Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 16 november 2005 - Strasbourg

16. Europeiska rådets informella möte

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en debatt om rapporten från Europeiska rådet och uttalandet av kommissionen om Europeiska rådets informella möte i Hampton Court. Som ni vet var Europaparlamentet inbjudet och företräddes av talmannen. Jag vill tacka det brittiska ordförandeskapet för den respekt som Europaparlamentet visades.

  Jack Straw, rådets ordförande. – (EN) Herr talman! Det är en stor ära att få tala inför detta parlament igen – jag vet att en väldigt högkvalitativ grupp av parlamentariker är här. I alla parlament talar man ibland inför väldigt många och ibland inför färre. Jag tolkar detta som ett fullt stöd för all politik som både Förenade kungarikets ordförandeskap och Förenade kungariket har följt i frågor som budgeten, vilken jag återkommer till om en stund.

Detta är den 48:e gången som en minister från den brittiska regeringen talar inför parlamentet sedan det brittiska EU-ordförandeskapets början, och med sex veckor kvar gläder det mig att berätta att många fler ministrar är på väg. Det visar hur viktigt vi anser att parlamentet är.

Idag vill jag berätta om det informella mötet vid Hampton Court. Ni känner redan till mycket av det, men det som man åstadkom för tre veckor sedan var viktigt. I början av sommaren visade EU:s befolkning tydligt att de var missnöjda med den riktning som EU hade. De kände sig isolerade från EU:s politik och politiker. Vid Hampton Court tog EU:s ledare ett stort steg mot att lämna ett svar på den frågan genom att nå en bred överenskommelse om en riktning för EU:s ekonomiska politik och socialpolitik. Mycket av förarbetet hade förstås redan gjorts av Europeiska kommissionen genom det utmärkta meddelandet ”Europeiska värderingar i en globaliserad värld”. Till ordförande José Manuel Barroso skulle jag vilja säga att meddelandet var ett av de bästa och mest insiktsfulla meddelanden jag har läst på tre år om framtiden för EU och dess länder.

Med 20 miljoner arbetslösa i EU och en arbetslöshet bland unga på 18 procent är huvuduppgiften för oss alla som tror på den europeiska sociala modellen att åter sätta EU i arbete och ge våra medborgare verktygen för att konkurrera på den globala marknaden.

Utifrån ett antal specifika strategier identifierade toppmötet vid Hampton Court sex nyckelområden där medlemsstaternas och kommissionens gemensamma krafter kan stärka EU:s ekonomiska välstånd och gemensamma säkerhet.

Det första är forskning och utveckling. Vi behöver en stark teknisk grund om de europeiska företagen fortsatt ska kunna ligga före konkurrenterna, särskilt konkurrenterna i de asiatiska ekonomierna.

Det andra är investeringar i våra universitet. Vi ligger efter Förenta staterna och i vissa viktiga avseenden även Kina och Indien.

Det tredje är att leva upp till de demografiska förändringarna i Europeiska unionen. EU har just nu fyra personer i arbetsför ålder per varje pensionär, men under de kommande årtiondena kommer det att sjunka från 4:1 till bara 2:1. Vid det informella toppmötet kom EU:s ledare överens om att förhållandet mellan laglig migrering och EU:s framtida ekonomiska behov måste undersökas närmare.

Den fjärde frågan var energin. Hur hanterar vi ett ökande globalt energibehov när tillgången förblir svag? Vid toppmötet tillstod man att lösningen kräver åtgärder på flera plan. Vi måste variera våra energikällor och närma oss de nuvarande stora energileverantörerna på ett mer sammanhållet sätt. Vi måste använda vår marknadskapacitet och vår makt som användare gentemot dem som är leverantörer. Vi måste också sträva efter energieffektivitet och rena tekniker och utveckla en mer uppriktigt öppen energimarknad inom EU. Den är öppen i vissa länder, men inte i alla, och det är inte vad jag kallar en öppen marknad.

Det femte är EU:s arbete för global säkerhet. När det gäller lagring av kommunikationsuppgifter har parlamentet möjlighet att ingå i EU:s gemensamma ansvar att stifta lagar som ökar säkerheten för våra medborgare och som ställer kriminella inför rätta. Det finns en strategi mot terrorism som kommer att visa hur vi hanterar radikaliseringen, hur vi skyddar infrastrukturen och hur vi upprätthåller bättre informationsutbyte. Vi måste också kämpa mot illegal invandring och förstärka våra gränser, samtidigt som vi ser till att utnyttja fördelarna med laglig migration för EU och utvecklingsländerna.

Slutligen kom man på toppmötet överens om att Javier Solana, tillsammans med ordförandeskapet, skulle fortsätta att arbeta med de gemensamma säkerhetspolitiska frågorna om försvar och säkerhet. Det finns specifika förslag för forskning och utbildning inom detta område som kan fylla luckorna i vår kapacitet. Vi måste även förbättra ramarna för krishantering vid katastrofer och försöka öka finansieringen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP). I december kommer vi för övrigt att publicera en omfattande strategi för Afrika.

Det kommer att lämnas delrapporter inom alla områden till Europeiska rådets möte i december och slutrapporter under det österrikiska ordförandeskapet under den första halvan av nästa år. Jag är säker på att kommissionen kommer att ha åsikterna från de relevanta parlamentsutskotten i åtanke helt och hållet när dessa rapporter skrivs. Detta var mer detaljerat vad som diskuterades vid Hampton Court.

Men nu när vi har nått en bred överenskommelse om riktningen för ett modernt EU måste vi också få den rätta budgetplanen för att genomföra dessa sociala och ekonomiska prioriteringar. Ordförandeskapet har åtagit sig att arbeta för en budgetöverenskommelse i december, men vi vet allihop att det kommer att bli väldigt svårt att nå en sådan överenskommelse. I juni förkastade fem medlemsstater den föreslagna budgeten. Nästa månad måste alla 25 vara överens. Därför har vi en del tuffa förhandlingar framför oss. Med det i åtanke siktar vi på att lägga fram utförliga förslag i början av december för diskussion vid en utrikesministerkonklav.

Det kommer att krävas förändringar på tre huvudområden. För det första måste vi ge EU:s budget en ny riktning för att garantera att den motsvarar 2000-talets alla utmaningar. Därför behövs en tydlig tidsplan för att se över alla aspekter av inkomster och utgifter och en noggrann koll på varifrån pengarna kommer, hur de används och hur vi redovisar dem. Att misslyckas med att avsluta EU:s bokföring för det elfte året i rad, vilket är väldigt dåligt, påverkar klimatet i debatten och i opinionen om hela EU i varenda medlemsstat. Alltså måste den nya riktningen omfatta klara mål för hur EU:s medel ska användas i framtiden och för hur användningen ska redovisas, vilket är nödvändigt för att skattebetalarna ska ha förtroende för vad EU gör, och den måste öppna tydliga vägar för den framtida reformeringen av EU:s politik.

För det andra måste vi ändra utgiftsstrukturen från den 1 januari 2007 från vad som föreslogs i det senaste förhandlingspaketet i juni, och särskilt beakta medlemsstaternas nyligen genomförda diskussioner om de förslag som kommissionens ordförande José Manuel Barroso lade fram den 20 oktober.

För det tredje måste konsekvenserna av alla föreslagna ändringar av beslutet om egna tillgångar, alltså av den summa som medlemsstaterna betalar till EU:s budget, anses vara rättvisa och balanserade i alla medlemsstater. För att göra detta möjligt krävs betydande förändringar i avtalen som föreslogs i juni, vilka rör Förenade kungariket bland andra medlemsstater. Jag vill inte att någon ska bli överraskad. När jag säger betydande förändringar, så menar jag betydande förändringar. Utan betydande förändringar tvivlar jag på att en budget kan bli av. Men med förändringarna å andra sidan tror jag att vi kan föra förhandlingarna framåt, och som ordförandeskap är vi engagerade för att nå en överenskommelse, och vi ska göra allt vi kan för att nå fram.

Än så länge har jag i stort sett talat om EU:s svar på globaliseringens utmaningar utifrån vad vi ska göra, vilka strategier vi ska anta och vilken budget vi ska komma överens om. Men globaliseringen utgör inte bara ett hot mot Europa utifrån vad vi gör, utan även utifrån hur vi gör saker. Som jag tidigare har antytt finns en växande klyfta mellan politiken i EU och befolkningen i EU.

Det är just denna fråga som står i fokus vid en konferens i Haag i morgon, där den nederländska och den brittiska regeringen står som gemensam värd. Vid konferensen ”Sharing Power in Europe” ska man titta närmare på hur regionala och nationella parlament kan arbeta mer effektivt med EU-institutioner som Europaparlamentet, och hur vi kan hitta den rätta balansen för åtgärder på regional, nationell och europeisk nivå för att ge våra medborgare bästa resultat.

Jag vill varmt tacka Nederländernas premiärminister Jan Peter Balkenende, för att han först och främst föreslog att en sådan konferens borde hållas, vilket han gjorde vid Europeiska rådets möte i juni, och vår kollega Bernard Bot, Nederländernas utrikesminister, som har hjälpt det brittiska ordförandeskapet att föra denna fråga framåt och agera värd för morgondagens konferens.

En del av arbetet måste vara att föra EU närmare medborgarna och göra lagstiftningen i EU enklare och mer relevant. I och med att globaliseringen har gjort det svårare för folket i EU att relatera till unionens institutioner så har även de människorna, våra medborgare, blivit mer kritiska mot lagstiftningens karaktär i EU. De har mycket svårare att acceptera en statligt styrd regim och mer högröstade i sin tro på att lagstiftningsmetoderna inte kan, och inte bör, vara ställföreträdare för utfallet. Något som är typiskt för alla parlament och unioner, men särskilt för EU, är att metoden alltför ofta har setts som detsamma som utfallet. Så är inte fallet. Företagen, de icke-statliga organisationerna och medlemsstaterna vill ha nya europeiska lagar för att till exempel stävja illojal konkurrens, skydda miljön och förbättra våra rättssystem. Men de vill ha åtgärder som förbättrar våra liv, och inte försvårar dem. Standardisering och harmonisering ger inte automatiskt ett mervärde.

Tack vare kommissionens arbete under ordförande José Manuel Barrosos ledning finns det nu flera ljuspunkter. Kommissionen har till exempel lyssnat på vad företag och privatpersoner vill, och den har föreslagit en lättare tillsynsgrad på området finansiella tjänster. Det kommer att bidra till att främja en globalt konkurrenskraftig europeisk finanssektor. Kommissionens treåriga åtgärdsprogram för att förenkla regelverket är ett annat mycket välkommet steg, liksom att man har insett att EU inte alltid behöver blanda sig i de områden där man tidigare gjort det. Därför kom beslutet att slopa ett direktiv från 1968 som reglerade antalet och storleken på kvistar i virke. Det kanske fanns anledning för EU att reglera antalet och storleken på kvistar i virke för 37 år sedan. Men i dag bör vi kanske istället överlåta det till medlemsstaterna eller lita på omdömet hos dem som köper virke från en virkesleverantör. Varför inte?

Förslaget om att se över om vi kan förenkla arbetsgivarnas skyldighet att lämna rapporter om att fastställda regler efterlevs utifrån 20 olika direktiv om arbetsmiljö borde minska bördan för arbetsgivarna och ge dem mer tid att ägna sig åt arbetstagarnas behov, och kanske skapa arbetstillfällen, än åt pappersarbete.

Som medlagstiftare har Europaparlamentet en livsviktig roll i allt detta. Låt oss ta förordningen om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (REACH), som föranledde en del uppståndelse utanför när jag kom in och enligt vad jag har hört en del uppståndelse här inne. Det är kontroversiellt hur långt man reglerar den europeiska kemikalieindustrin för att skydda konsumenten. Ingen av oss vill bli kemikalieförgiftad, men jag menar ändå att EU:s resultat på området är exemplariskt och inte sämre än något annan i hela universum. I en globaliserad värld, där hinder har rivits, vill ingen av oss heller se EU:s kemikalieindustri tvingas ner på knä, så att lagstiftningen, som är väldigt bra, till slut styr en industri som inte längre finns, utan ersätts av industrier runt om i världen, som Kina, Indien och annorstädes, där lagstiftningen är mycket sämre än den vi har idag. Det är detta dilemma som parlamentet och alla våra medborgare står inför.

Vi måste identifiera de svåra fallen. De föreslagna ändringarna i direktivet om arbetstid är bra exempel på välmenande lagstiftning som inte uppnår vad förändringarna är ämnade att göra, och där metod och utfall har blivit sorgligt förväxlade.

Vi är alla överens om att EU:s arbetsmarknader måste anta ordentliga normer för arbetarskydd. Européerna måste ha rättigheter på arbetsplatsen, men de måste även ha arbeten där de kan utnyttja de rättigheterna. Min premiärminister sa nyligen att vi hoppades kunna lösa de kvarstående frågorna i detta direktiv under vårt ordförandeskap, och det är fortfarande vårt mål.

Vi måste vara klara över karaktären på de utmaningar som vi har att ta itu med. Direktivet om arbetstid rättfärdigas genom att det antas handla om hälsa och säkerhet, vilket det till viss del gör, men strikta begränsningar av det totala antalet utförda arbetstimmar är inte lösningen. Förenade kungariket har bland den bästa arbetsmiljöstatistiken hela i EU. Eftersom ni undrar är vi näst bäst när det gäller förlorade arbetsdagar på grund av skada och, om jag minns rätt, den tredje bästa när det gäller dödsfall på arbetsplatser. Vi har genom vår statistik visat att en god arbetsmiljö beräknad på utfallet är fullständigt kompatibel med flexibla arbetsmarknader och flexibel arbetstid. Strikta alleuropeiska begränsningar av arbetstiden kommer inte att ge hälsa och säkerhet för arbetskraften, särskilt inte när regleringarna tillämpas ojämnt.

Som jag ser det har vissa europeiska partner med rätta uttryckt en djup oro över att det finns andra medlemsstater där arbetstidsbegräsningarna tillämpas per avtal, och inte per arbetare. Vissa av de länderna är desamma som menar att det måste finnas strikta begränsningar, men när det gäller tillämpningen inom de egna länderna slingrar man sig och istället för att tillämpa dem per arbetare, som måste vara grunden för hälsa och säkerhet, tillämpar man dem per avtal. Om någon därför har två avtal, alltså en person med två arbeten, kan de klara sig undan begränsningen helt oreglerat och oskyddat. Detta är obegripligt ur ett arbetsmiljöperspektiv. Det är obegripligt ur ett praktiskt sysselsättningsperspektiv. Det är obegripligt med tanke på EU:s anseende när det gäller att tillämpa rättvisa och förnuftiga föreskrifter i hela EU.

Vi måste hitta sätt att genomföra och verkställa direktivet så att det passar behoven på alla arbetsmarknader. Vi måste se till att alla arbetstagare har godtagbara anställningsskydd och att ingen tvingas in i en ekonomisk gråzon på grund av stelheten i detta direktiv, för det är vad som håller på att hända.

Den nakna sanningen om direktivet är att vi, genom att försöka återställa de europeiska begränsningarna och normerna, riskerar att kränka vissa individuella arbetstagares rätt att arbeta de tider som de vill. Vi kommer otvivelaktigt att begränsa arbetsgivarnas flexibilitet att anpassa sig till verksamhetsförändringar och säsongsbestämda behov, och därigenom kommer vi att hota de arbetstillfällen som arbetstagarna är beroende av. Det kan inte vara rätt. Det är livsviktigt att arbetstagarna känner sig säkra och ordentligt skyddade på arbetsplatsen. Det handlar om bra företagande lika mycket som om bra politik.

Vi måste bedöma hur mycket av detta som kan åtgärdas på EU-nivå och hur mycket vi kan lita på att de nationella regeringarna, arbetsgivarna och fackföreningarna kommer överens om en strategi som speglar arbetsmarknadstraditionerna och goda rutiner inom de enskilda medlemsstater och över hela EU. Minimilönen, som är ytterligare en aspekt inom sysselsättningspolitiken som jag råkar tro starkt på, har trots allt alltid varit medlemsstaternas ansvar. Jag menar att det är helt i sin ordning. Nu är det dags att också överlämna ännu fler frågor om arbetstiden till medlemsstaterna. Enligt min mening är detta ett utmärkt exempel på ett område där EU måste gå framåt med en lättare inställning genom att ta oss an utmaningarna att försöka arbeta närmare våra medborgare.

När Förenade kungariket tog över ordförandeskapet i EU tog vi också över behovet av att föra en bred debatt om EU:s framtid. Toppmötet vid Hampton Court var en viktig del i den debatten, men debatten är långt ifrån över. Processen att bygga ett modernt och tryggt EU kommer att ta ännu längre tid. Det här är en resa som regeringarna, politikerna och parlamenten, inklusive Europaparlamentet, inte kan göra ensamma. Vi måste föra fram fördelarna med EU till folket i EU och få folket med oss.

(Applåder)

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (FR) Herr talman, herr Straw, mina damer och herrar! Som Jack Straw påpekade kan vi vara nöjda med resultatet av detta informella toppmöte. Jag vill gärna dela med mig av min glädje över att det var möjligt att låta Europaparlamentets stämma höras vid toppmötet, tack vare att Josep Borrell Fontelles deltog i alla diskussioner. Jag kan bara gratulera Tony Blair till hans sätt att bidra till att skapa en positiv atomsfär och ett förtroendefullt klimat. Jag är särskilt stolt över kommissionens betydelse för detta toppmötes framgångar.

Våra diskussioner i Hampton Court ledde fram till ett samförstånd som byggde på en grundläggande tanke och fem huvudområden. Den grundläggande tanken är följande: För att bevara våra värderingar måste vi modernisera vår politik. Det råder inga motsättningar mellan ett projekt för ekonomiska reformer i syfte att modernisera Europa och ett engagemang för ett politiskt Europa och ett socialt Europa. De fem huvudområdena är i korthet följande: För det första enighet i analysen och om vilka slags utmaningar vi står inför till följd av kommissionens bidrag – och när vi ändå talar om detta, herr Straw, vill jag tacka er för det ni sa om kvaliteten på vårt dokument. För det andra vikten av att i praktiken genomföra ambitiösa reformer som skapar tillväxt och sysselsättning. Alla medlemsstater har tagit itu med denna uppgift och kommissionen kommer att utarbeta en rapport om de nationella program som har utvecklats för att genomföra Lissabonslutsatserna redan i början av nästa år. För det tredje utveckling av det arbete som lagts ned på den politik som krävs för att hantera globaliseringen och våra åldrande befolkningar, med inriktning på särskilda områden som forskning och utveckling, universitet, energi och befolkningsfrågor, däribland invandringsfrågan. För det fjärde – och detta har med den förra punkten att göra – en ny prioriterad fråga för invandringspolitiken, som samtidigt omfattar laglig invandring som utan tvekan fyller ett behov i vår ekonomi, nämligen att säkra våra gränser, vilket våra medborgare väntar på, och en effektiv integrationspolitik, vilket är avgörande i våra multikulturella samhällen. För det femte nya initiativ för att granska hur våra externa insatser kan förbättras så att vi kan svara mer effektivt på globaliseringen och de nya säkerhetshoten som inte stannar vid nationsgränserna.

Vi måste nu gå vidare med vårt arbete. Jag hoppas att vi ska kunna göra detta i nära samarbete med parlamentet och med rådets nuvarande och kommande ordförandeskap.

För att hålla farten uppe när det gäller att främja långsiktig tillväxt och sysselsättning föreslår kommissionen att forskning och utveckling ska få ökad stimulans och att nya sätt att förnya utbildningssystemen i EU och på universiteten ska utarbetas. Vi kommer att rapportera om detta till rådet och Europaparlamentet före Europeiska rådets möte i vår.

Vi söker resurser för att hantera de demografiska problemen bättre. Från och med början av nästa år kommer vi att lägga fram resultaten av det samråd som inleddes i år med grönboken om befolkningsförändringar.

När det gäller upprättandet av en sammanhängande energipolitik kommer vi nästa år att lägga fram en EU-strategi. Alla alternativ måste hållas öppna. Detta nya erkännande av att vi måste arbeta tillsammans inom ett område som till helt nyligen ansågs vara reserverat för medlemsstaterna är mycket viktigt.

Arbetet pågår redan med migrationsfrågorna. Det har redan lagts fram flera förslag inför Europaparlamentet och det bör finnas ett dokument före årets slut som hjälper oss att förbättra vårt sätt att tänka och agera i fråga om laglig och olaglig invandring.

Slutligen har vi en dubbel utmaning när det gäller säkerheten. Vi måste inte bara arbeta mer effektivt tillsammans för att hantera den gränsöverskridande brottsligheten i EU, utan också göra ett starkare åtagande att bekämpa den internationella terrorismen. Även i denna fråga har kommissionen lagt fram viktiga förslag, och en strategi för att bekämpa terrorism är snart färdigställd. Men vi behöver också göra större insatser för att se till att Europeiska unionen tar sin rättmätiga plats i diskussionen om vilken respons som krävs när det gäller globaliseringen. Därför kommer kommissionen att lägga fram ett idédokument om hur vi i Europeiska kommissionen tillsammans med rådet och parlamentet kan bidra till att stärka unionens yttre samstämmighet.

Det är uppenbart att vi kan göra mer för att öka konsekvensen i våra yttre åtgärder, inte bara inom utrikespolitiken och vårt gemensamma försvar, utan också i de olika politikområden som har en yttre dimension och inom de områden där kommissionen har en särskild roll, till exempel utvecklingsbistånd, internationell handel och grannskapspolitik.

(EN) Mötet vid Hampton Court visade åter varför EU är viktigt i en globaliserad värld. Den europeiska integrationen har aldrig varit så ifrågasatt, men den har aldrig heller varit så nödvändig. EU har det antal och den omfattning av handlingsprogram som krävs för att maximera fördelarna med globaliseringen för invånarna i EU och för att minimera hoten. EU:s lagstiftning gör det möjligt att överlämna en terrormisstänkt från Italien till London inom 50 dagar. En process som tidigare tog åratal tar nu bara några veckor tack vare att vi har ett verktyg på EU-nivå och tack vare att vi har en EU-lagstiftning som gör det möjligt för oss att genomföra detta. EU kan ge svaren på utmaningarna av en dyrare och mer otillräcklig energi. EU kommer också att bidra till att genomföra gränsövergången i Gaza, vilket är en väldigt viktig ny utveckling. EU leder världen när det gäller bistånd till Afrika. Så det finns ett behov av den europeiska dimensionen.

Vi är överens om behovet av en lämplig lagstiftning för att undvika byråkratiska åtgärder, och vi har gjort väldigt mycket för att nå detta genom bättre lagstiftning. Men det innebär inte nödvändigtvis ett minimalistiskt EU, vilket jag vill göra fullständigt klart. Inte alls. Det innebär att EU bör göra mindre på vissa områden och göra livet enklare för våra medborgare och företag. Å andra sidan finns det samtidigt områden där vi behöver göra mer, och inte mindre. Det är väldigt viktigt att undvika föreställningen om ett minimalistiskt EU.

Det är allas vårt ansvar som EU-ledare, på rådsnivå, parlamentsnivå och kommissionsnivå, att förklara detta och att undvika demagogin och populismen som ibland riktas mot EU. För i denna globaliserade värld behöver vi ett starkt EU mer än någonsin. Men för alla dessa handlingsprogram behövs det pengar, från utrikespolitik till säkerhet, migration, energi, forskning och universitet. De kostar pengar.

När jag var liten lärde mig min mor att aldrig tala om pengar, eftersom det var ofint. Men nu måste jag tala om pengar, för utan pengar kan vi inte genomföra dessa handlingsprogram. Vi behöver resurserna för att komma framåt med vår politik.

Ärade rådsledamöter! Ni kan inte be kommissionen och övriga EU-institutioner att genomföra saker utan att ge dem de medel som krävs för att genomföra dem.

Den positiva stämningen och de tecken på en starkare europeisk vilja som vi såg vid Hampton Court måste nu övergå i handling och förverkligas i en överenskommelse om budgetplanen nästa månad. Detta är det brittiska ordförandeskapets nyckelfråga, det verkliga testet för om EU är på väg framåt, och vi behöver ett EU på väg framåt.

När det gäller välfärd, solidaritet och säkerhet är det enda vi kan göra att ge medborgarna medlen för att lyckas. Jag vet att det brittiska ordförandeskapet arbetar hårt för en budget, och ett misslyckande skulle bli dyrt. Det är svårt att se hur våra åsikter ska kunna mötas inom några månader. Det finns därför en verklig risk för att det inte blir en överenskommelse nästa månad, vilket leder till förseningar i pengaflödet till de nya medlemsstaterna, en risk att gemenskapen inte kan genomföra avgörande internationella åtaganden, bland annat åtaganden gentemot de fattigaste.

Hur kan EU göra åtaganden på medellång sikt inom ramen för den globala fonden för bekämpning av hiv/aids utan budgetplanen? Hur kan vi respektera de åtaganden vi gjorde i Förenta nationerna för millennieutvecklingsmålen? Hur kan vi t.ex. hjälpa länderna i Västindien att anpassa sig till ändringarna i den gemensamma organisationen av marknaden för bananer? Hur kan vi fortsätta våra åtaganden för att bevara freden Afrika? Hur kan vi gå vidare med den så kallade nya politiken, politiken för framtiden? Om vi inte når en överenskommelse får vi faktiskt behålla den gamla politiken, eftersom det inte kommer att finnas finansiella medel till politiken för framtiden.

Jag tror också att vi alla är överens om att ett utvidgat, mer mångfaldigt EU behöver fler investeringar. Jag säger inte ”kostnaden för utvidgningen” eftersom jag ogillar ordet ”kostnad” när vi talar om utvidgning. Men nu när vi är ett mycket större EU och ett mer mångfaldigt EU behöver vi fler investeringar för de nya medlemmarna. Vi måste dela ansvaret för denna investering.

Vi har en solidaritetsplikt gentemot de nya medlemsstaterna som söker stöd hos EU under deras snabba och förvånansvärda framsteg när det gäller modernisering och reformer. Detta är en situation som alla medlemsstater vinner på. Detta är inget nollsummespel, och det var just för att vi måste överbrygga luckan som jag lade fram några förslag, varav ett nu beaktas av det brittiska ordförandeskapet. Jag tackar det brittiska ordförandeskapet för det, för att det knyter samman sammanhållning och konkurrens. Som vi ser det finns det tvärtom ingen motsägelse mellan sammanhållning å ena sidan och konkurrens å den andra. Sammanhållningen och stödet för de nya medlemsstaterna är också ett sätt för dem att förbättra sin konkurrens och för hela EU att bli mer konkurrenskraftigt.

Jag hoppas därför att dessa förslag kommer att tas i beaktande i den slutliga överenskommelsen, så att det i slutändan också står klart att det vi föreslår inte är pengar till ett gammalt EU-koncept, utan pengar till ett mer konkurrenskraftigt och modernare EU, men ett EU som samtidigt behåller de starka värderingarna när det gäller sammanhållning.

Vi behöver en rättvis fördelning av denna börda. Inga medlemsstater kan snåla i fråga om utvidgningen. Jag litar på det brittiska ordförandeskapets goda omdöme för att få igenom en rättvis och balanserad överenskommelse nästa månad. Jag hoppas att vi uppnår detta genom att stärka, och inte minska, kommissionens och parlamentets ambition för ett utvidgat EU. För vi måste i ärlighetens namn säga att budgetplanerna utgör en överenskommelse mellan rådet, kommissionen och parlamentet, och parlamentets och kommissionens ställning bör tas i beaktande i den slutliga lösningen.

Mötet vid Hampton Court var sannerligen en framgång. Det var det första mycket viktiga steg som togs i ett nytt samförstånd om ett dynamiskt och modernt EU. Jag hoppas att den positiva andan av dynamik och öppenhet som alla visade där kan förvandlas till en överenskommelse om budgeten nu. Jag ger ordförandeskapet mitt fulla stöd i dess försök att uppnå det, och jag önskar ordförandeskapet och medlemsstaterna all lycka till.

(Applåder)

  Talmannen. – Tack, herr Barroso! Presidiet vill påpeka att denna debatt gäller Europeiska rådets möte i Hampton Court och att den nu börjar likna en preliminär debatt om budgetplanen. Men presidiet ska inte tala om för deltagarna i debatten vad det är de ska debattera. De får framhärda i att ta upp budgetplanen om de vill, även om detta inte tas upp specifikt på föredragningslistan.

  Hans-Gert Poettering, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr ordförande för kommissionen, mina damer och herrar! Kvällen innan mötet i Hampton Court befann sig Europeiska rådets ordförande här i kammaren, inte Förenade kungarikets premiärminister. Det är sant att han är Förenade kungarikets premiärminister också, men det är därför han är ordförande för Europeiska rådet.

Tony Blairs närvaro här dagen före mötet i Hampton Court gav oss det rätta budskapet. Jag anser att han prioriterade rätt: parlamentet först, sedan stats- och regeringscheferna. Jag är också mycket glad över att parlamentets talman var i Hampton Court under hela mötet. Herr rådsordförande! Jag rekommenderar er att bjuda in parlamentets talman till Bryssel för att delta i hela toppmötet. Det skulle kunna bli början på en god praxis för framtiden och Förenade kungariket skulle alltid bli ihågkommet för att ha låtit Europaparlamentets talman delta i EU-toppmötena fullt ut.

Er hänvisning till egenskaperna hos de ledamöter som är närvarande i dag var en underdrift i sann brittisk anda. Jag tycker att det är fantastiskt att ni använder den tekniken för att uttrycka indirekt men befogad kritik om att fler av oss borde vara närvarande, men det var våra egenskaper ni valde att lyfta fram, och det visar vilken hög parlamentarisk skicklighet det finns i Förenade kungariket.

Det är på denna punkt jag känner ett behov av att lyfta ett varnande finger. Ni nämnde ministrarnas besök och sa att en minister hade besökt de europeiska institutionerna 48 gångar. Även om jag tycker att detta är fantastiskt och trots att jag är säker på att siffran kommer att stiga till 60 eftersom vi fortfarande har sex veckor kvar, måste det sägas att när allt kommer omkring måste mängden ministrar från det brittiska ordförandeskapet matchas av deras egenskaper, och vi hoppas fortfarande att så kommer att vara fallet vid slutet av december i år.

Ni sa att EU är väldigt avlägset från sina medborgare. Det stämmer verkligen, och vi måste tänkte lite på hur vi tillsammans kan förbättra detta, men man kan säga samma sak om politikerna på nationell nivå. Vi måste alltså göra samma insatser på nationell och på europeisk nivå om folk ska få förtroende för beslutsprocessen.

Sett från utsidan – och jag är säker på att det var något man lyckades med i Hampton Court – tror jag verkligen att det finns ett nytt förtroende mellan parterna som deltog. Som ordförande för en grupp av parlamentsledamöter från alla 25 medlemsstater och från 45 nationella partier vet jag av erfarenhet att när det finns ett så komplicerat samspel av intressen – vilket också återfinns i de andra politiska grupperna, här i parlamentet som helhet och i de nationella regeringarna – går det bara att lösa problem om det finns förtroende. Finns det inget förtroende blir det heller inga politiska lösningar. Vi förväntar oss av stats- och regeringscheferna att var och en av dem gör sitt för att skapa förtroende för de andra medlemmarna i Europeiska rådet.

Jag vill inte upprepa allt som har sagts om EU:s framtid, om kommissionens dokument och om globaliseringen, men det är nödvändigt att vi accepterar det som är själva kärnan i globaliseringen – nämligen att vi är en värld och att vi blir det i allt högre grad. Men å andra sidan är globaliseringen inte bara något vi måste utstå, utan något vi kan forma, och med det vill jag säga att vi genom politisk handling kan hålla globaliseringens överdrifter och negativa yttringar under kontroll. Det är vad jag anser är vår uppgift.

Jag vill nu säga något om det viktigaste beslut som måste fattas och som ni redan har diskuterat, om än vid sidan av. Jag tänker på budgetplanen, precis som talmannen gjorde tidigare. Jag hoppas att ni inte tar illa upp om jag ger er ett råd – och om ni gör det kommer jag att ge er ett råd i alla fall – om att ni bör komma fram till en lösning för budgetplanen, för Förenade kungariket har alltid varit för utvidgningen och det är tack var den som det finns ledamöter här i kammaren i dag från de länder som anslöt sig till Europeiska unionen den 1 maj 2004, även om landet inte alltid slagit följe med oss när det gäller institutionella frågor. Om ni inte får ordning på budgetplanen blir detta framför allt en besvikelse för de forna kommunistländer som anslöt sig till oss den 1 maj 2004. Därför uppmanar jag er att göra ert yttersta för att nå resultat. Men det måste sägas att om ni och Europeiska rådets ordförande ska lyckas med det kommer ni att behöva ha modet att säga ifrån ordentligt om den brittiska rabatten.

Ni talade om en grundläggande förändring och förmodligen tänkte ni på jordbrukspolitiken, men vi behöver också en grundläggande förändring i de enskilda medlemsstaternas bidrag, och här kan Förenade kungariket under ert ordförandeskap spela en avgörande roll. Jordbrukspolitiken har slagits fast för perioden fram till 2013, men om vi hittar en lösning på frågan om den brittiska rabatten, och om vi vill ha en budgetplan, måste vi se till att vi vid någon tidpunkt allvarligt överväger en ytterligare reform av jordbrukspolitiken för att åtminstone ta fram en bindande avsiktsförklaring.

Herr rådsordförande! När ni diskuterar budgetplanen och förhoppningsvis fattar vissa beslut om den – och detta riktar jag även till kommissionen – uppmanar jag er att komma ihåg att ni i rådet inte fattar besluten själva; Europaparlamentet ingår i budgetmyndigheten och har lika stor medbeslutanderätt, så ni måste se till att parlamentet får delta fullt ut. Precis som ni givetvis gör företräder även vi EU:s medborgare, och om vi tillsammans visar god vilja, om vi litar på varandra, kommer problemen inte att vara olösliga.

(Applåder)

  Robert Goebbels, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman! Toppmötet i Hampton Court ledde inte till några formella slutsatser. De löften som gavs under toppmötet riskerar att vara precis så kortlivade som de äktenskapslöften kung Henrik VIII avgav i samma palats.

Förenade kungarikets ordförandeskap gör rätt i att uppmana de 25 medlemsstaterna att genomföra reformer, investera mer i framtidsteknik och att skapa förutsättningar för ökad sysselsättning. Det behövs fortfarande reformer, men för många EU-medborgare har ordet reform negativa associationer och är lika med förlorade arbetstillfällen och nedmontering av välfärden.

Jack Straw kritiserade nyss parlamentets ståndpunkt i fråga om arbetstidsdirektivet. Jag råder ministern att läsa om den allra första konvention som antogs av Internationella arbetsorganisationen vid tiden för Nationernas förbund, en konvention som hade målsättningen 48 timmars arbetsvecka utan undantag.

Reformerna kommer bara att accepteras om de gör det möjligt att förbättra den allmänna välfärden. För att det ska kunna ske måste EU ändra sin alltför pessimistiska och uppgivna inställning. Sett utifrån fungerar EU som ett exempel. Det sa Chiles president här förra månaden. Men om vi får tro kommissionens meddelanden kommer EU i allt väsentligt att ha förvandlats till ett fattighus fram till år 2050. Vem av oss kommer att kunna kontrollera om dessa panikspridande prognoser har visat sig vara riktiga 2050? Ja, Europa kommer att ha en åldrande befolkning. Men Japan och Ryssland kommer att få uppleva en befolkningsminskning. Och vad kan vi säga om Kina med sin ettbarnspolitik? Vad kan sägas om Indien och andra länder som inte kan hejda den galopperande befolkningstillväxten? Vilket land kommer att ha de största demografiska problemen år 2020, utan att ens våga tala om 2050?

Om det finns ett område där EU skulle kunna ta efter Förenta staterna är det invandringspolitiken, som kunde vara mer generös. En stor del av Förenta staternas extra tillväxt under den senaste tioårsperioden kommer från tillskottet av tio miljoner latinamerikaner och hundratusentals europeiska och asiatiska vetenskapsmän. För två veckor sedan beslöt den amerikanska senaten att ytterligare 330 000 arbetstillstånd, gröna kort, skulle utfärdas årligen till högt kvalificerade invandrare.

EU:s konkurrensförmåga är ett ständigt bekymmer. När EU jämförs med andra i fråga om konkurrensförmåga per timme och särskilt dess industriella konkurrensförmåga är det uppenbart att vi lätt slår Förenta staterna på de flesta ekonomiska områden. Detta erkänns i kommissionens meddelande om industripolitiken. Internationella investeringar går fortfarande i första hand till och kommer i första hand från Europeiska unionen. År 2003 var de 15 dåvarande medlemsstaternas investeringar fyra gånger högre i de tio nya länderna än i Kina, som tog emot endast 3,8 procent av de europeiska investeringarna. Så låt oss sluta frukta Kina. Det är bara naturligt att ett land med 1,3 miljarder invånare står för en större andel av den internationella handeln, men i absoluta tal ökar EU:s andel av den internationella handeln, även om vissa branscher upplever svårigheter. Men 90 procent av vår handel bedrivs inte med låglöneländer utan med utvecklade länder.

Globaliseringen är ett fantastiskt tillfälle att minska fattigdomen i världen. Under 50 år har tillväxten i den internationella handeln varit snabbare än världens BNP-tillväxt. Detta visar att utrikeshandeln inte är ett spel utan insatser, utan att den har gjort det möjligt för miljontals människor att ta sig ur fattigdomen, samtidigt som den har varit till godo för konsumenterna i de rika länderna. Det är faktiskt våra konsumenter som genom att köpa de billigaste produkterna tvingar våra tillverkare att bli mer konkurrenskraftiga.

EU är fortfarande den ledande exportmakten i världen, med Tyskland, Frankrike och Italien i spetsen. Ändå har dessa tre länder ingen intern tillväxt. Deras medborgare sparar rekordbelopp. Amerikaner och britter å andra sidan konsumerar och skuldsätter sig i farligt hög grad. För att få ny fart på tillväxten måste vi återupprätta EU-medborgarnas förtroende. Det finns inget alternativ till marknaden, men marknaden kan inte skapa den solidaritet som är den europeiska modellens främsta kännetecken. Det krävs politisk vilja för att skapa mer solidaritet mellan våra länder och inom våra länder.

Politik handlar alltid i grund och botten om resurser, och här håller jag med José Manuel Barroso. Det är dessa budgetmässiga resurser som EU saknar i högsta grad. Tony Blair gör rätt i att uppmana oss att investera mer i forskning och universitet. Det betyder att EU:s budget bör ges mer resurser än den futtiga 1 procent av BNP som en del stora länder, med Storbritannien i spetsen, vill bevilja.

(Applåder)

Den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet vill bedöma ordförandeskapet utifrån dess förmåga att lägga fram en realistisk men mer generös budgetplan. Toppmötet i december måste bli toppmötet för förnyad solidaritet. Ett kraftfullt åtagande från de 25 medlemsstaterna om en samordnad återhämtningspolitik och ökade nationella och transeuropeiska infrastrukturinvesteringar kommer att göra det möjligt för EU att få igång tillväxten igen, vilket är en förutsättning för att skapa acceptans för svåra strukturreformer. Det är tillväxten som ska skapa stabilitet och inte tvärtom.

(Applåder)

  Talmannen. – Tack så mycket, herr Goebbels. Debatten hettar till och det är positivt eftersom det betyder att fler ledamöter blir engagerade i den.

  Karin Riis-Jørgensen, för ALDE-gruppen. – (DA) Herr talman, mina damer och herrar! Jag kan förstå varför familjeterapin på hög nivå i Hampton Court uppenbarligen gick som den skulle. Den tog ändå plats i en tillräckligt romantisk och exklusiv miljö, så oddsen var på er sida. Nu när alla regeringsledare är hemma igen efter terapin kommer vi att få se om Tony Blairs terapeutiska ansträngningar har burit frukt i praktiken, för vi vet ju alla att när äktenskapen börjar knaka i fogarna faller paren ofta tillbaka i gamla välkända dåliga vanor. Därför vill jag ge ordförandeskapet och kommissionen en konkret uppmaning.

I praktiken kan EU-länderna faktiskt göra väldigt lite tillsammans för att sätta igång den nödvändiga och efterfrågade reformprocessen för att modernisera den europeiska arbetsmarknaden så att den passar dagens samhälle. Vi känner förstås alla till att detta nödvändiga arbete måste utföras av de enskilda medlemsstaterna. Reformförsök är helt och hållet en nationell fråga.

Men EU kan och måste fullfölja arbetet med att skapa en fullfjädrad inre marknad för kapital och tjänster. Medan familjeterapins effekter fortfarande är kännbara vill jag därför uppmana ordförandeskapet och kommissionen att arbeta för att se till att EU:s tjänste- och kapitalmarknader liberaliseras fullt ut. Om denna process lyckas är jag övertygad om att den kommer att ge verkliga reformer på arbetsmarknaden under devisen ”vi har inget alternativ”. En sådan reform skulle få enorma fördelar för befolkningen och det är naturligtvis det EU-samarbetet handlar om: att ge våra medborgare större fördelar.

Jag vill också ställa en tydlig fråga till er, herr Straw. Ni nämnde revisionsrättens årsrapport. Är ni beredd att vara ett gott föredöme och se till att ni och Förenade kungariket tar ansvar för hanteringen av en EU-subvention i ert land, något som er justitieminister tyvärr vägrade att göra i förra veckan? Jag vill ha ett tydligt svar av er. Tack för er uppmärksamhet.

  Pierre Jonckheer, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr Straw, herr Barroso! Jag har tre kommentarer med anledning av ert tal, herr Straw.

När det gäller Haagkonferensen som ni nämnde vill jag ta mig friheten att i all ödmjukhet föreslå att ni läser om det utkast till konstitution som ni undertecknade och som enligt min åsikt innehåller lösningar både i fråga om fördelning av makt och om de nationella parlamentens roll. Varför överge detta utkast?

När det gäller socialpolitiken och arbetstidsdirektivet håller jag med er: vi måste stödja den nationella mångfalden, men om vi måste låta oss inspireras av en enda modell skulle jag väldigt gärna vilja låta mig inspireras av den skandinaviska modellen.

Angående den inre marknaden hoppas jag att ni håller med mig om att konkurrensen också måste vara rättvis och balanserad. Med andra ord, den inre marknaden bygger också på gemensamma sociala normer och är alltså en del av själva andan i fördragen.

När det slutligen gäller budgeten anser jag att vi har ett verkligt trovärdighetsproblem både i fråga om intäkterna och om utgifterna – José Manuel Barroso och Europaparlamentet har talat tillräckligt om detta. Om ett EU med 25 medlemsstater ska fungera och om vi ska uttrycka vår fortsatta solidaritet med de nya medlemsstaterna och genomföra en utrikespolitik med tillräckliga resurser – eventuellt mer än 5 procent av budgeten – måste gemenskapsbudgeten öka.

Framför allt måste vi – och detta blir min sista punkt – upphöra att föra en budgetdebatt som präglas av ett ökande nationellt egenintresse. Vid den halvtidsöversyn som kommissionen och parlamentet krävt måste ordförandeskapet och hela Europeiska rådet göra ett politiskt åtagande att föreslå en europeisk mekanism som ger Europeiska unionen verkligt oberoende resurser för EU:s framtida politik. Rustade med ett sådant åtagande kommer vi kanske att kunna övertyga medborgarna om nyttan med en EU-politik.

  Kyriacos Triantaphyllides, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Herr talman, mina damer och herrar! Det gläder mig att vi i dag har möjlighet att inför rådsordföranden och kommissionens ordförande göra en bedömning av Europeiska rådets informella möte i slutet av förra månaden.

Men även om tanken med att sammankalla rådet inte var en dålig idé, genomfördes den tyvärr inte på ett bra sätt. I en tid då Europeiska unionen sjunger på sista versen, då vi har tjugo miljoner arbetslösa, då vi inte vet hur vi ska lösa de sociala problemen, särskilt utbrotten nyligen i Frankrike, och då medborgarnas förtroende för regeringarna rasar, är det en mycket god tanke att låta EU:s ledare träffas i London för att diskutera den europeiska sociala modellen och motståndet mot globaliseringen.

Men i stället för att låta samförståndet råda fick vi än en gång åse hur de vanliga grälen bröt ut om en så viktig fråga för EU:s framtid som budgetplanen.

Jag vill påminna parlamentet om att Tony Blair i sitt tal från just denna talarstol i Europaparlamentet den 23 juni sa att han alltid varit en entusiastisk förkämpe för EU. Fyra och en halv månad senare undrar jag hur Tony Blair gör verklighet av dessa ord. Vad är bedömningen av hans lands ordförandeskap så här långt, när vi nu en månad innan det upphör ännu inte har nått en överenskommelse om budgetplanen? Den sociala modellen har inte utvecklats alls och rådets lösning på globaliseringen är att inrätta en dunkel anpassningsfond.

Herr ordförande för kommissionen! Jag undrar verkligen om ni på allvar har funderat på hur de arbetstagare som blivit överflödiga kommer att reagera när ni berättar för dem om denna fond som ett universalmedel mot allt ont i globaliseringen.

Det brittiska ordförandeskapet hade möjlighet att skapa historia i Hampton Court. I stället visade man än en gång att detta är en intresseunion som slösar tid och allmänna medel på samtal utan betydelse och vars misstag, tyvärr, måste betalas av EU:s medborgare.

  Michael Henry Nattrass, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Mötet vid Hampton Court skulle ha varit toppmötet om ”den sociala modellen”. Men Tony Blair socialiserade – densamme Tony Blair som gled in i Bryssel i juli och lovade genomgripande reformer, men som sedan skar ner detta till den mest osynliga lilla reform som ett ordförandeskap i EU någonsin lagt fram.

Kommentarerna efter Hampton Court kom från dem som var förvånade att ingenting hade hänt. Mötet vid Hampton Court slog folk med häpnad. Den tyska TV-stationen ARD sa att ingenting hade hänt efter fyra månader – ingenting alls. Polska medier kallade det ett av de mest bisarra EU-toppmötena. I Italien kallade La Repubblica det ”förläget” och ”pinsamt”.

Tony Blair hävdade att man tog upp de frågor som allmänheten ville att man skulle ta upp, men allmänheten vill inte ha universitet som styrs av EU-politik när EU saknar befogenheter inom undervisningen. De vill inte heller ha sådana saker som nio olika uppdrag runt jorden som en del av EU:s försvarspolitik.

Om mötet vid Hampton Court bevisade något, så var det att vakuum är farliga när de fylls med politikers hetluft. Jag föreslår att en blå metallplakett sätts upp på muren vid Hampton Court med texten: ”På denna plats den 27 oktober 2005 hände ingenting”, eller som de säger i Yorkshire: ”Nej, nu skojar ni med mig!”

  Roberta Angelilli, för UEN-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! För att parafrasera er inledning, herr Straw, jag är här och jag tillåter mig att ha en annan uppfattning. Skämt åsido, trots Tony Blairs och José Manuel Barros berömvärda goda avsikter är det konkreta resultatet av toppmötet i Hampton Court mycket otillfredsställande.

För det första verkar den efterlängtade plattformen på grundval av kommissionens europeiska sociala modell vara en besvikelse. Det föreslås ingen verklig strategi och inga mål för en genuin förnyelse av den europeiska ekonomin; i stället fanns där bara en politik för skadebegränsning. Hittills har det inte funnits något konkret bakom de högtravande anspråken, som ”lissaboniseringen” av resurserna och globaliseringsfonden.

Vad Tony Blair anbelangar är saldot på hans politiska konto verkligen inte på plussidan. Trots ständiga försäkringar utåt finns det ingen överenskommelse om budgetplanen, som uppenbarligen är den springande punkten i problemet.

Slutligen finns det framför allt ingen verklig avsikt att återuppta diskussionen om Förenade kungarikets orättvisa rabatt. Den är ett privilegium som främst har betalats av Italien och Frankrike och som har pumpat ut värdefulla resurser från våra två länder.

  James Hugh Allister (NI). – (EN) Herr talman! Utifrån vad som sagts idag kan man tro att man åstadkommit massor vid Hampton Court, men som vi redan har hört så var domen från den initierade pressen nästan helt igenom negativ. En nyhetsbyrå rapporterade om att flera tidningar inte kunde minnas ett mer värdelöst och ytligt exempel på positionering utan resultat. En tidning talade om en bisarr uppvisning av avslappnade ledare som undvek de mest avgörande frågorna som EU står inför. En annan kallade det ett toppmöte i en återvändsgränd med en fasad av framtvingade leenden. Financial Times skrev i en artikel att ledarna försökte svara på frågan om hur globaliseringen skulle påverka den europeiska ekonomin och kom fram till att vi behöver mer forskning och utveckling, och mer pengar förstås. Med andra ord misslyckades de att svara på frågan. EU är fel institutionella plattform för att hantera globaliseringen, menade Financial Times. Det har blivit för stort och uppdelat. De passande politiska nivåerna är nationella regeringar och euroområdet. Jag anser att artikeln i Financial Times ligger nära sanningen. Om medlemsstaterna skulle lägga ner samma kraft och energi på frågan om hur man som nation ska konkurrera på en global marknad som de gjorde på att förbereda toppmötesjippona, så tror jag att vi skulle se betydligt bättre resultat.

Det som oroar mig mest utifrån det misslyckade toppmötet vid Hampton Court och det håglösa brittiska ordförandeskapet är att det kommer att göra min egen regering mycket ivrig att se till att få fram en budgetplan för att rädda ansiktet i december, och att Tony Blair, som ett resultat därav, kommer att avstå för mycket av den brittiska rabatten bara för att man ska kunna säga att det brittiska ordförandeskapet åstadkom någonting – förutom att se till att EU blev bankrutt genom att öppna dörren för ett turkiskt inträde alltså.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag är ledsen, men jag är rädd att jag också måste vara lite besvärlig. Toppmötet vid Hampton Court blev det jag varnade för: ett tillfälle där man bara pratade, även om man gjorde det med stil. Och jag anser att Jack Straws tal var ”en pudding utan tema” som Churchill sa en gång.

Först minskade premiärministern ner mötet vid Hampton Court till en dag. Sedan satte han ihop en dagordning som var tunnsådd på sakfrågor och undvek alla de stora och akuta frågorna som EU står inför, och slutligen bestämde han förvånansvärt nog att det inte skulle släppas någon kommuniké på slutet. Detta är knappast vad som utmärker ett ordförandeskap och en premiärminister som styr dagordningen och formar vår framtid. Jag är uppriktigt sagt förvånad över att ordförandeskapet har något att rapportera om från toppmötet överhuvudtaget. Det här parlamentet får åtminstone en rapport, något som premiärministern inte gav det brittiska underhuset efter mötet.

Det informella rådsmötet var ett bortkastat tillfälle. EU behöver vägledning angående de ekonomiska reformerna. Istället lade ordförandeskapet fram ett par diskussionshandlingar som skrivits av forskare men som inte ens togs upp till diskussion. EU behöver vägledning för att reformera den så kallade sociala modellen. Åter var allt vi fick några värdefulla, men irrelevanta diskussionshandlingar. EU behöver vägledning för att bli mer flexibelt och lyhört. Men den grundläggande frågan om vad man ska göra efter att konstitutionen avslagits var inte ens aktuell för diskussion. EU behöver också vägledning angående den framtida finansieringen. Det finns allvarliga frågor här, inte minst den om rabatten. Men ordförandeskapet fortsätter att undvika ämnet och overksamheten fortsätter.

Jag håller med José Manuel Barroso om att ordförandeskapet måste anstränga sig för att nå ett resultat vid rådets möte i december. Vi kommer att följa det noggrant för att se exakt vad det innehåller och om Tony Blair ger upp sina tidigare åtaganden att skydda den brittiska rabatten.

Insyn och öppenhet är en annan fråga för ordförandeskapet. Jag begärde nyligen att rådets möten skulle hållas offentligt när det har en lagstiftande funktion. Tony Blair säger sig vilja gå vidare med detta. Jag utmanar ordförandeskapet att tillämpa ett sådant förfarande innan ordförandeskapet är slut, och jag ser fram emot rådets svar på denna fråga vid frågestunden efter denna debatt.

Hur är det med revisionsrättens rapport om EU:s bokföring? För det elfte året i följd har rätten misslyckats med att ge en revisionsförklaring för bokföringen. Detta måste ordnas upp av ordförandeskapet. Overksamhet och obeslutsamhet har varit grundläggande kännetecken för det brittiska ordförandeskapet. När Slovakiens premiärminister talade om det sa han faktiskt att ”tystnaden styr, vi har ingen information”. Jag måste instämma i den analysen, och även om jag uppskattade Jack Straws tal idag, så kan jag inte förstå hur det ska ta oss i någon användbar riktning alls.

Hampton Court gav inga bevis för att ordförandeskapet, och särskilt premiärministern, har någon strategi. Han verkade bara driva från toppmöte till toppmöte, oförmögen eller ointresserad av att utöva det ledarskap som vi brittiska konservativa begärde i juni. Vi får hoppas att den sista chansen vid det kommande toppmötet i Bryssel visar att mitt missnöje med det brittiska ordförandeskapet är felriktat.

  Gary Titley (PSE). – (EN) Herr talman! Nyligen blev en terroristmisstänkt som var eftersökt av den brittiska regeringen arresterad och utlämnad från Rom på bara några veckor. Detta var ett direkt resultat av den europeiska arresteringsordern. Tidigare kunde det ta år. Detta är bara ett exempel på de fördelar som Europeiska unionen medför för sina medborgare.

Varje medborgare har dragit nytta av den inre marknaden, omkring 6 000 euro per person i ökad avkastning. Det är möjligt att, om man vill, bada i havet utanför Blackpool i mina hemtrakter eftersom miljön har förbättrats tack vare Europeiska unionens lagstiftning. Detta är positiva effekter för våra medborgare. Vi måste göra mer för att framhålla dessa positiva effekter.

Jag välkomnar de dokument som lades fram på Hampton Court, därför att man där tar itu med frågan hur Europeiska unionen kan skapa mervärde för våra medborgare, särskilt på energimarknaden där vi bara väntar på att en kris ska inträffa. Vi måste dock se till att dessa frågor följs upp. En av svårigheterna med särskilt Lissabonmålen är att medlemsstaterna själva lovar att leverera resultat och sedan inte gör det. Jag hoppas att diskussionerna på Hampton Court bidrog till att tydliggöra medlemsstaternas roll och Europeiska kommissionens viktiga roll för att se till att medlemsstaterna genomför det som de redan har kommit överens om. Om det blev så skulle Europeiska unionen kunna gå mycket längre framåt även utan någon av de storslagna planer som vissa har skisserat i denna debatt. Låt oss hålla oss till att leverera det som vi har kommit överens om att leverera. Det kommer att bli den viktigaste framgången för Europeiska unionen.

Jag gratulerar rådets ordförande till det engagemang som ordförandeskapet har visat för parlamentet. Vi är mycket nöjda över att ministrarna har gjort parlamentet delaktigt i denna omfattning och särskilt att den brittiske inrikesministern har försäkrat att parlamentet är delaktigt i arbetet med säkerhetsfrågorna. Det är en av de viktigaste dimensionerna i Europeiska unionens framtida arbete för att skydda sina medborgares intressen.

(Applåder)

  Marielle De Sarnez (ALDE). – (FR) Herr talman! Ett möte utan större syften som hölls i behagliga omgivningar under en varm höstsol: det är vad det informella toppmötet i Hampton Court var. Inga konkreta resultat, inga framsteg, inga perspektiv. Kort sagt, stats- och regeringscheferna försökte inte ens skissera en lösning på EU:s djupa kris, som om de mer än gärna stod ut med denna kris. I stället för att utforma en lösning gjorde de som de brukar göra och rabblade upp en lång rad förslag som har upprepats tusen gånger. Ja, det är uppenbart att de europeiska insatserna för forskning och utveckling bör ökas. Ja, det är uppenbart att det behövs expertcentrum på universitetsnivå. Ja, det är uppenbart att det behövs en gemensam energipolitik. Ja, det behövs uppenbarligen också en gemensam invandringspolitik. Och slutligen, ja, det är uppenbart att EU behöver en säkerhetspolitik.

Men vi kommer alltid tillbaka till samma gamla problem. Om vi vill göra saker tillsammans behöver vi politisk vilja, vi behöver effektiva och demokratiska institutioner och vi behöver en gemensam budget. Nå, det är tydligt att det brittiska ordförandeskapet inte har åtagit sig eller ens försökt göra något i fråga om dessa tre punkter. Det brittiska ordförandeskapet har inte bara misslyckats med att få EU att fungera igen utan har också bidragit till dess förfall. Från och med nu har det brittiska ordförandeskapet ett tydligt ansvar.

Herr Straw! Toppmötet i december kommer att vara sista chansen att ge EU en reell budget och därmed ge nytt hopp åt alla som tror på EU:s framtid. Men detta kommer också att vara sista chansen för den brittiske premiärministern om han inte vill gå till historien som den man som bidrog till EU:s fiasko och om han inte ska gå till historien som den som avsiktligt satte punkt för Europas politiska union.

  Elisabeth Schroedter (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Om jag får säga så, herr rådsordförande, var toppmötet i Hampton Court det mest pinsamma ett ordförandeskap någonsin haft att komma med. Långt ifrån att göra några framsteg med de akuta problemen med budgetplanen och diskussionen om konstitutionen, togs dessa punkter bort från dagordningen. Inte ens det valda temat med det sociala Europa kunde toppmötet göra rättvisa. Det förekom inga diskussioner om några av de politiska instrumenten för ett socialt Europa, varken om miniminormer, arbetslagstiftning eller hur man kan avskaffa arbetslösheten och den sociala utslagningen.

Det ni har föreslagit, herr Straw, är partikularism och det främjar inte på något sätt det sociala Europas sak. I stället för handling erbjuder ni bara idéer, i stället för aktiva åtgärder för att hantera globaliseringen har ni kommit på stereotypa gensvar, som idén med en antichockfond. Men vår målsättning får inte vara att skapa ett tillbakablickande EU, utan ett EU som kan se framtiden an med tillförsikt.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Det räcker inte med att bara notera att det finns sociala problem i EU och i hela världen. Som min grupp sa vid det informella mötet i slutet av oktober måste vi analysera dessa problem och ändra den politik som är roten till detta problem.

Sanningen är att det vi har hört inte ger några garantier för att politiken kommer att ändras, även om det är allmänt erkänt att det finns ett växande missnöje bland medborgarna och att det finns allvarliga sociala spänningar i ett antal länder just här i EU.

I stället för välbehövliga förslag på lämpliga lösningar på dessa allvarliga sociala problem lägger rådet tonvikten på den alltför välbekanta nyliberala mallen, det vill säga Lissabonstrategin, med sina liberaliseringar och sin privatisering av den offentliga sektorn åtföljt av ännu mer osäkra arbetsförhållanden. Det beryktade förslaget till direktiv om inrättande av en inre marknad för tjänster är ett sådant exempel, precis som stabilitets- och tillväxtpakten i vissa fall, som sätter ännu en spik i kistan för arbetstagarna och de små och medelstora företagen.

Eftersom konkurrens betraktas som A och O föredrar man alltid åtgärder för att skapa konkurrens mellan arbetstagare för att driva löner och andra sociala förmåner allt längre ned. Därav betoningen på större flexibilitet i arbetskraften, rörlighet och stöd till omlokaliseringar, vilket leder till förlorade arbetstillfällen, ökad arbetslöshet och en mer osäker arbetsmarknad.

Den nuvarande politiken är i huvudsak inriktad på att vara ett redskap för Europeiska industri- och arbetsgivarorganisationen (UNICE), vilket visas av den enorma tillväxten i vinstmarginalerna för de stora ekonomiska och finansiella grupperna i EU. Det vi har hört i dag följer samma koncept. Till och med när man talar om att skapa en gynnsam företagsmiljö vet vi alla att det bara är de stora företagen som avses.

Peter Mandelson gjorde detta fullkomligt klart här i går i sina svar på frågorna om följderna av liberaliseringen av den internationella handeln i branscher som är avgörande för länderna i Sydeuropa, som textil, konfektion och skor, och som används för att köpslå i förhandlingarna inom Världshandelsorganisationen för att nå fördelar för högteknologiska branscher och tjänster. Detta är en trend som måste vändas.

  Mario Borghezio (IND/DEM). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag får intrycket av att stats- och regeringscheferna vid mötet i Hampton Court förde sin diskussion i ett tomrum.

Resultaten i fråga om de stora sociala, ekonomiska och politiska frågor som många av de föregående talarna har tagit upp, var utpräglat tunna. Samtidigt som städer står i brand i halva Europa tycker jag det är hemskt att de kan tala i så allmänna och vaga ordalag om invandring och den sociala och ekonomiska krisen som är själva orsaken till det som händer i Paris, Strasbourg och Bryssel.

Den utmaning som de unga upprorsmakarna har ställt oss inför är ett mycket allvarligt hot som vi bör överväga noggrant när vi talar om invandringen. Jag vill verkligen inte lägga skulden på dessa ungdomar utan på dem som utformade denna misslyckade politik och som fortfarande talar om invandringen i sådana byråkratiska, generella och ytliga termer.

Vi har kommit till korta i fråga om invandringsproblematiken. Vår invandringspolitik har varit ett misslyckande för Europa och jag anser att det är vår plikt att erkänna detta och att diskutera det. Jag menar att toppmötet borde ha föregått med gott exempel här och att den lösning som kommissionen föreslår – att anslå lite pengar till Paris förorter – inte enligt min åsikt är ett tillfredsställande svar.

I stället måste vi ta itu med orsakerna, ändra vår politik och sluta upp med att fatta vansinniga beslut, som att göra det lättare för människor att ta hit sina familjer eller ännu lättare att få medborgarskap. Det vi i grund och botten behöver är en vettig invandringspolitik.

  Armando Dionisi (PPE-DE). – (IT) Herr talman, herr minister, herr Barroso, mina damer och herrar! Stats- och regeringschefernas samtal i Hampton Court är ett viktigt erkännande av Europeiska unionens nuvarande svårigheter. Det faktum att de 25 medlemsstaterna har återfått fattningen efter de senaste månadernas konflikter och att de är villiga att slutföra förhandlingarna om budgetplanen i december bör ses med positiva ögon.

Jag vill emellertid göra rådet uppmärksamt på att överenskommelsen inte får bygga på den lägsta gemensamma nämnaren och framför allt på att parlamentets ståndpunkt inte får ignoreras. De prioriteringar Tony Blair tar upp för ett förnyat Europa – forskning, innovation och livslångt lärande – är förslag som är värda att få stöd och de ingår faktiskt i vårt betänkande om budgetplanen.

Dessutom är behovet av en europeisk energipolitik, ökat gemenskapsstöd för genomgångsländer för invandring och kompensationsfonden för globaliseringen prioriterade områden för EU, men de måste få tillräcklig finansiering.

EU:s medborgare är medvetna om att ingen regering på egen hand kan lösa de allvarligaste problemen i dagsläget, som arbetslöshet, brist på stabilitet i arbetslivet, minskad konkurrenskraft, internationell terrorism och olaglig invandring. Bara EU kan svara effektivt på detta och garantera våra länders välfärd och säkerhet. En mager budget kommer inte ge oss möjlighet att lösa dessa problem, men Europeiska rådets möte i oktober var en uppmuntrande början. Därför ser vi fram emot toppmötet i december med försiktig optimism.

  Bernard Poignant (PSE). – (FR) Herr talman! Jag har slagit upp ordet informell i min franska ordbok. På franska betyder informell illa utformat och utan elegans. Adjektivet användes av Montaigne 1580 för att beskriva något som var svårt att definiera. Jag låter er döma själva om toppmötet i Hampton Court och Catherine Howards vålnad.

Ni har inte haft mycket tur under det brittiska ordförandeskapet. Frankrike har sagt nej och Förenade kungariket uppmanas att lansera EU på nytt. Jag tror att det är att begära för mycket. Under ett antal år har ett antal landskap öppnat sig för våra medborgare, som de har levt med och tvingats leva med, nämligen Europas återförening, konstitutionen, stadgan om de grundläggande rättigheterna, den inre marknaden och den gemensamma valutan.

När jag tänker på våra medborgare har jag en känsla av att Lissabon inte uppfyller sin roll. I dag finns det ett tomrum. När allt kommer till kritan ifrågasätter jag inte toppmötets prioriteringar; det är inte de som är problemet. Det verkliga problemet är kopplingen till medborgarna. Det är som om något vi brukade dela nu har försvunnit. Jag tror att nästa toppmöte, eller mötena efter det, kommer att göra det möjligt för oss att återupptäcka ett landskap som vi kan dela med våra medborgare. Detta får mig förstås att tänka på sammanhållningen mellan de 25 medlemsstaterna, som ibland kallas Marshallplanen för dem som ansluter sig till oss, eftersom en oändlig utvidgning och lystnad efter finansiering inte undgår medborgarnas uppmärksamhet. Det är inte alls bra. Enligt min åsikt skulle det vara bra att trots allt återinföra ordet harmonisering i EU-vokabulären med tanke på att ordet så att säga är utrotningshotat, vilket också är olyckligt, inte minst för att det fortfarande finns områden som behöver harmoniseras. Vi kommer inte att harmonisera allt, men det går fortfarande att förbättra vissa områden. Och om vi glömmer bort att göra detta, om vi vansköter detta ord och denna värdering kommer medborgarna att fjärma sig från oss.

Slutligen ett annat ämne som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen ungdomsutbyte. Jag har tittat på statistiken. Under 2005–2006 finansierar EU 280 000 ungdomar inom tre program: Comenius, Erasmus och Leonardo. Men det finns 58 miljoner ungdomar. Att utöka den motsvarande budgeten tio gånger skulle inte kosta oss särskilt mycket, särskilt inte med tanke på att det är hos dessa unga människor som vi måste bygga EU-medvetandet.

  Jack Straw, rådets ordförande. – (EN) Herr talman! Jag vill ta upp två specifika frågor och därefter kommentera debatten mer allmänt. Karin Riis-Jørgensen frågade mig om revisionsrätten och bad om ett ja eller nej till svar. Jag ber om ursäkt, men jag måste svara både ja och nej, därför att frågan ligger hos finansministrarna och ni vet hurdana de är! Svaret är att Ekofinrådet den 8 november antog slutsatser som innehöll en rad åtgärder för både kommissionen och medlemsstaterna. De talade om en färdplan som de sa var mycket viktig, inte minst för att uppmärksamheten där i högre grad riktas mot medlemsstaternas ansvar för att förbättra sin egen revision och ta ansvar för de pengar som används i det egna landet. Min bedömning är att i de fall medlemsstaterna har kontroll över pengarna bör de också redovisa användningen av dem ordentligt. Om de inte har kontroll över dem kommer Europeiska unionen att bli tvungen att redovisa dem, men jag håller med er om att vi ska uppmana våra finansministrar att skaffa sig ett grepp om detta. Inte desto mindre är detta kommissionens och parlamentets gemensamma ansvar. Vi har alla ansvar för det.

Timothy Kirkhope tog upp frågan om öppenhet och insyn. Vi kommer inom kort att skicka ut ett diskussionsunderlag med idéer för att förbättra insynen, och i huvudsak två alternativ kommer att läggas fram för rådet. Det kommer att vara rådets uppgift att fatta beslut med enkel majoritet, som i alla procedurfrågor, och jag är glad över att kunna tillfredsställa Timothy Kirkhope åtminstone i detta avseende om än inte i några andra.

Kollegerna här har varit mycket uppriktiga, så jag ska vara uppriktig tillbaka. Problemet med det som ett antal kolleger har sagt är att folk talar om behovet av förändring och sedan ändå säger att EU:s framtid ligger i det förflutna. Jag kan bara säga till kollegerna här att globaliseringen är den bistra verkligheten. Fransmännen kanske inte gillar det, bäste kollega och vän, men om vi inte hanterar den kommer den att uppsluka oss alla. Det var inte jag som uppfann den, inte heller ordförande Barroso och sannerligen inte heller president Chirac, utan den tillhör den bistra verkligheten. Globaliseringen är ett resultat av den politik vi har fört i andra avseenden i många år, för att bygga upp Världshandelsorganisationen, för att uppmuntra frihandeln och för att lyfta länderna i Asien, Afrika och Latinamerika upp ur fattigdomen, vilket innebär att de nu vill ha del av handeln och arbeta med sina konkurrensfördelar, på samma sätt som vi har gjort tidigare. Det innebär att den gamla europeiska ekonomiska och sociala modellen inte kommer att fungera för att skapa välfärd, social rättvisa och jobb på samma sätt som den har gjort. Detta är en stor utmaning, särskilt för det land som ni representerar, om ni tillåter, och för ett antal andra länder på kontinenten. Men jag förstår bara inte varför ni klamrar er fast vid gamla, oflexibla metoder för att reglera arbetsmarknaden, som arbetstidsdirektivet, som kanske har fungerat tidigare men som inte kommer att fungera i framtiden.

Frankrike är ett land där man vet detta, och det är därför som Frankrike försöker smita undan mer än andra länder. Frankrike är ett av de länder där man går in för att säga, som vi uppfattar det, att folk kan bedömas utifrån om de arbetar 48 timmar per avtal snarare än 48 timmar per arbetsgivare. Vi vill inte bli uppläxade om vår anställningspraxis när vi ser till att lagen efterlevs, även om det är obekvämt, av länder som slår på trumman för lagen och sedan smiter ut genom bakdörren för att vara säkra på att lagen inte tillämpas. Detta är fakta, och parlamentet undergräver förtroendet för sina egna åtgärder om ledamöterna blundar för vad som händer när alla vet om att det har hänt.

För övrigt är det bättre att vara flexibel. Det finns inga EU-krav på att man ska fastställa en minimilön, något som enligt min syn är en grundläggande mänsklig rättighet. Det finns emellertid inga krav på det, och det överlämnas till de nationella regeringarna. I vissa länder finns det en minimilön och i andra inte, så varför skulle det då finnas ett uppifrån styrande EU-krav, oberoende av inhemska omständigheter och anställningskontrakt, för att begränsa arbetstiden när detta i själva verket borde avgöras av hälsa och säkerhet? I de länder där man har något längre arbetstider är i själva verket både hälsan och säkerheten bättre än i vissa andra länder, däribland ert eget land, min vän.

Jag övergår nu till den viktiga frågan om budgeten och vill säga att jag lyssnade mycket uppmärksamt på ordförande José Manuel Barrosos anförande. Han sa att budgetplanen kommer att vara den avgörande frågan för det brittiska ordförandeskapet och ett prov på om EU utvecklas. Det är absolut ett prov på om EU utvecklas, men vi ser det inte som den avgörande frågan. Om ni bad mig slå vad om vad historikerna kommer att se som den avgörande frågan för det här ordförandeskapet om tio eller tjugo år skulle jag inte satsa på frågan om vi blev överens om budgetplanen i december, även om jag hoppas att vi blir det. Jag menar att ordförandeskapet kommer att bedömas utifrån att vi den 3 oktober enades om att inleda förhandlingarna med Kroatien och Turkiet. Det kommer att hjälpa oss att forma EU inför framtiden. Jag vill påminna kollegerna om att man inte enades om den senaste budgetplanen förrän vid en tidpunkt motsvarande rådets möte i mars 2006, snarare än motsvarande mötet i december 2005.

Vi hoppas verkligen att vi kan nå en överenskommelse, men det kommer att bli svårt. Varför då? Pierre Jonckheer sa att man inte skulle låta frågan domineras av nationella egon. Jag håller med om det men vill säga till kollegerna – och de vet att det är sant – att den här debatten med nödvändighet kommer att domineras av de olika nationella perspektiven och av om ett land traditionellt har lämnat stora bidrag eller varit en nettomottagare av medel från Europeiska unionen. Det är ett faktum. Om man inte tar hänsyn till det eller förolämpar dem bland oss – däribland Tyskland, Nederländerna, Sverige och ett antal andra medlemsstater vars medborgare verkligen oroar sig för hur mycket de har betalat förut och hur mycket de kommer att betala i framtiden – genom att säga att det här bara handlar om nationell själviskhet, så kommer vi inte någonstans.

Jag vill påminna kollegerna från Belgien om att deras land har varit nettomottagare, trots att Belgien är ett rikt land, och kommer att fortsätta vara det i alla avseenden i budgetarna för 2006, 2007 och fram till 2013. Luxemburg – ett land som jag tycker mycket om – är det rikaste landet i EU men kommer att fortsätta vara en nettobidragstagare. Om det vore så enkelt skulle vi säga till ordförandeskapet: ”Kom igen, gör upp!” Det skulle vara enkelt om det bara gällde ifall vi landade med 3 miljarder euro eller 6 miljarder euro i fickan.

Problemet för ett antal medlemsstater – inte bara Förenade kungariket – är att vi historiskt har lämnat höga bidrag. Jag säger det bara för att kollegerna ska förstå det problem vi har i Förenade kungariket. Vi kan lika gärna lägga korten på bordet och vara uppriktiga. Problemet är att Förenade kungariket, i den senaste budgetplanen, har betalat 39 miljarder euro, Frankrike har betalat 28 miljarder euro, Italien har betalat 24 miljarder och Tyskland har betalat 77 miljarder, vilket är en annan ytterlighet. I alla fall har Förenade kungariket betalat 39 miljarder euro, vilket är mycket mer än de andra två länderna har gjort, utslaget på befolkningen. Spanien har tagit emot 48 miljarder euro och Portugal 14 miljarder euro, något som ger ett annat perspektiv på saker och ting.

Jag håller med om att vi alla måste göra rätt för oss och betala för utvidgningen. Med varje förändring i budgetplanen, även den allra minsta, eller utan någon som helst förändring, skulle Förenade kungariket betala ytterligare 11 miljarder euro – en tredjedel mer – fram till nästa budgetplan för att betala för utvidgningen.

Det handlar inte om ifall Förenade kungariket eller de rikare länderna betalar lite mer för utvidgningen – även om vissa rikare länder inte skulle betala något extra – utan om hur mycket mer man betalar i ett sammanhang där Förenade kungariket de senaste 20 åren har betalat två och en halv gånger så mycket som till exempel Frankrike eller Italien, trots att våra BNI:er har varit likvärdiga under den perioden. Det är det som är problemet. Vi håller på att jobba oss igenom det. Vi menar att vi har ett ansvar både inför unionen och inför allmänheten. Ingen kan anklaga den brittiske premiärministern för att inte visa mod och för att inte vara engagerad i unionen, för vi har gjort mycket. Jag ville bara göra det klart, så att alla förstår de svårigheter vi alla står inför.

Det jag avslutningsvis vill ta upp är ett mer hoppingivande spår, nämligen att ordförande José Manuel Barroso mycket vältaligt framhöll att Europeiska unionen måste göra mindre på vissa områden och mer på andra, och jag menar att detta är helt rätt sätt att se på saker och ting. Det handlar inte om ett minimalistiskt EU, för det som EU har åstadkommit de senaste 60 åren har varit fantastiskt, när man ser tillbaka på de konflikter som var kännetecknande för Europa de föregående tre århundradena. När jag i dag med fasa ser på andra konfliktområden, särskilt Mellanöstern, påminner det mig om det Storbritannien där jag växte upp, precis efter kriget, och om förhållandena på kontinenten, som var ännu värre. Detta har Europeiska unionen uppnått. Inför framtiden måste vi dock fortsätta att bygga på de resultaten och inse att utmaningarna är en smula annorlunda.

Ett av de områden där vi kan göra störst nytta, och där vi också gör det under kommissionens och Javier Solanas framstående ledning, är utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiken. Ta till exempel det som Condoleezza Rice och Javier Solana kom överens om i går. Europeiska unionen är nu den tredje parten i avtalet om att låta palestinier resa in i och ut från Gaza och Västbanken. Vi har inte alltid setts av Israel som den tredje parten i sådana frågor. Ta till exempel det vi gör tillsammans i Iranfrågan, den gemensamma deklaration som vi just har enats om med Afghanistan och den påtagliga ökningen av biståndet till Afrika. Här kan vi se de verkliga framsteg som EU gör kollektivt. Det är på detta område, liksom på många andra, som vi behöver göra mer och samtidigt göra en avvägning mellan vad unionen ska göra och vad de nationella, regionala och lokala organen gör inrikespolitiskt.

Herr talman! Ordförandeskapet har varit ett stort privilegium för oss. Jag har verkligen njutit av det, och jag ser fram mot ännu sex intressanta veckor här i Strasbourg, i Bryssel och i andra städer.

  Lapo Pistelli (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att det brittiska ordförandeskapet och Tony Blair faktiskt är offer för de höga förväntningar som den brittiske premiärministern väckte i sitt tal till detta parlament den 2 juli. Ju högre förväntningar, desto större besvikelse, förstås.

Tiden håller på att rinna ut, resultaten är magra och jag tror inte att det brittiska ordförandeskapet är förvånat över den kritik som parlamentet framför under denna debatt. Detta var inte så mycket ett informellt möte med rådet som ett illusoriskt möte: i stället för att diskutera den europeiska sociala modellen förra månaden, som de borde ha gjort, diskuterade de allt mellan himmel och jord utan att komma fram till något beslut.

Jag kommer inte att sätta eld på mig själv offentligt för konstitutionen, men jag anser att begränsningarna med att ha halvårsvisa ordförandeskap framträder mycket tydligt. Varje ordförandeskap ärver det föregående ordförandeskapets dagordning och lägger till ett nytt lager av utfästelser och ökar därmed listan över beslut som ska fattas och minskar andelen fattade beslut. Vi fortsätter att lägga till ingredienser till kakan, men kakan kommer aldrig ut ur ugnen.

Jag vill nämna ett exempel som jag tog upp med José Manuel Barroso i går kväll. Det är sant att EU har gått igenom andra allvarliga kriser tidigare. Jag längtar inte tillbaka till ett EU med sex medlemsstater och jag tror inte att det finns en guldålder att längta efter. Men när din flickvän lämnar dig när du är 18 känns livet mycket hårt, men du vet att livet går vidare, men när ett äktenskap går i spillror när du är 45 och har fem barn och ett huslån, är allt mycket mer komplicerat. Jag tycker att EU:s situation just nu, efter utvidgningen och före konstitutionen, liknar det andra fallet mycket mer än det första.

Jag räds inte den institutionella krisen, budgetplanen eller Lissabonstrategin i sig, men jag är rädd att alla dessa delar tillsammans kan ställa till oerhört mycket skada för Europeiska unionen.

Det brittiska ordförandeskapet har fortfarande sex veckor på sig för att slutföra sitt arbete och jag hoppas att det kommer att kunna ge ett positivt besked för morgondagens EU.

ORDFÖRANDESKAP: MOSCOVICI
Vice talman

  Ian Hudghton (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! I vanliga fall skulle jag klaga på att en minut är för lite för att summera ett ordförandeskap i dess senare skede, men inte vid detta tillfälle. Det brittiska ordförandeskapet: inga framsteg.

Det var intressant att Jack Straw kommenterade den glesa närvaron här i salen och gjorde ett mycket klumpigt försök att skämta om den. Faktum är att de flesta av mina kolleger har bättre saker för sig än att lyssna när han läser upp samma tal som Tony Blair höll vid ordförandeskapets början och som han sedan upprepade, med några mindre variationer, för bara några veckor sedan.

Om nu Jack Straw hade varit kvar här hade jag hoppats få ställa samma fråga till honom som Douglas Alexander inte svarade på när jag ställde den direkt till honom för några veckor sedan, men jag kommer att ställa frågan igen. Kommer det brittiska ordförandeskapet att lämna någon garanti för att det skotska fiskets intressen inte ska säljas ut till förmån för något som är viktigare för den brittiska regeringen, i den röriga kohandel som ordförandeskapet har ordnat till inför rådets möte i december och det kommande fiskerådet, som nästan kommer att vara det sista ordförandeskapet gör?

  Jana Bobošíková (NI). – (CS) Mina damer och herrar! Jag motsätter mig i princip inrättandet av den så kallade globaliseringsfonden som en lösning på globaliseringsproblemen. Det är bara att sopa problemet under mattan och vittnar om populismen hos de politiker som är rädda för att tala om sanningen om globaliseringen för medborgarna, nämligen att den är här för att stanna och att den, även om den kan innebära förlusten av vissa arbetstillfällen, framför allt kommer att leda till att nya arbetstillfällen skapas. Det finns mycket att vinna på globaliseringen, men bara i en flexibel fri marknadsmiljö där det lönar sig att arbeta. EU:s politik strider ofta mot denna idé, den uppmuntrar medborgarna att vara passiva och belönar ibland till och med lathet. EU:s andel av världshandeln har sjunkit under de senaste 10 åren, medan Förenta staternas och särskilt Kinas och Indiens andelar har skjutit i höjden. Det är så den fria marknaden värderar EU:s politik, och ändå har de 25 medlemsstaternas ledare än en gång reagerat med omfördelningspolitik, vilket kan fungera som ett plåster i dag, men inte under några omständigheter kan vara en långsiktig lösning för framtiden. Jag är övertygad om att EU-medlemsstaterna i stället för att käbbla om den protektionistiska globaliseringsfonden snarast borde reformera sina arbetsmarknader. En fördröjning av dessa reformer undergräver allmänhetens stöd för den fria marknadens politik och skapar en grogrund för nationalism, främlingsfientlighet och rasism.

  Margie Sudre (PPE-DE). – (FR) Herr talman, herr Alexander, herr Barroso, mina damer och herrar! Europeiska unionen står inför en identitetskris, en förlust av värderingar och en allmän desillusionering. För första gången på länge är européerna rädda att deras barns levnadsstandard ska bli lägre än deras egen. Hur kan vi då reagera och ge en lösning på dessa viktiga bekymmer?

Toppmötet i Hampton Court skulle vara ett led i dessa överväganden. Jag är rädd att det gav mycket lite i konkreta resultat, även om de frågor som behandlades var berättigade, särskilt frågan om det finns en eller flera europeiska modeller i en globaliserad värld, men svaret på den frågan är minst sagt otydligt.

Europeiska unionen har kastats in i denna kris för att den inte vet vad den vill. Den är delad: för vissa är målet bara att skapa ett handelsområde utan tullhinder, kort sagt ett EU som springer efter globaliseringståget med en union som utvidgas i det oändliga. Andra har en annan vision, en politisk ambition där EU definieras av sina gränser och sina projekt för att hävda sig och dela med sig av sina humanistiska värderingar i en instabil värld.

De franska ledamöter av Europaparlamentet som tillhör Union pour un mouvement populaire (UMP), har precis som de allra flesta i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater gjort ett tydligt val om att kämpa för att den senare visionen ska ta överhanden, eftersom vi är medvetna om den utmaning vi står inför.

Frankrikes förslag, som sändes ut över hela EU av president Jacques Chirac kvällen innan toppmötet, har den förtjänsten att där betonas behovet av att både fullborda den inre marknaden, främja solidariteten mellan medlemsstaterna och att garantera framväxten av ett EU med stora planer.

Men för att kunna överväga en nylansering av EU måste Europeiska rådet först undanröja ett grundläggande hinder, för eftersom nästan alla medlemsstater har kommit fram till en gemensam ståndpunkt om budgetplanen 2007–2013 utifrån de förhandlingar som Luxemburgs ordförandeskap ledde, måste de absolut komma till en överenskommelse före årsskiftet. Alla andra diskussioner skulle bara vara spekulationer.

(Applåder)

  Christopher Beazley (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Jag vill ta upp en ordningsfråga i enlighet med artikel 65 c i arbetsordningen, om jag inte missminner mig. Vi har nyss lyssnat till den brittiske utrikesministern. Jag skulle via presidiet vilja ställa följande fråga till talmanskonferensen. Min kollega har nyss talat i en minut. Den brittiska ministern med ansvar för Europafrågor är hos oss. Hur kan Europaparlamentet tillåta sig att begränsas till en enda minuts talartid för att svara honom? Kan ni kanske tala med era kolleger i talmanskonferensen för att besluta om hur detta ska behandlas i framtiden?

  Talmannen. – Tack, herr Beazley! Jag tror att vi har förstått er poäng. Det är de politiska grupperna som fördelar talartiden. Om de vill ge sina huvudtalare 10 minuter eller en kvart har de rätt att göra detta, och detta gäller även det motsatta. Den tid som kommissionen och rådet använder räknas inte, men jag har lagt märke till att de båda är noga med att inte missbruka detta.

  Nicola Zingaretti (PSE). – (IT) Herr talman, herr minister, mina damer och herrar! Jag är en av dem som har uppskattat och fortfarande uppskattar de ansträngningar som ordförandeskapet har gjort för att försöka vitalisera EU, med sina hopp och sina utmaningar, i denna svåra tid.

Ordförandeskapet har gjort detta genom åtgärder och åtaganden, även praktiska. Jag avser det positiva resultatet av den turkiska frågan som inte hade varit möjligt utan ett starkt engagemang från det brittiska ordförandeskapet. Jag avser även ordförandeskapets förmåga att skapa vägledning, visioner och vissa tydliga mål som efterhand omsattes i praktisk handling, åtminstone potentiellt, i Hampton Court, dvs. universitet, energi, säkerhet och försvarspolitik.

Just genom att betrakta dessa stora ambitioner och de få konkreta resultat som har åstadkommits, måste jag emellertid säga att jag har blivit allt mer övertygad om att det finns – och jag uppmanar er alla att också reflektera över detta – en väldig motsägelse mellan potentialen hos detta EU och illusionen att sådana resultat kan åstadkommas genom ett EU som har mindre pengar än det behöver och som framför allt inte är berett att ändra sina bestämmelser.

Vad jag menar är att vi – även om vi bara vill uppfylla hälften av dessa mål och behandla varandra på ett hederligt sätt – måste ta itu med krisens kärnfrågor på ett grundligt sätt. För att kunna ta itu med dessa frågor måste vi ha mer resurser som måste användas på ett bättre sätt. Vi måste också få ett mindre mellanstatligt EU och ett mer integrerat EU, ett mer politiskt EU, vilket innebär nya regler för kommissionen, så att vi verkligen kan uppfylla de mål som vi redan har fastställt.

Den enda möjliga vägen framåt är nu att utforma en ny institutionell arkitektur och dela politiken i ännu högre grad. Att behålla status quo, som kanske är det brittiska ordförandeskapets största bedrift, kommer oundvikligen att leda till att politiken återigen nationaliseras, vilket kommer att förvärra krisen, öka regeringarnas vetobefogenheter och minska möjligheten att fatta beslut vid toppmöten.

Jag hoppas därför att vi under dessa sex månader kommer att lyckas övertyga även de mest skeptiska om att det inte räcker med att ha goda idéer och visa god vilja: vi måste också inse att vi antingen måste ha modet att förändras genom att ta ett stort steg framåt längs den väg som leder till integration eller tyna bort och försvinna.

  Chris Davies (ALDE). – (EN) Herr talman! Det skulle vara fascinerande att få veta exakt när det brittiska ordförandeskapet insåg att det var ett misstag att välja flygande fåglar på väg mot Europa som logotyp!

Det brittiska ordförandeskapet kommer inte att ses som framgångsrikt om det inte lyckas få till stånd en uppgörelse om den framtida budgetplanen.

Jag instämmer i att man måste gå framåt med jordbruksfrågan. Det brittiska ordförandeskapet måste, i något läge, inse att man blir tvungen att kompromissa, men det är också viktigt att andra medlemsstater inser att också de måste ge något. I något läge måste fransmännen – framför allt de, som det ser ut – ge någonting för att möjliggöra för dem som vill göra upp att peka på framtida förändringar och översyner av jordbrukspolitiken, inte bara för att hjälpa Förenade kungariket ur en svår situation utan för att hjälpa världen att säkra en överenskommelse inom Doha-utvecklingsrundan.

  Othmar Karas (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag hoppas, herr rådsordförande, att ni är medveten om den ökande otåligheten när det gäller ert ordförandeskap och om den växande besvikelsen. Er tjänstgöringsperiod är ännu inte riktigt slut, men det mesta av den är redan över. Det är inte bara Tony Blairs frånvaro som vi beklagar och jag undrar om han till sist kanske har insett att ett framgångsrikt ordförandeskap i rådet kräver mer än två bra tal. Det vi främst beklagar är emellertid bristen på konkreta resultat, konstruktiva förslag och seriösa förhandlingar med parlamentet för att lösa problem och utforma svar på frågor från olika personer.

Det enda sättet för oss att skapa förtroende är genom en ny sammanhållning och hållbara lösningar. Kanske lät er utrikesminister något gå förlorat när han, istället för att blicka framåt, sa: ”Det viktiga med detta ordförandeskap är att Kroatien och Turkiet redan ligger bakom oss”. Låt mig fråga er detta: är detta verkligen de saker som EU:s medborgare betraktar som prioriteringar? Är detta verkligen viktigt för dem som inte har något jobb eller för det EU som måste bli mer konkurrenskraftigt? Jag menar att det inte är det. Kanske har de prioriterat fel. Endast avsiktsförklaringar gör inte ett framgångsrikt ordförandeskap. Alla sex av de punkter som växte fram vid mötet i Hampton Court kan mycket väl vara bra, men de flesta av dem är inte saker som EU har befogenheter att behandla. Om ni vill att vi ska åstadkomma de saker som ni själva antar måste ni ge oss befogenheterna och pengarna och inte stå i Europeiska unionens väg när den rör sig mot en politisk union, eller stå i vägen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Låt mig nu ta upp budgetplanen. Mellan ert förslag och vårt eget finns en skillnad på 70 miljarder euro. Mellan ert förslag och fördraget finns en skillnad på 2 miljarder euro. Mellan ert förslag och kommissionens förslag finns det en skillnad på över 100 miljarder euro. Berätta för folket vad ni avser att beröva dem innan ni börjar låtsas att ni står på deras sida …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE). – (HU) Herr talman! Toppmötet i Hampton Court visade att EU behöver reformeras från grunden. EU måste harmonisera forskning och utveckling, avsevärt öka utgifterna för utbildning, avreglera tjänster och börja tillämpa en gemensam europeisk energipolitik, och man måste göra allt detta samtidigt. Vi har ställt diagnosen men EU:s politiska ledare har hittills misslyckats med att ge svaren.

Vi vet vad vi behöver göra, men inte hur vi kan uppnå målen. Vi har dessutom inte tillräckliga resurser för att kunna göra det. Vi kan inte få mer Europa med mindre pengar. Man har ännu inte kommit överens om budgetplanen för 2007–2013, vilket kan bli katastrofalt för oss, de nya medlemsstaterna, eftersom vi kan förlora två tredjedelar av vårt tänkbara ekonomiska stöd. Det är därför budgetdirektivet är så viktigt för oss.

Jag anser också att det är viktigt, eftersom Tony Blair har angripit den gemensamma jordbrukspolitiken, att vägen framåt för oss inte är att krossa den befintliga gemenskapspolitiken med tanke på att sammanhållningspolitiken och den gemensamma jordbrukspolitiken är viktiga delar i EU. Istället för att krossa dessa bör man genomföra mer gemenskapspolitik på andra områden. Den stora frågan är hur man ska göra allt detta.

Den ungerske premiärministern Ferenc Gyurcsány föreslog att vi, vid sidan om gemenskapspolitiken, bör upprätta ett samordnat samarbete som skulle innebära en harmonisering av den nationella politiken på olika områden. Detta skulle inte innebära en ny gemenskapspolitik, men det skulle hjälpa till med att förbättra samarbetet, vare sig det handlar om energi eller forskning och utveckling. Jag uppmanar José Manuel Barroso och kommissionen: låt oss hjälpa EU att lösa sin nuvarande kris och låt oss utvecklas när det gäller samordnat samarbete.

  Bogusław Sonik (PPE-DE).  – (PL) Herr talman! Britterna är kända för sina nerver av stål, sitt reserverade sätt, sitt lugn, sitt underliga sinne för humor och även för sin självbehärskning. Jag blev därför mycket överraskad igår när jag hörde Lord Bach säga att han skulle betrakta det både som ett personligt misslyckande och ett misslyckande från det brittiska ordförandeskapets sida om man inte hade nått en kompromiss om REACH-förordningen före årets slut.

Jag vill ta tillfället i akt i dag och fråga Douglas Alexander om han delar dessa uppfattningar. Om budgetplanen för 2007–2013 inte antas före årets slut, kommer även ni att betrakta det som ett personligt misslyckande för er och för premiärminister Tony Blair?

Tony Blair höll ett bra tal i kammaren i Bryssel i juni och hans analys av EU-krisen var värd att offentliggöra. Tyvärr är det så att vi under de följande månaderna och i senare ministertal inte har fått höra något annat än allt blekare upprepningar av premiärministerns förslag. Mitt intryck är att britterna har förlorat viljan att kämpa för genomförandet av sin vision av EU. Istället har de beslutat sig för att hanka sig fram så gott de kan under denna sexmånadersperiod. Tyvärr har även de smittats av den europeiska sjukan som yttrar sig som kraftlöshet och förlamning.

Samtidigt måste jag emellertid erkänna att efter det att ledamöternas frågor och inlägg inte gav honom något annat alternativ började Jack Straw till sist att tala om saken som en normal människa, precis som en politiker bör göra. EU kan bara förverkligas genom effektiva åtgärder och beslut som ger återverkningar i vår kontinents historia. Att ordförandeskapet skjuter upp debatten om budgetplanen till sista sekunden, utarbetar budgetförslag bakom stängda dörrar och talar på Orwellskt nyspråk om de civilisationsproblem som världen står inför, istället för att hålla en kärnfull diskussion om de aktuella frågorna, är antingen slöseri med tid eller ett avsiktligt försök att överlämna den heta potatis som budgetfrågan är till Österrike i december.

I dagsläget är budgetplanen vår viktigaste uppgift. Beräkningarna antyder att de nya medlemsstaterna kommer att få 10 miljarder euro till utveckling under 2007 om denna budgetplan inte antas. Om den antas kommer emellertid denna siffra att stiga till omkring 22 miljarder euro och ytterligare 3,5 miljarder euro till Rumänien och Bulgarien. Dessa länder skulle därför förlora omkring 60 procent av de pengar de har möjlighet att få. Jag uppmanar er att ta denna budgetplan på allvar och se till att vidta effektiva åtgärder för att garantera att den antas i december.

  Libor Rouček (PSE). – (CS) Mina damer och herrar! I dag diskuterar vi resultatet av Europeiska rådets informella möte i Hampton Court och inte det brittiska ordförandeskapets prestationer under sitt sex månader långa ordförandeskap. Jag är nöjd med resultatet av mötet i Hampton Court. Vid mötet fastställde man tydligt sex områden som är mycket viktiga för EU:s överlevnad och framgångar i en globaliserad värld, vilka omfattade vetenskap och forskning, investeringar i våra universitet, energipolitik, global säkerhet och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Låt oss till exempel betrakta energisituationen. EU blir i allt högre grad beroende, det handlar redan om ca 65 procent, av en energikälla och denna finns i mycket instabila regioner, dvs. antingen i f.d. Sovjetunionen eller i Mellanöstern. Vi behöver därför en gemensam energipolitik och en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, även om vi först och främst behöver pengar för att finansiera dessa gemensamma strategier. Jag skulle vilja uppmana det brittiska ordförandeskapet att kanalisera alla sina insatser på att få till stånd en rättvis och välavvägd överenskommelse vid toppmötet i december, inte bara för de nya medlemsstaterna utan även för de gamla. Detta skulle vara det brittiska ordförandeskapets största prestation, som ska diskuteras den 20 december. Jag tror att det blir ett positivt resultat.

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jack Straw berättade stolt för oss att det hade varit 48 anföranden av ministrar under det brittiska ordförandeskapet, men jag måste säga att det inte är mycket som har kommit ut av något av dem. Jag är förvånad över att det brittiska ordförandeskapet, med bara en månad kvar till slutet, fortfarande pratar om dagordningar, strategier och tidtabeller. Jag talar för de många invånarna i East Anglia som vill se handling, säkerhet, välstånd och en verklig omorientering i EU snarare än tomma löften.

Medborgarna i många länder har vaknat upp och ser vad som händer, i deras namn. De ifrågasätter på allvar EU-projektets beskaffenhet och inriktning. Människor vill ha mer lokal kontroll över sina liv, men våra regeringar fortsätter att överlämna makt till regionerna och till Bryssel. Jag frågar er: Vilken sorts förhållande till vilken sorts EU är rätt för vårt folk och våra nationer, under första halvan av 2000-talet?

Den viktiga frågan ställs aldrig av vår regering eller EU-institutionerna. Det borde kanske ha varit den centrala frågan på Hampton Court. I själva verket gjorde man på Hampton Court inte någon omprövning i grunden av Europeiska unionen. Man bara fortsätter, utan att bry sig om det. Det är ingen ände på lagstiftning till ingen nytta. Jack Straw nämnde direktivet om arbetstid och direktivet om tillfälliga arbetare. Det finns mängder av sådana irrelevanta och störande EU-lagförslag på gång. Vad gör man åt allt detta?

Budgeten har nämnts. Ganska grundläggande, men fortfarande olöst. I jämförelse med en ekonomi av samma storlek, såsom Frankrike, bidrar Förenade kungariket redan oproportionerligt mycket till EU-budgeten, och det är efter Margaret Thatchers rabatt. Ni vill uppenbarligen att vi ska betala mer. Samtidigt splittras våra nationer och samhällen på ett farligt sätt, som en konsekvens av en katastrofal asyl- och invandringspolitik. I stället för att skapa och vidmakthålla förstklassiga akademiska lärosäten förstör vi dem med bristande finansiering och missriktad klassdoktrin. Våra militära styrkor överutnyttjas på ett desperat sätt och saknar viktig utrustning. På samma gång hängs tappra officerare och soldater ut av ett regeringsinspirerat system som bryr sig föga om deras välbefinnande utan mest om sina egna politiska frågor …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Ana Maria Gomes (PSE). – (EN) Herr talman! Syftet med toppmötet på Hampton Court var att diskutera hur EU kan åstadkomma mer i världen. Folk i Etiopien gick mangrant och röstade i maj under EU:s överinseende, men de styrande var inte nöjda med de första resultaten. Plötsligt hindrades observatörerna, öppenheten för medierna upphävdes och demonstrationer förbjöds. Folket kuvades på ett brutalt sätt i juni: över 40 personer dödades och 5 000 arresterades.

Trots detta närvarade premiärminister Meles några veckor senare vid toppmötet i Gleneagles där det brittiska ordförandeskapet var värd. I september skickade flera regeringar och kommissionens ordförande gratulationer till honom. Den 1 november ägde ännu ett blodbad rum: 58 valda ledare, journalister och medlemmar av frivilligorganisationer sitter i fängelse och riskerar, enligt premiärministern, dödsstraff. Dussintals flera dödades, hundratals skadades och tusentals arresterades. Ändå bjöds Meles på officiell middag i Tyskland några dagar senare.

Jag vill fråga rådets ordförande varför rådet sänder ut motstridiga signaler som ingjuter en känsla av straffrihet hos ledare som kränker de mänskliga rättigheterna och de demokratiska principerna, ledare som sedan kan välja att gå ut i krig med sina grannar för att avleda uppmärksamheten. Tänkte ni på det på Hampton Court? Kan rådets ordförande säga att EU gör tillräckligt och att det gör sitt bästa för de mänskliga rättigheterna, demokratin och utvecklingen i Etiopien, det befolkningsmässigt näst största landet i Afrika?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Herr talman! Det är en ära att få avsluta den här debatten i dag om diskussionerna på Hampton Court. Det är ett särskilt nöje för mig att tala vid sidan av ordförande José Manuel Barroso.

Debatten efter det att utrikesminister Jack Straw lämnat oss fördes framåt av Lapo Pistelli, som talade om Europeiska unionen som en familj. Det är uppenbart, med utgångspunkt i vår korta diskussion i eftermiddag, att det är en familj med olika uppfattningar från tid till annan, precis som vilken annan familj som helst. Men jag delar absolut hans uppfattning att vi har utmaningar framför oss de närmaste veckorna.

Ian Hudghton framförde en uppfattning som inte var lika upphöjd. Jag är också skotsk ledamot, ledamot av parlamentet för Skottland, och skulle gärna debattera hela dagen med Ian Hudghton om varför bakåtsträvande 1800-talsnationalism inte innebär någon framtid för någon del av Skottland och inte heller för någon grupp i Skottland. Men till skillnad från honom är jag medveten om att jag i dag är här för att tala för ordförandeskapet i Europeiska unionen och inte för att upprepa inrikespolitiska gräl mellan våra partier.

Jana Bobošíková talade om de möjligheter som globaliseringen erbjuder. Jag instämmer definitivt i det, och de konstruktiva och användbara diskussionerna på Hampton Court utgick i hög grad från detta.

Margie Sudre betonade vikten av en överenskommelse om den framtida finansieringen före december månads utgång. Som utrikesministern mycket tydligt sa arbetar vi för det målet. Flera talare tog upp den ständiga frågan om vikten av att nå en överenskommelse. Jag ska säga något om det alldeles strax.

Nicola Zingaretti var generös i sitt erkännande av vikten av Turkiets anslutning. Det är jag tacksam för. Det återspeglar den tydliga inställningen från Jack Straw som utrikesminister som – i viss mån i likhet med frågan om den framtida finansieringen – gav upphov till frågor om ordförandeskapets strategi. Jag är glad över att kunna säga att vi den 3 oktober nådde det resultat som så många av oss har arbetat för så länge: anslutningsförhandlingar med både Turkiet och Kroatien kunde inledas. Jag hoppas att vi kan nå ett liknande resultat i frågan om den framtida finansieringen.

Chris Davies, som nu har lämnat kammaren, betonade återigen vikten av den framtida finansieringen. Med utgångspunkt i den brittiska motivationen och inte minst den brittiska förmågan att leverera en uppgörelse vill jag säga att det inte bara handlar om vad ett land vill – vad ordförandeskapet vill – utan om att alla medlemsstater är villiga att arbeta tillsammans för att nå konsensus. Om det bara handlade om ordförandeskapets motivation skulle en överenskommelse ha nåtts redan i juni i stället för det läge där fem medlemsstater inte kunde gå med på förslagen från Luxemburg.

Othmar Karas ifrågasatte utvidgningens betydelse i samband med de varaktiga konkurrensrelaterade utmaningar vi står inför såsom arbetslöshet. Men just den kommentar han gör om varaktig arbetslöshet och vikten av att vi tar itu med de utmaningarna talar för Hampton Court. EU måste ha en tydligare känsla för sin framtida inriktning innan vi kan försöka nå det samtycke vi önskar om Europeiska unionens finansiering.

Csaba Sándor Tabajdi kom med ett blandat mottagande av vissa aspekter av det arbetsprogram som man enades om på Hampton Court, och Bogusław Sonik citerade vad min regeringskollega Lord Bach sagt tidigare. Jag måste tyvärr göra honom besviken: Det går inte att ge några garantier för att en överenskommelse om den framtida finansieringen nås. Däremot kan jag garantera att det brittiska ordförandeskapet menar allvar med vår strävan att nå en sådan överenskommelse, men vi har några avgörande dagar och avgörande diskussioner framför oss. Det är viktigt att alla inblandade parter inser hur omfattande framsteg vi behöver göra i förhållande till situationen i juni – då oenighet snarare än enighet präglade slutsatserna av diskussionerna.

Libor Rouček sa att han var nöjd med resultatet från Hampton Court och pläderade för en ärlig, rättvis och väl avvägd uppgörelse om den framtida finansieringen. Det har jag inga invändningar mot. Däremot håller jag inte med om mycket av det Geoffrey Van Orden framförde – han har nu lämnat kammaren. Han sträckte sig onekligen långt när han sa sig tala för folket i East Anglia innan hans mikrofon blev avstängd. Det räcker med att säga att han inte hade tillfälle i sitt anförande att uttrycka ett erkännande för det ovärderliga arbete som kommissionen har påbörjat under det brittiska ordförandeskapet just för ett bättre regelverk. I dag vill jag särskilt hylla ordförande José Manuel Barroso för hans personliga engagemang och naturligtvis också kommissionsledamot Günter Verheugen för att ha drivit denna fråga under det brittiska ordförandeskapet.

Ana Maria Gomes tog upp viktiga tankeväckande frågor om de mänskliga rättigheterna, demokratin och utvecklingen i Afrika. Jag vill återigen gå tillbaka till de framsteg som de europeiska biståndsministrarna gjorde i juni, när vi enades om att fördubbla nivån på medlemsstaternas direktstöd till utomeuropeiska länder från ca 40 miljarder US-dollar till 80 miljarder US-dollar. Jag vill på nytt betona åtagandet från Gleneaglesmötet den 6–8 juli om att fördubbla biståndet till Afrika. Jag vill också på nytt lyfta fram det konstruktiva och enade steg som medlemsstaterna i Europeiska unionen tog vid toppmötet för utvärdering av millenniemålen i september i år.

Jag vill upprepa något som Chris Davies sa tidigare, dvs. att de av oss som är ärliga och uppriktiga i vårt engagemang för utvecklingsländerna inser att det ligger en utmaning framför oss de återstående veckorna av det brittiska ordförandeskapet, och det är att försöka att nå fram till ambitiösa och väl avvägda slutsatser vid ministermötet i Hongkong i december. Jag kan försäkra ledamöterna att detta även fortsatt är ett prioriterat mål för det brittiska ordförandeskapet.

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Herr talman! Jag vill avrunda med att säga att en fråga kommer att vara avgörande för det brittiska ordförandeskapet: att nå en överenskommelse om budgetplanen. Jag menar att det budskapet till det brittiska ordförandeskapet har varit tydligt i dag.

Utrikesminister Jack Straw sa innan han gick att det finns andra frågor som är mycket viktiga och som kommer att få strategiska följder. Exakt av den anledningen är det viktigt att nå en överenskommelse om budgetplanen, för det kommer att bli det första testet för det utvidgade EU.

Låt oss gå rakt på sak. Det finns de som tror att vi inte kan arbeta och nå resultat med 25 medlemsstater. Det finns de som tror att ett större EU kommer att bli ett svagare EU. Jag vet att det brittiska ordförandeskapet inte tror det och inte heller kommissionen. Vi tror på det större EU som vi nu håller på att bygga. Vi menar att det är något stort som vi har uppnått, när vi nu har 25 fria, demokratiska medlemsstater – som vi har. Men vi kan inte utvidga till ett alltför lågt pris. Vi behöver medel för det nya EU som vi nu hjälper till att befästa. Därför är det nödvändigt att komma överens om budgetplanen, för om vi inte gör det har vi inte något verktyg för att åstadkomma det som folk efterfrågar från EU-institutionerna. Då kommer det att uppstå, och jag menar verkligen detta, en ännu starkare förtroendekris i EU. Detta gäller inte bara den nuvarande situationen i EU, utan också framtiden för EU och de framtida anslutningarna till EU, dvs. vår förmåga att bygga en europeisk union. Men för ett större EU behöver vi en större politik – pour une grande Europe, il nous faut une grande politique.

Det är själva poängen. Är vi redo? Klarar vi det? Kan vi leverera? Därför uppmanar jag det brittiska ordförandeskapet att snarast göra allt som står i dess makt – och jag känner väl till den energi och det engagemang som den brittiske premiärministern och även alla era tjänstemän besitter – för att nå en överenskommelse.

Självklart måste alla bjuda till: det är inte enbart det brittiska ordförandeskapets ansvar. Självklart är det inte det. Men jag tror att problemets kärna, eller det kanske är bättre att säga nyckeln till lösningen på problemet, ligger i era händer. Ni kan uppnå denna överenskommelse, åtminstone bland medlemsstaterna. Vi var väldigt nära vid det senaste formella mötet med Europeiska rådet: vi kan göra det. Det är mycket viktigt, och det är min plikt och mitt ansvar som ordförande för Europeiska kommissionen – som ska representera allmänna intressen i EU – att framhålla det ansvar som alla ledare i EU har att anstränga sig till det yttersta för att nå denna kompromiss.

Jag vill gå rakt på sak och säga till rådets ordförande att jag vet genom mina kontakter med alla medlemsstater – till följd av mitt ansvar behöver jag ha dagliga kontakter med alla medlemsstater, särskilt med de nya medlemsstaterna – att de förväntar sig detta av er och ert ordförandeskap. Allt som vi har åstadkommit hittills har, enligt min uppfattning, varit en stor insats för EU. Som jag sa i mitt förra uttalande menar jag att toppmötet på Hampton Court var ett bra toppmöte med en god insats för det nya samtycke om ett starkare och modernare EU som växer fram. Men det som räknas för de nya medlemsstaterna och för en majoritet av den europeiska allmänheten är om vi verkligen kan visa att vi är på gång i de konkreta frågorna. Det är den stora utmaningen. Låt oss göra vårt bästa, låt oss be alla stats- och regeringschefer att vara beredda att kompromissa, låt oss be det brittiska ordförandeskapet att göra sitt allra bästa. Jag tror att det är möjligt. Det är svårt men det är möjligt, och det verkliga testet för vårt ledarskap är att möjliggöra det nödvändiga, och jag menar att vi kan göra det.

(Applåder)

  Talmannen. – Debatten är avslutad.