Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 15 november 2005 - Strasbourg

28. 2005, Paketet ”Utvidgning II”

  Talmannen . – Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om utvidgning II.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! För några veckor sedan redogjorde jag för er om kommissionens slutsatser när det gäller Bulgarien och Rumänien. Det gläder mig att i dag kunna presentera kommissionens synpunkter på utvidgningsstrategin som helhet, på kandidatländerna Turkiet och Kroatien och på de potentiella kandidaterna på västra Balkan.

Utvidgning är ett av EU:s starkaste politiska instrument: den belyser EU:s ”mjuka makt”, eller makt att förändra, som har bidragit till att omvandla länder till stabila demokratier och blomstrande samhällen med en högre grad av ekonomisk utveckling och social välfärd. Det förblir i EU:s och våra medborgares grundläggande intresse att fortsätta med en omsorgsfullt förvaltad anslutningsprocess.

Kännetecknande för Barrosokommissionens utvidgningsstrategi är konsolidering. Vi måste vara försiktiga med nya åtaganden, men vi måste samtidigt stå fast vid våra åtaganden när länderna väl uppfyller de strikta villkoren för anslutning. Villkorlighet är nyckeln till vår makt att förändra, men det fungerar åt bägge håll: villkorlighet fungerar bara om länderna tror på EU:s engagemang i deras eventuella medlemskap.

Vi måste dessutom bli bättre på att föra fram målen för och utmaningarna i anslutningsprocessen och hur vi går till väga med länderna. Ett brett stöd från allmänheten är av största vikt för en hållbar utvidgningspolitik, nu mer än någonsin. Det är även upp till medlemsstaterna i synnerhet att propagera för och försvara den politik som de enhälligt har enats om.

Kommissionen gör naturligtvis sitt, och jag är väl medveten om de betydande ansträngningar som gjorts av Europaparlamentet och många av er därhemma.

När det gäller Turkiet och Kroatien började vi undersöka kapitlen för anslutningsförhandlingar för omkring tre veckor sedan. I lägesrapporterna undersöks i vilket läge länderna befinner sig, och i föranslutningsavtalen fastställs både kortsiktiga och medelsiktiga mål för att ta itu med de problem som har identifierats.

Det är en blandad bild, uppriktigt sagt. I Turkiet har djärva och betydelsefulla reformer som stärker rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna nu börjat genomföras, men genomförandet är och förblir samtidigt ojämnt. I rapporten betonas att Turkiet måste anstränga sig ytterligare när det gäller yttrandefrihet, kvinnors rättigheter, religionsfrihet, fackföreningars rättigheter, kulturella rättigheter och kampen mot tortyr och misshandel där en nolltoleranspolitik måste tillämpas i praktiken. I föranslutningsavtalet för Turkiet tas dessa frågor upp såsom åtgärder som prioriteras på kort sikt.

Vad som är positivt är att kommissionen nu erkänner Turkiet som en fungerande marknadsekonomi, så länge stabilisering och reformåtgärder upprätthålls fullt ut.

Kroatien har lyckats väl med att införliva EU-lagstiftning, men det krävs fortfarande stora ansträngningar för att reformera rättssystemet, bekämpa korruptionen, förbättra situationen för minoriteter och underlätta återvändandet för flyktingar samt att förstärka de administrativa strukturerna för genomförandet av gemenskapens regelverk. Kroatien måste naturligtvis också samarbeta fullt ut med Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien så att de personer som fortfarande är på flykt slutligen ställs inför rätta. Vi kommer att övervaka detta åtagande mycket noggrant.

Kommissionens yttrande över f.d. jugoslaviska republiken Makedoniens ansökan om medlemskap i EU är en objektiv och rättvis bedömning. Bara några år efter att ha befunnit sig på gränsen till inbördeskrig har landet uppnått en anmärkningsvärd politisk stabilitet och demokratisk utveckling, särskilt tack vare genomförandet av Ohrid-ramavtalet. F.d. jugoslaviska republiken Makedonien är för närvarande den enda fungerande multietniska staten på västra Balkan och därmed ett typexempel på att en sådan multietnisk modell verkligen kan fungera. Kommissionen kan av dessa skäl rekommendera att f.d. jugoslaviska republiken Makedonien får status som kandidatland. Landet är dock ännu inte redo att inleda anslutningsförhandlingar. Kandidatstatus för f.d. jugoslaviska republiken Makedonien skulle bli en viktig politisk signal för hela regionen. Samtidigt driver kommissionen inte på för att rekommendera anslutningsförhandlingar innan landet är redo. Vi kommer att bedöma situationen regelbundet och rekommendera att man inleder förhandlingar endast när Köpenhamnskriterierna har uppfyllts på ett tillfredsställande sätt.

När det gäller Albanien, Serbien och Montenegro samt Bosnien och Hercegovina är det dags att djupare förankra våra förbindelser genom att förhandla om ett stabiliserings- och associeringsavtal med vart och ett av dessa länder. Med Albanien bör vi kunna göra detta i en nära framtid. När det gäller de andra två länderna förmodar jag att vi kan göra detta mot slutet av 2006, om de åstadkommer verkliga framsteg i fråga om reformer. Ett stabiliserings- och associeringsavtal är det första trappsteget mot Europeiska unionen, och det måste genomföras ytterst noggrant innan ytterligare steg kan beaktas.

Till följd av den objektiva rapporten och rekommendationen från FN:s särskilda sändebud Kai Eide håller förhandlingarna om Kosovos framtida status på att inledas. Kommissionen stöder till fullo de ansträngningar som FN:s sändebud med ansvar för statusförhandlingarna, Martti Ahtisaari, har gjort för att utarbeta en balanserad och hållbar lösning i Kosovo, och vi ska förstås ha ett nära samarbete med honom.

Vårt gemensamma mål måste vara en status med normer; det är av största vikt att minoriteters rättigheter och skyddet av kulturella och historiska platser garanteras för att uppnå en hållbar lösning som främjar stabiliteten i hela regionen. Jag kommer därför snart att lägga fram ett gemensamt dokument tillsammans med Javier Solana om EU:s politik för Kosovo. Vi måste också underlätta statusprocessen med lämpliga finansiella resurser, och kommissionen ber parlamentet att samarbeta i denna fråga. Jag räknar med ert stöd i denna mycket viktiga fråga för Europas säkerhet och stabilitet.

Varje land på västra Balkan tar ett steg framåt mot Europeiska unionen i höst. Vi sänder därför ett klart budskap om att EU förblir engagerat i deras medel- eller långsiktiga perspektiv på EU-medlemskap när vart och ett av länderna väl uppfyller våra strikta villkor. Dessa är sannerligen två sidor av samma mynt: utsikterna till EU-anslutning närmar sig steg för steg till följd av verkliga framsteg i att uppfylla EU:s villkor och kriterier.

Kommissionen förblir engagerad i EU-perspektivet för västra Balkan. Jag är säker på att jag kan räkna med ert stöd i denna mycket viktiga strävan.

(Applåder)

  Elmar Brok, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill tacka kommissionen för dess noggrannhet och dess ihärdiga ansträngningar för att driva processen framåt. Jag vill också tacka de många länder som försökt uppfylla kriterierna. Men det får inte råda något tvivel om att villkoren faktiskt måste uppfyllas och inte bara skjutas på framtiden. Bland dessa villkor ingår EU:s förmåga att ta emot nya medlemmar, även om vi fortfarande väntar på en förklaring av vad detta innebär i praktiken. Efter debatten den 3 oktober hoppas jag att kommissionen snart kommer att lägga fram ett förslag i denna fråga.

Jag delar kommissionsledamotens uppfattning att utvidgning är en av EU:s mest framgångsrika utrikespolitiska strategier, eftersom den har lett till stabilitet i Europa och bidragit till demokratins och de rättsstatliga principernas spridning där. Utsikten till EU-medlemskap är ett viktigt verktyg som gör det möjligt för länder att driva igenom interna reformer som i de flesta fall annars skulle vara omöjliga, med största sannolikhet av inrikespolitiska skäl.

Jag anser dock, mot bakgrund av att EU nyligen utvidgats med ytterligare tio länder och snart kan få två medlemsländer till, att vi måste klargöra att vi behöver en konsolideringsperiod, på samma sätt som ett företag måste konsolideras efter en tillväxtperiod. Den fråga vi måste ställa oss är om vi vill återupprätta balansen mellan fördjupning och breddning, bekräfta våra planer på att se till att det utvidgade EU kan agera och återigen inrikta oss på frågan om politisk enighet, eller om vi ska låta EU försvagas till enbart ett frihandelsområde.

Denna rapport har kallats en strategirapport, men jag anser att det saknas klargöranden i vissa frågor, bl.a. frågan om hur en övergripande strategi bör se ut och vilken inre struktur och vilka yttre gränser vårt EU bör ha i framtiden. En rapport av detta slag kan naturligtvis inte besvara den sistnämnda frågan i någon detalj, eftersom den behandlar en pågående process. Men som jag ser det är det hög tid att vi kommer fram till var vi står i dessa frågor, så vi kan gå framåt och inte ägnar all tid åt isolerade fall, vilket leder till det slags automatiska agerande som innebär en risk för EU. Vi bör också överväga om det inte vore en god idé att finna ett alternativ till fullvärdigt medlemskap och till grannskapspolitiken, åtminstone på kort sikt. Det skulle ge länder möjlighet att inrikta sitt utvecklingsarbete mot EU-medlemskap, samtidigt som negativa konsekvenser för EU:s utvecklingskapacitet skulle undvikas. Detta alternativ skulle kunna ha tidigare årtiondens europeiska ekonomiska samarbetsområde som förebild. Jag beklagar att kommissionen inte föreslagit några sådana initiativ utan i stället fastnat i alltför många detaljer och inte vågar tänka stort.

  Jan Marinus Wiersma, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman! En framgångsrik integration av länderna på västra Balkan med Europa är av oerhörd vikt för den regionen och för Europa som helhet. Det är också en av de politiska prioriteringarna för min grupp, socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet. Vi har därför utarbetat en ståndpunkt om framtiden i Europa för länderna på västra Balkan, som fastlagts i ett utvidgat strategidokument som nu offentliggjorts. Först och främst kommer vi även i fortsättningen att ge vårt fulla stöd till Thessalonikiagendan. Vi måste uppnå varaktig fred, stabilitet och välstånd på Balkan inom ramen för en process för integration med EU och givetvis med medlemskap som slutmål.

Något vi måste prioritera i den processen är att försöka lösa de problem som är utmärkande för hela regionen. För en framgångsrik integration med EU krävs visserligen konsolidering av demokrati och rättsstatliga principer, ekonomisk utveckling, invandringspolitik, samarbete med domstolen i Haag och bekämpning av korruption och brottslighet, men dessa saker hänger också nära samman med den regionala säkerheten och stabiliteten i regionen, som fortfarande är bräcklig. Därför påverkar dessa problem inte bara de bilaterala förbindelserna mellan länderna på Balkan och EU, utan det är länderna själva som har mest att vinna på denna process.

Det ömsesidiga samarbetet mellan länderna på västra Balkan är följaktligen ett grundläggande inslag i vår strategi. EU måste tillhandahålla stabila ramar, men den dynamik som krävs för att lösa problemen måste i slutändan komma från regionen själv. Detsamma gäller de hinder som fortfarande finns. Regionala politiker måste ta sitt ansvar när det gäller att fatta beslut om statsstrukturen i Bosnien och Hercegovina, förbindelserna mellan Serbien och ett antagligen självständigt Montenegro samt Kosovos ställning.

Vi måste också uppmärksamma den positiva utvecklingen, om än med ett sunt inslag av försiktig optimism. Bosnien har gjort ett genombrott i och med reformen av polisväsendets byråkrati, vilket innebar en betydande eftergift från landets serbiska del. Att kommissionen vill ge f.d. jugoslaviska republiken Makedonien status som kandidatland är ett tecken på de kontinuerliga framstegen i det landet.

Slutligen ställer vi oss bakom kommissionens tre ledord för utvidgningen – konsolidering, villkorlighet och kommunikation – men jag hoppas snart få återkomma till den sista punkten, för ett brett stöd för den fortsatta utvidgningen även i våra egna länder är en förutsättning för att den ska lyckas.

  István Szent-Iványi, för ALDE-gruppen. – (HU) Herr talman! Den viktigaste aspekten av utvidgningspaketet är att det ger länderna på västra Balkan tydliga framtidsutsikter. Det avsnitt där man rekommenderar att f.d. jugoslaviska republiken Makedonien ges status som kandidatland är särskilt positivt. Det innebär ett erkännande av den utveckling som Makedonien genomgått och de ansträngningar som gjorts de senaste åren. Samtidigt är det i sin ordning att inget datum fastställts för inledande av anslutningsförhandlingar, eftersom varken Makedonien eller EU är redo för detta i nuläget. Låt oss hoppas att både Makedonien och EU kommer att vara redo att inleda förhandlingar inom några år.

EU förväntar sig två saker av länderna på västra Balkan: att de avslutar det tragiska kapitlet i sin nutidshistoria och att de överlämnar krigsförbrytare som Ante Gotovina, Ratko Mladić och Radovan Karadžić till Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien i Haag. Dessutom förväntas de göra allt som står i deras makt för att återupprätta freden mellan etniska grupper. Med andra ord måste de förstärka minoriteternas rättigheter och se till att detta görs på bred grund, oavsett om det är i Vojvodina eller Kosovo. Vi förväntar oss också att de ska intensifiera sina insatser för att uppfylla anslutningsvillkoren, utnyttja den potential som ligger i regionalt samarbete och öppna sina gränser.

Ett verkligt mått på integrationsförmågan hos länderna på västra Balkan är i vilken utsträckning de kan samarbeta med varandra. Jag hoppas att de kommer att kunna göra det och att de bevisar det genom att slutföra sina förberedelser för integration med EU.

  Joost Lagendijk, för Verts/ALE-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag är övertygad om att många historiker kommer att skriva doktorsavhandlingar om vad som egentligen hände i Europa våren 2005 i fråga om inställning, klimat och humör med avseende på utvidgningen. Berodde det på att vi inte kommit över 2004 års utvidgning? Eller på att två länder sa nej i folkomröstningarna om konstitutionen? Inte vet jag, och det kommer inte att stå klart förrän senare, men faktum är att EU:s utvidgning står i brand. Många tror att merparten av EU:s befolkning är motståndare till den, och många politiker är alltför nöjda med att kunna gömma sig bakom dessa skeptiska medborgare.

Det gläder mig därför inte bara att kommissionen har intagit en bestämd hållning utan också att den på ett övertygande sätt – som jag stöder – tar ställning för EU:s utvidgning, som vi hittills sett är en av EU:s framgångssagor. Det vore därför oerhört kortsynt av oss att bryta våra löften till Rumänien, Bulgarien, Turkiet och Kroatien och länderna på västra Balkan.

Det gläder mig emellertid också att kommissionen dragit vissa väsentliga slutsatser av processen så här långt. Slutsatserna går ut på att det är viktigare att förverkliga utvidgningen i praktiken än att ge löften, att – och här upprepar jag Elmar Broks ord – EU självt också bör vara förmöget att ta emot nya länder, att varje land måste bedömas med utgångspunkt i fakta och inte med automatik samt slutligen att framtida utvidgningar bara kan lyckas om politikerna visar prov på politiskt ledarskap och är beredda att försvara utvidgningen mot den skepsis som kan finnas bland allmänheten.

Om kommissionen fortsätter sitt engagemang för utvidgning av det slaget – dvs. utvidgning grundad på fakta i stället för på löften eller automatik, utvidgning grundad på en politisk vision och analys i stället för på opinionsundersökningar – då kommer även min grupp att ge den vårt helhjärtade stöd.

  Cristiana Muscardini, för UEN-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den andra utvidgningsfasen utgör ytterligare ett steg mot Europas fullständiga återförening. Den 1 maj 2004 är ett datum som skrivit in sig i vår kontinents historia, inte bara på grund av den politiska tyngd vi fått utan även på grund av den kulturella berikning som utvidgningen inneburit för oss.

Det är viktigt att fortsätta på denna väg, men först efter att ha konsoliderat dagens union och utan att förlora de grundläggande förutsättningarna för andra länders anslutning ur sikte: respekt för gemenskapens regelverk och EU:s grundläggande principer. Detta är inte bara en formalitet, och det blir en konkret fråga när lagarna i de länder som ansökt om medlemskap strider mot dessa principer.

Som jag framhöll i min skriftliga fråga av den 26 oktober 2005 fortsätter diskrimineringen av italienska medborgare i Kroatien när det gäller tillträdet till fastighetsmarknaden – något som övriga EU-länder garanteras. Herr kommissionsledamot! Jag vill fråga er om det är godtagbart att ett land som vill ansluta sig till EU ställer förhandsvillkor för medborgare i en medlemsstat i tydlig strid med EU:s principer, och om kommissionen kan tänkas ta upp erkännande av fritt tillträde till den kroatiska fastighetsmarknaden för italienska medborgare vid förhandlingarna.

Diskriminering får oöverskådliga konsekvenser på det mänskliga och civila planet, bortsett från dess negativa juridiska innebörd. Institutioner som tillämpar diskriminering kan inte betraktas som trovärdiga eller tillförlitliga. Principen om likhet inför lagen skiljer civiliserade och demokratiska länder från länder som inte kan betraktas som sådana om inte deras rättsväsende genomsyras av denna princip.

Vi är inte motståndare till att Kroatien blir medlem i EU, men det kan bara ske på villkoret att landet respekterar de regler om fast egendom som godtas i hela västvärlden och att man slutligen löser den utdragna konflikten med landsförvisade från Giulia och Dalmatien som fortfarande väntar på rättvisa.

  Camiel Eurlings (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Jag håller med många här om att utvidgningen har varit en av EU:s framgångssagor, både för de nya länderna och för den gamla unionen. Samtidigt måste vi inse att en viss obalans har uppstått mellan fördjupning och breddning. Fördjupningsprocessen borde ha slutförts i Nice, vilket dock inte skedde, medan breddningen kom senare. Det är bekymmersamt att fördjupningen ännu inte ägt rum. Jag vill säga till min parlamentskollega Jan Marinus Wiersma att 80 procent inom mitt parti stödde konstitutionen. Om hans parti röstar på samma sätt nästa gång kan vi nog få ett gott resultat i Nederländerna.

Samtidigt måste vi, innan utvidgningsprocessen inleds, återfå en viss trovärdighet, och det betyder att vi måste ta utvidgningskriterierna på större allvar än någonsin. När kriterier fastställs, för både ekonomi och utvidgning, måste de uppfyllas. I annat fall kommer vår trovärdighet att bli lidande. Ett av kriterierna är absorptionsförmåga. Vi kommer att behöva tillräckligt stöd, både institutionellt sett och från befolkningarnas sida, för att kunna genomföra framtida utvidgningar.

Jag vill nu övergå till att tala om de kriterier som gäller länderna själva. Även de kriterierna måste vi ta på allvar. När det gäller Rumänien och Bulgarien hoppas jag verkligen att de kommer att kunna ansluta sig 2007, men det kommer att vara avhängigt av deras framsteg under det kommande halvåret. Vad Turkiet beträffar måste vi, om vi vill komma framåt, klargöra att lagstiftningen om individuell och generell yttrandefrihet måste ändras, att Cypernfrågan måste lösas med hänsyn till båda sidor, och att vi, när det gäller exempelvis religionsfrihet, inte kan vänta i ytterligare fem år tills Turkiet håller val igen innan något verkligen görs.

Kommissionen har nu tydligt sagt att saker kan göras på kort sikt. Vi stöder kommissionen på denna punkt, och jag tror att vi gör rätt i att vara försiktiga när det gäller att släppa in nya kandidatländer just nu. Samtidigt bör vi se om vårt eget hus och framför allt visa att vi tar mycket allvarligt på förfarandena. Herr kommissionsledamot! Som européer måste vi alla kraftigt ta avstånd från de populister som skrämmer folk för utvidgningen, men det vore fel att förväxla dem med människor som är uppriktigt angelägna om att den rätta balansen ska åstadkommas mellan fördjupning och breddning.

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag skulle vilja tala om för Camiel Eurlings att en del av problemet mycket väl också kan vara att alltför många politiker talar om svårigheterna och problemen med utvidgningen och alltför få om dess fördelar.

På en punkt håller jag dock med honom, och det är att vi måste planera noggrant och omdömesgillt för kommande utvidgningar. Jag vill i korthet kommentera tre länder på Balkan, först Kroatien. Som föredragande för Kroatien gläder det mig att vi inleder förhandlingar med det landet. Många utmaningar återstår, och kommissionsledamoten har nämnt några av dem. Till denna lista skulle jag framför allt vilja lägga brottsbekämpning, eftersom det fortfarande är en källa till enorma problem i vissa kroatiska regioner, där rättsväsende och förvaltning inte riktigt lever upp till dagens standarder. Med anknytning till dagens ämne vill jag också påminna Kroatien om att vi ännu inte bör tala om när anslutningen kommer att ske, eftersom ingen av oss kan besvara den frågan. I stället bör vi tala om att vidta nödvändiga åtgärder för att se till att vi kan fastställa ett önskvärt anslutningsdatum.

När det gäller Makedonien är jag medveten om att vissa av landets medborgare nog är besvikna över att inga förhandlingar inletts. I stället bör de dock se det som ett incitament att vidta de åtgärder som måste vidtas innan förhandlingarna kan inledas och innan ett datum kan fastställas för förhandlingsstarten. Som jag ser det kan den kompromiss som nåtts mellan de olika etniska grupperna i Makedonien med rätta betraktas som en framgång, särskilt med hänsyn till genomförandet av Ohridavtalet.

När det sedan gäller Kosovo anser jag att den hållning som kommissionsledamoten intar i sin rapport är av helt avgörande betydelse, och jag vill be honom att stå fast vid denna hållning. Det är uppenbart att denna rapport präglas av sympati för Kosovo, samtidigt som den innehåller kritik mot de oacceptabla förhållanden som fortfarande råder där, såväl politiskt och ekonomiskt sett som när det gäller minoriteter. Detta är en av få rapporter från kommissionen som är både uppriktigt kritisk och objektiv.

Frågan om ställning och standarder dyker upp gång på gång. Enligt min mening kan vi inte bevilja något land självständighet eller erbjuda det närmare förbindelser med EU om det inte uppfyller europeiska standarder. Jag vill definitivt ge Kosovo en hjälpande hand, men jag vill också definitivt att landet ska uppfylla europeiska standarder. Detsamma gäller majoriteten i Kosovo, som vi kämpat så hårt för de senaste åren.

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Herr talman! Kommissionsledamot Olli Rehn har rätt i att en omsorgsfullt förvaltad utvidgningsprocess är ett av EU:s starkaste och mest framgångsrika politiska instrument. Vi måste anstränga oss för att entusiasmera våra medborgare. För att vara lite lättsinnig så skulle kanske marknadsföringen av utvidgningen underlättas om vi kunde visa upp snygga unga män som han som figurerar i den polska reklamen med rörmokare, men jag ska inte vara sexistisk.

Vi måste även erbjuda medborgarna i kandidatländerna någon konkret belöning för de stora ansträngningar de måste göra inför EU-medlemskapet, men EU:s viseringssystem för västra Balkan är ett oöverstigligt hinder för kommunikation genom resor. Det bidrar till att undertrycka just de sektorer i samhället som EU bör göra sitt bästa för att främja.

Vid en konferens i maj i år sa kommissionsledamot Olli Rehn att han var optimistisk om utsikterna till framsteg när det gäller att lätta på den börda som visumen utgör. Jag hoppas att vi närmar oss den dagen. Jag inser att det är mycket långt kvar till en total liberalisering av viseringsreglerna, men viseringslättnader för vissa grupper, i likhet med dem man diskuterar eller förhandlar om med Ryssland, Ukraina och Kina, skulle i hög grad bidra till att visa EU:s engagemang för en framtida utvidgning. På kort sikt skulle det stärka moralen, framtidsutsikterna och perspektiven för dem på västra Balkan. Att 70 procent av universitetsstudenterna i Serbien aldrig har lämnat landet måste ge näring åt den slutna politiska kulturen där.

EU:s överväganden om inre säkerhet är viktiga, men de får inte ta över så att den vidare regionala säkerheten äventyras. Låt oss inte göra så att den kriminella minoriteten håller de övriga som gisslan.

  Gisela Kallenbach (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Låt mig gratulera er till de slutsatser ni dragit av framstegsrapporterna om länderna på västra Balkan. Dessa slutsatser speglar parlamentets egen ståndpunkt, vilket innebär att ni bidrar till att se till att EU uppvisar vederhäftighet och konsekvens genom att hålla fast vid sina tidigare beslut. Detta är enligt min mening desto viktigare vid en tidpunkt som denna, när debatten tyvärr alltför ofta inriktas på EU:s kris och dess begränsade förmåga att ta emot nya medlemmar. EU:s försök till krishantering i f.d. Jugoslavien i början av 1990-talet var ett misslyckande; det ligger i vårt eget intresse att nu ge regionen en färdplan mot ett framtida EU-medlemskap.

Låt mig också få komma med några specifika rekommendationer. Vi bör dra lärdom av de tidigare utvidgningarna, och det civila samhällets uppbyggnad bör stödjas genom utbildnings- och demokratiseringsprogram. Medborgarna bör i högre grad än hittills förberedas för EU-medlemskap, och de bör vara med från början. Det är bra att särskild uppmärksamhet har ägnats åt skydd och integration av minoriteter, men för att kunna slå vakt om sådant på lång sikt behöver vi nya instrument för att se till att EU fortsätter att utöva inflytande och har tillgång till kontrollmekanismer under tiden efter en anslutning. Så snart associeringsavtal har ingåtts bör instrument som redan visat sig effektiva och framgångsrika omedelbart tas i bruk, så att de lokala politikerna verkligen engageras. I detta sammanhang vill jag bl.a. uppmärksamma er på parlamentets beslut att alla regeringar i regionen bör upprätta nationella utvecklingsplaner.

  Georgios Papastamkos (PPE-DE). – (EL) Herr talman! När det gäller det dialektiska förhållandet mellan konsolidering, fördjupning och utvidgning ansluter jag mig till Elmar Broks syn.

Låt mig inrikta mig på Greklands kreativa roll som en faktor för politisk och ekonomisk stabilitet i området, en roll som jag tror är både synlig och känd.

För det första gav vi konkret stöd till Bulgariens och Rumäniens anslutning till EU. Vi var först med att ratificera akterna för dessa två länders anslutning till EU.

För det andra stödde vi Turkiets orientering mot Europa, med målet att landet skulle rätta sig efter internationell rätt och gemenskapens regelverk. Ändå fortsätter emellertid ockupationen av mark i Cypern, kränkningen av grekiskt luftrum som utgör en anledning till krigsförklaring, kampanjen mot religionsfrihet och hoten mot det ekumeniska patriarkatet.

För det tredje bygger Albaniens ekonomiska fortlevnad i hög grad på den valuta som förs in av albanska medborgare som arbetar i Grekland. Grekland är i förhållande till sin befolkningsstorlek EU:s största värdland för invandrare.

För det fjärde stöder vi f.d. jugoslaviska republiken Makedoniens orientering mot Europa.

Kommissionsledamoten påpekade nyligen i Skopje att Grekland är den största investeraren i detta land; det stämmer, och det var glädjande att höra. Ändå, herr Swoboda, möts vi alltid av en omedgörlig inställning i namnfrågan, propaganda som bortser från historien och historiska och kulturella aggressioner.

Den fråga som inställer sig är varför vi stöder de europeiska strävandena i länderna i vår region. Det beror på att vi vill att fred, stabilitet och välstånd ska sprida sig och få fäste i hela området.

Mina damer och herrar! De berörda länderna ansvarar för att till fullo anamma och tillämpa EU:s principer, värderingar och bestämmelser. Men EU och alla dess politiska och institutionella organ samt dess medlemsstater har rätt att styra deras integration.

Det är en gemensam utmaning.

  Borut Pahor (PSE). – (SL) Jag instämmer i stort sett med kommissionens rapport eftersom jag stöder EU:s fortsatta utvidgning. Jag kan dock konstatera att inget sägs om att utvidgningens omfattning måste stå i proportion till EU:s absorptionsförmåga.

I rapportens slutsatser betonas också upprepade gånger kravet på att enskilda länder som ansöker om EU-medlemskap måste uppfylla alla villkor. Jag anser att detta är ett både legitimt och rättvist krav eftersom det placerar alla länder som vill ansluta sig till EU i en likvärdig position.

Jag är dock, i likhet med många av mina kolleger, övertygad om att EU självt måste uppfylla villkoren för ytterligare utvidgning. Personligen kan jag inte föreställa mig att en utvidgad union kommer att kunna fungera tillfredsställande om den inte dessförinnan antar konstitutionsfördraget eller på något annat sätt gör de ändringar som krävs av de gällande fördragen.

För att undvika missförstånd vill jag framhålla att jag stöder en fortsatt utvidgning av EU, samtidigt som jag dock anser att Europeiska kommissionen, när den utarbetar detta slags rapporter om utvidgningen, även måste lägga särskild tonvikt vid betydelsen av unionens fortsatta konsolidering.

Slutligen vill jag, eftersom vi har kommissionsledamoten hos oss i dag, ställa en fråga till honom om Kosovo, som han ägnat särskild uppmärksamhet. Den slovenske presidenten Janez Drnovšek presenterade nyligen ett initiativ gällande Kosovos självständighet. Detta initiativ, som jag ser som värdefullt, innehåller ett antal konkreta villkor för Kosovos självständighet. Jag vill fråga kommissionsledamoten om han känner till initiativet och skulle vilja kommentera det.

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE).  – (PL) Herr talman! EU:s utvidgning är en utmaning som innebär risker men som också är värd våra ansträngningar. EU har beslutat att genomföra en utvidgning som omfattar ytterligare två länder, Kroatien och Turkiet. Olika invändningar har rests, främst gällande det senare landet, och det kommer att ta lång tid för EU:s medborgare, snarare än kommissionen eller parlamentet, att vänja sig vid tanken på dess anslutning till EU.

EU har vidtagit särskilda åtgärder, som går under benämningen föranslutningsinstrument, till stöd för de förändringar som förväntas äga rum i Kroatien. Arbetsgruppen föreslog att ett särskilt instrument skulle inrättas för att främja mänskliga rättigheter, men tyvärr avvisades detta förslag. Det är synd att detta instrument inte inrättades, för ett demokratiskt samhälle och en demokratisk stat kan bara byggas på en lämplig grund. I många fall är inte denna grund en regering eller ett parlament eller en president som valts av folket, utan en nation av fria och ansvarstagande medborgare som älskar sitt hemland. En nation kan mycket väl behöva mer hjälp med att formulera subjektiva trossatser av detta slag än med att utveckla sin ekonomi eller förvaltning.

Den andra fråga jag vill uppmärksamma kommissionen på är parlamentets roll när det gäller att utarbeta en strategi för stödet inför anslutningen och att övervaka tillämpningen av denna strategi och utvecklingen av inhemska sociala, politiska och religiösa processer. Med vederbörlig respekt för kommissionens förmåga vill jag klargöra att den inte bör vara ensamt ansvarig för instrumenten och politiken som helhet. Parlamentet måste åtminstone vara en likvärdig partner med medbeslutanderätt, och det måste vid behov fungera som en objektiv och tillförlitlig skiljedomare. Det kan hävdas att det var tillräckligt för kommissionen att följa rådets instruktioner, medan parlamentet spelade en underordnad roll, när EU bara hade 15 medlemsstater. Nu har EU emellertid 25 medlemsstater, och snart finns det 27 aktörer på den europeiska scenen, men framtida utvidgningar kommer att bli resultatlösa om inte de valda företrädarna i denna kammare spelar en mycket aktiv roll.

Sammanfattningsvis vill jag göra fullständigt klart att kommissionen och rådet bör och måste ta hänsyn till de förslag, idéer, visioner och den kritik som framförs här i kammaren, till gagn för medborgarna i EU:s medlemsstater. EU:s slutgiltiga gränser har ännu inte fastställts, och vi måste arbeta tillsammans mot detta mål.

  Panagiotis Beglitis (PSE). – (EL) Herr talman! Strategin för utvidgning och integration med EU:s institutioner är EU:s enda trovärdiga och verkningsfulla förslag, det enda starka incitament som kan sätta i gång förändrings- och reformprocesser.

Vad vi ser i dag i förbindelserna mellan EU och kandidatländerna är en ömsesidig misstro som inverkar negativt på den allmänna opinionen i Europa. Vi kan inte kräva förändringar och reformer utan ett tydligt mål för den framtida integrationen. Samtidigt kan vi inte garantera någon framtida integration om det inte finns tecken på kontinuerliga framsteg i genomförandet av reformerna. Detta gäller Turkiet.

När det gäller Turkiet ser vi i dag en betydande uppbromsning av reformtakten till följd av en allvarlig brist på politisk vilja att fullgöra vissa åtaganden. Hur tänker EU reagera om Turkiet håller fast vid denna inställning? Inställningen till mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter? Inställningen gentemot Cypern. Det är detta som leder till misstro och förtroendekris bland EU:s medborgare.

Med sina förslag om att stärka EU:s strategi i fråga om Balkan går Europeiska kommissionen definitivt i rätt riktning och bekräftar den strategi som antogs vid Europeiska rådets möte i Thessaloniki 2003. Stöd för de europeiska strävandena i länderna på västra Balkan, med framtida integration med EU:s institutioner som mål, är en investering i EU:s egen säkerhet. Förhandlingarna om ingående av stabiliserings- och associeringsavtal med Albanien, Serbien, Montenegro samt Bosnien och Hercegovina måste fortsätta obehindrat.

Jag vill också för kommissionsledamoten föreslå en tydligare tidtabell för slutförandet av dessa förhandlingar, som ett starkt incitament för dessa länder. Montenegros eventuella utbrytning får inte inverka negativt på förhandlingarna med Serbien. Serbien spelar en avgörande roll för stabiliteten på Balkan. EU och Europeiska kommissionen måste hålla en hög profil i förhandlingarna om Kosovos slutliga status, i enlighet med principerna i internationell rätt. Kommissionen måste dock ägna särskild uppmärksamhet åt Kosovoserbernas minoritetsrättigheter.

Avslutningsvis vill jag säga att jag till fullo ställer mig bakom kommissionens förslag om att ge f.d. jugoslaviska republiken Makedonien status som kandidatland. När det gäller den ännu olösta namnfrågan vill jag påpeka att den måste lösas gemensamt av båda parter och att ledningen i Skopje tyvärr fastnat i det förflutnas återvändsgränd.

  Doris Pack (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! I princip utgör kommissionens förslag en välkommen utveckling, och dess utvidgningsstrategi för västra Balkan är alldeles riktig. Det är också positivt att kommissionen nu formellt bekräftat att länderna på västra Balkan på medellång sikt har möjlighet till EU-medlemskap. Detta är oerhört betydelsefullt för den framtida utvecklingen i denna region, eftersom det på lång sikt är det enda som kan ge fred i denna del av Europa, som haft ett så problematiskt förflutet.

Samtidigt vill dock gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater uppmana kommissionen att göra en individuell och detaljerad bedömning av huruvida varje kandidatland på västra Balkan lämpar sig för EU-medlemskap, innan några bindande datum fastställs för inledande av anslutningsförhandlingar, och innan några tidtabeller för anslutningen upprättas. Kommissionen får inte göra samma misstag med länderna på västra Balkan som i fallet med Rumänien och Bulgarien och framför allt i fallet med Turkiet, när en tidpunkt fastställdes alltför tidigt, innan kriterierna uppfyllts till fullo. Den europeiska allmänhetens reaktion på en sådan åtgärd skulle bli ett ännu större motstånd mot andra länders anslutning till EU, samtidigt som överdrivna krav skulle ställas på länderna på Balkan när det gäller deras reformkapacitet. Detta är något vi definitivt inte kan riskera i denna mycket instabila region, som delvis härjats av inbördeskrig fram till nyligen.

Som kommissionsledamoten själv konstaterade är det uppenbart att betydande framsteg nåtts genom reformerna. Kommissionen har rätt i att Kroatien och Makedonien har gjort de största framstegen, och de har därför redan erkänts som kandidatländer eller kommer, såsom i Makedoniens fall, snart att erkännas som sådana. Detta bör också fungera som ett incitament för grannländer som av olika skäl hamnat på efterkälken på vägen mot EU-medlemskap.

Vart och ett av dessa länder har sina egna svårigheter att brottas med. Albanien måste återhämta sig från årtiondena av kommunism under Enver Hoxha, när landet liknade ett högsäkerhetsfängelse. Bosnien och Hercegovina måste försona sig med mardrömsåren av fördrivning, mord och krig och axla den börda landet ålades genom Daytonavtalet, ett missfoster som gjorde slut på kriget men inte utgjorde någon plattform för goda styrelseformer och samarbete. Serbien kämpade länge för att göra sig fritt från sin diktator, och det är ännu oklart hur länge statsförbundet med Montenegro kommer att vara. Slutligen måste Kosovos ställning fastställas utan dröjsmål, genom ett avtal mellan Belgrad och Pristina som åstadkoms genom medling av det internationella samfundet. Det gladde mig att höra kommissionsledamoten säga att kommissionen skulle lägga fram ett initiativ och en strategi i denna fråga.

Västra Balkan och vår utvidgningsstrategi för denna region är ett eldprov för vår europeiska politik.

  Guido Podestà (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag delar de synpunkter som Olli Rehn lagt fram för parlamentet i fråga om de länder som omfattas av stabiliserings- och associeringsprocessen. Olika ledamöter har påpekat att detta område, även om det fortfarande befinner sig i ett känsligt läge, visar positiva tecken genom att följa den väg som kännetecknat EU:s tidigare utvidgningar.

Utvidgningen har varit en positiv process ända sedan förberedelsestadiet. Själva utsikten till förhandlingar har mycket ofta påskyndat de östeuropeiska ländernas övergång från totalitära regimer till engagerade och välmående demokratiska regeringar och har också inspirerat till känsliga och svåra reformer i Turkiet.

Jag måste emellertid också gå in på vad Elmar Brok sa. Vi står inför en utvidgning som omfattar de tio länder som redan anslutit sig, till vilka vi måste lägga Bulgarien och Rumänien, länder som enligt min mening förtjänar vår uppskattning för de ansträngningar som gjorts, något som kommissionsledamoten också konstaterade när han presenterade sin rapport förra månaden.

Jag anser dessutom att detta är ett lämpligt tillfälle att också tala om de nya kandidatländerna. Jag märkte att Cristiana Muscardinis ord framkallade munterhet hos vissa ledamöter, fast de i själva verket borde tas under allvarligt övervägande. Jag menar att Kroatien i själva verket borde inta en mer konsekvent hållning med avseende på de olika problem som identifierats när det gäller fritt tillträde till fastighetsmarknaden. Detta bör tas på allvar, för som jag ser det har konsekvensen inga geografiska gränser.

Vi uppmanar de länder som vill ansluta sig till EU att visa prov på sådan konsekvens, inte bara när det gäller ett fullständigt samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, som kommissionsledamoten nämnde, utan även genom att uppfylla de villkor som måste vara gemensamma för alla länder som tror på en fri marknad och på demokratisk frihet.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Det är troligt att tre nya medlemsstater – Kroatien, Rumänien och Bulgarien – kommer att ansluta sig till EU före utgången av detta årtionde.

Kroatien har redan gjort ett enormt förarbete, och anslutningsförhandlingarna med detta land kan komma att bli de snabbaste i utvidgningens historia, förutsatt att viljan finns hos båda parter. Rumänien och Bulgarien har fortfarande mycket att göra för att komma i fatt när det gäller rättsväsende och minoritetsfrågor; det senare är en prioriterad fråga främst för Rumänien. Vår uppgift till våren kommer att vara att fatta beslut om ett slutgiltigt anslutningsdatum, och vi kommer att gå kritiskt men objektivt och öppet till väga i detta sammanhang.

Turkiet hör inte till Europa och kommer aldrig att göra det. Vårt mål är att erbjuda detta land ett privilegierat partnerskap, men det skulle ändå innebära att kriterierna måste uppfyllas. Jag skulle vilja be Olli Rehn kommentera lagen om religiösa stiftelser, för det är vårt bestämda intryck att Turkiets minoriteter, varav de flesta är kristna, fortfarande utsätts för en oerhörd diskriminering.

Det finns tre prioriterade frågor vi måste ta itu med i Sydösteuropa. Den första gäller Serbiens demokratisering, den andra konstitutionella och fördragsmässiga reformer i Bosnien och Hercegovina och den tredje Kosovos ställning och framtida självständighet. I det sammanhanget vill jag tala om för Borut Pahor att jag starkt stöder den slovenske presidentens initiativ, som jag tror är ett steg i rätt riktning.

Det är helt givet att alla dessa problem bara kan lösas i ett bredare europeiskt sammanhang. Jag skulle vilja ställa en fråga till kommissionsledamoten i detta avseende: vad betyder EU för oss? Är det bara en grupp nationalstater som använder utvidgningen som ett utrikespolitiskt redskap för att stabilisera omgivande nationalstater, eller vill vi verkligen ha ett starkt, federalt EU som är handlingskraftigt och kan göra sig gällande på den globala scenen?

Eftersom jag anser att det sistnämnda bör gälla vill jag klargöra att jag alltid varit för utvidgning och är det än i dag. Men vi behöver en tydligt avgränsad konsolideringsperiod, liksom en klar idé om den framtida institutionella grunden för vårt EU och om dess framtida gränser. Jag vill påpeka för kommissionsledamoten att jag ser de två sistnämnda frågorna som avgörande, eftersom detta är en debatt som vi hittills försökt undvika.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Först och främst vill jag tacka ledamöterna för deras allmänna stöd för en omsorgsfullt förvaltad anslutningsprocess som syftar till att öka stabiliteten, säkerheten, friheten och demokratin i Europa. Jag tackar dem även för deras feedback och relevanta frågor.

Jag skulle vilja ta upp två eller tre huvudfrågor. Jag kommer att gruppera flera synpunkter eller frågor för att kunna ge ett mer koncist svar.

Elmar Brok, Camiel Eurlings m.fl. efterlyste en avvägning mellan fördjupning och utvidgning. Jag instämmer till fullo. Kommissionens politik är att sköta både fördjupning och utvidgning; båda är viktiga politiska mål för Europeiska unionen. Det är ett av skälen till att vi har framhållit behovet av att ta hänsyn till unionens egen kapacitet att ta emot nya medlemmar, så att en framtida utvidgning inte kommer att försvaga utan stärka unionen och vårt beslutsfattande inför de stora utmaningar som vi för närvarande står inför.

Om man ser till dess nutida historia har EU uppnått de största framstegen när det har fördjupats och utvidgats, om inte hand i hand så åtminstone parallellt. Sedan 1989 och Berlinmurens fall har vi fördjupat vår politiska integration genom att inrätta den inre marknaden, den gemensamma valutan och Schengenavtalet om fri rörlighet för personer, och vi har förstärkt den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Samtidigt har unionen utvidgats: vårt medlemsantal har mer än fördubblats, från 12 till 25. Denna parallella fördjupning och utvidgning bevisar att det är möjligt och att det även gynnar Europeiska unionen.

Inom den närmaste framtiden är det för EU mycket viktigt att fortsätta den konstitutionella reformen för att, enligt min åsikt, göra vårt beslutsfattande mer effektivt och verkningsfullt, öka demokratin och öppenheten och för att förstärka vår gemensamma säkerhets- och försvarspolitik.

När det gäller EU:s förhållande till utvidgning bör vi hålla tidsperspektivet i minnet: vi behöver lösningar till en konstitutionell reform relativt snart, under de närmaste åren; vi bör använda denna paus för eftertanke på ett effektivt sätt; vi bör också dra slutsatser av diskussionerna och reflexionerna och börja agera.

Vi kan inte invänta slutsatserna från förhandlingarna med Turkiet, vilket kanske tar tio till femton år. Det är ett alldeles för långt tidsperspektiv för våra egna interna utmaningar. Därför måste vi för Europas skull kunna lösa våra problem i samband med budgetplanerna eller våra institutionella frågor långt innan västra Balkan eller Turkiet ansluter sig till EU.

Min andra punkt rör Kosovo. Jag instämmer helt med Hannes Swoboda om att den största tjänsten EU kan göra nu för att förhandlingarna blir framgångsrika och vi får en hållbar lösning är att vi visar vårt stöd samtidigt som vi är kritiska. Rättsstatsprincipen och minoriteters rättigheter är själva kärnan i EU:s värderingar. Dessa värderingar är grundläggande för framsteg när det gäller det europeiska perspektivet på Kosovo eller västra Balkan.

Kommissionens roll är att främja en balanserad och hållbar lösning. Vi har ett nära samarbete med världssamfundet och FN:s sändebud med ansvar för statusförhandlingarna, Martti Ahtisaari, för att se till att oavsett vilket resultat statusförhandlingarna än ger så kommer det att vara förenligt med det europeiska perspektivet på Kosovo och västra Balkan.

För det tredje hänvisade Jan Marinus Wiersma, Doris Pack, István Szent-Iványi och Joost Lagendijk till regionala samarbeten på västra Balkan och framsteg som gjorts av enskilda länder. Jag håller helt och hållet med Jan Marinus Wiersma om att vår villkorlighet fungerar. Se till exempel på Bosnien och Hercegovina: den politik som utformats där är till stor del en konsekvens av de villkor som vi har ställt upp för landet i syfte att sluta ett stabiliserings- och associeringsavtal. Detsamma gäller för Serbien och Montenegro: De betydande framsteg som gjorts med hänsyn till Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien har varit resultatet av våra villkor för att inleda förhandlingar om stabiliserings- och associeringsavtalet. Vi måste göra en noggrann avvägning mellan villkorlighet och belönandet av framsteg när det gäller våra kandidatländer.

Nästa år hoppas jag att vi kommer att få se nya åtgärder för västra Balkan. Det österrikiska ordförandeskapet planerar att hålla en högnivåsammankomst under sin mandatperiod för att få en uppfattning och besluta om nästa steg i frågan hur man ska förbättra det politiska samarbetet, den ekonomiska utvecklingen och medborgarfrågor – såsom viseringslättnader – så att vi kan göra det europeiska perspektivet så konkret och påtagligt som möjligt för medborgarna och länderna i västra Balkanregionen.

Jag kan försäkra er om att kommissionen till fullo kommer att stödja det österrikiska ordförandeskapet. Jag är säker på att Europaparlamentet kommer att göra likadant. Jag ser verkligen fram emot att samarbeta med er. Jag räknar med ert stöd för en omsorgsfullt förvaltad anslutningsprocess för unionen.

  Talmannen.  – Debatten är avslutad.

SKRIFTLIG FÖRKLARING (ARTIKEL 142)

  Margie Sudre (PPE-DE) , skriftlig. – (FR) Kommissionen och medlemsstaterna, som inte alls bryr sig om den allmänna uppfattning som kommit till uttryck vid folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna nyligen och inte kan nöja sig med det redan kontroversiella inledandet av anslutningsförhandlingar med Turkiet och Kroatien, har utvecklat en verklig passion för att utvidga EU.

Under starkt tryck från Förenta staterna tänker EU nu dramatiskt påskynda sin utvidgning mot Balkan; efter Kosovo och Serbien går man omedelbart vidare med Bosnien och givetvis Makedonien.

Det bör dock klargöras att ett förhastat öppnande av den Pandoras ask som Balkan utgör, vid en tidpunkt när EU saknar både konstitution och budget och regeringarna i alla stora länder på kontinenten är försvagade till följd av allvarliga interna svårigheter, är rena dårskapen.

Den franska delegationen i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater motsätter sig inte principen om en ny utvidgningsomgång på medellång sikt, men avvisar kategoriskt ett sådant överilat åtagande från EU:s sida gentemot dessa nya partner.