Fullständigt förhandlingsreferat

Måndagen den 12 december 2005 - Strasbourg

14. Batterier, ackumulatorer och förbrukade batterier och ackumulatorer

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en andrabehandlingsrekommendation (A6-0335/2005) av Johannes Blokland för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om batterier och ackumulatorer och förbrukade batterier och ackumulatorer och om upphävande av direktiv 91/157/EEG (5694/5/2005 – C6-0268/2005 – 2003/0282(COD)).

  Johannes Blokland (IND/DEM), föredragande. – (NL) Herr talman! Betänkandet om batterier och ackumulatorer har antagits av en stor majoritet i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. Utskottet anser att de 41 ändringsförslagen till betänkandet har ändrat rådets gemensamma ståndpunkt till det bättre. Vi i utskottet måste fortfarande emellertid komma överens om en nyckelaspekt, nämligen en minskad användning av tungmetallerna kvicksilver, kadmium och bly i vissa batterier.

Kammaren tog tydligt ställning på området vid den första behandlingen och därefter restes uppenbarligen invändningar, eller ska jag snarare säga därefter inledde batteritillverkarna verklig lobbying. För att nå en överenskommelse trots allt lämnade jag in ett ändrat förslag, nämligen ändringsförslag 42, som är en urvattnad version av det ändringsförslag som antogs vid den första behandlingen. Jag vill göra tre kommentarer i anslutning till begränsningen av förbudet mot tungmetaller.

För det första begränsar ändringsförslag 42 kadmiumförbudet till bärbara batterier. Förbudet gäller därför inte för några industribatterier alls. Undantaget för industribatterier vid den första behandlingen visade sig otillräckligt för industrin, eftersom man där anser att ett oacceptabelt stort antal av dessa batterier skulle sluta i riskzonen. För tydlighetens skull vill jag påpeka att mitt ändringsförslag 42 innebär att industribatterier hamnar helt utanför riskzonen.

För det andra är förbudet mot bly, tack vare ändringsförslag 42, också begränsat till bärbara batterier, vilket innebär att blyackumulatorer i industrin också fullständigt faller utanför förbudet.

För det tredje är ett antal kategorier bärbara batterier undantagna från förbudet mot bly. Det gäller knappceller, och batterier för hörapparater är inte heller längre någon risk. Vi har därigenom tagit med kommentarerna från Foundation for the Deaf and Hard of Hearing.

Och eftersom kadmiumförbudet för bärbara verktyg har skjutits upp i fyra år kommer det, för det fjärde, att ge oss massor av tid för att fullständigt övergå till Li-jon- och NiMH-batterier som alternativ till NiCd-batterier. Dessa alternativ har i stor utsträckning varit tillgängliga i närmare tio år.

Jag har noterat att både den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och gruppen De gröna/europeiska fria alliansen har lagt fram ett liknande ändringsförslag till artikel 4, vars huvudpunkt jag kan instämma i.

Avslutningsvis vill jag ta upp tre andra områden, nämligen definitioner, tillverkarnas ansvar och batterier som är inbyggda i apparater.

När det gäller definitioner anser jag att dessa bör ingå i en artikel och inte i ett skäl. Jag är därför emot ändringsförslag 46, 48 och 50. Rådets gemensamma ståndpunkt är fortsatt vag när det gäller vissa aspekter av definitionen av bärbara batterier. Uttrycket ”bärbar” är subjektivt och utskottet för miljö skulle därför föredra en definition som anger en tydlig gräns. I ändringsförslag 12 anges en maxvikt på 1 kg för bärbara batterier.

I ändringsförslag 12 görs dessutom en koppling till konsumenttillämpningar såsom de definieras i direktivet om elektroniskt avfall. För att undvika både ett kryphål och en överlappning i definitionerna har utskottet för miljö i ändringsförslag 13 föreslagit en spegeldefinition av bärbara batterier genom att definiera industribatterier. Utskottet för miljö anser att ändringsförslagen 12 och 13 utformar definitionerna tydligast.

När det gäller producentansvar måste jag säga att detta är en styrande princip för flera andra direktiv liksom för batteridirektivet. I detta fall instämmer jag i rådets gemensamma ståndpunkt. I ändringsförslag 44 dryftas emellertid förslaget om delat ansvar. Det leder i praktiken till stor förvirring och genomförandet är mycket komplext. Jag anser att vi måste behålla producentansvaret och jag är därför emot ändringsförslag 44.

Ändringsförslagen 18 och 40 innebär förbud mot att bygga in batterier och ett krav på att batterier ska vara lätta att ta ur. Det förefaller bra, men jag tror att det kommer att leda till svårigheter för många tillämpningar, särskilt om batteriet överlever utrustningen. Dessutom är bestämmelsen överflödig eftersom direktivet om elektroniskt avfall redan föreskriver att batterier alltid ska tas bort innan elektrisk utrustning samlas in.

För utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhets räkning vill jag råda parlamentet att ta vederbörlig hänsyn till mina kommentarer och godkänna ändringsförslagen till betänkandet i morgon.

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka Europaparlamentet, utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och särskilt föredraganden Johannes Blokland för hans betänkande.

Den befintliga gemenskapslagstiftningen för batterier omfattar i dag endast en liten del av alla de bärbara batterier som årligen säljs i Europeiska unionen. Detta har hindrat införandet av effektiva nationella insamlings- och återvinningssystem. Många av de batterier som släpps ut på gemenskapsmarknaden i dag riskerar fortfarande att hamna i miljön, i förbränning eller i deponier. För att ta itu med problemet lade kommissionen år 2003 fram ett nytt lagstiftningsförslag för batterier som skulle utvidga räckvidden för den befintliga gemenskapslagstiftningen från att omfatta batterier som innehåller vissa farliga ämnen till att omfatta alla batterier som släpps ut på gemenskapsmarknaden.

I förslaget införde kommissionen begreppet ”slutet kretslopp”, ett system genom vilket alla batterier skulle samlas in och återvinnas och deras metaller skulle återinföras i den ekonomiska cykeln. Syftet med förslaget var samtidigt att bidra till att den inre marknaden för batterier fungerar väl och att skapa lika villkor för alla berörda ekonomiska aktörer.

Vid första behandlingen godkände inte parlamentet begreppet slutet kretslopp. Parlamentet föredrog i stället att införa ett förbud mot vissa tungmetaller som används i batterier. Även rådet ansåg att det föreslagna systemet med slutet kretslopp skulle bli svårt att genomföra i praktiken och föredrog ett förbud mot användningen av kadmium i bärbara batterier.

Kommissionen har godtagit den gemensamma ståndpunkten i sin helhet som ett välbalanserat paket under förutsättning att nivån på miljöskyddet inte sänks i förhållande till de politiska åtgärderna i kommissionens ursprungliga förslag.

Även om kommissionen har godtagit den gemensamma ståndpunkten som den är, finns det flera punkter som skulle behöva förbättras ytterligare, särskilt när det gäller definitionerna av olika batterityper samt insamlingsmålen. Kommissionen är dock övertygad om att den dubbla rättsliga grunden i den gemensamma ståndpunkten är det rätta sättet att gå till väga och att den inte kommer att ge upphov till problem, som vissa i parlamentet har förutsett.

Jag är säker på att vi genom resten av medbeslutandeprocessen kommer att kunna finjustera den rätta blandningen av politiska åtgärder ytterligare, vilket behövs för att skydda vår miljö från föroreningar från batterier på ett så miljöeffektivt sätt som möjligt.

  Caroline Jackson, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Min grupp välkomnar batteridirektivet som ett viktigt första försök att få bort dessa eventuellt miljöskadliga ämnen från avfallsströmmen.

Om vi börjar med insamlingsmålen så betvivlar min grupp att det är någon idé att tro att många medlemsstater kan åstadkomma mer än den insamlingsgrad som fastställs i rådets gemensamma ståndpunkt. Låt oss vara uppriktiga: enligt kommissionens konsekvensbedömning är det endast sex medlemsstater som för närvarande har ett nationellt system för att samla in små batterier för återvinning – Österrike, Belgien, Frankrike, Tyskland, Nederländerna och Sverige. Österrike har uppnått 40 procents insamling efter 14 år. Den gemensamma ståndpunkten innehåller krav på en insamlingsgrad på 25 procent efter 6 år och 40 procent efter 10 år. Efter vad vi vet om de länder som samlar in batterier verkar detta rimligt.

I betänkandet framförs nu krav på högre mål: 40 procent efter 6 år och 50 procent efter 12 år. Sett utifrån de medlemsstater som av någon anledning aldrig har prioriterat batteriåtervinning särskilt högt är dessa tal orealistiska och om de fastställs kommer de helt enkelt inte att uppnås. Det här är varken rätt tid eller plats för politiska utspel. Att försena direktivet genom att käbbla om orealistiska mål är inte bra för någon.

För det andra lägger fördraganden fram ändringsförslag 42 där han uppmanar till förbud mot bly och kadmium i batterier till motordrivna verktyg. Vi anser att sådana åtgärder i första hand måste följa den gemensamma strategi för konsekvensbedömning som kommissionen, rådet och parlamentet nyligen kom överens om. I detta fall bad parlamentet på min begäran externa experter att genomföra en konsekvensbedömning, men den begränsades i sin omfattning. Vi behöver en fullständig bedömning av de sociala, miljömässiga och ekonomiska följderna av sådana förbud innan vi går med på att införa dem. Innan vi har tillgång till en fullständig bedömning skulle det vara oansvarigt att följa föredragandens initiativ eftersom vi skulle stifta lagar i blindo.

När det slutligen gäller den rättsliga grunden, stöder vi förslaget om att direktivet bör grundas på artiklarna 175 och 95. Vi anser att om direktivet endast grundar sig på artikel 175 så skulle det finnas en risk att marknaden snedvrids eftersom enskilda länder skulle kunna stärka de förbud som innefattas i direktivet.

Jag är säker på att detta direktiv innebär en betydande kursändring för många europeiska länder och att människors vanor förändras. Vi borde ha infört särskild insamling av batterier för länge sedan. Jag hoppas att vi nu kan genomföra detta förslag så snart som möjligt.

  Åsa Westlund, för PSE-gruppen. – Herr talman! Eftersom vår skuggföredragande Dan Jørgensen inte kan vara här idag är det jag som har fått nöjet att tala å PSE-gruppens vägnar. Jag vill börja med att tacka Johannes Blokland för ett mycket gott arbete. Ni har lagt fram många ändringsförslag som vår grupp stödjer.

Batterianvändningen ökar alltmer och därför är det extra angeläget att reagera nu för att säkra att den mest miljövänliga tekniken används och att de mest miljöfarliga batterierna förbjuds och fasas ut. Därför är vi positivt inställda till det förslag vi har framför oss även om vi anser att ambitionsnivån borde vara högre än vad rådet har föreslagit. Användningen av tungmetallerna kvicksilver, kadmium och bly i batterier måste begränsas i största möjliga utsträckning. Därför måste parlamentet skärpa det nu liggande förslaget från rådet.

Kadmium, kvicksilver och bly är redan förbjudet i material och delar av fordon som marknadsförs efter den 1 juli 2003 samt i ny elektrisk och elektronisk utrustning som marknadsförs efter 1 juli 2006 osv. Det är därför helt naturligt att vi nu går vidare med att förbjuda användandet av kadmium i batterier. Särskilt viktigt är det att undantagen om kadmium i batterier och ackumulatorer som används i handverktyg ändras till ett förbud efter en fyraårig övergångsperiod. Det finns bra alternativ till kadmium i dessa verktyg. Jag har ett här i handen (ljud från ett handverktyg) och det fungerar – som jag hoppas att alla hör – alldeles utmärkt. Det är bara att titta närmare här så att ni inte går på det som lobbyisterna försöker lura i er i korridorerna.

Det finns funktionella alternativ. De tillverkas av flera tillverkare, inte bara för privat bruk utan också tunga verktyg för professionellt bruk. Tro inget annat. Det är bara att gå in på tillverkarnas egna hemsidor så kan ni se själva. Varför ska vi släppa ut en massa kadmium i onödan? Varför ska vi inte kräva att de mest miljövänliga alternativen används? Ett förbud mot kadmium i batterier i dessa verktyg skulle innebära en stor miljövinst. Dessutom är det viktigt för den europeiska konkurrenskraften att vi stimulerar utvecklingen av ny teknik genom lagstiftning om miljövänlig teknik när tiden är mogen, och det är den verkligen nu.

Vidare tycker vi att insamlingsmålen som rådet har föreslagit är för lågt satta. Vi vill höja dem och vi tycker precis som föredraganden att det är den rättsliga grunden artikel 175 som måste gälla i det här lagförslaget, eftersom det syftar just till en bättre miljö och ingenting annat.

  Holger Krahmer, för ALDE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag vill koncentrera mig på direktivets tre huvudaspekter, nämligen den rättsliga grunden, förbudet mot kadmium och insamlingsmålen. Direktivets prioriterade målsättning är att minska och undvika att batterier dumpas, men vi kan inte bortse från att detta också är ett exempel på en produktorienterad lagstiftning för den inre marknaden. Det faktum att det har haft artikel 175 som sin enda rättsliga grund kan resultera i varierande standard och därmed en snedvriden konkurrens och marknad. Liberalerna stöder därför artiklarna 95 och 175 som en dubbel rättslig grund, och därmed gör vi det som utskottet för rättsliga frågor har rekommenderat. I såväl utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet som i rådet antogs ett förbud mot kadmium och kvicksilver endast för bärbara batterier. Vår grupp är inte för att det ska finnas ännu fler förbud mot marknadsföring eller att förbudet mot kadmium ska utsträckas till exempelvis sladdlösa verktyg eller medicinsk utrustning.

Exemplet med elektriska handverktyg nämns alltid och jag vill nu, särskilt till Carl Schlyter och även Åsa Westlund, säga att det naturligtvis finns alternativ till nickel-kadmium för dessa, men all teknik har både fördelar och nackdelar. När det gäller laddningsbara batterier och ackumulatorer, som i vilket fall som helst bara står för en liten mängd avfall, måste vi även ta hänsyn till andra egenskaper såsom energieffektivitet, livslängd och naturligtvis det pris konsumenten måste betala för dem. Att det finns ett alternativ på marknaden innebär inte nödvändigtvis att det är en lämplig ersättning. Den mängd kadmium som vi för närvarande får i oss i Europa genom miljön är avsevärt lägre än den nivå som WHO betraktar som hälsovådlig och det är värt att notera att endast cirka en procent av den kommer från batterier.

Låt mig avsluta med att ta upp insamlingsmålen. Rådet siktar inte särskilt högt med sina mål på 25 procent efter sex år och 45 procent efter tio, men man måste säga att de 40 respektive 60 procent som vi kom överens om i utskottet inte är realistiska. Andelarna i vissa medlemsstater är under 10 procent. I Tyskland har över tio års satsning på bred front gjort det möjligt att uppnå 35 procent. Det innebär att det är viktigt att vi ser över insamlingsmålen inom sex år och på så sätt lär oss av erfarenheterna och de bästa tillämpningarna i medlemsstaterna.

Avslutningsvis vill jag betona att alla intressenter har ett ansvar för detta. Eftersom vi inte ska lasta över kostnaderna för insamling på detaljhandeln måste vi tvinga handlarna att hantera insamlingen!

  Carl Schlyter, för Verts/ALE-gruppen. – Herr talman! Tack Johannes Blokland för att ni har försökt förbättra det här förslaget. Detta handlar om en miljöfråga och artikel 175 är naturlig. Det handlar också om konsumenterna och vilket förtroende de kan ha för de produkter som de köper. Därför vill jag att ändringsförslag 38 om garanterad kapacitetsmärkning införs på alla batterier.

Idag har jag dessa två med mig. På den här (håller upp en blå skruvdragare) kunde man inte se på förpackningen hur länge batterierna räckte, men det kunde man på den här (håller upp en röd skruvdragare). Det här (blå skruvdragare) är nickelkadmium, medan det här (röd skruvdragare) är nickelmetallhydrid. Den här blå klarar bara att dra i så här många skruvar (håller upp en bräda med skruvar), där varje skruv representerar tio. Den röda nickelmetallhydriden klarade av alla dessa skruvar – det är mer än dubbelt så många. Men det vet man inte när man köper den här.

Här säljs dålig och gammaldags teknik till konsumenterna, och de luras av företagen idag. Utan märkning luras de ännu mer. Det är inte bara jag som gjort detta test. Svenska konsumentorganisationer har tittat på nickelmetallhydridbatterier efter 500 laddningar. Så det gäller livslängden och ekonomin. Då visar det sig att de räcker i genomsnitt mer än dubbelt så länge efter 500 laddningar.

Varför ska Europa släpa efter med tekniköverföring? Vilken exportmarknad ska vi ha med gammaldags dålig teknik? Det är dags att dumpa nickelkadmium, det är dags att rösta för ändringsförslag 54.

Industrin säger att det är nödvändigt i de här typerna av maskiner. Den bästa maskinen på marknaden klarar 18 minuter och 20 sekunder istället för 2 minuter och 45 sekunders maximal användning. Det är ny batteriteknik som gynnar konsumenterna och är bra för miljön, inte gammal teknik som försämrar för konsumenter och miljö.

75 procent av allt raffinerat kadmium används faktiskt i batterier, vilket är en liten del av den totala mängden kadmium. Men resten av kadmiumanvändningen är inte avsiktlig, det är en bieffekt som vi ska behandla och ta bort på andra sätt. Nu gäller det batterier och då ska det bort.

  Urszula Krupa, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Herr talman! Processen med att lagra och lösgöra energi kräver många metaller och giftiga komponenter som spelar en roll i batteriers och ackumulatorers funktion. Batterier utgör en särskilt riskabel kategori av kommunalt avfall eftersom många av komponenterna har en negativ inverkan på både miljö och människors hälsa. Att slänga miljarder uttjänta batterier som sedan hamnar i kommunala nedgrävda soptippar och i grundvattnet är ett särskilt hot när de innehåller kadmium, bly eller kvicksilver.

System för batteriinsamling har varit framgångsrika i flera medlemsstater tack vare olika och mångåriga försök. Polen har emellertid ett mycket sämre utgångsläge när det gäller sådan insamling eftersom landet är mindre avancerat när det gäller tillhandahållande av teknik och information. Situationen förvärras av att tillverkare och distributörer föredrar att betala en produktavgift snarare än att vidta åtgärder för att samla in och återvinna batterier. Tack vare miljövännernas satsningar finns nu containrar för uttjänta batterier på många platser och ännu större framsteg har gjorts med insamling av ackumulatorer.

Ändringsförslagen till direktivet innebär att batteriers och ackumulatorers negativa inverkan på miljön blir så liten som möjligt och att användning av kadmium och kvicksilver förbjuds. Samtidigt kan emellertid vissa förändringar göra att ackumulatortillverkare i EU blir betydligt mindre konkurrenskraftiga än tillverkare utanför Europa som inte behöver uppfylla sådana begränsande regler. Det leder inte bara till att batterier och ackumulatorer blir sämre, utan även till lägre priser. Slutresultatet kan bli ett hot mot miljön och mot användarnas, och särskilt småbarns hälsa.

  Irena Belohorská (NI). – (SK) Huvudsyftet med det här betänkandet är att minimera den negativa effekten av batterier och ackumulatorer och deras avfall för att bidra till att skydda och förbättra miljön. Jag vill tacka föredraganden för att han tagit upp frågan och för att han utarbetat betänkandet.

Den huvudsakliga betoningen i direktivet bör ligga på stimulans och utveckling av forskning om lämpliga ersättningar, och inte på begränsande förbud mot batterier som innehåller farliga ämnen som bly, nickel, kadmium eller zink. Vårt beslut måste bygga på vetenskaplig kunskap, och vi bör noga beakta konsekvenserna innan vi fattar vårt beslut.

Det är inte så klokt att förlita sig på mängd som den enda indikatorn för restriktioner och helt enkelt bortse från frågan om batteriers användning. Vi behöver veta vad som innebär den största risken: att använda ett riskfyllt batteri eller ta det ur kretsloppet. Som ett exempel på detta kan vi ta batterier som används i flygplanens säkerhetsbelysning eller liftars säkerhetssystem vilka båda skulle bli förbjudna enligt de nuvarande förslagen.

Vi bör inrikta vår uppmärksamhet på att samla in alla använda batterier och öka allmänhetens kunskap. Vi måste förbättra de nuvarande siffrorna, som verkligen är alarmerande, för insamling av använda batterier i EU:s medlemsstater. Vårt bästa bidrag till miljöskyddet skulle vara att få människor att inse att batterier inte är några vanliga sopor.

Avslutningsvis vill jag uttrycka en åsikt i fråga om rättslig grund. Vi måste naturligtvis skydda miljön men att enbart lita till artikel 175 som enda rättsliga grund kan leda till illojal konkurrens genom att olika rättsliga normer tillämpas i olika medlemsstater. Enligt min uppfattning skulle en dubbel rättslig grund kombinera båda målsättningarna: skyddet av miljön och av den fria och oinskränkta rörligheten för varor.

  Péter Olajos (PPE-DE). – (HU) I dag är vi omgivna av ackumulatorer och batterier. Vartefter vår konsumtion av energi och till och med av förnybar energi ökar och våra rörlighetskrav eskalerar använder vi ett ökande antal ackumulatorer och batterier. Detta är uppenbarligen inte problemet – problemet är att dessa material och denna teknik ofta har komplicerade komponenter och ofta också innehåller giftiga ämnen som vi inte samlar in eller gör oss av med på ett säkert sätt efter att de har använts. Med vår nuvarande avfallsteknik kommer dessa ämnen när de bränns eller slängs förr eller senare att hitta vägen in i våra kroppar, ackumuleras och orsaka allvarliga sjukdomar. Många länder, inklusive mitt eget, har bara börjat samla in dessa ämnen och de insamlingsmål som kommissionen och rådet föreslår verkar därför rimliga. Om distributörerna borde vara skyldiga att också samla in batterier eller om obligatorisk insamling ska begränsas till enbart tillverkare är en annan fråga. Det senare har visat sig vara ett framgångsrikt system för andra återvinningsbara ämnen i vårt land, men det kan uppenbarligen vara en fråga om olika praxis när det gäller avfallshantering i respektive medlemsstat. Insamlingen är emellertid inte tillräckligt – dessa ämnen måste återvinnas, ett krav som innefattar avsevärda tekniska framsteg och betydande forskning och utveckling. De nuvarande tillämpningarna i ett fåtal medlemsstater i detta hänseende är högst diskutabla. Mitt land har ännu inte lyckats inrätta någon anläggning för hantering av ackumulatorer och våra ackumulatorer slängs i Slovenien och Italien, medan Ungern köper stora mängder bly till sin industri som tillverkar batterier och ackumulatorer. Jag tror inte att detta är hållbart heller och varje medlemsstat bör ha sina egna anläggningar inte bara för insamling utan också för avfall. Och vår uppgift är att uppmuntra teknikutveckling och främja ersättningen av farliga ämnen.

  Marie-Noëlle Lienemann (PSE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Europaparlamentet har velat ha förbudet mot kadmium och restriktionerna för användning av detta tunga material sedan 1988. För varje lagstiftningsdel, såsom de som gäller uttjänta fordon eller elektriska och elektroniska produkter, har parlamentet betonat en grundläggande princip: användningen av kadmium måste förbjudas och produkten får bara finnas när det inte finns något alternativ. Substitutionsprincipen har funnits redan från början och stöder förslaget till Reach-direktiv, som engagerade oss för en tid sedan.

I likhet med andra sektorer utesluter Reach-direktivet batterier, mot bakgrund av att ett lämpligt direktiv måste göra det möjligt för oss just att bedöma det arbete som parlamentet utfört. Jag vill därför starkt betona vikten av att vi tillämpar substitutionsprincipen på batterier som innehåller kadmium. Johannes Blokland förklarade länge svårigheterna han hade med att få en långtgående linje accepterad och hans villighet att göra kompromisser måste välkomnas. Vi stöder det.

Det förefaller hursomhelst som om vårt parlament skulle kunna acceptera en grundläggande princip. Om det finns en teknik på marknaden som kan erbjuda ett alternativ till nickel-kadmiumbatterier eller batterier som innehåller kadmium – vare sig de är så kallade bärbara batterier eller industribatterier – då måste vi förbjuda kadmium. Johannes Blokland försökte räkna upp vad som redan fanns på marknaden. Det finns nya tekniker, särskilt nickel-zink-teknik för industribatterier. Jag uppmanar er därför att acceptera ändringsförslag 4 som lagts fram av den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och där det föreslås att direktivet ska ses över om en alternativ teknik för industribatterier dyker upp på marknaden. Detta förefaller mig vara det absoluta minimikravet om vi ska leva upp till våra miljömål och framför allt strävan efter att främja tekniska innovationer i Europeiska unionen.

  Mojca Drčar Murko (ALDE). – (SL) Att dela upp batterier i tre kategorier såsom föreslås i den gemensamma ståndpunkten förefaller vara en klok kompromiss som jag ser det. Med tanke på att kadmiumbatterier för närvarande inte kan ersättas skulle det vara oklokt att införa ett heltäckande förbud, eftersom vissa framsteg har gjorts nyligen när det gäller att samla in och återvinna vissa av dem, särskilt industriversionerna.

Det skulle emellertid vara förnuftigt att införa ett fullständigt förbud mot bärbara batterier eftersom de med största sannolikhet kommer att sluta på soptippen. När det gäller minimimålen för insamling av uttjänta batterier och ackumulatorer, där målet på 25 procent efter sex år verkar möjligt att nå, verkar förslaget förnuftigt, som jag ser det, att under tiden testa genomförbarheten i det utvidgade EU av det andra tioåriga målet. Detta skulle göras på grundval av nuvarande erfarenheter från flera år tillbaka i de 25 länderna, bland vilka det nu finns påtagliga skillnader i systemen för insamling och återvinning. För detta ändamål skulle vi behöva inrätta ett kontrollsystem.

  Leopold Józef Rutowicz (NI).  – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka Johannes Blokland och betona den enorma betydelsen som ett direktiv om batterier och ackumulatorer samt uttjänta batterier och ackumulatorer har för miljöskyddet. Det finns många exempel på att metaller liknande de som används i batterier och ackumulatorer har hittats vid undersökningar av personer som lever i miljömässigt känsliga områden och av vattnet i dessa områden. Genom att analysera ursprunget till dessa metaller kan slutsatsen dras att vissa av dem kommer från batterier och ackumulatorer som deponerats på soptippar. Kasserade batterier och ackumulatorer bryts ned mycket långsamt. Flera problem uppstår i samband med detta, bland annat att människor underskattar behovet av att samla in batterier och därför måste bli mer medvetna om detta. Rättsliga och finansiella åtgärder måste införas för att främja insamlingen av batterier och vi måste skapa förutsättningar för att allmänheten ska göra det till en vana. Frågor som gäller organisatoriska spörsmål och att göra sig av med dessa föroreningar är andra problem. Ett antal frågor som har tagits upp kommer bara att kunna lösas med tiden, under förutsättning att man fortsätter att informera om batteriinsamlingssystem och att förbättringar fortsätter att ske när det gäller system för insamling och avfallshantering. Framför allt måste tekniska framsteg främjas inom området batteriproduktion så att batterierna blir säkra.

  Thomas Ulmer (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Johannes Blokland förtjänar vårt varma tack för en bra, grundlig och noggrann andrabehandlingsrekommendation.

Det grundläggande problemet med batterier och ackumulatorer har inget att göra med den energi de producerar, utan snarare med de material de innehåller – kadmium, bly och kvicksilver. Det är allmänt känt att dessa beståndsdelar är giftiga och inte alls bra för miljön. Som jag ser det är den första prioriteten återvinning snarare än hantering, därefter att beståndsdelarna byts ut mot mindre giftiga så snart det är tekniskt möjligt. Denna ändring gör vidare dessa material oskadliga, minskar och i viss utsträckning förbjuder dem och deras andel per vikt i batterier, oavsett sort. Det anser jag vara den största vinsten med detta direktiv.

Det måste tillstås att insamlingskvoterna är mycket höga, och det ställs avsevärda krav på industrin, allmänheten och handeln. Detta är en utmaning, och en mycket positiv sådan som jag ser det. Den omfattar en kunskapskampanj som i praktiken ska få våra medmänniskor att behandla miljön bättre och öka kunskapen om den. Även om det visar sig omöjligt att uppnå de höga kvoterna överallt och alltid, är kravet ett bevis på Europeiska unionens världsledande miljöarbete och miljösyn. Debatten om huruvida det är riktigare att definiera insamlingsmål utifrån vikt eller antal enheter tycker jag är rent akademisk.

Jag har inga invändningar mot att artiklarna 95 och 175 i fördragen används som gemensam rättslig grund eller mot rådets gemensamma ståndpunkt. Generellt sett är den grundläggande frågan för mig huruvida främjandet av forskning och modern teknik under de kommande åren gör det möjligt för oss att ersätta många av våra konventionella batterier med alternativ som bränsleceller. Om det blir så kommer detta direktiv i likhet med de material vi har problem med att ha en begränsad livslängd.

  Linda McAvan (PSE). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar i hög grad denna lagstiftning som jag anser kommer att bidra till en renare miljö. Jag vill dock även kommentera de tre huvudfrågor som kollegerna har uttalat sig om, varav den första rör förbud och särskilt kompromissändringsförslag 42. Mitt problem är att det fortfarande innefattar idén om ett automatiskt förbud mot nickelkadmiumbatterier efter fyra år; kommissionen ombes inte att genomföra en konsekvensbedömning för att se vad som behövs göras. Jag håller inte med om ett automatiskt förbud. Om vi ska förbjuda saker bör vi göra detta fullt medvetet.

Vi bör också göra saker som är rimliga: det finns kadmium i vår atmosfär, men mindre än en procent har orsakats av batterier – en större del kommer från bekämpningsmedel och andra användningsområden – så vi måste ha en lagstiftning som står i proportion till det vi försöker uppnå. Vi behöver en undersökning i denna fråga innan vi tar itu med ytterligare lagstiftning. Jag kommer att stödja den gemensamma ståndpunkten.

När det gäller målen instämmer jag i det som tidigare talare har sagt om att de bör vara realistiska. Det är ingen mening att tro att vi automatiskt kan ta stora kliv framåt när det i själva verket endast är en handfull länder som samlar in batterier över huvud taget. Vi måste få ned målen till en nivå som länderna någon gång i framtiden kan uppnå, och räkna ut hur vi kommer dit. Någon påpekade att Belgien efter nio år har nått en nivå på 56 procent och att Österrike efter 14 år fortfarande befinner sig någonstans kring 40 procent.

När det gäller frågan om den rättsliga grunden kommer jag slutligen att stödja föredraganden och den socialistiska gruppen om en enda rättslig grund, men vi måste slå våra huvuden ihop om frågan om artiklarna 175 och 95 eftersom vi gång på gång de senaste månaderna har återkommit till denna fråga i miljölagstiftningen. Vi bör undersöka detta och se till att juridiska experter från de tre institutionerna diskuterar den rättsliga grunden. Vi vill inte ha en miljölagstiftning som undergräver högre krav i de medlemsstater som väljer att ha det.

  Anne Laperrouze (ALDE). – (FR) Herr talman! Ett direkt förbud mot nickel-kadmiumackumulatorer förefaller vara lämpligt när jag först betraktar frågan, men efter en mer djupgående analys rekommenderar jag i stället att verkliga undantag görs för industriell användning av dessa ackumulatorer.

Dessa ackumulatorer används främst inom säkerhets- och transportsektorerna – till exempel i flygplan och tåg. Ackumulatorerna är mycket eftersökta på grund av deras driftsmässiga tillförlitlighet vid kritiska förhållanden, och det är därför svårt att införa alternativa produkter.

Bestämmelserna är redan mycket stränga. Riskerna med uttjänta ackumulatorer kontrolleras, inte minst genom att tillverkarna ansvarar för insamling och återvinning av sina ackumulatorer.

Mina damer och herrar! Jag ber er att uppmärksamma de definitioner som utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet har antagit, som innebär att batteriets fysiska egenskaper har företräde framför dess användningssätt. Vissa batterier skulle därför med all sannolikhet drabbas av förbudet, som till exempel batterier för andningsapparater som används i giftig luft, lampor för enskild eller kollektiv användning inom gruvindustrin och så vidare.

  Frederika Brepoels (PPE-DE). – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill först tacka Johannes Blokland för hans mycket intressanta betänkande.

Det är tydligt att ett samhälle utan batterier har blivit otänkbart, och som vissa ledamöter redan har påpekat ökar användningen av batterier; globalt sett är den årliga ökningen 9 procent. Om vi betänker hur vi som konsumenter använder elektronik dagligen, finns det mängder av skäl till att medlemsstaterna ska fås att öka sina insatser för att minska de framtida miljöriskerna till ett minimum. Helt klart leder det nuvarande direktivet från 1991 till otillräckliga resultat på detta område just därför att det inte innehåller några tydliga mål för insamling och återvinning. Det är dessutom mycket svårt att jämföra resultaten mellan de olika medlemsstaterna.

Jag vill inte undanhålla er den ofta nämnda framgångssagan i min egen region, Flandern, där regeringen tillsammans med just denna sektor har gjort stora insatser för att inrätta ett effektivt insamlingssystem, som lett till att inte mindre än 60 procent av alla batterier faktiskt samlas in. Nyckeln till denna framgång är delat ansvar. Utan ett välutvecklat nät av tätt belägna insamlingsplatser är det inte möjligt att uppnå insamlingsmålen.

Som jag redan har sagt vill jag argumentera för ökade andelar insamlade batterier, och mitt utskott har faktiskt godkänt mitt ändringsförslag som syftar till detta. För det andra vill jag uppmana alla inblandade parter att ta sin del av ansvaret. Jag har lagt fram ett nytt ändringsförslag i detta syfte. Slutligen vill jag vädja om rättssäkerhet för sektorn beträffande användningen av kadmium både i batterier och handverktyg, för vilka jag föreslår en övergångsperiod på fyra år. Jag hoppas att många ledamöter kan godkänna detta paket.

  Anja Weisgerber (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Låt mig först varmt tacka föredraganden, Johannes Blokland, för hans arbete. Även om miljöskyddet är viktigt – och som miljöpolitiskt engagerad har jag detta som mitt uttalade mål – måste vi uppnå en balans mellan miljön och de legitima affärsintressena. Förbudet mot nickel-kadmiumbatterier i handverktyg är av särskilt intresse för mig i dag. Att regelrätt förbjuda dessa batterier, antingen nu eller efter en övergångsperiod på fyra år, vilket föredraganden föreslår, skulle vara att gå för långt.

Jag föredrar i stället att stödja den gemensamma ståndpunkten och Holger Krahmers ändringsförslag 45, där det föreskrivs att en översyn ska göras av undantagen från förbudet mot nickel-kadmiumbatterier i handverktyg efter fyra respektive sju och ett halvt år. Det skulle då övervägas om likvärdiga alternativ var rimliga och om ett förbud mot nickel-kadmiumbatterier var motiverat – i det läge vi nu befinner oss är detta inte fallet.

På många områden finns det redan tekniska alternativ till nickel-kadmium på marknaden, ett exempel på detta är nickel-metallhybrider, men dessa alternativ kan ännu inte anses likvärdiga med nickel-kadmium, vilket bland annat visas genom diverse skillnader, till exempel att nickel-kadmiumbatterier har längre livslängd än de motsvarande nickel-metallhybriderna, och de är mer sällan behäftade med fel och defekter. Nickel-kadmiumbatterier kan laddas upp snabbare och laddas ur långsammare när de inte används. Det bör också noteras att batterier som innehåller nickel-metallhybrider inte fungerar när temperaturen understiger 10 °C.

För en konsoliderad ställning på marknaden är det önskvärt att tillverkare uppmuntras att utveckla allt fler nya tekniker, men ett förbud nu eller om fyra år skulle motverka sitt eget syfte, eftersom tillverkarna skulle vara tvungna att ändra sina tillverkningsmetoder för att hantera en typ av teknik som ännu inte är fullt utvecklad, och sektorn för forskning och utveckling skulle inte kunna tillhandahålla de finansiella resurser som detta skulle kräva. Ett förbud skulle därför inte bidra till att främja innovation inom nya teknikområden, och skulle därför inte heller vara till nytta för miljön, och det är ju definitivt inget vi önskar. Jag vill avsluta med att uttrycka mitt stöd för att både artikel 95 och artikel 175 används som rättslig grund.

  Erna Hennicot-Schoepges (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Jag vill lyckönska föredraganden. Jag anser att de ständiga bristerna när det gäller insamling beror på att vi ibland har bristfälliga ambitioner. Om det är möjligt att samla in batterier i vissa medlemsstater, vad hindrar då andra medlemsstater från att öka sina insatser?

Caroline Jackson nämnde några siffror. Hon glömde Luxemburg. 2001 hade landet en återvinningsandel på 89,5 procent. Den text som har lagts fram för oss hänvisar till ett mål att återvinna minst 160 gram per invånare. 2004 var denna andel 245 gram per invånare i Luxemburg. Detta är resultatet av ett stort antal informationskampanjer och en hel del arbete med förebyggande åtgärder och åtgärder för att öka kunskapen, vilket har genomförts av den luxemburgska regeringen och av kommunerna, och arbetet har stöttats av detaljhandeln som aktivt deltar i insamlingsåtgärderna.

Herr talman! Detta bevisar verkligen att insamling i syfte att återvinna material är möjligt, och jag förstår inte varför det som har uppnåtts i Luxemburg inte skulle kunna uppnås i andra länder. Beträffande ersättning av kadmium, anser jag att parlamentets slutliga mål bör vara ersättningsprincipen, även om en anpassningsperiod är nödvändig.

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag kommer nu endast att koncentrera mig på de tre ändringsförslag som rör de tre nyckelfrågorna i denna akt: för det första den rättsliga grunden, för det andra definitionerna av ”bärbara batterier” och ”industribatterier” och för det tredje insamlingsmålen.

Först och främst, när det gäller den rättsliga grunden, ingressen och skäl 1 – ändringsförslag 1 och 2: kommissionen fortsätter att stödja principen om en dubbel rättslig grund för detta direktiv som den korrekta. Den dubbla rättsliga grunden speglar det dubbla syftet med det föreslagna direktivet. Direktivet syftar till att uppnå både en hög nivå av miljöskydd och till att bidra till att den inre marknaden fungerar väl. Det bör dessutom noteras att det i det föreslagna direktivet anges att varje enskild artikel endast har en rättslig grund.

Artiklarna om fastställande av bestämmelser för miljöskydd grundar sig på artikel 175 i EG-fördraget. Artiklarna om fastställande av bestämmelser som har att göra med att den inre marknaden fungerar väl – nämligen artiklarna 4, 5 och 18 i det föreslagna direktivet – grundar sig på artikel 95 i fördraget. Den dubbla rättsliga grunden kan därför inte leda till några rättsliga oförenligheter i förfarandet.

För det andra, och när det gäller definitionerna av de olika batterityperna – artikel 3, led 3 och 6, och skäl 8 och 9, ändringsförslagen 5, 6, 12 och 13: definitionerna av ”bärbara batterier” och ”industribatterier” är viktiga eftersom de fastställer kadmiumförbudets räckvidd och typen av insamlingskrav. Kommissionen anser därför att definitionerna bör uppfylla följande kriterier: de bör vara tydliga, de bör vara lätthanterliga för medlemsstaterna att genomföra praktiskt på ett harmoniserat sätt och alla former av överlappningar eller luckor bör undvikas.

Med hänsyn till det som nämnts ovan stöder kommissionen de första två delarna av ändringsförslag 12, särskilt införandet av en viktbegränsning för att definiera bärbara batterier. Kommissionen stöder emellertid inte de andra föreslagna ändringarna av definitionerna av de olika batterityperna – ändringsförslag 12, tredje delen, och ändringsförslag 13.

Kommissionen välkomnar strykningen av den icke uttömmande förteckningen över exempel i skälen, vilket avsevärt förbättrar utarbetandet av rättsakten.

För det tredje övergår jag till insamlingsmålen – artikel 9, punkt 2 och 4, och ändringsförslagen 26 till 28. Kommissionen anser att det är nödvändigt att ställa upp insamlingsmål i det föreslagna direktivet: för det första för att garantera en miniminivå av miljöskydd i alla medlemsstaterna och för det andra för att övervaka de nationella batteriinsamlingssystemens effektivitet. Det är viktigt att insamlingsmålen är ambitiösa från miljösynpunkt men de bör också vara uppnåeliga, realistiska och kostnadseffektiva.

I kommissionens utökade konsekvensbedömning analyserades denna fråga noggrant och man kom fram till att insamlingsmålet på 160 gram eller 40 procent bör vara det mest kostnadseffektiva målet, vilket motsvarar en del av ändringsförslag 26.

Det kommer att ske en noggrann undersökning om huruvida det är lämpligt att höja målen på lång sikt, vilket förutses i artikel 20.2b i det föreslagna direktivet. I denna undersökning kommer kommissionen att ta hänsyn till de tekniska framsteg och praktiska erfarenheter som medlemsstaterna har gjort. Kommissionen stöder alltså i princip ändringsförslag 26, men uttrycker sina betänkligheter om ändringsförslag 56.

Kommissionen stöder de ändringsförslag som innebär att medlemsstaterna inte ges möjlighet att sänka de föreslagna insamlingsmålen – ”övergångsbestämmelserna”. Kommissionen hade föreslagit denna möjlighet eftersom insamlingsmålen i det ursprungliga förslaget grundade sig på vikt per invånare. Eftersom insamlingsmålen nu baseras på försäljning är det inte längre nödvändigt att tillhandahålla denna möjlighet med övergångsbestämmelser.

Eftersom det i det föreslagna direktivet redan förutses en översyn av de långsiktiga målen i artikel 20.2b, ser inte kommissionen något behov av en särskild undersökningsplikt för att höja målen ett visst datum.

Jag kommer att ge sekretariatet en omröstningslista som anger vilka ändringsförslag kommissionen godtar och inte godtar. Jag vill påpeka att kommissionen uttrycker sina betänkligheter om de övriga 18 ändringsförslag som har lagts fram i kammaren eftersom det behövs mer tid för att göra en fullständig bedömning av de miljömässiga, ekonomiska och sociala följderna.

Jag anser att Europaparlamentet och rådet nu kan börja gå mot en överenskommelse om denna akt. Jag ser fram emot ett snabbt slutförande av medbeslutandeprocessen så att medlemsstaterna kan genomföra direktivet och vi kan uppnå en hög miljöskyddsnivå inom detta område.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

SKRIFTLIG FÖRKLARING (ARTIKEL 142)

  Edit Herczog (PSE). – (HU) I några medlemsstater, som t.ex. Ungern, har insamling av förbrukade batterier och ackumulatorer kanske införts nyligen, men det är samtidigt en långsiktig investering för att skydda miljön. För att kunna genomföra lagstiftningen måste insamlingsmålen vara realistiska, både vad gäller tid och kvantitet. Mål som är överdrivet ambitiösa (50–60 procent till exempel) skulle leda till regler som inte kan uppfyllas. Konsumentkulturen i Schweiz behövde tolv år på sig att uppnå en nivå på 60 procent. I vårt land, där kol-zinkbatterier fortfarande har en marknadsandel på 40–50 procent på grund av låg köpkraft bland konsumenterna, skulle distributörerna inte kunna finansiera och konsumenterna inte kunna betala kostnaden för en alltför kraftigt genomdriven insamling. Detta skulle inte bara leda till att företag måste läggas ned och att arbetstillfällen skulle försvinna, utan skulle också öka omfattningen av den redan välmående svarta marknaden för import av batterier, och det utgör en ökad risk för miljön. Detta innebär att en lag som inte kan uppfyllas leder till det som är målets motsats. Det vi behöver är förordningar – också med en eventuell översyn inom fem år – som kan garantera att miljömålen uppnås på lång sikt och att arbetstillfällena i de berörda industri- och distributionssektorerna behålls under de kommande fem eller tio åren.

ORDFÖRANDESKAP: ONYSZKIEWICZ
Vice talman