Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 17 januari 2006 - Strasbourg

15. Hur Århuskonventionen skall tillämpas på EG:s institutioner och organ

  Talmannen.  – Nästa punkt på föredragningslistan är en andrabehandlingsrekommendation (A6-0381/2005) av Eija-Riitta Korhola för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om tillämpning av bestämmelserna i Århuskonventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor på gemenskapens institutioner och organ (06273/2/2005 – C6-0297/2005 – 2003/0242(COD)).

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE), föredragande. – (FI) Herr talman! Den förordning vi ska rösta om i morgon om tillämpning av bestämmelserna i Århuskonventionen på gemenskapens institutioner kommer att innebära att vi ställs inför beslut av mycket politisk karaktär. Den gäller viktig miljölagstiftning om tillgång till miljöinformation och medborgarnas rätt till deltagande i beslutsprocesser.

Århuskonventionen, som ratificerats i Europeiska gemenskapen av medlemsstaterna och EU, kommer att genomföras med hjälp av tre direktiv, varav de två första redan tagit sig igenom medbeslutandeförfarandet och förlikningen. Genom hela processen har jag varit föredragande för betänkandena om Århuskonventionen. Dessa direktiv gäller miljöinformationens öppenhet och gemenskapens rätt till delaktighet. Det tredje direktivet, om tillgång till rättslig prövning, kommer antagligen inte att komma vidare, eftersom medlemsstaterna inte nått samförstånd i frågan och det allmänt ansetts att projektet bör bordläggas. Tillgången till rättslig prövning har också visat sig vara det största problemet i denna förordning.

Jag har alltid betonat vikten av medborgarnas rättigheter i samband med miljöfrågor. Öppenhet och insyn är demokratins livsnerv och en grundläggande beståndsdel i vår egen säkerhet. Den förordning vi nu diskuterar, som innebär att bestämmelserna i Århuskonventionen utvidgas till att omfatta gemenskapsnivån, riskerar dock att få några oroande inslag. Vid omröstningen i Europaparlamentets utskott för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet ändrades bestämmelsernas inriktning tydligt, och konventionen hamnade på en för mig icke önskvärd nivå. Det är en sak att övervaka och reglera hur exempelvis en myndighet tillämpar och tolkar bestämmelser i miljölagstiftningen, men det är något helt annat att övervaka och reglera hur en demokratiskt vald lagstiftare fullgör sin uppgift. Utskottets aktuella utkast skulle i praktiken ge alla icke-statliga organisationer som avlägset passar in på beskrivningen rätt att väcka talan mot gemenskapens institutioner vid EG-domstolen och därmed göra dem till ett slags vakthundar för dessa institutioner. I egenskap av politiker är jag emellertid inte beredd att på det här sättet delegera de befogenheter som jag i demokratisk ordning tilldelats och som kontrolleras av folket. Jag hoppas att detta kan rättas till vid omröstningen i kammaren i morgon.

De viktigaste frågorna i morgondagens omröstning gäller ändringsförslagen 22, 24 och 25. Enligt artikel 230 i fördraget har en medborgare rätt att väcka talan vid EG-domstolen mot ett beslut som direkt och personligen berör honom, vilket är helt i sin ordning i demokratiskt hänseende. Den hållning som parlamentets miljöutskott intagit innebär nu dock att en icke-statlig organisation i EU kan kringgå denna bestämmelse genom att begära en intern omprövning, som gemenskapsinstitutionen måste besvara med ett formellt beslut. Detta beslut kommer, tillsammans med ändringsförslag 25, att bereda vägen för en granskning av det ursprungliga beslutets laglighet, inte bara i procedurmässigt utan även i faktiskt hänseende, och därmed ge de icke-statliga organisationerna befogenhet att i slutändan utvärdera gemenskapsinstitutionernas arbete. Detta skulle automatiskt ge dem möjlighet att väcka talan mot gemenskapens institutioner och med hjälp av denna överhöghet övervaka vårt arbete.

I en demokrati gäller folkets överhöghet, och de beslutsfattare de väljer genomför deras vilja. Nu skulle vi emellertid sätta de icke-statliga organisationerna över folket, och det har jag svårt att godta. Detta är en politisk fråga och en principfråga. Missförstå mig inte: vi behöver miljöorganisationer, och världen skulle vara mycket fattigare om inte de icke-statliga organisationerna med rätta tagit upp så många viktiga frågor. Men det de nu, genom intensiv lobbyverksamhet, försöker driva igenom är oroande.

Dessutom är förordningens definition av icke-statliga organisationer mycket vag, och jag har därför lagt fram två ändringsförslag för kammaren där kriterierna är närmare angivna. Det första går ut på att en icke-statlig organisation måste ha varit verksam i mer än ett EU-land i minst två år. Det andra ändringsförslaget innebär att en formulering om överensstämmelse med lagen läggs till i definitionen. Dessa ändringsförslag är avgörande för att ansökningarna om omprövning ska kunna hållas inom kontrollerbara gränser och för att ytterligare kriterier för de icke-statliga organisationernas verksamhet ska kunna införas.

Ledamöterna i vårt utskott har i samband med detta betänkande lagt fram ändringsförslag som jag gärna stöder. Jag har exempelvis själv betonat vikten av miljöinformationens kvalitet och jämförbarhet. Jag stöder också ett demokratiskt och öppet beslutsfattande varje gång det är möjligt.

I själva verket är det dock allt jag begär av miljöorganisationerna. Om de själva uppfyllde samma krav som de ställer på oss, om de var mer öppna i sin verksamhet och sina finansieringsförfaranden, och om de gav oss mindre vilseledande och felaktig information, skulle vi inte behöva införa dessa begränsningar och kriterier. Sett ur ett övergripande perspektiv har det varit tråkigt att konstatera att de icke-statliga organisationerna inte alls alltid sprider korrekt information eller rättar information som visat sig vara felaktig.

Ett gott exempel på detta är den skrivelse som i veckan inkom från de största miljöorganisationerna, där de ger en felaktig bild av den möjlighet som nu kan komma att öppnas för dem när det gäller tillgång till rättslig prövning. De nämner att industriföretag kan väcka talan vid EG-domstolen och att den aktuella lagstiftningen bara skulle innebära att de fick samma möjlighet. I skrivelsen nämns emellertid inte att miljöorganisationerna inte alls strävar efter att få samma möjlighet som företagen, som omfattas av ett krav på att beslutet i fråga påverkar dem ”direkt och personligen”, dvs. som en berörd part. I stället skulle miljöorganisationerna nu få möjlighet att välja, i hela EU och utan hänsyn till kriterier för berörda parter, vilket område de berörs av. Att inte nämna denna avgörande detalj var vilseledande.

Århuskonventionen är en viktig del av en livskraftig demokrati. Av det skälet får inte medborgarrättsliga intressen missbruka tillgången till rättslig prövning för att stoppa projekt eller möjliggöra organisationers finansieringskampanjer. Jag kan inte heller godta att politiska beslutsfattares arbete kompliceras av oändliga klagomål från organisationer. Rätten att överklaga bör inte utnyttjas vid varje tillfälle. Missbruk skulle leda till att de medborgerliga rättigheter vi från början avsåg att försvara underminerades. Vid behandlingen i kammaren måste vi därför nu vara försiktiga när det gäller gemenskapens faktiska tillämpning av tillgången till rättslig prövning. Jag hoppas att parlamentet kommer att närma sig rådets synsätt, som jag ser som balanserat.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. – (EL) Jag vill tacka Europaparlamentet och utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet för deras uthålliga arbete med detta betänkande vid andra behandlingen. Jag vill särskilt tacka föredraganden Eija-Riitta Korhola för hennes bidrag till arbetet med att tillämpa Århuskonventionen på gemenskapens institutioner.

Det är värt att notera att detta förslag till förordning, efter direktiven om tillgång till miljöinformation och allmänhetens deltagande, är det tredje lagstiftningsförslaget i följd om tillämpningen av Århuskonventionen, den här gången på gemenskapens institutioner, och Eija-Riitta Korhola har gett ett värdefullt bidrag.

Denna förordning har föreslagits parallellt med beslutet att ratificera Århuskonventionen, som innehåller skyldigheter inte bara för medlemsstaternas offentliga myndigheter utan även för gemenskapens institutioner. Det var alltså nödvändigt att komplettera de befintliga bestämmelserna på detta område.

Förslaget gäller därför konventionens alla tre delar, dvs. tillgång till miljöinformation, allmänhetens deltagande och tillgång till rättslig prövning.

Gemenskapen anslöt sig till konventionen i maj 2005, strax före parternas andra konferens i Almaty. Vid den tiden hade den första behandlingen av förordningen redan ägt rum, och en politisk överenskommelse hade nåtts i rådet inför den gemensamma ståndpunkten.

Den gemensamma ståndpunkten innebär att kommissionens ursprungliga förslag förbättras och kompletteras i många avseenden. Dessutom införlivas, bokstavligen eller i sak, många av de ändringsförslag som Europaparlamentet lade fram vid första behandlingen.

För att uttrycka det lite mer precist, när det gäller tillgång till miljöinformation föreslås en ny artikel 6 som handlar om tillämpningen av undantagen i fråga om tillgång till miljöinformation, i enlighet med Europaparlamentets ändringsförslag.

Den gemensamma ståndpunkten innebär dessutom ett införlivande av de delar av Europaparlamentets ändringsförslag som gäller mer detaljerade krav på allmänhetens deltagande i det förberedande arbetet med planer och program på miljöområdet.

När det gäller tillgång till rättslig prövning har rådet förenklat de kriterier och förfaranden som gäller för icke-statliga organisationers begäran om intern omprövning av gemenskapsinstitutioners agerande. Det är värt att notera att organisationerna inte längre behöver vidta åtgärder på gemenskapsnivå för att utöva denna rättighet.

Kommissionen kan godta dessa ändringar, eftersom den aktuella lydelsen innebär ett bibehållande av kravet på att organisationerna ska ha miljöskydd på gemenskapsnivå som sitt främsta mål.

Kommissionen har också kunnat godta ändringar av de bestämmelser som gäller resultatet av den interna omprövningen och möjligheten för icke-statliga organisationer att vända sig till EG-domstolen.

Rådet gjorde dessa ändringar för att undvika en text som skulle kunna strida mot konventionens bestämmelser om rätt till tillgång för privatpersoner och grupper av privatpersoner.

I egenskap av fördragens väktare stöder kommissionen rådets avsikt i detta fall, särskilt med tanke på att den gemensamma ståndpunkten är förenlig med Århuskonventionen, som ger de avtalsslutande parterna rätt att anta kriterier för allmänhetens tillgång till rättslig prövning.

Jag hoppas att en överenskommelse snart kan nås om detta förslag. Vi har redan gjort stora framsteg efter den generella tillämpningen av Århuskonventionen, och antagandet av denna förordning är ett bevis för vår stora vilja att tillämpa den på gemenskapens institutioner.

  Cristina Gutiérrez-Cortines, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag instämmer med Eija-Riitta Korhola; jag kan definitivt inte stödja ändringsförslagen 22, 23 och 25. Jag ser Århuskonventionen, som redan håller på att införlivas i vissa länder, t.ex. Spanien, som en uppenbar seger för möjligheten till insyn, utbildning och så vidare.

Jag är dock oerhört bekymrad över strävan, långt från både det sunda förnuft som rådet visat och från kommissionens ståndpunkt, att ge icke-statliga organisationer alltför stor rättskapacitet, som jag ser det och som Eija-Riitta Korhola också sa.

Jag anser att demokrati måste vara symmetrisk. Det är inte logiskt att icke-statliga organisationer ska ha större rättigheter än lokala myndigheter på detta område. Jag anser inte heller att regioner kan ha särskild rättskapacitet, som vi i och med detta skulle ge dem.

Dessutom finns det en rättslig princip, den om direkt intresse, som har varit mycket omdebatterad i rättshistorien och som normalt tillämpas på familjen eller på vissa problem som uppstår på det området. Jag anser dock att tillämpning av principen om direkt intresse på icke-statliga organisationer i Europa skulle leda oss in i den oändliga juridikens värld, och vi vet inte alls var det skulle sluta.

Jag tror att detta skulle kunna leda till oerhört många problem, framför allt eftersom hållbar utveckling, som vi vet, kräver kunskap om det direkta medlet, för alla fall är olika. Huvudprincipen, som vi många gånger har talat om här, är att hållbar utveckling är ett helhetsbegrepp; det måste gälla en specifik plats, och på en viss plats kan av ekonomiska och sociala skäl vissa saker göras som inte kan göras på en annan plats.

Tanken på att vissa icke-statliga organisationer, som ofta inte har sitt säte på den plats det gäller, skulle kunna hävda denna rätt med hänvisning till sitt miljöengagemang, framstår för mig som orimlig. Jag instämmer därför med rådets ståndpunkt.

  María Sornosa Martínez, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag vill först och främst påpeka att detta betänkande från parlamentet, som bör underlätta arbetet med anpassning till Århuskonventionen, är ett nödvändigt och ändamålsenligt instrument. Jag vill därför uttrycka mitt erkännande av föredragandens och övriga ledamöters insatser för att tillämpa denna konvention på de mekanismer som för närvarande används i medlemsstaterna och gemenskapsinstitutionerna för att garantera den legitima rätten till miljöinformation och rättslig prövning. I detta avseende anser vi att bättre tillgång till information och ett större allmänt deltagande i beslutsprocesser kommer att möjliggöra en effektivare tillämpning av dessa beslut och bidra till ökad allmän medvetenhet om miljöproblem.

Konventionen kommer att leda till stärkt insyn och ansvarstagande och sundare förvaltning på så skilda områden av den offentliga verksamheten som energi, jordbruk, transport och turism, genom erkännande av en rad rättigheter som syftar till att garantera medborgarnas verkliga deltagande i offentliga beslutsprocesser. Informationen i fråga måste ge dem tillräckliga kunskaper för att de aktivt och regelbundet ska kunna delta i de olika administrativa förfarandena. Vidare måste rätten att vidta lämpliga administrativa eller rättsliga åtgärder när dessa rättigheter anses ha kränkts av offentliga förvaltningar erkännas.

När det gäller betänkandets olika specifika delar anser jag i fråga om icke-statliga organisationers tillgång till rättslig prövning att de inte bör omfattas av alltför restriktiva krav, såsom kravet på att vara verksam på internationell nivå och, framför allt, kravet på att ha varit registrerad i minst två år för att få lämna in en begäran. Jag menar att det i många fall skulle vara en stor orättvisa.

För att försäkra oss om universell rättvisa anser jag vidare att vi bör förkasta idén om att Europeiska investeringsbanken ska kunna neka tillgång till miljöinformation, eftersom det i Århuskonventionen anges att undantag måste tolkas restriktivt och att tillägget om ”banker” utvidgar begreppet sekretesskydd. Direktivet om allmänhetens tillgång till miljöinformation innehåller i själva verket inga särskilda bestämmelser för banker. Jag skulle vilja ha kommissionens samtycke i dessa två frågor, för jag anser att de är de viktigaste.

Jag hoppas att denna förordning kommer att träda i kraft så snart som möjligt, så att tillgång till rättslig prövning kan garanteras i alla miljöfrågor.

  Jules Maaten, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman! Tillämpningen av Århuskonventionen på EU:s institutioner är ett stort framsteg, för den bidrar – vilket är nödvändigt – till insyn i den europeiska lagstiftningsprocessen, så att allmänheten får större möjligheter att påverka utarbetandet av miljöplaner och miljöprogram.

Denna förordning stärker demokratin på miljöområdet. Konventionens bestämmelser i fråga om tillgång till information, deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor kommer att tillämpas i hela EU. Hädanefter måste inte bara medlemsstaterna utan även gemenskapens institutioner rätta sig efter dessa bestämmelser.

Tillgång till rättslig prövning, enligt Århuskonventionens bestämmelser, innebär att allmänheten måste ha möjlighet att väcka talan vid EG-domstolen mot miljöbeslut som fattas av EU:s institutioner. Medborgare med ett miljöengagemang och icke-statliga miljöorganisationer har i dag ingen möjlighet att väcka talan vid domstolen eftersom de sällan berörs personligen – EG-fördragets villkor för tillgång till rättslig prövning, som ofta är lättare att uppfylla för ekonomiska aktörer. Det är givetvis viktigt att icke-statliga organisationer får samma tillgång till rättslig prövning, även om det sätt på vilket kommissionen och utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet– särskilt i ändringsförslagen 22 och 25 – har formulerat detta säkert kommer att ge upphov till en del kritik.

För att förhindra att hundratals icke-statliga organisationer väcker talan i obetydliga frågor innehåller ändringsförslagen strikta villkor för de icke-statliga organisationer som kan begära intern omprövning. Även om dessa villkor – som vi nu har framför oss och som föredraganden har presenterat separat – införs, kommer ändå många icke-statliga organisationer att kunna lämna in ansökningar av detta slag.

Avsikten är inte att talan ska kunna väckas mot vartenda miljöbeslut som fattas av EU:s institutioner, för detta skulle leda till rättsosäkerhet och en ytterligare ökning av EG-domstolens stora arbetsbörda. Å andra sidan måste det, när det råder allvarligt tvivel om ett visst miljöbeslut, vara möjligt att ta upp detta med de behöriga myndigheterna.

Min grupp är splittrad i denna fråga. Några är ivriga anhängare av ändringsförslagen 22 och 25, eftersom de anser att de bidrar till att åtgärda en obalans och att Århuskonventionen därmed genomförs på ett bättre sätt och i enlighet med EG-fördraget, medan andra menar motsatsen, dvs. att ändringsförslagen i fråga skapar orättvisa, eftersom icke-statliga miljöorganisationer skulle ges en privilegierad ställning, och dessutom att konventionen skulle strida mot EG-fördraget.

Jag kan bara beklaga att det inte finns utrymme för någon medelväg, som skulle innebära att icke-statliga organisationer hade möjlighet att uttala sig när det verkligen behövdes, utan risk för mängder av obetydliga invändningar. Nu anser jag faktiskt att det vore bättre om konventionen helt enkelt gav större möjligheter till rättslig prövning, vilket i själva verket är vad som skulle ha uppnåtts med konstitutionsfördraget, om det inte övergetts.

  Margrete Auken, för Verts/ALE-gruppen. – (DA) Herr talman! Om Århuskonventionen ska fungera på avsett sätt i EU är det avgörande att bestämmelserna också garanterar vissa miljöorganisationers tillgång till rättslig prövning. I rådets gemensamma ståndpunkt ges de icke-statliga organisationerna emellertid inte denna rätt. Utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet har därför med rätta ställt sig bakom kommissionens ursprungliga förslag och återinfört detta inslag. Jag beklagar att många ledamöter i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater försöker förhindra ett rättvist genomförande av Århuskonventionen. Har de inte lärt sig någonting av de franska och nederländska nejrösterna? Om vi vill öka förståelsen och stödet för EU-projektet är gräsrötternas deltagande och kontroll av enorm betydelse.

Ta ett aktuellt exempel. Europaparlamentet har beslutat att väcka talan mot kommissionen i fallet med det bromerade flamskyddsmedlet BDE, för vilket kommissionen har hävt förbudet utan lagstiftarens tillstånd. Den danska regeringen har dessutom följt efter genom att väcka talan i samma fråga. Miljöorganisationerna måste emellertid också kunna vidta åtgärder när EU:s lagar överträds. Nu har kemikalieindustrin varit framme igen för att hålla medborgarna utanför. Enskilda medborgare kan inte få beslut på miljöområdet prövade eftersom det inte finns något personligt intresse. Icke-statliga organisationer tillvaratar dock allmänna intressen på miljö- och hälsoområdet, och de bör därför, även i EU, ha tillgång till rättslig prövning.

Det handlar givetvis om David och Goliat här. Miljöorganisationerna värnar om allmänhetens intressen, medan kemikalieindustrin, med enorma penningsummor i ryggen, kan driva beslut genom EU-systemet. Vi såg det i fallet med REACH. Utan insyn och tillgång till EG-domstolen för gräsrötterna utvecklas EU till en skendemokrati.

  Jonas Sjöstedt, för GUE/NGL-gruppen. – Herr talman! Den förenade vänstergruppen stöder miljöutskottets alla ändringsförslag till denna förordning om EU:s tillämpning av Århuskonventionen. Två punkter är av speciell betydelse för oss.

För det första är det avgörande att beslutet blir heltäckande så att även projekt som finansieras av den Europeiska unionen täcks in av regelverket. Även Europeiska investeringsbanken måste omfattas av reglerna. Mycket kritik har genom åren riktats mot hur EIB hanterar miljöfrågorna, för bristande miljöhänsyn och stor slutenhet.

För det andra vill vi att miljöorganisationerna får en verklig rätt att vända sig till domstol när miljöreglerna inte följs. Vi är därför emot varje inskränkning av denna rätt, t.ex. den som föredraganden har föreslagit i ändringsförslagen 28–30. Det skulle i praktiken innebära att många av de viktigaste miljörörelserna som är nationella utestängs från möjligheterna att vända sig till domstol, och det är oacceptabelt för oss.

  Horst Schnellhardt (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Syftet med det aktuella förslaget till förordning är att åstadkomma större öppenhet genom ökat allmänt deltagande i utarbetandet av lagtexter, något som jag i högsta grad välkomnar.

Vi parlamentsledamöter är beroende av att få information från sammanslutningar, organisationer, icke-statliga organisationer och berörda medborgare, och att låta denna information återspeglas i våra lagstiftningsförfaranden. Vi kan bara åstadkomma bra lagstiftning om vi införlivar de relevanta gruppernas intressen i lagstiftningskompromisserna.

Eftersom det förhåller sig så måste allmänheten naturligtvis få tillgång till information. Jag vill understryka att detta är oerhört viktigt och ett område som måste stärkas.

Det förvånar mig givetvis att kommissionen ibland förmedlar information till icke-statliga organisationer och sammanslutningar i stället för till Europaparlamentets ledamöter. Jag har exempelvis i samband med REACH upptäckt att många organisationer och sammanslutningar har fått information innan den nått våra postfack. Det är inget som bekymrar mig; däremot är jag bekymrad över karaktären och formen hos ändringsförslagen till denna förordning.

Att föreskriva att icke-statliga organisationer – som för övrigt värnar om sektorsintressen – kan vidta rättsliga åtgärder för att få sina synpunkter införlivade med lagtexter innebär i själva verket en avsevärd brist på förtroende för parlamentet. Alla EU-institutioner tycks generellt sett betraktas med misstänksamhet.

Låt mig åberopa mig på mitt tidigare yrke som veterinär när jag säger att det här är ett sätt att kastrera oss själva och beröva oss själva makt. Vi ifrågasätter oss själva, och jag tycker inte att vi kan låta det hända. Det vore ett allvarligt misstag att godkänna detta förslag; i stället bör vi kraftigt motsätta oss det.

Jag försöker inte antyda att någon icke-statlig organisation har för avsikt att skada samhällsutvecklingen, men jag kräver att det inte antyds att parlamentet inte skulle klara sitt jobb.

Jag stöder helhjärtat rådets synpunkter vid andra behandlingen; allt annat är att gå alldeles för långt. Det gäller även förfarandena rörande överträdelser av gemenskapslagstiftningen, där det är tillåtet att ingripa i pågående förfaranden. Inte heller detta gynnar allmänheten.

  Evangelia Tzampazi (PSE). – (EL) Herr talman! Det finns ett särskilt behov av att tillämpa konventionen till fullo och på alla områden i alla medlemsstater. Konventionen är av avgörande betydelse för att miljöpolitiken ska kunna gå framåt.

Vi måste särskilt betona vikten av ett allmänt tillhandahållande av information i elektroniskt, digitalt format, eftersom detta kommer att utgöra grunden för införande av allmänt deltagande i alla förfaranden som gäller kontroll och medvetandegörande på miljöområdet. Detta kommer att göra det möjligt att undanröja de byråkratiska problem som hittills varit det största hindret mot alla sådana strävanden.

Slutligen är det ytterst viktigt med en direkt och kraftfull reaktion från den offentliga sektorn på alla aspekter av betänkandet och de föreslagna åtgärderna, för i många stater är det den offentliga sektorn som tillhandahåller större delen av miljöinformationen. Korholabetänkandet, där de komplicerade aspekterna av denna fråga tas upp med stor noggrannhet och omsorg, måste, vad de icke-statliga organisationerna beträffar, vara öppet för dessa frågor och inte bara ge dem en strikt och orättvis behandling.

Avslutningsvis anser jag att ett betydelsefullt arbete har utförts, och jag vill gratulera föredraganden till hennes insatser.

  Mojca Drčar Murko (ALDE). – (SL) Århuskonventionen har från första början hyllats som något av det mest ambitiösa som demokratin åstadkommit på miljöskyddsområdet, inte bara för att den gäller en mänsklig rättighet av den nya generationen, nämligen människors rätt till en hälsosam och högkvalitativ miljö, utan också på grund av det logiska antagandet att medborgarnas deltagande leder till en högre miljöskyddsnivå, för det första genom att bestämmelser antas och därefter genom att de genomförs.

Detta antagande måste dock utvecklas. Det behövs bestämmelser om att myndigheter är skyldiga att förmedla miljöinformation till medborgarna, som i sin tur i extrema fall måste kunna kräva att domstolarna säkrar standardernas verkställighet. Det handlar om de föreskrifter som genomförts i en miljövänlig deltagandedemokrati. Med tanke på att Europeiska unionen håller på att utarbeta en vitbok för att överbrygga den informationsklyfta som skiljer den från medborgarna, är innehållet i den förordning vi diskuterar högaktuellt i det större sammanhang som handlar om förbindelserna med medborgarna.

På grundval av Århuskonventionen har kommissionen, i strävan efter ett förbättrat genomförande av miljöskyddslagstiftningen, föreslagit att vissa icke-statliga organisationer ska ha tillgång till rättslig prövning i högsta instans, EG-domstolen. Den logiska slutsats som kan dras när det gäller denna förordning är att icke-statliga organisationer spelar en viktig roll för miljöskyddet. Rådets gemensamma ståndpunkt i denna fråga avslöjar dock en annan tolkning av konventionen. Den grundas på rädslan för att EG-domstolen ska missbrukas, vilket emellertid inte är någon logisk tolkning.

Halvmesyrer i ansträngningarna att genomföra miljöskyddslagstiftningen och ett undantagande av vissa av EU-institutionernas verksamhetsområden från demokratisk kontroll skulle sända fel politiska signaler till medlemsstaterna. Detta skulle kunna leda till en minskning i stället för en ökning av deras ansvar för att genomföra miljölagstiftningen.

  Rebecca Harms (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Jag skulle vilja be kommissionsledamoten avsluta denna debatt med några förklaringar.

Jag anser att kvällens debatt har en grundläggande brist. Den gemensamma ståndpunkt som är ämnet för Eija-Riitta Korholas betänkande innehåller inga som helst bestämmelser om tillgång till rättslig prövning. Kommissionsledamoten har lagt fram bestämmelser för tillgång som avser den första delen av Århuskonventionen, tillgång till information, men som det ser ut i dag har konventionens tredje pelare inte behandlats över huvud taget.

Det verkar råda en del förvirring i det här avseendet. Som jag ser det bör inte möjligheten att begära intern omprövning, som behandlas i den gemensamma ståndpunkten, förväxlas med tillgången till rättslig prövning. Jag vill be kommissionsledamoten klargöra detta.

Jag vill dock tillägga att jag ser det som absolut nödvändigt att icke-statliga organisationer får tillgång till rättslig prövning på EU-nivå på miljöområdet, så att det praktiska införlivandet av EU-lagstiftningen vid behov kan granskas på plats.

Erfarenheterna i Tyskland när det gäller rätten till kollektiva åtgärder har varit mycket positiva: antalet ärenden har inte varit alltför stort, och åtgärderna har varit ändamålsenliga. I de flesta fall har de åtgärder som inletts av sammanslutningar också varit framgångsrika.

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Genom Århuskonventionen, som har undertecknats av alla medlemsstaterna, får allmänheten rättigheter inom tre områden till att komma åt miljöinformation, delta i beslutsfattande i miljöfrågor och döma i miljömål. Den förordning som ligger framför oss har till syfte att tillämpa dessa rättigheter gentemot EU:s institutioner – parlamentet, rådet, kommissionen, domstolen, Europeiska investeringsbanken med flera.

Det är nödvändigt att personer som är direkt berörda av brott mot miljölagstiftningen har en möjlighet till upprättelse, oavsett om det sker genom en överklagandeinstans, ombudsmannen eller, om så är nödvändigt, genom domstolarna. Det innebär emellertid inte att upprätta en advokatstadga, vilket är vad vi riskerar att göra.

Samtidigt som det finns många bra icke-statliga organisationer och påtryckningsgrupper, som riktar vår uppmärksamhet mot en legitim oro i miljöfrågor och fungerar som vakthundar som håller institutionerna ansvariga på våra vägnar, vill jag mana till försiktighet med att låta självlegitimerade grupper lägga en ytterligare börda på institutionerna och täppa till det redan alltför hårt belastade rättssystemet. Samtidigt som jag motsätter mig ändringsförslagen 2, 7 och 12 har jag störst problem med ändringsförslag 26, där det anförs att alla icke-statliga organisationer, oavsett hur legitima deras intressen är eller hur öppna deras konstitutioner är, bör få rätt till fri tillskyndan av domstolsförfaranden mot gemenskapens institutioner för deras administrativa handling eller underlåtenhet, exempelvis vid genomförandet av EU:s miljölagstiftning.

I vissa länder kan en icke statlig organisation bildas med mindre än fem medlemmar. En sådan organisation är inte demokratiskt ansvarig enligt någon definition, men genom dessa ändringsförslag skulle den kunna utmana kommissionen utan att lämna några bevis på hur eller av vem de finansieras eller i vilket syfte. Det är en sedan länge etablerad EU-rättslig princip – som har byggts under många år av rättspraxis och som stöds av artikel 230.4 i EG-fördraget – att medborgarna behöver vara direkt och individuellt berörda för att få väcka talan i domstolen. Att kringgå fördraget med sekundär lagstiftning såsom ändringsförslagen till denna förordning är ett hån mot tanken att det är offret för rättsöverträdelser, inte intresserade åskådare – vars motiv och stödunderlag inte alltid är tydligt – som bör kunna söka avhjälpande.

Om Europaparlamentet vill utvidga den interna granskningsprocessen eller domstolsprövningen bör det i första hand göra detta genom ett ändringsförslag till fördraget. Som politiker, som är demokratiskt ansvarig gentemot mina väljare, är jag inte heller beredd att delegera mitt ansvar till icke valda, icke ansvariga organisationer.

  Gyula Hegyi (PSE). – (EN) Herr talman! Århuskonventionens roll är att främja allmänhetens kontroll i miljöfrågor. På så sätt bidrar den till att göra våra samhällen mer miljömedvetna och uppmuntrar icke-statliga organisationer att vara aktiva inom miljöpolitiken. Den viktigaste delen av konventionen är allmänhetens deltagande i beslutsprocessen. Medlemsstaterna var inte tillräckligt modiga för att godta hela konventionen. Det är emellertid rätt väg framåt. Vi politiker kommer att bedömas av våra väljare utifrån miljöns tillstånd och utifrån en hållbar framtid, inte utifrån tomma löften.

Jag har lagt fram ett ändringsförslag tillsammans med andra kolleger, vilket är det 23:e i detta ärende. En del ledamöter i parlamentet motsätter sig det. Ändringsförslaget är emellertid bara en ny presentation av kommissionens ursprungliga ordalydelse. Det innebär att om en intern granskning visar att det finns en inkonsekvens i förhållande till miljölagstiftningen så ska den berörda organisationen fatta beslut om att eliminera problemet. Jag anser att det är ganska självklart. Om vi inser att det finns ett miljöproblem och inte gör något åt det är hela processen meningslös. Förresten undertecknade alla medlemsstater – och jag menar alla – den ursprungliga konventionen, som innehåller denna tanke.

PSE-gruppen arbetar generellt, och i just detta fall, för en ren miljö och för allmänhetens deltagande i beslutsprocessen. Det är därför som vi stöder detta betänkande i den form som utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet antog det.

  Frederika Brepoels (PPE-DE). – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Denna förordning måste leda till att alla gemenskapsinstitutioner tillämpar bestämmelserna i Århuskonventionen, en överenskommelse som syftar till att öka allmänhetens deltagande i miljöfrågor. Vad vissa medlemsstater än hävdar är avsikten definitivt inte att gå längre än vad som krävs för att gemenskapen ska kunna vara en part i Århuskonventionen. Det gläder mig att utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet har stramat upp rådets gemensamma ståndpunkt. Jag stöder därför betänkandet till fullo och hoppas att det kommer att antas i sin helhet utan att några ändringar behövs.

Med tanke på den allt större betydelsen av gemenskapens miljöpolitik är det en stor utmaning att göra förordningen förenlig med alla bestämmelser i Århuskonventionen, inte minst för att bibehålla en viss trovärdighet i medlemsstaternas ögon och internationellt. Med andra ord bör samma skyldigheter och rättigheter gälla på EU-nivå som i medlemsstaterna. Det gäller i högsta grad fastställandet av eventuella grunder för att neka tillgång till miljöinformation.

Diskussionens huvudfråga har redan nämnts, nämligen införlivandet av konventionens tredje pelare, som gäller tillgång till rättslig prövning. Det är uppenbart att det allmänna miljöintresset inte bara kan tillvaratas av människor som är direkt eller personliga berörda, såsom föreskrivs i konventionen. Kommissionen ville därför begränsa tillgången till rättslig prövning till miljöorganisationer som uppfyller vissa villkor. Önskan att stryka något eller lägga till ytterligare villkor är inte bara oacceptabel utan strider dessutom mot Århuskonventionen. Jag hoppas därför verkligen att de ledamöter som stöder en öppen och tydlig miljöpolitik i EU också kommer att godkänna betänkandet i dess nuvarande lydelse.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. – (EL) Jag vill tacka kvällens talare för deras mycket viktiga anföranden. Jag ska ta upp de huvudsakliga ändringsförslagen och samtidigt besvara de viktigaste frågor som ställts i dag.

När det gäller tillgång till miljöinformation kan kommissionen inte godta ändringsförslagen 4, 14 och 15, som syftar till att tillämpa undantagen från bestämmelserna i direktivet från 2003–2004 på tillgång till miljöinformation och ansökningar om information som ställs till gemenskapens institutioner.

Den föreslagna förordningen utvidgas så att den gällande gemenskapslagstiftningen om tillgång till handlingar, enligt förordning nr 1049/2001, gäller alla gemenskapsinstitutioner.

En naturlig följd av Europaparlamentets ändringsförslag skulle kunna bli att det skapas två delvis överlappande regelverk för tillgång till handlingar, vilket inte skulle främja öppenhet och rättslig klarhet.

Den gemensamma ståndpunktens nya artikel 6 omfattar redan de aktuella undantagen och tillgången till miljöinformation. Dessa undantag måste under alla omständigheter uttryckligen klargöras, i enlighet med Århuskonventionens krav.

Ändringsförslagen 7 och 12, som syftar till att ta med läget i förfaranden för tillgång i definitionen av miljöinformation, kan inte godtas. Det finns ingen sådan bestämmelse i Århuskonventionen. Förfaranden för tillgång utgör inte heller i sig miljöinformation.

Det bör dock noteras att kommissionen har som praxis att på sin webbplats offentliggöra information om förfaranden för tillgång för alla politikområden.

Kommissionen kan godta ändringsförslag 16, enligt vilket personer som begär tillgång till information inom 15 arbetsdagar ska underrättas om gemenskapsinstitutionen inte har den efterfrågade informationen, och hänvisas till den offentliga myndighet som antas ha informationen i fråga.

När det gäller allmänhetens deltagande kan kommissionen inte godta att det utvidgas till att gälla riktlinjer, såsom krävs i ändringsförslag 5 och, till viss del, i ändringsförslagen 19 och 20. Århuskonventionen uppmuntrar allmänhetens deltagande i det förberedande arbetet med riktlinjer, inom ramen för en klausul om bästa förmåga. Detta är allmänt formulerat, och inget sådant krav finns i den lagstiftning som vänder sig till medlemsstaterna.

Det bör dock noteras att den praxis som tillämpas i dag på gemenskapsnivå möjliggör offentligt samråd med berörda parter när gemenskapsriktlinjer dras upp. Dessutom är definitionen av planer och program på miljöområdet bred och innefattar även program av strategisk karaktär.

Kommissionen kan inte godta att allmänhetens deltagande är nödvändigt när det gäller planer och program som finansieras av gemenskapens institutioner, såsom anges i ändringsförslag 8. Århuskonventionen gäller allmänhetens deltagande i samband med planer och program som utarbetas av offentliga myndigheter.

Tillstånd för infrastrukturarbeten med betydande miljöpåverkan beviljas dessutom på medlemsstatsnivå, där bestämmelser om allmänhetens deltagande tillämpas.

Kommissionen kan delvis godta ändringsförslag 19, när det gäller förlängningen av tidsfristen för att lämna synpunkter i samband med skriftligt samråd från fyra till åtta veckor. Kommissionen kan också godta ändringsförslag 20, om skyldigheten för gemenskapsinstitutionen att ta hänsyn till det som framkommit under allmänhetens deltagande

Denna skyldighet härrör från Århuskonventionen och är förenlig med kommissionens gällande administrativa praxis.

Kommissionen kan inte godta ändringsförslag 23, som innebär att kretsen av organisationer som har rätt att begära intern omprövning vidgas från icke-statliga organisationer med miljöskydd som främsta syfte till organisationer som också eller i stället främjar hållbar utveckling.

Detta kriterium skulle vara mycket svårt att definiera och skulle kunna gälla en lång rad olika organisationer som det inte av miljöskäl skulle vara motiverat att ge tillgång till ett sådant omprövningsförfarande.

Särskilda regler för icke-statliga miljöorganisationer, med miljöskydd som främsta syfte, är helt i Århuskonventionens anda.

Kommissionen kan inte heller, när det gäller kriterierna för godkända icke-statliga organisationer, godta föredragandens sista ändringsförslag, nämligen att icke-statliga organisationer ska vara verksamma i mer än en medlemsstat.

Det stämmer visserligen att det i kommissionens ursprungliga förslag talades om verksamhet på gemenskapsnivå, men det framkom under de diskussioner som föregick den gemensamma ståndpunkten att ett sådant beslut skulle ge upphov till omotiverade hinder för tillgången till rättslig prövning.

Kommissionen är nöjd med den aktuella bestämmelsen i den gemensamma ståndpunkten, där det talas om gemenskapsdimensionen hos det miljösyfte som den icke-statliga organisationen eftersträvar i gemenskapen.

Ändringsförslagen 22, 24 och 25, slutligen, gäller resultatet av intern omprövning i enlighet med artikel 10 av förvaltningsåtgärder som antagits av gemenskapens institutioner och sambandet med bestämmelserna om tillgång till rättslig prövning av EG-domstolen enligt artikel 12.

Av de skäl jag inledningsvis anförde kan kommissionen inte godta dessa ändringsförslag, eftersom de skulle gå längre än konventionens bestämmelser om tvistlösning.

Kommissionen kan i princip godta ändringsförslagen 26 och 27 gällande anpassning av arbetsordningar och dagen för förordningens ikraftträdande.

Jag kommer att översända en fullständig förteckning över kommissionens synpunkter på ändringsförslagen till Europaparlamentets generalsekretariat.

  Talmannen.  – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00.