Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 16 november 2005 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.00.)

  Véronique De Keyser (PSE). – (FR) Herr talman! Tillåt mig att för ett ögonblick återkomma till den beklagliga händelse som ägde rum i går i samband med den antiabortutställning som organiserades av våra polska ledamotskolleger i gruppen Självständighet/Demokrati. Ana Maria Gomes och jag själv blev inte bara trängda, nästan slagna, utan även kallade ”fascister” och ”nazister” av denna grupp. Det är oacceptabelt. Jag hade inga planer på att gå till talmannen för att klaga, eftersom utställningen hade ställts in och man hade tagit bort de skandalösa bilder som förknippade abort med förintelsen – något som verkligen är helt absurt. Men eftersom min kollega var fräck nog att ringa upp oss för att klaga på att ha blivit kallad ”fascist”, vill jag ändå påpeka att vi själva blev kallade ”nazister”. Detta är särskilt chockerande i denna kammare.

  Talmannen. – Tack för den upplysningen, fru Véronique De Keyser. Som ni lade märke till ställdes utställningen in eftersom arbetsordningen kräver att debatten äger rum här i kammaren, och inte inom ramen för en extern utställning. När det gäller de händelser ni redogjorde för föreslår jag att ni hänvisar frågan till presidiet för att se hur den skulle kunna följas upp på ett bra sätt.

2. Inkomna dokument: se protokollet

3. Situationen i Irak efter folkomröstningen om konstitutionen

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om situationen i Irak efter folkomröstningen om konstitutionen.

  Lord Bach, rådets ordförande. – (EN) Herr talman! Den här debatten hålls under ett kritiskt skede i Iraks politiska övergång. När parlamentet senast diskuterade Irak tillsammans med kommissionen och rådet i juli höll Iraks politiska ledare på att förhandla fram en ny konstitution. För en månad sedan röstade irakierna för att godkänna den konstitution som för första gången någonsin skulle garantera dem frihet, säkerhet och mänskliga rättigheter. Omröstningen om konstitutionen utgör för Iraks befolkning ytterligare ett steg på vägen mot demokrati, fred och frihet.

Om en månad kommer de att rösta igen, denna gång för att välja en ny regering. En regering som snabbt kommer att behöva ge sig i kast med viktiga uppgifter såsom att planera och leverera välbehövliga tjänster som ger hopp om en ljusare och bättre framtid för miljontals irakier.

Förra månadens omröstning var anmärkningsvärd på många sätt. Tillsammans med valen i januari gav den irakierna deras första verkliga upplevelse av demokrati. För första gången deltog de i politiska beslut som kommer att påverka deras och deras lands framtid. Att se modet och beslutsamheten hos dem som utövade sina demokratiska rättigheter och tog del i omröstningen, trots de svåra omständigheterna och hoten om våld, skapade en känsla av ödmjukhet, särskilt för dem av oss som kommer från länder där vi ofta tar friheten och demokratin för givna.

EU:s stöd för konstitutionsomröstningen hade ett betydande inflytande. Kommissionsledamoten kommer säkert strax att i detalj redogöra för det värdefulla stöd som kommissionen gav processen, som också stöddes av den oberoende valkommissionen för Irak och av FN.

FN har spelat, och fortsätter att spela, en framträdande och stödjande nyckelroll vid omprövningen av konstitutionen och under valprocesserna. FN:s stöduppdrag i Irak spelade en väsentlig roll när det gäller att stödja den irakiska valkommissionen under de allra svåraste omständigheter.

Beslutet att godkänna konstitutionen beredde vägen för det allmänna valet i december. Detta bör utgöra ytterligare ett viktigt steg i den politiska övergång som slutligen kommer att leda till att Irak intar sin fulla roll i världssamfundet. Irak har självklart fortfarande en bit kvar till att uppnå det målet. Fastän en stor majoritet av väljarna röstade för konstitutionen visar resultaten från folkomröstningen att det ännu finns påtagliga skiljaktigheter mellan Iraks etniska grupper. En översyn av konstitutionen kommer att göras tidigt under den nya regeringens mandatperiod. Detta skapar ett viktigt tillfälle för irakierna att nå en bredare konsensus om sitt lands framtid, och det kommer att underlätta skapandet av ett övergripande politiskt system.

Iraks politiska ledare kommer att behöva lösa ett antal nyckelfrågor, bland annat federalismen, hanteringen av landets politiska förflutna och förvaltningen av naturresurserna. Missnöje hotar också valprocessen. Missnöjet ger näring åt den känsla av frustration och uteslutning ur samhället som vissa grupper känner. Det ger också näring åt den sympati som extremister och terrorister utnyttjar för att berättiga ett vidmakthållande av raden av våldsdåd samt manandet till uppror. Därför är det nödvändigt att Iraks politiska, etniska och religiösa ledare gör allt de kan för att ta itu med dessa frågor. Vi hoppas att det nya parlamentet och den nya regeringen är så representativa och pluralistiska som möjligt.

När det sedan gäller internationell hjälp till Iraks politiska övergångsprocess har EU och det bredare världssamfundet redan givit ett betydande och värdefullt stöd. Jag ser fram emot kommissionsledamotens redogörelse för kommissionens ovärderliga och pågående hjälpinsatser.

Jag skulle vilja nämna ett viktigt steg som tagits mot ett närmare partnerskap mellan EU och Irak. Det gäller undertecknandet den 21 september av den gemensamma politiska deklarationen mellan EU och Irak. Detta bereder vägen för en normal politisk dialog med Irak om frågor av ömsesidigt intresse, såsom främjande av god statsledning, skydd av de mänskliga rättigheterna samt förebyggande och lösning av konflikter. Under besöket betonade den irakiska regeringen hur mycket den värdesätter EU:s stöd, särskilt dess stöd för det konstitutionella arbetet, valprocessen och arbetet med att förbättra kapaciteten inom rättssäkerhetsområdet, vilket ingår i uppdraget EUJUST LEX.

Många grannländer och andra lokala aktörer gör gemensamma ansträngningar för att engagera sig på ett konstruktivt sätt. Särskilt välkomnar vi Arabförbundets förslag att tillsammans med Irak hålla en konferens om nationell dialog tidigt under nästa år. Ett förberedande möte planeras att hållas i Kairo om några dagar, den 19 november. Detta möte har förutsättningar att kunna lägga grunderna för ett internationellt engagemang och stöd för den nya regeringen.

Rådet har kraftigt uppmanat staterna i regionen, särskilt Syrien, att stödja den politiska processen i Irak. Detta inbegriper att samarbeta med Irak för att förhindra förflyttningar över gränsen och stöd till terrorister och rebeller.

När vi närmar oss den milstolpe som detta val innebär bör vi tänka över vilka konsekvenser bildandet av en ny och långsiktig irakisk regering skulle kunna innebära för våra förbindelser med Irak. Vårt främsta mål måste vara att fortsatt stödja valprocessen. Den irakiska regeringen har särskilt efterfrågat detta. EU kommer att ge stöd till valövervakningen, vilket man gör genom att stödja inhemska valobservatörer i deras arbete. Jag vet att några av er var närvarande i Irak vid valen i januari. Jag hoppas att Europaparlamentets ledamöter på nytt ska kunna visa sitt stöd för Iraks aspiranter på parlamentsplatserna.

Jag har redan sagt att översynen av konstitutionen under den inledande delen av den nya regeringens mandatperiod kommer att vara avgörande. EU står redo att aktivt stödja dessa viktiga strävanden och är i en god position för att ge expertråd och tekniskt bistånd.

På längre sikt behöver vi också fortsätta att ge vårt stöd på det viktiga rättssäkerhetsområdet och överväga hur det kan förbättras. EU spelar en ledande roll genom att stödja arbetsgruppen för rättssäkerhet. Gruppen strävar efter att samordna givarnas och regeringens arbete inom detta område.

När det gäller EU:s rättsstatsuppdrag i Irak, EUJUST LEX, kommer mandatet att upphöra i slutet av juni 2006. Iraks regering har bett om att programmet ska förlängas och utvidgas till att inbegripa tjänstemän inom domstolsväsendet, polisen och fångvården. Rådet överväger nu hur man ska svara.

En annan nyckelfråga är att öka respekten för de mänskliga rättigheterna. Irak har bett om hjälp med att utveckla sin förmåga att genomdriva principerna för de mänskliga rättigheterna och att ansluta sig till nyckelkonventionerna om mänskliga rättigheter. EU har unika möjligheter att erbjuda denna typ av stöd och råd, och EU står redo att erbjuda ytterligare hjälp inom området.

Både EU och Irak hoppas att ytterligare kunna vidga och stärka sitt samarbete efterhand som den politiska processen utvecklas, genom etablerandet av avtal om politisk dialog och andra lämpliga avtalsförhållanden.

Låt mig säga än en gång att när Irak nu närmar sig detta landmärke i sin politiska övergång, så är det rätt tid för världssamfundet att ge sitt fulla stöd till den irakiska befolkningen. EU, tillsammans med andra inom världssamfundet, är och bör fortsätta att vara i frontlinjen när det gäller återuppbyggnaden och utvecklingen, som i så många andra länder som utvecklas och återhämtas. Jag ser fram emot att diskutera detta med parlamentet och att lyssna till ledamöternas synpunkter.

(Applåder)

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Som Lord Bach sa är det nästan precis fyra månader sedan vi första gången diskuterade Irak. Jag minns att jag då sa att det hårda arbetet bara hade börjat för irakierna. Jag menade det verkligen.

Idag har irakierna en konstitution. De kommer snart att välja en konstitutionell regering. Men idag är irakierna också medvetna om de påtagliga skiljaktigheter i landet som återstår att övervinna. De står nu inför två mycket avgörande utmaningar: å ena sidan att se till att man har breda samråd med väljarna i december, och å andra sidan att därefter göra en omfattande översyn av konstitutionen, som behöver vara öppen för fler.

Vi stod vid irakiernas sida under konstitutionsarbetet och kommer också att göra det under förberedelsen av valprocessen och valen. Genom att ge ytterligare 20 miljoner euro i stöd var kommissionen ensam om att stödja FN och det FN-ledda projektet för stöd av konstitutionen. Vi känner oss delaktiga i den process som tillät irakierna att yttra sig om konstitutionen genom att lämna in sina valsedlar på folkomröstningsdagen.

När det gäller valen minns ni säkert hur hoppfull jag var i juli om att vi också skulle kunna skicka en valobservatörsgrupp. Men idag måste vi acceptera beläggen för att säkerhetsvillkoren inte tillåter det. Detta hindrar oss dock inte från att hjälpa till på andra lika effektiva sätt. Vi ger 30 miljoner euro till FN:s valstödsprojekt. Just nu medan vi talar arbetar flera europeiska valexperter sida vid sida med den oberoende valkommissionen för Irak och med FN för att se till att valen förbereds på rätt sätt och även för att skapa ett öppet inhemskt övervakningssystem.

Men vägen som leder till demokrati och fred i Irak slutar inte med valen. Ofrånkomligen måste man också ta sig över den väg som utgörs av regionalt samarbete. Irak, dess grannländer och de andra staterna i regionen behöver här spela en nyckelroll genom att stärka de goda grannförbindelserna och genom att samarbeta för att öka säkerheten i regionen. Jag är mycket glad att kunna meddela att generalsekreteraren för Arabförbundet, Amre Moussa, nu också har rest dit och att det kommer att hållas en konferens nästa år, tillsammans med araberna, för att förbättra dessa förbindelser, som har försämrats under de senaste åren.

Irak kommer att bli ett federalt Irak. Officiella centrala institutioner kommer att inrättas för att stödja den statliga struktur som irakierna själva har valt. För det ändamålet behöver passande juridiska och institutionella strukturer införas. Gångbara lösningar måste snabbt identifieras för att man ska kunna försäkra sig om fortsatta framsteg på vägen mot stabilitet och demokrati.

Öppenhet för alla är utan tvekan den enda vägen framåt. Vi bör också överväga hur vi i EU på bästa sätt kan hjälpa till med att bygga upp institutioner som främjar öppenheten. Vi ska också uppmuntra de ansträngningar Arabförbundet och andra i regionen – såsom Jordanien – har gjort för att främja öppenhet och nationell försoning. Jag är övertygad om att Kofi Annans besök nyligen har haft en positiv effekt när det gäller att öka förståelsen mellan olika parter.

Den politiska processen och stabiliteten i Irak är viktiga för oss alla och för Iraks grannländer. De nyligen inträffade händelserna i Jordanien påminner oss på ett tydligt sätt om vikten av att lyckas med denna strategi, som innefattar öppenhet och som är väsentlig för hela den politiska stabiliseringen i regionen. För de irakiska medborgarna är det mycket viktigt att de verkligen har en upplevelse av frihet och kan utöva sin frihet. I detta hänseende ska vi inte glömma att de flesta irakier fortfarande kämpar för att deras barn ska kunna gå i skolan, för att deras sjukhus ska öppnas och kunna bekämpa de vanligaste sjukdomarna, för tillgång till vatten, jobb – det mest grundläggande – och för sitt livsuppehälle. Detta är en ohållbar situation för vilket folk som helst i vilket land som helst, och alltså även för det irakiska folket. Deras behov kommer fortsätta att vara det mest centrala i vår hjälp till Irak under 2006.

Jag skulle vilja uttala mig närmare om vad vi har gjort. Vi har stöttat den politiska processen. Dessutom har vi tillsammans med Förenta staterna varit värdar för en mycket viktig konferens – den internationella Irakkonferensen – i Bryssel den 22 juni. Det bidrog till att mobilisera internationellt stöd från över 80 länder och organisationer för Iraks övergångsregering och för institutionerna under övergångsperioden före valen i december. Vi har också alltid stöttat återuppbyggnaden: vi levererade ett hjälppaket på 580 miljoner euro genom den internationella fonden för Iraks återuppbyggnad. Vi har alltid försökt att arbeta för att möta befolkningens grundläggande behov, såsom vatten, hygien, hälso- och sjukvård och skapande av arbetstillfällen. Vi samarbetar också med två departement – energi- och handelsdepartementen – i byggandet av institutioner.

Under tiden som kommer vill vi stödja den politiska processen inför valet. Vi vill också skapa gemensamma arbetsgrupper inom områden av gemensamt intresse såsom handel och energi. Vi vill stödja landets ansökan om anslutning till WTO, inleda förhandlingar om en överenskommelse mellan EU och Irak om handel och samarbete, och nå framsteg när det gäller öppnandet av kommissionens delegation i Bagdad 2006.

Unionen har mycket att erbjuda utöver att stödja återuppbyggnadsprocessen. Vi vill vara en viktig partner för Irak. Irakierna ser fram emot detta, och vi ska möta deras förväntningar.

  Giorgos Dimitrakopoulos, för PPE-DE-gruppen. – (EL) Herr talman, herr rådsordförande, fru kommissionsledamot! Efter era mycket intressanta uttalanden skulle jag vilja framföra följande synpunkter:

Den första synpunkten rör kommissionsledamotens sista mening. Europeiska unionen har som sagt mycket mer att erbjuda än återuppbyggnad, och vårt problem är hur vi kan omsätta denna mycket intressanta idé i praktisk politik.

Den andra synpunkten rör omröstningen om konstitutionen. Jag håller också med om att omröstningen för en konstitution är en viktig händelse, trots att en stor grupp inte deltog. Denna viktiga händelse lämnar dock vissa mycket viktiga problem olösta, såsom frågan om religionen och religionens roll, den federala modellen, den nationella identiteten och tillgången till naturresurser, särskilt olja.

Den tredje synpunkten rör valet. Valet är faktiskt mycket, mycket viktigt, särskilt med tanke på att det nya parlamentet – i enlighet med konstitutionen – kommer att börja ägna sig åt att revidera inte bara konstitutionen utan även det sätt som vissa bestämmelser tillämpas på.

Den fjärde synpunkten rör en fråga som tyvärr – trots stora ansträngningar och trots demokratiseringsprocessen – ännu inte är löst. Det gäller säkerheten. Jag vill inte återuppta en debatt som har hållits i parlamentet, i rådet och i varje medlemsstat. Men jag vill säga följande: det har gjorts många utredningar, och många har också offentliggjorts i ert lands tidningar, herr rådsordförande, där man diskuterar frågan om den fortsatta närvaron av utländska militära styrkor i Irak. Avslutningsvis vill jag hänvisa till det förslag som vi har diskuterat i Europaparlamentet och säga att jag anser att det är dags att ersätta de utländska militära styrkorna i Irak med en fredsbevarande styrka från FN.

  Véronique De Keyser, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag skulle vilja börja med att gratulera er och ge er parlamentets fulla stöd för det arbete ni i dag gör för att Europeiska unionen ska få ett visst inflytande i återuppbyggnaden av Irak. Men tillåt mig ändå att återkomma till en obehaglig fråga.

En kort tid innan kriget bröt ut i Irak varnade general Morillon Europaparlamentet genom att säga: ”Det finns inga kliniska krig.” Man hade ändå kunnat hoppas på att ett självständighetskrig skulle kunna vara mindre smutsigt än andra. Men så är det inte alls. Efter de hemska bilderna av invasionen och skandalen i Abu Ghraib-fängelset har det nu uppkommit en kontroversiell fråga om bomber med vit fosfor som enligt uppgifter ska ha använts under belägringen av Falluja, en rebellstad men också en helig stad.

Vår historia har lärt oss att ingen fred kan byggas upp i ett land om man döljer de ohyggligheter som har begåtts där. Här krävs en utredning och ett sökande efter sanningen. Den formella demokrati som är på väg att etableras i Irak och de förbindelser som vi försöker återskapa med detta land krockar med följande uppenbara faktum: ”Det finns ingen demokrati utan sanning”.

Saddam Hussein kommer att dömas för de brott han har begått och med största sannolikhet för att ha använt kemiska vapen mot kurderna 1991. Det är en enkel fråga om rättvisa. Sanningen om belägringen av Falluja, om dess brända martyrer och om vem som bär ansvaret för användningen av de vapen som förbjuds enligt Genèvekonventionen från 1980 ingår också i det som vi måste bidra med till det irakiska folket, utöver vårt materiella stöd. Vi kommer att hjälpa dem att bygga upp deras rättssystem, det som kallas kapacitetsuppbyggnad. Men kan vi verkligen lyckas med det företaget om vi inte också får dem att känna att rättvisa, särskilt internationell rättvisa, existerar? Jag uppmanar därför er, herr talman, fru kommissionsledamot, att kräva av koalitionsstyrkorna att en helt oberoende utredning genomförs och att rättvisa skipas.

Vi ställde tidigt kravet på att Saddam Hussein skulle ställas inför rätta i Internationella brottmålsdomstolen. De brott mot mänskligheten som bruket av kemiska vapen i Falluja utgör – om det bevisas – skulle rättfärdiga detta steg helt och hållet. Men om vi här i kammaren anser att allt detta bara är en önskedröm, vilket budskap om hopp kan vi då ge det irakiska folket i dag?

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! När Saddam Hussein styrde Irak beskrevs landet träffande som en massgrav under jord och en tortyrkammare över jord. Ändå, efter två år och åtta månader av krig och efter att oräkneliga irakier och över 2 000 koalitionssoldater dödats, står det klart att livet i Irak knappast är bättre nu än innan. Bagdad var statistiskt sett det värsta stället i världen att leva på redan innan säkerhetsläget förvärrades. Hur mycket värre är det inte nu när antalet civila offer uppgår till mer än 60 om dagen och rebellattackerna nästan har tredubblats på 18 månader. Det är svårt att veta om den ständiga närvaron av koalitionstrupper under dessa villkor är till hjälp eller till hinder för en återgång till normala förhållanden.

Det är med oro jag tycker mig upptäcka en viss tillfredsställelse i rådets uttalande idag och en förvånansvärd optimism från kommissionen. Man har gjort betydande framsteg på vägen mot demokrati. Irakierna har nu sin egen konstitution, de har sina egna säkerhetsstyrkor, och i december kommer de att ha en demokratiskt vald regering. Det finns också tecken på att sunniaraber är på väg in i politiken och planerar att motsätta sig valet, till exempel bildandet i förra veckan av nationella demokratirörelsen i provinsen Anbar.

Icke desto mindre har EU en rad allvarliga bekymmer. Det finns tecken på en tilltagande instabilitet i regionen. Beläggen för grova överträdelser av de mänskliga rättigheterna, inklusive tortyr och det systematiska användandet av godtyckliga arresteringar, har allvarligt försämrat koalitionens position. Detta har hjälpt rebellerna att rekrytera många personer för sin sak.

Jag har tre specifika saker som jag vill ta upp. För det första Pentagons erkännande för några timmar sedan att Förenta staterna använde vit fosfor i Falluja. EU måste kräva att FN undersöker användningen av dessa förbjudna vapen.

För det andra avslöjandet igår i delar av medierna att endast 5 procent av de mer än 35 000 irakiska civila som hålls i häkte av koalitionen någonsin har ställts inför rätta och att många har nekats rättegångsbiträde. Vilken typ av exempel är det vi föregår med?

För det tredje behöver EU:s medlemsstater en klar strategi för ett tillbakadragande. Om vi vill stoppa de våldsamma rebeller som fortsätter vinna mark på bekostnad av mer politiskt moderata irakier, så är vad som behövs – och vad Blair–Bush-alliansen alltid har saknat – ett klart slutspel.

Européerna var oense om det politiska motivet för att gå in i Irak. Vi får inte vara oense om förutsättningarna för ett utträde ur Irak. Vi måste tala med Arabförbundet, de irakiska myndigheterna och andra regeringar i Mellanöstern för att fastställa villkoren och tidpunkten för vårt utträde så att vi lämnar Irak som en stabilare och säkrare plats.

President Talabani har redan gjort klart att det irakiska folket, och jag citerar, ”ser fram emot den dag när vi kan ta avsked av koalitionsstyrkorna”. EU måste arbeta mot det målet.

  Angelika Beer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Min grupp kommer också att stödja de åtgärder som rådet och kommissionen har föreslagit för att ge det irakiska folket möjlighet till en fredlig och demokratisk framtid.

Men jag skulle vilja inrikta mig på något som Lord Bach sa om att vi européer vill inta en ledande roll när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter i Irak. Jag måste säga Lord Bach att vi i det fallet måste ha modet och styrkan att tala om för våra partner i Nato att de måste avstå från att ständigt bryta mot folkrätten och våga se till att de inte gör det, och vi måste ge en sådan försäkran.

Vilka lärdomar kan vi dra av Abu Ghraib och Guantánamo? Fångarna på Guantánamo saknar än i dag rättigheter och rättsligt skydd. De kvarhålls där under hemska förhållanden. Kan vi då verkligen bli så förskräckta över att de som sitter i maktställning i Irak också inrättar fängelser i hemlighet? I vilken bemärkelse föregår världssamfundet och EU med ett gott demokratiskt exempel? Det är inget annat än cyniskt att Donald Rumsfeld föreskriver nya tortyrbestämmelser som innebär att hundar inte längre får användas vid tortyr och förhör, utan ett ord om att Genèvekonventionen ska följas. Jag väntar mig att få höra uttalanden om sådana saker.

Vet ni vad vit fosfor är? Känner ni till effekterna av vit fosfor, som amerikanerna nu medger att de har använt i Falluja? Det är en form av mordbrand som drabbar människor, och det finns inget motmedel, inget sätt att släcka branden – inte ens vatten kan släcka den. Det är en utrotningsmetod som strider mot folkrätten och det är en sådan metod som har använts.

Lord Bach, ni har visserligen ägnat nio och en halv minut åt att betona det positiva, men ni kommer bara att övertyga om och när ni kräver att EU och rådet – särskilt under britternas ordförandeskap – åtar sig att få amerikanerna att äntligen underteckna den sista internationella konventionen. Gör vi inte det kommer vi inte att återvinna vår internationella trovärdighet. Då finns det inget instrument som kan bli effektivt, hur stora ansträngningar som än görs för att tillämpa det. Därför uppmanar jag er att se till att det inte bara görs utredningar utan också att amerikanerna undertecknar den konvention som särskilt förbjuder användning av vit fosfor. Lyckas vi inte med det kommer vi inte att kunna främja freden aktivt i Irak.

  Erik Meijer, för GUE/NGL-gruppen. – (NL) Herr talman! Under många år blundade Europa och Amerika för den fruktansvärda diktaturen i Irak, eftersom Irak levererade olja. I stället för att stödja Iraks opposition i god tid fattades beslutet att genomföra en intervention utifrån på grundval av falska argument och utan FN:s godkännande. Supermaktens sätt att påtvinga andra sina synsätt och intressen – ensidigt och med våld – har fått en del av den shiitiska majoriteten att vända ryggen åt sina västerländska ockupanter och söka tillflykt till en teokratisk diktatur i iransk stil.

Det som är bra är att det nu har visat sig möjligt att sätta stopp för en situation som innebär att den kurdiska norra delen och den shiitiska södra delen är ockuperat land som förtrycks av det centrala området runt Bagdad. Den federalism som är ett led i den nya konstitutionen skyddar svagare områden mot förtryck och utnyttjande, vilket 80 procent av befolkningen skulle vinna på. En demokrati i de nya förbundsstaterna kan bara lyckas om den utländska militären och de dominerande utländska företagen förr eller senare drar sig tillbaka från landet.

Att stanna kvar är en fräck provokation som fortsätter att väcka protester. När kommer EU-medlemsstaternas militära närvaro att upphöra och på vilka sätt hjälper EU Irak att hitta sina egna inhemska lösningar och därmed driva bort Halliburton, ett sviktande amerikanskt företag som inte kan reparera de allmänna infrastrukturerna?

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Det här året, 2005, kommer att gå till historien som året för de friaste val Irak någonsin har varit med om. Jämför bara denna tre dagar långa röstperiod med landets erfarenhet under Baathregimens 35 år, då det inte förekom några som helst val under de första 12 åren och endast skenval under resten av tiden. Vilken kontrast och vilka politiska framsteg! Detta får vi inte höra något om i den här kammaren.

Visserligen hotas Mesopotamiens återuppbyggnad fortfarande inifrån och utifrån, som tidigare. Därför ser framtiden för ett federalt Irak mycket skört ut. Tidigare denna vecka varnade en framstående irakisk politiker mig för att detta kommer att påverka Europa i motsvarande omfattning. För om de destruktiva makterna vinner kommer vår kontinent också att hamna i skottlinjen.

Jag skulle vilja fråga rådet och kommissionen vad Europeiska unionen skulle kunna göra för den irakiska staten och det irakiska folket i denna känsliga situation. För det första måste vi utöva bestämda påtryckningar på Bagdads grannar, så att terrorismens lågor inte flammar upp på andra sidan gränsen. För det andra måste vi hjälpa till att lägga grunden till en demokratisk rättsstat längs Tigris banker. ”Vi måste lära oss av européerna, och det vill vi verkligen”, sa min irakiske vän, full av optimism. Huvudsaken är att vi inte gör dem besvikna i denna strävan.

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag uttalar mig på det nya italienska socialistpartiets vägnar. Irak är med möda men beslutsamt på väg att resa sig efter Saddam Husseins blodiga och på många sätt vansinniga diktatur, och efter de senaste årens händelser, som har banat väg för förändringar men också orsakat djupa ärr hos det irakiska folket.

Nästa steg, fortfarande under världssamfundets ledning, bör vara att göra alla arabiska stater i regionen mer delaktiga i hela demokratiseringsprocessen och kampen mot terrorism. Det så framgångsrika valdeltagandet i det senaste valet var en historisk händelse, men vi har en klar skyldighet att fortsätta att stötta det irakiska folket och de fritt valda myndigheter som leder landet. Vi måste ge praktisk hjälp till alla unga människor som med stort mod och ofta med personlig risk vill kämpa för att äntligen göra Irak till ett fritt, demokratiskt och rättvist land.

  Antonio Tajani (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Valet, folkomröstningen och den nya omröstning som planeras till den 15 december visar att en sann demokrati är under utveckling i Irak efter åratal med en blodig diktatur.

Detta är en framgångshistoria för det irakiska folket, som med sitt valdeltagande har visat att de vill spela en viktig roll i fredsutvecklingen i Mellanöstern. Till priset av stora uppoffringar och hundratals oskyldiga offer vinner de som upprätthåller demokrati mot den lilla minoritet som bedriver terror i fundamentalismens namn. Slutmålet har dock ännu inte nåtts, och mycket återstår att göra för att besegra al-Qaida och dess allierade och åstadkomma permanent stabilitet i Irak.

Efter att ha överlevt ett antal splittringar har Europeiska unionen börjat ge ett viktigt bidrag, om än försenat. Jag instämmer i vad rådets företrädare och kommissionsledamoten Benita Ferrero-Waldner just sa. Men vi måste göra ännu mer för det irakiska folket, givetvis tillsammans med FN, som med resolution 1546 har gett 35 länder förutsättningar att ge ett viktigt bidrag till den nya demokratins födelse. Deras bidrag är inte bara ekonomiskt, som i fallet med den av FN inrättade demokratifonden, utan även politiskt och militärt.

Många européer deltar i fredsuppdraget och vi bör vara tacksamma för vad de gjort och fortfarande gör – bland annat att riskera sina egna liv – för att ge ett grundläggande bidrag till Iraks återuppbyggnad. Dessa människor, soldater och civila, och bland dem många italienare, har gjutit nytt liv i tusentals projekt för att utveckla infrastrukturerna inom jordbruk, transport, utbildning och kultur.

Denna framgångsrika strategi har lett till att färre trupper kommer att lämna Irak enligt ett avtal mellan dem och den legitima regeringen i Bagdad. Många av dem som kritiserade fredsuppdraget har i dag kommit på nya tankar och inser hur viktigt det har varit.

Jag ska avsluta, herr talman, med att påpeka att det vore ett misstag att tro att en lösning på Irakkrisen kommer att räcka till för att skapa fred i Mellanöster. Vi måste fortfarande lösa konflikten mellan Israel och Palestina, och i det sammanhanget bör Europeiska unionen spela en viktig roll genom att garantera säkerheten för Israel och skapa en palestinsk stat.

  Lilli Gruber (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Demokrati är ingen ren stilövning utan kräver rötter som ännu inte har satts ned i Irak. Låt oss äntligen ta en närmare titt på det verkliga läget. Kurderna röstade i valet eftersom de kunde ana skymten av en självständighet för sin region, shiamuslimerna deltog för att lyda sina religiösa ledare, och de få sunnimuslimer som röstade gjorde det för att undvika att bli helt åsidosatta i omorganisationen av landet.

De grundvillkor som krävs för att låta demokratin slå rot är ekonomisk säkerhet, en fungerande statsapparat och lagstadgad jämlikhet för alla medborgare. Verkligheten är att projektet att exportera demokrati på stridsflygplanens vingar har misslyckats och att västmakternas militära ockupation av landet nu står i vägen för några som helst verkliga och konkreta framsteg.

Ur ett annat perspektiv har Irak blivit ett exportland, och inte bara när det gäller olja. Attackerna mot Jordanien är beviset: Irak exporterar nu sin terrorism. Självmordsbombarna som sprängde sig själva var faktiskt irakier. En kvinna som skulle ha deltagit i attackerna men som överlevde har förklarat att hennes familj decimerades under de amerikanska offensiverna i sunnitriangeln. Därför uppmanar jag å det bestämdaste FN att utreda de amerikanska styrkornas användning av förbjudna bomber med vit fosfor.

Farligt nog ser Irak därmed ut att bli ytterligare ett Afghanistan. President Bush ville bekämpa terroristerna i Afghanistan så att han skulle slippa göra det på andra håll. Men i dag befinner sig terroristerna redan på annat håll, och vi undrar hur långt de egentligen kommer att gå. Europa måste därmed hantera två utmaningar, nämligen trögheten hos dem som fortfarande påstår att interventionen i Irak har varit en framgång och den blodtörstiga beslutsamhet hos dem som varje dag demonstrerar att den var ett tragiskt misslyckande.

För att finna en väg ut ur detta träsk behöver vi varken propaganda eller trösterika historier, utan klarsynthet och modiga statsmän som kan erkänna sina misstag och göra upp en ny strategi, en fredsstrategi.

  James Hugh Allister (NI). – (EN) Herr talman! Tråkigt nog är antiamerikanismen hos vissa i Europa så stark att de enligt min upplevelse till och med ser med en märklig tillfredsställelse på det tumult som råder i Irak. Dessa personer är självklart just de som skulle ha varit nöjda med att låta Saddams tyranni fortsätta ostört.

Naturligtvis var det fel av Blair och Bush att lita till och föra vidare falsk information för att berättiga invasionen av Irak, men avlägsnandet av Saddam Hussein var rätt och nödvändigt. Vi måste nu möta situationen som den är. Nyckelfrågan är att se till att ordning vinner över terrorn så att man verkligen kan etablera en demokratisk stabilitet.

Man betalar ett högt pris och jag skulle vilja ge mitt erkännande till den uppoffring som de amerikanska och brittiska trupperna och även andra trupper gjort i sin strävan att skapa ordning i detta av stridigheter plågade land. Jag beklagar att varken rådet eller kommissionen i sina bidrag fann det lämpligt att uttrycka sitt erkännande av denna uppoffring.

Det måste sägas att det är typiskt för EU:s spel för galleriet att man nu vill bestämma vad som är rätt framtid för Irak. EU har mycket lite som kan förväntas bidra, för när det verkligen gällde lämnade EU som organisation och de flesta av EU:s medlemsstater det tunga arbetet till andra.

  Béatrice Patrie (PSE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Det irakiska folkets antagande av en tillfällig konstitution är ur vår synvinkel ett stort steg framåt. Folkets omfattande deltagande i valprocessen är ett skäl att känna sig optimistisk om Iraks spirande demokrati. Landets utveckling öppnar helt klart dörren för ett framtida partnerskap mellan Irak och Europeiska unionen, särskilt i fråga om EU:s grannskapspolitik och freden i Mashrekregionen, och i det sammanhanget vill jag tacka Benita Ferrero-Waldner för de åtaganden hon gjorde på kommissionens vägnar.

Många saker står på spel för ett sådant partnerskap: den demokratiska stabiliseringen av landet, inrättandet av en verklig och inte bara en formell rättsstat, respekten för de grundläggande friheterna och minoriteters rättigheter och även övergången från en krigstids- till en fredstidsekonomi, från en statskontrollerad ekonomi till en marknadsekonomi samt från tilldelningen av oljeresurser till en diversifiering som främjar jordbruket, industrin och tjänstesektorn, och slutligen återuppbyggnaden av utbildnings- och vårdsystemen, som ligger i ruiner efter så många år av auktoritärt styre, embargon och krig.

Men för ett sådant partnerskap måste många villkor uppfyllas. Iraks ännu osäkra utveckling kräver att vi visar största vaksamhet. Vi kan inte bara avfärda att amerikanerna använde bomber med vit fosfor i Falluja – om det visar sig vara sant. En utredning måste göras. Ett av våra mål är att ersätta de utländska styrkorna med en fredsbevarande närvaro under FN:s ledning.

Valet i december måste ge det irakiska folket förutsättningar att välja en regering och ett parlament som är representativt för befolkningssammansättningen och den politiska balansen i landet. I det avseendet verkar den federala institutionella strukturen vara särskilt passande. Att sätta stopp för olika slag av fundamentalism, att bekämpa teorin om den s.k. kampen mellan civilisationer och att bygga upp hela Mashrekregionen på grundval av gemensamma värderingar är mål som Europeiska unionen måste sätta upp.

  Józef Pinior (PSE).  – (PL) Herr talman! Fler än 2 000 amerikanska soldater har dött och 15 000 har skadats sedan de militära operationerna inleddes mot Saddam Husseins regim i Irak. Iraq Body Count, en brittisk forskningsgrupp, har med stöd av uppgifter från nyhetsbyråer och dagstidningar beräknat att fler än 30 000 irakier har dödats, medan andra beräknar antalet offer till 100 000.

Att konstitutionen ratificeras är ett viktigt steg för återuppbyggnaden av Irak. 225 politiska grupper och koalitioner har registrerat sig för det parlamentsval som ska hållas den 15 december, och parlamentet kommer att välja en ny regering senast den 31 december i år. Detta demokratiskt valda parlament, som kommer att inkludera sunnimuslimska ledamöter, kommer att kunna lägga fram förslag till ändringar av konstitutionen under de kommande sex månaderna.

Den folkomröstning om konstitutionen som har hållits i Irak ger oss ytterligare skäl att hoppas på att islam och begreppet liberal demokrati kan förenas i Mellanöstern och Centralasien i form av en s.k. muslimsk demokrati. Den period då tillfälliga regeringar och övergångsregeringar styr landet går nu mot sitt slut och i dess kölvatten är en demokratisk politisk kultur på väg att uppstå. Samtidigt fortsätter situationen att kännetecknas av ständiga terrorattacker och den ständiga risken för att ett inbördeskrig bryter ut.

  Panagiotis Beglitis (PSE). – (EL) Herr talman! Världssamfundet välkomnade folkomröstningens resultat som ett viktigt steg i demokratiseringen av Irak. Och det stämmer, om man inte ser längre än till deltagandet och resultatets matematiska aspekter. Men jag är rädd att alla skapar sig en egen fiktiv verklighet för Irak. Vi kan inte bortse från den faktiska verkligheten i Irak, eftersom det fortfarande råder allvarlig brist på säkerhet. I stället för att de nationella och religiösa gemenskapernas centrifugala tendenser gradvis försvagas växer de sig starkare och är på väg att undergräva målet om Iraks nationella enighet, identitet och suveränitet.

Majoriteten sunnimuslimer har medvetet ställt sig utanför den politiska processen. Den politiska återuppbyggnadsprocessen leder till att det skapas en löst sammanhållen stat med åtminstone tre hastigheter. Å ena sidan välkomnar vi framstegen mot ett demokratiskt Irak, å andra sidan etableras en teokratisk shiitisk regim i söder och praktiskt taget en självständighet för kurderna i norr.

Följderna för freden och stabiliteten är uppenbara. Under dessa förhållanden planeras ett val för att understödja det nya irakiska parlamentet. Jag är dock rädd att de önskningar och förhoppningar som uttrycks här i dag inte motsvarar den militära ockupationens hårda verklighet och de allvarliga strategiska misstag som Förenta staterna fortsätter att göra.

Det finns ett gammalt talesätt på arabiska: ”Det är bättre med hundra år av tyranni än ett år av kaos.” Husseinregimens tyranni har störtats, men de villkor som skapas dagligen är på väg att föra in Irak i ett långvarigt kaos.

  Lord Bach, rådets ordförande. – (EN) Herr talman! Jag tackar alla som har deltagit i denna debatt. Det här är en fråga som väcker starka känslor och starka åsikter, och vi har den här förmiddagen hört dem uttryckas här i plenisalen.

Emellertid hoppas jag att vi kan komma överens om åtminstone två aspekter. För det första om hur förträffligt och vilken bra sak det är att Saddam Hussein inte längre innehar makten i Irak. För det andra kan vi vara överens om att alla överträdelser av de mänskliga rättigheterna som har begåtts sedan han föll från makten bör undersökas och hanteras på ett förnuftigt sätt.

Jag är mycket tacksam för vad kommissionsledamoten hade att säga och för det utmärkta arbete som kommissionen utfört. Det är ett riktigt påpekande att EU har bidragit till FN:s kontor för konstitutionellt stöd både finansiellt och genom att tillhandahålla experter. Den irakiska regeringen har uttryckt en önskan om att EU ska tillhandahålla valövervakare, och rådet kommer att titta närmare på vad vi kan göra för att övervaka och stödja valen, fastän det sammantagna valobservationsuppdraget, som kommissionsledamoten sa, inte skulle vara möjligt för tillfället.

När det gäller de mänskliga rättigheterna betonade rådet i sina slutsatser efter mötet om yttre förbindelser den 7 november vikten av full respekt för de mänskliga rättigheterna i Irak. Rådet underströk EU:s starka motstånd mot tillämpningen av dödsstraff. Det framhöll med oro nya rapporter – från bland andra FN – om brott mot de mänskliga rättigheterna begångna av de irakiska säkerhetsstyrkorna och uppmanade den irakiska regeringen att ta itu med dessa påståenden. EU står berett att erbjuda fortsatt hjälp.

Samtidigt välkomnade rådet förbättringarna i situationen för de mänskliga rättigheterna sedan Saddam Husseins fall och fördömde, som vi alla bör göra, de grymheter som terroristerna begått sedan dess.

Frågan om koalitionsstyrkorna har väckts under debatten och det är givetvis en viktig fråga. Emellertid får ledamöterna förlåta mig om jag nämner vad president Talabani, den kurdiske ledare vars folk fick lida så förfärligt under Saddam Hussein, sa förra veckoslutet. ”Ett omedelbart utdragande skulle vara en katastrof och leda till en sorts inbördeskrig. Vad vi har gjort för att frigöra Irak från en diktatur av värsta slaget kommer att gå om intet ... Istället för att ha ett demokratiskt, stabilt Irak, kommer vi att ha ett inbördeskrig i Irak. Vi kommer att ha oroligheter och dessa kommer att påverka hela Mellanöstern.” Det tycks mig vara ett viktigt uttalande just nu av Iraks president.

Det irakiska folket har uppvisat ett stort engagemang för demokratin. Miljontals irakier mötte upp under de svåraste av omständigheter för att godkänna en ny konstitution som kommer att styra deras land och skydda deras rättigheter. Om denna drivande kraft kan hållas vid liv fram till valen i december, då tror jag att Irak skulle kunna vara mycket nära en betydande vändpunkt, och i och med valet av en ny regering går Irak in i en ny fas.

Folket har tagit ett stort ansvar och ledarna av Iraks första konstitutionellt valda regering kommer att vara dem stort tack skyldiga. De kommer att sätta sin tillit till dessa ledare och lägga sin framtid i deras händer. Dessa ledare måste ha respekt för detta. Det innebär att sätta nationens intressen över politiska och personliga strävanden eller etniska eller religiösa intressen. Den nya regeringen måste vara verkligt representativ om den ska överleva.

Den får heller inte dröja med att ta itu med de väsentliga frågorna. Det innebär att trygga saker som säkerhet, hälsa, utbildning, arbete och, naturligtvis, mänskliga rättigheter. Terrorism och osäkerhet förblir de största hindren för politiska framsteg och återuppbyggnad.

Vi bör inte underskatta de utmaningar som framtiden bjuder, och jag tror inte att parlamentet gör det. Det finns ännu mycket att göra, och stora faror som vi alla känner till hotar ännu dessa processer. Denna demokrati, som ligger i startgroparna, kommer att behöva stöd under en avsevärd tid. Världssamfundet har redan gjort mycket och EU kan vara stolt över vad som presterats. Man har förenat sina krafter med FN och andra och satt in betydande resurser för att stödja den politiska övergången och återuppbyggnaden.

Vi har alla en värdefull sakkunskap och erfarenhet av demokratibyggande att dela med oss av. Den irakiska regeringen har uttryckt sin uppskattning för EU:s betydande bidrag och den har efterfrågat mer. Vi bör inte göra irakierna besvikna.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Det är sant att EU tidigare har varit delat i Irakfrågan, men det är också sant att vi nu arbetar tillsammans för att bygga ett nytt Irak, och det är det viktigaste just nu. Vi kan inte fortsätta att se bakåt. Vi behöver bygga ett stabilt Irak nu, och fastän Graham Watson har rätt när han säger att jag betonade de positiva saker vi har gjort, så är det också helt klart att den bakomliggande situationen är mycket svår. Det var därför jag sa att vi inte kan skicka en valobservationsdelegation till Irak, vilket jag under andra omständigheter skulle ha ordnat med. Det är alltför farligt för vår befolkning och de skulle inte kunna göra sitt jobb ordentligt.

Vad skulle alternativet vara? Faktiskt har vi inget alternativ annat än att försöka att samarbeta. Självklart är utmaningen enorm och jag menar att den irakiska regeringen och dess folk har visat stort mod på den punkten. Vad min kollega just har sagt är sant. Valets utgång var verkligen hoppingivande och mycket förvånande under dessa svåra omständigheter. Detta visar att den genomsnittlige irakiern vill ha fred och stabilitet, men det finns också en minoritet, en mycket stark minoritet, som naturligtvis är extremistisk och radikal, som försöker att undergräva alla de ansträngningar som världssamfundet och den irakiska regeringen har gjort. Det var inte min avsikt att behandla frågan på ett ensidigt sätt och kanske kunde jag ha varit tydligare.

När det gäller tortyr och de nyligen inträffade händelserna måste vi undersöka om alla anklagelser är sanna. Om de är det så måste vi göra klart att de mänskliga rättigheterna, precis som Lord Bach redan har sagt, är en del av våra verkligt starka värden som vi vill exportera till Irak för att de där ska beaktas.

Jag fick idag veta att Iraks premiärminister redan har sagt att han själv skulle tillsätta en kommitté som ska undersöka alla förekomster av tortyr som förövats av irakierna själva. Vi kan bidra till detta genom EUJUST LEX och genom att bygga upp en polisstyrka som inte torterar, utan som vet vilka gränserna är och som försöker att hjälpa till att återställa ordningen. Därför är vi inbegripna i detta på lång sikt och vi kommer att behöva vara kvar i Irak under en lång tid för att återställa stabiliteten i landet. Det är något som också är mycket viktigt för regionen som helhet. Jag arbetar verkligen med hänsyn till hela regionen som en del av det bredare Mellanösterninitiativet, och vi kommer att samarbeta med amerikanerna även i den här frågan.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

(Sammanträdet avbröts kl. 10.00 i avvaktan på rådsordföranden Margaret Becketts ankomst och återupptogs kl. 10.10.)

ORDFÖRANDESKAP: ROTH-BEHRENDT
Vice talman

4. Klimatförändringar – Seger i kampen mot den globala klimatförändringen

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om rådets och kommissionens uttalanden om klimatförändringar och ett betänkande (A6-0312/2005) av Anders Wijkman för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet om seger i kampen mot den globala klimatförändringen (2005/2049(INI)).

  Margaret Beckett, rådets ordförande. – (EN) Fru talman! Det finns nu ett nästan allmänt erkännande av att klimatförändringarna är ett allvarligt och brådskande problem. Mellanstatliga panelen för klimatförändringar (IPCC) beräknar att den globala temperaturen kan komma att stiga med så mycket som 5,8 °C till 2100. Enligt ett försäkringsbolag skulle de uppskattade ekonomiska kostnaderna för den globala uppvärmningen kunna fördubblas till 150 miljarder US-dollar varje år under de kommande 10 åren, vilket skulle drabba försäkringsbolagen med krav till ett värde av 30–40 miljarder US-dollar. Det finns starka bevis för att 2003 års värmebölja i Europa påverkades av den globala uppvärmningen, och den ledde som ledamöterna säkert minns till 26 000 förtidiga dödsfall, och kostade dessutom 13,5 miljarder US-dollar.

Dessa händelser med tillhörande prislappar gör att man mycket klart inser den verklighet som okontrollerade klimatförändringar skulle innebära för oss. Det är uppenbart att omfattningen av ett klimatförändringsproblem är enorm och att det är brådskande, och det var därför Förenade kungariket beslutade att prioritera frågan om klimatförändringar under våra ordförandeskap både i G8 och i EU.

År 2005 har varit ett avgörande år för den internationella klimatförändringspolitiken. Kyotoprotokollet har trätt i kraft. Europeiska unionens system för utsläppshandel är i gång och vi planerar att vid årets slut inleda diskussioner om fortsatta åtgärder efter 2012, något som vi ska att återkomma till.

G8 representerar bara en liten – om än viktig – grupp av länder, men jag hoppas att de framsteg vi har gjort där kommer att ha en betydande effekt. Diskussionerna under G8-mötet i juli avslutades med en ambitiös kommuniké. Den inkluderade en överenskommelse mellan samtliga medlemsländer, inklusive Förenta staterna, om människornas påverkan på den globala uppvärmningen och om behovet av ett snabbt agerande. Det rådde också konsensus om ett handlingspaket för att bekämpa klimatförändringarna på flera olika sätt: genom effektiv energianvändning, renare elproduktion, forskning och utveckling, finansiering av renare energi, hantering av konsekvenserna av klimatförändringar och bekämpande av olaglig skogsavverkning.

G8-länderna har tillsammans med Världsbanken och andra utvecklingsbanker åtagit sig att förbättra utnyttjandet av finansiering för ren teknik, och de har också enats om att inleda en ny dialog mellan G8 och andra länder med betydande energiförbrukning om klimatförändringar, ren energi och hållbar utveckling, vilket är mycket viktigt. Det första mötet inom ramen för denna dialog ägde rum i London den 1 november. Mexiko har erbjudit sig att vara värd för ett andra möte nästa år.

Medlemsstaterna i Europeiska unionen var bland de första att på 1990-talet inse farorna med den globala uppvärmningen, kopplingen till mänskliga aktiviteter och behovet av att reducera utsläppen av växthusgaser. Så långt tillbaka som 1991 utfärdade kommissionen den första gemenskapsstrategin för att begränsa utsläppen av koldioxid och effektivisera energianvändningen. Mot bakgrund av EU:s åtaganden enligt Kyotoprotokollet stod det snart klart att mer kvarstod att göra. År 2000 lanserades därför det europeiska klimatförändringsprogrammet. Idag går EU i täten, till exempel när det gäller att fokusera på utsläpp från flygtrafiken, och vi välkomnar hjärtligt kommissionens meddelande nyligen om att minska flygtrafikens klimatpåverkan. Tillkännagivandet om stöd för att inkludera utsläpp från flygtrafiken i Europeiska unionens system för utsläppshandel är mycket hoppingivande. Vi ser fram emot att som en prioritet i vårt ordförandeskap för EU stödja framsteg inom det området.

Inom Europa finns det ett klart erkännande av vikten av effektiv energianvändning när det gäller att möta den utmaning som klimatförändringarna ger upphov till, och arbetet pågår redan med att åstadkomma besparingar i energikonsumtionen inom hela gemenskapen. Direktivet om energitjänster, som vi förhoppningsvis har enats om vid årsskiftet, förväntas erbjuda ett sporrande första steg, medan kommissionens grönbok om energieffektivitet som publicerades i slutet av juni bör vara ett utkast till en plan för EU:s strategi för energieffektivitet fram till 2020.

Men trots allt detta arbete och dessa ansträngningar är det klart att utsläppen i EU inte minskas så snabbt som vi önskar och att det finns ett brådskande behov av handling inom alla sektorer, både på nationell nivå och på EU-nivå. Så jag välkomnar kommissionens beslut att inleda en ny fas av det europeiska klimatförändringsprogrammet för att överväga vad som ytterligare kan göras.

Vid sidan av detta håller kommissionen och rådet på att utveckla en EU-omfattande strategi på medellång och på lång sikt för att hantera klimatförändringarna, och vid Europeiska rådets möte i december kommer man att redogöra för de framsteg som hittills åstadkommits. Parlamentets insats i detta sammanhang kommer att vara central, så den resolution som ni nyligen lagt fram är ett mycket värdefullt bidrag i den här processen.

Det brittiska ordförandeskapet har strävat efter att sätta ny fart på den bredare internationella process i vilken EU spelar en så central roll. Det är anledningen till att vi sätter klimatförändringarna på dagordningen för våra EU-toppmöten med Kina och Indien. Dessa två länder är särskilt viktiga samarbetspartner för EU när det gäller att ta itu med klimatförändringarna. Under båda toppmötena fördes givande bilaterala diskussioner om energisäkerhet och energieffektivitet.

Ett nyckelelement i samarbetet med Kina är ett nytt initiativ om att med kolbindning nästan totalt minimera kolutsläppen, för att ta itu med den stora utmaningen att kunna hantera de ökande växthusgasutsläppen från kol. Vi enades också om ett nytt partnerskap med Indien. Toppmötet mellan EU och Ryssland var ett utmärkt tillfälle att fundera över vilka erfarenheter vi kan utbyta när det gäller Kyotoprotokollets genomförande, för att se till att dess mekanismer sätt i verket så snart som möjligt.

I september mötte rådets jordbruksministrar för första gången miljöministrarna för att diskutera effekterna av klimatförändringarna på jordbruket i EU. Vi sätter också klimatförändringarna på dagordningen för energirådet, transportrådet och konkurrenskraftsrådet.

All denna aktivitet leder fram till det första mötet i december mellan Kyotoprotokollets parter i Montreal, där parterna i enlighet med protokollet kommer att inleda diskussioner om perioden som följer efter 2012. Låt mig göra klart att både EU och Förenade kungariket helt och hållet rättar sig efter både själva Kyotoprotokollet och Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar. Som vår premiärminister Tony Blair sa denna vecka vid Lord Mayors bankett i London behöver världen en ram med de nödvändiga målen, tillämpad med känsla och intelligens över den rätta tidsramen, vilken sträcker sig längre än till 2012. Får jag be kollegerna att speciellt lägga märke till användningen av ordet ”mål”, för Förenade kungariket har upprepade gånger förklarat att formella överenskommelser med mål är absolut nödvändiga i varje internationellt program som har med klimatförändringar att göra, inte minst för att de ger motivation och klarhet till näringslivet.

Den informella G8-processen är också enormt viktig men har en kompletterande funktion. Den är inte, och var aldrig avsedd att vara, en ersättning för Kyotoprotokollet eller för FN-konventionen. Jag hoppas att man i Montreal kommer att bygga vidare på det arbete vi gjort i år genom de båda ordförandeskapen.

I Montreal kommer man i första hand att fira en enorm prestation: ikraftträdandet av Kyotoprotokollet. Det fanns stunder då det såg ut som om det kanske aldrig skulle ske, men EU fortsatte ihärdigt att arbeta för detta resultat, och här är vi nu, med världens enda trovärdiga och bindande internationella överenskommelse om kontroll av växthusgasutsläpp.

EU fastslog vår förhandlingsposition inför Montreal vid rådets möte (miljö) i oktober. För det första önskar vi att vi ska kunna enas om överenskommelserna i Marrakech – de beslut som kommer att utgöra protokollets regelbok. För det andra vill vi enas om en mekanism för efterlevnad för att se till att protokollets parter följer dess regler. För det tredje vill vi försöka att förbättra Kyotomekanismernas funktion – och här talar jag huvudsakligen om mekanismen för ren utveckling. Utsläppshandeln, mekanismen för ren utveckling (CDM) och det gemensamma genomförandet är alla centrala delar av protokollet och kommer att förbli väsentliga under de år som kommer.

Vid Montrealkonferensen kommer man slutligen att vända blicken mot framtiden och börja diskutera vad som händer när den första åtagandeperioden tar slut 2012. Denna sista fråga blir troligen den känsligaste faktorn, samtidigt som det är den viktigaste. Det råder ingen tvekan om att vi vill bygga vidare på Kyotoprotokollet efter 2012 och att vi måste inleda en diskussion enligt artikel 3.9 i protokollet för att överväga de framtida åtagandena för EU och de andra parterna i Kyoto. För att det globala klimatförändringsprogrammet ska vara verkligt effektivt står det emellertid också klart att vi behöver ett bredare deltagande än det som protokollet för närvarande erbjuder. I Montreal kommer vi att söka efter sätt att åstadkomma en ram för arbetet efter 2012, som bygger på och drar lärdom av Kyotoprotokollet som det ser ut och som kan inkludera så många länder som möjligt.

EU behöver helt klart stödja vår politiska ambition inför Montrealkonferensen mellan parterna med konkreta belägg för att vi går i täten när det gäller att ta itu med klimatförändringarna. Kyotoprotokollet föreskriver också att parterna i slutet av 2005 måste ha gett prov på sina framsteg när det gäller att uppfylla Kyotoåtagandena. Detta kommer att vara den idealiska tidpunkten för EU att på nytt bekräfta våra åtaganden enligt Kyoto, att uppnå våra mål för minskning av utsläpp och våra förpliktelser att hjälpa utvecklingsländerna. Som en förberedelse för konferensen samlar vi data, fakta och siffror för att visa den praktiska tillämpningen av vårt politiska åtagande. Vi vet att vi behöver göra mer och vi står alla redo att göra mer.

Dagens debatt här i Strasbourg ger oss möjlighet att se över den nuvarande situationen och på nytt visa för resten av världen att EU tar detta problem på stort allvar och att vi är beredda att åstadkomma resultat. Tillsammans har vi redan åstadkommit en hel del, vi har gett prov på ledarskap och vi har gjort en verklig skillnad. Vi behöver fortsätta att göra detta och inte vackla när de miljömässiga insatserna ökar.

Vi kommer inte att få en lösning av problemet i Montreal och inte heller under det nuvarande brittiska ordförandeskapet i EU. Framtida ordförandeskap – både i EU och i G8 – kommer att behöva fortsätta det här arbetet. De kommer att behöva behålla klimatförändringarna högt upp på sina dagordningar och ge sig i kast med de betydande hoten dessa orsakar för våra ekonomier, vårt samhälle och vår miljö. Det finns hoppingivande tecken på att de kommande ordförandeländerna för G8 – Ryssland och Japan – bestämt har för avsikt att göra detta, och jag har fullt förtroende för EU:s fortsatta beslutsamhet att hantera denna mycket viktiga fråga.

(Applåder)

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. – (EL) Fru talman! Jag är särskilt glad att få möjlighet att med er diskutera den senaste utvecklingen när det gäller klimatförändringar, stärkandet av Europeiska unionens politik på detta område och hur alla parter ska förmås att medverka aktivt i ett produktivt internationellt samarbete på detta område.

Dagens debatt är särskilt viktig inför parternas förestående möte i Montreal då Kyotoprotokollet kommer att träda i kraft och diskussioner kommer att föras om systemet för att bekämpa klimatförändringar efter 2012.

Vi har alla oroats av den rad katastrofer som nyligen har inträffat. Vi upplevde en allvarlig torrperiod på Iberiska halvön i somras, vi upplevde översvämningar i Centraleuropa under sommaren och vi upplevde en rad orkaner – Katrina, Rita och Wilma – och andra katastrofer av mindre omfattning.

År 2005 har redan slagit ett rekord utan tidigare motstycke genom att 2005 var året med det största antalet namngivna tropiska cykloner sedan de började registreras. Även om specifika väderfenomen inte kan sättas i direkt samband med klimatförändringen innebär dock det ökade antalet torrperioder och översvämningar och de allvarligare och allt vanligare orkanerna eller tropiska stormarna en bekräftelse av de vetenskapliga varningarna om klimatförändring.

Jorden har troligen aldrig under sin historia värmts upp så snabbt som under de senaste 30 åren. 1990-talet var det varmaste decenniet och nio av de tio varmaste åren i historien inföll mellan 1995 och 2004, med det varmaste året 1998. Vetenskapsmän uttrycker farhågor för att 2005 till sist kanske blir det varmaste året i historien.

När jorden värms upp värms som vi alla vet också havet upp, och när havets temperatur överstiger 26 ºC är det sannolikt att det utvecklas en tropisk cyklon. Temperaturen vid havsytan har ökat med 0,6 procent över hela världen under de senaste 100 åren, vilket innebär att vi antagligen kommer att få uppleva mycket oftare förekommande och starkare cykloner i framtiden.

I stället för att försöka avgöra i vilken utsträckning orkanen Katrina eller andra väderfenomen orsakades av mänsklig aktivitet är det trots allt viktigare att vi drar lärdom av dessa väderfenomen så att vi kan vinna kampen mot klimatförändringen.

Jag vill särskilt nämna parlamentets resolutionsförslag om meddelandet med titeln Seger i kampen mot den globala klimatförändringen, och jag vill särskilt tacka föredraganden Anders Wijkman och ledamöterna i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, utskottet för utveckling och utskottet för industrifrågor, forskning och energi för deras värdefulla och specifika förslag.

I resolutionsförslaget framhålls att gemenskapens strategi för att begränsa klimatförändringen måste bygga på en helhetssyn med följande inslag: att arbeta vidare utifrån kärnpunkterna i Kyotoprotokollet, att kraftigt minska utsläppen av växthusgaser i Europeiska unionen, att förmå alla de viktigaste länderna, som till exempel Förenta staterna, att delta, att utveckla ett strategiskt partnerskap med särskilt viktiga utvecklingsländer, att kraftfullt främja forskning och innovation och att förbättra energieffektiviteten i Europeiska unionen.

Jag delar och stöder denna helhetssyn. De initiativ på klimatförändringens område som kommissionen har tagit i år överensstämmer till största delen med parlamentets förslag.

Låt mig framföra en kort allmän synpunkt: I oktober markerade kommissionen början till en ny era i EU:s program om klimatförändring vid en större konferens i Bryssel där de främsta aktörerna i sektorn deltog. EU:s nya program om klimatförändring kommer att vara en ny ram för den politik i fråga om klimatförändring som vi kommer att bedriva efter 2012.

Vi tar upp en rad nya frågor, till exempel flygtrafik, och vi uppmärksammar också nya tekniker, som kolupptagning, dvs. tekniker som innebär möjligheter att vidta ekonomiskt effektiva åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser.

Som ett första steg inrättar kommissionen nu vissa arbetsgrupper, bland annat den arbetsgrupp som kommer att göra en översyn av de hittillsvarande framstegen för genomförandet av klimatförändringspolitiken, den arbetsgrupp som kommer att undersöka kolupptagning och deponering i geologiska formationer som ett sätt att dämpa klimatförändringen, den arbetsgrupp som kommer att utvärdera införandet av flygtrafiken i gemenskapens system för handel med utsläppsrätter, den arbetsgrupp som kommer att förbereda översynen av gemenskapens strategi för att minska utsläppen av koldioxid från lätta kommersiella fordon och den arbetsgrupp som kommer att besluta om de nödvändiga politiska anpassningsåtgärder som Europeiska unionen måste vidta.

Var och en av dessa arbetsgrupper kommer att fastställa nya specifika områden där Europeiska unionen kan öka sina insatser för att bekämpa klimatförändringen. Den första av dessa arbetsgrupper förväntas börja avge sina slutrapporter under den första halvan av nästa år.

Som Margaret Beckett sa har kommissionen också antagit en grönbok om energieffektivitet. Jag vill likaså nämna kommissionens meddelande med titeln Att minska luftfartens påverkan på klimatförändringen. Flygtrafiken bidrar mer och mer till utsläppen av växthusgaser. I meddelandet dras slutsatsen att det bästa sättet att minska dessa utsläpp är att integrera flygsektorn i gemenskapens system för handel med utsläppsrätter. Efter samråd med berörda parter har kommissionen för avsikt att lägga fram ett lagförslag i frågan senast i slutet av 2006.

Kommissionens initiativ begränsar sig naturligtvis inte enbart till insatser inom Europeiska unionen. Vi deltar aktivt i diskussioner med tredjeländer och frågar efter deras uppfattning om vilka fortsatta åtgärder som måste beslutas under framtida förhandlingar om klimatet och om skapandet av nya strukturer för att stärka vår politiska dialog och vårt tekniska samarbete.

Klimatförändringen och i synnerhet dess samband med energi och säker energiförsörjning ingår i prioriteringarna i våra bilaterala och multilaterala kontakter. Inom denna sektor samarbetar vi nära med det brittiska ordförandeskapet, som har placerat klimatförändringen mycket högt upp på dagordningen för G8-mötet i Gleneagles och hela tiden har fört fram frågan om klimatförändring som en av sina prioriteringar, vilket Margaret Beckett påpekade tidigare.

Resultaten är uppmuntrande. Avtalet om partnerskapet mellan Europeiska unionen och Kina om klimatförändring och energi innehåller den politiska ramen för närmare samarbete och dialog kring dessa frågor. Huvudmålet för partnerskapet EU–Kina är att utveckla en avancerad kolteknik nästan utan utsläpp som bygger på kolupptagning och deponering i biologiska formationer. Partnerskapets övriga mål är att främja andra rena energikällor och energieffektivitet, energibesparing och förnybara energikällor.

I initiativet EU–Indien om ren utveckling och klimatförändring planeras olika initiativ för att utveckla dialogen. I initiativet framhålls vikten av samarbete om utveckling och utvärdering av rena tekniker, om nödvändiga anpassningsåtgärder till jordens uppvärmning och om Kyotoprotokollets mekanism för en ren utveckling.

FN:s klimatförändringskonferens inleds i Montreal i slutet av månaden och kommer att pågå i två veckor. Kommissionen har deltagit aktivt i en rad inofficiella möten för att förbereda Montrealkonferensen. Våra insatser, både inom Europeiska unionen och internationellt, har spelat en avgörande roll för att möjliggöra att konferensen kommer att bli framgångsrik. Vilka är våra mål i Montreal?

För det första kommer konferensen att markera Kyotoprotokollets ikraftträdande genom antagande av de regler och förfaranden som krävs för tillämpningen av det. Inom denna ram är det viktigt för oss att visa att Europeiska unionen lever upp till sina åtaganden.

För det andra har den intensiva dialog som förts under de senaste månaderna skapat viktiga impulser så att debatten om utformningen av den framtida internationella klimatförändringsstrategin kan inledas vid Montrealkonferensen.

Det är dock ingen självklarhet att dessa mål kommer att nås. Ett litet antal länder med Förenta staterna i spetsen är fortfarande ovilliga att delta i dialogen om den framtida globala strategin när det gäller klimatförändringen. Vi måste intensifiera våra insatser under de kommande veckorna så att dessa länder också medverkar till att inleda dialogen.

Det är också viktigt för oss att inse att Montrealkonferensen inte kommer att vara slutet på processen, den kommer att markera inledandet av dialogen men den kommer inte att ge någon lösning. Lösningen kommer man bara att finna genom en intensiv internationell debatt under kommande år. Genom denna dialog måste vi finna de lösningar som svarar mot de grundläggande inslagen i den framtida klimatstrategin så som de fastställdes i kommissionens meddelande tidigare i år. Dessa inslag återspeglas i parlamentets resolutionsförslag: att sörja för ett bredare deltagande, att täcka alla sektorer och alla gaser, att stärka utvecklingen och användningen av ny teknik, att använda metoder som bygger på marknadsmekanismer och slutligen att föra en politik som innebär åtgärder för anpassning till följderna av jordens ökade uppvärmning.

Om dialogen ska få ett positivt resultat måste det avslutningsvis även i fortsättningen finnas ett aktivt politiskt intresse för frågan om klimatförändring, och Europeiska unionens ledande roll måste stärkas. Vi måste visa att vi kan minska våra utsläpp och att detta bidrar till vår ekonomiska utveckling. Resolutionsförslaget sänder ett tydligt budskap om att kommissionen, när det gäller att möta denna utmaning, alltid kan räkna med Europaparlamentets stöd.

  Anders Wijkman (PPE-DE), föredragande. – Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag vill rikta ett särskilt tack till minister Beckett som har kommit hit idag. Klimatförändringen är ett av de allvarligaste hoten som vi står inför. Jag vill understryka att det inte längre kan ses som ett miljöproblem. Ett varmare klimat är ett instabilare klimat, och det innebär ett hot mot i stort sett varje sektor i vårt samhälle, ett hot som måste betecknas som en del av vår säkerhetsproblematik. Det är ett säkerhetshot mot EU och dess medlemsstater men naturligtvis också mot många fattiga länder i tropikerna.

Samtidigt som jag säger detta vill jag understryka att det är viktigt att inte se klimatfrågan enbart som ett problem och en börda. Om vi gör rätt saker, kan vi minska riskerna för samhället i framtiden. Om vi gör rätt saker, kan vi också öppna upp möjligheter för företag och teknik på en rad områden. Det finns en samarbetsgrupp som heter Climate Group i världen, där en rad stora företag ingår som visar att det på ganska kort tid går att både minska utsläppen och tjäna en mängd pengar. Jag anser att den nödvändiga omställningen av energi- och transportsystemen i vår del av världen borde bli en viktig hävstång i Lissabonprocessen och kunna driva på för att skapa nya arbetstillfällen och exportmöjligheter.

Parlamentets betänkande ger en rad förslag till åtgärder för strategin efter 2012. Vi menar att EU skall fortsätta spela en ledande roll i klimatarbetet på internationell nivå. Minister Becketts inlägg nyss bekräftade att denna syn delas inom rådet. Vi måste göra mer på kort sikt, så att vi verkligen lever upp till Kyotoprotokollets krav. Vi står dock bara för en del av utsläppen, ungefär 14 procent, idag. Vi måste alltså få med andra aktörer. Det är mycket brådskande att vi på sikt får med USA i ett konstruktivt samarbete. Vi måste ställa upp långsiktiga mål. Vi kräver, eller önskar oss, minskningar på 30 procent till 2020 och 60–80 procent till 2050. Det är för övrigt ett krav som ständigt kommer från företagsamheten som säger att den behöver långsiktiga spelregler.

Utvecklingsländernas situation är naturligtvis oerhört viktig. För dem är energi först och främst en fråga om tillväxt och utveckling, men de behöver inte repetera våra misstag. Vi behöver strategiska partnerskap, inte minst med de stora utvecklingsländerna, för att stimulera till tekniksprång och till investeringar i bästa möjliga teknologi. Det som har inletts på detta område genom kommissionens avtal med Kina är naturligtvis väldigt bra, men det måste skalas upp och bli mycket, mycket större. Betänk att Kina varje månad sätter igång två nya koleldade kraftverk!

Vi måste satsa mer på forskning och utveckling. Det är ett faktum idag att regeringarna världen över satsar mindre som en andel av BNP på energiforskning än vad de gjorde för 30 år sedan. Det är helt obegripligt för mig. Jag brukar jämföra detta med Apolloprojektet. Om amerikanerna inom tio år kunde placera en människa på månen, borde vi med massiva insatser på forskning och utveckling kunna göra något liknande när det gäller ett genombrott för nya teknologier. Vi måste för att bli trovärdiga i politiken vidta kraftfulla åtgärder på hemmaplan. Vi måste stimulera energisparandet, vilket redan har understrukits flera gånger. Det innebär att t.ex. byggnadsdirektivet bör utvidgas och bli mera ambitiöst.

Transportområdet är ett mycket kritiskt område. Vi välkomnar att sjöfarten och flyget skall inkluderas i klimatpolitiken. Vi förordar snabba åtgärder för att effektivisera järnvägstransporterna. Vi menar att vi måste dra rätt slutsatser av svårigheterna att minska utsläppen inom vägtrafiken. Vi behöver och föreslår därför ambitiösa och bindande regler för utsläpp av koldioxid från nya fordon. Vi behöver hjälpa nya teknologier – och de finns – att komma till marknaden. Det finns dock rader av hinder. Ett av dem är naturligtvis att vi fortfarande subventionerar konventionell, dvs. fossileldad, teknologi. Vi behöver bygga ut handeln med utsläppsrätter, men vi måste naturligtvis se till att tilldelningen inte blir lika ambitiös som den blev förra året. I stället måste vi steg för steg sänka taket. Vi måste inbjuda andra aktörer att delta i detta, så att inte vi blir den enda marknaden i Europa.

Flertalet av de åtgärder som föreslås i betänkandet riktar sig mot företag och producenter. Vi menar också att vi måste involvera medborgarna mer aktivt. Allas vår livsstil påverkar utvecklingen. Vi har en idé om att på sikt överväga någon form av utsläppshandel på individnivå. Kanske är detta inte möjligt att genomföra i praktiken, men ett första steg borde vara att öka kunskapen om kolinnehållet i allt som vi handlar och i samband med våra transporter.

Vi i parlamentet och i de europeiska institutionerna bör naturligtvis leva som vi lär. Vi bör se till att t.ex. våra byggnader och våra transporter är så kolsnåla som möjligt. Det finns mycket att göra på detta område. Avslutningsvis vill jag önska både kommissionen och rådet lycka till i Montreal. Se till att EU kan fortsätta spela en ledande roll och driva på det internationella klimatarbetet mot positiva resultat.

  Paul Verges (GUE/NGL), föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling. – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Som företrädare för utskottet för utveckling vill jag börja med att gratulera vår kollega Anders Wijkman till hans utmärkta betänkande om klimatförändringen.

Som utskottets föredragande vill jag framföra några korta synpunkter av allmän natur. Vår kollega har rätt när han framhåller att den globala uppvärmningen, även om den är en utmaning för miljön, framför allt är en utmaning för utvecklingen.

Enligt vår uppfattning är klimatförändringen faktiskt en verkligt allvarlig fråga för civilisationen. Därför var vårt utskott angeläget om att påpeka att de kombinerade effekterna av klimatförändring, världsomfattande demografiska förändringar och ekonomisk globalisering banar väg för en period med instabilitet utan tidigare motstycke i mänsklighetens historia. Det finns förvisso anledning att frukta att den globala uppvärmningen i detta sammanhang kommer att vidga klyftan mellan den utvecklade världen och de länder vilkas utveckling släpar efter. Det råder tyvärr inget tvivel om att dessa länder kommer att drabbas mest av klimatförändringens effekter. Detta gäller särskilt de små ö-stater som är utsatta på mer än ett sätt, framför allt för orkaner och stigande havsnivåer.

Därför anser vi att bistånd som gör det möjligt för dessa länder att anpassa sig efter effekterna av klimatförändringen måste vara en av prioriteringarna i Europeiska unionens politik för utvecklingsbistånd. Vi rekommenderar att Europeiska unionen utvecklar en specifik samarbetspolitik för utvecklingsländerna. Ni har nog insett att kampen mot klimatförändringen, åtminstone enligt utvecklingsutskottets uppfattning, därför hänger oupplösligt samman med kampen mot fattigdom och strävan att nå millennieutvecklingsmålen.

I betänkandet framhålls också med rätta de minskningar som fortfarande måste göras för att Kyotoprotokollets mål ska nås. Avslutningsvis bara en fråga, fru talman: Medan 20 procent av jordens befolkning i dag förbrukar 80 procent av världens energi, hur förorenad kommer atmosfären att vara omkring 2050 när mellan nio och tio miljarder människors energibehov måste tillgodoses?

  Cristina Gutiérrez-Cortines, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Fru talman! Det är uppenbart att klimatförändringen är så intensiv och så nära oss att den inte längre är ett intellektuellt problem eller ett problem som angår vissa känsligare grupper som har tagit upp frågan.

Detta är en möjlighet att ändra våra vanor, det är en möjlighet att minska utsläppen och skapa renare luft, det är en möjlighet att utveckla förnybara och alternativa energikällor och det är också en möjlighet för EU att se över sitt beroende av fossila bränslen, som ofta finns i områden med stor politisk instabilitet och som är utsatta för dramatiska prisvariationer. Jag anser därför att det också finns en möjlighet att återigen se på kärnkraften som en av de många lösningarna utöver andra alternativ.

Vi måste fortfarande kraftfullt förbättra forskningen och kunskaperna om klimatförändringens orsaker. Det har till exempel bedrivits mycket lite forskning om sambandet mellan jordbruket och klimatförändringen. Nyare forskning har kommit med alarmerande uppgifter och riktat uppmärksamheten åt ett annat håll. Vi ger bara industrin skulden för problemet. Jag anser att vi bör skapa en intelligent typ av jordbruk som är inriktad mot dessa strategier. Detta skulle vara mycket säkrare ur vetenskaplig synvinkel.

Dessutom anser jag att vi också måste genomföra förbättringar när det gäller kvoter, de matematiska modellerna för att fastställa kvoter. Det finns fortfarande många länder som inte gör detta på ett korrekt sätt medan andra har funnit goda lösningar som till exempel de brittiska.

Jag anser också att vi måste eftersträva strategier för att ge kompensation för klimatförändringen och fastställa i vilken utsträckning följderna av den kan lindras. Jag anser att vi måste göra en översyn av vår politik när det gäller torkan och ökenutbredningen i Medelhavsområdet och ta itu med den försämring som har drabbat ekosystemet och vår fauna.

  Gyula Hegyi, för PSE-gruppen. – (EN) Fru talman! Vi har sett ansiktena på orkanens och översvämningens offer i New Orleans. Global uppvärmning innebär inte en faktisk uppvärmning i varje enskild del av världen. Det innebär ett växande antal katastrofer, till exempel hastiga omställningar i vädret och enorma förluster i liv och egendom. Vi använder helt enkelt för mycket fossila bränslen. Om utvecklingsländerna, inklusive nästan tre miljarder människor i Kina och Indien, tar efter den amerikanska konsumtionskulturen, då kommer vi att bränna upp vår planet. Därför välkomnar jag på den socialdemokratiska gruppens vägnar Anders Wijkmans förträffliga betänkande.

Fina ord är dock inte tillräckligt. Vi måste uppmana våra partner att godkänna Kyotoprotokollet. Vi måste finna bundsförvanter för det här målet bland vidsynta politiker och medborgare i Förenta staterna som förstår vikten av hållbar utveckling.

För att minska utsläppen behöver vi en kraftig övergång till kollektivtrafik. Järnvägstransporter är fem gånger effektivare än vägtransporter. De är också miljövänliga. Men EU saknar ännu de rätta verktygen för att främja detta. EU har inte några projekt för att förbättra kollektivtrafiken i städerna, och det växande antalet bilar i våra städer innebär att stadslivet blir mer och mer kaotiskt och ohälsosamt. Vår stadsbefolkning förtjänar mer omsorg från oss politiker när det gäller ren luft och bra kollektivtrafik.

Förnyelsebara energikällor är under utveckling i vissa länder, men i andra medlemsländer har bara ett fåtal steg tagits. Vi behöver bindande mål, om inte för 2010 så åtminstone för 2020.

På en punkt skulle jag vilja motsäga Margaret Beckett. Jag tror att halvlösningar såsom kolbindning inte kan vara en lösning för framtiden. I stället för att tillfälligt gömma våra växande utsläpp måste vi minska dem. Om ett kärnkraftverk av någon anledning ska stängas bör det ersättas endast av förnyelsebar energi. Att stänga kärnkraftverk och använda mer fossila bränslen skulle innebära ett slags kollektivt självmord.

  Caroline Lucas, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag skulle vilja tacka kommissionen och rådet för deras uttalanden. Jag måste ändå säga att jag inte delar Margaret Becketts optimistiska bedömning av hur det går för Europeiska unionen, trots den brittiska regeringens löfte att ge prioritet åt klimatförändringar under dess ordförandeskap. Framstegen på området har varit en väldig besvikelse. Att höra att G8-kommunikén om klimatförändringar kallas ambitiös tänjer nästan ut det engelska språket till bristningsgränsen. Om det brittiska ordförandeskapet verkligen ska visa internationellt ledarskap inom det här området måste de få ordning på saker och ting inom det egna parlamentet först.

Tidigare i år begärde vi en rapport från Association for the Conservation of Energy för att fastställa hur väl regeringen har genomfört de gällande EU-lagarna om minskning av användningen av fossilt bränsle. Deras rön klargjorde att regeringen har fördröjt genomförandet av direktivet om byggnaders energiprestanda, begärt en ökning av den tillåtna nivån för Förenade kungarikets koldioxidutsläpp enligt EU:s system för utsläppshandel, misslyckats med att fastställa bindande mål för minskningen av energibehovet enligt direktivet om energitjänster och misslyckats med att främja småskaliga kombinerade elkrafts- och värmeproducerande enheter enligt kraftvärmedirektivet.

Rådet bör därför ta särskild hänsyn till Europaparlamentets betänkande om klimatförändringar som utarbetats på ett sakkunnigt sätt av Anders Wijkman. Där finner de en uppriktigt modig och ambitiös uppmaning att handla. I betänkandet begärs särskilt starka nedskärningar av utsläppen på hemmaplan, till att börja med nationella minskningar med 20–30 procent inom EU fram till 2020, som ökar till mellan 60 och 80 procent fram till 2050. Det framförs krav på målet att göra EU till den mest energieffektiva ekonomin i världen genom att sätta upp mål för de årliga minskningarna i energiintensitet i storleksordningen 2,5–3 procent och på en kraftfull strategi för Montreal. Och i vårt ändringsförslag begär gruppen De gröna att EU ska garantera ett formellt mandat och en tidsplan för att förhandla om fortsatta framtida klimatåtaganden med en tidsgräns för att uppnå en överenskommelse till slutet av 2008.

Jag vill avsluta med två snabba frågor till rådet. För det första, vilken är dess syn på kontraktion och konvergens som en ram för framtida åtgärder? För det andra, kommer rådet, vid sidan av att flygtrafiken inkluderas i försökssystemet för handel med utsläppsrätter, att förslå parallella instrument för att tackla flygtrafikens fulla inverkan på klimatet, eftersom systemet med handel för utsläppsrätter som bekant inte omfattar utsläpp som inte är koldioxidrelaterade?

  Kartika Tamara Liotard, för GUE/NGL-gruppen. – (NL) Fru talman! För att uttrycka det rakt på sak är ett fritt marknadssystem inte den bästa lösningen på problemet med klimatförsämring. En ohämmad fri marknadsekonomi utan några restriktioner för överkonsumtion och överproduktion leder till ökande utsläpp av växthusgaser och förvärrar därigenom problemet. Den ekonomiska tillväxten är som en helig ko: den är sakrosankt och man kräver att varenda konsumtionsvara ska vara tillgänglig samtidigt på marknaden runt om i världen. Men vi måste komma ihåg att även heliga kor kan sprida skadliga gaser, och detta är inte bara bildligt uttryckt utan det är bokstavligt talat sant om man beaktar den intensiva djurhållningens andel av koldioxidutsläppen.

Kärnkraftslobbyn har utnyttjat klimatförändringsfrågan för att återigen få uppmärksamhet. Egendomligt nog säger de inte ett ord om de enorma berg med avfall som de skapar åt oss, avfall som kommer att ge oss mycket stora problem under de närmaste tio tusen åren. Vi bör inte försöka lösa en miljökris genom att skapa en annan. De miljarder som fortfarande pumpas in i utvecklingen och marknadsföringen av kärnkraften skulle kunna användas på ett klokare sätt till vind-, sol- och vattenkraft.

Utsläppsnivåerna i transportsektorn kommer 2030 fortfarande att ligga 28 procent över nivån 1990. Transportsektorns symboliska värde för en internationell fri marknadsekonomi gör det svårt att vidta åtgärder inom sektorn, och därför vill jag föreslå skatt på flygtransport och sjötransport. Till skillnad från handeln med utsläppsrätter kan vi inte genom beskattning skicka problemet vidare till utvecklingsländerna.

  Johannes Blokland, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Fru talman! Jag är imponerad över det arbetsprogram som kommissionens ordförande José Manuel Barroso presenterade för parlamentet igår. Det innehåller många tungt vägande punkter också när det gäller att bekämpa klimatförändringen. Jag stöder till exempel varmt att flygtrafiken tas med i systemet för handel med utsläppsrätter, och jag stöder även översynen av direktivet om nationella utsläppstak som är från 2001. Trots detta har kommissionen enligt min mening inte varit särskilt ambitiös i detta avseende. Vi har i åratal diskuterat drastiska minskningar av utsläppen av växthusgaser, men utsläppsnivåerna ökar år för år, inte bara runt om i världen utan också inom de olika medlemsstaterna.

Om vi vill bli tagna på allvar i Montreal bör vi inte bara våga nämna minskningar utan denna gång bör vi också förbinda oss att verkligen vidta åtgärder. Om det är nödvändigt bör vi involvera ett mindre antal länder. Jag uppmanar kommissionsledamot Stavros Dimas att presentera en strategi med åtgärder som kan hjälpa oss att nå vårt långsiktiga mål, för trots de positiva effekterna av de förslag som har lagts fram här under veckan styrs de bara av ett kortsiktigt perspektiv.

  Liam Aylward, för UEN gruppen. – (EN) Fru talman! För ett årtionde sedan fanns det mycket spekulationer kring klimatförändringar, men idag är detta till stor del verklighet, då vi ser framtiden uppenbaras framför våra ögon. De arktiska folken ser den i form av att den arktiska isen försvinner, invånarna i kåkstäderna i Latinamerika och Sydostasien ser den i form av dödliga stormar och översvämningar och européerna ser den i form av glaciärer som försvinner, skogsbränder och värmeböljor med dödlig utgång. Låt mig ta Brasilien i år som exempel. Medan orkanerna illa tilltygade Förenta staterna och Karibien med vatten och vind tusentals mil längre bort, bevittnade invånarna i en liten fiskeby djupt inne i Amazonasområdet att den sjö som de är beroende av för mat och transport torkade ut på ett år under den värsta torka som drabbat området på 40 år. Detta var resultatet av att havsvattnen blivit varmare, vilket också betraktas som orsaken till en av de våldsammaste orkansäsongerna som noterats i Mexikanska golfen.

Att några av de största parterna undertecknade ratifikationsprotokollet för Kyoto var en mycket välkommen händelse. Kyotoprotokollet är utom fara därför att Ryska federationen godkände det. Emellertid måste de största parterna nu mer aktivt övertyga länderna med de högsta föroreningsnivåerna, dvs. Förenta staterna och utvecklingsländerna.

Jag är fortfarande mycket bekymrad över att Förenta staterna fortsätter att hantera klimatförändringarna genom ensidiga åtgärder. Klimatförändringar måste hanteras som ett globalt problem. Om koldioxiden inte begränsas kommer det arktiska istäcket att försvinna. Det kommer att påverka livskvaliteten framförallt för dem som bor i kustområden och i ösamhällen. Detta är ett vetenskapliga faktum, inte en passionerad politisk kommentar från min sida.

Irland är mycket mer energieffektivt än det var för 10 år sedan. Jag uppmuntrar medlemsstaterna att följa detta exempel. Att tackla klimatförändringarna har aldrig betecknats som lätt, men att ta i tu med dem med självgodhet är mycket värre.

Många finner det överraskande, men faktum är att vi redan är utsatta för en betydande global uppvärmning och stigande havsnivåer på grund av nivån av växthusgaser som redan finns i atmosfären. Om vi nu skulle bli mönsterelever när det gäller växthusgasutsläpp skulle vi ändå lida av tidigare föroreningar, men ju längre vi väntar med att ta oss an växthusgasutsläppen på ett seriöst sätt, desto mer utdraget blir åtagandet.

Temperaturhöjningar har redan noterats. Temperaturhöjningen med en halv grad liknar den som iakttogs i slutet av 1900-talet. Ännu mer alarmerande är emellertid den förväntade stigningen av havsnivån, som är mer än två gånger så mycket som stigningen med tre tum som ägde rum under den senare delen av det förra århundradet. Dessa siffror tar inte färskvattnet från smältande islager eller glaciärer med i beräkningen, som åtminstone skulle kunna fördubbla den stigning av havsnivån som endast orsakats av värmeexpansion.

Vetenskapsmän har hävdat att vattentemperaturerna i Nordatlanten och Mexikanska golfen har varit så mycket som 3,6 grader högre än normalt i år. Detta gav kraft åt orkanerna som ödelade golfkusten i Förenta staterna och Karibien. Det bidrog också till de luftströmmar som var varmare än normalt och som strömmade in i Amazonas flodområde och hindrade regnmoln från att bildas. Greenpeace har varnat för att händelserna det här året kan vara ett tecken på saker som kommer att ske om metoder som skogsskövling och utsläpp av värmealstrande gaser i atmosfären inte upphör.

Genom att bemöta klimatförändringarna på ett seriöst sätt bidrar vi inte enbart till att bevara vår planet till våra barnbarn och framtida generationer, utan vi besparar också dem och oss själva ekonomiska utgifter, eftersom de klimatförändringskostnader som vi ådrar oss då vi avser att skydda utrotningshotade arter och livsmiljöer är mycket höga.

Att utveckla parter som Sydasien, Latinamerika och Afrika kräver en utsläppsbegränsningspolitik som inte skadar deras ekonomiska utveckling. Klimatförändringspolitiken behöver följaktligen utformas så att den bidrar till den ekonomiska utvecklingen i utvecklingsländerna.

Då jag reser till Montreal nästa månad som en del av EU:s delegation ser jag fram emot att se de globala parterna ta årets verklighet på allvar och samarbeta som partner för att lösa detta extremt viktiga globala problem.

ORDFÖRANDESKAP: ONYSZKIEWICZ
Vice talman

  Irena Belohorská (NI). – (SK) Europa var ett av de första områden i världen som registrerade de klimatförändringar som är en följd av farliga globala klimatväxlingar. Somrarna har blivit varmare, vintrarna har blivit regniga, vattendrag har sinat, jordfuktigheten har minskat och vi har registrerat såväl fler översvämningar som extrema torrperioder och orkaner.

Det råder inget tvivel om att dessa förändringar direkt beror på mänsklig aktivitet, framför allt i de utvecklade länderna som bär det största ansvaret för stora utsläpp av växthusgaser. Bland de största förorenarna finns Europeiska unionen. Varje år leder katastrofer till betydande ekonomiska förluster, förlust av liv och ett ökat antal fall av de många sjukdomar som har samband med miljöföroreningar. Det är nödvändigt att de största förorenarna – Kina, Förenta staterna, Europeiska unionen och Indien – agerar tillsammans i kampen mot klimatförändringarna.

Det är orealistiskt att förvänta sig att mänskligheten kommer att avstå från det moderna livets bekvämligheter som till exempel bilar och andra transportmedel till förmån för cyklar. Vad vi behöver är därför innovation inom ramen för befintlig teknik och utveckling av mer miljövänliga energikällor. Det är nödvändigt att använda mer sol-, vatten- och vindkraft och att gynna forskningen om dessa nya energiformer.

I EU ser vi våra unga vetenskapsmän utvandra till Förenta staterna eftersom EU inte erbjuder dem tillräckliga resurser för att bedriva effektiv forskning av hög kvalitet på detta område. Dessutom finns det vissa forskningsområden som inte ens förekommer i EU. Klimatförändringen kommer att påverka européernas hälsa. Som en följd av klimatförändringarna kommer Europa att drabbas av sjukdomar som inte hör hemma på denna kontinent utan är mer typiska för geografiska områden längre söderut. Den globala uppvärmningen kan leda till ett ökat antal fall av infektionssjukdomar som sprids av leddjur, till exempel myggor som sprider malaria eller vissa virusinflammationer i hjärnan.

  Peter Liese (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Låt mig börja med att påpeka att rådets ordförandeskap lät oss vänta i ungefär 10–15 minuter innan debatten kunde börja. Jag skulle välkomna åtminstone en förklaring och en ursäkt. Kanske vi kommer att få det.

Jag vill tacka Anders Wijkman för hans hängivenhet och hårda arbete. Det var ingen lätt uppgift han fick, och det är naturligtvis ingen hemlighet att det har förekommit diskussioner inom gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater även om vi har kunnat lösa dessa tvistefrågor på ett tillfredsställande sätt. Det är ett bra betänkande vi har framför oss, och det finns en särskild aspekt i det som jag vill fästa uppmärksamheten på. I Tyskland har det sedan i måndags funnits en överenskommelse om en ny stor koalition, och delar av denna överenskommelse har utsatts för berättigad kritik: det finns en del kompromisser som inte alla kan gå med på.

Kapitlen om miljö, energi och klimatförändring är emellertid helt i sin ordning, och jag anser att de kommer att möjliggöra framsteg också för EU. Mycket i koalitionsöverenskommelsen är identiskt med det som utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet har föreslagit i Wijkmanbetänkandet, och detta bör uppmuntra kommissionen att engagera sig ännu starkare för sina mål på sådana områden som till exempel flygtrafiken.

När det gäller förnybara energikällor vill vi – inte bara i den tyska stora koalitionen utan också i våra ändringsförslag till Wijkmanbetänkandet – se en ny prioritering av uppvärmning, ett område där vi till en liten kostnad kan spara en hel del koldioxid, och av den anledningen ville kommissionen lägga fram ett förslag till direktiv i ämnet.

Jag anser att det finns en fråga som varken den stora koalitionen i Tyskland eller miljöutskottet har löst på ett tillfredsställande sätt, och det är kärnkraften. Jag håller med Cristina Gutiérrez-Cortines om att kärnkraften är oumbärlig om vi ska kunna lösa klimatproblemet.

Trots detta vill jag gärna se att betänkandet stöds av en stor och övertygande majoritet, och låt mig avslutningsvis framhålla vad Anders Wijkman sa om att det också finns ett säkerhetsproblem. Enligt en undersökning som har gjorts av Pentagon kommer klimatförändringen i det långa loppet att innebära en större fara för mänskligheten än den internationella terrorismen. Detta borde göra det tydligt för alla och envar att det nu är dags att handla.

  Dorette Corbey (PSE). – (NL) Herr talman! Först och främst vill jag tacka Anders Wijkman för hans utmärkta och slagkraftiga betänkande. Jag vill också gratulera Margaret Beckett till hennes engagemang för klimatpolitiken. I dag kräver parlamentet ännu en gång en ambitiös klimatpolitik, och kommissionsledamot Stavros Dimas har förklarat varför parlamentet har all anledning att göra det.

I Montreal måste vi lägga grunden till en ny klimatpolitik. Vi står inför den enorma utmaningen att skaffa ren energi och skapa renare transporter samtidigt som vi minskar energiförbrukningen.

Hittills har EU spelat en ledande roll som verkligen har lönat sig. Vi har förvisso någonting att fira i Montreal.

EU:s främsta uppgift är nu att se till att det land som svarar för de största koldioxidutsläppen, Förenta staterna, också accepterar sina förpliktelser och att sådana länder som Kina och Indien verkligen involveras i hela processen. Detta kan endast göras om Europeiska unionen själv tar itu med problemen och visar att EU:s ekonomi faktiskt kommer att få en enorm vitamininjektion genom innovation, genom större energieffektivitet, genom effektivare produktion och genom att förse marknaden med hållbara produkter. Men med undantag för Storbritannien uppfyller de flesta länderna inte själva sina förpliktelser, och de renaste och mest ekonomiska bilarna kommer sorgligt nog inte från EU utan från Japan. Vi måste göra bättre ifrån oss och vi måste göra mer! Detta är endast möjligt om vi gör allmänheten delaktig i klimatpolitiken.

(Applåder)

  Alyn Smith (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Jag stöder ivrigt min gruppkollega Caroline Lucas kommentarer om Förenade kungarikets tämligen ojämna resultat att seriöst hantera klimatförändringarna. Om rådet emellertid söker efter lite ambition gör det rätt i att noggrant granska och anta Anders Wijkmans betänkande.

Faktum är att vi behöver en stegformig förändring av sättet vi debatterar klimatförändringar på, särskilt bland allmänheten. Vi måste börja med våra egna åtgärder, eftersom det är dessa åtgärder som vi bäst kan kontrollera. Vi måste inse att om vi antar utmaningen, så kan vi dra nytta av vårt eget exempel. Förnybar energi är grundbulten i lösningen. Mitt eget land, Skottland, skulle kunna bli världsledande på ren, grön, förnybar energi. Vi har vågor, en lång kustlinje, vindpinade kullar, kraft från biomassa och jordvärme, och råmaterialet för hydroelektrisk kraft faller regelbundet ned från himlen, och ändå är vi inte i närheten av att investera tillräckligt i förnybara tekniker vare sig i Skottland eller i EU. När det gäller Skottland beror detta på att Förenade kungariket kontrollerar energipolitiken och behåller sitt starka grepp om kärnkraftsdagordningen, som jag inte anser innebära någon långsiktig lösning.

Vi i parlamentet kan spela vår roll i den här stegvisa förändringen av förnybar energi och debatten om klimatförändringarna, och vi måste förena oss kring Anders Wijkmans betänkande. Kommissionen kan spela sin roll genom att prioritera förnybar energi inom det sjunde ramprogrammet.

  Roberto Musacchio (GUE/NGL). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Växthuseffekten är det största problem vi står inför eftersom den innebär en strukturell förändring av livsvillkoren. Vår förmåga att ta itu med detta problem måste vara ett viktigt inslag i vad vi gör. Därför måste vi acceptera Kyotostrategin och genomförandet av den som de allt överskuggande faktorerna i alla våra beslut, som rättslig grund, som utgångspunkt för planering och som en nyckelfaktor i EU:s interna och internationella politik från och med Montrealmötet.

Huvudmålen i Kyotoprotokollet, dvs. minskning och konvergens, visar att vår utveckling och våra ekonomiska modeller måste förändras radikalt och inriktas mot ett mer rättvist och rationellt sätt att förvalta resurserna. Jag tror att vi kan nå en siffra som motsvarar ett ton olja per person. Ett sådant åtagande bör uppmuntra oss att spara energi och att använda alternativa, förnybara energikällor som sköts på ett demokratiskt sätt.

Varje tanke på att nå detta mål och tillgodose detta behov genom att utnyttja kärnkraft skulle vara helt oacceptabel eftersom kärnkraften är en ändlig och ytterst riskabel energikälla som leder till sådana olösliga problem som till exempel kärnavfall och som inte är demokratisk.

  Urszula Krupa (IND/DEM).  – (PL) Herr talman! Jag finner det svårt att godkänna ett betänkande som innehåller så få konstruktiva förslag om praktiska åtgärder som kan vidtas för att förhindra klimatförändringen och som inte heller innehåller någon ekonomisk analys. Dessutom är millennieutvecklingsmålen och efterlevnad av rekommendationerna i Kyotoprotokollet i sig otillräckliga. Kyotoprotokollet ålägger enskilda regeringar och företag att genomföra program som syftar till att minska växthusgaserna och att införa system för handel med utsläppsrätter och regler om energibesparing.

Huvudansvaret för miljöförstöringen ligger hos de industrialiserade länderna. Deras liberala livsstil och det konsumentbeteende som de främjar är den egentliga orsaken till denna katastrof som har ofattbara följder för hälsan och för jordens framtid över huvud taget. Utöver de åtgärder som tidigare talare redan har nämnt bör man därför fästa lika stor vikt vid att förändra människors attityder och se till att de utvecklas som individer. Detta har med rätta beskrivits som inriktningen mot en förnöjsamhetskultur, en inriktning som går stick i stäv mot trenden att till varje pris äga och ohämmat samla på sig varor.

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman! Även om den globala uppvärmningen i dag verkar vara ett uppenbart faktum är det fortfarande lämpligt att kontrollera de analyser som säger att den nästan uteslutande beror på växthusgaser, vilket vissa vetenskapsmän ifrågasätter eftersom det kanske kan finnas andra orsaker. Om det sedan kan bevisas att det nästan uteslutande är växthusgaser som är orsaken bör miljövännerna ställa sig frågan om de kanske inte har gått alltför långt i sin oförsonliga kamp mot varje form av kärnkraft, en energiform som utan tvivel innebär risker men som inte ger några utsläpp av växthusgaser.

Som det föreslås i Wijkmanbetänkandet måste alternativa energikällor uppmuntras, i synnerhet solenergi och geotermisk energi. Men det går inte att påtvinga endast EU-länderna sådana hårda restriktioner samtidigt som Kina, Förenta staterna och en hel rad andra länder kraftigt ökar sina koldioxidutsläpp. När det gäller koldioxidupptagning vill jag rekommendera en naturlig, effektiv och gynnsam metod, nämligen återbeskogning, i all synnerhet som systematisk återbeskogning skulle kunna ske inom ramen för ett brett internationellt samarbetsprogram.

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Debatten är nästan slut och den vetenskapliga juryn är mycket enig om den inverkan som växthusgaserna har på vårt klimat. De ekonomiska förluster som beror på väderrelaterade naturkatastrofer har ökat sexfaldigt sedan 1960-talet. Jordens temperatur ökar med en alarmerande hastighet. EU-15 kommer inte att uppfylla de nuvarande Kyotomålen om minskade koldioxidutsläpp och ingenting kommer att göras åt detta.

Vid COP 11/MOP 1-mötet i Montreal nästa månad kommer fokus att ligga på tiden efter Kyotoöverenskommelsen och vad som händer efter 2012. Utan ett genuint globalt samarbete, särskilt med världens största producent av växthusgas, Förenta staterna, kommer vilken överenskommelse som helst att vara meningslös. Det är en väldig utmaning. Vi avvaktar kommissionens granskning av verkningen av programmet för handel med utsläppsrätter i juni för att hålla cynikerna och ”vad var det jag sa”-sägarna stången och upprätthålla trovärdigheten för systemet för handel med utsläppsrätter. Det är viktigt att vi breddar dess omfattning och sätter upp övergripande delmål. Alldeles för många sektorer är uteslutna, vilket skapar klyftor och ineffektivitet på marknaden, vilket i sin tur riskerar att öka kostnaderna för att driva affärsverksamhet. Vi kommer fortfarande bara med tomma ord när det gäller hela området för energieffektivitet, som har ett enormt bidrag att ge. Vi behöver också inrikta oss på att utveckla ersättningsbränslen och alternativ teknik. Allmänna transportmedel och avgränsade fordonsflottor borde använda rena och alternativa bränslen för att stimulera marknaden och den privata sektorn och sätta igång processen att upprätta ett nätverk av marknader i utkanterna.

Vi behöver avgiftsprogram som främjar biobränslen och bioflexibla bränslen. Varför inte lagstifta om att alla motorbränslen ska innehålla en blandning av bränslen från förnyelsebara källor, till exempel en 5-procentig bioetanolblandning i bensin, en 2-procentig biodieselblandning i dieselfordon, utan att någon förändring av fordonen är nödvändig? Vi behöver radikala idéer och handlingar. Om vi är övertygade om att utsläppen av koldioxid behöver minskas dramatiskt, då måste vi sluta att justera marginalerna för förnybar energi och genomföra en verklig avreglering av elmarknaderna. Låt oss finansiera det vi talar om, överväga det sjunde ramprogrammet och investera i det här området.

  Anne Ferreira (PSE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Anders Wijkmans betänkande förtjänar vår fulla uppmärksamhet. Denna text måste betraktas som vår vägkarta som gör det möjligt för oss att på ett effektivare sätt bekämpa klimatförändringen under kommande år. De vägar som föreslås är realistiska, och därför är det vår uppgift att följa dem så strikt som möjligt genom att lita på alla de parter som är delaktiga i genomförandet av betänkandet, från medlemsstaterna till människorna, och genom att förändra våra produktions- och konsumtionsmetoder.

Men det finns ett mycket viktigt område där vi måste engagera oss mycket mer genom att skaffa fram ekonomiska resurser som motsvarar kraven, och det är forskningspolitiken, för utan forskning kan det inte komma fram några nya tekniker eller innovationer. Våra forskares intelligens är en resurs för Europeiska unionen som vi måste utnyttja optimalt för att klara av den utmaning som hållbar utveckling och klimatförändring innebär, naturligtvis utan att bortse från vårt ansvar gentemot de fattigaste länderna. I framtiden kommer vi därför att behöva en forskningsbudget som svarar mot våra ambitioner.

  Lena Ek (ALDE). – Herr talman! Det var glädjande att höra att kommissionsledamot Dimas på den internationella energikonferensen i Peking häromdagen uttryckte sitt stöd för parlamentets ambition om 25 procent förnybar energi till 2020, liksom att kommissionsledamot Dimas också sade att förnybar energi är en grundbult för att få bukt med problem som klimatförändring, fattigdom och allmän ekonomisk utveckling.

Om vi skall kunna skapa en marknad för förnybar energi måste emellertid kostnaderna för dagens ohållbara beroende av fossila energikällor visas tydligt. Det handlar inte bara om att visa de enorma utsläppens effekter på miljön och folkhälsan, utan de måste även uttryckas i termer av euro och cent. Europa har redan inlett ett marknadsstyrt system med utsläppsrätter. Visserligen diskuteras flygfartens del i systemet, men jag vill även se sjöfart och framför allt den landburna trafiken. Det är först när vi tydligt ser vilka kostnader utsläpp av koldioxid från denna sektor för med sig som vi på allvar kommer att sätta fart på såväl efterfråga som på utbud av förnybara energikällor.

Min första fråga är således om och när kommissionen avser att inkludera transportsektorn i den europeiska utsläppsrättshandeln. Min andra fråga handlar om andelen förnybara energikällor. Vi vill öka dem, men de måste ju också få användas. När tänker kommissionen föreslå att det s.k. Auto-oil-direktivet ersätts med en minimigräns på 10 procents inblandning av etanol i fordonsbränsle?

  Bairbre de Brún (GUE/NGL). – (Talaren talade iriska.)

(EN) Anders Wijkmans betänkande klargör att EU:s första prioritet är att leva upp till Kyotoåtagandena. Eftersom Kyoto bara är ett litet steg i kampen mot klimatförändringar måste vi stödja det och uppmana dem som ännu inte undertecknat det att omedelbart göra det.

Jag var glad över att i morse höra kommissionen och rådet betona vikten av nästa fas, för den verkliga utmaningen är att sätta upp ambitiösa mål för perioden efter 2012 och att göra alla större parter i världen delaktiga. Jag vill också stödja de ändringsförslag som mina kolleger i GUE/NGL-gruppen gjort, särskilt påpekandet att främjandet av en otyglad, fri marknad har lett till en överdriven konsumtion, som i sin tur leder till ett ökat utsläpp av växthusgaser.

(Talaren talade iriska.)

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Herr talman! Jag ville att vi skulle tala om en mycket allvarlig fråga. Jag undrar hur många kvinnor som inte använde hårsprej i morse och vilka av oss som inte använde sprejdeodorant. På detta sätt bidrar vi till att skapa växthuseffekten. Detta är enkla saker som till och med vi bortser från.

Ni anstränger er förgäves, herr Dimas, om ni inte får amerikanerna att följa reglerna. Låt mig citera två statistikuppgifter för er: Förenta staterna släpper ut mer föroreningar än tre fjärdedelar av FN:s medlemmar, och staten New York släpper ut lika mycket föroreningar som hela Afrika. Om vi inte lyckas övertala den som vanligt besvärliga parten, och med det menar jag Förenta staterna, att ta sitt ansvar kommer vi följaktligen att misslyckas oavsett vad vi gör i EU. Detta är en tragisk sanning.

Vi måste också se vad Kina kommer att göra eftersom det är det mest folkrika landet i världen som ensamt har en fjärdedel av världens befolkning. Vad vi än gör i EU kommer vi inte att nå resultat. Vi har det enorma klimatproblemet som inte känner några gränser. Vi kan inte sätta upp taggtrådsstängsel. Därför måste vi övertyga amerikanerna om vi vill undvika katastrofala följder. Det förlopp som nu skisseras med matematisk precision är att vi kommer att drabbas av samma öde som dinosaurierna. Vi måste alla förstå att hotet från Bin Ladin och terrorismen är mycket mindre än det miljöhot som hänger över amerikanerna. Om vi vill nå resultat måste vi följaktligen få amerikanerna att följa reglerna.

  Françoise Grossetête (PPE-DE). – (FR) Herr talman, herr Dimas, fru Beckett! När klimatförändringarna diskuterades bara för några år sedan log en del personer fortfarande skeptiskt. Idag ifrågasätter ingen det uppenbara faktum att dessa förändringar äger rum. Det finns till och med en känsla av att det är bråttom. Vi måste handla omedelbart för att möta detta hot som tveklöst är ett av de allvarligaste i mänsklighetens historia med ett ökande antal översvämningar, torrperioder och orkaner, ett smältande istäcke, våra krympande glaciärer och kanske en dag uppkomsten av vissa sjukdomar.

Inför detta hot har vi därför ett enastående tillfälle att lansera ett riktigt teknikprogram som gör det möjligt för oss att främja det nyskapande som vi är i så trängande behov av för att skapa nya arbetstillfällen i EU. EU och världen har genomfört många debatter, men det räcker inte med beslut. Det är därför dags att visa politiskt mod och ge Kyotoprotokollet ny kraft. Biobränslen, solenergi, vindkraft, vattenkraft, väte och satsningar på effektiv energianvändning är tekniker som finns. Det är vår skyldighet att påskynda användningen av dem i vår stadsplaneringspolitik och våra konstruktionsmetoder.

Vi måste använda oss av alla möjligheter som står till buds. Det finns inte bara en enda ideallösning. Vi måste snarare kombinera användningen av dessa olika energikällor. Det finns alltjämt för många restriktioner för genomförandet och marknadsföringen av tekniska innovationer som elektriska fordon och hybridfordon. Våra medborgare är redo att ta sin del av ansvaret för detta slags energireglering. Förenta staterna, Indien och Kina tar redan initiativ, särskilt på området för kärnenergi. Det kommer att bli omöjligt för oss att bortse från kärnenergi, som inte avger några växthusgaser. Vad väntar EU för övrigt på för att verkligen börja debatten – en seriös, saklig debatt – om kärnenergi? Jag ber er att inte bromsa den.

  Marie-Noëlle Lienemann (PSE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! För att bli trovärdig i européernas ögon måste Europeiska unionen bortse från sina goda avsikter och handla på ett praktiskt sätt genom att ställa upp mål för investeringar. Hur mycket pengar ska anslås till vägtransporter? När kommer vi att få de transeuropeiska nätverk som vi alltjämt väntar på? När kommer vi att få anslag för biobränslen inom den gemensamma jordbrukspolitiken? När kommer vi att få se en ökning i forskningsbudgetarna som är avsedd för att möta de stora energiutmaningarna, såsom de inom vätesektorn? När kommer vi att se att strukturfonderna och strukturfondsanslagen anpassats efter energieffektivitet och energibesparing? Jag tänker på stadsmiljön och olika slags bostäder. När kommer vi att få se miljöskatter tas ut på godstransporter, särskilt på sjötransporter? När kommer vi att få se en reglering av handeln med sikte på kampen mot växthuseffekten? Vi väntar på konkreta och genomförbara svar som kan utgöra en grund för omedelbara åtgärder. Europeiska unionen måste handla här och nu för att övertyga människor, för att vara ett föredöme och för att bilda nya partnerskap med sydländerna. Vi befinner oss än så länge bara på intentionsstadiet. Låt oss gå vidare till åtgärder.

  Gunnar Hökmark (PPE-DE). – Herr talman! Jag vill tacka Anders Wijkman för ett balanserat betänkande om en viktig fråga. Jag skulle vilja understryka att det idag är svårt att se att Europa kommer att uppnå Kyotomålen. De är nämligen mycket krävande, och den politik som idag förs ser inte ut att leda till att vi kan uppfylla dessa mål i ett första steg. Ett skäl till detta är att man till stor del bortser från de krav som en modern miljöpolitik ställer på energipolitiken.

Om vi ser på de förutsättningar som vi har, kommer vi inte att kunna uppfylla Kyotomålen genom förhoppningar om förnybara bränslen. De kommer att växa fram och spela en större roll, men de kommer inte att lösa problemen. Vi kan inte uppnå Kyotomålen genom regleringar av ekonomin eller genom besparingar, eftersom det kommer att motverka syftet att skapa förutsättningar för en bättre ekonomi som bättre tar tillvara på miljöns krav. Vi kan inte lösa problemen genom att bromsa ekonomins utveckling, utan vi måste föra en miljöpolitik som är förenlig med en konsekvent och trovärdig energipolitik. Då måste vi också se på basen för vår energiförsörjning.

Olja och gas är inte en framtida väg. Ändå ser vi att det framför allt är användningen av olja och gas som ökar när kärnkraften avvecklas – med växande koldioxidutsläpp som följd. Kärnkraftsproduktionen i Europa motsvarar med nuvarande energimix 50 procent av koldioxidutsläppen. Kärnkraftsproduktionen i Europa leder till minskade koldioxidutsläpp motsvarande utsläppen från personbilstrafiken. De visar vilka storlekstal vi talar om. Man kan inte bortse från kärnkraften i detta fall. Kärnkraften löser inte miljöproblemen, men man kan inte lösa problemen med vår miljö och Kyotomålen genom att bortse från kärnkraften. Det är därför en viktig uppgift för detta parlament och även för medlemsstaterna att föra en trovärdig energipolitik som inte syftar till att avveckla kärnkraften och ersätta den med olja och gas, utan att se till att kärnkraft kan spela en betydelsefull roll i den balans av energipolitiken som behövs.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (LT) Jag hälsar med glädje Anders Wijkman och andra som delar uppfattningen att det är vår sak att rädda planeten, inte någon annans.

Europeiska unionen måste utöva allt inflytande den kan för att driva på de länder som fortfarande inte har anslutit sig till Kyotoprotokollet, även de mäktigaste, att göra det. Det skulle vara naivt att påstå att om Förenta staterna hade uppfyllt kraven i Kyotoprotokollet så skulle landet inte ha härjats av orkanerna Katrina och Wilma. Men naturen slog tillbaka mot just den stat som skadar den mest. Om inte det internationella samfundet omedelbart vidtar drastiska åtgärder för att stoppa den fortsatta utbredningen av den globala uppvärmningen kommer vår planet att förvandlas till ett orkandrabbat eld- och vattensprutande monster.

Det aktuella betänkandet syftar med rätta till att ge EU en ännu mer framträdande ledning när det gäller användningen av förnybara energikällor. Jag uttrycker också mitt fulla stöd för förslaget om att öka medvetenheten hos EU:s medborgare och att engagera dem i miljöskydd. Vi måste ägna mer energi åt att utarbeta ett skatte-, sanktions- och stödsystem som stimulerar företagen att arbeta på ett effektivt och miljövänligt sätt. Ännu viktigare är livsstilen. Varje medborgare i EU bör inse att en livsstil med minsta möjliga nedsmutsning och klimatpåverkan på vår planet inte bara är ett ädelt och fint utan också ett värdefullt åtagande.

  Bogusław Sonik (PPE-DE).  – (PL) Herr talman! Mot slutet av den här månaden och i början av nästa kommer Europaparlamentet än en gång att presentera sin ståndpunkt i frågan om klimatförändring vid en FN-konferens. Innan denna ståndpunkt läggs fram inför det internationella samfundet för diskussion är det viktigt att se till att den återspeglar alla EU-medlemsstaters intresse. Som Françoise Grossetête och Gunnar Hökmark med rätta påpekade förtjänar kärnenergins roll också moget övervägande.

Utsläppen av växthusgaser ökar fortfarande i många medlemsstater. De enskilda medborgarna kommer därför att bli tvungna att spela en större roll i de gemensamma ansträngningarna för att begränsa utsläppen och att hitta en mer hållbar livsstil ifall FN-konventionen och Kyotoprotokollet ska genomföras fullt ut. En viktig aspekt i kampen för att minska koldioxidutsläppen är i det här sammanhanget det integrerade tillvägagångssättet som omfattar politikerna, näringslivet och samhället.

Att införa detta integrerade tillvägagångssätt skulle vara ett effektivare och mindre kostsamt sätt att minska koldioxidutsläppen. Det bygger på antagandet att ansvaret för att minska utsläppen inte bara ligger hos biltillverkarna och bränsleleverantörerna utan även hos dem som använder fordonen. Andra faktorer som vi bör uppmärksamma är vägnätens skick och trafikregleringssystemen, så som det antyds i Europeiska klimatförändringsprogrammet II som lanserades i oktober 2005.

Även om övergången från en ekonomi som bygger på fossila bränslen ger oss en historisk affärsmöjlighet så får vi inte glömma att många länder med mycket god tillgång till förnybar energi för närvarande inte har den teknik som behövs för att utnyttja dem. Detta är särskilt fallet med utvecklingsländerna. Frågan om energibidrag är därför av stor betydelse för förhandlingarna om att minska utsläppen av växthusgaser.

Många metoder har redan utarbetats för att minska utsläppen av växthusgaser. Energibesparing och tekniker med låga utsläpp är effektiva verktyg i kampen mot miljöförstöringen, men de bör inte kombineras med de minskningar av bidrag till fossila bränslen som föredraganden framställer som ett ofrånkomligt villkor för användningen av moderna lösningar för miljöskyddet.

  Edite Estrela (PSE). – (PT) Herr talman, fru minister, herr kommissionsledamot! Som en stor indisk ledare en gång sa, jorden tillhör inte oss, vi har lånat den av våra barn.

Om vi förlorar kampen mot klimatförändringen, vilket slags jord ska vi då lämna till våra barn? Diagnosen har ställts. Allt som behövs är modet att förverkliga en ambitiösare och effektivare politik. Anders Wijkmans betänkande är ett steg i rätt riktning. Handlingar säger mer än ord, och i överensstämmelse med Lissabonstrategin måste ny teknik tas i bruk och det internationella samfundet måste sträva efter att uppfylla åtagandena i Kyotokonventionen.

Förenta staterna måste ta sitt ansvar. Jag välkomnar EU:s dialog med Kina och Indien, men det är också nödvändigt att inbegripa länder som Brasilien, Sydafrika, Ryssland, Japan och Indonesien och att ta bort inkonsekvenser som bidrag till fossila bränslen. Stavros Dimas sa att alla de lösningar vi hoppas på inte kommer att presenteras vid Montrealkonferensen. Men några lösningar väntas den leda till. Det är just vad våra barn och framtida generationer väntar sig.

  Richard Seeber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, fru Beckett! Jag är glad att rådets ordförandeskap följer vår debatt, och innan jag säger något annat vill jag tacka min gode vän Anders Wijkman för det mycket ambitiösa betänkande han har sammanställt i den här frågan.

Behovet av åtgärder illustreras enkelt av de naturfenomen som utspelas runt omkring oss, antingen det är bränderna som härjar i Sydeuropa, orkanerna i Amerika och inte minst översvämningarna i österrikiska Tyrolen där jag kommer ifrån. Fast det finns ett misstag som vi inte får tillåta oss. Vi måste se upp så att vi inte skyller allt på en världsomfattande klimatförändring eller säger att en sådan förändring bara beror på koldioxidutsläpp som förorsakats av människan och som i viss mening är vårt eget fel. Det är ett olyckligt faktum att de effekter som uppträder i naturen överlappar dem som kan tillskrivas den mänskliga verksamheten, och större ansträngningar måste göras för att utforska det här området om det i framtiden ska bli möjligt att göra pålitliga prognoser för klimatutveckling och framförallt att bedöma effekterna av den mänskliga aktiviteten.

Men det är också viktigt att det finns långsiktiga strategier som gör det möjligt för oss att reagera och ger oss säkerheten att planera för framtiden. Det måste helt enkelt göras klart för företagen och industrierna vart denna väg leder och vilka alternativ som kommer att finnas för dem i framtiden. Detta är av oerhörd betydelse för Europa som etableringsort för företag. Låt oss också komma ihåg att gemenskapen för närvarande svarar för bara 14 procent av koldioxidutsläppen och att det således är mycket viktigt att inte bara utvecklingsländerna utan naturligtvis också Förenta staterna – som svarar för huvuddelen av utsläppen – förmås att delta. Den punkt i betänkandet som måste betonas många gånger är den som säger att vi behöver en global strategi.

Jag måste säga att jag inte är överens med mina kolleger om kärnenergin, som jag inte ser som ett alternativ till den teknik som producerar koldioxid eftersom dess effekter på lång sikt är alltför negativa. Framförallt får vi inte erbjuda den till utvecklingsländerna som ett alternativ, helt enkelt därför att de inte kan hantera den på ett säkert sätt.

Det är också viktigt att vi ägnar större uppmärksamhet åt transporter och på det området helt enkelt försöker att i full utsträckning använda oss av möjligheterna till koldioxidreduktion.

  Rebecca Harms (Verts/ALE), föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag ska använda det här tillfället till att fortsätta där den föregående talaren slutade. Efter mitt besök i Förenade kungariket förra veckan måste jag säga att jag tycker att det är mycket irriterande att Tony Blair och andra styr debatten om klimatförändringen mot föreställningen att målen för klimatskyddet skulle kunna uppnås genom större användning av kärnkraft, som skulle producera en energi som påstås vara renare.

Jag vill utnyttja det här tillfället till att ta er ur en missuppfattning och att fråga er vad ni i England just nu menar när ni pratar om renare kärnenergi. Pratar ni om utvinningen av uran, som är en särskilt snuskig affär? Pratar ni om anrikning av bränsle, som är särskilt smutsig? Pratar ni om omvandling av uranhexafluorid, som är en mycket svår process och som medför höga nivåer av miljöförstöring? När ni pratar om ren kärnenergi, menar ni då tillverkningen av bränslestavar i Ryssland? Har ni i England någonsin diskuterat hur mycket avfall ni kommer att bli tvungna att göra er av med, och när och till vilka kostnader ni ska göra det? Hur bedömer ni de faror och risker som är förknippade med upparbetning? Windscale är ett exempel på den viktiga erfarenhet ni har fått av den reella skada som upparbetning tillfogar miljön och människorna. Jag är verkligen förvånad över att det av alla folk är britterna, som faktiskt övergav kärnenergin av ekonomiska orsaker, som nu driver på den här galna diskussionen om ”klimatskydd genom ökad användning av kärnenergi”.

Låt oss bara betrakta den globala bilden. Om vi verkligen vill lämna ett effektivt bidrag till klimatskyddet genom kärnenergin så kommer vi att bli tvungna att bygga hundratals eller tusentals fler kärnreaktorer. Det skulle innebära en omfattande utvidgning av en ny generation av snabba bridreaktorer som redan har visat sig vara ett sådant ödesdigert fiasko i Europa. Det skulle medföra drift av upparbetningsanläggningar i hela världen eftersom urantillgångarna inte på långt när skulle räcka för en sådan utvidgning av kärnenergin.

Att inlåta sig i en sådan utvidgning vid en tidpunkt då vi diskuterar terrorism och spridningsrisker är oansvarigt. Även om det är avsevärt svårare att ta itu med energiproblemet genom att maximera energieffektiviteten, minska vår energianvändning eller på något annat sätt, så låt oss nu äntligen börja göra det och fortsätta att göra det, istället för att gå tillbaka till att använda en teknik som faktiskt redan är förpassad till förra århundradet och vars föroreningar och avfall vi inte ens har börjat ge oss i kast med.

  Margaret Beckett, r– (EN) Herr talman! Det har varit en intressant och stimulerande debatt som kännetecknats av ett nästan totalt och helt korrekt välkomnande av Anders Wijkmans betänkande och dess inneh, och av en mycket stor enighet om utmaningens karaktär och omfattning. Den har ocks

Det har varit mycket betoning p

Cristina Gutiérrez-Cortines fr

Jag beklagar att Gyula Hegyi är emot kolupptagning. Tyvärr är det helt enkelt så att länder som Indien och Kina, som behöver växa och utvecklas för att övervinna fattigdomen – detta är ett annat ämne som det hänvisades till i debatten, har enorma kolreserver och vill använda dem eftersom de anser att de inte har n

Alla hänvisningar som gjorts till de s staterna och de s inom andra länder ökar behovet av de

Avril Doyle och Gunnar Hökmark ansb

Det leder mig till Caroline Lucas och Alyn Smiths kommentarer, som helt riktigt lovordade ambitionen i Anders Wijkmans betänkande att sätta rbaraste länder, vars prioritet, helt korrekt, är utveckling och att försörja befolkningen. Vi kommer inte att handla pkan få igång en dialog och starta en process i Montreal, s

(Appl

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. – (EN) Jag skulle vilja tacka alla som har deltagit i den här rika och viktiga debatten.

Behovet av att handla omedelbart för att ta itu med klimatförändringarna underströks av Anders Wijkman och andra. Jag menar att de

Europeiska unionens första prioritet i Montreal är att bygga upp ett brett internationellt stöd för ytterligare åtgärder och uppn

Som ni väl känner till fastställde Europeiska r

Richard Seeber underströk att alla framtida klimatförändringsprogram m

Kommissionen och medlemsstaterna arbetar hför att främja en djupare dialog med Förenta staterna och utvecklingsländerna. Vi har engagerat oss i en politisk dialog med Förenta staternas administration inom Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar och inom andra forum och konferenser som Joint Climate Change Science and Technology Workshop, som omfattar konkreta ämnen som förnybar energi, energieffektivitet och kolupptagning.

Förenta staterna hävdar att de har ett annat tillvägagstrategistrategi

När det gäller utvecklingsländerna har Europeiska unionen en öppen inställning till hur de borde delta i ett framtida multilateralt klimatsamarbete. Det är tydligt att vi inte kan förvänta oss samma obligatoriska krav som vi gör fr

Kina och andra utvecklingsländer har bidragit till att skapa växthusfenomenet med en mycket mindre procentandel än de utvecklade länderna, och per capita är utsläppen i Kina för närvarande mindre än en tiondel av niv

Paul Verges nämnde att vi särskilt borde värna om utvecklingsländerna och deras växande behov som uppst p

Dessutom är Europeiska unionen den främsta bidragsgivaren i den politiska deklarationen fr, som utlovar 410 miljoner US-dollar per

Vid

Det har funnits en viss oro för det bilaterala samarbetet utanför Förenta nationernas sammanhang, och särskilt när det gäller partnerskapet för Asien och Stillahavsområdet. Lde två partnerskapen EU–Kina respektive EU–Indien

Johannes Blokland fr

Avril Doyle, Françoise Grossetête och andra fr

Lena Ek hänvisade till införlivandet av transporter i Europeiska unionens handel med utsläppsrätter. Kommissionen har, som ni redan vet, lagt fram ett förslag om flygtransporter. Kommissionen kommer att göra en bedömning av de andra transportsektorerna som en del av översynen 2006.

När det gäller förnybar energi kommer kommissionen under de kommande veckorna att lägga fram en ny rapport med en bedömning av målet

Med hänsyn till vad Cristina Gutiérrez-Cortines sa om jordbruk h

För att vinna kampen mot klimatförändringar krävs det slutligen ett handlingskraftigt agerande

  Talmannen.  – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äg rum idag klockan 12.

(Sammanträdet avbröts kl. 11.55 och återupptogs kl. 12.05.)

ORDFÖRANDESKAP: TRAKATELLIS
Vice talman

5. Omröstning

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen.

(För resultatet av omröstningen och andra detaljer: se protokollet.)

– Före omröstningen:

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman! Betänkandet om Irak, som vi nu ska rösta om, är kanske ett sådant som annars skulle hamna bland medelmåttorna, men det är viktigt därför att parlamentet, rådet och kommissionen i det tillsammans visar att EU:s institutioner är i stånd att reagera snabbt och i det allmännas intresse.

Det var sent i går natt – strax före midnatt – som det här betänkandet diskuterades. Även om varje stund här i kammaren är viktig tror jag att vi – det vill säga tjänstemännen och vi ledamöter – alla bör se till att sådana viktiga juridiska betänkanden, vilkas godkännande ligger i allmänhetens intresse, diskuteras vid en bättre tidpunkt på dagen så att vårt budskap till omvärlden blir tydligt.

(Applåder)

  Philip Bushill-Matthews (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag tar upp en ordningsfrfr

I g

När jag tog upp detta skrev talman Borrell ett brev till kommissionen och bad kommissionsledamöterna att svara kort och koncist. Än sag skulle vilja be er skicka ytterligare ett brev, som är mycket skarpare och som säger att vi ledamöter vill ha korta svar, inte lsvamlande tal.

(Appl

  Edith Mastenbroek (PSE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja ta upp det faktum att parlamentet inte ska debattera världstoppmötet om informationssamhället i Tunis förrän nästa m

Delegationerna som närvarar vid toppmötet har f

(Appl

6. Information till passagerare om vilket lufttrafikföretag som utför en viss flygning

7. Kärnkraftverket Bohunice V1 i Slovakien

– Angående ändringsförslag 12:

  Herbert Bösch (PSE). – (DE) Herr talman! Även om det nu är lite sent så har jag antytt detta tidigare. Det verkar som om det tidigare godkännandet av ändringsförslag 5 gör detta ändringsförslag överflödigt. Även om jag väldigt gärna skulle vilja veta vad föredraganden tänker om detta så förmodar jag att denna omröstning var onödig.

– Före omröstningen om det ändrade föreslaget:

  Rebecca Harms (Verts/ALE), föredragande. – (DE) Herr talman! Jag vill göra ett uttalande om den här omröstningen. Nu när parlamentet, utan att ha någon täckning, med stor majoritet har röstat för att ställa ut en check på 400 miljoner euro, som utan tillförlitliga kalkyler mycket väl kan hamna i de italienska energikonglomeratens kassavalv, så ber jag er nu att rösta mot mitt betänkande. Jag anser att det beslut som parlamentet idag har fattat är ytterst oansvarigt. I övertygelsen att det skulle vara mer rätt att följa kommissionens linje ber jag er att rösta mot mitt eget betänkande från vilket jag under alla omständigheter kommer att stryka min underskrift eftersom jag anser att checkar som inte har någon täckning inte bidrar till att vinna bifall för EU:s politik eller till att köpa säkerhet för kärnenergin.

Jag beklagar att jag måste säga detta, men jag anser att parlamentet är ytterst dåligt informerat om en majoritet av det kan rösta för att godta dessa falska löften.

(Applåder)

8. Den nordliga dimensionen

– Före omröstningen om skäl Η:

  Henrik Lax (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja lägga till ”eutrofiering”, förmodligen ett av de allvarligaste ekologiska problemen i Östersjön, till texten som jag lämnade till er. Texten skulle ändras till att lyda: ”Det är emellertid nödvändigt att förbättra samarbetet mellan EU:s medlemsstater, i synnerhet för att minska eutrofieringen”.

(Det muntliga ändringsförslaget bibehölls.)

9. Digitalisering

10. Användningen av ekonomiska resurser för avveckling av kärnkraftverk

11. Seger i kampen mot den globala klimatförändringen

– Före omröstningen om punkt 24:

  Anders Wijkman (PPE-DE) , föredragande. – (EN) Herr talman! Jag önskar att lägga till följande text till slutet av stycke 24 efter ordet ”blandningsproportioner”: ”och därvid undersöka de miljömässiga fördelarna av att kräva 10 procents inblandning av biobränslen i transportbränsle.

– Före omröstningen om ändringsförslag 9:

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag anser att det finns problem med versionerna på olika språk. I den tyska versionen hänvisas det till ”zwei Sitze” – två säten eller baser, men det är nonsens, eftersom parlamentet enligt fördraget är stationerat endast i Strasbourg. Det beslutades för länge sedan. I den engelska versionen hänvisas till ”dubbel lokalisering”, med Bryssel som en andra ”lokalisering”. Det är en som vi gott kan göra oss av med, men då måste översättningen vara korrekt. Jag ber er därför att jämföra de två språkversionerna med varandra.

  Talmannen. – Därmed är omröstningen avslutad.

12. Röstförklaringar

– Betänkande: De Veyrac (A6-0310/2005)

  Hélène Goudin, Nils Lundgren och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. – Vi har röstat nej till betänkandet i sin helhet då vi anser att kommissionens förslag är bättre. Det är rimligt att flygpassagerare informeras om vilket lufttrafikföretag som utför en viss flygning för att de ska kunna fatta välavvägda beslut ur bland annat ett säkerhetsperspektiv. Vi stödjer kommissionens förslag om att medlemsstaterna samlar in säkerhetsinformation för att delge kommissionen och övriga medlemsstater denna men vänder oss emot parlamentets förslag att istället införa en gemenskapsförteckning och på så sett centralisera administrationen.

  Sérgio Marques (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag vill gratulera Christine De Veyrac till hennes viktiga och aktuella betänkande om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om information till flygpassagerare om vilket lufttrafikföretag som utför en viss flygning, och om medlemsstaternas utbyte av säkerhetsinformation. Jag stöder betänkandet och vill lyfta fram förslaget om att utvidga befogenheterna för Europeiska byrån för luftfartssäkerhet och att ge den en central roll för att utfärda säkerhetsföreskrifter för flygplan från bolag i tredjeländer.

Den svarta listan bör offentliggöras inte bara av kommissionen utan också av alla medlemsstater, biljettkontor, nationella civila luftfartsmyndigheter och flygplatser i medlemsstaterna för att se till att passagerarna får korrekt information och att målen i det här förslaget verkligen uppfylls.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) I grunden är detta ett väldigt lägligt förslag som reaktion på de funderingar som kommit fram efter flygkatastrofen i Sharm el-Sheikh (där 148 personer omkom) och efter alla flygolyckor i augusti i år. Många av de passagerare som omkom i Sharm el-Sheikh visste inte att de skulle flyga med det egyptiska flygbolaget Flash Air, och inte heller att planet ifråga 2002 tillfälligt hade varit föremål för restriktioner från Schweiz på grund av säkerhetsrisker.

Passagerare har rätt att få information om det flygbolag som de flyger med, oavsett var de startar i gemenskapen. Flygresenärer bör få all information om den förestående flygningen innan de ger sig av på resan, särskilt om planet faktiskt inte är detsamma som angavs då resan bokades. Detta förslag tar oss i den riktningen.

  Seán Ó Neachtain (UEN), skriftlig. – (EN) Jag ger mitt fulla stöd till Christine De Veyracs betänkande där hon föreslår en EU-täckande svart lista över flygplan som inte håller en internationell säkerhetsnivå. Dessa flygplan bör pekas ut enligt nolltoleransprincipen i hela gemenskapen. Det är ju trots allt så att alla EU-medborgare vill kunna flyga säkert när de reser inom och utanför gemenskapen, och vi kan inte kompromissa i denna fråga.

Jag är också av den klara åsikten att informationen på den svarta listan måste vara lättillgänglig och allmänt disponibel för alla aktörer (nationella civilflygsmyndigheter, alla flygplatser inom EU och förstås passagerarna).

Som ledamot av utskottet för transport och turism menar jag att det är Europaparlamentets roll som medlagstiftare att göra allt det kan för att snabbt få en sådan lista till stånd. Jag menar att det är lika viktigt att den svarta listan också omfattar flygplan som chartrats från bolag från länder utanför EU, och medlemsstaterna kan ge Europeiska kommissionen en förteckning över de plan som är förbjudna att flyga i deras luftrum.

Nyckeln är samarbete och samordning. Därför måste Europeiska byrån för luftfartssäkerhet få en större roll när det gäller kontrollen av internationella normer och utfärdandet av godkännandeintyg. Jag vill betona att vi inte kan kompromissa på något sätt när det gäller säkerheten

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag röstade naturligtvis för det här förslaget till lagstiftning som syftar till att upprätta en svart lista över osäkra flygbolag.

Vad är innebörden i det här förslaget? Att göra det möjligt för passagerarna att välja flygbolag med full kännedom om säkerhetsvillkoren och att få information om flygbolaget byts ut i sista minuten.

Detta uppdrag utgör en del av en vidare strategi som syftar till att öka säkerheten i den expanderande lufttrafiksektorn. Under 2003 fanns 1,7 miljarder flygpassagerare i hela världen, och siffran förväntas vara 2,5 miljarder år 2015. Enbart i Europa ökade antalet passagerare med i genomsnitt 5,5 procent om året mellan 1990 och 2003.

Detta arbete måste utföras på EU-nivå i samarbete med medlemsstaterna för att fastställa gemensamma kriterier för inspektion. Det finns alltjämt för många skillnader, särskilt i fråga om kontrollerna.

Även om kommissionen inte ska uppträda som flygmarskalk måste den visa beslutsamhet, rikta uppmärksamheten mot de sämsta operatörerna, avslöja alla svagheter och harmonisera lagstiftningen i EU rörande flygsäkerhet. Detta är en förutsättning för att lufttrafiken ska förbli vad den är, nämligen det säkraste transportmedlet.

– Betänkande: Harms (A6-0282/2005)

  Milan Gaľa (PPE-DE). – (SK) Som slovakisk ledamot av Europaparlamentet och ledamot av utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet röstade jag naturligtvis för förslaget att öka stödet för att avveckla de två reaktorerna i kärnkraftverket Jaslovské Bohunice. Den slovakiska regeringen, vars företrädare vid anslutningsförhandlingarna fattade det svåra beslutet om avveckling, skulle ha fått svårt att förklara sig om omröstningen i Europaparlamentet hade gett ett annat resultat.

Om Slovakien hade lämnats att klara sig självt hade landet inte kunnat klara av en minskning på 19 procent av energiproduktionen tillsammans med de höga direkta och indirekta kostnader som uppkom vid minskningen av effekten i kärnkraftverket Bohunice. Jag vill därför tacka alla mina kolleger i Europaparlamentet som insåg att det slovakiska problemet var ett europeiskt problem och som röstade för att ge ekonomiskt bistånd till avvecklingen av anläggningen i Bohunice.

  Árpád Duka-Zólyomi (PPE-DE). – (SK) Jag är glad över resultatet av omröstningen om ekonomiskt stöd för avvecklingen av kärnkraftverket Bohunice V1. Skälet till detta är följande. På 1990-talet genomgick anläggningen Bohunice V1 en total ombyggnad under översyn av ett internationellt organ och till en kostnad av närmare 300 miljoner euro. Kärnkraftverket avvecklas därför uppenbarligen i förtid eftersom det nu är i stånd att utan risk producera el åtminstone fram till 2015. Beslutet 1999 var politiskt och grundade sig inte på sunt förnuft utan på ett ensidigt resonemang. De direkta kostnaderna kommer att uppgå till mer än 1,3 miljarder euro.

Lyckligtvis enades kammaren åtminstone om ett bidrag på 400 miljoner, men detta utgör bara en tredjedel av det belopp som behövs. De totala kostnaderna kommer att bli så höga som 5 miljarder euro, inklusive avgörande delar som säker förvaring av radioaktivt avfall, betydande förluster av elproduktion och så vidare.

Kärnkraftverk producerar cirka 57 procent av elektriciteten i Slovakien. Avvecklingen av kärnkraftverk V1 kommer att medföra ett bortfall på cirka sju terawattimmar el per år. Detta är liktydigt med att skruva ur varannan glödlampa i landet. Jag tackar alla för deras stöd.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! De rekordhöga olje- och bensinpriserna gör oss nu på ett mycket obehagligt sätt medvetna om att vi kan vänta oss en ny energikris. Världens energiförbrukning har så gott som tredubblats sedan 1960, och medan Förenta staterna är ledande i det här avseendet med sin förbrukning av en fjärdedel av världens energi så är den verkliga orsaken den fortgående moderniseringen av tidigare utvecklingsländer och nya industriekonomier.

Det är fortfarande så att 80 procent av världens energiproduktion kommer från fossila källor som olja, gas och kol vars utvinning blir allt svårare och därför allt dyrare och vars användning skadar vår miljö. När vi är inne på en så felaktig väg som vi är blir den återupplivade efterfrågan på kärnkraft som att föredra pest framför kolera.

Kärnklyvning har visserligen fördelen att inte avge koldioxid och bidrar därför inte till den globala uppvärmningen, men tills den tiden kommer då de djupgående problemen med reaktorsäkerhet och slutförvaring av kärnavfall är lösta bör nya kärnkraftverk inte byggas, och inte heller bör de befintliga verkens livslängd utsträckas. Om vi ska klara efterfrågan och ytterligare effektivisera vår användning av energi och existerande tekniker så har vi inget annat val än att ytterligare utveckla sektorn för förnybar energi, som på lång sikt är det enda godtagbara alternativet.

  Jan Andersson, Anna Hedh, Ewa Hedkvist Petersen, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. – Vi valde att rösta emot ändringsförslag 5 och 12 om en höjning av finansieringsbeloppet för avvecklingen av kärnkraftverket Bohunice V1 då vi anser att budgetramen för 2007-2013 inte bör överskridas. Självfallet ska en avveckling av kärnkraftverk ske på ett miljö- och säkerhetsmässigt sätt.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Syftet med den föreslagna förordningen är att finansiera avvecklingen av kärnkraftverket Bohunice VI i Slovakien. Slovakien har förbundit sig att stänga reaktor 1 och reaktor 2 på kärnkraftverket den 31 december 2006 respektive den 31 december 2008.

Avvecklingsprocessen för kärnkraftverket är dyr eftersom den kommer att fortsätta efter 2006 och efter nästa budgetplan 2007–2013. Mot bakgrund av detta har EU gått med på att utöka föranslutningsstödet genom att tillhandahålla ekonomiskt stöd för avvecklingen fram till 2006. Därefter har ett ändringsförslag antagits om att höja budgeten från 237 miljoner euro till 400 miljoner euro.

Trots att jag i stort är för budgeten anser jag att den nya summan på 400 miljoner euro är för stor, och jag välkomnar alternativet att söka bidrag utanför EU för att nå den summa pengar som krävs för att genomföra avvecklingen.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Kärnkraftsalternativet, som jag menar är befogat under vissa omständigheter, kan bara fungera om det åtföljs av en sträng säkerhetspolitik. När säkerheten sätts i fråga måste dessa anläggningar stängas och avvecklas. Men i just detta fall anser jag inte att det är berättigat att anslå mycket större ekonomiska medel än de som föredraganden föreslår. Därför valde jag att avstå från att rösta om det aktuella förslaget.

– Förslag till resolution Β6-0584/2005

  Hélène Goudin, Nils Lundgren och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. – Vi stödjer EU:s nordiska samarbete, den så kallade nordliga dimensionen, men anser att samarbetet måste vara baserat på mellanstatlighet, strikt avgränsat och fokuserat på konkreta resultat. Några av de frågor som bör prioriteras är miljöfrågor, kärnkraftssäkerhet samt bekämpande av internationell brottslighet.

Vi stödjer förslaget att EU ska utveckla samarbetet med regionala organisationer, bland annat Nordiska rådet. Det nordiska samarbetet kan fungera som förebild för EU, eftersom det visar hur fri rörlighet kan gynnas och uppmuntras utan en omfattande överstatlig byråkrati. Men anledning av ovanstående väljer vi att rösta för betänkandet.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) ”Vårt Europa” – Europeiska gemenskapen – förändrades dramatiskt till sin geografi i maj förra året. Förändringarna erkänns allmänt som en stor framgång, men när EU nu från den ena dagen till den andra har fått nya grannar, med allt vad det innebär för ett antal politikområden, står vi inför nya utmaningar.

EU har redan stor erfarenhet av en regionalpolitik som är anpassad till särskilda geografiska egenskaper, även om den inte alltid bedrivits med önskad framgång. Jag stöder de riktlinjer som föreslås i denna resolution eftersom de innebär ett viktigt framsteg mot effektiva politiska åtgärder av detta slag. Som jag ser det bör politiken inte bara tillämpas i svepande drag utan anpassas efter olika situationer och särskilda förhållanden.

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Det gladde mig att det gemensamma resolutionsförslaget fick ett tillräckligt brett stöd i kammaren eftersom detta är ett särskilt viktigt politiskt område. Som nordeuropeiskt land borde mitt eget land, Skottland, ha en mer aktiv roll i denna politik, men tyvärr har vi inte ens kunnat göra vår röst hörd i vårt eget skotska parlament i denna fråga ännu.

  Bogusław Sonik (PPE-DE), skriftlig. – (PL) Mina damer och herrar! Den 1 maj 2004 flyttades Europeiska unionens gränser österut och norrut. Detta har medfört en mängd nya utmaningar, och därför är åtgärder och projekt som EU:s nordliga dimension oerhört viktiga i sammanhanget. Syftet med ett multilateralt regionalt samarbete mellan EU-medlemsstaterna i Östersjöområdet är att skapa villkor som är gynnsamma för den sociala och ekonomiska utvecklingen och för den politiska stabiliteten i detta område. Europeiska unionen har nu ett innanhav för första gången i sin historia.

Jag vill passa på tillfället att uppmärksamma parlamentet på detta initiativs politiska betydelse. Länderna inom den nordliga dimensionen ligger trots allt på den punkt där EU möter Öst, det vill säga, de delar gräns med sådana viktiga partner som Ryssland och Vitryssland. Regionen kan därför spela en avgörande roll i genomförandet av ett särskilt viktigt projekt, nämligen ett nära och mångfacetterat samarbete mellan EU och Ryssland.

Den nordliga dimensionen kommer att gynna det ekonomiska samarbetet och uppbyggnaden av infrastrukturer, och ett intensifierat samarbete i rättsliga och inrikes frågor kommer sannolikt att öka säkerheten i de gränsöverskridande frågorna.

Vi bör också uppmärksamma de miljömässiga fördelarna med den nordliga dimensionen, som omfattar ett värdefullt och känsligt ekosystem. Därför bör ett samarbete utvecklas i fråga om miljöskydd och en hållbar utveckling.

Gasledningsprojektet kring Östersjön, eller i Nordeuropa, har gett upphov till många kontroverser och är fortfarande en viktig fråga som måste lösas. Ingen av regeringarna i länderna kring Östersjön rådfrågades inför beslutet om att uppföra denna gasledning, och beslutet är ett allvarligt hot mot flera länders energisäkerhet. Vi får inte tillåta att svagare länder diskrimineras och vi får inte tillåta att åtgärder vidtas som skadar deras intressen. Om vi misslyckas med detta kommer den nordliga dimensionen att förbli enbart en teori utan verklighetsförankring. Östersjöprojektet med gasledningen är också ett enormt hot mot miljön i Östersjöområdet.

– Förslag till resolution Β6-0583/2005

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Fördelarna med EU är ibland roten till dess problem. Detta gäller verkligen de tekniska utmaningarna; blotta storleken på en union med 25 medlemsstater gör det svårt att nå en överenskommelse. När det handlar om teknisk utveckling och införandet av ny teknik är det avgörande att vi tänker snabbt och agerar kraftfullt.

Dessa överväganden spelar in när det gäller den viktiga tekniska förändringen som den digitala övergången innebär. Jag stöder de riktlinjer som föreslås i den gemensamma resolutionen, men jag anser att den fria marknadens funktion på detta område bör prioriteras. Stödet till den tekniska utvecklingen får inte innebära ett hot mot den naturliga frihet som marknaderna i allmänhet, och denna marknad i synnerhet, behöver.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. – (EN) Även om jag stöder detta betänkande måste det vara paritet vid en sådan övergång. Medborgarna måste vara informerade och förberedda.

– Betänkande (A6-0279/2005) av Harms

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) När vi röstade om detta betänkande tog vi hänsyn till det tjeckiska perspektivet på dessa förslag, med tanke på de påtryckningar de utsattes för om att avveckla kärnkraftsanläggningarna.

Därför har tillräckliga finansiella resurser tillhandahållits för att täcka alla kostnader för avvecklingen och för slutbehandling och slutförvaring av det radioaktiva avfallet.

Det finns i dagsläget 14 medlemsstater med kärnkraftsanläggningar, vilket motsvarar 149 reaktorer, och de reaktorer som är i drift är i genomsnitt äldre än 20 år.

I de nya anslutningsländer som möts av dessa avvecklingskrav, som i detta fall, anser vi att det är rätt att de får det stöd de behöver för att genomföra detta på ett korrekt sätt i fråga om säkerheten för människor och miljö.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Detta betänkande är ett steg i rätt riktning mot en förbättring av de ekonomiska och tekniska aspekterna av att avveckla ett kärnkraftverk.

Som vi har lärt oss av erfarenheterna från Dounreay i Skottland krävs omfattande förbättringar för att hantera denna farliga, men nödvändiga, process.

Säkerheten måste komma i första hand, och de otillräckliga förberedelserna för avveckling i de flesta EU-medlemsstater rättfärdigar åsikten att inga nya kärnkraftverk bör byggas.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för detta betänkande. Kärnkraftsavveckling är en viktig fråga eftersom det finns omkring 50–60 kärnkraftverk inom EU som ska avvecklas innan 2025. Det säger sig självt att kärnkraftverk måste stängas på ett säkert sätt för att skydda människor och miljö. En brist på ekonomiska medel för denna process skulle kunna orsaka förseningar och eventuella säkerhetsrisker. Alla kärnkraftsbolag bör ha tillräckliga medel för att kunna avveckla. Kommissionen vill gärna få fram ett gemensamt ramverk och på längre sikt harmonisera metoderna för att finansiera avvecklingen i EU. Detta betänkande bidrar till det målet.

  Tobias Pflüger (GUE/NGL), skriftlig. – (DE) EU får inte längre främja kärnkraften som det föreskrivs i Euratomfördraget. När EU i detta exceptionella fall kräver att en kärnkraftsanläggning ska avvecklas för att skydda människoliv och miljön, som skedde i fallet med den slovakiska reaktorn Bohunice V1, förtjänar dessa krav stöd, även om den uppdelning kommissionen gör mellan ”goda” reaktorer i Väst och ”farliga” sådana i Östeuropa inte är hållbar.

Den inledningsvis höga stödnivån är lämplig för en målinriktad start på avvecklingsprocessen, eftersom Slovakien har ackumulerat medel på endast 320 miljoner euro. Stödet är förenligt med de åtaganden som gjordes vid Slovakiens anslutning till EU.

Utan EU:s stöd finns det risk för att reaktorerna i Bohunice V1 fortsätter att vara i drift, vilket skulle innebära allvarliga säkerhetsrisker. Utan EU-finansiering kan det också mycket väl bli omöjligt att se till att avvecklingsåtgärderna vidtas snabbt för att skydda människoliv och miljön.

Men EU:s medel bör inte bara gå till avvecklingen av reaktorerna i Bohunice V1 och åtföljande åtgärder. Det bör göras ett tillägg till artikel 2 i kommissionens förslag där det också anges vilka EU:s prioriteringar är för användningen av dessa medel, däribland att upprätthålla säkerhetsstandarderna under avvecklingen och förverkliga klimatförändringsmålen genom att främja förnybara energikällor.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om användningen av de ekonomiska resurserna för avveckling av kärnkraftverk.

Jag välkomnar de principer som läggs fram i betänkandet, inte bara för att jag anser att alla möjliga säkerhetsåtgärder bör vidtas när det gäller kärnkraften, utan också för att jag menar att lämpliga ekonomiska resurser måste ställas till förfogande för att omfatta sådana åtgärder under dessa anläggningars livstid.

Jag anser att de villkor som anges i betänkandet för användningen av de ekonomiska resurserna för avveckling är både ansvarsfulla och effektiva, och jag vill bland annat lyfta fram inrättandet av en avvecklingsfond som ska förvalta intäkterna från energiproduktionen.

Jag vill påpeka att det, när vi talar om kärnkraftsfrågor, alltid är avgörande att det vidtas nödvändiga säkerhets- och skyddsåtgärder under en kärnkraftsanläggnings livstid. I detta sammanhang bör de föreslagna åtgärderna för en säker, effektiv och miljövänlig avveckling av dessa anläggningar ingå.

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Det var med nöje jag ställde mig bakom mina gruppkolleger genom att stödja detta viktiga betänkande, eftersom det betonar frågorna om kärnkraftsindustrins långsiktiga livskraft när det gäller avvecklingen. Eftersom det finns så mycket alternativ teknik tillgänglig anser jag att vi måste investera i förnybar energi, som inte lämnar ett ekologiskt arv.

– Betänkande (A6-0312/2005) av Wijkman

  Richard Seeber (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vill göra en röstförklaring angående Wijkmanbetänkandet, som jag i allt väsentligt stöder. Det är olyckligt att Alejo Vidal-Quadras Rocas ändringsförslag godkänts, vilket innebär att undantaget för kärnenergi nu har tagits bort. Jag menar att detta är falskt, eftersom jag inte anser att kärnenergi är ett realistiskt alternativ för framtiden och att riskerna med den ännu inte är hanterbara. Därför har jag och mina kolleger röstat emot betänkandet. Vi har inget emot det som sådant, men det kunde ha varit tydligare i sin slutsats att kärnenergi inte är något alternativ.

  Luca Romagnoli (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är rädd att Anders Wijkmans betänkande är felaktigt redan rubriken – och jag hoppas att han inte kommer att hysa agg till mig för detta. Människorna har aldrig vunnit i kampen mot klimatförändringen och kommer aldrig att göra det, eftersom deras inflytande på den är begränsat och ännu inte vetenskapligt bevisat.

Som jag ser det går det på sin höjd att stödja förhoppningen om att de skadliga och eventuellt klimatpåverkande utsläppen minskas, men det är stor skillnad mellan det och att godkänna ett dokument av tvivelaktigt vetenskapligt värde och vars målsättningar rentav är förmätna. Vi behöver bara titta på punkterna 2 och 3 efter skäl M, där det föreslås att planetens genomsnittliga temperaturökning ska begränsas till två grader över den förindustriella nivån, trots att det inte finns några tillförlitliga uppgifter för den perioden.

Jag håller heller inte med om att Europeiska unionen bör åta sig att ge ekonomiskt stöd till Kina, Indien, Brasilien och Sydafrika för att dessa länder ska kunna utveckla hållbara energistrategier. Det vore bättre att införa sanktioner och begränsa handeln med industriländerna, däribland Förenta staterna, och med de utvecklingsländer som jag nyss nämnde om deras industri fortsätter att skada miljön eller mer allmänt visar mycket liten social hänsyn. Mot bakgrund av allt det jag just påpekade röstade jag emot betänkandet.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Inför parternas kommande konferens i Montreal den 28 november–9 december betonar Europaparlamentet behovet av att ge högsta prioritet åt samtalen om åtagandena om att minska utsläppen för perioden efter 2012 mot bakgrund av att Kyotoprotokollet till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringarna trädde i kraft den 16 februari 2005 och har ratificerats av 152 länder och regionala organisationer.

Det verkar som om de uppsatta målen var lite för ambitiösa eftersom vi vet mycket lite om de faktiska följderna av mänsklig påverkan på klimatförändringarna, vilket blir ännu mer problematiskt så länge USA står utanför Kyotoprotokollet.

Vi välkomnar alla åtgärder som är avsedda att minska energiförbrukningen och energislöseriet, för att skapa en högre energieffektivitet, utveckla en ny och miljövänligare transportpolitik samt främja tågtransporter och allmänna kommunikationer i stort.

Å andra sidan har vi en helt annan syn på frågan om handeln med utsläppsrätter som av allt att döma inte löser någonting utan bara bidrar till att förvärra bristen på jämlikhet och balans på miljöområdet. De rikaste länderna kommer att kunna fortsätta att släppa ut föroreningar genom att köpa utsläppsrätter av andra och det är oacceptabelt.

Därför avstod vi från att rösta.

  Hélène Goudin, Nils Lundgren och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. – De globala klimatförändringarna utgör ett betydande problem som vi anser att det finns goda skäl att behandla på internationell nivå. Wijkmanbetänkandet har många förtjänster. Junilistan upprepar emellertid sin ståndpunkt att EU-parlamentet inte skall ta över medlemsländernas utrikespolitik genom att uppmana tredjeländer som ännu inte ratificerat Kyotoprotokollet att göra detta.

Det är vidare beklagligt att betänkandet innehåller ett antal uppmaningar till medlemsstaterna, som borde hanteras på nationell nivå. Här kan till exempel nämnas förslag om gemensamma hastighetsgränser för hela EU, trafikavgifter, skatteincitament, utbyggnad av järnvägstransporterna och de allmänna transportmedlen i allmänhet. Vi är dessutom kritiska till EU-initiativ för att göra medborgarna medvetna om vilka följder en vidlyftig konsumtion och produktion har för klimatet. Detta kan självfallet hanteras på nationell nivå.

Vi har valt att rösta nej till betänkande i dess helhet, men har stött enskilda ändringsförslag, för att enligt vår mening förbättra betänkandet.

  Françoise Grossetête (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag avstod från att rösta om denna text. Som jag sa i mitt tal under dagens plenarsammanträde är detta ett brådskande ärende. Vi måste agera omedelbart för att möta den hotande klimatförändringen, som otvivelaktigt är ett av de allvarligaste hoten under mänsklighetens historia.

Jag stöder de åtgärder som rekommenderas i detta betänkande – även om jag avvisar tanken på ekoskatter – och den politiska beslutsamhet som de avspeglar.

Jag avstod från att rösta för att visa mitt starka missnöje med en ändring som utmanar parlamentets existens i Strasbourg.

Det är inte acceptabelt att en sådan viktig text används för att föra in frågor som inte har med det aktuella ämnet att göra.

  Anna Hedh, Ewa Hedkvist Petersen, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. – Vi är för en miniminivå på koldioxidskatt inom EU. Men vi anser att ett sådant beslut måste tas med enhällighet av rådet, ej med majoritetsbeslut. Skatt ska även fortsättningsvis tas ut nationellt och inte av unionen.

  Sérgio Marques (PPE-DE), skriftlig. – (PT) I Anders Wijkmans utmärkta betänkande föreslås en rad åtgärder för att lösa det globala problemet med klimatförändringarna.

Parternas konferens kommer snart att hållas i Montreal och förhoppningen är att Europas ledare ska lägga fram förslag till kommande åtgärder mot klimatförändringarna. Dessa åtgärder måste bygga på gemensamma men åtskilda ansvarsområden för att kontinuerligt minska utsläppen, och fler länder måste delta i dessa ansträngningar.

Det behövs också ambitiösare målsättningar. Vid Europeiska rådets möte i mars 2005 betonades att de utvecklade länderna måste minska utsläppen med 15–30 procent fram till 2020. Föredraganden föreslår att målen på längre sikt ska vara att utsläppen minskas med 60–80 procent till 2050.

Avslutningsvis måste vi utveckla en strategi för att göra EU till den mest energieffektiva ekonomin i världen. Vi måste skapa incitament för att öka användningen av ”ren” teknik; forskning och innovationer för att stödja hållbara energikällor och en hållbar markanvändning bör stödjas på EU-nivå.

  David Martin, (PSE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnade betänkandet som visar behovet av kampen mot klimatförändringarna. När en viss nivå av växthusgaskoncentration har passerat i atmosfären kommer hela systemet att gå igenom drastiska förändringar. Det kommer att inträffa katastrofer, som exempelvis årliga materiella skador på grund av extrema väderförhållanden, som kommer att resultera i att miljontals människor blir hemlösa. Utvecklingsländerna är de som antagligen kommer att bli mest lidande. EU har minskat utsläppen med tre procent under nivån från 1990, men det krävs mer arbete för att nå målet på åtta procent enligt Kyotoprotokollet.

Trots att jag håller med om att EU måste minska utsläppen för att nå målet enligt Kyotoavtalet tycker jag att betänkandet är väldigt optimistiskt med tanke på inblandningen av fler politiska områden och med tanke på tidsgränsen, och jag skulle vilja att ärendet fick en högre prioritet.

  Jean-Claude Martinez (NI), skriftlig. – (FR) Klimatet håller på att förändras. Klippmålningar visar däggdjur i Sahara och stenbockar i Lascaux. Eftersom dessa djur har försvunnit från de områdena är detta ett verkligt bevis på att klimatet har förändrats. Om denna förändring pågår beror det dessutom utan tvekan på människorna.

Det faktum att jordens axel lutar i förhållande till det elliptiska planet, som exempelvis varierar över en period på 10 000 år, och att detta, vilket Milankoviç har visat, påverkar klimatet, spelar inte stor roll. Det faktum att det mäktiga fenomenet med oceanernas respiration påverkar klimatet genom att de stora floderna dyker ned i Nordatlanten för att komma upp till ytan igen i Stilla Havet, spelar ännu mindre roll här.

Rädslan kräver förklaringar, stora och lugnande mytologier, kosmogonier, Gott och Ont, och straff. Vi straffas alltså för vår påhittighet, straffas för våra framsteg och straffas för våra uppfinningar och våra skapelser. Människan måste likt Prometeus, som stal elden, i dag ta emot detta straff i form av smältande glaciärer, stigande havsnivåer, värmeböljor och syrebrist. Precis som Egypten hemsöktes i forna tider.

Det skulle vara gott och väl med allt detta om denna post-medeltida förvirring ledde till en förändring i det ekonomiska och sociala klimat som orsakar det – mycket verkliga – förfall som vi lider av.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Det är bara naturligt att miljöfrågorna och särskilt klimatförändringarna är det som upptar våra tankar mest.

Jag stöder många av EU:s riktlinjer för miljöpolitiken, som återspeglas både i betänkandet och i kommissionens meddelande. Men jag anser att vi måste hålla två saker i minnet. För det första är miljöfrågorna uppenbarligen inte det första man tänker på i utvecklingsländerna, och de är inte ensamma i det avseendet. För det andra är de utvecklade samhällena inte beredda att acceptera en sänkt levnadsstandard, och detta bör inte heller vara vår politik eller plan. Det är just därför som vi i första hand måste prioritera forskning och utveckling; syftet bör vara att hantera resurserna och på det sättet trygga en bättre och mer hållbar livskvalitet.

13. Rättelser till avgivna röster: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl.12.45 och återupptogs kl.15.05.)

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

14. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! I protokollet återges ett meningsutbyte mellan Lissy Gröner och mig om Maciej Marian Giertychs antiabortutställning. Den sittande talmannen konstaterade att det inte skulle utövas någon censur. Men därefter togs utställningen bort och det har alltså utövats censur. Jag vill påpeka att det i byggnaden också finns en anti-REACH-utställning med en bild där kommissionens ordförande förgiftar ett barn. Jag anser att detta är kontroversiellt på ett helt annat sätt än Maciej Marian Giertychs utställning.

Om ni tänker använda ”kontroversiell” som ursäkt för att ta bort utställningar, så borde båda två tas bort. Men jag anser att ingenting bör tas bort och att debatt, inte censur, ska stå på dagordningen.

  Talmannen. – Herr Posselt! Kvestorerna är medvetna om vad som har hänt och kommer att lämna en rapport om det till talmannen. Vi kommer att vidta lämpliga åtgärder utifrån den rapporten.

15. De politiska gruppernas sammansättning: se protokollet

16. Europeiska rådets informella möte

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en debatt om rapporten från Europeiska rådet och uttalandet av kommissionen om Europeiska rådets informella möte i Hampton Court. Som ni vet var Europaparlamentet inbjudet och företräddes av talmannen. Jag vill tacka det brittiska ordförandeskapet för den respekt som Europaparlamentet visades.

  Jack Straw, rådets ordförande. – (EN) Herr talman! Det är en stor ära att få tala inför detta parlament igen – jag vet att en väldigt högkvalitativ grupp av parlamentariker är här. I alla parlament talar man ibland inför väldigt många och ibland inför färre. Jag tolkar detta som ett fullt stöd för all politik som både Förenade kungarikets ordförandeskap och Förenade kungariket har följt i frågor som budgeten, vilken jag återkommer till om en stund.

Detta är den 48:e gången som en minister från den brittiska regeringen talar inför parlamentet sedan det brittiska EU-ordförandeskapets början, och med sex veckor kvar gläder det mig att berätta att många fler ministrar är på väg. Det visar hur viktigt vi anser att parlamentet är.

Idag vill jag berätta om det informella mötet vid Hampton Court. Ni känner redan till mycket av det, men det som man åstadkom för tre veckor sedan var viktigt. I början av sommaren visade EU:s befolkning tydligt att de var missnöjda med den riktning som EU hade. De kände sig isolerade från EU:s politik och politiker. Vid Hampton Court tog EU:s ledare ett stort steg mot att lämna ett svar på den frågan genom att nå en bred överenskommelse om en riktning för EU:s ekonomiska politik och socialpolitik. Mycket av förarbetet hade förstås redan gjorts av Europeiska kommissionen genom det utmärkta meddelandet ”Europeiska värderingar i en globaliserad värld”. Till ordförande José Manuel Barroso skulle jag vilja säga att meddelandet var ett av de bästa och mest insiktsfulla meddelanden jag har läst på tre år om framtiden för EU och dess länder.

Med 20 miljoner arbetslösa i EU och en arbetslöshet bland unga på 18 procent är huvuduppgiften för oss alla som tror på den europeiska sociala modellen att åter sätta EU i arbete och ge våra medborgare verktygen för att konkurrera på den globala marknaden.

Utifrån ett antal specifika strategier identifierade toppmötet vid Hampton Court sex nyckelområden där medlemsstaternas och kommissionens gemensamma krafter kan stärka EU:s ekonomiska välstånd och gemensamma säkerhet.

Det första är forskning och utveckling. Vi behöver en stark teknisk grund om de europeiska företagen fortsatt ska kunna ligga före konkurrenterna, särskilt konkurrenterna i de asiatiska ekonomierna.

Det andra är investeringar i våra universitet. Vi ligger efter Förenta staterna och i vissa viktiga avseenden även Kina och Indien.

Det tredje är att leva upp till de demografiska förändringarna i Europeiska unionen. EU har just nu fyra personer i arbetsför ålder per varje pensionär, men under de kommande årtiondena kommer det att sjunka från 4:1 till bara 2:1. Vid det informella toppmötet kom EU:s ledare överens om att förhållandet mellan laglig migrering och EU:s framtida ekonomiska behov måste undersökas närmare.

Den fjärde frågan var energin. Hur hanterar vi ett ökande globalt energibehov när tillgången förblir svag? Vid toppmötet tillstod man att lösningen kräver åtgärder på flera plan. Vi måste variera våra energikällor och närma oss de nuvarande stora energileverantörerna på ett mer sammanhållet sätt. Vi måste använda vår marknadskapacitet och vår makt som användare gentemot dem som är leverantörer. Vi måste också sträva efter energieffektivitet och rena tekniker och utveckla en mer uppriktigt öppen energimarknad inom EU. Den är öppen i vissa länder, men inte i alla, och det är inte vad jag kallar en öppen marknad.

Det femte är EU:s arbete för global säkerhet. När det gäller lagring av kommunikationsuppgifter har parlamentet möjlighet att ingå i EU:s gemensamma ansvar att stifta lagar som ökar säkerheten för våra medborgare och som ställer kriminella inför rätta. Det finns en strategi mot terrorism som kommer att visa hur vi hanterar radikaliseringen, hur vi skyddar infrastrukturen och hur vi upprätthåller bättre informationsutbyte. Vi måste också kämpa mot illegal invandring och förstärka våra gränser, samtidigt som vi ser till att utnyttja fördelarna med laglig migration för EU och utvecklingsländerna.

Slutligen kom man på toppmötet överens om att Javier Solana, tillsammans med ordförandeskapet, skulle fortsätta att arbeta med de gemensamma säkerhetspolitiska frågorna om försvar och säkerhet. Det finns specifika förslag för forskning och utbildning inom detta område som kan fylla luckorna i vår kapacitet. Vi måste även förbättra ramarna för krishantering vid katastrofer och försöka öka finansieringen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP). I december kommer vi för övrigt att publicera en omfattande strategi för Afrika.

Det kommer att lämnas delrapporter inom alla områden till Europeiska rådets möte i december och slutrapporter under det österrikiska ordförandeskapet under den första halvan av nästa år. Jag är säker på att kommissionen kommer att ha åsikterna från de relevanta parlamentsutskotten i åtanke helt och hållet när dessa rapporter skrivs. Detta var mer detaljerat vad som diskuterades vid Hampton Court.

Men nu när vi har nått en bred överenskommelse om riktningen för ett modernt EU måste vi också få den rätta budgetplanen för att genomföra dessa sociala och ekonomiska prioriteringar. Ordförandeskapet har åtagit sig att arbeta för en budgetöverenskommelse i december, men vi vet allihop att det kommer att bli väldigt svårt att nå en sådan överenskommelse. I juni förkastade fem medlemsstater den föreslagna budgeten. Nästa månad måste alla 25 vara överens. Därför har vi en del tuffa förhandlingar framför oss. Med det i åtanke siktar vi på att lägga fram utförliga förslag i början av december för diskussion vid en utrikesministerkonklav.

Det kommer att krävas förändringar på tre huvudområden. För det första måste vi ge EU:s budget en ny riktning för att garantera att den motsvarar 2000-talets alla utmaningar. Därför behövs en tydlig tidsplan för att se över alla aspekter av inkomster och utgifter och en noggrann koll på varifrån pengarna kommer, hur de används och hur vi redovisar dem. Att misslyckas med att avsluta EU:s bokföring för det elfte året i rad, vilket är väldigt dåligt, påverkar klimatet i debatten och i opinionen om hela EU i varenda medlemsstat. Alltså måste den nya riktningen omfatta klara mål för hur EU:s medel ska användas i framtiden och för hur användningen ska redovisas, vilket är nödvändigt för att skattebetalarna ska ha förtroende för vad EU gör, och den måste öppna tydliga vägar för den framtida reformeringen av EU:s politik.

För det andra måste vi ändra utgiftsstrukturen från den 1 januari 2007 från vad som föreslogs i det senaste förhandlingspaketet i juni, och särskilt beakta medlemsstaternas nyligen genomförda diskussioner om de förslag som kommissionens ordförande José Manuel Barroso lade fram den 20 oktober.

För det tredje måste konsekvenserna av alla föreslagna ändringar av beslutet om egna tillgångar, alltså av den summa som medlemsstaterna betalar till EU:s budget, anses vara rättvisa och balanserade i alla medlemsstater. För att göra detta möjligt krävs betydande förändringar i avtalen som föreslogs i juni, vilka rör Förenade kungariket bland andra medlemsstater. Jag vill inte att någon ska bli överraskad. När jag säger betydande förändringar, så menar jag betydande förändringar. Utan betydande förändringar tvivlar jag på att en budget kan bli av. Men med förändringarna å andra sidan tror jag att vi kan föra förhandlingarna framåt, och som ordförandeskap är vi engagerade för att nå en överenskommelse, och vi ska göra allt vi kan för att nå fram.

Än så länge har jag i stort sett talat om EU:s svar på globaliseringens utmaningar utifrån vad vi ska göra, vilka strategier vi ska anta och vilken budget vi ska komma överens om. Men globaliseringen utgör inte bara ett hot mot Europa utifrån vad vi gör, utan även utifrån hur vi gör saker. Som jag tidigare har antytt finns en växande klyfta mellan politiken i EU och befolkningen i EU.

Det är just denna fråga som står i fokus vid en konferens i Haag i morgon, där den nederländska och den brittiska regeringen står som gemensam värd. Vid konferensen ”Sharing Power in Europe” ska man titta närmare på hur regionala och nationella parlament kan arbeta mer effektivt med EU-institutioner som Europaparlamentet, och hur vi kan hitta den rätta balansen för åtgärder på regional, nationell och europeisk nivå för att ge våra medborgare bästa resultat.

Jag vill varmt tacka Nederländernas premiärminister Jan Peter Balkenende, för att han först och främst föreslog att en sådan konferens borde hållas, vilket han gjorde vid Europeiska rådets möte i juni, och vår kollega Bernard Bot, Nederländernas utrikesminister, som har hjälpt det brittiska ordförandeskapet att föra denna fråga framåt och agera värd för morgondagens konferens.

En del av arbetet måste vara att föra EU närmare medborgarna och göra lagstiftningen i EU enklare och mer relevant. I och med att globaliseringen har gjort det svårare för folket i EU att relatera till unionens institutioner så har även de människorna, våra medborgare, blivit mer kritiska mot lagstiftningens karaktär i EU. De har mycket svårare att acceptera en statligt styrd regim och mer högröstade i sin tro på att lagstiftningsmetoderna inte kan, och inte bör, vara ställföreträdare för utfallet. Något som är typiskt för alla parlament och unioner, men särskilt för EU, är att metoden alltför ofta har setts som detsamma som utfallet. Så är inte fallet. Företagen, de icke-statliga organisationerna och medlemsstaterna vill ha nya europeiska lagar för att till exempel stävja illojal konkurrens, skydda miljön och förbättra våra rättssystem. Men de vill ha åtgärder som förbättrar våra liv, och inte försvårar dem. Standardisering och harmonisering ger inte automatiskt ett mervärde.

Tack vare kommissionens arbete under ordförande José Manuel Barrosos ledning finns det nu flera ljuspunkter. Kommissionen har till exempel lyssnat på vad företag och privatpersoner vill, och den har föreslagit en lättare tillsynsgrad på området finansiella tjänster. Det kommer att bidra till att främja en globalt konkurrenskraftig europeisk finanssektor. Kommissionens treåriga åtgärdsprogram för att förenkla regelverket är ett annat mycket välkommet steg, liksom att man har insett att EU inte alltid behöver blanda sig i de områden där man tidigare gjort det. Därför kom beslutet att slopa ett direktiv från 1968 som reglerade antalet och storleken på kvistar i virke. Det kanske fanns anledning för EU att reglera antalet och storleken på kvistar i virke för 37 år sedan. Men i dag bör vi kanske istället överlåta det till medlemsstaterna eller lita på omdömet hos dem som köper virke från en virkesleverantör. Varför inte?

Förslaget om att se över om vi kan förenkla arbetsgivarnas skyldighet att lämna rapporter om att fastställda regler efterlevs utifrån 20 olika direktiv om arbetsmiljö borde minska bördan för arbetsgivarna och ge dem mer tid att ägna sig åt arbetstagarnas behov, och kanske skapa arbetstillfällen, än åt pappersarbete.

Som medlagstiftare har Europaparlamentet en livsviktig roll i allt detta. Låt oss ta förordningen om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (REACH), som föranledde en del uppståndelse utanför när jag kom in och enligt vad jag har hört en del uppståndelse här inne. Det är kontroversiellt hur långt man reglerar den europeiska kemikalieindustrin för att skydda konsumenten. Ingen av oss vill bli kemikalieförgiftad, men jag menar ändå att EU:s resultat på området är exemplariskt och inte sämre än något annan i hela universum. I en globaliserad värld, där hinder har rivits, vill ingen av oss heller se EU:s kemikalieindustri tvingas ner på knä, så att lagstiftningen, som är väldigt bra, till slut styr en industri som inte längre finns, utan ersätts av industrier runt om i världen, som Kina, Indien och annorstädes, där lagstiftningen är mycket sämre än den vi har idag. Det är detta dilemma som parlamentet och alla våra medborgare står inför.

Vi måste identifiera de svåra fallen. De föreslagna ändringarna i direktivet om arbetstid är bra exempel på välmenande lagstiftning som inte uppnår vad förändringarna är ämnade att göra, och där metod och utfall har blivit sorgligt förväxlade.

Vi är alla överens om att EU:s arbetsmarknader måste anta ordentliga normer för arbetarskydd. Européerna måste ha rättigheter på arbetsplatsen, men de måste även ha arbeten där de kan utnyttja de rättigheterna. Min premiärminister sa nyligen att vi hoppades kunna lösa de kvarstående frågorna i detta direktiv under vårt ordförandeskap, och det är fortfarande vårt mål.

Vi måste vara klara över karaktären på de utmaningar som vi har att ta itu med. Direktivet om arbetstid rättfärdigas genom att det antas handla om hälsa och säkerhet, vilket det till viss del gör, men strikta begränsningar av det totala antalet utförda arbetstimmar är inte lösningen. Förenade kungariket har bland den bästa arbetsmiljöstatistiken hela i EU. Eftersom ni undrar är vi näst bäst när det gäller förlorade arbetsdagar på grund av skada och, om jag minns rätt, den tredje bästa när det gäller dödsfall på arbetsplatser. Vi har genom vår statistik visat att en god arbetsmiljö beräknad på utfallet är fullständigt kompatibel med flexibla arbetsmarknader och flexibel arbetstid. Strikta alleuropeiska begränsningar av arbetstiden kommer inte att ge hälsa och säkerhet för arbetskraften, särskilt inte när regleringarna tillämpas ojämnt.

Som jag ser det har vissa europeiska partner med rätta uttryckt en djup oro över att det finns andra medlemsstater där arbetstidsbegräsningarna tillämpas per avtal, och inte per arbetare. Vissa av de länderna är desamma som menar att det måste finnas strikta begränsningar, men när det gäller tillämpningen inom de egna länderna slingrar man sig och istället för att tillämpa dem per arbetare, som måste vara grunden för hälsa och säkerhet, tillämpar man dem per avtal. Om någon därför har två avtal, alltså en person med två arbeten, kan de klara sig undan begränsningen helt oreglerat och oskyddat. Detta är obegripligt ur ett arbetsmiljöperspektiv. Det är obegripligt ur ett praktiskt sysselsättningsperspektiv. Det är obegripligt med tanke på EU:s anseende när det gäller att tillämpa rättvisa och förnuftiga föreskrifter i hela EU.

Vi måste hitta sätt att genomföra och verkställa direktivet så att det passar behoven på alla arbetsmarknader. Vi måste se till att alla arbetstagare har godtagbara anställningsskydd och att ingen tvingas in i en ekonomisk gråzon på grund av stelheten i detta direktiv, för det är vad som håller på att hända.

Den nakna sanningen om direktivet är att vi, genom att försöka återställa de europeiska begränsningarna och normerna, riskerar att kränka vissa individuella arbetstagares rätt att arbeta de tider som de vill. Vi kommer otvivelaktigt att begränsa arbetsgivarnas flexibilitet att anpassa sig till verksamhetsförändringar och säsongsbestämda behov, och därigenom kommer vi att hota de arbetstillfällen som arbetstagarna är beroende av. Det kan inte vara rätt. Det är livsviktigt att arbetstagarna känner sig säkra och ordentligt skyddade på arbetsplatsen. Det handlar om bra företagande lika mycket som om bra politik.

Vi måste bedöma hur mycket av detta som kan åtgärdas på EU-nivå och hur mycket vi kan lita på att de nationella regeringarna, arbetsgivarna och fackföreningarna kommer överens om en strategi som speglar arbetsmarknadstraditionerna och goda rutiner inom de enskilda medlemsstater och över hela EU. Minimilönen, som är ytterligare en aspekt inom sysselsättningspolitiken som jag råkar tro starkt på, har trots allt alltid varit medlemsstaternas ansvar. Jag menar att det är helt i sin ordning. Nu är det dags att också överlämna ännu fler frågor om arbetstiden till medlemsstaterna. Enligt min mening är detta ett utmärkt exempel på ett område där EU måste gå framåt med en lättare inställning genom att ta oss an utmaningarna att försöka arbeta närmare våra medborgare.

När Förenade kungariket tog över ordförandeskapet i EU tog vi också över behovet av att föra en bred debatt om EU:s framtid. Toppmötet vid Hampton Court var en viktig del i den debatten, men debatten är långt ifrån över. Processen att bygga ett modernt och tryggt EU kommer att ta ännu längre tid. Det här är en resa som regeringarna, politikerna och parlamenten, inklusive Europaparlamentet, inte kan göra ensamma. Vi måste föra fram fördelarna med EU till folket i EU och få folket med oss.

(Applåder)

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (FR) Herr talman, herr Straw, mina damer och herrar! Som Jack Straw påpekade kan vi vara nöjda med resultatet av detta informella toppmöte. Jag vill gärna dela med mig av min glädje över att det var möjligt att låta Europaparlamentets stämma höras vid toppmötet, tack vare att Josep Borrell Fontelles deltog i alla diskussioner. Jag kan bara gratulera Tony Blair till hans sätt att bidra till att skapa en positiv atomsfär och ett förtroendefullt klimat. Jag är särskilt stolt över kommissionens betydelse för detta toppmötes framgångar.

Våra diskussioner i Hampton Court ledde fram till ett samförstånd som byggde på en grundläggande tanke och fem huvudområden. Den grundläggande tanken är följande: För att bevara våra värderingar måste vi modernisera vår politik. Det råder inga motsättningar mellan ett projekt för ekonomiska reformer i syfte att modernisera Europa och ett engagemang för ett politiskt Europa och ett socialt Europa. De fem huvudområdena är i korthet följande: För det första enighet i analysen och om vilka slags utmaningar vi står inför till följd av kommissionens bidrag – och när vi ändå talar om detta, herr Straw, vill jag tacka er för det ni sa om kvaliteten på vårt dokument. För det andra vikten av att i praktiken genomföra ambitiösa reformer som skapar tillväxt och sysselsättning. Alla medlemsstater har tagit itu med denna uppgift och kommissionen kommer att utarbeta en rapport om de nationella program som har utvecklats för att genomföra Lissabonslutsatserna redan i början av nästa år. För det tredje utveckling av det arbete som lagts ned på den politik som krävs för att hantera globaliseringen och våra åldrande befolkningar, med inriktning på särskilda områden som forskning och utveckling, universitet, energi och befolkningsfrågor, däribland invandringsfrågan. För det fjärde – och detta har med den förra punkten att göra – en ny prioriterad fråga för invandringspolitiken, som samtidigt omfattar laglig invandring som utan tvekan fyller ett behov i vår ekonomi, nämligen att säkra våra gränser, vilket våra medborgare väntar på, och en effektiv integrationspolitik, vilket är avgörande i våra multikulturella samhällen. För det femte nya initiativ för att granska hur våra externa insatser kan förbättras så att vi kan svara mer effektivt på globaliseringen och de nya säkerhetshoten som inte stannar vid nationsgränserna.

Vi måste nu gå vidare med vårt arbete. Jag hoppas att vi ska kunna göra detta i nära samarbete med parlamentet och med rådets nuvarande och kommande ordförandeskap.

För att hålla farten uppe när det gäller att främja långsiktig tillväxt och sysselsättning föreslår kommissionen att forskning och utveckling ska få ökad stimulans och att nya sätt att förnya utbildningssystemen i EU och på universiteten ska utarbetas. Vi kommer att rapportera om detta till rådet och Europaparlamentet före Europeiska rådets möte i vår.

Vi söker resurser för att hantera de demografiska problemen bättre. Från och med början av nästa år kommer vi att lägga fram resultaten av det samråd som inleddes i år med grönboken om befolkningsförändringar.

När det gäller upprättandet av en sammanhängande energipolitik kommer vi nästa år att lägga fram en EU-strategi. Alla alternativ måste hållas öppna. Detta nya erkännande av att vi måste arbeta tillsammans inom ett område som till helt nyligen ansågs vara reserverat för medlemsstaterna är mycket viktigt.

Arbetet pågår redan med migrationsfrågorna. Det har redan lagts fram flera förslag inför Europaparlamentet och det bör finnas ett dokument före årets slut som hjälper oss att förbättra vårt sätt att tänka och agera i fråga om laglig och olaglig invandring.

Slutligen har vi en dubbel utmaning när det gäller säkerheten. Vi måste inte bara arbeta mer effektivt tillsammans för att hantera den gränsöverskridande brottsligheten i EU, utan också göra ett starkare åtagande att bekämpa den internationella terrorismen. Även i denna fråga har kommissionen lagt fram viktiga förslag, och en strategi för att bekämpa terrorism är snart färdigställd. Men vi behöver också göra större insatser för att se till att Europeiska unionen tar sin rättmätiga plats i diskussionen om vilken respons som krävs när det gäller globaliseringen. Därför kommer kommissionen att lägga fram ett idédokument om hur vi i Europeiska kommissionen tillsammans med rådet och parlamentet kan bidra till att stärka unionens yttre samstämmighet.

Det är uppenbart att vi kan göra mer för att öka konsekvensen i våra yttre åtgärder, inte bara inom utrikespolitiken och vårt gemensamma försvar, utan också i de olika politikområden som har en yttre dimension och inom de områden där kommissionen har en särskild roll, till exempel utvecklingsbistånd, internationell handel och grannskapspolitik.

(EN) Mötet vid Hampton Court visade åter varför EU är viktigt i en globaliserad värld. Den europeiska integrationen har aldrig varit så ifrågasatt, men den har aldrig heller varit så nödvändig. EU har det antal och den omfattning av handlingsprogram som krävs för att maximera fördelarna med globaliseringen för invånarna i EU och för att minimera hoten. EU:s lagstiftning gör det möjligt att överlämna en terrormisstänkt från Italien till London inom 50 dagar. En process som tidigare tog åratal tar nu bara några veckor tack vare att vi har ett verktyg på EU-nivå och tack vare att vi har en EU-lagstiftning som gör det möjligt för oss att genomföra detta. EU kan ge svaren på utmaningarna av en dyrare och mer otillräcklig energi. EU kommer också att bidra till att genomföra gränsövergången i Gaza, vilket är en väldigt viktig ny utveckling. EU leder världen när det gäller bistånd till Afrika. Så det finns ett behov av den europeiska dimensionen.

Vi är överens om behovet av en lämplig lagstiftning för att undvika byråkratiska åtgärder, och vi har gjort väldigt mycket för att nå detta genom bättre lagstiftning. Men det innebär inte nödvändigtvis ett minimalistiskt EU, vilket jag vill göra fullständigt klart. Inte alls. Det innebär att EU bör göra mindre på vissa områden och göra livet enklare för våra medborgare och företag. Å andra sidan finns det samtidigt områden där vi behöver göra mer, och inte mindre. Det är väldigt viktigt att undvika föreställningen om ett minimalistiskt EU.

Det är allas vårt ansvar som EU-ledare, på rådsnivå, parlamentsnivå och kommissionsnivå, att förklara detta och att undvika demagogin och populismen som ibland riktas mot EU. För i denna globaliserade värld behöver vi ett starkt EU mer än någonsin. Men för alla dessa handlingsprogram behövs det pengar, från utrikespolitik till säkerhet, migration, energi, forskning och universitet. De kostar pengar.

När jag var liten lärde mig min mor att aldrig tala om pengar, eftersom det var ofint. Men nu måste jag tala om pengar, för utan pengar kan vi inte genomföra dessa handlingsprogram. Vi behöver resurserna för att komma framåt med vår politik.

Ärade rådsledamöter! Ni kan inte be kommissionen och övriga EU-institutioner att genomföra saker utan att ge dem de medel som krävs för att genomföra dem.

Den positiva stämningen och de tecken på en starkare europeisk vilja som vi såg vid Hampton Court måste nu övergå i handling och förverkligas i en överenskommelse om budgetplanen nästa månad. Detta är det brittiska ordförandeskapets nyckelfråga, det verkliga testet för om EU är på väg framåt, och vi behöver ett EU på väg framåt.

När det gäller välfärd, solidaritet och säkerhet är det enda vi kan göra att ge medborgarna medlen för att lyckas. Jag vet att det brittiska ordförandeskapet arbetar hårt för en budget, och ett misslyckande skulle bli dyrt. Det är svårt att se hur våra åsikter ska kunna mötas inom några månader. Det finns därför en verklig risk för att det inte blir en överenskommelse nästa månad, vilket leder till förseningar i pengaflödet till de nya medlemsstaterna, en risk att gemenskapen inte kan genomföra avgörande internationella åtaganden, bland annat åtaganden gentemot de fattigaste.

Hur kan EU göra åtaganden på medellång sikt inom ramen för den globala fonden för bekämpning av hiv/aids utan budgetplanen? Hur kan vi respektera de åtaganden vi gjorde i Förenta nationerna för millennieutvecklingsmålen? Hur kan vi t.ex. hjälpa länderna i Västindien att anpassa sig till ändringarna i den gemensamma organisationen av marknaden för bananer? Hur kan vi fortsätta våra åtaganden för att bevara freden Afrika? Hur kan vi gå vidare med den så kallade nya politiken, politiken för framtiden? Om vi inte når en överenskommelse får vi faktiskt behålla den gamla politiken, eftersom det inte kommer att finnas finansiella medel till politiken för framtiden.

Jag tror också att vi alla är överens om att ett utvidgat, mer mångfaldigt EU behöver fler investeringar. Jag säger inte ”kostnaden för utvidgningen” eftersom jag ogillar ordet ”kostnad” när vi talar om utvidgning. Men nu när vi är ett mycket större EU och ett mer mångfaldigt EU behöver vi fler investeringar för de nya medlemmarna. Vi måste dela ansvaret för denna investering.

Vi har en solidaritetsplikt gentemot de nya medlemsstaterna som söker stöd hos EU under deras snabba och förvånansvärda framsteg när det gäller modernisering och reformer. Detta är en situation som alla medlemsstater vinner på. Detta är inget nollsummespel, och det var just för att vi måste överbrygga luckan som jag lade fram några förslag, varav ett nu beaktas av det brittiska ordförandeskapet. Jag tackar det brittiska ordförandeskapet för det, för att det knyter samman sammanhållning och konkurrens. Som vi ser det finns det tvärtom ingen motsägelse mellan sammanhållning å ena sidan och konkurrens å den andra. Sammanhållningen och stödet för de nya medlemsstaterna är också ett sätt för dem att förbättra sin konkurrens och för hela EU att bli mer konkurrenskraftigt.

Jag hoppas därför att dessa förslag kommer att tas i beaktande i den slutliga överenskommelsen, så att det i slutändan också står klart att det vi föreslår inte är pengar till ett gammalt EU-koncept, utan pengar till ett mer konkurrenskraftigt och modernare EU, men ett EU som samtidigt behåller de starka värderingarna när det gäller sammanhållning.

Vi behöver en rättvis fördelning av denna börda. Inga medlemsstater kan snåla i fråga om utvidgningen. Jag litar på det brittiska ordförandeskapets goda omdöme för att få igenom en rättvis och balanserad överenskommelse nästa månad. Jag hoppas att vi uppnår detta genom att stärka, och inte minska, kommissionens och parlamentets ambition för ett utvidgat EU. För vi måste i ärlighetens namn säga att budgetplanerna utgör en överenskommelse mellan rådet, kommissionen och parlamentet, och parlamentets och kommissionens ställning bör tas i beaktande i den slutliga lösningen.

Mötet vid Hampton Court var sannerligen en framgång. Det var det första mycket viktiga steg som togs i ett nytt samförstånd om ett dynamiskt och modernt EU. Jag hoppas att den positiva andan av dynamik och öppenhet som alla visade där kan förvandlas till en överenskommelse om budgeten nu. Jag ger ordförandeskapet mitt fulla stöd i dess försök att uppnå det, och jag önskar ordförandeskapet och medlemsstaterna all lycka till.

(Applåder)

  Talmannen. – Tack, herr Barroso! Presidiet vill påpeka att denna debatt gäller Europeiska rådets möte i Hampton Court och att den nu börjar likna en preliminär debatt om budgetplanen. Men presidiet ska inte tala om för deltagarna i debatten vad det är de ska debattera. De får framhärda i att ta upp budgetplanen om de vill, även om detta inte tas upp specifikt på föredragningslistan.

  Hans-Gert Poettering, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr ordförande för kommissionen, mina damer och herrar! Kvällen innan mötet i Hampton Court befann sig Europeiska rådets ordförande här i kammaren, inte Förenade kungarikets premiärminister. Det är sant att han är Förenade kungarikets premiärminister också, men det är därför han är ordförande för Europeiska rådet.

Tony Blairs närvaro här dagen före mötet i Hampton Court gav oss det rätta budskapet. Jag anser att han prioriterade rätt: parlamentet först, sedan stats- och regeringscheferna. Jag är också mycket glad över att parlamentets talman var i Hampton Court under hela mötet. Herr rådsordförande! Jag rekommenderar er att bjuda in parlamentets talman till Bryssel för att delta i hela toppmötet. Det skulle kunna bli början på en god praxis för framtiden och Förenade kungariket skulle alltid bli ihågkommet för att ha låtit Europaparlamentets talman delta i EU-toppmötena fullt ut.

Er hänvisning till egenskaperna hos de ledamöter som är närvarande i dag var en underdrift i sann brittisk anda. Jag tycker att det är fantastiskt att ni använder den tekniken för att uttrycka indirekt men befogad kritik om att fler av oss borde vara närvarande, men det var våra egenskaper ni valde att lyfta fram, och det visar vilken hög parlamentarisk skicklighet det finns i Förenade kungariket.

Det är på denna punkt jag känner ett behov av att lyfta ett varnande finger. Ni nämnde ministrarnas besök och sa att en minister hade besökt de europeiska institutionerna 48 gångar. Även om jag tycker att detta är fantastiskt och trots att jag är säker på att siffran kommer att stiga till 60 eftersom vi fortfarande har sex veckor kvar, måste det sägas att när allt kommer omkring måste mängden ministrar från det brittiska ordförandeskapet matchas av deras egenskaper, och vi hoppas fortfarande att så kommer att vara fallet vid slutet av december i år.

Ni sa att EU är väldigt avlägset från sina medborgare. Det stämmer verkligen, och vi måste tänkte lite på hur vi tillsammans kan förbättra detta, men man kan säga samma sak om politikerna på nationell nivå. Vi måste alltså göra samma insatser på nationell och på europeisk nivå om folk ska få förtroende för beslutsprocessen.

Sett från utsidan – och jag är säker på att det var något man lyckades med i Hampton Court – tror jag verkligen att det finns ett nytt förtroende mellan parterna som deltog. Som ordförande för en grupp av parlamentsledamöter från alla 25 medlemsstater och från 45 nationella partier vet jag av erfarenhet att när det finns ett så komplicerat samspel av intressen – vilket också återfinns i de andra politiska grupperna, här i parlamentet som helhet och i de nationella regeringarna – går det bara att lösa problem om det finns förtroende. Finns det inget förtroende blir det heller inga politiska lösningar. Vi förväntar oss av stats- och regeringscheferna att var och en av dem gör sitt för att skapa förtroende för de andra medlemmarna i Europeiska rådet.

Jag vill inte upprepa allt som har sagts om EU:s framtid, om kommissionens dokument och om globaliseringen, men det är nödvändigt att vi accepterar det som är själva kärnan i globaliseringen – nämligen att vi är en värld och att vi blir det i allt högre grad. Men å andra sidan är globaliseringen inte bara något vi måste utstå, utan något vi kan forma, och med det vill jag säga att vi genom politisk handling kan hålla globaliseringens överdrifter och negativa yttringar under kontroll. Det är vad jag anser är vår uppgift.

Jag vill nu säga något om det viktigaste beslut som måste fattas och som ni redan har diskuterat, om än vid sidan av. Jag tänker på budgetplanen, precis som talmannen gjorde tidigare. Jag hoppas att ni inte tar illa upp om jag ger er ett råd – och om ni gör det kommer jag att ge er ett råd i alla fall – om att ni bör komma fram till en lösning för budgetplanen, för Förenade kungariket har alltid varit för utvidgningen och det är tack var den som det finns ledamöter här i kammaren i dag från de länder som anslöt sig till Europeiska unionen den 1 maj 2004, även om landet inte alltid slagit följe med oss när det gäller institutionella frågor. Om ni inte får ordning på budgetplanen blir detta framför allt en besvikelse för de forna kommunistländer som anslöt sig till oss den 1 maj 2004. Därför uppmanar jag er att göra ert yttersta för att nå resultat. Men det måste sägas att om ni och Europeiska rådets ordförande ska lyckas med det kommer ni att behöva ha modet att säga ifrån ordentligt om den brittiska rabatten.

Ni talade om en grundläggande förändring och förmodligen tänkte ni på jordbrukspolitiken, men vi behöver också en grundläggande förändring i de enskilda medlemsstaternas bidrag, och här kan Förenade kungariket under ert ordförandeskap spela en avgörande roll. Jordbrukspolitiken har slagits fast för perioden fram till 2013, men om vi hittar en lösning på frågan om den brittiska rabatten, och om vi vill ha en budgetplan, måste vi se till att vi vid någon tidpunkt allvarligt överväger en ytterligare reform av jordbrukspolitiken för att åtminstone ta fram en bindande avsiktsförklaring.

Herr rådsordförande! När ni diskuterar budgetplanen och förhoppningsvis fattar vissa beslut om den – och detta riktar jag även till kommissionen – uppmanar jag er att komma ihåg att ni i rådet inte fattar besluten själva; Europaparlamentet ingår i budgetmyndigheten och har lika stor medbeslutanderätt, så ni måste se till att parlamentet får delta fullt ut. Precis som ni givetvis gör företräder även vi EU:s medborgare, och om vi tillsammans visar god vilja, om vi litar på varandra, kommer problemen inte att vara olösliga.

(Applåder)

  Robert Goebbels, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman! Toppmötet i Hampton Court ledde inte till några formella slutsatser. De löften som gavs under toppmötet riskerar att vara precis så kortlivade som de äktenskapslöften kung Henrik VIII avgav i samma palats.

Förenade kungarikets ordförandeskap gör rätt i att uppmana de 25 medlemsstaterna att genomföra reformer, investera mer i framtidsteknik och att skapa förutsättningar för ökad sysselsättning. Det behövs fortfarande reformer, men för många EU-medborgare har ordet reform negativa associationer och är lika med förlorade arbetstillfällen och nedmontering av välfärden.

Jack Straw kritiserade nyss parlamentets ståndpunkt i fråga om arbetstidsdirektivet. Jag råder ministern att läsa om den allra första konvention som antogs av Internationella arbetsorganisationen vid tiden för Nationernas förbund, en konvention som hade målsättningen 48 timmars arbetsvecka utan undantag.

Reformerna kommer bara att accepteras om de gör det möjligt att förbättra den allmänna välfärden. För att det ska kunna ske måste EU ändra sin alltför pessimistiska och uppgivna inställning. Sett utifrån fungerar EU som ett exempel. Det sa Chiles president här förra månaden. Men om vi får tro kommissionens meddelanden kommer EU i allt väsentligt att ha förvandlats till ett fattighus fram till år 2050. Vem av oss kommer att kunna kontrollera om dessa panikspridande prognoser har visat sig vara riktiga 2050? Ja, Europa kommer att ha en åldrande befolkning. Men Japan och Ryssland kommer att få uppleva en befolkningsminskning. Och vad kan vi säga om Kina med sin ettbarnspolitik? Vad kan sägas om Indien och andra länder som inte kan hejda den galopperande befolkningstillväxten? Vilket land kommer att ha de största demografiska problemen år 2020, utan att ens våga tala om 2050?

Om det finns ett område där EU skulle kunna ta efter Förenta staterna är det invandringspolitiken, som kunde vara mer generös. En stor del av Förenta staternas extra tillväxt under den senaste tioårsperioden kommer från tillskottet av tio miljoner latinamerikaner och hundratusentals europeiska och asiatiska vetenskapsmän. För två veckor sedan beslöt den amerikanska senaten att ytterligare 330 000 arbetstillstånd, gröna kort, skulle utfärdas årligen till högt kvalificerade invandrare.

EU:s konkurrensförmåga är ett ständigt bekymmer. När EU jämförs med andra i fråga om konkurrensförmåga per timme och särskilt dess industriella konkurrensförmåga är det uppenbart att vi lätt slår Förenta staterna på de flesta ekonomiska områden. Detta erkänns i kommissionens meddelande om industripolitiken. Internationella investeringar går fortfarande i första hand till och kommer i första hand från Europeiska unionen. År 2003 var de 15 dåvarande medlemsstaternas investeringar fyra gånger högre i de tio nya länderna än i Kina, som tog emot endast 3,8 procent av de europeiska investeringarna. Så låt oss sluta frukta Kina. Det är bara naturligt att ett land med 1,3 miljarder invånare står för en större andel av den internationella handeln, men i absoluta tal ökar EU:s andel av den internationella handeln, även om vissa branscher upplever svårigheter. Men 90 procent av vår handel bedrivs inte med låglöneländer utan med utvecklade länder.

Globaliseringen är ett fantastiskt tillfälle att minska fattigdomen i världen. Under 50 år har tillväxten i den internationella handeln varit snabbare än världens BNP-tillväxt. Detta visar att utrikeshandeln inte är ett spel utan insatser, utan att den har gjort det möjligt för miljontals människor att ta sig ur fattigdomen, samtidigt som den har varit till godo för konsumenterna i de rika länderna. Det är faktiskt våra konsumenter som genom att köpa de billigaste produkterna tvingar våra tillverkare att bli mer konkurrenskraftiga.

EU är fortfarande den ledande exportmakten i världen, med Tyskland, Frankrike och Italien i spetsen. Ändå har dessa tre länder ingen intern tillväxt. Deras medborgare sparar rekordbelopp. Amerikaner och britter å andra sidan konsumerar och skuldsätter sig i farligt hög grad. För att få ny fart på tillväxten måste vi återupprätta EU-medborgarnas förtroende. Det finns inget alternativ till marknaden, men marknaden kan inte skapa den solidaritet som är den europeiska modellens främsta kännetecken. Det krävs politisk vilja för att skapa mer solidaritet mellan våra länder och inom våra länder.

Politik handlar alltid i grund och botten om resurser, och här håller jag med José Manuel Barroso. Det är dessa budgetmässiga resurser som EU saknar i högsta grad. Tony Blair gör rätt i att uppmana oss att investera mer i forskning och universitet. Det betyder att EU:s budget bör ges mer resurser än den futtiga 1 procent av BNP som en del stora länder, med Storbritannien i spetsen, vill bevilja.

(Applåder)

Den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet vill bedöma ordförandeskapet utifrån dess förmåga att lägga fram en realistisk men mer generös budgetplan. Toppmötet i december måste bli toppmötet för förnyad solidaritet. Ett kraftfullt åtagande från de 25 medlemsstaterna om en samordnad återhämtningspolitik och ökade nationella och transeuropeiska infrastrukturinvesteringar kommer att göra det möjligt för EU att få igång tillväxten igen, vilket är en förutsättning för att skapa acceptans för svåra strukturreformer. Det är tillväxten som ska skapa stabilitet och inte tvärtom.

(Applåder)

  Talmannen. – Tack så mycket, herr Goebbels. Debatten hettar till och det är positivt eftersom det betyder att fler ledamöter blir engagerade i den.

  Karin Riis-Jørgensen, för ALDE-gruppen. – (DA) Herr talman, mina damer och herrar! Jag kan förstå varför familjeterapin på hög nivå i Hampton Court uppenbarligen gick som den skulle. Den tog ändå plats i en tillräckligt romantisk och exklusiv miljö, så oddsen var på er sida. Nu när alla regeringsledare är hemma igen efter terapin kommer vi att få se om Tony Blairs terapeutiska ansträngningar har burit frukt i praktiken, för vi vet ju alla att när äktenskapen börjar knaka i fogarna faller paren ofta tillbaka i gamla välkända dåliga vanor. Därför vill jag ge ordförandeskapet och kommissionen en konkret uppmaning.

I praktiken kan EU-länderna faktiskt göra väldigt lite tillsammans för att sätta igång den nödvändiga och efterfrågade reformprocessen för att modernisera den europeiska arbetsmarknaden så att den passar dagens samhälle. Vi känner förstås alla till att detta nödvändiga arbete måste utföras av de enskilda medlemsstaterna. Reformförsök är helt och hållet en nationell fråga.

Men EU kan och måste fullfölja arbetet med att skapa en fullfjädrad inre marknad för kapital och tjänster. Medan familjeterapins effekter fortfarande är kännbara vill jag därför uppmana ordförandeskapet och kommissionen att arbeta för att se till att EU:s tjänste- och kapitalmarknader liberaliseras fullt ut. Om denna process lyckas är jag övertygad om att den kommer att ge verkliga reformer på arbetsmarknaden under devisen ”vi har inget alternativ”. En sådan reform skulle få enorma fördelar för befolkningen och det är naturligtvis det EU-samarbetet handlar om: att ge våra medborgare större fördelar.

Jag vill också ställa en tydlig fråga till er, herr Straw. Ni nämnde revisionsrättens årsrapport. Är ni beredd att vara ett gott föredöme och se till att ni och Förenade kungariket tar ansvar för hanteringen av en EU-subvention i ert land, något som er justitieminister tyvärr vägrade att göra i förra veckan? Jag vill ha ett tydligt svar av er. Tack för er uppmärksamhet.

  Pierre Jonckheer, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr Straw, herr Barroso! Jag har tre kommentarer med anledning av ert tal, herr Straw.

När det gäller Haagkonferensen som ni nämnde vill jag ta mig friheten att i all ödmjukhet föreslå att ni läser om det utkast till konstitution som ni undertecknade och som enligt min åsikt innehåller lösningar både i fråga om fördelning av makt och om de nationella parlamentens roll. Varför överge detta utkast?

När det gäller socialpolitiken och arbetstidsdirektivet håller jag med er: vi måste stödja den nationella mångfalden, men om vi måste låta oss inspireras av en enda modell skulle jag väldigt gärna vilja låta mig inspireras av den skandinaviska modellen.

Angående den inre marknaden hoppas jag att ni håller med mig om att konkurrensen också måste vara rättvis och balanserad. Med andra ord, den inre marknaden bygger också på gemensamma sociala normer och är alltså en del av själva andan i fördragen.

När det slutligen gäller budgeten anser jag att vi har ett verkligt trovärdighetsproblem både i fråga om intäkterna och om utgifterna – José Manuel Barroso och Europaparlamentet har talat tillräckligt om detta. Om ett EU med 25 medlemsstater ska fungera och om vi ska uttrycka vår fortsatta solidaritet med de nya medlemsstaterna och genomföra en utrikespolitik med tillräckliga resurser – eventuellt mer än 5 procent av budgeten – måste gemenskapsbudgeten öka.

Framför allt måste vi – och detta blir min sista punkt – upphöra att föra en budgetdebatt som präglas av ett ökande nationellt egenintresse. Vid den halvtidsöversyn som kommissionen och parlamentet krävt måste ordförandeskapet och hela Europeiska rådet göra ett politiskt åtagande att föreslå en europeisk mekanism som ger Europeiska unionen verkligt oberoende resurser för EU:s framtida politik. Rustade med ett sådant åtagande kommer vi kanske att kunna övertyga medborgarna om nyttan med en EU-politik.

  Kyriacos Triantaphyllides, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Herr talman, mina damer och herrar! Det gläder mig att vi i dag har möjlighet att inför rådsordföranden och kommissionens ordförande göra en bedömning av Europeiska rådets informella möte i slutet av förra månaden.

Men även om tanken med att sammankalla rådet inte var en dålig idé, genomfördes den tyvärr inte på ett bra sätt. I en tid då Europeiska unionen sjunger på sista versen, då vi har tjugo miljoner arbetslösa, då vi inte vet hur vi ska lösa de sociala problemen, särskilt utbrotten nyligen i Frankrike, och då medborgarnas förtroende för regeringarna rasar, är det en mycket god tanke att låta EU:s ledare träffas i London för att diskutera den europeiska sociala modellen och motståndet mot globaliseringen.

Men i stället för att låta samförståndet råda fick vi än en gång åse hur de vanliga grälen bröt ut om en så viktig fråga för EU:s framtid som budgetplanen.

Jag vill påminna parlamentet om att Tony Blair i sitt tal från just denna talarstol i Europaparlamentet den 23 juni sa att han alltid varit en entusiastisk förkämpe för EU. Fyra och en halv månad senare undrar jag hur Tony Blair gör verklighet av dessa ord. Vad är bedömningen av hans lands ordförandeskap så här långt, när vi nu en månad innan det upphör ännu inte har nått en överenskommelse om budgetplanen? Den sociala modellen har inte utvecklats alls och rådets lösning på globaliseringen är att inrätta en dunkel anpassningsfond.

Herr ordförande för kommissionen! Jag undrar verkligen om ni på allvar har funderat på hur de arbetstagare som blivit överflödiga kommer att reagera när ni berättar för dem om denna fond som ett universalmedel mot allt ont i globaliseringen.

Det brittiska ordförandeskapet hade möjlighet att skapa historia i Hampton Court. I stället visade man än en gång att detta är en intresseunion som slösar tid och allmänna medel på samtal utan betydelse och vars misstag, tyvärr, måste betalas av EU:s medborgare.

  Michael Henry Nattrass, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Mötet vid Hampton Court skulle ha varit toppmötet om ”den sociala modellen”. Men Tony Blair socialiserade – densamme Tony Blair som gled in i Bryssel i juli och lovade genomgripande reformer, men som sedan skar ner detta till den mest osynliga lilla reform som ett ordförandeskap i EU någonsin lagt fram.

Kommentarerna efter Hampton Court kom från dem som var förvånade att ingenting hade hänt. Mötet vid Hampton Court slog folk med häpnad. Den tyska TV-stationen ARD sa att ingenting hade hänt efter fyra månader – ingenting alls. Polska medier kallade det ett av de mest bisarra EU-toppmötena. I Italien kallade La Repubblica det ”förläget” och ”pinsamt”.

Tony Blair hävdade att man tog upp de frågor som allmänheten ville att man skulle ta upp, men allmänheten vill inte ha universitet som styrs av EU-politik när EU saknar befogenheter inom undervisningen. De vill inte heller ha sådana saker som nio olika uppdrag runt jorden som en del av EU:s försvarspolitik.

Om mötet vid Hampton Court bevisade något, så var det att vakuum är farliga när de fylls med politikers hetluft. Jag föreslår att en blå metallplakett sätts upp på muren vid Hampton Court med texten: ”På denna plats den 27 oktober 2005 hände ingenting”, eller som de säger i Yorkshire: ”Nej, nu skojar ni med mig!”

  Roberta Angelilli, för UEN-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! För att parafrasera er inledning, herr Straw, jag är här och jag tillåter mig att ha en annan uppfattning. Skämt åsido, trots Tony Blairs och José Manuel Barros berömvärda goda avsikter är det konkreta resultatet av toppmötet i Hampton Court mycket otillfredsställande.

För det första verkar den efterlängtade plattformen på grundval av kommissionens europeiska sociala modell vara en besvikelse. Det föreslås ingen verklig strategi och inga mål för en genuin förnyelse av den europeiska ekonomin; i stället fanns där bara en politik för skadebegränsning. Hittills har det inte funnits något konkret bakom de högtravande anspråken, som ”lissaboniseringen” av resurserna och globaliseringsfonden.

Vad Tony Blair anbelangar är saldot på hans politiska konto verkligen inte på plussidan. Trots ständiga försäkringar utåt finns det ingen överenskommelse om budgetplanen, som uppenbarligen är den springande punkten i problemet.

Slutligen finns det framför allt ingen verklig avsikt att återuppta diskussionen om Förenade kungarikets orättvisa rabatt. Den är ett privilegium som främst har betalats av Italien och Frankrike och som har pumpat ut värdefulla resurser från våra två länder.

  James Hugh Allister (NI). – (EN) Herr talman! Utifrån vad som sagts idag kan man tro att man åstadkommit massor vid Hampton Court, men som vi redan har hört så var domen från den initierade pressen nästan helt igenom negativ. En nyhetsbyrå rapporterade om att flera tidningar inte kunde minnas ett mer värdelöst och ytligt exempel på positionering utan resultat. En tidning talade om en bisarr uppvisning av avslappnade ledare som undvek de mest avgörande frågorna som EU står inför. En annan kallade det ett toppmöte i en återvändsgränd med en fasad av framtvingade leenden. Financial Times skrev i en artikel att ledarna försökte svara på frågan om hur globaliseringen skulle påverka den europeiska ekonomin och kom fram till att vi behöver mer forskning och utveckling, och mer pengar förstås. Med andra ord misslyckades de att svara på frågan. EU är fel institutionella plattform för att hantera globaliseringen, menade Financial Times. Det har blivit för stort och uppdelat. De passande politiska nivåerna är nationella regeringar och euroområdet. Jag anser att artikeln i Financial Times ligger nära sanningen. Om medlemsstaterna skulle lägga ner samma kraft och energi på frågan om hur man som nation ska konkurrera på en global marknad som de gjorde på att förbereda toppmötesjippona, så tror jag att vi skulle se betydligt bättre resultat.

Det som oroar mig mest utifrån det misslyckade toppmötet vid Hampton Court och det håglösa brittiska ordförandeskapet är att det kommer att göra min egen regering mycket ivrig att se till att få fram en budgetplan för att rädda ansiktet i december, och att Tony Blair, som ett resultat därav, kommer att avstå för mycket av den brittiska rabatten bara för att man ska kunna säga att det brittiska ordförandeskapet åstadkom någonting – förutom att se till att EU blev bankrutt genom att öppna dörren för ett turkiskt inträde alltså.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag är ledsen, men jag är rädd att jag också måste vara lite besvärlig. Toppmötet vid Hampton Court blev det jag varnade för: ett tillfälle där man bara pratade, även om man gjorde det med stil. Och jag anser att Jack Straws tal var ”en pudding utan tema” som Churchill sa en gång.

Först minskade premiärministern ner mötet vid Hampton Court till en dag. Sedan satte han ihop en dagordning som var tunnsådd på sakfrågor och undvek alla de stora och akuta frågorna som EU står inför, och slutligen bestämde han förvånansvärt nog att det inte skulle släppas någon kommuniké på slutet. Detta är knappast vad som utmärker ett ordförandeskap och en premiärminister som styr dagordningen och formar vår framtid. Jag är uppriktigt sagt förvånad över att ordförandeskapet har något att rapportera om från toppmötet överhuvudtaget. Det här parlamentet får åtminstone en rapport, något som premiärministern inte gav det brittiska underhuset efter mötet.

Det informella rådsmötet var ett bortkastat tillfälle. EU behöver vägledning angående de ekonomiska reformerna. Istället lade ordförandeskapet fram ett par diskussionshandlingar som skrivits av forskare men som inte ens togs upp till diskussion. EU behöver vägledning för att reformera den så kallade sociala modellen. Åter var allt vi fick några värdefulla, men irrelevanta diskussionshandlingar. EU behöver vägledning för att bli mer flexibelt och lyhört. Men den grundläggande frågan om vad man ska göra efter att konstitutionen avslagits var inte ens aktuell för diskussion. EU behöver också vägledning angående den framtida finansieringen. Det finns allvarliga frågor här, inte minst den om rabatten. Men ordförandeskapet fortsätter att undvika ämnet och overksamheten fortsätter.

Jag håller med José Manuel Barroso om att ordförandeskapet måste anstränga sig för att nå ett resultat vid rådets möte i december. Vi kommer att följa det noggrant för att se exakt vad det innehåller och om Tony Blair ger upp sina tidigare åtaganden att skydda den brittiska rabatten.

Insyn och öppenhet är en annan fråga för ordförandeskapet. Jag begärde nyligen att rådets möten skulle hållas offentligt när det har en lagstiftande funktion. Tony Blair säger sig vilja gå vidare med detta. Jag utmanar ordförandeskapet att tillämpa ett sådant förfarande innan ordförandeskapet är slut, och jag ser fram emot rådets svar på denna fråga vid frågestunden efter denna debatt.

Hur är det med revisionsrättens rapport om EU:s bokföring? För det elfte året i följd har rätten misslyckats med att ge en revisionsförklaring för bokföringen. Detta måste ordnas upp av ordförandeskapet. Overksamhet och obeslutsamhet har varit grundläggande kännetecken för det brittiska ordförandeskapet. När Slovakiens premiärminister talade om det sa han faktiskt att ”tystnaden styr, vi har ingen information”. Jag måste instämma i den analysen, och även om jag uppskattade Jack Straws tal idag, så kan jag inte förstå hur det ska ta oss i någon användbar riktning alls.

Hampton Court gav inga bevis för att ordförandeskapet, och särskilt premiärministern, har någon strategi. Han verkade bara driva från toppmöte till toppmöte, oförmögen eller ointresserad av att utöva det ledarskap som vi brittiska konservativa begärde i juni. Vi får hoppas att den sista chansen vid det kommande toppmötet i Bryssel visar att mitt missnöje med det brittiska ordförandeskapet är felriktat.

  Gary Titley (PSE). – (EN) Herr talman! Nyligen blev en terroristmisstänkt som var eftersökt av den brittiska regeringen arresterad och utlämnad från Rom på bara några veckor. Detta var ett direkt resultat av den europeiska arresteringsordern. Tidigare kunde det ta år. Detta är bara ett exempel på de fördelar som Europeiska unionen medför för sina medborgare.

Varje medborgare har dragit nytta av den inre marknaden, omkring 6 000 euro per person i ökad avkastning. Det är möjligt att, om man vill, bada i havet utanför Blackpool i mina hemtrakter eftersom miljön har förbättrats tack vare Europeiska unionens lagstiftning. Detta är positiva effekter för våra medborgare. Vi måste göra mer för att framhålla dessa positiva effekter.

Jag välkomnar de dokument som lades fram på Hampton Court, därför att man där tar itu med frågan hur Europeiska unionen kan skapa mervärde för våra medborgare, särskilt på energimarknaden där vi bara väntar på att en kris ska inträffa. Vi måste dock se till att dessa frågor följs upp. En av svårigheterna med särskilt Lissabonmålen är att medlemsstaterna själva lovar att leverera resultat och sedan inte gör det. Jag hoppas att diskussionerna på Hampton Court bidrog till att tydliggöra medlemsstaternas roll och Europeiska kommissionens viktiga roll för att se till att medlemsstaterna genomför det som de redan har kommit överens om. Om det blev så skulle Europeiska unionen kunna gå mycket längre framåt även utan någon av de storslagna planer som vissa har skisserat i denna debatt. Låt oss hålla oss till att leverera det som vi har kommit överens om att leverera. Det kommer att bli den viktigaste framgången för Europeiska unionen.

Jag gratulerar rådets ordförande till det engagemang som ordförandeskapet har visat för parlamentet. Vi är mycket nöjda över att ministrarna har gjort parlamentet delaktigt i denna omfattning och särskilt att den brittiske inrikesministern har försäkrat att parlamentet är delaktigt i arbetet med säkerhetsfrågorna. Det är en av de viktigaste dimensionerna i Europeiska unionens framtida arbete för att skydda sina medborgares intressen.

(Applåder)

  Marielle De Sarnez (ALDE). – (FR) Herr talman! Ett möte utan större syften som hölls i behagliga omgivningar under en varm höstsol: det är vad det informella toppmötet i Hampton Court var. Inga konkreta resultat, inga framsteg, inga perspektiv. Kort sagt, stats- och regeringscheferna försökte inte ens skissera en lösning på EU:s djupa kris, som om de mer än gärna stod ut med denna kris. I stället för att utforma en lösning gjorde de som de brukar göra och rabblade upp en lång rad förslag som har upprepats tusen gånger. Ja, det är uppenbart att de europeiska insatserna för forskning och utveckling bör ökas. Ja, det är uppenbart att det behövs expertcentrum på universitetsnivå. Ja, det är uppenbart att det behövs en gemensam energipolitik. Ja, det behövs uppenbarligen också en gemensam invandringspolitik. Och slutligen, ja, det är uppenbart att EU behöver en säkerhetspolitik.

Men vi kommer alltid tillbaka till samma gamla problem. Om vi vill göra saker tillsammans behöver vi politisk vilja, vi behöver effektiva och demokratiska institutioner och vi behöver en gemensam budget. Nå, det är tydligt att det brittiska ordförandeskapet inte har åtagit sig eller ens försökt göra något i fråga om dessa tre punkter. Det brittiska ordförandeskapet har inte bara misslyckats med att få EU att fungera igen utan har också bidragit till dess förfall. Från och med nu har det brittiska ordförandeskapet ett tydligt ansvar.

Herr Straw! Toppmötet i december kommer att vara sista chansen att ge EU en reell budget och därmed ge nytt hopp åt alla som tror på EU:s framtid. Men detta kommer också att vara sista chansen för den brittiske premiärministern om han inte vill gå till historien som den man som bidrog till EU:s fiasko och om han inte ska gå till historien som den som avsiktligt satte punkt för Europas politiska union.

  Elisabeth Schroedter (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Om jag får säga så, herr rådsordförande, var toppmötet i Hampton Court det mest pinsamma ett ordförandeskap någonsin haft att komma med. Långt ifrån att göra några framsteg med de akuta problemen med budgetplanen och diskussionen om konstitutionen, togs dessa punkter bort från dagordningen. Inte ens det valda temat med det sociala Europa kunde toppmötet göra rättvisa. Det förekom inga diskussioner om några av de politiska instrumenten för ett socialt Europa, varken om miniminormer, arbetslagstiftning eller hur man kan avskaffa arbetslösheten och den sociala utslagningen.

Det ni har föreslagit, herr Straw, är partikularism och det främjar inte på något sätt det sociala Europas sak. I stället för handling erbjuder ni bara idéer, i stället för aktiva åtgärder för att hantera globaliseringen har ni kommit på stereotypa gensvar, som idén med en antichockfond. Men vår målsättning får inte vara att skapa ett tillbakablickande EU, utan ett EU som kan se framtiden an med tillförsikt.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Det räcker inte med att bara notera att det finns sociala problem i EU och i hela världen. Som min grupp sa vid det informella mötet i slutet av oktober måste vi analysera dessa problem och ändra den politik som är roten till detta problem.

Sanningen är att det vi har hört inte ger några garantier för att politiken kommer att ändras, även om det är allmänt erkänt att det finns ett växande missnöje bland medborgarna och att det finns allvarliga sociala spänningar i ett antal länder just här i EU.

I stället för välbehövliga förslag på lämpliga lösningar på dessa allvarliga sociala problem lägger rådet tonvikten på den alltför välbekanta nyliberala mallen, det vill säga Lissabonstrategin, med sina liberaliseringar och sin privatisering av den offentliga sektorn åtföljt av ännu mer osäkra arbetsförhållanden. Det beryktade förslaget till direktiv om inrättande av en inre marknad för tjänster är ett sådant exempel, precis som stabilitets- och tillväxtpakten i vissa fall, som sätter ännu en spik i kistan för arbetstagarna och de små och medelstora företagen.

Eftersom konkurrens betraktas som A och O föredrar man alltid åtgärder för att skapa konkurrens mellan arbetstagare för att driva löner och andra sociala förmåner allt längre ned. Därav betoningen på större flexibilitet i arbetskraften, rörlighet och stöd till omlokaliseringar, vilket leder till förlorade arbetstillfällen, ökad arbetslöshet och en mer osäker arbetsmarknad.

Den nuvarande politiken är i huvudsak inriktad på att vara ett redskap för Europeiska industri- och arbetsgivarorganisationen (UNICE), vilket visas av den enorma tillväxten i vinstmarginalerna för de stora ekonomiska och finansiella grupperna i EU. Det vi har hört i dag följer samma koncept. Till och med när man talar om att skapa en gynnsam företagsmiljö vet vi alla att det bara är de stora företagen som avses.

Peter Mandelson gjorde detta fullkomligt klart här i går i sina svar på frågorna om följderna av liberaliseringen av den internationella handeln i branscher som är avgörande för länderna i Sydeuropa, som textil, konfektion och skor, och som används för att köpslå i förhandlingarna inom Världshandelsorganisationen för att nå fördelar för högteknologiska branscher och tjänster. Detta är en trend som måste vändas.

  Mario Borghezio (IND/DEM). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag får intrycket av att stats- och regeringscheferna vid mötet i Hampton Court förde sin diskussion i ett tomrum.

Resultaten i fråga om de stora sociala, ekonomiska och politiska frågor som många av de föregående talarna har tagit upp, var utpräglat tunna. Samtidigt som städer står i brand i halva Europa tycker jag det är hemskt att de kan tala i så allmänna och vaga ordalag om invandring och den sociala och ekonomiska krisen som är själva orsaken till det som händer i Paris, Strasbourg och Bryssel.

Den utmaning som de unga upprorsmakarna har ställt oss inför är ett mycket allvarligt hot som vi bör överväga noggrant när vi talar om invandringen. Jag vill verkligen inte lägga skulden på dessa ungdomar utan på dem som utformade denna misslyckade politik och som fortfarande talar om invandringen i sådana byråkratiska, generella och ytliga termer.

Vi har kommit till korta i fråga om invandringsproblematiken. Vår invandringspolitik har varit ett misslyckande för Europa och jag anser att det är vår plikt att erkänna detta och att diskutera det. Jag menar att toppmötet borde ha föregått med gott exempel här och att den lösning som kommissionen föreslår – att anslå lite pengar till Paris förorter – inte enligt min åsikt är ett tillfredsställande svar.

I stället måste vi ta itu med orsakerna, ändra vår politik och sluta upp med att fatta vansinniga beslut, som att göra det lättare för människor att ta hit sina familjer eller ännu lättare att få medborgarskap. Det vi i grund och botten behöver är en vettig invandringspolitik.

  Armando Dionisi (PPE-DE). – (IT) Herr talman, herr minister, herr Barroso, mina damer och herrar! Stats- och regeringschefernas samtal i Hampton Court är ett viktigt erkännande av Europeiska unionens nuvarande svårigheter. Det faktum att de 25 medlemsstaterna har återfått fattningen efter de senaste månadernas konflikter och att de är villiga att slutföra förhandlingarna om budgetplanen i december bör ses med positiva ögon.

Jag vill emellertid göra rådet uppmärksamt på att överenskommelsen inte får bygga på den lägsta gemensamma nämnaren och framför allt på att parlamentets ståndpunkt inte får ignoreras. De prioriteringar Tony Blair tar upp för ett förnyat Europa – forskning, innovation och livslångt lärande – är förslag som är värda att få stöd och de ingår faktiskt i vårt betänkande om budgetplanen.

Dessutom är behovet av en europeisk energipolitik, ökat gemenskapsstöd för genomgångsländer för invandring och kompensationsfonden för globaliseringen prioriterade områden för EU, men de måste få tillräcklig finansiering.

EU:s medborgare är medvetna om att ingen regering på egen hand kan lösa de allvarligaste problemen i dagsläget, som arbetslöshet, brist på stabilitet i arbetslivet, minskad konkurrenskraft, internationell terrorism och olaglig invandring. Bara EU kan svara effektivt på detta och garantera våra länders välfärd och säkerhet. En mager budget kommer inte ge oss möjlighet att lösa dessa problem, men Europeiska rådets möte i oktober var en uppmuntrande början. Därför ser vi fram emot toppmötet i december med försiktig optimism.

  Bernard Poignant (PSE). – (FR) Herr talman! Jag har slagit upp ordet informell i min franska ordbok. På franska betyder informell illa utformat och utan elegans. Adjektivet användes av Montaigne 1580 för att beskriva något som var svårt att definiera. Jag låter er döma själva om toppmötet i Hampton Court och Catherine Howards vålnad.

Ni har inte haft mycket tur under det brittiska ordförandeskapet. Frankrike har sagt nej och Förenade kungariket uppmanas att lansera EU på nytt. Jag tror att det är att begära för mycket. Under ett antal år har ett antal landskap öppnat sig för våra medborgare, som de har levt med och tvingats leva med, nämligen Europas återförening, konstitutionen, stadgan om de grundläggande rättigheterna, den inre marknaden och den gemensamma valutan.

När jag tänker på våra medborgare har jag en känsla av att Lissabon inte uppfyller sin roll. I dag finns det ett tomrum. När allt kommer till kritan ifrågasätter jag inte toppmötets prioriteringar; det är inte de som är problemet. Det verkliga problemet är kopplingen till medborgarna. Det är som om något vi brukade dela nu har försvunnit. Jag tror att nästa toppmöte, eller mötena efter det, kommer att göra det möjligt för oss att återupptäcka ett landskap som vi kan dela med våra medborgare. Detta får mig förstås att tänka på sammanhållningen mellan de 25 medlemsstaterna, som ibland kallas Marshallplanen för dem som ansluter sig till oss, eftersom en oändlig utvidgning och lystnad efter finansiering inte undgår medborgarnas uppmärksamhet. Det är inte alls bra. Enligt min åsikt skulle det vara bra att trots allt återinföra ordet harmonisering i EU-vokabulären med tanke på att ordet så att säga är utrotningshotat, vilket också är olyckligt, inte minst för att det fortfarande finns områden som behöver harmoniseras. Vi kommer inte att harmonisera allt, men det går fortfarande att förbättra vissa områden. Och om vi glömmer bort att göra detta, om vi vansköter detta ord och denna värdering kommer medborgarna att fjärma sig från oss.

Slutligen ett annat ämne som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen ungdomsutbyte. Jag har tittat på statistiken. Under 2005–2006 finansierar EU 280 000 ungdomar inom tre program: Comenius, Erasmus och Leonardo. Men det finns 58 miljoner ungdomar. Att utöka den motsvarande budgeten tio gånger skulle inte kosta oss särskilt mycket, särskilt inte med tanke på att det är hos dessa unga människor som vi måste bygga EU-medvetandet.

  Jack Straw, rådets ordförande. – (EN) Herr talman! Jag vill ta upp två specifika frågor och därefter kommentera debatten mer allmänt. Karin Riis-Jørgensen frågade mig om revisionsrätten och bad om ett ja eller nej till svar. Jag ber om ursäkt, men jag måste svara både ja och nej, därför att frågan ligger hos finansministrarna och ni vet hurdana de är! Svaret är att Ekofinrådet den 8 november antog slutsatser som innehöll en rad åtgärder för både kommissionen och medlemsstaterna. De talade om en färdplan som de sa var mycket viktig, inte minst för att uppmärksamheten där i högre grad riktas mot medlemsstaternas ansvar för att förbättra sin egen revision och ta ansvar för de pengar som används i det egna landet. Min bedömning är att i de fall medlemsstaterna har kontroll över pengarna bör de också redovisa användningen av dem ordentligt. Om de inte har kontroll över dem kommer Europeiska unionen att bli tvungen att redovisa dem, men jag håller med er om att vi ska uppmana våra finansministrar att skaffa sig ett grepp om detta. Inte desto mindre är detta kommissionens och parlamentets gemensamma ansvar. Vi har alla ansvar för det.

Timothy Kirkhope tog upp frågan om öppenhet och insyn. Vi kommer inom kort att skicka ut ett diskussionsunderlag med idéer för att förbättra insynen, och i huvudsak två alternativ kommer att läggas fram för rådet. Det kommer att vara rådets uppgift att fatta beslut med enkel majoritet, som i alla procedurfrågor, och jag är glad över att kunna tillfredsställa Timothy Kirkhope åtminstone i detta avseende om än inte i några andra.

Kollegerna här har varit mycket uppriktiga, så jag ska vara uppriktig tillbaka. Problemet med det som ett antal kolleger har sagt är att folk talar om behovet av förändring och sedan ändå säger att EU:s framtid ligger i det förflutna. Jag kan bara säga till kollegerna här att globaliseringen är den bistra verkligheten. Fransmännen kanske inte gillar det, bäste kollega och vän, men om vi inte hanterar den kommer den att uppsluka oss alla. Det var inte jag som uppfann den, inte heller ordförande Barroso och sannerligen inte heller president Chirac, utan den tillhör den bistra verkligheten. Globaliseringen är ett resultat av den politik vi har fört i andra avseenden i många år, för att bygga upp Världshandelsorganisationen, för att uppmuntra frihandeln och för att lyfta länderna i Asien, Afrika och Latinamerika upp ur fattigdomen, vilket innebär att de nu vill ha del av handeln och arbeta med sina konkurrensfördelar, på samma sätt som vi har gjort tidigare. Det innebär att den gamla europeiska ekonomiska och sociala modellen inte kommer att fungera för att skapa välfärd, social rättvisa och jobb på samma sätt som den har gjort. Detta är en stor utmaning, särskilt för det land som ni representerar, om ni tillåter, och för ett antal andra länder på kontinenten. Men jag förstår bara inte varför ni klamrar er fast vid gamla, oflexibla metoder för att reglera arbetsmarknaden, som arbetstidsdirektivet, som kanske har fungerat tidigare men som inte kommer att fungera i framtiden.

Frankrike är ett land där man vet detta, och det är därför som Frankrike försöker smita undan mer än andra länder. Frankrike är ett av de länder där man går in för att säga, som vi uppfattar det, att folk kan bedömas utifrån om de arbetar 48 timmar per avtal snarare än 48 timmar per arbetsgivare. Vi vill inte bli uppläxade om vår anställningspraxis när vi ser till att lagen efterlevs, även om det är obekvämt, av länder som slår på trumman för lagen och sedan smiter ut genom bakdörren för att vara säkra på att lagen inte tillämpas. Detta är fakta, och parlamentet undergräver förtroendet för sina egna åtgärder om ledamöterna blundar för vad som händer när alla vet om att det har hänt.

För övrigt är det bättre att vara flexibel. Det finns inga EU-krav på att man ska fastställa en minimilön, något som enligt min syn är en grundläggande mänsklig rättighet. Det finns emellertid inga krav på det, och det överlämnas till de nationella regeringarna. I vissa länder finns det en minimilön och i andra inte, så varför skulle det då finnas ett uppifrån styrande EU-krav, oberoende av inhemska omständigheter och anställningskontrakt, för att begränsa arbetstiden när detta i själva verket borde avgöras av hälsa och säkerhet? I de länder där man har något längre arbetstider är i själva verket både hälsan och säkerheten bättre än i vissa andra länder, däribland ert eget land, min vän.

Jag övergår nu till den viktiga frågan om budgeten och vill säga att jag lyssnade mycket uppmärksamt på ordförande José Manuel Barrosos anförande. Han sa att budgetplanen kommer att vara den avgörande frågan för det brittiska ordförandeskapet och ett prov på om EU utvecklas. Det är absolut ett prov på om EU utvecklas, men vi ser det inte som den avgörande frågan. Om ni bad mig slå vad om vad historikerna kommer att se som den avgörande frågan för det här ordförandeskapet om tio eller tjugo år skulle jag inte satsa på frågan om vi blev överens om budgetplanen i december, även om jag hoppas att vi blir det. Jag menar att ordförandeskapet kommer att bedömas utifrån att vi den 3 oktober enades om att inleda förhandlingarna med Kroatien och Turkiet. Det kommer att hjälpa oss att forma EU inför framtiden. Jag vill påminna kollegerna om att man inte enades om den senaste budgetplanen förrän vid en tidpunkt motsvarande rådets möte i mars 2006, snarare än motsvarande mötet i december 2005.

Vi hoppas verkligen att vi kan nå en överenskommelse, men det kommer att bli svårt. Varför då? Pierre Jonckheer sa att man inte skulle låta frågan domineras av nationella egon. Jag håller med om det men vill säga till kollegerna – och de vet att det är sant – att den här debatten med nödvändighet kommer att domineras av de olika nationella perspektiven och av om ett land traditionellt har lämnat stora bidrag eller varit en nettomottagare av medel från Europeiska unionen. Det är ett faktum. Om man inte tar hänsyn till det eller förolämpar dem bland oss – däribland Tyskland, Nederländerna, Sverige och ett antal andra medlemsstater vars medborgare verkligen oroar sig för hur mycket de har betalat förut och hur mycket de kommer att betala i framtiden – genom att säga att det här bara handlar om nationell själviskhet, så kommer vi inte någonstans.

Jag vill påminna kollegerna från Belgien om att deras land har varit nettomottagare, trots att Belgien är ett rikt land, och kommer att fortsätta vara det i alla avseenden i budgetarna för 2006, 2007 och fram till 2013. Luxemburg – ett land som jag tycker mycket om – är det rikaste landet i EU men kommer att fortsätta vara en nettobidragstagare. Om det vore så enkelt skulle vi säga till ordförandeskapet: ”Kom igen, gör upp!” Det skulle vara enkelt om det bara gällde ifall vi landade med 3 miljarder euro eller 6 miljarder euro i fickan.

Problemet för ett antal medlemsstater – inte bara Förenade kungariket – är att vi historiskt har lämnat höga bidrag. Jag säger det bara för att kollegerna ska förstå det problem vi har i Förenade kungariket. Vi kan lika gärna lägga korten på bordet och vara uppriktiga. Problemet är att Förenade kungariket, i den senaste budgetplanen, har betalat 39 miljarder euro, Frankrike har betalat 28 miljarder euro, Italien har betalat 24 miljarder och Tyskland har betalat 77 miljarder, vilket är en annan ytterlighet. I alla fall har Förenade kungariket betalat 39 miljarder euro, vilket är mycket mer än de andra två länderna har gjort, utslaget på befolkningen. Spanien har tagit emot 48 miljarder euro och Portugal 14 miljarder euro, något som ger ett annat perspektiv på saker och ting.

Jag håller med om att vi alla måste göra rätt för oss och betala för utvidgningen. Med varje förändring i budgetplanen, även den allra minsta, eller utan någon som helst förändring, skulle Förenade kungariket betala ytterligare 11 miljarder euro – en tredjedel mer – fram till nästa budgetplan för att betala för utvidgningen.

Det handlar inte om ifall Förenade kungariket eller de rikare länderna betalar lite mer för utvidgningen – även om vissa rikare länder inte skulle betala något extra – utan om hur mycket mer man betalar i ett sammanhang där Förenade kungariket de senaste 20 åren har betalat två och en halv gånger så mycket som till exempel Frankrike eller Italien, trots att våra BNI:er har varit likvärdiga under den perioden. Det är det som är problemet. Vi håller på att jobba oss igenom det. Vi menar att vi har ett ansvar både inför unionen och inför allmänheten. Ingen kan anklaga den brittiske premiärministern för att inte visa mod och för att inte vara engagerad i unionen, för vi har gjort mycket. Jag ville bara göra det klart, så att alla förstår de svårigheter vi alla står inför.

Det jag avslutningsvis vill ta upp är ett mer hoppingivande spår, nämligen att ordförande José Manuel Barroso mycket vältaligt framhöll att Europeiska unionen måste göra mindre på vissa områden och mer på andra, och jag menar att detta är helt rätt sätt att se på saker och ting. Det handlar inte om ett minimalistiskt EU, för det som EU har åstadkommit de senaste 60 åren har varit fantastiskt, när man ser tillbaka på de konflikter som var kännetecknande för Europa de föregående tre århundradena. När jag i dag med fasa ser på andra konfliktområden, särskilt Mellanöstern, påminner det mig om det Storbritannien där jag växte upp, precis efter kriget, och om förhållandena på kontinenten, som var ännu värre. Detta har Europeiska unionen uppnått. Inför framtiden måste vi dock fortsätta att bygga på de resultaten och inse att utmaningarna är en smula annorlunda.

Ett av de områden där vi kan göra störst nytta, och där vi också gör det under kommissionens och Javier Solanas framstående ledning, är utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiken. Ta till exempel det som Condoleezza Rice och Javier Solana kom överens om i går. Europeiska unionen är nu den tredje parten i avtalet om att låta palestinier resa in i och ut från Gaza och Västbanken. Vi har inte alltid setts av Israel som den tredje parten i sådana frågor. Ta till exempel det vi gör tillsammans i Iranfrågan, den gemensamma deklaration som vi just har enats om med Afghanistan och den påtagliga ökningen av biståndet till Afrika. Här kan vi se de verkliga framsteg som EU gör kollektivt. Det är på detta område, liksom på många andra, som vi behöver göra mer och samtidigt göra en avvägning mellan vad unionen ska göra och vad de nationella, regionala och lokala organen gör inrikespolitiskt.

Herr talman! Ordförandeskapet har varit ett stort privilegium för oss. Jag har verkligen njutit av det, och jag ser fram mot ännu sex intressanta veckor här i Strasbourg, i Bryssel och i andra städer.

  Lapo Pistelli (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att det brittiska ordförandeskapet och Tony Blair faktiskt är offer för de höga förväntningar som den brittiske premiärministern väckte i sitt tal till detta parlament den 2 juli. Ju högre förväntningar, desto större besvikelse, förstås.

Tiden håller på att rinna ut, resultaten är magra och jag tror inte att det brittiska ordförandeskapet är förvånat över den kritik som parlamentet framför under denna debatt. Detta var inte så mycket ett informellt möte med rådet som ett illusoriskt möte: i stället för att diskutera den europeiska sociala modellen förra månaden, som de borde ha gjort, diskuterade de allt mellan himmel och jord utan att komma fram till något beslut.

Jag kommer inte att sätta eld på mig själv offentligt för konstitutionen, men jag anser att begränsningarna med att ha halvårsvisa ordförandeskap framträder mycket tydligt. Varje ordförandeskap ärver det föregående ordförandeskapets dagordning och lägger till ett nytt lager av utfästelser och ökar därmed listan över beslut som ska fattas och minskar andelen fattade beslut. Vi fortsätter att lägga till ingredienser till kakan, men kakan kommer aldrig ut ur ugnen.

Jag vill nämna ett exempel som jag tog upp med José Manuel Barroso i går kväll. Det är sant att EU har gått igenom andra allvarliga kriser tidigare. Jag längtar inte tillbaka till ett EU med sex medlemsstater och jag tror inte att det finns en guldålder att längta efter. Men när din flickvän lämnar dig när du är 18 känns livet mycket hårt, men du vet att livet går vidare, men när ett äktenskap går i spillror när du är 45 och har fem barn och ett huslån, är allt mycket mer komplicerat. Jag tycker att EU:s situation just nu, efter utvidgningen och före konstitutionen, liknar det andra fallet mycket mer än det första.

Jag räds inte den institutionella krisen, budgetplanen eller Lissabonstrategin i sig, men jag är rädd att alla dessa delar tillsammans kan ställa till oerhört mycket skada för Europeiska unionen.

Det brittiska ordförandeskapet har fortfarande sex veckor på sig för att slutföra sitt arbete och jag hoppas att det kommer att kunna ge ett positivt besked för morgondagens EU.

ORDFÖRANDESKAP: MOSCOVICI
Vice talman

  Ian Hudghton (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! I vanliga fall skulle jag klaga på att en minut är för lite för att summera ett ordförandeskap i dess senare skede, men inte vid detta tillfälle. Det brittiska ordförandeskapet: inga framsteg.

Det var intressant att Jack Straw kommenterade den glesa närvaron här i salen och gjorde ett mycket klumpigt försök att skämta om den. Faktum är att de flesta av mina kolleger har bättre saker för sig än att lyssna när han läser upp samma tal som Tony Blair höll vid ordförandeskapets början och som han sedan upprepade, med några mindre variationer, för bara några veckor sedan.

Om nu Jack Straw hade varit kvar här hade jag hoppats få ställa samma fråga till honom som Douglas Alexander inte svarade på när jag ställde den direkt till honom för några veckor sedan, men jag kommer att ställa frågan igen. Kommer det brittiska ordförandeskapet att lämna någon garanti för att det skotska fiskets intressen inte ska säljas ut till förmån för något som är viktigare för den brittiska regeringen, i den röriga kohandel som ordförandeskapet har ordnat till inför rådets möte i december och det kommande fiskerådet, som nästan kommer att vara det sista ordförandeskapet gör?

  Jana Bobošíková (NI). – (CS) Mina damer och herrar! Jag motsätter mig i princip inrättandet av den så kallade globaliseringsfonden som en lösning på globaliseringsproblemen. Det är bara att sopa problemet under mattan och vittnar om populismen hos de politiker som är rädda för att tala om sanningen om globaliseringen för medborgarna, nämligen att den är här för att stanna och att den, även om den kan innebära förlusten av vissa arbetstillfällen, framför allt kommer att leda till att nya arbetstillfällen skapas. Det finns mycket att vinna på globaliseringen, men bara i en flexibel fri marknadsmiljö där det lönar sig att arbeta. EU:s politik strider ofta mot denna idé, den uppmuntrar medborgarna att vara passiva och belönar ibland till och med lathet. EU:s andel av världshandeln har sjunkit under de senaste 10 åren, medan Förenta staternas och särskilt Kinas och Indiens andelar har skjutit i höjden. Det är så den fria marknaden värderar EU:s politik, och ändå har de 25 medlemsstaternas ledare än en gång reagerat med omfördelningspolitik, vilket kan fungera som ett plåster i dag, men inte under några omständigheter kan vara en långsiktig lösning för framtiden. Jag är övertygad om att EU-medlemsstaterna i stället för att käbbla om den protektionistiska globaliseringsfonden snarast borde reformera sina arbetsmarknader. En fördröjning av dessa reformer undergräver allmänhetens stöd för den fria marknadens politik och skapar en grogrund för nationalism, främlingsfientlighet och rasism.

  Margie Sudre (PPE-DE). – (FR) Herr talman, herr Alexander, herr Barroso, mina damer och herrar! Europeiska unionen står inför en identitetskris, en förlust av värderingar och en allmän desillusionering. För första gången på länge är européerna rädda att deras barns levnadsstandard ska bli lägre än deras egen. Hur kan vi då reagera och ge en lösning på dessa viktiga bekymmer?

Toppmötet i Hampton Court skulle vara ett led i dessa överväganden. Jag är rädd att det gav mycket lite i konkreta resultat, även om de frågor som behandlades var berättigade, särskilt frågan om det finns en eller flera europeiska modeller i en globaliserad värld, men svaret på den frågan är minst sagt otydligt.

Europeiska unionen har kastats in i denna kris för att den inte vet vad den vill. Den är delad: för vissa är målet bara att skapa ett handelsområde utan tullhinder, kort sagt ett EU som springer efter globaliseringståget med en union som utvidgas i det oändliga. Andra har en annan vision, en politisk ambition där EU definieras av sina gränser och sina projekt för att hävda sig och dela med sig av sina humanistiska värderingar i en instabil värld.

De franska ledamöter av Europaparlamentet som tillhör Union pour un mouvement populaire (UMP), har precis som de allra flesta i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater gjort ett tydligt val om att kämpa för att den senare visionen ska ta överhanden, eftersom vi är medvetna om den utmaning vi står inför.

Frankrikes förslag, som sändes ut över hela EU av president Jacques Chirac kvällen innan toppmötet, har den förtjänsten att där betonas behovet av att både fullborda den inre marknaden, främja solidariteten mellan medlemsstaterna och att garantera framväxten av ett EU med stora planer.

Men för att kunna överväga en nylansering av EU måste Europeiska rådet först undanröja ett grundläggande hinder, för eftersom nästan alla medlemsstater har kommit fram till en gemensam ståndpunkt om budgetplanen 2007–2013 utifrån de förhandlingar som Luxemburgs ordförandeskap ledde, måste de absolut komma till en överenskommelse före årsskiftet. Alla andra diskussioner skulle bara vara spekulationer.

(Applåder)

  Christopher Beazley (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Jag vill ta upp en ordningsfråga i enlighet med artikel 65 c i arbetsordningen, om jag inte missminner mig. Vi har nyss lyssnat till den brittiske utrikesministern. Jag skulle via presidiet vilja ställa följande fråga till talmanskonferensen. Min kollega har nyss talat i en minut. Den brittiska ministern med ansvar för Europafrågor är hos oss. Hur kan Europaparlamentet tillåta sig att begränsas till en enda minuts talartid för att svara honom? Kan ni kanske tala med era kolleger i talmanskonferensen för att besluta om hur detta ska behandlas i framtiden?

  Talmannen. – Tack, herr Beazley! Jag tror att vi har förstått er poäng. Det är de politiska grupperna som fördelar talartiden. Om de vill ge sina huvudtalare 10 minuter eller en kvart har de rätt att göra detta, och detta gäller även det motsatta. Den tid som kommissionen och rådet använder räknas inte, men jag har lagt märke till att de båda är noga med att inte missbruka detta.

  Nicola Zingaretti (PSE). – (IT) Herr talman, herr minister, mina damer och herrar! Jag är en av dem som har uppskattat och fortfarande uppskattar de ansträngningar som ordförandeskapet har gjort för att försöka vitalisera EU, med sina hopp och sina utmaningar, i denna svåra tid.

Ordförandeskapet har gjort detta genom åtgärder och åtaganden, även praktiska. Jag avser det positiva resultatet av den turkiska frågan som inte hade varit möjligt utan ett starkt engagemang från det brittiska ordförandeskapet. Jag avser även ordförandeskapets förmåga att skapa vägledning, visioner och vissa tydliga mål som efterhand omsattes i praktisk handling, åtminstone potentiellt, i Hampton Court, dvs. universitet, energi, säkerhet och försvarspolitik.

Just genom att betrakta dessa stora ambitioner och de få konkreta resultat som har åstadkommits, måste jag emellertid säga att jag har blivit allt mer övertygad om att det finns – och jag uppmanar er alla att också reflektera över detta – en väldig motsägelse mellan potentialen hos detta EU och illusionen att sådana resultat kan åstadkommas genom ett EU som har mindre pengar än det behöver och som framför allt inte är berett att ändra sina bestämmelser.

Vad jag menar är att vi – även om vi bara vill uppfylla hälften av dessa mål och behandla varandra på ett hederligt sätt – måste ta itu med krisens kärnfrågor på ett grundligt sätt. För att kunna ta itu med dessa frågor måste vi ha mer resurser som måste användas på ett bättre sätt. Vi måste också få ett mindre mellanstatligt EU och ett mer integrerat EU, ett mer politiskt EU, vilket innebär nya regler för kommissionen, så att vi verkligen kan uppfylla de mål som vi redan har fastställt.

Den enda möjliga vägen framåt är nu att utforma en ny institutionell arkitektur och dela politiken i ännu högre grad. Att behålla status quo, som kanske är det brittiska ordförandeskapets största bedrift, kommer oundvikligen att leda till att politiken återigen nationaliseras, vilket kommer att förvärra krisen, öka regeringarnas vetobefogenheter och minska möjligheten att fatta beslut vid toppmöten.

Jag hoppas därför att vi under dessa sex månader kommer att lyckas övertyga även de mest skeptiska om att det inte räcker med att ha goda idéer och visa god vilja: vi måste också inse att vi antingen måste ha modet att förändras genom att ta ett stort steg framåt längs den väg som leder till integration eller tyna bort och försvinna.

  Chris Davies (ALDE). – (EN) Herr talman! Det skulle vara fascinerande att få veta exakt när det brittiska ordförandeskapet insåg att det var ett misstag att välja flygande fåglar på väg mot Europa som logotyp!

Det brittiska ordförandeskapet kommer inte att ses som framgångsrikt om det inte lyckas få till stånd en uppgörelse om den framtida budgetplanen.

Jag instämmer i att man måste gå framåt med jordbruksfrågan. Det brittiska ordförandeskapet måste, i något läge, inse att man blir tvungen att kompromissa, men det är också viktigt att andra medlemsstater inser att också de måste ge något. I något läge måste fransmännen – framför allt de, som det ser ut – ge någonting för att möjliggöra för dem som vill göra upp att peka på framtida förändringar och översyner av jordbrukspolitiken, inte bara för att hjälpa Förenade kungariket ur en svår situation utan för att hjälpa världen att säkra en överenskommelse inom Doha-utvecklingsrundan.

  Othmar Karas (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag hoppas, herr rådsordförande, att ni är medveten om den ökande otåligheten när det gäller ert ordförandeskap och om den växande besvikelsen. Er tjänstgöringsperiod är ännu inte riktigt slut, men det mesta av den är redan över. Det är inte bara Tony Blairs frånvaro som vi beklagar och jag undrar om han till sist kanske har insett att ett framgångsrikt ordförandeskap i rådet kräver mer än två bra tal. Det vi främst beklagar är emellertid bristen på konkreta resultat, konstruktiva förslag och seriösa förhandlingar med parlamentet för att lösa problem och utforma svar på frågor från olika personer.

Det enda sättet för oss att skapa förtroende är genom en ny sammanhållning och hållbara lösningar. Kanske lät er utrikesminister något gå förlorat när han, istället för att blicka framåt, sa: ”Det viktiga med detta ordförandeskap är att Kroatien och Turkiet redan ligger bakom oss”. Låt mig fråga er detta: är detta verkligen de saker som EU:s medborgare betraktar som prioriteringar? Är detta verkligen viktigt för dem som inte har något jobb eller för det EU som måste bli mer konkurrenskraftigt? Jag menar att det inte är det. Kanske har de prioriterat fel. Endast avsiktsförklaringar gör inte ett framgångsrikt ordförandeskap. Alla sex av de punkter som växte fram vid mötet i Hampton Court kan mycket väl vara bra, men de flesta av dem är inte saker som EU har befogenheter att behandla. Om ni vill att vi ska åstadkomma de saker som ni själva antar måste ni ge oss befogenheterna och pengarna och inte stå i Europeiska unionens väg när den rör sig mot en politisk union, eller stå i vägen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Låt mig nu ta upp budgetplanen. Mellan ert förslag och vårt eget finns en skillnad på 70 miljarder euro. Mellan ert förslag och fördraget finns en skillnad på 2 miljarder euro. Mellan ert förslag och kommissionens förslag finns det en skillnad på över 100 miljarder euro. Berätta för folket vad ni avser att beröva dem innan ni börjar låtsas att ni står på deras sida …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE). – (HU) Herr talman! Toppmötet i Hampton Court visade att EU behöver reformeras från grunden. EU måste harmonisera forskning och utveckling, avsevärt öka utgifterna för utbildning, avreglera tjänster och börja tillämpa en gemensam europeisk energipolitik, och man måste göra allt detta samtidigt. Vi har ställt diagnosen men EU:s politiska ledare har hittills misslyckats med att ge svaren.

Vi vet vad vi behöver göra, men inte hur vi kan uppnå målen. Vi har dessutom inte tillräckliga resurser för att kunna göra det. Vi kan inte få mer Europa med mindre pengar. Man har ännu inte kommit överens om budgetplanen för 2007–2013, vilket kan bli katastrofalt för oss, de nya medlemsstaterna, eftersom vi kan förlora två tredjedelar av vårt tänkbara ekonomiska stöd. Det är därför budgetdirektivet är så viktigt för oss.

Jag anser också att det är viktigt, eftersom Tony Blair har angripit den gemensamma jordbrukspolitiken, att vägen framåt för oss inte är att krossa den befintliga gemenskapspolitiken med tanke på att sammanhållningspolitiken och den gemensamma jordbrukspolitiken är viktiga delar i EU. Istället för att krossa dessa bör man genomföra mer gemenskapspolitik på andra områden. Den stora frågan är hur man ska göra allt detta.

Den ungerske premiärministern Ferenc Gyurcsány föreslog att vi, vid sidan om gemenskapspolitiken, bör upprätta ett samordnat samarbete som skulle innebära en harmonisering av den nationella politiken på olika områden. Detta skulle inte innebära en ny gemenskapspolitik, men det skulle hjälpa till med att förbättra samarbetet, vare sig det handlar om energi eller forskning och utveckling. Jag uppmanar José Manuel Barroso och kommissionen: låt oss hjälpa EU att lösa sin nuvarande kris och låt oss utvecklas när det gäller samordnat samarbete.

  Bogusław Sonik (PPE-DE).  – (PL) Herr talman! Britterna är kända för sina nerver av stål, sitt reserverade sätt, sitt lugn, sitt underliga sinne för humor och även för sin självbehärskning. Jag blev därför mycket överraskad igår när jag hörde Lord Bach säga att han skulle betrakta det både som ett personligt misslyckande och ett misslyckande från det brittiska ordförandeskapets sida om man inte hade nått en kompromiss om REACH-förordningen före årets slut.

Jag vill ta tillfället i akt i dag och fråga Douglas Alexander om han delar dessa uppfattningar. Om budgetplanen för 2007–2013 inte antas före årets slut, kommer även ni att betrakta det som ett personligt misslyckande för er och för premiärminister Tony Blair?

Tony Blair höll ett bra tal i kammaren i Bryssel i juni och hans analys av EU-krisen var värd att offentliggöra. Tyvärr är det så att vi under de följande månaderna och i senare ministertal inte har fått höra något annat än allt blekare upprepningar av premiärministerns förslag. Mitt intryck är att britterna har förlorat viljan att kämpa för genomförandet av sin vision av EU. Istället har de beslutat sig för att hanka sig fram så gott de kan under denna sexmånadersperiod. Tyvärr har även de smittats av den europeiska sjukan som yttrar sig som kraftlöshet och förlamning.

Samtidigt måste jag emellertid erkänna att efter det att ledamöternas frågor och inlägg inte gav honom något annat alternativ började Jack Straw till sist att tala om saken som en normal människa, precis som en politiker bör göra. EU kan bara förverkligas genom effektiva åtgärder och beslut som ger återverkningar i vår kontinents historia. Att ordförandeskapet skjuter upp debatten om budgetplanen till sista sekunden, utarbetar budgetförslag bakom stängda dörrar och talar på Orwellskt nyspråk om de civilisationsproblem som världen står inför, istället för att hålla en kärnfull diskussion om de aktuella frågorna, är antingen slöseri med tid eller ett avsiktligt försök att överlämna den heta potatis som budgetfrågan är till Österrike i december.

I dagsläget är budgetplanen vår viktigaste uppgift. Beräkningarna antyder att de nya medlemsstaterna kommer att få 10 miljarder euro till utveckling under 2007 om denna budgetplan inte antas. Om den antas kommer emellertid denna siffra att stiga till omkring 22 miljarder euro och ytterligare 3,5 miljarder euro till Rumänien och Bulgarien. Dessa länder skulle därför förlora omkring 60 procent av de pengar de har möjlighet att få. Jag uppmanar er att ta denna budgetplan på allvar och se till att vidta effektiva åtgärder för att garantera att den antas i december.

  Libor Rouček (PSE). – (CS) Mina damer och herrar! I dag diskuterar vi resultatet av Europeiska rådets informella möte i Hampton Court och inte det brittiska ordförandeskapets prestationer under sitt sex månader långa ordförandeskap. Jag är nöjd med resultatet av mötet i Hampton Court. Vid mötet fastställde man tydligt sex områden som är mycket viktiga för EU:s överlevnad och framgångar i en globaliserad värld, vilka omfattade vetenskap och forskning, investeringar i våra universitet, energipolitik, global säkerhet och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Låt oss till exempel betrakta energisituationen. EU blir i allt högre grad beroende, det handlar redan om ca 65 procent, av en energikälla och denna finns i mycket instabila regioner, dvs. antingen i f.d. Sovjetunionen eller i Mellanöstern. Vi behöver därför en gemensam energipolitik och en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, även om vi först och främst behöver pengar för att finansiera dessa gemensamma strategier. Jag skulle vilja uppmana det brittiska ordförandeskapet att kanalisera alla sina insatser på att få till stånd en rättvis och välavvägd överenskommelse vid toppmötet i december, inte bara för de nya medlemsstaterna utan även för de gamla. Detta skulle vara det brittiska ordförandeskapets största prestation, som ska diskuteras den 20 december. Jag tror att det blir ett positivt resultat.

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jack Straw berättade stolt för oss att det hade varit 48 anföranden av ministrar under det brittiska ordförandeskapet, men jag måste säga att det inte är mycket som har kommit ut av något av dem. Jag är förvånad över att det brittiska ordförandeskapet, med bara en månad kvar till slutet, fortfarande pratar om dagordningar, strategier och tidtabeller. Jag talar för de många invånarna i East Anglia som vill se handling, säkerhet, välstånd och en verklig omorientering i EU snarare än tomma löften.

Medborgarna i många länder har vaknat upp och ser vad som händer, i deras namn. De ifrågasätter på allvar EU-projektets beskaffenhet och inriktning. Människor vill ha mer lokal kontroll över sina liv, men våra regeringar fortsätter att överlämna makt till regionerna och till Bryssel. Jag frågar er: Vilken sorts förhållande till vilken sorts EU är rätt för vårt folk och våra nationer, under första halvan av 2000-talet?

Den viktiga frågan ställs aldrig av vår regering eller EU-institutionerna. Det borde kanske ha varit den centrala frågan på Hampton Court. I själva verket gjorde man på Hampton Court inte någon omprövning i grunden av Europeiska unionen. Man bara fortsätter, utan att bry sig om det. Det är ingen ände på lagstiftning till ingen nytta. Jack Straw nämnde direktivet om arbetstid och direktivet om tillfälliga arbetare. Det finns mängder av sådana irrelevanta och störande EU-lagförslag på gång. Vad gör man åt allt detta?

Budgeten har nämnts. Ganska grundläggande, men fortfarande olöst. I jämförelse med en ekonomi av samma storlek, såsom Frankrike, bidrar Förenade kungariket redan oproportionerligt mycket till EU-budgeten, och det är efter Margaret Thatchers rabatt. Ni vill uppenbarligen att vi ska betala mer. Samtidigt splittras våra nationer och samhällen på ett farligt sätt, som en konsekvens av en katastrofal asyl- och invandringspolitik. I stället för att skapa och vidmakthålla förstklassiga akademiska lärosäten förstör vi dem med bristande finansiering och missriktad klassdoktrin. Våra militära styrkor överutnyttjas på ett desperat sätt och saknar viktig utrustning. På samma gång hängs tappra officerare och soldater ut av ett regeringsinspirerat system som bryr sig föga om deras välbefinnande utan mest om sina egna politiska frågor …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Ana Maria Gomes (PSE). – (EN) Herr talman! Syftet med toppmötet på Hampton Court var att diskutera hur EU kan åstadkomma mer i världen. Folk i Etiopien gick mangrant och röstade i maj under EU:s överinseende, men de styrande var inte nöjda med de första resultaten. Plötsligt hindrades observatörerna, öppenheten för medierna upphävdes och demonstrationer förbjöds. Folket kuvades på ett brutalt sätt i juni: över 40 personer dödades och 5 000 arresterades.

Trots detta närvarade premiärminister Meles några veckor senare vid toppmötet i Gleneagles där det brittiska ordförandeskapet var värd. I september skickade flera regeringar och kommissionens ordförande gratulationer till honom. Den 1 november ägde ännu ett blodbad rum: 58 valda ledare, journalister och medlemmar av frivilligorganisationer sitter i fängelse och riskerar, enligt premiärministern, dödsstraff. Dussintals flera dödades, hundratals skadades och tusentals arresterades. Ändå bjöds Meles på officiell middag i Tyskland några dagar senare.

Jag vill fråga rådets ordförande varför rådet sänder ut motstridiga signaler som ingjuter en känsla av straffrihet hos ledare som kränker de mänskliga rättigheterna och de demokratiska principerna, ledare som sedan kan välja att gå ut i krig med sina grannar för att avleda uppmärksamheten. Tänkte ni på det på Hampton Court? Kan rådets ordförande säga att EU gör tillräckligt och att det gör sitt bästa för de mänskliga rättigheterna, demokratin och utvecklingen i Etiopien, det befolkningsmässigt näst största landet i Afrika?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Herr talman! Det är en ära att få avsluta den här debatten i dag om diskussionerna på Hampton Court. Det är ett särskilt nöje för mig att tala vid sidan av ordförande José Manuel Barroso.

Debatten efter det att utrikesminister Jack Straw lämnat oss fördes framåt av Lapo Pistelli, som talade om Europeiska unionen som en familj. Det är uppenbart, med utgångspunkt i vår korta diskussion i eftermiddag, att det är en familj med olika uppfattningar från tid till annan, precis som vilken annan familj som helst. Men jag delar absolut hans uppfattning att vi har utmaningar framför oss de närmaste veckorna.

Ian Hudghton framförde en uppfattning som inte var lika upphöjd. Jag är också skotsk ledamot, ledamot av parlamentet för Skottland, och skulle gärna debattera hela dagen med Ian Hudghton om varför bakåtsträvande 1800-talsnationalism inte innebär någon framtid för någon del av Skottland och inte heller för någon grupp i Skottland. Men till skillnad från honom är jag medveten om att jag i dag är här för att tala för ordförandeskapet i Europeiska unionen och inte för att upprepa inrikespolitiska gräl mellan våra partier.

Jana Bobošíková talade om de möjligheter som globaliseringen erbjuder. Jag instämmer definitivt i det, och de konstruktiva och användbara diskussionerna på Hampton Court utgick i hög grad från detta.

Margie Sudre betonade vikten av en överenskommelse om den framtida finansieringen före december månads utgång. Som utrikesministern mycket tydligt sa arbetar vi för det målet. Flera talare tog upp den ständiga frågan om vikten av att nå en överenskommelse. Jag ska säga något om det alldeles strax.

Nicola Zingaretti var generös i sitt erkännande av vikten av Turkiets anslutning. Det är jag tacksam för. Det återspeglar den tydliga inställningen från Jack Straw som utrikesminister som – i viss mån i likhet med frågan om den framtida finansieringen – gav upphov till frågor om ordförandeskapets strategi. Jag är glad över att kunna säga att vi den 3 oktober nådde det resultat som så många av oss har arbetat för så länge: anslutningsförhandlingar med både Turkiet och Kroatien kunde inledas. Jag hoppas att vi kan nå ett liknande resultat i frågan om den framtida finansieringen.

Chris Davies, som nu har lämnat kammaren, betonade återigen vikten av den framtida finansieringen. Med utgångspunkt i den brittiska motivationen och inte minst den brittiska förmågan att leverera en uppgörelse vill jag säga att det inte bara handlar om vad ett land vill – vad ordförandeskapet vill – utan om att alla medlemsstater är villiga att arbeta tillsammans för att nå konsensus. Om det bara handlade om ordförandeskapets motivation skulle en överenskommelse ha nåtts redan i juni i stället för det läge där fem medlemsstater inte kunde gå med på förslagen från Luxemburg.

Othmar Karas ifrågasatte utvidgningens betydelse i samband med de varaktiga konkurrensrelaterade utmaningar vi står inför såsom arbetslöshet. Men just den kommentar han gör om varaktig arbetslöshet och vikten av att vi tar itu med de utmaningarna talar för Hampton Court. EU måste ha en tydligare känsla för sin framtida inriktning innan vi kan försöka nå det samtycke vi önskar om Europeiska unionens finansiering.

Csaba Sándor Tabajdi kom med ett blandat mottagande av vissa aspekter av det arbetsprogram som man enades om på Hampton Court, och Bogusław Sonik citerade vad min regeringskollega Lord Bach sagt tidigare. Jag måste tyvärr göra honom besviken: Det går inte att ge några garantier för att en överenskommelse om den framtida finansieringen nås. Däremot kan jag garantera att det brittiska ordförandeskapet menar allvar med vår strävan att nå en sådan överenskommelse, men vi har några avgörande dagar och avgörande diskussioner framför oss. Det är viktigt att alla inblandade parter inser hur omfattande framsteg vi behöver göra i förhållande till situationen i juni – då oenighet snarare än enighet präglade slutsatserna av diskussionerna.

Libor Rouček sa att han var nöjd med resultatet från Hampton Court och pläderade för en ärlig, rättvis och väl avvägd uppgörelse om den framtida finansieringen. Det har jag inga invändningar mot. Däremot håller jag inte med om mycket av det Geoffrey Van Orden framförde – han har nu lämnat kammaren. Han sträckte sig onekligen långt när han sa sig tala för folket i East Anglia innan hans mikrofon blev avstängd. Det räcker med att säga att han inte hade tillfälle i sitt anförande att uttrycka ett erkännande för det ovärderliga arbete som kommissionen har påbörjat under det brittiska ordförandeskapet just för ett bättre regelverk. I dag vill jag särskilt hylla ordförande José Manuel Barroso för hans personliga engagemang och naturligtvis också kommissionsledamot Günter Verheugen för att ha drivit denna fråga under det brittiska ordförandeskapet.

Ana Maria Gomes tog upp viktiga tankeväckande frågor om de mänskliga rättigheterna, demokratin och utvecklingen i Afrika. Jag vill återigen gå tillbaka till de framsteg som de europeiska biståndsministrarna gjorde i juni, när vi enades om att fördubbla nivån på medlemsstaternas direktstöd till utomeuropeiska länder från ca 40 miljarder US-dollar till 80 miljarder US-dollar. Jag vill på nytt betona åtagandet från Gleneaglesmötet den 6–8 juli om att fördubbla biståndet till Afrika. Jag vill också på nytt lyfta fram det konstruktiva och enade steg som medlemsstaterna i Europeiska unionen tog vid toppmötet för utvärdering av millenniemålen i september i år.

Jag vill upprepa något som Chris Davies sa tidigare, dvs. att de av oss som är ärliga och uppriktiga i vårt engagemang för utvecklingsländerna inser att det ligger en utmaning framför oss de återstående veckorna av det brittiska ordförandeskapet, och det är att försöka att nå fram till ambitiösa och väl avvägda slutsatser vid ministermötet i Hongkong i december. Jag kan försäkra ledamöterna att detta även fortsatt är ett prioriterat mål för det brittiska ordförandeskapet.

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Herr talman! Jag vill avrunda med att säga att en fråga kommer att vara avgörande för det brittiska ordförandeskapet: att nå en överenskommelse om budgetplanen. Jag menar att det budskapet till det brittiska ordförandeskapet har varit tydligt i dag.

Utrikesminister Jack Straw sa innan han gick att det finns andra frågor som är mycket viktiga och som kommer att få strategiska följder. Exakt av den anledningen är det viktigt att nå en överenskommelse om budgetplanen, för det kommer att bli det första testet för det utvidgade EU.

Låt oss gå rakt på sak. Det finns de som tror att vi inte kan arbeta och nå resultat med 25 medlemsstater. Det finns de som tror att ett större EU kommer att bli ett svagare EU. Jag vet att det brittiska ordförandeskapet inte tror det och inte heller kommissionen. Vi tror på det större EU som vi nu håller på att bygga. Vi menar att det är något stort som vi har uppnått, när vi nu har 25 fria, demokratiska medlemsstater – som vi har. Men vi kan inte utvidga till ett alltför lågt pris. Vi behöver medel för det nya EU som vi nu hjälper till att befästa. Därför är det nödvändigt att komma överens om budgetplanen, för om vi inte gör det har vi inte något verktyg för att åstadkomma det som folk efterfrågar från EU-institutionerna. Då kommer det att uppstå, och jag menar verkligen detta, en ännu starkare förtroendekris i EU. Detta gäller inte bara den nuvarande situationen i EU, utan också framtiden för EU och de framtida anslutningarna till EU, dvs. vår förmåga att bygga en europeisk union. Men för ett större EU behöver vi en större politik – pour une grande Europe, il nous faut une grande politique.

Det är själva poängen. Är vi redo? Klarar vi det? Kan vi leverera? Därför uppmanar jag det brittiska ordförandeskapet att snarast göra allt som står i dess makt – och jag känner väl till den energi och det engagemang som den brittiske premiärministern och även alla era tjänstemän besitter – för att nå en överenskommelse.

Självklart måste alla bjuda till: det är inte enbart det brittiska ordförandeskapets ansvar. Självklart är det inte det. Men jag tror att problemets kärna, eller det kanske är bättre att säga nyckeln till lösningen på problemet, ligger i era händer. Ni kan uppnå denna överenskommelse, åtminstone bland medlemsstaterna. Vi var väldigt nära vid det senaste formella mötet med Europeiska rådet: vi kan göra det. Det är mycket viktigt, och det är min plikt och mitt ansvar som ordförande för Europeiska kommissionen – som ska representera allmänna intressen i EU – att framhålla det ansvar som alla ledare i EU har att anstränga sig till det yttersta för att nå denna kompromiss.

Jag vill gå rakt på sak och säga till rådets ordförande att jag vet genom mina kontakter med alla medlemsstater – till följd av mitt ansvar behöver jag ha dagliga kontakter med alla medlemsstater, särskilt med de nya medlemsstaterna – att de förväntar sig detta av er och ert ordförandeskap. Allt som vi har åstadkommit hittills har, enligt min uppfattning, varit en stor insats för EU. Som jag sa i mitt förra uttalande menar jag att toppmötet på Hampton Court var ett bra toppmöte med en god insats för det nya samtycke om ett starkare och modernare EU som växer fram. Men det som räknas för de nya medlemsstaterna och för en majoritet av den europeiska allmänheten är om vi verkligen kan visa att vi är på gång i de konkreta frågorna. Det är den stora utmaningen. Låt oss göra vårt bästa, låt oss be alla stats- och regeringschefer att vara beredda att kompromissa, låt oss be det brittiska ordförandeskapet att göra sitt allra bästa. Jag tror att det är möjligt. Det är svårt men det är möjligt, och det verkliga testet för vårt ledarskap är att möjliggöra det nödvändiga, och jag menar att vi kan göra det.

(Applåder)

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

17. Nyligen gjorda uttalanden av Irans president Mahmoud Ahmadinejad

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är uttalanden av rådet och kommissionen om nyligen gjorda uttalanden av Irans president Mahmoud Ahmadinejad.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Herr talman! Jag är glad över att kunna vända mig till parlamentet i denna viktiga och lägliga debatt om Iran, och det är ett nöje för mig att få tala vid sidan av min goda vän kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner i denna viktiga diskussion. Under den senaste debatten om detta ämne här i parlamentet den 12 oktober använde jag samma ord då jag framhöll att diskussionen om Iran var läglig. Jag anser att den här debatten kanske är ännu mer läglig än debatten den 12 oktober eftersom den internationella oron för Irans politik är fortsatt stor, och jag menar att Iran står inför avgörande val om sin framtid. Det är därför helt riktigt att Europeiska unionen tar aktiv del i utformningen av den debatten.

Irans beslut om landets förhållande till sina grannländer kan påverka säkerheten och välståndet för människor långt utanför Mellanöstern. Det är viktigt för säkerheten i området och utanför det att Iran nu fattar kloka beslut.

Som alla ledamöter i parlamentet vet valde Iran en ny president i juni i år. Jag menar att världssamfundet, och särskilt Europeiska unionen, måste vidmakthålla dialogen med Irans nya regering. Vi har ett ansvar för att stödja dem som nu har makten så att de fattar beslut som gagnar landet och området som helhet. Som jag sa förra gången jag hade förmånen att tala till parlamentet är Iran ett land med en mycket omfattande potential. Det finns en ung, välutbildad befolkning med entreprenörsanda. Det finns enorma naturtillgångar, särskilt olja och mineraler. Jag framhöll att kombinationen av dessa faktorer borde leda till en dynamisk ekonomi och ett dynamiskt samhälle i vilket land som helst om dess regering kan skapa en gynnsam miljö som grundar sig på rättsstatsprincipen. I dag behövs mer än någonsin ett stöd för att en sådan miljö ska kunna växa fram i Iran.

Jag vet att många ledamöter i parlamentet, liksom jag, blev mycket upprörda av de uttalanden som Irans president nyligen gjorde om Israel. Det var djupt oroande uttalanden. Dessutom gjordes de mot bakgrund av de allt större farhågorna om Irans kärnenergiprogram och program för ballistiska missiler, landets historia i fråga om de mänskliga rättigheterna och dess engagemang mot terrorism.

Låt mig först ta upp de specifika uttalandena. Som ni vet talade president Mahmoud Ahmadinejad på en konferens i Teheran den 26 oktober om ämnet en värld utan sionism. Det rapporteras att han i sitt tal krävde att Israel skulle utraderas från kartan och sa: ”den islamiska världen kommer inte att tillåta sin historiska fiende att leva i sitt hjärteland”. Europeiska unionen gick i spetsen för de internationella reaktionerna som var snabba och, glädjande nog, otvetydiga.

I ordförandeskapets uttalande på Europeiska unionens stats- och regeringschefers vägnar vid mötet på Hampton Court den 27 oktober fördömdes president Ahmadinejads uttalande kraftfullt. Josep Borrell sa, på detta uppskattade organs vägnar, att ni kände ”stor upprördhet, vämjelse och avsky inför detta uttalande”. Han talade om ett fullständigt fördömande från ledarna för de politiska grupperna. Jag vet att Hans-Gert Poettering, som kommer att tala alldeles strax, också uttryckte sin oro över uttalandena vid samma tidpunkt.

Vi har i denna debatt i dag uppmanats att diskutera dessa yttranden och konsekvenserna av dem. Krav på våld och förstörelse av en stat står i direkt motsättning till alla anspråk på att vara en mogen och ansvarsfull medlem av det internationella samfundet. Ordförandeskapet kallade Irans chargé d’affaires i London till ett möte för att protestera mot dessa yttranden, och många regeringar i vår union bestående av 25 nationer gjorde detsamma i sina länder. Jag välkomnar det snabba svaret från det större internationella samfundet, däribland från regeringar i Mellanöstern. Saeb Erekat formulerade det mycket väl på den palestinska myndighetens vägnar när han sa att han hoppades att president Ahmadinejad kommer att sikta in sig på att lägga till Palestina på kartan snarare än att kräva att Israel utraderas från kartan.

Kofi Annan, FN:s generalsekreterare, talade för hela världen när han slog fast att Israel är medlem av FN sedan många år, med samma rättigheter och skyldigheter som andra. Iran har, liksom andra medlemmar i organisationen, i enlighet med FN-stadgan åtagit sig att avstå från hot om eller bruk av våld mot den territoriella integriteten eller det politiska oberoendet i någon stat. Jag hoppas att president Ahmadinejad kommer att inse vilken skada dessa yttranden har åsamkat landets ställning i det internationella samfundet och ta tillbaka dem ovillkorligt. Hans yttranden är ännu en påminnelse om kravet på att Iran ska vidta åtgärder för att bemöta de internationella farhågorna om landets avsikter med kärnenergiprogrammet.

Irans kärnenergiambitioner diskuterades av Europeiska unionens utrikesministrar när vi träffades i Bryssel den 7 november. Vid mötet tog rådet åter upp sin djupa oro över att Iran har återupptagit verksamheten vid anläggningen för konvertering av uran i Esfahan och vädjade till Iran att genomföra alla de åtgärder som styrelsen för Internationella atomenergiorganet har begärt. Däri ingår att alla bränslecykelaktiviteter avbryts.

Europeiska unionen önskar fortfarande att förhandlingarna återupptas inom ramen för överenskommelsen i Paris i november förra året. Europeiska unionen har uppmanat Iran att skyndsamt vidta nödvändiga åtgärder för att möjliggöra det. En tillfredsställande lösning på frågan om Irans kärnenergiambitioner är av grundläggande betydelse för det internationella samfundet. Ett Iran med kärnvapen skulle innebära en mycket större instabilitet i området och kan orsaka irreparabel skada för icke-spridningsfördraget och resten av det internationella systemet för icke-spridning.

För att gå vidare till området mänskliga rättigheter vill jag säga att vi även fortsatt är djupt oroade över Irans allvarliga och fortgående kränkningar. Vi får fortsatta rapporter om unga förbrytare som döms till döden. Iran fortsätter att inskränka yttrandefriheten och att spärra in politiska fångar, som den undersökande journalisten Akbar Ganji. Iran fortsätter att förfölja religiösa minoriteter, som bahaierna.

Jag vet efter vår senaste debatt att detta är en fråga som ständigt och djupt engagerar många ledamöter i parlamentet. Vi uppmanar därför Iran att skyndsamt stärka respekten för de mänskliga rättigheterna och rättsstaten. Det är en besvikelse att dialogen mellan EU och Iran om de mänskliga rättigheterna inte har ägt rum sedan juni 2004, trots upprepade försök – det kan jag försäkra er – från Europeiska unionen sida att komma överens om datum för nästa omgång. Det är viktigt att Iran kan vidta åtgärder för att återuppta reella diskussioner inom dialogen.

Jag välkomnar den resolution om de mänskliga rättigheterna som Kanada lade fram i FN:s generalförsamling i förra veckan. Medlemsstaterna i Europeiska unionen har gått med på att stödja den. Iran måste visa i handling att landet är villigt att förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna. Iran kan påbörja det arbetet genom att uppfylla sina skyldigheter och tidigare åtaganden när det gäller avrättningar av unga och genom ett permanent frigivande av samvetsfångar. Jag hoppas att Irans regering omgående gör det.

Jag går nu vidare till frågan om terrorism och vill säga att rådet även i fortsättningen är bekymrat över Irans förhållningssätt till terrorism. Att president Ahmadinejads yttranden fälldes samma dag som den fruktansvärda attacken mot Hadera i Israel, som palestinska islamska Jihad tog på sig ansvaret för, bör tydliggöra för oss att uppmaningar till våld och den terrorism som de föder är ömkliga och oacceptabla. Europeiska unionen har uppmanat Iran att ansluta sig, utan förbehåll, till det internationella samtycket om att det är nödvändigt med två stater – Palestina och Israel – som existerar fredligt sida vid sida inom erkända gränser. Europeiska unionen betonar att stöd för palestinska terroristgrupper är oacceptabelt. Alla stater har ett ansvar att arbeta tillsammans för att bekämpa hotet från internationell terrorism.

Jag menar att detta är en helt avgörande tidpunkt för Iran och dess regering. De uttalanden som president Ahmadinejad gjorde nyligen har dragit uppmärksamheten till Iran och dess ställning i världen. Det är absolut nödvändigt att den uppmärksamheten kanaliseras på ett konstruktivt sätt till ett effektivt inflytande på Iran och dess politik i fråga om kärnenergi, terrorism, mänskliga rättigheter och regionala och andra frågor, däribland fredsprocessen i Mellanöstern.

Världssamfundet kan utöva mest inflytande när det är enat. Jag menar att vårt samfällda svar på president Ahmadinejads uttalanden om Israel har varit framgångsrikt och satt Irans politik i denna fråga under strålkastarljuset. Som utrikesministrarna i Europeiska unionen sa den 7 november måste Iran vidta åtgärder för att effektivt ta itu med alla områden som oroar EU om långsiktiga förbindelser mellan Iran och EU ska kunna utvecklas. Det ankommer på Iran att genom sina åtgärder bestämma om dess långsiktiga förbindelser med EU ska förbättras eller försämras.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Även om jag upprepar något som redan har sagts vill jag säga det, för jag menar att frågan är så allvarlig att det är nödvändigt. Det var verkligen en mycket omfattande och snabb reaktion från alla EU-institutioner. Ordförande José Manuel Barroso reagerade omedelbart på Europeiska kommissionens vägnar genom att uttala ett bestämt fördömande i så tydliga termer som möjligt. Vi vet att Europaparlamentets talman också har fördömt detta uttalande kraftfullt, och som Douglas Alexander redan har sagt har Europeiska rådet också utfärdat ett kraftfullt uttalande från Hampton Court.

Jag upprepade också offentligt att Mahmoud Ahmadinejads uttalande om Israel var upprörande och helt oacceptabelt. Det har också med rätta fördömts i de starkaste ordalag inom hela det internationella samfundet. Jag vill tacka ordförandeskapet för att ha samlat våra delegationschefer kring uttalanden från ordförandeskapet tillsammans med kommissionen, särskilt i arabländerna. Utrikesministrarna har dessutom upprepat detta kollektiva fördömande av uppmaningarna till våld och förstörelse av en stat. De har också instämt i att ”sådana kommentarer leder till oro över Irans roll i regionen och dess framtida avsikter”.

Det har varit en lång, otäck kedja av tidigare liknande uttalanden vid massmöten, militärparader och andra tillställningar om vi går hela vägen tillbaka till de tidiga revolutionsåren. Men när de görs i det nuvarande känsliga klimatet, särskilt av statsöverhuvudet själv i samband med en konferens med rubriken ”Världen utan sionism” menar jag att tiden är mogen att säga stopp och påminna den iranske presidenten om det ansvar som förknippas med att vara en medlem i familjen av nationer.

När det gäller den mest brännande frågan, kärnenergifrågan, menar vi fortfarande att engagemang är långt bättre än en risktagande politik, konfrontation och isolering. Därför stöder vi de ansträngningar som görs av det brittiska ordförandeskapet, Frankrike, Tyskland, Javier Solana och likasinnade parter för att förmå Iran att samarbeta bättre med Internationella atomenergiorganet och Mohamed ElBaradei.

I detta avseende kommer nästa möte med IAEA:s styrelse att bli avgörande. Självklart vill vi alla undvika att Iran blir en kärnvapenstat. Men detta är inte det enda område där vi önskar att den iranska regeringen ska åstadkomma resultat. Irans inställning till fredsprocessen i Mellanöstern är särskilt viktig. Sedan den övergripande dialogen mellan EU och Iran inleddes, som följde efter den granskande dialogen, har den pekats ut som en av de viktigaste frågorna, vid sidan av massförstörelsevapen, terrorism och de mänskliga rättigheterna.

Under Mohammed Khatamis tid som president utnyttjade vi den kanalen med gott resultat. Även om Iran inte erkände Israels existens officiellt kunde vi notera vissa positiva tecken och en bättre inställning till hela Mellanösternfrågan. Närmare bestämt uttalades att Iran inte skulle hindra fredsprocessen och inte göra anspråk på att vara ”mer palestinskt än palestinierna”.

Men de våldsamma uttalandena av president Ahmadinejad kom som ett bakslag. Det gladde mig särskilt att notera, bland de många fördömanden det utlöste, att också den palestinska myndighetens representant, den palestinske chefsförhandlaren Saeb Erekat, visade prov på verkligt statsmannaskap genom att påminna om att PLO och den palestinska myndigheten har erkänt staten Israel, med vilken de fullföljer en fredsprocess. Hotfulla neorevolutionära varningar från det iranska ledarskapet till andra muslimska länder om att inte erkänna Israel förefaller märkligt i otakt med den moderna världen och kan mycket väl slå tillbaka mot dem själva.

Under de senaste månaderna har EU bjudit in Iran att återuppta våra olika dialoger, genom att hålla möten inom både den övergripande dialogen och dialogen om de mänskliga rättigheterna. Jag hoppas verkligen att Iran åter kommer att engagera sig i de processerna och ta tillfället i akt att tydliggöra sin position, skingra missförstånden och börja återupprätta ett allmänt förtroende som har blivit allvarligt skadat av de nyligen gjorda uttalandena.

Även om det inte är det rätta tillfället i dag skulle man kunna tala länge om de mänskliga rättigheterna och de positiva förväntningar som skapades under de första åren då Khatami var president och sedan om den negativa trend som följde och som tyvärr har befästs. Det finns ett skriande behov av förbättringar, och det är tydligt att Europeiska unionen inte kan tiga i frågan.

Jag menar att vi måste försöka bygga broar med det iranska folket, och jag föredrar att tro att alla iranier inte står bakom uttalandena och den ståndpunkt som deras ledare intar. Yttrande- och föreningsfriheten i Iran urholkas. Vi måste fortsätta att noga övervaka bland annat behandlingen av enskilda fall, såsom Akbar Ganjis fall.

Men, som rådet uttalade tydligt förra veckan, ”Iran måste vidta åtgärder för att effektivt ta itu med alla områden som oroar EU om långsiktiga förbindelser mellan Iran och EU ska kunna utvecklas och försämrade förbindelser undvikas”. Det omfattar också Irans inställning till fredsprocessen i Mellanöstern. Nu ligger bollen på den iranska regeringens planhalva. Vi förväntar oss att den iranska regeringen ska utöva ett ansvarsfullt ledarskap, både inrikes och internationellt, som en grundläggande förutsättning. Iran har utomordentliga historiska, kulturella och geopolitiska tillgångar liksom enorma naturtillgångar och mänskliga tillgångar. Det medför ett särskilt ansvar att värna om fred och stabilitet i ett särskilt labilt närområde.

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

  Hans-Gert Poettering, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Vår grupp har uppmanat till denna debatt och jag vill uttrycka mitt varma tack till de övriga grupperna för att de utan vidare har gått med på detta.

Det som Irans president Mahmoud Ahmadinejad sa den 26 oktober om att utplåna Israel är så monstruöst att det måste fördömas på ett kraftfullt sätt. Vi vet att Ayatolla Khomeini, som ledde den iranska revolutionen, drev en liknande linje, men vi är nu desto mer tacksamma mot f.d. president Mohammad Khatami för att han tog avstånd från den.

Till Israel – som jag har varit kritisk mot vid flera tillfällen i kammaren – säger vi att när något, som i detta fall, på detta sätt rör Israels säkerhet, stabilitet och okränkbarhet så får Israel vårt ovillkorliga stöd, och att varje angrepp på Israel eller försök att destabilisera landet är lika med ett försök att hota civilisationen i Västvärlden och utgör en krigsförklaring mot Europa och världen i största allmänhet. Den iranska regeringen måste förstå det.

Jag anser att utvecklingen i Iran är så oerhört nedslående just därför att jag bodde en hel vecka i Iran vid tidpunkten för Mahmoud Ahmadinejads maktövertagande och jag trodde inte att allt skulle bli så dåligt som det verkade. Men just därför att saker och ting har blivit så dåliga måste de som med en stor portion god vilja ville ge den nya regeringen en chans nu tydligt säga: ”kväv detta i sin linda!” – och det är denna ståndpunkt vi måste inta.

Det tragiska är att detta beteende från vad man måste kalla den nya iranska regimen inte gör något för att hjälpa dem man avser att hjälpa, dvs. palestinierna. Det är inte bara israelerna som har rätt att bo inom säkra gränser. Vi i PPE-DE-gruppen har alltid erkänt palestiniernas rätt att också få göra det. Den iranske presidentens handlande är ett hot mot hela fredsprocessen i Mellanöstern, och det är dåliga nyheter inte bara för Israel utan även för det palestinska folkets värdighet.

Efter vår kritik av Mahmoud Ahmadinejad såg jag på tysk TV demonstrationer i Teheran där människor bar självmordsbälten, vilket i sig utgör ett uppmaning till terrorism. När jag var i Iran såg jag en tidning i vilken unga personer uppmanades att bli självmordsbombare eller frihetskämpar – man kan kalla dem vad man vill, men det är ändå en uppmaning till terrorism. Jag fick höra igår att iranska barnprogram har visat palestinska barn som burit dessa självmordsbälten. Man kan alltså säga att de påverkar de iranska barnen och uppmuntrar dem att delta i denna typ av självmordsuppdrag. I går berättade dessutom en brittisk kollega för mig att två personer hade blivit hängda i Iran som ett straff för homosexuella relationer. Allt detta visar att det handlar om en återgång till den värsta perioden under medeltiden och att vi måste få de iranska ledarna att inse vilka misstag de begår.

Både rådets ordförande och kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner nämnde det civila kärnkraftsprogrammet. Det har naturligtvis Iran rätt att genomföra, men vi litar inte på det och vi kan vara praktiskt taget säkra på att utvecklingen av civil kärnkraft en dag kommer att leda till att den används till kärnvapen vilka vi, som en europeisk och global civilisation, inte kan tillåta hamna i händerna på personer vars synsätt man kan beskriva som medeltida.

I förmiddags uppmanade jag den ryska regeringen, genom en av dess företrädare, att göra allt den kan – därför att den har ett visst inflytande i Iran – för att till sist få till stånd öppenhet i alla dessa frågor som rör kärnenergi. Kommissionsledamoten och rådets ordförande har ställt liknande krav.

Vi måste vara mycket vaksamma när det gäller Iran. Iran måste självt förstå att det kastar bort sin chans att få spela en viktig geografisk och strategisk roll. Iran har en viktig roll att spela i samband med fredsprocessen i Afghanistan, fredsprocessen i Irak och förbindelserna med Syrien, Israel, Libanon och Palestina. Iranierna är ett ädelt folk och många av dem deltog inte i valet därför att de fruktade det värsta och inte kunde förhindra det. Det finns personer med god vilja i Iran och vi bör inte glömma dem. Iran behöver en bra framtid och man kan hoppas att presidenten inser att han måste anta ett civiliserat förhållningssätt i sina förehavanden med både folket och världens stater.

  Pasqualina Napoletano, för PSE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi insåg också behovet av att hålla denna debatt, eftersom vi vill att de allvarliga uttalanden som Irans president Mahmoud Ahmadinejad har gjort om Israels existens ska mötas med ett bestämt och enhälligt gensvar från Europaparlamentet.

Den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet anser att man inte bör underskatta allvaret i det som har hänt, eftersom dessa ord yttrades vid ett oerhört känsligt läge i Mellanöstern. Saken är emellertid den att vi lyckligtvis, efter några dagar, fick höra uttalanden av den förre presidenten Mohammad Khatami som var helt annorlunda. Han motsatte sig faktiskt varje form av kampanj, krig eller våldsyttring och förklarade att detta var omoraliskt.

Låt oss återgå till Mellanöstern: Å ena sidan har hoppet återigen tänts för en fredsprocess som leder till bildandet av en palestinsk stat vid sidan av Israel; en lösning som för oss aldrig har varit och aldrig kommer att bli en kontroversiell fråga. Å andra sidan inser vi emellertid att denna process har många motståndare och att terrorismen faktiskt stöder dem som inte vill ha en lösning på denna tragiska situation.

Fred, demokrati, frihet och social rättvisa är de värderingar vi vill ska segra i Mellanöstern, och vi vill att EU ska spela en ännu större roll för att förverkliga detta. Vi välkomnar därför det faktum att EU har godtagit ansvaret för att kontrollera gränsen vid Rafah, som vi hoppas snart kan bli en av den palestinska statens gränser.

Iran är ett stort land och vi vill inte att det isolerar sig från världssamfundet. Vi anser tvärtom att de beslut landet fattar, till att börja med ett tydligt och oomtvistligt förkastande av kärnvapen, kan hjälpa till att skapa en fredlig stabilitet i hela regionen.

Israel och Palestina är sammanlänkade genom ett gemensamt öde och att utplåna Israel skulle innebära att man utplånar Palestina. Jag säger detta därför att det är dags att demaskera dem som hjälper till att upprätthålla palestiniernas tragiska situation genom att beröva dem sina rättigheter. Till skillnad från president Mahmoud Ahmadinejad ska vi sträva efter att lägga till en ny stat på kartan över Mellanöstern.

Låt oss till sist se till att EU inte kan glömma förintelsen, eftersom detta skulle innebära att man förnekade själva skälen till dess existens som politiskt projekt.

  Annemie Neyts-Uyttebroeck, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag kommer att upprepa en del av det som mina ledamotskolleger har sagt före mig, men jag anser att det är viktigt att visa att alla grupper i kammaren enhälligt fördömer de aktuella händelserna i Iran. Iran är civilisations vagga och har lämnat ett ovärderligt bidrag till mänsklighetens kulturella, konstnärliga, religiösa, intellektuella och vetenskapliga arv. När Iran blev en islamisk republik isolerades landet i flera decennier. EU har varit ledande för att få ett slut på denna isolering och man har inlett en omfattande diskussion om frågor som t.ex. ekonomiska förbindelser, internationellt samarbete och mänskliga rättigheter.

Sedan president Mahmoud Ahmadinejad övertog makten har det emellertid skett ett tydligt och märkbart bakslag i form av dödsstraff för ungdomar, nya förföljelser av journalister och människorättsaktivister och hemkallande av 40 ambassadörer. De aktuella uttalandena av presidenten – som har gratulerat självmordsterrorister och sagt att Israel måste raderas ut – är helt oförenliga med FN-stadgan, förtjänar att fördömas och är helt oacceptabla inte bara politiskt och enligt internationell rätt, utan också framför allt från ett mänskligt och moraliskt perspektiv.

Israels rätt att existera inom internationellt erkända gränser och i säkerhet vid sidan om en livskraftig palestinsk stat är ingen omtvistad fråga. Det skulle vara bra om Iran bidrog till en lösning i Mellanöstern och slutade att stödja internationell terrorism. De aktuella uttalandena av landets president hotar att återigen isolera Iran, som verkligen är ett stort land, och, i vilket fall som helst, förhindra det att spela en viktig roll i regionen.

  Angelika Beer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Gruppen De gröna, dvs. min grupp, gläder sig också över att vi kommer att anta en enhällig resolution i vilken Europaparlamentet kommer att klargöra att alla – det är oväsentligt om det är en organisation eller en stat – som ifrågasätter Israels rätt att existera eller uttalar sig hatiskt mot Israel inte kommer att få någon acceptans i kammaren och att sådana inställningar förkastas utan pardon.

Kommissionen och rådet har också förklarat vilka allvarliga problem vi står inför. President Mahmoud Ahmadinejads tal klargjorde att vi européer inte kan göra något för att hindra en hatspridare från att mobilisera tusentals personer i hela sitt land. Detta är inte vår uppgift och det är inte heller vårt verksamhetsområde, men jag vädjar ändå till de som har inflytande i Iran att överväga om de kan spela en positiv roll i världssamfundet genom att stödja både Palestinas och Israels rätt att existera, istället för att låta sin president göra deras rika land till en internationell paria.

Härav min vädjan till EU:s medborgare och till kammaren: vi måste göra distinktioner. Iran är ett fascinerande land med unga och välutbildade människor. I det iranska samhället finns också aktiva kvinnoorganisationer som kämpar för kvinnors rättigheter. Iran företräds också av män som Akbar Gandji, vars liv är i fara därför att han vägrar att underkasta sig censuren. Iran är också ett land fullt av bloggare och journalister som försöker att hålla kontakten med oss och avslöja sanningen om regimen som styr deras land. Iran är också Shirin Ebadi, vinnare av Nobels fredspris, som har talat i kammaren. Iran är också advokaten Abdulfattah Soltani, som vi har bjudit in till kammaren och som nu sitter fängslad.

Det är alltså till detta andra Iran som vi ska försöka att sträcka ut en hand. Vi bör inte göra misstaget att just nu bryta kontakterna med det civila samhället i landet, att stänga dörren för det. Det är exakt vad personer som president Mahmoud Ahmadinejad vill att vi ska göra, och det är därför vi inte får göra det.

Vi har åtagit oss att ta hänsyn till de mänskliga rättigheterna, vi vill ha fred och fredliga lösningar på konflikter. Det är vårt sätt. Det är bara dialogen ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Eva-Britt Svensson, för GUE/NGL-gruppen. – Herr talman! Irans regim förhindrar all opposition inom landet. Man bryter mot de mänskliga rättigheterna, man dömer barbariskt människor till döden genom hängning osv. Listan över regimens brott kan göras lång, men detta är tydligen inte nog för denna regim. Nu har Irans president gjort fruktansvärda uttalanden om en annan stat. Han har talat om att utplåna staten Israel. Detta är naturligtvis fullständigt oacceptabelt och måste fördömas av alla. Jag utgår ifrån att vi är ett enat parlament som står bakom fördömandet av detta uttalande, liksom fördömandet av iranska regimens brott mot mänskliga rättigheter. Det finns en risk för att presidentens uttalande ytterligare försvårar arbetet för fred i Mellanöstern.

Vi måste också samtidigt kräva att staten Israel lever upp till FN:s säkerhetsråds resolutioner, att Israel omedelbart lämnar de ockuperade områdena, att Israel tar sitt ansvar för en tvåstatslösning och därmed äntligen accepterar en palestinsk självständig stat med östra Jerusalem som huvudstad. Vi måste i detta sammanhang också kritisera staten Israels byggande av en mur på de palestinska områdena, en mur som hindrar bönder att nå sina odlingsmarker, en mur som skiljer skolelever från deras skolor, en mur som hindrar sjuka att nå sjukhus osv. Denna mur måste också bort.

  Gerard Batten, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Iran håller på att utveckla ett kärnenergiprogram som landet inte behöver eftersom det ligger ovanpå ett hav av olja. Det är uppenbart att avsikten med det är att förse landet med kärnvapen. Irans president anser att Israel borde utplånas från kartan. Västvärldens förmåga att hantera hotet från Iran har allvarligt begränsats av kriget i Irak, ett krig som Storbritannien gick in i på grund av lögner och svek från den brittiske premiärministern Tony Blair. Vi hoppas alla att situationen i Irak kan få en fredlig lösning, och detta är definitivt inte ett läge där västvärlden behöver använda både morot och piska.

Tyvärr smälter Storbritanniens piska – dess militära styrkor – samman med det som med en skönmålande benämning kallas europeisk säkerhets- och försvarsidentitet, dvs. en EU-armé. Om den fullföljs kommer det att förhindra Storbritannien att ge sig in på några oberoende militära ingripanden i framtiden. Men återigen, EU antar en politisk stats kännetecken för att angripa detta problem, och dess anspråk stöds fullt ut av en minister i den brittiska regeringen. Under tiden fortsätter Europaparlamentet att kräva att både Frankrike och Storbritannien ska avveckla sina självständiga kärnvapen avsedda för avskräckning. Om de gjorde det skulle det inte finnas någon piska som faktiskt skulle kunna behövas i alla förhandlingar med Iran.

  Cristiana Muscardini, för UEN-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! De ord som var fyllda med hat och våld och som yttrades av den iranske presidenten, som ville utplåna Israel, är ett hot mot hela den civiliserade världen.

Iran är ett land med 68 miljoner invånare, 1,7 miljoner kvadratkilometer stort och en av de större oljeproducenterna. Dess nuvarande president försöker att förvandla det till en stat som representerar den mest extrema formen av islamisk fundamentalism, som stöder eller inte fördömer terroristhandlingar och som är berett att producera kärnenergi utan stöd från världssamfundet. Om den iranske presidenten inte tydligt ändrar sin ståndpunkt kommer han att bli ett hot inte bara mot Israel och regionen utan mot oss alla, mot freden och mot demokratin.

Denna typ av hot kräver kraftigast möjliga gensvar. Irans ensidiga kärnvapenupprustning måste stoppas i linje med vår resolution av den 13 oktober 2005 och rådets (allmänna frågor och yttre förbindelser) slutsatser av den 7 november. Vi måste också eftersträva en diplomatisk lösning för att skingra den berättigade oron kring Irans kärnkraftsprogram.

Om denna hotfulla tendens i Irans politik inte stoppas måste vi utan tvekan börja diskutera diplomatiska och ekonomiska konsekvenser, eftersom dessa uttalanden som uppmanar till våld mot en demokratisk och suverän stat är ett hot mot hela den demokratiska världen. I egenskap av institutioner bör vi emellertid fortsätta att utveckla förbindelserna med folket.

Vi uttrycker vår största solidaritet med staten Israel, som även har mottagit stödjande uttalanden från den del av den muslimska världen som förkastar terrorism och ett spontant stöd från medborgarna i många av EU:s länder. Strävan efter varaktig fred innebär att vi på ett bestämt sätt måste fördöma och vidta nödvändiga åtgärder mot alla dem som hetsar till hat och våld.

Vi uppmanar våra institutioner att i ännu högre grad uppmärksamma de oppositionella rörelserna i Iran, vilka förkastar de metoder som denna våldsamma, förtryckande regim använder t.o.m. mot sitt eget folk.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Herr talman! Återigen har det varit en debatt av hög klass om ett viktigt ämne, i likhet med förra gången vi hade tillfälle att debattera dessa frågor i parlamentet.

Ett antal talare, däribland kommissionsledamoten och Hans-Gert Poettering, har understrukit betydelsen av den iranske presidentens uttalande för den mer omfattande fredsprocessen i Mellanöstern, och jag instämmer i det. President Ahmadinejads yttranden gav upphov till oro över Irans roll i ett större sammanhang i regionen och om landets framtida avsikter. Det faktum att dessa yttranden fälldes samma dag som den fruktansvärda attacken mot israeliska medborgare ägde rum bör tydliggöra för oss att uppmaningar till våld och den terrorism som de föder är ömkliga och oacceptabla.

Uppriktigt sagt, det är uppenbart vad Iran ska göra. Iran måste ta avstånd från grupper som använder terror och våld, även den sortens vämjeliga propaganda som Hans-Gert Poettering beskrev, och stödja en lösning på den palestinska frågan på grundval av två staters samexistens i fred och säkerhet.

Det finns ingen anledning till att ett islamiskt politiskt system som Irans skulle förneka grundläggande demokratiska rättigheter som valfrihet och yttrandefrihet, och det finns ingen som helst ursäkt för att ett system kränker de mänskliga rättigheterna, som ett antal talare tydligt har markerat i sina inlägg i debatten.

I den större frågan om kärnenergi måste Iran tillhandahålla objektiva garantier för att landets kärnenergiprogram enbart är till för fredliga ändamål. Regeringarna i Europeiska unionen är inbegripna i nära överläggningar med varandra och med viktiga samarbetspartner såsom Förenta staterna, Ryssland, Kina, Indien och Sydafrika om de kommande stegen. Vi räknar alla med att Iran ska återinföra det stopp för konvertering av uran som landet gick med på förra året och som IAEA:s styrelse har sagt är nödvändigt för att återskapa förtroendet, och vi ber Iran att skyndsamt återvända till samtalen om långsiktiga åtgärder grundade på Parisavtalet.

Den 7 november bekräftade utrikesministrarna i EU, som tidigare talare har nämnt, unionens stöd för en diplomatisk lösning på de internationella farhågorna inför Irans kärnenergiprogram som bör innehålla en överenskommelse om långsiktiga åtgärder. En sådan lösning skulle kunna bidra till att skapa det klimat som vi anser vara nödvändigt för ett bättre förhållande till Europa i allmänhet och det internationella samfundet i dess helhet. Att arbeta med Iran och ge sig i lag med landet är självfallet en utmaning, men vi måste göra vårt bästa för att möta den utmaningen under de viktiga veckor och månader som följer.

Vi vill sträva mot förbindelser som gynnar båda parter, som grundas på samarbete och våra gemensamma intressen, nämligen att EU vill se Iran förverkliga sin potential och växa och frodas. Det är vad den unga befolkningen förtjänar, och det är, som Angelika Beer sa, därför viktigt att hålla kanalerna öppna så att det andra Iran, som det beskrevs – det mer öppna iranska samhället som talarna har inriktat sig på i dag – kan välkomna de ansträngningar som görs av kommissionen och andra för att vidmakthålla den dialogen.

Men förbindelser av det slaget måste också möta Europeiska unionens huvudsakliga oro, däribland naturligtvis frågan om spridning av kärnmaterial och om de mänskliga rättigheterna.

Sammanfattningsvis vill jag, på ordförandeskapets vägnar, säga följande: Iran står inför ett viktigt vägval. Världen iakttar hur dess nya regering klarar de mycket viktiga beslut som måste fattas de närmaste veckorna, månaderna och åren. Vi kommer från Europeiska unionens synpunkt att fortsätta stödja Iran att möta den internationella oron för dess politik och dess uttalanden. Jag hoppas att Iran gör så och att landets förbindelser med den större världen och i synnerhet Europeiska unionen därmed kommer att kunna utvecklas i den riktning som jag menar att parlamentet vill att de ska ta.

(Applåder)

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

18. Frågestund (frågor till rådet)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är frågor till rådet (B6-0339/2005).

  Talmannen. –

Fråga nr 1 från Marie Panayotopoulos-Cassiotou (H-0889/05)

Angående: Omstruktureringsprognoser

Hur ser rådet på effekterna av EU:s bilaterala och internationella avtal och åtaganden avseende utveckling på den europeiska marknaden när det gäller omlokalisering och omstrukturering av företag, särskilt på öar samt i jordbruksområden och avlägsna områden inom EU?

Finns det någon prognos avseende omstrukturering av företag och framtida utveckling av ekonomi och arbetskraft inom varje enskild marknadssektor och inom varje typ av arbete i dessa regioner?

Vilken mekanism baseras den på för att säkerställa hållbar utveckling inom dessa regioner och bevarandet av deras sociala nätverk, särskilt i fråga om att hjälpa arbetare att anpassa sig till den nya sysselsättningssituationen och att planera utbildningsprogram för den yngre generationen?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Herr talman! Jag är medveten om att ni, när ni riktar er till ledamöterna, otvivelaktigt också avser ordförandeskapet, och jag ska försöka hålla mina svar så korta som möjligt, med tanke på det antal frågor som har ställts.

Till svar på fråga nr 1 vill jag säga att det inte tillhör rådets befogenhet att bedöma effekterna av internationella avtal avseende omlokalisering och omstrukturering. Rådet gör inte några prognoser om omstrukturering av företag. Europeiska socialfonden är det huvudsakliga ekonomiska verktyget för Europeiska unionens stöd till medlemsstaternas arbetsmarknadspolitik inom ramen för den europeiska sysselsättningsstrategin. Den finns inskriven i Romfördraget och är den äldsta strukturfonden.

Genom strukturfonden stöds åtgärder för att skapa fler möjligheter till sysselsättning, utveckla mänskliga resurser och integreringen på arbetsmarknaden för att främja en hög sysselsättningsnivå, jämställdhet mellan män och kvinnor, hållbar utveckling och ekonomisk och social sammanhållning.

Dessutom kommer rådet att gå vidare i diskussionen om kommissionens förslag om en globaliseringsfond som skulle kunna ge stöd åt dem som utsätts för ekonomisk omstrukturering. Landsbygdsutveckling ger också tillgång till bidrag från Europeiska unionen parallellt med nationella bidrag till utveckling av landsbygdsområden. Under perioden 2007–2013 kommer pengarna att inriktas mot att öka konkurrenskraften hos EU:s jordbruk, livsmedel och skogsbruk, markförvaltning och miljö, livskvalitet och mångfald i landsbygdsområden. På det sättet tillhandahåller EU:s strukturfond och fonderna för landsbygdsutveckling verktyg för att hjälpa arbetskraften att anpassa sig till de situationer som ledamoten beskriver.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag vill fråga rådets företrädare om omstruktureringsfonderna kommer att få särskilda medel och om det brittiska ordförandeskapet redan har använt den öppna samordningsmetoden för att göra nya förslag om förvaltningen av omstruktureringar.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Jag vill börja med den grundläggande frågan om att nivån på finansieringen uppenbarligen är betingad av den större diskussionen om den framtida finansieringen av Europeiska unionen. Vi har haft en lång och nyttig debatt under eftermiddagen som skulle handla om det informella mötet mellan regeringscheferna på Hampton Court men som i själva verket svävade ut mot frågan om framtida finansiering.

Jag vill helt enkelt upprepa det som utrikesministern sa tidigare på eftermiddagen, att vi är ärliga och uppriktiga i vår strävan att nå ett avslut i diskussionerna om den framtida finansieringen under det brittiska ordförandeskapet. De enskilda detaljerna i enskilda program är dock självfallet beroende av att den frågan får en lösning.

  Talmannen. –

Fråga nr 2 från Manuel Medina Ortega (H-0892/05)

Angående: Beskattning av passagerarflyg

Vilka konsekvenser kan antagandet av sinsemellan olikartade nationella åtgärder för beskattning av passagerarflyg få för den inre marknaden, och vilka åtgärder bör antas för att harmonisera dem?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Det finns begränsad information om konsekvenserna för den internationella marknaden av nationella åtgärder för beskattning av passagerarflyg.

Om medlemsstaterna skulle vidta nationella åtgärder för beskattning av passagerarflyg som inte är förenliga med den inre marknaden skulle kommissionen kunna föreslå åtgärder som rådet kan anta efter samråd med Europaparlamentet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén enligt artikel 93 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Medlemsstaterna har dock fortfarande rätt att fastställa skattesatser utifrån nationella omständigheter.

  Manuel Medina Ortega (PSE). – (ES) Tack för ert svar, herr rådsordförande. Frågan handlar emellertid om vilka konsekvenser beskattning av passagerarflyg kommer att få för den inre marknaden. Ni kommer från en ö, precis som jag. Även om denna åtgärd inte kommer att påverka länderna på kontinenten kommer den att få mycket negativa konsekvenser för öregionerna och framför allt för dem som ligger mycket långt ifrån EU:s centrala delar. Detta är därför en fråga som förmodligen motiverar en bedömning av rådet i överenskommelse med kommissionen.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Jag vill verkligen inte att parlamentet ska få intrycket att Storbritannien i kraft av sitt geografiska läge på något sätt skulle vara isolerat från huvudfåran i Europeiska unionen. Jag hoppas att våra ansträngningar under ordförandeskapet har gjort att det intrycket har kommit på skam.

Som jag nämnde i mitt inledande svar finns det möjlighet för kommissionen att agera om det är nödvändigt, inom ramen för fördragen. Inte desto mindre är det upp till de enskilda medlemsstaterna att fatta beslut om beskattning, som jag försökte säga. Om ledamoten menar att ytterligare åtgärder behöver vidtas antingen på medlemsstatsnivå eller på EU-nivå är jag inte säker på att detta nödvändigtvis har att göra med beskattningsfrågor till skillnad från andra tänkbara regleringar mot de problem som han menar sig ha upptäckt.

  Joseph Muscat (PSE). – (MT) Tack, herr talman! Jag anser att det vore fel om vi bara betraktar denna fråga ur ett beskattningsperspektiv, vi måste även betrakta den ur ett perspektiv av fri rörlighet för personer och tjänster, dvs. två av EU:s viktigaste friheter. Låt mig som exempel ta mitt eget hemland Malta. En biljett från Malta till Bryssel kostar ungefär 104 euro om man får ett bra pris. Skatterna och avgifterna uppgår till 126 euro, dvs. 121 procent av priset – mellan Malta och London utgör skatter och övriga ”avgifter” 200 procent av priset. Vi måste ta itu med detta på ett seriöst sätt. Det är inte möjligt att resor, särskilt från avlägsna och isolerade platser, ska betraktas som någon form av lyx. Vi kan inte åka till ”Europas fastland” med bil, vad ska vi då göra? Simma?! Detta innebär att vi måste betrakta saken ur den fria rörlighetens perspektiv.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Jag vill helt enkelt på nytt framhålla den försiktighet som jag tidigare uttryckte i fråga om rådets mandat i dessa frågor. Som jag sa finns det möjlighet för kommissionen att vidta åtgärder vid speciella omständigheter, och Joseph Muscat har rätt i att fri rörlighet för tjänster är en viktig beståndsdel i det ursprungliga Romfördraget.

För att uppväga den ganska negativa hållning som frågeställaren intar till kostnaden för flygbiljetter i en speciell medlemsstat är det viktigt att lyfta fram att vissa av de åtgärder som har vidtagits på EU-nivå de senaste åren har resulterat i dramatiska prissänkningar på biljetter inom Europeiska unionen. Så sent som i morse hade jag tillfälle att resa till Budapest och fick höra talas om 17 dagliga avgångar från ett antal regionala flygplatser i Förenade kungariket till Ungern. Det skulle ha varit otänkbart för bara några år sedan, och Europeiska unionen förtjänar ett erkännande för att ha bidragit till att ge många medborgare råd att resa, något som också har utnyttjats av många medborgare de senaste månaderna och åren.

  Philip Bradbourn (PPE-DE). – (EN) Förra månaden lade jag fram en fråga till den här frågestunden om ett ämne som har samband med detta, nämligen frågan om en EU-skatt på flygfotogen. Till svar på min fråga om rådets inställning till en EU-skatt på flygfotogen fick jag veta att rådet inte kunde ta ställning eftersom det inte hade fått något förslag från kommissionen. Jag har här skriftliga bevis på att kommissionen har lagt fram förslag för rådet. Frågan diskuterades senast vid rådets möte av det luxemburgska ordförandeskapet, före det brittiska ordförandeskapet, där brittiska ministrar antagligen var med. Kan rådets ordförandeskap vara vänlig och tala om för mig om det här är ett fall av inkompetens eller om det finns en hemlig agenda för att införa en skatt på flygfotogen?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Jag kan försäkra ledamoten att det inte finns någon baktanke från min sida. Om han å andra sidan vill dela med sig till mig av den information som han har viftat med i kammaren i dag ska jag absolut undersöka den fråga som han har tagit upp och se till att han får ett svar.

  Talmannen. –

Fråga nr 3 från Sarah Ludford (H-0895/05)

Angående: Europarådets konvention om åtgärder mot människohandel

Varför har inte alla EU:s medlemsstater anslutit sig till Europarådets konvention om åtgärder mot människohandel, som förordar att personer som fallit offer för människohandel huvudsakligen behandlas som offer istället för som illegala invandrare?

Föregår Storbritannien, i egenskap av ordförandeland, med gott exempel?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Rådet är inte i en sådan position att det kan lämna information om tillståndet för enskilda medlemsstaters beslutsfattande när det gäller undertecknandet av Europarådets konvention om åtgärder mot människohandel. Konventionen har hittills undertecknats av fem medlemsstater i Europeiska unionen – Österrike, Cypern, Polen, Portugal och Sverige. Inga medlemsstater har ratificerat konventionen. Det noteras att en del av konventionen faller under EG:s behörighet och därför måste undertecknas och ratificeras av EG.

Rådet diskuterar för närvarande en handlingsplan mot människohandel för att utveckla en omfattande och strategisk EU-strategi i denna fråga. Handlingsplanen kommer att bygga på den konferens som hölls den 19–20 oktober, ”Tackling human trafficking: Policy and best practice in Europe”, vilken anordnades av Förenade kungarikets ordförandeskap, kommissionen och Sverige.

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Det räcker inte. I kommissionens senaste meddelande stod det att skyddet för offer har högsta prioritet, men att medlemsstaterna tenderar att bunta ihop människohandel med illegal invandring och föredrar att bara skydda offren under förutsättning att de ställer upp som vittnen. Det är därför som vi ogillar konventionen.

Det som jag och mina kolleger fick veta av polisen är att offren frivilligt samarbetar med polisen så snart de och deras familjer är i säkerhet. Polisen är förfärad över att chanserna att lyckas åtala människohandlare undermineras av en politik som handlar om att deportera offren som illegala invandrare eller ställa upp villkor för stöd. Tony Blair sa nyligen att man behöver kraftfulla skäl för att vända sig om och säga ”nej” till polisen. Varför säger 17 av EU:s stats- och premiärministrar – och nu säger du att det i själva verket är 20 stats- och premiärministrar, däribland Tony Blair – ”nej” till polisen genom att vägra att underteckna denna konvention?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Jag vill först för ledamoten upprepa det som jag sa i början, nämligen att det inte är min sak att som företrädare för ordförandeskapet i dag och under denna debatt tala om beslutsfattandet hos dessa 20 stats- och premiärministrar som hon nämner. Jag vill emellertid säga att det klingar illa att antyda att det finns en koppling mellan illegal invandring och människohandel när den konferens som jag beskrev i den viktiga frågan om människohandel hade titeln ”Tackling human trafficking: policy and best practice in Europe”. Som jag sa var detta en fråga som fördes fram av det brittiska ordförandeskapet, och därför verkar det påstående som hon förefaller göra om att det på något sätt finns en djup och oupphörlig sammanblandning av illegal invandring och människohandel, inte minst mot bakgrund av konferensens titel, vederläggas av bevisningen.

  Elizabeth Lynne (ALDE). – (EN) För att fortsätta i denna bana tror jag att anledningen till att min kollega sa det som hon sa var att Förenade kungarikets ordförandeskap förefaller betrakta detta som en säkerhets- och stabilitetsfråga i stället för en fråga om mänskliga rättigheter.

När det gäller det som rådsordföranden har sagt: Skulle han kunna försöka se till att rådets diskussioner om EU:s handlingsplan mot människohandel sker i det offentliga rummet, för vi har ingen information om den just nu? Skulle han också kunna lämna försäkringar om att minst de lägsta standarder som är inskrivna i EU-konventionen mot människohandel förs in i denna EU-handlingsplan?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Låt mig försäkra ledamoten att det finns ett utbrett stöd för målen i konventionen om åtgärder mot människohandel och att EU:s medlemsstater vill ha gemensamma åtgärder för att i grunden hantera det som utan tvekan är en motbjudande bransch för att skydda och stödja de offer som hon har talat om och åtala de ansvariga.

Jag kan försäkra ledamoten att Förenade kungariket, som ordförande i Europeiska unionen, har prioriterat arbetet med att bekämpa människohandel, och EU-handlingsplanen för bästa praxis, standarder och förfaranden för att bekämpa och förhindra människohandel har varit i fokus för vårt arbete. Vi har haft inte en utan två konferenser i ämnet. Jag kan försäkra henne att handlingsplanen kommer att ta upp hela cykeln med människohandel och specifikt vikten av en inställning med mänskliga rättigheter och offret i centrum. Jag hoppas därför att en del av hennes oro över det brittiska ordförandeskapets inställning i denna mycket viktiga fråga visar sig vara missriktad.

  Talmannen. –

Fråga nr 4 från John Purvis (H-0897/05)

Angående: Punktskatter på tobak och alkohol

Europeiska kommissionen och Europaparlamentet ställer sig positiva till att avskaffa riktlinjerna om hur mycket tobak och alkohol konsumenter får föra in till sitt eget land från en annan medlemsstat för privat bruk. Vilka ansträngningar har ordförandeskapet gjort för att övertyga rådet om att gå med på att avskaffa dessa riktlinjer och på så sätt göra det möjligt för konsumenterna att till fullo utöva sina rättigheter på den inre marknaden?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Det föreslagna avskaffandet av riktlinjerna för mängden tobak och alkohol utgör bara en av beståndsdelarna i det relevanta kommissionsförslaget om ändring av de allmänna reglerna för punktskattepliktiga varor. Riktlinjerna om mängderna används som en viktig indikator på om den mängd punktskattepliktiga varor som förs över gränsen sker av kommersiella skäl eller för privat bruk av icke skattskyldiga personer. De utgör inte i sig ett hinder för rättigheterna för de personer som handlar över gränserna.

Kommissionens förslag har diskuterats vid flera tillfällen i de relevanta organen efter att det överlämnades till rådet, utan att det har angetts att medlemsstaterna skulle gå med på att avskaffa minimiriktlinjerna. Ordförandeskapet anser därför inte att ytterligare diskussioner i denna fråga skulle vara produktiva.

  John Purvis (PPE-DE). – (EN) Håller inte rådsordföranden med mig om att en inre marknad i Europeiska unionen, där varor, personer, tjänster och kapital kan röra sig lika fritt över de europeiska gränserna som de gör inom medlemsstaterna, är en mycket viktig politisk målsättning? Håller han inte med mig om att vi borde föredra skattekonkurrens mellan medlemsstaterna framför harmonisering av skattesatserna i EU? Om han håller med mig, anser han att det är motiverat med gränser eller riktlinjer för hur stor mängd skattepliktiga varor våra medborgare får föra med sig över våra gränser?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Det är uppfriskande att höra en synpunkt framföras i denna kammare som skiljer sig så mycket från de påståenden som normalt riktas mot britterna och det brittiska ordförandeskapet.

Den fria rörligheten för varor och tjänster avspeglas naturligtvis i Europeiska unionens ursprungliga fördrag, och fokus för vårt arbete under tiden för vårt ordförandeskap har varit att fullt ut genomföra den inre marknaden. Vi har strävat och fortsätter att sträva efter att påskynda arbetet när det gäller tjänster. Länder som tidigare ibland har ifrågasatt våra meriter som EU-förespråkare har faktiskt varit bland dem som har varit mest kritiska mot vår strävan att fortsätta diskussionerna om tjänster.

När det gäller den specifika fråga som talaren tog upp om gränsöverskridande handel vill jag helt enkelt säga att ordförandeskapet till fullo stöder rättigheterna för de personer som handlar över gränserna. Samtidigt har vi dock åtagit oss att ta itu med de personer som missbrukar de friheter som medborgarna annars skulle ha över hela Europeiska unionen. Vi är fast beslutna att hantera missbruket av friheterna inom den inre marknaden av de personer som ägnar sig åt illegal verksamhet såsom smuggling. Riktlinjer är därför nödvändiga för att hjälpa tullmyndigheterna att skilja mellan personer som ägnar sig åt äkta handel över gränserna och smugglare.

När det gäller den mer generella punkt som han avslutade sitt anförande med anser jag att det ganska robusta argument som tidigare i eftermiddags framfördes av vår utrikesminister om gränserna för harmonisering inom Europeiska unionen är ett välformulerat bevis på den brittiska regeringens syn på rätt balans mellan harmonisering och konkurrens inom Europeiska unionen.

  David Martin (PSE). – (EN) Skulle rådsordföranden hålla med om att riktlinjer är just riktlinjer och att om enskilda personer kan bevisa att det de importerar är för eget bruk, även om de överskrider riktlinjerna, skulle de inte gå utanför lagens gränser? Skulle han också hålla med om att riktlinjerna finns för att se till att den inre marknaden fungerar inom detta område och att om vi inte hade riktlinjerna skulle just det mål som John Purvis vill ha kunna undermineras, eftersom riktlinjerna finns där för att förhindra de missbruk som rådets ordförande nämnde?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Jag kan försäkra ledamoten att vi tar den typ av missbruk som han talar så uttrycksfullt om på allvar. För att för ett ögonblick tala ur Förenade kungarikets synvinkel i stället för ordförandeskapets, är det så att vi i Förenade kungariket har högst nivå på riktlinjerna av alla medlemsstaterna i Europeiska unionen.

Vi tillämpar, precis som alla andra medlemsstater, sanktioner mot de personer som för in skattepliktiga varor som inte är till för deras eget personliga bruk i avsikt – just den avsikt som ledamoten nämner – att komma undan den avgift som annars skulle betalas. Jag anser att dessa sanktioner står i proportion till brottets natur. Det är därför rätt av honom att erkänna att riktlinjer är just det.

  Talmannen. –

Fråga nr 5 från Elspeth Attwooll (H-0898/05)

Angående: Brudar utan gränser

Den brittiska regeringen försöker förmå många brittiska kvinnor att lämna Förenade kungariket för att återförenas med sina män som har nekats uppehållstillstånd. De får höra att de tryggt kan återvända till länder som Irak, Iran, Afghanistan, Kongo och Burundi. Dessa är länder som det brittiska och amerikanska utrikesdepartementet betraktar som farliga för västerländska besökare och/eller länder som kränker de mänskliga rättigheterna.

Hur kan denna praxis vara förenlig med Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, särskilt rätten till familjeliv, Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Rådet har aldrig debatterat denna fråga och den ligger inte inom dess behörighetsområde.

  Elspeth Attwooll (ALDE). – (EN) Jag måste säga att jag finner bristen på juridisk motivering när det gäller EG-rätten och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna något beklämmande. Det finns inte mycket som lugnar mig när det gäller mina väljares välfärd.

Rådets ordförande vet att personer som inte är medborgare i EU eller EES sedan februari 2005 måste få tillstånd från inrikesdepartementet för att få gifta sig i Förenade kungariket. Effekten av detta är att vi talar om ett begränsat antal par.

Skulle rådets ordförande vara beredd att till sina kolleger på inrikesdepartementet åtminstone förmedla min begäran om att amnesti ska ges till sådana par, åtminstone när det bekräftas att det föreligger ett äkta och varaktigt förhållande, och att kravet på att resa till ursprungslandet för att ansöka om uppehållstillstånd för makar upphävs?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Jag kan försäkra ledamoten att jag är oroad över hennes väljares välfärd och intressen, inte minst eftersom vi har samma väljare – jag representerar ju väljarna i Paisley och Renfrewshire South i Skottland.

Jag respekterar hennes erfarenhet, inte minst inom området konstitutionell rätt, men jag vill bara nämna det som för mig verkar vara en uppenbar poäng, nämligen att mitt ansvar i dag inte är att förklara eller ge uttryck för den brittiska regeringens inställning i just denna politiska fråga, utan att i stället beskriva inställningen som Europeiska unionens ordförandeskap har, som för närvarande innehas av Storbritannien.

Jag ser därför gärna att ledamoten skriver till mig på bilateral basis om de specifika punkter som hon har tagit upp så att vi kan se till att ett svar riktas till inrikesdepartementet i Förenade kungariket. Jag skulle dock tveka att gå längre än så, med tanke på att det egentligen inte är rätt sak att fokusera på i våra diskussioner i denna kammare i eftermiddag.

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Jag noterar att när det gäller frågan om riktlinjerna för alkohol kommenterade ministern praxis i Förenade kungariket, så jag är säker på att han är beredd att göra det även i denna fråga: Strider inte denna praxis i Förenade kungariket mot EU:s regler om den fria rörligheten i begreppet europeiskt medborgarskap som håller på att utvecklas?

Om en av mina väljare som har fångats upp av den nya regeln och vars äktenskap accepteras av regeringen flyttar till Frankrike skulle hon ha rätt att ta med sig sin make. Den bisarra effekten blir därför att par får ett starkare skydd för sin rätt till familjeliv i ett annat EU-land än sitt eget. Den finns en stark europeisk dimension i detta, så jag anser att det är lämpligt att be den brittiske ministern att svara för ordförandeskapet.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Ja, herr talman, det var ett tappert försök dra in oss i ytterligare en diskussion om Storbritanniens inrikespolitik, men jag tror att det lämpligaste svaret, vilket verkligen visar respekt för parlamentet, är att inrikta oss på de punkter som har tagits upp i våra svar som ordförandeskap.

Jag har redan lämnat ett erbjudande till en av ledamöternas parlamentskolleger att jag, om hon vill skriva direkt till mig, kommer att se till att korrespondensen vidarebefordras till inrikesdepartementet i Förenade kungariket, men jag anser, inte minst med tanke på de tidsbegränsningar som vi alltid har under frågestunderna, att det är viktigt att vi fokuserar på frågorna till rådet i detta skede, i stället för att fortsätta med det som är en lämplig diskussion inom respektive medlemsstater.

  Talmannen. –

Fråga nr 6 från Frank Vanhecke (H-0900/05)

Angående: Censur av Internet i Kina

Den 25 september 2005 antog det kinesiska informationsministeriet en lag om informationsspridning via Internet. Information på Internet får inte uppmuntra människor att närvara vid olagliga möten, gå med i olagliga föreningar och delta i olagliga demonstrationer som stör den sociala ordningen.

Den nya lagen gäller både webbplatser och emailkorrespondens. Den försöker att hindra all spridning av information (nyhetsrapportering, kommentarer) som inte först har kontrollerats och filtrerats av regimen. Internetportalen är tvungen att hämta alla sina nyheter och kommentarer från officiella nyhetskällor. Vad beträffar emailkorrespondens måste alla privata grupper och enskilda individer först registrera sig som ”nyhetsorganisation”. Först då får de själva sprida nyheter (analyser).

Till och med innan den nya lagen hade antagits dömdes Zheng Yichun den 22 september 2005 till sju års fängelse för att han på Internet hade efterlyst politiska reformer.

På vilket sätt kommer rådet att ta upp den kinesiska regeringens nya grundläggande kränkning av yttrandefriheten? Kommer rådet också att i detta sammanhang föra fallet med Zheng Yichun på tal och kräva hans frisläppande?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Som svar på fråga nr 6 delar rådet ledamotens oro över begränsningarna av yttrandefriheten, däribland på Internet i Kina. Europeiska unionen har senast gett uttryck för denna oro i samband med dialogen om mänskliga rättigheter mellan EU och Kina, som ägde rum den 24–25 oktober 2005 i Peking. Europeiska unionen har också vid upprepade tillfällen tagit upp denna fråga i andra bilaterala möten, bland annat på högsta nivå.

Med hänsyn till Kinas undertecknande och processen för ratificering av den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter är det av särskild vikt att yttrandefriheten garanteras i linje med internationella normer. Artikel 19 i denna konvention var därför ämnet för ett juridiskt seminarium nyligen med akademiker och praktiker från Europeiska unionen och Kina, vilket ägde rum i Peking i juni 2005 i samband med denna dialog. De gemensamma rekommendationer som följde av detta seminarium överlämnades till den kinesiska sidan under den senaste dialogen.

Som en del av dialogen och i samband med Europeiska unionens riktlinjer om försvarare av de mänskliga rättigheterna har Europeiska unionen med de kinesiska myndigheterna tagit upp ett antal fall av enskilda personer som har fängslats för att på ett fredligt sätt ha uttryckt sina åsikter, bett om mer information om deras öde samt krävt att de ska släppas fria.

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Herr talman! Även om jag är tacksam mot rådet för dess svar kan jag inte skaka av mig intrycket att den kinesiska regeringen, bortsett från några välvilliga uttalanden, gör mycket lite rent konkret. Jag har fått intrycket att rådet och EU till en viss grad uppvisar dubbelmoral och att Kina blidkas på grund av dess numerära styrka och vårt uppenbarligen enorma ekonomiska intresse av landet.

Personligen anser jag att rådet bör föra en hårdare, mer principfast och djärvare politik när det rör väldigt grundläggande mänskliga rättigheter och den väsentliga åsiktsfriheten, och jag vill uppmana rådet – om det är möjligt – att på nytt ta upp det specifika fall jag har nämnt och kanske, i detta specifika fall, kontakta de kinesiska myndigheterna.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Tilläggsfrågan omfattar ett större område än bara det specifika fallet och oron kring censur på Internet samt frågor om huruvida det finns ett effektivt svar på Europeiska unionens krav och diskussioner med Kina när det gäller de mänskliga rättigheterna. Det finns ett grundläggande val att göra om huruvida det är rätt väg att gå att isolera ett land med vilket vi inte är överens när det gäller de mänskliga rättigheterna.

Europeiska unionen har historiskt haft inställningen att en strukturerad dialog och ett engagemang är det bästa sättet att genomföra den typ av förändring som jag är säker på att alla ledamöter i detta parlament skulle vilja se. Dialogen har exempelvis uppmuntrat Kina att bli mer involverat i internationella mekanismer för de mänskliga rättigheterna, däribland ratificeringen i mars 2001 av den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Kina tog emot Europeiska unionens särskilda representant för utbildning 2003 och FN:s arbetsgrupp för godtyckliga gripanden 2004, och vi hoppas verkligen att Kina kommer att ta emot FN:s särskilde rapportör om tortyr i år.

Jag kan försäkra ledamoten att dialogen är både mycket öppen och mycket ärlig och detta är, såsom jag försökte avspegla i mitt inledande svar på denna fråga, en dialog som inte bara äger rum på officiell nivå, utan på de allra högsta nivåerna i den kontakt som finns mellan Europeiska unionen och Kina.

  Talmannen. –

Fråga nr 7 från Richard James Ashworth (H-0901/05):

Angående: Revisionsrättens årsrapport

Senare i veckan kommer Europeiska revisionsrätten att lägga fram sin årsrapport om EU:s räkenskaper. De senaste tio åren har den inte kunnat lämna en tillfredsställande revisionsförklaring. Detta är oacceptabelt.

Vilka åtgärder har det brittiska ordförandeskapet vidtagit för att komma till rätta med detta oacceptabla förhållande och kan rådet nu lova mig att vi nästa år kan förvänta oss en positiv revisionsförklaring om EU:s räkenskaper?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Rådet delar den oro som ledamoten har uttryckt över att revisionsrätten under de senaste 11 åren i sina årsrapporter inte har kunnat lämna någon förklaring om att det funnits tillräckliga försäkringar om att de flesta av de underliggande transaktionerna varit lagliga och korrekta. För 2004 års räkenskaper kunde revisionsrätten emellertid ge försäkringar om lagligheten och korrektheten hos de bakomliggande transaktionerna för stöd inför anslutningen samt egna resurser och administration. För första gången har revisionsrätten kunnat slå fast att det integrerade systemet för administration och kontroll har minskat risken för fel för de flesta jordbruksrelaterade utgifter till en acceptabel nivå.

Jag kan försäkra parlamentet att rådet hela tiden har lagt stor vikt vid denna fråga och ofta uttryckt sin oro över felnivån i de transaktioner som ligger bakom betalningarna och svagheterna i kontrollsystemet.

Som parlamentets ledamöter känner till har rådet granskat det färska meddelandet från kommissionen om en färdplan för en integrerad ram för intern kontroll, vilket är en del av processen mot en positiv revisionsförklaring. Förenade kungarikets ordförandeskap och kommissionen inrättade en expertpanel som bidrog till att utarbeta ett förslag till rådets slutsatser i denna fråga. Rådet antog slutsatser den 8 november 2005 och bekräftade att det är Europeiska unionens mål att uppnå en positiv revisionsförklaring och angav en rad rekommendationer för åtgärder av kommissionen och medlemsstaterna. Rådet anser att dessa slutsatser är ett viktigt steg mot en positiv revisionsförklaring och kommer att fortsätta att stödja kommissionens arbete för att aktivt bidra till att förbättra den ekonomiska förvaltningen av Europeiska unionen på alla nivåer, men beslutet ligger i slutänden i revisionsrättens händer.

  Philip Bushill-Matthews (PPE-DE), suppleant för frågeställaren. – (EN) Jag medger att ni i ert svar bekräftar att vissa förbättringar har gjorts, men jag hoppas att ordförandeskapet också medger att vi har haft många rekommendationer om åtgärder tidigare, medan det har rått en viss brist på handling.

Mycket kortfattat står det på sidan 7 i informationsmeddelandet från revisionsrätten att de anpassningar och bekräftelser som är nödvändiga för att säkerställa ett fullständigt genomförande av den nya redovisningsramen har försenats. Varför, och hur länge? På sidan 8 dras slutsatsen att utgifterna för den gemensamma jordbrukspolitiken fortfarande påverkades väsentligt av fel. Varför? Det tilläggs att när det gäller den inre politiken kommer risken för fel att kvarstå om inte den rättsliga ramen förändras. Kommer den att förändras och i så fall när?

Alla torde inse att dessa problem inte är ordförandeskapets fel. Men inser ordförandeskapet att det har ett ansvar att kräva åtgärder utifrån dessa rekommendationer, och skulle det kanske kunna skriva till mig om de specifika punkter som jag just har tagit upp?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Jag kan försäkra ledamoten att vi tar dessa frågor på mycket stort allvar. I utrikesministerns anföranden här i kammaren i eftermiddags gjorde han faktiskt klart att underlåtenheten att godkänna räkenskaperna för elfte året i rad påverkar debattklimatet i alla våra länder. På varje nivå i den brittiska regeringen och under vårt ordförandeskap har vi alltså uppmärksammat behovet av att föra arbetet i denna fråga framåt. Vi har därför samarbetat med kommissionen för att förbättra den ekonomiska förvaltningen och kontrollen av budgeten.

I januari 2005 införde kommissionen ett nytt redovisningssystem, som ska ge revisionsrätten bättre information som grund för att lämna ett positivt yttrande om presentationen av räkenskaperna. Jag har förstått att det nya systemet kommer att användas för att framställa 2005 års räkenskaper. Ordförandeskapet säkrade också medlemsstaternas överenskommelse vid Ekofinrådet den 8 november om ett paket av ytterligare förslag till förbättringar i den ekonomiska förvaltningen och kontrollen, vilket, som jag beskrev i mitt tidigare svar, kallas färdplanen, vilket kommissionen har lagt fram.

Jag kan därför försäkra ledamoten att detta inte bara rör det brittiska ordförandeskapet, utan att det är en fråga som vi, under detta möte i Ekofinrådet och till stöd för kommissionens förnyade ansträngningar, har varit beslutna att föra framåt. Det är generöst av honom att bekräfta att detta problem, eftersom det är ett verkligt problem för Europeiska unionen, uppstod långt före det brittiska ordförandeskapets tid. Jag hoppas att vi under de sex månaderna av det brittiska ordförandeskapet kommer att ha kunnat spela vår roll för att lösa det som länge har varit ett problem som inte har varit bra för Europeiska unionens anseende. Och jag hoppas att vi kan hitta en väg framåt under de kommande månaderna och åren.

  David Martin (PSE). – (EN) Skulle rådets ordförande medge att det finns få, om alls några, personer i Bryssel som fyller sina fickor med pengar? Skulle han också medge att de flesta av de klagomål som framförs av revisionsrätten rör systemen och förfarandena, och inte bedrägerier i dess snäva betydelse, samt att om bedrägerier äger rum är det i allmänhet i givarländerna eller faktiskt ibland i Europeiska unionens medlemsstater?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Det är naturligtvis riktigt av ledamoten att bekräfta att trots att Europeiska revisionsrättens rapport rör EU:s räkenskaper genomförs faktiskt 80 procent av dessa utgifter av medlemsstaterna genom jordbruks- och strukturfonderna. Vi måste emellertid se till att vi inte bara använder detta argument om vi uppfattas som självbelåtna inför våra utmaningar. Jag vill bara upprepa det som utrikesministern anförde tidigare, det vill säga att i händerna på de personer som är fientligt inställda till själva tanken på en Europeisk union är underlåtenheten att godkänna räkenskaperna för elfte året i rad en ammunition som vi absolut bör undvika att ge dem under de kommande åren.

Det är helt sant att åtgärder måste vidtas på medlemsstatsnivå i stället för bara på byråkratisk nivå i Bryssel, men detta får verkligen inte ursäkta att de åtgärder som andra ledamöter har krävt inte vidtas vare sig i Bryssel eller på medlemsstatsnivå.

Alla vi som har ett intresse av att bygga upp och bibehålla ett stöd för Europeiska unionen och dess arbete bland EU:s medborgare har ett starkt intresse av att få en lösning på detta långvariga problem. Det kommer att innefatta handlingar på medlemsstatsnivå, men även den viktiga typ av arbete som vi ser fram emot vid Ekofinrådet och som glädjande nog har Europeiska kommissionens stöd.

  Christopher Beazley (PPE-DE). – (EN) Jag vill följa upp David Martins kommentar till rådets ordförande, eftersom rådets ordförande använde uttrycket ”inte har varit bra för Europeiska unionens anseende”, som om Europeiska unionen på något sätt är en annan institution än våra nationella institutioner. Jag vill helt enkelt betona att orsaken till att revisionsrätten har funnit det svårt att godkänna räkenskaperna inte är korruptionen i Europeiska unionen – skild från medlemsstaterna – utan att medlemsstaterna inte hjälper Europeiska unionen att ge den typ av giltig bokföring som revisionsrätten och EU:s institutioner kräver.

Jag vill be rådets ordförande att försäkra allmänheten om att vi naturligtvis måste vara noggranna, men det är ingen annans fel – det är våra medlemsstaters fel.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Med all respekt för ledamoten håller jag inte med om att det bästa sättet att hantera detta problem, som har funnits i 11 år, skulle vara att på något sätt ge sig in på en ansvarsfördelning som antyder att den ena är bättre än den andra, eller vice versa.

Utmaningen måste vara att inse att det finns ett gemensamt problem. Det skulle helt enkelt vara oärligt om jag skulle hävda att detta inte innebär en mycket betydande risk för Europeiska unionens anseende, inte minst med tanke på hur tidningarna i ett antal EU-medlemsstater har beskrivit denna underlåtenhet att säkra en revisionsförklaring för elfte året i rad, i stället för att diskutera vem som har rätt eller fel.

Utmaningen består i att hitta lösningar som avspeglar de respektive ansvarsområdena för kommissionen, förvaltningen i Bryssel och medlemsstaterna, men att bara säga att detta är en fråga för medlemsstaterna och att det därför inte finns något gemensamt ansvar att hitta en väg framåt är ingen tillfredsställande reaktion på att ingen revisionsförklaring har lämnats på elva år. Alla vi som vill se revisionsförklaringar i framtiden har ett gemensamt ansvar att vidta just de praktiska åtgärder som finns i kommissionens förslag och som glädjande nog fördes framåt under det brittiska ordförandeskapet vid det senaste mötet i Ekofinrådet.

  Talmannen. –

Fråga nr 8 från Richard Corbett (H-0903/05):

Angående: Kommittésystemet

Kan rådet ange hur det går med den återupptagna behandlingen av förslaget om att se över 1999 års beslut om kommittésystemet?

Håller rådet med om att kommissionens reviderade förslag från 2004, med endast några få ändringar, skulle kunna utgöra en godtagbar grund för en varaktig lösning på tvisten om kommittésystemet?

Skulle rådet kunna tänka sig att ändra detta förslag så att det inte blir möjligt för kommissionen att utan ändring behålla en genomförandeåtgärd som har förkastats av rådet eller parlamentet?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Jag välkomnar frågan från ledamoten som jag vet sedan länge har ett intresse i frågan om kommittésystemet. Han vet att diskussionerna om kommissionens ändrade förslag återupptogs än en gång senast i september, så jag hoppas att han förstår att det är för tidigt för mig att i detta skede lämna ett definitivt svar på hans fråga på rådets vägnar.

Den arbetsgrupp som diskuterar kommissionens ändrade förslag om kommittésystemet har hittills haft tre sammanträden och kommer att sammanträda två gånger till under det brittiska ordförandeskapet. Jag har emellertid förstått att diskussionerna går bra.

  Richard Corbett (PSE). – (EN) Jag vill bara tacka ordförandeskapet för dess svar och uppmana det att framhärda. Om vi lyckas hitta en lösning på denna fråga som har pressat unionen i många år kommer att vi att lämna ett betydande bidrag till vår strävan efter bättre lagstiftning. Mycket av det som egentligen borde delegeras till den verkställande myndigheten går i nuläget till tre behandlingar i både parlamentet och rådet. Vi kommer dock inte att delegera om vi inte har en garanti för att vi om nödvändigt kan återkalla saker och ting, på samma sätt som rådet kan göra. Jämlikhet mellan parlamentet och rådet är en nyckel till detta. Om det finns bättre möjligheter till granskningar kommer vi i vår tur att vara villigare att delegera.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Jag uppskattar ledamotens erfarenhet och sakkunskap i denna fråga. Jag instämmer med hans åsikter både om frågans betydelse och om att vi måste framhärda. Jag kan försäkra honom att vi ur ordförandeskapets synvinkel framhärdar i denna viktiga fråga och att vi kommer att fortsätta att göra det.

Avslutningsvis vill jag bara upprepa att jag trots att dessa diskussioner återupptogs först i september är glad att kunna meddela att verkliga framsteg har gjorts i de diskussioner som redan har ägt rum. Jag är optimistisk om att ytterligare stora framsteg kan göras under de två återstående mötena under det brittiska ordförandeskapet.

  Talmannen. –

Fråga nr 9 från Sajjad Karim (H-0905/05):

Angående: Bristande överensstämmelse mellan ministrars inställning till balansen mellan säkerhet och de mänskliga rättigheterna

Inom loppet av bara två veckor har vi fått motsägelsefulla budskap från två ministrar i den brittiska regeringen, som för närvarande innehar ordförandeskapet i rådet. I sitt förord till EU:s årsrapport om de mänskliga rättigheterna 2005, som offentliggjordes den 3 oktober, citerade den brittiske utrikesministern Jack Straw Kofi Annans uttalande om att vi inte kommer att åtnjuta utveckling utan säkerhet, inte säkerhet utan utveckling och inte någotdera utan respekt för de mänskliga rättigheterna. Jack Straw angav dessutom att vi inte bara måste fortsätta att bekräfta dessa värden utan att vi även måste framhålla deras giltighet. Trots detta gjorde den brittiske inrikesministern Charles Clarke den 26 september ett uttalande i tidskriften New Statesman i vilket han sade att om han skulle ställas inför ett val mellan säkerhet och konventionen om de mänskliga rättigheterna skulle prioritera nationell säkerhet. Kan rådet få dessa till synes motsägelsefulla uttalanden att gå ihop? Om svaret är nej, vilket av uttalandena representerar bäst rådets ståndpunkt: ställt inför ett val mellan säkerhet och de mänskliga rättigheterna, vad skulle rådet prioritera?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Alla regeringar står inför utmaningen att hantera det nuvarande exempellösa hotet om global terrorism. Man behöver emellertid inte välja mellan säkerhet och mänskliga rättigheter. Utan säkerhet finns inga mänskliga rättigheter och utan mänskliga rättigheter finns ingen säkerhet.

Efter attackerna i London den 7 juli i år höll rådet ett extra möte den 13 juli. Vid detta möte antog rådet ett uttalande om EU:s reaktion på dessa förfärliga bombattentat. I uttalandet klargjorde rådet följande, och jag citerar direkt: ”attackerna är en skymf mot de universella värden på vilka Europeiska unionen är grundad. En central aspekt av dessa värden är engagemanget för demokratiska och öppna institutioner och samhällen som styrs genom rättsstatsprincipen och inom vilka människor av alla trosuppfattningar kan leva, arbeta och utvecklas tillsammans, oavsett bakgrund. De terrorister som tar avstånd från detta engagemang och tillgriper våld för att påtvinga sina idéer kommer att besegras”. Därefter tillade rådet att EU stärker, och jag citerar än en gång direkt: ”sitt åtagande att bekämpa terrorism och att upprätthålla de grundläggande principerna om frihet, säkerhet och rättvisa”.

  Sajjad Karim (ALDE). – (EN) Tack för ert svar. Jag medger att detta är en fråga där det bör finnas fler valmöjligheter och att den handlar om att hitta rätt balans.

Vad jag vill veta är detta: På vilket sätt innebär fängslande av personer utan åtal, vägran att lämna meningsfull information om skälet till fängslandet och avlägsnande av en advokats rätt att ta emot meningsfulla instruktioner i sådana frågor att dessa värderingar antingen bekräftas eller att deras giltighet görs gällande?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Med all respekt anser jag att ledamoten försöker locka in mig i diskussioner om en eller en annan medlemsstats förhållningssätt eller påstådda förhållningssätt, trots att mitt ansvar i dag är att tala på rådets vägnar. Jag kan försäkra honom att ur ordförandeskapets synvinkel är det uttalande som jag delade med parlamentet och som rådets ledamöter enades om den 13 juli är en stark grund på vilken vi med enad front kan möta hotet från den internationella terrorismen. Låt oss vara mycket tydliga: terroristerna vill inte bara åt våra liv genom sina ondskefulla och exempellösa angrepp mot oss, utan också vår livsstil. Därför anser jag att rådets uttalande den 13 juli mycket tydligt speglar de alleuropeiska åsikterna om hur vi bör möta dessa utmaningar.

  Talmannen. –

Fråga nr 10 från Hélène Goudin (H-0908/05):

Angående: EU-ländernas försvarsbudgetar

Svensk massmedia rapporterade den 14 oktober 2005 att Storbritanniens försvarsminister John Reid offentligt uttalat att EU:s medlemsstater borde öka sina respektive anslag till försvarssektorn. Enligt samma media framhöll försvarsministern att en rimlig nivå för medlemsstaternas försvarsanslag är cirka 2,5 procent av BNP, vilket motsvarar Storbritanniens försvarsanslag. De svenska försvarsutgifterna uppgick i fjol till 1,7 procent av Sveriges BNP.

Är ordförandeskapets samlade bedömning att EU-länderna skall eftersträva försvarsanslag i linje med det brittiska? Anser ordförandeskapet att EU-länder likt Sverige, som spenderar mindre än 2 procent av BNP på försvarsutgifter, skall höja anslagen till försvaret? Anser ordförandeskapet att detta i första hand bör vara en gemensam EU-fråga, eller att det skall vara helt upp till medlemsstaterna att bedöma vilken nivå av BNP som är lämplig att anslå till försvaret?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Rådet har inte diskuterat nivån på medlemsstaternas försvarsbudgetar eftersom detta är ett nationellt ansvarsområde.

När det gäller försvarskapaciteten söker man olika sätt att förbättra den genom att öka utgifterna för forskning och forskningssamarbete samt hantera bristerna i kapacitet och utbildning. Som en uppföljning av diskussionen vid det informella mötet mellan stats- och regeringscheferna i Hampton Court har ordförandeskapet därför bett den höge representanten att, när så är lämpligt och i samarbete med ordförandeskapet, det kommande ordförandeskapet och Europeiska kommissionen, driva på arbetet inom just detta område. Den höge representanten kommer i samarbete med ordförandeskapet att sammanfatta sina inledande slutsatser före Europeiska rådets möte i december.

  Talmannen. –

Fråga nr 11 från Dimitrios Papadimoulis (H-0912/05):

Angående: Överenskommelse om budgetplanen för 2007-2013

En av ordförandeskapets främsta prioriteringar, som presenterades för Europaparlamentet den 23 juni 2005, är att nå framsteg i frågan om finansieringen av Europeiska unionen och budgetplanen för 2007–2013. Med tanke på att en överenskommelse i sista stund skulle innebära att förhandsplaneringen och den korrekta tillämpningen av gemenskapens fleråriga program äventyrades, skulle rådet kunna redogöra för läget i diskussionerna om denna fråga? Vad tänker rådet göra för att få till stånd en överenskommelse före utgången av det brittiska ordförandeskapet?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Herr talman! Ordförandeskapet är väl medvetet om vikten av att nå en överenskommelse om den nya budgetplanen före årsskiftet och kommer att göra allt det kan för att möjliggöra detta. Detta har varit något av ett återkommande tema för diskussionerna i denna kammare i eftermiddag. I detta syfte genomförde rådet en serie bilaterala samråd med medlemsstaterna under sommaren, och diskussionerna om denna fråga återupptogs i rådet den 7 november. De kommer naturligtvis att fortsätta vid mötet i allmänna rådet måndagen den 21 november. Ordförandeskapet kommer att fortsätta att arbeta för en överenskommelse, men innan det är redo att överlämna ett övergripande kompromissförslag till rådet kan det inte kommentera vad ett sådant förslag kan komma att innehålla, eller inte innehålla.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Tänker ni informera Europaparlamentet om den kompromisstext som ordförandeskapet har utarbetat före toppmötet i december?

Med tanke på att Förenade kungariket i juni spelade en ledande roll för att stjälpa överenskommelsen undrar jag om ordförandeskapet verkligen är berett att agera så att vi kan nå en överenskommelse mellan de 25 medlemsstaterna?

Har ni i rådet tänkt på att det brittiska ordförandeskapet riskerar att bli ett av de mest ineffektiva och misslyckade i Europeiska unionens historia?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Utrikesministern sa att detta var den 47:e gången under ordförandeskapet som en brittisk minister infann sig i detta parlament. Jag kan försäkra ledamoten att jag kommer att vara tillbaka på min vanliga plats under de senare plenarsammanträdena i detta parlament. Vår premiärminister har åtagit sig att komma tillbaka och tala inför parlamentet. Vilken annan kritik eller skepsis som än kan riktas mot det brittiska ordförandeskapet är en brist på diskussion med Europaparlamentet kanske inte ett av de starkaste argumenten.

  Esko Seppänen (GUE/NGL). – (FI) Herr talman, herr rådsordförande! Jag vill utnyttja detta tillfälle eftersom jag har formulerat en egen fråga i samma ärende, fråga nr 17, som vi kanske inte hinner få svar på vid denna frågestund. Jag skulle vilja fråga om det finns någon möjlighet att det här kompromissförslaget även kommer att innehålla ett förfarande för samfinansiering av jordbruket, så att vi kan nå en överenskommelse om att slopa Förenade kungarikets särskilda rabatt?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Jag beundrar ledamotens opportunism när han tar chansen att i en följdfråga ta upp det som han skulle ta upp i fråga nr 17. Med risk för att göra honom besviken vill jag helt enkelt upprepa mitt tidigare svar till honom, dvs. att det, med tanke på hur känsliga och viktiga frågor som diskuteras och som kommer att tas upp under vårt ordförandeskap, verkligen inte vore lämpligt att försöka lyfta ut en viss beståndsdel i det eventuella paket som vi hoppas kunna enas om i december.

  Talmannen. –

Fråga nr 12 från Nils Lundgren (H-0916/05):

Angående: Rättssäkerheten inom EU

Den svenske medborgaren Lech Sierpinski har sedan 1998 varit belagd med reseförbud i Polen och därmed inte kunnat lämna landet. Som utländsk medborgare i Polen har han under de gångna sju åren därmed saknat grundläggande rättigheter liksom tillgång till hälsovård och arbetstillstånd, och kan inte längre finansiera sina advokatkostnader.

Samtliga EU:s medlemsstater måste uppfylla Köpenhamnskriterierna och har undertecknat Europakonventionen som bl.a. föreskriver rätten till ett effektivt rättsskydd och en rättvis rättegång.

Väl medveten om svårigheten att kommentera enskilda ärenden, vill jag ändå fråga om ordförandeskapet anser att något kan göras på rådsnivå för att påverka en EU-stat som i situationer som denna inte uppfyller rimliga krav på rättssäkerhetsgarantier?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Jag kan lämna ett kortfattat svar på denna fråga. Rådet har aldrig diskuterat denna fråga och den ligger inte inom dess behörighet.

  Talmannen. –

Fråga nr 13 från Chris Davies (H-0917/05):

Angående: Öppenhet och insyn

Vilka framsteg har skett i fråga om öppenhet och insyn i rådets verksamhet sedan rådets ordförandeskap besvarade min fråga H-0567/05⁽¹⁾ i samma ärende?

Fråga nr 14 från Timothy Kirkhope (H-0957/05):

Angående: Insyn i rådet

Vilka framsteg har ordförandeskapet gjort med anknytning till den kampanj som lanserades av brittiska politiska ledare i Europaparlamentet för att försöka övertyga rådet att hålla offentliga möten för att säkra insyn, öppenhet och an svar?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Herr talman! Efter den pågående debatten om öppenhet och insyn i rådets verksamhet och diskussionen mellan Förenade kungarikets ordförandeskap och parlamentets ledamöter i denna fråga ägde en första diskussion rum i Coreper, Ständiga representanternas kommitté, den 19 oktober. Ordförandeskapet utforskar för närvarande, tillsammans med de kommande österrikiska och finska ordförandeskapen, en rad möjliga åtgärder som syftar till att ytterligare öka öppenheten i rådets lagstiftning.

  Chris Davies (ALDE). – (EN) Jag tackar rådets ordförande. Låt mig säga att det är en enormt stor lättnad att ha några minuter när vi inte debatterar Reach i otaliga grupper kring detta parlament – jag är rädd att det bara blir några minuter. Jag ser att Timothy Kirkhope inte är här, men jag är medveten om att han tog upp denna fråga i en tidigare debatt.

Jag vill personligen tacka rådets ordförande för hans arbete med denna fråga. Jag ser att han gör vad han kan för att främja dagordningen. Här har jag en kopia av ett brev från Anders Fogh Rasmussen, Danmarks statsminister, där han säger att han stöder en ändring av arbetsordningen. Jag misstänker att liknande brev kan komma från Estland och Sverige till att börja med. Vi känner redan till Förenade kungarikets inställning. Det innebär fyra röster, och ni behöver bara nio till. Jag vet att rådet föredrar att göra saker och ting genom enhällighet men för att uppnå någonting av verklig substans – en verklig förändring – borde inte ordförandeskapet föra fram detta till omröstning vid nästa möte i allmänna rådet och namnge och hänga ut de medlemsstater som inte stöder denna inställning?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) De råd som ges av ledamoten är förbryllande. En strategi att inte söka enhällighet och peka ut medlemsstaterna är ett egendomligt argument att framföra, men jag antar att detta är ett tecken på allvaret och styrkan i många parlamentsledamöters känslor inför denna viktiga fråga.

Den brittiska regeringens inställning till denna fråga har framförts av ingen mindre än vår premiärminister, men det är rätt av honom att bekräfta att Förenade kungariket, trots att det innehar ordförandeskapet, inte är den enda aktören på denna scen. Jag är rädd att jag kommer att göra ledamoten besviken genom att påpeka att vi inte kommer att diskutera öppenheten nästa vecka eftersom dagordningen för måndagen är så fullmatad och eftersom inte bara försvarsministrarna utan även biståndsministrarna kommer att beröras.

Ett diskussionsunderlag kommer att läggas fram under de närmaste dagarna och diskuteras av Anticigruppen innan det diskuteras i Coreper II. Coreper I kommer också att föras in i denna process, så jag är tacksam för ledamotens generösa ord. Jag kan försäkra honom att detta är en fråga som vi fortsätter att arbeta med, men vi är övertygade om att rätt väg framåt inte är att ta upp den frågan den 21 november vid det kommande mötet i allmänna rådet, utan att försöka göra det som kommer att vara viktiga framsteg i de andra forum som jag har beskrivit.

  James Hugh Allister (NI). – (EN) Herr rådsordförande! Ni blev förbryllad av frågeställaren. Jag förbryllas av ert svar där ni låtsades att den brittiska regeringen står för mer öppenhet.

I min hand har jag den rapport från underhusets europeiska granskningskommitté som offentliggjordes den 24 oktober. Den innehåller ett svar med en beskrivning av den brittiska regeringens inställning som reaktion på förslaget att rådets sammanträden ska vara offentliga. Det står så här: ”regeringen anser att det inte skulle vara möjligt för Europeiska rådet att nå en överenskommelse i svåra frågor som inte kan lösas av ministerrådet om det är tvingat att arbeta inför öppen ridå”. Vilken inställning har den brittiska regeringen egentligen? Är ni för öppenhet eller är ni för att undvika att arbeta inför öppen ridå, såsom antyds i detta svar?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Jag vill besvara ledamotens fråga genom att säga att svaret, inte minst som det anstår det land som innehar ordförandeskapet i Europeiska unionen, kommer att lämnas i form av ordförandeskapets förslag, eftersom det som är betydelsefullt inte är ett lands inställning, utan medlemsstaternas inställning.

När vi utarbetar förslagen under de kommande dagarna och för våra partner beskriver de möjliga alternativen för att öka öppenheten i rådet kan jag försäkra ledamoten, som har talat så elegant om den vikt som han lägger vid denna fråga, att vi kommer att diskutera denna redovisning med de kommande ordförandeskapen och även med rådets sekretariat. Dessa alternativ kommer att framföras i Coreper, som jag har sagt tidigare, på grundval av redovisningen av diskussionsunderlaget vid Anticigruppens sammanträde senare denna månad. Jag anser att detta är det mest konstruktiva sättet att gå vidare för att se till att vi får det resultat som så många här eftersträvar.

  Richard Corbett (PSE). – (EN) Är ordförandeskapet medvetet om frågans långa historia i och med att parlamentet har tryckt på för att rådets möten ska vara offentliga när rådet fungerar som lagstiftare ända sedan parlamentet först valdes 1979? Det brittiska ordförandeskapet gick faktiskt i spetsen 1976, när det företräddes av Tony Benn i rådet (energi), genom att uttala att rådets möten borde vara offentliga när det behandlar lagstiftningsfrågor.

Skulle Tony Benn medge att vi har gjort en hel del framsteg tillsammans i vår konstitution som successivt utvecklas, eftersom rådet nu åtminstone offentliggör resultaten av alla sina omröstningar om lagstiftning och ger allmänheten rätt att ta del av handlingarna, men att det vore värt att ta ett sista steg till och faktiskt sammanträda och rösta offentligt när rådet antar lagar?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Jag böjer mig för parlamentsledamoten och hans detaljerade kännedom om frågans historia, som återigen visar det intresse som familjen Benn sedan länge haft för saken. Det kanske kan intressera ledamoten att detta är en sak som jag har diskuterat med Tony Benns son, som nu är en av Förenade kungarikets företrädare i konstellationen med utvecklingsministrar och således har ett direkt intresse av den ståndpunkt som vi intar i den och andra rådskonstellationer. Jag är glad att konstatera att hans synpunkter helt återspeglar historiens tyngd bakom de viktiga diskussioner som vi för närvarande för med medlemsstaterna för att komma vidare.

Som svar på den tidigare frågan vill jag helt enkelt upprepa den kommentar som vår premiärminister gjorde när han talade till Europaparlamentet tidigare under det brittiska ordförandeskapet: detta är det motiv som har drivit oss att fortsätta diskussionerna i Coreper och som vi nu väntar oss att kunna föra vidare under de kommande dagarna.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag ber er och ordförandelandets företrädare om ursäkt för att jag är sen. Jag talade med Hilary Benn i söndags om just denna fråga när vi möttes i samband med hågkomstens dag i Leeds.

Jag skulle vilja fråga rådsordföranden vad ståndpunkten är i fråga om vad jag fick veta av premiärminister Blair – och vad jag fick veta i dag av Jack Straw – när det gäller hur vi ska gå vidare med frågan om öppenhet och insyn i rådet. Tony Blair sa till mig att det vore bra att gå vidare så länge reglerna respekteras. Jag fick veta av Jack Straw i eftermiddags att två alternativ övervägdes. Jag skulle vilja veta om dessa alternativ ligger inom ramen för reglerna eller om vi kan förvänta oss en förändring av reglerna.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Jag är glad att ledamoten bidrog till att visa att diskussionerna bland de brittiska politikerna är levande. Jag kan inte göra anspråk på att ha talat med Hilary Benn fullt så nyligen som Timothy Kirkhope har, men jag kan försäkra er att när jag träffar Hilary Benn i kabinettet i morgon kommer jag att förhöra mig om vad han talade om för Timothy Kirkhope vid minnesgudstjänsten i Leeds i söndags.

I fråga om den punkt som Timothy Kirkhope tar upp måste han dock vänta ännu lite längre. Innan han kom tillbaka till kammaren i eftermiddags informerade jag hans kolleger om den process som vi nu fullföljer. Som han känner till fördes en diskussion i Coreper tidigare under det brittiska ordförandeskapet. Frågan kommer inte att diskuteras vid rådets möte (allmänna frågor) den 21 november. Vi har i stället beslutat oss för att utarbeta ett diskussionsunderlag som kommer att presenteras under de kommande dagarna av vårt ordförandeskap och sedan diskuteras av Anticigruppen före diskussionen i Coreper II. Coreper I kommer också att bidra till processen. Om det kan underlätta för ledamoten ska jag givetvis se till att han får ett exemplar av redovisningen när den är klar.

  Talmannen. –

Fråga nr 15 från Jonas Sjöstedt (H-0920/05):

Angående: Fiskeavtalet med Marocko och rådets stöd till FN

I ett svar på en tidigare fråga (H-0692/05⁽²⁾) om ingående av fiskeriavtal mellan EU och Marocko som inkluderar det ockuperade Västsaharas territorier säger rådet att ”de stöder processen i FN”.

Angående FN så röstade generalförsamlingens fjärde kommitté igenom en resolution den 11 oktober som handlade om icke självstyrande territoriers rätt till de egna naturresurserna. Resolutionen stöddes av 137 närvarande medlemmar, varav 22 länder även är medlemmar i EU. Frankrike och Storbritannien lade ned sina röster, medan Danmark inte var närvarande.

Utifrån rådets tidigare hänvisande till stödet för processen i FN, och med tanke på den resolution som stöddes av flertalet EU-medlemmar vid omröstningen i FN den 11 oktober skulle man kunna dra slutsatsen att det framförhandlade fiskeavtalet mellan EU och Marocko inte skall omfatta Västsaharas territorier. Kan rådet bekräfta att Västsaharas hamnar och vatten inte kommer att omfattas av fiskeavtalet?

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Herr ordförande! Jag vill hänvisa ledamoten till rådets svar på hans fråga H-0692/05 av den 28 september.

I mitt svar förklarade jag att det i artikel 2 i det fiskeavtal som undertecknades den 28 juli 2005 anges att avtalet är tillämpligt på ”den marockanska fiskezon som ligger inom Konungariket Marockos överhöghet eller jurisdiktion”. Denna avgränsning av den geografiska räckvidden är densamma som i det tidigare avtalet som löpte ut 1999 och har ingen som helst inverkan på Västsaharas ställning. Det undertecknade avtalet håller nu på att ratificeras, vilket väntas leda till att avtalet formellt sluts under det första kvartalet 2006.

  Jonas Sjöstedt (GUE/NGL). – Jag vill tacka rådet för svaret. Problemet med svaret är att det innebär att EU har slutit ett fiskeavtal som betyder att EU kommer att fiska i Västsaharas vatten. Det är ett land som olagligt ockuperas av Marocko. Ingen av EU:s medlemsstater erkänner Marockos suveränitet över Västsahara. Det hjälper inte hur elegant man formulerar detta. Faktum är att ni har slutit eller är på väg att sluta ett avtal som indirekt godtar Marockos överhöghet över Västsahara genom att avtalet omfattar förhandlingar om det ockuperade landets naturresurser. Jag tycker att detta är djupt inkonsekvent och omoraliskt. Jag undrar därför om det inte finns en brist på samstämmighet i rådets politik på detta område.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Låt mig försäkra ledamoten om att Västsaharas politiska ställning behandlas inom Förenta nationerna. Rådet erbjuder FN sitt fulla stöd i sökandet efter en tillfredsställande lösning på frågan om Västsahara och hoppas att en lösning på läget framkommer.

Som jag sa tidigare har fiskeavtalet ingen som helst inverkan på frågan om Västsaharas ställning. Liksom det tidigare långvariga avtalet är det nya fiskeavtalet mellan EU och Marocko tillämpligt på ”den marockanska fiskezon som ligger inom Konungariket Marockos överhöghet eller jurisdiktion”. Fiskeavtalet har ingen som helst inverkan på frågan om Västsaharas ställning, som ledamoten hävdar.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr rådsordförande! Jag anser inte att man bara kan säga att Marocko är en ockupationsmakt, vilket Jonas Sjöstedt precis gjorde. Jag vill fråga er om inte problemet med Västsahara egentligen är en kvarleva från vårt eget förflutna som europeiska kolonisatörer och om vi inte borde försöka förstå båda sidor – såväl marockanerna som de övriga grupperna – om vi ska lyckas få fram en verklig kompromisslösning där man även tar hänsyn till Marockos intressen.

  Douglas Alexander, rådets ordförande. – (EN) Låt mig försäkra ledamoten att vi söker en verklig lösning men att vi inser att denna verkliga lösning – av Västsaharas politiska ställning – är under behandling inom Förenta nationerna. Förenta nationerna har rådets fulla stöd i försöken att uppnå en verklig och tillfredsställande lösning på Västsaharafrågan. Vi hoppas verkligen på att en lösning på läget framkommer.

  Talmannen. – Frågorna nr 16–36 kommer att besvaras skriftligen⁽³⁾.

(1) Muntligt svar av den 7.9.2005.

(2) Skriftligt svar av den 13.10.2005.

(3) Se bilaga: ”Frågestund”.

19. Uttalande av talmannen

  Talmannen. – Parlamentet oroar sig över de brott mot de mänskliga rättigheterna i Tunisien som uppdagades vid Förenta nationernas världstoppmöte om informationssamhället. Vid ett besök i landet tidigare i år, och i ett uttalande i september, uttryckte talmannen sitt missnöje över det förtryck och de trakasserier som frivilligorganisationer och medier utsätts för i Tunisien. Han påpekade även att detta strider mot andan i associeringsavtalet mellan EU och Tunisien.

Informationssamhället innebär en enorm möjlighet till yttrandefrihet och fredligt åsiktsutbyte och gör det möjligt för människor från olika länder och kulturer att komma närmare varandra. Det som borde blivit ett högtidlighållande av framsteg blev ett misslyckande på grund av trakasserierna mot försvararna av de mänskliga rättigheterna från Tunisien och andra länder och mot medieföreträdare samt på grund av inskränkningarna av de verksamheter för de mänskliga rättigheterna och demokratin i Tunisien som har utvecklats på Internet.

Parlamentets delegation vid världstoppmötet om informationssamhället kommer under ledning av Catherine Trautmann att framföra vår ståndpunkt vid detta möte och vid det medborgarmöte som kommer att hållas samtidigt denna vecka. Vi beklagar myndigheternas försök att stoppa detta fredliga arrangemang.

Som parlamentet klargjorde i sin resolution nyligen står vi sida vid sida med alla de som arbetar fredligt för att utveckla demokratin och rättsstatsprincipen i Tunisien.

(Sammanträdet avbröts kl. 19.05 och återupptogs kl.21.00.)

ORDFÖRANDESKAP: OUZKÝ
Vice talman

20. Humana normer för fångstmetoder för vissa djurarter

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0304/2005) av Karin Scheele för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om införande av humana normer för fångstmetoder för vissa djurarter (KOM(2004)0532 – C6-0100/2005 – 2004/0183(COD)).

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. – (EL) Herr talman! Jag skulle vilja börja med att gratulera föredraganden till hennes mycket uppriktiga och flitiga arbete och jag vill säga att syftet med det förslag till direktiv som debatteras är att införa normer för att garantera relativt humana fångstmetoder för de djur som tillfångatas.

Förslaget är utformat efter Europeiska gemenskapens skyldighet att göra internationella åtaganden gentemot Kanada, Ryssland och Förenta staterna. De internationella åtagandena och skyldigheterna bygger på överenskommelsen om internationella humana normer för fångstmetoder som Europeiska gemenskapen, Kanada och Ryska federationen undertecknade 1998 samt på en annan överenskommelse med liknande innehåll som undertecknades av Europeiska gemenskapen och Förenta staterna i form av överenskommen praxis.

Överenskommelsen med Kanada och Ryssland har redan ratificerats av Europeiska gemenskapen och Kanada och kommer att träda i kraft så fort Ryssland har ratificerat den, vilket snart kommer att ske eftersom förfarandet enligt kommissionens officiella information redan har påbörjats. Europeiska gemenskapen kommer således inte att kunna uppfylla sina internationella åtaganden när överenskommelsen träder i kraft, om vi inte antar en relevant gemenskapslagstiftning.

Förslaget till direktiv har en verkligt begränsad omfattning. Trots detta kommer direktivet, om det antas, att utgöra ramarna för antagandet av gemensamma normer i Europeiska unionen för att begränsa onödigt lidande och onödiga plågor för de djur som tagits tillfånga. De normer som föreslås bygger på resultat från ett seriöst vetenskapligt arbete inom ramen för Internationella standardiseringsorganisationen och har, vad viktigare är, antagits av Internationella naturvårdsunionen.

Förslaget ger också medlemsstaterna möjlighet att upprätthålla och tillämpa striktare nationella bestämmelser. Dessutom innebär förslaget till direktiv en del förbättringar men inga försämringar av de befintliga normerna utifrån den gällande gemenskapslagstiftningen. Till exempel kommer förbudet mot användning av rävsaxar i Europeiska unionen enligt rådets förordning 3254/91 fortfarande att gälla även efter det att det nya direktivet har antagits.

Jag måste understryka att vi under förfarandets gång är villiga att gå igenom de relevanta ändringsförslagen för att kunna ta hänsyn till den oro som olika politiska grupper och djurrättsorganisationer har framfört, och kommissionen avser att fortsätta arbeta i denna riktning.

Om förslaget förkastas innebär det att Europeiska unionen kommer att stå utan normer för fångstmetoder den närmaste framtiden och att Europeiska gemenskapen inte kommer att kunna uppfylla sina internationella åtaganden.

Avslutningsvis skulle jag vilja betona att jag ska ta hänsyn till parlamentets åsikt och utvärdera de ståndpunkter som framkommit i såväl parlamentet som rådet. Kommissionen kommer utifrån detta att besluta om möjliga åtgärder, däribland ett eventuellt tillbakadragande av förslaget. Samtidigt planerar kommissionen att utarbeta en undersökning i syfte att uppdatera den vetenskapliga grunden till ett förslag om antagande av normer för fångstmetoder. Häri kommer naturligtvis även de relevanta samrådsförfarandena med de inblandade parterna att ingå.

Slutligen skulle jag vilja säga att jag hoppas att vårt goda samarbete med er kommer att fortsätta i framtiden.

  Karin Scheele (PSE), föredragande. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Efter en mycket spänd debatt om kemikaliepolitiken är det en stor lättnad att få återgå till ett ämne där vi redan har haft en bred majoritet i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och där jag förmodar att vi kommer att ha en bred majoritet även i morgon.

Som kommissionsledamot Stavros Dimas sa ska kommissionens förslag från 2004 användas för genomförandet av det internationella avtalet. Mitt förslag om att det skulle förkastas antogs så gott som enhälligt i miljöutskottet med 47 röster för, tre röster mot och två nedlagda röster. Jag ska nu förklara varför jag var en av dem som röstade mot.

Eftersom förslaget omfattas av kapitlet om miljöpolitik är Europeiska unionen skyldig att utgå från de senaste vetenskapliga rönen som grund för lagstiftningsförslaget. Denna grundval saknas. Det enda man har gjort är att, nästan ord för ord, lägga till det avtal som förhandlades fram för tio år sedan. Det finns dessutom rättsliga motsägelser mellan förslaget och annan EU-lagstiftning, däribland direktivet om skydd av djur som används för försök och livsmiljödirektivet. Enligt kommissionens förslag skulle det vara tillåtet att fånga och döda djur som skyddas genom livsmiljödirektivet. Det finns som vi alla vet vissa omständigheter då det kan vara nödvändigt med fångstmetoder och fällor, men vi hävdade redan från allra första början att det var olämpligt att påstå att direktivet angav humana fångstnormer. Förslaget är väldigt klent och kommer inte att bidra till att minska lidandet för djur som fångas eller dödas med hjälp av fällor.

Som kommissionsledamoten själv har klargjort, och som jag själv tror, måste vi sammanfatta lite historiska fakta för att det ska gå att förstå parlamentets fasta beslut att förkasta förslaget. 1989 antog parlamentet en resolution där det efterlyste ett förbud mot rävsaxar i Europeiska unionen och mot import av päls och pälsprodukter från länder där rävsaxar användes. Som svar på detta antogs 1991 en förordning om detta ämne som från och med 1995 förbjöd rävsaxar och import av päls från 13 förtecknade djurarter från tredjeländer. Förbudet gäller inte om ett av de två villkoren uppfylls. Detta är också anledningen till denna internationella överenskommelse. Det finns redan gällande lämpliga lagar eller administrativa bestämmelser som förbjuder rävsaxar, förutom i de fall då de metoder som används för att fånga de förtecknade djurarterna uppfyller internationellt överenskomna humana fångstnormer.

Denna EU-förordning skulle innebära att det blev ytterst nödvändigt att fastställa normer för fångstmetoder på internationell nivå för att undanröja ett förbud mot importer. Förhandlingen om ett avtal mellan EU, Kanada, Ryssland och USA inleddes på grund av USA:s och Kanadas hot om att bestrida dessa importrestriktioner inför WTO. Än så länge har bara EU och Kanada ratificerat avtalet. De normer för fångstmetoder som anges i avtalet återspeglar normer som redan gäller i Ryssland, Kanada och USA och kan inte på något sätt klassificeras som humana. Så långt tillbaka som 1997 antog Europaparlamentet ett betänkande där det internationella avtalet beskrevs som fullständigt inadekvat vare sig det gällde djurens välbefinnande eller det miljömässiga syftet. Parlamentet ansåg även att det var helt oacceptabelt att Europeiska unionen undertecknade avtalet. Ett avtal som inte ens innebär en minsta garanti för att de övriga parterna kommer att sluta använda rävsaxar inom en snar och angiven tidsram kan inte ens läggas fram för seriös behandling. Kammaren antog betänkandet med stor majoritet 1997.

Det var den historiska sammanfattningen. Jag hoppas att en stor majoritet förkastar detta, som jag ser det, mycket dåliga förslag från kommissionen, och att kommissionen kommer att visa att den har någorlunda grepp om vad demokrati är och drar tillbaka förslaget.

  Horst Schnellhardt, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka föredraganden Karin Scheele för det mycket goda och trevliga samarbetet vid utarbetandet av det betänkande vi behandlar i dag, även om vi inte var helt eniga på alla punkter. Men vi lyckades i alla fall enas till slut och jag kan därmed helt enkelt säga att det finns många vägar som bär till Rom.

Denna punkt om Europaparlamentets arbetsplan är kännetecknande för det som gör parlamentet så speciellt. Vi intresserar oss för införlivandet av ett internationellt avtal mellan Kanada, USA, Ryssland och EU, trots att detta avtal – som föredraganden sa – förkastades 1998. Detta kan bara hända i Europaparlamentet.

För egen del har jag inga problem med detta eftersom jag vid den tidpunkten röstade för avtalet, eller för att uttrycka mig annorlunda, röstade mot att det skulle förkastas, därför att jag var säker på att de ingående länderna faktiskt skulle upprätthålla de nödvändiga normerna och därför att jag var angelägen om att den inhemska befolkningen i dessa länder inte skulle förlora sina inkomstkällor utan att de skulle kunna leva på handeln med päls och djurhudar.

Detta är säkert försvarbart med anledning av att handeln blev fri, men något annat som uppnåddes – och detta var ytterligare ett skäl till att jag röstade för vid den tidpunkten – var att man förbjöd de grymma fällor som plågade djuren och som i vissa fall, till exempel när det gällde rävsaxar, inte var något annat än tortyrredskap. Detta kunde vi uppnå tack vare åratal av påtryckningar från Europaparlamentet, kommissionen och även djurrättsorganisationerna.

Det förslag till direktiv från kommissionen som vi har framför oss i dag innehåller alla de åtgärder i avtalet som underlättar handeln. Med detta menar jag främst import av djurhudar och pälsar till Europeiska unionen. Vi anser därför att det skulle påverka den inre marknaden om direktivet genomfördes och att det därför borde ha artikel 95 som sin rättsliga grund. Det faktum att detta inte är fallet är ytterligare en anledning för oss att rösta mot betänkandet.

Även om mina ändringsförslag inte fick majoritetens stöd här i kammaren, skulle jag ändå vilja göra kommissionen uppmärksam på dem. Tiden kanske inte är mogen för vissa bestämmelser. Jag föreslog att dessa förslag från kommissionen skulle hamna i en förordning i vilken medlemsstaterna uppmanas att införliva avtalet och följaktligen även förpliktigas till allt som det skulle medföra – till exempel att rapportera om införlivandet. Detta anser jag vara rätt sätt att gå till väga.

Jag håller även med föredraganden om att vi måste förbättra parametrarna och även kräva att det ska bedrivas forskning, men detta är inte EU:s utan snarare medlemsstaternas uppgift eftersom villkoren i de olika medlemsländerna varierar så mycket att man måste ta vederbörlig hänsyn till subsidiaritetsprincipen. Därför har vi förkastat kommissionens förslag.

  Dorette Corbey, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag ska göra mitt bästa. I dag – eller snarare i morgon – står vi inför ett svårt beslut. Vi kommer att rösta för att förkasta kommissionens förslag, men åtminstone jag kommer att göra det motvilligt. Vi i det här parlamentet har en skyldighet att bidra till lagstiftningsprocessen och vi kommer att förkasta förslaget i morgon utan att ge någon antydan om hur saker och ting borde göras i stället. Detta anser jag vara ett missat tillfälle. Det verkar som att alla partier hade klagomål. En del tyckte att förslaget sträckte sig för långt, medan andra inte alls tyckte det var tillräckligt omfattande.

Vi bör emellertid bestämma oss för det ena eller det andra. Då skulle kommissionen också ha någonting att gå på om den lägger fram ett nytt förslag om hur det internationella avtalet ska genomföras. Jag måste naturligtvis även säga något om bisamråttorna. Jag behöver knappast säga att de nederländska fördämningarna måste skyddas. Vi kan inte främja djurs välbefinnande om det sker på bekostnad av vår egen säkerhet. Jag är emellertid inte så förtjust i dränkningsanordningar och jag skulle än så länge vilja uppmana er att se över fångsten av bisamråttor och metoderna för att fånga dem.

Enligt vad jag anser måste följande villkor verkligen uppfyllas innan vi kan installera dränkningsanordningar. För det första måste vi ha nått upp till plågsamma proportioner och därmed skador på fördämningarna. Dessa skador är uppenbara på flera ställen i Nederländerna, nämligen i Friesland och Sydholland. I Brabant är skadorna däremot mycket mindre. Det andra villkoret är att dränkningsanordningarna endast får användas om de förebyggande åtgärderna har visat sig vara ineffektiva eller omöjliga att genomföra, och det tredje villkoret är att det inte finns några djurvänliga alternativ. Även om det är en besvikelse att EU inte kommer att lägga fram ett direktiv som fungerar på kort sikt är detta inte slutet på debatten.

Jag anser inte heller att detta borde innebära ett smärtsamt slut för bisamråttorna. I nuläget är det medlemsstaternas uppgift att vidta sina egna åtgärder. Jag skulle därför vilja uppmana er att diskutera fram alternativ och att minska djurens lidande så mycket som möjligt. Att förkasta detta direktiv borde inte bli en ursäkt i Nederländerna för att stå utanför debatten om kontrollen av bisamråttor, och medan jag har ämnet på tal skulle jag vilja tacka Karin Scheele för att ha satt igång en enorm diskussion, vilket vi inte hade fått utan hennes ändringsförslag. Låt oss därför se positivt på den nuvarande situationen och göra något som parlamentet ännu inte har gjort genom att ta tillfället i akt att göra förebyggande åtgärder till en prioriteringsfråga och arbeta fram nödvändiga alternativ så att Nederländerna kan bidra på ett betydande sätt till ett nytt lagstiftningsförslag.

  Jules Maaten, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman! Min grupp stöder Karin Scheeles förslag att förkasta kommissionens förslag. Jag tycker att hon har visat utom allt tvivel att detta är ett exempel på dålig lagstiftning. Till exempel har förslagen på de normer som fällorna måste uppfylla inte grundats på någon sund vetenskaplig forskning. De kriterier som fällor och testerna av fällorna måste uppfylla är godtyckliga. Det är naturligtvis svårt att mäta hur mycket djuren lider. Var slutar stressen och var tar kampen för livet vid?

Dessutom täcker inte förslaget det humana i de alternativa metoder som kanske måste användas för att döda djuren, särskilt inte när det gäller fångst med hjälp av fällor där djuren hålls levande. Djur blir ofta dränkta på olika sätt, klubbade till döds eller dödade av varandra. Förslaget är inte förenligt med livsmiljödirektivet. Vissa djurarter som skyddas genom livsmiljödirektivet – jag skulle särskilt vilja nämna förbudet mot att fånga och döda vilda djur som utter, bäver, varg och lo – finns även med i förteckningen i bilagan till förslaget om humana fångstmetoder. Vad kan vi dra för slutsatser av detta? Det finns även andra djur som omfattas av förslaget, till exempel mård och grävling, som är skyddade eller fridlysta i vissa områden.

När det gäller det här direktivet kan inte heller jag låta bli att kort nämna en säkerhetsaspekt som är typisk för Nederländerna, nämligen översvämningsskyddet för lågländerna i form av fördämningar. Bisamråttorna underminerar fördämningarna och utgör med sitt sätt att leva ett allvarligt hot mot säkerheten och folkhälsan i Nederländerna. Även om djuret i fråga är en främmande art och naturligtvis borde kontrolleras på ett så humant sätt som möjligt finns det för närvarande ingen användbar och mer human kontrollmetod som är lika effektiv som dränkningsanordningarna. Om dränkningsanordningarna förbjuds – och jag kan tänka mig att ett sådant förbud kommer att komma på tal på nytt i förslaget – blir det omöjligt att kontrollera bisamråttorna på ett effektivt sätt. Detta skulle leda till risker för säkerheten och folkhälsan i Nederländerna.

Vi måste även, för bisamråttornas skull, komma på mer humana fångstmetoder som kan användas, men fram till dess att man hittar lämpliga alternativ tycker jag att det skulle vara bra med ett tydligt undantag för Nederländerna eller för situationer där säkerheten är hotad.

Jag skulle vilja avsluta med en mer allmän kommentar. I Europeiska unionen hänger vi oss åt en hel meny av djurskydd. Det händer till exempel väldigt mycket när det gäller att minska antalet djurförsök. Bra exempel på detta är kosmetikadirektivet och REACH. Vi gör även någonting åt de internationella djurtransporterna. Allt detta är väldigt viktigt men också mycket godtyckligt. Vi måste fråga oss själva vad EU vill göra, eller faktiskt måste göra, inom området för djurskydd.

Vill vi ha ett förbud mot samlande av vipägg i Nederländerna, eller tjurfäktning i Spanien, eller gödning av franska gäss till gåsleverpastej därför att dessa traditioner inte är djurvänliga, eller är detta nationella frågor där vi inte vinner någonting på att EU lägger sig i? Det skulle inte vara så dumt om vi här i kammaren och i EU funderade över vad vi gör och inte vill göra inom området för djurskydd, i stället för att helt slumpmässigt hänge oss åt en hel meny av skydd.

  Marie Anne Isler Béguin, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill även gratulera föredraganden till den klarsynthet hon har visat i denna fråga, och vi stöder fullt ut hennes förslag att avslå kommissionens förslag. Vi kan också hålla med om de skäl som hon anfört. Jag vill trots detta ta upp några punkter.

Jag vill börja med att konstatera, herr kommissionsledamot, att jag ser synnerligen positivt på de åtgärder som ni med anledning av Europaparlamentets ståndpunkt har vidtagit som uppföljning av projektet. Jag vill peka på den inkonsekvens som har präglat kommissionens hantering av frågan om humana fångstmetoder. Vi får inte glömma att parlamentet 1998 avslog slutsatserna från trepartsavtalen med Ryssland, Kanada och Förenta staterna, eftersom man inte ansåg dem tillräckligt långtgående för att få någon effekt. I motsats till dagens händelser var emellertid omröstningen 1998 betydelselös, eftersom rådet kunde ha gått emot parlamentets önskemål och ändå slutit avtal. Nu har kommissionen emellertid lagt fram förslag om ett EU-direktiv för att försöka genomföra precis samma avtal, dvs. ett projekt som inte når upp till de uppsatta målen. Varför skulle parlamentet under sådana omständigheter godkänna ett så dåligt underbyggt förslag? Denna fråga vill vi ha svar på från kommissionen.

Även innehållet i förslaget är enligt vår mening oacceptabelt. Som mina kolleger i parlamentet redan har konstaterat har det inte endast mött kritik från såväl vetenskapligt håll som från djurskyddsorganisationerna – det bidrar inte heller på något sätt till att lindra de infångade djurens lidande. Jag anser att vi i detta sammanhang måste beakta de argument som Karin Scheele lägger fram, där hon tydligt visar att vi på intet sätt minskar djurens lidande.

En sista mycket viktig punkt är att utkastet är oacceptabelt, eftersom det faktiskt bryter mot EG-rätten genom att på positivlistan föra upp djurarter som är skyddade enligt artikel 12 i livsmiljödirektivet. Där återfinns utter, varg, bäver och lo. Dessutom vet ni, herr kommissionsledamot, liksom jag som fransyska, hur svårt det är att genomföra livsmiljödirektivet om skydd för varg och försöka få gehör för detta.

Av samtliga dessa skäl avslår vi förslaget och räknar bestämt med att ni, herr kommissionsledamot, agerar mellanhand mellan parlamentet och kommissionen och ser till att den drar tillbaka utkastet.

  Jonas Sjöstedt, för GUE/NGL-gruppen. – Herr talman! Detta direktivförslag från kommissionen är ingen riktig succé. Man kan säga att alla, från dem som sysslar med djurskydd till jägarna, är missnöjda med innehållet. I vår partigrupp delar vi den kritik som har framförts. Inte minst är det uppenbart att detta inte bygger på de senaste vetenskapliga rön som finns. Det borde denna typ av direktivförslag göra.

Det är därför dags att dra tillbaka förslaget och börja om från början. Som vi ser det, handlar det om att få en balans i förslaget. Djurskyddet måste komma i första hand, vilket kräver avsevärda förbättringar i förslaget. När detta regleras är det emellertid viktigt att man inte i onödan reglerar jaktregler i medlemsländerna utöver vad som krävs för att skydda djuren mot lidande. Det skall i huvudsak vara en nationell fråga även i framtiden. Vi hoppas att kommissionen kommer tillbaka med ett nytt förslag. Vi tackar föredraganden för arbetet och kommer att rösta för betänkandet som det är.

  Johannes Blokland, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Min grupp stöder förslaget att avslå direktivet, om än av andra skäl än föredraganden.

För det första anser jag att en effektiv skadedjursbekämpning skulle omöjliggöras i vissa medlemsstater – jag tänker då särskilt på bisamråtta i Nederländerna. Detta kan få betydande konsekvenser för den allmänna säkerheten. Så länge förslaget inte innehåller något undantag i detta avseende kan jag inte ge det mitt stöd. Kommissionsledamot Stavros Dimas sa att han kunde förstå de betänkligheter som många organisationer hyser. Jag vill veta om han också kan förstå den oro vi i Nederländerna känner för medborgarnas säkerhet om fördämningarna undermineras av bisamråttor som gräver hålor.

Mitt andra skäl för avslag gäller den rättsliga grunden. I protokoll 33 i EG-fördraget ges EU behörighet i frågor om djurens välfärd endast inom jordbruks- och transportmarknaderna, den inre marknaden samt inom forskningspolitiken. I utkastet till direktiv genomförs det internationella avtal om humana fångstmetoder som träffades inom den gemensamma handelspolitiken. Eftersom det i förslaget sker en tillnärmning av medlemsstaternas normer för fällor på den inre marknaden och förslaget inte innebär att ett egentligt miljömål tillgodoses, kan endast artikel 95 anses utgöra den korrekta rättsliga grunden för förslaget. Jag skulle vilja få kommissionsledamot Stavros Dimas synpunkter på detta.

  Jean-Claude Martinez (NI). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! För tredje gången sedan 1991, alltså på femton år, och som vanligt under ett kvällssammanträde, diskuterar parlamentet frågan om fällor och deras ”barbari med mänskliga drag”.

Vi förbjöd exempelvis rävsaxar 1991, liksom import av skinn från räv, utter och lo samt tretton djurarter i Kanada och Förenta staterna. Förbudet var tänkt att tillämpas från och med 1995. Kommissionen förklarade emellertid 1998 att tillståndet att använda rävsaxar måste förlängas som en eftergift åt inuiterna och deras urgamla jaktmetoder, trots att de grönländska jägarna i fråga utgörs av multinationella pälsföretag med lokaler på Femte avenyn i New York.

Just här, i närvaro av den irländske kommissionsledamoten Ray Mac Sharry, berättade jag om hur ett djur långt upp i norr fått benen i en fot krossade, senorna och pulsådrorna avslitna och därefter själv sliter av sig foten, släpar sig över den blodbestänkta snön och lägger sig att dö under en gran 20 meter längre bort, i det enda syftet att gynna en lyxindustri som drivs av människor som inte är mer indiska till ursprunget än jag, som heter Martinez, är svensk.

Därför säger jag i kväll ett rungande nej till det direktiv om humana fällor som är tänkt att möjliggöra åtgärder för att ta hand om vår fauna, skydda fördämningar, bevara kulturer och värna om respekten för fördragen, eftersom vi på varje skadedjur som bisamråttan eller grävlingen fångar tio ekonomiskt lönsamma silverrävar. Låt alltså djuren få leva, herr talman, herr kommissionsledamot!

  Richard Seeber (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Också jag vill tacka föredraganden för betänkandet. Omröstningen i utskottet gav ett tydligt svar. Jag tror att vi alla faktiskt ser fram emot ett regelverk till skydd för de vilda djuren, och jag anser det därför önskvärt med en samlad strategi. Vi behöver endast tänka på de stora skillnaderna mellan livsmiljödirektivet och fågeldirektivet och det skydd som kommer övriga djur till del för att konstatera att skillnaderna inte alltid är sakligt motiverade.

Hänsyn måste givetvis också tas till de livshotande skador som djuren kan åsamka människor. Jag anser att vi måste vara tydliga och helt enkelt prioritera människornas välbefinnande. Låt oss inte glömma de brustna fördämningar som våra nederländska kolleger i parlamentet så målande beskrev för oss.

Mot bakgrund av detta och med tanke på den makt som vi har fått oss anförtrodd måste vi som lagstiftare självfallet fundera över hur vi kan komma fram till rätt beslut. Eftersom grunden för dessa maktbefogenheter emellertid redan har lett till visst meningsutbyte kräver hänsynen till rättssäkerheten att frågan undersöks ingående. Enligt det sätt att resonera som tillämpas av kommissionen och parlamentets utskott för rättsliga frågor utgörs grunden av artikel 175 och framåt.

Eftersom man i förslaget emellertid bortser från de allra senaste vetenskapliga rönen anser jag att det måste avslås i sin helhet. Detta är en alltför betydelsefull fråga för att vi ska avstå från att försöka finna den bästa lösningen för både djur och människor.

Vi får givetvis inte heller glömma att subsidiaritetsprincipen innebär krav på att medlemsstaterna ges möjlighet att anta stränga bestämmelser om djurskydd, samtidigt som säkerheten för människor också tillgodoses.

  Linda McAvan (PSE). – (EN) Herr talman! Jag kommer inte att avvika från mönstret eftersom även jag stöder tanken att förkasta förslaget. Som alla andra har sagt är det svårt att se några fördelar för djurskyddet i det som kommissionen förslår. Det har sagts att kommissionens egen vetenskapliga veterinärmedicinska kommitté ifrågasatte förslaget. Det finns till och med vissa oklarheter om hur kommittén rådfrågades.

Det är också förvånande – och jag tog upp detta i utskottet – att se en förteckning över 19 arter som ska omfattas av direktivet och sedan upptäcka att en del av dem i själva verket är arter som är skyddade i Europeiska unionen. Det förefaller egendomligt att beskriva hur man ska fånga djur som det enligt lag är förbjudet att jaga. Jag skulle uppskatta att få höra kommissionsledamotens kommentarer till detta.

Man kan inte göra alla nöjda alltid, heter det, men jag är rädd att det här förslaget inte tycks göra någon alls nöjd. Därför var jag glad att höra att kommissionsledamoten är beredd att lyssna på parlamentet och att hitta ett annat sätt att gå vidare med frågan.

Karin Scheele har gjort en mycket bra insats och vi har en enad front i parlamentet, vilket är helt annorlunda än i den debatt kommissionsledamoten åhörde om direktivet om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (REACH) i dag, vars resultat vi kommer att få se i omröstningen i morgon.

  Mojca Drčar Murko (ALDE). – (SL) Om syftet med direktivet har varit att införa humana normer för fångstmetoder för vissa djurarter har det helt förfelats. Att inte beakta de senaste vetenskapliga forskningsresultaten går stick i stäv med andra delar av EU:s lagstiftning och kommer ingalunda att bidra till att lindra lidandet för de infångade vilda djuren. Däggdjurens psykologiska och beteendemässiga utveckling gör att den viktigaste moraliska invändningen mot fångstmetoder för jakt med fällor som metod för dödande gäller den tid som åtgår från det att djuret infångas till dess att det förlorar medvetandet, med andra ord att dödskampen blir alltför utdragen.

Det är emellertid ett ovedersägligt faktum att det internationella avtal som ingåtts mellan EU, Kanada och Ryska federationen och vars miljöinslag man genom detta direktiv vill införa i EU:s lagstiftning är det första av två som specifikt tar upp frågan om de vilda djurens välbefinnande, trots att dess egentliga mål är att underlätta handeln med päls.

Jag vill peka på artikel 5 i avtalet, där man fullständigt saboterar de insatser som gjorts av länder som redan har infört sådana jaktbestämmelser som går längre än de internationella normerna. Om de nuvarande normerna endast utgår från ett antal minsta gemensamma nämnare kommer de avtalsslutande parterna att sakna motivation att överväga en utveckling av humanare normer.

  Jillian Evans (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Jag vill instämma i de kommentarer som flera andra ledamöter redan gjort till stöd för det förslag som föredraganden Karin Scheele lägger fram i sitt betänkande. Som vi har hört vill våra kolleger i parlamentet förkasta kommissionens förslag av många olika skäl, men vi är eniga om att det bör förkastas.

Som redan har sagts flera gånger har betänkandet kritiserats av alla som är engagerade inom området – forskare, djurskyddsorganisationer och grupper som är för jakt – eftersom det inte bygger på de senaste vetenskapliga rönen och definitivt inte förebygger, eller ens minskar, lidandet för djur i fällor. Parlamentet har ofta visat sin politiska vilja att skydda djur, och detta svaga förslag åstadkommer definitivt inte något skydd. Normerna i betänkandet är inte humana. Vi talar inte om några få djur, utan om miljontals djur som fångas varje år inom Europeiska unionen.

På många områden motsvarar förslaget inte vad som kan eller skulle kunna göras för att förbättra djurskyddet. Till exempel tillåts användning av fällor som inte klassificeras som humana medan bättre fällor utvecklas, men utan att någon tidsgräns uppställs. Prioriteringen är att jakt med fällor ska fortsätta. Som vi redan har hört finns det inga skyddsåtgärder som förhindrar att hotade arter dödas i fällor i vissa områden där vi vet att dessa arter finns. Det enda sättet att åstadkomma detta är att förbjuda fällor i sådana områden. Av dessa, och av många andra skäl, är förslaget således inte acceptabelt, och kommissionen bör utarbeta ett nytt förslag.

  Hélène Goudin (IND/DEM). – Herr talman! Kommissionens förslag om fällfångster är ytterst bristfälligt. Förslaget innebär att fällor skall testas enligt strikta normer, att en speciell utbildning för fångstmän skall införas och att hemgjorda fällor endast undantagsvis skall tillåtas. Om detta förslag antas av Europaparlamentet, blir det praktiskt taget omöjligt att bedriva fällfångst i Norden. Det är glädjande att miljöutskottet förkastade kommissionens förslag. Jaktfrågor skall avgöras på nationell eller lokal nivå, inte i Bryssel.

Jag vill uppmärksamma ledamöterna på att utskottet för rättsliga frågor har lämnat ett yttrande om förslagets rättsliga grund. Detta yttrande har infogats i miljöutskottets betänkande och förordar att artikel 175 skall utgöra den rättsliga grunden för förslaget. Denna artikel gäller unionens miljöpolitik. Djurskydd för vilda djur är dock inte en del av EU:s miljöpolitik och ligger inte ens inom EU:s behörighet. Om artikel 175 utgör den rättsliga grunden, är risken stor att alltfler ärenden som detta kommer att betraktas som EU-frågor och hanteras på EU-nivå.

Jag är överens med föredragande Scheele om att kommissionens förslag skall förkastas. Scheeles utgångspunkt är dock att förslaget inte är tillräckligt långtgående. Jag är av motsatt uppfattning. Självfallet behövs regler, även för fälljakten, så att bl.a. djurskydd garanteras. Dessa regler skall dock fastställas av medlemsstaterna och inte i Bryssel.

  Christofer Fjellner (PPE-DE). – Herr talman, herr kommissionsledamot, kära kolleger! Jag har förstått att detta förslag lär komma att förkastas i morgon. Det beror bl.a. på att starka krafter här i parlamentet verkar vilja detaljreglera och nästan förhindra fällfångst som sådan. Det verkar nästan som om det slutliga målet är att det inte skall förekomma fällfångst i Europa. För dessa personer är detta förslag helt enkelt inte tillräckligt långtgående. Även om de ofta beskrivs som miljövänner är kraven som de ställer ofta allt annat än miljövänliga. Man bortser från att just fällfångst är en viktig del i vilt– och miljövård. Jag kan nämna ett exempel på det som jag hörde om häromdagen, nämligen att sjöfågelarter är beroende av att man i Finland fångar t.ex. mårdhundar som inte finns i den naturliga faunan utan har förts in.

Kommissionens förslag är enligt min mening inte för begränsat. Det går tvärtom egentligen alldeles för långt. Dessutom försöker kommissionen utöka befogenheten till frågor som medlemsstaterna egentligen hanterar bäst.

Jag har två argument som jag hoppas att kommissionen tar till sig för eventuella framtida förslag. För det första tycker jag att vi skall ta fasta på de internationella avtal som finns och inte försöka bygga ut dem på ett sätt som riskerar att skapa nya handelshinder. Det är någonting som i slutändan bara drabbar enskilda näringsidkare och jägare och skapar problem. Dessutom tycker jag att det hade varit tillräckligt att kräva att medlemsstaterna själva genomför delar av detta avtal, i stället för att bygga ut det med utgångspunkt från kommissionen.

För det andra innehåller detta förslag mycket byråkrati som man skulle kunna göra sig av med. Medlemsstater som Sverige har väl fungerande system som innebär att alla fällor testas. För att slippa byråkratin borde man ha kunnat godkänna de resultat av tester som redan har genomförts av olika fällor. Jag hoppas att kommissionen tar till sig av dessa argument och inte bara lyssnar på argumenten från dem som vill förhindra fällfångst.

  Robert Evans (PSE). – (EN) Herr talman! Kommissionsledamoten talade tidigare om våra internationella skyldigheter. Jag instämmer i att det så kallade internationella avtalet i bästa fall är mångtydigt. Jag är inte expert på juridik, men kommissionsledamoten måste instämma i att det finns allvarliga brister i den rättsliga överensstämmelsen mellan detta förslag och EU:s politik inom andra områden, vilket både Linda McAvan och Johannes Blokland har uppmärksammat från olika utgångspunkter.

Jules Maaten nämnde habitatdirektivet. Men vi har också frågan om skyddet av laboratoriedjur inom forskningen. Detta och annat är seriösa och sunda principer för skyddet av vilda växter och djur och av djur som beklagligt nog används i laboratorier.

Detta är ett viktigt ämne som inte får lämnas åt slumpen. Luften i atmosfären och den luft som vi andas betraktas med rätta som något som kräver miljölagstiftning på EU-nivå. Till föregående talare, Christofer Fjellner, vill jag säga att förslaget tillhör kategorin viktiga och nödvändiga förslag men att man som det nu föreligger inte tagit hänsyn till många tidigare beslut.

Som Horst Schnellhardt konstaterade måste vi arbeta tillsammans med andra länder i världen – Förenta staterna, Kanada och Ryssland. Jag vill ändå hävda att vi för vår egen trovärdighets skull kan och måste åstadkomma något bättre än detta.

Jag vill gratulera föredraganden till hennes arbete, men som talesman för parlamentets tvärpolitiska grupp för djurskydd kräver även jag att betänkandet dras tillbaka eftersom det beklagligtvis inte kommer att bidra till att förbättra djurskyddet. Mot bakgrund av vad kommissionsledamoten har hört i kväll föreslår jag att han för att undvika nederlag i morgon drar tillbaka förslaget innan det går till omröstning i kammaren.

  Margrete Auken (Verts/ALE). – (DA) Herr talman! Jag instämmer givetvis med både min egen grupp och övriga som har uttalat sig mot kommissionens förslag, och jag ska inte upprepa argumenten i kammaren. Jag begärde faktiskt endast ordet för att påminna om att djur som lever i stort sett fritt i naturen har ett bättre liv än de djur som lever i bur. Vi har sett vidriga bilder från Kina, där björnar hålls i bur enbart för pälsens skull, men naturligtvis handlar diskussionen inte endast om björnar. I Danmark har vi stora rävfarmar som också är avskyvärda, oavsett vilken fångstmetod man använder. Rävfarmar är rent djurplågeri. Jag anser att vi måste låta diskussionen omfatta även andra djur i stället för att bortse från problemet och endast intressera oss för den grymhet mot djur som orsakas av fångstmetoder för jakt med fällor. Jag vill betona att vi måste vidga perspektivet i syfte att undvika att rättfärdiga den brutala behandlingen av djur på farmar i såväl Kina som Danmark.

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE). – (EN) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag kunde inte vara mer oense med föregående talare. Jag anser att djurskötseln i Europeiska unionen är i ett mycket bättre skick än djurskötseln i Kina. Hjortuppfödning, rävuppfödning och minkuppfödning är helt skilda frågor.

Jag skulle vilja ta tillfället i akt att uttala mitt stöd för Karin Scheeles slutsats att kommissionens förslag bör förkastas. Jag instämmer dock inte i hennes skäl för förkastandet. För det första är den rättsliga grunden för kommissionens förslag diskutabel. Syftet med förslaget är att genomföra ett handelsavtal så att EU kan uppfylla sina internationella handelsskyldigheter, men förslagets innehåll gäller skydd för vilda djur, ett område där EU varken har eller bör ha behörighet. Fördraget ger endast EU befogenhet att ta ansvar för djurskydd i samband med jordbruk, transporter, forskning som gäller den inre marknaden och områden som exempelvis skyddet för husdjur, inklusive pälsfarmar.

För det andra har kommissionen underlåtit att tillhandahålla en konsekvensanalys för det föreslagna direktivet. Den beräknade kostnaden för att testa en enda typ av fälla varierar från 30 000 EUR till 100 000 EUR. Om testningen genomfördes med tekniska hjälpmedel skulle kraven bli mer tillförlitliga, billigare och enklare att mäta och standardisera i samtliga medlemsstater. Men som Robert Evans sa finns det ett problem. Laboratoriedjur är också djur och vi måste ta hand om deras välfärd också. Vidare är idén att det för hemmagjorda fällor skulle krävas ett särskilt tillstånd för varje användning rena vanvettet. Hur har kommissionen tänkt sig att tiotusentals tillståndsansökningar från finska jägare ska hanteras i Bryssel?

För det tredje vill jag som många av de föregående talarna understryka de skadliga effekter förslaget har på bevarandet av vilda växter och djur och på naturvården. Mårdhund, som inte är en inhemsk art i Finland men som är ett ytterst skickligt rovdjur som lever på fåglar och andra vilda arter, kan hållas under kontroll endast genom fällor. Om jakten med fällor försvåras i den utsträckning som anges i förslaget blir förlusten av biologisk mångfald enorm.

I allmänhet är det viktigt att förlita sig till den lokala kunskapen vid tillämpning av lagstiftning om fångst och jakt. Endast den lokala befolkningen har tillräcklig kunskap om den lokala floran och faunan för att kunna bidra till utformandet av en balanserad lagstiftning. Fel sorts ingripande på EU-nivå kan äventyra ett i övrigt vällovligt mål, precis som inom alla områden där subsidiariteten bör upprätthållas. Jag önskar verkligen att kommissionen drar tillbaka förslaget för att undvika ett nederlag i morgon.

  Hans-Peter Mayer (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag ska försöka täcka in ett stort antal ämnen på kort tid. Hundratusentals djur fångas i fällor över hela EU, och metoden används framför allt för att vi ska få kontroll över de vilda djuren och i första hand för att bekämpa skadedjur, av vilka bisamråttan endast är ett.

EU träffade 1998 avtal med Kanada, Ryssland och USA om internationella normer för humana fångstmetoder. Dessa länder är de främsta exportörerna av päls och skinn, och EU sanktionerade helt riktigt detta genom två beslut med hänvisning till sin behörighet inom den ekonomiska politiken i allmänhet och politiken på den inre marknaden i synnerhet. Förslaget till lagstiftning är ett försök att införliva avtalet med EU:s lagstiftning. Kommissionen vill nämligen uppnå balans – något som förvisso kräver ytterligare diskussion – mellan kravet på att inte utsätta djuren för onödigt lidande och behovet av jakt med fällor som fångstmetod.

Jag ska emellertid inte sticka under stol med att miljöpolitiken ligger till grund för förslaget, men EU har ansvar för djurens välbefinnande endast inom andra politikområden som jordbruk, transport, den inre marknaden eller forskning. Slutsatsen är att EU inte har någon allmän behörighet i fråga om vilda djurs välbefinnande. Parlamentet, liksom givetvis jag själv, ställer sig odelat positivt till att slå vakt om de vilda djurens välbefinnande, men att göra detta till föremål för lagstiftning är medlemsstaternas sak. Eftersom Europaparlamentet enligt subsidiaritetsprincipen är skyldigt att respektera medlemsstaternas rättigheter måste det därför avslå förslaget till lagstiftning trots dess vällovliga syfte.

Till kommissionsledamoten vill jag säga att om medlemsstaterna inför relevanta bestämmelser kommer EU att fritas från ansvar.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. – (EL) Herr talman! Inledningsvis vill jag konstatera att de demokratiska förfarandena också lämnar plats för att förslag avslås, och jag upplever inte detta som förödmjukande eller genant. Det är en del i den demokratiska process som vi måste rätta oss efter.

Som jag nämnde tidigare har jag noterat den ståndpunkt som utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet har intagit och som innebär att man avslår kommissionens förslag. Jag har också lyssnat till alla de skilda åsikter som framförts här – utgångspunkterna har inte sällan varierat men har så gott som alltid utmynnat i samma slutsatser.

Det förslag till direktiv som diskuteras skulle ha fyllt ett rättsligt tomrum, eftersom det med undantag av rådets förordning från 1991 saknas lagstiftning på EU-nivå om normer för fångstmetoder, och de befintliga nationella regelverken har en mycket begränsad räckvidd. Förslaget hade i alla händelser utgjort en förstärkning, inte en försvagning, av medlemsstaternas befintliga lagstiftning – med strängare lagstiftning skulle detta gälla även i fortsättningen.

Med tanke på era betänkligheter och med hänsyn till rådets ståndpunkt vill jag emellertid meddela att kommissionen mycket noggrant kommer att överväga sina fortsatta åtgärder i anslutning till förslaget, vilket också givetvis innefattar möjligheten av ett tillbakadragande. I dagsläget konstaterar jag emellertid att vi måste undersöka samtliga omständigheter som är av betydelse för frågan.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag.

21. Vapenexport

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om följande betänkanden:

- A6-0292/2005 av Raül Romeva i Rueda för utskottet för utrikesfrågor om rådets sjätte årliga rapport enligt tillämpningsbestämmelse 8 i Europeiska unionens uppförandekod för vapenexport (2005/2013(INI)),

- A6-0297/2005 av Ģirts Valdis Kristovskis för utskottet för utrikesfrågor om icke-spridning av massförstörelsevapen: en roll för Europaparlamentet (2005/2139(INI)) och

- A6-0288/2005 av Joachim Wuermeling för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd om grönboken om försvarsupphandlingar (2005/2030(INI)).

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), föredragande. – (ES) Herr talman! Jag vill börja med att tacka såväl mina kolleger i parlamentet som kommissionsledamoten för att de är här, men jag beklagar att rådet betecknande nog har uteblivit. Man hade lovat att närvara men fick lämna återbud på grund av en sen ändring av arbetsplanen. Jag menar inte att detta är rådets fel utan snarare presidiets, och jag beklagar att vi nu inte kan föra denna diskussion tillsammans med rådet. Mot bakgrund av att jag i betänkandet utvärderar rådets åtgärder är dess frånvaro särskilt beklaglig.

Frågan är under alla omständigheter viktig och grundläggande, vilket syns på det intresse som många sektorer av det civila samhället visat för frågan om såväl vapenkontroll som bristen på sådan kontroll. Vapenförsäljning kan inte jämföras med försäljning av kylskåp, t-shirts eller datorer. Det är en fråga som får mycket allvarliga återverkningar på ett flertal nivåer, och följderna av en okontrollerad massförsäljning kan därför bli katastrofala.

Vi får absolut inte glömma att varenda minut faller en människa offer för skjutvapen. Kostnaderna för denna typ av export och inköp inverkar dessutom menligt på övriga investeringar som många gånger betyder åtskilligt mer för den ekonomiska och sociala utvecklingen. Export och inköp har även regionalt en destabiliserande effekt, eftersom de inte sällan leder till en kapprustning som i slutändan kommer att ge stora problem.

Siffrorna är entydiga. Den internationella vapenhandeln omsatte 2003 mellan 34 och 43 miljarder US-dollar, och bland de största exportörerna finns europeiska länder som Förenade kungariket, Frankrike, Italien och Tyskland, som står för 25 procent av världens sammanlagda vapenexport. Vi européer påtar oss därmed ett stort ansvar.

Det är dessutom viktigt att komma ihåg att bland de största importländerna finns Kina och Indien, som är de två länder som importerar och upphandlar de största kvantiteterna av dessa produkter.

Vi har en uppförandekod från 1998 som inte är tillräckligt långtgående, något som vi har påpekat länge. Den är alltför försiktigt hållen och inte rättsligt bindande. I det betänkande som vi diskuterade förra året och som jag också hade äran att vara föredragande för, föreslog vi att den skulle bli rättsligt bindande. Vi har även tagit upp detta i den nya granskningsrapporten. I det betänkande som för några veckor sedan godkändes av utskottet för utrikesfrågor sägs faktiskt klart och tydligt att uppförandekoden måste stärkas och göras rättsligt bindande.

Även andra och lika viktiga frågor tas upp i betänkandet, exempelvis att koden även gäller överföring av produktionsanläggningar samt att särskilda kontrollmekanismer håller på att inrättas för de fall där beslut om att upphäva vapenembargot har fattats. Jag konstaterar endast att vi när det gäller Kina måste komma ihåg att parlamentet återigen har slagit fast att det under nuvarande omständigheter inte förespråkar ett upphävande av vapenembargot. För det första därför att det inte finns tillräckliga och rimliga skäl till detta, och för det andra för att det skulle sända helt fel budskap såväl till Kina som till resten av världen om hur allvarligt vi ser på denna typ av embargo.

I betänkandet tas också upp frågor om vapenförmedling, förordningen om tortyrredskap och konsekvenserna av utvidgningen, liksom EU:s roll gentemot FN.

Vi gläder oss åt löftet från det nederländska ordförandeskapet om en översyn och förstärkning av koden, liksom åt att den ska omvandlas till en gemensam ståndpunkt. År 2005 går mot sitt slut, ytterligare två ordförandeskap har passerat, men vår väntan är ännu inte över. Vi erkänner villigt att det brittiska ordförandeskapet klart har betonat vikten av att slutföra arbetet, och vi hoppas att detta kommer att ha skett senast i slutet av dess sexmånadersperiod, men i nuläget väntar vi fortfarande.

När det gäller ordförandeskapen vill jag avsluta med att säga att jag med beklagande konstaterar att en punkt saknas bland det kommande österrikiska ordförandeskapets prioriterade mål – man berör nämligen inte alls frågan om handeldvapen.

Med tanke på hur viktig denna fråga är för såväl parlamentet som det civila samhället i stort anser vi att denna underlåtenhet är mycket oroande och att frågan måste finnas med bland de krav på och åtagande om ett internationellt fördrag om vapenhandel som rådet och parlamentet upprepade gånger har uttalat sig för.

Jag vidhåller att betänkandet utgör ett stort steg framåt, och det är min förhoppning att vi inte ska spilla någon mer tid utan omgående ta itu med frågan.

  Ģirts Valdis Kristovskis (UEN), föredragande. – (LV) Herr kommissionsledamot, företrädare för rådet och kommissionen, mina damer och herrar! Genom kvällens diskussion om kampen mot hotet om spridning av massförstörelsevapen får vi en bekräftelse på Europaparlamentets förståelse för behovet av att delta aktivt i arbetet med att undanröja det allvarligaste hotet mot vår nutida civilisation. Jag ska inte sticka under stol med att utarbetandet av betänkandet var politiskt och tekniskt komplicerat genom den globala karaktär och de speciella särdrag som utmärker hoten från massförstörelsevapen. Parlamentet har emellertid framgångsrikt angripit den mångfacetterade frågan.

Jag vill som föredragande ta tillfället i akt att tacka såväl mina kolleger i parlamentet som experterna i utskottet för utrikesfrågor, den särskilda företrädaren och hennes kontor samt kommissionens experter för deras flera månader långa, aktiva och konstruktiva samarbete vid utarbetandet av betänkandet.

Enligt min uppfattning är den viktigaste slutsatsen att vi hyser oro över att de berörda internationella organisationerna och stormakterna beklagligtvis saknar gemensam insikt om nödvändigheten av att begränsa spridningen av massförstörelsevapen samt material och associerad teknik. Man har inte heller enats om någon handlingsplan för detta. Detta är oroande, eftersom de mest inflytelserika internationella organisationerna och staterna samtidigt erkänner att massförstörelsevapnen och spridningen av dessa kan komma att utgöra det största hotet mot mänsklighetens säkerhet. Intresset för massförstörelsevapen och deras beståndsdelar växer bland kriminella och terrorister. Hotet har dessutom långt ifrån minskat sedan det kalla krigets dagar utan blir faktiskt alltmer påtagligt. Betänkandet innehåller därför en bedömning av EU:s och dess medlemsstaters gemensamma politik för icke-spridning och begränsning av massförstörelsevapen, liksom en granskning av de olika åtgärder som har vidtagits i USA, Ryssland och övriga stater som har ett gemensamt ansvar.

I betänkandet uttrycks missnöje med det internationella samfundets oförmåga att uppnå samsyn vid den konferens om översyn av icke-spridningsfördraget som ägde rum i New York i maj i år. Detta uppfattas som ett allvarligt slag mot multilateralismen. Som alla känner till fick de drygt 40 prioriterade åtgärderna för att förbättra situationen, vilka föreslagits av rådet och kommissionen, inte tillräckligt stöd. Detta bekräftar att intressena bland stater med internationellt inflytande går vitt isär samt att deras tänkande och åtgärder styrs av taktiska överväganden. Det bristande förtroendet främjar inte multilateralt samarbete utan urholkar värdet av såväl Internationella atomenergiorganets (IAEA) verksamhet som det arbete som bedrivs av övriga organisationer med speciell inriktning på kontroll av kemiska stridsmedel och vapen. De är ofta kritiska till att låta frågan om massförstörelsevapen vara föremål för internationell kontroll. Även när betänkandet diskuterades i parlamentets utskott för utrikesfrågor gick åsikterna isär om de åtgärder som kan vidtas internationellt på multilateral bas. Man hade bland annat skilda åsikter om Irans nuvarande politiskt känsliga kärnvapenprogram.

Mina damer och herrar! Jag kommer att ta upp en annan och enligt min uppfattning särskilt angelägen punkt i betänkandet. Jag anser att om EU:s gemensamma strategi mot spridning av massförstörelsevapen ska vara framgångsrik beror det nu i stor utsträckning på de budgetmedel som ställs till förfogande inom ramen för EU:s strategi för att begränsa spridningen av massförstörelsevapen. Jag vill gärna framhålla att eftersom det saknas en målorienterad, särskild budgetpost riskerar genomförandet av strategin att gå om intet. Beklagligtvis råder det i nuläget oklarhet både i parlamentet och inom EU:s övriga institutioner om finansieringen av de prioriteringsåtgärder som rådets särskilda företrädare lagt fram, liksom av de program som kommissionens G8-grupp för globalt partnerskap gett klartecken åt. Detta är fullständigt befängt, eftersom det enligt tidigare fattade politiska beslut skulle krävas över 900 miljoner euro under de kommande fem åren för att få till stånd de olika åtgärder inom EU:s program som syftar till en begränsning av spridningen av massförstörelsevapen, nedrustning samt förstöring av kemiska vapen. Siffran och storleken på finansieringen är ett mått på EU:s ambitionsnivå under tidigare år, men det kommer en tid när man måste upp till bevis i fråga om den politiska viljan att fullfölja de åtaganden som redan har inletts. Jag menar att kommissionen och rådet måste börja med att försöka komma överens om att inom ramen för den kommande budgetplanen och inom gemenskapens budget, liksom inom finansieringsramen för rådets gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), utarbeta ett målorienterat, effektivt instrument som tillgodoser behoven i programmet mot spridning av massförstörelsevapen. De problem som har uppstått tyder på att parlamentet som institution med budgetbefogenheter måste gå in och se till att konsekvent tillhandahålla medel för EU:s säkerhetsstrategi.

  Joachim Wuermeling (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den fråga som tas upp i mitt betänkande skiljer sig betydligt från de ämnen som vi just har hört behandlas. Det handlar varken om hur vi hanterar frågan om vapen på internationell nivå eller om vapenbegränsning utan i stället om en möjlig avreglering av upphandlingen av militär utrustning på EU:s inre marknad.

Jag vill börja med att framföra ett mycket varmt tack för de synpunkter jag fått från de ledamöter som deltog i utarbetandet av betänkandet, antingen som föredragande i utrikesutskottet eller som skuggföredragande i utskottet för industrifrågor, forskning och energi. Våra diskussioner och samtal har gett mig många användbara uppslag som har införlivats med betänkandet. Jag vill även tacka kommissionen för det mycket goda samarbetet, som bland annat bestod i att den gick med på att skjuta upp antagandet av den kommande vitboken tills vi hade inlämnat våra synpunkter. Jag vill också tacka berörda parter för att de deltagit i utfrågningarna och därmed hjälpt till att förbereda sektorn på dessa förändringar.

Ämnet är definitivt känsligt, eftersom upphandling av militär utrustning kan sägas direkt beröra den nationella suveräniteten. I fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen på 1950-talet ingick därför en undantagsklausul i syfte att slå vakt om nationella säkerhetsintressen. Under de senaste tio åren har vi emellertid undan för undan närmat oss varandra även i grundläggande säkerhetspolitiska frågor, och diskussionen om de båda föregående betänkandena illustrerar att vi inom dessa områden intar ett i grunden globalt förhållningssätt till politiken.

Marknaden för försvarsupphandling inom EU är emellertid fortfarande synnerligen splittrad, eftersom alla länder har sina egna särskilt utsedda anbudsgivare och leverantörer. I stället för konkurrens har vi en uppdelning som dels försvårar för vår industri att vara internationellt konkurrenskraftig, dels driver upp kostnaderna vid upphandling av militär utrustning som kanske hade kunnat upphandlas till mer fördelaktiga villkor på annat håll. Detta gräver ett djupt hål i skattebetalarnas plånböcker, eftersom det är de som till syvende och sist måste stå för notan.

Därför kom vi i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd samt utskottet för utrikesfrågor gemensamt fram till att det var dags för en djärv satsning. Vi ansluter oss till kommissionens förslag att undantagsklausulen, dvs. artikel 296, ska förtydligas och skärpas, eftersom vi har sett att den i stor utsträckning överträds. Klausulen tas till intäkt för att flytta ut praktiskt taget hela sektorn för upphandling av militär utrustning från den inre marknaden. På den inre marknaden finns ett svart hål som totalt slukar 160 miljarder euro varje år.

Vi vill öppna allmänhetens ögon för att den ömsesidiga öppningen av marknaderna för försvarsupphandling bland annat vittnar om medlemsstaternas förtroende för varandra. Vårt budskap till människorna handlar om att vi vill gå vidare och få till stånd en nedskärning av de statliga utgifterna – låt oss sätta i gång en process som i slutändan kommer att öka vår konkurrenskraft och kanske rent av leda till ett minskat beroende av utomeuropeiska leverantörer! Jag behöver endast nämna de nuvarande upphandlingsförfarandena för flygplanstankning eller styrda missiler, där vi i stor utsträckning är beroende av leveranser från andra marknader.

Låt mig avslutningsvis få säga några korta ord om de ändringsförslag som har lagts fram. Jag anser att förklaringen till att vi oavsett partitillhörighet har lyckats komma fram till en gemensam ståndpunkt i frågan har varit att vi redan från början bestämde att vi skulle koncentrera oss på frågan om den inre marknaden och inte låta diskussionen fastna i allmänpolitiska frågor som säkerhet, militära styrkor och fredsskapande. Resultatet har blivit att Angelika Beer från De gröna och jag som medlem i Kristligt sociala unionen i Bayern (CSU) inledde överläggningarna med i stort sett identiska betänkanden. Genom ändringsförslagen, som har vissa ideologiska inslag, skiljer sig betänkandena nu åt på flera punkter. Jag uppmanar er därför att stödja betänkandet men inte rösta för något av ändringsförslagen med undantag av ändringsförslag 5.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Föredraganden Raül Romeva i Rueda bör ännu en gång få beröm för att ha sammanställt ett betänkande som uppmanar medlemsstaterna att komma fram till bättre, mer stringenta och harmoniserade regler för kontroll av vapenexport. Betänkandet är i första hand inriktat på att främja en förbättrad praktik inom EU, men det ger också uttryck för EU:s möjligheter att främja bästa metoder i grannskapspolitiken och i världen i stort.

I betänkandet förordas ett internationellt fördrag om vapenhandel. Kommissionen är mycket positiv till att inleda förhandlingar om ett rättsligt bindande fördrag om vapenhandel. Vi anser att detta skulle vara av stort värde, inte minst för att minska spridningen av olagliga handeldvapen och lätta vapen, vilka bidrar till att öka människors otrygghet och till att underblåsa brottslighet och konflikter runt om i världen.

Detta är ett område där kommissionen inte tar ledningen men där vi är helt delaktiga enligt GUSP.

Kommissionen medverkar regelbundet, tillsammans med andra internationella organisationer och frivilligorganisationer, i hanteringen av konsekvenserna av otillbörlig eller olaglig vapenförsäljning. Genom att genomföra specifika projekt bidrar vi också till att minska destabiliserande anhopningar av vapen runt om i världen. Som påpekas i betänkandet dör cirka en halv miljon människor varje år till följd av våld genom handeldvapen. Inför denna deprimerande statistik kan vi inte låta oss nöja.

För att gå över till den andra delen – icke-spridning av massförstörelsevapen – vill jag först gratulera föredraganden Ģirts Valdis Kristovskis till detta mycket viktiga arbete. Det är nu två år sedan EU:s strategi mot spridning av massförstörelsevapen antogs. Ordningen för icke-spridning är allvarligt hotad. Risken för att terrorister kommer över massförstörelsevapen anses av många vara ett mycket allvarligt hot. Europeiska unionen håller på att utarbeta sina budgetprioriteringar för kommande år. Allt detta gör betänkandet inte bara viktigt utan också lägligt.

Området är inte nytt för kommissionen. Som nämnts i betänkandet har kommissionen sedan länge varit engagerad i samarbetsprogram för att minska riskerna i samband med material, utrustning och tekniker som är relaterade till massförstörelsevapen, särskilt inom före detta Sovjetunionen. Kommissionen har också skaffat sig erfarenhet genom att genomföra EU:s gemensamma åtgärder för icke-spridning i Ryssland inom ramen för GUSP. Dessa åtgärder utgör kärnan i kommissionens hittillsvarande bidrag till G8-gruppens globala partnerskap mot spridning av massförstörelsevapen.

Jag själv, liksom föredraganden och parlamentsledamöterna, beklagar djupt att förhandlingarna om icke-spridning i New York inte var särskilt framgångsrika. Detta är inte rätt signal till länder som Iran.

I EU-strategin efterlyses en budgetpost för gemenskapen inom detta område. Kommissionen har svarat på denna uppmaning genom att i oktober 2004 införa viktiga mål om icke-spridning i sitt förslag till stabilitetsinstrument. Detta och efterföljande förslag är under behandling här och i rådet. Det är viktigt att dessa förhandlingar får en positiv utgång.

Medan de generella finansieringsfrågorna diskuteras skulle jag vilja uttrycka min uppskattning till parlamentet för att det i samförstånd med rådet gör det möjligt för kommissionen att genomföra en rad pilotprojekt på området. Pilotprojekten hjälper till att definiera hur gemenskapsinstrument bäst kan bidra till att stärka EU:s icke-spridningsstöd.

Tidigt i december kommer en interparlamentarisk konferens på hög nivå att äga rum i Bryssel, där en rad oberoende undersökningar om vägen framåt kommer att presenteras och diskuteras. Jag är tacksam för det utmärkta samarbetet med parlamentet i anordnandet av denna konferens. Vi hoppas att många parlamentariker kommer att närvara.

Så som begärs i betänkandet är kommissionen redo att ge ytterligare information till parlamentet om tidigare och nuvarande gemenskapsprogram till stöd för icke-spridning av massförstörelsevapen och nedrustningsmålen. Självklart ser kommissionen fram mot ett fortsatt gott samarbete med rådet och parlamentet till stöd för dessa generella mål.

Låt mig nu gå över till frågan om försvarsupphandling. Europaparlamentets roll i diskussionen om en så känslig fråga är av avgörande betydelse och jag är glad över att kommissionen nu kommer att kunna ta hänsyn till parlamentets bidrag. Som ni vet kommer kommissionen under de närmaste veckorna att anta ett meddelande om resultaten av det offentliga samråd som har ägt rum under de senaste månaderna. Det är mycket viktigt att detta meddelande på ett adekvat sätt återspeglar parlamentets ståndpunkt. På kommissionsledamot Charlie McCreevys vägnar vill jag varmt tacka alla som gjort detta möjligt, särskilt Joachim Wuermeling, Angelika Beer och Gunnar Hökmark, som utfört ett enastående arbete inom sina respektive utskott.

Kommissionen, som 2002 uppmanades av Europaparlamentet att ta initiativ inom detta område, är särskilt glad över innehållet i parlamentets bidrag. Slutmålet för kommissionen inom området är att öppna försvarsmarknaderna, som i dag, som föredraganden sa, är starkt fragmenterade, och att öka effektiviteten i de offentliga utgifterna genom att främja konkurrens och insyn på dessa marknader. Detta borde vara till fördel för både köpare och skattebetalare men också för EU:s försvarsindustri, som lider av en marknadsstruktur som hindrar den från att konkurrera på den globala marknaden.

Den offentliga diskussion som pågått under de senaste månaderna och de olika inlägg som gjorts visar att de flesta intressenter är överens om målet. Alla medlemsstater tycks nu vara övertygade om att något snabbt behöver göras för att komma framåt. De pågående förhandlingarna inom Europeiska försvarsbyrån om en uppförandekod visar tydligt den politiska viljan att få slut på en situation som alla anser otillfredsställande.

Kommissionen är därför redo att spela sin roll i denna process. I synnerhet kan den klargöra de frågor där samrådet har visat att olika tolkningar av befintliga regler lett till skillnader i tillämpning. Detta kan göras snabbt och enkelt genom ett tolkningsmeddelande i enlighet med gemenskapens och kommissionens ensamansvar. Men därutöver – vilket kanske är viktigare – kan kommissionen föreslå nya, mer flexibla regler för upphandling av försvarsmateriel, regler som passar bättre för dess särdrag. Detta är varken snabbt eller enkelt gjort. Det skulle krävas ett förslag om ny lagstiftning. På det här stadiet tycks ett särskilt direktiv om försvarsupphandling därför vara det lämpligaste rättsliga instrumentet. Det skulle kunna behandla alla viktiga frågor som de nationella myndigheterna måste ta hänsyn till när de upphandlar försvarsmateriel, som leveranssäkerhet, konfidentialitet eller särskild brådska. Kommissionen kommer att genomföra de nödvändiga preliminära bedömningarna och samråden och Europaparlamentet kommer att bli nära delaktigt i processen.

Jag tackar er för ert stöd och för era tre mycket viktiga betänkanden.

  Gunnar Hökmark (PPE-DE), föredragande av yttrande från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. – Herr talman! Fru kommissionsledamot! Jag skall tala om försvarsupphandling och vill gärna rikta ett tack till Wuermeling för hans betänkande i denna fråga. Jag tycker att det är viktigt att slå fast att försvarsupphandling spelar en avgörande roll för att Europa skall kunna vara en del i det teknologiska och militära ledarskapet. Det är emellertid också avgörande för att vi skall kunna spela en roll när det gäller forskning och utveckling inom detta område. Det betyder att vi måste ha stora företag som kan fungera internationellt och ta fram de bästa produkterna. Det handlar om att få bättre valuta för pengarna, men det handlar också om att vara med och utveckla militär teknologi som gör det möjligt för Europa att hävda sig säkerhetspolitiskt och i samarbete med andra delar av världen.

En grundläggande fråga är hur vi skall kunna ha den industriella kapaciteten att vara med i täten när det gäller utveckling av modern teknologi. Europas problem är att vi har en fragmenterad marknad på grund av historiskt skilda säkerhetsintressen. Med minskande inköp, lägre försvarsanslag och, vilket är viktigt att komma ihåg, en kraftig ökning av behovet av forskning och utveckling betyder det att Europa är i en känslig situation om vi skall kunna vara någorlunda i balans med bl.a. utvecklingen i USA.

En av de mer avgörande uppgifterna blir därför att se till att vi, när det gäller den typen av försvarsupphandling som ryms inom ramen för artikel 296 i fördraget, kan få ett ökat samarbete när det gäller upphandlingen men också när det gäller öppen konkurrens bland producenterna. Om vi inte lyckas med detta, kommer vi inte att finnas med i konkurrensen och utvecklingen av den mest avancerade försvarsmaterielen. Den mest avancerade försvarsmaterielen omfattas nämligen av artikel 296, vilken tillåter undantag för medlemsländerna. För att kunna förändra denna situation är det allra första steget att få en gemensam uppförandekod och på längre sikt ett direktiv. Det är emellertid viktigt att detta arbete påbörjas, eftersom grundvalarna för europeisk försvarsindustri annars kommer att urholkas.

  Ģirts Valdis Kristovskis (UEN), föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling. – (LV) Herr kommissionsledamot, företrädare för rådet och kommissionen, mina damer och herrar! Först av allt vill jag tacka föredraganden Raül Romeva i Rueda för hans arbete med att utvärdera EU:s uppförandekod för vapenexport. Eftersom jag anförtrotts uppdraget att vara föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling i denna fråga vill jag tacka föredraganden för att vi kunde komma överens om att i betänkandet inkludera de frågor som utskottet för utveckling ansåg var viktigast. Som företrädare för utskottet för utveckling vill jag uttrycka min övertygelse om att vapenexport till fattiga och konflikthärjade stater inte kan tolereras, eftersom den leder till fattigdom och brott mot de mänskliga rättigheterna. Det är paradoxalt att regeringar talar om att bekämpa fattigdomen och stärka rättsstatsprincipen samtidigt som de tillåter export av handeldvapen och lätta vapen till förtryckarregimer och stater där det pågår extrema militära konflikter. Det måste sägas att effekten av handeln med handeldvapen och lätta vapen är särskilt negativ för utvecklingspolitiken i de stater som omfattas av Cotonouavtalet. Vi kan se ett liknande perspektiv i 2000 års betänkande. Därför uppmanar utskottet för utveckling rådet och kommissionen att formulera riktlinjer för handeldvapen och lätta vapen just för utvecklingsländerna, och vi betonar behovet av åtgärder för nedrustning, demobilisering och återintegrering, påpekar på nytt behovet av att skapa ett paket med nya instrument som ska tillämpas efter det att ett embargo har lyfts och uppmanar EU:s medlemsstater, rådet och kommissionen att stödja Afrikanska unionen och Afrikas regionala instanser och skärpa kraven för vapenexport regionalt och nationellt i enlighet med normerna i EU:s kod. Behovet av att göra uppförandekoden för vapenexport juridiskt bindande betonas. Utskottet för utveckling vill också uppmärksamma behovet av att ett handelsavtal om vapen är internationellt juridiskt bindande. Jag hoppas att yttrandet från utskottet för utveckling, som har lagts fram för första gången, är ett viktigt bidrag som på nytt bekräftar sanningen att säkerhet är den främsta förutsättningen för utveckling.

  Jas Gawronski, för PPE-DE-gruppen. – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Enligt tillämpningsföreskrift 8 i den kod vi behandlar måste parlamentet och rådet se över detta dokument varje år.

Det är en grundläggande bestämmelse som i framtiden bör bli det huvudsakliga sättet att införa ändringar i koden. Den har redan gjort det möjligt för oss att förbättra koden och göra den till ett dynamiskt instrument som kan anpassas till de problem och förändringar som är förknippade med vapenexporten i Europeiska unionen. Det räcker att säga att de tio nya länder som har tillkommit i Europeiska unionen har kunnat ge sina värdefulla bidrag tack vare denna översynsmekanism.

Den viktigaste förändringen i det sjätte betänkandet rör möjligheten att göra uppförandekoden till en gemensam ståndpunkt och på så sätt göra den juridiskt bindande. Rådet bör omgående börja arbeta i den riktningen, eftersom en politik som reglerar vapenexporten och är baserad på en juridiskt bindande gemensam kod kan spela en nyckelroll när det gäller att bekämpa terrorism och förebygga konflikter.

Den andra positiva nyheten är ”verktygslådan” för länder där ett vapenembargo just har tagits bort. När det gäller detta tycker jag att det är riktigt att man i betänkandet betonar Europaparlamentets modiga ställningstagande mot att ta bort embargot mot Kina tills landet inför betydande förbättringar på området mänskliga rättigheter och ökar den samhälleliga, religiösa och politiska friheten.

Det finns utan tvekan vissa områden i betänkandet där vi hade velat se mer påtagliga framsteg, till exempel i fråga om informationsutbyte och systemet för underrättelse om avslag. Trots det bådar de positiva resultat som hittills uppnåtts gott för framtiden.

  Jan Marinus Wiersma, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman! Det är olyckligt att vi i denna sena timme debatterar att antal ämnen som faktiskt är mycket viktiga och utan tvekan mycket angelägna, nämligen de problem som har att göra med målet för icke-spridning och icke-spridningsfördraget. Det är därför jag också beklagar ordförandeskapets frånvaro denna kväll, särskilt eftersom det land som just nu är EU:s ordförandeland också är en erkänd kärnvapenmakt. Kanske kan meddelandet vidarebefordras att ordförandeskapets närvaro är mycket önskvärd under debatter av detta slag.

Det finns återigen ett angeläget behov av åtgärder för att stoppa spridningen av massförstörelsevapen. Antalet stater som har kärnvapen verkar i själva verket öka, och det utgör ett dåligt föredöme för andra länder, och samtidigt finns det som kommissionsledamoten redan sagt en verklig och tydlig risk att terrorister får tag i massförstörelsevapen eller klyvbart material. Det internationella nätverket måste omedelbart stärkas för att vi ska kunna hantera dessa risker. För tillfället kan vi dock se en tendens till att nedrustningsfrågor löses utanför internationella ramverk. I år har världssamfundet, Europa inräknat, misslyckats med att anpassa, uppdatera och stärka icke-spridningsfördraget, medan Förenta staterna alltmer vill bedriva en egen nedrustningspolitik, särskilt i fråga om kärnvapenspridning.

Båda faktorerna är mycket negativa för trovärdigheten och effektiviteten i det globala icke-spridningssystem som fortfarande är grundläggande i vår politik. Därför är det mycket viktigt att vi motverkar denna tendens och skaffar oss ett fastare grepp om spridningen inte bara av massförstörelsevapen utan också av kärnteknik och av nukleärt, kemiskt och biologiskt material; samma sak gäller dessutom för export av konventionella vapen.

Europeiska unionen måste visa vägen när det gäller inriktningen för icke-spridningsfördraget, men EU utför också ett bra arbete på många andra områden, till exempel genom förslaget, eller lobbyarbetet, nyligen om ett internationellt vapenexportavtal. Samtidigt finns det fler motsägelser i ett internationellt system, som också omfattar europeiska länder. Världens erkända kärnvapenmakter har ett särskilt stort ansvar. De utövar det största trycket på länder som vill bryta sig ur det internationella systemet, och samtidigt överväger de att modernisera kärnvapenarsenalen, och ett av dem vägrar till och med att respektera förbudet mot kärnvapenprov.

EU är en av de pådrivande krafterna – detta är ytterligare en motsägelse – bakom det internationella icke-spridningssystemet. En av de absoluta prioriteterna i den europeiska säkerhetsstrategin är att under europeisk ledning försöka hitta en fredlig lösning på Iranfrågan; samtidigt investerar vi mycket mindre än amerikanerna för att tömma kärnvapenarsenalerna. Det är därför rätt att man i Kristovskisbetänkandet efterlyser ökat finansiellt stöd för denna politiska prioritering.

Slutligen sätter socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet stort värde på internationell rättssäkerhet. I utskottet diskuterade vi mycket ingående punkterna i Kristovskisbetänkandet om användningen av våld för att förhindra kärnvapenspridningen. Vi tycker fortfarande att klausulen i betänkandet inte tillräckligt väl återspeglar vår åsikt om den internationella rättssäkerheten och FN:s roll för den. Om dessa punkter står kvar oförändrade och om parlamentet i morgon bestämmer sig för att ställa sig bakom klausulen utesluter jag inte att vår grupp kommer att lägga ned sina röster när vi ska göra vår slutliga omröstning om betänkandet.

  Alexander Lambsdorff, för ALDE -gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Liksom Jan Marinus Wiersma hade jag gärna sett att denna debatt hade hållits vid en aningen vettigare tidpunkt på dygnet, eftersom det är en debatt som jag – som ledamot i både utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och utskottet för utrikesfrågor – ser som särskilt viktig. Vi är naturligtvis alla medvetna om att medlemsstaterna för närvarande kringgår den inre marknadens vapenbestämmelser genom att med hjälp av artikel 296 i EG-fördraget hävda att det finns ett väsentligt nationellt intresse i anskaffandet av nya vapensystem, samtidigt som detta inte är begränsat till egentliga vapensystem utan omfattar alla typer av militär utrustning.

Eftersom det vid en närmare granskning visar sig att bara ungefär fyra procent omfattas av artikel 296 är det nödvändigt att hitta ett sätt att skapa större insyn i kontraktstilldelningen för de återstående 96 procenten av de offentliga anbuden. Kommissionen förtjänar vår tacksamhet genom att den tagit detta initiativ, och betänkandets föredragande, Joachim Wuermeling, har förespråkat att man utarbetar ett meddelande med en tolkning av artikel 296 och ett direktiv om offentliga upphandlingar på områden där säkerhetsaspekterna är relevanta. Som representant för min grupp rekommenderar jag att betänkandet godkänns, även om vi inte vill utesluta ett alternativ med en uppförandekod som ett ytterligare instrument för att skapa större tydlighet.

Fördelarna med ett enhetligt system för tilldelning av kontrakt inom den gemensamma europeiska försvarspolitiken är uppenbara. EU satsar för närvarande cirka 160 miljarder euro på försvaret, och vi måste öka effektiviteten på detta område; det är vår skyldighet gentemot skattebetalarna. Säljarna kan få stordriftsfördelar om den efterfrågade volymen är tillräckligt stor, vilket innebär att mycket skattepengar kan sparas. Även inom den kostnadsintensiva forskningen kommer en gemensam strategi att bli allt viktigare i framtiden.

Det är också mycket viktigt att vi strävar efter enhetliga tekniska standarder och på så sätt gör det möjligt för styrkor från olika stater att utföra uppdrag tillsammans, och en långt ifrån oviktig aspekt är att delade försvarsstrukturer ökar den politiska integreringen och skapar större solidaritet inom Europeiska unionen.

Jag rekommenderar därför att parlamentet godkänner grönboken, och också att alla de tre föreslagna instrumenten för att öka öppenheten används. Kommissionens förslag är ett steg i rätt riktning mot att uppnå EU:s strategiska nyorientering inom säkerhets- och försvarspolitiken, vilket har blivit nödvändigt eftersom våra uppgifter inom den externa politiken ser ut att bli fler snarare än färre. Vi lever i en ny säkerhetsmiljö, med nya hot, terrorism, instabila stater, konflikter om naturresurser och religiös och politisk fanatism. Ingen EU-medlemsstat kan hantera dessa utmaningar på egen hand; ”europeisering” måste vara parollen. Bara en europeisk union med en gemensam utrikespolitik där man till fullo använder sina egna resurser, talar med en gemensam röst och har förpassat den strukturella fragmenteringen till det förflutna kommer att lyckas med detta. Faktum är att kostnaderna för insatserna kommer att öka, särskilt om vapenmarknaden i ett EU med 25 medlemsstater fortsätter att vara fragmenterad. Den motåtgärd som behövs är en bättre och mer standardiserad politik, och denna kommer också att förbättra samarbetet mellan de europeiska styrkorna, för detta är ett område där det fortfarande finns påfallande skillnader. Vi måste försöka göra det möjligt för våra trupper att arbeta tillsammans.

Enligt Eurobarometer är två tredjedelar av EU:s medborgare för ett närmare samarbete inom EU på säkerhetsområdet. Vår säkerhet är beroende av att det finns en fungerande vapenmarknad, och vi välkomnar därför kommissionens initiativ och föredragandens betänkande. Jag vill också tillägga att vi borde föra den här debatten i Bryssel snarare än i Strasbourg.

  Raül Romeva i Rueda, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag vill ta detta ytterligare tillfälle i akt att tala om Ģirts Valdis Kristovskis betänkande.

Jag anser att frågan om massförstörelsevapen absolut förtjänar särskild uppmärksamhet, särskilt med tanke på något som redan sagts: Om vi vill vara trovärdiga på den internationella scenen, särskilt på det här området, måste Europeiska unionen börja föregå med gott exempel.

Betänkandet belyser tydligt behovet av att uppmärksamma den roll kärnvapennedrustningen spelar och att framgångsrikt genomdriva kraven i icke-spridningsfördraget. Jag tror att detta är en fråga vi måste inrikta oss alltmer på.

För det andra måste vi dock också komma ihåg en annan sak: Det finns vissa NATO-länder, till exempel Förenade kungariket och Frankrike, som utan att bry sig om hur situationen ser ut håller på att inleda vad som kan vara en ny kärnvapenkapprustning. Vi måste varna för att detta innebär en risk som måste reduceras, och vi måste vara konsekventa åtminstone i fråga om detta.

Jag skulle slutligen vilja göra parlamentet uppmärksamt på nyheten att amerikanska trupper har använt vit fosfor på Fallujas gator. Om det är så anser jag att detta är ett tydligt brott mot vissa grundläggande principer som måste respekteras och som man i detta betänkande kräver tas i beaktande.

  Tobias Pflüger, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! Man kan säga att i denna kammare kommer vapnen fram på kvällen. På vår föredragningslista finns tre betänkanden: Raül Romeva i Ruedas om vapenexport, Ģirts Valdis Kristovskis om massförstörelsevapen och Joachim Wuermelings om den europeiska marknaden för militär utrustning. Alla tre innehåller gott om explosivt material, och de hänger samman med varandra.

Min grupp har en allmänt positiv syn på betänkandet om vapenexport, även om det fortfarande finns utrymme för förbättringar, till exempel tydligare kriterier, och även om övervägandena om en politik för fred naturligtvis gör att ett förbud mot vapenexport är att föredra enligt min åsikt. Låt oss inte glömma att produktion, export och användning av vapen är förknippade med varandra och att inga krig kan existera utan dem. Vapenexport är ett hot mot freden, och därför är det desto viktigare att uppförandekoden åtminstone görs juridiskt bindande, vilket är vad som efterlyses i betänkandet och som alla här i kammaren uppenbarligen skulle välkomna.

Raül Romeva har förtjänat vår tacksamhet genom att acceptera ett ändringsförslag från min grupp som går ut på att koden kan göras juridiskt bindande även för produkter med dubbla användningsområden. Den europeiska krigsmaterielagenturen, som nu har funnits i ett år, betraktas av vapenexperter som en instans som inte bara främjar vapenexport utan också försvårar övervakning och kontroll, och därför vill vi genom vårt ändringsförslag att denna agentur, som man hävdar har med försvar att göra, läggs ned. Jag skulle särskilt vilja vädja till mina kolleger i de socialdemokratiska och gröna grupperna i parlamentet att gå samman med vänstern för att ersätta krigsmaterielagenturen med en agentur för kontroll av vapenexport.

I Kristovskisbetänkandet möts vi av helt andra frågor. Meningen var egentligen att man skulle diskutera olika sätt att bekämpa spridningen av massförstörelsevapen, men det vi har framför oss är en slagfältsrapport med en positiv syn på Irakkriget – ett brott mot folkrätten. Jag vädjar till kammaren att inte stödja detta betänkande – och inte bara genom att avstå från att rösta, vilket vi just fick höra socialdemokraterna rekommendera, och att inte stödja de ändringsförslag där man efterlyser en hårdare linje mot Iran från gruppen Unionen för nationernas Europa, som Ģirts Valdis Kristovskis tillhör.

Jag vädjar till de konservativa i parlamentet att inte stödja en tolkning enligt vilken Iran i fråga om massförstörelsevapen under de senaste 17 åren inte har gjort annat än sått och skördat misstro; detta är helt enkelt inte sant. I betänkandet verkar man se på kriget mot Irak som ett utkast till ett angrepp på Iran, trots att inte ens förre utrikesministern Colin Powell längre hävdar att Irak faktiskt hade massförstörelsevapen då, utan nu skäms för sitt agerande inför FN:s säkerhetsråd.

När det gäller västvärldens massförstörelsevapen hycklas det i betänkandet på ett sätt som är vanligt i denna kammare. Vi föreslår därför att man kräver att de amerikanska kärnvapnen flyttas från europeisk mark, att de franska och brittiska kärnvapnen läggs i malpåse och att Tyskland en gång för alla avstår från sin möjlighet att anrika uran vid sin forskningsreaktor i Garching.

När det gäller det sista betänkandet måste jag säga till Joachim Wuermeling att han inte bara hävdar att vår industri inte är internationellt konkurrenskraftig, utan också att det inte heller fanns någon koppling mellan betänkandena. Om konkurrens är det enda det handlar om så gäller det också för konkurrens på exportmarknader, och artikel 296 måste därför bort. Jag anser att betänkandet om försvarsindustrin är mycket uppriktigt och ärligt. Det handlar om ett nära samarbete med NATO och USA, och vår grupp kommer att rösta nej till även detta betänkande.

  Gerard Batten, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! I dessa tre betänkanden sprider Europaparlamentet ännu en gång vansinniga idéer, men betänkandena visar verkligen i vilken riktning parlamentet och Europeiska unionen tänker bege sig. I betänkandena förespråkas att en ny generation kärnvapen avvisas, att Förenade kungariket och Frankrike vidtar successiva och betydande åtgärder för kärnvapennedrustning samt att vapenexporten harmoniseras – samtidigt som världen blir allt farligare, inte mindre farlig.

De inkompetenta och utopiska drömmare på vänsterflygeln som utgör majoriteten i denna ytterst enfaldiga och korrupta församling gör tillräcklig skada med sina lagstiftningsinsatser utan att behöva lägga sig i försvarsfrågor. De nationella regeringarna kanske en dag till sist kan upphäva EU:s idiotiska politik inom jordbruk, fiske, handel och ekonomi, men om EU lyckas ta kontroll över försvaret kan det få konsekvenser som inte kan omintetgöras.

Alla dessa betänkanden är byggstenar i en gemensam europeisk säkerhets- och försvarspolitik. Detta är uppenbart eftersom en harmoniserad politik för försvarsupphandling förekommer i ett av betänkandena, trots att det är en del av den förkastade europeiska konstitutionen.

Storbritanniens väpnade styrkor håller på att införlivas i en EU-armé. Storbritannien rör sig som en sömngångare mot den dag då det kommer att vakna upp och finna att vi inte har någon oberoende militär- och försvarskapacitet. Om den dagen någonsin gryr när Storbritanniens nationella försvar styrs av Europeiska unionen, må Gud hjälpa oss. Ja, må han hjälpa oss, era gycklare.

  Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag känner mig djupt kränkt av föregående talare. Jag förstår inte varför han får fortsätta att säga sådana orimligheter till parlamentet och till oss. Jag känner mig personligt förolämpad och jag ber er att vidta åtgärder.

(Applåder)

  Talmannen. – Det var helt och hållet mitt fel om jag tackade föregående talare. Jag lovar att hänskjuta saken till presidiet för avgörande.

(Applåder)

  Ryszard Czarnecki (NI).  – (PL) Herr talman! Krig förs ofta i skydd av mörkret. Det är ett tidens tecken att även parlamentsledamöternas fredskamp äger rum på kvällen.

För två år sedan uppgick försvarsutgifterna till 956 miljarder US-dollar, och förra året passerade de 1 000 miljarder US-dollar. Utgifterna är på väg tillbaka till de rekordnivåer som senast uppnåddes under det kalla kriget. De militära utgifterna ökar med cirka 10–11 procent per år, vilket i praktiken är liktydigt med kapprustning. Ordspråket säger att om du vill ha fred så förbered dig för krig, men vi måste fråga oss om detta är den rätta reaktionen på 2000-talets problem. Är det inte så, som Vatikanens representant sa vid Förenta nationernas generalförsamlings 59:e session, att ökad tilltro till vapen – stora som små – för världen bort från säkerheten och inte närmare den? Vi bör stödja FN:s initiativ att bygga en fredskultur och arbeta för den kärlekens civilisation som förespråkades av påven Johannes Paulus II.

Jag vill gratulera föredraganden, minister Kristovskis, till att ha utarbetat ett förnuftigt betänkande som är baserat på en kompromiss. Punkten om risken för spridning av det kalla krigets lager av biologiska och kemiska vapen och kärnvapen är särskilt viktig, liksom hänvisningen till förbudet mot kärnvapentester i rymden, som antogs för 38 år sedan.

Jag vill avsluta med att säga att vår betoning av att också en berättigad användning av militärt våld måste följa FN-stadgan och föregås av alla möjliga politiska och diplomatiska ansträngningar, bör välkomnas. Europaparlamentet kan inte utföra underverk, man det kan i dag mycket väl befinna sig i ett läge där det kan ge freden en aningen bättre chans.

  Gitte Seeberg (PPE-DE). – (DA) Herr talman! Det är tre viktiga betänkanden vi debatterar i parlamentet i kväll. Som skuggföredragande från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater för betänkandet om massförstörelsevapen anser jag att betänkandet är bra, kraftfullt och välbalanserat. Det är ett mycket omfattande betänkande, men så är naturligtvis också ämnet mycket viktigt. Föredraganden har gjort ett gediget arbete.

I vår tid, då hotet inte kommer från det kalla kriget utan från skurkstater och terroristorganisationer, är det viktigt att man övervakar vem som har tillgång till dessa vapen och att vapnen inte hamnar i orätta händer. Vi varken kan eller bör göra oss av med våra kärnvapen, som är en del av NATO:s försvarsstrategi och ett av skälen till att det kalla kriget förblev kallt. Vi måste dock hela tiden arbeta för att se till att länder som inte får skaffa sig tillgång till kärnvapen upphör att utveckla sådana. Jag tänker naturligtvis i detta fall särskilt på Iran och på problemen med Nordkorea. Vi måste också arbeta för att se till att länder som har illegala kärnvapen, alltså Pakistan, Indien och Israel, skriver på icke-spridningsfördraget. Medel måste hänga samman med mål. Om EU:s strategi för icke-spridning av massförstörelsevapen ska kunna ha fortsatt slagkraft kommer det att bli nödvändigt att prioritera den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, och särskilt att tydligt prioritera just detta område i framtiden också.

Jag vill slutligen säga att jag var mycket nöjd med Raül Romevas betänkande. Jag är särskild glad att parlamentet står enat bakom rekommendationen att vapenembargot mot Kina inte ska hävas. Låt oss var och en arbeta för att se till att detta också förblir inställningen hos våra respektive länders regeringar.

  Ana Gomes (PSE). – (PT) Enligt en ny amerikansk kongressrapport var summan för de vapenkontrakt som de fyra största europeiska exportörerna tecknade med utvecklingsländerna under 2004 strax under 5 miljarder US-dollar. Detta är en femdubbel ökning i förhållande till 2003 års siffror. Detta kommer att hindra utvecklingen genom att det leder till att konflikter lättare sprids i Afrika och kanske också på andra kontinenter.

Mot bakgrund av detta krävs strikta och effektiva regler för vapenexport nu mer än någonsin tidigare. EU kan inte arbeta för uppbyggnad med utvecklingsbistånd med ena handen samtidigt som man med den andra handen orsakar förstörelse genom oreglerad export av konventionella vapen.

Precis som i det utmärkta Romevabetänkandet anser vi därför att det är angeläget att uppförandekoden görs juridiskt bindande. Liksom kommissionsledamoten välkomnar vi rådets beslut att strida för ett riktigt och universellt fördrag i FN med gemensamma regler för den globala vapenhandeln.

Vapenembargot mot Kina, ett land som upprepade gånger har hotat Taiwan, får inte hävas förrän Kina har ställts till svars för att människor fängslades och försvann efter demonstrationerna på Himmelska fridens torg, och har infört förbättringar på området för de mänskliga rättigheterna som helhet.

Wuermelingbetänkandet innefattar en aspekt som är av grundläggande betydelse för framtiden för det gemensamma europeiska projektet för försvaret och den externa politiken, och denna aktualiseras av ändringsförslag 6 som lagts fram av min grupp. Ingen världsmakt har helt öppna marknader för försvarsutrustning; Förenta staterna skyddar sina försvarsföretag med en s.k. Buy American Act. Vi har mycket att lära av våra amerikanska vänner.

Europeiska produkter måste börja prioriteras vid medlemsstaternas försvarsinvesteringar. Detta är mycket viktigt om vi ska kunna säkerställa fortlevnaden för en sektor som lämnar ett betydande bidrag till Lissabonstrategin, till det tekniska framåtskridandet och till unionens strategiska självständighet. Låt oss inte vara naiva och godtrogna: Flygplan är inte bananer och stridsvagnar är inte kylskåp. Låt oss inte behandla detta ämne som om det var en enkel fråga om marknader. Parlamentet måste visa vägen i det som mer än något annat är en politisk och strategisk debatt, och det vi föreslår är ett första steg i den riktningen.

Slutligen ska jag ta upp Ģirts Valdis Kristovskis betänkande, som jag också välkomnar. Jag tror inte att det är möjligt att ha en sammanhängande och effektiv icke-spridningsstrategi samtidigt som de fem auktoriserade kärnvapenstaterna, av vilka två är EU-medlemsstater, inte lever upp till sina åtaganden att nedrusta gradvis enligt artikel 6 i icke-spridningsfördraget och fortsätter att antingen ignorera eller inte vidta åtgärder mot kärnvapenmakter som Israel, Indien och Pakistan som inte har skrivit under icke-spridningsfördraget. Detta är särskilt allvarligt eftersom inte bara andra länder utan också icke-statliga aktörer och terrorister försöker få tag i olagliga vapen.

  Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Herr talman, herr kommissionsledamot! Det farligaste massförstörelsevapnet är kärnvapenbomben. Denna bomb, detta vapen har använts två gånger av USA och dödat hundratusentals oskyldiga civila på bråkdelen av en sekund. Den har också använts av Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Kina i kärnvapenprov, som orsakat oerhörda miljöskador.

Dessa länder, tillsammans med Israel, Indien och Pakistan, tillhör den fruktade kärnvapenklubben med åtta medlemmar som håller hela världen som gisslan. De terroriserar hela det internationella samfundet med sin krigshetsande ansvarslöshet och hotar att förinta varandra med livsfarliga kärnvapenspel. De förolämpar grovt vår intelligens genom att försöka få oss att tro att självmord genom kärnvapen är en form av avskräckning.

Regeringarna i dessa länder, vars logik endast är begriplig för de enkelspåriga krigsherrar som är redo att offra hela mänskligheten i sin jakt efter kortsiktig ekonomisk vinst, satsar astronomiska belopp på att bygga upp en kärnvapenarsenal som är kapabel att förinta hela världen många gånger om – och allt vi förmår göra är att anta resolutioner om ineffektiva strategier som uppmanar till icke-spridning.

Varför uppmanar vi inte högt och ljudligt kärnvapenländerna att göra sig av med sin vapenarsenal nu? Varför tolererar vi i vår Europeiska gemenskap kärnvapenkatastrofländer som Storbritannien och Frankrike? Varför antar vi inte resolutioner eller vidtar åtgärder mot dessa två länder? Och varför ska ett litet land som mitt hemland Cypern leva med hotet om kärnvapenkatastrof därför att Storbritannien mot vår vilja vill lagra kärnvapenbomber i sina koloniala brittiska baser på ön?

Svaret är enligt min mening skamligt enkel: vi saknar politiskt mod. Så därför väljer vi att hyckla i stället – och allt fortsätter som vanligt.

  Eva-Britt Svensson (GUE/NGL). – Herr talman! Wuermeling hävdar i sitt betänkande att det inte handlar om utrikes-, säkerhets- eller försvarspolitik i allmän mening utan enbart om upphandling av varor och tjänster, men naturligtvis finns det ett samband mellan försvarsupphandling och försvarspolitik. En gemensam marknad för försvarsupphandlingar är ytterligare ett led vid sidan av inrättandet av Europeiska försvarsbyrån i den militära upprustning som ivrigt påhejas av den europeiska försvarsindustrin.

Under förevändning av ökad ekonomisk effektivitet och minskad börda för de europeiska skattebetalarna, argumenterar föredraganden för en harmonisering och standardisering i enlighet med vedertagna Nato-normer. Om inte detta är ett inlägg i försvarspolitisk debatt, undrar jag vad det är. För mig är det tydligt att det handlar om en utökad, intensifierad militarisering. Jag kunde säga med George Orwells nyspråk att krig har blivit till fred.

I stället för allt tal om ökade resurser till forskning och utveckling av nya vapen, borde EU – vilket jag anser att EU måste göra – och medlemsstaterna satsa resurserna på forskning om freds- och konfliktlösning. Det är genom nedrustning och avmilitarisering som vi bygger fred, inte genom ytterligare militarisering och vapen.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Å ena sidan minskar stormakterna, till exempel Ryssland, sina vapenarsenaler, men å andra sidan ökar antal stater och dessvärre också brottsliga organisationer som har de nödvändiga kunskaperna för att framställa massförstörelsevapen. Vi vet att säkerhetstjänster över hela världen bara under 2004 upptäckte över 300 fall av olaglig hantering av kärnmaterial. Ju mer spridda de nödvändiga kunskaperna är, desto svårare blir det att hantera problemet med vanliga metoder.

Kriget i Irak och tystnaden gentemot Nordkorea har givit ganska många regeringar intrycket att kärnvapen i sig räcker för att avskräcka från militära interventioner. Det är det faktum att länder som Israel har kärnvapen som får andra, som Iran, att tro att de måste utveckla egna, och därmed ökar risken för att sådana vapen hamnar i händerna på terrorister, och det krävs resoluta åtgärder för att motverka denna utveckling.

Det kommer utan tvekan att fungera som en kraftfull signal om vi kan skärpa uppförandekoden för vapenförsäljning och på så sätt förhindra att EU:s medlemsstater säljer vapen till tredjeländer som sedan använder dem mot sina egna folk eller för aggression mot andra stater. Denna uppförandekod får dock inte bli något slags tandlös tiger, för då kommer vi inte bara att riskera säkerheten för ett oräkneligt antal människor utan också själva framstå i ett löjets skimmer.

  Karl von Wogau (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Om ni frågar mig är dagens debatt en bortkastad möjlighet.

När det först och främst gäller klockslaget skulle denna debatt egentligen ha hållits kl. 11 i dag i rådets närvaro. Den hålls nu nästan vid midnatt, efter en utan tvekan fascinerande debatt om fångstmetoder för vissa djurarter.

För det andra är rubriken felaktig. Det är inte vapen det handlar om här, utan den gemensamma europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. Om vi till exempel skulle diskutera våra åtgärder i fråga om Iran skulle det inte handla om vapen, utan om politik.

För det tredje beklagar jag verkligen att rådet inte är här, eftersom kärnpunkten i den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken är det nära sambandet mellan civil och militär krishantering. Detta kan bara skapas genom samarbete mellan kommissionen och rådet, och jag vet hur svårt det är. Hur ska vi kunna diskutera dessa frågor om rådet inte ens finns här?

Ett ytterligare skäl till att detta är en bortkastad möjlighet är att säkerhets- och försvarspolitiken är ett område där det finns särskilt stora möjligheter. Till och med i närvaro av en av den europeiska konstitutionens grundare, Elmar Brok, vågar jag mig på att säga att konstitutionen just nu befinner sig i ett dödläge. Vi befinner oss just nu i ett dödläge också när det gäller de ekonomiska frågorna.

Något som dock inte befinner sig i ett dödläge är vidareutvecklingen av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken, eftersom Europeiska försvarsbyrån helt nyligen blev verklighet. Denna hade naturligtvis bara nämnts i utkastet till konstitution, men är redan verklighet. Vi har tagit ansvaret för säkerheten i Bosnien och Hercegovina; där finns styrkor under europeiskt befäl. Det ömsesidiga försvarsåtagandet, som också först hade nämnts i utkastet till konstitution, är nu verklighet.

Det betyder att vi gör framsteg på området, och jag är övertygad om att vi är på väg mot en europeisk säkerhets- och försvarsunion, vilket också är vårt gemensamma mål. Detta är inte en debatt som bör hållas inom stängda dörrar, som sker i kväll.

Jag vill också säga några ord till min kollega Alexander Lambsdorff. Jag tycker att Strasbourg är den rätta platsen för denna debatt, eftersom det är Europaparlamentets säte.

  Manuel Medina Ortega (PSE). – (ES) Herr talman! Jag instämmer i Marios Matsakis protest. Jag har under mina 20 år i Europaparlamentet aldrig sett en ledamot visa en sådan ringaktning mot denna institution och dess ledamöter. Därför ber jag om att åtgärder vidtas mot den ledamoten så att incidenter som denna inte inträffar igen.

Som Karl von Wogau sa är det inte en fråga om vapen utan en bredare debatt. Den handlar om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, även om jag bara kan kommentera de delar av Joachim Wuermelings betänkande som rör försvarsupphandling.

Kommissionen framhåller med rätta att innebörden i artikel 296 i fördraget om inrättandet av Europeiska gemenskapen, som för närvarande utgör ett konstitutionellt hinder för utvecklingen av vad vi kan kalla en europeisk försvarsmarknad, i viss utsträckning kan uttolkas annorlunda på grundval av domar nyligen i EG-domstolen, t.ex. i Johnston-målet eller i målet kommissionen mot Spanien 1997.

Konstitutionella begränsningar kvarstår dock. På området utrikes- och försvarspolitik har staterna med andra ord fortfarande en hög grad av suveränitet.

Därför måste vi röra oss mycket försiktigt, både från rättslig och politisk synpunkt. Fram till dess att EU:s konstitution är antagen, vilket jag hoppas kan ske snart, får vi klara oss med de rättsliga instrument vi har och det är inte mycket vi kan göra med de instrumenten. Men jag är glad att kommissionen riktar in sitt arbete på ett meddelande till att börja med och därefter eventuellt ett förslag till direktiv, som Joachim Wuermeling föreslår.

Men vi måste vara politiskt försiktiga eftersom målet med en europeisk försvarsmarknad inte får vara att göra om EU till ett militärt industrikomplex, vilket har skett i fråga om vissa makter i utlandet.

Vapen är farliga. Jag har viss militär utbildning, och jag fann det överraskande att jag större delen av tiden inte fick lära mig att döda, utan att skydda mig själv mot vapen. Vapen är inga leksaker. Vi kan t.ex. inte använda dem för ekonomisk eller industriell utveckling. Syftet med vapen måste vara att skydda EU:s medborgare och de vänligt sinnade, fredliga och demokratiska nationer som behöver dem för sitt eget försvar, men inte att handla med dem eller göra EU till en sorts enorm industriell marknadsplats som i slutändan kommer att bli vår stora olycka.

Kommissionens förslag är positiva och leder till skapandet av en gemensam försvarsmarknad, men den gemensamma försvarsmarknaden måste bli ett instrument för att nå fred i Europa och i hela världen.

  Luca Romagnoli (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Betänkandet visar att unionen strävar efter att göra de multilateral avtalen om icke-spridning och om förbud mot utvecklingen av en ny generation vapen universellt gällande.

Betänkandet uppmanar till att sanktioner ska tillämpas mot länder som inte uppfyller sina skyldigheter i enlighet med Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 1540. Trots att EU:s medlemsstater har undertecknat de multilaterala avtalen om icke-spridning så är två medlemsstater kärnvapenstater. Turkiet som är ett ansökarland är en kärnvapenstat och vad värre är, amerikanska taktiska vapen utvecklas på flera av medlemsstaternas territorium, bl.a. i Tyskland, Italien, Grekland och Nederländerna.

I de hundra punkter i resolutionen som granskas sägs mycket lite om Israel, Indien och Pakistan som inte undertecknat avtalet om icke-spridning. Men när det gäller det civila kärnkraftsprogrammet i Iran ignoreras detta stora lands legitima intressen som rör ekonomin och den regionala säkerheten, och regeringen uppmanas att lämna verifierbara garantier för att vart och ett av kärnkraftsprogrammen har fredliga syften.

Detta är en löjlig resolution enligt vilken EU och NATO till och med skulle behöva övertala Förenta staternas administration att överge sina program. I resolutionen välkomnas även de enorma summor av EU-skattebetalarnas pengar – hundratals miljoner euro – som ska satsas på strategin för att minska antalet massförstörelsevapen.

Förslaget till betänkande är en omöjlig parodi på sunt förnuft och därför helt omöjligt att anta.

  Elmar Brok (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! De tre föredragandena Joachim Wuermeling, Raül Romeva i Rueda och Ģirts Valdis Kristovskis har tagit upp viktiga frågor som behöver avvägas tillsammans i mycket större omfattning än som nu i tre separata betänkanden, eftersom de är motsägelsefulla bara utåt sett, medan de i själva verket hör ihop.

Vi lever i en värld där hotet är farligare än någonsin från terrorister, som även skulle kunna få tillgång till smutsiga vapen. Om vi antar att Iran, som redan tillverkar raketer med en räckvidd på 300 mil, inte kan hindras från att tillverka kärnvapen kommer vi att få en region som sträcker sig över Iran, Pakistan, Indien, Kina och Ryssland: En stor region, den största i världen, som förfogar över kärnvapen.

Vi måste komma fram till hur vi kan garantera vår säkerhet i ett litet hörn av världen. Det går endast genom kollektiv säkerhet inom den transatlantiska alliansen. Det betyder att EU inte kan lämna alliansen eftersom det skulle kunna göra oss mottagliga för utpressning av olika skäl och av olika regioner av världen.

Vi måste också bli på det klara med att det bara är genom att tillverka våra egna vapen som vi är i stånd att påverka industripolitikens riktning så att arbetstillfällen skapas och vi blir oberoende. För om detta industripolitiska synsätt inte är öppet för oss och vi inte har vår egen vapenindustri kommer vi att vara beroende av att köpa vissa typer av vapen från andra regioner i världen. Det gör oss ständigt exponerade för utpressning eftersom vi inte kan göra som vi vill eller själva bidra till vår egen säkerhet. Om inte annat blir det mycket dyrare eftersom vi inte kan utnyttja de samordningsvinster som denna EU-strategi ger.

EU och kommissionen behöver därför få mer pengar till forskning och andra områden för att se till att vi kan garantera vår egen säkerhet och bilda allianser samtidigt som vi är oberoende och okänsliga för utpressning.

Allt detta behöver sammanföras i en uppförandekod som gör oss trovärdiga i kampen mot spridningen av massförstörelsevapen. Denna uppförandekod bör enligt min åsikt vara rättsligt bindande. Än mer önskvärt vore det enligt min mening att avskaffa fördragets bestämmelse om att undanta vapenexport, till skillnad från all annan handel, från kommissionens behörighet. Detta är en av svagheterna både när det gäller kontrollen och när det gäller möjligheten för EU att agera som en enhet. Lämpliga vägar för att lösa detta bör sökas.

Därför är min uppmaning att vi fokuserar mer på detta för att spara pengar, garantera våra medborgares säkerhet och samtidigt se till att vi får en fredligare värld.

  Richard Howitt (PSE). – (EN) Herr talman! För det första välkomnar jag betänkandet om uppförandekoden för vapenexport och uppmärksammar parlamentet på att många av de krav vi ställt i våra tidigare årliga debatter om detta ämne har uppfyllts, särskilt den nya handelsförordningen om tortyrredskap, den gemensamma ståndpunkten om vapenförmedling och den nya skyldigheten att stoppa export om den humanitära folkrätten äventyras. Framför allt välkomnar jag årets föresats att göra koden lagligt bindande.

Skulle kommissionsledamoten i kväll vilja kommentera det faktum att det praktiska genomförandet ibland är bristfälligt? Varför utarbetar exempelvis Österrike, Luxemburg och Grekland inte sina årsrapporter? I år har information offentliggjorts som visar att Frankrike har exporterat bomber och granater till Burma och Sudan, och att Italien har exporterat skjutvapen till Kina och Colombia. Vill ni kommentera läget i fråga om vår vapenexport till Colombia, som är ett land där det nu finns gott om bevis för att de mänskliga rättigheterna kränks av den colombianska militären?

Många talare i kväll har hänvisat till Förenade kungarikets ståndpunkt, vilket man också har gjort i en del av ändringsförslagen. Jag är stolt över att mitt eget land, under dess förra ordförandeskap, fick bevittna enighet om EU:s uppförandekod för vapenexport och under detta ordförandeskap för första gången har uppnått enighet inom Europeiska unionen om att stödja ett internationellt fördrag om vapenhandel. Vi tar våra skyldigheter som kärnvapenmakt på allvar. Den brittiska regeringen har minskat lagret av kärnvapenspetsar med över 70 procent, minskat antalet krigsspetsar på varje Trident-ubåt från 94 till 48 och avvecklat samtliga WE-177-kärnvapenbomber.

Vid konferensen om fördraget om icke-spridning av kärnvapen den 5 maj sa den brittiska regeringens talesman: ”Vi erkänner att vi har särskilda skyldigheter som kärnvapenstat enligt artikel 6 i fördraget. Vi upprepar ännu en gång vårt entydiga åtagande att få till stånd en total eliminering av kärnvapenarsenalerna, med kärnvapennedrustning som resultat”.

Precis som alla andra här i kväll delar jag oron över att konferensen om fördraget om icke-spridning av kärnvapen tidigare i år inte ledde till ett starkt samförstånd. Men jag anser det också fel av oss att fokusera på enskilda länder, oavsett om det är Förenade kungariket eller Frankrike. Vi bör se till att alla länder uppfyller sina skyldigheter enligt fördraget.

Vi skulle gärna se att EU kom överens om en gemensam ståndpunkt före uppföljningskonferensen om fördraget om icke-spridning av kärnvapen. En ståndpunkt där vi tar upp de problem där vi som EU bör ta ledningen, exempelvis rätten att frånträda fördraget, allmänt införande av stränga säkerhetsnormer genom IAEA-tilläggsprotokollet och också frågan om överföring av anriknings- och upparbetningstekniker.

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE). – (EN) Herr talman, fru kommissionsledamot! När vi diskuterar försvarsfrågor går vi in på viktiga och känsliga områden för nationellt självbestämmande. Många av oss anser att EU:s försvarsambitioner är helt missriktade. Om ni vill ge Europeiska unionen behörighet som global aktör eller om ni tror på en integrerad europeisk stat eller, som vi hörde tidigare, på en europeisk försvarsunion, då är ni av en annan uppfattning.

Vi motsätter oss att EU blandar sig i försvarsfrågor, både principiellt och på grund av de praktiska konsekvenserna. Vi erkänner dock att det finns områden där en multilateral strategi kan vara till nytta, och detta gäller i synnerhet icke-spridning och kontroll av vapenexport.

För att börja med försvarsupphandling präglas Wuermelingbetänkandet av en stark strävan efter integration. I betänkandet ställs till och med i punkt 12 frågan om ”i vad mån det överhuvudtaget finns anledning att i dagsläget göra åtskillnad mellan nationella säkerhetsintressen och gemensamma europeiska säkerhetsintressen”. Betänkandets syfte är uppenbart att befästa Europeiska kommissionens roll inom försvarsupphandling och att sådana frågor ska hanteras av EU i stället för genom nationell lagstiftning.

Vi har redan en situation där den brittiska marknaden för försvarsupphandling är öppen för utländsk konkurrens på ett sätt som exempelvis den franska marknaden inte är. Vi ser hur brittiska försvarsföretag – viktiga nationella strategiska tillgångar – håller på att tas över av utländska firmor.

Medan de brittiska konservativa ledamöterna i hög grad stöder åtgärderna för att stärka en verklig inre marknad inom de flesta sektorer anser de att försvaret även i fortsättningen ska vara undantaget och skyddas.

I fråga om massförstörelsevapen fäster vi oerhörd vikt vid att bekämpa spridningen och förstärka säkerheten för beståndsdelarna. Samtidigt fortsätter Förenade kungarikets oberoende avskräckningsförmåga på kärnkraftsområdet att vara ett viktigt inslag i vår försvarsstrategi och ett inslag som inte förlorat sin betydelse trots den förändrade säkerhetsmiljö vi lever i.

Den brittiska regeringen måste inte bara fatta de nödvändiga besluten för att upprätthålla vår kärnvapenkapacitet. Den måste också vara beredd att anpassa våra vapen och doktrinen för bruket av dem.

I fråga om vapenexport välkomnar vi kraven på kontroll av slutanvändningen av exporterade varor och fortsatt vapenembargo mot Kina. Vi har dock fortfarande svårt att acceptera idén om en rättsligt bindande uppförandekod. Det skulle utsträcka den rättsliga behörigheten till områden som bör vara förbehållna regeringen och ytterligare utsträcka jurisdiktionen för EU:s institutioner, inklusive EG-domstolen. I kväll diskuterar vi en farlig blandning.

  Helmut Kuhne (PSE). – (DE) Herr talman! Först vill jag säga ett par ord till Gerard Batten. Det var intressant att höra detta anförande av en företrädare för en rad kandidater som även omfattar två personer, som helt kort efter varandra öppet har förklarats skyldiga till missbruk av ersättningen för ledamöternas sekretariatsutgifter de senaste veckorna. Vi bör skärpa offensiven mot detta hycklarband i parlamentet och i vår PR-verksamhet.

Till saken. Det är inte meningsfullt att olika företag i tre större EU-medlemsstater arbetar på t.ex. projektet med obemannade luftfarkoster i separata projekt som är helt fristående från varandra, och så att säga duplicerar intäkterna. EU:s skattebetalare förtjänar inte detta. Det är inte heller meningsfullt att tre större EU-medlemsstater fristående från varandra utvecklar elektroniska identifikationssystem för infanterister och att det t.ex. inte går att säga om trupper från en och samma EU-stridsgrupp kan identifiera varandra under strid om de kommer från olika länder. Vi ska också komma ihåg att EU kommer behöva använda 23 olika typer av bepansrade fordon även om 10 år. Vi kan alla tänka oss vilka problem detta skulle innebära för kompatibiliteten och leveranserna under operativa förhållanden.

Men jag vill även varna för en annan illusion. En alleuropeisk försvarsmarknad kan inte förverkligas om de företag som verkar under marknadens villkor måste konkurrera med sådana som åtnjuter regeringsstöd. Detta är en aspekt som ännu inte framkommit i dagens debatt, och jag vågar påstå att Joachim Wuermeling skulle göra klokt i att ta en närmare titt på denna aspekt av debatten om artikel 296 och dra slutsatser om detta inför framtiden.

  Othmar Karas (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Kommissionens grönbok och i synnerhet Joachim Wuermelings betänkande motsvarar önskemålen hos befolkningen, det vill säga allmänheten i EU. Allmänhetens svar på frågan om vilka mål EU bör ställa upp är att EU bör bli en säkerhets- och försvarsunion. När allmänheten tillfrågas vad den vill ha lyder svaret en gemensam utrikespolitik som har ett ansikte utåt och företräds av en person, inte av 25 egenintressen.

När vi ser på hur säkerheten i omvärlden har förändrats måste vi fråga oss om varje medlemsstat kan garantera en tillräcklig säkerhet med tanke på det allmänna klimatet och det nuvarande ekonomiska läget i medlemsstaterna. Svaret är nej. Därför behöver vi mer Europa på området, inte nödvändigtvis mer pengar. Men om vi behöver mer Europa men inte får mer pengar måste vi ändra vårt beteende en aning.

Vi vill ha en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, vi vill att EU ska utvecklas till en politisk union, vi vill ha en stark inre marknad och vi vill göra oss mindre beroende av Förenta staterna. Vad behöver då göras? Vi behöver gemensamma tekniska EU-standarder på detta område för att möjliggöra och stärka samarbetet. Vi behöver skapa gemensamma försvarsstrukturer som är viktiga när det gäller förbättrat politiskt samarbete, integration och solidaritet.

Med tanke på devisen ”mer Europa men inte mer pengar” måste vi förstås mer effektivt utnyttja våra försvarsresurser, öka EU:s konkurrenskraft, förbättra den militära utrustningen och sänka kostnaderna, stärka den europeiska dimensionen inom området för utrustning och utbildning samt förbättra samarbetet för att på så vis medverka till att effektiviteten ökas.

Debatten har visat att vi behöver förstärka den europeiska dimensionen, vilket också kan förklara rådets frånvaro. För även om särskilt de stora medlemsstaterna, och då tänker jag på Förenade kungariket och Frankrike, talar mycket om en gemensam grund hör de till hindren på vägen mot en starkare kommission på området.

  Joel Hasse Ferreira (PSE). – (PT) Herr talman, mina damer och herrar, herr kommissionsledamot! Arbetarnas och medborgarnas säkerhet måste garanteras i tillverkningsprocesserna inom försvaret, och företagen själva måste fungera så effektivt som möjligt. Därför krävs tydliga regler om försvarsupphandling.

EU-medborgarna måste göras medvetna om vikten av moderna och effektiva försvarsföretag med en innovativ struktur för små och medelstora företag som arbetar med teknik för civilt eller militärt bruk. Det måste också finnas strategisk samordning mellan de befintliga försvarsföretagen i de olika medlemsstaterna där Europeiska försvarsbyrån fungerar som en av knutpunkterna för tekniska innovationer och fulländning av produkterna och processerna inom de EU-företag som arbetar i de försvarsrelaterade branscherna.

Vi får i alla fall aldrig tillåta att det i vårt enade Europa inrättas ett försvarsindustriellt komplex som begränsar den politiska makten i stil med det komplex vars starka inflytande general Eisenhower beklagade sig över när han lämnade den amerikanska presidentposten. Kontrakt måste präglas av öppenhet och insyn. Tydliga och genomsynliga regler om försvarsupphandling kan då vara till stor hjälp.

Annars kommer marknaden att koncentreras till dessa företag, vilket leder till att den fria konkurrensen på den inre marknaden i praktiken begränsas. Likaså finns det ett brådskande behov av att uppmuntra små och medelstora företag att så långt det är möjligt delta i försvarsindustrins övergripande tillverkningsprocess.

Herr talman, mina damer och herrar, herr kommissionsledamot! Avslutningsvis behöver de fasta kopplingarna bevaras i EU mellan utrikespolitiken och reglerna för internationell handel, i synnerhet i fråga om embargon. I framtiden kommer ingen att förstå varför försvarsföretagen i EU skulle främja utbrott av orättfärdiga krig eller stödja diktatoriska regimer. Detta var inte vad EU syftade till från början och det är inte heller vad EU bör göra.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Mina damer och herrar! Vi försöker skapa historia genom att upplösa medlemsstaternas inarbetade rutiner för vapenhandeln. Grönboken om försvarsupphandling och varje framtida direktiv kräver därför ett starkt politiskt stöd eftersom de måste tränga igenom den hermetiskt tillslutna miljö som omger den europeiska försvarsmarknaden. Syftet är inget mindre än att införa långtgående begränsningar av undantag från den ekonomiska konkurrensens generella regler. Artikel 296 i fördraget ger medlemsstaterna möjlighet att utnyttja och missbruka undantagssystemet, och ett antal nationella monopol har profiterat på detta på medborgarnas bekostnad. Försvarsmarknaden är i praktiken isolerad bakom medvetet resta barriärer och domineras av monopol, och den är svår att övervaka eftersom sekretessen upprätthålls även när det inte finns säkerhetsskäl för att göra det. Bristen på öppenhet och insyn när det gäller offentlig upphandling, fragmenterade forskningsprogram och otillräcklig standardisering leder till låg kvalitet och dålig driftskompatibilitet, vilket i sin tur leder till ineffektiva nationella försvarssystem. Därför finns det gott om motiv för att öppna försvarsmarknaden, som omsätter 160 miljarder euro, inte minst eftersom de flesta medlemsstaterna har svårighet att fullgöra sina skyldigheter när det gäller NATO:s försvarspolitik.

Om kommissionens förslag får stöd från alla 25 medlemsstaterna bör de förväntas arbeta tillsammans med innovativa strategier för att minska kostnaderna och skapa nya möjligheter för företagen, inte bara de stora bolagen utan också de små och medelstora tillverkarna och leverantörerna av logistisk utrustning. Det grundläggande villkoret för att öppna försvarsmarknaden är dock, för mig och ett antal ledamöter, att se till att EU:s uppförandekod om export av militär utrustning följs till punkt och pricka. Mitt krav på att koden ska följas skrevs in i betänkandet i syfte att ta krafttag mot den olagliga exporten av vapen från högt utvecklade demokratier till utvecklingsländer. Detta är en grundläggande förutsättning, och jag uppmanar kommissionen att se till att övervakningen görs så enkel som möjlig. Mina åsikter baserar sig på en nyttig läxa från ett vapenavtal som slöts i Tjeckiska republiken för 10 år sedan. Jag är djupt förfärad över att rådet är frånvarande i dag.

  Proinsias De Rossa (PSE). – (EN) Herr talman! Även jag blev upprörd över vad Gerard Batten sa och kräver att åtgärder skyndsamt vidtas för att få honom att ta tillbaka dessa förolämpande kommentarer om ledamöterna av detta parlament.

Fru kommissionsledamot! Europeiska unionens uppförandekod för vapenexport har en rad brister, och en av de mest framträdande är att den inte är rättsligt bindande. Det finns dock också behov av att klargöra kodens lydelse och tillämpning. Dess räckvidd behöver breddas och det behövs ökad insyn och tillgång till information, särskilt i fråga om årsrapporterna och underrättelser om avslag.

Flera parlamentsledamöter har nämnt att vissa EU-medlemsstater faktisk bryter mot koden, samtidigt som de säger sig vara fast beslutna att förhindra export av utrustning som kan användas för inhemskt förtryck eller internationell aggression, eller bidra till regional instabilitet. De har tillåtit att vapen- och säkerhetsutrustning överförs för olaglig slutanvändning.

Slutligen angav ni den 20 september, som svar på en fråga jag ställt till er, att ni avsåg att utarbeta ett meddelande om handeldvapen och lätta vapen före utgången av 2006. Jag skulle vilja påstå att det vore lämpligare att meddelandet offentliggjordes och debatterades här i parlamentet före mitten av nästa år, som är den tidpunkt då Förenta nationerna kommer att hålla en konferens om handeldvapen och lätta vapen.

  Andreas Schwab (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I denna sena timma debatterar vi om vi behöver militär teknik i EU och vad vi kan göra för att få till stånd en gemensam europeisk utrikes- och säkerhetspolitik.

Först av allt vill jag säga något om det som mina ledamotskolleger på andra sidan kammaren hyser tvivel om, och då vill jag verkligen hålla med min kollega Elmar Brok, nämligen att skälet till att EU behöver militär teknik är att vi européer inte kan vara beroende av tredje part eller göra oss till måltavla för utpressning när det kommer an på vår säkerhet. Vissa ledamöter nämnde även att allmänheten i EU förväntar sig mer gemensamma åtgärder medlemsstaterna emellan på utrikes- och säkerhetspolitikens område. Vissa framgångar har redan nåtts. Uppdraget i Bosnien som nämndes tidigare är bara ett exempel på de många saker man uppnått. Men om vi ska vara helt ärliga är det fortfarande lång väg kvar innan vi har en verklig gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i den meningen som allmänheten tänker sig.

Därför välkomnar jag uttryckligen att kommissionens förslag i grönboken om försvarsupphandlingar och min kollega Joachim Wuermelings betänkande är en korrekt riktningsvisare. Genom de gemensamma reglerna för upphandling av militär försvarsutrustning åläggs medlemsstaterna att ta betydelsefulla steg i riktning mot att utveckla gemensamma försvarsstrukturer och stärka den politiska integrationen. Den ökade effektivitet som detta leder till i fråga om de avsevärda kostnader som är förknippade med försvaret kommer automatiskt att ena den europeiska marknaden ytterligare vilket i sin tur gynnar skattebetalarna.

Jag har vissa åsikter om vilken form den gemensamma uppförandekoden skulle kunna ha. År 1958 utvecklade kommissionen material och förordningar som kunde användas som grund för att utforma artikel 296. Tyvärr har dessa fortfarande aldrig offentliggjorts eller använts, men det vore väl värt att ta del av vad som ansågs viktigt på den tiden. Inrättandet av en uppförandekod måste garantera att de beslut som fattas av Europeiska försvarsbyrån å ena sidan och kommissionen å den andra inte står i strid med varandra. En optimal samordning mellan kommissionen och Europeiska försvarsbyrån bör därför garanteras på detta område.

  Simon Coveney (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill utnyttja denna debatt för att framhålla den inverkan som handeldvapen och lätta vapen har på de mänskliga rättigheterna för så många människor. Det är inte de så kallade massförstörelsevapnen som för närvarande orsakar merparten av tragedierna och konflikterna på jorden. I stället bör man nog betrakta handeldvapen och lätta vapen som de vapen som orsakar mest massförstörelse.

Jag är imponerad av och stöder det betänkande som lagts fram för oss om EU:s vapenexport och jag vill gratulera föredraganden till det arbete han utfört. EU:s frivilliga uppförandekod har haft en viss framgång när det gäller att uppställa normer. Slutmålet måste dock vara att få till stånd en rättsligt bindande kod, vilket detta parlament följaktligen bör efterlysa.

Gång på gång nöjer sig EU med att inta en moraliskt högtstående ståndpunkt i frågor om de mänskliga rättigheterna och att uppmana till efterlevnad av internationella normer och lagar. Vi måste visa ledarskap och leda genom att föregå med gott exempel i vapenhandeln för att därigenom vara med och bidra till en förändring av normerna för vapenhandeln utanför unionen. Vi bör inte vara rädda för en rättsligt bindande kod utan se det som en möjlighet för EU att höja normerna inom politiken för vapenexport. Fyra större vapenleverantörer inom EU har dramatiskt ökat sin andel av vapenförsäljningen till utvecklingsländerna under det senaste året.

Under 2004 gjordes affärer för 4,8 miljarder US-dollar, vilket är över 22 procent av den totala vapenförsäljningen. Om man betänker att nästan en halv miljon människor dödas varje år av handeldvapen, förstår man hur betydelsefull handeln med handeldvapen är.

Jag stöder idén att svartlista länder som inte bör få köpa vapen från EU. Kriterierna för en sådan lista bör tillämpas lika, men enligt normer som gäller kränkningar av de mänskliga rättigheterna och instabilitet.

Slutligen vill jag vädja till kommissionen att utnyttja alla till buds stående medel för att främja ett godkännande av ett internationellt fördrag om försäljning av handeldvapen för att gå mot en gemensam norm för vapenförsäljning internationellt. Alltför många skurkstater, oansvariga regeringar, militärdiktaturer och gangsterliknande ledare har lätt att komma över vapen som används med brutal och korrumperande verkan, vilket leder till en spiral av efterfrågan på handeldvapen och lätta vapen i många mindre och utdragna konflikter.

Det faktum att den utvecklade världen fortsätter att tolerera vapenförsäljning till sådana personer borde ge parlamentet anledning till fortsatt djup oro.

  Ģirts Valdis Kristovskis (UEN), föredragande. – (LV) Mina damer och herrar! Med tanke på att åsikterna gått i sär en del under debatterna om mitt betänkande föreslår jag som kompromiss några ändringar i punkt 34. Efter orden ”Europaparlamentet konstaterar” skulle följande stå:

(EN) ”..., såsom Dr. Hans Blix har uttalat, att ett trovärdigt hot om användning av våld har fyllt en viktig funktion för att underlätta det nedrustningsarbete som utförs av Unscom och Unmovic.”

Därefter föreslår jag att resten av punkten stryks. Det förslaget borde göra att även socialisterna, som sagt att de lägger ned sina röster, kan rösta för punkten.

  Talmannen. – Tack, men ni måste ta upp detta som ett muntligt ändringsförslag under omröstningen i morgon.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Trots att det är sent anser jag att det varit en mycket intressant diskussion. Jag håller med om att diskussionen kunde ha varit mycket bredare. Vi har talat om ganska specifika ämnen, men en del av er har mycket tydligt sagt att det finns många fler dimensioner, en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och en gemensam säkerhets- och försvarspolitik. Jag ska nu kommentera ett par specifika punkter.

För det första, när det gäller vapenexport, kan kommissionen inte annat än instämma i kontentan av dagens diskussion. Vi är förmodligen redan den regionala aktör som har den strängaste vapenkontrollen i världen men vi måste fortsätta att göra framsteg genom att stärka reglerna och deras efterlevnad. Att göra uppförandekoden till en gemensam ståndpunkt kommer att vara ett stort steg på EU-nivå. Uppförandekoden för export av militär utrustning som antogs 1998 innehåller många gemensamma kriterier för bedömningen av ansökningar om exportlicenser.

Enligt uppförandekoden är det den enskilda medlemsstaten som ensam beslutar om att tillåta eller avslå en överföring. Kommissionen kan därför inte kommentera påståenden om att något land har kringgått uppförandekoden. Jag säger detta särskilt i fråga om Colombia. Frågan om de mänskliga rättigheterna är alltid en av de viktigaste kriterierna. Det är ett kriterium bland många andra, exempelvis regional fred, säkerhet och stabilitet, men det är medlemsstaternas sak att kommentera den frågan.

En förstärkt uppförandekod som redan har genomförts på teknisk nivå och som kommer att introduceras vid lämpligt tillfälle kommer att öka omfattningen av kontrollerna. Den förstärkta uppförandekoden kommer att sträcka sig längre än till enbart fysisk export av varor och teknik. Den kommer att inkludera abstrakt teknikförmedling och tekniköverföring, och den kommer också att ha tydligare formuleringar om rekonstruktion av dataprogram och om oavsiktlig tekniköverföring. Dessutom kommer kriteriet om de mänskliga rättigheterna att ytterligare förstärkas.

Europeiska unionen försöker nu att komma fram med ett fördrag om vapenhandel. Detta sker på det brittiska ordförandeskapets initiativ. Ett fördrag om konventionella vapen skulle bygga på staternas befintliga ansvar enligt internationell lag och fastställa överföringskriterier som är förenliga med de internationellt accepterade normerna för de mänskliga rättigheterna och den humanitära folkrätten. Det bör vara rättsligt bindande, vara ett separat och självständigt initiativ, omfatta alla konventionell vapenöverföringar, fastställa definitioner av olagliga överföringar, inkludera övervakning och ha bred förankring.

Det är nu två år sedan vi utvecklade en fullfjädrad strategi mot spridning av massförstörelsevapen. Både Europeiska unionen och det globala partnerskapet G8 har gjort åtaganden. I detta sammanhang är det oerhört viktigt att garantera att ekonomiska medel kommer att vara tillgängliga i framtiden. Kombinationen av GUSP och gemenskapsinstrument bör kunna medge att Europeiska unionen blir mer synlig och också mer trovärdig. Som jag sa tidigare är det dock mycket som behöver göras, exempelvis inom ramen för Förenta nationerna, där vi blev mycket besvikna vid de senaste förhandlingarna om massförstörelsevapen.

När det gäller den tredje frågan – försvarsupphandling – vill jag ännu en gång tacka er alla, och särskilt föredraganden, som har stött betänkandet och därigenom de förslag som kommissionen lagt fram. Ärendets politiska känslighet varken kan eller bör underskattas. Jag håller dock med Joachim Wuermeling om att det huvudsakligen gäller den inre marknaden. Betänkandet är inriktat på denna fråga och på de mål som kommissionen eftersträvar genom sina initiativ.

Som jag sa kommer effektivare offentlig försvarsupphandling att bidra till unionens välstånd, eftersom det kräver mindre pengar från skattebetalarna. Detta kommer att ske inom ramen för vår gemenskaps befogenheter och också i full respekt för våra medlemsstaters privilegier och självständighet. Som vanligt kommer vi att fortsätta att arbeta mycket nära Europeiska försvarsbyrån (EDA), så som föreslås i Wuermelings betänkande.

Jag är glad över att kommissionen och parlamentet har samma inställning, inte bara om vilka mål som ska eftersträvas utan också om åtgärderna för att uppnå dem.

Sammanfattningsvis ser jag fram mot att diskutera dessa och andra frågor igen vid den interparlamentariska konferensen på hög nivå i december i Bryssel.

Jag vill också tacka Elmar Brok och Karl von Wogau för detta initiativ. Det är mycket välkommet. Kanske kunde vi också arbeta för en mer säkerhetsorienterad politik, som hittills saknas.

  Talmannen. – Den gemensamma debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Francesco Musotto (PPE-DE) , skriftlig. – (IT) EU:s syn på massförstörelsevapen har definierats och nu måste vi också övertyga andra om dess giltighet. EU måste förebygga att framtida konferenser om icke-spridningsavtalet misslyckas och absolut sträva efter att alla länder ska underteckna avtalet, att avtalet ska följas och att kontrollmekanismerna ska kunna återinsättas med fullt stöd av FN-myndigheter och med stöd av sanktioner där så behövs.

Vi efterlyser en kraftfullare strategi som omfattar alla EU-medlemsstater och som inkluderar stränga sanktioner mot den verksamhet som bidrar till spridning och som stärker förbudet mot kemiska och biologiska vapen. Strategin behöver involvera Europaparlamentet på ett närmare sätt så att en kod kan införas som reglerar vapenexporterna och ger tydligare regler om försvarsupphandling.

Vi betonar även behovet av ett moratorium mot ammunition med utarmat uran.

Europaparlamentets fasta hållning mot användningen av massförstörelsevapen kommer sig av att vi vet att sådan användning inte bara dödar människor utan framförallt att den urholkar de etiska värderingar – EU-medborgarnas gemensamma arv – som ligger till grund för vår historia och ger inspiration åt gemenskapens fortlevnad i dag och i framtiden.

22. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

23. Avslutande av sammanträdet

(Sammanträdet avslutades kl. 23.45.)