Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 17 januari 2006 - Strasbourg

11. Säkerhet i försörjningen av energiresurser och särskilt naturgas

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om säkerhet i försörjningen av energiresurser och särskilt naturgas.

  Martin Bartenstein, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, ärade ledamöter! Händelserna under första veckan i januari kring konflikten om naturgas mellan Ryska federationen och Ukraina har klart och tydligt visat för oss att vi inte kan ta en trygg energiförsörjning för given.

Den naturgas som importeras från Ryssland motsvarar en fjärdedel av den naturgas som förbrukas i Europeiska unionen, och eftersom upp till 80 procent av denna transporteras via Ukraina är en oavbruten och kontinuerlig försörjning av naturgas från Ryssland via Ukraina absolut nödvändig för hushållen och företagen. Ändå skedde en minskning på upp till 50 procent av mängden naturgas som levererades till vissa medlemsstater under de två första dagarna i januari i år. Tack vare en diplomatisk insats av kommissionen och det österrikiska ordförandeskapet kunde situationen få ett snabbt slut. Detta föranleder mig att nämna Moldavien och Ryssland, och be dem att återvända till förhandlingsbordet för att åstadkomma en mer långsiktig lösning på de problem som finns mellan dem. Enligt rapporter i medierna verkar det som att man har nått ett avtal för tre månader, men det är verkligen en mycket kortsiktig lösning.

Nu gäller det att vi kan dra lärdom av det som har hänt. Som jag ser det finns det tre saker vi behöver göra för att långsiktigt kunna säkra Europas tillgång till naturgas, och jag ska nu förklara vilka de är.

För det första finns det ett behov av diversifiering av naturgasleverantörerna och de vägar gasen transporteras. Det finns planer på en rad nya gasledningar med kapacitet att transportera totalt 140 miljarder kubikmeter per år, och dessa måste byggas snarast. Ett projekt som troligen kommer att kunna genomföras är ”Nabuccoledningen”, som kommer att vara 330 mil lång och löpa från Österrike till området runt Kaspiska havet via Turkiet, och som när den är färdigbyggd 2020 kommer att kunna transportera upp till 31 miljarder kubikmeter naturgas längs en ny transportväg till Europeiska unionen.

För det andra måste vi driva på användningen av flytande naturgas. Den nuvarande kapaciteten för befintliga resurser uppgår till cirka 60 miljarder kubikmeter per år. I vissa länder har man startat projekt för att upprätta nya terminaler eller utöka befintliga anläggningar. Man kan förvänta sig att kapaciteten kommer att öka till 160 miljarder kubikmeter per år till 2010. Europeiska unionen bör ha som mål att femdubbla importen av flytande naturgas till 2010, vilket kommer att göra det möjligt för den att importera naturgas från andra regioner som inte har möjlighet att ansluta sig till EU via gasledning.

För det tredje finns det ett behov av större öppenhet på kolvätemarknaden för att garantera stabila priser som återspeglar marknaden och samtidigt förbättra informationen om hur mycket naturgas som importeras, och för detta krävs en stor del investeringar. För att företagen ska kunna vara beredda att göra dessa investeringar över huvud taget är det mycket viktigt att utsikterna för energiinvesteringar blir så goda som möjligt.

På kort sikt måste vi fundera på hur vi ska undvika att situationer av detta slag uppstår, eller hur vi ska kunna hantera dem utan negativa följder. En möjlighet är uppenbart en större integration av energiförsörjningsnäten i Europeiska unionen, vilket skulle förenkla gastransporterna inom gemenskapen och på detta sätt minska de enskilda medlemsstaternas beroende av vissa stater som levererar naturgas eller som gasen måste passera genom. En ökad naturgashandel inom gemenskapen förutsätter naturligtvis att tillgången till gas är tillräckligt hög, och därför måste vi också arbeta med att stödja upprättandet av marknader för handel med flytande naturgas.

Ett annat kortsiktigt instrument är utan tvekan att lagra gas för att klara av avbrott i energiförsörjningen i upp till två månader, även om man måste ta hänsyn till specifika nationella krav, till exempel om man ska använda bergrum, kraftverk eller industrilokaler för lagringen av gasen.

Det österrikiska ordförandeskapet kommer att prioritera energipolitiken och i synnerhet en säker energiförsörjning. En trygg energiförsörjning, tillsammans med konkurrenskraft och naturligtvis hållbarhet, är en av de pelare som den europeiska energipolitiken vilar på. EU måste fördubbla sina ansträngningar för att kunna klara av de utmaningar som energipolitiken medför, för 2030 kommer världen att förbruka 50 procent mer energi och EU kommer att bli ännu mer påtagligt beroende av importen av fossila energikällor.

När allt kommer omkring, om vi vill garantera den europeiska allmänheten och industrin en säker energiförsörjning måste vi välja en linje som innefattar flera olika strategier. Inom Europeiska gemenskapen måste vi diversifiera energiförsörjningen ytterligare genom att öka användningen av förnybara energikällor, vilket kan innebära en tredubbling av användningen av biomassa till 2010. Den europeiska energiförsörjningen måste bland annat grundas på en kostnadseffektiv användning av förnybara energikällor. Bland Europas övriga möjligheter finns användningen av kol med ren teknik och, på lång sikt, vätgas.

Österrike anser dock inte att användning av kärnkraft är något alternativ. När det gäller energiförsörjningen kommer vi att behöva fortsätta våra ansträngningar för att skapa en gemensam inre marknad och öka investeringarna i energiförsörjning.

När det däremot gäller konsumtionen måste energieffektiviteten i gemenskapen förbättras. För närvarande finns det stora skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller energieffektivitet, definierad som energikonsumtion per enhet av bruttonationalprodukten. Som grund för detta kan vi ta överenskommelsen mellan parlamentet och rådet om direktivet om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster.

Det som hände vid årsskiftet visade också hur viktiga Europeiska unionens förbindelser med sina partner är. Dessa partnerskap måste ständigt underhållas både på multilateral nivå – antingen genom dialoger i Internationella energiforumet eller inom ramen för energifördraget med sydöstra Europa – och på bilateral nivå som en del i EU:s dialoger med Ryssland och OPEC. Viljan att samarbeta är absolut nödvändig för att vi ska kunna säkra energiförsörjningen.

Vi har således en mängd olika valmöjligheter. Det är vår uppgift att använda dem på ett snabbt och effektivt sätt. Eftersom säkrandet av Europeiska unionens energiförsörjning ligger i alla medlemsstaters intresse är jag övertygad om att vi kommer att lyckas med det.

(Applåder)

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka parlamentet för att i dag ha avsatt tid för att diskutera säkerhet i försörjningen av energiresurser och särskilt naturgas. På sätt och vis är det en fortsättning av den debatt vi förde om höga oljepriser förra året. Det aktuella oljepriset ligger på över 60 US-dollar per fat.

Gastvisten mellan Ukraina och Ryssland satte i gång debatten om säkerhet i försörjningen av energiresurser till Europeiska unionen. Gastvisten blev förstasidesstoff i början av året när Ryssland stängde av sin försörjning till Ukraina under en och en halv dag. Det påverkade också EU genom en minskning av den mängd gas som nådde Europeiska unionen.

Samtidigt som det på kort sikt är lugnande att ett avtal har nåtts mellan Ukraina och Ryssland, får vi inte ha några falska förhoppningar. Problemet har inte försvunnit. Kommersiella förhandlingar mellan de båda sidorna kommer att fortsätta för att nå fram till en prisjustering som är ömsesidigt godtagbar. Vi har också sett de inre återverkningarna i Ukraina, i och med misstroendevotumet mot regeringen förra veckan. Vi får heller inte glömma att tvisten om gaspris mellan Ryssland och Moldavien löstes så sent som i går, och mer ingående förhandlingar kommer att äga rum inom kort. Jag tror bestämt att alla behöver dra lärdom av händelserna i början av året.

Vilken lärdom borde EU då dra av denna tvist? I samband med just denna tvist agerade EU för det första, och bör agera, förebyggande. Vi upprätthöll inte bara täta bilaterala kontakter med båda parterna under hela tvisten, utan uppmanade dem också att lösa tvisten. Samtidigt som det är uppenbart att EU inte kan och inte bör välja sida, tydliggjorde vi för båda sidor att det låg i deras intresse att snabbt nå en överenskommelse. I en sådan situation är det mycket viktigt med ett nära samarbete med rådet – särskilt med ordförandeskapet – och kommissionen.

För det andra har tvisten framhävt användbarheten av energidialogerna med Ryssland och Ukraina. Dessa dialoger har försett oss med de nödvändiga kontakterna för att inpränta våra bekymmer och synpunkter hos båda parter, inom ramen för ömsesidigt förtroende och gemensamma intressen. Samtidigt betonas tydligt behovet av att ge dialogen en större drivkraft.

För det tredje har denna tvist betonat vikten av och behovet av en tydligare, mer sammanhållen och förebyggande säkerhetspolitik för energiförsörjningen i hela EU. Samtidigt som det stämmer att kommissionen och parlamentet har argumenterat för detta i flera år är tiden nu inne att verkligen gå vidare med detta.

Jag vill poängtera vikten av att utveckla en gemensam energistrategi, som framhävdes vid det informella mötet vid Hampton Court och i mötet mellan ordförandeskapet och kommissionen vid inledningen av det österrikiska ordförandeskapet. Rådsordföranden angav tydligt i sitt tal i dag den betydelse ordförandeskapet lägger på just denna fråga, och att många konkreta och tydliga förslag har lagts fram.

Under krisen upplevde vi en viss brist på öppenhet på den europeiska gasmarknaden, som har försvårat övervakningen och den exakta bedömningen av hur denna brist hanterades. Rådets direktiv från 2004 om åtgärder för att säkerställa en tryggad naturgasförsörjning borde vara till stöd när det har införlivats fullständigt. Att ta itu med frågor av den här typen är ett av syftena med det övervakningssystem för energimarknaden som är under utveckling inom mina tjänsteenheter.

Mer övergripande har den här händelsen kastat ljus över vårt växande beroende av yttre energiförsörjning. Nödvändigheten av att anta och utveckla en gemensam EU-strategi kommer att tas upp i en grönbok om energipolitik, som kommissionen för närvarande förbereder. Uppenbarligen kommer utvecklingen av en gemensam strategi för den yttre energidimensionen att utgöra en grundläggande del av grönboken.

Denna yttre energidimension bör grunda sig på en diversifiering av olika energier, liksom på olika energikällor, energivägar, energileverantörer och transportnät. Det finns ett klart behov av ökade investeringar i terminaler för flytande naturgas, i gasledningar för diversifiering av energileveranser och anläggningar för lagring av gas.

Samtidigt som EU har gjort åtaganden via sitt tekniska stödprogram för att främja utvecklingen av nya vägar för energiförsörjning, och förbättrat och förstärkt nuvarande energivägar, är det tydligt att andra större energikonsumenter också intar en mycket aktiv och politisk hållning till den här frågan. Europa måste lära sig några läxor när det gäller detta, även om man inte ska underskatta uppgiftens komplexitet.

Självfallet måste man också överväga de inre aspekterna i en energipolitik för EU. För det första måste man försäkra sig om att en inre energimarknad för hela EU är en praktisk realitet. Det finns fortfarande möjlighet att uppnå en verklig inre marknad för både elektricitet och gas. Sedan finns det behov av att förenkla de nödvändiga investeringarna i infrastruktur, som krävs för att säkerställa att flertalet nationella energimarknader inom EU verkligen kan integreras ytterligare. Här är det viktigt för oss alla att inse att detta gör det nödvändigt att tillhandahålla de medel som behövs, inklusive ekonomiskt stöd där så krävs.

Vi måste också säkerställa att tillräckliga riktlinjer och tillräckligt med ekonomiskt stöd ges till forskning på prioriterade områden, och säkerställa att effektivare energitekniker, inklusive renare kol och tekniker för förnybar energi, får tillträde till marknaden. Vi måste försöka uppnå riktlinjer och åtgärder på ett aktivare sätt som kan resultera i ordentlig energibesparing och energieffektivitet. På så sätt minskar vi vårt yttre beroende.

Vi har antagit en ambitiös lagstiftning. Nu är det dags att genomföra den.

Slutligen måste vi förbättra energisäkerhetsåtgärderna för att förstärka solidaritetsmekanismerna i syfte att möta utmaningarna i fråga om eventuella avbrott i energiförsörjningen. Vi måste komma ihåg att denna specifika tvist, med anledning av att den påverkade EU, löstes mycket snabbt, men vi måste förbereda oss på mer långvariga tvister.

Sammanfattningsvis har den här tvisten ånyo varit en riktig väckarklocka för oss alla. Samtidigt som det är sant att energi endast är en handelsvara, är det en handelsvara som är grundläggande för vår fortsatta ekonomiska utveckling och för vårt välmående. Vi måste dra lärdom av denna händelse, som jag sammanfattar som ett behov av en gemensam europeisk energipolitik. Denna politik måste vara tydlig, sammanhängande och effektiv både internt och externt, och motsvara målen för försörjningssäkerhet, konkurrenskraft och hållbarhet.

(Applåder)

  Jacek Emil Saryusz-Wolski, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Den senaste energiförsörjningskrisen är en tankeställare för Europeiska unionen. PPE-DE-gruppen välkomnar att energiförsörjningssäkerheten samt energiproduktionens och energikonsumtionens hållbarhet är en av det österrikiska ordförandeskapets prioriteringar. Det är på tiden eftersom energisäkerhet har blivit alltmer viktigt för Europeiska unionens övergripande säkerhet, och särskilt för dess ekonomiska säkerhet.

Alla hinder, även tillfälliga, som resulterar i en minskning av energileveranser från tredjeländer kan också orsaka allvarliga störningar i unionens ekonomiska aktivitet. Vi blev nyligen medvetna om hur problemet med energisäkerhet inte endast berörde industriområdena eller ekonomierna. Energi har använts som ett vapen och ett utrikespolitiskt instrument, och följaktligen borde det diskuteras inom ramen för utrikes- och säkerhetspolitik.

Den senaste energikrisen mellan Ryssland och Ukraina har avslöjat flera EU-medlemsstaters utsatthet, som i en farlig grad är beroende av en leverantör. Det är därför absolut nödvändigt att EU:s gemensamma agerande sträcker sig till att gälla energiområdet och att man vidtar åtgärder som skapar en aktiv energipolitik.

Det är uppenbart att alla försök som görs på nationell nivå inte är tillräckliga, eftersom de inte garanterar de långsiktiga intressena hos unionen som helhet. Åtgärder på EU-nivå är därför klart motiverade i enlighet med subsidiaritetsprincipen. Om vi därutöver betraktar tanken om en gemensam marknad på allvar borde vi förse ekonomiska operatörer med pengar, för att inte nämna medborgare, vilket ska kännetecknas av likställdhet när det gäller energisäkerhet och energiförsörjning.

Mot denna bakgrund bedömer vi att ordförandeskapets planer på att anta beslutet om det transeuropeiska energinätet i början av året är mycket positivt. Vi borde i vilket fall som helst göra mer utöver det. En av huvudprinciperna för europeisk integration – dvs. solidaritet – omfattar kravet att stödja alla stater som är i fara eller har svårigheter, och det inbegriper problem som relaterar till energiförsörjningsbrist. Unionen borde vidta konkreta åtgärder mot diversifieringen av energikällor, energiförsörjning och gemensamma reserver. Alla sätt som är möjliga för att förstärka unionens egenkapacitet när det gäller energi borde utforskas.

Vi bör heller inte glömma bort principerna om öppenhet och lika tillgång. EU borde föreslå en uppförandekod för förbindelser med sina huvudsakliga energiförsörjare. Vi borde göra allt i vår makt för att upprätta nya finansieringskällor till alla åtaganden som syftar till att öka EU:s energisäkerhet, både från Europeiska investeringsbanken och från själva EU-budgeten.

Vi får inte bara tänka på oss själva. Energisäkerhet borde utgöra en av grannskapspolitikens hörnstenar. Verkligheten manar till mod. Ett nära samarbete på energiområdet och möjligheten till gemensamma energireserver utgör en av de mest effektiva och oumbärliga förtroendeskapande åtgärderna, både inom unionen och mellan unionen och dess grannskap.

Våra medborgare kommer att uppskatta de konkreta resultat som uppnås genom våra åtgärder för att säkra försörjningen av energiresurser. PPE-DE-gruppen kommer att lägga fram en resolution om detta till nästa sammanträdesperiod i Bryssel.

(Applåder)

  Hannes Swoboda , för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Samtidigt som jag håller med om det som rådet och kommissionen har sagt om den europeiska energipolitiken anser jag att det finns områden där vi måste vara mer tydliga och specifika.

För det första måste de stora förbrukarna – EU, USA, Kina och Indien – i större utsträckning agera gemensamt på marknaden i stället för att enbart konkurrera med varandra om energiförsörjningen.

För det andra bör vi fästa uppmärksamheten på infrastrukturen och överväga – inte som en stat, utan med våra företag – ett gemensamt ägande och förvaltande av infrastrukturen för att undvika monopol.

För det tredje måste vi göra något åt situationen där WTO har förfaranden för att lösa konflikter om allt från textilier till räkor, men inte om så viktiga produkter som gas och olja.

För det fjärde måste vi utveckla infrastrukturen, till exempel genom Nabuccoprojektet som ministern talade om och som Europeiska unionen bör stödja eftersom det är mycket viktigt.

För det femte måste alla medlemsstater diversifiera och komma med förslag som kan ligga till grund för ett gemensamt europeiskt projekt.

För det sjätte måste förnybara energikällor naturligtvis prioriteras. Jag delar rådsordförandens skepsis mot kärnkraft, men debatten kommer att fortsätta och vi måste se till att den tar hänsyn både till kärnkraftens positiva aspekter och den kritik som riktas mot den och inte utelämnar frågan om hur avfallet ska hanteras.

För det sjunde kan vi verkligen inte insistera på en gemensam energipolitik för alla länder; endast om vi tar hänsyn till nationella skillnader kan vi – särskilt i omvärldens ögon – rättfärdiga en gemensam energipolitik. Ni, herr kommissionsledamot, kommer säkert ihåg att jag vid utfrågningen bad er om ett program som skulle kombinera energipolitiken med den externa politiken. Jag begärde samma sak av kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner, men tyvärr har ingenting hänt ännu. Jag skulle verkligen vilja pressa er att ta fram ett sådant program så snart som möjligt, allra senast i grönboken, så att vi får en konsekvent politik som vi kan försvara inför omvärlden.

Låt mig avsluta genom att klargöra att även om vi vill ha – och behöver – ett partnerskap med Ryssland, så är landets senaste handlingar oacceptabla. Vi vill att Ryssland behandlar sina grannländer rättvist, för de är våra grannländer också.

(Applåder)

  Danutė Budreikaitė, för ALDE-gruppen. – (LT) Herr talman, mina damer och herrar! Energiresurserna tillhör de grundläggande ekonomiska och produktionsmässiga faktorer som garanterar en konkurrenskraftig ekonomi och människors välfärd.

EU:s medlemsstater tryggar sina energiresurser genom att ingå bilaterala avtal. Ryssland drar fördel av dessa avtal, som även omfattar den kommande tysk-ryska gasledningen, och splittrar Europeiska unionen genom att ge enskilda medlemsstater olika grader av tillgång till energiresurserna. Det är lättare att påverka enskilda länder än Europeiska unionen i sin helhet.

Europeiska unionen gör eftergifter till Ryssland genom att ständigt understryka vikten av att ha Ryssland som en strategisk partner och landets särställning framför andra länder. Den viktigaste orsaken till dessa eftergifter är EU:s växande beroende av Ryssland när det gäller energi. Den senaste tidens problem med gasleveranserna mellan Ryssland och Ukraina visar dock att Ryssland skulle kunna tillgripa samma taktik när det gäller att leverera gas till Europeiska unionens medlemsstater.

De alternativa energikällor som vi måste använda för att undvika att bli helt beroende av Ryssland, det vill säga norsk naturgas, är begränsade och kommer inte att kunna tillfredsställa EU-ekonomins växande behov i framtiden. Är detta då inte rätt tid att på nytt överväga kärnkraften, den mest ekologiska formen av energi, som ett alternativ till beroendet av den opålitliga energiförsörjningen från Ryssland?

En annan mycket viktig fråga som diskuteras vitt och brett i EU är den gemensamma energipolitiken. Med Europeiska kommissionen som en energiförsörjningspartner som företräder intressena hos alla 25 medlemsstater skulle Ryssland vara tvunget att visa mer respekt. Ryssland kan inte helt stänga av gasleveranserna till EU; det skulle inte finnas någon annat sätt att göra av med gasen.

Därför uppmanar jag alla att inte bara diskutera utvecklandet av en gemensam energipolitik, utan att också vidta åtgärder för att utveckla den gemensamma energipolitiken, och särskilt ett gemensamt energisystem så snart som möjligt, för att på detta sätt garantera både energisäkerhet och politisk säkerhet för hela EU.

(Applåder)

  Rebecca Harms, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr Bartenstein! Jag vill börja med Ukraina, eftersom jag blev ganska förvånad över att gastvisten mellan Ryssland och Ukraina, som är en årlig händelse som nästan föranledde oss i Europa att behandla den som en europeisk gaskris. Ukraina, och senare Moldavien, hamnade i en situation som hade eskalerat till en kris, men det gjorde inte EU. EU kunde, precis som man har gjort tidigare, lita på stabila handelsförbindelser med Ryssland. Som jag ser på saken visade denna situation oss att vi i Europeiska unionen inte kan betrakta Ukraina som bara ett säkert transitland, utan vi måste i stället, genom energipolitiken, hjälpa landet att frigöra sig från beroendet av Ryssland och därigenom förbättra dess framtidsutsikter. Stora förändringar behövs här.

Frånsett detta ser jag hela denna debatt som ett praktiskt exempel på svagheterna i EU:s energipolitik, vilka är mer eller mindre tydliga från en medlemsstat till en annan. En samordnad infallsvinkel skulle utan tvekan kunna bidra till att förbättra situationen i medlemsstaterna och över hela Europa. Vi har nu lärt oss det verkliga värdet av naturresurser. Det måste sägas att vi över hela Europa är minst sagt slösaktiga i vår användning av gas, och även av olja, och det var föremålet för en livligare debatt vid tiden för Irakkriget. Under lång tid har vårt slöseri med dessa råmaterial varit något som vi inte har kunnat komma undan med. Om vi vill dra rätt lärdomar av detta anser jag att vi måste vara mer konsekventa med att göra det som kommissionsledamot Andris Piebalgs antydde när han tillträdde sitt ämbete. Vi måste sträva efter produktivitet för naturresurserna och energieffektivitet om vi ska bli mindre beroende av andra. Jag skulle vara helt emot att sträva efter ett helt självförsörjande Europa, vilket skulle vara en naiv infallsvinkel med tanke på den övergripande debatten, men vi måste arbeta mot ett Europa som utnyttjar råmaterial på ett tillfredsställande sätt. Det är något som vi har talat om i årtionden, så länge det har funnits en Romklubb, så låt oss äntligen komma på något som är praktiskt användbart. Låt dem som anser att användning av kärnkraft är rätt svar på den minskade – eller faktiskt ändliga – tillgången till gas, för en gångs skull på ett allvarligt sätt motivera sin valda infallsvinkel – hur många reaktorer vill de bygga de närmaste åren, och var? Vad har de tänkt göra med det avfall som har producerats i Europa i årtionden? För några veckor sedan debatterade vi betänkandet om avvecklingen av reaktorer. Just nu är hanteringen av kärnavfall ett katastrofområde. Om det ska vara formen för framtiden uppmanar jag dem att framställa sina argument på ett tydligare sätt, men kan de inte bespara oss en debatt om en förlängd livstid av den typ som till och med återupptas när det gäller reaktorn i Ignalina? Om man i själva verket bara vill förlänga livstiden för uttjänt teknik ökar man de risker som ingår naturligt i energiproduktionen i stället för att befria oss från dem.

(Applåder)

  Esko Seppänen, för GUE/NGL-gruppen. – (FI) Herr talman, herr minister, herr kommissionsledamot! Världen fortsätter att se hur fossila ämnen förbränns. Det uppskattas att mänskligheten 2030 fortfarande kommer att producera 80 procent av sin energi med hjälp av fossila bränslen.

Jorden har 179 biljoner kubikmeter bekräftade gasdepåer. En fjärdedel av gasen finns i Ryssland och ytterligare en fjärdedel i mindre stabila regioner, i Iran och Qatar. Det kan uppskattas att EU:s egen tillgång till gas med dagens förbrukningstakt bara kommer att räcka i mellan sex och sju år. Användningen av norsk och nordafrikansk gas för EU:s behov ökar tidsperspektivet för gasförbrukningen med 20 år, men det är 50 år i Rysslands fall. Om EU planerar att uppfylla hela tillväxten i sina energikrav de närmaste årtiondena med hjälp av gas, finns det inga alternativ till att importera från Ryssland.

De närmaste åren kommer det att ske en utveckling av billigare metoder inom kondensering av gas, vilket kommer att öppna fler möjligheter vid importen av gas. Samtidigt kommer det även att göra dem snävare i sin tillämpning. Kondenserad rysk gas kan sedan säljas till Förenta staterna, som behöver gas, utan att det behövs någon pipeline. Amerikas egna gasreserver kommer inte att räcka ens i tio år. Västeuropa har varit beroende av den gaspipeline som kommer från Ryssland via andra länder. Den planerade pipelinen på Östersjöns botten kommer att minska detta beroende. Projektet är lätt att förstå, eftersom en del av de länder som denna pipeline nu passerar är fientligt inställda mot Ryssland. Vi i Finland har inte haft något som helst problem med gastillgången på 40 år.

Det finns något i gasavtalet mellan Ryssland och Ukraina som behöver förklaras. Vem äger det levererande företaget Ros-Ukr-Energo? På grundval av offentliga siffror har jag räknat ut att detta företag oförklarligt gynnas av avtalet med i trakterna av 600–800 miljoner US-dollar varje år. Oligarkerna i båda länder har varit inblandade i detta, och vilken roll spelar dessa länders presidenter i genereringen av enorma dolda vinster?

Vår grupp stöder goda partnerskapsförbindelser och samarbete i energifrågor med Ryssland.

(Applåder)

  Mirosław Mariusz Piotrowski, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Herr talman! De händelser nyligen som av den internationella pressen kallas ett ”kallt krig” mellan Ukraina och Ryssland om gas, och det lite äldre projekt som innefattar konstruktionen av en gaspipeline mellan Tyskland och Ryssland, som passerar Baltikum och Polen, är tillräckliga bevis för att vissa länder använder el- och gasnät, särskilt det sistnämnda, som politiska vapen i sina förbindelser med andra. Medlemsstaterna förväntar sig att gemenskapen ger dem bistånd för att hitta en lösning på detta problem.

Gemenskapen bör följa en sammanhängande och integrerad politik om ovannämnda nät, samt om naturkatastrofer, pandemier och terroristhotet. En sådan politik skulle göra det möjligt att skydda säkerheten och diversifieringen av tillgången. Det är oacceptabelt att en medlemsstat, till exempel Tyskland, bildar koalition med Ryssland i sådana frågor, eftersom det skadar andra medlemsstaters intressen, däribland dem som alldeles nyligen anslöt sig till EU. Det är ett av de sällsynta fall då Europeiska unionen bör svara och då den bör svara snabbt och beslutsamt. En passiv inställning hos EU innebär att unionen samtycker till att solidaritetsprincipen förstörs, och att den i praktiken inte har något inflytande när det gäller de ekonomiska och politiska problem som är verkligt viktiga för Europa. Eftersom så är fallet finns det ingen anledning till varför unionen inte ska fortsätta att utfärda meningslösa resolutioner och uttalanden eller direktiv som är till nackdel för Europas medborgare.

(Applåder)

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Det är ett enkelt faktum att Rysslands energistrategi grundar sig på användningen av gas och gasleverantörer för att uppnå dess politiska mål i vissa regioner, däribland Europa. Den senaste gaskrisen är ett sorts test för Europeiska unionen. Dess effekter var avsedda att kännas, och de kändes faktiskt inte bara av Ukraina och Moldavien, utan även av åtta EU-medlemsstater, däribland Tyskland, Frankrike och Italien.

Genom att provocera fram en sådan kris har Ryssland förverkat sin status som stabil och pålitlig partner. Den enda fråga som återstår är vilka slutsatser som ska dras av Europeiska unionen och de enskilda medlemsstaterna. Kommer de att besluta att konstruktionen av pipelinen i Östersjön ska fortsätta trots att det kommer att göra Europa ännu mer beroende av Ryssland, eller kommer de att inse att det som behövs är en verklig diversifiering av gasleveranserna för Europa som helhet och ett system av energisolidaritet för EU:s medlemsstater och deras närmaste grannar?

Ryssland hoppas att vi kommer att dra den första av dessa slutsatser. Alla som inte längre hyser några illusioner om det nya Rysslands storslagna politik hoppas på den andra. Jag tar mig friheten att göra en sista anmärkning, nämligen att parlamentets svårighet med att anta en gemensam resolution i denna fråga är genant.

(Applåder)

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag talar för det nya italienska socialistpartiet. Aktuella internationella politiska händelser och även ekonomiska faktorer, däribland den ständiga ökningen av oljepriset, tvingar Europeiska unionen att sätta sig upp och lägga märke till en situation som är både uppenbar och välbekant – vi har ett strukturellt tillgångsproblem och en ökad nivå av beroende. Världens efterfrågan på energi ökar, de globala resurserna är inte obegränsade och vår union har i alla händelser inte tillräckligt för att uppfylla sina egna behov.

Händelser på senare tid har visat hur de energitillgångar som vår ekonomi för närvarande är baserad på kan äventyras, och det är en risk som vi absolut inte får ta. Det är nödvändigt att främja en närmare internationell synergi, däribland genom att underteckna avtal som Europeiska energistadgan, genom vilken en ram för samarbetet mellan Europa, Ryssland och Medelhavsländerna skapas. Energisamarbetet med tredjeländer är faktiskt ett kärnelement i den europeiska tillgångsstrategin som bidrar till att befästa stabila internationella politiska förbindelser.

Inom denna ram måste väldefinierade, konkreta, varaktiga avtal nu ingås, särskilt med Ryssland. Det är därför nu brådskande att medlemsstaterna tillämpar de senaste rekommendationerna om genomförandet av åtgärder för att spara energi, vilket kommer att kräva ett allvarligt åtagande från EU:s institutioner, medlemsstaterna och varje enskild medborgare. Vidare måste vi äntligen hålla denna komplicerade och omfattande debatt om att välja tekniker inför framtiden och om produktion och användning av alternativa och förnybara energikällor. Trots de olika kriserna, varav en del har ägt rum på senare tid, som har lämnat spår i Europas ekonomi under de senaste 40 åren har denna debatt tyvärr ännu inte hållits. Detta är en försening, en svaghet och en brist som vi måste försöka kompensera så snabbt och brådskande som möjligt.

(Applåder)

  Giles Chichester (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill gratulera kommissionsledamot Andris Piebalgs för sin roll i att samla gruppen för samordning av gasförsörjningen, och därmed bidra stort till att lösa tvisten mellan Naftagas och Gazprom tidigare denna månad.

Situationen mellan Ryssland och Ukraina har tjänat som en tankeställare för de som kanske inte var medvetna om hur beroende EU:s medlemsstater är av importerat bränsle i allmänhet, och av naturgas från Ryssland i synnerhet. Hur som helst är det viktigt att vi inte tappar känslan för proportioner när det gäller den här frågan. Gashandeln mellan Ryssland och EU:s medlemsstater är kommersiellt livskraftig bara så länge vardera parten har någonting den andra vill ha. Importberoendet i alla EU-medlemsstater och det relaterade ökade beroendet av naturgas är knappast någon hemlighet.

Vi i utskottet för industrifrågor, forskning och energi har länge varit medvetna om denna situation och har diskuterat behovet av åtgärder för att hantera detta beroende. För tio år sedan lade jag fram ett betänkande inför parlamentet om framtiden för gasförsörjning i Europa, och kritiserades av industrin för att påstå att vi kunde bli för beroende av gas om den stod för över 25 procent av vårt energibehov.

Låt mig påminna kammaren om det stora utbudet av åtgärder som vi redan har att tillgå när det gäller säkerheten i våra försörjningsbehov: både lagstiftningsåtgärder, såsom direktivet om transeuropeiska nät, och industrins åtgärder i fråga om att bygga gasledningar, lager och anläggningar för flytande naturgas.

Vi måste vara uppmärksamma på Ryssland när landet spänner sina muskler internationellt. Jag föreslår dock att en avvägd, praktisk strategi för att upprätthålla försörjningsmångfald och uppmuntra till lämpliga investeringar i det syftet måste vara vårt svar som en långsiktig lösning.

(Applåder)

  Reino Paasilinna (PSE). – (FI) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Om cirka tjugo år kommer vi faktiskt att till 90 procent vara beroende av importen av gas. Det är verkligen en prestation. Den mängd gas som används av medlemsstaterna och tillgången varierar kraftigt. Med andra ord varierar känsligheten för en kris mycket kraftigt. Ju längre österut en medlemsstat ligger, desto mer beroende är den av gas från Ryssland.

Europeiska unionen har utövat påtryckningar på Ryssland för att landet ska upphöra med seden med dubbel prissättning på energi, däribland gas, som går in i landet. Vi betraktar det som ett villkor för medlemskap i WTO. Jag anser därför inte att den dubbla prissättningen på energi kan vara särskilt länge i Rysslands utrikeshandel heller. I affärsuppgörelser är det naturligtvis tillåtet att ge rabatter till goda, regelbundna kunder i allmänhet, och det händer i många andra sektorer, men det är uppenbart att det beror på relationen mellan säljaren och köparen.

Att stänga av gaskranen var definitivt fel lösning och en mycket oklok sådan. Sådant görs inte i europeisk handel; det pågår inte i särskilt stor utsträckning i mindre betydelsefulla områden, och än mindre i stora sammanhang. Situationen när det gäller energi i Europeiska unionen ligger hela tiden på gränsen till en kris. Det krävs bara en storm på andra sidan havet eller händelsen i Ukraina för att starta en kris eller ens panik. Vi måste ha livskraftiga och olika energikällor snabbt, med många olika leveransarrangemang och –nät, och tiden är av största betydelse – våra sovrum kan när som helst bli kalla.

Vi är i brådskande behov av att kommissionen framställer ett energikrisprogram. De resurser som vi nu har är inte tillräckliga. Hur förbereder vi oss för en större nedskärning i energitillgången, herr kommissionsledamot? Vilken typ av solidaritetsmekanismer kan komma in i ramen, och tas energikrisfrågor upp i den kommande grönboken?

  Lena Ek (ALDE). – (EN) Herr talman! Den senaste krisen mellan Ryssland och Ukraina om gasförsörjning har visat att det är viktigare än någonsin med en europeisk energimarknad som är mindre beroende av import. Detta kommer inte bara att ge den europeiska energiindustrin stora möjligheter, inklusive förnybara energikällor, utan är också ett gyllene tillfälle att ta itu med klimatförändring, få fart på tillväxten och skapa nya arbetstillfällen. För att uppnå detta vill vi se mer öppenhet, bättre regelverk, ett renoverat och fungerande ledningsnät, en europeisk energistrategi, en debatt om egenkapacitet och solidaritet mellan medlemsstaterna och bestämmelser som gör det möjligt för konsumenter att besluta om sin egen konsumtion på ett praktiskt genomförbart sätt. Därför välkomnar vi både grönboken och ordförandeskapets program.

Mycket måste göras, men jag tror att vi klarar det.

  Helmuth Markov (GUE/NGL). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Jag anser att samtalens utveckling mellan Ukraina och Ryssland gör det otvetydigt klart att Europa – vilket inte bara är Europeiska unionen – behöver en ny och modern heltäckande energipolitik.

Samtidigt som man kan debattera saken av hjärtans lust var tvisten mellan Ryssland och Ukraina när allt kom omkring en tvist mellan en leverantör som ville ha mer pengar och en kund som inte ville betala. Båda sidorna i tvisten hade vetat det i åratal. Om en politisk kurs så att säga ställs in, vilken gör denna typ av kris oundviklig, utan att man försöker hitta en lösning i tid har båda regeringarna varit försumliga.

Trots att jag välkomnar kommissionsledamotens tillkännagivande att en grönbok ska komma hoppas jag naturligtvis att den inte kommer att innehålla sådana gamla idéer som förhandlingar om uppförandekoder för de länder där energi produceras och dem där energin passerar, nya pipelines eller ens kärnkraft. Jag anser i stället att vi måste utnyttja andra källor, såsom redan sker i många länder, exempelvis biomassa, sol, vind, vatten, geotermisk energi och kraftvärme, samtidigt som man sparar energi, använder den på ett effektivare sätt, och minskar subventionerna för de sedan länge etablerade fossila bränslena. Det är något som vi måste skapa.

Energileveransen är en tjänst av allmänt intresse, och vi borde kanske fundera över om inte ansvarsfull politik borde betraktas som högre prioriterad än försök till avreglering eller användning av avregleringsåtgärder som en lösning på detta problem.

  Dariusz Maciej Grabowski (IND/DEM).  – (PL) Herr talman! Bristen på en gemensam och långsiktig energisäkerhetsstrategi är bevis inte bara på EU:s kortsiktighet, utan även på att det finns en intressekonflikt mellan dess medlemsstater. En av orsakerna till att oljepriserna har tredubblats är att EU inte har antagit någon intelligent energistrategi. De ökade oljepriserna gynnar de stora bränsleföretagen, men de är till nackdel för EU:s medlemsstater och för medborgarna i dessa medlemsstater.

Det är ett misstag att enskilda medlemsstater försöker ingå ett avtal med Ryssland, såsom Tyskland har gjort, och offra intressena för Baltikum, Polen, Österrike och andra medlemsstater i processen. Tillsammans med EU:s passiva inställning har detta uppmuntrat Ryssland att utöva utpressning mot Ukraina genom att hota att stänga av gastillförseln. Det finns ett brådskande behov av att EU upprättar och genomför en energisäkerhetsstrategi så snart som möjligt, och det kan faktiskt betraktas som ett test på i vilken utsträckning Europeiska unionen fortfarande är en gemenskap.

EU:s energisäkerhetsstrategi bör vara baserad på kriterierna om den svagaste länken, vilka kan sammanfattas på följande sätt. Effektiviteten i ett system kan mätas genom dess motstånd mot kriser i de länder och regioner som är mest beroende av en enda leverantör, eller som har de sämsta överförings- och distributionssystemen, eller de högsta genereringskostnaderna i förhållande till den nationella inkomsten.

Vi bör särskilt fokusera på grann- och transitländer. För att återge Hamlets ord är ”att vara eller inte vara” det dilemma som vi står inför när det gäller energisäkerheten i EU. I detta sammanhang måste jag dessvärre säga att ingen som helst avsättning har gjorts för en gemensam europeisk energisäkerhetsstrategi i EU:s budget 2007–2013.

  Guntars Krasts (UEN). – (LV) Tack, herr talman! Julhälsningen från den ryske presidenten till gaskonsumenterna i Ukraina var inte alls någon överraskning. Med sitt avbrott i gastillförseln mitt i vintern påminde Ryssland inte bara Ukraina utan även världens energimarknader om att makten för närvarande finns hos energileverantörerna. Energikonsumenterna måste ta hänsyn till detta under oöverskådlig framtid. Jag vill uttrycka min tacksamhet till kommissionsledamot Andris Piebalgs som under gaskrisen mellan Ryssland och Ukraina använde Europeiska unionens inflytande tillräckligt tidigt för att förhindra en energikris i Europa.

När det gäller de slutsatser som bör dras av gastvisten mellan Ryssland och Ukraina måste Europeiska unionen själv visa upp och be de andra länderna i Europa om fullständig öppenhet när det gäller information och utvecklingar i gaspriserna. Jag anser att de senaste händelserna ger kommissionen särskild befogenhet att genomföra den lagstiftning som har antagits, att genomföra beslut för att förvärva alternativa, energieffektiva resurser och skapa en verkligt avreglerad energimarknad, och att säkra integrationen av europeiska energinätverk. Naturligtvis har nästan alla talare i dag nämnt denna punkt: behovet av en genuint gemensam energipolitik för Europeiska unionens gemensamma marknad, vilken skulle underlätta den långsiktiga politiska stabiliteten, inte bara i Europa utan även på den globala energimarknaden.

  Alejo Vidal-Quadras Roca (PPE-DE). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Europeiska unionen är i ett chocktillstånd efter den kris som har ägt rum mellan Ukraina och Ryssland. Det beror till stor del på att Ryssland hittills, även i tider av intensiva inre omvälvningar, alltid har visat upp sig självt som en pålitlig energipartner, och medlemsstaterna i unionen har inte vid någon tidpunkt i det förflutna sett sin tillförsel av gas avbruten eller reducerad.

Dessa tre krisdagar var tillräckliga för att föra länder som Italien till en punkt då de frigjorde sina strategiska reserver och framför allt för att unionen som helhet ännu en gång skulle inse att dess tillförselsystem är extremt sårbart. Tiden har därför kommit för att allvarligt överväga möjligheten att investera i alternativa tillförselvägar och förbättra dialogen med stabila partner, exempelvis Republiken Kazakstan. Vi måste börja fundera på att importera gas från detta land exempelvis via Turkiet, som är ett kandidatland och därför mycket säkert.

Vidare måste vi på EU-nivå behålla och förbättra forskning och utveckling i nya energikällor och uppnå en mer effektiv användning av dem som vi redan har. Naturligtvis, fru Harms, kan vi inte ignorera någon primär energikälla. Inte en enda. Vi måste se bortom ideologiska förutfattade meningar och inse verkligheten. Om ni vill begå energimässigt självmord är det upp till er, men detta offer måste vara individuellt. Förvänta er inte att vi alla begår självmord mot vår vilja.

Herr talman! Jag vill avsluta med att uppmana kommissionen att fortsätta att utöva påtryckningar på medlemsstaterna för att skapa en gemensam energipolitik, och denna kris har bortom allt tvivel visat oss att vi behöver en sådan. Låt oss inte vänta tills vi har ännu en kris och då vidta åtgärder som är mer drastiska och som mycket väl kan komma för sent.

  Jan Marinus Wiersma (PSE). – (NL) Herr talman! Jag måste fatta mig kort. Jag är angelägen om att uppmärksamhet ska riktas mot de utrikespolitiska aspekterna på det som vi har bevittnat de senaste veckorna, då Ryssland hotade att stänga av gastillförseln till Ukraina.

Detta kom inte som en fullständig överraskning för de personer som i likhet med mig har arbetat med dessa länder i många år. Ryssland hade trots allt tidigare hotat med att använda energin som ett vapen i syfte att utöva politiska påtryckningar på sina närmaste grannar och till och med, om ni frågar mig, gjort det vid ett tillfälle. Resultatet av det som hände kom naturligtvis också som en chock för Europeiska unionen och tvingar oss att ha denna diskussion i dag.

Som jag sa ska jag fatta mig kort. Det finns tre slutsatser som är viktiga för oss när det gäller dessa utrikespolitiska aspekter. För det första bör vi diversifiera vår tillförsel, våra källor. Med tanke på att de flesta av de länder som vi får vår energi från är instabila är det bättre ju fler länder vi kan använda som källor.

För det andra måste vi ännu en gång se över pipelinesituationen i Europa. Vi är särskilt sårbara eftersom det mesta av gasen levereras via Ukraina. Finns det några möjliga alternativ?

För det tredje måste vi göra helt klart att vi på längre sikt bara kan skydda vår tillgång till energi om vi kan slå oss samman med partner som är pålitliga och demokratiska.

Avslutningsvis anser jag att det har blivit uppenbart att energipolitiken mer än någonsin går hand i hand med utrikes- och handelspolitiken.

  Margarita Starkevičiūtė (ALDE). – (LT) Herr talman! Jag vill fokusera vår uppmärksamhet på förslag till möjliga lösningar på energiproblemen. För det första måste Europeiska unionen främja en mer effektiv användning av energi i sin utrikespolitik genom att göra det till en av prioriteringarna i EU:s grannskapsprogram. Det kan till och med vara mödan värt att ställa upp kriterierna för energieffektivitet som ett villkor för att Europeiska unionen ska erbjuda sitt stöd. När vi gör det kommer vi även att underlätta demokratiseringsprocesserna i grannländerna. Vår erfarenhet av reformer i Litauen visar att en modernisering av ekonomin ger den stabila bakgrund som behövs för utvecklingen av demokratiska processer.

I EU:s inhemska politik bör större uppmärksamhet riktas mot utvecklingen och genomförandet av ett innovationscentrum som är särskilt avsatt för den nya generationen småskaliga energianläggningar som är baserade på kärnkraftteknik och andra tekniker. Vi har redan ett framgångsrikt flygprojekt, det utomordentliga Galileoprogrammet, och därför kan vi utan tvekan även ha ett innovationscentrum för genomförandet av energiprogram. Ett sådant centrum skulle kunna verka i de länder som är mest beroende av en enda energikälla.

Jag vill tro att kommissionen, förutom det allmänna pratet om en gemensam energistrategi, till slut kommer att göra någonting specifikt och att ett sådant centrum skulle kunna ge de bästa bevisen på genomförandet av målsättningarna i Lissabonstrategin.

  Toomas Hendrik Ilves (PSE). – (EN) Herr talman! I motsats till vad som gjorts gällande i olika yttranden, däribland yttranden här i kammaren, var den ukrainska gaskrisen inte någon engångsföreteelse som skedde för första gången, rättfärdigad av behovet att gå över till marknadspolitik. Den är tvärtom följden av en fast linje som har allt att göra med politik. För det första hade Ukraina ett kontrakt som undertecknades 2004 och som skulle gälla till 2009. Det avslutades på grund av att Ukraina valde fel president och på grund av kommande parlamentsval.

För det andra är den ryska regeringen majoritetsaktieägare i Gazprom, ett monopol under ledning av vice premiärministern. Det är inget företag. Begreppen marknadspriser och statskontrollerat monopol är inte förenliga.

För det tredje vad gäller engångsföreteelse: Moskva stoppade leveranserna av olja och naturgas 1990 för att betvinga den lettiska självständighetsrörelsen. Efter självständigheten använde den ryska regeringen samma vapen som bestraffning av de baltiska staterna för att de inte gick med i OSS och för att de krävde ett avlägsnande av ryska trupper. Då Litauen försökte privatisera oljeraffinaderiet Mazeikiu stoppades försörjningen återigen så att ryska investerare kunde komma in. Man förde med framgång samma politik i fråga om Georgien, som gav upp sina gasledningar.

Sammanfattningsvis har Ryssland genomgående använt ett regeringsägt monopolistiskt energiföretag för att utöva politisk press på andra länder – marknadspraxis och befintliga kontrakt, så tusan heller! Empiri är klokare än önsketänkande. Faran med avsaknaden av en kraftfull EU-politik i fråga om en tryggad energiförsörjning framgår tydligt i och med de nya medlemsstaternas och Ukrainas och Moldaviens erfarenheter när de antog en EU-inriktad hållning.

(Applåder)

  Martin Bartenstein, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, ärade ledamöter! Jag anser att kommissionen och ordförandeskapet har gjort det rätta. I brist på tillräcklig information avstod vi från att skuldbelägga på något sätt och ville inte under några som helst omständigheter säga att vi höll med en av parterna i denna tvist eller ens yppa minsta antydan om det. Det som är tydligt är att situationen mycket väl kan bli kritisk, för en ny medlemsstat hade problem med energitillförseln till sin industri redan från första dagen, men vi och kommissionen talar med avsikt inte om en kritisk situation i stället för om en kris.

Vi får inte glömma att beroendet av fossila energikällor och importen av dem inte kan göra annat än öka markant – kommissionen beräknar att den andel av vår energi som vi hämtar från dessa källor till 2030 kommer att öka från strax under 50 procent – vilket är vad den är just nu – till omkring två tredjedelar. Det kommer att vara möjligt att påverka detta i viss mån genom att använda förnybara energikällor och genom att förbättra energieffektiviteten, men jag anser inte själv att vi kan göra någon fundamental helomvändning i denna trend. Ordförandeskapet ser med stort intresse fram emot grönboken, eller snarare de första delarna av den i tid före vårens toppmöte. När ska vi diskutera utvecklingen av en gemensam energipolitik för EU, om inte nu? Det som driver oss att fortsätta på den här vägen är gasfrågan, Ryssland och Ukraina, och problemet med tillgången, liksom oljepriserna, klimatförändringarna samt många andra hänsyn.

Både jag personligen, och ordförandeskapet som helhet, skriver under på kommissionens förslag om att skapa en tvåmånadersreserv som liknar den som redan finns på annan nivå för olja. Ert parlament kommer att få möjlighet att diskutera detaljerna i detta längre fram. Som jag sa i mitt anförande om Moldavien har vi i många avseenden strävat efter att prioritera detta land i vår grannskapspolitik.

Trots Hannes Swobodas påstående att Rysslands medlemskap i WTO skulle öppna vissa möjligheter i detta avseende skulle det även då bara vara möjligt att göra mycket lite inom 36 timmar. Det intressanta är att Ryssland inte har ratificerat energistadgan, och att det tvistlösningsförfarande som föreskrivs i den inte därför inte kan tillgripas. Det är därför energieffektiviteten som helt tydligt måste prioriteras, tillsammans med förnybar energi och främjandet av den medvetenhet som vi, på olika sätt, och i ännu högre grad än tidigare, måste visa prov på för att lösa problemet med gasimport.

Det återstår för mig att notera att Ryssland och rysk naturgas under de närmaste åren kommer att bli ryggraden i Europeiska unionens gastillförsel. Jag talar som österrikare och vill påpeka att det var ett österrikiskt företag, OMV, som 1968 var först med att ingå ett leveransavtal med Gasprom, som har varit helt pålitligt i nästan fyrtio år. Vi måste vinna förtroende, och kanske i viss utsträckning återuppbygga det.

I mitt anförande har jag redan diskuterat den alternativa vägen i form av pipelinen Nabucco genom Turkiet. Trots att det är helt nödvändigt att diversifiera tillförseln kan detta inte uppnås över en natt – vi måste lära oss våra läxor från den kritiska situation som varade i 36 timmar. Med detta i åtanke är jag tacksam mot ert parlament för denna mycket viktiga debatt och ska avsluta med att betona den vikt som vi lägger vid detta kapitel som en punkt på dagordningen inför toppmötet i mars.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: ROTH-BEHRENDT
Vice talman

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Jag vill börja med att tacka parlamentet för denna debatt som tydligt visar ett allmänt stöd för en utveckling mot en gemensam energipolitik inom EU med respekt för subsidiaritetsprincipen. Det är intressant att de första kraven på en sådan nödvändig utveckling kom för 30 år sedan, under den första oljekrisen. På den tiden kom de, av uppenbara skäl, inte från parlamentet utan från rådet. Situationen i dag är avgjort mer invecklad än vad den var då, och den kommer förmodligen att få mer varaktiga följder på energiområdet än vad som var fallet för 30 år sedan. Med tanke på detta måste rådet, kommissionen och parlamentet agera.

Jag vill ta upp två särskilda aspekter utifrån en säkerhetsdimension. För det första har utvidgningen verkligen medfört nya utmaningar för Europeiska unionen. Försörjningstryggheten utgjorde helt klart en mycket större utmaning för de nya medlemsstaterna än för de gamla medlemsstaterna. För det andra har det dokument som vi förbereder i detta skede två författare: Benita Ferrero-Waldner och jag själv. Därför kommer de frågor som Hannes Swoboda tog upp att behandlas.

Vi undersöker också hur vi ska agera när det uppstår kriser. Som jag nämnde var denna kris mycket kortvarig, och några talare beskrev den som en minikris och till och med som obefintlig. Man bör inte underskatta situationens betydelse, för vissa länder kände verkligen av den. I de flesta länderna kom den enda märkbara följden för medborgarna på det massmediala området. I vissa länder vidtogs dock ekonomiska åtgärder i fråga om gasförsörjningen. Det var en verklig kris, och vi bör undersöka hur vi ska kunna agera mer effektivt i framtiden.

Samtidigt bör vi agera omedelbart. Vi har redan ett flertal program som skulle kunna tillämpas med kraft. Vad gäller energieffektivitet har vi ett byggnadsdirektiv som håller på att träda i kraft och som bör tillämpas med kraft. Samma sak gäller för kraftvärme och förnybara energikällor: vi har rättsliga instrument, och vi borde tillämpa dem. Detta gäller också förnybar energi. Kommissionen kommer att göra allt som står i dess makt. Den tar redan positiva steg, som att försöka mobilisera alla resurser som behövs.

Låt mig återgå till de nya grannländerna, som vi har mycket goda förbindelser med. Det stämmer tyvärr att energifrågorna har försummats. En avsiktsförklaring om genomförande av en energipolitik undertecknades med Ukraina så sent som i år under toppmötet. Därför måste vi verkligen hjälpa till inte bara med hanteringen av frågor som rör försörjningstrygghet utan också med energikonsumtion, då energiintensiteten och förekomsten av strömavbrott är oerhört hög i dessa länder, och inget land kan klara av de energikostnader som uppkommer ur en sådan situation. Samma sak gäller för Moldavien.

Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling har gjort ett bra arbete i Ukraina, men den skulle kunna intensifiera sina aktiviteter. Vi skulle kunna stärka sådana aktiviteter med stöd av andra resurser och utnyttja instrument för de nya grannländerna för att stärka politiken. Detta kommer vi att göra, och vi kommer att göra samma sak i fråga om utvecklingspolitiken, för det finns ingen annan lösning.

Jag vill återigen tacka er för denna debatt. Jag är övertygad om att det inte är sista gången vi diskuterar dessa frågor, och jag blir mycket inspirerad av sådana debatter.

(Applåder)

  Talmannen. – Debatten är avslutad.