersättningen för olja och den interna förbränningsmotorn. Den europeiska teknikplattformen för vätebränsleceller, European Hydrogen and Fuel Cell Technology Platform, har genomfört ett gediget och viktigt arbete med att förbereda ett strategiskt forskningsprogram och en utnyttjandestrategi för bränsleceller och väte. Detta arbete kommer i sin tur att vara vägledande för kommissionen när den fastställer prioriteringar för finansieringen enligt det sjunde ramprogrammet. Kommissionen söker för närvarande stöd hos industrin för ett gemensamt teknikinitiativ på det här området för att möjliggöra genomförandet av större demonstrationsprojekt med väte här i Europeiska unionen.

Det behövs också större öppenhet på marknaden. Förbättrade uppgifter om global efterfrågan och tillgång på olja och oljelager är väsentliga för mer initierade marknadsbeslut. Därför bidrar medlemmarna i Europeiska unionen med data till det gemensamma initiativet Joint Oil Data Initiative som ska lanseras i Riyad längre fram i år. Europeiska kommissionen arbetar just nu också med att förbättra uppgifterna särskilt för oljelager för Europa.

Bristen på öppenhet om världens oljereserver och om planerna för deras utveckling undergräver också stabiliteten och skapar osäkerhet. Större klarhet och konsekvens behövs inom den världsomfattande rapporteringen om reserverna.

Förbättrad dialog och förståelse mellan konsumenter och producenter är uppriktigt sagt också viktigt. Europeiska unionen har nu en formell dialog med OPEC, vilket möjliggör ett utbyte av synpunkter om energifrågor av allmänt intresse. På det första mötet i juni kom man överens om fyra teman för att utöka samarbetet mellan Europeiska unionen och OPEC, nämligen utveckling av oljemarknaden både på kort och på medellång sikt, energipolitik, energiteknik och energirelaterade multilaterala frågor.

Diskussionerna om dessa teman kommer att utvecklas under seminarier och andra möten som ska bidra med information till kommande samtal. I fösta hand kommer en rundabordskonferens om utvecklingen av oljemarknaden att äga rum den 21 november med koncentration på investeringsbehoven i försörjningskedjan för olja.

Europeiska unionen är för tillfället också engagerad i samtal med Norge, Ryssland, Kina och Indien. Energisamtalen med Ryssland är ett bra exempel på effektivt samarbete mellan Europeiska unionen och Ryska federationen om en fråga av stor betydelse för deras allmänna förbindelser. Den grundläggande idén bakom dessa samtal är en enkel avvägning av intressen: Ryssland behöver EU-investeringar för att utveckla sina energitillgångar medan EU behöver säker, långsiktig tillgång till rysk olja och naturgas.

Med tanke på Kinas och Indiens snabbt växande behov av olje- och gastillgångar för att trygga tillväxten är det viktigt att Europeiska unionen för att uppnå både sina mål för säker energi och för klimatförändringar engagerar sig i konstruktiva samtal och praktiskt samarbete med dessa båda framväxande ekonomier.

Slutligen skulle jag idag också vilja säga någonting om reaktionen på orkanen Katrinas effekter på oljemarknaden och om den roll som Europeiska unionen spelat i detta sammanhang.

Internationella energiorganet (IEA) uppmanade sina medlemsstater att frigöra 2 miljoner fat olja per dag i 30 dagar. Trots att det är många år sedan Internationella energiorganets svarsåtgärder prövades så kunde organisationen mycket snabbt komma fram till uppfattningen att störningen på världsmarknaden var tillräckligt stor för att motivera ett frigörande av lager, och nå en uppgörelse med sina medlemsstater om att lager skulle frigöras.

IEA agerar i enhällighet. Denna överenskommelse var en utomordentlig prestation och en ära för alla inblandade. Den visar på förtjänsterna i IEA:s multilaterala tillvägagångssätt och på behovet av ett sådant tillvägagångssätt när det gäller dagens globala oljemarknad.

Alla medlemsstater i Europeiska unionen är inte medlemmar i IEA. Men EU:s försörjningsgrupp för olja träffades för att göra det möjligt för alla medlemsstater att granska sina planerade svar och ge dem som inte är medlemmar i IEA chansen att bidra till den övergripande diskussionen.

IEA:s styrelse granskade på sitt möte den 15 september bidragen från sina medlemsstater om frigörandet av lager. Den beslutade också att det inte längre fanns något omedelbart behov av fortsatta åtgärder och att ståndpunkten kunde omprövas mot slutet av denna månad eller i början av oktober för att se om ytterligare åtgärder behövdes.

Frigörandet av lager har förbättrat försörjningsläget och har haft en lugnande inverkan på marknaden och på priserna. Det är uppenbart att det var en riktig åtgärd och att den genomfördes vid rätt tidpunkt. EU:s medlemsstater kunde förutom att medverka till frigörandet av lager öka bensinexporten till Förenta staterna medan de samtidigt såg till att Europeiska unionen fortfarande försörjdes utan att någon brist uppstod på hemmamarknaden.

Med tanke på det nuvarande läget är den här debatten mycket angelägen. Europeiska unionen lämnar redan ett betydande bidrag till att förbättra förhållandena på oljemarknaden, både på kort och på medellång sikt, men vi har en rad utmaningar framför oss. Jag vill nu ta tillfället i akt att uppmana andra att bidra med sina tankar om detta framtida arbete.

(Applåder)

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Europeiska kommissionen är mycket bekymrad över den nuvarande situationen på oljemarknaden, som karakteriseras av starka prisökningar. De underliggande orsakerna till dessa höga priser är den allt mer ansträngda balansen mellan tillgång och efterfrågan, framförallt på grund av en stark ökning av efterfrågan på olja under de senaste åren, särskilt i Förenta staterna och Kina, och, som en följd av detta, den rådande betydande bristen på extra råoljeproduktion och raffineringskapacitet. Faktum är att vi 2004 hade den största världsomfattande ökningen av efterfrågan på olja någonsin. Under sådana förhållanden – när det finns begränsade reserver – driver särskilda händelser som kriget i Irak, orkanen Katrina och spekulationer i bränsle upp priserna ännu högre.

Eftersom dessa höga priser börjar få en kännbart negativ inverkan på våra medborgares välbefinnande, särskilt på de mest utsatta, och på vår ekonomi, måste kommissionen liksom medlemsstaterna koncentrera sina ansträngningar på denna utmaning. Även om kommissionen naturligtvis inte ensam kan lösa detta problem menar jag att den kan göra en betydande insats för att uppnå rimligare prisnivåer. Detta är viktigt för EU-medborgarna, men också för de utsatta befolkningarna i utvecklingsländerna, för vilka följderna är ännu mer förödande.

Efter djupgående diskussioner i kommissionen och med fullt stöd från mina kolleger, och särskilt från ordförande José Manuel Barroso, har jag nyligen lagt fram en fempunktsplan med åtgärder som kommissionen redan vidtar och som nu kommer att påskyndas för att möta denna utmaning.

Vår första åtgärd måste vara att spara energi och att minska efterfrågan. Alltsedan jag tillträdde har detta haft högsta prioritet. Kommissionen antog redan i juni 2005 en grönbok om effektiv energianvändning där det konstateras att det finns möjlighet för EU att spara så mycket som 20 procent av sin nuvarande energianvändning på ett kostnadseffektivt sätt. När den gällande lagstiftningen har genomförts fullt ut kommer en energibesparing på 10 procent att kunna uppnås. Kommissionen vidtar därför åtgärder för att påskynda en europeisk handlingsplan för effektiv energianvändning som kommer att följa upp grönboken med en rad konkreta åtgärder för att uppnå potentialen på 20 procent: ökade påtryckningarna för ett fullständigt och snabbt genomförande av det nya byggnadsdirektivet och stora satsningar på en överenskommelse om förslaget till ett direktiv om energitjänster.

Men att enbart EU sparar energi löser inte problemet. Den verkliga utmaningen består i att utnyttja det goda exempel som utvecklats i EU till att verka för en energipolitik utanför unionen som också inriktar sig på att begränsa efterfrågan istället för att helt enkelt öka tillgången på olja och gas. I detta sammanhang kan EU:s exempel illustrera hur ökad energieffektivitet kan minska produktionskostnaderna. Jag prioriterar detta i mina bilaterala kontakter med andra större energiförbrukande nationer och via Internationella energiorganet. Samtidigt är vi lyhörda för den särskilda situationen för de starkt oljeberoende och utsatta utvecklingsländerna.

Vår andra åtgärd måste bli att öka EU:s användning av alternativa energiformer. Det mest logiska svaret på höga oljepriser är att gå över till att använda alternativa, konkurrenskraftiga och mer miljövänliga energikällor på alla områden där detta är möjligt. Till exempel måste energipotentialen hos biomassa i EU utvecklas. En handlingsplan för biomassa kommer att läggas fram före årets slut. Vi bör också öka forskningen om vind-, våg- och solenergi, om väte – särskilt med avseende på transporter – och om rent kol och kolupptagning, och jag kommer att förorda adekvat finansiering av detta i sjunde ramprogrammet. Det adekvata genomförandet av biobränsledirektivet kan också bli givande i detta avseende. Slutligen kommer kommissionen före slutet av 2005 att lägga fram ett meddelande om ekonomiska stödprogram för förnybara energikällor. Dessutom bör vi verka aktivt för att skapa globala allianser för att utforska lönsammare användning av förnybara energikällor, särskilt i utvecklingsländerna.

För det tredje måste vi öka öppenheten och förutsägbarheten på oljemarknaderna. Bristen på öppenhet på världens oljemarknader ger utrymme för spekulationer och hämmar investeringarna inom oljesektorn. Kommissionen kommer att vidta flera åtgärder för att tackla den här situationen såsom att påskynda skapandet av ett europeiskt system för övervakning av energimarknaden inom kommissionen. Syftet med detta observationssystem skulle vara att tillhandahålla tillförlitlig information för att underlätta privata operatörers investeringar inom energisektorn och att förbättra det politiska beslutsfattandet. Kommissionen kommer också att påskynda åtgärder för att dess avdelningar ska kunna offentliggöra uppgifter om nivån på EU:s oljelager på ett mer regelbundet sätt.

För det fjärde måste vi öka tillgången på olja och gas. Även om vi måste prioritera en minskning av efterfrågan och en övergång från olja så skulle det vara fel att inte erkänna att världen kommer att behöva mer olja och större raffineringskapacitet. Därför kommer kommissionen att stärka dialogen mellan producenter och konsumenter med de oljeproducerande länderna, inklusive OPEC. Denna dialog inleddes redan i våras och söndagen den 18 september träffade jag ordföranden för OPEC-konferensen, Sheikh Fahad al Sabah, i Wien. Jag gav då uttryck för vår oro över den rådande oljesituationen och för våra förväntningar på samarbetet med OPEC.

Låt mig i detta hänseende informera er om att OPEC har åtagit sig att bidra till att stabilisera den internationella oljemarknaden och att bidra till att återinföra godtagbara nivåer på oljepriserna. På detta möte betonade OPEC behovet av investeringar i hela försörjningsledet för olja och påpekade särskilt den otillräckliga raffineringskapaciteten på oljemarknaden. OPEC förklarade också att man ser fram emot att få fler chanser att investera i den europeiska förädlingssektorn för olja. Från kommissionens sida framförde vi till OPEC vår oro över att den nuvarande otillräckliga reserven ger utrymme för spekulativa transaktioner på internationell nivå och skapar ökat tryck på oljemarknaden.

Andra samtal med betydande oljeproducerande länder – som Ryssland, Norge och länderna kring Persiska viken –, med olje- och gasindustrin och med de största oljeförbrukande länderna i världen – som Kina, Indien och Förenta staterna – kommer också att fortsätta. En handlingsplan för effektiv energianvändning och förnybara energikällor har nyligen utformats mellan EU och Kina.

Slutligen kommer jag snart att träffa företagsledare från de större oljebolagen eftersom jag anser att det är mycket viktigt att oljebolag handlar på det mest ansvarsfulla sättet med hänsyn till den rådande situationen. Jag kommer särskilt att framhålla behovet av mer investeringar från deras sida och av att besluta vilka ytterligare åtgärder som kan vidtas för att avlägsna flaskhalsar som förhindrar ytterligare investeringar, särskilt inom raffineringssektorn.

För det femte måste vi reagera effektivt på krissituationer med avseende på oljelager. I detta sammanhang har kommissionen stött Internationella energiorganets förslag av den 2 september om att öka oljetillförseln med 2 miljoner fat om dagen under en 30-dagarsperiod. Även om de flesta av dessa samlade internationella ansträngningar i början kommer att gå ut på att frigöra säkerhetslager av olja på den internationella marknaden förespråkar kommissionen starkt att energibesparande åtgärder uppmuntras. Vid behov kan detta leda till att medlemsstaterna använder sig av inskränkningar av efterfrågan ifall ytterligare åtgärder krävs. Detta gäller särskilt om minskningen av lager till slut förväntas fortgå i flera månader.

Som ni förmodligen känner till måste alla medlemsstater enligt EU-rätten ha reservlager av olja som motsvarar 90 dagars normal förbrukning och som kan användas i händelse av kortvariga yttre störningar i försörjningen. Även om EU har reservlager av olja så har unionen aldrig använt dem eftersom den inte har några rättsliga möjligheter att göra det. EU måste agera på egen hand eftersom alla EU-medlemsstater inte är medlemmar i Internationella energiorganet.

I detta avseende har kommissionen redan börjat att regelbundet sammankalla gemenskapens försörjningsgrupp för olja i syfte att diskutera oljepriserna, de krisåtgärder som vidtagits av medlemsstaterna och effektivare sätt att samordna krisåtgärder på gemenskapsnivå.

De senaste händelserna visar på ett tydligt behov av en mekanism för att samordna användningen av oljelager i Europeiska unionen. Kommissionen funderar nu på hur detta kan göras på bästa sätt och kommer att diskutera detta med alla intressenter i ett nytt forum för fossila bränslen som jag har inrättat och som kommer att träffas för första gången i Berlin i oktober. Jag vill påpeka att jag vid utarbetandet av ett sådant förslag kommer att ta stor hänsyn till Europaparlamentets synpunkter på kommissionens tidigare förslag i denna fråga.

Som en sista kommentar vill jag framhålla att kommissionen inte anser att den bästa reaktionen på höga oljepriser är att som kompensation sänka skatterna. Detta uppmuntrar bara konsumenterna att fortsätta att konsumera. Ministrarna vid det senaste informella Ekofinmötet var klart överens om att snedvridande skattemässiga och andra politiska åtgärder som förhindrar den erforderliga anpassningen bör undvikas. Det är ett faktum att skattesänkningar som inte samordnas kan ha en snedvridande inverkan på konkurrensen på den inre marknaden.

Slutligen har kommissionen varit mycket aktiv när det gäller att föreslå åtgärder för att rätta till situationen. Detta kommer att bli framgångsrikt endast om alla berörda – EU-institutionerna, industrin, tredjeländer och internationella organisationer – samarbetar. Jag är därför fast besluten att utnyttja den modell för en balanserad energipolitik som utvecklats inom EU som en modell för ytterligare internationell omställning och att visa vårt engagemang för att hjälpa utsatta befolkningar både i EU och i utvecklingsländer.

(Applåder)

  Giles Chichester, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman, herr minister, herr kommissionsledamot! Jag vill börja med att gratulera kommissionsledamoten till hans balanserade sätt att se på denna situation och vill ge mitt allmänna stöd för hans synsätt. Låt oss inte förhastat överreagera på en situation som förändras medan vi talar, priserna dämpas i viss mån och vi bör låta marknadskrafterna verka.

Om det finns problem som vi särskilt bör ta itu med, till exempel om det finns en oro för de fattiga och utsatta och missgynnade, så bör vi använda oss av alternativa sociala åtgärder för att hjälpa dem och inte falla för den kortsiktiga lösningen att sänka skatterna. Grunddragen i vår situation förblir oförändrade: EU är starkt beroende av olja och starkt beroende av oljeimport. Vi bör försöka minska det beroendet genom åtgärder för effektivitet, bevarande, ersättning och ny teknik.

Det finns en viktig princip om att skatter fortfarande bör fastställas av medlemsstaterna. Denna bör inte offras till förmån för ett dagsländeliknande EU-omfattande skattesystem. Det är också viktigt att komma ihåg att den avgjort största delen av bränslepriset inom vägtransportsektorn utgörs av skatter. Därför vill jag säga dem som oroar sig för oljebolagens oväntade vinster att vi kanske skulle oroa oss mer för finansministrarnas eller skattmasarnas oväntade vinster.

Slutligen undrar jag om vi, förutom att titta på transportsektorn och vägarna, inte borde tänka på flygsektorn igen för att se om vi skulle kunna nå internationell enighet om att uppnå effektivitet och bevarande av bränsle inom den sektorn. För närvarande är den till hela sin natur obeskattad.

  Hannes Swoboda, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag skulle vilja inleda mitt korta anförande med att understryka att vi har mycket stor respekt för kommissionsledamot Piebalgs, tack vare hans effektivitet och engagemang för att föra energipolitiken framåt. Jag är mycket glad att vi har hans stöd och att han har bekräftat detta de senaste dagarna, och även att ordförandeskapet har gjort flera energipolitiska åtaganden här i parlamentet.

Sett ur vår grupps synvinkel har kommissionens, eller kommissionsordförandens, ord emellertid varit otillräckliga i denna fråga, för som Douglas Alexander förklarade har dessa marknader – om man alls kan kalla dem för det – kraftigt bristande insyn. Å andra sidan måste EU tala med ett tydligt politiskt språk på alla områden – från utrikespolitiken till transportpolitiken, från jordbrukspolitiken till handelspolitiken. Detta gäller även – men givetvis inte enbart – energipolitiken i synnerhet.

Jag välkomnar verkligen det uttalande som kommissionsledamoten gjorde här i dag eftersom det går lite längre än våra tidigare diskussioner. Han sa samma sak i morse i utskottet. När det gäller oljebolagen avundas jag emellertid inte deras eller deras aktieägares stora vinster. Jag anser verkligen att det behövs större socialpolitiskt ansvar för vårt gemensamma samhälle och för företagens egen framtid. Endast en liten del av dessa vinster kan användas för att öka investeringar som kommer dem själva till godo, exempelvis genom att blanda biobränslen, vilket nu görs i vissa länder, samt givetvis även inom forskning om och utveckling av alternativa energikällor.

I morse sa kommissionsledamoten att han var medveten om att vad man hittills har satsat är småpotatis. Jag hoppas att det åtminstone kommer att finnas några fler potatisar efter den dialog som ni tillkännagav här. Om ni blir kvar som kommissionsledamot ännu längre kanske det så småningom räcker för att laga något gott, en energimåltid, som vi kan bjuda den europeiska allmänheten på. Jag önskar kommissionsledamoten lycka till och mycket styrka, och jag ber honom att meddela ledarna för de stora oljebolagen att parlamentet förväntar sig att de gör något för vårt gemensamma samhälle.

  Fiona Hall, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag välkomnar den tonvikt som denna eftermiddag har lagts vid efterfrågeaspekterna av oljeproblematiken. Det skulle vara lättare för oss att koncentrera oss på försörjningsaspekterna och på de svårigheter som orsakats av orkanen Katrina, men om vi gjorde det skulle vi bara sätta på ett plåster när det som verkligen krävs är en större operation.

Bakom problemet ligger EU:s alltför stora beroende av olja. I och med att en tredjedel av EU:s olja importeras från Ryssland och en fjärdedel från Mellanöstern – och de andelarna växer – står vi inför ett strukturproblem som sträcker sig mycket längre än kortvariga kriser. Det är helt enkelt så att vi måste minska oljeförbrukningen. Vi måste verkligen minska den, inte bara prata om att minska den, och vi har talat en hel del om det i samband med minskningen av koldioxidutsläppen. Men det är fortfarande ett stort gap mellan den lysande retoriken om att använda mindre olja och det antal rent faktiska åtgärder som genomförs i realiteten.

Jag har idag två särskilda önskemål till rådet och kommissionen. Det är verkligen en glädjande nyhet att det brittiska ordförandeskapet har åtagit sig att få fram en överenskommelse före slutet av december om effektiv energianvändning och om direktivet om energitjänster, men kan ministern idag försäkra oss att det kommer att bli ett direktiv med vassa klor, ett som innehåller betydande, bindande åtaganden om energiminskning, ett som sätter upp en ram för effektiv energianvändning och stimulerar en snabb ökning av energieffektiva tjänster i hela EU? Det är den här sortens åtagande vi behöver för att hantera efterfrågeaspekten av oljeberoendet snarare än att bara prata om det.

En andra fråga till kommissionen: Kommer kommissionen att engagera sig i gemensamma överväganden om alternativen till olja? Jag välkomnar de kommande strategier som Andris Piebalgs nämnde. Jag hoppas att dessa inte bara kommer från kommissionsledamoten för energi som vi vet är mycket engagerad för att stödja energibesparing och förnybara energikällor. Jag hoppas att det kommer att finnas omfattande och enhetliga strategier från kommissionen för att stimulera EU-initiativ över hela linjen som förenar politiska åtgärder om transporter, industri, beskattning och jordbruk. I många fall har vi tekniken, vi har till och med ett framgångsrikt pilotprojekt någonstans i EU, men vad vi inte har är medlen att sprida tekniken och göra den allmänt tillgänglig.

I min egen region har vi början till en framgångsrik biodieselindustri i Tees Valley. Mycket högavkastande raps växer strax intill en befintlig petrokemisk industri. Vi har redan början på en ”grön väg” med tankställen som har femprocentig biodiesel, men än så länge finns inte infrastrukturen, kapaciteten eller skattesystemet för att sprida detta biodieselprogram överallt. Biodiesel är bara ett exempel på var vi måste sluta prata. Jag är rädd för att efterfrågan på olja inte kommer att minska om det inte finns ett mer konkret strukturerat agerande både för förnybara energikällor och effektiv energianvändning.

  Claude Turmes, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Låt mig först tacka kommissionsledamoten för att han har slagit fast de riktiga prioriteringarna. Vi lever i en värld där det kommer att finnas 150 miljoner bilar i Kina 2015 mot de bara 6 miljoner som finns där i dag. Vi kan inte längre tillåta att man använder monster som väger två ton för att transportera människor som väger 80 kg. Så länge vi inte menar allvar med effektivitet, i synnerhet inom transportsektorn, kommer det inte att bli någon lösning i fråga om olja eller klimatförändringar.

I resolutionen i morgon kommer parlamentet att uppmana EU att bli den mest energieffektiva och minst oljeberoende ekonomin senast 2020. Det är ett enormt tillfälle för miljöpolitiken och arbetsmarknadspolitiken. För varje euro vi lägger på att värma upp ett hus med olja skickar vi pengar ut från EU i stället för att investera i tilläggsisolering och i arbetstillfällen i EU.

Även om jag är glad över kommissionsledamotens förslag är jag upprörd över Barrosokommissionen som helhet. Det är löjligt att lägga fram ett uttalande om olja som inte innehåller en rad om transporter när vi alla vet att transporter står för 70 procent av oljeförbrukningen i Europa. Därför är min fråga till kommissionsledamoten: När kommer kommissionen med en plan där Jacques Barrot, László Kovács och Günter Verheugen tar sitt ansvar? Det är inte bara ni själv som ska göra det.

Min sista fråga är till det brittiska ordförandeskapet. Ni har inte nämnt direktivet om vägtullar för lastbilar. Det har lagts fram. Om nu rådet inte bara vill komma med ord utan också handling, varför trycker inte det brittiska ordförandeskapet på för en överenskommelse om vägtullar enligt den schweiziska modellen?

  Umberto Guidoni, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det problem som vi står inför handlar om att garantera att energiförsörjningen uppfyller de viktigaste kraven i vårt moderna samhälle och på samma gång se till att miljöeffekterna blir så små som möjligt och minska riskerna för folkhälsan.

Det enda svaret är att starta en förändring för att få oljeeran att gå mot sitt slut. Även om det inte finns några mirakelkurer har vi två alternativ som vi måste ta ställning till: energieffektivitet och förnybar energi. Det är det enda sättet för EU att garantera omedelbara svar på både försörjningskrisen med dess höga priser och diversifieringen av energiförråden, för att minska vårt beroende av utländsk olja.

För hela jorden skulle detta kunna betyda att de spänningar som många konflikter bottnar i skulle kunna minska. Vi har nått en punkt där vårt energisystem har blivit för dyrt jämfört med dess fördelar: inte enbart i ekonomiska termer – 100 US-dollar för ett fat ser nu inte ut att ligga långt borta – utan även i termer av miljöförstöring, hälsorisker och kostnaderna för den militära och logistiska apparat som krävs för att kunna garantera kontroll över produktionsområdena och säkra transporter över hela världen.

I Europa måste vi hantera energikrisen med hjälp av forskningsprogram som kan stimulera den tekniska utvecklingen av energisystem som är hållbara och konkurrenskraftiga – inte minst i ekonomiska termer …

(Talaren avbröts)

… så att vi kan skapa arbetstillfällen. Detta är ännu ett skäl till varför vi inte klarar vår resa mot en ekonomi som är baserad på förnybar energi och energieffektivitet utan hjälp från statliga investeringar.

  Guntars Krasts, för UEN-gruppen. – (LV) Herr talman! De nuvarande höga, instabila oljepriserna kan påverka den globala ekonomiska tillväxten. Detta skulle vara särskilt smärtsamt för de medlemsstater i Europeiska unionen som på senare år inte har upplevt ett starkt ekonomiskt uppsving, men som ändå är tvungna att betala ett högre oljepris som styrs av en stark, global ekonomisk tillväxt. I flera nya EU-medlemsstater är orsakerna till ökningen av oljepriserna, som beror på att de gamla och energislösande teknikerna spelar en dominerande roll i deras ekonomier, också grunden till ett växande inflationstryck.

För tillfället finns det inga objektiva förutsättningar för en ökning av mängden olja på marknaden. Även om detta skulle ske inom de närmaste åren, skulle oljeproduktionens geografiska läge inte förändras i vilket fall som helst, och det betyder att många risker fortfarande kommer att kvarstå, vilket inte tillåter någon märkbar sänkning av oljepriset. På samma sätt är förhoppningen liten att de oljeproducerande länderna skulle ha ett verkligt intresse av att göra oljemarknaden stabilare eller en möjlighet att arbeta tillsammans med oljekonsumenterna för att uppnå detta. Det nyligen utförda förstatligandet av oljebolag i Ryssland och Venezuela, vilket var ideologiskt och inte ekonomiskt motiverat, har gjort den oljeproducerande sektorn i dessa länder mindre öppen och mindre förutsägbar. Detta är den verklighet som vi måste hantera när vi utformar Europeiska unionens politik, och inte bara på energiområdet.

När det gäller nuvarande kortsiktiga utmaningar – i ett läge då det inte finns några gratis oljereserver på marknaden – är det enda tillgängliga verktyget för att stabilisera oljan en minskning av konsumtionen. Här bör vi upphäva alla former av bidrag och skatteincitament för oljeraffineringssektorn och konsumenterna. Skatteincitament sänder fel signal till marknaden om riktningen på oljepriserna och uppmuntrar konsumtion och ökar i slutändan oljebolagens vinster. Europeiska kommissionen, som agerar i nära samarbete med de organ som övervakar marknaderna i medlemsstaterna, bör skapa en mekanism för övervakning av oljemarknaden för att minska spekulationerna på oljemarknaden, som saknar öppenhet. När det gäller alla åtgärdsstrategier som har lagts fram och planerats av kommissionen för att utöka energiportföljen och minska oljeberoendet i Europeiska unionen, måste jag säga att det är viktigt att titta på en avsevärd ökning av finansieringen i budgetplanen för en utökning av energiportföljen.

  Sergej Kozlík (NI). – (SK) För bara några månader sedan tog Europeiska unionens institutioner upp frågan om energisäkerhet i Europa. Enligt ett visserligen platoniskt uttalande kommer de europeiska ländernas beroende av externa energikällor att öka från 50 till 70 procent de kommande 20 åren.

Länderna i Europeiska unionen innehar inga betydande naturliga energikällor. Därför stöder jag åtgärder för ökad energieffektivitet, alternativa och förnybara energikällor och energibesparing. Samtidigt stöder jag de planerade åtgärder som syftar till att öka oljereserver och oljeprodukter i medlemsstaterna, och en gemensam ståndpunkt för Europeiska unionen i samtal med OPEC och andra länder, som syftar till att förbättra stabiliteten på marknaden för råolja och energi.

Men å andra sidan måste EU-institutionerna anta ett mer långsiktigt förhållningssätt till stängningen av befintliga energianläggningar. I detta sammanhang måste jag kritisera beslutet, som till stor del motiveras av politiska hänsynstaganden, att i förtid avveckla kärnkraftverket i Jaslovské Bohunice, trots att kärnkraftverket uppfyller driftssäkerhetskraven. Detta försvagar energipotentialen inte bara i Slovakien utan också i hela Europeiska unionen.

  Robert Goebbels (PSE). – (FR) Herr talman! Vi lever i en värld som är svältfödd på energi, där ungefär 1,5 miljoner människor inte har tillgång till elektricitet. Kriser liknande den som skakar oljemarknaden visar vårt överberoende av fossila bränslen. Troligen kommer oljan aldrig att ta slut, men utvinningen av den återstående oljan kommer att bli så dyr att våra ekonomier kommer att tvingas att ta avstånd från den. Desto större anledning att förbereda för den period som följer efter oljeberoendet. Energibesparingar och bättre energieffektivitet måste prioriteras. Alla former av förnybar energi måste uppmuntras.

Hur som helst behövs fortfarande en betydande teknisk utveckling för att öka den ekonomiska användningen av ”ren” energi. Europa måste öka investeringen i alla former av energiforskning och i teknisk utveckling som rör vätgas. Omvandlingen av vätgas kräver mycket energi. Vi kommer inte ifrån kärnkraft omedelbart. Jag hoppas att vi kommer att uppnå fusion via ITER. Under tiden kommer kol att fortsätta att vara en viktig primär energikälla, även om det är nödvändigt att utveckla renare tekniker.

För närvarande orsakar den oberäkneliga råoljemarknaden problem. Intelligensen på denna marknad kan ifrågasättas med tanke på den plötsliga prisexplosion som orsakades av tillkännagivandet av en cyklon och den plötsliga kollapsen av dessa priser när orkanerna Katrina och Rita hade bedarrat. Det finns för många kortsiktiga spekulationer på denna mycket speciella marknad, som är skapad av en kartell och oligopoler. Kommissionen måste följa den rovgiriga aktiviteten hos vissa mycket spekulativa fonder på närmare håll och rikta in sig på att skapa större öppenhet om hur oljepriserna sätts. Europas medborgare skulle bli tacksamma för en ökad regelbunden inblandning.

  Vittorio Prodi (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill också tacka kommissionsledamoten för att han är här i dag och för hans engagemang. Vi har under förmiddagen diskuterat vilka strategier vi bör välja, och jag håller med honom om att problemet måste angripas på ett systematiskt sätt, just därför att vi står inför en enorm utmaning.

Oljan håller på att ta slut och det gör även ekosystemets möjlighet att ta hand om avfallsflödet och mängden förbränningsprodukter. Vi behöver få ett slut på oljeperioden – vi måste det helt enkelt – men detta innebär förändring, och därför behöver vi också ett ledarskap för förändringen. Vi kan inte acceptera den passivitet som många nationella regeringar uppvisar på detta område. Det vore att ta allting för givet. Det som vi faktiskt kan ta för givet är att oljepriserna kommer att öka ännu mer eftersom den nuvarande efterfrågan gör att det inte finns något skäl att sänka priserna.

Vi måste vidta åtgärder omedelbart och införa åtgärder redan tillsammans med de strategier som nämndes tidigare: besparingar, effektivitet och diversifierade energikällor. Vi måste framför allt fokusera på förnybara energier, eftersom det är dessa som kommer att göra det möjligt för oss att fullgöra vårt åtagande inför kommande generationer. Dessutom innebär ledarskap också en möjlighet att styra processen på kulturell nivå, eftersom vi kan förbereda för en verklig ändring av efterfrågan just genom en förändring av kulturen.

Det handlar inte om åtstramning eller måttfullhet, utan vi kan höja vår civilisation till nya nivåer genom att ta det kunskapsbaserade samhället på allvar. Vi måste göra det systematiskt, och detta är det ledarskap vi måste engagera oss i.

  Satu Hassi (Verts/ALE). – (FI) Herr talman! Den snabba ökningen av oljepriset har fått var och en att inse att det inte kommer att vara för evigt. Detta har varit uppenbart för tänkande människor under en lång tid nu, inte minst på senare tid eftersom petroleumgeologer har analyserat sambandet mellan efterfrågan på olja och tillväxten av dess årsproduktion.

Nu måste vi fokusera på att utveckla rena alternativ med hållbar framtid, såsom förnybar energi och ökad energieffektivitet. Det vore dumt nu att slösa bort resurser på fossila bränslealternativ som är ännu smutsigare än olja, såsom flytande bränsle som tillverkats av kol eller oljeskiffer.

Som min kollega, Claude Turmes, sa används den mesta oljan för transporter. Av den anledningen behöver vi ompröva vårt transportsystem. Vi bör rikta in oss på att utveckla kollektivtrafiken precis som biobränslena. I de EU-finansierade investeringsprojekten inom kommunikationsområdet bör det till exempel läggas större tonvikt än någonsin på järnvägar.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Jag är ledsen, men trots att oljekrisen har pågått i ett år är kommissionens reaktion minst sagt avspänd och rådets reaktion obefintlig. I dag har vi återigen hört utmärkta uttalanden som dock inte åtföljs av åtgärder. Detta visar en brist på klarsynthet.

Jag frågar er: Har drastiska åtgärder vidtagits för att dämpa oljeberoendet? Har man sökt lösningar i den energikrävande transportsektorn, som konsumerar 70 procent av den totala produktionen? Svaret är tyvärr nej.

Slutsatsen är att ökningen av oljepriserna, i samband med naturkatastroferna, till stor del på grund av oförsiktig förbrukning av mineraliskt bränsle, reser kravet på att överge en energikrävande utvecklingsmodell och snabbt utveckla alternativa energiformer. För att uppnå detta behöver vi dock pengar, och tyvärr avslår både rådet och kommissionen tanken på en särskild bränsleskatt för att finansiera denna investering i framtiden.

  Liam Aylward (UEN). – (EN) Herr talman! Även om jag välkomnar det som rådet och kommissionen har sagt är verkligheten den att det i dag finns en efterfrågan på fossila bränslen som hela tiden växer. Under de närmaste åren kommer efterfrågan bara från Kina att öka till tidigare okända nivåer. I slutändan kommer Kina att konkurrera med Förenta staterna om den hela tiden minskande tillgången, vilket är en motbjudande tanke, och som vi vet håller de fossila bränslena snabbt på att ta slut.

Alternativa energikällor är mycket viktiga för vår framtid. Vad krävs för att vi ska ta detta på allvar? Bioetanol är en sådan källa. Europeiska kommissionen inser betydelsen av den industrin och av att vissa jordbruksprodukter, däribland socker, kan användas för tillverkning av bioetanol.

Kommissionen bidrar för närvarande ekonomiskt till europeiska biobränsleprojekt. Tyvärr utnyttjar medlemsstaterna dessa medel fortfarande i en bedrövligt låg utsträckning.

Mera mark kommer att bli tillgänglig för alternativ användning som ett resultat av halvtidsöversynen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Våra jordbrukare, som bevarar landsbygdsmiljön, skulle verkligen på allvar kunna bidra till att bemästra klimatförändringen genom att använda jordbruksmark på andra sätt, dvs. till produktion av alternativa och förnybara energikällor. Är det inte på tiden att vi verkligen tar detta på allvar?

  Luca Romagnoli (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! När vi pratar om olja bör vi ställa frågor om Europeiska unionens utrikespolitik och dess faktiska godkännande av en aggressionspolitik och om den utarmning av energiresurser och huvudråvaror som utövas av multinationella företag och Förenta staterna.

Allting som å ena sidan producerar välstånd och å andra sidan utarmar de legitima innehavarna av resurserna, blir omedelbart en måltavla för plundringsförsök av de finansiella och politiska förvaltningar som jag nämnde. Ingen här vill prata om att minska mervärdesskatter eller tullar. Vad kan då göras för att befria våra folk från oket av beroendet av intressen utanför Europa?

1. Förstatliga resurserna; 2. Stärka de politiska och ekonomiska banden med produktionsländerna för att bli deras främsta handelspartner; 3. Sluta att stödja eller vara delaktig i USA:s utrikespolitik; 4. Befria de europeiska forskningsorganisationer som arbetar med alternativa energikällor, särskilt biomassa, jordvärme och all övrig förnybar energi, från begränsningar och villkor och i stället ge dem betydande ekonomiskt stöd; 5. Övervaka de priser som oljebolagen tar ut i de olika länderna i Europeiska unionen.

  Christoph Konrad (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det är viktigt att betona att gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater också är för alternativ energi, och att sådan energi inte bara främjas utan också görs konkurrenskraftig. Det är oacceptabelt att den ska förbli subventionerad på obestämd tid. Vi måste se till att alternativ energi blir konkurrenskraftig.

När jag har lyssnat på debatten i parlamentet kan jag konstatera att många ledamöter även här sätter stor tilltro till staten. Ledamöter uppmanar till statligt ingripande och glömmer faktiskt att oljepriset i en konkurrenskraftig ekonomi trots allt följer marknaden. Det är först och främst ett marknadspris, vi måste acceptera det. Till sist är vi ändå alla medvetna om att raffineringskapaciteten är en del av problemet. Denna är otillräcklig för tillfället, men situationen kommer att ändras något igen.

Men när över 70 procent av priset vid bränslepumparna i EU:s medlemsstater, som i Tyskland, utgörs av skatt, måste vi ledamöter i Europaparlamentet vädja till de nationella regeringarna att vidta tillfälliga åtgärder mot detta för att ge allmänheten någonting tillbaka, framför allt i högskatteländerna, och således garantera fortsatt rörlighet i dessa arbetsinriktade samhällen. Detta är ytterligare ett krav som framför allt är av politisk karaktär. Man kan inte rasa mot marknaderna och samtidigt själv vara ansvarig för 70 procent av priset. Det vore att lägga ansvaret på fel fjärdedel. Det vore därför klokt av oss att klargöra att staten bör stödja alternativ energi – inom rimliga gränser – men att vi också bör investera i nya tekniker. Det finns en mängd sådana alternativ att välja bland, till exempel hybriddrivsystem. Här bör dock tonvikten ligga på måttlighet och sunt förnuft, snarare än ideologi.

  Reino Paasilinna (PSE). – (FI) Herr talman! Ryssland intensifierar sitt samarbete med OPEC. Oljeproducenternas kartell blir mäktigare än någonsin. Förhoppningarna och åtgärderna som rör utvecklingen av förnybara energikällor har inte fått tillräckligt snabba effekter. Priset på olja förblir högt, medan Europa blir allt mer beroende och krisbenäget.

Medan vinden genererar kraft på en kontinent, störtar Europa huvudstupa in i kris. I Förenta staterna fick vind och vatten stopp på en tiondel av oljeraffineringsverksamheten, men priset steg med 40 procent. Det kommer fler kriser i framtiden, eftersom efterfrågan på olja och oljeförsörjningen har ett så nära samband. Bolagens vinster borde användas till att utveckla hållbara, alternativa former av energi. Efterfrågan kommer därför att gå ned, och ersättas med forskning, biomassa och alternativ.

Vi har dock inte försökt lägga fram lagförslag som begränsar spelet på fondbörsen, som höjer priserna, vilket min kollega Robert Goebbels nämnde, eller som minskar den sociala ojämlikhet som beror på oljan. Är ordförandeskapet, som också leder G8, berett att hålla ett toppmöte mellan de främsta konsumenterna och säljarna så snart som möjligt, och i alla händelser före konferensen mellan oljeministrarna nästa vår? Vi bör stabilisera oljepriserna.

Slutligen, kommissionsledamot Andris Piebalgs: Hur ser situationen ut för energidialogen mellan Europeiska unionen och Ryssland? Görs några framsteg?

  Roberto Musacchio (GUE/NGL). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vår debatt i dag om oljeproblemen innebär att prata om svårigheterna i vår nuvarande situation – från krig till utsläpp av icke-förnybara resurser och miljöförstöring – och om att besluta om vi ska ha en annan framtid eller om vi ska ha någon framtid överhuvudtaget.

Oljekrisen beror inte på kortsiktiga ekonomiska faktorer, vilket nu är uppenbart. Den är kopplad till att de nuvarande sociala och geopolitiska strukturerna och utvecklingsmodellerna är överspelade. Att hitta en väg ut ur detta kräver rättvisa, omfördelning av rikedomar, nya utvecklingsparadigmer och nya energipolitiska åtgärder som är baserade på effektivitet och på rena, säkra, förnybara alternativ, motsatsen till kol och kärnkraft. Fred, rättvisa och miljö är de enda alternativ som kan föra oss in i framtiden. Vi måste förverkliga dem med hjälp av praktiska politiska åtgärder som inte bestäms av marknaden, utan utvecklas genom nya politiska alternativ och nya åtgärder i det offentliga livet.

  Luis de Grandes Pascual (PPE-DE). – (ES) Herr talman, herr energikommissionsledamot! Tack för att ni är här. Er närvaro är mycket lämplig. Det har tveklöst framförts enhälliga krav inom unionen på att ta itu med den hårda verkligheten beträffande ökningen av oljepriset. Situationen var förutsägbar, men verkligheten har varit mycket brutalare än vad som förväntades. Faktum är att prognoserna har fördubblats, och råoljepriserna påverkar den ekonomiska tillväxten och välbefinnandet hos unionens medborgare.

Diagnosen är densamma, och de olika recepten för att minska den makroekonomiska obalansen då råoljepriserna ökar är mycket likartade. Jag säger inte att det är dåligt att man är överens om analysen, men jag vill säga att dessa åtgärder vidtas på medellång och lång sikt och kräver vilja, och att de är otillräckliga på kort sikt.

Om ni tillåter mig ska jag inte slösa bort tid – tid som jag inte har – på att säga de vanliga sakerna. På utskottet för transport och turisms vägnar vill jag i stället rikta uppmärksamheten mot den extrema situation som vägtransportsektorn har hamnat i, inte i tillfälligt avseende utan i strukturellt avseende, och som kommer att bli svår att lösa.

Vi samtycker till de statliga ingripanden som syftar till att vidta åtgärder för att underlätta en trafikomställning i riktning mot effektivare transportsätt. Vi samtycker till att vidta åtgärder för effektivare användning av de olika transportsätten, och slutligen samtycker vi till att vidta åtgärder för att öka energieffektiviteten för fordon. Samtidigt måste ni dock hålla med mig om att det på kort sikt inte är möjligt att ändra verkligheten och att det främsta offret för resultaten av denna situation är en sektor som transportsektorn, som är alltför beroende av hur efterfrågan utvecklas och är utlämnad till fluktuationer i oljepriser.

De ständiga ökningarna av råoljepriset har lett till en kraftig ökning av bolagens driftskostnader, vilket försätter sektorn i en helt maktlös situation med tanke på att det är omöjligt för dem att ta igen höjningen genom att höja priset på de tjänster som de tillhandahåller. Utan att det påverkar antagandet av de mer allmänna åtgärder som vi kommer att samtycka till, anser vi därför att det vore lämpligt att kommissionen tillsammans med medlemsstaterna också undersöker åtgärder för att justera ned skatten på den diesel som används yrkesmässigt och att anpassa beskattningen på ett sätt som verkligen påverkar sysselsättningen.

  Ewa Hedkvist Petersen (PSE). – Herr talman, herr rådsordförande och herr kommissionär! Som det har sagts här så står transportsektorn för den absolut största delen av den totala oljekonsumtionen i EU. Vi är alla extremt oljeberoende för att transportera varor och för att röra oss, eftersom vägtransporterna dominerar så.

Det här har vi och industrin vetat under en längre tid, men medvetandet har inte kommit till handling. Vi måste nu ställa om och påbörja arbetet mot förnybara energikällor och bränslen. Men man kan också se positiva tendenser, medvetenheten ökar och bilindustrin i USA har efter Katrina begärt att presidenten ska inkalla ett toppmöte om vad man kan göra för att utveckla alternativa bränslen. De stora biltillverkarna säger också att man i USA måste minska bensinberoendet. Vi måste använda oss av denna medvetenhet och skapa förutsättningar i våra samhällen och i vår union – och det är ju det som vi som politiker kan göra. På transportområdet måste vi forska fram nya förnybara bränslen, t.ex. satsa på syntetisk diesel. Vi måste gynna alternativa bränslen, som etanol. Vi måste förnya fordonsparken, och här går det att göra ganska mycket, ganska fort. Vi måste också satsa på alternativa transporter.

Vi har pratat om järnvägarna idag och beslutat att utveckla järnvägstrafiken. Det är viktigt, men vi måste också i översynen av vitboken skriva mer och ta fler beslut när det gäller alternativa bränslen och förnyelse av bilparken.

  Carmen Fraga Estévez (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Jag har kommit hit för att tala om en sektor som särskilt påverkas av den här situationen, dvs. fiskerisektorn. Jag håller med kommissionen om att det är nödvändigt att utarbeta en handlingsplan på medellång och lång sikt som gör det möjligt för flottan att hantera de nuvarande förhållandena, som bevisligen är strukturella snarare än tillfälliga, även om jag också måste klargöra att jag inte förnekar att vissa av de lösningar som generaldirektoratet för fiske och havsfrågor anger, eftersom energibesparing, såsom skrotning av gemenskapens flotta, är mycket oroande för många av oss.

Jag anser att vi, när vi förbereder oss för framtiden, också måste ta hänsyn till nuet, eftersom flottan redan är i en desperat situation och vi inte är övertygade om de kortsiktiga åtgärderna som angavs vid fiskeministrarnas senaste rådsmöte.

Det tillfälliga stoppet av FFU är inte avsett att hantera denna typ av kriser, eftersom regeringarna dessutom redan har tilldelat sina medel och en ny programplanering är problematisk. Kommissionsledamot Joe Borgs tillkännagivande om ökningen av det försumbara stödet löser inte heller problemet, eftersom vi måste vänta i nio månader och på nya gemenskapsregler för att detta ska kunna lösas.

Detta leder till att många medlemsstater hjälper sina sektorer så gott de kan, vilket också leder till betydande snedvridning av konkurrensen. Precis som för ett år sedan vill vi därför återigen uppmana kommissionen, som här representeras av kommissionsledamoten med ansvar för energi, att göra det möjligt för fiskerisektorn att komma ur den här krisen. Detta skulle innefatta att införa en mekanism som skulle träda i kraft automatiskt när det sker plötsliga eller kontinuerliga ökningar av bränslepriserna och att denna bör mobiliseras innan fiskeföretagen börjar kollapsa i massomfattning.

  Mechtild Rothe (PSE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr minister, mina damer och herrar! Det finns flera viktiga svar på den nuvarande oljekrisen. Jag är dock helt övertygad om att den enda korrekta lösningen på lång sikt är att komma ifrån vårt beroende av olja, en energikälla som kommer att vara i kanske ytterligare 40–60 år, är krisbenägen och ökar i pris ju större bristen blir. Vi kan därför se att alternativen är ett givet val.

Energibesparing måste komma först. Studier har visat att besparingar på 14 procent inom transportsektorn och 20 procent inom byggnadssektorn är möjliga, och det utan några som helst uppoffringar i fråga om bekvämlighet. Jag vänder mig till rådsordföranden när jag uttrycker min innerliga förhoppning om att vi, särskilt i denna svåra situation, ska lyckas med att nå en förnuftig och genomförbar kompromiss om direktivet om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster.

Mycket har uppnåtts i Europeiska unionen på området förnybar energi, men brister kvarstår. Nästan hälften av all producerad energi används för att generera värme, en stor del av detta från olja. Inte minst här ser vi att genomslaget inte når sin potential. Jag vill därför uppmana kommissionsledamoten att verkligen lägga fram ett lämpligt direktiv om detta, med tydliga mål och relevanta åtgärder i medlemsstaterna.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den nuvarande situationen med tanke på oljepriserna är mycket otillfredsställande.

Å ena sidan betalar konsumenterna mycket höga priser. Å andra sidan skapas omotiverade vinster, inte bara inom oljesektorn utan också inom andra energisektorer. Jag anser att det är vårt ansvar att diskutera hur de här bolagen kan placera dessa omotiverade vinster på bästa sätt, och i synnerhet vad de stater som tjänar mest på detta kan göra med dessa skatter.

Huvudfrågan måste vara att denna inkomst inte investeras i andra områden. Kommissionen borde kanske utarbeta en handlingsplan för ett frågeformulär som undersöker hur företagen, och i synnerhet nationalstaterna, på bästa sätt kan placera denna extrainkomst som strömmar in i deras kassavalv. En möjlighet vore att starta ett slags projekt om riktmärkning och bästa metoder för att se till att denna inkomst läggs på forskning och utveckling, effektivitetsåtgärder, skattelättnad – inte på konsumtion utan på investeringsområdet –, omfördelning och ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation (CIP).

En helt ny möjlighet att slå in på en ny väg öppnas i detta avseende. Jag anser att vi kan samla in exempel på bästa sätt att hantera detta i nationalstaterna, och kanske till och med på internationell nivå.

Den andra huvudfrågan är följande: För tillfället utfärdas fakturor i dollar. Detta kan vara till vår fördel för tillfället, men det är också möjligt att vinden vänder, det vill säga när priserna ökar ytterligare och dollarn ändrar riktning. Av den anledningen bör vi kanske överväga huruvida det är möjligt att skapa ett separat euroområde i energisektorn för andra länder än OPEC-länder, eller till och med incitament för att skapa ett sådant område, eftersom detta också skulle medföra en viss grad av stabilitet och oberoende.

Min slutliga synpunkt är att vi för hedgefonder behöver kapitalkrav och kapitalvillkor som uppfylls, och slutligen också öppenhet för att lämpligen förhindra onödig marknadsspekulation i framtiden.

  Riitta Myller (PSE). – (FI) Herr talman! Jag stöder dem som har insett att beroendet av olja måste upphöra genom stora ansträngningar att investera i förnybara energikällor och energibesparing. EU bör stödja genombrottet för nya miljötekniker. Dessa innovationer kan hjälpa oss att inte bara öka vår självförsörjning av energi, utan vi kan också förbättra luftkvaliteten och minska växthusgaser.

Många av de förnybara energikällorna som bidrar till att bevara miljön finns redan inom räckhåll. Biomassa kan användas på flera sätt för uppvärmning, för att producera elektricitet och som bränsle. Hittills är detta den enda förnybara energikälla som kan användas för att ersätta flytande transportbränsle. EU bör sätta upp ambitiösa mål för att minska beroendet av olja och öka besparingarna. Förnybara energikällor bör stå för åtminstone 25 procent av EU:s hela energiförbrukning år 2020.

  Ján Hudacký (PPE-DE). – (SK) Den nuvarande energisituationen, som framför allt har orsakats av oljekrisen, tvingar oss att söka en snar lösning. Det är viktigt att använda råoljan så effektivt och ändamålsenligt som möjligt. Det kan inte finnas något tvivel om att Europeiska unionens ansträngningar i denna riktning bör omfatta åtgärder för att så snart som möjligt överge användningen av råolja för att producera el. Det är dags att diskutera denna fråga öppet.

Kärnkraft är en mycket effektivare ersättning för råolja, både i fråga om tillgänglig produktionskapacitet och miljöskydd. Kärnkraftstekniken tillämpar de modernaste teknikerna med höga säkerhetsnormer. Den är dessutom en ren energikälla som inte producerar några koldioxidutsläpp. En säker lösning har alltså hittats på det problem som motståndarna till kärnenergi ofta betonar – kärnavfallet. Genom investeringar i forskning om säker kärnavfallsåtervinning och ytterligare utveckling av nya tekniker, vilket Europeiska unionen också kan tillhandahålla genom att ge tillgång till det sjunde ramprogrammet, elimineras snart eventuella tveksamheter om säkerheten i kärnkraftverk.

Å andra sidan vill jag inte tona ned vikten av andra alternativa energikällor, särskilt de källor som inte producerar koldioxidutsläpp. Allvaret i den nuvarande energisituationen kräver dock ett antagande av den enda rationella och lämpliga lösningen: en återgång till kärnkraft genom konstruktionen av ny produktionskapacitet.

  Mia De Vits (PSE). – (NL) Herr kommissionsledamot! Om ni vill lindra den direkta effekten av ökningen av oljepriserna räcker det inte med att bara presentera långsiktiga lösningar. Vi förväntar oss att kommissionen ska spela en samordnande och övervakande roll även för kortsiktiga åtgärder. Det är bland allmänheten, särskilt den svagare delen, och bland dem med låga inkomster som den dyra oljan skördar sina offer. Det är varje lands ansvar att vidta åtgärder för att lindra dessa problem, men Europeiska kommissionen skulle kunna samordna åtgärderna genom att till exempel tillåta en reducerad mervärdesskatt inom detta kompetensområde. Kommissionen är också skeptisk till att stödja industrier som berörs av de höga oljepriserna, särskilt transportindustrin men också fiskeindustrin, men även för dessa kan kommissionen spela en stor roll genom att samordna övergången till miljövänlig utrustning. Många fiskare saknar ekonomiska resurser för att täcka dessa kostnader, och jag vill därför be er att fördubbla ert stöd för att få till stånd denna övergång.

  Alejo Vidal-Quadras Roca (PPE-DE). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr rådsordförande! Jag vill först gratulera kommissionsledamoten med ansvar för energi till den snabba reaktionen på den senaste tidens extrema och varierande oljepriser som presenteras i denna plan, ur vilken han i dag har förklarat huvudpunkterna, grundidéerna och de konkreta åtgärderna, som jag helt accepterar.

Priset på råolja steg med 50 procent förra året, och denna ökning har lett till en avsevärd snedvridning av konkurrenskraften i vår ekonomi. Många regeringar utsätts därför för ett hårt tryck för att minska skatten på olja inom vissa transportsektorer. Som kommissionsledamoten har sagt är detta dock ingen lösning. Precis som att det skapar snedvridningar på marknaden och problem med bestämmelserna om statligt stöd, banar det väg för möjliga ökningar av konsumtionen och det framtida priset per fat.

Vi måste vidta de åtgärder som kommissionsledamoten anger i planen: beslutsamt främjande av användning av förnybar energi och förbättrad effektivitet, ökad raffineringskapacitet för att förhindra spekulation med tanke på att kärnenergi är en viktig del av säkerheten för försörjningsstrategin, och främjandet av användningen av biobränslen. Vi diskuterar en kris i dag, men vi måste lära oss av den för att planera för vår framtid på ett intelligent sätt.

Jag vill inte sluta utan att be rådet, vars företrädare för närvarande tittar i ett papper med stort intresse, att med stort allvar och mot bakgrund av rådande omständigheter beakta effekterna av en oacceptabel minskning av de medel som är avsedda för teknisk forskning och innovation i det sjunde ramprogrammet.

  Antolín Sánchez Presedo (PSE). – (ES) Herr talman! Energisystemet är mycket viktigt och har globala dimensioner. De åtgärder som vidtas i EU för att dämpa effekterna av stigande priser bör vara samordnade och förenliga med våra multilaterala åtaganden.

Vi måste få till stånd mer öppenhet och balans i prissättningen som eliminerar spekulativt beteende och förhindrar missbruk av stora aktörer och offentliga åtgärder som skapar snedvridning. Vi måste införa större rationalitet och effektivitet i det globala systemet och därmed förhindra det energispill som vi alla betalar för – Förenta staterna använder 50 procent mer energi per BNP-dollar än Europeiska unionen.

Vi måste minska skillnaderna i miljölagstiftningen, vilket har blivit aktuellt för Förenta staterna med tanke på de orkaner som har härjat under den senaste tiden, genom att uppmana företagen att lägga upp större reserver och främja nya investeringar.

Vi måste rikta in oss på en ny energimodell med hjälp av innovation på transportområdet, utveckling av teknik som främjar icke-kolbaserade energikällor och utveckling av förnybara energikällor; detta ska också ske genom ett stabilt och långsiktigt internationellt samarbete.

  Peter Liese (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag håller med dem som har tackat och berömt kommissionsledamot Andris Piebalgs för hans aktiva och sammanhållna strategi.

Jag skulle nu vilja diskutera frågan om förnybara energikällor, inte därför att jag anser att dessa är den enda lösningen på problemet, utan därför att jag som skuggföredragande för min grupp har ett särskilt ansvar för denna fråga. Visst är det så att förnybara energikällor utgör en del av gensvaret på de höga oljepriserna, men jag anser att ytterligare en viktig faktor är att EU och medlemsstaterna inte alltid har fastställt de rätta prioriteringarna när det gäller förnybara energikällor.

Vi har ett direktiv om elektricitet och är aktiva inom detta område, om än ganska mycket mindre aktiva inom området biobränslen. Vi har ännu inte en sammanhållen EU-strategi för främjande av förnybar energi inom områdena uppvärmning och kylning, trots att olje- och gasberoendet är starkast här. Vi vet också varför: många förespråkare för förnybar energi ser denna bara i ett motsatsförhållande till kärnkraft. Jag undrar emellertid om det verkligen är så oerhört viktigt att sluta att använda kärnkraft. Är det inte mycket viktigare att minska olje- och gasberoendet och kontrollera orsakerna till klimatförändringarna i så hög grad som möjligt?

En del kanske säger att det är viktigt att göra en sak och oerhört viktigt att göra en annan, men det är inte så enkelt när vi bara har begränsade medel till vårt förfogande. I Tyskland, t.ex., finns det en lag om förnybar energi, enligt vilken 0,5 euro/kWh investeras i fotovoltaisk teknik. Totalt kommer 3 miljarder euro att samlas in på detta område under de kommande åren. Man kan naturligtvis inte få tag i dessa pengar på annat håll.

Vi måste komma ihåg att, för varje euro som investeras i uppvärmning och kylning – t.ex. inom uppvärmning som grundas på biomassa, värmepumpar eller solvärmeenergi – blir koldioxidutsläppen 45 gånger lägre och man sparar 45 gånger så mycket fossila bränslen. Det är därför dags att få några nya prioriteringar.

  Péter Olajos (PPE-DE). – (HU) Herr talman! Trots att priset på råolja har tredubblats på världsmarknaden under de senaste tre åren, verkar människans omättliga hunger efter energi inte ha dämpats. Naturkatastrofernas ekonomiska effekter i år verkar dessutom fungera som en varningsklocka för vårt bensinberoende samhälle. De flesta medlemsstater förlitar sig på energikällor i avlägset belägna områden och länder, vilket resulterar i ett beroende av mindre demokratiska stater. Om vi inte handlar tillräckligt snabbt måste vi börja använda ännu mer förorenande bränsletyper när vi har gjort slut på ren olja och gas. Detta kommer att resultera i ännu värre miljöskador. Jag välkomnar därför verkligen kommissionens fempunktsplan, särskilt kapitlen om energieffektivitet och användning av alternativa energikällor.

Vi måste med alla medel minska oljekonsumtionen inom energiproduktionen, särskilt när det gäller transporter. Det aktuella direktivet måste följas bättre om man ska kunna främja biobränslen. Tjänsteleverantörer och konsumenter måste få uppmuntran genom förmånsskatter och administrativa åtgärder. Det är oerhört viktigt att stödja forskning om icke-oljebaserad energiproduktion i större utsträckning i EU, både på gemenskaps- och medlemsstatsnivå. Man måste stödja nanotekniken inom solenergiområdet, biotekniken inom biobränsleområdet, MUX inom kärnenergiområdet eller ITER inom området för termonukleär energi, eftersom de är mycket viktiga både för miljön och ekonomin – och detta stöd är oundgängligt om vi vill att varningsklockorna ska sluta ringa. Det är goda nyheter att större oljekonsumerande och miljöförorenande länder som Förenta staterna, Kina, Indien, Australien, Japan och Sydkorea undertecknade ett avtal i juni i år i Laos som ett slags motkraft mot Kyotoavtalet i syfte att utveckla och främja renare energityper och tekniker, eftersom lösningen måste vara global – precis som själva problemet är.

  Ivo Belet (PPE-DE). – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Dyr olja är naturligtvis det bästa incitamentet för både myndigheterna, industrin och konsumenterna att leta efter alternativ, och det är underförstått att vi oreserverat stöder de initiativ som ni har utvecklat på detta område under de senaste veckorna. Detta är bara bra på lång sikt, men på kort sikt, som redan har påpekats i eftermiddag, löper oräkneliga familjer och enskilda individer, både gamla och unga, risken att hamna ute i kylan – bokstavligen – under de kommande månaderna, eftersom de helt enkelt inte längre kan betala sina uppvärmningskostnader. Jag är rädd att kommissionen, med sin konsekventa om än lite styvnackade inställning, inte tar hänsyn till detta i tillräcklig grad.

Samtidigt har olika nationella regeringar vidtagit många olika typer av nya åtgärder. Den belgiska regeringen avser t.ex. att täcka en del av kostnaderna för eldningsoljan i syfte att minska trycket, men sådana åtgärder löser naturligtvis inte de uppvärmningsproblem som väldigt många personer har för tillfället, och jag vädjar därför till er att göra något på kort sikt. En tillfällig sänkning av momsen på eldningsolja kanske inte är en så dålig idé. Herr kommissionsledamot! Jag vet att ni inte stöder denna idé, men detta är trots allt en social åtgärd. På lång sikt kanske ni vill använda någon slags bandbredd. Med detta menar jag inte bara en lägsta utan även en högsta sats, med andra ord en lägsta och högsta gräns inom vilken medlemsstaterna bör röra sig. På detta sätt kan vi göra något åt de enorma och löjliga prisskillnaderna mellan medlemsstaterna.

Eldningsolja, gas och el är grundläggande och nödvändiga när det gäller att värma upp hus och definitivt inte någon lyx. De är mycket viktiga, och som ni känner till bättre än jag består en stor del av priset av moms och punktskatter som fyller de statliga kassakistorna. Därför finns det absolut utrymme att vidta strukturella åtgärder, och utan tvekan på kort sikt

En avslutande kommentar, herr kommissionsledamot. Samtidigt som ni uppenbarligen måste försvara EU:s långsiktiga intressen, skulle ni göra en mycket vänlig gest gentemot alla dessa sårbara familjer som riskerar att hamna i svårigheter under de kommande veckorna.

  Ivo Strejček (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill göra några anmärkningar som några kanske finner hädiska.

Enligt min uppfattning bör Europeiska unionen uppmuntra till en internationell politisk debatt som skulle öppna vägen för investeringar i utvecklingsländerna. Fördelarna med det är uppenbara: Stora europeiska företag skulle bidra ekonomiskt till utvecklingsländerna medan Europa skulle dra nytta av billigare olja från de länderna och bidra till att höja deras levnadsstandard.

Från en ekonomisk utgångspunkt bör vi låta marknaden fungera utan någon reglering, utan begränsningar och utan ytterligare pålagor. Vi måste sluta drömma om universalmedel i form av förnybara energikällor och vara realistiska. Vi bör avstå från att försöka påverka oljepriset på konstlad väg. Den enda möjliga lösningen är att låta marknaden fungera själv. Marknadskrafterna kommer själva, med utgångspunkt i efterfrågan och tillgång, att återupprätta balansen mellan energislukande produkter och den naturliga och konsumentvänliga utvecklingen av helt nya produkter.

Vi får inte intensifiera arbetet för att skapa skatteharmonisering på en övernationell nivå, och vi får inte främja skattestimulanser som utmynnar i lägre skattesatser för enskilda segment inom energi- eller oljeindustrin.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Herr talman! Jag tackar alla ledamöter för deras inlägg. Jag är medveten om tiden, men låt mig försöka svara på några av de synpunkter som har framförts under denna givande och aktuella debatt.

Giles Chichester inledde debatten med en tydlig vädjan om ett bibehållande av nationella skatter och uppmanade till en balanserad syn på den aktuella situationen. Jag har viss sympati för de åsikter som han framförde.

Hannes Swoboda upprepade de synpunkter som jag framförde tidigare om öppenhet i förhållande till den internationella oljemarknaden. Fiona Hall frågade om direktivet om effektiv slutanvändning av energi och energitjänster. Jag kan försäkra henne att medlemsstaterna och parlamentet arbetar hårt för att finna kompromisslösningar i de frågor där det fortfarande finns en meningsskiljaktighet mellan rådet och parlamentet. Vi hoppas att alla institutioner ska delta konstruktivt i processen för att få fram ett direktiv som är viktigt för oss alla.

Claude Turmes tog upp bredare frågor om miljömässig hållbarhet – jag nämnde just direktivet om effektiv slutanvändning av energi och energitjänster. Han hänvisade dock också till vad han kallade för den schweiziska modellen för vägtullar. Jag förmodar att han syftade på Eurovinjett och vill, med utgångspunkt i det, redogöra för ordförandeskapets inställning. Ordförandeskapet kommer att göra verkliga ansträngningar för att se till att vi förhandlar fram en överenskommelse med Europaparlamentet i en andra behandling. Jag måste dock på detta stadium betona att den överenskommelse som vi nådde vid transportrådets möte den 5 april står för en grannlaga avvägning och kompromiss, så utrymmet för ytterligare förändringar är begränsat mot bakgrund av fattade beslut.

Sergej Kozlík välkomnade de åtgärder som redan har vidtagits mot oljechocker och utvidgningen av samarbetet med OPEC. Det är viktigt att poängtera att investeringar i raffinaderikapacitet redan sker, men priserna ger signaler om att ännu större investeringar i oljesektorn är nödvändiga, däribland raffinaderikapacitet, och större öppenhet och bättre investeringsklimat behövs för att åstadkomma de nödvändiga investeringar vi har pläderat för.

Robert Goebbels argumenterade kraftfullt för väteteknik och krävde större öppenhet – en synpunkt som jag redan har tagit upp.

Det ställdes en allmän fråga om spekulation bland dem som handlar. Det är svårt att veta exakt vilken roll spekulationen har spelat för priserna. Jag skulle dock vilja hänvisa till Internationella valutafondens analys i den senaste ”World Economic Outlook”, där det görs gällande att spekulationen följer förändringar i oljepriset och framförs tvivel på att spekulationen verkligen har varit en nyckelfaktor bakom de aktuella höga priserna.

Vittorio Prodi anförde att det är oacceptabelt att vi inte gör någonting. Jag hoppas att mina och kommissionsledamotens inlägg i inledningen av debatten har varit till fyllest för att övertyga honom om att åtgärder vidtas och kommer att vidtas i framtiden.

Satu Hassi tog upp frågor om tillgången. Internationella energiorganet noterade i sin ”World Energy Outlook” för 2004 att de flesta uppskattningar visar att de dokumenterade oljereserverna räcker för att möta världens förväntade efterfrågan de kommande 30 åren och att världens oljeproduktion inte kommer att nå sin höjdpunkt före 2030, förutsatt att nödvändiga investeringar görs – vilket är ett viktigt förbehåll. Som jag nämnde i mitt inledningsanförande är den stora utmaningen att skapa det rätta klimatet för de investeringar som nu måste göras.

Dimitrios Papadimoulis tog upp ett antal synpunkter. Jag måste säga, med all respekt, att jag inte alls instämmer i det han sa om det nödvändiga eller lämpliga i att rådet ska sträva efter att införa en europeisk skatt under de omständigheter vi befinner oss i.

Liam Aylward tog upp frågan om den gemensamma jordbrukspolitiken. Det brittiska ordförandeskapet har aldrig varit motvilligt till att diskutera den politiken, men jag skulle kunna tänka mig att det finns andra forum där det skulle vara mer passande att gå in på de bredare frågor som han tog upp i sitt anförande.

Likaså tog Luca Romagnoli upp ett antal fascinerande frågor, däribland Förenta staternas utrikespolitik. Jag beklagar, men med tanke på att jag har fem minuter på mig att avsluta den här debatten är det knappast läge att nu ytterligare gå in på de specifika frågorna.

Christoph Konrad tog upp frågan om raffinaderikapacitet. Jag skulle vilja hänvisa till mitt inledningsanförande och till de synpunkter jag just tog upp.

Reino Paasilinna tog upp den viktiga frågan om förhållandet till Ryssland. Här vill jag återigen med all respekt hänvisa till att jag i mitt inledningsanförande betonade att det förs en dialog om energifrågor – kanske kommissionsledamoten återkommer till det – och att det pågår en fortlöpande dialog mellan Ryssland och Europeiska unionen under vårt ordförandeskap, inte bara om energifrågor utan om en lång rad frågor.

Carmen Fraga Estévez tog upp viktiga och omfattande frågor om fiskeripolitiken. Jag svarar på samma sätt som jag gjorde om den gemensamma jordbrukspolitiken. Samtidigt som jag är medveten om den börda som de högre oljepriserna just nu innebär för fisket finns det många andra forum där en mer fullständig och öppen debatt kan föras om den framtida gemensamma fiskeripolitiken.

Mechtild Rothe tog upp frågan om direktivet om effektiv slutanvändning av energi och energitjänster, och jag hoppas återigen att jag har tagit upp det tidigare. Paul Rübig tog upp ett antal frågor i samband med de nya möjligheter som han nämnde. Jag vill definitivt medge och framhålla att marknaderna själva, t.ex. bilindustrin, tillhandahåller lösningar såsom framväxten av hybridbilar, som vinner alltfler marknadsandelar i flera europeiska länder.

Riitta Myller argumenterade kraftfullt för tekniker för förnybar energi, något som jag känner starkt för. Ján Hudacký tog upp frågan om kärnkraft. Jag vill uppriktigt och med respekt säga att det ytterst är ett beslut för varje medlemsstat hur man möter sitt energibehov och kärnkraftens roll i detta. Kärnkraft är absolut ett alternativ som länderna kan överväga, men om vi ser det som ett alternativ till olja måste vi tänka på koncentrationen av efterfrågan på olja i transportsektorn, som vi har hört så mycket om i debatten här i dag.

Mia De Vits tog upp den bredare frågan om nivån på bränsleskatter. Ett antal ledamöter berörde frågan om en lösning som innefattar nivån på bränsleskatter skulle kunna bidra till att lätta på bördan med de högre oljepriser som medlemsstaterna erfar just nu. Jag vill då återigen gå tillbaka till Ekofinrådets informella möte som nyligen ägde rum, där man kom överens om att medlemsstaterna bör undvika snedvridande skattepolitiska och andra politiska ingripanden som förhindrar de nödvändiga anpassningarna. Ministrarna bekräftade särskilt att man bör undvika snedvridande effekter av kortsiktiga åtgärder som vidtagits för att lindra effekten av högre oljepriser för fattigare delar av befolkningen.

Antolín Sánchez Presedo och Peter Liese pläderade för förnybar energi, och jag har redan sagt att jag har viss sympati för de synpunkterna. Péter Olajos sa att det är ett globalt problem som vi nu har diskuterat i en och en halv timme. Jag vill nog instämma i det, men det gäller även den lösning som vi måste hitta.

Ivo Belet tog upp ett antal frågor som gäller kommissionen, så jag lämnar dem till kommissionsledamoten. Slutligen gjorde Ivo Strejček några anmärkningar som han menade skulle vara hädiska som avslutning på vår debatt i dag. Jag överlämnar till andra att bedöma om de förtjänar det omdömet. Om han är ärlig i sina krav på en ordentlig och uppriktig internationell diskussion om de frågor som vi har berört här i dag vill jag fästa hans uppmärksamhet på att det brittiska ordförandeskapet, den brittiska regeringen, har tagit upp frågan om klimatförändringar under vårt ordförandeskap i G8 i år. Jag menar att det var ett modigt och principfast beslut att säga att klimatförändringar, tillsammans med internationell utveckling i särskilt Afrika, kommer att vara i fokus för Gleneaglesmötet den 6–8 juli.

Detta är en viktig fråga inte bara för Europa utan för världsekonomin, vilket har varit tydligt under hela debatten, och den kräver internationella och gemensamma åtgärder. Hållbar ekonomisk tillväxt är beroende av tillgången till pålitliga och överkomliga energitillgångar. Nyckeln till en förbättring av oljemarknadens sätt att fungera är, som jag hoppas framgick tydligt av mitt inledningsanförande, bättre villkor för investeringar och öppnare marknader men framför allt bättre information, förbättrad energieffektivitet och utveckling av alternativa tekniker.

Konsument- och producentländer och internationella organisationer arbetar redan på dessa områden, och Europeiska unionen spelar en särskilt konstruktiv och värdefull roll. Tillsammans kan våra ansträngningar hjälpa marknaden att anpassa sig efter den ökade efterfrågan som vi har varit med om och hjälpa den att mer effektivt handskas med framtida chocker som påverkar både efterfrågan och tillgång.

ORDFÖRANDESKAP: TRAKATELLIS
Vice talman

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag vill tacka Europaparlamentet för dess stora intresse för och arbete med frågor om hållbar energi, där vi bör ta upp alla frågor samtidigt – säker tillgång, konkurrenskraft och miljöutmaningar. Jag väntar mig att vi kommer att ha fler debatter i detta ämne i framtiden.

Jag vill också tacka utskottet för industrifrågor, forskning och energi och dess ordförande, Giles Chichester, för möjligheten att i dag mer ingående diskutera några av de frågor som har tagits upp i plenum med utskottsledamöterna. Av den anledningen kommer jag inte att ta upp alla förslag. Jag kommer att koncentrera mitt inlägg till några särskilda punkter.

När det gäller lagstiftningsförslagen förutsätter jag att vi har goda chanser att hitta en effektiv kompromiss som rör direktivet om effektiv slutanvändning av energi och energitjänster. I nuläget är behovet av ett sådant direktiv ännu starkare. Kommissionen kommer att godkänna en åtgärdsplan för biomassa i november. Nästa steg kan bli ett lagstiftningsförslag om användande av biomassa för uppvärmning och nedkylning. Detta är åtgärder på kort sikt som kan antas.

Samtidigt kan jag instämma i uttalandet att det inte finns någon universallösning. Det betyder att man verkligen måste ändra inrotade tankesätt och kräver ett systematiskt tillvägagångssätt, inte bara från kommissionen utan också från rådet. Jag utgår från att energisituationen kommer att diskuteras mer i detalj under rådsmötena. Rådet har redan diskuterat fisket. Andra ministerråd undersöker också frågor som hänger samman med det nya läget för tillgången till energi.

I vilket fall som helst kommer svaret från EU att i hög grad bero på de investeringar som görs i forskning och utveckling. Det är den rätta vägen att gå. De ekonomiska ramarna för sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling kommer i stor utsträckning att avgöra hur snabbt vårt gensvar kommer att bli. Jag hoppas att det, när sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling antas, kommer att finnas ekonomiska medel för nödvändiga behov på vissa områden för att ta itu med de frågor som vi har debatterat i dag.

Jag välkomnar det resolutionsförslag som ni kommer att anta i morgon. Det är en mycket kraftfull, ambitiös och realistisk resolution. Kommissionen kommer att fortsätta arbetet på de fem områdena, men inte bara där. Ett systematiskt tillvägagångssätt, tålamod och konsekvens kommer att krävas för att uppnå de resultat som EU-medborgarna väntar sig av oss.

  Talmannen. – Jag har mottagit sex resolutionsförslag om olja, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen⁽¹⁾.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 29 september 2005 kl. 12.00.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Oljeprisets utveckling under den senaste tiden har fört upp problemet med höga oljepriser högst upp på dagordningen, mot bakgrund av de allvarliga problem som denna prisökning har orsakat i förhållande till ekonomisk tillväxt och sysselsättning, och detta vid en tidpunkt när EU:s ekonomi mer eller mindre har avstannat.

Som professor Michael T. Klare sa nyligen är eran med lätt överkomlig olja över. Denna skymningstid för oljeeran märks i allt högre grad genom politiseringen av oljepolitiken och genom den upprepade användningen av militärmakt för att få kontroll över de tillgångar som finns. Det råder ingen brist på exempel, och Irakkriget är ett av de mest påtagliga.

Vi anser att det är avgörande att frågan om bedömning av resurser och inriktningen mot prospektering och utveckling av kolväten på både EU-nivå och global nivå diskuteras ingående. En praktisk åtgärd skulle vara att arrangera en konferens under FN:s överinseende för att garantera en världsomspännande strategi för att minska oljekonsumtionen.

Vi måste göra oss beredda för framtiden genom att investera i forskning för att hitta sätt att minska oljekonsumtionen uttryckt i BNP. Vi måste dessutom investera i alternativa energikällor och i en effektivare energianvändning, vilket är ett av de allvarligaste strukturproblem som finns i en rad länder, däribland Portugal. I nästa budgetplan måste man ge denna fråga den vikt den förtjänar och öronmärka medel för förnybar energi.

(1) Se protokollet.

24. Reform av Förenta nationerna och Millennieutvecklingsmålen

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är uttalanden av rådet och kommissionen om reformen av Förenta nationerna och millennieutvecklingsmålen.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Herr talman! För två veckor sedan, på världstoppmötet 2005, möttes våra stats- och regeringschefer för att besluta hur världssamfundet, genom FN, ska angripa världens mest brådskande problem: de nära sammanhängande utmaningarna utveckling, säkerhet och mänskliga rättigheter.

De beslut som de fattade efter två års debatt och samråd och som nu finns inskrivna i det så kallade slutdokumentet, lägger fast FN:s dagordning för åren framöver. Utmaningarna för världens säkerhet och välstånd har på ett uttömmande sätt lagts fast av FN:s generalsekreterare Kofi Annans så kallade högnivåpanel om hot, utmaningar och förändringar, av professor Jeffrey Sachs, chef för FN:s millennieprojekt, och av Kofi Annan själv i rapporten In Larger Freedom. Slutsatsen är att vi inte kommer att kunna förhindra eller lösa konflikter om vi inte vidtar skyndsamma åtgärder mot fattigdom, sjukdomar, miljöförstöring och sociala orättvisor. Annars kommer vi inte att kunna bygga fred, och utan fred och säkerhet kan inte utveckling äga rum. Inget av detta är möjligt utan respekt för de mänskliga rättigheterna.

Som alla ledamöter av parlamentet vet är detta inga nya begrepp. FN skapades ju för 60 år sedan för att bygga fred och säkerhet över världen. Men världen förändras på 60 år. Med hjälp av teknik och kommunikation är länderna närmare varandra än någonsin förut. Det betyder också att konflikter och katastrofer har en ökande global räckvidd. Därför har vi alla ett starkt intresse av att arbeta tillsammans för att säkerställa fred och bygga välfärd.

Jag vet att några blev besvikna och frustrerade över resultatet från världstoppmötet. Många ansåg att de åtaganden som gjordes inte gick tillräckligt långt. Att nå konsensus mellan 191 nationer kan aldrig vara lätt. Det vet vi alltför väl från vår egen erfarenhet med 25.

Vi bör alltså repa mod eftersom de långtgående åtaganden som G8-ledarna gjorde i juli för att öka biståndet, minska skulderna och utöka handeln i allt väsentligt har befästs vid FN-toppmötet. Som generalsekreterare Kofi Annan sa – jag citerar honom direkt – ”sett som en helhet, är dokumentet [från FN-toppmötet] fortfarande ett enastående uttryck för global enighet i en rad olika frågor”.

Vår uppgift är nu att se till att överenskommelserna genomförs. Som premiärminister Tony Blair sa i New York: om vi skyndsamt började genomföra överenskommelserna om att fördubbla biståndet, om att öppna för handel och etablera regler för rättvis handel, om skuldlättnad, om hiv/aids och malaria, om konfliktförebyggande och stopp för folkmord, skulle vi få mer demokrati, mindre förtryck, mer frihet, mindre terrorism, mer tillväxt och mindre fattigdom.

Jag är stolt över att EU har gått i första ledet för att nå konsensus i alla aktuella frågor. Vi hade många prioriterade mål för toppmötet inom de fyra så kallade klustren utveckling, fred och kollektiv säkerhet, mänskliga rättigheter och rättsstaten samt stärkande av FN.

Jag menar att de slutsatser som nåddes på toppmötet har lett oss in på rätt väg, mot förbättringar på alla dessa områden, så länge vi kan bibehålla vår kraft och så länge vi handlar nu. Det intresse och engagemang som ledamöterna av parlamentet visar för förbättringar på dessa områden är beundransvärt och synliggjordes av sakkunskapen i delegationen från Europaparlamentet, ledd av de båda ordförandena Nirj Deva och Michel Rocard, som deltog vid toppmötet.

Vid toppmötet säkerställdes fasta och otvetydiga åtaganden från både givarländer och utvecklingsländer om vad som behövs för att nå millennieutvecklingsmålen. Vidare förstärktes partnerskapet mellan industri- och utvecklingsländerna, som slogs fast i Monterrey, och det som har uppnåtts hittills i år befästes. Under toppmötet utvidgades också enigheten kring åtagandena från toppmötet i Gleneagles i juli till 191 länder, särskilt behovet av att skynda på utvecklingen mot millenniemålen i Afrika och att återigen nå internationella framsteg i frågan om klimatförändringar. Man kom också överens om att utvecklingen måste vara hållbar och ta hänsyn till påverkan på den globala miljön, vilket uttrycks tydligt i slutdokumentet.

Under Förenade kungarikets ordförandeskap har Europeiska rådet fortsatt att trycka på för fler internationella åtgärder för att öka utvecklingsbiståndet i kampen mot fattigdom. Vi, EU, är redan gott och väl världens största biståndsgivare: 80 procent av det extra biståndet på 5 miljarder US-dollar som utlovades vid G8-mötet i Gleneagles kommer från Europa.

Vi har också gjort ett historiskt åtagande att fördubbla biståndet till Afrika senast 2010. Vi går i spetsen för de viktiga överenskommelser som har träffats i år för att minska skulderna och starta globala vaccinationsprogram mot sjukdomar i de fattigaste länderna.

Självklart framfördes det vid toppmötet i juli kritik mot att man inte har gjort tillräckliga framsteg i fråga om handel. Men det kommer slutligen att vara genom utvecklingsrundan från Doha som världssamfundet kan och ska ge verkliga fördelar för fattiga länder genom att exportsubsidier tas bort och att alla hinder för handel inskränks, däribland snedvridande inhemska stöd. Vi kommer att jobba så hårt vi kan för att se till att de politiska ledarna fokuserar på att nå resultat vid WTO:s ministermöte i Hongkong i december och att de verkligen fokuserar på dessa frågor före ministermötet i Hongkong i december.

Om det slutar med ett misslyckande i december kommer det att ge återklang runt hela världen, som den brittiske premiärministern sa. För att nå framgång i utvecklingen måste vi ha fred och säkerhet. Som Kofi Annan slår fast i sin rapport In Larger Freedom: ”Utveckling kan inte åstadkommas utan säkerhet, säkerhet kan inte uppnås utan utveckling, och ingetdera kan genomföras utan respekt för mänskliga rättigheter.”

Vid toppmötet enades man om att skapa en ny fredsbyggande kommission som ska föra samman FN:s medlemsstater, FN:s olika organ och internationella finansinstitut för att fylla ett tomrum i FN:s förmåga att hjälpa konfliktdrabbade länder i den viktiga övergången till stabilitet på lång sikt och att undvika att de åter hamnar i krig. Som ledamöter av Europaparlamentet vet ni att EU har förbundit sig att svara upp till toppmötets tidsfrist att inrätta kommissionen före årets slut.

Mera kunde ha sagts om terrorism i toppmötets slutdokument. Det starka fördömandet av terrorism i ”alla dess former och yttranden” var självfallet ett välkommet politiskt uttalande. Men nu måste vi arbeta för att fullfölja vår utfästelse att färdigställa den omfattande konventionen om terrorism senast i september 2006. Det innebär att vi ska enas om en rättslig definition av terroristhandlingar, något som alla våra regeringar har ett verkligt intresse av. Trots att toppmötet misslyckades att nå en överenskommelse om åtgärder för icke-spridning och nedrustning kan jag försäkra parlamentet att vi kommer att fortsätta att arbeta för att komma framåt i dessa viktiga frågor.

Att se till att de mänskliga rättigheterna respekteras är själva kärnan i FN:s uppdrag. Därför stöder vi helhjärtat skapandet av ett nytt råd för mänskliga rättigheter som ska ersätta den baktalade kommissionen för mänskliga rättigheter. Vi måste skyndsamt enas om dess storlek, uppdrag och sammansättning så att den kan börja arbeta och se till att de mänskliga rättigheterna återigen blir centrala i all FN:s verksamhet.

Kanske var det allra viktigaste beslut som toppmötet utmynnade i överenskommelsen om det så kallade ansvaret för att skydda – ett politiskt åtagande att det internationella samfundet har skyldighet att agera när stater inte skyddar eller kan beskydda sina befolkningar från de allra värsta övergreppen: folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Detta är ett viktigt erkännande att vi inte får låta bli att agera i dagens samhälle när sårbara befolkningar står inför dessa fruktansvärda övergrepp.

Vi måste också arbeta för att stärka FN:s sekretariat, för att göra det mer effektivt. Vi måste börja genom att uppmuntra Kofi Annan att använda de beslutsbefogenheter han redan har för att verkställa förändringar inifrån organisationen. Men vi har också, som medlemsstater, ett stort ansvar för att se till att FN är strukturerat och rustat för att möta dagens och morgondagens utmaningar. Europeiska rådet välkomnade åtagandena att reformera FN:s huvudorgan, däribland generalförsamlingen, Ekonomiska och sociala rådet (Ecosoc) och säkerhetsrådet. Om FN ska bli effektivt måste organisationen arbeta tillsammans med alla medlemmar. Det innebär att vinna deras stöd. Därför måste FN-organen vara representativa, öppna och effektiva.

Vi kommer att fortsätta arbeta för att förbättra effektiviteten, särskilt i generalförsamlingen och Ecosoc. Vi välkomnar särskilt det mandat som generalsekreteraren har fått att överväga reformer på lång sikt av FN:s utvecklingsbistånd och humanitära bistånd samt miljöorganisationer, så att deras arbete kan utföras och samordnas bättre.

För att bli effektivt måste FN ha de resurser organisationen behöver, men FN har inte råd att slösa medel på ineffektivitet och dubbelarbete. EU stöder helhjärtat den mångåriga principen om budgetdisciplin. Vi strävar därför efter att fastställa en budget för nästa budgetår som gör det möjligt för generalsekreteraren och FN att prestera vad FN:s medlemmar efterfrågar och förväntar sig, däribland de nya mandat som beslutades vid toppmötet i New York.

Nyckeln till framgång för toppmötet 2005 med en uppföljning av millenniemålen och FN:s reformprogram i allmänhet är, självfallet, genomförande. Några av förslagen kommer att undersökas i generalförsamlingens utskott, som sammanträder från och med nu fram till årets slut. Andra kommer att föras framåt på egen hand. EU kommer återigen att gå i främsta ledet för denna process. Vi är, såsom medlemsstater i FN, ansvariga för att gå från ord till handling.

(Applåder)

  Benita Ferrero-Waldner , ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag är stolt över att ha deltagit i millennietoppmötet och den efterföljande ministerveckan. Det var den största sammankomsten någonsin med världens ledare, och jag hoppas att det är inledningen till en ny period av internationellt samarbete. Trots all kritik – kritik som också jag framförde – måste vi slå fast att FN är en grundsten i den moderna världsordningen.

Resultatet har – som min kollega redan har nämnt – varit blandat, men glaset är halvfullt och inte halvtomt. Europeiska unionen var mycket ambitiös och tog täten, tillsammans med ordföranden för FN:s generalförsamling Jean Ping. I slutändan kunde vi inte åstadkomma allt vi önskade. Detta är normalt vid multilaterala möten. Man har höga ambitioner, men i slutändan måste man kompromissa.

Med detta sagt fanns ett antal mycket viktiga resultat och annat som vi blev besvikna på. Vilka var resultaten? För det första var det fantastiskt för kommissionen att få millennieutvecklingsmålen stadfästa i millenniedeklarationen. Detta uppnåddes tack vare min kollega Louis Michel. Jag är glad att säga att EU har föregått med gott exempel med 0,56 procents ökning till 2010 och 0,7 procents ökning till 2015. Det märktes att andra kolleger, särskilt från utvecklingsländerna, var mycket glada över det. Det är första gången man uppnår detta på mellanstatlig nivå, när man återigen bekräftar millennieutvecklingsmålen som ett skyddande ramverk för utvecklingsinsatserna.

Den andra stora landvinningen var anslutningen till principen om ansvar för att skydda befolkningar från övergrepp. Detta var en mycket stor framgång, eftersom det innebär en ny definition av begreppet suveränitet som ett positivt begrepp, med människor i centrum för säkerhetshänsyn. Detta bör öka världssamfundets trovärdighet, och FN har för avsikt att agera mot folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten. Jag kommer från ett land nära Balkan och minns ingripandet i Kosovo. Det ingripandet har på sätt och vis utlöst denna nya utveckling i internationell rätt och, för första gången, stadfästandet av millenniemålen.

Den tredje framgången var den fredsbyggande kommissionen, som är ett viktigt konkret resultat som borde effektivisera och samordna världssamfundets gensvar på behoven i länder som kämpar med efterdyningarna av konflikter. Kommissionen har arbetat med samma verktyg, från humanitära ansträngningar till återuppbyggnadsansträngningar och institutionsbyggande, från handel till alla frågor som rör demokrati och mänskliga rättigheter och från militära fredsbevarande uppdrag till valövervakningsdelegationer. Allt detta kommer nu att samordnas i den fredsbyggande kommissionen, och vi menar därför att denna kommission måste få sin plats vid bordet.

Det finns också andra frågor som gjorde mig personligen besviken. Den första har att göra med rådet för mänskliga rättigheter. Det var mera ett namnbyte än en verklig förändring, men principen har åtminstone blivit accepterad och vi hoppas att vi tillsammans kan arbeta för att göra arkitekturen för mänskliga rättigheter bättre, mer central, tillsammans med generalförsamlingens nye ordförande Jan Eliasson. Det är viktigt att ha en stark och trovärdig institution som omfattar medlemsstater med gott anseende i fråga om mänskliga rättigheter.

Å andra sidan togs några positiva steg för de mänskliga rättigheterna, såsom fördubblingen av budgeten för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, något som ger möjlighet till direkta åtgärder på fältet. Jag noterar också, och understöder, att slutdokumentet från toppmötet innehåller en föresats att ”stödja FN:s mekanism för mänskliga rättigheter med syfte att se till att alla åtnjuter mänskliga rättigheter”.

Ett annat negativt inslag var hela nedrustningsfrågan. Den beskrevs av FN:s generalsekreterare Kofi Annan som ingenting annat än en skandal. Det är uppenbart att vi måste fortsätta arbeta med den mycket viktiga frågan.

Det finns ytterligare två frågor, och den ena är miljön. Miljömässig hållbarhet är ett viktigt instrument i vår kamp mot fattigdom, för stabilisering och för större säkerhet. En miljöorganisation inom FN skulle ha varit det rätta svaret från världssamfundet, särskilt nu, med tsunamin, Katrina och Rita och översvämningarna i EU.

Slutligen ett ord om reformerna av FN:s administration. Jag tycker att det är mycket viktigt att generalsekreteraren inte bara har ansvar och kan ställas till svars, utan att han också får auktoritet att leda reformen av organisationen och har möjlighet att genomföra den.

(Applåder)

  Francisco José Millán Mon, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag håller med kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner om att resultaten av New York-toppmötet är skiftande och heterogena, och att de omfattar både positiva och negativa delar.

I alla händelser känner jag mig på sätt och vis lättad över slutdokumentet från toppmötet, eftersom jag mycket väl kommer ihåg att världssamfundet var mycket splittrat för två år sedan och att FN befann sig i ett låst läge. Bara timmar innan toppmötet öppnades verkade det dessutom bli svårt att åstadkomma ett slutdokument som innehöll något mer än bara allmänna formuleringar.

Lyckligtvis har det varit möjligt att nå en överenskommelse om ett dokument som innehåller en del viktiga resultat, även om det utan tvekan också innehåller brister och misslyckanden.

Jag vill betona – i likhet med kommissionsledamoten – att man t.ex. under toppmötet starkt bekräftade millennieutvecklingsmålen på nytt.

När det gäller säkerhet är min diagnos densamma: bristen på resultat på områdena icke-spridning och nedrustning är beklaglig.

När det rör kampen mot terrorismen – som är en så viktig fråga – menar jag att det har gjorts mycket få framsteg. Vi har inte ens lyckats att fastställa en enkel definition av terrorism som världssamfundet kan vara ense om. Den positiva aspekten är emellertid – som redan har nämnts – inrättandet av den fredsbyggande kommissionen.

Med hänsyn till reformen av FN tror jag inte att någon är överraskad över misslyckandet med reformen av säkerhetsrådet. Inom världssamfundet finns det djupa och tydligen oöverstigliga meningsskiljaktigheter i detta avseende. Vi i EU saknar en gemensam ståndpunkt. Det enda jag vill betona här är att majoriteten i parlamentet uttryckte sitt stöd för ett EU-mandat i sin resolution från juni i år.

På ett annat omfattande område – mänskliga rättigheter – gläder jag mig – som rådets företrädare och kommissionsledamoten har påpekat – över erkännandet av världssamfundets rätt och skyldighet att ge skydd i händelse av folkmord. Men på samma område, dvs. mänskliga rättigheter, har det enda beslut som fattats tyvärr varit att inrätta rådet för mänskliga rättigheter, utan några ytterligare uppgifter. Jag fruktar därför i hög grad att förhandlingarna för att fastställa rådets mandat, dess medlemmar och valmetod kommer att försenas kraftigt.

Sammanfattningsvis anser jag att det fortfarande finns mycket att göra, men sanningen är den att det nu finns en grund att fortsätta att bygga på, som ett resultat av toppmötet. Jag närmar mig nu slutet, herr talman. 60:e årsdagen efter skapandet av FN innebar goda möjligheter att föra samman världssamfundet och bringa det i samklang med det nya århundradets utmaningar.

Jag hoppas att de åtgärder som har vidtagits omsätts till framsteg under detta mycket avgörande år.

  Glenys Kinnock, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att välkomna rådets tjänstgörande ordförande – som jag mycket väl vet är en mycket engagerad internationalist – till debatten. Jag tackar kommissionsledamoten för det stöd hon gav oss i delegationen som deltog vid toppmötet i New York.

Som ni har nämnt har icke-statliga organisationer och andra varit en smula kritiska till slutdokumentet från toppmötet. Jag skulle emellertid, liksom ni, vilja slå ett slag för en mer balanserad inställning i den bedömning vi gör och instämma i att vi bör beskriva glaset som halvfullt. Jag menar också att de överdrivna anklagelserna om misstag inte kommer att bidra till att skapa de rätta incitamenten för beslutsfattare att ta risker och vidta åtgärder.

I slutdokumentet finns starka åtaganden om hur vi ska möta millennieutvecklingsmålen senast 2015. En av de saker som jag beklagar är att det globala målet nr 8 inte är tillräckligt starkt för att se till att länder såsom Nya Zeeland, Australien, Kanada eller Italien inte klarar sig undan och för att förmå dem att göra detsamma som EU har gjort. Löften om 0,7 procent räcker helt enkelt inte, och därför måste vi få till stånd handling från dessa länder och andra.

Jag välkomnar också – jag är säker på att rådets ordförande också gör det – den tydliga hänvisningen i dokumentet till behovet av att söka efter innovativa finansieringskällor för att möta millennieutvecklingsmålen.

Jag är också övertygad om att George Bushs stöd för millennieutvecklingsmålen innebär ett stort framsteg – kanske det främsta under hela veckan. Kanske egenintresset driver på Förenta staterna utmed den multilaterala vägen som många av oss tror att landet inte är berett att välja.

Jag vill också gärna bekräfta att man i slutdokumentet gör en väldigt tydlig koppling mellan säkerhet, utveckling och konfliktlösning i de åtgärder som vidtas. Där identifieras också tydligt ansvaret för både industriländer och utvecklingsländer. EU:s uttalande om utvecklingspolitiken är nu det lämpliga verktyget för oss för att driva detta framåt och visa att vi verkligen tror på behovet av att, i Europa och på andra ställen, åter bygga upp den starka känslan av enighet, ändamål och handling. Dokumentet är också starkt i fråga om styrelseformer och rättsstaten, som är mycket viktiga aspekter i vårt arbete med utvecklingsländer.

Ni har nämnt den fredsbyggande kommissionen – som är mycket viktig – och fredsskapande, fredsbevarande och fredsbyggande. Jag beklagar att rådet för mänskliga rättigheter nu kommer att ingå i generalförsamlingen där det kommer att bli föremål för käbbel och kohandel. Därför vill jag återigen säga att EU har en roll att spela genom att driva på detta, på ett positivt sätt.

Mest av allt välkomnar jag att vi nu har kollektivt ansvar för att skydda civila mot folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten. Vi ser nu fram emot konkreta belägg för att FN i framtiden kommer att kunna undvika de tragiska misstag som vi såg i Bosnien och Rwanda.

I reformfrågan beklagar vi att generalsekreteraren även i fortsättningen kommer att detaljstyras av FN:s medlemsstater.

Den största besvikelsen är misslyckandet med icke-spridning av kärnvapen. Det innebär att vi nu har en stor lucka i våra internationella överenskommelser och att EU återigen måste utöva påtryckningar för att driva frågan framåt.

Slutligen vill jag ta upp ändringsförslaget från PSE-gruppen om rättigheter till sexuell och reproduktiv hälsa. Det är en viktig ståndpunkt för oss om vi ska möta millennieutvecklingsmålen. Det underbygger alla dessa mål, särskilt i fråga om hiv/aids och barna- och mödradödlighet. Jag litar på att parlamentet kommer att återinsätta det i texten, att vi kommer att göra detta åtagande i detta viktiga avseende, som vi gjorde när vi röstade om mitt betänkande om millennieutvecklingsmålen. Parlamentet bör sedan stötta FN:s internationella legitimitet. Insatserna för de politiska ledarna var höga 1945. Insatserna är höga nu, men skälen för att gå framåt är precis lika stora nu som då.

  Alexander Lambsdorff, för ALDE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Vi européer håller med om att världen behöver FN. Världen behöver dessutom ett starkt FN.

Under sin 60-åriga historia har FN sällan dragit till sig allmänhetens uppmärksamhet i lika hög grad och sällan har reformerna varit lika viktiga och nödvändiga som i år.

Resultatet är otillfredsställande när det gäller innehållet i slutdokumentet. Min grupp, gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, anser ändå att man måste erkänna att det har gjorts framsteg, samtidigt som vi måste diskutera misslyckandena ännu mer ingående än tidigare.

Glaset är halvfullt. EU har nu uppgiften att hjälpa till att fylla det. Särskilt parlamentet måste se resultatet som en möjlighet. Vi betraktar parlamentet som en medarkitekt till den pågående reformprocessen. Som ledamöter av Europaparlamentet har vi nyckeln till att säkra och stärka folkets acceptans för FN, till att driva demokratiseringen av organisationen framåt på ett framgångsrikt sätt och i synnerhet till att se till att miljoner människor får tillgång till livsmedel, rent vatten och bättre hälso- och sjukvård.

Millennieutvecklingsmålen måste genomföras. Utvecklingen i detta sammanhang är otillfredsställande i medlemsstaterna. I slutdokumentet från toppmötet anges ingen exakt tidsplan för att se till att medlemsstaterna uppfyller sina åtaganden. Detta är nedslående. Å andra sidan, som Glenys Kinnock nämnde, stöder Förenta staterna millennieutvecklingsmålen på ett oväntat tydligt sätt, vilket är en mycket positiv utveckling som vi måste bygga vidare på. Jag anser att vi måste tro på vad våra vänner i Förenta staterna säger.

Min grupp välkomnar varmt inrättandet av en fredsbyggande kommission. Detta är ett beslut som kommer att stärka FN:s profil i krisregioner. Det måste vara EU:s uppgift att ge värdefullt stöd till inrättandet och driften av denna kommission. EU är en av världens ledande fredsskapande organisationer: som givare, hjälpare och politisk kraft. Detta måste för övrigt göras mycket tydligare i jämförelse med hur det har varit inom FN-systemet. Det gläder oss att vi och kommissionsledamoten är så överens i denna fråga.

Ett inledande steg, om vilket jag också skulle vilja ha ett yttrande från kommissionen och rådet, skulle vara att kombinera rådets och kommissionens företrädare i New York och på andra platser där FN bedriver verksamhet.

ALDE-gruppen betraktar främjandet av demokratin som ytterligare en viktig uppgift. Upprättandet av en demokratifond är ett viktigt steg i rätt riktning och ytterligare åtgärder skulle kunna vara att upprätta en ”organisation av demokratier” inom generalförsamlingen. Man bör också överväga att inrätta en parlamentarisk församling.

En sak är klar och det är att reformen av FN inte är färdig och att den måste drivas framåt på ett konsekvent sätt. Detta gäller särskilt säkerhetsrådet. Kofi Annans förslag är välkända. Det är nu upp till generalförsamlingen att bestämma sig för ett förslag före årets slut. Vi i parlamentet har dessutom fortfarande visionen om ett permanent mandat för EU så snart som de politiska, rättsliga och konstitutionella kraven för detta är uppfyllda. Detta betonas återigen i vår resolution som vi ska rösta om i morgon.

Vi har inte råd att låta FN bli en andra rangens aktör; FN måste bli kraftfullt. För det är bara FN som har potentialen att klara av vår tids utmaningar genom ett multilateralt förhållningssätt i global skala. Parlamentet måste stödja FN i detta sammanhang, eftersom vi behöver ett starkt FN. Jag anser för övrigt att vi bör hålla denna debatt i Bryssel och inte i Strasbourg.

  Frithjof Schmidt, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Man måste tydligt säga att FN just har gått miste om en historisk möjlighet till en systemreform. Resultatet är nedslående och Kofi Annans fina förarbete har inte omvandlats till några egentliga framsteg.

Reformen har misslyckats på fyra nyckelområden. Det kommer inte att bli några reformer av säkerhetsrådet som ger faktisk regional representation. Det finns ingen plan för nedrustning eller icke-spridning av massförstörelsevapen. Planerna att skapa en miljöorganisation inom FN gick i stöpet. Jag vill tillägga att detta, särskilt inför den internationella klimatpolitikens utmaningar, är en mycket allvarlig försummelse. Vi har inte något egentligt instrument för FN:s politik på detta område. Försöken att utveckla Ekonomiska och sociala rådet ytterligare – särskilt med hänsyn till de stora utmaningar vi står inför när det gäller utvecklingspolitiken – blev inte heller någon framgång. Uttrycket ”slutet på en reform är början på nästa” stämmer därför i dag.

Det har naturligtvis ändå gjorts en del framsteg som vi kan använda som startpunkt. Inrättandet av ett råd för mänskliga rättigheter inom FN är en bra sak, även om dess sammansättning ännu inte är fastställd. Fördubblingen av resurser till FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter är också bra. En annan positiv sak är att man kommer att inrätta en fredsbyggande kommission. Det är bra att man återigen har bekräftat millennieutvecklingsmålen och att man har upprättat olika handlingsprogram och solidaritetsfonder.

Vad som kommer av detta är en särskild utmaning för EU, så jag vill uppmana rådet och kommissionen att lägga fram en detaljerad handlingsplan för EU:s specifika ekonomiska och organisatoriska bidrag till genomförandet av dessa åtgärder. Målet nu, i efterdyningarna av toppmötet, är att stödja FN:s retorik med särskilt materiellt stöd.

  Miguel Portas, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Jag skulle också vilja säga att glaset är halvfullt, men vi vet att detta inte är sant. Toppmötet var ett misslyckande. Samtidigt som man på toppmötet återigen bekräftade de blygsamma millennieutvecklingsmålen, förhindrades man att omsätta ord i handling. Någon stoppade givarländerna från att göra åtaganden i form av ekonomiskt stöd som grundas på tydliga mål. Vad vi i själva verket har fått är ett glas fullt av ord och en hand full av ingenting.

Församlingen briljerade också med välmenande ord mot spridningen av kärnvapen, men ett antal personer lade hinder i vägen för en nedrustningsstrategi. Utan en sådan strategi kommer kärnvapenklubben oundvikligen att utökas framöver. Församlingen försökte även reformera FN, men någon slog till alla bromsar för att se till att allt förblev oförändrat. Denna någon har ett namn: John Bolton, imperiets officiella röst i FN.

Herr kommissionsledamot! Ni nämnde ”Katrina”. Tragedin i New Orleans och misslyckandet i New York att följa en gemensam linje – den nordamerikanska förvaltningen. I New Orleans var regeln enkel – om man hade en bil körde man ut ur staden, men om man inte hade det: vilken otur. I kejsarens idealvärld är det så det fungerar. Förenta staternas regering vill inte veta något om de fattiga, för den tar inte ens hand om sina egna. Vad Vita huset anbelangar är de fattiga bara slöseri med tid och pengar.

Herr talman! Min grupp kommer att rösta för denna resolution, därför att den – hur ambitiöst detta än må vara –innebär ett steg i rätt riktning och därför att vi behöver ett starkt FN, och vi kommer att göra allt som står i vår makt för att göra FN starkt. Låt oss emellertid tala klarspråk. Vi kommer att få ett trovärdigt FN först när EU och resten av världen skickar de rätta signalerna till Förenta staternas regering. Hårda ord riktades i dag mot Turkiet. Jag skulle vilja se att man tillämpade samma stränga normer på Förenta staternas regering.

  Hélène Goudin, för IND/DEM-gruppen. – Herr talman! Junilistan är vän av FN och anser att denna organisation kan få god kapacitet att bidra med konstruktiva lösningar på internationella konflikter. Vi anser dock inte att EU och dess parlament ska diktera hur FN ska arbeta och vad som bör vara organisationens målsättningar. Debatten om FN:s framtid ska föras mellan FN:s medlemsländer och i bredare internationella sammanhang än det europeiska. Vi är kritiska mot förslaget att EU ska representeras med en gemensam plats i FN:s säkerhetsråd. Vi stödjer inte heller parlamentets vilja att upprätta gemensamma EU-delegationer vid FN:s olika högkvarter. EU:s medlemsländer har skilda synsätt på de frågor som behandlas av FN och dess säkerhetsråd.

Sverige, till exempel, har spelat en viktig roll i FN som brobyggare mellan fattiga och rika länder, som medlare och som pådrivare för nedrustning. Det visar ju att även små länder har en viktig roll att spela i FN och i internationell politik. Vi befarar att de små ländernas röster inte kommer att höras om EU ska tala med en röst i FN-sammanhang. Vilken av EU:s 25 röster skulle då tala genom denna gemensamma plats? Om det vore så att EU kunde tala med en gemensam röst i FN-sammanhang, varför försvarar då Storbritannien och Frankrike sina nuvarande permanenta platser i säkerhetsrådet? Varför eftersträvar Tyskland att erhålla en plats i säkerhetsrådet? Sanningen är att EU-länderna inte har någon enhetlig syn på internationella politiska frågor. Detta har visat sig vid åtskilliga tillfällen, inte minst i samband med USA:s intervention i Irak. Låt oss bejaka det mångfasetterade Europa och låt oss arbeta för att samtliga röster ska höras i debatten.

(Applåder)

  Inese Vaidere, för UEN-gruppen. – (LV) Herr talman, mina damer och herrar! Efter livliga diskussioner antog Europaparlamentet i maj en resolution om reformen av FN. Som en del av denna resolution uppmanade parlamentet FN att hålla sina löften, att ge bistånd till utvecklingsländerna, att nå en överenskommelse om en gemensam definition av terrorism, att anta en handlingsplan för förhindrande av folkmord och även att reformera säkerhetsrådet, som fortfarande återspeglar ordningen efter andra världskriget. Ingen av dessa uppgifter har genomförts. Tvärtom, det fåtal överenskommelser som har nåtts har kringgärdats av kompromisser och kommer förmodligen inte att bli tillräckligt effektiva. När det gäller FN-reformen har det hittills skett fler misslyckanden än framsteg.

Detta resultat ger upphov till frågan om huruvida EU är en stark global aktör. Svaret är uppenbart. EU har inte fungerat tillräckligt effektivt. Jag vill därför uppmana Europeiska kommissionen att utvärdera resultaten av FN-reformen ur ett EU-perspektiv och även fundera över hur man ska samordna sin framtida verksamhet med andra länders, så att de beslut vi fattar inte bara förblir resolutioner. Under sådana omständigheter är det viktigt att bedöma om FN har förmågan att reformera sig självt över huvud taget eller om vi kanske behöver en ny organisation av liknande slag. Detta ligger emellertid ännu längre bort i framtiden. För tillfället är det viktigt att utarbeta en strategi för hur vi ska uppnå de mål som redan har fastställts, så att FN kan fungera effektivt och skapa säkerhet och välstånd i den moderna världen.

  Irena Belohorská (NI). – (SK) Alla är överens om behovet av att reformera FN. Problemet är bara hur reformen ska se ut. Vi är överens om att FN-systemet är alltför komplicerat och att det borde effektiviseras. Jag anser emellertid att det största problemet inte är reformen av FN-organen utan FN:s medlemsländers oförmåga att komma fram till en politisk överenskommelse på grund av rakt motsatta synsätt på FN:s arbete. En del medlemmar vill ha ett starkt FN medan andra motsätter sig detta. Det är precis detta som förhindrar att man når en överenskommelse.

Emellertid är jag mer oroad över FN:s åtagande att nå de så kallade millenniemålen, det vill säga att halvera fattigdomen, bekämpa svält, malaria och andra sjukdomar såsom hiv/aids, samt att se till att de mänskliga rättigheterna respekteras, särskilt kvinnors rättigheter. Trots att FN har lovat att förverkliga dessa mål senast 2015 har fattigdomen fortfarande inte minskat, den ökar faktiskt. Man bedömer att om arbetet fortskrider i sin nuvarande takt så kommer det att ta hundra år att nå millenniemålen.

I september var jag den ende ledamoten från någon EU-institution som deltog i konferensen för kvinnors rättigheter i Kina. Det var den så kallade Peking +10-konferensen. Konferensen hölls för första gången 1975 och har sedan ägt rum var tionde år. Det är intressant att inget land i världen har kunnat organisera en femte konferens om kvinnofrågor sedan 1995. Jag kommer på mig själv med att undra om EU är intresserat av att få information om hur de förklaringar som vi har varit med och skrivit under tillämpas och hur det bistånd, särskilt i form av ekonomiskt bistånd, som en del länder får av EU, används.

Om vi vill nå millenniemålen senast 2015 måste det ekonomiska biståndet mer än fördubblas. EU måste som viktig givare övervaka hur biståndet används. EU måste se till att biståndet inte missbrukas genom att det används till andra syften och att mottagarlandet respekterar de mänskliga rättigheterna. Om mänskliga rättigheter inte respekteras bör biståndet dras in. Om vi emellertid inte deltar i konferenser och inte lär oss om det slags problem som kan uppkomma i praktiken kan vårt bistånd, som är tänkt för att köpa läkemedel och bygga skolor, i stället användas för att köpa vapen eller rekrytera barnsoldater.

  Nirj Deva (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka rådets ordförande och kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner för det förträffliga arbete som de redan har utfört i FN. Jag hade privilegiet att vara en av ordförandena för delegationen till FN tillsammans med min kollega, Michel Rocard, tidigare premiärminister i Frankrike.

Vi behöver ett FN som återspeglar de gemensamma värderingarna hos vanligt folk och som bär fram dem. I dag lever vi på en global marknad full av bilder. Tsunamin i Indonesien, översvämningarna i New Orleans och terrorismen i London blir lokala händelser: hemma i min egen by, i min verklighet, i mitt hem och bland mina vänner. Detta är ”Förenade i mångfalden”, inte ”one-size fits all”. Hur ska FN kunna existera i denna nya sköna värld och fortfarande vara relevant? FN har ingen lagstiftningsmakt och är heller inte någon världsregering. Det är bara en organisation som utför saker och ting. Det bästa som har hänt med FN, i backspegeln, är att Förenta staterna plötsligt har börjat ta denna förmåga på allvar.

”Business as usual” är därför inte längre ett alternativ, och Jean Ping och Kofi Annan har gjort ett förträffligt arbete när de har påbörjat reformprocessen. Ett utmärkt arbete görs redan av FN:s specialiserade organ såsom WHO, UNDP, Världslivsmedelsprogrammet, IMO och ICO, men även här finns ett utrymme för en granskning på djupet för att se till att få mesta möjliga valuta för pengarna och för att garantera högsta möjliga kvalitet på styrningen.

De här organisationerna kan mycket väl åstadkomma resultat, men själva FN-processen i New York gör det inte. Den måste förändras. Vi bör begränsa processen i New York och i stället fokusera på FN-organen och det som kommer ut där. Vi måste dra nytta av bästa metoder från förvaltning och stora företag. En långtidsplaneringsgrupp bör inrättas för att förutsäga krissituationer i god tid.

Fattigdom, sjukdom, konflikter och förtvivlan är ofta resultatet av svag nationell styrning. Vi bör bidra till att kapaciteten ökar och ge bistånd till dem som kan använda det klokt.

Jag är glad att tillkännage att Europaparlamentet, genom utskottet för utveckling och samarbete, redan har föreslagit att en summa på ca 2 miljoner euro ska anslås under budgeten för åtgärder som ger snabba resultat och också, efter ett möte med kommissarien i New York, till den fredsbyggande kommissionen.

Ett effektivt system med internationell styrning och rättvisa är ett system där de som har begått brott mot mänskligheten ställs inför rätta. Vi har också en rättighet att beskydda. FN:s fredsbevarare måste få bättre utbildning, och inom ramen för kapitel VII i FN-stadgan kan de ha rätt att ta till tvångsåtgärder för konfliktlösning.

Herr talman! Jag vill säga att det har varit en mycket viktig och bra debatt. Tack.

  Jo Leinen (PSE). – (DE) Herr talman! FN-toppmötet var inte ett misslyckande men jag håller med många av ledamöterna om att det var en besvikelse. Men ändå gav det en del påtagliga resultat tack vare EU:s och många utvecklingsländers engagemang. Det är en förhoppning att generalförsamlingen kan göra ytterligare framsteg under de kommande månaderna.

Vad mig beträffar är den största besvikelsen frånvaron av ett åtagande om global nedrustning. Mänskligheten spenderar 1 000 miljarder euro varje år på vapen och 60 miljarder på utvecklingsbistånd. Om någon från en främmande planet såg ned på jorden skulle han tro att mänskligheten ville förgöra sig själv och inte hade någon önskan att överleva. Jag vill därför fråga kommissionen och rådet vad EU gör för att se till att initiativ tas för att råda bot på detta tillkortakommande när det gäller nedrustning och särskilt massförstörelsevapen? Jag tycker också att det är skamligt att man knappast hade någon framgång alls med reformen av FN-organen. Generalsekreterarens roll har knappast stärkts alls. Generalförsamlingen misslyckades med att reformera sig själv och säkerhetsrådet är rena anakronismen. I detta avseende är det häpnadsväckande att Afrikanska unionen uppenbarligen fungerar bättre än Europeiska unionen. De 53 afrikanska staterna hade en bestämd uppfattning om vilka länder från deras världsdel som skulle ta en plats i säkerhetsrådet. EU är splittrat i denna fråga och bidrog kanske till och med till misslyckandet med att utvidga säkerhetsrådet. Därför vill jag fråga kommissionen och rådet vad EU gör för att lösa problemet?

Slutligen vill jag ta upp demokratiseringen av FN. Efter sextio år kan detta inte vara förbehållet regeringarna. Vi behöver ett parlamentariskt organ. Den interparlamentariska unionen är väl bra, men den räcker inte. En parlamentarisk församling kommer att behövas förr eller senare eftersom det civila samhället i EU har en bättre position än vad medborgarkammaren i FN har, och så kan det inte fortsätta.

  Lapo Pistelli (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Min vän och kollega Alexander Lambsdorff har redan talat på gruppens vägnar och på den liberala fraktionens vägnar gjort narr av mig genom att beskriva glaset som halvfullt. Det faller på min lott, kanske för att jag tillhör den demokratiska delen av gruppen, att försöka komma med några funderingar kring den tomma halvan av glaset.

De senaste veckorna har vi alla upplevt en motsägelsefull situation. Intresset för FN:s roll och EU:s roll har ökat som aldrig förr världen över. Det är en stor fråga men så fort vi får tillfälle att svara mot de växande förväntningarna misslyckas vi med att uppnå resultat.

Det dokument vi godkände i FN utgör ingen utgångspunkt för tankar kring FN. Dokumentet kom till för att förverkliga en redan gammal debatt som ägde rum för två år sedan. Emellertid inser vi att ett antal svåra frågor försvann från förhandlingsbordet mellan augusti och september, medan andra frågor endast bekräftades i princip och där tog det stopp, och ytterligare andra frågor sköts upp till framtida förhandlingar. Så ser läget ut.

Det har inte blivit någon reform av säkerhetsrådet, inga framsteg har gjorts när det gäller förhållandet mellan nedrustning och icke-spridning och det har inte gjorts något tydligt fördömande av terrorism, även om det nu finns en otydlig definition av terrorism. Ett organ som rådet för mänskliga rättigheter finns bara i teorin. Till och med det som har framställts som ett stort framsteg, det vill säga det nya begreppet ”skyldighet att skydda”, innebär om man läser texten noga att säkerhetsrådet kommer att pröva varje situation för sig, vilket betyder att vi befinner oss i samma position som före Rwanda.

Ingenting har förändrats. Vi har fastställt en princip, men vi måste avgöra om den är tillämplig i varje enskilt fall. Vad innebär allt detta? Det innebär att trots att vi har bekräftat millenniemålen så har vi missat ett tillfälle. Dokumentet kan liknas vid vårt arbete i EU, vi befinner oss inte i kris, vår byråkrati fungerar och vi tar fram dokument. Vi fattar tusentals beslut men det handlar ofta om beslut som medborgarna inte förväntar sig av oss samtidigt som vi är oförmögna att ta de beslut som de förväntar sig.

Däri ligger vårt problem. Ett 35-sidigt dokument som undanröjer de allra svåraste frågorna är inte ett framgångsrikt dokument. Det är ett dokument där svårigheterna drunknar i ett hav av sidor. Allt jag vill säga är därför att detta toppmöte i stället har visat hur viktigt det är att EU i dag får inflytande som en politisk enhet, en enda politisk enhet, inom vilken vi har kommersiell tyngd därför att vi har en enda vilja. Som enhet har vi en roll i världen, men i de lägen då vi är splittrade i 25 delar har vi det inte, eller i alla fall i mycket mindre grad än vi tror.

Vi befinner oss mitt i en period av eftertanke efter resultaten i folkomröstningarna. Tankepausen får inte bli en mexikansk siesta, vi måste vakna tidigare än så.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE). – (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Låt oss tala klarspråk. Toppmötet om en reform av FN var på det hela taget en enorm besvikelse för de av oss som tror på FN och framförallt på dess grundande principer.

Det är sant som har sagts att toppmötet slutade med en del positiva åtaganden, men vissa centrala aspekter utelämnades som sagt, till exempel reformen av säkerhetsrådet.

De förslag som FN:s generalsekreterare Kofi Annan lade fram var bra och rimliga, men de var också brådskande och borde ha fått stöd. Jag beklagar därför, och det här är det enda sättet jag kan uttrycka det på, att EU gav efter för påtryckningar från Förenta staterna och därmed förstörde vad som hade kunnat bli ett historiskt tillfälle.

Vad som är särskilt oroväckande är bristen på engagemang för att förbättra och stärka globala styrelseformer när det gäller sociala och ekonomiska frågor samt miljön, men även tillbakadragandet av slutsatserna i det avsnitt som handlade om nedrustning och icke-spridning. Inte heller sägs något om en så brådskande och nödvändig fråga som antagandet av ett internationellt vapenavtal samtidigt som spridning av vapen utgör den främsta anledningen till många dödsfall i världen.

Mot bakgrund av alla dessa skäl måste jag uppmana rådet och kommissionen att från och med i dag ha modet att försvara dessa principer genom att vidta konkreta åtgärder och, som Frithjof Schmidt sa, ta fram en handlingsplan som tydligt definierar EU:s ståndpunkt så att vi, vill jag betona, inte återigen ger efter för påtryckningar från Förenta staterna.

  Tobias Pflüger (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Nu diskuterar vi hur fullt glaset är. Jag måste ärligt talat säga att glaset nästan är tomt. Där finns inget att dricka och det borde vara ett allmänt erkänt faktum.

FN-toppmötet var ett totalt misslyckande. Man lyckades inte åstadkomma det man hade planerat. Ändringen i slutdokumentet illustrerar detta mycket väl. Om man jämför hur det såg ut ursprungligen med slutresultatet kan man konstatera att bara ett tunt dokument nu finns kvar.

Emellertid är jag glad över en sak, nämligen att det inte antogs. Skälet till det är högnivåpanelens förslag i en rapport till Kofi Annan. Panelen ville förankra ett begrepp om föregripande krig i FN och om man hade gjort det hade man förstört grundtanken med FN. Det finns inte längre någon specifik hänvisning till begreppet föregripande krig, det kvarstår bara en anspelning i artikel 92. Jag är mycket glad över denna ändring.

Kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner säger att detta på sätt och vis var en följd av Kosovokriget, men det är just där problemet ligger. Det kriget utgjorde ett brott mot folkrätten och det är just det vi vill undvika. Man ska inte bryta mot folkrätten.

  Kathy Sinnott (IND/DEM). – (EN) Herr talman! FN utvecklades från olika initiativ i syfte att föra världens länder närmare varandra för att främja verklig fred genom att erkänna människans värdighet och värde samt det lokala, nationella och globala samhällets betydelse för att skydda människan. De senaste drygt 60 åren har FN på många sätt uppfyllt detta mycket viktiga uppdrag. Men de senaste årtiondena har kritiken ökat mot FN:s agerande, hur pengarna används och vilka resultat som uppnås eller inte uppnås.

Millennieutvecklingsmålen är en enorm utmaning och det kommer att krävas ett funktionellt FN för att anta den. Reformer är inget att skämmas över. Även den mest välordnade församling behöver en storstädning. Alla organisationer bör ta ett steg tillbaka och se över sina metoder. Jag tycker att Unicef är ett bra exempel på det desperata och brådskande behovet av att reformera FN.

Jim Grant, som till stor del skapade Unicef, FN:s organ för barn, ledde detta fram till sin död 1995. Unicef har vunnit tillbörlig respekt bland länder och organ världen över för sina program för oral rehydrering, främjande av amning och grundläggande undervisning. Unicef kom i kontakt med de verkliga behoven hos verkliga barn. Under de tio åren sedan Jim Grants bortgång verkade Unicef bli ett instrument som i stället för att verka för barn främjade en politisk dagordning med inriktning på kvinnors rättigheter, vilket det inte var rätt forum för: det var en organisation för barn.

Carol Bellamy, som efterträdde Grant som chef för Unicef, tvingades avgå förra året. Även om kritiken ökade under nio år av hennes ämbetstid tillät inte FN:s organisationsstruktur såsom den hade utvecklats någon intern granskning av Unicef. Endast en samlad kritik utifrån och en växande skandal om försummelsen av program för barn tvingade henne till sist att avgå. Förra året, mitt under det slutliga crescendot, rapporterade tidskrifter som The Lancet att organisationens brister och Unicef:s misslyckande att utveckla en sammanhängande strategi för barns överlevnad bidrog till att 10 miljoner barn dog årligen. Att en organisation tillåter detta, ett sådant allmänt känt problem, visar att den är i behov av reformer.

Det är inte skamligt att reformera. Däremot är det skamligt att motsätta sig de reformer som behövs. Framgång uppnås när vi inser att FN är ett ideal som måste vårdas och att vi behöver en effektiv organisation som kan tjäna dessa ideal.

  Koenraad Dillen (NI). – (NL) Herr talman! General de Gaulle brukade tala om FN som mackapären. I dag när FN:s 60-årsdag tycks ha slutat i ett skådespel som påminner om Mycket väsen för ingenting av Shakespeare kan vi i ärlighetens namn fråga oss om inte den tidigare franske statschefens kloka ord fortfarande gäller. Faktum är att det tog veckor att diskutera ett 35 sidor långt dokument som, om vi ska kalla sakerna vid deras rätta namn, i slutändan inte är mer än en vag avsiktsförklaring.

Sextio år efter det att FN grundades har dess svagheter återigen avslöjats. FN:s kommission för mänskliga rättigheter som förlorat så mycket i trovärdighet genom att länder som Kuba, Zimbabwe och Sudan deltagit, ersätts nu av ett råd för mänskliga rättigheter. Emellertid säger texten inte ett ord om hur sammansättningen av denna nya institution ska se ut eller hur man ska kunna stoppa dylika länder från att delta i dess arbete. Samtidigt som alla länder fördömer terrorism har denna kommission misslyckats med att nå en överenskommelse om definitionen av terrorism.

Inte heller kunde man nå ett samförstånd kring principerna om icke-spridning av kärnvapen, och sist men inte minst skjuter man ännu en gång upp den reform som säkerhetsrådet är i så desperat behov av. Sett i det sammanhanget är det helt ofattbart att Japan, bara för att nämna ett exempel, finansierar 19 procent av kostnaden för FN:s fredsbevarande operationer men inte har något att säga till om i beslutsprocessen. Det kan man knappast kalla ett demokratiskt tillvägagångssätt.

  Enrique Barón Crespo (PSE). – (ES) Herr talman, herr rådsordförande, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den ambitiösa utmaningen vid millennietoppmötet var mänsklig globalisering, mänskliga rättigheter, fred och välstånd för hela mänskligheten, och vi kan dra slutsatsen att vad toppmötet i grunden har åstadkommit var att hålla tillbaka försöken att nedmontera FN samt att peka på vissa områden där framsteg har gjorts trots många brister.

Herr talman! Jag vill nämna ett av dessa områden, ett viktigt, nämligen att generalsekreteraren Kofi Annan har lagt fram ett initiativ grundat på ett förslag från den spanske premiärministern José Luís Rodríguez Zapatero och den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdogan. Vad vi har sett på förmiddagen här i kammaren visar på initiativets betydelse för en civilisationernas allians.

Herr talman! Jag vill avsluta med att säga att vi också måste tänka på att EU för närvarande inte är medlem av FN men däremot är en central medlem av Världshandelsorganisationen (WTO). Detta är en utmaning som vi måste bemöta med generositet och i multilateral anda.

  Paul Marie Coûteaux (IND/DEM). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Det som måste ske har verkligen skett. Det har inte blivit någon verklig reform av FN och EU kommer inte att få någon plats i säkerhetsrådet. Det sistnämnda är det ingen som talar om trots att detta, det måste sägas, var EU:s främsta förhoppning inför toppmötet.

En av följderna av detta misslyckande är att EU, som inte kommer att få någon utrikesminister och inte heller har något slags gemensam utrikespolitik, kommer att förbli ett slags internationellt forum utan synlighet utåt. Allt detta var ganska uppenbart trots de väl avvägda kommentarer som Benita Ferrero-Waldner just framfört. Hon kunde förresten ha talat franska eftersom hon talar på fransk mark. Hursomhelst lyssnar hon inte på mig nu trots att hon mycket väl kan göra det.

Om den europeiska ”mackapären” hade haft en mer realistisk syn på sin egen betydelse kunde vi ha besparat oss dessa långa debatter om det vakuum som är den så kallade EU-platsen och som kommer att förvisas längst in i garderoben tillsammans med våra stora högar av grusade förhoppningar. Emellertid måste vi ändå fundera över detta misslyckande då det bör leda till att vi, på samma sätt som vi reagerade i större skala efter konstitutionens misslyckande, eller snarare det europeiska avkonstituerandet, blir uppmärksamma på de snäva gränser inom vilka våra ambitioner måste hålla sig. Att det skulle vara omöjligt att reformera FN var förutsägbart, vi hade också förutsagt det i tidigare anföranden i frågan och det stod redan skrivet i själva villkoren för internationell verksamhet.

Den princip som styr och alltid kommer att styra det internationella systemet är suveräna staters företräde. Inom stater kan det finnas lagar som tillämpas på alla och legitima tvångsmedel som kan göra människors samlevnad fredligare, men på det internationella planet finns det ingen legitim domare, och kommer så heller aldrig att finnas, oavsett om det är en internationell organisation eller en stat som påstår sig ha ensamt ansvar för fred nationer emellan. Anledningen till detta är att andra stater aldrig förlorar sina egna intressen, sina särdrag eller, jag upprepar, sin suveränitet ur sikte om de konfronteras med en domarstat, i praktiken en imperiestat, och detsamma gäller när de konfronteras med vilken överstatlig organisation som helst, liksom min kollega Hélène Goudin sa.

Detta innebär inte nödvändigtvis att världen är en djungel. Det innebär helt enkelt att fred endast grundar sig på jämvikten mellan nationer och grupper av nationer och att allt folkrätten kan åstadkomma är att begränsa staternas naturliga agerande, för oavsett hur fredsälskande en stat än säger sig vara är staterna ändå hjärtlösa monster som aldrig kommer att sluta upp med maktkalkyler.

Låt detta därför bli oss en läxa. Det multilaterala systemet kan uppnå vissa saker där nationernas intressen som genom ett under råkar sammanfalla, men endast där. Jag hoppas att realismen ska öppna våra ögon och att vi äntligen ska se hur trång den ram som begränsar våra handlingar är som en följd av sakernas naturliga tillstånd.

  Miguel Angel Martínez Martínez (PSE). – (ES) Herr talman! Jag har bara sex kommentarer.

Först vill jag fördöma agerandet från Förenta staternas regering som sköt FN i allmänhet och dessa New York-möten i synnerhet, i sank. De sköt dem i sank genom att utnämna John Bolton till Förenta staternas talesman i FN och genom att lägga fram 750 ändringsförslag till förslaget till slutdokument som det internationella samfundet hade arbetat med, förhandlat om och utverkat samförstånd kring under lång tid, för att tömma det på allt innehåll.

Det är absurt att Förenta staterna får ta emot så många uttryck för tacksamhet och lyckönskningar när de till slut måste göra ett par eftergifter, bara för att de inte helt och fullt genomfört sitt senaste försök att återskapa ”Apocalypse Now”.

För det andra tillstår jag att EU:s roll vid toppmötet var förhållandevis lovvärd och positiv. EU var också förhållandevis effektivt när dess medlemsstater agerade på ett samordnat och överenskommet sätt.

För det tredje vill jag betona att det bästa exemplet på detta går att se i vad som utan tvivel är den del av New York-toppmötet som var mest värd mödan. När det gäller millenniemålen har vi inte tagit ett enda steg tillbaka trots att en del försökte. EU agerade beslutsamt och såg åtminstone till att de åtaganden och den tidsplan som godkändes för fem år sedan låg kvar.

För det fjärde är det beklagligt att den nödvändiga reformen av FN misslyckades, en kommentar som belyser situationen lika tydligt som den förra kommentaren, men i negativ mening. På den punkten hade våra medlemsstater olika visioner och EU förmådde inte ge uttryck för sin mening, varken genom ståndpunkter eller genom att utöva något som helst inflytande, och är därför medskyldigt till misslyckandet.

För det femte är vi glada över att toppmötet gav sitt stöd till Kofi Annans strategi med en ”civilisationsallians” och därmed godkände ett europeiskt initiativ utifrån förslaget från Spaniens och Turkiets premiärministrar.

För det sjätte är vi glada över att EU har bidragit till att hålla FN flytande och räddat organisationen från det skeppsbrott som vissa hade förberett för. Emellertid är det inte tillräckligt att hålla FN flytande utan det är nödvändigt att få i gång organisationen på nytt och för gott. EU:s målsättningar måste sikta mot det målet, men för att lyckas med det måste vår union göra mer än att bara hålla sig flytande.

Jag vill avsluta med något som en afrikansk politiker sa till oss: ”Den här världen väcker inte entusiasm, tvärtom väcker den ofta motvilja, men det är skrämmande att tänka sig hur den skulle se ut om inte EU agerade som en kraft för rationalitet, balans, en viss sammanhållning och, i bland, solidaritet”.

  Inger Segelström (PSE). – Herr talman, rådet, kommissionen, ledamöter och åhörare. Vid FN:s toppmöte klargjordes behovet av samverkan mot terrorism, klimatförändringar, internationell brottslighet, migration och massförstörelsevapen och att det krävs mer och inte mindre samarbete. Den fredsbyggande kommissionen fick stort utrymme. Det har Europaparlamentet nu möjlighet att följa upp. Efter det initiativ som den svenska utrikesministern tog med 13 kvinnliga utrikesministrar och kommissionär Ferrero-Waldner har vi nu det fredsförebyggande arbetet att ta ställning till. Vi måste få med fler kvinnor och framförallt varannan kvinna på alla nivåer, så att den jämställda representationen gör att kvinnor och män kan göra en bättre insats. Och varför är det så viktigt? Jo, för att i moderna krig och konflikter är det en stor majoritet oskyldiga kvinnor och barn som är offer. I övergången från konflikt till en hållbar fred behövs alla resurser och civila lösningar. Hur följer vi nu upp detta i EU? När millenniemålet diskuterades blev det klart att givarländerna måste bli generösare. Därför är det med stor glädje vi i helgen fått besked om 18 länders skuldavskrivning. Jag beklagar att det bara är Sverige och andra fyra länder som uppnår 0,7-procentigt bistånd, vi måste bli bättre. Och år 2000 når Sverige nivån 1 procent. Så mycket som vi serverar här i EU, så borde vi lätt kunna fylla glaset.

  Manuel António dos Santos (PSE). – (PT) Jag ingick i parlamentets delegation till den andra globala talmanskonferensen som organiserades av Interparlamentariska unionen i New York den 7–9 september.

I mitt anförande inför de 145 delegationer som deltog bekräftade jag parlamentets nyligen intagna ståndpunkter när det gäller reformen av FN och åtagandet att nå millenniemålen. Mitt budskap fick större genomslag eftersom det tidigare har varit så att alla resolutioner från Europaparlamentet i dylika frågor har framförts till de nationella och regionala politiska delegationerna.

I synnerhet med avseende på reformen av FN berättade jag för delegaterna att parlamentet till hundra procent ställer sig bakom de ståndpunkter som FN:s generalsekreterare antagit, t.ex. hans åsikt att global säkerhet är nära förknippad med ekonomisk och social utveckling, respekt för mänskliga rättigheter och miljöskydd. Jag nämnde också behovet av att gå vidare med förändringar i sammansättningen av säkerhetsrådet. Jag anser att EU så småningom bör få en egen ständig plats och att man bör skapa utrymme för nya medlemmar så snart som möjligt för att nya länder och regioner ska kunna få en plats.

Den sista punkt jag tog upp om FN:s generalförsamling var att man inte endast borde genomföra en reform av arbetsmetoderna utan att det även borde inrättas en parlamentarisk församling knuten till FN.

Min avsikt var att bidra till debatten med denna korta översikt som samtidigt får tjäna som den uppdragsrapport som jag är ålagd att ge parlamentet.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Herr talman! Tack för att jag har fått möjlighet att svara på debatten. Jag tackar parlamentsledamöterna för deras insiktsfulla frågor och utmanande synpunkter. Jag ska försöka behandla så många av era frågor som möjligt i mitt avslutningsanförande.

Vid toppmötet för översyn av millenniemålen 2005 antog stats- och regeringscheferna från EU och ytterligare 166 länder Kofi Annans utmaning att reformera FN för att göra organisationen mer funktionell, mer effektiv och mer relevant för de utmaningar vi står inför i dag. Slutsatserna från toppmötet bör, för att beskriva den diskussion vi har haft i eftermiddag, inte ses som ett halvtomt glas, utan i stället uppfattas så som jag anser att det är: en tydlig uppmaning till ytterligare förändringar. Jag anser att vi alla delar åsikten att ett starkare och mer effektivt FN utrustat med tillräckliga resurser är enda sättet att garantera global stabilitet och välstånd i denna värld av ömsesidigt beroende.

EU framförde i sitt uttalande till generalförsamlingen den 17 september att utan gemensamma ansträngningar att skynda på framstegen mot millennieutvecklingsmålen kommer såväl rika som fattiga länder att gå en framtid med ökad instabilitet till mötes. Ett misslyckande med de FN-ledda ansträngningarna att ta itu med hotet om terrorism och spridning av kärnvapen skulle äventyra utvecklingsländernas välstånd i samma utsträckning som de industrialiserade ländernas. FN bör inte fungera som ett forum där varje land driver fram sin egen dagordning, utan som ett forum där världssamfundet kan enas om gemensamma åtgärder till nytta för världens alla medborgare.

Jag tycker att detta är en lämplig kontext för att behandla ett antal punkter som ledamöterna har tagit upp i dag. Francisco José Millán Mon, Alexander Lambsdorff och Frithjof Schmidt tog upp frågan om utvidgningen av säkerhetsrådet. Även om partnerna i Europeiska unionen är överens om att säkerhetsrådet bör reformeras så finns det ingen samstämmighet inom unionen om modellen. När det gäller den relaterade frågan om EU bör ha en plats i säkerhetsrådet vill jag med all respekt påminna parlamentsledamöterna om att FN-stadgan är mycket tydlig i denna fråga: endast individuella medlemsstater får ha en plats i rådet – inte regionala organisationer. Det är därför inte tal om en enskild EU-plats i säkerhetsrådet.

Glenys Kinnock gratulerade till det arbete som hade utförts och målade upp en enligt min åsikt korrekt bild av de framsteg som gjorts, om än mot bakgrund av att det fortfarande återstår mycket att göra. I samband med hennes bidrag till debatten vill jag passa på att gratulera inte bara till hennes outtröttliga insatser i denna fråga under så många år – både före och efter hennes tillträde i parlamentet – utan även till många andra parlamentsledamöters erfarenhet och särskilda kunskaper som jag anser har berikat EU:s diskussion om dessa frågor och faktiskt även Europas röst i internationella forum. Hon kommer inte att bli förvånad över att höra att jag verkligen stöder hänvisningarna till behovet av innovativa finansieringsmekanismer i strävan att uppnå millennieutvecklingsmålen.

När det gäller hennes andra specifika fråga om huruvida medlemsstaterna redan börjar göra inskränkningar i sina biståndsåtaganden svarar jag bestämt nej. De 25 medlemsstaterna åtog sig att till år 2010 gemensamt skänka minst 0,56 procent av BNI, och de 15 gamla EU-länderna att till 2015 lägga ner minst 0,7 procent av BNI på bistånd. Som jag sa vid partikonferensen för bara ett par dagar sedan: att föreställa sig att 15 länder i Europa skulle göra ett sådant åtagande för t.o.m. bara några få år sedan skulle ha varit en dröm för många av oss som länge har strävat efter att uppnå det målet.

EU bekräftade detta återigen i sitt uttalande vid toppmötet för översyn av millenniemålen. Kommissionen och rådet kommer årligen att övervaka framstegen. Det är mycket viktigt att det finns en garanti. Jag vill också påpeka att EU är på väg att överträffa målen för 2006, vilket är 0,39 procent av EU-genomsnittet som fastställdes 2002. Det finns ingen anledning i det här skedet till att vi inte skulle kunna göra det igen.

Nästa punkt togs upp av Miguel Portas. Han uttryckte synpunkter om Förenta staterna som jag uppriktigt sagt inte håller med om.

Låt mig dock klargöra följande punkter om den specifika frågan om icke-spridning. Det är viktigt att begrunda att vi känner samma besvikelse som många andra medlemsstater i FN och som många ledamöter här i parlamentet, inklusive Jo Leinen, över bristen på ett internationellt engagemang för icke-spridning som visar sig genom staternas bestående oförmåga att enas om någon formulering i dessa ämnen. Jag kan försäkra er alla att även om jag i dag talar på ordförandeskapets vägnar så har Förenade kungariket arbetat outtröttligt och bokstavligen in i sista stund, både nationellt och i andra forum där vi som ordförandeskap har företrätt EU, för att försöka uppnå bästa möjliga resultat i fråga om icke-spridning och nedrustning vid toppmötet för översyn av millenniemålen. Jag kan också försäkra kammaren om att vi kommer att fortsätta att försöka hitta vettiga och pragmatiska lösningar för att komma till rätta med denna brist, vilka kommer att stärka systemet för förhindrande av spridning av kärnmaterial.

Och nu till den fråga som Ignasi Guardans Cambó tog upp. Med all respekt vill jag säga att de mindre länderna i EU spelade en mycket viktig roll för att formulera de åsikter som EU:s medlemsstater delar i upptakten till toppmötet för översyn av millenniemålen. Att påstå något annat skulle vara att förringa de insatser som gjorts av ett antal länder som inte tillhör EU:s större medlemsstater.

Inese Vaidere gick sedan över till att fråga om det fanns en möjlighet för en ny internationell organisation att ersätta FN. Återigen vill jag med all respekt säga att jag inte kan instämma med det förslaget. Utmaningen, med utgångspunkt i det som jag och några parlamentsledamöter har klargjort i dag, består snarare i att vi måste ge de ord man enades om vid FN:s toppmöte för bara några dagar sedan en reell innebörd, och se till att de ytterligare ord som nu finns på papper kan omsättas i handling under veckorna och månaderna framöver.

Irena Belohorská tog upp frågor till kommissionen om det uppföljande toppmötet i Peking. Jag kan upplysa henne om att EU inte skickade någon företrädare till den inofficiella konferensen i Peking den 29 augusti och den 1 september. Den tionde årsdagen av Pekingdeklarationen och handlingsprogrammet firades vid FN:s kvinnokommission i mars 2005. EU företräddes då av Luxemburgs jämställdhetsminister.

Nirj Deva lade fram starka argument för större effektivitet och verkningsfullhet inom FN:s verksamhet. Jag anser att det har varit en bred samstämmighet här i kammaren i dag om att ytterligare åtgärder nu måste vidtas.

Lapo Pistelli frågade – med hänsyn till sin besvikelse över vad han kallade den något ojämna utvecklingen – inom vilka områden EU skulle kunna driva på ytterligare för att uppnå fler framsteg mot bakgrund av restriktionerna i toppmötets slutdokument. Jag kan försäkra honom följande: Vi uppmuntrar våra samtalspartner, inklusive Kofi Annan, att snarast gå vidare med de reformer som är viktiga för oss, men som inte fanns med eller som hade uttryckts på ett otillfredsställande sätt i slutsatserna från toppmötet. När det gäller frågan om förvaltningsreformer – kring vilken det har diskuterats mycket i debatten i dag – har Kofi Annan i slutsatserna från toppmötet uttryckligen fått i uppdrag att föreslå ytterligare reformer för FN-organisationen och sekretariatet under det första kvartalet 2006. Vi har redan uppmanat generalsekreteraren att lägga fram djärva förslag, inte minst mot bakgrund av olja-för-mat-skandalen, eftersom det är viktigt att sådana åtgärder vidtas.

EU stöder att terrorismen – återigen en fråga som togs upp av ett antal ledamöter – fördöms så kraftfullt i slutsatserna från toppmötet och att det finns en uppmaning till en effektiv FN-strategi mot terrorismen. Vi anser dock att man i texten borde ha gått längre.

FN har under nästan ett decennium diskuterat en global konvention om terrorism, som i sig själv är ett försök att definiera terrorism. Vi ser gärna att man enas om denna definition i termer som är entydiga och att den inte lämnar några tvivel om vad en terrorhandling är och att sådana handlingar i högsta grad är oacceptabla.

Slutligen vill jag ta upp en annan specifik fråga. Vi instämmer helt med FN:s generalsekreterare om att bristen på uttryck för icke-spridning och nedrustning i slutsatserna från toppmötet var en stor besvikelse. EU arbetade bokstavligen in i det sista för att försöka nå en överenskommelse om dessa nyckelfrågor. Trots detta nederlag intygar jag återigen att EU kommer att fortsätta att söka efter möjligheter att stärka systemet för icke-spridning i alla relevanta forum.

Raül Romeva i Rueda uttryckte sin besvikelse över säkerhetsrådet. Jag har redan talat om det i dag. Men vi delar den besvikelse han uttryckte över misslyckandet att gå vidare med ett fördrag om den internationella vapenhandeln. Återigen är jag medveten om att när jag talar till parlamentet i dag företräder jag ordförandeskapet och inte någon enskild medlemsstat. Men jag kan försäkra honom om vårt fortgående engagemang i denna fråga, inte minst därför att mitt eget parti nyligen omvaldes i Förenade kungariket på grund av ett uttryckligt manifest med ett åtagande att försöka driva utvecklingen av ett fördrag om vapenhandel vidare.

Kathy Sinnott sa att även den mest välordnade församling ibland behöver storstädas. Jag håller fullständigt med om att reformeringen verkligen kan bidra till uppfyllandet av millennieutvecklingsmålen, och därför är vi fast beslutna att det som uttrycktes i september omsätts i handlingar de närmaste veckorna och månaderna.

Koenraad Dillen citerade general Charles de Gaulle. Jag var frestad att svara med samma mynt, men jag motstår det och tar det en annan dag. I stället gick han vidare med att ta upp frågan om utvidgningen av FN:s säkerhetsråd igen, och jag har gått igenom ordförandeskapets ståndpunkt i denna fråga ganska utförligt.

Enrique Barón Crespo tog upp en fråga som jag uppriktigt sagt förväntade mig att vi skulle höra mer av under debatten i dag, nämligen vikten av WTO-förhandlingarna, som inleds om bara tio arbetsveckor, i strävan att uppnå millennieutvecklingsmålen. Det är svårt att överdriva betydelsen av den utmaning som EU, Förenta staterna och de övriga företrädarna för WTO gemensamt står inför när de anländer, och under veckorna innan de anländer till Hongkong. Det råder helt enkelt ingen tvekan om att 2005 redan kommer att bli ihågkommet som ett år med verkliga framsteg i fråga om skuldavskrivningar och ökat bistånd, av alla de anledningar som jag har tagit upp. EU har nu än en gång en chans att utnyttja den möjlighet till ledarskap som finns inom räckhåll och mer aktivt och aggressivt försöka se till att själva utvecklingsdimensionen av den ursprungliga Dohaförklaringen kommer till uttryck i Hongkong. Jag blev därför uppmuntrad av Pascal Lamys uttalanden förra veckan under hans första presskonferens som WTO:s generalsekreterare, för jag anser att vi endast genom att vara tydliga när det gäller utvecklingsdimensionen av Doharundan i Hongkong kommer att få se den sortens framsteg som jag tror att många parlamentsledamöter skulle vilja nå i början av december.

Paul Marie Coûteaux tog upp frågan om en plats i FN, vilket jag redan har besvarat, och Miguel Angel Martínez Martínez talade om Förenta staterna. Förhoppningsvis har jag i mitt avslutande bidrag till debatten redan gjort klart att det är med viss lättnad som jag talar på EU-ordförandeskapets vägnar snarare än på någon annan administrations, så jag överlämnar åt andra att svara för de handlingar som utförs av dem utanför EU.

Inger Segelström tog upp frågan om terrorism och behovet av mer samarbete, vilket jag instämmer helhjärtat i och som vi hörde klargöras tydligt här i parlamentet när Förenade kungarikets inrikesminister Charles Clarke gjorde ett kraftfullt uttalande om att det inte är genom att bygga bredare och högre murar som vi på ett effektivt sätt kommer att bekämpa terrorismen, utan snarare genom ett djupare och meningsfullare samarbete mellan medlemsstaterna i EU. Hon tog också upp en viktig sak när det gäller den jämställda representationen bland tjänster på hög nivå, vilket framhölls vid FN:s toppmöte för översyn av millenniemålen. Jag erkänner att det utan tvekan är en viktig fråga och föreslår därför med all respekt att kommissionsledamoten kanske har bättre förutsättningar att besvara den.

Det slutliga bidraget kom från Manuel António dos Santos, i vilket han förklarade sin egen närvaro vid ett viktigt internationellt möte som föregick toppmötet för översyn av millenniemålen. Jag vill återigen helt enkelt ta tillfället i akt att upprepa den djupa tacksamhet som jag tror att både kommissionen och, med all säkerhet, ordförandeskapet känner för många parlamentsledamöters outtröttliga ansträngningar för att gå vidare med det som uppnåddes vid FN:s toppmöte.

Jag erkänner helt och fullt att det finns en viss besvikelse över att man i dokumentet från toppmötet inte gick så långt som många av oss hade önskat, men jag är helt övertygad om att vi inte skulle ha uppnått de framsteg som vi gjorde i New York om det inte hade varit för EU-medlemmarnas effektiva åtgärder. För det anser jag att vi gemensamt kan känna en äkta och uppriktig stolthet.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag ska fatta mig kort och bara inledningsvis säga att det gladde oss att se en delegation från parlamentet i New York. Jag tackar Glenys Kinnock, Nirj Deva och Alexander Lambsdorff för att ha varit där. Jag måste säga att det var mycket positivt eftersom ni själva har sett de positiva och de tämligen negativa sidorna av detta millennietoppmöte.

Många av er har nämnt att ni ser glaset halvfullt eller halvtomt. Det var ett blandat resultat, men jag anser att det var mycket viktigt att millennietoppmötet avslutades med en förklaring som vi kan gå vidare utifrån, och det är det allra viktigaste.

Om man känner till FN såsom jag gör – jag var protokollchef för Boutros Boutros-Ghali 1994–1995 – så vet man att FN endast kan bli så bra som sina medlemsstater, och så bra som de medlemsstater som är beredda att kompromissa. Det finns 191 medlemsstater så det är inte lätt för ett EU med 25 medlemsstater och några associerade stater med samma ställning att föra frågan framåt. EU har gjort ett mycket bra arbete, vilket generalsekreterare Kofi Annan och många andra också har nämnt.

Det är riktigt att vi i rådet för mänskliga rättigheter, som jag nämnde alldeles i början, inte har uppnått allt när det gäller definitionen av terrorism till exempel. Låt mig fördjupa mig i denna fråga. Jag vill säga att det är mycket viktigt att alla regeringar tydligt och oreserverat fördömer terrorismen i alla dess former och uttryck, vem som än har begått handlingen och var den än har begåtts. Detta skulle också innebära ett stort steg framåt med tanke på att det har förhandlats om detta avtal i nästan tio år. Det finns till och med goda utsikter för att avtalet kan slutas vid generalförsamlingen före årets slut. Om så blir fallet skulle det vara ytterligare ett positivt resultat.

Jag vill också med hänsyn till kvinnofrågor säga att jag var närvarande vid middagen för kvinnonätverket. Jag var utrikesminister, men nu är jag kommissionsledamot med ansvar för yttre förbindelser. Det är mycket viktigt att tänka på den andra delen av befolkningen som ännu inte alltid finns representerad på ett lämpligt sätt, och därför anser vi att kvinnor kan bidra speciellt till fred och fredsbyggande, vilket vi har lagt särskild betoning på.

Jag vill även säga att de frågor vi har tagit upp i dag – och frågorna om dialog och allianser mellan civilisationer och kulturer – är en avgörande punkt. Den har existerat länge, men nu har den tagits upp som ett nytt begrepp och vi kommer med all säkerhet att arbeta och samarbeta i fråga om detta begrepp eftersom det kan få den stora allmänheten att enas om att det måste finnas tolerans mot religiösa kulturer, men att vi samtidigt har gemensamma värderingar.

I det stora hela kan jag återigen säga att EU verkligen är en naturlig partner till FN, och båda organisationerna har vuxit fram ur samma erfarenhet, nämligen erfarenheten av krig, och grundar sig på samma övertygelse om att det är mycket bättre att agera gemensamt än att agera ensam, även om vi ibland måste kompromissa för att kunna gå vidare. Men det finns ett mycket starkt engagemang från vår sida för att gå vidare, med en utmärkt ordförande för generalförsamlingen.

  Alexander Lambsdorff (ALDE). – (DE) Herr talman! Jag bad kommissionen och rådet om deras åsikt om när parlamentet kan förvänta sig en sammanslagning av kommissionens och rådets företrädare i New York och på övriga orter där FN är etablerat för att uppnå en mer konsekvent EU-representation i FN. Jag vore tacksam om rådet och kommissionen kunde ge ett svar på frågan.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. – (DE) Herr talman, herr Lambsdorff! Ni vet lika väl som jag att inga framsteg har gjorts med konstitutionen och att den ännu inte ratificerats. Rådssekretariatet har nu ett kontor i New York. Kommissionen har observatörsstatus i FN och vi arbetar extremt nära varandra. Trots detta finns inga planer på att slå i hop de två.

  Talmannen. – Jag har mottagit sex resolutionsförslag⁽¹⁾ som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag den 29 september 2005 kl.12.00.

(Sammanträdet avbröts kl. 18.10. i väntan på frågestunden och återupptogs kl.18.35.)

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

(1) Se protokollet.

25. Frågestund (frågor till rådet)

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är frågor till rådet (B6-0331/2005).

  Talmannen.

Fråga nr 1 från Marie Panayotopoulos-Cassiotou (H-0659/05)

Angående: Åtgärdande av avfallsproblemet

Jag vill fråga rådet om huruvida medlemsstaterna är förpliktigade att sortera avfall?

Hur bedömer rådet medlemsstaternas praxis fram till dags dato, i synnerhet när det gäller att samla in, göra sig av med eller återanvända kemiskt och giftigt avfall, smörjoljor och radioaktivt avfall?

Anser rådet att det är nödvändigt att lyfta fram problemet och göra det känt för allmänheten och att man borde finansiera åtgärder för att skydda hälsa och miljö med tanke på framtida generationer av invånare i Europa?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Rådet anser att separata insamlingssystem har upprättats och även i fortsättningen kommer att upprättas för att uppnå målen i gemenskapsdirektiven om avfall. Separat insamling leder till högre återvinningsgrad och gör sluthanteringen säkrare.

Ett antal gemenskapsdirektiv om specifika avfallsflöden ger möjlighet till separata insamlingar av avfall, särskilt för uttjänta produkter som annars skulle ingå i det fasta kommunala avfallet. Genom gemenskapslagstiftningen har mycket uppnåtts i medlemsstaterna för att anta denna miljöutmaning. Man har tagit itu med viktigt riskavfall såsom spilloljor och batterier. Målen för återvinning har fastställts för vissa centrala komplexa avfallsflöden, exempelvis förpackningar, uttjänta fordon och avfall från elektriska eller elektroniska produkter. Några av dessa åtgärder återstår att genomföra i vissa medlemsstater.

Det tar tid att ändra beteende, vare sig det gäller producenternas, konsumenternas eller de offentliga myndigheternas beteende. Detta gäller i synnerhet när man vill uppnå ett specifikt miljömässigt resultat som kräver betydande investeringar i infrastrukturen. Därför kommer framtida initiativ om avfall att behöva ha realistiska tidsskalor för att de berörda intressenterna ska få tillräckligt med tid för att planera sin investering.

Medlemsstaternas erfarenheter visar hur viktigt det är att öka allmänhetens medvetenhet om avfallsrelaterade frågor. Jag är säker på att kommissionen kommer att ta full hänsyn till detta när den lägger fram sin tematiska strategi för avfall.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Tack för ert svar, herr minister, men när jag åkte från Bryssel till Grekland fick jag ett helt annat intryck än det ni har gett nu och jag vill fråga rådet om någon utvärdering har gjorts av direkta och indirekta skador som uppkommit hittills och av de skador som kommer att uppstå i alla medlemsstater som en följd av att de inte följer direktiven.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Varje medlemsstat lyder naturligtvis under de förpliktelser som ålagts dem enligt EU-rätten. Det är därför viktigt att erkänna att det finns processer som kan leda till överträdelseförfaranden, särskilt med hänsyn till de direktiv som har antagits. Vi inser att alla medlemsstater inte till fullo har genomfört EU-lagstiftningen om avfall, men generellt vill jag ändå påstå att genomförandet av EU:s miljölagstiftning faktiskt har förbättrats de senaste åren.

  Talmannen.

Fråga nr 2 från Sajjad Karim (H-0661/05)

Angående: Harmonisering av medlemsstaternas terroristbekämpning

De föreskrifter mot terrorism som utfärdats av somliga medlemsstater, under föregivande av att de velat bekämpa terrorismen, innebär nu att EU måste konfronteras med en verklighet som består i att hotet om terror fått som en av sina konsekvenser att de dyrköpta friheter som ligger till grund för unionens gemensamma värderingar och principer nu ifrågasätts och undergrävs. Bombdåden i Madrid den 11 mars 2004 och i London den 7 juli 2005 innebär att EU står inför ett avgörande i fråga om hur EU skall agera i kampen mot detta angrepp på den europeiska livsstilen.

Hur tänker rådet under det brittiska ordförandeskapet samarbeta för att övervinna nationella olikheter och byråkratiska hinder inom EU:s 25 medlemsstater för att utveckla ett harmoniserat grepp på terroristbekämpningen, så man får en balans mellan att å ena sidan erbjuda EU-medborgarna säkerhet och å andra sidan samtidigt garantera deras mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter, oavsett deras religiösa åskådningar eller etniska ursprung?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Jag instämmer fullständigt med ledamoten om vikten av dessa frågor, inte minst till följd av attackerna i Madrid och i London den 7 juli. Rådet har alltid strävat efter att finna en balans mellan att erbjuda EU-medborgarna säkerhet och att samtidigt skydda deras mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter, oavsett deras religiösa åskådningar eller etniska ursprung.

Den 13 juni 2002 antog rådet ett rambeslut om bekämpande av terrorism. Detta rambeslut innebär att medlemsstaternas lagstiftning närmar sig varandra i fråga om terrorhandlingar, brott som hänför sig till en terroristgrupp och brott i samband med terrorhandlingar. I artikel 1 i rambeslutet framhålls särskilt att detta ”inte [skall] kunna ha som effekt att skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsprinciperna i enlighet med vad som fastställs i artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen på något sätt ändras”. Det är just för att försvara dessa rättigheter som medlemsstaterna måste bekämpa terrorismen, som är motsatsen till mänskliga rättigheter såsom vi i demokratiska samhällen ser det.

I sitt anförande inför Europaparlamentet den 7 september betonade min kollega, den brittiske inrikesministern Charles Clarke, behovet av att finna balans mellan medborgerliga friheter och ökad säkerhet. Kommissionens vice ordförande Franco Frattini betonade också vid det tillfället behovet av balans mellan brottsbekämpning och skydd för de grundläggande rättigheterna.

  Sajjad Karim (ALDE). – (EN) Låt mig än en gång få hälsa ministern välkommen tillbaka till kammaren. Det är mycket glädjande att se er här för att ge ett detaljerat svar på den fråga som jag har lagt fram.

Ni hänvisar till vissa uttalanden från er kollega Charles Clarke, Förenade kungarikets inrikesminister. Kan jag få uppmärksamma er på de uttalanden som han har gjort sedan det datum ni nämnde och fråga er i vilken utsträckning ordförandeskapet arbetar för att avskaffa vissa bestämmelser i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Låt mig besvara frågan genom att tydligt klargöra att vårt ordförandeskap, inte minst med hänsyn till attackerna i Madrid och London, prioriterar att ge förnyad kraft åt EU:s handlingsplan mot terrorism, som alla medlemsstater har kommit överens om. Vi anser att vi genom att koncentrera våra insatser på denna handlingsplan kan uppnå den harmonisering och skapa den gemensamma plattform som jag talade om tidigare.

  David Martin (PSE). – (EN) Herr rådsordförande! Den europeiska arresteringsordern är en mycket klok och välkommen åtgärd för att försöka bekämpa terrorismen, men den har inte genomförts i flera medlemsstater på grund av rädslan att människor som utlämnats i enlighet med ordern inte kommer att få en rättvis rättegång, ett lämpligt juridiskt stöd eller lämpligt språkligt stöd. Kan ni i egenskap av rådsordförande undersöka detta för att se om ni på nytt kan försäkra medlemsstaterna om att arresteringsordern kan genomföras till fullo?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Jag kan lova ledamoten att detta är en fråga som vi bör oroa oss över med tanke på vårt engagemang inte bara för den gemensamma arresteringsordern utan även för att vidta åtgärder för att främja ett gemensamt bevisupptagningsbeslut i hela Europeiska unionen. Om det finns praktiska skäl, med hänsyn till oron inom medlemsstaterna, som bidrar till att hindra det fördjupade samarbete som jag talade om tidigare så är det i högsta grad av intresse för rådet. Jag kommer särskilt att se till att inrikesministern uppmärksammar ledamotens anmärkningar.

  Talmannen.

Fråga nr 3 från Chris Davies (H-0663/05)

Angående: Ministerrådets hemsida

Känner rådet till någon annan hemsida, som upprätthålls av ett offentligt EU-organ, som gör medborgarna mer frustrerade än ministerrådets egen hemsida då de skall leta efter information?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Först och främst vill jag gratulera Europaparlamentet till lanserandet av den egna webbplatsen innan jag försöker försvara rådets webbplats.

(Applåder)

Jag ska göra mitt bästa. Syftet med rådets webbplats är dubbelt: att tillhandahålla information om rådets roll och verksamhet samt att göra det möjligt för institutionen att uppfylla sina skyldigheter i fråga om tillgång till handlingar. Följaktligen tillhandahåller rådets webbplats, förutom Javier Solanas hemsida, rådets generalsekreterare och hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, tillgång till pressmeddelanden och en hel del information av särskilt intresse för media om rådets verksamhet inom de olika politikområdena.

Webbplatsen innehåller dessutom ett offentligt register över rådets handlingar och tillhandahåller information om hur man använder registret och om de regler som styr öppenhet och tillgång till handlingar. Det bör påpekas att rådets tämligen specialiserade webbplats har utvecklats i syfte att så långt som möjligt undvika överlappning och dubbelarbete med hänsyn till den interinstitutionella webbplatsen och som sköts av kommissionen och riktar sig till allmänheten.

  Chris Davies (ALDE). – (EN) ”Javisst, herr minister!” Är rådets ordförande medveten om att journalister och frivilligorganisationer varken vet om de ska skratta hysteriskt eller gnissla tänder av ilska när de ombeds att fundera över bristerna hos rådets webbplats?

Håller han med om att de offentliga informationskällorna måste spegla principerna om öppenhet och insyn om EU ska få bättre kontakt med medborgarna? Kommer han att vidta åtgärder för att inleda en granskning och offentligt samråd i syfte att få bort den bakåtsträvande inställningen hos rådets generalsekretariat och erbjuda allmänheten en förstklassig källa för öppen, saklig och exakt information?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) På grundval av mina egna undersökningar sedan frågan lades fram, hyser jag en viss sympati för de punkter som ledamoten tar upp. Jag kan försäkra honom att strukturen och innehållet på rådets webbplats ständigt ses över och att detta kommer att fortsätta parallellt med förbättringarna av Europa-webbplatsen, som jag tog upp för en liten stund sedan.

Jag menar att den enda punkten där våra meningar går isär, när det gäller frågan som ställdes till mig, är förslaget att allmänheten bör besöka rådets webbplats istället för Europa-webbplatsen. Jag menar att frågan handlar om hur vi undviker det slags dubbelarbete som har varit alltför vanligt på regeringarnas webbplatser i medlemsstaterna och ser till att den produkt som vi erbjuder EU:s medborgare bättre återspeglar den enda åtkomstpunkt som vi vill att allmänheten ska använda. Denna är naturligtvis, när det gäller allmänheten, Europa-webbplatsen. Kommissionen har nyligen meddelat sin handlingsplan för att förbättra kommunikationen i EU och jag är säker på att detta kommer att få direkt betydelse för Europa-webbplatsen.

  David Martin (PSE). – (EN) Herr rådsordförande! Ni kanske vill besöka en webbplats som verkligen gör att man blir frustrerad, som verkligen innehåller oegentligheter. Det är de brittiska liberaldemokraternas webbplats, på vilken man t.ex. hävdar att liberaldemokraterna är det främsta oppositionspartiet till det brittiska regeringspartiet och att de har politiska strategier.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Eftersom jag vill tänka på mitt ansvar som företrädare för ordförandeskapet istället för att uttala mig som partipolitiker här i dag, vill jag respektfullt antyda att dessa oegentligheter kanske inte är lika tekniska som ideologiska.

  Bill Newton Dunn (ALDE). – (EN) Jag vill vänligen uppmana rådets ordförande att besvara Chris Davies ursprungliga fråga: Känner rådet till någon webbplats från en offentlig myndighet som är bättre utformad för att skapa frustration? Han svarade faktiskt inte på frågan.

Kan vi då tolka det som att han håller med om att rådets webbplats är den värsta av alla offentliga webbplatser?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Jag vill säga till ledamoten att om han tror att det är ett bra och effektivt sätt att använda rådets tid till att besöka alla offentliga webbplatser på Internet, så håller jag faktiskt inte med honom.

  Talmannen.

Fråga nr 4 från Sarah Ludford (H-0665/05)

Angående: Hinder för rätten till tillgång till rådets handlingar

I enlighet med förordning (EG) nr 1049/2001⁽¹⁾ om tillgång till institutionernas handlingar skall EU-institutionerna hålla ett register över handlingar och ge direkt tillgång till handlingar i elektronisk form. Rådets register är inte organiserat på ett användarvänligt sätt, även om det nyligen skett vissa förbättringar. Tänker rådet omorganisera sitt register och sin webbplats, kanske på ett sätt som liknar parlamentets databas för lagstiftningsdokument OEIL (”Legislative Observatory”) och med särskilda hemsidor för varje möte, vilket skulle ge medborgarna möjlighet att spåra alla relevanta aktuella handlingar och följa beslutsprocessen genom alla dess steg?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Som ledamoten har påpekat måste EU-institutionerna enligt gemenskapsrätten hålla ett register över handlingar och ge direkt tillgång till handlingar i elektronisk form. Genom att det inrättade ett offentligt register över handlingar, som – såvitt jag vet – togs i drift i januari 1999, uppfyllde rådet detta krav i god tid innan den aktuella förordningen trädde i kraft.

Antalet användare av rådets register har ständigt ökat sedan dess. År 2004 loggade således nästan 300 000 olika användare in på rådets offentliga handlingsregister, i jämförelse med omkring 180 000 under 2003. Detta står för en nästan 63-procentig ökning av antalet användare på ett år. Det totala antalet besök ökade med strax under 20 procent: 920 000 under 2004 i jämförelse med 770 000 under 2003, vilket innebär över 2 500 besök per dag.

Rådfrågningar i form av antal skärmbilder som visades uppgick till över 5,5 miljoner. Som dessa siffror om allmänhetens användning av rådets register för handlingar visar, har registret verkligen blivit ett ofta använt sökverktyg för medborgare som har en önskan att noga följa utvecklingen inom gemenskapen. Detta är lätt att förstå eftersom rådets register ständigt uppdateras genom ett automatiskt arkiveringssystem. Den 9 september 2005 innehöll rådets register hänvisningar till över 640 000 handlingar.

En mycket stor del av rådets handlingar görs dessutom automatiskt tillgängliga i fulltextformat genom rådets register så snart de har färdigställts. Under 2004 kunde man sålunda ta del av omkring 70 000 handlingar, eller ca 60 procent av de över 100 000 handlingar som utarbetades och registrerades detta år, i fulltextformat direkt efter att de hade lagts in i registret.

Preliminära dagordningar för rådets och dess förberedande organs möten kan man ta del av på Internet så snart de har lagts in, vilket gör det möjligt för registeranvändarna att lätt identifiera referensnumren för de handlingar som diskuteras under varje givet möte.

Förutom sökning via dokumentnummer kan användarna dessutom söka efter handlingar om ett givet ämne genom andra registerposter, t.ex. sammanträdesdatum, interinstitutionellt arkivnummer eller ämneskod.

I syfte att ytterligare förbättra registrets kvalitet, kommer rådet i vilket fall som helst att undersöka den tekniska möjligheten att utföra en automatisk sökning via interaktiva dagordningar för handlingar om en given sakfråga eller för handlingar som tillhör samma arkiv.

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Jag skulle vilja tacka ordförandeskapet, men låt mig ge ett exempel.

Om man i ämnesraden för sökning skriver ”lagring av uppgifter” – ett ämne som ofta diskuteras i nyheterna –, får man inga träffar alls. Det är som om Charles Clarkes intensiva vilja att diskutera detta ämne aldrig hade förekommit. Om man skriver orden ”lagring av uppgifter” på titelraden får man 45 träffar, men ingen möjlighet att reda ut vilket möte de hör samman med.

Ni har inte besvarat den specifika begäran som jag uttryckte i min fråga. Kommer ni att kopiera parlamentets rättsliga observatorium för att därmed göra det lättare att navigera på rådets webbplats?

Om man använder hjälpavsnittet på webbplatsen visas ”angående handlingarnas suffix”. Det kan finnas många olika suffix som indikerar de olika versionerna, t.ex. REV 1 (första översynen), REV 2 COR 1 (första rättelsen av den andra översynen), COR 1 REV 2 (andra översynen av den första rättelsen). Jag tror inte att detta gör allmänheten mer upplyst.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Jag är inte helt övertygad om att det är en hjälp för allmänhetens upplysning när det verkar som man inte har hört det som jag tydligt uttryckte i den sista punkten i mitt svar. Låt mig alltså, för att undvika missförstånd, upprepa detta. I syfte att ytterligare förbättra registrets kvalitet, kommer rådet att undersöka den tekniska möjligheten att utföra en automatisk sökning via interaktiva dagordningar för handlingar om en given sakfråga eller för handlingar som tillhör samma arkiv.

  Talmannen.

Fråga nr 5 från Nigel Farage (H-0666/05)

Angående: Fiskepartnerskapsavtal

De fiskepartnerskapsavtal som ingåtts med tredje länder är fullkomligt orättvisa, är extremt skadliga för lokalbefolkningen och får katastrofala följder för miljön.

Liksom WWF, Oxfam och andra organisationer tror jag absolut inte att detta är något vi skulle kalla för ”hållbar utveckling”.

Skulle man kunna göra en undersökning av dessa avtal? Kommer rådet att inta samma ståndpunkt och sätta stopp för dessa förfärliga fiskeavtal?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Rådet känner till att olika organisationer har uttryckt oro över de påstått negativa effekterna av fiskeriavtalen mellan gemenskapen och tredjeländer. Som svar på denna kritik utfärdade kommissionen ett meddelande den 27 december 2002 om en integrerad ram för partnerskapsavtal om fiske med tredjeländer. Efter detta, i juli 2004, stödde rådet de strategiska ändringar som kommissionen förespråkade i sitt meddelande.

Det är viktigt att betona ordet ”partnerskap”. Detta handlar om mer än att bara köpa upp fiskerättigheter från tredjeländer och beröva dem sina fiskeresurser. Gemenskapen kommer att inleda en dialog med tredjelandet på grundval av vetenskapligt material för att fastställa om det finns ytterligare fiskemöjligheter som gemenskapen kan utnyttja på ett hållbart sätt. Gemenskapen kommer att diskutera med tredjelandet hur de utbetalade pengarna kan användas så att de kommer till nytta för medborgarna i landet. Eftersom det handlar om partnerskapsavtal om fiske kommer rådet att försöka att se till att pengarna kommer till nytta för den lokala fiskebranschen, vilken omfattar yrkesfiskarna och kustbefolkningen.

Till sist: i samband med utarbetandet av nya avtal eller förnyelse av befintliga avtal lägger kommissionen systematiskt fram bedömningsrapporter till rådet om effekterna av dessa avtal. Rådet anser att dessa avtal är till nytta för båda parter och ser fram emot att få ingå framtida partnerskapsavtal om fiske med tredjeländer. Det brittiska ordförandeskapet tillsammans med kommissionen förbereder sig också för att hålla ett seminarium senare i år om avtal med tredjeländer.

  Nigel Farage (IND/DEM). – (EN) Herr minister! Jag anser att det är fullständigt häpnadsväckande att er och er ledare Tony Blairs regering – som har gjort en så stor affär av Afrika, vad som pågår där och vad vi måste göra för att hjälpa till – kan blunda för denna fråga. Jag är rädd att dessa fiskeavtal med tredjeländer är den mest motbjudande blandningen av europeisk girighet och dålig afrikansk statlig korruption.

Om man läser de oberoende rapporterna råder det ingen som helst tvekan om att de fiskeavtal som gäller havet utanför Västafrika är den miljömässiga motsvarigheten till att sätta eld på Serengeti! Lokalbefolkningen berövas allt hopp om att kunna försörja sig och jag är mycket besviken över att ni inte ens kan lova oss att göra en undersökning.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Jag tvivlar inte på att ledamoten är uppriktig och jag hyser respekt för de organisationer som han rådfrågade i samband med utarbetandet av sitt bidrag till dagens debatt, så jag skulle vara tacksam om han kunde överlämna, både till kommissionen och till rådet, det material som han hänvisar till i sin fråga, så kan jag garantera att det skickas vidare till de behöriga tjänstemännen.

  Christopher Beazley (PPE-DE). – (EN) Jag tackar rådets ordförande för hans svar. Jag har naturligtvis inte samma osvikliga erfarenhet av fiskefrågor som min kollega Nigel Farage just har uppvisat. Jag har emellertid tjänstgjort och jag företrädde då Cornwall och Plymouth. Fisket i denna del av världen är fullständigt beroende av partnerskap och avtal. Om det inte fanns några avtal – och jag håller inte med Nigel Farage här – skulle ett antal galningar helt enkelt missbruka de befintliga fiskeresurserna. Jag anser att det är en utmärkt idé att EU sluter dessa avtal och jag hoppas att man kommer att fortsätta med det.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Jag har stor förståelse för det som ledamoten har tagit upp. Det är en diskussion som på vissa sätt liknar diskussionen om allmänna ekonomiska partnerskapsavtal. Få personer skulle kritisera principen att partnerskapsavtal av denna typ verkligen kan göra nytta i de berörda utvecklingsländerna. Om effekten av dessa avtal i praktiken är ogynnsam och skadlig för själva målen, är detta naturligtvis ett skäl till oro. Jag har därför lovat att vidarebefordra frågan till de behöriga personerna, om man lägger fram bevis.

  Catherine Stihler (PSE). – (EN) Det är häpnadsväckande att Nigel Farage tar upp denna fråga eftersom han nästan aldrig är närvarande i fiskeriutskottet, och jag vill uppmana honom att närvara mer regelbundet så att han kan lägga fram sin åsikt om detta.

Jag fruktar att det han avser är varje enskilt fiskeriavtal. Fiskeriavtalet med Norge är t.ex. mycket viktigt för de skotska yrkesfiskarna. Han måste vara konsekvent i sin framtoning.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Jag ska motstå detta ypperliga tillfälle att diskutera de inneboende motsägelserna i UKIP:s ståndpunkt och bara säga att jag helt och fullt har uppmärksammat att partnerskapsavtal om fiske kan spela en mycket viktig roll – inte minst på grundval av det outtröttliga arbete i Skottland som har utförts av ledamoten som ställde frågan. Detta är ett tydligt exempel på att ett självständigt arbete, istället för samarbete, inte erbjuder någon framtid vare sig för EU eller, vågar jag påstå, fiskeresurserna.

  Talmannen.

Fråga nr 6 från Bernd Posselt (H-0668/05)

Angående: Minoriteternas rättigheter i Serbien

Medan minoriteterna i Kosovo garanteras mandat i parlamentet till följd av påtryckningar från Radikala partiet, vars ledare Vojslav Seselj står anklagad inför krigsförbrytartribunalen i Haag, förvandlades Serbien till en enda nationell valkrets utan lokala mandat och med en femprocentsspärr. Detta förhållande leder till att de etniska minoriteterna, vilka lever i de potentiella oroshärdarna Vojvodina, Sandzak (Novi Pazar) och Presevodalen, i praktiken är utestängda från parlamentariskt inflytande trots att de utgör en majoritet av befolkningen i sina hemregioner.

Är rådet medvetet om de faror som kan uppstå till följd av denna obalans mellan vad man kräver av Kosovo och vad man kräver av Serbien? Hur påverkar detta förberedelserna inför EU-förhandlingarna med Belgrad?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Framtiden för Serbien och Montenegro finns inom den europeiska familjen, som jag förvisso nämnde när jag nyligen besökte västra Balkan och fick möjlighet att träffa myndighetspersoner i landet.

Av detta följer att alla etniska gruppers deltagande i den demokratiska processen är avgörande för att landet ska kunna röra sig i riktning mot en framtid inom EU. Vi betraktar emellertid inte läget i Serbien som lika nedslående som det görs gällande i frågan.

Samtidigt som det politiska läget i Kosovo och Serbien inte är direkt jämförbart, bedömer vi att det finns möjligheter för minoriteter i Serbien att åtnjuta ett fullständigt deltagande i den parlamentariska politiken.

En av de första åtgärder som vidtogs av det nya serbiska parlamentet i början av 2004 var att avskaffa tröskelvärdet för parlamentarisk representation – dvs. 5 procent – när det gäller partier som företräder etniska minoriteter. Vid framtida allmänna val är det därför troligt att även minoriteter kommer att företrädas i parlamentet.

I samband med de lokala valen i Serbien stipuleras ett tröskelvärde på 3 procent, men man har också inrättat råd för mellanetniska förbindelser i etniskt blandade kommuner som består av medlemmar från alla etniska grupper som uppgår till mer än 1 procent av befolkningen i kommunen.

Frågor som rör nationella minoriteter kan dessutom behandlas av det serbiska regeringskansliet, främst genom det nationella rådet för etniska minoriteter som inrättades 2004. Detta är ett forum där alla relevanta frågor som rör minoriteter kan diskuteras.

Vi hoppas kunna inleda förhandlingar om ett stabiliserings- och associeringsavtal med Serbien och Montenegro under vårt ordförandeskap. För att vi ska kunna sluta detta avtal måste Serbien och Montenegro uppfylla en rad villkor som har angetts av EU. För att kunna bli medlem i EU måste Serbien och Montenegro även uppfylla alla de politiska Köpenhamnskriterierna.

Ledamoten gör rätt när han betonar behovet av att demokratiska normer i Serbien ska vara en kärnfråga i denna process.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag tackar rådets ordförande för hans utmärkta och mycket precisa svar. Jag vill bara tillägga att Presevodalen, det vill säga det område i södra Serbien som befolkas av albaner, inte har någon representation i parlamentet alls samtidigt som den serbiska minoriteten i Kosovo garanteras mandat, åtminstone i teorin eftersom de ännu inte antagits. Skulle rådets ordförande kunna tänka sig att försöka få till stånd en bilateral överenskommelse som en del av lösningen på Kosovofrågan för att ge albanerna i Serbien samma rättigheter som serberna i Kosovo har och detta på ett sätt som gör att gränserna inte behöver dras om, vi vill naturligtvis inte dra om några gränser?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Med den största respekt för frågeställaren tror jag inte, särskilt inte nu när det finns en viss känslighet och förväntan, att det är rätt att förvänta sig att ambassadör Kai Eide lägger fram sin rapport om Kosovo. Vi måste bara vänta lite längre på denna rapport och mot bakgrund av den kommer det att bli lättare att fortsätta diskussionen om Kosovos slutliga ställning.

  Zsolt László Becsey (PPE-DE). – (HU) Herr talman, herr Alexander! Jag skulle vilja uppmärksamma er på att det finns en provins i norra Serbien vid namn Vojvodina, som hade samma status som Kosovo före 1989, medan den nu praktiskt taget bara är ett ”territorium på papperet”, utan status. Ingen vet varför dess status inte kan återställas fem år efter Milosevics fall. Eftersom de stora inhemska ungerska och kroatiska minoriteterna inte har någon representation i parlamentet i Belgrad, är de utsatta för politisk diskriminering i Vojvodina. När ni säger att etniska förbättringar äger rum i Serbien, undrar jag om ni är medveten om att medlemmarna av en europeisk nation, nämligen den ungerska nationen, blir förföljda och angripna enbart för att de talar ungerska och att polisen vägrar att registrera deras klagomål. Det finns det fler och fler domare med tvivelaktigt rykte från Kosovo och Krajina i regionen, och nu förekommer det mord ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Jag vill med all respekt antyda för frågeställaren att det krävs en medvetenhet om vilket legitimt ansvar EU:s ordförandeskap har och vilket ansvar den serbiska regeringen har.

När det gäller den aktuella frågan, dvs. det nyligen utförda attentatet mot József Kasza, ordföranden i Alliansen för ungrare i Vojvodina, och den ungerska minoritetens allmänna inställning, menar jag att den serbiska regeringens beslutsamma agerande gjorde mycket för att dämpa de etniska ungerska gruppernas fruktan att attentatet mot Kasza kunde vara en början på en rad ytterligare attentat. Vi är tacksamma att ingen skadades, enligt de rapporter som vi har fått, men jag är medveten om den oro som ledamoten har uttryckt.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag är glad över beslutet att förhandlingar med Kroatien nu faktiskt ska inledas om några dagar. Detta utgör ett betydande framsteg för det brittiska ordförandeskapet. När tror ordföranden att man kommer att inleda anslutningsförhandlingar med Belgrad?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Det verkar finnas ett antagande i frågan som jag inte har möjlighet att ta upp i mitt svar. Det finns fortfarande rapporter om Kroatiens ställning som inte har slutförts, inte minst från arbetsgruppen för Kroatien. Så ser saken ut för tillfället – jag kan inte diskutera frågan ytterligare.

  Talmannen.

Fråga nr 7 från Dimitrios Papadimoulis (H-0671/05)

Angående: Religiösa minoriteters egendomsrätt i Turkiet

Den statliga instansen för klosteregendom i Turkiet har låtit meddela att den har för avsikt att hyra ut fastigheter som har tillhört humanitära minoritetsstiftelser och tidigare konfiskerats. Så här fortsätter man alltså att kränka de religiösa minoriteternas egendomsrättigheter. Den turkiska regeringen ger denna praxis sitt tysta samtycke och har dessutom lagt fram ett lagförslag om klosteregendom inför den turkiska nationalförsamlingen. Enligt lagförslaget skall fastigheter genom prövning i domstol ges tillbaka till sina rätta ägare. Det här gäller emellertid inte de fastigheter som man illegalt har sålt till tredje part.

Är rådet medvetet om den praxis som den statliga instansen för klosteregendom i Turkiet utövar, och känner rådet till den turkiska regeringens lagförslag? Har rådet för avsikt att ta upp det här lagförslaget på dagordningen för diskussioner med den turkiska regeringen? Vilka åtgärder ämnar rådet vidta inför anslutningsförhandlingarna, som skall inledas den 3 oktober 2005, för att trygga de religiösa minoriteternas egendomsrättigheter i Turkiet?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Vi känner till de frågor som ledamoten tar upp. Samtidigt som religionsfriheten garanteras i Turkiets konstitution och att man i Europeiska kommissionens återkommande rapport 2004 om Turkiets framsteg på vägen mot anslutning uppmärksammade att religionsfriheten i stort sett respekteras, finns det fortfarande kvar viktiga frågor på detta område. Enligt det reviderade partnerskapet för anslutning som antogs i maj 2003, har Turkiet åtagit sig att bl.a. skapa förhållanden för fungerande icke-muslimska religiösa grupper som är förenliga med den praxis som finns i EU:s medlemsstater. Rådet uppmärksammar emellertid att vissa muslimska och icke-muslimska religiösa minoriteter och grupper fortfarande har problem som rör rättssubjektivitet, egendomsrätt, utbildning, rätt till bosättning och arbetstillstånd för turkiska och icke-turkiska präster, skolor och intern organisation. Europeiska unionen är särskilt bekymrad över den fortsatta statliga konfiskeringen av egendom som tillhör icke-muslimska religiösa stiftelser. Europeiska unionen har uppmanat Turkiet att så snart som möjligt anta en lag om stiftelser som helt och fullt följer gemenskapens normer och förväntar sig att kommissionens kommentarer om lagförslaget, som kommissionsledamot Olli Rehn skickade till den turkiske utrikesministern Abdullah Gül i juni, övervägs på ett seriöst sätt. Europeiska unionen har också uppmanat Turkiet att öppna det grekisk-ortodoxa seminariet i Halki på nytt.

Som ledamoten mycket väl känner till meddelade Europeiska rådet klart och tydligt den 16 och 17 december 2004, när man beslutade att Turkiet i tillräcklig grad uppfyllde de politiska Köpenhamnskriterierna för att man skulle kunna inleda anslutningsförhandlingar, att EU skulle fortsätta att noggrant övervaka framstegen för de politiska reformerna i Turkiet. Rådet kan därför försäkra ledamoten om att det fortsätter att följa utvecklingen på detta område synnerligen noggrant.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Herr ordförande! Europaparlamentet ansåg, i en resolution som antogs just idag, att de berörda rättsliga föreskrifterna är otillfredsställande. Delar rådet denna bedömning? Har ni några kommentarer om lagförslaget i fråga? Avser ni att ta upp dessa frågor på dagordningen för förhandlingarna, och i så fall när?

Medan vi diskuterar ämnet religionsfrihet vill jag fråga om det brittiska ordförandeskapet har några kommentarer om den turkiska regeringens oacceptabla och nedvärderande behandling av påven, efter det att han inbjudits av ekumeniske ortodoxe patriarken att besöka Istanbul?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Jag är inte säker på om ledamoten hade samma möjlighet som jag hade i morse att delta i en tretimmarsdebatt om Turkiet i detta parlament. Jag kan försäkra er att det brittiska ordförandeskapet är fullständigt medvetet om den mängd olika frågor som rör den turkiska anslutningen.

Jag vill emellertid påstå att många av oss anser att själva processen som Turkiet har gått igenom, och som kommer att fortsätta, är den bästa garantin för att just dessa frågor som man måste ta upp verkligen tas upp och att man fortsätter med detta i framtiden.

  Catherine Stihler (PSE). – (EN) Det är uppenbart att frågan om religionsfrihet är helt avgörande under förhandlingarna med Turkiet. Någon gång under de kommande veckorna ska den icke-statliga organisationen ”First Step Forum” besöka Turkiet för att bedöma läget på plats, och jag överlämnar gärna ett exemplar av organisationens rapport till rådets ordförande.

Kan rådets ordförande försäkra att religionsfriheten och rätten att uttrycka denna kommer att betonas under anslutningsförfarandet med Turkiet?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Jag kan försäkra detta, men jag vill också påpeka för ledamoten att ledare för katolska, grekisk-ortodoxa och syrisk-ortodoxa kyrkor i Turkiet har sagt att deras samfund – som ett resultat av EU:s reformer för harmonisering – nu anser att det har blivit lättare att utöva sin religion och att inställningen gentemot dem har förändrats.

Jag inser naturligtvis att mycket arbete fortfarande återstår, och jag har därför all anledning att gratulera Catherine Stihler och de olika icke-statliga organisationerna till det arbete de har utfört på detta område. Jag menar ändå att orden från ledarna för de katolska, grekisk-ortodoxa och syrisk-ortodoxa kyrkorna, som jag just nämnde, talar för sig själva när det gäller de faktiska framsteg som redan har gjorts.

  Talmannen.

Fråga nr 8 från James Hugh Allister (H-0673/05)

Angående: IRA-terrorister

De förrymda terroristerna Niall Connolly, James Monaghan och Martin McCauley har obehindrat kunna återvända till Irland från Colombia trots att de dömts för terrorism. Vilka åtgärder har rådet vidtagit för att säkra att den irländska regeringen inte ger dessa internationella terrorister en fristad, mot bakgrund av EU:s åtagande i sin deklaration om att stödja kampen mot internationell terrorism? Är rådet övertygat om att Europol gjort allt som stod i dess makt för att hindra dem från att återvända?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Som jag klargjorde för parlamentet tidigare denna månad, är inte detta en fråga för rådet utan för de irländska och colombianska regeringarna.

  James Hugh Allister (NI). – (EN) Herr minister! Är inte detta svar en ömkansvärd och feg undanflykt? Rådet, med kollegial betoning, har upprepade gånger betonat sitt engagemang i kampen mot den internationella terrorismen, och trots det, när det konfronteras med en flagrant motsägelse av detta engagemang genom en medlemsstat som skyddar ökända internationella terrorister, kan det bara rycka på axlarna på ett bedrövligt och likgiltigt sätt.

Detta är en utmaning för rådet. Vill det bevisa sin trovärdighet när det gäller att bekämpa den internationella terrorismen eller är det bara intresserat av att undandra sig sitt ansvar?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Med största respekt för frågeställaren påstår jag att frågan inte har med vilja att göra utan med plats, och med tanke på att rådet inte har fått någon begäran från någon av de två aktuella regeringarna har rådet inte någon direkt plats i denna fråga.

  James Nicholson (PPE-DE). – (EN) Jag anser att rådsordförandens kommentarer är fullständigt häpnadsväckande. Med tanke på att han ingår i en regering som har intagit en så pass fördömande hållning mot den internationella terrorismen, är hans sätt att huka sig för frågan – hans undanflykter här i kväll – fullständigt häpnadsväckande.

Håller han inte med om att han borde uppmuntra de två regeringarna i Irland och Colombia att se till att det inte finns några gömställen för dem som dömdes i Colombia, sattes i fängelse och sedan avvek? Håller han inte med om att han i ljuset av den internationella terrorismen ska se till att spela en positiv roll och inte försöka att glida undan det ansvar som hans ställning för med sig?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Det kan inte överraska er att jag förkastar de anklagelser som riktats mot mig i tilläggsfrågan. Med tanke på hans partis inställning till nationalstatens betydelse är jag ganska förvånad att han inte godtar det grundläggande rättsliga förslaget om var jurisdiktionen för åtgärder i denna fråga finns. Denna jurisdiktion finns hos medlemsstaterna, och jag skulle föreslå att han uttrycker sin oro direkt till de regeringar som har befogenhet att vidta åtgärder i frågan, istället för att upprepa de argument som vi fick möjlighet att diskutera i parlamentet så sent som under innevarande månad.

  Proinsias De Rossa (PSE). – (EN) Jag har ingen större lust att ta upp denna fråga, men jag vill bara säga att bestämmelserna om rätt och rättvisa i Irland redan håller på att utarbetas. Detta system är fritt från politiskt inflytande från samtliga partier i Irland, och jag är säker på att systemet fungerar på samma sätt i Förenade kungariket, inbegripet Nordirland.

Jag vädjar till er att ta upp fråga nr 9, som är nästa fråga och som står i mitt namn. Jag skulle särskilt vilja ställa en kompletterande fråga till rådets företrädare om direktivet om inhyrda arbetstagare vid byråerna.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. (EN) Herr talman! Tack för er vägledning. Med tanke på frågeställarens oro och min tidsbrist p.g.a. att jag måste hinna med ett plan föreslår jag att det kanske vore bäst om vi korresponderade så att han kan få ett fullständigt svar på sin fråga om direktivet.

  Christopher Beazley (PPE-DE). – (EN) Min fråga är fråga nr 32 i förteckningen, men ni har redan svarat genom att säga att den kommer att besvaras skriftligt. Jag ser fram emot detta svar. Jag hoppas att ministern hinner med sitt plan. Jag ser fram emot att fortsätta denna diskussion.

  Talmannen. Frågorna nr 9–38 kommer att besvaras skriftligen.⁽²⁾.

Frågestunden är avslutad.

(Sammanträdet avbröts kl. 19.05 och återupptogs kl. 21.05.)

ORDFÖRANDESKAP: MOSCOVICI
Vice talman

(1) EGT L 145, 31.5.2001, s. 43.

(2) Se bilaga: ”Frågestund”.

26. Vitryssland

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om Vitryssland.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner hade verkligen velat vara här och diskutera denna punkt. Hon har varit starkt engagerad i utvecklingen av kommissionens arbete för Vitryssland sedan vi tillträdde våra tjänster. På kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldners och kommissionens vägnar gläder det mig att få denna möjlighet att med er diskutera läget i Vitryssland och kommissionens arbete för att stödja demokratiseringen och det civila samhället.

Kommissionen är djupt oroad över bristen på demokrati, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter i Vitryssland. Vitryssland har helt klart brutit mot sina internationella åtaganden enligt OSSE- och FN-stadgorna. Vi har under den senaste tiden sett en oroande försämring av läget. Systemet begränsar de mänskliga rättigheterna ännu mer och man håller på att vidta ytterligare åtgärder mot icke-statliga organisationer, undergräva minoriteternas rättigheter, fängsla medborgare för deras politiska uppfattning och begränsa åsiktsfriheten.

Vi har kraftfullt fördömt hoten från de vitryska myndigheternas sida mot de vitryska polackernas förening. Dessa händelser äger rum parallellt med ett växande förtryck av politiska partier, icke-statliga organisationer och oberoende medier i Vitryssland. Vi anser att en sådan inblandning undergräver minoriteternas rättigheter och att den därmed inte är förenlig med de styrelsenormer som Vitryssland har gått med på som en del av sina åtaganden inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa.

Vitryssland har dessutom utfärdat dekret som ytterligare begränsar biståndet från utlandet, vilket innebär att man isolerar landet och dess medborgare ännu mer.

Ni kanske frågar er hur kommissionen har reagerat? Som svar på det växande förtrycket i Vitryssland har vi ökat vårt ekonomiska stöd till demokratisering och mänskliga rättigheter genom att överföra 2 miljoner euro från Tacisprogrammet till det europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter, ett av de två instrument som inte kräver regeringens samtycke. Tacisprogrammet omorganiserades så att man skulle kunna möta befolkningens behov med det civila samhällets fullständiga deltagande.

I år har vi redan slutit 27 mindre avtal med icke-statliga organisationer som är värda 3 miljoner euro. Vi ska inleda ytterligare en ansökningsomgång inom ramen för det europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter i oktober med en total budget på 420 000 euro.

Vi är också i färd med att tilldela över 1,7 miljoner euro till tre specifika nya projekt i Vitryssland. Dessa kommer att genomföras av OSSE, ODIHR, UNDP och Nordiska ministerrådet. I dessa projekt kommer man att koncentrera sig på mänskliga rättigheter, demokratisering, det civila samhället och oberoende utbildningsinstitut som t.ex. European Humanities University-in-exile.

Vi ska fortsätta att ta itu med befolkningens mer allmänna behov genom Tacisprogrammet och koncentrera oss på hälsofrågor och sociala frågor, högre utbildning, fortbildning och miljöfrågor.

För att lindra problemen efter Tjernobylolyckan är vår strategi att finansiera projekt som föreslagits av de lokala samhällena.

En av de viktigaste utvecklingarna i vårt bistånd är vårt stöd till oberoende etermedier. Som svar på förslagen från detta parlament och andra håll, ska vi – med start den 1 november – finansiera ett dagligt nyhetsprogram i radio. Idén är att öka medvetenheten hos den vitryska befolkningen om frågor som rör de mänskliga rättigheterna och demokrati och tillhandahålla nyheter om utvecklingen i och utanför Vitryssland som annars inte skulle finnas tillgänglig. Sändningarna kommer att inledas i Ryssland och de vitryska programmen ska komma igång gradvis så snart som möjligt.

Starten för dessa oberoende sändningar är ett viktigt steg och det gläder mig att vi var den första biståndsgivaren som tog ett sådant initiativ för Vitryssland.

Vi kommer dessutom att öppna ett representationskontor i Minsk tidigt nästa år. En chargé d'affaires kommer att vara chef för kontoret. Detta kommer att underlätta våra kontakter med det lokala civila samhället, och det kommer också att hjälpa till med våra samordningsansträngningar och med uppföljningen av vår verksamhet.

Vi har undersökt hur vi bäst kan se till att all vår politik gentemot Vitryssland är konsekvent och sammanhållen. När det rör handel har vi genomfört en undersökning om överträdelser av fackföreningsrättigheter enligt det allmänna preferenssystemet och undersökt fastställandet av årliga textilkvoter. Vi ser dessutom ständigt över EU:s förteckning över chefstjänstemän som omfattas av viseringsförbudet.

Kommissionen har tagit täten i diskussionerna om hur man kan förbättra samarbetet mellan de givare som är verksamma i Vitryssland. Vi har organiserat tre givarmöten i år. Det första hölls i Vilnius i mars, det andra i Kiev i juli och det sista hölls i förra veckan i Bryssel.

Demokratiseringsprocessen i Vitryssland och befolkningens välbefinnande är frågor som ligger oss väldigt varmt om hjärtat och som är viktiga mål för kommissionen. Vi gör allt vi kan för att stödja dem som strävar efter ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle i Vitryssland.

Förutom att fortsätta att koncentrera oss på demokratisering och mänskliga rättigheter, uppmuntrar vi dessutom de vitryska demokratiska krafterna att ha ett nära samarbete. Det är mycket viktigt med tanke på presidentvalet nästa år.

Vi ser fram emot att välkomna Vitryssland som en fullvärdig partner i den europeiska grannskapspolitiken så snart landet lever upp till sina åtaganden om demokrati, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter, inte bara genom ord utan även i handling.

  Bogdan Klich, för PPE-DE-gruppen. – (PL) Herr talman! Tidigare idag antog parlamentet en resolution om arvet efter solidaritetsrörelsen, som föddes för 25 år sedan. Det var emellertid mer än en historisk resolution, eftersom det också delvis var en vädjan till solidaritet inom Europeiska unionen. Vi arbetar nu med en resolution om Vitryssland, och denna resolution bör vara ett uttryck för vår europeiska solidaritet med dem som för närvarande är i behov av visad solidaritet, vilket sannerligen är fallet med våra vänner i Vitryssland, det vitryska folket.

Man kan med rätta fråga sig varför ytterligare en resolution om Vitryssland behövs, när den senaste antogs så sent som i juli, precis före sommaruppehållet. Som kommissionsledamoten med rätta påpekade förändras dock läget i Vitryssland mycket snabbt. Den politiska situationen förvärras för varje månad. Den senaste utveckling som kommit till vår kännedom gällde Lukasjenkoregeringens hårdare kontroll av den demokratiskt valda ledningen för polska förbundet i Vitryssland (Union of Poles in Belarus). Hela den civiliserade världen kunde själv se hur den största organisationen i det vitryska civila samhället förföljdes och hur dess ledare brutalt berövades sina befattningar.

I egenskap av polsk ledamot av Europaparlamentet skulle jag vilja framföra mitt uppriktiga tack till de Europaparlamentariker som hjälpte oss och gav oss sitt stöd under dessa svåra tider. Företrädare för alla de politiska grupperna engagerade sig i detta. Jag menar att hjälpen och stödet från andra vitryssar som delar samma öde som polackerna i Vitryssland var lika viktigt. Särskilt skulle jag vilja tacka företrädarna för den vitryska oppositionen för deras stöd till polska förbundet i Vitryssland under denna svåra tid. Detta pekar på framväxten av ett nätverk av solidaritet i Europa. Detta nätverk möjliggör för personer som ofta själva behövt hjälp i det förflutna att stödja dem som för närvarande befinner sig i svårigheter.

Enligt min uppfattning bör Europeiska kommissionen också gratuleras till det som kommissionsledamoten syftade på, nämligen till de första tecknen på en omprövning av Europeiska unionens politik gentemot Vitryssland. Detta är goda tecken, och jag hyser förtroende för att man kommer att fortsätta med det här viktiga arbetet.

  Joseph Muscat, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Händelserna i Vitryssland berör inte enbart ett begränsat antal medlemsstater, såsom Polen eller de baltiska staterna, på grund av lättförklarliga historiska, geografiska och sociala skäl. Dessa händelser borde vara en angelägenhet för EU:s samtliga medlemsstater. En av bristerna i vår strategi är just detta att vi alla inte betraktar Vitryssland som vår bakgård, vilket det förvisso är.

Jag ska inte upprepa vad som redan har sagts. Låt mig istället konstatera att man har kunnat påvisa betydande framsteg sedan vi senast sammanträdde och behandlade denna fråga i parlamentet.

Som ni sa, herr kommissionsledamot, håller kommissionen på att öppna ett representationskontor i Minsk, och ett projekt för radio- och TV-sändning håller på att startas, även om vissa av oss inte är vidare nöjda med tillvägagångssättet – och kanske med rätta. Detta är ändå ett första steg mot något som vi länge har insisterat på, och kommissionen ska berömmas för att ha hållit sitt ord.

Men vi bör inte stanna vid detta. De uttalanden som gjordes av landets president under FN:s toppmöte bådar inte gott. Några av våra kolleger sitter fortfarande fängslade – jag nämner Mikola Statkevich som symbol för dem alla.

Jag hoppas att intresset för Vitryssland inte kommer att avta i takt med att politiska befattningar i vissa medlemsstater kommer och går. Situationen i Vitryssland är alltför känslig för att användas som en politisk fotboll. Det måste bli ett långsiktigt åtagande – men låt oss hoppas att det inte blir alltför långsiktigt, utan att situationen löser sig på medellång sikt. Europeiska unionen måste ändå engagera sig.

(Applåder)

  Janusz Onyszkiewicz, för ALDE-gruppen. – (PL) Herr talman! Vitryssland är en anomali på den europeiska kontinenten. Landet styrs av en individ som själv har sagt att Sovjetunionen är hans hemland, och som beklagar att det underbara landet försvunnit från Europas karta. Denne individ försöker isolera Vitryssland från Europa. Han är uppenbarligen rädd för den frihetens vind som drog genom Europa just som ett resultat av Solidaritets arbete. Eftersom Lukasjenko inför avgifter för att passera gränsen anser jag att det är mycket viktigt att se till att unionens medlemsstater börjar utfärda gratis visum till vitryssarna för att på så sätt göra det helt klart att Europa inte vänder Vitryssland ryggen, som landets ledare hävdar.

Det är inte bara en fråga om gester av den här typen. Man behöver också understödja aktiviteter i Vitryssland. Jag var mycket glad att höra kommissionsledamoten säga att Europeiska kommissionen håller på att starta program för Vitryssland, men jag är bekymrad över att allt detta har tagit så lång tid. När allt kommer omkring går året mot sitt slut. Jag förstår att det fanns tekniska hinder att övervinna. Om dessa hinder är bestående tycks det mig att det finns en vilja i det här parlamentet att överkomma byråkratiska formaliteter och hjälpa kommissionen att handla effektivt och med kraft. Om vi misslyckas med detta och inte hjälper Vitryssland kommer Vitryssland inte endast att vara en fläck på Europas karta utan också en fläck på våra samveten. Europa måste vara synonymt med frihet, och det innebär också frihet för Vitryssland.

  Elisabeth Schroedter, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Vi är eniga i vår kritik av den oroväckande utvecklingen i vårt grannland. En diktatur utan respekt för mänskliga rättigheter eller demokrati håller på att systematiskt installeras inför våra ögon.

Denna enighet utsträcker sig även till kommissionen och rådet. Vi måste slutligen skrida till handling och använda alla medel som står till vårt förfogande för att främja demokrati och pluralism i Vitryssland. Dessa var kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldners ord.

Jag är dock inte nöjd med vad som hittills gjorts. Kommissionen har inte brytt sig om det initiativ som tagits av Polen, Ukraina och de baltiska staterna. Det finns en mycket allvarlig risk vid den östra gränsen, spänningar mellan de angränsande staterna, och ingen gemensam utrikespolitik. Det civila samhället, som är landets enda källa till demokratisk potential och hopp, får inte tillräckligt stöd.

Vad kommissionsledamoten har föreslagit fram till nu är otillräckligt. Vår repertoar av diplomatiska protester är långt ifrån uttömd. Sanktioner bör användas på ett mycket mer anpassat och målinriktat sätt. Att prata räcker inte. Det civila samhället måste få mycket större finansiellt stöd.

Jag uppmanar kommissionsledamoten att utveckla ett speciellt program och att skynda sig att sätta sig ner vid bordet tillsammans med rådet, så att verkligt samordnade politiska, finansiella och ekonomiska åtgärder kan vidtas och följaktligen 2006 kan innebära början till demokrati i Vitryssland.

  Jonas Sjöstedt, för GUE/NGL-gruppen. – Herr talman! Jag vill stämma in i den hårda kritiken mot Lukasjenkoregimen här ikväll. Vi har kunnat se en allvarlig försämring av en redan dålig situation i Vitryssland, och regimen uppvisar nu alltmer de klassiska egenskaperna hos en politisk diktatur.

Jag kan dela i stort sett alla de ståndpunkter som framförs i resolutionen, men jag anser att ett område skulle kunna utvecklas ytterligare. Det gäller den oberoende fackföreningsrörelsens betydelse i Vitryssland. Oberoende fackföreningar har varit en av nyckelorganisatörerna i oppositionen mot Lukasjenkoregimen, men de kämpar idag för sin överlevnad och existens under förtrycket. Det finns en hel del samarbete mellan fackföreningar i andra EU-länder, t.ex. i Sverige och oberoende fackföreningar i Vitryssland. Jag hoppas att de kommer att få del av EU:s stöd till den demokratiska oppositionen. Vi har påmints den här veckan om betydelsen av Solidarnos i Polen och det är ju inte utan att det har sin betydelse att ha en stark och oberoende fackföreningsrörelse för att uppnå de förändringar som krävs i Vitryssland.

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! För 11 år sedan, omedelbart efter sitt tillträdande, gav president Alexander Lukasjenko ett betecknande löfte till sina vitryska väljare. Han sa att han skulle återuppliva Sovjetunionen. Lukasjenko har levt upp till sitt löfte. Den historiska vit-röd-vita vitryska flaggan är förbjuden och ryska är det officiella nationella språket. Denna befängda antinationella politik har nu nått ett bottenläge i och med existensen av en underjordiskt sekundärskola i Minsk, som är den enda kvarvarande sekundärskolan i landet där undervisningen fortfarande sker på modersmålet, det vill säga till dess att underrättelsetjänsten spårat upp de privata bostäder som nu också fungerar som klassrum.

Mot denna bakgrund stöder jag kommissionens initiativ att finansiellt bidra till oberoende radiosändningar i Vitryssland. Faktiskt gör polska regeringen redan detta. Bryssel skulle göra rätt i att följa deras exempel. Polackerna öronmärker inte bara mycket mer pengar, utan deras program kommer också att omedelbart starta på vitryska i höst. Under tiden måste de drastiskt försämrade förbindelserna mellan Lukasjenkos Vitryssland och de tre EU-medlemsstaterna i öst – Polen, Litauen och Lettland – väga tungt på kommissionen.

Den förtryckande regimen i Minsk agerar också som om ett NATO-ingripande var på gång. Detta kan resultera i en mindre gränskonflikt. De betydande säkerhetsrisker som är förbundna med detta för EU-25 föranleder mig att rikta några frågor till kommissionen. Vad anser den om det initiativ som Polen, Litauen, Lettland och Ukraina har tagit för att samordna sin politik gentemot Vitryssland? Har kommissionen vidtagit åtgärder för att övertala Ryssland att axla sitt ansvar i egenskap av ordförande för G8-länderna och göra en positiv insats för att minska de spänningar som orsakats av Lukasjenkos inrikes- och utrikespolitik?

Jag skulle vilja be er, herr kommissionsledamot, eftersom ni ersätter Benita Ferrero-Waldner, att gå vidare till de frågor som när allt kommer omkring är väsentliga för EU:s säkerhetspolitik, inte minst med hänsyn till den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP). Jag ser fram emot ett svar. Genom kontakter inom kyrkan i mitt eget land och genom vetenskaplig information i Tyskland har jag erfarit att medborgare i EU:s medlemsstater ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Brott mot de mänskliga rättigheterna är något som sker dagligen i Vitryssland. Det senaste i den långa listan av sådana brott var den nationalistiska hetsen mot polacker, som kulminerade i att polska förbundet i Vitryssland förklarades olagligt och att dess aktiva medlemmar blev förföljda.

Det finns mycket som ska göras, men detta betyder inte att vi bör nöja oss med ett ”lugnt och försiktigt” tillvägagångssätt. Tvärtom bör vi obevekligen driva på i våra förbindelser med Vitryssland. Om vi inte på veckobasis ska återkomma till frågan om brott mot de mänskliga rättigheterna i Vitryssland behövs på kommissionens sida en ständig föredragande för Vitryssland. Det behövs även ett effektivt sätt att finansiera de demokratiska krafterna, och det är svårt att föreställa sig hur ett sådant stöd skulle kunna ges utan ett särskilt instrument för de mänskliga rättigheterna. Detta instrument bör vara så flexibelt, snabbt och effektivt som möjligt när det gäller tillhandahållandet av stöd under ogynnsamma rättsliga omständigheter.

Det faktum att vi håller ännu en debatt om Vitryssland vittnar om den svaghet som parlamentet och Europeiska unionen visat i detta hänseende. Det här är femte gången Vitryssland har stått på vår dagordning, ändå har vi fortfarande inte lyckats prioritera frågan och göra den till ett villkor för att skapa goda förbindelser mellan EU och Ryssland. Det är sant att Europeiska kommissionen har lovat mer och mer, men fortfarande drar den fötterna efter sig och handlar motvilligt, långsamt och passivt när det gäller Vitryssland. Som ett resultat har Europeiska unionens trovärdighet på det här området skadats.

Jag skulle vilja peka på att till och med de administrativa rutiner som införts av den nästan absurda regeringen i Minsk har visat sig effektivare och mer verkningsfulla än våra i fallet med radiosändningarna. Vitryssland sänder radio i EU, men från vår sida kommer inget förutom en bedövande tystnad. Jag skulle vilja avsluta med en mer allmän kommentar, nämligen att Europa har ställt sig själv i en så löjeväckande dager, när det gäller Vitryssland, att dess deklaration om unionens gemensamma utrikespolitik har blivit helt och hållet meningslös.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Parlamentet har redan tidigare behandlat Vitryssland upprepade gånger, men det var då bara en liten minoritet som deltog: Elisabeth Schroedter, min kollega Michael Gahler och några andra. Jag är glad att vi nu arbetar aktivt med den här viktiga frågan. Detta är särskilt tack vare våra polska ledamöter, och jag skulle vilja tacka dem uttryckligen för detta.

Detta visar att historien har en effekt. Det har funnits negativa, nationalistiska perioder i historien, men också upprepade positiva exempel på samexistens. Ett sådant exempel var samexistensen mellan polacker, litauer och vitryssar i en federation under medeltiden. Det var ett Europa i miniatyr, och detta Europa har återverkningar idag genom att vi och våra polska ledamöter inte endast stöder den polska minoriteten i Vitryssland, utan hela det vitryska folket; ett folk som lider under förtryck i mycket hög grad och som olyckligt nog också hotas av försök att återskapa Sovjetunionen i en eller annan form.

Sådana försök är befängda och dömda att misslyckas, men som vi vet leker man med dessa idéer längre österut. Sålunda ligger det i Europeiska unionens grundläggande intressen att ge vår granne Vitryssland och dess folk och civila samhälle mycket större stöd än vad vi gjort tidigare, och särskilt se till att mediefriheten genomdrivs.

Jag skulle också med all önskvärd tydlighet vilja kritisera det tyska bolaget Deutsche Welle, som sänder sina program i detta viktiga europeiska land på ryska, det vill säga på den kolonialmakts språk, som förtryckt Vitryssland under många år och har del i ansvaret för den situation som nu råder där. Det vitryska folket har rätt att respekteras som en unik europeisk kultur, och detta bör också speglas i de massmedier som stöds av Europeiska unionen. Denna kultur utgör en viktig del av de europeiska folkens gemenskap.

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Herr talman! Internet har blivit en av de viktigaste källorna till oberoende information i Vitryssland under de senaste åren. Antalet hemdatorer och Internetanslutningar ökar. Vid mitten av 2005 var 2 miljoner människor i Vitryssland anslutna till Internet, av en befolkning på 10 miljoner. Nästan 450 000 personer använde Internetkaféer i Minsk under 2004. Samtidigt fortsätter emellertid det statliga bolaget Beltelecom, som lyder under kommunikationsdepartementet, att ha monopol på Internetanslutningar. Lukasjenkos regim gör sitt bästa för att kontrollera det civila samhällets användning av Internet. Dessutom förföljer och förtrycker den individer som är aktiva i cyberrymden, och åberopar odemokratiska bestämmelser i brottsbalken för det syftet.

Europeiska unionen bör utnyttja de allra modernaste kommunikationsmedlen i sin strävan att verka för de mänskliga rättigheterna i Vitryssland. Internet bör spela samma roll för att tillhandahålla oberoende information som radion gjorde för att störta diktaturer under 1900-talet. Unionen måste öka den finansiering som är ägnad utnyttjandet av dessa nya former av kommunikation, via Internet och mobiltelefoni, vilka skulle kunna tjäna det vitryska civila samhällets intressen.

  Věra Flasarová (GUE/NGL). – (CS) Mina damer och herrar! Vi har alla erfarenhet av oläkta sår och orättvisor som ibland bestämmer vår aktuella situation. Detta gäller också Vitryssland. Därför bör vi hålla tre saker i tankarna. Vi bör försöka att uppnå en objektiv förståelse för landets situation, eller med andra ord undvika att välja och vraka mellan våra informationskällor, och istället försöka att inte bortse från det som inte passar in i en svartvit syn på Vitryssland. Vi bör inte heller på förhand utesluta någon från diskussionerna, även om vi inte nödvändigtvis alltid instämmer i deras uppfattningar. Slutligen är Vitryssland inte endast Lukasjenko, eller vice versa.

EU:s politik bör syfta till att förbättra situationen för landet och dess invånare. Jag tar inte parti för Lukasjenkos regering, inte heller stöder jag dess usla misslyckanden, men jag skulle vilja varna för att en kraftpolitik som använder sig av sanktioner, demoniserar regimens representanter och förenklar problemet på ett propagandistiskt sätt oftast bara tjänar till att trappa upp situationen, och inte löser någonting.

  Mirosław Mariusz Piotrowski (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Trakasserierna och förföljelserna som den polska minoriteten i Vitryssland har fått utstå är allmänt kända. Europarådets ramkonvention från 1995 om skydd för nationella minoriteter bryter man mot på ett systematiskt och brutalt sätt, både när det gäller polska förbundet i Vitryssland och även andra minoriteter såsom romerna. Allt detta sker i ett europeiskt land som är beläget direkt utanför unionens yttre gräns. Europaparlamentet reagerar normalt och med rätta på brott mot de mänskliga rättigheterna, inbegripet nationella minoriteters rättigheter i olika delar av världen. Parlamentet kan därför inte förbli likgiltigt inför händelserna i Vitryssland.

Gruppen Självständighet/Demokrati stöder det gemensamma förslaget till resolution, särskilt när det gäller polackernas situation i Vitryssland. Därför efterlyser jag att prioritet ska ges till att stödja polska förbundet i Vitryssland och dess legitima ledare. Hjälp bör i första hand kanaliseras genom polska angränsande områden. Man bör vara på det klara med att nyckeln till en riktig lösning på de flesta av problemen i Vitryssland inte ligger hos Lukasjenko, utan hos hans ryska gudfar Putin, en före detta KGB-officer. Både Putin och Lukasjenko tillgriper metoder från underrättelsetjänsten i den tidigare kommunistregimen. Europaparlamentet skulle göra väl i att hålla detta i tankarna.

  Inese Vaidere (UEN). – (LV) Herr talman, mina damer och herrar! Europeiska unionens politik angående Lukasjenkos regim har hittills varit totalt ryggradslös. Europeiska kommissionen har inte någon adekvat handlingsplan för att i praktiken stödja den demokratiska utvecklingen. Emellanåt verkar det som att Vitryssland, vad kommissionen anbelangar, inte existerar – landet finns helt enkelt inte. Samordningen av handling och information mellan Europeiska unionens institutioner, Europarådet och Förenta nationerna är helt otillfredsställande. De demokratiska krafterna i Vitryssland är för närvarande totalt splittrade.

Jag vill uppmana kommissionen att utarbeta en handlingsplan för att föra samman de demokratiska krafterna. På liknande sätt måste kommissionen fortsätta att kräva ett omedelbart frisläppande av Mihail Marinich, oppositionsledaren som dömdes på politiska grunder. Angående inrättandet av en oberoende radiostation för Vitryssland vill jag dra uppmärksamheten till två frågor. För det första vill jag uttrycka min oerhörda besvikelse över att radioorganisationerna i de baltiska staterna och Polen i praktiken inte kan delta på grund av de konkurrensvillkor som har kungjorts. De kan inte ens delta i ett konsortium. Samtidigt är det just dessa grannar till Vitryssland som har den största sakkunskapen om de processer som äger rum i det landet. För det andra måste radiosändningarna främst vara på vitryska, som Bernd Posselt redan har nämnt, så att befolkningen kan se dem som sina egna. Det faktum att många människor i Vitryssland kan ryska bättre, och inte kan vitryska, är en direkt konsekvens av ryssifieringen. Det är en process som vi inte bör uppmuntra.

  Barbara Kudrycka (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Oppositionspartierna, de icke-statliga organisationerna och de nationella och religiösa minoriteterna i Vitryssland väntar alla otåligt på resultaten av Europeiska kommissionens och rådets handlande. Dessa resultat har emellertid fortfarande inte aktualiserats. Medel från Europeiska initiativet för demokrati har ännu inte tilldelats. Solidaritetsfonden för förtryckta politikers familjer är fortfarande under diskussion. Venedigkommissionen har inte ombetts att genomföra någon internationell undersökning av giltigheten för den folkomröstning som möjliggör för president Lukasjenko att fortsätta att utöva ett totalitärt styre under ytterligare mandatperioder. Något EU-kontor har ännu inte öppnats i Minsk, fastän den vitryska regeringens delegation är verksam i Bryssel. Individer som har förtryckt icke-statliga organisationer, minoriteter och de protestantiska kyrkorna kan resa fritt inom EU, eftersom visumsanktionerna endast gäller ett par av dem.

Jag uppmanar därför kommissionen att vara mer aktiv och att visa större engagemang för dessa frågor. Jag föreslår att man utarbetar en rapport om läget i Vitryssland, i kombination med utfrågningar och djupgående undersökningar med syfte att formulera en plan för unionens förbindelser med Vitryssland på lång och kort sikt. Denna rapport skulle också vara användbar för att fastställa behov och hot, och vilka resurser och vilken typ av åtgärder Europeiska unionen och medlemsstaterna bör använda sig av. Ett sådant handlande måste dock företas på ett sammanhängande och samordnat sätt för att det ska ha någon chans att lyckas.

  Bogusław Sonik (PPE-DE). – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Hur många fler diktaturer måste falla, och hur många fler dissidenter måste dö eller få sin hälsa fördärvad i fängelse, innan förskräckliga diktatorer som Castro eller Lukasjenko förstår den skada de åsamkar sina nationer? Hur mycket längre måste dissidenter fortsätta att förföljas för sina övertygelser, när de försvarar grundläggande mänskliga rättigheter och står upp för frihet och rättvisa?

Alla medborgare i den fria världen och särskilt de av oss som kommer från den del av Europa som utstod kommunismens järnstyre, har en särskild kallelse att bekämpa totalitarism och förakt för de mänskliga rättigheterna. Därför hoppas jag innerligt att Europeiska kommissionen och Europeiska rådet kommer att stå sida vid sida med oss och hjälpa oss i vår kamp.

Herr kommissionsledamot, även om jag är tacksam för de åtgärder som vidtagits hittills, så anser jag att det är dags att inta en mer beslutsam hållning. Hur mycket längre kan vi tolerera att de grundläggande värden som Europeiska unionen vilar på föraktas så i Vitryssland, ett land med vilket unionen har en gemensam gräns? Förr eller senare faller diktatorer och lämnar förödelse efter sig. Jag syftar på splittrade och terroriserade samhällen där individerna saknar både en känsla av oberoende och en tro på sitt eget värde.

Vi måste hjälpa människorna i Vitryssland att störta Lukasjenko, och vi bör också hjälpa dem att lägga grunden för ett fritt civilt samhälle och utbilda den yngre generationen. Vi bör stödja den demokratiska oppositionen i Vitryssland och fördöma undergrävandet av de medborgerliga fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna. Kommissionen bör stödja den vitryska kulturen, som det vitryska språket utgör en del av. Av den anledningen skulle det vara ett misstag att stödja radio- och TV-sändningar på ryska. Vi bör inte ha del i den ryssifiering av Vitryssland som Lukasjenko beordrat. EU-medel bör ägnas åt radio- och TV-sändningar på vitryska. Jag skulle vilja påpeka för kommissionen att sådana radio- och TV-sändningar redan finns. Sändningar på vitryska från radio- och TV-stationer i Polen tas emot i Vitryssland, och detta arbete förtjänar stöd. På liknande sätt bör stöd ges till den föreslagna radiostation som planeras startas av fria vitryska emigranter i Polen, Litauen och Ukraina för att sända på vitryska. Vi som kommer från Centraleuropa minns mycket väl vilken glimt av hopp Radio Free Europe var för oss.

Europa kommer alltid att vara en frihetens fyr, och därför fordrar jag att Radio Free Belarus ska inrättas.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag tackar er för de viktiga och seriösa inläggen i denna debatt om Vitryssland och situationen för demokrati och mänskliga rättigheter. Jag har noterat de frågor som togs upp och jag kommer att vidarebefordra dem så att vi kan begrunda dem ordentligt.

Jag vill också tacka för att ni stöder kommissionens arbete, däribland öppnandet av kommissionens kontor i Minsk. Som Janusz Onyszkiewicz sa kan vi inte svika eller ignorera Vitryssland. Jag instämmer med de åtskilliga talare som är mycket oroade över den linje som Vitryssland fortfarande följer.

Jag är också mycket oroad över den bristande fokuseringen på ett av EU:s strategiska intressen, något som för närvarande är alltför vanligt. När vi nu går i funderingar över vår fortsatta existens bör vi inte glömma bort frågan om hur vi bäst kan stärka ett stabilt område av frihet och demokrati i våra sydöstra och östra omgivningar, vare sig det är i Turkiet eller på västra Balkan, i Ukraina eller Vitryssland. Detta förutsätter bland annat att vi till fullo tillämpar och ytterligare utvecklar de politiska redskap som finns att tillgå inom ramen för EU:s grannskapspolitik.

Det fanns vissa specifika frågor till kommissionsledamoten, och jag har som sagt vidarebefordrat dem till våra tjänsteenheter. Jag vill emellertid kommentera språkfrågan. Varför stöder vi radio- och TV-sändningar på både ryska och vitryska? Det finns ett enkelt faktum som vi måste ta hänsyn till: 65 procent av den vitryska befolkningen talar ryska i hemmet, medan 5 procent talar vitryska. För att vårt budskap ska nå fram måste vi ta hänsyn till att majoriteten av den vitryska befolkningen talar ryska i hemmet. Det är just därför vi har valt att sända på både ryska och vitryska. På ryska av pragmatiska skäl – det är det språk som de flesta människor talar varje dag, och på vitryska av symboliska skäl – det är det språk som förebådar ett nytt, fritt Vitryssland, som vi alla är för.

Europaparlamentets röst och dess stöd för vårt initiativ ger väldig tyngd åt EU:s ansträngningar att trycka på för en ökad demokratisering och respekt för mänskliga rättigheter i Vitryssland. Detta har aldrig varit viktigare än nu, under valupptakten, och om detta val genomförs rättvist kan det bli en vändpunkt för landets framtid.

  Talmannen. – Tack, Olli Rehn. Jag har avslutningsvis mottagit sju resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen⁽¹⁾.

Debatten är avslutad.

Omröstningen om resolutionsförslagen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Tack, herr talman! Jag talar på det nya italienska socialistpartiets vägnar. Alltför ofta under den senaste tiden har parlamentet debatterat den vitryska regeringens beteende, den regering som är den kommunistiska auktoritarismens sista bastion i vår världsdel.

President Lukasjenko fortsätter sin intoleranta politik genom att kväva de röster som tillhör en mycket stor mängd, mestadels unga människor, som kräver en framtid av frihet för sitt land.

Några grundläggande individuella rättigheter blir ständigt och med avsikt förnekade av centralregeringen, som i stället skärper sitt grepp och hindrar medborgarna från att fritt uttrycka sina tankar, sina politiska uppfattningar och sin tro. Minoriteterna i landet åtnjuter inte tillfredsställande skydd utan utsätts i stället ofta för övergrepp och diskriminering.

Det är oacceptabelt att allt detta sker på vår tröskel.

Trots att vi stöder ordförande Barrosos synsätt anser vi att man bör anstränga sig mer för att öka Europeiska unionens närvaro i Minsk: sprida information, ägna sig åt samordning och stöd, och övervaka situationen, särskilt när det gäller de mänskliga rättigheterna.

EU måste ha förmågan och styrkan att vidta effektiva politiska åtgärder, inte minst genom ett närmare samarbete med de politiska oppositionskrafterna i landet, som med växande stöd från befolkningen kämpar för att säkra en annan och bättre framtid för Vitryssland.

(1) Se protokollet.

27. Strategiskt partnerskap mellan EU och Indien

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om ett betänkande (A6-0256/2005) av Emilio Menéndez del Valle för utskottet för utrikesfrågor om ett strategiskt partnerskap mellan EU och Indien (2004/2169(INI)).

  Emilio Menéndez del Valle (PSE), föredragande. – (ES) Herr talman! Jag vill börja med att tacka ledamöterna från de olika politiska grupper vars ändringsförslag har bidragit till att förbättra mitt betänkande, liksom utskottet för utveckling och utskottet för internationell handel för deras yttranden och naturligtvis tjänstemännen här i parlamentet vars arbete har lett till att det har blivit en framgång.

Min utgångspunkt var kommissionens meddelande om ett strategiskt partnerskap mellan Europeiska unionen och Indien från juni 2004 och det utmärkta och välunderbyggda svaret från den indiska regeringen i dess strategiska dokument från augusti samma år.

Jag har tagit hänsyn till de olika möten som sedan dess har hållits av indier och européer och naturligtvis till det femte bilaterala mötet i Haag i november förra året, hörnstenen i den officiella lanseringen av det strategiska partnerskapet, som ger Indien status som privilegierad partner liknande den som har getts andra betydande länder.

Slutligen följde jag, då så var möjligt, förberedelserna och mötena inför det sjätte bilaterala mötet i New Delhi den 7 september i år då man gav grönt ljus till den förväntade gemensamma handlingsplanen i det strategiska partnerskapet.

Jag anser att jag på vissa områden i betänkandet går längre än kommissionen och rådet och att det ibland kan finnas en viss motsättning mellan min ståndpunkt och deras, men det beror snarare på utelämnanden än på konkreta åtgärder från deras sida. Ändå tror jag att om mitt betänkande godtas i morgondagens sammanträde så kommer vi med all rätt att kunna säga att de tre nämnda institutionerna – parlamentet, kommissionen och rådet – är helt överens om att vilja främja, befästa och utveckla våra förbindelser med världens största demokrati på ett sätt som båda parter drar ömsesidig nytta av. Vi får inte glömma att vi talar om ett land, Indien, som faktiskt är världens största demokrati.

Dessutom är det värt att påpeka, som jag också gör i texten, att en del av de mål som anges i rådets meddelande och i den senaste gemensamma handlingsplanen kräver en särskild finansiering som vi inte får rygga tillbaka inför om vi menar allvar med våra avsikter. Annars är det inte någon större mening med en politisk dialog.

I det här kapitlet föreslår jag att parlamentet uttrycker sitt stöd för det strategiska partnerskapet och prioriterar en politisk dialog, även om jag vill betona att genomförandet av millenniemålen och den effektiva kampen mot fattigdom måste fortsätta att vara de centrala delarna i unionens strategiska engagemang för Indien. Detta är i sig en politisk handling, för utan den politiska viljan att tillstyrka skäliga ekonomiska medel kan inga utvecklingsmål uppnås.

Indien står inför uppgiften att fullfölja det stora utvecklingsprojekt som redan är i full gång. Jag arbetar utifrån förutsättningarna att Indien och unionen delar uppfattningen att handel, investeringar och fri konkurrens är avgörande faktorer för utvecklingen, men också, för att denna ska bli harmonisk och rättvis, att hänsyn måste tas till grundläggande sociala krav som stärker den ekonomiska och sociala sammanhållningen, miljön och konsumenternas rättigheter. Därför vill jag uppmana New Delhi att på allvar ta itu med dessa förhållanden.

Nu vill jag tala om för er att det i förrgår i ledaren i en inflytelserik brittisk dagstidning stod att smekmånaden mellan den indiska regeringen och den privata ekonomiska och finansiella sektorn är över, och den indiska regeringen anklagades för att ha tillåtit vänsteranhängarna – och nu citerar jag – i regeringskoalitionen att stoppa de utlovade reformerna. Trots detta erkänns det uttryckligen i dagstidningen att den indiska ekonomin har vind i seglen, att tillväxten kan komma att överstiga 7 procent i år, att företagens vinster ökar, IT-sektorn blir starkare, börsen går upp och att stora mängder kapital alltjämt strömmar in. Detta enligt tidningen. Ändå kan den indiska regeringen enligt denna tidning inte ta åt sig äran för några av dessa framsteg som enbart påstås bero på tur, tidigare reformer och den privata sektorns satsningar.

Uppriktigt talat tror jag att denna inflytelserika dagstidning fantiserar. Jag visste inte att tur var en aktivt avgörande faktor för ekonomin. Faktum är att – och här ska jag sluta – Indien gör framsteg liksom dess strategiska förbindelser med unionen.

I mitt fem minuter långa tal finns inte plats för mer. Mina syften läggs fram i detalj i motiveringen och i förslaget till resolution. Jag vill bara påminna den indiska regeringen och det indiska samhället om vissa frågor: dödsstraffet måste avskaffas, Förenta nationernas konvention mot tortyr måste undertecknas, landet måste godkänna Internationella brottmålsdomstolen och det skulle också vara en god idé att skriva på fördraget om icke-spridning av kärnvapen, vilket förresten även Pakistan och Israel bör göra.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag vill varmt gratulera Emilio Menéndez del Valle till hans utmärkta betänkande om det strategiska partnerskapet mellan EU och Indien, som kommer att fungera som en mycket nyttig drivkraft för Europeiska unionens politik på det här området. Det finns mycket att reflektera över i detta betänkande. Indiens snabba utveckling och dess effekter på den internationella scenen är en företeelse av mycket stor betydelse. Den övriga världen, däribland EU, måste anpassa sin bild av detta nya Indien till hur landet självt definierar sig ekonomiskt och politiskt.

EU har visat tydligt att vi tar Indien på stort allvar. Under det senaste toppmötet mellan EU och Indien, som hölls för två veckor sedan, godkändes en ambitiös gemensam handlingsplan som utgör ramen för en kvalitativ förändring av våra förbindelser med Indien. Handlingsplanen banar väg för ett närmare samarbete om gemensamma strategiska mål för utveckling av handel och investeringar inom ramen för ett förstärkt kulturellt samarbete, deltagande i Galileo och även planer på Indiens deltagande i ITER. Handelsplanen ger vägledning inför det faktiska genomförandet av vårt strategiska partnerskap. Vi noterade att man i betänkandet betonar att EU och Indien, i egenskap av världens största demokratier, delar ett engagemang för värderingar som bidrar till världsomspännande fred och stabilitet. Vi delar grundläggande värderingar, vare sig det gäller vårt engagemang för demokrati och mänskliga rättigheter eller en gemensam böjelse för globala styrelseformer.

Det nya Indien förefaller stundtals vara en hel värld inom ett enskilt land. Landet kombinerar förstklassig kapacitet inom informationsteknik, läkemedel och bioteknik med tredje världens fattigdomsnivåer. Indierna köper 2 miljoner mobiltelefoner per månad, men samtidigt lever 300 miljoner indier fortfarande på mindre än en dollar per dag.

Kommissionen delar den uppfattning som så talande uttrycktes i betänkandet av Emilio Menéndez del Valle att öppen handel och ökade interna investeringar är nyckelfaktorer för ekonomisk utveckling, men för att en sådan utveckling ska bli enhetlig, hållbar och rättvis måste man ta hänsyn till människors grundläggande sociala behov.

Slutligen är kommissionen fast besluten att stödja Indiens ekonomiska reformer och modernisering. Vår regelbundna dialog, våra studentutbyten och vårt vetenskapliga samarbete kommer samtliga att bidra till att stödja de pågående reformerna.

Våra förbindelser med Indien kan inte enbart formas genom ett bilateralt samarbete. Vi måste emotse ett nära samarbete med Indien för att göra WTO:s ministermöte i Hongkong till en framgång. EU och Indien måste visa ledarskap när det gäller att med framgång avsluta utvecklingsagendan från Doha, och Indien är, som vår partner, förvisso i en unik position att plädera för en öppen handel med varor och tjänster som ett kraftfullt redskap för utveckling.

  Georgios Papastamkos (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för internationell handel. – (EL) Herr talman! Strategiska förbindelser mellan Europeiska unionen och Indien, särskilt den senaste gemensamma handlingsplanen, markerar en övergång till högre och stabilare nivåer i samarbetet.

Jag anser att det är positivt att ramen för det nya samarbetet inte är en sammanställning av individuella mål och medel utan att den speglar en övergripande strategi som bygger på jämlikhet och ömsesidighet.

Redan dynamiken i samarbetet och de förväntade fördelarna för båda sidor är i sig tillräckliga för att motivera den nya satsningen. Men vi måste också ge spridningen av effekterna av det bilaterala samarbetet en viktig ställning inom området för Sydasiatiska sammanslutningen för regionalt samarbete, där Indien spelar en viktig roll, och inom ramen för det globala handelssystemet.

Som föredragande för yttrandet och eftersom jag koncentrerar mig på pelaren för den ekonomiska dimensionen, särskilt på handel, vill jag påpeka att utmaningen består i att ytterligare stärka handel och investeringsflöden.

Större öppenhet på den indiska marknaden, vilket Indien självt kommer att dra fördel av, ekonomiska reformer som kommer att leda till systematisk konvergens samt stöd för grupper inom sektorn för vetenskap och teknik är områden för kreativa möten mellan båda sidorna. Ett utomordentligt tillfälle för konstruktivt samarbete är, som ni själv sa, herr kommissionsledamot, utan tvivel den nuvarande WTO-rundan, den s.k. Doha-rundan.

Slutligen är jag förvissad om att den särskilda betydelse som Indien har i G20-gruppen kommer att få karaktären av ett givande och kreativt bidrag till att överbrygga ställningarna mellan de utvecklade länderna och utvecklingsländerna.

Mina varma lyckönskningar till föredraganden.

(Applåder)

  Marcello Vernola, för PPE-DE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Europaparlamentet kommer att ha stor nytta av det arbete som utförts av föredraganden och de ledamöter som under de senaste månaderna har ägnat sig åt frågan om samarbete med Indien. Vi närmar oss ett strategiskt partnerskap som vi hoppas att kommissionen och även Europeiska rådet kommer att befästa formellt, medan vi i Europaparlamentet bestämt måste kräva en aktiv roll inom området för samarbete med det indiska parlamentet.

Föredraganden Emilio Menéndez del Valle har utarbetat ett utomordentligt betänkande som dock kräver Europaparlamentets fortgående engagemang. Det dokument som vi ska rösta om i morgon är ytterst analytiskt och innehåller en djupgående undersökning av åtskilliga aspekter av samarbetet mellan Europeiska unionen och Indien. Vi är de två största demokratierna i världen och vi samarbetar för att främja utveckling och samarbete inte bara på det ekonomiska området utan också på det sociala området i syfte att garantera en världsomfattande balans. Dessa två ledande makter måste bilda en allians för att garantera rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och – jag måste framhålla detta – behovet av att skydda arbetarnas rättigheter.

Om vi tillsammans med Indien vill fortsätta att engagera oss för att uppnå en ny balans för fred och utveckling i vilken form det än må vara, är det därför nödvändigt att en interparlamentarisk delegation mellan EU och Indien skapas, att det hålls årliga möten mellan de två parlamenten och kort sagt att vårt parlament på ett realistiskt sätt garanterar sitt fortgående engagemang för alla de saker som efterlyses i det direktiv som vi ska rösta om i morgon.

  Neena Gill, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera Emilio Menéndez del Valle till hans utmärkta arbete. I egenskap av ordförande för parlamentets delegation för Indien anser jag att betänkandet är balanserat och att det visar hur sammansatta och värdefulla förbindelserna mellan EU och Indien är. Det markerar också en verklig vändpunkt i vår långa gemensamma historia.

EU och Indien är självklara partner och, som vi har hört åtskilliga gånger i dag, två av världens största demokratier. Inom några årtionden kommer Indien att vara en av världens största ekonomier. Landet har en enorm geopolitisk styrka och det är dags att vi förändrar våra förbindelser genom att förstärka och intensifiera dem. Båda parter är väl lämpade att utgöra viktiga aktörer i den globala, kunskapsbaserade ekonomin. För att använda Tony Blairs ord är det avgörande att EU och Indien skapar ett jämlikt partnerskap till ömsesidig förmån, särskilt med våra egna nedåtgående demografiska tendenser och med halva Indiens befolkning under 25 år.

Även om vi emellertid ofta hör talas om Indiens högutvecklade tekniska sektor är det viktigt att komma ihåg att det fortfarande finns väldiga utmaningar i Indien, där vi skulle kunna spela en central roll: fattigdom och bristande möjligheter och mer än 600 miljoner människor som är beroende av jordbruket. Därför måste vårt svar vara mer än enbart retoriskt. Jag stöder vad Emilio Menéndez del Valle sa om behovet av mer resurser. Kommissionen och rådet måste på allvar ta itu med Indiens begäran om vardera 1 miljard euro för hälso- och sjukvården och för utbildningen, genom att erkänna att en av våra huvudprioriteringar är millennieutvecklingsmålen, och Indien utgör 40 procent av dessa mål. Samtidigt behöver kommissionen föra en reformvänlig biståndspolitik som stimulerar hela landet, och inte bara vissa regioner.

Hur kan vi, bortom alla varma ord, åstadkomma en förändring? Vårt partnerskap måste nå bortom det ekonomiska området och bli mer politiskt. Vi kan inte tala om en förstärkt politisk dialog och sedan endast tillsätta en högnivågrupp för handel. Det finns ett akut behov av att upprätta och förbättra våra förbindelser mellan parlamenten. Jag välkomnar verkligen det forum för parlamentsledamöter som har upprättats av den indiska handels- och näringslivskammaren, men båda sidor bör anta en färdplan för att stärka den politiska dialogen, och däribland parlamentarisk medverkan.

  Sajjad Karim, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Globaliseringen är en utmaning för världens etablerade ekonomier. I EU måste vi se till att upprätta starkare band med länder som delar våra värderingar. Det föreslagna strategiska partnerskapet mellan EU och Indien utgör därför ett gynnsamt tillfälle för både EU och Indien och har potential att medföra positiva effekter för hela den sydostasiatiska regionen.

Även om det är alltför enkelt att se detta partnerskap i enbart ekonomiska termer motsvarar det enligt min mening mycket mer än så. Helt klart är Indien en av de nationer som står i förgrunden för Asiens ekonomiska utveckling. I Indien ser vi också ett land som delar våra värderingar om demokrati, rättstatsprincipen, en oberoende domarkår och fria medier. Det återstår fortfarande mycket arbete, men alla dessa faktorer gör det möjligt för investerare att hysa förtroende för förbindelserna med Indien, och de borde även inge oss förtroende att gå vidare mot ett partnerskap.

Inom detta partnerskap kommer det också att finnas utrymme för frågor inom andra områden, vare sig dessa gäller mänskliga rättigheter, barnarbete, utbildning, utveckling, fattigdomsbekämpning eller kvinnors och minoriteters rättigheter. Det måste alltid finnas en vilja att ta upp dessa frågor med våra partner, med detta bör alltid ske på jämlika grunder och genom ett utbyte som gynnar båda parter.

Indien är en kulturellt och historiskt rik nation. Dess historia är oskiljaktigt sammanflätad med Europas historia. Dessa gemensamma erfarenheter utgör en gedigen grund att bygga på. Indiens växande betydelse i Sydostasien medför också ökade skyldigheter. Det kommer stunder när vi får lära av Indiens erfarenheter, men även vi bör vara villiga att i vissa situationer förmedla vår ståndpunkt och vårt stöd för att se till att skyldigheterna infrias. Endast på så sätt kan vi till fullo engagera oss i partnerskapet.

I det globala samhället representerar Sydostasien ett område med stora möjligheter, och det är här våra förbindelser med Indien kan bidra till att åstadkomma fred, stabilitet och ett närmare samarbete mellan de sydostasiatiska nationerna. De har givetvis sina egna frågor, vare sig det gäller vatten eller självbestämmande, men här kvarstår ändå en påtaglig möjlighet att Sydostasien kan framträda som en allt fastare union.

  Derek Roland Clark, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Efter att ha arbetat i tretton timmar kommer jag snart att ha överträtt arbetstidsdirektivet. Jag sitter med i utskottet för sysselsättning och sociala frågor, så jag kanske borde meddela ordföranden, men jag klarar mig, vilket är mer än vad miljontals människor på den indiska subkontinenten kan säga.

Det är mycket förvånande att EU öser pengar över tre SEI-organisationer och utlokaliserar tusentals arbetstillfällen inom teletjänstsektorn och mjukvarusektorn till Indien, vilket bara är en del av det stora antalet utlokaliserade arbetstillfällen till Asien. Att detta förvärrar arbetslösheten inom EU har ingenting med saken att göra. Vad som är relevant är orsaken till att arbetstillfällena utlokaliseras. Vi känner alla till varför: billigare produkter, först och främst eftersom arbetstagarna i den delen av världen får sämre löner än arbetstagarna i EU, vilket innebär en lägre ersättning än vad som är laglig minimilön i EU. I annat fall finns det ingen ursprunglig anledning att utlokalisera.

De kommer också att ha längre arbetstider, vilket i själva verket har stötts av de tre SEI-organisationerna. Emilio Menéndez del Valle skryter rentav med att ha upp till fem och en halv timme mer tillgänglig tid per dag. Vad som värre är, han erkänner att arbetslösheten utnyttjas i Indien, däribland genom barnarbete. Vi får alltså billigare produkter genom att bryta mot EU:s regler i fråga om de löner och arbetstider som dessa arbetstagare har, som utan tvekan arbetar under förhållanden som skulle förmå en hälso- och säkerhetsinspektör från EU att stänga ned anläggningen.

Inom en snar framtid kommer EU att utnyttja arbetstagare som arbetar för svältlöner, med samma fördärvliga metoder som man är så angelägen om att utrota här. Vilken skandal!

  Ryszard Czarnecki (NI). – (PL) Herr talman! Det strategiska partnerskapet mellan unionen och Indien kan beskrivas i mycket enkla termer. Det är ett partnerskap mellan demokratier. Unionen och Indien är de två största demokratierna i världen, vilket redan har konstaterats här i parlamentet. Naturligtvis är demokratin på den indiska subkontinenten rotad i särskilda traditioner och värdesystem, men det är i alla fall frågan om demokrati.

Indien är ett av de mest tättbefolkade länderna i världen och också en framväxande ekonomisk makt. Landet har redan observatörsstatus i G7-gruppen. Det är ett paradoxernas land, vilket jag kunde konstatera under de veckor jag tillbringade där. Å ena sidan finns där den allra senaste teknologin och datorutrustningen. Å andra sidan, som Neena Gill tidigare nämnde, lever över en halv miljard människor av jordbruk, och 370 miljoner människor, nästan 35 procent av befolkningen, lever under fattigdomströskeln. Vi bör också komma ihåg att mellan 17,5 och 35 miljoner barn är tvungna att arbeta. Dessutom är Indien ett land som måste importera 70 procent av sin energi utifrån och landet är beroende av utländskt stöd

Vi vet ännu inte om Indien kommer att få en permanent plats i FN:s säkerhetsråd. Det är kanske inte lämpligt att ändra på sammansättningen av det organet då detta säkerligen kommer att ge upphov till starka känslor i olika europeiska och icke-europeiska stater. Men det råder inget tvivel om att Delhi snart kommer att spela en ledande roll på världens politiska och ekonomiska arena.

Ett strategiskt partnerskap mellan unionen och Indien är ett nödvändigt steg i rätt riktning för båda parter. Vi bör inte släta över vissa frågor, såsom den än så länge olösta konflikten i Kashmir eller det faktum att den senaste rundan i den så kallade kricketdiplomatin mellan Indien och Pakistan inte tar hänsyn till vilka önskemål människorna i Kashmir har. Det är framförallt människorna i Kashmir som bör tillfrågas om framtiden för sin region, inte bara politikerna i Karachi eller Delhi.

Även om detta är en viktig synpunkt får den inte skymma det faktum att Indien behöver unionen och unionen behöver Indien.

  Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Herr talman! En av de insatser här i parlamentet som jag är mest stolt över är att för tre år sedan ha varit med och grundat den informella tvärpolitiska gruppen Friends of India. Sedan dess har Indien gått stadigt framåt och är nu en strategisk partner till EU, något som jag varmt välkomnar.

Indien fortsätter att vara en stabil sekulär demokrati, vilket därigenom motbevisar den kinesiska ståndpunkten att ett lands storlek är ett hinder för demokrati och mänskliga rättigheter. Det sjätte toppmötet mellan EU och Indien i New Delhi den 7 september, där Europeiska rådets ordförande Tony Blair, kommissionens ordförande José Manuel Barroso och premiärminister Manmohan Singh deltog, blev en stor framgång i och med undertecknandet av den gemensamma handlingsplanen för ett strategiskt partnerskap mellan EU och Indien.

Enligt handlingsplanen ska en högnivågrupp tillsättas för att studera olikheter i fråga om immateriell äganderätt, antidumpning och icke-tariffära handelshinder. Det ligger med all säkerhet i Indiens intresse att delta i WTO:s förhandlingar för att sänka protektionistiska handelshinder, i synnerhet när det gäller tjänster såsom redovisning, juridik och ekonomi, eftersom detta skulle frigöra handeln och generera större investeringsflöden.

Indien har för närvarande en medelklass som består av 220 miljoner människor, och handelsvolymerna mellan EU och Indien uppgick under förra året till 35,37 miljarder US-dollar, en siffra som stiger med förvånansvärda 20 procent per år. Indien köpte nyligen upp Airbus, och i mitt hemland utlokaliseras teletjänster och till och med hälso- och sjukvårdstjänster till Indien, vilket jag – till skillnad från min UKIP-kollega – välkomnar.

Men fortfarande står Indien endast för 1,5 procent av EU:s utrikeshandel, vilket kan jämföras med att EU står för omkring 20 procent av Indiens utrikeshandel, så tillväxtpotentialen fortsätter att vara väldigt hög. Mer skulle kunna göras för att underlätta det så kallade ”leveranssätt 4”, fri rörlighet för yrkesutövare – i synnerhet forskare – och som tidigare nämnts deltar Indien numera i Galileoprojektet.

Jag stod för det ändringsförslag till betänkandet där jag begärde att Indien skulle garanteras en privilegierad ställning i utbytet av information med Europol för att bekämpa terrorismen. Jag är glad över att detta togs upp under toppmötet.

Slutligen tackar jag Indien för att man trots protesterna från kommunistpartiet röstade med Förenta staterna och EU om en IAEA-resolution om Irans kärnenergiprogram.

Indien förtjänar en egen delegation i Europaparlamentet.

  Jo Leinen (PSE). – (DE) Herr talman! Jag skulle vilja lyckönska min kollega Emilio Menéndez del Valle till hans utomordentliga, balanserade betänkande. Det strategiska partnerskapet, som på nytt bekräftades i börja av september i New Delhi, innehåller också åtaganden. Jag tycker att det skulle vara motsägelsefullt om kommissionen skar ned anslagen till Indien istället för att öka dem, det skulle på något sätt verka osammanhängande.

Jag tror också att EU behöver bli mer synligt i Indien. Vid den brittiske premiärministerns besök var det ofta oklart om han var där som ordförande för Europeiska unionens råd eller som premiärminister för en medlemsstat. Vi måste skapa klarhet i den här förvirringen, vi måste klargöra att vi talar för EU och inte bara för en medlemsstat.

Frågan om ekonomin har tagits upp. Den är ett grundläggande skäl till detta strategiska partnerskap. Även jag anser att möjligheterna till handel långt ifrån är uttömda. Byråkratin måste minskas, hinder avlägsnas medan infrastruktur, hamnar och flygplatser måste utvecklas ytterligare.

Men som det har sagts flera gånger, här behövs också rättvis handel liksom respekt för arbetarnas rättigheter, avskaffande av barnarbete och respekt för immateriell äganderätt. Detta är en del av paketet och jag håller inte alls med Derek Roland Clark i UK Independence Party: Indien investerar nämligen i Europa. Tusentals arbeten skapas även i Europa. Till exempel etablerade sig nyligen ett IT-företag i Nordirland och 600 arbetstillfällen skapades. Detta är inte en utveckling som går åt bara ett håll, utan snarare ett utbyte.

I fråga om de politiska frågorna skulle jag vilja se att Indien engagerar sig för multilateralism och till exempel erkänner Internationella brottmålsdomstolen och ansluter sig till Förenta nationernas konvention mot tortyr. Jag tror att båda parter har många fler gemensamma planer.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE). – (FI) Herr talman! Jag vill tacka Emilio Menéndez del Valle för ett framgångsrikt betänkande där frågor om mänskliga rättigheter har införlivats i partnerskapet på ett föredömligt sätt och inte åsidosatts som om de hade varit en separat kategori, som så ofta är fallet.

Indien har under de senaste årtiondena genomgått en anmärkningsvärd utveckling. Dess teknologiska utveckling betraktas allmänt med avund, och samtidigt har landet lyckats bevara sitt multietniska, multireligiösa, multikulturella och språkligt mångskiftande samhälle. EU och Indien har nära relationer, vi är vänner. Vi respekterar särskilt att detta land, som är världens största demokrati, genom lagstiftning aktivt försöker rätta till de brister som kan iakttas i dess samhälle. Ett exempel på detta är tillämpningen av positiv diskriminering.

Men bra lagstiftning är inte tillräckligt, tid och kraft måste också läggas på att genomföra den. Indiens kommission för de mänskliga rättigheterna har redan utfört ett anmärkningsvärt arbete, men de lokala myndigheterna bör också systematiskt rätta sig efter goda politiska beslut. Här skulle EU kunna ge stöd genom till exempel sina utvecklingsprogram som skulle inriktas på att bekämpa diskriminering.

Ungefär 35 procent av Indiens befolkning på en miljard invånare eller fler lever under fattigdomsgränsen och ett stort antal människor saknar fortfarande helt och hållet grundläggande rättigheter. Den enskilt viktigaste anledningen till detta är kastsystemet, som legitimerar ojämlikhet mellan människor. Särskilt oroande är den svåra situationen för kvinnor och de mer än 160 miljoner daliterna (registrerade kaster) vars exploaterande är socialt accepterat och allmänt förekommande. De daliter som försöker bryta med kastsystemet genom att gifta in sig i en högre kast, eller till exempel genom att skaffa sig utbildning eller land på ett lagligt sätt, blir ofta offer för fysiskt våld och utstötta ur samhället. Lokala myndigheter är bara allt för villiga att tolka lagen till förmån för en högre kast. Vi ledamöter av Europaparlamentet har vid flera tillfällen tagit upp frågan om kränkningar av de mänskliga rättigheterna till följd av kastsystemet, men hittills har vi sett få konkreta åtgärder från EU:s sida.

Nu när näringslivet öppet talar om de tekniska framsteg som Indien är i behov av och som EU kan hjälpa till att förverkliga bör EU ge Indien mer konkret stöd i frågor om mänskliga rättigheter för att landet ska kunna förverkliga sin goda politiska vilja.

  Libor Rouček (PSE). – (CS) Mina damer och herrar! Europeiska unionen och Indien är predestinerade för strategiskt samarbete och för strategiskt partnerskap. Tillsammans är vi de två största demokratierna i världen. Dessa demokratier bygger på respekt för mänskliga och medborgerliga rättigheter och på rättsstatsprincipen.

EU och Indien är predestinerade för strategiskt samarbete om globala, politiska och säkerhetsmässiga frågor, vare sig det är på bilateral nivå eller till exempel inom Förenta nationerna. EU och Indien är predestinerade att bli ekonomiska partner eftersom EU är Indiens största handelspartner och, som redan har nämnts, eftersom Indien investerar stort i Europa. I mitt eget land, Tjeckien, har till exempel Mittal Steel med framgång omstrukturerat den tjeckiska stålindustrin. Indien och EU är också predestinerade att samarbeta om miljön, jordbruket och de mänskliga rättigheterna samt att uppfylla millenniemålen och bekämpa fattigdomen.

Jag vill sluta med att lyckönska vår föredragande Emilio Menéndez del Valle och tacka honom för hans välbalanserade och förstklassiga betänkande. Jag stöder detta betänkande och tror att parlamentet också kommer att ge det sitt fulla stöd i morgondagens omröstning.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag klockan 12.

28. Andelen förnybar energi i EU

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en debatt om betänkande (A6-0227/2005) av Claude Turmes för utskottet för industrifrågor, forskning och energi om andelen förnybar energi i EU och förslag på konkreta åtgärder (2004/2153(INI)).

  Claude Turmes (Verts/ALE), föredragande. – (EN) Herr talman! 2000-talet kommer att bli den förnybara teknikens århundrade. I tisdags eftermiddag organiserade vi en konferens med betydelsefulla näringslivsföreträdare, och det var verkligen imponerande att se den stora mångfalden av förnybara energikällor och nya utvecklingsområden såsom havsenergi, solenergi och andra generationens biobränslen.

När vi talar om förnybara energikällor handlar det inte enbart om försörjningstrygghet eller om miljön. Det handlar också om EU:s framtida industripolitik och ekonomiska politik. Eftersom vi har haft ett litet antal länder som verkligen har engagerat sig, är denna sektor en av de sektorer där EU är världsledande. Förra veckan var jag i Danmark. Danmark har kammat hem den hittills största vindkraftsinvesteringen i världen, i Förenta staterna, och det är ett danskt företag som kommer att genomföra den.

Så vi har ett försprång inom denna teknik och det måste vi behålla. Vi behöver därför en politisk hållning. Vi behöver också en systematisk hållning till energipolitiken. Den bästa förnybara energikällan är en intelligent energiförbrukning, dvs. energieffektivitet.

En annan viktig systematisk hållning – och detta är något som vi ofta glömmer – är ett anpassat energiinnehåll. Att använda elektricitet för att värma upp eller kyla ned ett hus är fullständigt irrationellt och oekonomiskt. Genom vår energipolitik måste vi avstå från dagens ineffektiva energiförbrukning och gå över till förnybara energikällor som kräver låg temperatur eller avfallsenergi från elproduktion.

Låt oss titta på de olika sektorerna. Inom byggnadssektorn – vi hade ett konkret exempel på detta i tisdags – finansierar vi ett projekt i Ungern med medel från kommissionen. Det gällde ett s.k. Plattenbau – en av dessa mycket bristfälliga byggnader av monteringsfärdiga betongblock. Där minskades energiförbrukningen under kontrollerade former med 80 procent. Vad som först var en 5-procentig andel solenergi blev omedelbart, med en 80-procentig minskning, en 25 procentig andel förnybar energi. Detta innebär större bekvämlighet för de människor som bor där, och ökad sysselsättning i EU. Att reparera befintliga byggnader och att sedan modernisera centralvärmesystemen så att de drivs med biomassa istället för kol, framför allt i Östeuropa, är en stor del av det området.

Vidare vad gäller nedkylning med hjälp av solenergi: ja, det är möjligt att kyla ned hus med hjälp av solenergi, och detta är en perfekt kombination, för när solen är uppe blir byggnaderna varma, men då kan vi även utnyttja solen till att producera energi för att kyla ned byggnaden. Detta innebär en väldig möjlighet för de befintliga byggnaderna, och Mechtild Rothe kommer att nämna några politiska instrument på det området.

Inom elsektorn kommer havsenergi att bli nästa stora utveckling, och vi måste satsa pengar på att även utveckla solenergin. För EU:s södra delar är detta en stor möjlighet, och inom det världsomspännande solbältet finns också stora industriella möjligheter för våra industrier.

Men vi måste rätta till elmarknadens funktion. Herr kommissionsledamot! Detta är något som vi ofta talar om. Jag anser att vi måste agera mer kraftfullt. Vi behöver åtskillnad när det gäller ägandet. Vi måste dra in stödet till kol- och kärnenergi och vi behöver en stabil ram för förnybar el.

Mina avslutande ord gäller transportsektorn. Det är den mest ineffektiva sektorn. En bil har en effektivitet på 10–12 procent, medan elsektorn motsvarar 40 procent och uppvärmningssektorn 80–90 procent, så den första utmaningen inom transportsektorn är effektivitet genom obligatoriska effektivitetsmål för bilar, genom att flytta transporter från vägar till järnvägar och så vidare, och enbart på så sätt blir biobränslet och den andra generationens biobränsle av betydelse. Här behöver vi återigen en stabil ram fram till år 2020, annars kommer investeringarna i andra generationens biobränslen att utebli.

Slutligen vill jag tacka alla de kolleger som stöttat mig. Jag anser att vi har gjort ett bra arbete och jag hoppas att morgondagens omröstning utfaller väl.

(Applåder)

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. (EN) Först och främst vill jag tacka Claude Turmes, föredragande för kommissionens meddelande om andelen förnybar energi i EU, och även alla hans kolleger som har bidragit till detta betänkande.

Denna fråga får en allt större betydelse inte enbart på grund av de nuvarande höga oljepriserna utan också för EU:s politik på medellång och lång sikt. Vi har redan haft tillfälle att tala om detta i dag. Även om vi har gjort väsentliga framsteg inom sektorn för förnybar energi vill jag betona att det fortfarande återstår en hel del att göra. Även när det gäller målsättningen att den totala energikonsumtionen ska komma från förnybara energikällor, såsom grön el och biomassa, är vi långt ifrån att uppnå de mål vi har satt upp för 2010. Kommissionen gör sitt bästa för att uppmuntra och driva på medlemsstaterna att hålla sig till dessa mål. Det är tydligt att vi måste och kan göra bättre ifrån oss.

Jag uppskattade verkligen att läsa betänkandet. Det ger en sammanhängande och uttömmande översikt av de möjligheter som finns när det gäller förnybar energi på kort och medellång sikt.

Jag vet att det har lagts fram ändringsförslag för att förändra vissa delar av betänkandet. Eftersom detta är ett initiativbetänkande från parlamentet kommer jag inte att yttra mig om betänkandets alla faktorer eller ändringsförslag, utan istället ta upp några av dess huvudfrågor.

För det första blev jag imponerad av den breda översikten av de möjligheter som den förnybara energin utgör. Den bevisar att vi kan förändra vårt urval av energityper i framtiden.

Dessutom blev jag väldigt glad över att se hur parlamentet på ett sammansatt och systematiskt sätt förhåller sig till energi. Ni sa med rätta att en avreglering är förbunden med rättvisa villkor för förnybar energi. Ni kombinerade också energieffektivitet med förnybar energi. Ni har en vision om hur forskningen ska tillämpas samt om marknadslansering och stödsystem. Dessutom är ni övertygande i er argumentation att förnybar energi är en del av den övergripande lösningen på våra globala energiproblem. Och sist men inte minst knyter ni också samman konkurrenskraft, försörjningstrygghet och miljöskydd.

Jag vill i synnerhet välkomna de frågor som ägnades åt biomassa. Denna sektor är mycket viktig i förslaget. Jag kan upplysa er om att kommissionen kommer att anta en handlingsplan i slutet av november. Biomassa har en betydande energipotential i unionen, och den behöver utvecklas. Jag delar uppfattningen att energi från biomassa är nära förbunden med EU:s övriga politik. I kommissionens senaste förslag till rådets beslut om landsbygdens utveckling föreslog kommissionen att biomassa och biobränsle skulle integreras i landsbygdens utveckling som en viktig ny marknad inom ramen för ett hållbart jordbruk.

Givetvis kommer åtgärder för direktstöd även fortsättningsvis att vara nödvändiga för att den förnybara energin ska få tillräcklig genomslagskraft på marknaden och uppfylla våra överenskomna mål. Som ni vet har kommissionen för avsikt att anta ett meddelande om ett stödsystem för förnybar energi i slutet av november.

Detta meddelande kommer att ge goda möjligheter att utvärdera de många olika stödsystem som för närvarande faktiskt finns i EU. Förslaget kommer också att fokusera på de handelshinder som hämmar utvecklingen av förnybar energi. Dessa omfattar komplicerade tillståndsförfaranden och bristfällig integrering av förnybar energi i den lokala planeringen. Vi behöver göra en grundlig analys av de olika nationella systemen. På grundval av dessa resultat kan vi sedan besluta i ett längre perspektiv.

När det gäller uppvärmning och nedkylning välkomnar jag initiativbetänkandet från Mechtild Rothe som också kommer att bidra till att föra fram de lämpliga initiativen. Jag har sett ändringsförslagen om uppvärmning och nedkylning, och kommissionen kommer att överväga noggrant vad mer som kan göras i denna fråga.

Mot bakgrund av dagens höga oljepriser måste vi reagera med beslutsamhet och ambitioner. Tidigare i dag angav jag huvuddragen i min fempunktsplan, en plan som har kommissionens stöd.

Jag tackar återigen föredraganden och utskottet för industrifrågor, forskning och energi för initiativet att utarbeta det betänkande som har gjort det möjligt att hålla dagens debatt, och som kommer att hjälpa kommissionen att ta fram lämpliga initiativ.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL), föredragande för yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. – (EL) Herr talman! Jag vill som talesman för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet tacka föredraganden och lyckönska honom till hans viktiga betänkande.

Med hänsyn till de betydande fördelarna med förnybara energikällor är frågan hur vi kan gynna deras utveckling ytterligare så att framtidens medborgare kan dra nytta av dem. Åtgärder har vidtagits, men som kommissionen nyligen rapporterade råder en avsevärd fördröjning i förhållande till de uppsatta målen i direktiv 2001/77/EG. Följaktligen måste vi göra mer och jag menar att vi måste göra mer på fyra punkter.

För det första måste vi skapa gynnsammare politiska förhållanden för förnybara energikällor. Här är regeringarnas roll avgörande med hänsyn till att de stora multinationella företagen tyvärr fortfarande i första hand investerar i olja. Vi behöver alltså ett system med stimulansåtgärder för att främja investeringar i alternativ energi och skapa lönande marknader.

För det andra måste vi skapa lämpliga rättsliga ramar till stöd för förnybara energikällor, och dessa ramar måste gå längre än det energisystem som tillsammans med dess rättsliga ram upprättades i en tid då förnybara energikällor var mer eller mindre okända.

För det tredje behöver vi också omedelbara offentliga och privata investeringar i forskning för att utveckla bättre och billigare tekniker för förnybara energikällor.

Och för det fjärde behöver vi ställa upp bindande kvantitativa mål fram till 2020 både för den totala produktionen från förnybara energikällor och för el för uppvärmning och kylning.

Med hjälp av välplanerade investeringar i framtida förnybara energikällor skulle 250 000 arbetstillfällen kunna skapas.

  Mairead McGuinness (PPE-DE), föredragande för yttrandet från jordbruksutskottet. – (EN) Herr talman! Jag tackar föredraganden för hans arbete och för att han har tagit hänsyn till jordbruksutskottets åsikter om detta viktiga betänkande. Jag förmodar att ett betänkande om förnybar energi aldrig varit mer lägligt än nu. När jag åkte ner för att delta i denna debatt låg oljepriset på 67 US-dollar per fat, och vi vet att tillgången är begränsad. Och om man under tiden ser på EU:s landsbygdsområden, där flera av de förnybara energikällorna kommer att utvinnas, skriker de efter bärkraftiga alternativa företag.

Enligt min mening är det beklagansvärt att EU inte förmodas uppnå sitt mål att 12 procent av energikonsumtionen ska komma från förnybar energi år 2010. Det är uppenbart att man i vissa medlemsstater saknar både vilja och benägenhet att på allvar beakta behovet att skapa förnybar energi, medan andra kämpar sig framåt. I direktivet om biobränslen anges målsättningen att biobränslen ska ha en 2-procentig utbredning på marknaden i slutet av året, men i Irland har man fastställt ett mål på endast 0,03 procent för biobränslen.

När det gäller hela området för produktion av biomassa – denna så kallade sovande jätte bland förnybara energikällor – som kommissionsledamoten just nämnde, är jag glad över att höra att vi väntas få en handlingsplan på detta område. En sådan är varmt välkommen.

Den gemensamma jordbrukspolitikens bidrag till den förnybara energiproduktionen måste gälla för både biobränsle och biomassa. Förnybar energi kan hjälpa landsbygdsområden genom att tillhandahålla en variation av möjligheter och trygga jordbruksintäkter och genom att skapa arbetstillfällen. Men det krävs stimulansåtgärder för att se till att de åtskilliga förnybara alternativen når sin fulla potential. Särskilt skattepolitiken får inte bli ett hinder för den förnybara energins utbredning.

Även om vi är angelägna om att uppmuntra variation bland våra jordbrukare vill jag tillägga ett varningsord. Det finns en oro att det med tiden ska uppstå en konflikt mellan produktionen av grödor för livsmedel och grödor för annan användning än livsmedel, och detta vore beklagligt. Båda dessa måste vara bärkraftiga och ge avkastning. Jag håller med om att man i framtiden måste prioritera ett främjande av förnybar energi inom politiken för landsbygdens utveckling.

Jag ska avsluta med att säga att 60 000 människor under gårdagen besökte en plöjningstävling i Irland. Många av dessa människor talade om hela detta område av förnybara energikällor, och en forskare som har arbetat oförtröttligt under 20 år sa: ”Jag tror att vår tid har kommit till slut.”

(Applåder)

  Peter Liese, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Även jag vill stämma in i ett tack till Claude Turmes, vår föredragande.

Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater är för förnybar energi, men vi har då och då varit tvungna att påminna Claude Turmes om behovet av att närma sig frågan på ett mer realistiskt sätt. Vi lyckades faktiskt delvis med detta vid omröstningen i utskottet. Betänkandet har många positiva sidor. Biomassa var ett mycket viktigt ämne för oss och jag är glad över att vi lyckades få in ett helt kapitel vid omröstningen. Vi vill ha en harmonisering på lång sikt av EU:s stödsystem på området för elektricitet. Vi vet att detta inte kan åstadkommas över en natt. Men på lång sikt måste vi skapa en inre EU-marknad även för detta, med alla fördelar det innebär. Ett av syftena med en sådan inre marknad – och detta är en annan viktig punkt för oss – är att minska kostnaderna. Vi har begränsade medel och vi måste uppnå så mycket som möjligt med dem som står till vårt förfogande. Därför måste stödsystemen vara inriktade på att minska kostnaderna.

Vi ifrågasätter fortfarande några aspekter av det nuvarande förslaget till betänkande. Vi anser till exempel att målet på 25 procent till 2020 är problematiskt och vi har lagt fram ändringsförslag om det. Vi anser att inte bara vindkraftens positiva sidor bör diskuteras, utan att hänsyn också måste tas till frågorna om ledningsnätens stabilitet och lokalbefolkningens invändningar. Vi anser att mer uppmärksamhet måste ägnas åt området uppvärmning och kylning än vad som redan görs i betänkandet eftersom mycket kan uppnås på det här området med lite pengar: kraftiga minskningar av den mängd fossila bränslen som förbrukas och koldioxid som produceras. Detta är också skälen till att vi vill gynna förnybar energi: vi vill minska beroendet av olja och gas och vi vill få problemet med klimatförändringar under kontroll.

Av dessa skäl ber jag om stöd för PPE-DE-gruppens ändringsförslag. Men det får inte råda något tvivel om att EU måste samarbeta om förnybar energi.

  Mechtild Rothe, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Även jag vill börja med att uppriktigt tacka föredragande Claude Turmes för hans enastående betänkande och för hans utmärkta samarbete. Trots några kritiska påpekanden från Peter Liese så är jag helt säker på att det här betänkandet i morgon kommer att godkännas med stor majoritet.

Särskilt den nuvarande oljekrisen har gjort det allt tydligare att icke förnybara energikällor måste ersättas med källor som ständigt förnyas. EU har nyligen lanserat en lyckad strategi för ökningen av förnybar energi som innefattar juridiska krav på mål, till exempel för elektricitet från biobränslen. Vi har uppnått ett genombrott på marknaden och på så sätt lämnat ett viktigt bidrag till kampen mot klimatförändringar. Då det här genombrottet ger 300 000 arbetstillfällen och en årlig omsättning på ungefär 15 miljarder euro innebär det också ett betydande bidrag till Lissabonstrategin. De satsningar som görs är dock otillräckliga.

Som också har påpekats redan tidigare är graden av måluppfyllelse för biobränslen långt ifrån tillfredsställande, och kommissionen har varit tvungen att kraftfullt påminna många medlemsstater om att uppfylla målen för elproduktionen. Hinder som måste avlägsnas innefattar byråkratiskt krångel, problem med nätkapacitet och otillräckliga stödsystem. För en sak har jag inte givit upp hoppet om: uppfattningen att vi kan uppfylla målet att fördubbla andelen förnybar energi till 12 procent av den totala energiförbrukningen till 2010. Men en sak är fortfarande mycket viktig, nämligen att täppa till den juridiska luckan på området för uppvärmning och kylning. Detta innebär att vi behöver klara juridiska krav med klara mål för att motivera medlemsstaterna att vidta lämpliga åtgärder och utnyttja den avsevärda potentialen hos biomassa, solvärmeenergi och geotermisk energi på det här området. Därför är detta ett mycket viktigt budskap till kommissionen: jag ber er att vidta åtgärder på det här området och lägga fram tillämplig lagstiftning.

  Vittorio Prodi, för ALDE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Även jag vill tacka Claude Turmes för det arbete han utfört, för det arbete som vi har utfört tillsammans. Dokumentet är mycket viktigt eftersom det återställer balansen i en situation där centraliserad, koncentrerad energiproduktion verkar gynnas.

Förnybar energi har varit anmärkningsvärt försummad. Först nu kan vi tänka på att återställa balansen och således ägna de forskningsinsatser åt förnybara energikällor som de inte har fått förrän nu men som de förtjänar på grund av det tillskott som de kan utgöra för våra energibehov.

De bidrar till att garantera hållbarhet genom att de inte avger koldioxid och är koldioxidneutrala. De bidrar också till vårt energioberoende och till att skapa arbetstillfällen i Europeiska unionen i dessa svåra tider, som vi redan i dag såg i debatten om oljedokumentet, tack vare tekniker som vi är världsledande på.

Detta kommer att bli en satsning som först och främst bör ge oss exakt information om vilket bidrag som varje energikälla kan lämna. Jag är säker på att deras bidrag bokstavligt talat kommer att bli ytterst viktiga – viktigare än vi kan föreställa oss i våra vildaste drömmar – inte minst därför att produktionen kommer att spridas ut. Detta kommer att skapa större ansvarskänsla och innebära ett sort steg framåt för energieffektiviteten genom ett bredare införande av elproduktion med samtidig uppvärmning och kylning. Den strategin bör prioriteras eftersom den omsätter vårt engagemang i handling.

Jag vill särskilt framhäva bidraget från biomassa, för i processer för omvandling till gas kan denna nämligen ge väte direkt, och vi vet alla hur viktigt det är. Andra förnybara energikällor, som vindkraft, har redan gett ett avsevärt tillskott och andra är ytterst lovande. Detta måste vara vårt åtagande och jag tror att vi med Claude Turmes och hans grupp kommer att lyckas göra en hel del ytterligare insatser.

  Umberto Guidoni, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Även jag vill tacka Claude Turmes för det utmärkta arbete vi tillsammans har utfört.

Saken är klar: den överväldigande majoriteten av forskare är nu övertygade om att utsläppen av växthusgaser är den huvudsakliga orsaken till ökningen i den globala temperaturen, och skäliga misstankar kvarstår om att den ökande frekvensen och våldsamheten i de senaste naturkatastroferna hänger samman med denna uppvärmning.

För att minska växthusgaserna måste vi sträva efter att få ett slut på oljeåldern, gå över till alternativa energikällor och börja med den första alternativa energikällan, nämligen effektiv energianvändning. En politik för att öka effektiviteten och minska slöseriet kan inom några få år bidra till en besparing på mer än 20 procent av oljeförbrukningen, och motsvarande mängd skulle kunna komma från en omfattande övergång till förnybara källor som vind, sol och biomassa.

Europeiska kommissionens grönbok om energi är en bra utgångspunkt, men för att den ska bli effektiv måste forskningsprogram inrättas som kan simulera utvecklingen av hållbara och konkurrenskraftiga energisystem, däribland med hjälp av fleråriga demonstrationsprojekt – till exempel här i Europaparlamentet – och strategier för att stödja de små och medelstora företag som investerar i sektorn.

Investeringar i stor skala måste följas av ekonomiska och skattemässiga stimulansåtgärder för alternativ energi som syftar till att utveckla den nödvändiga infrastrukturen – till exempel för väte – och till att skapa hållbara transporter.

Europeiska unionens roll är avgörande, inte minst för att driva på politiken på nationell nivå och för att genomföra gemenskapsdirektiven. Bara genom en samordnad satsning över hela kontinenten kan EU bli en trovärdig aktör i den globala energipolitiken.

  Mieczysław Edmund Janowski, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden till hans utomordentliga insats. De olika energikriserna, i kombination med risken att de icke-förnybara organiska bränslena tar slut om efterfrågan ökar, har tillsammans med behovet att skydda miljön lett till ett ökat intresse för förnybara energikällor. Jag välkomnar därför beslutet att debattera frågan här i parlamentet.

Claude Turmes nämnde solen. Även om alla bränsletillgångar som olja, gas, kol och ved skulle förbrännas så effektivt som möjligt skulle den energimängd som erhölls bara motsvara den mängd solenergi som når jorden på knappt fyra dagar. Detta är värt att beakta.

Frågan som vi debatterar är av grundläggande betydelse och det är olyckligt att vi debatterar den sent på kvällen med så få ledamöter närvarande. Det finns många aspekter på den utmaningen som vi har framför oss, till exempel tekniska, vetenskapliga, miljömässiga, klimatologiska, ekonomiska, sociala och försvarsrelaterade aspekter, för att bara nämna några. Särskilda åtgärder i detta avseende måste vidtas i hela unionen med vederbörlig hänsyn till internationellt samarbete. Detta bör göras i enskilda länder ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Sergej Kozlík (NI). – (SK) Länderna i EU har tyvärr inte några större naturliga energikällor. EU:s institutioner tog för några månader sedan upp frågan om energiförsörjningen inom EU. Enligt ett medvetet platoniskt uttalande kommer EU-ländernas beroende av externa energikällor att öka från 50 till 70 procent de närmaste 20 åren.

Om vi tänker igenom konsekvenserna av detta faktum känns EU:s energipolitik verkligen naiv, särskilt när det gäller att trygga en tillräckligt stor egen energiförsörjning. Jag stöder verkligen åtgärder för att öka energieffektiviteten och fastställa villkoren för att öka andelen alternativa och förnybara energikällor och energisparandet. För att ha en realistisk möjlighet att uppfylla energikraven måste européerna å andra sidan övervinna sin rädsla för kärnenergi och etablerade former av energiproduktion som givetvis måste bedrivas med strikt hänsyn till miljö- och driftskrav. EU:s institutioner borde även ha en mer långsiktigt syn på avvecklingen av befintliga energianläggningar. Jag måste i detta sammanhang kritisera beslutet, huvudsakligen fattat av politiska skäl, att i förtid avveckla kärnkraftsanläggningen vid Jaslovské Bohunice, trots att anläggningen uppfyller säkerhetskraven för drift. Detta kommer inte bara att försvaga Slovakiens utan hela EU:s energipotential, och det kommer att leda till en minskning av de resurser som bland annat hade kunnat bidra till att finansiera program för alternativa energiformer.

  Nikolaos Vakalis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Mina damer och herrar! Vi är medvetna om att frågan om att främja förnybara energikällor är mycket viktig.

I det senaste yttrandet betonas helt enkelt detta. Jag anser att Andris Piebalgs nya fempunktsplan med åtgärder är ett steg i den riktningen.

Låt mig nu uppmärksamma två frågor.

Vi behöver för det första främja ö-regionernas oberoende inom EU. I mitt land har vi till exempel många öar som är avskurna från det nationella elnätet. Avancerade hybridtekniker där förnybara energikällor kombineras med lagringsteknik måste prioriteras för de oberoende energisystemen. Detta hjälper oss att få oberoende decentraliserade energienheter och en jämn energiproduktion och energitillgång för konsumenterna.

Den andra frågan gäller framför allt sol- och vindenergi. Vi får problem när dessa energier ska anslutas till befintliga energinät. Kommissionen måste undersöka bästa praxis för nätdriften så att dessa problem kan lösas. Detta måste vi först och främst ta hand om ifall de förnybara energikällorna ska kunna få genomslag i de olika ländernas energisystem.

  Adam Gierek (PSE). – (PL) Herr talman! Energi från förnybara källor bör utvinnas i enlighet med de tekniska prioriteringar som gjorts i de olika länderna. De rådande klimatförhållandena och jordbruksförhållandena i Polen innebär att biobränsle borde prioriteras och stödjas omedelbart, följt av geotermisk energi på andra plats. Våra erfarenheter hittills ger däremot inte någon särskilt lockande bild av att producera el från fast biomassa. Ett skäl är den låga verkningsgraden vid omvandlingen av värmeenergi till elektricitet, ett annat är de logistiska och miljörelaterade problemen. Träbaserad biomassa måste dessutom torkas så att omkring 20 procent av vattenmängden försvinner, vilket är en process som kräver ytterligare energi.

En annan prioritering för Polen kunde vara energi från avfall. Det är en energikälla som ständigt förnyas – inte nog med det, avfallet ökar i en dramatisk och högst oroande takt. Detta är per definition verkligen en förnybar energikälla. Med befintlig teknik som torrdestillation kan kolhydrater utvinnas från avfallet och verkningsfullt omvandlas till elektricitet. Fördelarna är dubbla: vi får energi och en form av återvinning i andra ledet samt kan avveckla avfallsdeponierna. Kommissionen borde erkänna denna energiform som förnybar energi.

  Esko Seppänen (GUE/NGL). – (FI) Herr talman, herr kommissionsledamot! Föredraganden Claude Turmes har på sitt eget oförlikneliga sätt avfattat ett genomarbetat betänkande, denna gång om en strategi för utnyttjandet av förnybar energi. Betänkandet förtjänar all heder och talar för sig självt.

Prognoserna visar att världens befolkning och energiförbrukningen fortsätter att öka. När vi talar om förnybara biobränslen och om odling av energigrödor måste vi inse att energiproduktionen konkurrerar med livsmedelsproduktionen om samma odlingsmark. Med tanke på de nuvarande olje- och spannmålspriserna måste det vara billigare att utnyttja spannmål än olja som bränsle för uppvärmning. Samtidigt svälter en stor del av världens befolkning. Så fungerar marknadsmekanismerna.

Jag har följt De grönas energistrategi – Claude Turmes är en av De gröna – och har noterat att de är negativt inställda till forskning om fusionsenergi. Vi är i likhet med Claude Turmes positiva till att finansiera forskning om förnybara energikällor och energieffektivitet inom sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling. Detta får dock inte ske på bekostnad av kärnfusionsforskningen. Mänskligheten måste noggrant undersöka denna möjlighet till energiförbrukning. Det är en energikälla som ligger mitt emellan förnybar och icke-förnybar energi. Vi står inför problem och för att kunna lösa dem krävs det samordning av frågorna kring befolkningsökningen, livsmedelsproduktionen och framställningen av förnybar energi.

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill gratulera föredragandena till ett mycket informativt betänkande om de 21 olika typerna av förnybar energi, som kommer att spela en allt större roll under 2000-talet, vare sig det gäller klimatförändringar eller försörjningstrygghet med hänsyn till de fossila bränslena och dess stigande priser.

Mitt eget hemland, Irland, är idealiskt beläget för att utveckla bioenergi och biobränsle: vi har den teknologiska grunden, klimatet och bland de starkaste vindarna och vågorna i EU vid vår Atlantkust. Så sent som i går meddelade vår minister ett nytt projekt som ger ytterligare 400 megawatt förnybar kapacitet. Trots allt detta är likväl ambitionerna inom sektorn för förnybar energi fullständigt omintetgjorda. Återigen har ministern fått det hela om bakfoten: hans förslag är ett försöka att trotsa den ekonomiska situationens allvar. Han föreslår ett för EU unikt system för att sätta ett tak för priser och kvantiteter. Detta kommer att snedvrida konkurrensen totalt på en marknad där de oberoende producenterna av el från förnybara energikällor redan har oddsen mot sig.

Irlands elmarknad är inte avreglerad i egentlig mening. Den utredning av antikonkurrensförfaranden på elmarknaden som kommissionsledamot Neelie Kroes informerade om för sex månader sedan kommer helt säkert att visa att irländska Electricity Supply Board (ESB), i likhet med dess franska motsvarighet EDF, fortfarande har ett starkt monopol och utnyttjar sin dominanta position som ”grindvakt” åt de nationella nätoperatörerna, istället för att åstadkomma en avgränsning från de nätoperatörer som driver en korssubventionerad framställning av oekonomiska fossila bränslen med hjälp av de nationella nätoperatörernas vinster. Rädslan för att ESB vid någon tidpunkt ska släcka lyset gör att myndigheterna intar en försiktig hållning till ett öppnande av marknaden. Det finns inget regeringen kan göra! Den har övergett alla befogenheter att utforma en politik inom detta specifika område. Den lag från 1999, varigenom Irish Commission for Energy Regulation inrättades, omfattade ett inneboende villkor att de ministeriella politiska riktlinjerna skulle upphöra år 2002. Bekvämt nog är författaren till denna lag nu chef för Irish Commission for Energy Regulation, som har oinskränkt fullmakt att reglera utan någon som helst insats eller överinseende från regeringens sida. En nödvändig oberoende skiljedom borde inte hindra ministeriella politiska riktlinjer.

Vi har vad som i grunden är ett marginellt program för nätoperatörer, där varje projekt kräver en uppgradering från nätoperatören och där man vid varje tillfälle måste konkurrera om tillträdet. Detta innebär en omfattande byråkrati och en ekonomisk osäkerhet när det gäller de förnybara energikällorna. Det är hög tid att den irländska regeringen tar tillbaka kontrollen över utformningen av en progressiv politik för förnybar energi i Irland.

  Andres Tarand (PSE). – (ET) Jag representerar en medlemsstat som ligger på näst sista plats inom EU i fråga om användning av förnybar energi. Orsaken till detta är Estlands starkt förorenande och mycket ineffektiva – och ändå monopolbaserade – energi från oljeskiffer. Det enda, delvis oundvikliga, skälet till att denna energikälla utnyttjas är att oljeskiffervärdet inte är baserat på världspriset, utan fastställs av en kommitté vid ekonomi- och kommunikationsministeriet. Vi har därför inte varit beroende av prisvariationerna på världsmarknaden när vi värmt upp våra fastigheter.

Nu har verkar det däremot som om de företag som utvinner olja från oljeskiffer genom en kartellbildning har höjt sina priser avsevärt. Eftersom hållbar energi inte på allvar har genomförts i Estland har många konsumenter inga alternativ. Som vi alla vet drabbas de fattiga hårdast av prisökningar.

Europaparlamentet har i dag, från morgon till kväll, diskuterat åtgärder som ska kunna dämpa både de sociala och de ekonomiska följderna. Vår ekonomi- och kommunikationsminister rycker emellertid på axlarna och hävdar att han inte kan göra något om oljeskifferföretagen binder oljeskifferpriset till oljepriset. Priset på oljeskiffer i sig har dock inte gått upp.

Sensmoralen är att EU måste utöva hårdare påtryckningar på de regeringar i medlemsstaterna som sticker huvudet i sanden. Jag önskar kommissionens företrädare Andris Piebalgs alla befogenheter och jag skulle vilja tacka parlamentsledamoten Claude Turmes för att ha tagit ett stort steg i rätt riktning.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag vill göra några korta yttranden.

För det första kan jag försäkra er om att kommissionen kommer att göra allt som står i dess makt för att genomföra de befintliga direktiven. För det andra har vi i dag fått tillräckliga bevis på att det behövs ett direktiv där förnybara energikällor används för uppvärmning och nedkylning. Argumenten för detta är väldigt starka.

Jag vill också nämna att det är ytterst viktigt att både utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och jordbruksutskottet har rådfrågats, men om målet med förnybara energikällor ska lyckas så bör även övriga utskott ta sig an dessa frågor. Så länge detta enbart sker inom utskottet för industrifrågor, forskning och energi kommer målen inte att uppnås. Detta är en mycket mer vittomspännande fråga – det utskott som ansvarar för skattefrågor och andra utskott, särskilt de som är engagerade i den ekonomiska utvecklingen, bör ta itu med dessa frågor.

Rapporten om situationen på den inre marknaden kommer att vara färdig i november. Då ska det bli ett nöje att diskutera situationen och utmaningarna i de olika medlemsstaterna med er. Situationen när det gäller marknadens avreglering skiljer sig definitivt mellan medlemsstaterna.

Jag tackar föredraganden och alla andra som har bidragit till detta utmärkta betänkande.

(Applåder)

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag klockan 12.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Edit Herczog (PSE). – (HU) Herr talman, mina damer och herrar!

Jag välkomnar varmt Turmesbetänkandet där framtiden för förnybar energi beskrivs mot bakgrund av Lissabonstrategins generella riktlinjer. Jag håller också med om att inom ramen för en konsekvent europeisk energipolitik kan förnybara energikällor få en positiv inverkan på skapandet av sysselsättning, på miljöskydd, integrationen av marknader, forskning, utveckling och innovationer liksom på en hållbar ekonomisk utveckling under de närmaste decennierna.

Jag skulle dock vilja påpeka att tekniker för förnybar energi är mycket dyra, både i fråga om absolut värde och verkningsgrad. Mot bakgrund av detta är energipriset, särskilt under nuvarande omständigheter, en mycket känslig fråga i många medlemsstater, till och med i en sådan utsträckning att det kan hota den sociala sammanhållningen i sig. Jag anser därför att det oerhört viktigt att vi, innan vi börjar utforma en alltför ambitiös politik för förnybar energi, stöder sammanhållningen mellan regioner, medlemsstater och små regioner, liksom att vi integrerar EU:s energimarknad genom en heltäckande energipolitik som bygger på rimlig balans.

29. Minoriteters mänskliga rättigheter i Kosovo

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om minoriteters mänskliga rättigheter i Kosovo.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Denna deklaration innehåller svar på tre frågor från ledamöter med avseende på de mänskliga rättigheterna för romerna i Kosovo.

Generellt sett är det ingen överdrift att säga att återvändandeprocessen för samtliga minoriteter hittills har misslyckats i Kosovo, med endast 13 000 återvändande sedan 1999. Det vore heller ingen överdrift att säga att romerna har en mycket missgynnad position i Kosovo.

Kommissionen oroar sig för att romernas påtvingande återvändande kan pågå inom ramar som inte garanterar att de på ett tryggt och konsekvent sätt återintegreras i Kosovos samhälle efter att de har återvänt.

Kommissionen stöder under tiden romerna där så är möjligt, särskilt genom våra biståndsprogram för att allmänt förbättra deras levnadsvillkor. Å andra sidan är våra insatser inte bara inriktade på dem som har tvingats att återvända.

Den andra frågan gäller huruvida principen om ”non-refoulement”, dvs. principen om icke-avvisning, respekteras till fullo i händelse av tvångsåtersändande av romska flyktingar till Kosovo. Det ligger inte inom kommissionens ansvarsområde att slå fast huruvida principen om icke-avvisning respekteras till fullo eller inte.

Det slutgiltiga administrativa ansvaret tillkommer dels Förenta nationernas uppdrag i Kosovo (UNMIK), dels de EU-medlemsstater som har beslutat att tvångsåtersända romer till Kosovo.

Under tiden, i mars 2005, bestämde FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) att ett återvändande skulle betraktas som osäkert för kosovoserber och kosovoromer, såväl som för kosovoalbaner där de är i minoritet. Det anses vara säkrare för ashkalier och egyptier samt för goranier och bosniaker att återvända.

Avtalet mellan UNMIK och den tyska regeringen om tvångsåtersändande gäller såvitt kommissionen vet enbart minoriteterna ashkalier och egyptier, och inte romer eller andra minoritetsgrupper.

För det tredje, frågan om romerna i Kosovo i allmänhet. Alla framstegsrapporter omfattar ett kapitel om den politiska situationen och de kriterier som fastställdes av Europeiska rådet i Köpenhamn i juni 1993.

Detta kapitel innehåller ett avsnitt om minoriteter och minoritetsskydd i kandidatländer och i potentiella kandidatländer, däribland länderna på västra Balkan.

Årets framstegsrapport om Kosovo utgör inget undantag och omfattar följaktligen en utvärdering av situationen för minoriteter, däribland romer. Denna fråga kommer också att övervakas regelbundet och tas upp i kommande framstegsrapporter och i kommissionens politiska dialog med Kosovo.

Vi kommer givetvis att noggrant granska vad ambassadör Kia Eide presenterar i sin standardrapport om Kosovo, som väntas bli färdig om några veckor. Den kommer att gälla genomförandet av decentraliseringsåtgärder och den mycket viktiga frågan om minoritetsskydd. Rapporten kommer att bli nödvändig för att bestämma när det är lämpligt att inleda höstens diskussioner om Kosovos status.

  Bernd Posselt, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi har olika syn i många frågor, men jag hoppas att vi åtminstone ska lyckas nå ett visst samförstånd i fråga om minoriteters rättigheter. I kommissionsledamotens hemland Finland finns ett föredömligt arrangemang för den svenskspråkiga minoriteten. Vi hade en gång en kollega här i parlamentet med samma efternamn som ni och hon tillhörde denna minoritet.

Det är hög tid för EU att utveckla enhetliga normer för minoriteter, inte enbart inom unionen – där vi ärligt talar inte har några normer alls för minoriteter, vilket är ett problem – utan även i våra yttre förbindelser med kandidatländerna och associerade länder. Vi kan inte fortsätta att godtyckligt lyfta fram den ena eller andra minoriteten eller det ena eller andra landet, utan borde i stället göra ett konkret försök att nå fram till en gemensam bas.

Jag anser att det i Kosovos konstitution, utarbetad av president Rugova under den tid han levde under jord, finns föredömliga rättigheter för minoriteterna. Men sedan kom massfördrivningen av albaner 1999 och därefter har såren från kriget legat öppna. Återvändandet för de människor som tvingats flytta är givetvis det svåraste kapitlet några år efter ett krig som detta. Trots det borde vi börja med rösträtten. Rösträtt finns och vissa platser i Kosovos parlament är vikta för minoriteter.

Jag skulle vilja fråga kommissionsledamoten vad han och EU gör för att se till att alla minoriteter i realiteten får de platser i det kosovanska parlamentet som de har rätt till. Därefter undrar jag om kommissionen är medveten om att det i grannlandet Serbien inte finns några platser i parlamentet för minoriteter överhuvudtaget. Vad gör kommissionsledamoten för att se till att samma normer för rösträtt gäller för både det serbiska parlamentet och parlamentet i Kosovo? I Kosovo har minoriteterna en oproportionerligt stor andel platser i parlamentet, medan det i Serbien inte finns några platser alls för minoriteter, på grund av den femprocentsspärr som tillämpas och på grund av att hela Serbien består av en enda valkrets. Skillnaderna är iögonfallande.

Hur ser ni på utgången för frågan om normer som måste lösas med beaktande av dessa faktorer?

  Panagiotis Beglitis, för PSE-gruppen. – (EL) Herr talman! Jag skulle vilja uppmärksamma och tacka kommissionsledamot Olli Rehn för hans opartiska redogörelse för minoriteternas drastiska situation i Kosovo.

Det är sannerligen oroande att detta är första gången sedan 1999 som Europaparlamentet debatterar frågan om mänskliga rättigheter i Kosovo. Denna dubbelmoraliska politik, denna selektiva känslighet gentemot den serbiska minoriteten och andra minoriteter i Kosovo är verkligen oroande.

Om vi betraktar situationen med utgångspunkt från beskrivningarna i rapporterna från den höge flyktingkommissarien och FN:s särskilda utsända kan vi notera att efter 2004, efter de blodiga händelserna och mordet på serber och andra minoriteter, har ingenting förbättrats i Kosovo när det gäller skyddet av minoriteternas rättigheter.

Vi ser ständiga blodsutgjutelser av etniska skäl, för att inte tala om etnisk rensning mot minoriteterna i Kosovo, utförda av kompromisslösa nationalistiska ligor i Albanien. Inte nog med att FN:s resolution 1244/1999 saknar tillämpning, den undergrävs också. Inget av de åtta kriterier som fastställts utifrån principen om normer före status tillämpas och har heller inte genomförts. Jag frågar kommissionsledamoten vilken politik EU bedriver om unionen kan godkänna att FN-förhandlingar inleds om Kosovos slutliga ställning utan att dessa kriterier har uppfyllts.

EU har utarbetat en europeisk strategi baserad på slutsatserna från Europeiska rådets möte i Thessaloniki. Vi stöder ett multietniskt och demokratiskt Kosovo som går mot en framtida integration med EU:s institutioner. Eftersom detta är fallet måste vi också hjälpa till att forma stabila demokratiska institutioner.

Europeiska kommissionen måste utnyttja gemenskapsprogram som Cards för att finansiera utvecklingsprogram och utbildnings-, kultur- och ungdomsprogram som gynnar alla Kosovos medborgare. Renovering av minoriteternas, särskilt serbernas, kyrkor och kulturminnen måste också finansieras.

Sammanfattningsvis måste Europaparlamentet ta sitt ansvar.

  Viktória Mohácsi, för ALDE-gruppen. – (HU) Herr talman! I slutet av juni fick jag veta att omkring 35 000 flyktingar i Tyskland har stora problem. Alla kom från Kosovo för sex år sedan. Alla är romer. Det spelar ingen roll om vi kallar dem ashkali eller egyptier. Under första halvan av juli uppmanade gruppernas ordförande – med undantag för de konservativa gruppernas ledare – i en skrivelse den tyska regeringen att ompröva sitt beslut. Tyskland har nämligen beslutat att återsända 35 000 romer till Kosovo. Till det land där bara 6 000 av 150 000 romer återstod, och där även denna lilla grupp har fortsatt leva under inhumana förhållanden. De bor i flyktingläger i sitt eget land. Allvarliga blyförgiftningar upptäcktes i flyktinglägret i norra Mitrovica. Sex gånger högre blyhalt än normalt har lett till att många barn har fötts med olika skador. De hus som romerna använde före kriget har nu olagligt ockuperats av albaner eller andra folk, eller rivits. Tyskland har i sex år funderat över om landet ska ge romerna flyktingstatus, och har alltså nu beslutat att skicka tillbaka dem till Kosovo, till ingenting. Ytterligare omkring 70 000 romer lever, ofta olagligt, i andra europeiska länder eller länder på Balkan, till exempel Nederländerna, Sverige, Finland, Makedonien, Serbien osv.

Under sådana omständigheter har vi inget hemland att åka till. När jag föreslog denna debatt ville jag faktiskt att Europa som helhet skulle ta ställning i frågan, inte att tio Europaparlamentariker skulle diskutera frågan om minoriteter efter klockan 23 här i parlamentet. Vi, dvs. Europaparlamentets ledamöter, måste påverka Tyskland. Deportationerna måste förhindras och problemet med Kosovo lösas.

  Elly de Groen-Kouwenhoven, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Sedan FN:s uppdrag i Kosovo inleddes 1990, har Kosovos befrielsearmé (UCK) använt tortyr, våldtäkt, riktade mord, mordbrand och brännande av romers hus som metoder för etnisk rensning av romer från Kosovo, däribland ashkalier och egyptier. FN:s administration har inte funnit några lämpliga åtgärder för att lugna den kosovoalbanska majoriteten. Tvärtom, flera tydliga fall av fientlighet mot zigenare har inte beivrats eller ens lett till åtal.

Dagens Kosovo är ett vakuum när det gäller mänskliga rättigheter. Det är fortfarande ytterst svårt för romer att få tillgång till bostäder, hälso- och sjukvård och arbete, medan barnen avbryter sin skolgång av säkerhetsskäl eller på grund av brist på pengar. Det är ingen överraskning att många av de som återvänder säljer sina fastigheter, eftersom de inte vill leva i rädsla och förödmjukelse. I krigstid flyr medborgare, oavsett etnisk bakgrund. När kriget är över är det oacceptabelt att en eller två etniska grupper välkomnas som medborgare och medbeslutsfattare, medan andra finner sig förflyttade till missgynnade grupper, minoriteter eller internt fördrivna personer. Denna skenheliga hållning på grundval av etnisk bakgrund är det sämsta tänkbara scenario för grundandet av en självständig stat.

När de avslutande diskussionerna om Kosovos status nu närmar sig skulle uteslutandet av romer från beslutsfattandeprocessen vara ännu ett bevis på bristande respekt för östeuropeiska medborgare.

Det alleuropeiska konsortiet på hög nivå …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Gisela Kallenbach (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Medan vi i dag sitter i kammaren har den tyska TV-kanalen ARD presenterat 2005 års mediepris för kulturell mångfald och integration i Europa. TV-priset i kategorin information gick till en rapport om tvångsdeportation av asylsökande och flyktingar som skedde i gryningen. Detta är en grym verklighet för närmare tusentals ashkali och egyptier som i princip ingår i romernas folk, och andra från Kosovo som i många fall har bott i Tyskland eller andra europeiska länder i över tio år, och vars barn är födda och socialt integrerade där. I Kosovo hittar de dessvärre inte ens de mest grundläggande förutsättningarna för att kunna börja ett nytt liv. Deras hus är förstörda, arbetslösheten ligger på omkring 60 procent. Det finns ingen fri tillgång till utbildning, i synnerhet inte för minoriteter. Jag anser att detta är oansvarigt.

Jag vädjar till kommissionsledamoten att göra allt för att förhindra att medlemsstater utför tvångsförflyttningar, eller att han åtminstone utövar påtryckningar för ökat ekonomiskt stöd. Detta gäller även den redan omnämnda oacceptabla situationen för omkring 700 romer som bor i läger i norra Mitrovica och som det inte finns tillräckliga resurser för att flytta hem igen. Detta är en kränkning av de grundläggande mänskliga rättigheterna.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Tack för dessa kommentarer, som jag har noterat. Vi kommer att ta hänsyn till dem i vårt framtida arbete. Jag ska börja med att svara på frågorna från ledamöterna Viktória Mohácsi, Elly de Groen-Kouwenhoven och Gisela Kallenbach.

Det finns tre läger för internt fördrivna personer i norra Mitrovica, för romer, ashkalier och egyptier. Dessa platser är hårt drabbade av blyföroreningar till följd av verksamheten inom det forna gruvkomplexet Trepca, vilket medför en allvarlig hälsorisk för invånarna.

I juli 2004 publicerade Världshälsoorganisationen en rapport om förhöjda trombocytnivåer inom dessa grupper, och rekommenderade en rad brådskande åtgärder, däribland en utrymning av dessa center. I april 2005 undertecknades ett avtal mellan UNMIK, UNHCR, OSSE och ordföranden för Mitrovica kommunalförsamling, varigenom ett ramverk upprättades för att de tidigare invånarna i romska Mahala skulle kunna återvända till sina hem i södra Mitrovica. Tyvärr har denna process emellertid ännu inte kommit igång.

När det gäller romska Mahala har det varit svårt att få fram ekonomiska medel, och vi har därför vidarebefordrat en begäran till samtliga EU-medlemsstater via förvaltningskommittén, där vi ber dem överväga att tillhandahålla tillräckliga medel. Vi kommer att fortsätta att ta upp denna fråga på plats, genom vårt EU-kontor och genom Europeiska byrån för återuppbyggnad, som arbetar i området.

Jag vill också svara på Bernd Posselts fråga om minoriteters rättigheter i de olika länderna inom EU, i anslutningsländerna och i våra partnerländer. Det är sant som Bernd Posselt säger att det förekommer många överträdelser inom Europeiska unionen. Minoriteters minimirättigheter slås fast i Europarådets relevanta dokument och i konventionen om de mänskliga rättigheterna. Vissa länder i EU håller sig noggrant till miniminormerna, medan andra går längre och har en mycket hög nivå av minoritetsrättigheter och minoritetsskydd. I egenskap av kommissionsledamot med ansvar för utvidgningen står jag inför komplicerade situationer, för det är svårt för oss att överskrida den praxis som vissa EU-medlemsstater utövar. Inte desto mindre måste vi leva som vi lär när vi handlar mot våra partner, vare sig de är anslutningsländer eller länder i övriga världen.

Detta måste vi trots allt ta hänsyn till. Jag instämmer i att det finns anledning att verka för en mer enhetlig definition av minoriteters rättigheter. De mänskliga rättigheterna i allmänhet och minoriteters rättigheter utgör enligt min mening kärnan i den europeiska tanken och Europeiska unionen. Följaktligen bör vi inte se dem som statiska produkter, utan som en dynamisk process som gör att dessa rättigheter utvecklas på allt högre nivåer inom EU och över hela Europa.

Slutligen, när det gäller de frågor som togs upp av vissa ledamöter beträffande Kosovos framtid, dess standard och status, finns det uppenbarligen ett brådskande behov av att Kosovo utvecklas ekonomiskt och socialt. Arbetslöshetsnivån beror på vilken statistik man ser på. Den ligger emellertid på minst 40 procent och ofta på mer än 50 procent, och situationen på plats är ytterst komplicerad. Människor saknar för närvarande allt hopp. Därför är det hög tid att gå från stabilitet och återuppbyggnad till att definiera landets status och att arbeta för ekonomisk och social utveckling och för medborgarnas verkliga behov. Därför är det tid för EU att gå från en politik om standarder före status till en politik om standarder och status, så att vi kommer vidare med diskussionerna om status, och ser till att de snart kan inledas, föras och avslutas utan onödiga förseningar.

Mot bakgrund av detta är det värt att notera att rådet har nått en överenskommelse på arbetsgruppsnivå om förhandlingsriktlinjerna för stabiliserings- och associeringsavtalet med Serbien och Montenegro. Detta är viktigt eftersom det gör det möjligt att inleda förhandlingar om stabiliserings- och associeringsavtalet omkring den femte årsdagen av Belgrads övergång till demokrati. Det är också viktigt eftersom det kommer att konkretisera och åskådliggöra Serbiens och Montenegros europeiska framtidsutsikter, och det kommer dessutom att bana väg för en uppriktig dialog om Kosovo och en lösning på frågan om dess status, utan olämpliga och onödiga förseningar.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Katalin Lévai (PSE). – (HU) Romer som lever i Kosovo faller regelbundet offer för rasdiskriminering. Diskrimineringen drabbar dem på alla områden i livet. De bor i interneringslägret i Mitrovica under inhumana förhållanden, deras hälsa hotas av förgiftat brunnsvatten och de lokala myndigheterna vidtar inga lämpliga åtgärder för att lösa problemet.

Romer från Kosovo måste få flyktingstatus. Vi hör ofta talas om romer som återförs till sina hemländer trots att det enligt internationell rätt helt klart är förbjudet att återföra flyktingar. Jag vill i detta sammanhang också uppmärksamma rätten till familjers återförening, vilket ger romerna samma rätt som andra invandrare till skydd för dem själva och deras familjer i medlemsstaterna.

Enligt Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna måste laglig invandring beviljas alla som fallit offer för inhuman behandling och krig och som tvingats lämna sitt land på grund av att de har levt i ständig rädsla och under ständigt hot, har förföljts, fått sina hem brända och levt i konstant fara för sina liv.

Vi måste hitta en lösning för hur dessa offer ska skyddas. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt barnens situation eftersom de är särskilt utsatta. Jag anser att migrationsfrågan snart måste omprövas så att vi kan utveckla en stark europeisk invandringspolitik. Möjligheterna till illegal invandring måste minskas och lämpligt skydd garanteras för alla lagliga invandrare i Europeiska unionen.

Det ryktas att 38 0000 flyktingar i Västeuropa med tvång förts tillbaka till ett land där det inte finns några garantier för att deras mänskliga rättigheter efterlevs. Jag ber vördsamt om stöd från alla ledamöter i denna fråga så att en sådan situation aldrig kan uppstå i vårt Europa.

30. Minska antalet dödsoffer i trafiken i EU

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om betänkande (A6-0225/2005) av Ari Vatanen för utskottet för transport och turism om kommissionens meddelande ”Europeiskt åtgärdsprogram för trafiksäkerhet – Att halvera antalet dödsoffer i trafiken i Europeiska unionen till år 2010: ett gemensamt ansvar” (2004/2162(INI)).

  Ari Vatanen (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Det är synd att denna debatt äger rum så sent, för när man kör hem på tom mage kan det också utgöra en säkerhetsrisk. Debatten om trafiksäkerheten är en fråga om attityder. Det är en fråga om och ett prov på hur vi värderar mänskligt liv. Detta är vad det handlar om: Är mänskligt liv värdefullt?

Trafiksäkerhetssiffrorna är lika dystra och otrevliga som vädret utanför ikväll. Det förekommer omkring 50 000 dödsfall per år, och omkring 2 miljoner människor skadas. Det är den huvudsakliga dödsorsaken i åldersgruppen yngre än 50 år. Kostnaderna uppgår till cirka 2 procent av BNP, vilket motsvarar 200 miljarder euro. Men det är bara pengar. Vi måste inse att det som står på spel är det mänskliga lidandet.

Varför gör vi så lite? Jo, för att det inte är en Concorde som kraschar, för att det inte är denna fransk-brittiska stolthet som kraschar. När detta inträffade utfärdades omedelbart flygförbud för samtliga Concorde. Alla medel prövades för att försöka komma till rätta med problemet. Men när det gäller trafiksäkerheten handlar det bara om en sörjande familj här och ännu en sörjande familj där. Deras liv har gått i kras och stympats. Det är ingenting man kan återhämta sig från, utan det måste man leva med. Och kanske är det bara de människor som har erfarit något sådant som vet vad en familjesorg innebär. När jag var en liten pojke och satt i en bil tillsammans med hela min familj fick vi uppleva att vår far dödades. Jag minns honom sitta lutad mot ratten och den ängslan jag kände i mitt bröst. Jag är säker på att den erfarenheten har medfört ett större inre handikapp än vad jag törs erkänna.

Det finns fortfarande väldigt mycket som vi bör göra, och kan göra. För det första se till att lagen upprätthålls. Nåväl, detta är inte ett ärende för EU, det ligger inte inom vår behörighet, men det är ojämförligt det effektivaste sättet att få saker och ting uträttade – genom tillämpning av lagen, helt enkelt genom att hålla fast vid och följa de gällande reglerna. På väg hit i kväll såg jag att den franska polisen genomförde en alkoholkontroll. När fler radar sattes upp längs de franska vägarna sjönk omedelbart dödstalen.

Trots att detta är en subsidiaritetsfråga anser jag ibland att EU:s medborgare bör skyddas från sina respektive regeringar. Jag är ledsen över att säga det, men det är så det är, för vi tycks inte inse problemets omfattning. Det finns ofattbara avvikelser mellan olika länder. Det är upp till åtta gånger säkrare i Förenade kungariket eller i Sverige än i vissa av de nya medlemsstaterna – åtta gånger – föreställ er vilken ofattbar avvikelse! Vi måste lära av varandra. Från och med nu måste vi genomföra en systematisk granskning av vad som pågår i de olika länderna. Granskningen måste ske öppet, så att människor känner till den, så att de kan göra en stor affär av den och skapa politiska påtryckningar. Vi måste samordna våra insatser och sprida våra bästa metoder. Om vi gör misstag, varför ska då dessa misstag upprepas i de länder som ännu befinner sig på vägen mot utveckling?

Vi måste offentliggöra information om hur lagstiftningen efterlevs. Det leder till åtgärder. När människor fått upp ögonen för någonting kommer de att kräva åtgärder från politikerna i de olika medlemsstaterna.

På EU-nivå kan vi främja ny teknik, vi kan främja nya bilar genom skatteincitament. För närvarande kan en kinesisk bil ta sig in på EU:s marknad, utan ett EU-godkännande. Detta bör stoppas, för det är definitivt riskfyllt. Vi måste investera mer pengar i infrastruktur. Vi bör ha ett infrastrukturdirektiv om vägarna inom det transeuropeiska nätet. Européerna är rörliga tack vare det europeiska vägnätet. Det är inte riktigt eller rättvist mot EU:s konkurrenskraft att vi ska satsa så mycket pengar på järnvägar som fyller en sådan liten funktion jämfört med vägnätet. Vi bör vara rättvisa i denna fördelning.

Men ändå är förhållandena inte så dystra. Trafiken har ökat trefaldigt sedan 1970 och ändå har dödstalen halverats. Så kulturer kan förändras. Vi måste tro på den nya generationen. När allt kommer omkring, och vad vi än gör, ligger ansvaret alltid hos den enskilde. När allt kommer omkring är vi ansvariga.

Herr talman! Jag vet att min talartid är slut. EU måste agera beslutsamt. När vår tid verkligen tar slut sker det förhoppningsvis inte på vägen. Det finns fortfarande många små pojkar därute som väntar på sina fäder.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag börjar med att tacka Ari Vatanen för ett utmärkt arbete. Kommissionens ska de närmaste månaderna göra en bedömning av det tredje åtgärdsprogrammet för trafiksäkerhet och Ari Vatanens heltäckande och nyanserade betänkande kommer att ge oss användbart stoff när det gäller de frågor kommissionen måste ta hänsyn till vid utarbetandet av denna halvtidsöversyn.

Betänkandet belyser behovet av gemensamma initiativ på EU-nivå. EU hade som uppföljning till vitboken om EU:s transportpolitik från 2001 redan angett målet att senast 2010 halvera antalet döda i trafiken i de 15 medlemsstaterna. Fördelen med detta mål var att varje land mobiliserades inom ramen för sin nationella behörighet. Resultaten är märkbara. I dagens utvidgade EU har vissa medlemsstater gjort märkbara framsteg med att införa trovärdiga och avskräckande övervaknings- och sanktionsåtgärder. I andra länder har dock framstegen varit mer blygsamma, vilket visar att det fortfarande krävs avsevärda insatser.

Vi måste inse att unionens trafiksäkerhetspolitik på grund av subsidiaritetsprincipen alltför länge har befunnit sig i ett förstadium. Man behöver bara tänka på den fruktlösa debatten om att fastställa en allmän gräns för alkoholhalt i blodet och de nuvarande svårigheterna med att förmå vissa medlemsstater att införa det ändrade direktivet om körkort, trots att det är mycket viktigt för att förhindra förfalskningar.

Utan att föregripa den halvtidsöversyn som kommissionen snart offentliggör finns det tre inslag i Vatanenbetänkandet som är värda att kommentera. För det första måste vi se till att de viktigaste bestämmelserna efterlevs, oavsett om de gäller hastighetsgränser, högsta tillåtna alkoholhalt i blodet eller kravet att använda säkerhetsbälte. För närvarande kan vi bara notera att medlemsstaternas ingripanden mot förare som bryter mot dessa bestämmelser är begränsade på grund av att det saknas ett gränsöverskridande samarbete.

Jag är särskilt tacksam över att Ari Vatanen förespråkar ett betydligt närmare samarbete mellan medlemsstaterna vid övervakning och hantering av överträdelser. Jag vill gärna påpeka för er att kommissionen nästa år tänker inleda ett initiativ för att förbättra genomförandet över gränserna.

Den andra punkten jag tar upp gäller infrastrukturförbättringar. Framsteg behövs på alla områden och i vissa medlemsstater krävs det betydande insatser. EU bidrar redan via samfinansieringen under strukturfonderna till byggandet av säkrare och modernare infrastruktur. Ett rättsinstrument kan som Ari Vatanen påpekade visa sig nödvändigt för att göra mer systematiska konsekvensbedömningar, översyner och trafiksäkerhetsinspektioner, bland annat för att hantera farliga vägsträckor.

Min tredje kommentar är att tekniska innovationer i fordonen har avgörande betydelse för trafiksäkerheten. En dialog har inletts mellan kommissionen och den europeiska bilindustrin. Den gäller ett initiativ som går under beteckningen CARS 21. Som en del av initiativet kommer ert utskott för den inre marknaden och konsumentskydd snart att hålla ett parlamentariskt forum. De tekniska normer som krävs för innovationer spelar en viktig roll, men vi måste, vilket Ari Vatanen påpekar, ha rätt uppfattning om kostnaderna och fördelarna med dessa innovationer innan vi börjar använda dem i stor skala. I denna anda bedömer kommissionen för närvarande möjligheterna för nya initiativ som kan stimulera installationen av speglar som tar bort den döda vinkeln och användningen av halvljus på dagtid.

Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill gärna påminna er om att opinionsundersökningar har visat att EU:s medborgare sätter trafiksäkerheten högst upp på listan över saker de oroar sig över, vilket styrker det som Ari Vatanen förklarade så väl när han i sitt tal gav några mycket rörande personliga minnen som exempel.

EU kan inte fortsätta att stå passivt inför medborgarnas oro. Vi måste givetvis ta hänsyn till subsidiariteten, men mot bakgrund av den ökande internationella trafiken på våra transeuropeiska nät, med andra ord antalet utländska förare på huvudvägarna i varje land, så kan vi inte låta bli att fråga oss huruvida de gränser som just nu finns för EU:s handlingsförmåga är korrekta och huruvida vi i subsidiaritetens namn helt enkelt borde bestämma att låta medlemsstaterna ta hand om detta gissel på egen hand.

Utöver de initiativ jag redan har nämnt måste utbytet av god praxis och våra inledande överläggningar vara så öppna som möjligt om vi ska kunna uppnå vårt kollektiva mål att senast 2010 minska antalet dödsfall i trafiken. Praxis och överläggningar bör framför allt gälla åtgärder mot yrkesförare och unga bilförare som är särskilt olycksbenägna. Ari Vatanens betänkande kommer därför mycket lämpligt. Jag tackar honom för hans mycket vidsynta tankegångar kring problemet som helhet och jag kommer, herr talman, att lyssna mycket uppmärksamt till ledamöternas kommentarer, eftersom jag vet att de gärna vill göra framsteg för att gynna trafiksäkerheten.

  Dieter-Lebrecht Koch, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman! Tänk er att det är den 31 december. På nyheterna meddelas det att 50 000 har dött och flera miljoner har skadats i EU, varav många allvarligt. Vilken fasa! Vilket ramaskri denna information skulle framkalla. Ändå är människor likgiltiga. De bryr sig inte. Var det falskt alarm? Nej, det var bara årets statistik över trafikoffren i Europeiska unionen.

Har vi verkligen gjort tillräckligt för att bekämpa likgiltigheten inför trafikolyckor och öka trafiksäkerheten? Kan det vara så att fordon när allt kommer omkring är moderna vapen i miljoner européers händer? Det finns ingen anledning till oro: ingen i denna kammare tänker förbjuda fordon – det är bara när det gäller hur vi använder dem som det krävs verkliga förbättringar.

Jag vill framföra mitt tack och mina lyckönskningar till Ari Vatanen för hans utmärkta betänkande. Han har lyckats visa hur komplicerade våra vägar är och hur olika faror samverkar så att både kommissionen och medlemsstaterna kan känna sig manade att göra mer för att öka trafiksäkerheten i Europa.

Vi uppmanar med kraft kommissionen att hjälpa till att påskynda åtgärdsprogrammets genomförande. Vi uppmuntrar även kommissionen att utveckla ett långsiktigt synsätt på trafiksäkerheten som räcker betydligt längre än till 2010 och är inriktat mot en nollvision, det vill säga att alla olyckor med dödlig utgång i trafiken ska undvikas.

Jag välkomnar valet av en integrerad strategi som beaktar vägtrafikens tre aspekter: de som utnyttjar vägen – förare och fotgängare – fordonen i sig samt infrastruktur som vägar och tunnlar. Fordonen kan utrustas med den senaste tekniken som elektronisk stabilitetskontroll, avancerade förarstödsystem, intelligent hastighetsanpassning eller den automatiska nödsamtalsfunktionen eCall, men säkerheten förbättras ändå inte, såvida det inte finns en intelligent samverkan med den person som faktiskt kör.

  Inés Ayala Sender, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Först och främst vill jag tacka Ari Vatanen för det enorma arbete han lagt ned på detta betänkande och för hans engagemang i frågan. Jag vill också än en gång uttrycka den frustration jag upplever, byggd på mina egna stora förväntningar och den potential jag visste fanns med Ari Vatanen som föredragande. Betänkandet visar tydligt att hans diagnos inte är felaktig. I själva verket bekräftar han den, betonar den och redovisar den på ett sätt som är lika dramatiskt som siffrorna. Men problemets hela vidd framgår ändå inte.

Han påpekar också att det förekommer stora avvikelser mellan medlemsstaternas procenttal för säkerheten, men jag tror inte att dessa avvikelser ligger i diagnosen eller det mest användbara instrumentet, dvs. lagstiftningen, gränsdragningen och avskräckande åtgärder.

Det verkligt frustrerande är att uppleva att det vi i dag föreslår för EU – ett EU där vi medborgare söker starka budskap och mervärde, vilket kommissionsledamoten så riktigt påpekade – och det som de enskilda medlemsstaterna så klokt har genomfört är präglat av stora skillnader och i bland enorma brister i lagstiftningen om hastighetsbegränsningar, gränser för alkoholhalt i blodet och användningen av säkerhetsbälten.

Vi anser i detta hänseende att det är dags att ta detta steg. Den socialdemokratiska gruppen har därför lagt fram ett ändringsförslag där vi uppmanar kommissionen att efter utvärderingen av rekommendationen, särskilt den som gäller gränser för alkoholhalt i blodet, även ge oss de lagstiftningsåtgärder som krävs och som kan tillämpas på dessa tre aspekter. Aspekterna är grundläggande och unionens alla medborgare och medlemsstater erkänner dem. Men de inser också att det finns problem. Och det är inför dessa samordningsproblem vi hittar de största bristerna. Vi uppmanar därför kommissionen att vara förstående och godkänna vårt ändringsförslag.

  Hannu Takkula, för ALDE-gruppen. – (FI) Herr talman, herr kommissionsledamot! Även jag skulle vilja inleda mitt minutanförande med att tacka föredraganden Ari Vatanen för detta utmärkta och heltäckande betänkande. I betänkandet återspeglas Ari Vatanens sakkunskap och erfarenhet. Hans uppgift att vara den som förespråkar trafiksäkerhet märks i betänkandet genom ett positivt medlande och positiva åtgärder som stöd för att senast 2010 halvera antalet dödsolyckor i trafiken, vilket är vårt gemensamma mål.

I betänkandet finns några utmärkta förslag som gäller efterlevnaden av bestämmelser och föreskrifter om säkerhetsbälten, hastighetsbegränsningar och alkoholhalter. Det är mycket viktigt att investera i vägar och komma ihåg vikten av utbildning och ökad kunskap . Utöver detta behöver vi medvetenhet, eftersom det största hotet på vägarna alltid finns mellan ratten och förarsätet.

  Margrete Auken, för Verts/ALE-gruppen. – (DA) Herr talman! Jag skulle också vilja tacka Ari Vatanen, framför allt för första delen av hans redogörelse i dag. Jag tyckte det var en lysande beskrivning av problemets omfattning. Problemet är ofattbart stort och det är förfärligt att vi inte på allvar gör mer åt det. Men jag måste säga att förslagen från Ari Vatanen inte räcker långt för att lösa problem av denna omfattning. De större och bredare vägarna kommer ändå att finnas där för många fler bilar att köra ännu fortare på. Vi kan med viss säkerhet konstatera att resultatet skulle bli fler olyckor när vi i stället borde begränsa trafiken.

Jag är mycket glad över att man i betänkandet tar upp utsatta trafikanter och att målet är att inga olyckor alls ska förekomma. Faktum är dock att betänkandet inte innebär något skydd alls för utsatta trafikanter, såvida vi inte antog ändringsförslagen om fasta hastighetsgränser i hela Europa, det vill säga högst 130 km/tim på motorvägar och 30 km/tim i städerna. Såvida inget på allvar görs för att dessa krav också ska efterlevas tror jag inte att dessa så patetiska förslag på något som helst sätt kan avhjälpa de problem som så lysande har beskrivits av Ari Vatanen.

  Ewa Hedkvist Petersen (PSE). – Herr talman! Jag vill också tacka Vatanen för detta betänkande och för ett stort arbete. Det vi står inför är ett allvarligt problem, men jag vill påpeka att vi är på rätt väg i Europa. Vi har väldigt många döda, alldeles för många – vi skulle inte acceptera någon – men dödstalen går nedåt. Det är viktigt att Europa är en förebild i det globala arbetet för trafiksäkerhet, och det kan vi vara.

När det gäller den tekniska utvecklingen är vi en förebild. Får vi bättre bilar i Europa och i världen så kommer vi att få ned dödstalen. Vi måste använda oss av goda exempel, vi har ett förslag i ändringsförslag 5 om att uppmana köpare av transporter att kräva trafiksäkerhet hos dem som säljer transporter. Man kan använda sig av lagstiftning, t.ex. när det gäller alkohol i trafiken för vi vet att man inte ska köra berusad i trafiken någonsin. Men jag tycker inte man ska använda lagstiftningsinstrumentet när det gäller hastigheter eftersom väglaget kan vara väldigt olika och vägarnas kondition olika, så vi måste ha en varierad syn på trafiksäkerhet. Då kan vi bli ett gott exempel för övriga världen.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. (FR) Herr talman! Jag ska fatta mig kort, vilket inte innebär att jag underskattar problemet, som är stort. Jag är därför mycket nöjd med den här debatten. Jag är nöjd med övertygelsen om att effektiv övervakning är mycket viktig. Det är sant att vi måste kunna påverka förarnas uppförande mer, särskilt unga förare.

Vi får inte heller glömma vikten av utbildning från mycket unga år och vi måste mobilisera all vår energi och samla alla våra resurser för att bekämpa detta gissel. Ansvaret för detta vilar helt klart på EU, våra medlemsstater och våra regioner, men också på var och en av oss.

Som en upprepning av det som står i Ari Vatanens betänkande kan jag i all enkelhet notera att unionens tre institutioner nu verkar för samma mål, det vill säga att göra framsteg på den inslagna vägen. Det är hög tid, eftersom vi har gått från 50 000 dödsfall till 43 000 i de 25 medlemsstaterna. Vi är långt från de mål vi satt upp. Följaktligen måste vi fördubbla våra insatser.

När det gäller rådet kommer vi den 4–5 november att hålla ett informellt möte i Verona om trafiksäkerhet. Jag vet också att det österrikiska ordförandeskapet kommer att arbeta hårt för att nå fram till nya lösningar.

Jag är därför mycket glad över att parlamentet är så engagerat och jag måste säga att när det gäller kommissionens och mitt eget engagemang kan ni vara säkra på att jag verkligen kommer att göra allt, både för att övertyga medlemsstaterna om att driva en betydligt modigare politik och att bedöma vad EU på sin nivå kan ge och kräva. Därför är detta betänkande så lägligt. Det fungerar som en väckarklocka för våra samveten i en fråga som verkligen kräver allt från oss i form av beslutsamhet och resolut etiskt uppträdande.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag klockan 12.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Zita Gurmai (PSE). – (EN) Målet att minska antalet dödsfall i trafiken med ytterligare 50 procent till 2010 kan te sig ambitiöst, men med hjälp av lämpliga och kombinerade åtgärder är det inte omöjligt. Genom att fastställa mål, fördela ansvar och göra en noggrann planering kan man bidra till att detta ambitiösa program lyckas. Lagstiftning, socialt godkännande, planering och övervakning utgör integrerade delar i denna strategi.

Det finns påfallande olikheter mellan medlemsstaterna ur flera aspekter, som bör beaktas: olikheter i fråga om kulturer, attityder och ekonomiskt välstånd. Den största olikheten gäller det ekonomiska välståndet, som är den huvudsakliga orsaken till dålig kvalitet på vägarna och begränsade motorvägssträckor. Den är också en av anledningarna till att majoriteten av de tio nya medlemsstaterna uppvisar allvarliga resultat i fråga om trafiksäkerheten, och huvudorsaken till att vi hamnar långt efter EU:s tidigare 15 medlemsstater.

Jag är säker på att införandet av det europeiska körkortet, de stränga villkoren för att få detta körkort och möjligheten att med tiden kontrollera förarnas psykiska och mentala förmågor samt deras förarkunskaper är ett måste.

Det är ytterst viktigt att man tillhandahåller korrekt och kontinuerligt uppdaterad information och upprättar nätverk för övervakning över hela EU. Det skulle också vara till stor hjälp om myndigheterna samarbetade när det gäller övervakning av vägsäkerheten.

31. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

32. Avslutande av sammanträdet

(Sammanträdet avslutades kl. 23.50.)