Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Debatter
Tisdagen den 13 december 2005 - Strasbourg EUT-utgåva

52. Röstförklaringar
MPphoto
 
 

  Francesco Enrico Speroni (IND/DEM).(IT) Herr talman, mina damer och herrar! När det gäller jämlikhet och rättigheter, tycker jag att parlamentet uppvisar en viss intolerans gentemot åsikter som det inte gillar.

I går hörde jag hur en minister i mitt lands regering och till och med vår högsta domstol attackerades, med mycket vördnad för domarkårens högt lovprisade oberoende, eftersom det ansågs att vissa uttalanden – vilka kanske var otrevliga och kanske oartiga – absolut var stötande. Det är dock inte alltid ett rasistiskt brott att påpeka en persons etniska ursprung eller egenskaper. I parlamentet verkar det dock vara tabu att prata om vissa saker. Jag anser att alla har samma rättigheter, inbegripet rätten till åsiktsfrihet.

 
  
  

Betänkande: Giuseppe Gargani (A6-0345/2005)

 
  
MPphoto
 
 

  Hélène Goudin, Nils Lundgren och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. – I samtliga 18 betänkanden har föredraganden föreslagit att Europaparlamentet ska ges en roll i samband med att de olika byråernas verkställande direktörer utnämns och i samband med att deras mandat förlängs. Förutom att vi starkt ifrågasätter många av organens berättigande delar Junilistan inte åsikten att Europaparlamentets inflytande bör ökas på området då detta medför ökad överstatlighet.

Vi har således röstat nej till betänkandena.

 
  
  

Betänkande: Martine Roure (A6-0366/2005)

 
  
MPphoto
 
 

  Frank Vanhecke (NI).(NL) Herr talman! Sanningen om Rourebetänkandet är att det återigen spelar upp samma gamla melodi som vi hört i åratal och som hela tiden klingade i våra öron under upploppen i Frankrike. Det vi hörde var nämligen att de ständiga problemen med invandrare i våra länder endast är vårt fel och att de ska skyllas på motbjudande européer som alltid och i alla sammanhang är diskriminerande. Det är en melodi som även genljuder i det här betänkandet, och det är långt från verkligheten.

Om vi vill prata om diskriminering och brist på lika möjligheter i Europa borde vi även ta upp ropet från kvinnorna i de islamiska gemenskaperna. I många förorter i mitt eget land, exempelvis i Bryssel, skymfas kvinnor i dag systematiskt eller kallas för horor av islamiska invandrare som vill påtvinga oss sina fördomar. Låt oss ägna vår uppmärksamhet åt detta, åt det multikulturella samhällets tidsinställda bomb som äventyrar de grundläggande resultat som vårt samhälle uppnått.

 
  
MPphoto
 
 

  Philip Claeys (NI).(NL) Herr talman! Jag läste i Rourebetänkandet att ett av de budskap som ska förmedlas under 2007, Europeiska året för lika möjligheter för alla, är att alla har rätt till likabehandling. Främjandet av respekt och tolerans står också högt på dagordningen. Med tanke på betänkandets politiskt korrekta innehåll och mot bakgrund av tidigare erfarenheter gör jag mig inga illusioner om kommissionens avsikt att klargöra, främst för Europas muslimska befolkningsgrupper, att våld mot judar och diskriminering av kvinnor inte kan godtas.

En undersökning 2002 visade exempelvis att antisemitiska handlingar är särskilt utbredda bland muslimer. Eftersom detta givetvis inte stämmer överens med vår politiskt korrekta föreställning hamnade denna rapports slutsatser i papperskorgen. De vanligaste och grövsta fallen av diskriminering döljs bakom kärlekens mantel. Det är naturligtvis ingen som någonsin dött av hyckleri.

 
  
MPphoto
 
 

  Carlos Coelho (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Amsterdamfördraget utgjorde ett oerhört framsteg i kampen mot diskriminering, i och med att begreppet vidgades till att även omfatta andra områden än jämställdhet mellan män och kvinnor. Principen om jämlikhet och icke-diskriminering är en av de innersta grundläggande rättigheter som är helt centrala för EU.

Enligt detta förslag ska 2007 utropas till Europeiska året för lika möjligheter för alla, i syfte att främja jämlikhet och avskaffa alla former av diskriminering.

Tanken på detta initiativ föddes till följd av utvärderingen av resultaten av grönboken om jämlikhet och icke-diskriminering i ett utvidgat EU. Det kommer att bidra till att lyfta fram tre prioriteringar: information och ökad medvetenhet, analys och övervakning av icke-diskrimineringslagstiftningens effekter samt upprättandet av nätverk mellan personer som bekämpar diskriminering.

Främjandet av lika möjligheter är avgörande för att vi ska kunna åstadkomma ett mer sammanhållet, konkurrenskraftigt och dynamiskt samhälle och är också ett sätt att utnyttja mångfaldens fördelar. Vi måste därför sprida medvetandehöjande initiativ av detta slag, för att bekämpa diskriminerande attityder och se till att medborgarna hålls underrättade om sina rättigheter och skyldigheter.

Det bör fungera som en kampanj för att utöva tryck på medlemsstater som drar ut på införlivandet av direktiven.

 
  
MPphoto
 
 

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) I en tid av ökad diskriminering, ojämlikhet och social orättvisa välkomnar vi bekräftelsen av att icke-diskriminering är en grundläggande princip som måste upprätthållas på alla politikområden, oavsett om det gäller ekonomi, sociala frågor eller kultur. Det är dock inte tillräckligt mot bakgrund av den allvarliga sociala situationen i flera EU-länder.

I betänkandet behandlas visserligen behovet av att upprätthålla rättigheter och lika möjligheter, av ett bredare engagemang och ökad kunskap och medvetenhet om de rättigheter som, det vill vi tillägga, erhållits eller förlorats eller som återstår att erövra, men det innehåller inget förkastande av de faktorer som är avgörande för att principerna inte kunnat iakttas.

Arbetarna upplever i dag ett samlat angrepp mot sina sociala rättigheter och vinster – ett angrepp som främjas på EU-nivå genom medvetandehöjande insatser och propaganda och genom de uppdämningsåtgärder som föreslås – och de faktiska effekterna av det kapitalistiska angreppet kommer att bli kännbara. Vad vi ser är med andra ord den allra grövsta exploatering och undergången för de offentliga tjänsterna, som tas över av det privata kapitalet med fattigdom och social orättvisa som följd.

Lika möjligheter måste säkras genom bekämpning av den politik som undergräver dem.

 
  
MPphoto
 
 

  Marine Le Pen (NI), skriftlig. – (FR) ”Lika möjligheter för alla. På väg mot ett rättvist samhälle.” Vem skulle våga uttala sig mot ett sådant betänkande? Med en sådan titel borde det faktiskt få ett orubbligt enhälligt stöd. Problemet är dock följande: när det gäller lika möjligheter och kampen mot diskriminering försöker vi ständigt överträffa oss själva. Tillför detta betänkande egentligen något nytt vid sidan av den sedvanliga litanian av begrepp och slagord med anknytning till konventionellt jämlikhetstänkande och icke-diskriminering?

Föredraganden föreslår ju att 2007 ska utropas till Europeiska året för lika möjligheter för alla, vilket skulle vara ”ett utmärkt sätt att öka medvetenheten och kunskapen hos den europeiska allmänheten”. Vilken nyhet! Återigen ska jämlikhet åstadkommas genom tvång och med hjälp av kvotsystem och positiv diskriminering. Vi kan inte stödja detta, för här handlar det faktiskt om raka motsatsen till lika möjligheter och likabehandling. Vi vänder oss också mot att EU kan införa sanktioner mot en medlemsstat som inte följer bestämmelserna i ett EU-direktiv. Här är det frågan om nationella befogenheter och suveränitet i straffrättsliga frågor. Det är inte något som kan begränsas eller delegeras.

 
  
MPphoto
 
 

  Sérgio Marques (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Likabehandling föreskrivs i Amsterdamfördraget och är en grundläggande rättighet för varje medborgare. För att fastställa vilka framsteg som gjorts när det gäller antidiskriminering och inhämta synpunkter på hur EU kan förbättra sina åtgärder inom detta område genomförde kommissionen i maj 2004 en omfattande utfrågning i form av en grönbok om ”Jämlikhet och icke-diskriminering i ett utvidgat EU”.

I och med denna grönbok väcktes idén att 2007 anordna ”Europeiska året för lika möjligheter för alla”, ett initiativ med fyra syften, nämligen att skapa ökad medvetenhet, främja debatt, värdesätta mångfalden och främja respekt och tolerans.

EU har nu lagstiftning för att bekämpa diskriminering. Många medborgare vet dock inte att denna lagstiftning finns eller underskattar den. Jag välkomnar därför att ett medieevenemang anordnas i form av ett ”Europeiskt år”, eftersom detta är ett utmärkt sätt att öka medvetenheten och kunskapen hos den europeiska allmänheten. Det europeiska året är också ett sätt att utöva tryck på de medlemsstater som drar ut på införlivandet av direktiven om jämlikhet.

 
  
MPphoto
 
 

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Det stämmer visserligen att diskriminering, oavsett på vilka grunder, bekämpas på bred front i rättsligt hänseende, men det är omöjligt att säkert bekräfta att all diskriminering förebyggs och bekämpas i praktiken. Kommissionen anser att ett europeiskt år för lika möjligheter för alla skulle utgöra ett steg i rätt riktning i detta avseende.

Jag har aldrig kunnat se stora evenemang som ett sätt att lösa problem. Jag har alltid varit rädd för att internationella år eller dagar för det ena eller det andra i själva verket ska få skadlig inverkan, såtillvida att det enda som uppnås är att okunnigheten om problemet välts över på andra dagar och år. Det råder dock allt större enighet om att sådana initiativ kan innebära stora vinster i form av ökad synlighet för den fråga det gäller. Jag anser att ämnet för det evenemang som behandlas i detta betänkande ingår i den kategorin, och jag röstade därför för betänkandet.

 
  
  

Betänkande: Martine Roure (A6-0379/2005)

 
  
MPphoto
 
 

  Carlos Coelho (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Som skuggföredragande för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater välkomnar jag Martine Roures utmärkta betänkande.

Eftersom Eurodacförordningen och Dublin II-förordningen inte ingår i Schengenregelverket kan Danmark inte åberopa någon klausul om deltagande när det gäller dessa förordningar.

Därför behövs ett internationellt avtal mellan gemenskapen och Danmark och ett protokoll till avtalet mellan gemenskapen, Island och Norge. Dessa förslag syftar till att utvidga bestämmelserna om Eurodacsystemet och om fastställande av vilken medlemsstat som ska ansvara för handläggningen av en asylansökan till att även gälla Danmark.

Detta är en välkommen åtgärd, även om sådana internationella avtal bör ingås endast i undantagsfall och för en övergångsperiod. De situationer som avses ger upphov till stora frågetecken när det gäller de olika garantier som asylsökande omfattas av, beroende på om deras asylansökan behandlas i Danmark eller i något av de länder som omfattas av EU:s asylpolitik. Detta beror på att Danmark kommer att genomföra dessa två förordningar men stå utanför övriga åtgärder på detta område.

Jag anser i likhet med föredraganden att den rättsliga grund som borde ha tillämpats är artikel 300.3 andra stycket, vilket innebär att parlamentet skulle ha rådfrågats inom ramen för samtyckesförfarandet.

 
  
  

Betänkande: Carmen Fraga Estévez (A6-0387/2005)

 
  
MPphoto
 
 

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Detta förslag förtjänar vårt stöd. Medlemsstaternas fiskefartyg, som verkar inom ramen för fiskeavtal och protokoll mellan EU och tredjeländer, bör inte tvingas att avbryta fisket av administrativa skäl, t.ex. på grund av utdragna förhandlingar och de rättsliga ratificeringsförfaranden som gäller för dessa avtal.

Dessa avbrott varar ofta i flera månader och innebär overksamma fartyg, arbetslösa fiskare och svårigheter med att tillhandahålla fiskeriprodukter på nationell nivå och EU-nivå.

Detta förslag innebär att det blir möjligt för tredjeländer att utfärda fiskelicenser på det datum som fastställs i skriftväxlingen mellan de två parterna, även om rådets beslut ännu inte antagits.

Vi hoppas att detta förslag träder i kraft snarast möjligt och att genomförandet kommer att innebära att fartygen kan fortsätta fiska eller åtminstone att de overksamma perioderna blir kortare än vad som är fallet i dag.

Det bör under inga omständigheter vara fiskarna som betalar priset för de utdragna förhandlingarna och förnyandet av avtalen. Mekanismer för kompensation i ekonomiskt och socialt hänseende bör inrättas för fiskarnas överlevnad.

 
  
MPphoto
 
 

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar detta betänkande av två skäl. För det första finns det ett uppenbart behov av det, för att undvika att administrativa och byråkratiska svårigheter förvärrar fiskeindustrins problem. Den andra orsaken till att jag stöder detta betänkande är att hela denna process, som föredraganden säger, är alltför byråkratisk, ineffektiv och dessutom obefogad. Jag skulle faktiskt vilja sträcka mig till att säga att hela denna uppsjö av avtal och tillfälliga licenser, som genomförs genom ett obeskrivligt tungrott förfarande, är absurd på gränsen till det Kafkaaktiga. Jag håller därför med föredraganden om att situationen måste ses över. Konkurrenskraften hos en europeisk näring som fisket får inte begränsas av den byråkratiska ineffektiviteten hos EU:s institutioner.

 
  
  

Betänkande: Cecilia Malmström (A6-0388/2005)

 
  
MPphoto
 
 

  Hélène Goudin, Nils Lundgren och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. – EU har en viktig roll för att stärka demokrati och mänskliga rättigheter i sitt närområde. Utvidgningen bidrar till denna positiva utveckling. Därför röstar vi för Malmströms betänkande. Men vi vänder oss emot försöket att använda EU:s grannskaps- och partnerskapsinstrument för att stärka och utveckla den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Vi anser inte heller att instrumenten ska användas för att utvidga EU:s intressesfär till områden som inte kan betecknas som dess närområde.

 
  
MPphoto
 
 

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Den goda vilja och de goda avsikter som ligger till grund för det program vi diskuterar förtjänar givetvis mitt stöd. När det gäller frågan om huruvida det genomförs på ett effektivt sätt måste jag säga att jag har mina tvivel. Men eftersom vi diskuterar ett tillfälligt program menar jag att vi vid utformningen av det kommande europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet bör prioritera ett snabbt antagande av detta program, med de nya ramar det nu fått. Våra insatser bör också inriktas mot översyn och, ännu viktigare, utvärdering av tidigare program.

EU:s utrikespolitik, som utgör grunden för denna fråga, måste fungera effektivt, och effektivitet går bara att kontrollera genom att utvärdera resultat. Detta bör därför vara en av våra viktigaste prioriteringar för de kommande rättsliga åtgärderna i detta sammanhang.

 
  
  

Betänkande: Hans Blokland (A6-0335/2005)

 
  
MPphoto
 
 

  Richard Seeber (PPE-DE).(DE) Herr talman! En av de viktigaste målsättningarna för EU:s miljöpolitik är ett snabbt införande i EU av system för insamling av batterier. Det är olyckligt att ändringsförslag 26 inte antogs, och det mål vi nu ställer upp är definitivt mindre ambitiöst. Tack vare införandet av återvinningskvoter kommer vi dock att kunna uppnå mycket höga miljöstandarder, och vi kommer att kunna återanvända råvaror.

Förbuden mot nickel, kadmium och bly bidrar också till detta syfte och innebär att vi kan trycka på för att de farliga ämnena ska bytas ut, samtidigt som vi ändå tillåter ett litet antal undantag.

 
  
MPphoto
 
 

  Gerard Batten, Graham Booth, Jeffrey Titford, John Whittaker och Thomas Wise (IND/DEM), skriftlig. – (EN) UKIP kan inte stödja ändringsförslag som lagts fram med syfte att öka restriktionerna för medlemsstaterna. UKIP tar miljöfrågor på mycket stort allvar, men vi kan inte acceptera att EU tvingar på medlemsstaterna lagstiftning. Vi anser att dessa beslut bör fattas på nationell nivå.

 
  
MPphoto
 
 

  Avril Doyle (PPE-DE), skriftlig. – (EN) När det gäller ändringsförslag 1 och 2 till Bloklands betänkande om batterier och ackumulatorer, har jag bestämt mig för att rösta för en enda miljörättslig grund, nämligen artikel 175 i EG-fördraget. Liksom i debatten om förordningen om vissa fluorerade växthusgaser, även om detta är ett mindre renodlat exempel, är jag bekymrad över den brist på visshet som vi för in i vår lagstiftning genom dubbla rättsliga grunder till följd av domar från EG-domstolen inom detta område.

Vad industrin behöver mer än något annat är rättssäkerhet, men nu går utvecklingen inte i den riktningen, om man ser på den rådande rättspraxisen.

Artikel 175 har inbyggda skyddsåtgärder (i artikel 176 i EG-fördraget) mot ensidiga handelssnedvridande beslut som kan vara protektionistiska snarare än miljömässigt berättigade. Det är inte nödvändigt att göra EG-lagstiftningen ännu mer komplicerad genom att basera den på flera rättliga grunder.

 
  
MPphoto
 
 

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. – (EN) Jag stödjer synpunkterna och målsättningarna i betänkandet om batterier, men två punkter måste man komma ihåg. För det fösta måste återvinningsmål vara realistiska och uppnåbara och praktiska både för handlare och allmänheten, vilket är anledningen till att jag inte stödde vissa ändringsförslag som lades fram av föredraganden och andra.

För det andra står det klart att nickel-kadmium-batterier bara står för mellan 1 och 3 procent av det kadmium som finns i miljön, jämfört med 27 procent från gödselmedel. Initiativet att förbjuda dessa batterier verkar drivas av en vägran att ta till sig denna statistik, vilket gynnar vissa nationella batteritillverkare, samt oförmågan att konfrontera allmänna missuppfattningar om hur det verkligen förhåller sig med kadmiumföroreningar. Jag ser inget problem i att belasta industrin där det finns verkliga fördelar för att förbättra miljönormer, men felaktiga beslut som det som fattats i dag hotar bara stödet för framtida miljölagstiftning och allmänhetens stöd.

 
  
MPphoto
 
 

  Hélène Goudin, Nils Lundgren och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. – Miljöutskottet klargör att syftet med detta direktiv i första hand är att begränsa användningen av tungmetaller i batterier och ackumulatorer. Miljöutskottets position innehåller klara prioriteringar och förtydligar vilka direktivets målsättningar är. Junilistan stödjer EU-insatser inom gränsöverskridande miljöfrågor. Utsläpp av tungmetaller utgör ett sådant område. Vi har därmed röstat ja till detta betänkande och stödjer i stort miljöutskottets ställningstagande i denna fråga.

Vi är dock negativa till enskilda ändringsförslag. Vi är till exempel kritiska till att EU-parlamentet fastslår att offentliga informationskampanjer om insamling och återvinning av batterier skall genomföras och att synpunkter framförs på hur dessa kampanjer skall finansieras (ändringsförslag 33). Vi har fullt förtroende för att medlemsstaterna är kapabla att självständigt uppnå de krav som direktivet fastställer. Respektive medlemsstat skall avgöra om informationskampanjer, forskning eller andra åtgärder behövs för detta ändamål.

 
  
MPphoto
 
 

  Claude Moraes (PSE), skriftlig. – (EN) Herr talman! Jag röstade som jag gjorde om de olika ändringsförslagen till Bloklands betänkande om batterier, ackumulatorer och det avfall dessa ger upphov till, eftersom jag anser att direktivet kommer att minska tungmetallavfallet från batterier och förbättra återvinningen i min valkrets i London. Jag stöder förbuden i den gemensamma ståndpunkten och anser att ytterligare förbud måste bli föremål för fullständiga konsekvensanalyser.

Jag anser också att återvinningsmålen bör vara realistiska och uppnåbara och att insamlingssystemen ska vara genomförbara för handlare och allmänhet, och jag kan därför inte stödja vissa av de ändringsförslag som lagts fram av föredraganden och andra kolleger.

 
  
MPphoto
 
 

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för detta betänkande, som är ett led i en balanserad hållning till miljöskydd, konsumentskydd och främjande av energieffektivitet. Av alla aspekter som tas upp i betänkandet är det en som förtjänar särskild uppmärksamhet. Jag stöder generellt sett en fri och öppen ekonomi med fullständig tillgång till information – eller där tillgång till information åtminstone främjas – eftersom information är en förutsättning för verklig valfrihet för konsumenterna. I detta betänkande prioriteras tillhandahållandet av information till konsumenterna, och jag röstade därför för betänkandet.

 
  
MPphoto
 
 

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för antagandet av ett nytt EU-direktiv om batterier och ackumulatorer och hantering av förbrukade sådana.

Detta är en text med dubbla syften på ett område där olikheterna mellan de 25 medlemsstaterna är enorma: å ena sidan att göra batterier och ackumulatorer renare genom att avsevärt begränsa spår av tungmetaller som kadmium och kvicksilver i dem, å andra sidan att organisera insamling och återvinning av dessa produkter på ett effektivare sätt.

Belgien kan förresten skryta med ett system som tjänar som förebild i Europa: landet har en insamlingsgrad på 59 procent, medan många medlemsstater ligger så lågt som under 10 procent.

Med inspiration från de framgångsrika försök som gjorts av medlemsstaterna fastställs i detta direktiv ambitiösa mål för insamlingen: 40 procent efter sex år och 60 procent om tio år.

Dessa mål kan inte nås utan en balanserad politik som tar hänsyn till alla aspekter av den ekonomiska kedjan och omfattar varje aktör i kedjan: från tillverkare till konsument, via distributörerna.

Detta är en grundregel för att vi i framtiden ska kunna producera bättre och samla in mer i Europa, för miljöns och konsumenternas skull.

 
  
MPphoto
 
 

  Bogusław Sonik (PPE-DE), skriftlig. – (PL) Direktiv 91/157/EEG, som snart ska upphävas, innehåller mål för återvinning och bortskaffande av ackumulatorer. Detta direktiv ingick i den miljölagstiftning som efter förhandlingar införlivades i anslutningsfördragen.

Nu föreslår Europeiska kommissionen ett nytt system för insamling, bearbetning och neutralisering av förbrukade batterier och ackumulatorer. Polen har införlivat bestämmelserna i det tidigare direktivet med sin nationella lagstiftning, och genomförandet pågår nu. Plötsligt föreslås emellertid nya lösningar, och de insamlingsmål som ställs upp är mycket högre än tidigare. Detta är utan tvivel rätt sätt att garantera säkerheten och göra Europas miljö renare, men processen bör vara förenlig med de lösningar som hittills tillämpats. Det är olyckligt att de flesta av föredragandens ändringsförslag inte har stöd av några undersökningar eller bedömningar av det nya direktivets konsekvenser för näringslivsutvecklingen inom denna sektor. Det är ju trots allt företagsägarna som måste stå för kostnaderna för att införa den nya lagstiftningen.

De flesta medlemsstater kommer inte att lyckas nå de insamlingsmål som föreslås i ändringsförslagen 26 och 27 i betänkandet. I de nya medlemsstaterna pågår fortfarande införandet av komplexa system för insamling av förbrukade batterier, i enlighet med direktivet. Det finns inga rationella skäl till att i dagsläget fastställa insamlingsmål på 40 och 60 procent, och förslaget om att höja återvinningsmålet till 55 procent är lika oacceptabelt och omotiverat.

System för effektiv insamling av batterier kräver dessutom en ökad medvetenhet och främjande av en insamlingskultur på gräsrotsnivå. Det innebär att nya lösningar måste föreslås på lång sikt.

 
  
MPphoto
 
 

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. – (EN) Det råder inget tvivel om att vi behöver minska föroreningar från batterier och förbättra återvinningen av batterier. Nickel-kadmium-batterier är speciellt förorenande. Kompromissen om nickel-kadmium är realistisk, förutsatt att en tidsfrist på fyra år ges innan ett totalt förbud införs. Detta skulle innebära att tillverkarna av elektriska verktyg skulle ha tid att introducera alternativ som är mindre förorenande. Jag hoppas att det inte kommer att bli några rubriker i morgon som säger att EU förbjuder elektriska verktyg.

 
  
  

Betänkande: Mechtild Rothe (A6-0343/2005)

 
  
MPphoto
 
 

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE).(FI) Herr talman! Som föredragande för yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet är jag lättad över att resultatet när det gäller direktivet om energitjänster förbättrades under förhandlingarna med rådet. Rådet har därmed intagit en realistisk hållning till parlamentets och kommissionens förslag.

Jag hoppades att detta direktiv skulle utgöra en möjlighet att åtgärda snedvridningen av konkurrensen till följd av det misslyckade direktivet om handel med utsläppsrätter. Jag motsatte mig in i det sista gemensamma obligatoriska energisparmål för alla medlemsstater, eftersom de i mitt tycke skulle straffa länder där energibesparingsåtgärder redan tillämpats under lång tid.

Det kan tyckas paradoxalt, men när vi behandlar alla medlemsstater på samma sätt ger vi dem olika status. För vissa var kommissionens föreslagna mål i själva verket ganska tufft, medan det var löjligt enkelt för andra. Denna omständighet skulle ha fått snedvridande inverkan på konkurrensen på den inre marknaden. Ett kriterium för besparingsåtgärder är nu kostnadseffektivitet, vilket ger medlemsstaterna ett visst välbehövligt spelrum. Så tolkar jag resultatet. Nu kommer inga åtgärder att överprioriteras; i stället kan även t.ex. frivilliga överenskommelser tillämpas.

Slutresultatet innebär dock också en risk, om inte kommittéförfarandet tillämpas med förnuft och rättvisa som vägledande princip. Det finns en risk för överdriven byråkrati. Vår metod för att beräkna besparingar måste vara rättvis och flexibel, och framför allt bör de länder där besparingar redan gjorts i åratal behandlas rättvist.

 
  
MPphoto
 
 

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Den kompromiss som parlamentet röstade igenom var ett steg tillbaka jämfört med de ursprungliga förslagen, även om försök att åstadkomma effektivare slutanvändning av energi bör välkomnas. Vi stödde därför de åtgärder som syftade till ett effektivt förverkligande av den målsättningen.

I det slutgiltiga förslaget erkänns den nyckelroll som den offentliga sektorn kan spela på detta område, exempelvis genom pilotprojekt för energieffektivitet, i samband med offentlig upphandling, genom att fastställa kriterier för energieffektivitet och, i samband med investeringar, erbjuda incitament för uppnående av mål för förbättrad energieffektivitet. Tonvikten ligger dock på fri konkurrens.

Vårt beslut att avstå från att rösta i den slutliga omröstningen grundades således på vår invändning mot ändringsförslag 60, som är mycket olämpligt. Vi kan inte godta att tonvikten när det gäller energieffektivitet i betänkandet läggs på avreglering av marknaden och ”likvärdig konkurrens och jämlika villkor” för alla energileverantörer. Vi anser att detta är en nyckelsektor där staten bör fortsätta att vara huvudaktör.

 
  
MPphoto
 
 

  Hélène Goudin, Nils Lundgren och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. – Vi har röstat nej till samtliga ändringsförslag då vi inte anser att Europaparlamentet skall ha synpunkter på hur energi skall sparas i medlemsländerna. Detta hanteras bäst av medlemsländerna själva.

 
  
MPphoto
 
 

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) EU måste agera mer proaktivt i fråga om energieffektivitet och visa både att man står för sitt ord och sin hållning i miljöfrågor, som i Kyoto, och att man tillämpar sunt förnuft i ekonomiskt och miljömässigt hänseende. På sådana här områden bör tonvikten enligt min mening ligga på effektivitet och sunt förnuft. De principerna bör utgöra hörnstenarna i vår miljö- och energipolitik.

 
  
  

Betänkande: Salvador Garriga Polledo (A6-0397/2005)

 
  
MPphoto
 
 

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Förslaget till ändringsbudget nr 8/2005, ändrat genom ändringsskrivelsen av den 16 november 2005, är oroande eftersom det innebär att den ursprungliga begäran om extra betalningar på 650 miljoner euro till strukturfonderna annulleras – med tanke på att 380 miljoner euro redan erhållits genom överföringar från andra kategorier – och att samma belopp dras från stödet till jordbruksmarknaderna.

Det oroande är att de utnyttjade anslagen och de få ansökningar som mottagits från de nya medlemsstaterna inte på långt när motsvarar ett fullt utnyttjande av de tillgängliga strukturanslagen. Vi närmar oss slutet av den gällande budgetramen, och den så kallade N+2-regeln kommer att tillämpas, vilket innebär att åtagandebemyndiganden automatiskt förfaller om de inte utnyttjas inom två år.

Återbetalningen av egna medel till medlemsstaterna kommer att stiga till omkring 3,9 miljarder euro, vilket givetvis kommer att gynna de största nettobetalarna. Vi vill få till stånd förutsättningar för ett fullständigt och effektivt genomförande av strukturfonderna. Dessa återbetalningar kommer återigen att göra det möjligt att hantera de begränsningar som stabilitets- och tillväxtpakten innebär och därigenom bidra till att minska underskotten i en del länder.

 
  
  

Betänkande: Piia-Noora Kauppi (A6-0334/2005)

 
  
MPphoto
 
 

  Claude Moraes (PSE), skriftlig. – (EN) I denna omröstning avstod jag från att rösta om ändringsförslag 11 på grund av skäl som rör valkretsen i London.

 
  
  

Betänkande: Arlene McCarthy (A6-0240/2005)

 
  
MPphoto
 
 

  Fernand Le Rachinel (NI), skriftlig. – (FR) Det förfarande som föreslås har betydande brister i rättsligt hänseende. Förfarandet äger rum i två etapper:

1. Först utfärdar domaren, efter det att en begäran framställts, ett europeiskt betalningskrav som ska delges gäldenären, som har tre veckor på sig att lämna in ett svaromål.

2. Sedan, om inget svaromål inlämnas, utfärdas ett europeiskt betalningsföreläggande.

Enligt författarna motiveras detta tvåstegsförfarande med den potentiella risk som ligger i att utfärda en oåterkallelig fordran redan från början.

För att förenkla förfarandet och skydda gäldenärens rättigheter vore det därför klokare att behålla bara det ena steget och utfärda det europeiska betalningsföreläggandet redan från början och göra det verkställbart. I gengäld

- måste tidsfristen för inlämning av ett bestridande förlängas,

- får tidsfristen börja löpa först sedan gäldenären mottagit föreläggandet.

Vi motsätter oss därför ändringsförslag 12, som innebär att svaranden kan dömas utan att ha kännedom om beslutet.

Slutligen bör det inte finnas något val mellan att delge meddelandet med hjälp av delgivningsman eller per post, som föreslås i ändringsförslag 20. Med tanke på postsystemets brister i vissa länder, t.ex. Frankrike, måste meddelandet delges med hjälp av en delgivningsman.

 
  
MPphoto
 
 

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Det finns enorma ekonomiska vinster att göra på att förenkla och påskynda förfarandena, som de länder som har både säkra och snabba rättsväsenden känner till.

Ett europeiskt förfarande för att utfärda betalningsförelägganden är ett steg framåt i detta avseende, eftersom det skulle främja ökad rättssäkerhet vid affärstransaktioner och bättre rättsskipning, vilket liknande nationella instrument visar. Som flera medlemsstater påpekat är det emellertid nödvändigt att se till att räckvidden för ett sådant förfarande inte är större än vad som är rimligt och genomförbart med avseende på samarbetet mellan suveräna medlemsstater.

Med detta i åtanke röstade jag för betänkandet.

 
  
  

Betänkande: Diana Wallis (A6-0376/2005)

 
  
MPphoto
 
 

  Francesco Enrico Speroni (IND/DEM).(IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att en stor orättvisa har begåtts i dag i och med att Bruno Gollnischs immunitet inte upprätthållits, eftersom han – bortsett från vad han sa – talade som ledamot av Europaparlamentet. Vi borde få skydd – och det är med avsikt jag säger ”borde få” i stället för ”får” – när vi talar som ledamöter av parlamentet, oavsett vad vi säger.

Detta skulle inte vara första gången en ledamot fick skydd när han talar, skriver eller agerar utanför parlamentet. Så blev det emellertid inte i Bruno Gollnischs fall, antagligen inte på grund av vad han sa utan på grund av hans politiska tillhörighet, som ogillas av någon som glömt att alla här i kammaren har samma värdighet och samma rättigheter.

 
  
MPphoto
 
 

  Luca Romagnoli (NI).(IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har på ett demokratiskt och öppet sätt lyckats ta några sekunder av er tid på det enda sätt som är möjligt för en ledamot som inte tillhör någon av de så kallade stora grupperna. För den parlamentariska immuniteten bör dock helt andra regler gälla.

Det jag sa tidigare är en mycket allvarlig fråga, och alla ledamöter, oavsett vilka idéer och politiska syften de står för, bör överväga det noga. Vad som i dag händer Bruno Gollnisch – bara för att han vågade säga saker som andra inte höll med om under en debatt där han talade som ledamot av kammaren – kan en dag hända dem. Det är skandalöst.

 
  
MPphoto
 
 

  Andreas Mölzer (NI).(DE) Herr talman! Jag röstade mot hävandet av Bruno Gollnischs parlamentariska immunitet, eftersom jag ser det rättsliga förfarandet mot honom som ett öppet försök till nedsvärtning av en person som är icke-konformist, både som ledamot av kammaren och som akademiker. Yttrandefriheten garanteras genom artikel 10 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, artikel 19 i stadgan om mänskliga rättigheter och artikel 11 i stadgan om de grundläggande rättigheterna – något som majoriteten i kammaren tydligen har glömt. Bruno Gollnisch talade vid en politisk presskonferens i Lyon den 11 oktober 2004, och det gjorde han, självfallet, som en politiker som först och främst är ledamot av Europaparlamentet. Visst kan man anse de historiska uttalanden han gjorde vid det tillfället som förkastliga, men han gjorde dem givetvis i sin egenskap av ledamot av Europaparlamentet, och som sådan borde han, i enlighet med all lagstiftning i ämnet, skyddas av sin immunitet.

 
  
MPphoto
 
 

  Carl Lang (NI).(FR) Herr talman! Syftet med den parlamentariska immuniteten är att skydda ledamöternas yttrandefrihet. Enligt fast rättspraxis från Europaparlamentets utskott för rättsliga frågor är det därför en grundläggande princip att immuniteten inte upphävs när de handlingar som en ledamot kritiserats för ingår i hans eller hennes politiska roll eller är direkt kopplade till den.

Här ingår – fortfarande enligt denna rättspraxis – uttryckandet av åsikter som kan anses nära förbundna med en ledamots politiska verksamhet, åsikter som uttrycks vid demonstrationer eller offentliga sammankomster, i politiska publikationer, i pressen, i böcker, på TV och till och med inför domstol.

I vår kollega Bruno Gollnischs fall råder det inget som helst tvivel om att denna tydliga rättspraxis med orätt har kringgåtts här i parlamentet. Bruno Gollnisch är skyldig enligt lagen därför att han tillhör den politiska minoriteten. Ni tillämpar ”variabel geometri” i rättsligt hänseende. Vad gör ni på det här stället där demokratins och lagens värden och principer hyllas? Vår kollega Bruno Gollnischs parlamentariska immunitet har inte fastställts här i dag, och denna församling är därför ovärdig de principer den står för – ovärdig, och orättvis!

 
  
MPphoto
 
 

  Bruno Gollnisch (NI).(FR) Herr talman! Majoriteten i parlamentet har just av politiska skäl beslutat att inte fastställa min immunitet. Jag noterar dock med tillfredsställelse att jag fått stöd från många ledamöter som inte tillhör min politiska grupp, och det gläder mig ännu mer att alla påståenden i Diana Wallis preliminära förslag till betänkande nu försvunnit, såsom majoriteten i utskottet förordade, utan tvekan för att lätta sitt samvete.

Detta beslut fattades av en absurd och ovanlig anledning: jag påstås ha sagt min mening utanför ramen för min parlamentariska verksamhet, vilket inte är sant. Under rådande politiska förhållanden är det dock en halv seger att jag lyckats få bort alla fientliga formuleringar med avseende på innebörden av mina yttranden. Eftersom hyckleriet är syndens tribut till dygden ser jag det procedurmässiga konstgrepp som tillgripits av mina politiska motståndare som bevis för deras milt talat penibla situation när det gäller denna frågas innebörd.

Faktum kvarstår att allt detta kommer vid en tid då många röster, inklusive Dominique de Villepins, Jacques Chiracs och …

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Ni har fått en minut, herr Gollnisch. Dessa röstförklaringar får inte vara längre än en minut. Ett av era uttalanden, som var skälet till att er immunitet upphävdes, var att det är upp till historieskrivarna att diskutera huruvida gaskamrarna verkligen funnits. Detta uttalande får mig att än en gång vilja åka och besöka lägret Natzweiler-Struthof i Vogeserna, vilket jag ska göra i januari.

(Protester från Bruno Gollnisch)

Det här är inte Assemblée nationale, herr Gollnisch. Det är Europaparlamentet.

Ordet går nu till Frank Vanhecke.

 
  
MPphoto
 
 

  Frank Vanhecke (NI).(NL) Herr talman! Tanken på att parlamentet under rådande förhållanden delar ut Sacharovpriset är rent ut sagt motbjudande, med tanke på graden av hyckleri. Hävandet av Bruno Gollnischs parlamentariska immunitet drar nämligen inte bara skam över parlamentet utan är också skadligt för demokratin. Vi behöver inte ens gå närmare in på frågan, för var och en som kallar sig demokrat måste till att börja med hylla rätten till yttrandefrihet för alla som inte är av samma mening som han själv.

Parlamentet brukar upprätthålla den parlamentariska immuniteten; att Bruno Gollnischs immunitet nu hävs utan vidare är skrämmande. Uppenbarligen finns det fortfarande i världen en Robespierre, en Freisler, en Beria, och deras fega medbrottslingar sitter här i kammaren.

 
  
MPphoto
 
 

  Philip Claeys (NI).(NL) Herr talman! Jag röstade mot Wallisbetänkandet, eftersom det strider mot traditionen att parlamentet inte tar upp frågan om huruvida immuniteten bör hävas när otillåtna åsikter uttrycks, eller påstås ha uttryckts. Om vi fortsätter på den här vägen kan vi lika gärna avskaffa själva begreppet parlamentarisk immunitet.

 
  
MPphoto
 
 

  Fernand Le Rachinel (NI).(FR) Herr talman! I detta betänkande, där slutsatsen är att vår kollega Bruno Gollnischs immunitet inte bör upprätthållas, har man bortsett från alla allmänna principer med anknytning till privilegier och immunitet, liksom från de berörda utskottens fasta rättspraxis. I betänkandet bedrivs dessutom en ren häxjakt där man ger uttryck för de franska rättsliga och politiska myndigheternas hållning, för Bruno Gollnisch hade absolut ingen anledning att inte uttala sig som han gjorde om andra världskriget vid presskonferensen efter sommaruppehållet. Uttalandena togs oriktigt och skandalöst ur sitt sammanhang.

Om samma kommentarer i stället fällts av någon annan hade de inte lett till ett sådant ramaskri; de hade inte ens återgetts. Detta bevisades nyligen av Frankrikes statsöverhuvud Jacques Chirac. Hela denna fråga bär alla kännetecken på plump politisk manipulation, med det enda syftet att tvinga en oförvitlig man bort från den politiska scenen.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Jag vill påpeka att jag finner Bruno Gollnischs uttalanden stötande.

 
  
MPphoto
 
 

  Marie-Arlette Carlotti (PSE), skriftlig. – (FR) Vid en presskonferens den 11 oktober 2004 gjorde Bruno Gollnisch uttalanden som tycktes innebära ett ifrågasättande av gaskamrarnas existens.

Dessa brott utgör dock historiska fakta. Att förneka eller ifrågasätta dem är brottsligt. Det franska rättsväsendet får avge sin dom i enlighet med Gayssotlagen, som förbjuder ifrågasättande av brott mot mänskligheten i offentliga anföranden.

Yttrandefriheten måste givetvis garanteras för en parlamentsledamot. Vad denna omröstning handlar om är emellertid att konfrontera en man, en universitetslektor, med sitt ansvar.

Jag kommer därför att rösta för hävandet av Bruno Gollnischs parlamentariska immunitet. För det stora flertalet parlamentsledamöter förmedlar denna omröstning ett budskap: revisionismen har ingen plats i ett Europa med inställningen ”aldrig mer”.

 
  
MPphoto
 
 

  Jean-Marie Le Pen (NI), skriftlig. – (FR) Bisarrt nog har en avgörande aspekt av ärendet med vår kollega Bruno Gollnisch försvunnit i den slutliga versionen av Diana Wallis betänkande, trots att den fanns med i de tre första utkasten. Det handlar om ”fumus persecutionis”, dvs. förmodan om att ett rättsligt förfarande inleds för att skada ledamotens politiska verksamhet. En av Europaparlamentets principer är att immuniteten inte hävs när det finns en misstanke om att motivet bakom det rättsliga förfarandet är att skada ledamotens politiska verksamhet. Detta ärende flödar ändå över av ”fumus persecutionis”. Det handlar inte om rena gissningar i det här fallet.

Att politisk makt präglar denna fråga är uppenbart i och med ingripandet från den dåvarande justitieministern Dominique Perben, som är en av Bruno Gollnischs direkta politiska motståndare eftersom han ställer upp i kommunalvalet i Lyon. Det var han som personligen gav order om att förfarandet skulle inledas, trots att utredningen friat Bruno Gollnisch från misstankar. Lyons allmänna åklagare bekräftade detta i en kommuniké som vid tillfället offentliggjordes i all press. Det är därför oklart varför föredraganden i slutändan avfärdade denna ”fumus persecutionis”. Det framgår emellertid av fakta och omständigheter i detta ärende att de åtgärder som de rättsliga myndigheterna vidtagit syftar till att hindra denna ledamots politiska verksamhet.

 
  
  

Betänkande: Janelly Fourtou (A6-0382/2005)

 
  
MPphoto
 
 

  Richard Seeber (PPE-DE).(DE) Herr talman! I Fourtoubetänkandet gällde vår oro händelser i Spanien, och framför allt i regionen Valencia, som fått många europeiska medborgare att känna sig mycket orättvist behandlade till följd av bristfälligt utformad regional lagstiftning och felaktig tolkning av denna från de regionala, lokala och statliga myndigheternas sida. Det bör välkomnas att de regionala myndigheterna i Valencia har varit mycket samarbetsvilliga och nu faktiskt ändrar lagstiftningen. Den nya lagen är under utarbetande.

Vi bör klargöra att Europaparlamentet inte är behörigt att hantera upphävande av bristfälligt utformad lokal lagstiftning. Vi måste givetvis ingripa i fall där EU-lagstiftningen berörs, men allt är inte parlamentets ansvar.

 
  
MPphoto
 
 

  José Manuel García-Margallo y Marfil (PPE-DE).(ES) Herr talman! Jag vill göra tre anmärkningar och en slutkommentar.

Eftersom många av föredragandens ändringsförslag har förkastats innehåller det betänkande vi just röstat om vissa absurda inslag som parlamentet inte kan bortse från. Enligt punkt 6, i den lydelse den nu har och inte som den borde ha formulerats enligt föredragandens betänkande, ska de nationella och regionala lagstiftarna vidta en rad särskilda åtgärder som omfattas av deras exklusiva befogenhet. Jag åberopar inte subsidiaritetsprincipen i detta fall; här handlar det om ett uppenbart överskridande av befogenheter. Detta gäller även rättelsen, som syftar till att skjuta upp tillämpningen av en legitim lag, som godkänts av ett legitimt regionalt parlament och inte ogiltigförklarats av författningsdomstolen. Detta är ett uppenbart fall av överskridande av befogenheter från Europaparlamentets sida.

För det andra hänvisas det i skäl J till olagliga åtgärder, även detta i strid med föredragandens ändringsförslag och på uppmaning av de spanska socialdemokraterna. Som talmannen vet måste i en rättsstat alla åtgärder till följd av olagligt agerande tillämpas, fastställas och verkställas av en domstol, i enlighet med den urgamla principen nullum crimen, nulla poena sine lege, dvs. intet brott, intet straff utan lag.

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 
 

  Gerard Batten, Graham Booth, Jeffrey Titford och Thomas Wise (IND/DEM), skriftlig. – (EN) UKIP:s ledamöter har röstat mot detta betänkande – inte för att de inte känner sympati och har förståelse för de egendomsägare i Valencia som har berövats sina egendomsrättigheter på grund av en orättvis lag – utan för att de inte alls accepterar Europeiska unionens stadga om de mänskliga rättigheterna, vilken inte har någon rättslig verkan men som används som ett argument i betänkandet för ett ingripande av EU i denna fråga.

 
  
MPphoto
 
 

  Hélène Goudin, Nils Lundgren och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. – Byggnadsfrågor i den autonoma regionen Valencia är inte en fråga för EU-parlamentet eller den Europeiska unionen över huvudtaget. Utifrån betänkandets resonemang faller samtliga politiska frågor under EU:s institutioners ansvar. Det innebär att medlemsstaternas valda församlingar, olika slags valda regionförsamlingar med flera av medborgarna valda lokala församlingar skulle kunna köras över.

Vi röstar mot detta betänkande.

 
  
MPphoto
 
 

  Carl Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. – Jag anser att EU inte ska lägga sig i hur ett land sköter sin detaljplanering. Men i detta fall har det berörda landets gröna politiker uttryckligen vädjat om att jag ska rösta för detta då deras demokrati hotas. Byggherrar mutar politiker och de struntar i både lagstiftning och demokrati. de anser att problemet måste uppmärksammas utanför landet för att få en reaktion hos etablissemanget. Därför röstar jag för yttrandet om den petition som 15 000 personer skrivit till parlamentet. detta innebär dock inte att jag vill att slutsatserna ska bli lagstiftning, som gäller i hela EU.

 
  
MPphoto
 
 

  John Whittaker (IND/DEM), skriftlig. – (EN) Vår grupp anser inte att EU kan fortsätta på det här sättet utan att det finns något fördrag som ger rättsligt utrymme för EU att lägga sig i politiken i städer och samhällen, i medlemsstaternas arkitektoniska frågor och i egendomsägares och hyresgästers ekonomiska situation. I alla händelser är det olagligt att ge juridisk karaktär åt en politisk text (stycke L i ingressen). Vi har därför röstat emot detta betänkande.

 
  
  

Betänkande: Pier Luigi Bersani (A6-0386/2005)

 
  
MPphoto
 
 

  Christoph Konrad (PPE-DE).(DE) Herr talman, mina damer och herrar! Vi har just röstat om Bersanibetänkandet, som jag som skuggföredragande bidragit till att leda genom parlamentet. Betänkandet utgör en lämplig kompromiss mellan dem som vill att EU ska ha mer omfattande befogenheter i skattefrågor och dem som inte vill det, oavsett om det gäller bolagsskattebasen eller skattesatsen för företag. Medan omröstningen pågick fick jag dock veta att EG-domstolen har avgett en dom i målet med Marks & Spencer. Som det ser ut i dag kan detta företag konsolidera vinster och förluster från Europa i Förenade kungariket, som måste betala tiotals miljoner till företaget.

Jag vill inte gå in i detalj på detta mål utan bara klargöra vad vi vill ha, nämligen ett enhetligt rättssystem, med lagar som stiftas av parlamentet och av oss som är dess ledamöter, såsom är fallet i dag. Här har vi återigen en lag som utformats av domare och vars grundprinciper bör diskuteras. Det är inte, enligt min mening, så EU:s framtid bör se ut.

 
  
MPphoto
 
 

  Ole Christensen, Dan Jørgensen, Henrik Dam Kristensen, Poul Nyrup Rasmussen och Britta Thomsen (PSE), skriftlig. (DA) Delegationen stöder lägsta skattesatser och en gemensam konsoliderad skattebas för bolag som är verksamma i minst två länder. En gemensam konsoliderad skattebas och lägsta bolagsskatter för företag gör den inre marknaden mer effektiv och går samtidigt emot trenden mot skattekonkurrens som hotar våra sociala modeller i Europa.

Delegationen anser inte att principen med hemstatsbeskattning är en god idé eftersom det kan snedvrida konkurrensen mellan grannländer med olika skatteregler.

 
  
MPphoto
 
 

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Beskattningen av företag var ett av de områden som först täcktes in av det så kallade Montipaketet med åtgärder för skatteharmonisering. Antagandet av Lissabonstrategin gav ny skjuts åt tanken med en inre marknad utan skattemässiga hinder. I förslaget framför oss förordas inom ramen för artikel 94 i fördraget om tillnärmning av lagar inrättandet av en gemensam konsoliderad bolagsskattebas.

Syftet är tydligt: att avlägsna skattebarriärer för företag som utför gränsöverskridande transaktioner och skapa villkor inom vilka stora multinationella företag verkar inom ett enda system som omfattar distributionen av utdelningar och gränsöverskridande utjämning samt konsolidering av vinster och förluster för att därigenom underlätta omstruktureringar över gränserna, fusioner och förvärv. Detta bidrar till att stärka stadgan för europabolag genom att möjligheterna till kryphål ökar genom vilka dessa företag kan undfly beskattning, och det slår fel när det gäller att förebygga skatteundandragande. Det är raka motsatsen till vad syftet är. I sin maximalistiska strategi överväger parlamentet rentav att främja starkare samarbete om vissa medlemsstater inte vill följa med längs denna väg.

Vi har alltid invänt mot detta vägval eftersom det är ett angrepp mot medlemsstaternas skattesuveränitet och eftersom det inte löser nyckelproblemet att arbete får lida mest under skattebördan. Därför röstade vi emot betänkandet.

 
  
MPphoto
 
 

  Claude Moraes (PSE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar kommissionens arbete inom detta område, men vill dock inte föregripa resultaten från EU:s tekniska arbetsgrupp, som har upprättats för att granska denna fråga genom att kräva lagstiftning inom detta område.

Jag anser att EU måste granska alla metoder för att dra till sig investeringar och jag är inte övertygad om att ett harmoniserat skattesystem kommer att dra till sig ytterligare utländska investeringar särskilt till City i London.

 
  
MPphoto
 
 

  Eoin Ryan (UEN), skriftlig. – (EN) Jag är bestämd i min uppfattning att skattekonkurrens är mycket viktig. Jag tillbakavisar definitivt påståendet att en utjämning av skatten i riktning mot en harmonisering utgör en lösning på Europas brist på konkurrenskraft.

Ett harmoniserat skattesystem skulle i praktiken sätta tvångströja på medlemsstaternas skattepolitik. Om en regering snabbt skulle vilja få igång en ekonomisk aktivitet, genom att bevilja skatteavdrag för forskning och utveckling, skulle denna medlemsstat först behöva få ett enhälligt godkännande av rådet.

Är detta vår vision för Europa? Där ett harmoniserat system innebär att det är nödvändigt att först få ett godkännande från alla 25 medlemsstaterna när man utformar den nationella skattepolitiken? Och medan EU är upptaget med sådana beslut kommer konkurrensen på den globala marknaden att leda till att investerare helt enkelt går någon annanstans. Det är inte min vision för Europa. Skattemässig flexibilitet är av största vikt för att förbättra Europas konkurrenskraft.

Forskning och utveckling är en del av den helhet som bestämmer konkurrenskraften. Låt oss inte glömma att skatten är en annan del. Och skattekonkurrens är något sunt.

I betänkandet sägs att ”tendensen att konkurrera med skatteprocentsatser kan leda till en urgröpning av skatteintäkterna”. Detta är en mycket kortsynt uppfattning, inte minst eftersom de polska och irländska exemplen motbevisar den.

 
  
MPphoto
 
 

  Peter Skinner (PSE), skriftlig. (EN) – EPLP välkomnar kommissionens arbete inom detta område men vill dock inte föregripa resultaten från EU:s tekniska arbetsgrupp, som har upprättats för att granska denna fråga genom att kräva lagstiftning inom detta område.

EPLP anser att EU måste granska alla metoder för att dra till sig investeringar och vi är inte övertygade om att ett harmoniserat skattesystem kommer att dra till sig ytterligare utländska investeringar.

EPLP menar att harmoniseringen av skattesystemet kan komma att leda till högre satser, med harmonisering vid ett senare skede och det är inte önskvärt.

EPLP stöder ett bredare samarbete, om medlemsstaterna vill fullfölja strategin om ett konsoliderat skattesystem, under förutsättning att man rättar sig efter de tillbörliga förfarandena och att ett prejudikat inte sätts för ett framtida skattesamarbete.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy