Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Debatter
Tisdagen den 15 november 2005 - Strasbourg EUT-utgåva

30. Kärnkraftverk
MPphoto
 
 

  Talmannen . – Nästa punkt på föredragningslistan är en debatt om följande betänkanden:

- A6-0282/2005 av Rebecca Harms för utskottet för industrifrågor, forskning och energi om förslaget till rådets förordning om genomförande av protokoll nr 9 om kärnkraftverket Bohunice V1 i Slovakien, som bifogades Anslutningsakten för Tjeckien, Estland, Cypern, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Slovenien och Slovakien (KOM(2004)0624 – C6-0205/2004 – 2004/0221(CNS)),

- A6-0279/2005 av Rebecca Harms för utskottet för industrifrågor, forskning och energi om användningen av de ekonomiska resurserna för avveckling av kärnkraftverk (2005/2027(INI)).

 
  
MPphoto
 
 

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen.(EN) Herr talman! Först och främst vill jag ta tillfället i akt och innerligt tacka Rebecca Harms för hennes utmärkta betänkande om de två frågor som diskuteras i kväll. Jag vill också uttrycka min uppskattning av kvaliteten på de debatter som har ägt rum i utskottet för industrifrågor, forskning och energi. Jag vill placera kommissionens förslag, och i viss mån dagens diskussion, i ett vidare perspektiv.

Vi befinner oss troligtvis i början av en långvarig period av höga olje- och gaspriser på de internationella marknaderna, med en hastigt ökande global efterfrågan. Med hänsyn till denna nya situation är vi tvungna att reagera med beslutsamhet och ambitioner. Vi har redan diskuterat fempunktsplanen under tidigare diskussioner med er. Det omedelbara alternativet för EU är att agera på efterfrågesidan, eftersom det är där EU:s största handlingsutrymme finns.

När det gäller energitillförseln vill jag betona att valet av energiförsörjning är upp till medlemsstaterna. Medlemsstaterna ska själva fatta beslut om vilka energityper de föredrar, givetvis inom den ram som har fastställts av EU, såsom insatser för att minska koldioxidutsläppen eller att främja förnybar energi.

I dag kommer en tredjedel av EU:s elektricitet från kärnenergin. Kärnenergins roll är nära förbunden med en hållbar strategi som handlar om säkerheten när det gäller kärnmaterial och icke-spridning, strålskydd, kärnsäkerhet, driftsäker hantering av kärnavfall och säker avveckling av kärntekniska anläggningar. Diskussionerna i kväll kommer inte i synnerhet att inriktas på kärnkraftverk, utan på avvecklingen av kärntekniska anläggningar, vare sig detta sker på grund av att anläggningens livstid har avverkats eller för att det gäller kraftverk i de nya medlemsstaterna, vars anläggningar vore alltför kostsamma att uppgradera.

Avvecklingens finansiering är en komplicerad fråga, och man har noterat att medlemsstaterna har tillämpat olika tillvägagångssätt. Kommissionen har publicerat sin rapport om avveckling som i dag undersöks närmare, till följd av Europaparlamentets begäran. Däri har kommissionen erkänt att det finns ett ökat behov av insyn och harmonisering när det gäller förvaltningen av de ekonomiska resurser som krävs. Följaktligen har kommissionen för avsikt att anta rekommendationer om finansieringssystem som är öronmärkta för avvecklingen.

Det samarbete med medlemsstaterna som upprättades under 2005, och som genom givande debatter har inletts med Europaparlamentet när det gäller system för avveckling, kommer att möjliggöra stora framsteg inom detta viktiga område.

När det gäller den mer specifika frågan om avvecklingen av kärnkraftverket Bohunice utgör anslutningsprotokollet ramen för denna tidiga stängning. Det stöd som ska beviljas för att säkerställa en tidig stängning av de två reaktorerna vid kärnkraftverket Bohunice är ett uttryck för gemenskapens solidaritet gentemot Slovakiska republiken, vilket tydligt visar att kommissionen och medlemsstaterna erkänner de betydande utmaningarna med en sådan tidig stängning.

Kommissionens ansvar är att övervaka åtagandena för stängningen, och att ge stöd med hjälp av de mekanismer som står till dess förfogande. Detta har vi gjort inom ramen för de årliga stödåtagandena för 2004 och 2005, och jag förutser inga svårigheter med insatserna för 2006.

I det protokoll som är knutet till anslutningsfördraget medges att avvecklingen måste fortsätta under flera år och att det skulle medföra en betydande ekonomisk börda för Slovakien. I beslutet om EU-stöd efter 2006 kommer man således att ta hänsyn till denna situation.

Mot denna bakgrund, och i syfte att presentera sina förslag för den kommande budgetplanen, har kommissionen förberett det förslag till förordning som ni nu rådfrågas om. Vi kände att det fanns ett behov av ett fortsatt stöd, eftersom kommissionen erkänner att avvecklingen är ett utdraget förlopp. Stödnivån i vårt förslag grundar sig på en förlängning av det stöd som man enades om redan under anslutningsförhandlingarna, i protokoll nr 9. Beloppet på 237 miljoner euro är en del av de budgetplaner som för närvarande håller på att förhandlas fram. Kommissionen avvaktar således med sin ståndpunkt om eventuella ändringsförslag när det gäller finansieringen, som är en del av budgetplanerna.

Jag hoppas att dessa få ord om de två betänkanden som nu diskuteras har bidragit till att beskriva läget och att förklara i vilket syfte och med vilka målsättningar kommissionens förslag upprättades och antogs.

 
  
MPphoto
 
 

  Rebecca Harms (Verts/ALE), föredragande. (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! De betänkanden som jag presenterar i kväll berör finansieringen för avvecklingen av kärnkraftverk, både i allmänhet och i ett särskilt fall. Jag beklagar djupt att vi diskuterar detta ämne under kvällstid, för frågan är så pass allvarlig och har så fullständigt kommit i olag att jag önskar att den diskuterades i fullt dagsljus och med vår fullständiga uppmärksamhet, såsom var fallet när vi nyligen diskuterade REACH-programmet.

Tidigare i år lade kommissionen fram sitt första meddelande om förberedelser för att finansiera avveckling av kärntekniska anläggningar och hantering av kärnavfall i de medlemsstater som driver kärnkraftverk.

Detta meddelande är ofullständigt, för att använda ett milt uttryck. För en gångs skull är det emellertid inte kommissionen som är ansvarig för dessa försummelser, utan snarare regeringarna i medlemsstaterna som hittills har varit väldigt ovilliga att avslöja sanningen om kärnkraftsindustrins inneboende och framtida åtaganden.

Kommissionens meddelande visar i hur liten utsträckning principen om att förorenaren ska betala hittills har tillämpats på EU:s kärnkraftsindustri. Fonder som omfattar tillräckliga medel för att finansiera avvecklingen av kärnkraftverk och lagring av kärnavfall är tyvärr undantag och definitivt inte regel i EU. Genom att underlåta att avsätta medel för hanteringen av kärnavfall har de östra medlemsstaterna haft mycket mer gemensamt med de västra medlemsstaterna än vad många av oss vill erkänna. I Frankrike, som är EU:s ledande kärnkraftsland, uppskattar revisionsrätten att skattebetalarna en dag kommer att vara tvungna att stå för Europeiska utvecklingsfondens ekonomiska förpliktelser, det vill säga kärnkraftsindustrins ekonomiska förpliktelser. I Förenade kungariket har regeringen, det vill säga skattebetalarna, åtagit sig att ge extra finansiering åt avvecklingsfonden: 1,5 miljarder euro enligt kommissionens beräkningar. Och det kommer inte nödvändigtvis att vara sista gången som Förenade kungarikets kärnkraftsindustri är tvungen att belasta allmänheten. Kostnaderna för avvecklingen av ett kärnkraftverk uppskattas till mellan 200 miljoner och 1 miljard euro. Så ni kan föreställa er vad som kan vara att vänta.

Låt oss tala klarspråk om denna frågas ekonomiska dimensioner: för närvarande drivs 149 kärnkraftverk i EU, och mot bakgrund av kraftverkens ålder och tekniska tillstånd uppskattar kommissionen att 50 till 60 av dessa reaktorer kommer att behöva tas ur drift under de kommande 20 åren. I de flesta fall har man hittills underlåtit att göra tillräckliga avsättningar för avveckling och lagring, om ens några över huvud taget.

När och hur avvecklingen av ett kärnkraftverk kommer att inledas när det väl har stängts ned och hur lagringen av avfall hanteras är emellertid avgörande när det gäller att undvika strålningens effekter på miljön, de boende i närområdet och de arbetstagare som genomför avvecklingen. Jag anser att beslutet om hur och när en avveckling ska äga rum – och jag tror att även de som tror på en ansvarsfull miljöpolitik är av denna åsikt – enbart bör styras av säkerhetshänsyn, och säkerheten bör inte under några omständigheter stå tillbaka för kärnkraftsindustrins ekonomiska intressen.

Hela frågan håller på att bli mycket kostsam, och denna stora summa pengar som helt enkelt inte finns för närvarande behövs inte enbart vid en särskild tidpunkt, utan den kan komma att behövas under många århundraden framåt. Med tanke på det stora antal företag som försätts i konkurs och de internationella hedgefondernas växande begär efter europeiska företag kan jag endast uppmana kommissionen att utöva påtryckningar på medlemsstaterna att slutligen stödja sina kärnkraftsindustrier så att de får ett grepp om sina ekonomiska förpliktelser. Därför anser jag att reella fonder bör inrättas.

I exempelvis Tyskland kan vi nu förmoda att 30 miljarder euro faktiskt har avsatts av kärnkraftsindustrin. Det är emellertid svårt att säga var dessa pengar finns för närvarande, eftersom detta belopp på 30 miljarder euro, vilket motsvarar de baltiska staternas sammanlagda BNI under ett år, har slösats på shoppingrundor både här i EU och utanför. Människor tycker om att förvärva andra energiförsörjningsföretag, och också vattenförsörjningsföretag och telekommunikationsföretag, ja faktiskt företag inom alla sektorer som omfattar försörjningsnät. Om jag argumenterar mot detta får jag gång på gång höra att vi måste få pengarna att arbeta till vår fördel. Men inte ens i Tyskland kan någon för närvarande garantera att de miljarder som vi kommer att behöva 2030, 2040 eller 2050 faktiskt kommer att finnas tillgängliga då. Jag anser att vi bör sträva efter garanterade anslag av medel för avfallshantering, och jag anser också att det bör vara förbjudet att använda dessa avsättningar, som har indrivits från elkunder för att tillgodose framtida åtaganden, på ett sätt som snedvrider marknaden och konkurrensen.

Syftet med min kompromisstext, som jag i dag lägger fram för parlamentet tillsammans med mitt initiativbetänkande och som vi kommer att rösta om i morgon, är att uppmuntra kommissionen att vidta åtgärder mot bristfälliga avsättningar för avfallshantering. Jag förblir övertygad om att medlemsstaterna bör behålla ansvaret för kärnavfallet. Jag är emellertid lika övertygad om att vi här i EU saknar ett starkt enhetligt kriterium för hur företag ska inrätta fonder. Jag anser att principen om att förorenaren ska betala måste iakttas. Ekonomiska avsättningar för avveckling och avfallshantering måste också styras av mycket höga säkerhetsstandarder. Avvecklingsfonder på företagsnivå, som är skilda från den allmänna driftsbudgeten och som också granskas av externa revisorer, skulle både stärka kärnsäkerheten och göra det möjligt för oss att undvika att kärnkraftsindustrin gång efter annan lägger beslag på offentliga medel.

Trots att utskottet lyckades nå en överenskommelse om en allmän inriktning för avvecklingsavsättningarna var det synd att vi inte kunde enas om detaljerna och besluta om en rad kriterier att rekommendera till kommissionen när den, vilket jag hoppas på, antar mina samlade förslag. Om detta är vad parlamentet fortfarande vill åstadkomma ber jag er att stödja det ändringsförslag som min grupp har lagt fram, så att vi kan uppnå det som jag just har föreslagit.

I konkreta ordalag diskuterar vi emellertid inte endast avsättningar i allmänhet, utan den specifika frågan om avvecklingen av kärnkraftverket Bohunice. Det har beslutats att kärnkraftverket Bohunice ska läggas ned på grund av säkerhetsproblem som inte kan lösas genom en efterkonstruktion. I enlighet med EU:s Phareprogram har redan 240 miljoner euro i EU-medel betalats ut till Slovakien i samband med stängningen av Bohunice. Dessa pengar är avsedda att förstärka säkerheten i området kring Bohunice och att tillhålla ekonomisk ersättning för den tidiga stängningen. Efter denna första betalning föreslår nu kommissionen att betala ytterligare 237 miljoner för nedläggningsåtgärder och ersättningskapacitet. Utifrån min egen kunskap om kostnaderna för stängningen och nedläggningsåtgärderna anser jag att detta förslag är rimligt.

Jag vill emellertid bestämt tillbakavisa den föreslagna ökningen av medel till 400 miljoner euro som har efterlysts både från parlamentets vänstra och högra sida. Ogrundade löften kommer varken att bidra till att EU:s politik accepteras eller att säkerheten vid Bohunice garanteras. Jag ska försöka se till så att det stöd som kommissionen anser vara lämpligt betalas ut. Jag ska också sträva efter detta inom ramen för diskussionerna om budgetplanen och i budgetdebatterna för de kommande perioderna. Men samtidigt ska jag också försöka se till att dessa pengar, som vi då betalar – och detta beror fortfarande på budgetplanen – verkligen används för att främja säkerheten för allmänheten i Slovakien och på andra håll i EU. Jag kommer absolut att motarbeta att företag såsom Slovenské Elektrárne eller ENEL i Italien använder dessa pengar för att bygga nya kärnkraftverk.

Som föredragande, och som kärnkraftsmotståndare, skulle jag ha velat rekommendera er att stödja ändringsförslag 18 från Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, där man stödde kommissionens förslag i fråga om stödnivån, men eftersom detta ändringsförslag tyvärr har dragits tillbaka rekommenderar jag er – om ni vill vara realistiska och ärliga mot Slovakien – att i morgon rösta mot ändringsförslag 12 och se till att kommissionsledamot Andris Piebalgs’ rimliga förslag godtas.

 
  
MPphoto
 
 

  Ján Hudacký, för PPE-DE-gruppen. – (SK) Det är allmänt erkänt att Slovakien, under politiska påtryckningar från EU under anslutningsförhandlingarna, gick med på en tidig stängning av kärnkraftverket i Jaslovské Bohunice, trots att anläggningen numera uppfyller alla säkerhetsstandarder efter att säkerhetssystemen har uppgraderats. Detta har bekräftats av Internationella atomenergiorganet (IAEA). Enbart uppgraderingskostnaderna uppgick till 250 miljoner euro. Å andra sidan har EU åtagit sig att täcka en viss del av kostnaderna. För perioden 2007–2013 har kommissionen föreslagit ett ekonomiskt bidrag på 237 miljoner euro, men detta kan inte alls jämställas med de totala kostnader som den slovakiska regeringen kom fram till i sina senaste undersökningar.

Kommissionen baserade sin beräkning av kostnaderna för avvecklingen och bidragets resulterande omfattning på föråldrade och närmast diskutabla metoder, och tog endast hänsyn till själva avvecklingsprocessen. På grundval av de senaste undersökningarna uppgår de totala direkta kostnaderna till 1,3 miljarder euro, de indirekta kostnaderna till 1,8 miljarder euro och förlusterna till följd av energiframställningens upphörande till 1,5 miljarder euro, förutsatt att anläggningens återstående livslängd varar till 2015.

Den totala kostnaden, medräknat den förlorade energiframställningen, uppgår då till 4,6 miljarder euro. Mot bakgrund av dessa fakta har utskottet för industrifrågor, forskning och energi i sitt reviderade betänkande föreslagit att höja EU:s ekonomiska bidrag för 2007–2013 till 400 miljoner euro. Förslaget utgör också en positiv kompromiss för den slovakiska regeringen, som har begärt ett ekonomiskt stöd på omkring 700 miljoner euro. Jag är väl medveten om den komplicerade situation som omgärdar EU:s misslyckande att enas om en budget för 2007–2013. Det förekommer starka och ofta legitima påtryckningar för budgetnedskärningar från de flesta medlemsstater. Slovakien kan å andra sidan inte riskera säkerheten för landets befolkning, och behöver tillräckliga ekonomiska resurser för att sätta i gång en säker avveckling snarast möjligt.

Beslutet att driva igenom en tidig stängning av en säker kärnanläggning vid en tidpunkt då krisen förvärras inom energisektorn samtidigt som elkonsumtionen ökar var kanske en aning förhastat. Det kommer att leda till att Slovakien förlorar 19 procent av dess produktionskapacitet och att landet mest troligt blir beroende av elimport inom den närmaste framtiden. Det finns emellertid vissa människor i EU som uppenbarligen ser detta som ett tillfredsställande resultat. Var och en är tvungen att betala för sina misstag, men den här gången är vi alla tvungna att betala. Jag hoppas att man i framtiden kommer att ha dragit lärdom av sådana här absurda misstag.

 
  
MPphoto
 
 

  Edit Herczog, för PSE-gruppen. – (HU) Herr talman! Jag välkomnar betänkandet av Rebecca Harms, men samtidigt vill jag påminna er om att dagens debatt inte handlar om att vara för eller emot kärnkraft; den gäller huvudsakligen säkerheten. Detta omfattar å ena sidan kärnenergi och å andra sidan en trygg energiförsörjning.

Vi är alla medvetna om de mycket höga kostnader som är förknippade med ett säkert och professionellt genomförande av ett kärnkraftverks avveckling. Jag är övertygad om att samtliga EU-institutioner, kommissionen, parlamentet och varje parlamentsledamot instämmer i att vi inte kan snåla när det gäller kärnsäkerheten. Vid sidan av principen om att förorenaren betalar måste vi ge utrymme åt frasen ”säkerheten har ett pris”.

Jag vill betona att Europeiska unionen måste värdesätta Slovakiens osjälviskhet i den här frågan. Landet var tvunget att samtycka till att stänga ned två enheter i kärnkraftverket Bohunice när detta krav lades till som ett nära nog oumbärligt villkor under anslutningsprocessens allra sista skede. Då visste vi att detta skulle medföra förlorad produktionskapacitet, en brist som Slovakien skulle vara tvunget att bemöta genom nya investeringar och importer.

I våra trakter finns det också ett ordspråk som lyder ”den som betalar spelmannen anger tonen”. I denna mening anser jag att Slovakiens begäran till EU:s institution att möjliggöra en säker avveckling av anläggningen är fullständigt rimlig.

Enligt min åsikt finns det minst tre faktorer inom ramen för EU:s principer och politik som skulle ge en tillräcklig motivering för att med EU:s resurser stödja en avveckling. Den första är principen om social, ekonomisk och territoriell sammanhållning mellan medlemsstaterna. Slovakien har gjort ett viktigt åtagande för EU:s skull, och det håller man på att uppfylla, men landet kan inte överskrida de egna gränserna, den egna nivån av ekonomisk utveckling.

Den andra är en trygg energiförsörjning, som i lika stor utsträckning är en rättighet för hushållen som för de industriella förbrukarna såväl i Slovakien som i övriga EU-medlemsstater. Vi bör inte glömma bort att det inte var så länge sedan vi antog en resolution med målsättningen att 20 procent av EU:s totala energiförsörjning 2020 skulle komma från förnybara energikällor. Följaktligen ser dagens situation annorlunda ut än tidigare.

Den tredje är bekämpandet av energiberoendet. En tidig stängning av en livsduglig anläggning för energiframställning kan i detta avseende endast hjälpa om den ersätts av en mer effektiv och ekonomiskt hållbar anläggning. På grundval av alla dessa punkter ber jag er att stödja ändringsförslag 16, som har detta som målsättning.

 
  
MPphoto
 
 

  Fiona Hall, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! När det gäller den specifika frågan om kärnkraftsenheterna 1 och 2 i Bohunice V1 har båda föredragandena i den slovakiska regeringen fört fram en uppskattning av den totala kostnaden för avvecklingen av de två enheterna, som sannolikt kommer att uppgå till 750 miljoner euro. Mot bakgrund av detta kan kommissionens förslag om ett anslag på 237 miljoner euro för perioden 2007–2013 tyckas blygsamt, men det finns två mycket starka argument som talar för att behålla kommissionens kalkyl på 237 miljoner euro.

För det första, även om enhet 1 ska stängas under 2006 kommer den större strukturella avvecklingen inte att börja förrän enhet 2 har stängts 2008. Ett belopp på 237 miljoner euro är en ansenlig summa pengar för det första året under den avvecklingsperiod som förväntas pågå under 30 år.

För det andra, att öka beloppet skulle vara detsamma som att förhåna den budget som parlamentet redan har röstat om. Vi vet att vi politiskt sett har gått in i en mycket känslig period när det gäller budgetplanerna, och situationen skulle inte underlättas om parlamentet ena stunden röstade för något bara för att i nästa stund agera i strid mot detta. Vi måste respektera omröstningen om budgeten. Vi bör inte heller försöka tvinga någon att yppa sina åsikter om budgeten efter 2013.

Debatten om ytterligare anslag till Bohunice bör hållas inom ramen för nästa förhandlingsrunda om budgeten, och mot bakgrund av det som dittills har hänt i fråga om avvecklingen. Det är emellertid förståeligt att de slovakiska myndigheterna vill veta hur det ska bli med finansieringen i budgetplanen för perioden 2006–2013. Således bör det totala beloppet på 237 miljoner euro slås fast för denna period, utan ytterligare granskning, även om det årliga anslaget kan komma att variera.

När det gäller avvecklingen i vidare bemärkelse är en av utmaningarna att se till att det, å ena sidan, finns tillräckliga ekonomiska medel för att kunna avveckla kärnkraftverket på ett säkert sätt, och att å andra sidan att finansieringen för avvecklingen inte förvandlas till ett otillbörligt statligt stöd. I detta avseende är punkt 5 i betänkandet viktig. Det är kärnkraftsindustrin – inte regeringarna – som i förväg måste vidta åtgärder för en avveckling och se till att den totala kostnaden redan från början är inberäknad i balansräkningen. Alltför många gånger tidigare har kärnkraftsindustrin gjort felaktiga beräkningar och sedan kommit och bett om finansiellt stöd. Detta är oacceptabelt, för kärnkraftsindustrins misslyckanden med att budgetera för kostnaderna för avvecklingen snedvrider konkurrensen. Om kostnaderna för avvecklingen inte beräknas på rätt sätt så förefaller kärnkraftsproducerad el vara mycket billigare än vad den egentligen är. Jag hoppas att kommissionen ser till att sådana konkurrensbegränsande aktiviteter inte tillåts förekomma i framtiden.

 
  
MPphoto
 
 

  Esko Seppänen, för GUE/NGL-gruppen. – (FI) Herr talman! I utskottet för industrifrågor, forskning och energi har vi beslutat att utarbeta ett initiativbetänkande om användningen av de ekonomiska resurser som har öronmärkts för avvecklingen av kärnkraftverk. Anledningen till detta var att förvaltningen av dessa medel inryms i ett kärnsäkerhetspaket som parlamentet har yttrat sig om, men som rådet inte har kunnat enas om.

Vi väntar på att kommissionen ska lägga fram ett nytt förslag till direktiv i denna fråga. Det skulle garantera att kärnkraftverk kan stängas ned säkert och att det finns tillräckliga medel för att hålla rektorerna täckta och avskärmade från miljön under tusentals år.

Förvaltningen av avvecklingsstöd borde i princip falla inom de nationella myndigheternas behörighet. Vi kan ändå enas om att utarbeta gemensamma regler, mot bakgrund av att nedläggningen av kärnkraftverk inverkar på säkerheten hos de anställda och på människors hälsa över statsgränserna. Potentiella problem kommer alltid att överskrida statsgränser.

Tyvärr kan vi inte hysa stort förtroende för att alla medlemsstater kommer att avsätta medel och att vi därigenom kan vara fullkomligt förvissade om att det finns tillräckliga medel för flera generationer framåt. Ett tecken på detta är avvecklingen av kärnkraftverket Bohunice, för att inte tala om Ignalina. För dessa behövs en EU-finansiering. Om inte de ekonomiska resurserna för en avveckling inräknas i elpriset kommer konkurrensen på elmarknaderna att snedvridas. I det avseendet kommer också de ekonomiska medlen att påverka den inre marknaden. Den elkraft som produceras i kärnkraftverk bör inte vara billig, helt enkelt därför att det kommer att tillfalla framtida generationer att betala för avvecklingen av anläggningarna.

Föredraganden Rebecca Harms har gjort ett omsorgsfullt arbete med dessa betänkanden. Härigenom sänder hon ett budskap till kommissionen med en uppmaning att utarbeta ett nytt direktiv.

 
  
MPphoto
 
 

  Nils Lundgren, för IND/DEM-gruppen. – Herr talman! Drift och avveckling av kärnkraft är verksamheter som kan ha gränsöverskridande effekter i Europa. Därmed måste de, till skillnad från de flesta andra verksamheter, kontrolleras på EU-nivå. Kärnkraft är dock som andra processindustrier; den tekniska utvecklingen leder ofta till att livslängden förlängs. Till och med reaktortankar kan komma att bytas ut i framtiden. Vi vet därför inte säkert när en reaktor måste avvecklas. I de svenska reaktorerna, som nu i genomsnitt är ett kvarts sekel gamla, höjs nu effekten kraftigt. Den återstående livslängden antas därför vara betydande.

Det är självklart att en avveckling är förenad med kostnader och att det krävs avsättning av medel för att bestrida dessa. I mitt hemland Sverige, där ungefär hälften av all elkraft kommer från kärnkraftreaktorer, har denna finansiering tagits omhand från början. Jag tror vi kan utgå från att alla demokratiska länder har gjort på samma sätt. Detaljerade och byråkratiska instruktioner för att styra denna process är onödiga. Att teknokrater i Bryssel skulle behövas som förmyndare för erfarna kärnkraftsexperter i medlemsländerna framstår som närmast löjligt. Medlemsländernas regeringar och myndigheter står under demokratisk kontroll och kan inte utsätta sina medborgare för risker.

Det är dock uppenbart att de medlemsländer som tidigare varit underkastade odemokratiska, kommunistiska regimer befinner sig i en väsentligt annorlunda situation. Deras reaktorer har byggts i en annan säkerhetskultur, där risktagandet har varit högre och där finansiella medel inte har avsatts i tillräcklig omfattning för avvecklingen. Det är en självklar gärd av solidaritet från de rikare medlemsländerna att bistå med medel för detta. Men med hur mycket? Junilistan anser att finansieringsbeloppet för Bohunice V1 i Slovakien skall fastställas preliminärt till kommissionens föreslagna belopp om 237 miljoner euro för perioden 2007–2013, eftersom budgetplanen inte har antagits. Därmed bör vi inte nu binda oss för stöd från gemenskapens budget för tiden efter denna period.

 
  
MPphoto
 
 

  Umberto Pirilli, för UEN-gruppen. (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den nuvarande debatten är av strategisk betydelse inom ramen för EU:s politik. Det problem som har kommit till vår kännedom gäller kärnkraftverket Bohunice i Slovakien och dess åtföljande problem hur de ekonomiska resurserna för avvecklingen av kärnkraftverk ska användas.

Det första problemet gäller tillämpningen av protokoll nr 9 om anslutningsfördraget och anslutningsakten för Tjeckien, Estland, Cypern, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Slovenien och Slovakien. I artikel 3 i detta protokoll förutses en uppföljning av det ekonomiska stödet för avvecklingen av reaktorerna 1 och 2 vid kärnkraftverket Bohunice. Vi anser att största möjliga stödbelopp måste beviljas för att reaktorerna 1 och 2 ska vara säkra under avvecklingen.

Det problem som jag ändå vill ta upp gäller säkerheten för hela vår kontinent, och den relevanta frågan hur en sådan säkerhet kan uppnås samtidigt som man beslutsamt tillämpar en lämplig energiförsörjningspolitik. Det skulle vara nödvändigt att en sådan politik garanterar en viss nivå av ekonomisk konkurrens inom EU-systemet, som motsvarar utmaningarna med innovation och utveckling.

I dagens EU finns det 155 energiproducerande reaktorer, varav minst en tredjedel kommer att behöva avvecklas inom de närmaste åren. Avvecklingen av 50 eller 60 reaktorer kommer att medföra kostnader som realistiskt sett uppgår till närmare 50 miljarder euro. Mot bakgrund av att de flesta av dessa reaktorer ligger i de nya medlemsstaterna, och således är mindre hållbara både strukturellt och ekonomiskt sett, måste kommissionen först och främst ta itu med problemet att upprätta en systematisk plan för att hjälpa och stödja dessa länder med avvecklingen.

Det andra problemet gäller behovet att genomföra en djupgående kostnads- och intäktsanalys för ett kärnkraftverk, och att sedan ställa dessa indikatorer mot kostnaderna för installation och avveckling, givetvis med hänsyn till den genomsnittliga livslängden hos de reaktorer som har installerats. Utifrån resultaten av en sådan studie är det sedan möjligt och lämpligt att fatta djärva och långsiktiga beslut i den ena eller den andra riktningen.

Ett sista problem, men inte mindre allvarligt, gäller det som sker utanför EU. I dag finns det 440 reaktorer i drift över hela världen, samtidigt som ytterligare 25 håller på att byggas. Efter Tjernobyl häpnade världsopinionen över hur nedslitna flertalet rektorer är och vilka allvarliga faror dessa utgör för allmänheten, varav många är belägna i före detta Sovjetunionen.

Är det inte, å andra sidan, parlamentets uppgift att rekommendera kommissionen att inleda förhandlingar med Förenta staterna, Ryssland och övriga berörda stater, för att upprätta en politik som innebär att rensa upp hela vår planet och att göra den säkrare?

 
  
MPphoto
 
 

  Sergej Kozlík (NI).(SK) Inom ramen för anslutningsförhandlingarna fick EU:s institutioner Slovakien att gå med på en tidig stängning av de två enheterna vid kärnkraftverket i Jaslovské Bohunice, trots att Internationella atomenergiorganet har bekräftat att kärnkraftverket uppfyller kriterierna för en säker långsiktig drift.

Den påtvingade – och politiskt motiverade – tidiga stängningen av dessa kärnkraftsanläggningar kommer att förvärra energiproblemet i Slovakien, och i EU som helhet. Republiken Slovakien kommer inte att kunna få fram de medel som behövs för att finansiera en säker avveckling av kärnanläggningarna, inte ens med den nuvarande stödnivån från EU. I jämförelse bör man beakta att de kostnader som unionen har uppskattat för avvecklingen av det litauiska kärnkraftverket i Ignalina är tre gånger högre än de för det slovakiska kärnkraftverket.

Jag vill därför be er, värderade kolleger, att åtminstone stödja den lösning som omfattar det lägsta beloppet och som innebär att stödet för avvecklingen av Bohunice-reaktorerna ökar från 237 miljoner euro till 400 miljoner, enligt förslaget från utskottet för industrifrågor, forskning och energi.

 
  
MPphoto
 
 

  Romana Jordan Cizelj (PPE-DE). (SL) Som företrädare för Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater vill jag ta upp frågan om ekonomiska resurser för avvecklingen av kärnkraftverk.

Vår politiska grupp anser att ekonomiska resurser bör säkerställas genom principen om att förorenaren ska betala. Vi förespråkar också att dessa resurser ska vara tillräckliga och att de ska finnas tillgängliga vid den tidpunkt som anges i avvecklingsprogrammen för varje enskild medlemsstat. Resursernas tillhandahållande måste säkerställas innan den förmodade driftslängden för ett visst kärnkraftverk upphör. Resurserna ska användas för det bestämda ändamålet, förvaltas på ett öppet och insynsvänligt sätt och nyttjas i enlighet med EU:s lagstiftning om konkurrenskraft.

Vår politiska grupp anser att det skulle vara oacceptabelt om avvecklingen försenades till följd av bristande ekonomiska resurser. Vi kan emellertid acceptera planerade dröjsmål som täcker perioder då kontinuerligt radioaktivt sönderfall minskar radioaktiviteten hos olika material och följaktligen också arbetstagarnas exponering för strålning.

På grund av vårt ansvar gentemot de kommande generationerna måste vi hitta en lämplig mekanism på EU-nivå för att övervaka och förvalta sådana finansieringsfonder. Vi måste emellertid vara medvetna om behovet av att finna en medelväg mellan de individuella medlemsstaternas och EU:s befogenheter i enlighet med Euratomfördraget.

Dokumentet som är föremål för denna diskussion har utformats för att säkerställa en rättvis konkurrens mellan kärnkraftverk och andra kraftverk. Eftersom vi diskuterar kärnkraftverken för sig måste vi akta oss för att ålägga dem en börda som andra anläggningar inte har blivit föremål för.

Kommissionsledamot Piebalgs! Vad jag vill säga är att vi måste övervaka vår praxis på EU-nivå och säkerställa genomförandet av gjorda åtaganden och av de internationella standarder som har godkänts av medlemsstaterna och av kandidatländerna Bulgarien och Rumänien. Samtidigt måste vi också noggrant övervaka utvecklingen i de länder som har inlett anslutningsförhandlingar. Med detta avser jag Kroatien, som äger en 50-procentig andel i kärnkraftverket Krško (som för övrigt är beläget i Slovenien) och som har gjort åtaganden liknande dem som gjorts i andra kärnkraftsländer.

 
  
MPphoto
 
 

  Reino Paasilinna (PSE).(FI) Herr talman, herr kommissionsledamot! Det föreligger samma problem med att stänga kärnkraftverket Bohunice som det gör med Ignalina. Enligt Internationella atomenergiorganet är båda för närvarande i ett sådant skick att de fortfarande skulle kunna användas. Det pågår en energikris i EU som delvis har sin grund i att priset på olja ständigt och egenmäktigt fluktuerar på marknaderna. Konsumtionen ökar, och samtidigt kommer vi i slutändan att behöva vidta åtgärder för att förhindra växthuseffekten.

De nya mindre medlemsstaterna, som inte har tillräckliga ersättande energiformer, kommer ändå att tvingas stänga sina kraftverk till följd av påtryckningar från de gamla medlemsstaterna vid tidpunkten för deras anslutning till EU. Dessa påtryckningar berodde delvis på en rädsla för och misstänksamhet mot den sovjetiska tekniken, och delvis var de en strävan efter att uppnå ett ekonomiskt försprång. Det är riktigt och rättvist att Slovakien och de andra nya medlemsstaterna i liknande situation får motta ett tillräckligt ekonomiskt stöd för att täcka kostnaderna för stängningen. Vi föreslår 400 miljoner euro. Det är emellertid sannolikt att stängningen kommer att utföras av företag från de stora, äldre medlemsstaterna. Problemet kommer ändå att kvarstå: vår energiförbrukning kommer att öka, och det kommer inte att finnas tillräckligt med tid för att rätta till situationen med hjälp av förnybara energikällor. Den energi som används för exempelvis nedkylning har ökat flerfaldigt under de senaste tio åren i Sverige. För nedkylning! Kina slukar den växande oljeproduktionen. Vi behöver en ny energipolitik.

 
  
MPphoto
 
 

  Šarūnas Birutis (ALDE).(LT) Under kraftiga påtryckningar för några år sedan blev kandidatländer såsom Slovakien, Litauen och nu Bulgarien utan förbehåll tvungna att ge löften om att avveckla sina kärnkraftverk innan den projekterade driftstiden hade löpt ut. Sådana löften är svåra att förverkliga ekonomiskt sett eller att förklara logiskt. Vi måste erkänna att vissa obefogade politiska beslut fattades.

De flesta experter erkänner att en tidig stängning av ett kärnkraftverk är ett hårt slag mot ekonomierna i dessa regioner och en börda för EU:s skattebetalare som uppgår till miljarder.

En ytterst viktig uppgift är att hjälpa till att garantera en säker eltillförsel i dessa regioner, eftersom den påtvingade avvecklingen av kärnkraftverken skapar ett hot om såväl ekonomiskt som politiskt beroende av andra elleverantörer. I detta sammanhang vill jag särskilt betona en avgörande förutsättning för avvecklingen, nämligen utvecklingen av ett gemensamt EU-energisystem och resurser för energiförsörjning.

I det här fallet måste avvecklingen av kärnkraftverken stödjas av en tillräcklig och läglig finansiering, och anläggningar bör inte stängas ned på varandras bekostnad. Det förändrade läget kräver den förnuftigaste lösningen – kraftverkens fortsatta drift.

Vi måste hantera situationen med en rimlig verklighetsförankring.

 
  
MPphoto
 
 

  Vladimír Remek (GUE/NGL).  – (CS) Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det problem som vi står inför när det gäller kärnkraftverket Bohunice är att en ny medlemsstat har åtagit sig att avveckla något som utgör en livsviktig energikälla för landet. Detta kraftverk har inte alls nått slutet av sin livslängd. Inte nog med det, en stor summa pengar har också spenderats på att modernisera detta kraftverk, och Internationella atomenergiorganet har bekräftat att det uppfyller standarderna för liknande kärnkraftverk av samma ålder. Det är allmänt känt att Slovakien till följd av omfattande internationella påtryckningar åtog sig att stänga Bohunice, men den dåvarande regeringens vägledande princip var att ansluta sig till EU. Regeringen vill nu hålla sitt löfte, trots att detta skulle missgynna den slovakiska ekonomin och innebära att landet tvingas importera energi vid en tidpunkt då energipriserna ständigt stiger.

Jag anser att vi bör stödja de slutsatser som utskottet för industrifrågor, forskning och energi har kommit fram till och rösta för den föreslagna ökningen av EU-medel så att kärnkraftverket Bohunice kan avvecklas säkert, och för att garantera att den slovakiska ekonomin förblir konkurrenskraftig. Slovakiens befolkning ska inte känna att de i själva verket har dragit det kortaste strået till följd av anslutningen till EU och efter att ha uppfyllt de hårda krav som många anser vara tämligen orättvisa.

 
  
MPphoto
 
 

  Kathy Sinnott (IND/DEM). (EN) Herr talman! Jag vill göra en sammanfattning av situationen. Två kärnkraftverk har blivit föråldrade och riskabla och måste avvecklas. Kostnaden för att stänga dessa anläggningar är närmare 2 miljarder euro. Det löpande underhållet vid de nedlagda anläggningarna kommer att kräva ett arbete som utförs av en expertgrupp under åtskilliga decennier eller kanske upp till ett helt århundrade. Detta måste göras, och vi har fått veta att det är EU som ska göra det. Forna misstag är kostsamma. Den enda positiva innebörden av denna ödesdigra situation är att den tjänar som en lärdom för framtiden. Kommer vi att betrakta den så? Kommer vi att dra lärdom av följderna av vår flört med kärnkraften?

I de länder som beslutar sig för att privatisera sina anläggningar eller att förändra äganderätten spelar man ett riskabelt spel med den obehagliga frågan om vem som ansvarar för att betala kostnaderna för avvecklingen. Vi vet att ett kärnkraftverk inte består i det oändliga, men tar vi hänsyn till detta innan de upprättas? Avvecklingskostnaderna bör finnas med i beräkningen redan från början, och sedan måste någon träda fram och ta ansvaret för den ekonomiska och organisatoriska bördan av att rensa upp det kärnavfall som blir kvar.

För tjugoåtta år sedan sa den dåvarande industri- och handelsministern Des O’Malley att Irland inte skulle klara sig utan kärnkraft. Vi fick veta att vi skulle sitta i mörker utan belysning, att vi skulle vara tvungna att överge våra mjölkmaskiner och gå tillbaka till att mjölka för hand och att vi skulle ha elransonering. Eftersom det irländska folket tänkte på framtiden sa de nej. De tog hänsyn till den sorts problem som vi nu står inför när vi ska avveckla de två anläggningar som vi talar om och flera andra föråldrade kärnkraftsvidunder.

Irland stängdes inte ned på grund av frånvaron av kärnkraft. Vi har fortfarande ingen kärnkraft, och vi har den starkaste ekonomin i EU. Den irländska ekonomin har utvecklats kraftigt trots att landet inte har kärnkraft. Jag vill hylla de irländska kärnkraftsmotståndarna.

Jag vill också ta tillfället i akt och uppmana beslutsfattare att ta hänsyn till erfarenheterna från Litauen, Slovakien och Irland innan de beslutar att upprätta den nya generationens kärnkraftverk. Det finns bättre, säkrare och billigare sätt att få hjulen att snurra och ha lyset på.

 
  
MPphoto
 
 

  Paul Rübig (PPE-DE). (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill först och främst tacka föredraganden för hennes mycket omfattande och djupgående analys. Vi har alltid ansett att kärnkraftverkens säkerhet är en europeisk fråga och att sådana frågor berör oss alla, eftersom tekniska fel eller andra problem berör allmänheten över hela EU.

Avveckling och slutförvaring är helt klart frågor som hör hemma inom konkurrenslagstiftningen. Vi måste se till att stöd beviljas i linje med EU:s konkurrenslagstiftning, och jag anser också att det måste finnas rättsliga bestämmelser för att förhindra en snedvridning av konkurrensen. Med detta menar jag inte enbart en snedvridning av konkurrensen mellan medlemsstaterna utan framför allt mellan producenter, och inte enbart i fråga om kärnenergi utan för alla energikällor. Därför anser vi i mitten att en expertgranskning är nödvändig, det vill säga ömsesidiga kontroller och ett insynsvänligt genomförande. Vi behöver också ägna särskild uppmärksamhet åt att se till att framtida stöd för stängning, slutförvar och konsumentsäkerhet finns till hands för varje energikälla.

Europeiska unionen, revisionsrätten och de åtskilliga andra institutionerna måste upprätta ett tydligt rättsligt ramverk. Det handlar om att återge situationen så klart och tydligt som möjligt och att tillämpa modeller som minskar kostnaderna för konsumenterna samtidigt som metoderna för säkerhet, slutförvar och avveckling utvecklas optimalt.

 
  
MPphoto
 
 

  Hannes Swoboda (PSE). (DE) Herr talman! Jag skulle i grund och botten känna mig mycket lyckligare i ett EU utan kärnkraftverk och fritt från kärnkraftens åtföljande risker. Eftersom detta emellertid är ett beslut som har fattats på nationell nivå, som kommissionsledamoten med rätta sa, måste vi ägna särskild uppmärksamhet åt säkerheten. Här måste EU:s regler och standarder tillämpas.

Men i det här fallet talar vi om ett kraftverk som byggdes före anslutningen till EU, och en av konsekvenserna av detta är att det nu måste stängas. Vi talar om ett kraftverk i ett relativt fattigt land, ett land med ekonomiska problem. Detta är något som jag anser att vi bör ta hänsyn till, och därför begär de österrikiska ledamöterna i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet ett högre bidrag till kostnaderna för stängningen av detta kraftverk. PSE-gruppen kommer därför att rösta för det högre bidraget. Jag anser inte att detta strider mot budgetplanen, eftersom det inte kommer att bli något problem att bekosta denna finansiering på lång sikt.

Låt mig återigen vädja till parlamentet att stödja Slovakien i det här fallet och att verkligen hjälpa landet, så att vi i EU:s säkerhetsintresse kan stänga kraftverket snarast möjligt.

 
  
MPphoto
 
 

  Marios Matsakis (ALDE).(EN) Herr talman! Vi tycks alla vara överens om att kärnkraftverkens avveckling är nödvändig av säkerhets- och miljöskäl, men den verkliga frågan är vem som ska betala för avvecklingen, och borde inte denna kostnad tas med i beräkningen när man planerar för nya framtida kärnkraftverk?

Vi har hört att omkring 60 kärnkraftverk i EU behöver avvecklas under de kommande 20 åren, till en genomsnittlig kostnad av vardera 500 miljoner euro. Detta innebär att det kommer att krävas svindlande 30 miljarder euro under de kommande 20 åren. Det är ungefär 30 gånger mer än den årliga budgeten i mitt hemland Cypern och en kostnad som motsvarar byggandet av hundratals sjukhus, skolor och andra institutioner av offentligt värde. Mitt hemland har inte haft något att göra med kärnmaterial, bortsett från Storbritanniens skandalösa lagring av kärnvapen på den brittiska militärbasen på ön.

Är det inte rimligare att länder som har dragit nytta av kärnenergiproduktionen själva borde bidra betydligt mer till avvecklingen av sina kärnkraftverk? Och varför uppmanas inte de som ansvarade för upprättandet av dessa anläggningar – till exempel den ryska regeringen, såväl som olika multinationella företag – att bidra i enlighet med principen om att förorenaren betalar? Vore det inte också rimligare om detta bidrag kom från de EU-länder som själva drar nytta av kärnenergiproduktionen? Det är min fasta övertygelse att medlemsstater som inte använder kärnenergi inte heller borde betala för avvecklingen av kärnkraftverk i andra medlemsstater.

 
  
MPphoto
 
 

  Erik Meijer (GUE/NGL).(NL) Herr talman! Mer än en tredjedel av de 150 europeiska kärnkraftverken måste avvecklas under de kommande 20 åren. Vem ska betala räkningen för detta: skattebetalarna eller förorenarna? En brist på medel får inte medföra att omoderna kraftverk fortsätter att drivas vidare. Avfallet är mer än det radioaktiva material som blir kvar efter en avveckling. De externa kostnaderna, inklusive kostnaderna för gammalt klyvbart material, transport och gruvavfall, kommer troligtvis att bli betydligt högre än den uppskattade summan på en miljard euro per kärnkraftverk.

Rebecca Harms föreslår helt riktigt att elföretagen årligen bör bidra till en fond som ska täcka de totala kostnaderna för avveckling, hantering och lagring av radioaktivt avfall. Genom att föra in dessa kostnader i priset för kärnkraften kommer priset inte längre att hållas skenbart lågt med hjälp av stödmedel. Dessutom kommer kärnkraftens låga ekonomiska avkastning att framgå tydligt. Än i dag leder den slutna hopkopplingen mellan civila och militära ändamål till en påfallande snedvridning av konkurrensen och till dolda exportstöd. Vi instämmer i förslaget om att utarbeta en förteckning över avvecklingskriterier och att denna ska vara knuten till reservfonder som elföretagen ska finansiera genom tillräckliga medel för avfallshantering och avveckling.

 
  
MPphoto
 
 

  Peter Baco (NI).(SK) Mina damer och herrar! Jag vill respektfullt be om ert stöd för ändringsförslagen från utskottet för industrifrågor, forskning och energi när det gäller den tidiga stängningen av kärnkraftverket i Jaslovské Bohunice V1 i Slovakien.

I sina förslag noterar utskottet att Slovakien har uppfyllt sitt ansvar i vederbörlig ordning på det här området. I förslagen erkänns också den avsevärda ekonomiska förlust som Slovakien kommer att få utstå till följd av den tidiga stängningen av anläggningen. Förlusten beror huvudsakligen på att den tidiga stängningen av kraftverket innebär att de ekonomiska resurser som har öronmärkts för dess eventuella avveckling nu inte kommer att öka. Republiken Slovakien har dessutom nyligen investerat 250 miljoner euro i en uppgradering av anläggningen för att garantera dess långsiktiga driftssäkerhet. Denna investering kommer att vara bortkastad.

Det föreslagna budgetanslaget från EU motsvarande 400 miljoner euro till kostnaden för den tidiga stängningen är därför en viktig förutsättning för att uppfylla de åtaganden som både EU och Republiken Slovakien har antagit.

 
  
MPphoto
 
 

  Zita Pleštinská (PPE-DE).(SK) Frågan om finansieringen av en tidig stängning av kärnkraftverket Bohunice är en huvudprioritering för både kärnsektorn och för Slovakiska republikens hela energipolitik.

Slovakien är redo att uppfylla det åtagande som anges i protokoll nr 9 i EU:s anslutningsfördrag, trots att landet har investerat 250 miljoner euro för att modernisera och förbättra säkerheten vid anläggningen Bohunice. Till detta kommer att Slovakien, i likhet med flera andra EU-länder, saknar egna betydelsefulla naturliga energiresurser, och avvecklingen av de två enheterna vid denna anläggning kommer påtagligt att undergräva landets självförsörjning av energi.

Allmänheten i Slovakien motsätter sig för närvarande att anläggningen Bohunice avvecklas. Slovakiens befolkning är mycket medveten om konsekvenserna av denna energikris och elprisernas åtföljande ökning. Som en följd av detta skulle varje avslag på kraven om mer ekonomiska resurser från EU spela avvecklingsmotståndarna i händerna.

Slovakien har med stöd av den studie som tjänade som underlag för diskussionen med kommissionen begärt 702 miljoner euro, att jämföras med de 237 miljoner euro som kommissionen har föreslagit. Europaparlamentets utskott för industrifrågor, forskning och energi har gått med på en kompromiss motsvarande 400 miljoner euro. Jag vill ta tillfället i akt och be er alla att visa solidaritet med mitt hemland och stödja förslaget från industriutskottet.

 
  
MPphoto
 
 

  Miloš Koterec (PSE).(SK) Under anslutningsprocessen till EU gjorde Slovakiska republiken sitt yttersta för att tillse en fortsatt drift av dess kärnkraftverk av typen VVER, samtidigt som säkerhetsnivåerna förbättrades för att uppfylla EU:s standarder i syfte att skydda människorna i Slovakien och unionens samtliga länder, i synnerhet våra grannländer.

Under anslutningsprocessens förlopp investerade vi omkring 250 miljoner euro i två enheter vid kärnkraftverket Bohunice, ett betydande belopp för ett land vars BNP bara är något högre än 50 procent av EU-genomsnittet. Enligt Internationella atomenergiorganet säkerställde vi därigenom en säker drift av anläggningen fram till 2015.

En lekman kanske undrar: ”om så är fallet, varför behöver ni då pengar för en avveckling under budgetperioden 2007–2013?” En expert skulle svara: ”Därför att Slovakien gjorde ett åtagande under landets anslutningsprocess till EU, under vad vi skulle kunna kalla omständigheternas påverkan, att avveckla de två aktuella enheterna under 2006 respektive 2008.” Det krävs inga omfattande matematiska färdigheter för att förstå att tiotals miljoner euro således kommer att ha varit bortkastade.

Vi blev emellertid försäkrade om att unionen skulle hjälpa oss med avvecklingen. Om de totala direkta och indirekta kostnaderna för avvecklingen uppgår till åtskilliga miljoner euro så skulle det belopp på 237 miljoner euro som kommissionen har föreslagit vara ganska lågt. Som Rebecca Harms föreslog i sitt andra betänkande stöder Slovakien givetvis inrättandet av särskilda fonder för kärnkraftverkens avveckling, och landet är villigt att själv täcka en väsentlig del av de totala kostnaderna för avvecklingen. Inte desto mindre bör den ekonomiska utvecklingens nivåer också tas med i beräkningen. Om det, enligt vad experter har uppskattat, krävs ett stödbelopp på 702 miljoner euro för att infria tidsfristen framstår det kompromissbelopp på 400 miljoner euro som industriutskottet har föreslagit helt klart godtagbart, och det förekommer ett antal argument som talar för att detta belopp inte bör utgöra något problem ens för den slutliga budgetversionen.

Jag anser att de två betänkanden som vi just har diskuterat har en gemensam nämnare, nämligen kärnkraftverkens säkerhet. Om det finns en gemensam målsättning i EU att följa en särskild tidsplan i denna fråga, måste det också finnas en gemensam målsättning att tillhandahålla de nödvändiga medlen för detta syfte. Om dessa målsättningar inte följs åt skulle det enligt min åsikt leda till att unionen förr eller senare tvingas ta itu med konsekvenserna av en sådan bristande överensstämmelse.

 
  
MPphoto
 
 

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen.(EN) Herr talman! Jag vill börja med att tacka föredraganden för hennes mycket korrekta och djupgående analys av de utmaningar som en avveckling medför.

När det gäller Bohunice-frågan grundades beslutet att stänga reaktorerna först och främst på säkerhetsfaktorer. I Europeiska unionen är det sammanslutningen av västerländska tillsynsmyndigheter för kärnkraft som beslutar om säkerhetskraven i särskilda medlemsstater. Sammanslutningen förklarade att dessa typer av reaktorer inte var möjliga att uppgradera, inte på grund av att de kom från forna Sovjetunionen, utan på grund av deras tekniska egenskaper. Därför krävde man under förhandlingarna att dessa reaktorer skulle stängas. Denna information gavs i ett tidigt skede, så under förhandlingarna tog man hänsyn till alla tänkbara konsekvenser. Beslutet fattades inte i det sista avtalspaketet: i flera fall, bland annat för Slovakien, gjorde regeringarna tidiga åtaganden att stänga särskilda reaktorer, till exempel reaktorerna i Bohunice. Därför tillbakavisar jag argumentet att politiska påtryckningar utövades: beslutet var grundat på de analyser som gjordes av dem som ansvarar för kärnsäkerheten i EU. Detta är ett faktum.

Förhandlingarna har förts i enlighet därmed, och alla eventuella konsekvenser har tagits med i beräkningen, inte enbart avvecklingen utan även andra frågor. Därför har vi också olika protokoll för Litauen och Slovakien.

Jag inser att avvecklingen är en ofantlig uppgift, men jag kan klart och tydligt förklara grunderna till kommissionens förslag: det är baserat på anslutningsförhandlingarnas resultat. Varje annan fråga skulle ha grundats på andra faktorer, men i detta skede kan vi inte gå vidare till de andra faktorerna.

Mina tjänsteenheter står i nära förbindelse med de slovakiska myndigheterna för att diskutera denna utmaning. Detta är helt klart ett åtagande som godkändes av EU:s medborgare och Slovakiens medborgare under anslutningsförhandlingarna och som bör hedras, inte bara från EU:s sida utan också från den slovakiska sidan. Det är således en utmaning som vi bör anta gemensamt.

Samtidigt är det tveksamt huruvida anslagen för avvecklingen bör användas vid en tidpunkt när alla reaktorer har varit och fortfarande är i drift: om man inte har anslagen för avvecklingen blir priset billigare. Men vem är det till slut som betalar? Skattebetalarna? Andra medborgare? Detta är verkligen en global utmaning.

Dagens debatt, i denna sena timma, är högst relevant. Kommissionen har redan försökt utarbeta lagstiftningsförslag om anslagen för avvecklingen, eftersom dessa anslag är betydelsefulla för konkurrenskraften inom Europeiska unionen och för att klargöra vem som ska betala för dem. Jag instämmer till fullo i att förorenaren ska betala. Denna faktor borde ingå i priset.

Kommissionen kommer att förbereda en rekommendation och insistera på en tillräcklig och insynsvänlig användning av avvecklingsanslag som bör finnas tillgängliga när så krävs. Detta är det grundläggande faktum som vi bör konfrontera när vi diskuterar kärnenergi. Konkurrensfrågor kommer definitivt inte att uteslutas från debatten, för det är mycket viktigt att veta vilka stödsystem vi erbjuder för andra typer av energi. Detta är en mycket relevant fråga.

Jag tackar er innerligt för kvällens debatt. Jag är verkligen glad över att den var så detaljrik. Vi bör fortsätta denna debatt när vi diskuterar energifrågor.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen . – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy