Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 27 oktober 2005 - Strasbourg

16. Mänskliga rättigheter i Västsahara

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en debatt om sex resolutionsförslag om mänskliga rättigheter i Västsahara⁽¹⁾.

  Karin Scheele (PSE), författare. – (DE) Herr talman! Även om jag tror att arbetet med att få fram resolutionen om mänskliga rättigheter i Västsahara var så svårt att alla inblandade måste vara ganska utmattade nu, är jag glad att parlamentet har stått emot påtryckningarna från Marocko och att kammaren i dag så gott som enhälligt har beslutat att behålla denna punkt på föredragningslistan i stället för att stryka den, vilket talmanskonferensen beslutade i går. Det var mycket viktigt för vårt självförtroende och för den bild av ett självsäkert parlament som vi ger omvärlden.

En viktig sak med denna resolution är att den kräver frigivning av sahariska politiska fångar, varav den mest framstående är Aminatou Haidar, som efter att ha sårats allvarligt togs till fånga den 17 juni i El Aaiún och kastades i det så kallade svarta fängelset där. Parlamentet har tagit ett initiativ på hennes vägnar tidigare; i juli undertecknade 178 ledamöter av Europaparlamentet ett krav på att hon skulle släppas fri. Men det som är så bra med den här texten är att den tar upp det verkliga problemet, nämligen att folkrätten fortfarande inte tillämpas i Västsahara och att det inte har hittats någon politisk lösning på denna konflikt.

Jag är mycket glad att vi åtminstone försöker ta med en hänvisning till råvaror i denna resolution, för vi vet att en av anledningarna till konflikten i Västsahara är regionens rikedom på råvaror och fisk. Parlamentet måste också i tydliga ordalag redogöra för anledningarna till denna konflikt om det vill bidra till att förbättra situationen.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), författare. – (ES) Jag vill inleda med att beklaga det märkliga försök vi nyss såg att hindra denna kammare från att uttrycka sin åsikt i en så viktig fråga som de mänskliga rättigheterna i Västsahara.

Om det initiativet hade lyckats hindra oss från att uttrycka denna åsikt skulle detta ha skapat ett mycket oroande prejudikat för kommande angelägna debatter och resolutioner om andra frågor som rör mänskliga rättigheter.

Därför är jag glad att förnuftet fick råda till slut och det gläder mig att vi i dag inte bara debatterar utan även, hoppas, jag antar en viktig resolution.

En resolution som dessutom är brådskande av några av de anledningar som Karin Scheele redan har nämnt och som jag vill understryka, eftersom jag anser att vi också måste ta tillfället i akt och uppmana marockanerna att spela en avgörande roll i lösningen av denna konflikt.

Just nu befinner sig flera människor i marockanska fängelser under fullständigt oacceptabla förhållanden, något som har konstaterats, kritiserats och fördömts i rapporter från Amnesty International och från Världsorganisationen mot tortyr.

Dessutom släppte Polisario flera politiska fångar och marockanska krigsfångar i augusti. Detta var rätt tillfälle för Marocko att visa sin goda vilja i denna konflikt, genom att göra en positiv gest, släppa fångar och informera om den behandling de får i marockanska fängelser.

Så har inte skett. Denna kammare – Europaparlamentet – måste därför yttra sig, denna resolution är viktig och vi måste tala högt och tydligt för att förbättra förbindelserna mellan Europeiska unionen och Marocko och för att en gång för alla kunna lösa – det vill jag framhålla – inte bara det särskilda problemet med de människor som hålls fångna utan även konflikten i Västsahara.

  Simon Coveney (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Jag är glad och lättad över att få tillfälle att tala för den gemensamma resolutionen. Jag vill göra det helt klart att jag fullständigt förkastar alla försök från parlamentets talman och från talmanskonferensen att vänta med detta förslag om situationen för de mänskliga rättigheterna i Västsahara tills någon framtida EU-delegation har avlagt ett besök och dragit sina slutsatser. Beslutet har fattats att gå vidare med denna brådskande fråga om Västsahara på de normala och vederbörliga vägarna. Olika gruppförslag debatterades och man kom överens om en gemensam kompromisstext och ett beslut fattades i plenum. Försök att i sista minuten bordlägga förslaget utan samråd hotade att skapa ett farligt prejudikat som enligt min uppfattning påtagligt skulle ha skadat trovärdigheten både hos det brådskande förfarandet, och kanske än viktigare, parlamentets arbete för frågor om mänskliga rättigheter i allmänhet.

När det gäller frågor om mänskliga rättigheter bör frågans politiska aspekter vara underordnade behovet av att uttrycka oro och kritik – om den är berättigad – som grundar sig på tillförlitliga fakta. De politiska aspekterna av Västsaharafrågan är komplicerade och jag vill i första hand inrikta mina kommentarer på mänskliga rättigheter, även om det uppenbarligen finns en överlappning däremellan.

I detta förslag välkomnar och värdesätter vi frigivandet av marockanska krigsfångar, men begär att de marockanska myndigheterna friger försvarare av mänskliga rättigheter. Vi kräver också frigivning av västsahariska politiska fångar och hjälp från myndigheterna att klara upp frågan med de försvunna. Vi uppmanar båda sidor att samarbeta till fullo med Internationella Röda Korset när det gäller dem som är försvunna och saknade sedan konfliktens början.

I förslaget yrkar vi på att befolkningen i Västsahara måste skyddas i allmänhet och i överensstämmelse med konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, särskilt inom området yttrandefrihet och rörelsefrihet, och vi kräver att varje politisk resolution måste stå i överensstämmelse med internationell rätt och de relevanta resolutionerna från FN:s säkerhetsråd.

Slutligen kräver vi i förslaget fritt tillträde till alla territorier i Västsahara för oberoende observatörer, frivilligorganisationer och fria medier. Jag är glad över att stödja förslaget och rekommenderar det till parlamentet.

  Marios Matsakis (ALDE), föredragande. – (EN) Herr talman! För det första vill jag sälla mig till föregående talare och tala om hur underbart det har varit att se att de försök som vissa har gjort för att hindra parlamentet från att godta en gemensam resolution om Västsahara i dag inte har haft någon framgång. Låt detta bli ett prejudikat och en varning för framtiden: hyckleri och falska, bedrägliga manövrer får inte stå i vägen för vår vilja och beslutsamhet att fördöma kränkningar av mänskliga rättigheter överallt i världen.

Flyktingar skyddas av flera olika FN-resolutioner, FN-protokoll och FN-konventioner. I en del fall är detta skydd effektivt och i många fall räddar det liv. I andra fall är situationen olyckligtvis inte vad den borde vara och oskyldiga civila drabbas av hunger, dålig behandling, sjukdom och till och med död.

Så är för närvarande förhållandena för ett stort antal flyktingar i Västsahara. Det rapporteras från tillförlitligt håll att hundratals personer har utsatts för omänsklig behandling av de marockanska myndigheterna i regionerna kring de så kallade spanska enklaverna Ceuta och Melilla, där många invandrare har skjutits ihjäl då de försökt ta sig in på spanskt territorium. Ja, varför det finns spanskt territorium i Marocko, det är en annan historia. Det är, förmodar jag, av samma skäl som det finns brittisk mark i Cypern, eller att det finns – eller tills helt nyligen har funnits – fransk mark i avlägsna havsområden.

Kanske är modern kolonisation inte ett helt avslutat kapitel, men vem vill tala om så känsliga frågor? När allt kommer omkring är några av de gamla kolonialmakterna – vilket vi ständigt påminns om här i kammaren – strålande exempel på förkämpar för principerna om demokrati, frihet och respekt för mänskliga rättigheter. Det är inte mer än rätt.

För att återgå till ämnet för denna resolution och sammanfattningsvis så gör den gemensamma resolutionen det helt klart för Marockos regering, och för allt andra berörda parter, att vi inte förväntar oss mindre än att de gör sitt allra yttersta för att skydda flyktingarnas rättigheter i Västsahara.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), författare. – (PT) Först vill jag uttrycka min glädje över att försöken att torpedera resolutionen om Västsahara har misslyckats. Som vi ser det bör denna debatt avslutas med en gest av solidaritet med det västsahariska folkets berättigade kamp för självständighet i enlighet med FN:s resolutioner. Precis som nämns i resolutionsförslaget måste en rättvis och hållbar lösning innefatta ett slut på den kolonisering som Västsahara drabbats av, och en självständig, oberoende och livskraftig västsaharisk stat måste skapas.

Trots intensiva ansträngningar, unilaterala eftergifter och gester för att visa god vilja från Polisario, den legitima företrädaren för det västsahariska folkets intressen, till exempel genom frigivningen nyligen av alla krigsfångar, hindras processen fortfarande av den omedgörliga inställningen hos den marockanska regeringen – som dock är det minsta av dess brott – som vägrar tillerkänna det västsahariska folket grundläggande rättigheter. Skyndsamma och effektiva åtgärder måste därför vidtas för att fullfölja avkoloniseringen av Västsahara. Det behövs också initiativ för att fördöma förtrycket av det västsahariska folket i de ockuperade territorierna och kräva att de västsahariska patrioter som hålls fångna av de marockanska myndigheterna släpps fria.

Dessutom måste det västsahariska folket få drägliga levnadsvillkor; alla de som lever i flyktingläger behöver omfattande bistånd i form av livsmedel, hälsovård och utbildning.

  Bernd Posselt, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman! Även jag är glad att vi håller denna debatt i dag låt detta bli ett varningsskott för talmannen och talmanskonferensen, för annars hade ett farligt prejudikat skapats. I torsdags ansåg talmanskonferensen att Västsahara var en av de tre mest angelägna frågorna om mänskliga rättigheter som vi måste ta itu med, och det rådde inga meningsskiljaktigheter om detta ens i måndags.

Sedan tog en ambassadör en tur här i parlamentet och kort därefter visade det sig att en delegation var på väg. Det skulle ha skapat ett prejudikat. Nästa steg skulle kanske ha varit att en fråga om mänskliga rättigheter godtyckligt hade strukits från föredragningslistan på grund av en middag med Vladimir Putin, och nästa gång kanske det skulle ha varit på grund av en lunch med den kinesiske generalkonsuln eller något annat, och så där skulle det ha fortsatt. Detta är något som ingen grupp här i kammaren kan acceptera.

Jag vill gå vidare till det aktuella ärendet. Jag är i hög grad en vän av Marocko och jag anser verkligen att båda sidor delar ansvaret för denna konflikt. Både Marocko och Västsahara har varit offer för kolonialismen. Kolonialmakterna drog helt enkelt deras gränser i öknen med en linjal och det är därför frågan är problematisk och bara kan lösas genom förhandlingar och ömsesidiga överenskommelser. Det ligger i båda sidors intresse att vår delegation kan utföra sitt arbete där utan minsta hinder. Det är ett minimikrav och något som borde vara självklart. Det är skandalöst att det framförs hot om att den kanske inte kommer att tillåtas göra det. Samtidigt som vi respekterar båda sidor och vill göra vårt för att bidra till freden, måste det stå utom varje tvivel att fred bara är möjligt på rättslig grund, vilket i detta fall betyder folkrätten, med särskild hänvisning till mänskliga rättigheter. Det kan inte bli några fredsförhandlingar om inte de mänskliga rättigheterna accepteras villkorslöst och om inte samtliga politiska fångar släpps. Därför är vi redo att fungera som partner och som medlare; därför står våra tjänster till parternas förfogande. Vi kommer inte att ta någons parti – Europeiska folkpartiet kommer verkligen inte att göra det – men vi skräder inte orden när vi uttrycker vår åsikt att mänskliga rättigheter är mänskliga rättigheter, att politiska fångar är politiska fångar och att dessa fångar, om det finns en verklig önskan att lösa detta kvistiga problem, måste friges utan några om och men.

  Luis Yáñez-Barnuevo García, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag vill sammanfatta några av de åsikter som har uttryckts, bland annat av några av mina goda vänner som jag har mycket gemensamt med: värderingar, idéer och mål.

Min långa politiska erfarenhet, särskilt av utrikespolitik, har lärt mig att det inte alltid är de som skriker högst eller får igenom de kraftfullaste resolutionerna som når de bästa resultaten. När en ståndpunkt antas måste många faktorer vägas in. Vi diskuterar en ordningsfråga, men ingen har påpekat att det som omvärlden kommer att se är hyckleriet i en parlamentsomröstning: 600 ledamöter säger att vi måste ha en debatt – och det röstade jag för och här är jag också – men sedan är vi bara 20 som deltar i debatten och vid omröstningen kommer vi att vara 70. Är detta verkligen tillräckligt, eller är det bara vi som tycker att dessa debatter på torsdagseftermiddagarna är viktiga? Vi måste vara lite mer realistiska och ta hänsyn till dessa faktorer.

Jag stöder den gemensamma resolutionen och målet att stödja det västsahariska folket och framför allt deras krav på självbestämmande – något de efter trettio år ännu inte har uppnått – men jag anser också att denna fråga hela tiden måste vägas mot det säkerhets- och stabilitetsproblem som vi står inför vid EU:s södra gräns och att vi måste ta hänsyn till Marockofaktorn, ett land med 30 miljoner invånare där det finns en latent fara för en återgång till islamism.

Vi måste genom att agera, eller inte agera, bidra till politiska reformer och en demokratisk process i det landet.

  Alyn Smith, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill helhjärtat stödja de föregående synpunkterna från min gruppkollega, Raül Romeva i Rueda, och även uttrycka min egen förvåning över att situationen i Västsahara förblir så dålig som den uppenbarligen är efter alla dessa år av påtryckningar och påstått engagemang från EU. Situationen är i dag fortfarande lika allvarlig som den har varit i många år. Den otillständiga, tarvliga debatten vid gårdagens talmanskonferens visade fram EU:s sämsta sidor.

När vi Européer ägnar oss åt taktik, intern politik, hänsyn till våra egna inre förhållanden, blir vi svaga och splittrade. Om vi håller oss till våra grundläggande principer om att främja demokrati, mänskliga rättigheter, frihet från tortyr och framförallt frihet för dialog, då kan vi tala med hög och klar röst. Detta förslag går i den riktningen.

Vi måste noga betrakta det förslag som vi har framför oss i dag, vad är parlamentet annars till för? Förslaget är aktningsvärt och välgrundat och jag hoppas att delegationen från vårt parlament kommer att tala med en riktigt klar röst i den här frågan när den besöker regionen.

  Jaromír Kohlíček, för GUE/NGL-gruppen. – (CS) I dagens Afrika finns det inga kolonier, inte heller några rester av sådana; så lyder i alla fall den teori som ofta läggs fram här i parlamentet av vissa konservativa ledamöter. Verkligheten är förstås en helt annan. De båda enklaverna Ceuta och Melilla är fortfarande kolonier, och Västsahara, som tidigare var den spanska kolonin Rio de Oro, har nu varit ockuperat av Marocko i ungefär 20 år. I resolutionen som vi har framför oss stöder parlamentet en folkomröstning om landets framtid, som har funnits på dagordningen under lång tid. Mina damer och herrar! Vi får inte glömma att det kommer att bli nödvändigt att inte bara stödja själva genomförandet av folkomröstningen, utan också att besluta om tekniska detaljer, t.ex. vem som har rätt att rösta.

Jag välkomnar det beslut som meddelades i dag om att låta en delegation från parlamentet besöka landet i januari nästa år. Jag anser att de ledamöter som ska ingå i den inte får glömma bort att detta är ett ökenland som är rikt på fosfattillgångar och att de bör ta upp alla sidor av problemet med företrädare för Polisario, Marockos regering och de två andra länder som de delar gräns med, särskilt Algeriet. Detta är enda sättet för oss att få en opartisk bild av hela läget. Det skulle också vara bra att inhämta Afrikanska unionens åsikter.

Det är viktigt att besluta om reglerna för deltagande i folkomröstningen. Det finns till exempel en stor grupp invandrare från Marocko som lever i landet, medan ett antal människor från den tidigare spanska kolonin fortfarande befinner sig utanför territoriet. Här finns ytterligare en rad hittills obesvarade frågor, och jag menar att ett uppfyllande av kraven i resolutionen kan bana väg för en lösning på dessa frågor, vilket i sin tur kan leda till en lösning på frågan om avkoloniseringen av Västsahara.

  Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Åren 1975 till 1991 var en period med blodiga konflikter i Västsahara mellan Marocko och Polisario som slutade med ett eldupphör som medlades fram av FN. Där krävs en folkomröstning om oberoende, som, det måste jag påpeka, ännu inte har genomförts, och som ska övervakas av MINURSO. Sjuttiosex länder erkänner nu den sahariska demokratiska republiken (SADR).

James Baker föreslog 2001 en period på fem års självstyre inom Marocko innan folkomröstningen hålls, men det förkastade Polisario, särskilt utifrån frågan om vem som skulle få rösta. Rättsligt sett är alltså fortfarande FN:s förlikningsplan från 1991 i kraft. Under tiden har Marocko fortsatt med sitt förtryck, inklusive de senaste oroväckande anklagelserna om godtyckliga arresteringar, dålig behandling av fångar i fängsligt förvar och till och med anklagelser om tortyr.

Algeriet har nu fått stora oväntade vinster från de höga oljeinkomster som landet åtnjuter och är därför i stånd att på nytt beväpna Polisario. Detta är ytterst farligt eftersom fientligheterna kan blossa upp på nytt. Vi måste undvika fientligheter och till varje pris förhindra att krig bryter ut.

  Iratxe García Pérez (PSE). – (ES) Herr talman! För några månader sedan debatterade vi just här i kammaren behovet av att stödja det västsahariska folket med humanitärt bistånd. Vid det tillfället påpekade vi att denna situation är följden av en politisk konflikt som vi hittills inte har lyckats lösa.

I dag talar vi om en allvarlig och oroande situation, nämligen kränkningen av det västsahariska folkets mänskliga rättigheter: yttrandefriheten, demonstrationsrätten och rätten till rörlighet. Detta har vi blivit medvetna om de senaste månaderna både via människorättsorganisationer och via medierna.

Vi i detta parlament riktar därför i dag en kraftfull uppmaning till de marockanska myndigheterna om att frige de västsahariska politiska fångarna. Dessutom anser vi att detta besök av en delegation från Europaparlamentet är mycket viktigt för att inhämta korrekt förstahandsinformation om det aktuella läget i det västsahariska territoriet.

Det råder inga tvivel om att denna konflikt kräver beslutsamma ingripanden, både från internationella organ och från Europeiska unionen, för att få ett slut på tre decenniers orättvisa och lidande. Det är ett gott tecken att Förenta nationerna har utsett en ny representant inför folkomröstningen i Västsahara (MINURSO). Nu är det dags att göra det möjligt att fastställa villkoren för en lösning av konflikten och att erkänna det västsahariska folkets legitima krav på att själva få avgöra sin framtid.

Mina damer och herrar! Dagens debatt från inte bara bli ännu en debatt; inte heller får dagens resolution bli bara ännu en att lägga till raden av resolutioner vi redan har antagit om denna fråga. För de mänskliga rättigheternas och den sociala rättvisans skull är det vår plikt att arbeta för detta.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Kommissionen ger även fortsättningsvis sitt fulla stöd till Förenta nationernas roll och till dess ansträngningar att hitta en politisk lösning på konflikten i Västsahara.

Vi delar förhoppningen om att det nya personliga sändebudet för Förenta nationernas generalsekreterare, Peter Van Walsum, och den nya särskilda representanten, Francesco Bastagli, kommer att ge förnyad kraft åt försöken att hitta en fredlig lösning. Kommissionen uppmuntrar alla berörda parter och det internationella samfundet att samarbeta fullt ut med dem i detta syfte.

Kommissionen välkomnar också att Polisario frigivit 404 marockanska krigsfångar. Detta är en mycket positiv åtgärd som tveklöst kommer att bidra till att en lösning uppnås.

Med tanke på de nya spända förhållandena i Västsahara har kommissionen följt den senaste månadens demonstrationer, arresteringar, rättegångar och hungerstrejker mycket noga och fortsätter att övervaka läget.

Kommissionen har genom sin delegation i Rabat och i samarbete med medlemsstaterna riktat framställningar på hög nivå till de marockanska myndigheterna och andra berörda parter, där den ger uttryck för oro och begär direkt information om läget och vilka åtgärder som kommer att vidtas. Dessutom fortsätter kommissionen att beslutsamt arbeta för mänskliga rättigheter, eftersom respekten för mänskliga rättigheter är en väsentlig princip för Europeiska unionens yttre förbindelser.

Inom ramen för våra bilaterala relationer med Marocko har en underkommitté för mänskliga rättigheter, demokratisering och gott styre inrättats. Datum för dess första möte kommer troligen att fastställas vid det möte som associeringsrådet EU–Marocko ska hålla i november. Denna underkommitté kommer att göra det möjligt för kommissionen att ta itu med frågan om mänskliga rättigheter i dess helhet, även yttrande- och mötesfriheten.

Dessa frågor – mänskliga rättigheter, demokratisering, politiska och administrativa reformer – beaktas också i den handlingsplan som kommissionen och Marocko enats om inom ramen för Europeiska grannskapspolitiken.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 16.00.

(1) Se protokollet.