Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 16 november 2005 - Strasbourg

17. Nyligen gjorda uttalanden av Irans president Mahmoud Ahmadinejad

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är uttalanden av rådet och kommissionen om nyligen gjorda uttalanden av Irans president Mahmoud Ahmadinejad.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Herr talman! Jag är glad över att kunna vända mig till parlamentet i denna viktiga och lägliga debatt om Iran, och det är ett nöje för mig att få tala vid sidan av min goda vän kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner i denna viktiga diskussion. Under den senaste debatten om detta ämne här i parlamentet den 12 oktober använde jag samma ord då jag framhöll att diskussionen om Iran var läglig. Jag anser att den här debatten kanske är ännu mer läglig än debatten den 12 oktober eftersom den internationella oron för Irans politik är fortsatt stor, och jag menar att Iran står inför avgörande val om sin framtid. Det är därför helt riktigt att Europeiska unionen tar aktiv del i utformningen av den debatten.

Irans beslut om landets förhållande till sina grannländer kan påverka säkerheten och välståndet för människor långt utanför Mellanöstern. Det är viktigt för säkerheten i området och utanför det att Iran nu fattar kloka beslut.

Som alla ledamöter i parlamentet vet valde Iran en ny president i juni i år. Jag menar att världssamfundet, och särskilt Europeiska unionen, måste vidmakthålla dialogen med Irans nya regering. Vi har ett ansvar för att stödja dem som nu har makten så att de fattar beslut som gagnar landet och området som helhet. Som jag sa förra gången jag hade förmånen att tala till parlamentet är Iran ett land med en mycket omfattande potential. Det finns en ung, välutbildad befolkning med entreprenörsanda. Det finns enorma naturtillgångar, särskilt olja och mineraler. Jag framhöll att kombinationen av dessa faktorer borde leda till en dynamisk ekonomi och ett dynamiskt samhälle i vilket land som helst om dess regering kan skapa en gynnsam miljö som grundar sig på rättsstatsprincipen. I dag behövs mer än någonsin ett stöd för att en sådan miljö ska kunna växa fram i Iran.

Jag vet att många ledamöter i parlamentet, liksom jag, blev mycket upprörda av de uttalanden som Irans president nyligen gjorde om Israel. Det var djupt oroande uttalanden. Dessutom gjordes de mot bakgrund av de allt större farhågorna om Irans kärnenergiprogram och program för ballistiska missiler, landets historia i fråga om de mänskliga rättigheterna och dess engagemang mot terrorism.

Låt mig först ta upp de specifika uttalandena. Som ni vet talade president Mahmoud Ahmadinejad på en konferens i Teheran den 26 oktober om ämnet en värld utan sionism. Det rapporteras att han i sitt tal krävde att Israel skulle utraderas från kartan och sa: ”den islamiska världen kommer inte att tillåta sin historiska fiende att leva i sitt hjärteland”. Europeiska unionen gick i spetsen för de internationella reaktionerna som var snabba och, glädjande nog, otvetydiga.

I ordförandeskapets uttalande på Europeiska unionens stats- och regeringschefers vägnar vid mötet på Hampton Court den 27 oktober fördömdes president Ahmadinejads uttalande kraftfullt. Josep Borrell sa, på detta uppskattade organs vägnar, att ni kände ”stor upprördhet, vämjelse och avsky inför detta uttalande”. Han talade om ett fullständigt fördömande från ledarna för de politiska grupperna. Jag vet att Hans-Gert Poettering, som kommer att tala alldeles strax, också uttryckte sin oro över uttalandena vid samma tidpunkt.

Vi har i denna debatt i dag uppmanats att diskutera dessa yttranden och konsekvenserna av dem. Krav på våld och förstörelse av en stat står i direkt motsättning till alla anspråk på att vara en mogen och ansvarsfull medlem av det internationella samfundet. Ordförandeskapet kallade Irans chargé d’affaires i London till ett möte för att protestera mot dessa yttranden, och många regeringar i vår union bestående av 25 nationer gjorde detsamma i sina länder. Jag välkomnar det snabba svaret från det större internationella samfundet, däribland från regeringar i Mellanöstern. Saeb Erekat formulerade det mycket väl på den palestinska myndighetens vägnar när han sa att han hoppades att president Ahmadinejad kommer att sikta in sig på att lägga till Palestina på kartan snarare än att kräva att Israel utraderas från kartan.

Kofi Annan, FN:s generalsekreterare, talade för hela världen när han slog fast att Israel är medlem av FN sedan många år, med samma rättigheter och skyldigheter som andra. Iran har, liksom andra medlemmar i organisationen, i enlighet med FN-stadgan åtagit sig att avstå från hot om eller bruk av våld mot den territoriella integriteten eller det politiska oberoendet i någon stat. Jag hoppas att president Ahmadinejad kommer att inse vilken skada dessa yttranden har åsamkat landets ställning i det internationella samfundet och ta tillbaka dem ovillkorligt. Hans yttranden är ännu en påminnelse om kravet på att Iran ska vidta åtgärder för att bemöta de internationella farhågorna om landets avsikter med kärnenergiprogrammet.

Irans kärnenergiambitioner diskuterades av Europeiska unionens utrikesministrar när vi träffades i Bryssel den 7 november. Vid mötet tog rådet åter upp sin djupa oro över att Iran har återupptagit verksamheten vid anläggningen för konvertering av uran i Esfahan och vädjade till Iran att genomföra alla de åtgärder som styrelsen för Internationella atomenergiorganet har begärt. Däri ingår att alla bränslecykelaktiviteter avbryts.

Europeiska unionen önskar fortfarande att förhandlingarna återupptas inom ramen för överenskommelsen i Paris i november förra året. Europeiska unionen har uppmanat Iran att skyndsamt vidta nödvändiga åtgärder för att möjliggöra det. En tillfredsställande lösning på frågan om Irans kärnenergiambitioner är av grundläggande betydelse för det internationella samfundet. Ett Iran med kärnvapen skulle innebära en mycket större instabilitet i området och kan orsaka irreparabel skada för icke-spridningsfördraget och resten av det internationella systemet för icke-spridning.

För att gå vidare till området mänskliga rättigheter vill jag säga att vi även fortsatt är djupt oroade över Irans allvarliga och fortgående kränkningar. Vi får fortsatta rapporter om unga förbrytare som döms till döden. Iran fortsätter att inskränka yttrandefriheten och att spärra in politiska fångar, som den undersökande journalisten Akbar Ganji. Iran fortsätter att förfölja religiösa minoriteter, som bahaierna.

Jag vet efter vår senaste debatt att detta är en fråga som ständigt och djupt engagerar många ledamöter i parlamentet. Vi uppmanar därför Iran att skyndsamt stärka respekten för de mänskliga rättigheterna och rättsstaten. Det är en besvikelse att dialogen mellan EU och Iran om de mänskliga rättigheterna inte har ägt rum sedan juni 2004, trots upprepade försök – det kan jag försäkra er – från Europeiska unionen sida att komma överens om datum för nästa omgång. Det är viktigt att Iran kan vidta åtgärder för att återuppta reella diskussioner inom dialogen.

Jag välkomnar den resolution om de mänskliga rättigheterna som Kanada lade fram i FN:s generalförsamling i förra veckan. Medlemsstaterna i Europeiska unionen har gått med på att stödja den. Iran måste visa i handling att landet är villigt att förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna. Iran kan påbörja det arbetet genom att uppfylla sina skyldigheter och tidigare åtaganden när det gäller avrättningar av unga och genom ett permanent frigivande av samvetsfångar. Jag hoppas att Irans regering omgående gör det.

Jag går nu vidare till frågan om terrorism och vill säga att rådet även i fortsättningen är bekymrat över Irans förhållningssätt till terrorism. Att president Ahmadinejads yttranden fälldes samma dag som den fruktansvärda attacken mot Hadera i Israel, som palestinska islamska Jihad tog på sig ansvaret för, bör tydliggöra för oss att uppmaningar till våld och den terrorism som de föder är ömkliga och oacceptabla. Europeiska unionen har uppmanat Iran att ansluta sig, utan förbehåll, till det internationella samtycket om att det är nödvändigt med två stater – Palestina och Israel – som existerar fredligt sida vid sida inom erkända gränser. Europeiska unionen betonar att stöd för palestinska terroristgrupper är oacceptabelt. Alla stater har ett ansvar att arbeta tillsammans för att bekämpa hotet från internationell terrorism.

Jag menar att detta är en helt avgörande tidpunkt för Iran och dess regering. De uttalanden som president Ahmadinejad gjorde nyligen har dragit uppmärksamheten till Iran och dess ställning i världen. Det är absolut nödvändigt att den uppmärksamheten kanaliseras på ett konstruktivt sätt till ett effektivt inflytande på Iran och dess politik i fråga om kärnenergi, terrorism, mänskliga rättigheter och regionala och andra frågor, däribland fredsprocessen i Mellanöstern.

Världssamfundet kan utöva mest inflytande när det är enat. Jag menar att vårt samfällda svar på president Ahmadinejads uttalanden om Israel har varit framgångsrikt och satt Irans politik i denna fråga under strålkastarljuset. Som utrikesministrarna i Europeiska unionen sa den 7 november måste Iran vidta åtgärder för att effektivt ta itu med alla områden som oroar EU om långsiktiga förbindelser mellan Iran och EU ska kunna utvecklas. Det ankommer på Iran att genom sina åtgärder bestämma om dess långsiktiga förbindelser med EU ska förbättras eller försämras.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Även om jag upprepar något som redan har sagts vill jag säga det, för jag menar att frågan är så allvarlig att det är nödvändigt. Det var verkligen en mycket omfattande och snabb reaktion från alla EU-institutioner. Ordförande José Manuel Barroso reagerade omedelbart på Europeiska kommissionens vägnar genom att uttala ett bestämt fördömande i så tydliga termer som möjligt. Vi vet att Europaparlamentets talman också har fördömt detta uttalande kraftfullt, och som Douglas Alexander redan har sagt har Europeiska rådet också utfärdat ett kraftfullt uttalande från Hampton Court.

Jag upprepade också offentligt att Mahmoud Ahmadinejads uttalande om Israel var upprörande och helt oacceptabelt. Det har också med rätta fördömts i de starkaste ordalag inom hela det internationella samfundet. Jag vill tacka ordförandeskapet för att ha samlat våra delegationschefer kring uttalanden från ordförandeskapet tillsammans med kommissionen, särskilt i arabländerna. Utrikesministrarna har dessutom upprepat detta kollektiva fördömande av uppmaningarna till våld och förstörelse av en stat. De har också instämt i att ”sådana kommentarer leder till oro över Irans roll i regionen och dess framtida avsikter”.

Det har varit en lång, otäck kedja av tidigare liknande uttalanden vid massmöten, militärparader och andra tillställningar om vi går hela vägen tillbaka till de tidiga revolutionsåren. Men när de görs i det nuvarande känsliga klimatet, särskilt av statsöverhuvudet själv i samband med en konferens med rubriken ”Världen utan sionism” menar jag att tiden är mogen att säga stopp och påminna den iranske presidenten om det ansvar som förknippas med att vara en medlem i familjen av nationer.

När det gäller den mest brännande frågan, kärnenergifrågan, menar vi fortfarande att engagemang är långt bättre än en risktagande politik, konfrontation och isolering. Därför stöder vi de ansträngningar som görs av det brittiska ordförandeskapet, Frankrike, Tyskland, Javier Solana och likasinnade parter för att förmå Iran att samarbeta bättre med Internationella atomenergiorganet och Mohamed ElBaradei.

I detta avseende kommer nästa möte med IAEA:s styrelse att bli avgörande. Självklart vill vi alla undvika att Iran blir en kärnvapenstat. Men detta är inte det enda område där vi önskar att den iranska regeringen ska åstadkomma resultat. Irans inställning till fredsprocessen i Mellanöstern är särskilt viktig. Sedan den övergripande dialogen mellan EU och Iran inleddes, som följde efter den granskande dialogen, har den pekats ut som en av de viktigaste frågorna, vid sidan av massförstörelsevapen, terrorism och de mänskliga rättigheterna.

Under Mohammed Khatamis tid som president utnyttjade vi den kanalen med gott resultat. Även om Iran inte erkände Israels existens officiellt kunde vi notera vissa positiva tecken och en bättre inställning till hela Mellanösternfrågan. Närmare bestämt uttalades att Iran inte skulle hindra fredsprocessen och inte göra anspråk på att vara ”mer palestinskt än palestinierna”.

Men de våldsamma uttalandena av president Ahmadinejad kom som ett bakslag. Det gladde mig särskilt att notera, bland de många fördömanden det utlöste, att också den palestinska myndighetens representant, den palestinske chefsförhandlaren Saeb Erekat, visade prov på verkligt statsmannaskap genom att påminna om att PLO och den palestinska myndigheten har erkänt staten Israel, med vilken de fullföljer en fredsprocess. Hotfulla neorevolutionära varningar från det iranska ledarskapet till andra muslimska länder om att inte erkänna Israel förefaller märkligt i otakt med den moderna världen och kan mycket väl slå tillbaka mot dem själva.

Under de senaste månaderna har EU bjudit in Iran att återuppta våra olika dialoger, genom att hålla möten inom både den övergripande dialogen och dialogen om de mänskliga rättigheterna. Jag hoppas verkligen att Iran åter kommer att engagera sig i de processerna och ta tillfället i akt att tydliggöra sin position, skingra missförstånden och börja återupprätta ett allmänt förtroende som har blivit allvarligt skadat av de nyligen gjorda uttalandena.

Även om det inte är det rätta tillfället i dag skulle man kunna tala länge om de mänskliga rättigheterna och de positiva förväntningar som skapades under de första åren då Khatami var president och sedan om den negativa trend som följde och som tyvärr har befästs. Det finns ett skriande behov av förbättringar, och det är tydligt att Europeiska unionen inte kan tiga i frågan.

Jag menar att vi måste försöka bygga broar med det iranska folket, och jag föredrar att tro att alla iranier inte står bakom uttalandena och den ståndpunkt som deras ledare intar. Yttrande- och föreningsfriheten i Iran urholkas. Vi måste fortsätta att noga övervaka bland annat behandlingen av enskilda fall, såsom Akbar Ganjis fall.

Men, som rådet uttalade tydligt förra veckan, ”Iran måste vidta åtgärder för att effektivt ta itu med alla områden som oroar EU om långsiktiga förbindelser mellan Iran och EU ska kunna utvecklas och försämrade förbindelser undvikas”. Det omfattar också Irans inställning till fredsprocessen i Mellanöstern. Nu ligger bollen på den iranska regeringens planhalva. Vi förväntar oss att den iranska regeringen ska utöva ett ansvarsfullt ledarskap, både inrikes och internationellt, som en grundläggande förutsättning. Iran har utomordentliga historiska, kulturella och geopolitiska tillgångar liksom enorma naturtillgångar och mänskliga tillgångar. Det medför ett särskilt ansvar att värna om fred och stabilitet i ett särskilt labilt närområde.

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

  Hans-Gert Poettering, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Vår grupp har uppmanat till denna debatt och jag vill uttrycka mitt varma tack till de övriga grupperna för att de utan vidare har gått med på detta.

Det som Irans president Mahmoud Ahmadinejad sa den 26 oktober om att utplåna Israel är så monstruöst att det måste fördömas på ett kraftfullt sätt. Vi vet att Ayatolla Khomeini, som ledde den iranska revolutionen, drev en liknande linje, men vi är nu desto mer tacksamma mot f.d. president Mohammad Khatami för att han tog avstånd från den.

Till Israel – som jag har varit kritisk mot vid flera tillfällen i kammaren – säger vi att när något, som i detta fall, på detta sätt rör Israels säkerhet, stabilitet och okränkbarhet så får Israel vårt ovillkorliga stöd, och att varje angrepp på Israel eller försök att destabilisera landet är lika med ett försök att hota civilisationen i Västvärlden och utgör en krigsförklaring mot Europa och världen i största allmänhet. Den iranska regeringen måste förstå det.

Jag anser att utvecklingen i Iran är så oerhört nedslående just därför att jag bodde en hel vecka i Iran vid tidpunkten för Mahmoud Ahmadinejads maktövertagande och jag trodde inte att allt skulle bli så dåligt som det verkade. Men just därför att saker och ting har blivit så dåliga måste de som med en stor portion god vilja ville ge den nya regeringen en chans nu tydligt säga: ”kväv detta i sin linda!” – och det är denna ståndpunkt vi måste inta.

Det tragiska är att detta beteende från vad man måste kalla den nya iranska regimen inte gör något för att hjälpa dem man avser att hjälpa, dvs. palestinierna. Det är inte bara israelerna som har rätt att bo inom säkra gränser. Vi i PPE-DE-gruppen har alltid erkänt palestiniernas rätt att också få göra det. Den iranske presidentens handlande är ett hot mot hela fredsprocessen i Mellanöstern, och det är dåliga nyheter inte bara för Israel utan även för det palestinska folkets värdighet.

Efter vår kritik av Mahmoud Ahmadinejad såg jag på tysk TV demonstrationer i Teheran där människor bar självmordsbälten, vilket i sig utgör ett uppmaning till terrorism. När jag var i Iran såg jag en tidning i vilken unga personer uppmanades att bli självmordsbombare eller frihetskämpar – man kan kalla dem vad man vill, men det är ändå en uppmaning till terrorism. Jag fick höra igår att iranska barnprogram har visat palestinska barn som burit dessa självmordsbälten. Man kan alltså säga att de påverkar de iranska barnen och uppmuntrar dem att delta i denna typ av självmordsuppdrag. I går berättade dessutom en brittisk kollega för mig att två personer hade blivit hängda i Iran som ett straff för homosexuella relationer. Allt detta visar att det handlar om en återgång till den värsta perioden under medeltiden och att vi måste få de iranska ledarna att inse vilka misstag de begår.

Både rådets ordförande och kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner nämnde det civila kärnkraftsprogrammet. Det har naturligtvis Iran rätt att genomföra, men vi litar inte på det och vi kan vara praktiskt taget säkra på att utvecklingen av civil kärnkraft en dag kommer att leda till att den används till kärnvapen vilka vi, som en europeisk och global civilisation, inte kan tillåta hamna i händerna på personer vars synsätt man kan beskriva som medeltida.

I förmiddags uppmanade jag den ryska regeringen, genom en av dess företrädare, att göra allt den kan – därför att den har ett visst inflytande i Iran – för att till sist få till stånd öppenhet i alla dessa frågor som rör kärnenergi. Kommissionsledamoten och rådets ordförande har ställt liknande krav.

Vi måste vara mycket vaksamma när det gäller Iran. Iran måste självt förstå att det kastar bort sin chans att få spela en viktig geografisk och strategisk roll. Iran har en viktig roll att spela i samband med fredsprocessen i Afghanistan, fredsprocessen i Irak och förbindelserna med Syrien, Israel, Libanon och Palestina. Iranierna är ett ädelt folk och många av dem deltog inte i valet därför att de fruktade det värsta och inte kunde förhindra det. Det finns personer med god vilja i Iran och vi bör inte glömma dem. Iran behöver en bra framtid och man kan hoppas att presidenten inser att han måste anta ett civiliserat förhållningssätt i sina förehavanden med både folket och världens stater.

  Pasqualina Napoletano, för PSE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi insåg också behovet av att hålla denna debatt, eftersom vi vill att de allvarliga uttalanden som Irans president Mahmoud Ahmadinejad har gjort om Israels existens ska mötas med ett bestämt och enhälligt gensvar från Europaparlamentet.

Den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet anser att man inte bör underskatta allvaret i det som har hänt, eftersom dessa ord yttrades vid ett oerhört känsligt läge i Mellanöstern. Saken är emellertid den att vi lyckligtvis, efter några dagar, fick höra uttalanden av den förre presidenten Mohammad Khatami som var helt annorlunda. Han motsatte sig faktiskt varje form av kampanj, krig eller våldsyttring och förklarade att detta var omoraliskt.

Låt oss återgå till Mellanöstern: Å ena sidan har hoppet återigen tänts för en fredsprocess som leder till bildandet av en palestinsk stat vid sidan av Israel; en lösning som för oss aldrig har varit och aldrig kommer att bli en kontroversiell fråga. Å andra sidan inser vi emellertid att denna process har många motståndare och att terrorismen faktiskt stöder dem som inte vill ha en lösning på denna tragiska situation.

Fred, demokrati, frihet och social rättvisa är de värderingar vi vill ska segra i Mellanöstern, och vi vill att EU ska spela en ännu större roll för att förverkliga detta. Vi välkomnar därför det faktum att EU har godtagit ansvaret för att kontrollera gränsen vid Rafah, som vi hoppas snart kan bli en av den palestinska statens gränser.

Iran är ett stort land och vi vill inte att det isolerar sig från världssamfundet. Vi anser tvärtom att de beslut landet fattar, till att börja med ett tydligt och oomtvistligt förkastande av kärnvapen, kan hjälpa till att skapa en fredlig stabilitet i hela regionen.

Israel och Palestina är sammanlänkade genom ett gemensamt öde och att utplåna Israel skulle innebära att man utplånar Palestina. Jag säger detta därför att det är dags att demaskera dem som hjälper till att upprätthålla palestiniernas tragiska situation genom att beröva dem sina rättigheter. Till skillnad från president Mahmoud Ahmadinejad ska vi sträva efter att lägga till en ny stat på kartan över Mellanöstern.

Låt oss till sist se till att EU inte kan glömma förintelsen, eftersom detta skulle innebära att man förnekade själva skälen till dess existens som politiskt projekt.

  Annemie Neyts-Uyttebroeck, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag kommer att upprepa en del av det som mina ledamotskolleger har sagt före mig, men jag anser att det är viktigt att visa att alla grupper i kammaren enhälligt fördömer de aktuella händelserna i Iran. Iran är civilisations vagga och har lämnat ett ovärderligt bidrag till mänsklighetens kulturella, konstnärliga, religiösa, intellektuella och vetenskapliga arv. När Iran blev en islamisk republik isolerades landet i flera decennier. EU har varit ledande för att få ett slut på denna isolering och man har inlett en omfattande diskussion om frågor som t.ex. ekonomiska förbindelser, internationellt samarbete och mänskliga rättigheter.

Sedan president Mahmoud Ahmadinejad övertog makten har det emellertid skett ett tydligt och märkbart bakslag i form av dödsstraff för ungdomar, nya förföljelser av journalister och människorättsaktivister och hemkallande av 40 ambassadörer. De aktuella uttalandena av presidenten – som har gratulerat självmordsterrorister och sagt att Israel måste raderas ut – är helt oförenliga med FN-stadgan, förtjänar att fördömas och är helt oacceptabla inte bara politiskt och enligt internationell rätt, utan också framför allt från ett mänskligt och moraliskt perspektiv.

Israels rätt att existera inom internationellt erkända gränser och i säkerhet vid sidan om en livskraftig palestinsk stat är ingen omtvistad fråga. Det skulle vara bra om Iran bidrog till en lösning i Mellanöstern och slutade att stödja internationell terrorism. De aktuella uttalandena av landets president hotar att återigen isolera Iran, som verkligen är ett stort land, och, i vilket fall som helst, förhindra det att spela en viktig roll i regionen.

  Angelika Beer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Gruppen De gröna, dvs. min grupp, gläder sig också över att vi kommer att anta en enhällig resolution i vilken Europaparlamentet kommer att klargöra att alla – det är oväsentligt om det är en organisation eller en stat – som ifrågasätter Israels rätt att existera eller uttalar sig hatiskt mot Israel inte kommer att få någon acceptans i kammaren och att sådana inställningar förkastas utan pardon.

Kommissionen och rådet har också förklarat vilka allvarliga problem vi står inför. President Mahmoud Ahmadinejads tal klargjorde att vi européer inte kan göra något för att hindra en hatspridare från att mobilisera tusentals personer i hela sitt land. Detta är inte vår uppgift och det är inte heller vårt verksamhetsområde, men jag vädjar ändå till de som har inflytande i Iran att överväga om de kan spela en positiv roll i världssamfundet genom att stödja både Palestinas och Israels rätt att existera, istället för att låta sin president göra deras rika land till en internationell paria.

Härav min vädjan till EU:s medborgare och till kammaren: vi måste göra distinktioner. Iran är ett fascinerande land med unga och välutbildade människor. I det iranska samhället finns också aktiva kvinnoorganisationer som kämpar för kvinnors rättigheter. Iran företräds också av män som Akbar Gandji, vars liv är i fara därför att han vägrar att underkasta sig censuren. Iran är också ett land fullt av bloggare och journalister som försöker att hålla kontakten med oss och avslöja sanningen om regimen som styr deras land. Iran är också Shirin Ebadi, vinnare av Nobels fredspris, som har talat i kammaren. Iran är också advokaten Abdulfattah Soltani, som vi har bjudit in till kammaren och som nu sitter fängslad.

Det är alltså till detta andra Iran som vi ska försöka att sträcka ut en hand. Vi bör inte göra misstaget att just nu bryta kontakterna med det civila samhället i landet, att stänga dörren för det. Det är exakt vad personer som president Mahmoud Ahmadinejad vill att vi ska göra, och det är därför vi inte får göra det.

Vi har åtagit oss att ta hänsyn till de mänskliga rättigheterna, vi vill ha fred och fredliga lösningar på konflikter. Det är vårt sätt. Det är bara dialogen ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Eva-Britt Svensson, för GUE/NGL-gruppen. – Herr talman! Irans regim förhindrar all opposition inom landet. Man bryter mot de mänskliga rättigheterna, man dömer barbariskt människor till döden genom hängning osv. Listan över regimens brott kan göras lång, men detta är tydligen inte nog för denna regim. Nu har Irans president gjort fruktansvärda uttalanden om en annan stat. Han har talat om att utplåna staten Israel. Detta är naturligtvis fullständigt oacceptabelt och måste fördömas av alla. Jag utgår ifrån att vi är ett enat parlament som står bakom fördömandet av detta uttalande, liksom fördömandet av iranska regimens brott mot mänskliga rättigheter. Det finns en risk för att presidentens uttalande ytterligare försvårar arbetet för fred i Mellanöstern.

Vi måste också samtidigt kräva att staten Israel lever upp till FN:s säkerhetsråds resolutioner, att Israel omedelbart lämnar de ockuperade områdena, att Israel tar sitt ansvar för en tvåstatslösning och därmed äntligen accepterar en palestinsk självständig stat med östra Jerusalem som huvudstad. Vi måste i detta sammanhang också kritisera staten Israels byggande av en mur på de palestinska områdena, en mur som hindrar bönder att nå sina odlingsmarker, en mur som skiljer skolelever från deras skolor, en mur som hindrar sjuka att nå sjukhus osv. Denna mur måste också bort.

  Gerard Batten, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Iran håller på att utveckla ett kärnenergiprogram som landet inte behöver eftersom det ligger ovanpå ett hav av olja. Det är uppenbart att avsikten med det är att förse landet med kärnvapen. Irans president anser att Israel borde utplånas från kartan. Västvärldens förmåga att hantera hotet från Iran har allvarligt begränsats av kriget i Irak, ett krig som Storbritannien gick in i på grund av lögner och svek från den brittiske premiärministern Tony Blair. Vi hoppas alla att situationen i Irak kan få en fredlig lösning, och detta är definitivt inte ett läge där västvärlden behöver använda både morot och piska.

Tyvärr smälter Storbritanniens piska – dess militära styrkor – samman med det som med en skönmålande benämning kallas europeisk säkerhets- och försvarsidentitet, dvs. en EU-armé. Om den fullföljs kommer det att förhindra Storbritannien att ge sig in på några oberoende militära ingripanden i framtiden. Men återigen, EU antar en politisk stats kännetecken för att angripa detta problem, och dess anspråk stöds fullt ut av en minister i den brittiska regeringen. Under tiden fortsätter Europaparlamentet att kräva att både Frankrike och Storbritannien ska avveckla sina självständiga kärnvapen avsedda för avskräckning. Om de gjorde det skulle det inte finnas någon piska som faktiskt skulle kunna behövas i alla förhandlingar med Iran.

  Cristiana Muscardini, för UEN-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! De ord som var fyllda med hat och våld och som yttrades av den iranske presidenten, som ville utplåna Israel, är ett hot mot hela den civiliserade världen.

Iran är ett land med 68 miljoner invånare, 1,7 miljoner kvadratkilometer stort och en av de större oljeproducenterna. Dess nuvarande president försöker att förvandla det till en stat som representerar den mest extrema formen av islamisk fundamentalism, som stöder eller inte fördömer terroristhandlingar och som är berett att producera kärnenergi utan stöd från världssamfundet. Om den iranske presidenten inte tydligt ändrar sin ståndpunkt kommer han att bli ett hot inte bara mot Israel och regionen utan mot oss alla, mot freden och mot demokratin.

Denna typ av hot kräver kraftigast möjliga gensvar. Irans ensidiga kärnvapenupprustning måste stoppas i linje med vår resolution av den 13 oktober 2005 och rådets (allmänna frågor och yttre förbindelser) slutsatser av den 7 november. Vi måste också eftersträva en diplomatisk lösning för att skingra den berättigade oron kring Irans kärnkraftsprogram.

Om denna hotfulla tendens i Irans politik inte stoppas måste vi utan tvekan börja diskutera diplomatiska och ekonomiska konsekvenser, eftersom dessa uttalanden som uppmanar till våld mot en demokratisk och suverän stat är ett hot mot hela den demokratiska världen. I egenskap av institutioner bör vi emellertid fortsätta att utveckla förbindelserna med folket.

Vi uttrycker vår största solidaritet med staten Israel, som även har mottagit stödjande uttalanden från den del av den muslimska världen som förkastar terrorism och ett spontant stöd från medborgarna i många av EU:s länder. Strävan efter varaktig fred innebär att vi på ett bestämt sätt måste fördöma och vidta nödvändiga åtgärder mot alla dem som hetsar till hat och våld.

Vi uppmanar våra institutioner att i ännu högre grad uppmärksamma de oppositionella rörelserna i Iran, vilka förkastar de metoder som denna våldsamma, förtryckande regim använder t.o.m. mot sitt eget folk.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Herr talman! Återigen har det varit en debatt av hög klass om ett viktigt ämne, i likhet med förra gången vi hade tillfälle att debattera dessa frågor i parlamentet.

Ett antal talare, däribland kommissionsledamoten och Hans-Gert Poettering, har understrukit betydelsen av den iranske presidentens uttalande för den mer omfattande fredsprocessen i Mellanöstern, och jag instämmer i det. President Ahmadinejads yttranden gav upphov till oro över Irans roll i ett större sammanhang i regionen och om landets framtida avsikter. Det faktum att dessa yttranden fälldes samma dag som den fruktansvärda attacken mot israeliska medborgare ägde rum bör tydliggöra för oss att uppmaningar till våld och den terrorism som de föder är ömkliga och oacceptabla.

Uppriktigt sagt, det är uppenbart vad Iran ska göra. Iran måste ta avstånd från grupper som använder terror och våld, även den sortens vämjeliga propaganda som Hans-Gert Poettering beskrev, och stödja en lösning på den palestinska frågan på grundval av två staters samexistens i fred och säkerhet.

Det finns ingen anledning till att ett islamiskt politiskt system som Irans skulle förneka grundläggande demokratiska rättigheter som valfrihet och yttrandefrihet, och det finns ingen som helst ursäkt för att ett system kränker de mänskliga rättigheterna, som ett antal talare tydligt har markerat i sina inlägg i debatten.

I den större frågan om kärnenergi måste Iran tillhandahålla objektiva garantier för att landets kärnenergiprogram enbart är till för fredliga ändamål. Regeringarna i Europeiska unionen är inbegripna i nära överläggningar med varandra och med viktiga samarbetspartner såsom Förenta staterna, Ryssland, Kina, Indien och Sydafrika om de kommande stegen. Vi räknar alla med att Iran ska återinföra det stopp för konvertering av uran som landet gick med på förra året och som IAEA:s styrelse har sagt är nödvändigt för att återskapa förtroendet, och vi ber Iran att skyndsamt återvända till samtalen om långsiktiga åtgärder grundade på Parisavtalet.

Den 7 november bekräftade utrikesministrarna i EU, som tidigare talare har nämnt, unionens stöd för en diplomatisk lösning på de internationella farhågorna inför Irans kärnenergiprogram som bör innehålla en överenskommelse om långsiktiga åtgärder. En sådan lösning skulle kunna bidra till att skapa det klimat som vi anser vara nödvändigt för ett bättre förhållande till Europa i allmänhet och det internationella samfundet i dess helhet. Att arbeta med Iran och ge sig i lag med landet är självfallet en utmaning, men vi måste göra vårt bästa för att möta den utmaningen under de viktiga veckor och månader som följer.

Vi vill sträva mot förbindelser som gynnar båda parter, som grundas på samarbete och våra gemensamma intressen, nämligen att EU vill se Iran förverkliga sin potential och växa och frodas. Det är vad den unga befolkningen förtjänar, och det är, som Angelika Beer sa, därför viktigt att hålla kanalerna öppna så att det andra Iran, som det beskrevs – det mer öppna iranska samhället som talarna har inriktat sig på i dag – kan välkomna de ansträngningar som görs av kommissionen och andra för att vidmakthålla den dialogen.

Men förbindelser av det slaget måste också möta Europeiska unionens huvudsakliga oro, däribland naturligtvis frågan om spridning av kärnmaterial och om de mänskliga rättigheterna.

Sammanfattningsvis vill jag, på ordförandeskapets vägnar, säga följande: Iran står inför ett viktigt vägval. Världen iakttar hur dess nya regering klarar de mycket viktiga beslut som måste fattas de närmaste veckorna, månaderna och åren. Vi kommer från Europeiska unionens synpunkt att fortsätta stödja Iran att möta den internationella oron för dess politik och dess uttalanden. Jag hoppas att Iran gör så och att landets förbindelser med den större världen och i synnerhet Europeiska unionen därmed kommer att kunna utvecklas i den riktning som jag menar att parlamentet vill att de ska ta.

(Applåder)

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.