Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 17 januari 2006 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.00.)

2. Inkomna dokument: se protokollet

3. Beslut om brådskande förfarande: se protokollet

4. Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (tillkännagivande av ingivna resolutionsförslag): se protokollet

5. Tillträde till marknaden för hamntjänster

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0410/2005) av Georg Jarzembowski för utskottet för transport och turism om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om tillträde till marknaden för hamntjänster (KOM(2004)0654 – C6-0147/2004 – 2004/0240(COD)).

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja tacka Georg Jarzembowski samt utskottet för transport och turism för deras utförda arbete när det gäller att förbättra kommissionens förslag.

Detta nya förslag från kommissionen till direktiv om tillträde till marknaden för hamntjänster uppfyller de krav som redan fastställdes av kommissionen 2001, då den antog sina första utkast i frågan. Det förslag som vi diskuterar lades fram av min företrädare, Loyola de Palacio. I detta förslag beaktas samma syften som i det föregående förslaget, nämligen att säkerställa att hamntjänster fritt tillhandahålls i enlighet med bestämmelserna i fördraget – som Europeiska rådet har godkänt genom Lissabonmålen – slutförandet av den inre marknaden för hamnsektorn samt genomförandet av slutsatserna i vitboken om transport från 2001, där lösningar som utformats för att minska överbelastning på vägnätet och för att öka sammanhållningen med avlägsna regioner läggs fram.

Allt detta skulle naturligtvis helt och hållet genomföras i enlighet med de gällande förordningarna angående inte enbart miljön – förordningen om sjösäkerhet och sjöfartssäkerhet – men framför allt förordningarna om social sysselsättning och socialt skydd. Dessutom fastställs det i texten att kommissionen ska anta riktlinjer för statligt stöd för hamnar och att de berörda hamnarna måste uppfylla bestämmelserna i kommissionens direktiv om ekonomisk insyn.

Mina damer och herrar! Jag skulle vilja understryka vikten av att ha effektiva hamnar: de är en nödvändig länk i transportkedjan och i utvecklingen av havets motorvägar. Nittio procent av vår externa trafik passerar genom våra hamnar. Vi behöver ett tydligt regelverk som främjar investeringar i våra hamnar.

Herr talman, mina damer och herrar! Kommissionen har genomfört de ändringar som den ansåg nödvändiga med hänsyn till den text som förkastades 2003. Jag känner trots det till era reservationer när det gäller denna nya text, och av just den anledningen önskar jag noga följa den debatt som kommer att äga rum, vars huvudskäl jag har angivit: moderniseringen av våra hamnar i syfte att ytterligare utveckla hamnsektorn inom EU.

Tack för er uppmärksamhet. Herr talman! Ni betonade antalet talare. Jag tror i alla fall att denna debatt kommer att bli mycket upplyftande för kommissionen. Jag tackar därför i förväg alla dem som ska inta talarstolen och vill ännu en gång uttrycka mitt tack till utskottet och dess föredragande.

  Georg Jarzembowski (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman! Jag är mycket tacksam över den tydlighet med vilken vice ordföranden yttrade sig och för hans villighet att inlåta sig i diskussion om parlamentets sakliga argument.

Låt mig påminna kammaren om att alla argument för eller emot ett direktiv om kusthamnar har varit föremål för en intensiv debatt i månader, och att det finns två saker som avgjordes för så länge sedan som vid utfrågningen i utskottet för transport och turism i juni förra året. Den ena är att alla som är engagerade i det som sker i hamnarna – från hamnföretag till linjerederier – är för entydiga regler om insyn för att skapa rättvis konkurrens mellan kusthamnar. Detsamma kan sägas om alla grupper i parlamentet, och jag borde kanske nämna att ingen av dem lade fram några konkreta ändringsförslag till bestämmelserna om insyn i kommissionens förslag under transportutskottets överläggningar, och jag finner det därför ganska obegripligt att fyra grupper skulle se till att kommissionens förslag förkastas fullständigt, för genom att göra det hindrar de införandet av regler om insyn. Därav följer att ni inte kan kasta bort denna del av direktivet under några omständigheter om ni är för insyn och rättvis konkurrens.

När det gäller frågan om tillträde till marknaden stod det klart efter utfrågningen att det är mycket avvikande intressen som står på spel här. Tillhandahållarna av hamntjänster, med andra ord de företag som för närvarande är verksamma i hamnarna – containerterminaler, färje- och pråmföretag och så vidare – vill naturligtvis inte att detta regleras på EU-nivå. De skulle vilja att det förblev inom den nationella sfären. De som använder hamntjänsterna, till exempel speditörer och företagssektorn som tillverkar samt skeppar gods, anser – och det tycker att de gör rätt i – att tillträde till marknaden kräver en EU-bestämmelse. Det är därför som jag anser att rätten, som mycket tydligt fastställs i EG-fördraget, att etablera sig och erbjuda tjänster måste tillämpas i kusthamnarna precis som på alla andra ställen, och att vi måste införa rättvisa och entydiga bestämmelser för att se till att det blir så.

Jag ska nu fortsätta genom att i korthet fastställa fem skäl som talar för EU-bestämmelser om tillträde till marknaden.

För det första är det till fördel för nya tjänsteleverantörer om tillträdet till marknaden skulle förenklas i första hand genom regelbundna anbudsinfodringar för statligt arrenderad mark, för om det inte genomförs några sådana kommer ingen ny leverantör av hamntjänster någonsin att ha en möjlighet att ta sig in på marknaden.

För det andra är det till fördel för befintliga företag som hanterar gods i hamnar att dessa övergångsbestämmelser syftar till att säkerställa statliga arrenden, i teorin för en period upp till åtminstone 46 år. Det som vi föreslår ställer alltså inte alls något företag eller ens ett enda arbetstillfälle på spel, tvärtom gör långa övergångsperioder det möjligt för befintliga företag att fortsätta verksamheten.

Våra förslag är riktiga när det gäller hamnarbetarnas intressen, eftersom vi vill ta bort egenhantering från direktivet. Vi är av den åsikten att det inte finns något behov av EU-regler om egenhantering, eftersom det inte ens är möjligt inom containertrafiken, som är den typiska sysselsättningen för en modern hamn. Faktum är att det inte finns ett enda containerfartyg med en lastningsutrustning som skulle möjliggöra för dess egen besättning att lasta eller lossa containrar.

Jag har redan förklarat hur de långa övergångsbestämmelserna skyddar hamnarbetarnas arbeten, och när allt kommer omkring är det ingen risk för social dumpning eller någon som helst försämring av arbetsvillkoren, för det anges klart och tydligt i detta direktiv att det inte påverkar medlemsstaternas åtgärder för social trygghet eller rätten att sluta kollektivavtal.

För det fjärde är våra förslag riktiga när det gäller att garantera intressena för speditörerna och de företag som anlitar dem, eftersom, om nya företag kommer in på marknaden, de kan välja bland de mest effektiva tjänsteleverantörerna som ger mest valuta för pengarna och kommer inte – som de nu måste i vissa hamnar – behöva brottas med en monopolsituation i vilken de måste nöja sig med det som erbjuds dem.

För det femte är direktivet, efter dessa ändringar, riktigt från ekonomisk synpunkt och konsumentsynpunkt, eftersom det är avgörande för export och import samt till gagn för våra konsumenter att alla hamnar regleras på ett ännu mer effektivt och ekonomiskt sätt.

Jag anser därför att rättvist tillträde till marknaden tillsammans med skydd av arbetstillfällen och av befintliga företagsintressen är den bästa lösningen. Ni har 140 ändringsförslag, skrivna i detta syfte, framför er, och jag uppmanar er att rösta om deras innehåll snarare än att vända er bort från att fatta ett faktagrundat beslut. Om ni förkastar kommissionens förslag med hull och hår – det vill säga inte bara den del som tar upp konkurrens, utan också den del som täcker insyn – så kommer det inte att bli någon EU-bestämmelse, och i brist på en sådan kommer ingen att ha den visshet som krävs för att planera framåt eller någon säkerhet om vilken lagstiftning som gäller.

Låt er inte missledas av gårdagens strejker. Jag ansåg det obegripligt att det skulle ha kunnat vara fackföreningarna som med hjälp av falska argument förmådde dessa människor att komma hit. Låt oss inte tillåta att vredesutbrotten från några av demonstranternas sida leder till att hamnarbetarna i allmänhet framställs i dålig dager. Låt oss komma fram till ett rättvist beslut i denna fråga – detta är min vädjan till kammaren.

  Stephen Hughes (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor. – (EN) Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden till hans arbete, som naturligtvis inte uppskattades av utskottet för transport och turism.

Jag beklagar också det våld vi såg i går, men vi måste förstå den frustration som hamnarbetarna känner för tillfället. Detta är ett synnerligen dåligt förslag från kommissionen som varit illa informerad. Det är en fullkomlig förolämpning av parlamentet att förslaget nu återigen har fått så gott som samma utformning inom 18 månader efter att det först förkastades. Det är en riktig förolämpning av den enda direktvalda demokratiska institutionen på EU-nivå. Kommissionen borde ha tänkt i genom saken mycket noggrant sedan förslaget inledningsvis förkastats.

(Applåder)

I likhet med tjänstedirektivet finns det exempel på ett fullständigt felaktigt tänkande i direktivets kärna. Idén om egenhantering är skrattretande. Det är nyckeln till katastrof och är en mardröm från hälso- och säkerhetssynpunkt. Det vi behöver för att lasta och lossa är hängivna, utbildade och erfarna människor, inte en arbetsstyrka ombord som skulle bli utsatt för de faror som sammanhänger med brådskande lastning och lossning.

I detta förslag inbegreps lotstjänster. Jag företräder Teesport i nordöstra England, som är en av de livligaste hamnarna i Europa och som betjänar ett omfattande kemiindustrikomplex. Mycket flyktiga laster kommer in i hamnen och lämnar den dagligen. Jag upprepar att idén om att man ska kunna genomföra en upphandling av lotstjänster för fartyg av det slaget för att säkra det lägsta priset är löjlig. Man skulle inte bara utsätta de inblandade arbetarna för fara, utan också hela befolkningen i min region.

Kommissionen borde ha gjort det enda förnuftiga: den borde ha reviderat det här förslaget fullständigt innan man lade fram det. Jag hoppas att man snabbt drar tillbaka det när vi förkastar det i morgon, som jag är säker på att vi kommer att göra.

(Applåder)

  Marianne Thyssen, för PPE-DE-gruppen. – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Efter det att parlamentet hade förkastat hamnpaketet levererade kommissionen, vilket kommissionsledamotens företrädare drog försorg om, en ny försändelse i form av en container med ett extra stänk färg för att antyda att detta var ett andra paket, trots att dess innehåll är mer eller mindre identiskt med det första.

Kommissionen hade mage att lägga fram ett förslag som visar, som Stephen Hughes så riktigt påpekade, att den struntar i parlamentets röst. Vi skulle ha uppskattat lite mer respekt, men kommissionen verkar ha ansett att vår insats var något överflödig. Den kunde hantera detta på egen hand. Kommissionen har låtit provköra egenhantering, och i morgon kommer vi att se att detta kan gå fel. Egenhantering är, naturligtvis, inget problem.

Vår grupp anser också att detta förslag – som vi är mycket kritiska till – förmodligen är på god väg att förkastas, och vi inser att föredraganden, som tveklöst förtjänar vår respekt, på grund av alla dessa omständigheter inte har lyckats att få en majoritet för en godtagbar, användbar och livsduglig lösning på grundval av detta förslag, trots ihärdiga försök från hans sida.

Om detta inte tar kål på hamnpaketet eller hamnpaketsutflykten helt och hållet, då vet vi att vi måste byta taktik och sikta mot en helt annan strategi. Vi behöver en strategi som är inriktad på att lösa faktiska problem, en strategi som inte bara beaktar anläggningstillgångar, utan även människor. Vi behöver en strategi som erbjuder rättssäkerhet för alla, och därför är det nödvändigt att överväga detta i lugn och ro. Ned med konfrontationsmodellen. Länge leve samrådsmodellen.

Herr kommissionsledamot! Ni skulle kanske, på kommissionens vägnar, vilja vara så vänlig att tala om för oss huruvida ni avser att ta er tid och överlägga med alla inblandade parter på förhand när ni lägger fram era nya förslag.

(Applåder)

  Willi Piecyk, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Kanske jag borde nämna, innan jag säger något annat, att det uppförande som vissa hamnarbetare hängav sig åt i går här i Strasbourg går långt utöver det som är tolerabelt eller tillåtet inom politiskt liv. Protestera och demonstrera för all del, men våld och vandalisering är uteslutet – det kan inte tillåtas och måste fördömas.

(Applåder)

Låt mig nu övergå till ärendet i fråga. Förr i tiden talade vi om rent vatten och rena hamnar och kämpade för dem. Vi antog lagstiftning i frågan, ett exempel är direktivet om mottagningsanordningar i hamnar för avfall från november 2000. Om hamnpaket hör hemma någonstans så är det där, bland hamnarnas avfall. Det är dess rätta plats. Därför kommer socialdemokraterna och många andra att förkasta detta hamnpaket II-direktiv i morgon. Vad beror detta på? Svaret är mycket enkelt. I kommissionens förslag tar man inte någon som helst hänsyn till hur det verkligen går till i de flesta av EU:s hamnar. Dess syfte att blanda sig i fungerande, ekonomiskt framgångsrika strukturer och använda en enorm och dyr byråkrati för att tvinga på hamnar en konkurrens som redan finns i nästan alla av dem är oacceptabelt.

När allt kommer omkring är det viktigaste att en mängd kvalificerade arbetstillfällen står på spel. Familjer och inkomstkällor äventyras, och det är det som allt detta handlar om. Jag har inte hört en enda anledning hittills som rättfärdigar att dessa arbetstillfällen sätts på spel och att den sociala harmonin i våra hamnar äventyras i onödan. Det finns ingen anledning att göra det.

De säger oss att de grundläggande friheterna – som ständigt åberopas – inte garanteras i hamnarna. Det kanske finns några sådana hamnar inom EU, men oupphörlig konkurrens är ett faktum i de flesta av dem. Det är endast naturligt att det finns begränsat utrymme i de flesta hamnar för dem som vill erbjuda hamntjänster, och långtifrån alla får en möjlighet direkt, men det är långt ifrån att påstå att någon av dem diskrimineras.

Låt mig ta en gågata i den mest fashionabla delen av en stad, som ett exempel. Inte alla får möjlighet att utöva sitt yrke där heller, men vill kommissionen göra något sådant som att föreskriva ett anbudsförfarande i framtiden bara därför att en tysk frisör inte lyckas hyra en salong på Ramblas i Barcelona precis när han har lust? Det går helt enkelt inte ihop.

Det här handlar inte bara om EU som en plats för sjöfartsaffärer, utan även om hur vi européer mäter oss mot de andra kontinenterna. Om vi vill behålla vår europeiska sociala modell kan vi inte erbjuda asiatiska företag EU:s hamnar på ett silverfat – och våra europeiska hamnar är för övrigt mycket mer effektiva än de asiatiska i dagsläget.

Herr kommissionsledamot! Ni ärvde detta omtvistade paket från er företrädare, Loyola de Palacio. Eftersom vi vet att ni inte är den typen av person som man skulle kunna kalla för ”testamentsjägare”, föreslår vi att ni gör er av med detta – vi kommer att hjälpa er med det. Det slags förslag som vi vill ha av er är ett som i grund och botten inte kan ses som någonting annat än europeiskt. Det som behövs är en EU-politik när det gäller hamnar, och rättvis konkurrens mellan dem, tillsammans med en ordentlig politik för hamnarnas inlandsområden. Vi måste se till att EU:s hamnar konkurrerar ordentligt med resten av världen. Om det är den sortens politik som ni vill ha, herr kommissionsledamot, då står vi bakom er och kommer med nöje att samarbeta med er för att skapa den.

(Applåder)

  Anne E. Jensen, för ALDE-gruppen. – (DA) Herr talman, herr kommissionsledamot! Det är nästan 50 år sedan gemenskapen grundades, och det finns fortfarande ingen särskild ramlagstiftning för hamntjänster. Hamnsektorn är den enda transportsektor inom vilken problem som inbegriper fri rörlighet för tjänster måste lösas ett i taget av kommissionen och genom EG-domstolen. Hamntjänster faller naturligtvis under de grundläggande friheterna som förtecknats i EG-fördraget – det vill säga fri rörlighet och rätt att etablera sig, som ni själv nämnde, herr kommissionsledamot – och i de allmänna principerna i fördraget tas det inte full hänsyn till de särskilda villkor som gäller i hamnar. Därför behövs det en ramlagstiftning för hamnsektorn.

Vi i gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa är alltså för ett hamndirektiv, om än inte i den form som lades fram i kommissionens förslag. Det är faktiskt mycket få människor som stöder ett direktiv i den formen. Vi har stött föredraganden, Georg Jarzembowski, i hans ansträngningar att omforma detta direktiv till något mer förståndigt. Mot bakgrund av den utveckling som återspeglades i Georg Jarzembowskis ansträngningar förvånades jag över de våldsamma demonstrationerna mot kommissionens förslag, vilket naturligtvis inte har skuggan av en chans att antas i sin nuvarande form. Georg Jarzembowski ska ta bort egenhantering från förslaget för att göra det mindre kontroversiellt. Samtidigt måste vi lyssna till bisarra och osanna påståenden om filippinska dockarbetare som står beredda att ta över arbeten från hamnarbetare. Under tiden har hamnarbetarna återgäldat den goda vilja som finns genom att organisera oreda framför vår parlamentsbyggnad och slå sönder ett stort antal fönster i fasaden. Jag anser att detta visar på brist på förståelse, och i hög grad förakt, för den demokratiska processen.

Vi behöver ett hamndirektiv som syftar till att fastställa ramverket för fri konkurrens mellan tjänsteleverantörer i hamnar och även för sådan friare konkurrens mellan hamnar som fungerar som ett skydd mot statligt stöd som snedvrider konkurrensen. Kommissionens verkliga utgångspunkt är den att vi skulle kunna få mer effektiva och bättre skötta hamnar genom att sätta stopp för monopolen. Vi skulle då få mer gods transporterat av fartyg, något som skulle minska bördan på både vägar och miljön. Detta syfte har dock helt gått förlorat i debatten. Det måste erkännas att kommissionens förslag innehåller ett antal svagheter. Vi anser att det måste tas bättre hänsyn till tjänsteleverantörernas förmåga att betala ränta på, och skriva av, de ofta mycket stora investeringar som de måste göra. Det måste skapas bättre övergångsregler när nya tjänsteleverantörer tar över efter de gamla.

Om direktivet till slut förkastas – som många av oss tror, men inte hoppas, att det kommer att bli – borde dokumentet användas i det framtida arbete som innebär en ny konsekvensbedömning av lagstiftning på detta område. Med tanke på att utvecklingen hittills har varit kaotisk är det förståeligt att många skulle vilja att kommissionen drar tillbaka förslaget. Jag måste påpeka att min grupp inte har någon enhällig åsikt när det gäller den strategi som vi borde anta i denna fråga. Just med tanke på den kaotiska vändning som saker har tagit finns det många som helt enkelt kommer att rösta mot förslaget, men vi fortsätter att vara intresserade av ett hamndirektiv.

  Joost Lagendijk, för Verts/ALE-gruppen. – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det är i sig självt en bragd att lyckas lägga fram ett kommissionsförslag som har varit föremål för så mycket och så intensiv kritik av så många, för det är fallet här. Vi kunde naturligtvis alla vittna om det som hände i går, nämligen, som Willi Piecyk sa för en kort stund sedan, att hamnarbetarna, tyvärr bara en minoritet, gick över gränsen till det som är godtagbart och försökte skjuta sig själva i foten. Detta var en helt absurd handling, eftersom den riktades mot den enda europeiska institution som har försvarat hamnarbetarnas intressen tidigare och som synes nu gör det igen. Denna absurda handling borde ändå inte förringa hamnarbetarnas huvudsakliga och ständigt framförda protest, nämligen att det är stor risk att välutbildade, erfarna personer kommer att ersättas av billiga, dåligt utbildade fartygsbesättningar om ett oförändrat förslag från kommissionen antas, och det är inget som vi bör uppmuntra till.

Det som självfallet är slående är att det inte bara var fackföreningarna som visade sin bestörtning. Hamntjänstemän och hamnanställda i talrika europeiska hamnar vädjade också till oss att inte införa någon mer byråkrati i samband med nya regler. Om ni läser de konsekvensbedömningar som har genomförts, så blir slutsatsen att om detta direktiv antas oförändrat kommer det att leda till osäkerhet och färre investeringar, och det kommer att inverka ogynnsamt på hamntjänsternas kvalitet.

Jag skulle vilja uppmärksamma kommissionen på ett tredje skäl. Hur kommer det sig att medan er kommission, personifierad genom ordföranden, som alltid har hävdat att EU enbart bör utarbeta lagstiftning om det är nödvändigt, om det tillför något och om det inte kan göras på nationell nivå, nu har lagt fram ett förslag som syftar till att försöka lösa ett problem i ett antal hamnar i södra Europa genom att belasta alla EU:s hamnar med enhetliga regler?

Min grupp drar slutsatsen att vi borde förkasta detta förslag. Jag skulle vilja uppmana kommissionen att sluta lägga fram förslag som detta och i stället föra fram förslag som finner stöd i parlamentet. Vi borde verkligen skärpa kontrollen när det gäller förslag om statligt stöd. Jag uppmanar er att försöka lösa problemen i södra Europas hamnar på ett annat sätt.

(Applåder)

  Erik Meijer , för GUE/NGL-gruppen. – (NL) Herr talman! Lagstiftning på EU-nivå eller påbud om skyldighet att harmonisera nationell lagstiftning i medlemsstaterna är enbart till nytta om det löser problem. För de personer som arbetar i hamnarna är detta hamndirektiv något som bara vållar problem.

Kommissionen har öppnat möjligheten till egenhantering. Följden skulle kunna bli att utbildade specialister, som vet hur man flyttar gods på ett säkert och riktigt sätt, mycket väl skulle kunna ersättas av billiga fartygsbesättningar som kommer från länder utanför EU. Även om detta åliggande för medlemsstaterna tas bort från direktivet förblir det ändå förlustbringande för hamnarna, där regeringen äger hamnens innerhamn, kajer och angränsande industriområden.

Som en följd av obligatoriska periodiska anbudsförfaranden för verksamhetsutövare skulle de personer som arbetar där kunna förlora sina arbeten när kontrakten löper ut. Det kommer sedan att bara vara möjligt med kontinuitet i privata hamnar, naturligtvis under förutsättning att de inte ställs under konkursförvaltning eller köps upp av konkurrenter.

Detta förslag har mött ett enormt motstånd sedan 2003, då det slutligen förkastades vid tredje behandlingen, och det som sedan hände var att kommissionsledamot Loyola De Palacio, precis före sin avgång 2004, lämnade en upprepning av detta förslag bakom sig som en tickande tidsinställd bomb. Ett viktigt underliggande skäl kan mycket väl ha varit att det fanns parter med ekonomiska intressen utanför hamnarna som ville göra sjötransporter ännu billigare. Detta är förvånande med tanke på att priserna inom EU är lägre än de asiatiska eller amerikanska, och även eftersom de bara är en försumbar del av produktionskostnaden för industrin.

Kommissionsledamot De Palacios officiella huvudargument var att gynna sjöfarten mellan Spanien och Italien som ett alternativ till den enorma ström av lastbilar som kör längs Frankrikes södra kust. Även utan ett hamndirektiv verkar denna transport på kort distans ha skjutit i höjden bara de senaste åren. Dessutom har det rapporterats att effekten skulle bli kaotisk för tyska, nederländska, belgiska och franska hamnar längs Nordsjön och Engelska kanalen med deras stora gemensamma inlandsområden.

För så länge sedan som 1998 var parlamentet av den åsikten att ett eventuellt hamndirektiv borde inriktas på att låta investeringar som betalats med skattebetalarnas pengar komma till allmän kännedom och att det också borde vara fokuserat på i vilken grad som avgifterna täckte kostnaderna. I kommissionens två efterföljande förslag fanns det inget spår av detta.

Även om kristdemokraterna och liberalerna, halva kammaren med andra ord, backade upp detta förslag fram till för en vecka sedan, verkar nu så gott som ingen tro på det längre. Vi kan desarmera denna tidsinställda bomb i morgondagens omröstning en gång för alla.

  Patrick Louis, för IND/DEM-gruppen. – (FR) Herr talman! Den franska delegation från gruppen Självständighet/Demokrati stöder och vill främja sjötransporten. Med de nuvarande tillämpliga bestämmelserna får sjötransporter goda resultat. Under 2000 transporterades 41 procent av styckegodset inom EU med sjötransporter, jämfört med de 43 procent som transporterades via vägtransporter. Men behöver vi detta direktiv om hamntjänster för att främja detta effektiva transportmedel?

Målet för det nya förslaget är att övervinna nederlaget för första paketet om hamntjänster, som förkastades av just detta parlament. I detta nya förslag tar man upp många punkter som fanns med i den första åtgärden. Räckvidden förblir densamma, förteckningen över tjänster är identisk och främjandet av konkurrens är fortfarande överdrivet. De få ändringar som denna text berörs av gör inget för att förbättra den. De tillstånd som utfärdats till leverantörer av hamntjänster väcker ärligt talat misstankar. De nya förfarandena komma att ge upphov till en hel rad tvister, och förvaltningskostnaderna kommer att öka till följd av rättslig osäkerhet. När det gäller tillståndsperioderna tar man inte hänsyn till den långa tidsperiod som krävs för att rättfärdiga beslut om betydande investeringar. Denna rad av lappverksarbeten strider mot impulsiva åtgärder som vidtagits utan någon seriös konsekvensbedömning.

Den undersökning som offentliggjordes av det brittiska transportministeriet den 26 augusti 2005 faller till och med under rubriken allvarliga omständigheter: en fördyring av den biljett som ger tillträde till marknaden och en ersättning som ges till större leverantörer på bekostnad av mindre företag. Ändringar som påverkar egenhantering ger återigen ny näring åt kritiken mot social dumpning. Denna avgörande fråga visar bara hur viktigt Bolkesteindirektivet fortfarande är för unionens alla insatser. Vi vet därför, trots artikel 4 och uteslutandet av transporttjänster från tjänstedirektivet, att detta är den typ av trick som vi är vana vid här i parlamentet.

Ja, sjötransporter behöver särskilda och exakta reformer. Ja, detta direktiv är i första hand utformat för att dölja ett nytt och uppenbart misslyckande från EU-institutionernas sida. Ja, sjötransporter behöver suveräna stater som klargör var de står. Följaktligen …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Roberts Zīle, för UEN-gruppen. – (LV) Herr talman, mina damer och herrar! Det förslag till hamndirektiv som vi diskuterar för närvarande är en klassisk produkt av den förra Europeiska kommissionen. När den lade fram förslaget under våren 2004 utfördes inga undersökningar om hur de nya medlemmarna av Europeiska unionen skulle påverkas, och följden blir att de baltiska staterna enligt detta direktiv till exempel skulle tvingas konkurrera med Rysslands hamnar i en situation som kännetecknas av orättvis konkurrens. Det står därför klart att oavsett hur mycket föredraganden försöker finna en kompromiss när det gäller detta förslag till direktiv så kommer det att bli mycket svårt. Tyvärr kan det bli så att organisatörerna till de våldsamma demonstrationerna och åtskilliga anhängare av den där demonstrationen på vänsterkanten av denna kammare kommer att fira en seger i morgon. De kan iscensätta vilka evenemang som helst, men jag skulle vilja säga till dem som hyllar det gamla Europas nedtonade sociala standard att utan större reformer kommer det inte att vara möjligt att behålla denna standard när allt kommer omkring.

  Ashley Mote (NI). – (EN) Herr talman! Beslutet om detta omstuvade direktiv kommer att fattas under det österrikiska ordförandeskapet, som inte har en enda hamn! Det föregicks av en kaotisk omröstning i utskottet för transport och turism där det ifrågasattes att resultatet var korrekt. Jag vill påminna er om att Storbritannien är en ö med över 100 handelshamnar, och den största av dem, Southampton, ligger i min valkrets. Den bidrar med över 2 miljarder pund sterling till den brittiska ekonomin varje år, och den lokala ekonomin får ytterligare 200 miljoner brittiska pund enbart från kryssningsindustrin. Det är mycket pengar.

Som en global handelsnation hanterar Förenade kungariket fler internationella frakter än något annat EU-land, och hamnförvaltningen i landet sköts genom oberoende företag och fria marknadskrafter. Det finns inget offentligt ägande och inget statligt stöd. Med andra ord beror den expanderande utvecklingen av resurser och tjänster i brittiska hamnar på att man bibehåller privata investerares förtroende och höga standarder när det gäller tjänster och sysselsättning.

Det här direktivet kommer att undergräva förtroendet för dessa standarder eftersom det innebär att man blandar sig i handelskontrakt som förhandlats fram inom ramen för fria förhandlingar. Direktivet medför att kontroller som varken är nödvändiga eller önskvärda införs. Syftet med det är att lösa problem i statligt förvaltade hamnar som helt enkelt inte existerar i Storbritannien. Hamnmyndigheterna vet det, tjänsteleverantörerna vet det och kunderna vet det. De enda som inte verkar känna till det är kommissionen. Till och med lotsarnas stora oro för säkerhet möttes med likgiltighet. Vill vi verkligen att nybörjare ska lotsa världens största containerfartyg längs med trånga farleder med tidvatten och försöka förtöja dem säkert?

Varje gång man börjar tala om att skapa lika villkor i EU avslöjas en fundamental okunnighet när det gäller företagsamhet. Brittiska hamnar använder sina initiativ och investerares pengar till att skapa konkurrensfördelar, med andra ord raka motsatsen till lika villkor. Om direktivet antas kommer det att kosta utan att resultera i någon nytta, och det kommer att bromsa tillväxten och förtroendet. Parlamentet borde slänga ut det.

(Applåder)

  Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (PPE-DE). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! De tidigare ståndpunkterna samt händelserna i samband med demonstrationerna i Strasbourg och andra områden inom EU har fått oss alla att inse att vi debatterar en fråga som är mycket betydande vad gäller omfattning och återverkningar.

Vi borde därför vara uppmärksamma på dess multilaterala parametrar och samtidigt mer effektiva när det gäller de mål som vi önskar nå, och då syftar jag på ekonomisk utveckling, konkurrenskraft och konvergens mellan EU:s områden.

Därför välkomnar vi kommissionens initiativ att föreslå den rättsliga ram som saknas inom Europeiska unionen mer än femtio år efter grundandet av Europeiska gemenskapen.

Framför oss ligger nu möjligheten att skaffa oss en rättslig ram som kommer att ge insyn i tjänsteverksamheten och i förbindelserna med regeringar och övriga myndigheter, och som också kommer att ge våra hamnar större konkurrenskraft. Det gäller inte bara de större hamnarna inom EU, vilka förlorar terräng mot de asiatiska hamnarna, utan även övriga sekundära hamnar, som kommer att få möjlighet, på lika villkor från konkurrenssynpunkt, att utvecklas så att de också kan möta explosionen inom internationell handel och de fördelar som kommer att dyka upp i samband med Europeiska unionens politik när det gäller korta sjötransporter eller färjor.

Vi måste vara beredda att skörda frukterna av denna politik. Vi skulle emellertid vilja se en konsekvensbedömning först, innan vi når ett slutligt resultat. Den har vi inte i dag, och det hör samman med bristen på insyn och på en rättslig ram inom EU.

Vi måste dock försöka, både inom EU och i medlemsstaterna, att genomföra en sådan bedömning, och vi skulle också vilja att detta förslag till direktiv integreras i ramverket för en bredare hamnpolitik, eftersom konkurrens inte bara är en rättslig ram. Det hör också samman med tjänster som i största allmänhet skapar tillgång till och effektivitet i hamn- och transportverksamheten.

  Saïd El Khadraoui (PSE). – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag skulle vilja förena mig med många andra i den skarpa kritik som riktats mot kommissionen för hur denna fråga har hanterats. Det är fortfarande förvånande hur kommissionen, mindre än ett år efter det att det tidigare hamndirektivet förkastats, sjösätter ett nytt förslag utan att rådfråga sektorn, eller parlamentet för den delen, när den vet hur känslig denna fråga är. Jag skulle vilja understryka detta, eftersom jag är övertygad om att saker skulle ha kunnat utvecklats annorlunda om det funnits en vilja i ett tidigare skede att inledda en dialog med de berörda parterna.

Jag känner dock till att Jacques Barrot inte heller är särskilt nöjd med detta ärende, och mina kommentarer är därför inte riktade mot honom personligen, men de måste likväl uttryckas. Han känner till, likaväl som jag, att det inte bara är tillvägagångssättet i denna text, utan också dess innehåll, som möter stort motstånd inom sektorn. Arbetstagarorganisationerna är uppenbarligen oroade över omfattningen av egenhanteringen, men förslaget har också mött skarp kritik från hamnar, hamnföretag, lotsar och till och med redare.

Georg Jarzembowski förtjänar beröm för att ha gjort ett försök att rädda situationen trots allt detta, men jag tar mig friheten att vara av en annan mening än honom när det gäller innehållet. Med tanke på hur detta ärende lades fram och sedan mottogs av sektorn, har vi inget annat val än att förkasta det helt och be kommissionen att återvända till ritbordet.

Det skulle vara verkligen dålig förvaltning att godkänna det, eftersom vi inte har någon som helst aning om vad resultatet av omröstningen skulle bli. Om ni vill bygga ett hus, men vet att grunden är bristfällig, har ni inget annat val än att stoppa bygget och börja om igen. Att förkasta förslaget innebär helt enkelt att hamnarna kommer att kunna fortsätta arbeta på samma sätt som de har gjort de senaste 40–50 åren med imponerande tillväxtsiffror i många fall.

Detta innebär naturligtvis inte att vi kan tillåta oss att koppla av. Kommissionen bör ta sin tid, fundera på saken, inleda en diskussion med sektorn och undersöka vad det är i hamnarna som verkligen kräver en strategi på EU-nivå. En ny grönbok eller vitbok, som någon förslog, tycker jag verkar vara en bra strategi, och under tiden kan kommissionen inrikta sig på det som krävs inom sektorn, nämligen tydliga regler om insyn när det gäller statliga investeringar. Men först måste vi dock förkasta detta förslag

  Josu Ortuondo Larrea (ALDE). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Efter att ha förkastat det under den förra mandatperioden behandlar vi i dag åter kommissionens förslag till avreglering av hamntjänster, och vi finner oss än en gång i samma situation, eftersom den text som vi ursprungligen förkastade knappt har ändrats alls innehållsmässigt.

Förslaget är likartat, och föredraganden är samma person. Jag säger detta med respekt och tillgivenhet för min kollega, Georg Jarzembowski, men jag tror att också detta förslag kommer att förkastas av en majoritet.

Eftersom jag i allmänhet är för avreglering av marknader och även av hamntjänster kan jag inte stödja det aktuella förslaget, i första hand eftersom syftet endast är att ta itu med tjänster som tillhandahålls inom varje enskild hamn, med det sunda syftet att främja fri konkurrens, men utan att man tar itu med just de tillvägagångssätt som innebär ett brott mot konkurrensreglerna bland olika EU-hamnar.

Jag tror att flera aspekter av de normala tillvägagångssätten i många hamnar behöver ändras. Jag anser att en del av missbruket och vissa avtalsformer som påtvingats tjänsteleverantörerna är oacceptabla. Trots detta menar jag att ändringar inte kan föreslås så här aggressivt. Vi måste främja en välorganiserad övergång samt å ena sidan garantera säkerhet och effektivitet i hamnverksamheten, och å andra sidan skydda arbetstagarnas rättigheter.

Jag anser att företag har rätt att välja arbetstagare fritt, men de borde i första hand anställa arbetstagare som redan har utfört vissa arbeten och vars anställningskontrakt fortfarande gäller. Precis såsom har skett inom andra ekonomiska sektorer i kris, när det funnits ett överskott av arbetskraft, kommer vi att behöva förhandla fram en lämplig omstruktureringsplan mellan arbetstagarorganisationer, företag och förvaltningen.

EU och parlamentet får inte uppfattas som ett instrument för lössläppt kapitalism av medborgarna. Det är förslag som detta, vilket vi diskuterar i dag och som jag hoppas vi kommer att förkasta, som har bidragit till de nederländska och franska nejrösterna i omröstningen om konstitutionsfördraget. Vi måste modernisera vår ekonomi, men med nödvändig täckning och nödvändigt skydd för de berörda, vilket är huvudsyftet med alla politiska åtgärder. På så sätt kommer vi att ha större moralisk auktoritet när det gäller att fördöma det våld som vi bevittnade här i går.

  Michael Cramer (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! De gröna i denna kammare förkastar hamnpaketet, inte minst av olika anledningar grundade på god ton, eftersom det lades fram av kommissionsledamot Loyola De Palacio i hast vid hennes sista sammanträdesperiod, det vill säga vid en tidpunkt när hon verkligen borde ha lämnat sin tjänst för länge sedan. Det är dålig stil att återinföra, nästan oförändrat, ett direktiv som parlamentet redan har förkastat och, så att säga, kasta ned det inför er efterträdare och kammaren.

Nästan alla medlemsstater är motståndare till hamnpaket. Det har förkastats av den konservativa regeringen i Nederländerna, av labourregeringen i Förenade kungariket och av både den förra rödgröna regeringen och den nuvarande koalitionen mellan konservativa och socialdemokrater i Tyskland. Det finns en berättigad rädsla för en ekonomisk motreaktion, som skulle kunna uppstå på grund av behovet att betala av investeringar under kortare tidsperioder, på grund av att byråkratin ökar på ett kostsamt sätt och på grund av det faktum att konkurrens redan förekommer. Kostnaderna i EU:s hamnar är mycket låga, hälften av kostnaderna i Förenta staterna och en tredjedel av kostnaderna i Asien. Hamnarbetarna är berättigade att strejka, för de fruktar lönedumpningar. Det finns inte plats för en politik som syftar till social frysning av detta slag i en marknadsekonomi.

En ofantlig koalition av konservativa, socialister och gröna är motståndare till hamnpaket. Låt mig uppmana er att förena er med oss och förkasta det, och på så sätt ge kommissionsledamot Jacques Barrot möjligheten att lägga fram en ny förordning inför oss, som kommer att skapa den insyn som de europeiska hamnarna behöver.

  Georgios Toussas (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Vår debatt hålls i efterdyningarna av hamnarbetarnas demonstration mot massarbetslöshet, som med stor framgång hölls i alla medlemsstaters hamnar i går, och som sände ut ett fullkomligt klart budskap om att dra tillbaka detta direktiv om tillträde till hamntjänster.

Debatten hålls också två år efter det att Europaparlamentet förkastade förslaget. Den nya versionen av detta direktiv om hamnar är, trots missvisande krav på insyn, garantier och så vidare, ännu värre än det förslag som röstades ned av Europaparlamentet den 23 november 2003.

Enligt vår mening ligger det en viktig politisk fråga här. Trots att Europaparlamentet förkastade direktivet i fråga, trots att den nya versionen förkastades av utskottet för sysselsättning och sociala frågor och utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och trots att föredragandens förslag röstades ned av utskottet för transport och turism, har kommissionen insisterat på att det ska läggas fram inför Europaparlamentet, något som återigen visar sambandet mellan Europaparlamentets ledamöter och de arbetstagare som är anställda inom detta känsliga område.

Den nya versionen av direktivet inbegriper utförsäljning av hamnar till den privata sektorn, tillsammans med alla hamntjänster: lastning och lossning, stuvning och lagring.

Tillåt mig att avsluta med att kort tillägga följande angående det som övriga talare har sagt: en av de grundläggande frågorna, som är en prioritering för Europaparlamentet, är sjötrafiksäkerhet och miljöskydd. Genom att anta detta direktiv kommer riskerna att öka, och vi …

(Applåder från GUE/NGL-gruppen)

(Talmannen avbröt talaren.)

  Jeffrey Titford (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Det tidigare direktivet om hamntjänster förkastades av det föregående parlamentet vid plenarsammanträdet 2003, så varför förväntar sig kommissionen ett annorlunda svar denna gång när ingenting har ändrats? Varken ledningen eller personalen har uppmuntrat denna lagstiftning.

I går sa en talesman för parlamentet att protesterna hade orsakat stor skada, men vilken skada kommer inte att orsakas i de brittiska hamnarna om detta direktiv tillämpas? De nya investeringarna på över 400 miljoner euro som ledningen för mina lokala hamnar i Felixstowe och Harwich har beslutat om kan äventyras om de tvingas göra tjänsterna tillgänglig för andra företag. Vårt brittiska system har fungerat utomordentligt väl i decennier, så varför ska brittiska hamnar rubbas när denna typ av lagstiftning uppenbarligen är riktad mot särskilda hamnar på kontinenten?

Det sägs att denna sektor är i behov av större konkurrens för att främja tillväxt och skapa arbetstillfällen, men till vilket pris ska detta direktiv genomföras? Hamnarbetare kan förlora sina arbeten, säkerhetssystemet kan kollapsa och säkerhetsfrågan skulle stå på spel. Jag röstade för att förkasta det likartade lagförslaget för två år sedan, och som brittisk ledamot kommer jag att göra samma sak igen denna vecka.

(Applåder)

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Låt oss förbise att ledamöterna av kammaren vid otaliga tillfällen redan har gått emot behovet av att anta ett liknande direktiv, och deras invändningar har passerat obeaktade. Om ett sådant direktiv trots detta till varje pris ska antas, av hänsyn till öppnandet av marknaden för konkurrens och för att skapa en rättslig ram för att harmonisera förfarandena för hamnskötsel och göra dem genomblickbara, så skulle det åtminstone vara rättvist och rationellt.

Med det föreliggande förslaget skapas en rad snedvridningar, och det kommer säkerligen att leda till oönskade följder, såsom en försämring av kvalifikationer, vilket kommer att få uppenbara återverkningar på säkerhetsnivåerna totalt sett. I synnerhet ges lotstjänsterna i förslaget ensamrätt till vissa privilegier som förknippas med att garantera sjöfartssäkerheten, precis som särskilda åligganden som avser tjänster i allmänhetens intresse. Dessa är dock kännetecknande för alla tekniska sjöfartstjänster, inbegripet förtöjningstjänster, som därför uttryckligen borde skyddas och inte utsättas för den fria marknadens regler.

Jag uppmanar därför till säkerhet i våra hamnar och att arbetstagarnas sakkunnighet prioriteras. Annars tvingas jag att rösta mot förslaget.

  Philip Bradbourn (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Tillsammans med de flesta kolleger i kammaren har jag stora invändningar mot det förslag som ligger framför oss. Jag motsätter mig inte bara förslagets innehåll, som jag ska återvända till inom kort, utan jag finner det också oacceptabelt att kommissionen verkar vara oförmögen att acceptera ett nej som svar.

För två år sedan satt jag i denna kammare med mina kolleger och förde samma debatt då ett mycket likartat förslag förkastades. Kommissionsledamot Barrot! Varför sitter jag i dag återigen i samma sits? Vi står inför de förslag som nu diskuteras i samma veva som kommissionen håller på att upphäva eller planerar att avbryta förfarandena i fråga om överdriven lagstiftning.

När det gäller Förenade kungariket har förslagets innehåll mötts med misstro från branschens sida. Det finns inte en enda hamn som välkomnar förslagen. Om de antas skulle företag som har arbetat hårt för att uppnå en position som de bäst fungerande och mest konkurrenskraftiga i EU drabbas och hotas. I enlighet med förslagen anses tillståndsperioder och upphandlingsförfaranden vara marknadsorienterade åtgärder som kommer att förbättra tjänsterna och öka konkurrensen. De har inga sådana effekter över huvud taget. Tjänsterna kommer att minskas när potentiella konkurrenter plockar ut de lönsamma delarna ur verksamheterna, vilket kommer att hämma utvecklingen inom sektorn. Finansinstitut kommer också att bli mindre tillmötesgående med investeringskapital eftersom avkastningen kommer att vara minimal och inte garanterad, vilket leder till raka motsatsen till det som var avsikten.

Jag är bestämt för en öppen marknad och kan stödja alla förslag som är marknadsorienterade. Det är emellertid inte fallet med det här förslaget. Om EU vill få en marknadsorienterad strategi till stånd föreslår jag att man inför det som vi redan har i Förenade kungariket, nämligen ett beprövat och testat system.

Jag uppmanar kammaren att fullständigt förkasta förslaget och ge en enkel signal till kommissionen. Nej betyder nej oberoende av vilket språk man talar, förutom på ”EU-språket” där det verkar betyda raka motsatsen.

(Applåder)

  Gilles Savary (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! I morgon kommer vi att ha en något originell debatt eftersom utskottet för transport och turism har gjort en förfarandemässig ”helomvändning”. Vi måste därför ge vårt utlåtande om den obearbetade texten, nämligen Loyola de Palacio’s gamla text – den förgiftade bägaren hon gav till Europeiska kommissionen. Jag kommer personligen att rösta emot den, och inte på grund av att jag är särskilt radikal, som alla kan bekräfta, utan av tre anledningar.

För det första röstar jag emot texten eftersom vi inte kan acceptera förnekelse av parlamentarisk demokrati. Vi kan inte uppmuntra kommissionen att reproducera samma texter varje gång parlamentet har röstat emot dem. Vi kan inte heller uppmuntra den till att inte lyssna eller höra någonting och fortsätta framåt med hjälp av en mystisk form av ultraliberalism som innebär förakt för allas åsikter, inklusive yrkesutövarnas åsikter.

För det andra röstar jag emot den eftersom texten är socialt oacceptabel och farlig. Den inskränker sig till att legalisera samma sorts livegenskap i hamnarna som den som är utbredd till sjöss. Genom egenhantering av personal ombord handlar det i slutändan om att uppmuntra våra hamnar att anställa filippinier och malaysier för att kunna vara konkurrenskraftiga. I verkligheten handlar det om att erkänna att Irish Ferries hade rätt i juni.

Det är politiskt oansvarigt med tanke på att vi drog tillbaka ett direktiv om besättningar, som var ett direktiv om sociala aspekter, och vi behåller direktivet om hamntjänster eftersom vi, när det gäller initiativet ”bättre lagstiftning”, drog tillbaka 60 texter från Europaparlamentet under förfarandena. Ändå behåller vi direktivet om hamntjänster, och detta på grund av att denna text fungerar som en tankeställare och ger alla registrerade euroskeptiker och de som är allra mest emot EU rätt. Som en av dem som kämpade för att se EU existera anser jag att detta är en förolämpning mot oss.

Herr kommissionsledamot! Jag vet vad ni känner, och jag anser att problemen med EU:s hamnar är relaterade till den överdrivna koncentrationen i Nordsjön, till mättnad, till oorganiserade vägtrafikflöden på kontinenten, till sundens säkerhet – man behöver bara se till det som hände i Pas-de-Calais – och till nationell och regional utveckling. En hamn är huvudsakligen en plats. Det är en strategisk plats, inte en kostnadsfri tjänst. Det är inte ett snabbköp! Ni måste tänka enligt dessa linjer i framtiden när ni utformar det nya initiativet.

(Applåder från vänster)

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Herr talman! Enligt kommissionen är syftet med detta direktiv att förenkla öppnandet av marknaden för hamntjänster och därmed öka konkurrensen i EU:s hamnar. I verkligheten skulle direktivet inte öppna marknaden, utan i stället öka byråkrati, minska hamnarnas produktivitet och dessutom minska konkurrensen.

Kommissionens förslag hänger inte ihop. Föredraganden, Georg Jarzembowski, har visserligen gjort ett utmärkt arbete och lagt fram några relevanta ändringsförslag, men det måste sägas att inte ens han kan utföra mirakel. Om förslaget är ogenomförbart kommer det inte att börja fungera här i parlamentet. Europa är inte i behov av ytterligare dålig administration. Europa och vi behöver i stället säkerställa arbetskvaliteten i hamnar, de anställdas säkerhet och rättigheter och se till att hamnarna fungerar smidigt.

EU måste fokusera på det väsentliga, och intentionen bakom kommissionens förenklingsstrategi är, eller åtminstone sägs vara, att göra sig av med onödiga bestämmelser. I åtminstone detta fall har det inte fungerat. Jag hoppas att kommissionen också kommer att tillämpa de principer som den föreslår till direktivet om hamntjänster och allt som den gör. Det här direktivet måste förkastas.

  Bart Staes (Verts/ALE). – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I dag och i morgon kommer hela fackföreningsvärldens blickar att riktas mot parlamentet, liksom blickarna hos dem som arbetar hårt för ett mer socialt EU. Våren kommer verkligen att vara en viktig tid med debatten om hamndirektivet den här månaden, och nästa månad har turen kommit till Bolkensteindirektivet. Som ansvariga politiker har vi fått möjlighet att återigen sätta parlamentet på kartan och tydliggöra vår vägran att ansluta oss till det återkommande temat ytterligare konkurrens, ytterligare privatisering och ytterligare liberalisering.

Genom att förkasta detta direktiv visar vi att vi vill ha ett annorlunda Europa, där det inte bara är ekonomin som räknas, utan också de sociala och ekologiska dimensionerna. Man bör därför visa hänsyn till de människor som arbetar i hamnarna, hamnarbetarna som riskerar att förlora sina arbeten, samtidigt som frakt bör hanteras säkert och smidigt. Hänsyn borde också tas till de lotsar som på ett säkert sätt guidar fartygen in i hamnarna och säkerställer att mindre eller större miljökatastrofer förhindras. De gröna kommer därför att förkasta direktivet eftersom vi anser att ett annorlunda Europa verkligen är möjligt.

  Helmuth Markov (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Jag vill gärna veta om kommissionsledamoten har lyssnat till ett enda tal där någon har intagit en positiv hållning till detta direktiv om hamntjänster – förutom det som hölls av Georg Jarzembowski, som verkade osäker om han skulle säga ”ja” eller ”nej”? Det finns åtskilliga anledningar till att förkasta det, vilket sträcker sig från den sociala aspekten till den byråkrati som inbegrips, för att inte nämna vår känsla av att det är någonting odemokratiskt med en kommissionsledamot som passerat sitt bäst-före-datum och än en gång lagt fram ett förslag som redan har förkastats.

Parlamentet är definitivt mycket enat, och jag anser att ni kan göra er själv och kommissionen en tjänst genom att i ert avslutningstal ta tillfället i akt och tillkännage att ni drar tillbaka förslaget, och därmed föregriper parlamentets uppmaning till er att göra just det. Ni accepterar att de berörda parterna inte vill ha detta direktiv och att er föreställning om vad som är god demokratisk sed inte är den enda, och således har ni utsikter att komma fram med ett nytt direktiv, ett som enbart behandlar öppenhet och med det stöd som hamnar behöver. Det skulle vara ett förnuftigt sätt att hantera situationen, och genom att leda er själv i den riktningen skulle ni göra demokratin i Europeiska unionen en stor tjänst.

(Applåder)

  Johannes Blokland (IND/DEM). – (NL) Herr talman! Det råder inga tvivel om att vissa europeiska hamnar har problem, men det som är mindre säkert är att det aktuella förslaget från kommissionen kommer att hantera dem på ett lämpligt sätt. Att anta åtskilliga ändringsförslag kommer inte heller att förändra denna grundläggande fråga. Med tanke på det i viss mån ökade motståndet till följderna av detta förslag bland de är berörda, ber jag er att överväga om denna åtgärd behövs i dagsläget. Enligt min uppfattning är detta förslag inte rätt åtgärd vid rätt tidpunkt, trots att tjänstedirektivets ankomst är nära förestående.

Sektoriell lagstiftning för hamnar är välkommen, och bestämmelser om statligt stöd till hamnar är nödvändigt. Detta förslag är likväl inte likställt med uppgiften att hantera de nuvarande problemen utan att införa överdrivna administrativa och organisatoriska bördor. Jag vädjar därför till mina kolleger att förkasta detta förslag och ber kommissionen att lägga fram ett nytt, mer fokuserat förslag, tillsammans med ett förslag om reglering av statligt stöd i hamnar. Jag välkomnar varmt de ändringsförslag som tjänar detta syfte.

  Koenraad Dillen (NI). – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Det vi har hört här i dag och det vi såg på Strasbourgs gator i går är en känsla av déjà vu. Naturligtvis skulle det inte ha gått så långt om kommissionen hade varit förnuftig nog att i tysthet begrava detta katastrofala hamndirektiv för två år sedan.

I åratal har det varit uppenbart i den allmänna opinionen och särskilt i europeiska hamnar att det inte finns något demokratiskt stöd för detta antisociala och ideologiska åtgärdspaket, som inte har inspirerats av politiskt sunt förnuft. Till och med ett barn skulle förstå att denna egenhantering – som nu har blivit ökänd – leder till arbetslöshet, social oro och osäkra situationer i hamnarna.

Kommissionen gick likväl vidare. Grundat på rent doktrinära övervägningar läggs nu ett förslag fram för oss som i stort sätt är identiskt med det som förkastades av en majoritet i parlamentet för två år sedan, utan någon större respekt för parlamentet, mot deras bättre vetande, och mot viljan hos en stor majoritet av europeiska hamnarbetare. Samma sak gäller också i viss mån Bolkensteindirektivet.

Det är ingen överraskning att medborgarna i Frankrike och Nederländerna vänder ryggen mot detta Europa, vilket andra kommer att göra på andra platser i morgon. Kommissionen skulle inte kunna vara mer blind för medlemsstaternas sociala verklighet, eller vara mer fjärran från medborgarnas lidande.

  Luis de Grandes Pascual (PPE-DE). – (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Oavsett den här lagstiftningens öde och med tanke på att parlamentet tycks vara mycket delat måste vi ibland, som en spansk klassiker uttrycker det, säga vad vi känner och känna vad vi säger, när vi står inför ett oacceptabelt tryck, hur rättmätigt det än må vara.

Europaparlamentet står i dag inför ett dilemma: antingen fortsätter vi med utvecklingen av en genuin inre marknad, eller så kommer vi att fastna i ett stagnerat tillstånd. Personligen har jag beslutat mig för att stödja ett förslag vars grundläggande principer och mål är fastställda i Lissabonprogrammet och i vitboken om transport. En förbättrad konkurrens bland leverantörer av hamntjänster kommer att öka konkurrenskraften och effektiviteten i hamnar och bidra till att utveckla sjötransporter av gods, vilket i slutändan är huvudmålet med vårt stöd för sjötransporter i unionen.

En av de grundläggande delarna i förslaget, men den som har gett upphov till störst debatt, handlar om det snabba införandet av egenhantering. Det är väsentligt att medlemsstaterna garanterar erkännandet av en metod för tillhandahållande av hamntjänster som bidrar till en verklig utveckling av sjötransporter över korta sträckor, och som till sin natur kräver effektivitet och snabbhet inte bara när det gäller tullverksamhet, utan i synnerhet också när det gäller lastning och lossning.

Mina damer och herrar! Som svar på människors rädsla för att antagandet av detta direktiv kommer att leda till försämrade arbetsvillkor för arbetare måste vi klargöra att direktivet inte bara innebär respekt för medlemsstaternas lagstiftning om arbetsvillkor, utbildning och yrkeskvalifikationer, utan också för sådan lagstiftning som berör hälsa, säkerhet på arbetsplatsen, sjösäkerhet och miljöskydd.

Dessutom kommer överföringen av lastning till hamnar att öka verksamhetsvolymen i dem, vilket i sin tur leder till ökad sysselsättning.

  Inés Ayala Sender (PSE). – (ES) Herr talman! Jag vill påpeka att mitt land ligger vid en central sjöfartskorsning från handelssynpunkt och logistisk synpunkt, eftersom vi är Europas port mellan Medelhavet och Atlanten. Det är anledningen till att det ur ekonomisk synvinkel är mycket viktigt att vi har moderna, effektiva och väl förvaltade hamnar, eftersom de måste vara konkurrenskraftiga.

Spanska hamnar är självförsörjande och självfinansierade i jämförelse med andra hamnar. Det är därför det är nödvändigt att en gång för alla fastställa frågan om subventioner till hamnar, dvs. statligt stöd. Vi har ur social synvinkel välutbildad arbetskraft med kvalificerade arbeten och fullständiga rättigheter, vilket inte alltid är fallet när det gäller sjörätt. Slutligen är många av de tjänster som diskuteras från miljösynpunkt grundläggande för säkerhet och för miljöskydd.

Detta nya förslag har mottagits med en ovanligt hög grad av enhällighet, eftersom till och med de människor i mitt land som ansett att delar av det skulle vara användbara för att undanröja vissa problem och förlegade rutiner som finns kvar i våra hamnar har föredragit, och föredrar, att förkasta det i dag.

Grundat på min övertygelse att parlamentet kommer att göra vad man måste göra och förkasta detta förslag, som har visat sig vara minst sagt bristfälligt vad gäller nuvarande behov i europeiska hamnar, ber jag därför kommissionsledamoten att vara lyhörd, som han visat sig vara på andra transportområden, och att så snart som möjligt förbereda ett moderniserat, nödvändigt och modigt samrådsförfarande, eftersom den övergripande situationen kräver detta, där alla nödvändiga aspekter inom de europeiska hamnarna behandlas öppet och grundligt. På det sättet skulle vi inom en rimlig tidsperiod kunna finna lösningar för att göra Europas hamnar till de centrum för ekonomisk, social, teknisk och miljömässig utveckling som EU behöver och som därmed, med hänsyn till den globala ramen, skulle bidra till att framgångsrikt upprätta ett mer sammanhållet Europa.

ORDFÖRANDESKAP: MOSCOVICI
Vice talman

  Sajjad Karim (ALDE). – (EN) Herr talman! Efter att ha lyssnat på hela debatten har jag ett budskap till de hamnarbetare som samlats i Strasbourg. Till dem vill jag säga att jag har lyssnat till parlamentsledamot efter parlamentsledamot som radar upp och lägger fram argument som ligger i EU-medborgarnas intressen, och parlamentsledamot efter parlamentsledamot som uttrycker sympatier för de underliggande argument som de lägger fram. I stället för att stå upp och angripa parlamentet borde de ta ett steg tillbaka, lyssna på vad som sägs i debatten och ge parlamentet sitt stöd. Det är min vädjan till dem.

I morgon kommer parlamentet att ta ställning till ett förslag som förkastades med eftertryck i november 2003. Det är ett projekt som kommissionsledamoten helt och hållet har försökt att ta avstånd från och ett förfarande som är demokratiskt bristfälligt, på grund av försummelsen att ta hänsyn till, rådfråga eller kompromissa med dem som står i centrum för projektet.

Det är tydligt att detta förslag utformades med kontinentala hamnar i åtanke, med en önskan om att liberalisera marknaden för hamntjänster, som i de allra flesta fall fortfarande är nationaliserad. Det är en välkommen och nödvändig åtgärd, men den måste utföras på ett korrekt sätt.

Förenade kungarikets hamnindustri har emellertid skiljt sig från dess kontinentala motsvarigheter. Våra hamnar är privatägda. De får inget ekonomiskt stöd från regeringen, och kapital till nyinvesteringar uppbringas inom marknaden. Tack vare det stora antalet framgångsrika hamnar åtnjuter redan industrin den hälsosamma konkurrens som man försöker uppnå genom detta förslag.

Steget att införa en sådan värdskapsmodell som ska gäller för Förenade kungarikets hamnar kommer att vara mycket förödande. Hotet om en trend mot en icke-permanent arbetskraft kommer att leda till brist på arbetstrygghet, lägre kunskapsnivåer, lägre löner, försämrade arbetsförhållanden, och det kommer att få en skadlig inverkan på omgivande samhällen.

Min valkrets i nordvästra England har en lång och stolt historia bakom sig inom sjöfartsindustrin, med sådana hamnar som Liverpool, Manchester och Heysham, som utgör några av de största längs med Förenade kungarikets kust. Liverpool ligger i dess hjärta och är Förenade kungarikets hem för den första kommersiella torrdockan. Inom ramen för detta direktiv kommer Liverpools samhällen, som redan är bland de mest eftersatta i EU, att få uppleva att hårt arbetande hamnarbetare kommer förlora sina arbeten. Allt detta sker med ett kompensationspaket på bordet som är otillräckligt för att efterleva Förenade kungarikets lagstiftning, för att inte tala om Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Det är varken önskvärt eller praktiskt genomförbart för denna kammare att försöka ändra på detta förslag, som i grund och botten är bristfälligt. Det är av dessa anledningar som vi måste rösta ned det här förslaget.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL). – (PT) Det har återigen lagts fram ett oacceptabelt förslag för avreglering av hamntjänster, och detta förslag har, återigen, lett till en hård kamp från arbetarnas sida för att det ska förkastas, en kamp som vi har stött från första början, precis som vi gjorde 2003.

Detta förslag till direktiv utgör en del av den så kallade ”Lissabonstrategin” som syftar till att påskynda avregleringarna, vilket skulle leda till ett våldsamt angrepp mot den offentliga sektorn. Alldeles bortsett från de avgörande frågorna om nationell suveränitet som denna strategiska sektor inbegriper skulle detta förslag, om det antogs, leda till arbetslöshet, farliga arbetssituationer och osäkra arbetsförhållanden, i synnerhet på grund av det som brukar kallas egenhantering. Kollektivavtalen och fackföreningsrättigheterna hotas, produktiviteten och yrkesutbildningen försämras, risken för allvarliga olyckor tilltar, och allt detta i konkurrensens namn.

Detta är ett förslag som uppmuntrar de stora redarnas intressen. Därför har vi lagt fram ett förslag om att förkasta detta direktiv.

(Applåder)

  Hélène Goudin (IND/DEM). – Herr talman! Det finns flera goda skäl till att säga nej till hamndirektivet. För det första är detta en fråga som varje medlemsland ska besluta om i enlighet med EU:s subsidiaritetsprincip. Att ta ställning till denna typ av fråga tillkommer medlemsländerna. Vår grundläggande åsikt är att svenska regler ska gälla på svenskt territorium.

För det andra är den process som har lett fram till att hamndirektivet åter har kommit upp på agendan odemokratisk. Europaparlamentet förkastade ett identiskt förslag från kommissionen för knappt ett år sedan. För det tredje är de aktörer som berörs av detta direktiv i hög grad negativa till det. Det finns idag en väl fungerande konkurrens mellan Europas hamnar. Hamndirektivet innebär att konkurrensen snedvrids eftersom rederiernas egen personal tar över jobbet med lastning och lossning.

Vem vill egentligen ha detta direktiv? Den främsta förespråkaren är kommissionen som till varje pris vill driva igenom denna lagstiftning. Svenska Junilistan kommer att säga nej till detta lagstiftningsförslag.

  Kurt Joachim Lauk (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag är övertygad om att ni kommer att få en majoritet i parlamentet att stödja ett hamndirektiv för Europa, om det direktiv ni lägger fram är väl genomtänkt och verkligen främjar öppenhet och konkurrens i Europa på detta område. Det här direktivet passar emellertid inte för den uppgiften, så jag föreslår att ni drar tillbaka det. Ni måste under den här debatten ha insett i vilken mån ni har gett anledning till enighet över partigränserna i parlamentet i den här frågan. Ni inser säkert att detta utkast till direktiv, som saknar tillräcklig grund, inte är tillräckligt väl utarbetat för en debatt. Även om Georg Jarzembowski har gjort ett utmärkt arbete är chansen liten att parlamentet ska förbättra ett dåligt direktiv när ett sådant läggs fram. Kommissionen måste också vänja sig vid tanken på att parlamentet inte kan användas som en verkstad för dåliga direktiv.

Vad som gör att detta direktiv knappt är värt att överväga är att betydelsefulla aspekter i det är oklara. Som exempel kan nämnas att definitionen av marknader verkligen är det. Är det tänkt att det ska innebära konkurrens inom hamnar, mellan själva hamnarna eller ska det omfatta både hamnarna och den trafik de delar i inlandsområdet? Man har inte utfört någon konsekvensbedömning, och det står alls inte klart vilka fördelar allt detta ska innebära för konsumenten.

Större konkurrens bör egentligen minska hanteringskostnaderna, men enligt vad vi känner till är hanteringskostnaderna i Europa ändå mindre än hälften mot vad de är i Singapore eller Dubai, vilket innebär att de är en bra bit lägre. Tanken är att de ska fortsätta vara det, och ändå innebär detta förslag en möjlighet till att dessa kostnader kommer att öka. Kommer det här direktivet verkligen att öka antalet tjänsteleverantörer i hamnarna? Jag ber er att ompröva det, att dra tillbaka det och lägga fram ett bättre. Om det är väl genomtänkt kommer ni att få en majoritet för öppenhet och konkurrens i Europa.

  Marta Vincenzi (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! En stark, kontinentomfattande ekonomi behöver ett hamnsystem snarare än enskilda hamnar. Den behöver ett system som förenar de 25 medlemsstaterna i EU och underlättar övergången från ett tillåtande av konkurrens till ett förstärkande av den totala konkurrenskraften. Man uppnår inte detta syfte i direktivet, och i en tid av stor politisk kris inom EU är detta ett dåligt, eller snarare chockerande, tecken på klyftan mellan institutionerna och de faktiska behoven inom de intressen som står på spel i en globaliserad värld. Alla dessa olika intressen kan inte längre förenas genom de gamla strategierna.

Sådana här olämpliga tecken måste elimineras. Vad vi behöver är en vision om ett gemensamt hamnsystem, en gemensam politik och tydliga riktlinjer för investeringar och statligt stöd. Sådana riktlinjer får inte begränsas till en prioritering av konkurrens mellan hamnar, utan måste kunna förhindra att konkurrensnackdelarna hos vissa av dessa hamnar försvagar hela systemet. Vi måste skydda den kvalificerade arbetskraften mot social dumpning och uppmuntra gemensam utbildning. Vi måste skydda effektiviteten hos de offentliga tjänsterna och erkänna vilka förutsättningar som krävs på områdena för säkerhet, kvalitet och tillgång. Slutligen måste vi utvärdera hur liberaliseringen inverkar på sektorn, för det som vi anser vara mest oroande i nuläget är den nuvarande utvecklingen mot en koncentration av produktionen och logistiken i vissa hamnar runt omkring i världen.

Dessa är de nya utmaningarna, och direktivet ger inget svar på dem. Det som har skett mellan det första förslaget 2001 och detta andra förslag är inget gott exempel på europeisk politik. Jag upprepar dock att det behövs ett direktiv och regler, och att åstadkomma dem kommer att kräva ett starkt politiskt engagemang där man inte drar sig för att fastställa gemensamma regler, trots hamnarnas autonomi.

(Applåder från GUE/NGL-gruppens bänkar)

(Talmannen avbröt talaren.)

  Jacky Henin (GUE/NGL). – (FR) Herr talman! I det direktiv om tillträde till marknaden för hamntjänster som lags fram för andra gången förbises de allmänna intressena och förbättringen av européernas levnadsvillkor fullständigt. Och vad värre är tjänar det bara de stora transnationella fraktföretagens ekonomiska intressen, till nackdel för alla aktörer inom hamnsektorn, från hamnarbetaren till den småskaliga företagaren. Dess enda syften är att rasera stadgar och sociala skyddsåtgärder och att dra ned lönerna för att ett litet antal människor ska bli förmögna, och detta till nackdel för människors trygghet och miljön. Den sociala modellen i detta direktiv påminner om djungelns lag: egenhantering är en pånyttfödelse av slaveriet.

Alla teknisk-nautiska yrkeskårer och alla fackföreningar i Europa förkastar enhälligt detta direktiv för hamnar i Bolkesteinstil. I går demonstrerade jag utanför parlamentet tillsammans med 10 000 hamnarbetare från hela Europa. Jag bevittnade deras beslutsamhet i fråga om att förhindra detta fullkomligt orimliga direktiv. Jag kan försäkra er om att det skulle innebära att ta ansvar för att många av gemenskapens hamnar skulle blockeras genom kompromisslösa strejker om vi röstar för ett direktiv som detta, med alla de ekonomiska konsekvenser som ett sådant agerande får.

Jag skulle, precis som andra, vilja påpeka för kommissionen att vi, som företrädare för Europas nationer, redan har förkastat detta direktiv. Att föreslå en annan, nästan identisk, version av det är en politisk förolämpning av parlamentet och av hamnmyndigheterna som helhet. För att säkerställa konstruktionen av ett nytt Europa inriktat på en hög nivå av social och demokratisk integrering kräver vi att detta direktiv förkastas.

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag undrar vem som vill ha det här direktivet? Det finns inte ett enda hamnkontor som gynnas av eller som godtar detta direktiv. Det enda som gynnas är globaliseringen och den nya ordningen, som ni verkligen övervakar och som ni verkligen följer, med vilket jag menar tystar ned.

Det strider mot all logik, och det strider mot International Dockworkers Councils konvention 137, där det fastställs tydligt att kvalificerade hamnarbetare måste prioriteras. Vad är det ni försöker göra? Kommer ni att släppa in karteller i hamnarna?

Vi i Grekland har tre fjärdedelar av alla öar i Europa. Vi har med andra ord de flesta hamnarna i Europa. Vi vet hur de fungerar. Det finns en positiv arbetsmetod. Vi skulle kunna få snabbare resultat, men med människor vi känner till, människor med erfarenhet. Ska vi tillsätta oerfarna arbetare för att få bättre resultat?

Varför arbetar ni mot logiken, demokratin och arbetarnas intressen? Vi vill inte ha ett egenmäktigt Europa; vi vill ha ett folkets Europa.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Närhelst det förekommer demonstrationer utanför våra byggnader, vare sig det är här i Strasbourg eller i Bryssel, så vet vi att de har att göra med ett försvar av rådande intressen, och om dessa demonstrationer blir våldsamma vet vi att den huvudsakliga frågan helt klart är balansen i fråga om dessa intressen.

Det är dock ett olyckligt faktum att slagorden och batongerna döljer de verkliga alternativen. Vad detta i huvudsak handlar om är inte grundläggande frågor som liberalisering, öppenhet och liknande utan snarare, som alltid, detaljerna i de praktiska arrangemangen. Det är anledningen till att jag i denna debatt om hur vi ska agera vidare i fråga om detta direktiv håller med Georg Jarzembowski, föredraganden, om att kommissionens förslag som, det måste erkännas, inte var särskilt bra bör förbättras. Jag blir inte heller särskilt uppmuntrad av slagordet ”börja om från början”. Om vi skulle följa det skulle vi bara slösa bort en massa tid. Det faktum att människor efterlyser vitböcker och till och med grönböcker är ett bevis på en längtan inom parlamentet efter fem års vila från att vara EU:s lagstiftare.

Jag anser att denna debatt löper parallellt inte bara med den debatt om tjänstedirektivet som vi kommer att ha nästa månad, utan också med debatten om konstitutionen. Här gäller frågan inte heller om huruvida EU bör vara ”socialt” eller inte utan, i huvudsak, om hundratals detaljer som vi ska använda för att bygga ett fungerande, bättre och gemensamt Europa. Problemet är att det inte finns någon vilja att diskutera dessa hundratals detaljer, ingen vilja att anstränga sig för att söka och finna enighet. Människor tillgriper hellre slagord. De kanske får mediernas uppmärksamhet, men de hjälper inte någon i detta Europa som vi delar att finna sin väg mot bättre och fungerande lösningar.

(Applåder)

  Ewa Hedkvist Petersen (PSE). – Herr talman! För mig är det en gåta att EU-kommissionen lagt fram detta förslag igen. Vi hör vilket stort motstånd det möter och kommissionär Jacques Barrot har nu en möjlighet att visa att EU går i takt med medborgarna genom att dra tillbaka detta förslag.

Jag tycker att det finns tre argument för att göra det. Först och främst behöver vi inte direktivet. Det fungerar bra i många hamnar i Europa – det vet jag bland annat från mitt land, Sverige. Hamnarna utvecklas och det finns många flexibla lösningar. Det vi i stället behöver är ett direktiv om konkurrens mellan hamnar, något som vi i den socialistiska gruppen också påpekat.

Detta förslag från kommissionen är en europeisk centralreglering. Det är inte en avreglering inom hamnarna som man vill låta påskina. Det är en europeisk centralreglering som vi inte behöver därför att den inte leder till en utveckling av hamnarna, utan som tvärtom kan lägga hämsko på deras utveckling. Det är alltså tyvärr inte av omsorg om hamnarna och transporterna som EU-kommissionen har lagt fram detta förslag.

Dessa centralregler gör det att det blir krångligare att bedriva hamnverksamhet. Det blir svårare att utveckla hamnarna och transportsystemen eftersom hamnarna är centrala transportnoder och kombiterminaler som måste fungera bra för att hela transportsystemet ska göra det. Låt regionala och lokala aktörer utveckla hamnarna, det är det bästa.

Slutligen skulle detta hamndirektiv vara dåligt för de anställda i hamnarna. Det är de hamnanställda som skulle få betala priset för den centralreglering som kommissionen föreslår. Sannolikt skulle många arbetstillfällen gå förlorade och en hel del verksamhet förflyttas till inhyrningsbranschen, med sämre villkor och trygghet för de anställda som resultat. Det är alltså av många goda skäl jag föreslår alltså att parlamentet avvisar detta förslag.

  Roberto Musacchio (GUE/NGL). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi stöder hamnarbetarna mot detta direktiv som är negativt för sysselsättningen, negativt för deras rätt till trygghet och negativt för ekonomin själv, eftersom man föreslår en konkurrens som baseras på dumpning. Det måste därför förkastas, precis som 2003.

Vi måste tänka på det slags kollaps som den fria marknadens politik leder till. Hamnarbete har en fantastisk och mångårig tradition där rättigheter och välstånd har skapats genom att knyta handelsverksamhet till de städer som välkomnat dem. Utan detta nobla arbete, som man med direktivet skulle utplåna för den fria marknadens politik, skulle Europa inte ha någon framtid. Den europeiska sociala modellen är vår huvudsakliga tillgång, och detta direktiv är precis som Bolkesteindirektivet dess motsats. Det är anledningen till att jag anser att arbetarna har rätt och att parlamentet bör stödja deras krav genom att förkasta detta direktiv.

  Corien Wortmann-Kool (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Då vi under Georg Jarzembowskis ledarskap inledde arbetet med ett förhastat förslag av utskottet utformades ett hållbart paket med ändringsförslag med inbyggd garanti, med större trygghet för företag och hamnarbetare och utan egenhantering. Nyheten vad gäller denna sista aspekt verkar inte ha nått fram till fackföreningsrörelsen, och som det verkar inte heller till vissa ledamöter av parlamentet. Strid och känslor verkar sorgligt nog gälla framför en förnuftig diskussion om innehållet och, herr kommissionsledamot, det är inte vad ni säger, det är sättet ni säger det på.

Allt detta härrör från kommissionen, från er föregångare faktiskt, som inledde en bristfällig diskussion. Varför drar ni inte tillbaka detta direktiv? Jag skulle vilja att ni förklarar detta för mig om ett ögonblick, för det skulle vara den allra bästa lösningen. Men enligt dagens politiska verklighet finns det inte tillräckligt stöd för det bastanta paketet av ändringsförslag från utskottet för transport och turism, där det fick knapp majoritet. Eftersom det inte finns tillräckligt stöd för paketet av ändringsförslag kan vi inte stödja detta direktiv. Jag är dock fortsatt övertygad om att vi behöver en hamnpolitik som är skräddarsydd för Europa.

Detta har klargjorts mer än väl av ledamöter av parlamentet, först och främst av Jarzembowski, som jag har lagt fram ett förslag tillsammans med för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater. Vi vill be kommissionsledamoten att presentera ett dokument där en vision för hamnpolitiken fastställs i grova drag, inklusive konkurrensen mellan hamnarna, som en grund för vad vi hoppas den här gången kommer att bli en förnuftig diskussion. Är ni beredd, herr kommissionsledamot, att utarbeta ett sådant verkligt diskussionsunderlag? Skulle ni också inkludera de idéer från paketet med ändringsförslag som utarbetats av Jarzembowski? Vi får hoppas att detta kan driva på en förnuftig diskussion.

  Richard Howitt (PSE). – (EN) Herr talman! När Europaparlamentet för två år sedan förkastade direktivet om hamntjänster trodde ingen att kommissionen skulle försöka ta tillbaka det. Likväl rådfrågade den inte, lyssnade inte till och beslutade sig för att ignorera detta demokratiska parlament.

Låt oss vara tillräckligt tydliga om den skada denna lag skulle vålla hamnar om den antogs, inklusive östkustens hamnar som jag företräder i parlamentet. Att ersätta mycket kunnig, utbildad personal med fartygsbesättningar som kan lasta och lossa bäddar för olyckor, skador och eventuellt dödsfall. Jämför det med hamnen i Tilbury, som uppnådde en minskning av olyckorna på 50 procent 2005, eller hamnen i Great Yarmouth, som inte har haft någon olycka att rapportera om på över två år.

Till Georg Jarzembowski vill jag säga att denna lag skulle vara förödande för arbetstillfällen. Hamnägare har sagt till mig att över 600 nya arbetstillfällen vid Felixstowe och över 750 nya arbetstillfällen vid Harwich skulle vara hotade. Inte ett enda av de 650 arbetstillfällena vid hamnen i Tilbury skulle vara säkert. Det är vad hamnägarna själva säger, och dessa hamnägare skulle få uppleva att deras incitament till avgörande nya investeringar förstörs.

Två nya investeringsprojekt vid Tilbury har redan skjutits upp på grund av den osäkerhet detta direktiv har skapat. Hamnexpansionen i Bathside Bay, som nyligen har godkänts i Harwich, och det positiva beslutet om expansionen vid Felixstowe South, som vi hoppas så mycket på denna vecka, står båda på spel.

Till UK Independence Party skulle jag vilja säga att det motsvarar 1 miljard pund sterling, om ni kontrollerar era uppgifter, och vi skulle inte ens behöva vara här nu om det inte hade varit för att era ledamöter röstade för denna lagstiftning i utskottet för transport och turism.

Om vi återgår till investering, skulle den kampanj som har pågått i över ett decennium i Great Yarmouth för att bygga en yttre hamn få uppleva att denna ska konkurrera med den nuvarande inre hamnen. Det skulle innebära att de befintliga arbetstillfällena kommer att ersättas i stället för att arbetstillfällen och tjänster utökas på det område som är ett erkänt prioriterat område för att lösa arbetslöshet i hela Europeiska unionen.

Begå inga misstag. Det är skickliga arbetare som kommer att lida mest – människor som Steven Drew från Yarmouth, som sitter på åhörarläktaren och lyssnar på den här debatten och som, tillsammans med sin far Frank före honom, sammanlagt har arbetat i 55 år inom hamnindustrin.

Det behövs konkurrens mellan hamnar, men inte inom dem. Europeiska unionen borde nu göra det som borde ha gjorts förut, dvs. rådfråga hamnar, fackföreningar och linjerederier från början igen och börja med ett tomt pappersark, och genom detta förslag borde unionen erkänna sitt misslyckande. Europaparlamentet, som redan har försökt att förkasta detta förslag en gång för alla, bör nu rösta ”nej” för andra och absolut sista gången.

  Luís Queiró (PPE-DE). – (PT) Något som framgått av de tidigare inläggen är att detta direktiv gett upphov till enorma meningsskiljaktigheter som har spridit sig långt utanför kammaren och omfattar många hamnoperatörer och de flesta arbetarna inom denna sektor. Vad gäller de senare vill jag framhålla att vi har förståelse för deras protester men att vi inte accepterar de våldsamma metoderna. Samtidigt förklarade sig båda de utskott som uppmanats att avge yttranden vara mot förslaget till direktiv och befäste därmed ytterligare dess politiska öde.

Hamnsektorns betydelse behöver inte betonas ytterligare, herr talman. Vi vet alla att så gott som hela EU:s utrikeshandel går genom hamnarna och att dessa hamnar direkt sysselsätter omkring 350 000 personer, för att inte tala om antalet indirekt sysselsatta inom sektorn. Dessutom utvecklas oavbrutet tekniker för förflyttning av last och utrustning, och detta kräver oavbrutet investering och förnyelse.

De frågor som uppstår är följande:

Främjar förslaget till direktiv investering, konkurrens och tillgång till marknaden? Respekterar det de rättigheter som förvärvats när det gäller de nuvarande operatörerna? Strider det mot subsidiaritetsprincipen? Är det rättvist i fråga om kompensation i händelse av utbyte av leverantörer? Påverkar det arbetsmarknaden och de sociala rättigheterna för arbetstagarna inom sektorn? Kort sagt, uppfyller det målen högre effektivitet, mer konkurrens, mer inre marknad och bättre tjänster?

Georg Jarzembowski ville finna opartiska svar på dessa frågor, och det vill jag gratulera honom till. Det slår mig dock att detta förslag måste ses över igen, mot bakgrund av de förhållanden under vilka kommissionen har presenterat det. Vad som behövs är en politisk strategi som verkligen stimulerar utvecklingen av EU:s hamnar – vilket föredraganden själv påpekar och ändrar – och som tar hänsyn till de nuvarande förhållandena på marknaden och innefattar alla berörda parter, däribland naturligtvis parlamentet. Det är upp till er, herr kommissionsledamot, att ge svar på frågan. Vad gäller oss är det naturligtvis mycket lättare att fatta ett beslut i linje med de fastställda målen.

  Lasse Lehtinen (PSE). – (FI) Herr talman! Lissabonstrategin innebär också att vi bör rensa bort onödig och ineffektiv lagstiftning och inte öka byråkratin. EU:s hamntjänster är redan nu mycket konkurrenskraftiga, både när det gäller kvalitet och när det gäller omkostnader.

Detta är inte exempel på en konflikt mellan arbetare och kapital, eftersom hamnägare, hamnanvändare och hamnarbetare i olika europeiska länder betraktar förslaget som skadligt och inte till någon nytta. Konkurrens för konkurrensens skull bör förkastas, och det måste fokuseras mer på kvalitet och säkerhet.

Detta direktiv kommer definitivt inte att ge ökad konkurrens. Det kan tvärtom komma att skada konkurrensen. Systemet med förhandstillstånd kommer t.ex. att öka byråkratin. En ILO-konvention garanterar att registrerade yrkesutbildade hamnarbetare prioriteras för detta slags arbete, och i Finland har detta förstärkts i ett kollektivavtal. Säkerhet är en nyckelfaktor: skulle det vara av intresse i fråga om hälsa och säkerhet i arbetet om sjöfolk efter en hård dags arbete måste ta itu med hanteringen av ännu en last i en utländsk hamn?

  Gunnar Hökmark (PPE-DE). – Herr talman! Den grundläggande frågan i denna debatt handlar om huruvida det är bra med konkurrens och nya tjänster inom detta område liksom inom alla andra områden. Det handlar om huruvida det är så att saker och ting blir sämre för konsumenter, arbetstagare och verksamheter om man har en konkurrens. När jag lyssnar på en del av debattörerna verkar det som att det faktum att man har konkurrens och fler företag är dåligt för hela samhället.

Vi kan ju se från de europeiska samhällena att där man har öppnat upp för konkurrens och nytt företagande har det lett till utveckling av tjänster, utveckling av verksamheter, lägre priser och bättre service till konsumenten. Vi har sett det inom teleområdet, inom flygområdet, inom område efter område och har hört samma varnande argument innan dessa avregleringar har genomförts.

Jag kommer ihåg när teleavregleringen en gång i tiden diskuterades, hur man på fullt allvar hävdade att det inte skulle kunna gå att telefonera och att de som jobbade inom den verksamheten skulle förlora sina jobb. I själva verket har det blivit fler jobb.

Inom hamnområdet, som är så avgörande för handel och utveckling inom unionen, är det självfallet att den dynamik som ett ökat marknadsinträde och konkurrens både mellan och inom hamnar innebär kommer att leda till en utveckling av tjänster. Det är avgörande inte bara för att hamnverksamheten som sådan kommer att fungera bättre utan också därför att sjöfart, transport och handel kommer att fungera bättre. Det handlar om hela det europeiska varuflödet, men också om möjligheterna för nya regioner att växa fram – nya hamnar och nya strukturer i vår ekonomi.

Om vi vill ha konkurrens, kommer vi också att få se ny utveckling och förändring. Om man hävdar att allting är perfekt som det är idag, att våra hamnar runt om i Europa fungerar precis som de ska göra, då behöver ingen vara rädd för konkurrens. Om vi får nytt företagande och nya möjligheter kommer saker och ting att hända. Det är därför som den grundläggande frågan är om vi vill se ett mer dynamiskt varuflöde i Europa. Det vill jag.

  Joseph Muscat (PSE). – (MT) Tack, herr talman! Vi talar inte om containrar. Vi talar om människor, om mina kolleger. Den här diskussionen handlar om ett direktiv som Europeiska transportarbetarfederationen med rätta kallar onödigt, provocerande och obalanserat, och hamnmyndigheterna och industrin håller med om detta. Det innehåller de värsta inslagen i ett annat förslag, som parlamentet redan har förkastat. I stället för att lägga det på hyllan, eller åtminstone lägga fram ett rimligt förslag efter den omröstningen, har kommissionen intagit en ännu värre ståndpunkt. Jag kommer att rösta mot detta direktiv, för det underminerar de rättigheter som denna kategori arbetstagare, hamnarbetare, förvärvat med stor svårighet under en lång period. Jag kommer att rösta mot detta direktiv för att det innebär en möjlighet till brott vad gäller behandlingen av vissa arbetstagare, och att arbetstagare ställs mot varandra. Jag kommer att rösta mot detta direktiv för att det skulle innebära minskad hälsa och säkerhet i så känsliga områden som hamnar. Hur kan vi godkänna något som underminerar hälsa och säkerhet när vi skryter så mycket om just dessa faktorer här? Jag kommer att rösta mot detta direktiv för att jag tror på en balanserad konkurrens där alla bidrar och det inte alltid är arbetstagarna och låginkomsttagarna som måste betala. Jag anser att också de som är för en liberalisering av hamntjänster bör förkasta detta direktiv. Anledningen till det är att en röst till fördel för direktivet skulle innebära att öppna dörren för ett originaldirektiv som till och med våra kolleger verkar instämma i att det har ett stort antal brister. Låt oss sända ut en stark signal om att vi bygger ett socialt Europa och inte ett samvetslöst system. Omröstningen om hamndirektivet är ett gyllene tillfälle att ge alla de som väntar på ett agerande från en institution som vår hopp och vägledning. Jag är stolt över att det maltesiska arbetarpartiet och socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet besvarar denna uppmaning på ett konsekvent sätt. Vi vill låta alla de miljoner europeiska arbetstagare, som innefattar hundratals maltesiska arbetstagare som företräds av fackföreningen General Workers Union och som är här i dag och som påverkas av detta direktiv, veta att vi står enhälliga bakom dem.

  Marcello Vernola (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja tillfoga några tekniska överväganden. Det verkar framför allt som att man i detta förslag inte tar hänsyn till den grönbok som håller på att utarbetas av kommissionsledamoten med ansvar för transportfrågor, Jacques Barrot.

Vi borde ta vara på det tillfälle som erbjuds oss genom detta initiativ att undersöka det nya utbudet av tjänster från de nyligen anslutna länderna, och vi borde jämföra de nationella rättsliga kraven när det gäller kostnader för varorna så att villkoren för den fria marknaden kan råda på ett effektivt sätt. Enligt min uppfattning går det direktiv som ligger framför oss helt och hållet mot reglerna för konkurrens och marknad på grund av att de stora företag som är verksamma i norra Europas hamnar tillåts upprätta oligopol till skillnad från situationen i hamnarna vid Medelhavet, och framför allt ställs vi oskyddade mot attacker från de stora östasiatiska företagen som invaderar vårt hamnsystem.

Vi måste verkligen jämföra effekterna av politiken för statligt stöd på konkurrensen och klargöra konceptet och möjligheten att praktiskt tillämpa ett sådant stöd, i synnerhet vad gäller koncessionsavtal och andra sätt att låta en tjänsteleverantör tillhandahålla dessa som allmännyttiga tjänster enligt allmännyttiga bestämmelser. Detta direktiv innefattar inte heller någon jämförelse av miljöskyddsbestämmelserna för utförandet av nya infrastrukturarbeten eller av politiken för avfallshantering.

Vi måste klargöra bestämmelserna om konkurrenskraften med tanke på risken för illojal konkurrens från öst, och vi måste, vilket är ännu viktigare, bekräfta miljögarantierna för Medelhavsområdet, som tampas med verksamhetsutövare som inte respekterar gemenskapens miljölagstiftning. Egenhanteringen är ett mycket allvarligt hot mot de små och medelstora företag som verkar i våra hamnar.

  Nikolaos Sifunakis (PSE). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Kommissionen har åter lagt fram förslaget till direktiv om avreglering av hamntjänster, men utan att ta hänsyn till varför det förkastades av parlamentet 2003.

Dagens förslag till direktiv skiljer sig i grunden inte från det föregående. Bestämmelsen om egenhantering upprätthålls, vilket inte går ihop med de moderna arbetsförhållanden som behövs i EU:s hamnar inom sektorerna hygien, säkerhet och kvalitet hos hamntjänster.

Var i hela fridens namn finns förslagen till den verkliga utformningen av hamnarna? Var finns förslagen till en modernisering av hamnarnas totala funktion? Vi har inte hört något om det gamla kravet på undantag från direktivets räckvidd för lotstjänster, som inte är en kommersiell verksamhet utan utgör en offentlig tjänst, vars mål är säkerhet vid sjötransporter och skydd av hamnar och den marina miljön.

Vi har inte heller fått höra någonting om de ansträngningar som gjorts av ledamöter av utskottet för att förbättra Europeiska kommissionens förslag, trots Georg Jarzembowskis beundransvärda ansträngningar. Bristen på politik kommer att resultera i en lång period av osäkerhet, och det kommer naturligtvis inte att vara något investeringsklimat. Det bästa förslaget är att dra tillbaka det.

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE). – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi ifrågasätter inte behovet av ett direktiv eller behovet av att bana väg för en liberalisering. Detta förslag till direktiv har dock utformats på ett liknande sätt som det förslag som förkastades i parlamentet i november 2003, och det tas ingen hänsyn till parlamentets rekommendationer. Det är därför oacceptabelt.

Vidare innehåller förslaget till direktiv rättsliga inkonsekvenser i förhållande till den rättsliga ramen internationellt och på EU-nivå. Först och främst garanteras inte förenlighet med den pågående föreslagna översynen av rådets förordning (EEG) nr 1191/69 om skyldigheter som ingår i begreppet allmän trafikplikt. Man misslyckas också med att ta med varje enskild hamns särskilda egenskaper i beräkningen, inte minst när det gäller hamnar i de yttersta randområdena, där offentliga tjänster är avgörande för den fortsatta existensen av samhällen och där en forcerad liberalisering kan leda till socialt och ekonomiskt oacceptabla monopol.

Det förslag till direktiv som ligger framför oss är redan oacceptabelt, men betänkandet gör det hela ännu värre genom förslaget om ökad egenhantering utan något regelverk, vilket skulle leda till ökad avreglering och problem när det gäller säkerhet, garantier för offentliga tjänster, effektivt fungerande hamntjänster och skyddet av sociala rättigheter.

Jag anser därför, herr kommissionsledamot, att detta förslag till direktiv bör dras tillbaka och sedan ersättas med ett förslag i vilket man tar parlamentets rekommendationer i beaktande …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Marianne Mikko (PSE). – (ET) Mina damer och herrar! Estland är ett sjöfartsland, och hamntjänster utgör en stor del av vår bruttonationalprodukt. Genomförandet av direktivet om hamntjänster skulle inte innebära några stora förändringar för oss. Marknaden för hamntjänster liberaliserades kort efter det att Estland blivit fritt från Sovjetunionens planekonomi.

Förslaget till direktiv som lagts fram av Europeiska kommissionen är hindrande i största allmänhet i fråga om detaljer, som t.ex. tillståndsförfarande och kontraktsperiod, medan ansvaret på betydelsefulla områden överlämnas till medlemsstaterna.

Det skulle vara mer användbart med enhetliga och tydliga normer i fråga om kvalitet, miljö och säkerhet för en förbättrad konkurrens på den inre marknaden än med detaljerade bestämmelser. Jag delar också den oro som hamnarbetare i gamla Europa hyser. Det verkar som om kommissionen huvudsakligen vill uppnå en ökad effektivitet på bekostnad av kvalificerad arbetskraft.

Jag vill klargöra att hamnarna i mitt hemland Estland, i det så kallade ”nya Europa”, konkurrerar med hjälp av kvalitet och inte billig arbetskraft. Jag är övertygad om att Europeiska unionen med sin intellektuella potential kan utarbeta ett mycket bättre direktiv. Kommissionen borde utnyttja detta tillfälle. Herr kommissionsledamot! Jag kommer tyvärr att rösta mot detta direktiv i morgon. Tack för er uppmärksamhet.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Herr talman! Jag har lyssnat mycket noggrant till er alla, även om debatten inte har varit av den lovordande sorten.

Först och främst kan det vara lämpligt att ange bakgrunden till detta förslag, som faktiskt kom från den föregående kommissionen och från min föregångare. Men jag kan förstå, herr talman, om parlamentet är överraskat över att detta förslag har lagts fram igen, och jag kan förstå att detta steg kan ha kommit som en chock för en del av er. Jag vill bara ta upp några punkter för att – utan att rättfärdiga det – också förklara varför detta förslag har lagts fram igen.

Först och främst är det för att vi, trots allt, känner ett behov – liksom några av er har framhållit – av en tydlig rättslig ram för att främja investeringar i hamnar. Nittio procent av våra europeiska exportprodukter går genom våra hamnar. Vi behöver effektiva och moderna hamnar. För det andra lades detta förslag denna andra gång fram med mycket sträng begränsning i fråga om egenhantering, vilket tveklöst hade varit föremål för störst kritik vid den första behandlingen.

För det tredje kan jag, som en person som har visat socialt ansvar, ändå inte låta det få stå oemotsagt att detta förslag skulle strida mot alla de sociala rättigheter som finns inom hamnsektorn. Det har inte varit kommissionens avsikt att reducera de sociala rättigheterna för arbetarna inom den här sektorn. Kommissionen har till och med inkluderat en skyldighet i förslaget för alla leverantörer av hamntjänster att förvärva ett tillstånd, vilket tvingar dem att iaktta minimireglerna i gemenskapens sociallagstiftning. Dessutom utgör artikel 4 i förslaget en garanti i och med att man här föreskriver att direktivet inte på något sätt kommer att påverka tillämpningen av den nationella lagstiftningen vid anställning av personal.

Jag vill klargöra en sak, mina damer och herrar: jag skulle aldrig ha lagt fram detta förslag ännu en gång om jag, personligen, hade ansett att det utgjorde så allvarliga risker som vissa av er anser att det gör. Jag skulle ärligt talat inte ha gjort det.

Jag måste hur som helst säga att debatten ändå har varit nyttig och att den har bringat viss klarhet i alla de aspekter av hamnpolitik som faktiskt inte kan begränsas till ämnet i denna text. Många av er har påpekat att andra problem varit mycket viktiga. Dessa omfattar större öppenhet när det gäller kostnaderna för tjänster, införandet av en mer rättvis konkurrens mellan våra hamnar och behovet av att stimulera investeringar för att öka kapaciteten i våra hamnar ytterligare. Jag är därför väl medveten om att hamnpolitiken inte kan reduceras till en text av den här sorten och att debatten har varit mycket nyttig i det hänseendet.

Debatten har också bidragit till att belysa de mycket olika situationer som råder i EU:s hamnar, även om jag redan blivit medveten om dessa förhållanden under detta mitt första år som kommissionsledamot med ansvar för transport. Också i detta avseende har vi stött på ett problem. Några av er har med rätta betonat omöjligheten i att hantera det faktum att situationerna skiljer sig i så hög grad från den ena hamnen till den andra genom att fokusera alltför mycket på centralisering, och jag måste erkänna att ni har rätt. Vi ställs också inför en snabb utveckling av den teknik som används i hamnarna, vilket också tillfört en faktor som inte fanns med i den situation som rådde då detta förslag till direktiv utformades.

Jag anser både att debatten har varit nyttig och att ert utskott har gjort ett mycket bra arbete. Det är sant att jag kommer att ge mitt fulla samtycke på förhand om parlamentet går så långt som till att diskutera de ändringsförslag som har lagts fram av utskottet. Jag är för ett framflyttande av sista datum för tillstånd. Jag är för övergångsbestämmelserna, herr Jarzembowski. Jag är också för de kompromissändringsförslag om skydd för investeringar som gjordes före ikraftträdandet av direktivet, naturligtvis förutsatt att de syften som angivits beaktas, det vill säga ett icke-diskriminerande och rättvist marknadstillträde för alla.

Det är tydligt att – och detta är en paradox – kommissionsledamoten som vände sig till er hade hoppats att ni skulle nå ett beslut om den text som ändrats av ert utskott. Paradoxen är att ni nu måste nå ett beslut om den första texten. Men ni kommer inte att kritisera mig för att jag sätter tilltro till parlamentet när jag säger att jag ansåg att de förbättringar som gjorts av parlamentet på detta område och i fråga om denna text var utmärkta, och faktiskt gjorde det möjligt att svara på ett antal kritiska anmärkningar.

Men detta är alltså situationen. Jag är medveten om att det finns två meningsriktningar bland er. Det finns de som menar att den första texten inte kan förbättras, och så finns det de som menar att den kan rättas till. Det är er föredragandes teori. Herr talman! Min uppgift är inte lätt. Jag vill visa min respekt för parlamentet: å ena sidan respekterar jag det arbete som ert utskott har utfört, och å andra sidan måste jag respektera det utslag som omröstningen kommer att ge.

Är det inte klokt att invänta omröstningen så att jag kan dra alla de nödvändiga slutsatserna? Enligt min uppfattning finns det en sund demokrati möjlighet att rösta. Det är min uppfattning, och jag menar inte att förolämpa parlamentet när jag uppmanar det att fatta ett beslut, fastän jag kanske beklagar att det inom ramen för detta förfarande inte är möjligt för det att fatta ett beslut om en text som har förbättrats – jag tvekar inte att säga detta – av utskottet.

Hur det än förhåller sig, herr talman – och jag säger detta med ett visst allvar – så står det efter att ha lyssnat noggrant till hela debatten helt klart att jag kommer att kunna dra alla nödvändiga slutsatser av morgondagens omröstning i parlamentet. Jag anser att detta är att respektera parlamentet, och jag erkänner styrkan i ett antal av argumenten, vilket jag kan tillägga kommer att göra det möjligt för mig att utforma en bättre övergripande hamnpolitik för EU.

Jag vill tacka er, mina damer och herrar, och jag upprepar att jag endast åtar mig en sak: att dra de nödvändiga slutsatserna av er omröstning när den har hållits.

(Applåder)

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag – det vill säga i morgon – kl. 12.00. Det är upp till er att dra alla de nödvändiga slutsatserna av den.

SKRIFTLIG FÖRKLARING (ARTIKEL 142)

  Dominique Vlasto (PPE-DE). – (FR) I och med underkännandet av detta andra förslag till direktiv, före första behandlingen och trots att Jarzembowskibetänkandet innebar verkliga framsteg och utgjorde en stabil grund att verka utifrån, kommer vänstersidan och vissa fackföreningar att kasta tillbaka hamntjänsterna till en situation med rättslig osäkerhet och politisk instabilitet.

Tillbakadragandet av egenhantering och erkännandet av kriterier som avser sjösäkerhet och yrkeskvalifikationer i urvalsförfarandet i fråga om tjänsteleverantörer var fördelar i det första förslaget till direktiv.

Europeiska hamnar måste investera om de ska utvecklas och svara på den ökade sjötrafiken. En hamn som Marseille behöver en rättvis och skälig europeisk konkurrens om dess tillgångar och arbeten ska kunna försvaras. Gemenskapsflottan behöver effektiva och konkurrenskraftiga hamntjänster.

Detta förslag, som obestridligen har sina brister, skulle ändå ha medfört rättssäkerhet och stabilitet till en utvidgande sektor. Jag är fortsatt emot ett förkastande av texten, ett agerande som är liktydigt med att överge vårt ansvar. Om texten kommer att förkastas skulle jag vilja se att kommissionen lägger fram en grönbok om hamnpolitik och rådfrågar alla berörda parter.

Avslutningsvis vill jag tacka de franska brottsbekämpande organen som sörjde för parlamentets säkerhet under gårdagens oacceptabla demonstrationer.

6. EU:s luftfartspolitik gentemot länder utanför EU – Relationerna på luftfartsområdet mellan EU/Ryssland och EU/Kina

  Talmannen . – Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om

- ett betänkande (A6-0403/2005) av Saïd El Khadraoui för utskottet för transport och turism om fortsatt utveckling av EU:s luftfartspolitik gentemot länder utanför EU (2005/2084(INI)), och

- ett betänkande (A6-0375/2005) av Roberts Zīle för utskottet för transport och turism om relationerna med Ryska federationen och Kina på luftfartsområdet (2002/2085(INI)).

  Saïd El Khadraoui (PSE), föredragande. – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först och främst vill jag tacka skuggföredragandena från de andra grupperna för deras goda samarbete. Även om vi inte har varit överens i alla avseenden anser jag att vi lyckats enas om det väsentliga, och på det sättet bidra till att skapa en europeisk strategi för ett ämne som bara kommer att öka i betydelse under de kommande åren.

Som ni känner till utlöstes denna diskussion av EG-domstolens välkända domar avseende gemensamt luftrum (”open skies”) 2002, som tydligt visade att gemenskapen har exklusiv behörighet på området för internationella flyglinjer, särskilt datoriserade bokningssystem, biljettpriser för flyg inom gemenskapen och fördelning av ankomst- och avgångstider och landningsrätter. Alla befintliga bilaterala luftfartsavtal mellan medlemsstaterna och tredjeländer måste anpassas till domen, vilket får till följd att inte mindre än 2 000 luftfartsavtal över hela unionen kommer att bli föremål för översyn.

Det finns två sätt att göra detta på. Endera tar medlemsstaterna på sig uppgiften att föra bilaterala förhandlingar med tredjeländer för att de bilaterala avtalen ska anpassas till EU-lagstiftningen (58 avtal har harmoniserats på det sättet), eller så förs förhandlingar på gemenskapsnivå under det så kallade övergripande mandatet. Än så länge har 22 länder accepterat övergripande avtal med gemenskapen, vilket har lett till att 327 bilaterala avtal har anpassats. Detta utgör totalt 385 avtal, vilket innebär att det fortfarande är en lång väg kvar tills alla 2 000 avtal har anpassats.

I mitt betänkande pläderar jag därför för att så snart som möjligt anpassa alla bilaterala avtal till domarna avseende det gemensamma luftrummet för att undvika rättslig osäkerhet. Personligen föredrar jag gemenskapsavtal, eftersom en serie förhandlingar är tillräckligt för att ersätta alla befintliga bilaterala avtal med ett särskilt land i ett enda slag. Gemenskapen kan trots allt i mycket högre grad göra sitt inflytande gällande i förhandlingar än t.ex. en enskild medlemsstat, men detta kräver en gemensam, sammanhängande vision.

Jag vill betona att vi bör sluta avtal med våra nyckelpartner och länder på uppåtgående, såsom Kina, Förenta staterna och Ryssland, så snart som möjligt, samtidigt som vi inte får glömma våra närmaste grannar. Det är viktigt både av ekonomiska skäl och av politiska skäl i fråga om luftfart, såsom säkerhet och trygghet, och det är anledningen till att jag har lagt fram ett ändringsförslag om just denna fråga i beredskap för dagens omröstning.

När gemenskapsavtalen har slutits är det av avgörande betydelse att gemenskapen beaktar tre viktiga faktorer. Först och främst måste avtalen balanseras, och det är viktigt att ha likvärdigt tillträde till varandras marknader. Detta innebär att aspekter som landningstillstånd, cabotagerätt, likvärdig etablerings- och äganderätt samt statligt stöd måste beaktas. Jag lade fram ett ändringsförslag före dagens sammanträde för att säkerställa att frågan om statligt stöd läggs till listan. Det är inte oviktigt med tanke på de hårdare skyddsåtgärder som ålades alla flygbolag i Förenta staterna efter den 11 september, då Förenta staternas regering bidrog med finansiering till amerikanska flygbolag men inte till andra, vilket är liktydigt med snedvridning av konkurrensen.

För det andra betonar jag i mitt betänkande att öppnandet av marknader alltid bör föregås av regleringskonvergens, och behovet av att graden av liberalisering kopplas till rättvisa och konkurrensmässiga villkor. Europeiska unionen arbetar på, eller har redan utarbetat, bestämmelser om sociala frågor runt säkerhet, trygghet, miljö, statligt stöd och konkurrens. Det är oacceptabelt att dessa höga normer skulle undergrävas om det kommer in operatörer på marknaden som är bundna av mindre stränga regler. Lika villkor mellan båda parternas lagstiftning är naturligtvis av avgörande betydelse i avtal om gemensamt luftrum, där flygbolag i EU och tredjeländer skulle få möjlighet till obegränsat tillträde till varandras marknader. Annars skulle det kunna sluta med en snedvridning av konkurrensen, och det finns också risk för omlokalisering, vilket skulle leda till att europeiska flygbolag flyttade till länder med mindre entydiga regler. Detta är anledningen till att jag har lagt fram ett ändringsförslag om att införa regleringskonvergens kring säkerhet, statligt stöd och konkurrens i mitt betänkande, för att få till stånd regleringskonvergens också på dessa områden. Om det skulle visa sig vara omöjligt att nå ett avtal om gemensamt luftrum skulle kommissionen ombes utveckla rättvisa och öppna mekanismer för en uppdelning av trafikrättigheter mellan medlemsstaterna.

För det tredje och sista bör kommissionen också rådfråga och informera alla berörda parter inom luftfartsindustrin samt Europaparlamentet under förhandlingarna om det stora antalet luftfartsavtal som sluts mellan EU och resten av världen under de kommande åren.

Dessa tre betydelsefulla faktorer reflekteras också i Roberts Zīles betänkande om Ryssland och Kina. Även här måste ömsesidighetsprincipen tillämpas. De höga avgifter som Ryssland kräver för flygrutter över Sibirien måste avskaffas. Asiens betydelse tilltar trots allt, och den kortaste flygrutten dit är fortfarande via Ryska federationen. Därför förtjänar också Zīle vårt fulla stöd.

  Roberts Zīle (UEN) , föredragande. – (LV) Herr talman, mina damer och herrar! Först och främst vill jag tacka alla skuggföredragandena och de som har lagt fram förslag som avser Europeiska kommissionens rapport. Enligt min uppfattning ledde detta till att vi i utskottet för transport och turism lyckades uppnå ett gott resultat. Jag tror att vi alla hade ett gemensamt mål – att ge de personer från kommissionen som för samtal med Ryssland och Kina något att arbeta med och, naturligtvis, att sända en politisk signal till rådet om att tillhandahålla ett mandat. I dessa avseenden lyckades vi enligt min uppfattning också formulera en mycket tydlig ståndpunkt i de viktigaste frågorna.

När det gäller förbindelserna med Kina, och med hänsyn till den snabbt växande kinesiska luftfartsmarknaden – om tio år kommer Kina t.ex. att vara den största marknaden i Asien för fraktflyg – följde vi flera principer under vårt arbete. Först och främst måste det göras snabba framsteg i fråga om skapandet av ett heltäckande luftfartsavtal mellan Europeiska unionen och Kina. För det andra måste avtalet naturligtvis grundas på ett övergripande avtal. Som Saïd El Khadraoui, min kollega, just sa vill vi gärna se en mycket snabb utveckling på denna grund av förbindelserna med Kina. För det tredje skulle vi samtidigt som ett heltäckande avtal förbereds vilja se en utvidgning av mandatet så att det också täcker krav på säkerhetsinfrastrukturen på flygplatser och på kvaliteten hos Kinas flygledning. För det fjärde betonas i betänkandet särskilt behovet av att utan dröjsmål nå resultat på området för flygfrakt som skulle göra det möjligt för europeiska företag att snabbare kunna konkurrera på den potentiellt största asiatiska flygfraktmarknaden.

Vad gäller Ryssland är den viktigaste aspekten att utskottet för transport och turism har ansett Rysslands praxis vara totalt oacceptabel när det gäller inkasserandet av över 250 miljoner euro varje år från flygbolag inom EU för överflygning av Sibirien, vilket är en överträdelse av Chicagokonventionen som Ryssland undertecknat. Det mesta av dessa pengar investeras i det ryska flygbolaget Aeroflot, som följaktligen gör en årlig vinst på över 100 miljoner US-dollar och kan bibehålla omkring 38 procent av marknaden för flygtransporter mellan Europeiska unionen och Ryssland.

Det gläder mig att mina kolleger i utskottet för transport och turism anser att Europeiska kommissionen borde ställa mycket hårdare krav i samtalen med Ryssland, såväl inom ramen för Världshandelsorganisationen som i fråga om projekt beträffande modernisering av luftfarten. Enligt vår uppfattning kan denna betalningsmekanism absolut inte få fortfara till 2013 i denna mycket ogenomblickbara form. Dessutom skapar dessa betalningar diskriminerande hinder för många europeiska flygbolag när det gäller att vinna mark på den tidigare nämnda kinesiska marknaden. Uttrycket i utkastet till resolutionsförslag är ännu strängare – Europaparlamentet accepterar inga andra betalningsformer som ersättning för avgifterna för överflygning av Sibirien. Vi i utskottet för transport och turism anser också att alla flygbolag inom EU måste ges en jämbördig icke-diskriminerande rättslig status i samtalen mellan EU och Ryssland för att de ska få möjlighet att få start- och landningsrätt på ryska flygplatser.

Avslutningsvis vill jag säga att vi i utskottet skulle vilja se mer information om såväl förhandlingar som deras status, vilket skulle ge Europaparlamentet bättre möjlighet att försvara européers intressen – vad gäller såväl flygbolag som passagerare – på området för andra länders luftfartsmarknad.

ORDFÖRANDESKAP: FRIEDRICH
Vice talman

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill rikta ett varmt tack till Saïd El Khadraoui och Roberts Zīle för deras arbete och för den samarbetsanda som har präglat vårt arbete. Jag vill även tacka ledamöterna i utskottet för transport och turism för deras stora insatser i den här viktiga debatten. Herr talman, jag vill påpeka att debatten kommer lägligt, med tanke på att jag måste utarbeta nya luftfartsavtal under 2006. Det var mycket värdefullt att parlamentet informerade mig om gemenskapens externa luftfartspolitik. Dessa två betänkanden utgör ett viktigt bidrag i den interinstitutionella dialogen om gemenskapens åtgärder på det här området.

Under de senaste 20 åren har gemenskapens ansvarsområden inom luftfarten ökat. Medlemsstaterna har avskaffat gränserna till de nationella marknaderna för att få en enda marknad – gemenskapens marknad – som hädanefter kommer att bygga på en fullständig uppsättning gemensamma regler på områden som säkerhet, skydd och styrning av lufttrafik. Gemenskapen, som styrs av rättsstatsprincipen, är den grund som marknaden, som har blivit allt viktigare för varje år, vilar på. Varje år reser 600 miljoner passagerare medan 60 miljoner ton varor transporteras.

Övergången från ett bilateralt system mellan stater till ett system som bygger på avtal som förhandlas fram på gemenskapsnivå innebär nya och viktiga framtidsutsikter tack vare de möjligheter den stora europeiska marknaden erbjuder och möjligheterna att utveckla samarbetet inom gemenskapen. Övergången från ett bilateralt system till ett gemenskapssystem utgör även ett rättsligt krav när det gäller att säkerställa att gemenskapens regelverk erkänns och efterlevs inom luftfartssektorn.

I Saïd El Khadraouis betänkande behandlas en rad av de viktigaste problemen inom vår politik. För det första betydelsen av att vidta åtgärder för att justera de bilaterala avtalen, som ända sedan domstolens domar har varit föremål för rättslig osäkerhet. Herr El Khadraoui, tillsammans med medlemsstaterna arbetar vi med denna uppgift i en anda som präglas av stort samförstånd och med alla de påtryckningsmedel som finns att tillgå i EU:s externa politik.

För det andra betonade ni behovet av att alltid sträva mot det dubbla målet marknadsöppning och rättslig konvergens, vilket jag tackar er för. Prioriteringen av rättslig konvergens gör det möjligt för oss att utveckla vår internationella verksamhet och vår branschs internationella verksamhet i en miljö som präglas av sund och rättvis konkurrens. Vi måste sträva efter båda dessa mål samtidigt. Gemenskapens effektivitet och trovärdighet i förhandlingarna är beroende av att vi gör det.

Slutligen måste detta rättsliga samarbete, så långt det är möjligt, vara beroende av tekniskt samarbete för att kunna garantera en hög konvergensnivå på så viktiga områden som säkerhet och skydd, icke att förglömma de problematiska miljörelaterade och sociala områden som utgör en del av vår europeiska sociala modell.

Med parlamentets stöd kommer vi att fortsätta att uppmana till nya förhandlingsmandat. Ukrainas integrering i det europeiska området, ett avtal med Australien och Chile samt inledning av förhandlingar med Kina och Indien kommer att vara prioriteringarna för 2006.

Kina och Ryssland behandlas i två meddelanden från kommissionen som Roberts Zīles betänkande bygger på. Jag börjar med Ryssland och frågan om överflygning över Sibirien. Jag vill tacka er för ert stöd i denna fråga och för era högst berättigade krav. Vi är fast beslutna att få ett stopp på dessa avgifter som utan tvekan strider mot all internationell lagstiftning. Innan vi tar ställning till ett omfattande luftfartsavtal med Ryssland måste vi lösa denna specifika fråga genom att även beakta Rysslands vilja att bli medlem av WTO. Under de senaste månaderna har jag ökat förhandlingstakten i förhandlingarna med den ryska regeringen. Frågan togs upp under toppmötet mellan EU och Ryssland i oktober efter att José Manuel Barroso skickat ett brev till Vladimir Putin. Jag har haft två möten med den ryska transportministern Igor Levitin, och vid dessa möten betonade jag att behovet av en lösning är brådskande. När det gäller vår ståndpunkt är vi fast beslutna: vi uppmanar den ryska regeringen att upprätta ett tydligt och icke-diskriminerande system och gradvis minska avgifterna innan de avskaffas helt och hållet 2013, vilket var det datum som den ryska regeringen och kommissionen kom överens om 2004. Slutligen efterlyser vi en avskaffning av restriktionerna när det gäller europeiska flygbolags överflygningar över Sibirien. Eftersom den ryska regeringen vid denna tidpunkt ännu inte har kommit med några lämpliga reaktioner på detta måste vi ta upp frågan på alla nivåer. En lösning på problemet måste hittas innan Ryssland blir medlem av WTO.

När det gäller den expanderande kinesiska marknaden finns det uppenbara fördelar med en gemenskapsstrategi, vilket Roberts Zīle har visat. På lång sikt är möjligheten till ett avtal med Kina avgörande för de europeiska aktörerna. Vår strategi när det gäller Kina måste dock vara successiv och metodisk för att stärka vårt samarbete och samtidigt utforma en rättslig konvergens som är godtagbar för vår bransch. Det råder ingen tvekan om att den första förhandlingsfasen måste handla om att förbättra den rättsliga ramen och de villkor som gäller kommersiell verksamhet. Våra flygbolag är drabbade av oberättigade restriktioner som omedelbart måste hävas. Vi kommer att prioritera dessa aspekter som handlar om att ”göra affärer”.

Herr talman! Jag vill gärna tacka Europaparlamentet för att det bidragit till att göra dessa viktiga förhandlingar så framgångsrika. Förhandlingarna kommer att göra det möjligt för Europeiska unionen att utöka möjligheterna för dess luftfartsbransch, en bransch som jag anser förtjänar beröm för att den skapar arbetstillfällen i Europa och för att den uppvisar en särskilt dynamisk sida av Europa och ett Europa där transportutvecklingen går hand i hand med en hög säkerhetsnivå och transport av hög kvalitet. Jag vill än en gång tacka Saïd El Khadraoui och Roberts Zīle, och jag vill även tacka ert utskott.

  Zsolt László Becsey för PPE-DE-gruppen. – (HU) Herr talman! Jag vill uttrycka min uppskattning för föredraganden Saïd El Khadraouis ytterst noggranna arbete. Utskottet för transport och turism godtog hans betänkande som en lämplig kompromiss. Därför vill jag på mina egna och gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraters vägnar meddela att betänkandet i stort sett överensstämmer med parlamentets ståndpunkt.

Vid fastställandet av de allmänna principerna har vi betonat att när en fråga faller inom gemenskapens behörighetsområde måste, i enlighet med domstolens dom, å ena sidan all form av diskriminering mellan partner inom gemenskapen upphöra och å andra sidan måste avtal om ett gemensamt luftrum (”open skies”) i den omfattning så är möjligt slutas. Befintliga bilaterala avtal kan harmoniseras genom denna strategi.

Samtidigt återstår det att besluta om hur flygningarna ska fördelas mellan medlemsstaterna i de kommande förhandlingarna med utländska partner i de fall då antalet flygningar är begränsade. Kommissionen måste snart överlämna ett konkret dokument om denna känsliga fråga till parlamentet.

Dessutom tror jag att det finns en annan viktig princip i kommissionens och parlamentets strategi, där behovet av ökad teknisk harmonisering med externa partner betonas. På så sätt kan vi i första hand bibehålla flygsäkerheten, som är hörnstenen i vår utrikespolitik, och indirekt underlätta genomförandet av miljö- och konkurrensrelaterade prioriteringar.

Jag instämmer emellertid inte med att de europeiska sociala rättigheterna, framför allt medlemsstaternas, bör utökas till att omfatta de avtal som slutits med tredjeländer och flygplan som flyger under andra nationers flagg. De bör följa bestämmelserna i den internationella gällande arbetsrätten och normerna för säkerhet och konkurrens. Allt utöver detta, även inom Europeiska unionen, skulle endast bidra till att öka den onödiga publicitetskampanjen mot nya medlemsstater under förevändningen av icke existerande social dumping.

Jag är också emot beskattningen av lufttransport av miljömässiga skäl, dels eftersom det inte finns någon internationell lagstiftning när det gäller detta och dels eftersom denna konkurrenspräglade sektor måste finansiera sig själv, inklusive flygplatser, genom sina egna intäkter. Det bästa miljöskyddet är att säkerställa att den tekniska säkerheten utvecklas, inte att införa en ny skattebörda. Vi har accepterat inbegripandet av lufttransport i systemet för handel med utsläppsrätter som en del av kompromissen, men direkt beskattning är utesluten.

Som ledamot från en ny medlemsstat är det särskilt viktigt för mig att grannregionerna, Balkan och partner från stora marknader såsom Kina, USA och Ryssland prioriteras. Slutligen vill jag säga att parlamentet kontinuerligt bör engageras i förhandlingsomgångarna för att kunna säkerställa öppenhet i förhandlingarna.

  Bogusław Liberadzki, för PSE-gruppen. – (PL) Herr talman! Jag vill börja med att säga att både Roberts Zīle och Saïd El Khadraoui har lagt fram utmärkta betänkanden som jag vill tacka dem för. Det faktum att vi behandlar dessa betänkanden i anslutning till varandra är också positivt, eftersom det ger en antydan om vår politik när det gäller civilflyg i allmänhet, och framför allt i fråga om Kina och Ryssland. De senare har en nyckelroll när det gäller ekonomiska, politiska och befolkningsrelaterade villkor, också i länder där luftfarten utvecklas mycket snabbt.

Betänkandet som lades fram av Saïd El Khadraoui ger oss ett underlag för en gemensam luftfartspolitik för EU i förhållande till resten av världen. Detta innebär att EU får en starkare position, och min grupp välkomnar verkligen denna strategi. Roberts Zīle betonade i sitt betänkande att utskottet för transport och turism inte hade tillgång till förhandlingsmandatet i förväg, och jag kan försäkra kommissionsledamoten om att kommissionen kommer att ombes vara mer öppen gentemot parlamentet när det gäller förhandlingsmandat.

Vi anser att den ståndpunkt när det gäller Ryssland som beskrivs i parlamentets betänkande är vänlig, men bestämd, och jag är mycket nöjd med att kommissionsledamoten också har uttryckt sitt stöd för denna typ av strategi. Vi ställer oss helt och hållet bakom kraven på standarder när det gäller servicekvalitet, miljöskydd, teknisk utrustning för flygplatser och kontroll av lufttrafiken, inklusive säkerhetsfrågor. I grund och botten är vi emot avgifter för flygningar över Sibirien och anser att denna fråga bör lösas tillsammans med de andra frågor som tas upp i förhandlingarna med Ryssland.

Vi betonar att principen om ömsesidighet måste följas, bl.a. i förbindelserna med både Ryssland och Kina. Detta gäller framför allt inom debatter om en gemensamt konkurrensområde på luftfartsområdet för EU:s medlemsstater samt för ryska och kinesiska aktörer.

Därför stöder jag ett antagande av dessa två betänkanden, och föredragandena förtjänar vårt tack för det arbete de utfört. Jag är också mycket glad över att kommissionens, kommissionsledamotens och parlamentets ståndpunkter överensstämmer i så många hänseenden.

  Eva Lichtenberger, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Det råder inget tvivel om att lufttransport är en av de sektorer som har störst inverkan på tillväxten, och detta har vi alla blivit medvetna om under debatten om dessa två betänkanden.

Särskilt stor hänsyn har tagits till två frågor, nämligen flygsäkerhet och naturligtvis miljöskydd. När det gäller flygsäkerhet finns det ett brådskande behov av ömsesidiga inspektionsrättigheter, inte minst inom ramen för SAFA (säkerhetskontroll av utländska flygplan), samt utbildning av inspektionspersonal och utbyte av information med tredjeland, vilket är ett viktigt steg för framtiden och något som vi i parlamentet redan har diskuterat.

Det måste dock påpekas att lufttransportsektorn har haft lika stor betydelse när det gäller att förhindra att Kyotomålet uppnås. Om ingen åtgärd vidtas kommer lufttransportsektorn själv att lägga beslag på allt manöverutrymme när det gäller utsläpp som är tillåtna enligt Kyotoprotokollet och som har minskat inom andra sektorer. Detta innebär att både industrin och de privata hushållen har minskat utsläppen medan lufttransportsektorn kommer att fortsätta med utsläppen såvida vi inte vidtar åtgärder. Därför måste debatten om eventuella åtgärder – oavsett om dessa är skattemässiga eller handlar om utsläppshandel – fortsätta att vara förutsättningslös. Detta är en fråga som vi själva måste ta itu med för att kunna ta Kyoto på allvar.

Samtidigt måste vi ta upp bullerfrågan och regionalt antagna förbud mot nattflygningar – inte minst på internationell nivå – och göra social dumping omöjlig. Inom det gemensamma luftrummet – där viktiga åtgärder redan har vidtagits – måste Europa uttala sig med säkerhet och med en och samma röst för att bibehålla balansen. Ingen nation eller grupp av nationer ska kunna åtnjuta globala konkurrensfördelar som andra förvägras.

  Vladimír Remek, för GUE/NGL-gruppen. – (CS) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Flyg i största allmänhet har alltid varit ett intresse för mig, för att inte säga passion, och det är 40 år sedan jag själv började flyga. Jag har alltid varit och fortsätter att vara stolt över att människans strävan på detta område – och jag tänker då främst på flygtrafiken – kan fungera som ett exempel på ett effektivt och brett internationellt samarbete som står över ideologiska meningsskiljaktigheter. Detta garanterar bl.a. att flygtrafiken faktiskt är det säkraste transportmedlet.

Det är framför allt på grund av dessa orsaker som jag på det hela taget gärna vill rösta för dagens betänkanden. Deras syfte är att öka det internationella samarbetet som i sin tur kommer att bidra till att göra luftfarten bättre, säkrare och mer effektiv. Jag kan emellertid inte ge mitt fulla stöd till ett av betänkandena på grund av dess rekommendation om att förhindra Rysslands anslutning till WTO, bl.a. eftersom avgifterna för flygningar över Sibirien inte har avskaffats. Jag vill understryka att jag inte förespråkar avgifterna som sådana eftersom de inte utgör en logisk lösning. Såsom jag ser det är det emellertid oacceptabelt att något som är liktydigt med ett hot används mot en självständig stat och att ett hinder effektivt ska avlägsnas för att göra plats för ett annat, som enligt min mening är mycket mer allvarligt. Jag är positiv till hårda och öppna förhandlingar, men de ska trots allt vara just förhandlingar.

  Mieczysław Edmund Janowski, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Jag vill berömma de båda föredragandena för deras arbete och gratulera dem.

Det är positivt att EU:s förslag till en gemenskapspolitik för luftfarten tar hänsyn till ekonomiska, tekniska, rättsliga, sociala och miljömässiga intressen, utan att bortse från säkerhetskraven. De senares betydelse blir särskilt tydlig vid olyckor, dåliga väderförhållanden eller strejker eller när terroristhoten trappas upp. Jag vill tillägga att passagerare inte får behandlas som ett nödvändigt ont när sådana situationer uppstår, vilket tyvärr är fallet för närvarande.

Jag vill kortfattat ta upp en rad viktiga frågor. När det gäller politiken om ett gemensamt luftrum (”open skies”) anser jag att det vore värdefullt att öka antalet flygplatser i de av EU:s medlemsstater som fungerar som nav för internationella flygningar. Detta skulle göra det betydligt enklare att transportera såväl passagerare som varor. Där så är lämpligt bör EU-medel användas för att modernisera flygplatserna, och jag är mycket glad över det tillkännagivande med denna innebörd som har gjorts. För det andra bör den servicenivå som EU-medborgarna erbjuds när de checkar in vara likartad, oavsett vilken flygplats de checkar in på, och detsamma bör gälla service och flygningar till platser utanför EU. För det tredje bör det finnas en garanti om att anpassningar för funktionshindrade flygpassagerare har skett både inom och utanför EU, och vi hade faktiskt en debatt om denna fråga för bara några veckor sedan. För det fjärde ska hela gemenskapen vara engagerad i förhandlingar om frågor såsom avgifter för flygningar över ryskt territorium, och faktum är att dessa avgifter bör avskaffas utan fördröjning. För det femte vill jag föreslå att alla de flygplan som används av flygbolag inom EU, oavsett var de har tillverkats, bör använda sig av likartade tekniska lösningar när det gäller passagerarnas säkerhet.

Jag vill avsluta med att säga att ett utökat samarbete mellan transportföretag bör uppmuntras. Samarbetet bör omfatta pris- och tidtabellsflexibilitet eftersom syftet bör vara att få passagerarna att känna att transportföretagens verksamhet utgår från dem och att de inte betraktas som problematisk frakt, vilket ibland är fallet.

  Luis de Grandes Pascual (PPE-DE). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot för transport, mina damer och herrar! Jag uttalar mig i egenskap av föredragande för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater om betänkandet om Europeiska unionens relationer med Ryssland och Kina på luftfartsområdet. Jag vill än en gång informera er om de slutsatser som vi i utskottet för transport och turism ursprungligen kom fram till.

Jag vill att börja med att tacka föredragandena Saïd El Khadraoui och Roberts Zīle. Jag anser att ert arbete, herr Zīle, har varit helt och hållet positivt, eftersom det har gjort det möjligt för alla parlamentets grupper att förstå omfattningen av detta förslag och behovet av att skapa ett gemensamt luftrum för att kunna stärka vår ställning i världen. Europeiska unionen måste skapa närmare band till dess partner, däribland Ryssland och Kina.

Mina damer och herrar! Ryssland prioriteras av Europeiska unionen, inte bara som ett grannland, utan på grund av en rad orsaker som är specifika för landet, både ur ekonomisk och politisk synvinkel. Genom att 75 procent av den externa passagerartrafiken har Europeiska gemenskapen som destination måste Europeiska unionen kunna presentera ett förslag för våra ryska partner som är inriktat på ett framtida globalt avtal inom luftfartssektorn och som vi menar måste genomföras stegvis efter det att problemet med betalning för rätten att flyga över Sibirien har lösts.

Detta problem, mina damer och herrar, är ett stort hinder mot inledningen av förhandlingar, och vi anser att Europeiska unionen måste inta en mycket fast och krävande ståndpunkt gentemot våra ryska partner. I detta avseende är vi nöjda med det som kommissionsledamot Jacques Barrot har sagt denna morgon.

När det gäller Kina är vi också positiva till att sluta ett globalt avtal eftersom Kina innebär oändliga marknadsmöjligheter för Europeiska unionen. Under de kommande åren förväntas den enorma kinesiska marknaden uppvisa en varaktig tillväxt inom den kommersiella luftfartssektorn på mellan 9 och 15 procent. Dessutom genomför Kina en reform- och liberaliseringsprocess inom luftfartssektorn, vilket underlättar utländska investeringar och genomförandet av ett omfattande program för att bygga flygplatser.

För att kunna inleda framgångsrika förhandlingar med våra kinesiska partner är det dock nödvändigt att Kina först sluter ett horisontellt avtal med Europeiska unionen och löser problemet med de överflygningar över Sibirien som europeiska flygbolag är tvungna att göra för att kunna nå Kina.

  Jörg Leichtfried (PSE). – (DE) Herr talman, herr vice ordförande, mina damer och herrar! Jag vill först av allt ta tillfället i akt att gratulera föredragandena till det arbete de har utfört. Jag menar att reformen av den internationella lufttransportsektorn även måste möjliggöra upprättandet av ett gemensamt luftrum med enhetliga standarder.

Att beakta sådant som effektiviteten och säkerheten på flygningar är inte bara ett bidrag till EU:s grannskapspolitik, utan ligger dessutom verkligen i vårt eget intresse. Därför är det ytterst viktigt för vår egen säkerhet att enhetliga säkerhetsstandarder för luftfarten införlivas i eventuella nya trafikavtal med tredjeland eftersom detta är det enda sättet att förhindra framtida flygkatastrofer och garantera en enhetlig och hög säkerhetsstandard.

Vi måste emellertid överväga möjligheten att tillhandahålla stöd till de stater som inte kan uppfylla dessa tekniska standarder. Det viktigaste är inte bara att de gemensamma reglerna på området flygsäkerhet efterlevs, utan även, och framför allt, att de regler som rör social- och miljöpolitiken efterlevs.

Det finns få, om ens några, hänvisningar till sådana regler i de bilaterala avtal som för närvarande gäller. Öppningen av luftfartssektorn får under inga omständigheter uppnås på ett sätt som är till nackdel för de anställda som i tredjeland kan omfattas av mindre stränga sociala säkerhetsbestämmelser. Det skulle inte minst innebära en avsevärd säkerhetsrisk om dessa anställda skulle utföra sina arbetsuppgifter under oacceptabla förhållanden. Om alla som blir aktiva på marknaden omfattas av samma regler är det i framtiden osannolikt att säkerheten inom luftfarten går förlorad p.g.a. social dumpning.

  Georg Jarzembowski (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr vice ordförande, mina damer och herrar! Jag kan naturligtvis inte göra något annat än att instämma med de ledamöter i min egen grupp som redan har talat och samtidigt framföra mitt tack till de båda föredragandena.

Det finns en fråga som jag framför allt vill framhålla. Det är väldigt bra att det råder samsyn i denna fråga inom parlamentet och kommissionen, och det gläder mig mycket. Jag vill emellertid påpeka att alla medlemsstater inte har samma positiva inställning som oss till frågan om en enda luftfartspolitik för att gynna våra flygbolag, de som arbetar för dem och de som reser med dem, och det finns flygbolag som ofta hellre vill företrädas av sina nationella regeringar än av kommissionen vid handel med tredjeländer. Därför måste vi se till att kommissionens förhandlingar med tredjeländer, t.ex. USA, visar medlemsstaterna att en gemensam europeisk luftfartspolitik är att föredra jämfört med 25 olika politiska lösningar för luftfarten när det gäller tredjeland. Denna dimension får vi aldrig glömma bort. Vi är övertygade om att det är rätt och ligger i branschens, de anställdas och flygpassagerarnas intresse att eftersträva en gemensam politik i förhållande till tredjeland. Flera regeringar måste emellertid övertygas om att så är fallet.

  Inés Ayala Sender (PSE). – (ES) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera de två föredragandena, Roberts Zīle och Saïd El Khadraoui. Jag vill gratulera den senare till dennes utmärkta arbete som är särskilt viktigt och en milstolpe i processen mot ett skapande av gemensamt luftrum mellan Europeiska unionen och tredjeland och som nu gör det möjligt för oss att reflektera över vad som har uppnåtts, vilka utmaningar som återstår och var det krävs vissa villkor för social och miljömässig jämlikhet.

Vidare vill jag gratulera kommissionsledamoten som med berömvärd uthållighet framgångsrikt fullföljer gemenskapens mandat och som genom att gradvis lämna föråldrad och alltmer ineffektiv bilateralism gör det möjligt för oss att påskynda initiativet som i mångt och mycket ökar vår trovärdighet i förhandlingarna som är inriktade på att skapa ett gemensamt europeiskt luftrum. I detta hänseende inger framför allt hänvisningen till övergången från nationella flygbolag till europeiska flygbolag mycket hopp.

Jag vill emellertid framhäva vissa aspekter som oroar oss, framför allt fördröjningen i avtalet med Förenta staterna. Vi vet att detta är en välkänd taktik i förhandlingarna; de hoppas få större fördelar men måste i slutändan delta som alla andra. Detta har Kyotoprotokollet visat. Därför uppmanar vi er att vara strängare i detta hänseende.

Vidare vill jag betona behovet av att upphöra med bilateralism i förhandlingarna med Ryssland och naturligtvis dess oacceptabla system med extra avgifter, som fullständigt strider mot internationell lagstiftning. Detta är lärdomar som vi måste använda oss av i de pågående förhandlingarna med Kina.

Vi vill även att den stärkta Europeiska byrån för luftfartssäkerhet ska ha en överenskommen och entydig metod för samarbetet med Eurocontrol, för att kunna överbrygga den uppenbara konflikten mellan de två organen som kan visa sig vara motsägelsefull.

Slutligen vill jag säga att när det gäller den tillämpning som sker inom avtalen eller kraven på miljöregler och lagstiftning om sociala rättigheter vill vi att denna förhandling ska röra sig mer emot de internationella regler som är närmare de strängare europeiska reglerna, med andra ord ska de harmoniseras uppåt. I detta avseende vill vi att kommissionsledamoten ska informera oss om den aktuella situationen när det gäller omvandlingen av JAR-OPS till EU-OPS, dvs. alla regler om flygtider och vilotider enligt det avtal som slöts i rådet och som vi tror kommer vara viktigt inom ramen för förhandlingen om unionens utrikespolitik på luftfartsområdet.

  Manolis Mavrommatis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Initiativbetänkandet av Roberts Zīle ger en heltäckande bild av förbindelserna mellan Europeiska unionen och Folkrepubliken Kina och Ryssland på lufttransportområdet. Det som är viktigt är emellertid de skillnader som finns när det gäller flygningar över de två ländernas territorium.

Såsom föredraganden så riktigt påpekar har vi å ena sidan processen med att utveckla, modernisera och liberalisera det kinesiska civilflyget, som pågår. Å andra sidan kvarstår problemen när det gäller Ryssland, framför allt eftersom alla insatser att hantera och kontrollera lufttrafiken används i ett försök att subventionera de ryska flygbolagen, i strid mot konkurrenslagstiftningen.

I båda fallen anses kommissionsledamot Jacques Barrots ingripanden ha fungerat som en katalysator, även om problemen än så länge kvarstår när det gäller det andra fallet.

När det gäller Folkrepubliken Kina välkomnar jag utvecklingen, framför allt landets antagande av reglerna för ett gott samarbete med Europeiska unionen, där den viktigaste delen är den kinesiska regeringens öppning av luftkorridorerna för europeiska företag för att kunna erbjuda fullständig service till passagerarna och frakttransporterna genom att öka antalet flygningar.

Som ledamot av delegationen för förbindelserna mellan Europeiska unionen och Folkrepubliken Kina välkomnar jag kommissionsledamotens allmänna ståndpunkt, framför allt åtgärden av kommissionsledamot Barrot när det gäller slutförandet av flygavtalen, även om jag vill påpeka att det för parlamentet vore logiskt att ha tillgång till villkoren för det förhandlingsmandat som kommissionen vill ha från rådet när det gäller Kina.

Slutligen är jag överens med föredraganden om att ett övergripande avtal med Ryssland inte bör slutföras förrän man har hittat en lösning på problemet med flygningar över Sibirien, en lösning som innehåller åtgärder för avskaffandet av överflygningsavgifter. Jag hoppas att vi ska kunna uppnå ett så enhetligt avtal som möjligt eftersom båda sidor, Ryssland och Europeiska unionen, är beroende av varandra för att gynna våra befolkningars intressen.

  Ulrich Stockmann (PSE). – (DE) Herr talman! Jag har tre kommentarer. För det första välkomnar vi visserligen kommissionens åtgärd som syftar till en successiv utvidgning av gemenskapens avtal med tredjeländer, men de långtgående effekterna på transportsektorn i dess helhet, på miljön, konkurrensen och den inre marknaden gör att jag måste be er åter överväga om inte utrikespolitiken för flygtransporter bör drivas med medbeslutandeförfarandet.

För det andra förväntar vi oss av kommissionen att den inte bara ska staka ut sin strategi, utan också att den ska göra upp en förteckning över länder som vi första hand bör sluta avtal med och försöka ingå ett med dem. Kommissionsledamoten beskrev tidigare kortfattat hur detta skulle kunna ske.

För det tredje måste alla avtal styras av principen att det i första hand gäller att åstadkomma ett ömsesidigt öppnande av marknaderna på lika villkor. Under de aktuella förhandlingarna med Ryssland och Kina bör vi tänka på att, om problemet med Ryssland när det gäller överflygningsavgifterna inte reds ut först, ett avtal med Kina skulle strida mot kravet på ömsesidighet. De överflygningsvillkor som Ryssland ålägger Kina är nämligen inte desamma som för de europeiska flygbolagen, vilket vi inte kan acceptera.

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag instämmer med de kolleger som har uppmärksammat det utmärkta arbete som utförts av föredragandena Saïd El Khadraoui och Roberts Zīle.

Jag stöder föredragandens åsikt när det gäller behovet av att utveckla en gemensam yttre flygpolitik för EU. Utöver EU:s flygpolitik måste vi emellertid kunna utveckla bilaterala flygavtal med tredjeländer, eftersom det är svårt för flera av våra partner att binda sig för de gemensamma unionsavtalen. Jag vill ändå betona att dessa bilaterala avtal borde fungera utöver och komplettera – inte ersätta – den gemensamma flygpolitiken. Det viktigaste är att säkerställa att flygtrafiken fungerar normalt utan onödiga konfrontationer medan vi förhandlar.

Som föredraganden har sagt har vi noterat svårigheterna när det gäller att förhandla fram ett heltäckande avtal med Ryssland. De avgifter som införts på flyg över ryskt territorium strider klart och tydligt mot internationell rätt och är oacceptabla. Tråkigt nog verkar det som om Ryssland alltid på något sätt utnyttjar sitt luftrum för strategiska syften. Jag anser inte att vi kommer att få bort dessa avgifter, även om Ryssland inte längre skulle ta ut överflygningsavgifter. I EU betalar vi årligen omkring 250 miljoner euro i sådana avgifter. Sorgligt nog hamnar en stor del av den summan på det ryska flygbolaget Aeroflots konton. Det är också dåligt för konkurrenssituationen i Europa.

För Finland är dessa avgifter avgörande, eftersom det enda realistiska alternativet för att flyga till Asien är att flyga över Sibirien. Vi borde säkerställa lika villkor för alla EU-operatörer. I dag är det inte så, eftersom dessa avgifter ofta är godtyckliga och skiljer sig åt mellan flygbolagen.

Eftersom Ryssland verkar föredra bilateralt samarbete är det med glädje jag noterar att det råder en öppnare attityd i Kina. Jag hoppas att rådet är överens om att inleda förhandlingar med Kina och ge kommissionen ett ordentligt mandat för att uppnå ett gemensamt flygavtal.

Genom att säkerställa hållbara ekonomiska och reglerande villkor för flygtrafik till Asien vitaliserar vi också den europeiska flygindustrin och säkerställer möjligheten att erbjuda effektiva flygförbindelser och flygrutter, inbegripet i de mer glesbefolkade och geografiskt avlägsna områden i Europa, såsom de norra delarna av Finland.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Herr talman! Jag vill tacka de ledamöter som kommenterade Saïd El Khadraouis och Roberts Zīles utmärkta betänkanden. Jag vill också passa på att bekräfta att jag regelbundet kommer att informera parlamentet om de strategiska riktlinjerna för vår internationella förhandlingspolitik. Än en gång vill jag tacka våra båda föredragande för deras utmärkta arbete. Det finns en hel del utrymme för att utveckla flygsektorn, och det är en väsentlig del av vår transportpolitik.

Jag är naturligtvis glad över ert breda stöd för regleringskonvergens. Det är ett mål som går hand i hand med öppnandet av marknaderna. Eftersom vissa partner inte gör tillräckligt för att säkerställa en rättvis och effektiv handelsmiljö är regleringskonvergens något som måste prioriteras. Marknaderna kan bara öppnas gradvis när det krävs en försiktigare strategi. Ibland behöver vi också inta en fast hållning. Så förhåller det sig redan, och så kommer det att bli i ännu högre grad när det gäller Ryssland och frågan om de sibiriska överflygningarna, vilket Piia-Noora Kauppi framhöll för en stund sedan. Dessutom är dessa överflygningar föremål för godtyckliga avgifter. Jag gläder mig därför åt ert tydliga och otvetydiga stöd på denna punkt.

Jag avser att ägna stor uppmärksamhet åt säkerheten och åt säkerhetsfrågor som ibland plötsligt dyker upp inom denna sektor. Bortsett från konkurrensen måste vi noga säkerställa att de sociala och miljömässiga normerna efterlevs helt och hållet. I detta sammanhang vill jag säga till parlamentet att det är en fördel att vi har en strategi på EU-nivå och att vi kan underteckna övergripande avtal, eftersom det ger oss möjlighet att påverka den internationella lagstiftningen för civil luftfart. Ett förenat Europa har mycket större möjlighet att utveckla vissa normer och att leda dem i riktning mot högre kvalitet, både när det gäller miljön och den sociala dimensionen. Med tanke på detta ber jag att få tala om för er, fru Kauppi, att arbetet med texten om de ”operativa normerna” just nu håller på att avslutas för att en gemensam ståndpunkt ska kunna intas av rådet. Juristlingvisterna måste översätta texten, och därefter ska den skickas tillbaka till parlamentet för en andra behandling i mars eller april.

Slutligen vill jag säga att framstegen med förhandlingarna med Förenta staterna om ett gemensamt luftrum bör ge nödvändig stimulans åt den gemenskapsstrategi som blir en följd av EG-domstolens utslag. I detta hänseende är det för tidigt att göra en närmare bedömning av situationen. Vi väntar på klarare insikt i det amerikanska transportministeriets nya tolkning av kontrollbestämmelserna för de amerikanska flygbolagen. Visserligen har vi gjort många framsteg, i synnerhet när det gäller regleringskonvergens, där vi praktiskt taget har nått en överenskommelse. Jag hoppas att dessa förhandlingar på ett avgörande sätt kommer att stimulera gemenskapens strategi. Denna strategi är avgjort bättre än bilaterala överenskommelser, som aldrig kan bli lika effektiva för vår europeiska industri.

Det är ett utmärkt exempel på att EU inom vissa områden skulle vinna på att ge ett samstämmigt budskap. Herr talman! Ni förstår säkert att jag i synnerhet vill tacka parlamentet för det starka stöd det har givit kommissionen för strategin att främja en specifik europeisk förhandlingsstil, som jag anser är fördelaktig både för var och en av medlemsstaterna och för hela vår europeiska industri.

Jag tackar våra föredragande och parlamentet för det intresse de har visat för denna aspekt på yttre förbindelser och våra internationella förhandlingar. Denna aspekt kommer att bli viktigare med tanke på den alltmer betydelsefulla roll som flygindustrin måste spela i världen.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum kl. 12.00.

(Sammanträdet avbröts kl. 11.45 och återupptogs kl. 12.00.)

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman

  Gary Titley (PSE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vara tacksam om ni kunde framföra våra tack till talman Josep Borrell för hans vänliga ord i går till minne av vår kollega, Phillip Whitehead. Jag vet att jag inte bara talar för hela min delegation, utan också för hela Europaparlamentet. Phillips rättvisa och välavvägda politiska inställning gav honom nämligen vänner i hela kammaren.

Vid ingången till kammaren har min delegation placerat en kondoleansbok, i vilken parlamentskolleger är välkomna att skriva ned sina minnen av Phillip. Vi kommer att överlämna denna kondoleansbok till hans familj vid minnesceremonin, som kommer att hållas i katedralen i Derby den 29 januari. Mitt kansli ger mer information till de ledamöter som önskar delta.

(Applåder)

  Talmannen. – Tack så mycket, herr Titley. Våra kolleger och vänner har säkert noterat dessa arrangemang som tyvärr har en mycket sorglig anledning.

7. Omröstning

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen.

(För detaljer om resultatet av omröstningen: se protokollet.)

7.1. Ändring av förordning (EG) nr 533/2004 (Kroatien) (omröstning)

7.2. Protokoll till ramavtalet om handel och samarbete med Republiken Korea, till följd av utvidgningen (omröstning)

7.3. Införande av Maldiverna i länderförteckningen efter flodvågen i Indiska oceanen i december 2004 (omröstning)

7.4. Statistik över godstransporter på inre vattenvägar (omröstning)

7.5. Unionsmedborgarskap (4:e rapporten) (omröstning)

7.6. Strategier för att bekämpa handeln med kvinnor och barn, som riskerar att utnyttjas sexuellt (omröstning)

7.7. EU:s luftfartspolitik gentemot länder utanför EU (omröstning)

7.8. Relationerna på luftfartsområdet mellan EU/Ryssland och EU/Kina (omröstning)

  Talmannen. – Härmed är den första omröstningen 2006 avslutad.

8. Röstförklaringar

- Betänkande (A6-0002/2006) av Brok

  Roberta Angelilli (UEN), skriftlig. – (IT) Delegationen från Alleanza Nazionale till Europaparlamentet lade ned sina röster om Brokbetänkandet, eftersom den anser att följande punkter är nödvändiga förutsättningar för Kroatiens anslutning till EU:

1. att kräva att förhandlingarna om anslutningen till EU upphävs så länge de kroatiska myndigheterna bibehåller sitt förbud, genom vilket gemenskapsmedborgare av italiensk nationalitet hindras att få tillgång till fastighetsmarknaden, vilket klart strider mot principerna för gemenskapens regelverk,

2. att som ett villkor för Kroatiens anslutning kräva full ersättning för den egendom som har konfiskerats från de tusentals medborgare av italienskt ursprung som har utvisats från kroatiskt territorium sedan 1946,

3. att uppmana de kroatiska myndigheterna att ta på sig ansvaret, som nu är historiskt bevisat och dokumenterat, för de deportationer, grymheter, massakrer och etniska rensningsaktioner som har utövats av kommunistregimen mot tusentals människor av italienskt ursprung sedan 1946.

- Betänkande (A6-0398/2005) av Barón Crespo

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. – (EN) Som föredragande i det förra parlamentet för frågan om förbindelserna med Republiken Korea på området vetenskap och teknik, erkänner jag vikten av EU:s förbindelser med denna växande ekonomiska makt i Asien. Jag välkomnar därför detta betänkande, och jag stöder att det medför en utvidgning av vårt ramavtal om handel och samarbete till att även gälla de nya EU-medlemsstaterna. Mekanismen är nu på plats för ett ökat samarbete mellan EU och Republiken Korea. Det viktiga just nu är att tillämpa den.

- Betänkande (A6-0407/2005) av Seppänen

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet på grund av de frågor som väcks, närmare bestämt den verkliga ekonomiska omfattningen av de svårigheter Maldiverna står inför efter den tragedi som drabbade landet för något över ett år sedan, förutom landets tidigare problem, och på grund av parlamentets ansvar på detta område i tekniska termer, vilket skiljer sig åt från finansinstitutens ansvar.

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Det är tydligt, och jag hoppas också oomtvistat, att Maldiverna ska införas i förteckningen över länder som är berättigade till bistånd efter tsunamikatastrofen 2004. Det var med glädje jag stödde denna ändring, och jag hoppas att vi så fort som möjligt kan ge landet användbart och praktiskt stöd.

- Betänkande (A6-0411/2005) av Catania

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Herr talman! Cataniabetänkandet om unionsmedborgarskap, som vi röstade emot för en stund sedan, är nog en av de mest osammanhängande och dåligt genomtänkta texter som parlamentet någonsin har åstadkommit, vilket säger en hel del. Genom betänkandet skulle alla som råkar befinna sig mer eller mindre legalt på vårt territorium beviljas allmän rättighet att rösta i alla val. Det innehöll varken en önskan att integrera, krav på språkbehärskning eller nationalitetsvillkor. Kort sagt beviljades främlingarna alla rättigheter utan att ha några förpliktelser.

Detta var helt vansinnigt. Det var ett verk av en skara förblindade ideologer som vägrade inse verkligheten med att gå in för den misslyckade mångkulturella modellen. Dessutom skadades våra medlemsstaters suveränitet i grunden genom detta betänkande. Statsmedborgarskap och alla tillhörande rättigheter måste fortsätta att vara medlemsstaternas exklusiva befogenhet. EU bör inte lägga sig i detta. Vi gjorde helt rätt när vi förkastade detta idiotiska betänkande.

  Luciana Sbarbati (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill uttrycka min stora bitterhet över att Cataniabetänkandet inte har antagits av parlamentet. Ibland kan progressiva trender skönjas i parlamentet, medan avgjort konservativa trender råder vid andra tillfällen.

Jag beklagar djupt att min egen grupp var delad när det gällde omröstningen om detta betänkande, som borde ha accepterats i en verkligt liberalistisk anda. Visserligen är europeiskt medborgarskap ”ett fortlöpande arbete” som hänger samman med medborgarskap i en av medlemsstaterna, men det är ett mål som vi bör eftersträva genom politiska åtgärder. Härvid måste EU ikläda sig den värdighet som det förtjänar och försöka att på bästa sätt tolka de nya behoven och rättigheterna för medborgarskap, som i varje fall dyker upp innan lagstiftningen kan ta hänsyn till dem.

Samtidigt som jag framför mitt beklagande över att betänkandet har förkastats vill jag därför uttrycka min fullständiga solidaritet med Giusto Catania, eftersom jag har samarbetat med honom och stöder honom även i fråga om ändringsförslagen.

  Agnes Schierhuber (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag har en röstförklaring att göra för delegationen från Österrikiska folkpartiet.

Vi anser att Cataniabetänkandet om kommissionens fjärde rapport om unionsmedborgarskap är helt misslyckat. Vid en tid då större delen av befolkningen är skeptiska till mycket av det som sker i EU måste frågan om medborgarskap i unionen behandlas med allvar. Det är beklagligt att man i detta betänkande bara diskuterar invandrarnas situation, medan ingenting sägs om EU-medborgarnas behov. Låt mig klargöra att de som vill komma in i EU från tredjeländer, närmare bestämt som invandrare eller asylsökande, förtjänar att tas på större allvar och att behandlas med mycket större respekt än i detta betänkande. Därför har vi röstat emot det.

  Bairbre de Brún (GUE/NGL), skriftlig. – (EN) Min grupp stöder starkt de åtgärder som syftar till ökad harmonisering av mänskliga och civila rättigheter för alla medborgare i medlemsstaterna. Jag stöder starkt de delar i Cataniabetänkandet där man försöker ta upp frågan om migrerande arbetstagares rättigheter, särskilt deras civila och politiska rättigheter till medborgarskap och valdeltagande.

Sinn Féin tror bestämt att migrerande arbetstagare borde få fullständig tillgång till civila och mänskliga rättigheter, och att medlemsstater borde införa ett rättvist och jämställdhetsfokuserat naturaliseringsförfarande för de migrerande arbetstagare som väljer att utnyttja sådana mekanismer.

Jag lade ned min röst i den slutliga omröstningen om Giusto Catanias betänkande (A6-0411/2005) om kommissionens fjärde rapport om unionsmedborgarskap (1 maj 2001–30 april 2004), på grund av att Sinn Féin i sin politik betraktar frågor om medborgarskap, val och politisk delaktighet som frågor som främst ska skötas inom medlemsstaternas styrande institutioner.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Ingenting i Giusto Catanias betänkande om europeiskt medborgarskap förtjänade något stöd. Emellertid var två förslag särskilt chockerande. Först och främst, kravet på en form av europeiskt medborgarskap som innebär att alla fast bosatta i ett land, oavsett nationalitet, ska ha rätt att rösta och ställa upp i lokala och nationella val samt Europaval. För det andra, kravet på att de medborgerliga rättigheterna i medlemsstaterna ska harmoniseras, under förevändning att skillnaderna mellan dessa rättigheter ger upphov till diskriminering av icke-européer som önskar erhålla europeiskt medborgarskap, som det för närvarande definieras i fördragen.

Vad blir följden av denna galenskap? Enda möjliga sättet att erhålla medborgarskap i ett land är genom att ha detta lands nationalitet. Det är uteslutande de suveräna medlemsstaternas sak att bestämma de villkor som ska uppfyllas innan någon kan tilldelas nationellt medborgarskap. Att bevilja utlänningar rösträtt, oavsett deras nationalitet, innebär att bevilja dem dubbla rättigheter: en som de kan fortsätta att utöva i sitt ursprungsland samt den som de kan utöva i det land där de är bosatta. I verkligheten är detta därför en orättvis åtgärd. Att vara gäst hos någon innebär inte rättighet att lägga sig i deras rättigheter.

Av alla dessa anledningar är det bra att detta betänkande har förkastats.

  Hélène Goudin och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. – Betänkandet syftar till att stärka unionsmedborgarskapet genom att frikoppla det från det nationella medborgarskapet och genom att kräva harmoniserade regler för beviljande av nationellt medborgarskap. Vi anser tvärtom att medborgarskap är en av hörnstenarna i nationalstaternas suveränitet som det måste stå varje medlemsstat fritt att självständigt besluta om.

Visst kan det finnas argument för att reformera regler om förvärvande av nationellt medborgarskap efter en längre tids varaktig bosättning inom landet, möjligheten att rösta och valbarhet i kommunala, regionala och nationella val.

Frågan om medborgarskap i medlemsstaterna är dock uteslutande en fråga för de berörda länderna i enlighet med deras egen lagstiftning. Det är upp till varje medlemsstat att fastställa villkoren för förvärv och förlust av medborgarskap liksom vilken verkan medborgarskapet ska ha. Europeiska unionen har inga befogenheter i det hänseendet. Unionsmedborgarskapet är således underställt det nationella medborgarskapet och ska därmed definieras av nationella lagar om medborgarskap.

Dessutom innehåller betänkandet ett antal skrivningar om införandet av EU-skatt, enhetliga europeiska partilistor för Europaparlamentsvalen, betydelsen av en EU-konstitution för att stärka den europeiska samhörigheten liksom gemensamma utgångspunkter för införlivning av den europeiska dimensionen i alla skolors utbildningsprogram.

  Carl Lang (NI), skriftlig. – (FR) Begreppet ”unionsmedborgarskap”, som inte ens har bestämningen ”europeiskt”, är ett knep som syftar till att förstöra våra nationella rättigheter till vår identitet och suveränitet. Giusto Catanias betänkande är ett bevis på detta, eftersom målet är att skapa en enda stor grupp där fransmän, polacker, spanjorer, italienare, tyskar och britter har försvunnit och ersatts av ”unionsmedborgare”, som alla har samma politiska rättigheter.

Genom artikel 17 i betänkandet uppmanas medlemsstaterna att ge alla fast bosatta som är ”unionsmedborgare” rätt att rösta och att ställa upp i val oavsett nationalitet. Därigenom skulle en tjeck som bor i Frankrike kunna delta i valet av republikens president.

Denna rösträtt skulle till och med utsträckas till icke-europeiska invandrare, eftersom man i artikel 18 föreslår att unionsmedborgarnas rättigheter ska utsträckas till tredjelandsmedborgare som är fast bosatta i EU.

Europas nationer, som lever under hotet att översvämmas av invandring på global nivå, behöver inte något europeiskt medborgarskap. De behöver snarare få sina nationella rättigheter bekräftade. Framför allt kräver ett ökande antal fransmän att nationalitetskoden ska reformeras på grundval av principen ”antingen ärver man sin franska nationalitet eller också förtjänar man den”.

  Marine Le Pen (NI), skriftlig. – (FR) Trots att EU upplever en kris både när det gäller representationen, vilket särskilt har visat sig genom Frankrikes och Nederländernas avvisande av den europeiska konstitutionen, och det demokratiska deltagandet, med ett ökande antal människor som avstår från att rösta i valet till Europaparlamentet, fortsätter det år efter år sedan Maastrichtfördraget 1992 att försöka tvinga oss att godta ett europeiskt medlemskap.

Än en gång har vi här en maskin för att krossa nationer och nationella identiteter så att de slutligen kan bytas ut mot en europeisk identitet. Detta nya ”paket”, som kommer direkt från de högre kretsarna i den eurofederalistiska byråkratin, är en väsentlig del av den översvämnings- och invandrings-/invasionsprocess som kommissionen eftersträvar. Varje medborgares rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium är tänkt att bli en central rättighet i det europeiska medborgarskapet. Därför är det lätt att förstå varför Bryssel försöker förenkla och mjuka upp bestämmelserna för tillträde till och vistelse på europeiskt territorium eftersom förvärvandet av detta nya medborgarskap är beroende av dessa bestämmelser.

Den tanklösa diktaturen förstör systematiskt nationella värden och identiteter. I dag krävs det verkligt mod för att visa och försvara sin nationella medvetenhet.

  Kartika Tamara Liotard, Esko Seppänen och Jonas Sjöstedt (GUE/NGL), skriftlig. – (EN) Vi har röstat för betänkandet men anser att vissa textavsnitt inte var lämpliga att beaktas i detta betänkande, däribland vissa delar av EU-medlemskap, den positiva ståndpunkten om EU-konstitutionen, val av vissa parlamentsledamöter på grundval av gränsöverskridande listor, förslaget om EU-skatt osv.

Vi röstade mot dessa textavsnitt, men röstade slutligen för betänkandet för att sträva efter ett bättre förfaringssätt för migrerande människor i EU. Vi hade i åtanke att detta endast var ett initiativbetänkande utan rättsliga följder.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar betänkandet avseende unionsmedborgarskap med koppling till tredjelandsmedborgare. Huvudfrågan i betänkandet är att EU-medborgare bör kunna rösta i nationella val i medlemsstater utöver sin egen, förutsatt att de är bofasta där.

Jag beklagar att betänkandet förkastades eftersom det var ett värdigt betänkande. Jag lade emellertid ned min röst om ändringsförslagen till punkt 11, del ett och två, punkt 12, del ett och två, och punkterna 13, 21 och 28 eftersom jag kände att de i detta skede gick för långt.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Det framgår tydligt av det ökande antalet soffliggare i valen, de negativa budskapen från folkomröstningarna och den ökande frustrationen över EU att några EU-medborgare knappast kommer att vinnas med en gemensam nationalsång eller flagga. De är mycket mer intresserade av vad EU lyckas eller inte lyckas åstadkomma än av hur EU framställer sig självt – till exempel genom förslaget till konstitution.

Att göra mer av ett unionsmedborgarskap kommer inte att bidra till att göra EU-skeptiker till de entusiaster vissa vill ha dem till, särskilt inte så länge vi saknar minimistandarder som omfattar hela EU för att bevilja medborgarskap och så länge vi inte gör slut på missbruket av asylsystemet. Terrorattackerna i London, mordet på filmaren Theo van Gogh och gatustriderna i Frankrike bevisar att vi i framtiden noggrant måste granska dem som söker medborgarskap när det gäller deras möjlighet att integreras i majoritetskulturen. Att Europas muslimer inte vill acceptera europeisk lag och kultur är ett faktum som EU inte längre kan släta över i mångkulturalismens namn.

Masslegaliseringarna, som har inneburit att miljontals illegala invandrare har förvandlats till ”européer”, måste också stoppas, och Schengens informationssystem måste i framtiden kunna varna för ambassader som har en massproduceringsstrategi när det gäller att dela ut visum.

Så länge Schengenavtalet är ineffektivt och vi inte lyckas komma åt problemet med parallella samhällen, så länge vi inte kan garantera att de inhemska europeiska folken skyddas – så länge dessa saker pågår måste vi avstå från drömmen om ett europeiskt medborgarskap.

  Luis Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) De frågor som detta betänkande har väckt är mycket intressanta och värda en uttömmande diskussion. Jag vill dock påpeka att det inte är parlamentets eller någon annan EU-institutions uppgift att hålla denna debatt över huvud taget. Förvärvandet av medlemskap är en rent nationell fråga, en grundsten i varje medlemsstats suveränitet och enligt min åsikt inte förhandlingsbart. Det finns en hel del antaganden och slutsatser i detta betänkande som jag inte håller med om, och därför röstade jag mot det. Jag välkomnar därför avvisandet av detta betänkande.

  Carl Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. – Det är en mänsklig rättighet att kunna delta aktivt i den demokratiska processen och det är något vi med kraft arbetar för att förverkliga för alla. Men att EU skall använda detta som en hävstång för att stärka sina maktambitioner för att ta kontroll över medlemstaternas demokratiska strukturer är inte försvarbart.

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Detta betänkande tar upp medborgarskap som är ett högst kontroversiellt ämne, och min allmänna åsikt är att sådana frågor ska vara frågor som endast berör medlemsstaterna, och att EU-rättigheter härrör från medborgarskap i medlemsstaterna. I detta betänkande, som är icke bindande, försöker man emellertid utforska sätt där varje medlemsstat kan uppmuntras att höja standarder för jämlikhet och rättvisa, eftersom det finns belägg för att EU-länder behandlar minoriteter dåligt. Jag anser att ett eventuellt förkastande av detta betänkande återspeglar ett moget beslut från parlamentets sida, liksom jag fortfarande anser att dessa frågor måste granskas och kommer att tas upp i kammaren igen inom kort.

  Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Ett ”europeiskt medborgarskap” är en ideologisk skapelse som inte har något praktiskt värde under förutsättning att medborgarskap beviljas av medlemsstaterna. Den roll man försöker tillskriva ett ”europeiskt” medborgarskap i betänkandet har endast ideologiska egenskaper och skapar ett falskt intryck av en icke-existerande ”europeisk medborgare” på ett gemensamt ”politiskt och kulturellt territorium”, så att det ser ut som om det inte finns någon återvändo från ett imperialistiskt och reaktionärt EU.

Betänkandets syfte är i grunden att bakvägen införa aspekter av den reaktionära europeiska konstitutionen som avvisades av de europeiska folken, till exempel beskattning av de europeiska medborgarna direkt genom EU, stärkandet av de europeiska partierna, införandet av överstatliga valsedlar och så vidare. Den EU-lystnad som dominerar betänkandet går så långt – och detta har inget motstycke någonstans i världen – som att fastslå rätten att förvärva ett obefintligt ”europeiskt” medborgarskap för personer som har vistats i EU ”under en längre tid” och som dock kommer att berövas sitt medborgarskap och sina rättigheter i de länder där de vistas.

Vi stöder oreserverat invandrarna och kämpar med dem för att skydda och utvidga fullständiga politiska och sociala rättigheter, som till exempel rätten att rösta och ställa upp i val, full sysselsättning, löne-, försäkrings- och pensionsrättigheter, beviljandet av medborgarskap för personer som har vistats i EU under en längre tid och så vidare. Förvärvandet av dessa rättigheter är något gräsrotsrörelserna kämpar för i varje medlemsstat och på EU-nivå, och det har ingenting att göra med den vilseledande ideologin med ”europeiskt medborgarskap”.

- Betänkande (A6-0400/2005) av Prets

  Hiltrud Breyer (Verts/ALE). – (DE) Vi stöder naturligtvis helhjärtat detta betänkande av Christa Prets, och vi är också mycket glada över de betydande förbättringar som ändringsförslagen har bidragit med.

I gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen har vi varit särskilt angelägna om att det ska klargöras att kunder till prostituerade också bör ha orsak att vara rädda för att bli bestraffade om de är medvetna om att det rör sig om tvångsprostitution. Vår avsikt med detta är att det bör vara klart och tydligt att tvångsprostitution inte bara bör bekämpas med rättsliga medel, det bör också behandlas som en avskyvärd företeelse av samhället i stort, och vi är särskilt nöjda med att parlamentet har noterat vårt 8 mars-initiativ mot tvångsprostitution under fotbolls-VM, som äger rum i Tyskland i år. Vår avsikt är att klargöra att tvångsprostitutionen måste få rött kort, och rent spel måste innebära att vi gör allt för att bli av med den.

Jag hoppas att kammaren därför kommer att sända ett klart budskap om idrottsevenemang, för vi kan endast bekämpa tvångsprostitutionen genom att sända sådana tydliga budskap till alla samhällsskikt och inte bara genom rättsliga initiativ, och ökningen av tvångsprostitutionen måste verkligen få oss att bekämpa den.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Människohandeln, som är ännu lönsammare än handeln med vapen och narkotika, har blomstrat på grund av de sönderfallande statliga strukturerna i ett mångkulturellt samhälle, övergången till marknadsekonomi i de östeuropeiska staterna och den därav följande stimulansen för korrupta och kriminella organisationer samt den massinvandring som har skett till följd av öppnandet av gränserna. Eftersom offren är för skamsna eller rädda för att vittna och hälften av de drabbade kvinnor och barn som återvänder hem råkar ut för samma sak igen klarar sig gärningsmännen oftast undan ostraffade, och den slags förebyggande åtgärd som därför behövs går ut på att informera potentiella offer på ett så tidigt stadium som möjligt och att öka allmänhetens medvetenhet om problemet.

Förutom detta är det också verkligen dags för hårda straff för pedofili i hela EU, och ännu hårdare straff för organiserad människohandel.

  Gerard Batten (IND/DEM), skriftlig. – (EN) UK Independence Party röstade mot Pretsbetänkandet om handel med kvinnor och barn, på grund av utformningen av de artiklar som ingår i betänkandet. Vi är bestämt emot handel med alla människor och slaveri, men vi anser att det inte tillhör EU:s behörighet att blanda sig i inrikesfrågor, och vi anser i synnerhet att EU inte borde skapa en politik som avser prostitution.

Alla de punkter som tas upp i betänkandet har redan täckts av Förenade kungarikets lagstiftning, och det är dessa lagar som borde att användas fullt ut i stället för att skapa ännu mer EU-lagstiftning, som skulle få negativa följder.

  Godfrey Bloom (IND/DEM), skriftlig. – (EN) UK Independence Party röstade mot Pretsbetänkandet om handel med kvinnor och barn, på grund av utformningen av de artiklar som ingår i betänkandet. Vi är bestämt emot handel med alla människor och slaveri, men vi anser att det inte tillhör EU:s behörighet att blanda sig i inrikesfrågor, och vi anser i synnerhet att EU inte borde skapa en politik som avser prostitution.

Alla de punkter som tas upp i betänkandet har redan täckts av Förenade kungarikets lagstiftning, och det är dessa lagar som borde att användas fullt ut i stället för att skapa ännu mer EU-lagstiftning, som skulle få negativa följder.

  Maria Carlshamre (ALDE), skriftlig. – (EN) Jag röstade emot ALDE-gruppen när det gäller punkt 46 om kriminalisering av kunder som med avsikt utnyttjar människor i tvångssituationer. Medan ALDE-gruppens hållning var att rösta nej till detta, anser jag att bedömningen måste vara att människor som avsiktligen köper kvinnor/flickor som tvingas till prostitution begår ett brott som motsvarar brottet att köpa stulet gods – dvs. häleri. Jag anser att även de medlemsstater som i dag är emot kriminalisering av sexköp skulle kunna införa detta som en straffbar gärning.

  Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig. – Vi har röstat ja till betänkandet om handel med kvinnor och barn. Vi anser att medborgarnas säkerhet skyddas bäst genom gemensamma insatser mot den gränsöverskridande brottsligheten, i synnerhet brottslighet som riktar sig mot människors grundläggande fri- och rättigheter och mot mänsklig värdighet. Den moderata delegationen vill även understryka, för att få rättslig verkan på de krav som ställs och således lyfta upp frågans betydelse, att frågan om trafficking bör behandlas i Europaparlamentets rättsliga utskott och inte i utskottet för kvinnors rättigheter.

Vi motsätter oss däremot förslag i betänkandet som går in på medlemsstaternas kompetensområden, exempelvis hur polisen organiseras.

  Hélène Goudin och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. – Initiativbetänkandet behandlar viktiga frågor och Junilistan stöder många av grundtankarna som genomsyrar betänkandet. Sexuellt utnyttjande och handel med människor måste motarbetas. Vidare kan man inte förbise den grova kriminalitet som ofta följer av gränsöverskridande människohandel. Det är därför av yttersta vikt att samarbetet och informationsutbytet inom EU underlättas.

Junilistan menar dock att varje medlemsland själv måste tillåtas välja metod och arbetssätt, även i dessa frågor. Junilistan väljer därför att rösta nej till initiativbetänkandet.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Jag och mina brittiska konservativa kolleger välkomnar erkännandet i denna resolution att hanteringen av handeln är en av huvudfaktorerna i kampen mot organiserad brottslighet. Följaktligen ska alla åtgärder som vidtas i detta hänseende vara konsekventa med den övergripande strategin mot organiserad brottslighet. Detta ska därför inte användas som en förevändning för att inom detta område eftersträva målet med fullständig överföring av befogenheter till gemenskapen. Vi stöder hellre effektiv nationell politik och starkt samarbete mellan regeringarna för att undanröja denna hemska handel.

  Fernand Le Rachinel (NI), skriftlig. – (FR) Handeln med kvinnor och det sexuella utnyttjandet av barn håller allt mer på att skapa en ansenlig parallell ekonomi i Europa. Enligt Förenta nationerna blir nästan 4 miljoner kvinnor och barn utnyttjade eller sexuellt angripna. Oundvikligen ser vi också hur människohandeln blir allt mer spridd.

Den ökande sexturismen och den allt större efterfrågan på barn för ekonomiskt utnyttjande (som tiggare, ficktjuvar, langare, svartjobbare och så vidare), är alla former av brott och utnyttjande som i de flesta fall är i händerna på organiserade kriminella gäng. De farliga Schengenavtalen, som ledde till att all kontroll över EU:s gränser avskaffades, tillåter att de utnyttjas som narkotikasmugglare eller rånare. Dessutom kan de inte åtalas om de arresteras av myndigheterna eftersom de är underåriga.

Om vi vill förhindra alla former av människohandel måste vi ta itu med dessa maffiaorganisationer, denna olagliga handel som ständigt ökar i ett Europa som är vidöppet.

Fler gemenskapsprogram och fromma förhoppningar från de många icke-statliga organisationerna kommer inte att leda någon vart. Bara om människor och våra eliter vaknar upp och får syn på den ultraliberala invandringsvänliga politik som Bryssel bedriver kan vi hoppas på att till slut kunna känna oss trygga i Europa.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar att vikten av att införa och främja integrering av ett jämställdhetsperspektiv och barnfokuserade strategier i all EU-politik understryks i betänkandet. Människohandel som syftar till sexuellt utnyttjande är ett brott mot de mänskliga rättigheterna, och mellan 600 000 och 800 000 män, kvinnor och barn smugglas över internationella gränser varje år. I ungefär 80 procent av dessa fall handlar det om kvinnor och flickor, och 50 procent är minderåriga.

Jag instämmer i att det saknas uppgifter om handeln och att det behövs en mer harmoniserad strategi mellan medlemsstater om hur uppgifter ska samlas in. Likaså bör uppgifter om barn särskiljas från uppgifter om män och kvinnor.

Det är nödvändigt att förebyggande strategier behandlar både offer och människohandlare. Fokus borde ligga på den mest utsatta gruppen, först och främst genom att förbättra utbildning och sysselsättningsmöjligheter, genom att bekämpa problemen med feminisering av fattigdom, diskriminering och ojämlikhet. Dessutom borde fler kampanjer införas med en gemensam EU-logotyp och internationella hjälptelefonlinjer. Det måste också informeras mer om juridiska rättigheter till hälsovård för offer i andra länder.

Slutligen instämmer jag i att man genom upprätthållandet av lagen måste åtala och ge stränga straff till människohandlare och bekämpa korruption.

  Claude Moraes (PSE), skriftlig. – (EN) Pretsbetänkandet om strategier för att bekämpa handeln med kvinnor och barn är ett viktigt bidrag till att lösa ett av de mest uppskakande och accelererande problem som möter utsatta kvinnor och barn som utsätts för modernt slaveri, särskilt i Europas sexindustri.

Problemet måste lösas genom största hänsynstagande till offren för handeln, så att de inte utsätts för ”dubbel bestraffning” i EU-ländernas rättssystem.

  Sebastiano (Nello) Musumeci (UEN), skriftlig. – (IT) Det sexuella utnyttjandet av kvinnor och barn är en plåga för mänskligheten som blir ett allt större problem ju längre tiden går. Jag stöder helhjärtat idén om att införa allvarliga straff för kunder till sexslavar. Detta är dock inte tillräckligt. Det behövs också en effektiv gemensam strategi.

Människohandeln, som kontrolleras av maffialiknande multinationella kriminella organisationer, livnär sig på desperationen hos de män och kvinnor som flyr från sina hemländer för att leta efter arbete och ett bättre liv i världens rika länder.

Trots att handeln med kvinnor och barn till största delen är inriktad på sexuellt utnyttjande kan den tyvärr också användas för andra ändamål som är lika avskyvärda och förnedrande för en människa: tvångsarbete, slaveri och – vilket jag tycker är ännu mer skändligt – export av organ.

Vi vet att sexuellt utnyttjande är en del av ett större komplex av kriminell verksamhet som omfattar sexturism, narkotikahandel samt smuggling av vapen och radioaktivt avfall. För att hjälpa till att bekämpa maffian och liknande kriminella nätverk föreslår jag än en gång – liksom jag gjorde i mars 2004 – att ett europeiskt observationsorgan ska upprättas för att övervaka den organiserade brottsligheten och föreslå sätt att harmonisera lagarna för att bestraffa den i hela Europeiska unionen.

  Luis Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag behöver inte upprepa argumenten, som har presenterats så tydligt i betänkandet vi har framför oss. Trots det anser jag att det är värt att påpeka att vi klart och tydligt bör fördöma handeln med människor (inte bara med kvinnor och barn, även om de är de mest sårbara grupperna), oavsett om det handlar om sexuellt utnyttjande eller utnyttjande av annat slag. Det är dock inte tillräckligt att protestera kraftigt; vi måste också agera bestämt och handlingskraftigt. Många av parlamentets betänkanden och många journalistiska reportage har klart och tydligt visat att kampen mot människohandeln kommer att ha små chanser att lyckas om inte medlemsstaterna samarbetar med varandra. Därför anser jag att det krävs mer samarbete, förbättrad samordning och större beslutsamhet.

  Lydia Schenardi (NI), skriftlig. – (FR) Uppskattningar av antalet kvinnor och barn som faller offer för människohandel över hela världen varierar mellan 700 000 och 4 miljoner per år. Enligt Förenta nationerna är 1,2 miljoner av dem barn.

Min kollegas betänkande utgår från det tragiska faktumet att människohandeln i dag anses vara den snabbast växande kriminella verksamheten jämfört med andra former av organiserad brottslighet, trots de åtgärder som hittills har vidtagits av medlemsstaterna och Europeiska unionen. Tyvärr kommer inte denna globala företeelse att stoppas genom massproducering av gemenskapstexter, resolutioner eller ändlösa rapporter i ämnet från icke-statliga organisationer.

Även om orsakerna har identifierats: fattigdom, social uteslutning, arbetslöshet, bristande gränskontroller som tillåter att underjordiska nätverk för all slags organiserad brottslighet utvecklas, våld mot kvinnor, utbildning, explosionen av pornografi eller försvinnandet av moraliska referenspunkter, så är de lösningar som föreslås i betänkandet mycket vaga, allmänna och ofullständiga.

Om vi ska bekämpa all denna organiserade människohandel på ett effektivt sätt är det första vi måste göra att återupprätta kontrollen vid medlemsstaternas inre gränser. Avskaffandet av dessa enligt Schengenavtalen var en av huvudorsakerna till utvecklingen av hela denna sexindustri i Europa.

  Carl Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. – Att bekämpa människohandel och efterfrågan på dessa tjänster, dvs. sexköpare, hänger ihop, men att på EU-nivå kriminalisera denna typ av brott kan leda till straffsatser som inte är anpassade till de nationella systemens inre logik och skulle också kunna leda till att en kriminalisering av sexköpare förbjuds.

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Ingen kan förneka att organiserad handel med kvinnor och barn är en överhängande fråga som EU-länderna står inför, och för att bekämpa den krävs det samordnad handling genom hela EU. Detta betänkande visar prov på hur samarbete kommer att leda till bättre resultat än om enskilda medlemsstater agerar på egen hand, och det gläder mig att kunna stödja det. Samtidigt som jag har invändningar mot några synpunkter som står i betänkandet anser jag att EU självt måste vidta åtgärder för att bekämpa det här problemet, i samverkan med medlemsstaterna själva.

  Thomas Wise (IND/DEM), skriftlig. – (EN) UK Independence Party röstade emot Pretsbetänkandet om handeln med kvinnor och barn, på grund av artiklarnas natur som inbegreps i betänkandet. Vi är bestämt emot handel med alla människor och slaveri, men vi anser att det inte tillhör EU:s behörighet att blanda sig i inrikesfrågor, och vi anser i synnerhet att EU inte borde skapa en politik som avser prostitution.

Alla de punkter som tas upp i betänkandet har redan täckts av Förenade kungarikets lagstiftning, och det är dessa lagar som borde att användas fullt ut i stället för att skapa ännu mer EU-lagstiftning, som skulle få negativa följder.

- Betänkande (A6-0403/2005) av El Khadraoui

  Jaromír Kohlíček (GUE/NGL).  – (CS) Vi kan inte förneka att luftfartens framtid för närvarande befinner sig vid ett vägskäl. Förra årets kraftiga höjning av oljepriserna ledde till stora problem för en rad flygbolag. Flera av dem kommer att drabbas av kraftiga förluster, och vissa amerikanska bolag får än en gång statligt stöd. Lågprisflygbolag är ett annat problem vi står inför, och vi måste fråga oss i vilken grad dessa lufttrafikföretag, som är placerade i utvecklade länder, lever upp till Internationella civila luftfartsorganisationens och Internationella arbetsorganisationens standarder och OECD:s riktlinjer för multinationella företag. Den viktigaste frågan är om vi har möjlighet att se till att de uppfyller kraven i de EG-direktiv som nämns i punkterna 24 och 25 i betänkandet om fortsatt utveckling av EU:s luftfartspolitik gentemot länder utanför EU, och om vi har möjlighet att effektivt kontrollera att dessa bestämmelser efterlevs.

På samma sätt är jag medveten om de problem som har uppstått vid förhandlingarna, särskilt de med våra största partner, det vill säga Ryssland och Kina. Detta är en fråga som behandlas i betänkandet om relationerna med Ryska federationen och Kina på luftfartsområdet. Situationen är troligen mest komplicerad när det gäller förhandlingarna med Förenta staterna, där förbindelserna hela tiden gränsar till orättvis konkurrens. Trots alla stora problem som gemenskapen står inför när den förhandlar med sina externa partner vill jag dock understryka att sådana förhandlingar är absolut nödvändiga och spelar en nyckelroll, och att luftfarten inte kommer att kunna fortsätta utvecklas utan dem. Detta betyder att man måste fästa särskild vikt vid den avslutande kommentaren i Saïd El Khadraouis betänkande. En persons arbetsplats när denne utför cabotagearbete i ett EU-land är medlemsstaten ifråga, vilket betyder att arbetsvillkoren bör vara skäliga. Dessutom bör cabotage på luftfartsområdet betraktas som arbete inom Europeiska unionen.

Jag vill passa på att understryka att denna strategi att utvidga tillämpningsområdet till att omfatta en hel servicesektor bör kompletteras med bästa metoder. Det skulle då vara möjligt att både i denna och i andra sektorer inleda förhandlingar om att öppna marknaden och om avreglering av cabotage. Denna strategi skulle också kunna skapa nya möjligheter till förhandlingar om tjänstedirektivet, även när det gäller tjänster i allmänhetens intresse. Om vi antar dessa två betänkanden får vi därför en ny möjlighet till förhandlingar om både luftfart och andra frågor. Dessutom kan de möjligheter att tillämpa nya principer jag har talat om leda till ett verkligt genombrott, och de välkomnas innerligt av gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster.

  Luis Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag anser att det är mycket viktigt att vi fastställer en sammanhängande utvecklingsstrategi för unionens luftfartspolitik gentemot länder utanför EU.

Denna gemensamma utrikespolitik kan utformas antingen genom att vi anpassar de befintliga bilaterala avtalen till gemenskapsrätten, eller genom att vi sluter nya avtal mellan gemenskapen och tredjeländer.

Det har dock tydligt framgått i de olika diskussionerna i utskottet att denna strategi inte kan utvecklas utan avtal med USA, Ryska federationen och Kina.

Jag stöder detta betänkande med tanke på de nya realiteter världsmarknaden står inför och de olika initiativ som har tagits av kommissionen och utskottet för transport och turism.

- Betänkande (A6-0375/2005) av Zīle

  Luis Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Unionen följer sin allmänna strategi för ett gemensamt luftfartsområde med dess grannar.

Omröstningen om Roberts Zīles betänkande om relationerna med Ryska federationen och Kina på luftfartsområdet utgör en del av detta sammanhang. Båda dessa länder har en hög tillväxtnivå inom luftfartssektorn och står inför utmaningar när det gäller konsolidering, avreglering och modernisering.

Vi bortser aldrig från båda dessa länders speciella förutsättningar, och föredraganden tar upp frågor som avskaffandet av överflygningsavgifter och behovet av att utöka förhandlingsmandatet till att omfatta frågor om flygplats- och säkerhetsinfrastruktur. Därför anser jag att detta betänkande utgör en mycket viktig etapp när det gäller att garantera rättslig tydlighet under en övergångsprocess som inte undergräver sektorns ekonomiska stabilitet.

Jag röstade för detta betänkande, som utgör en del av den bredare frågan om utvecklingen av EU:s yttre förbindelser när det gäller luftfartspolitiken.

9. Rättelser till avgivna röster: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 12.35 och återupptogs kl. 15.05.)

ORDFÖRANDESKAP: FRIEDRICH
Vice talman

10. Justering av protokollet från föregående sammanträde

  Talmannen. – Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut.

Finns det några invändningar?

  Bernard Poignant (PSE). – (FR) Herr talman! Jag var närvarande, men jag kan inte hitta mitt namn i protokollet. Vill ni vänligen notera det?

  Talmannen. – Det kommer att korrigeras, herr Poignant.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vill att ersättning för de skador som tillfogades parlamentsbyggnaden till följd av gårdagens demonstration ska betalas av dem som orsakade skadorna.

  Talmannen. – Herr Rübig! Detta diskuterades redan i går vid presidiets sammanträde. Femton poliser skadades och tjugo fönsterrutor krossades. Vi diskuterade både säkerhetsaspekterna och hur skadorna kan gottgöras.

(Protokollet från föregående sammanträde justerades.)

11. Säkerhet i försörjningen av energiresurser och särskilt naturgas

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om säkerhet i försörjningen av energiresurser och särskilt naturgas.

  Martin Bartenstein, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, ärade ledamöter! Händelserna under första veckan i januari kring konflikten om naturgas mellan Ryska federationen och Ukraina har klart och tydligt visat för oss att vi inte kan ta en trygg energiförsörjning för given.

Den naturgas som importeras från Ryssland motsvarar en fjärdedel av den naturgas som förbrukas i Europeiska unionen, och eftersom upp till 80 procent av denna transporteras via Ukraina är en oavbruten och kontinuerlig försörjning av naturgas från Ryssland via Ukraina absolut nödvändig för hushållen och företagen. Ändå skedde en minskning på upp till 50 procent av mängden naturgas som levererades till vissa medlemsstater under de två första dagarna i januari i år. Tack vare en diplomatisk insats av kommissionen och det österrikiska ordförandeskapet kunde situationen få ett snabbt slut. Detta föranleder mig att nämna Moldavien och Ryssland, och be dem att återvända till förhandlingsbordet för att åstadkomma en mer långsiktig lösning på de problem som finns mellan dem. Enligt rapporter i medierna verkar det som att man har nått ett avtal för tre månader, men det är verkligen en mycket kortsiktig lösning.

Nu gäller det att vi kan dra lärdom av det som har hänt. Som jag ser det finns det tre saker vi behöver göra för att långsiktigt kunna säkra Europas tillgång till naturgas, och jag ska nu förklara vilka de är.

För det första finns det ett behov av diversifiering av naturgasleverantörerna och de vägar gasen transporteras. Det finns planer på en rad nya gasledningar med kapacitet att transportera totalt 140 miljarder kubikmeter per år, och dessa måste byggas snarast. Ett projekt som troligen kommer att kunna genomföras är ”Nabuccoledningen”, som kommer att vara 330 mil lång och löpa från Österrike till området runt Kaspiska havet via Turkiet, och som när den är färdigbyggd 2020 kommer att kunna transportera upp till 31 miljarder kubikmeter naturgas längs en ny transportväg till Europeiska unionen.

För det andra måste vi driva på användningen av flytande naturgas. Den nuvarande kapaciteten för befintliga resurser uppgår till cirka 60 miljarder kubikmeter per år. I vissa länder har man startat projekt för att upprätta nya terminaler eller utöka befintliga anläggningar. Man kan förvänta sig att kapaciteten kommer att öka till 160 miljarder kubikmeter per år till 2010. Europeiska unionen bör ha som mål att femdubbla importen av flytande naturgas till 2010, vilket kommer att göra det möjligt för den att importera naturgas från andra regioner som inte har möjlighet att ansluta sig till EU via gasledning.

För det tredje finns det ett behov av större öppenhet på kolvätemarknaden för att garantera stabila priser som återspeglar marknaden och samtidigt förbättra informationen om hur mycket naturgas som importeras, och för detta krävs en stor del investeringar. För att företagen ska kunna vara beredda att göra dessa investeringar över huvud taget är det mycket viktigt att utsikterna för energiinvesteringar blir så goda som möjligt.

På kort sikt måste vi fundera på hur vi ska undvika att situationer av detta slag uppstår, eller hur vi ska kunna hantera dem utan negativa följder. En möjlighet är uppenbart en större integration av energiförsörjningsnäten i Europeiska unionen, vilket skulle förenkla gastransporterna inom gemenskapen och på detta sätt minska de enskilda medlemsstaternas beroende av vissa stater som levererar naturgas eller som gasen måste passera genom. En ökad naturgashandel inom gemenskapen förutsätter naturligtvis att tillgången till gas är tillräckligt hög, och därför måste vi också arbeta med att stödja upprättandet av marknader för handel med flytande naturgas.

Ett annat kortsiktigt instrument är utan tvekan att lagra gas för att klara av avbrott i energiförsörjningen i upp till två månader, även om man måste ta hänsyn till specifika nationella krav, till exempel om man ska använda bergrum, kraftverk eller industrilokaler för lagringen av gasen.

Det österrikiska ordförandeskapet kommer att prioritera energipolitiken och i synnerhet en säker energiförsörjning. En trygg energiförsörjning, tillsammans med konkurrenskraft och naturligtvis hållbarhet, är en av de pelare som den europeiska energipolitiken vilar på. EU måste fördubbla sina ansträngningar för att kunna klara av de utmaningar som energipolitiken medför, för 2030 kommer världen att förbruka 50 procent mer energi och EU kommer att bli ännu mer påtagligt beroende av importen av fossila energikällor.

När allt kommer omkring, om vi vill garantera den europeiska allmänheten och industrin en säker energiförsörjning måste vi välja en linje som innefattar flera olika strategier. Inom Europeiska gemenskapen måste vi diversifiera energiförsörjningen ytterligare genom att öka användningen av förnybara energikällor, vilket kan innebära en tredubbling av användningen av biomassa till 2010. Den europeiska energiförsörjningen måste bland annat grundas på en kostnadseffektiv användning av förnybara energikällor. Bland Europas övriga möjligheter finns användningen av kol med ren teknik och, på lång sikt, vätgas.

Österrike anser dock inte att användning av kärnkraft är något alternativ. När det gäller energiförsörjningen kommer vi att behöva fortsätta våra ansträngningar för att skapa en gemensam inre marknad och öka investeringarna i energiförsörjning.

När det däremot gäller konsumtionen måste energieffektiviteten i gemenskapen förbättras. För närvarande finns det stora skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller energieffektivitet, definierad som energikonsumtion per enhet av bruttonationalprodukten. Som grund för detta kan vi ta överenskommelsen mellan parlamentet och rådet om direktivet om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster.

Det som hände vid årsskiftet visade också hur viktiga Europeiska unionens förbindelser med sina partner är. Dessa partnerskap måste ständigt underhållas både på multilateral nivå – antingen genom dialoger i Internationella energiforumet eller inom ramen för energifördraget med sydöstra Europa – och på bilateral nivå som en del i EU:s dialoger med Ryssland och OPEC. Viljan att samarbeta är absolut nödvändig för att vi ska kunna säkra energiförsörjningen.

Vi har således en mängd olika valmöjligheter. Det är vår uppgift att använda dem på ett snabbt och effektivt sätt. Eftersom säkrandet av Europeiska unionens energiförsörjning ligger i alla medlemsstaters intresse är jag övertygad om att vi kommer att lyckas med det.

(Applåder)

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka parlamentet för att i dag ha avsatt tid för att diskutera säkerhet i försörjningen av energiresurser och särskilt naturgas. På sätt och vis är det en fortsättning av den debatt vi förde om höga oljepriser förra året. Det aktuella oljepriset ligger på över 60 US-dollar per fat.

Gastvisten mellan Ukraina och Ryssland satte i gång debatten om säkerhet i försörjningen av energiresurser till Europeiska unionen. Gastvisten blev förstasidesstoff i början av året när Ryssland stängde av sin försörjning till Ukraina under en och en halv dag. Det påverkade också EU genom en minskning av den mängd gas som nådde Europeiska unionen.

Samtidigt som det på kort sikt är lugnande att ett avtal har nåtts mellan Ukraina och Ryssland, får vi inte ha några falska förhoppningar. Problemet har inte försvunnit. Kommersiella förhandlingar mellan de båda sidorna kommer att fortsätta för att nå fram till en prisjustering som är ömsesidigt godtagbar. Vi har också sett de inre återverkningarna i Ukraina, i och med misstroendevotumet mot regeringen förra veckan. Vi får heller inte glömma att tvisten om gaspris mellan Ryssland och Moldavien löstes så sent som i går, och mer ingående förhandlingar kommer att äga rum inom kort. Jag tror bestämt att alla behöver dra lärdom av händelserna i början av året.

Vilken lärdom borde EU då dra av denna tvist? I samband med just denna tvist agerade EU för det första, och bör agera, förebyggande. Vi upprätthöll inte bara täta bilaterala kontakter med båda parterna under hela tvisten, utan uppmanade dem också att lösa tvisten. Samtidigt som det är uppenbart att EU inte kan och inte bör välja sida, tydliggjorde vi för båda sidor att det låg i deras intresse att snabbt nå en överenskommelse. I en sådan situation är det mycket viktigt med ett nära samarbete med rådet – särskilt med ordförandeskapet – och kommissionen.

För det andra har tvisten framhävt användbarheten av energidialogerna med Ryssland och Ukraina. Dessa dialoger har försett oss med de nödvändiga kontakterna för att inpränta våra bekymmer och synpunkter hos båda parter, inom ramen för ömsesidigt förtroende och gemensamma intressen. Samtidigt betonas tydligt behovet av att ge dialogen en större drivkraft.

För det tredje har denna tvist betonat vikten av och behovet av en tydligare, mer sammanhållen och förebyggande säkerhetspolitik för energiförsörjningen i hela EU. Samtidigt som det stämmer att kommissionen och parlamentet har argumenterat för detta i flera år är tiden nu inne att verkligen gå vidare med detta.

Jag vill poängtera vikten av att utveckla en gemensam energistrategi, som framhävdes vid det informella mötet vid Hampton Court och i mötet mellan ordförandeskapet och kommissionen vid inledningen av det österrikiska ordförandeskapet. Rådsordföranden angav tydligt i sitt tal i dag den betydelse ordförandeskapet lägger på just denna fråga, och att många konkreta och tydliga förslag har lagts fram.

Under krisen upplevde vi en viss brist på öppenhet på den europeiska gasmarknaden, som har försvårat övervakningen och den exakta bedömningen av hur denna brist hanterades. Rådets direktiv från 2004 om åtgärder för att säkerställa en tryggad naturgasförsörjning borde vara till stöd när det har införlivats fullständigt. Att ta itu med frågor av den här typen är ett av syftena med det övervakningssystem för energimarknaden som är under utveckling inom mina tjänsteenheter.

Mer övergripande har den här händelsen kastat ljus över vårt växande beroende av yttre energiförsörjning. Nödvändigheten av att anta och utveckla en gemensam EU-strategi kommer att tas upp i en grönbok om energipolitik, som kommissionen för närvarande förbereder. Uppenbarligen kommer utvecklingen av en gemensam strategi för den yttre energidimensionen att utgöra en grundläggande del av grönboken.

Denna yttre energidimension bör grunda sig på en diversifiering av olika energier, liksom på olika energikällor, energivägar, energileverantörer och transportnät. Det finns ett klart behov av ökade investeringar i terminaler för flytande naturgas, i gasledningar för diversifiering av energileveranser och anläggningar för lagring av gas.

Samtidigt som EU har gjort åtaganden via sitt tekniska stödprogram för att främja utvecklingen av nya vägar för energiförsörjning, och förbättrat och förstärkt nuvarande energivägar, är det tydligt att andra större energikonsumenter också intar en mycket aktiv och politisk hållning till den här frågan. Europa måste lära sig några läxor när det gäller detta, även om man inte ska underskatta uppgiftens komplexitet.

Självfallet måste man också överväga de inre aspekterna i en energipolitik för EU. För det första måste man försäkra sig om att en inre energimarknad för hela EU är en praktisk realitet. Det finns fortfarande möjlighet att uppnå en verklig inre marknad för både elektricitet och gas. Sedan finns det behov av att förenkla de nödvändiga investeringarna i infrastruktur, som krävs för att säkerställa att flertalet nationella energimarknader inom EU verkligen kan integreras ytterligare. Här är det viktigt för oss alla att inse att detta gör det nödvändigt att tillhandahålla de medel som behövs, inklusive ekonomiskt stöd där så krävs.

Vi måste också säkerställa att tillräckliga riktlinjer och tillräckligt med ekonomiskt stöd ges till forskning på prioriterade områden, och säkerställa att effektivare energitekniker, inklusive renare kol och tekniker för förnybar energi, får tillträde till marknaden. Vi måste försöka uppnå riktlinjer och åtgärder på ett aktivare sätt som kan resultera i ordentlig energibesparing och energieffektivitet. På så sätt minskar vi vårt yttre beroende.

Vi har antagit en ambitiös lagstiftning. Nu är det dags att genomföra den.

Slutligen måste vi förbättra energisäkerhetsåtgärderna för att förstärka solidaritetsmekanismerna i syfte att möta utmaningarna i fråga om eventuella avbrott i energiförsörjningen. Vi måste komma ihåg att denna specifika tvist, med anledning av att den påverkade EU, löstes mycket snabbt, men vi måste förbereda oss på mer långvariga tvister.

Sammanfattningsvis har den här tvisten ånyo varit en riktig väckarklocka för oss alla. Samtidigt som det är sant att energi endast är en handelsvara, är det en handelsvara som är grundläggande för vår fortsatta ekonomiska utveckling och för vårt välmående. Vi måste dra lärdom av denna händelse, som jag sammanfattar som ett behov av en gemensam europeisk energipolitik. Denna politik måste vara tydlig, sammanhängande och effektiv både internt och externt, och motsvara målen för försörjningssäkerhet, konkurrenskraft och hållbarhet.

(Applåder)

  Jacek Emil Saryusz-Wolski, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Den senaste energiförsörjningskrisen är en tankeställare för Europeiska unionen. PPE-DE-gruppen välkomnar att energiförsörjningssäkerheten samt energiproduktionens och energikonsumtionens hållbarhet är en av det österrikiska ordförandeskapets prioriteringar. Det är på tiden eftersom energisäkerhet har blivit alltmer viktigt för Europeiska unionens övergripande säkerhet, och särskilt för dess ekonomiska säkerhet.

Alla hinder, även tillfälliga, som resulterar i en minskning av energileveranser från tredjeländer kan också orsaka allvarliga störningar i unionens ekonomiska aktivitet. Vi blev nyligen medvetna om hur problemet med energisäkerhet inte endast berörde industriområdena eller ekonomierna. Energi har använts som ett vapen och ett utrikespolitiskt instrument, och följaktligen borde det diskuteras inom ramen för utrikes- och säkerhetspolitik.

Den senaste energikrisen mellan Ryssland och Ukraina har avslöjat flera EU-medlemsstaters utsatthet, som i en farlig grad är beroende av en leverantör. Det är därför absolut nödvändigt att EU:s gemensamma agerande sträcker sig till att gälla energiområdet och att man vidtar åtgärder som skapar en aktiv energipolitik.

Det är uppenbart att alla försök som görs på nationell nivå inte är tillräckliga, eftersom de inte garanterar de långsiktiga intressena hos unionen som helhet. Åtgärder på EU-nivå är därför klart motiverade i enlighet med subsidiaritetsprincipen. Om vi därutöver betraktar tanken om en gemensam marknad på allvar borde vi förse ekonomiska operatörer med pengar, för att inte nämna medborgare, vilket ska kännetecknas av likställdhet när det gäller energisäkerhet och energiförsörjning.

Mot denna bakgrund bedömer vi att ordförandeskapets planer på att anta beslutet om det transeuropeiska energinätet i början av året är mycket positivt. Vi borde i vilket fall som helst göra mer utöver det. En av huvudprinciperna för europeisk integration – dvs. solidaritet – omfattar kravet att stödja alla stater som är i fara eller har svårigheter, och det inbegriper problem som relaterar till energiförsörjningsbrist. Unionen borde vidta konkreta åtgärder mot diversifieringen av energikällor, energiförsörjning och gemensamma reserver. Alla sätt som är möjliga för att förstärka unionens egenkapacitet när det gäller energi borde utforskas.

Vi bör heller inte glömma bort principerna om öppenhet och lika tillgång. EU borde föreslå en uppförandekod för förbindelser med sina huvudsakliga energiförsörjare. Vi borde göra allt i vår makt för att upprätta nya finansieringskällor till alla åtaganden som syftar till att öka EU:s energisäkerhet, både från Europeiska investeringsbanken och från själva EU-budgeten.

Vi får inte bara tänka på oss själva. Energisäkerhet borde utgöra en av grannskapspolitikens hörnstenar. Verkligheten manar till mod. Ett nära samarbete på energiområdet och möjligheten till gemensamma energireserver utgör en av de mest effektiva och oumbärliga förtroendeskapande åtgärderna, både inom unionen och mellan unionen och dess grannskap.

Våra medborgare kommer att uppskatta de konkreta resultat som uppnås genom våra åtgärder för att säkra försörjningen av energiresurser. PPE-DE-gruppen kommer att lägga fram en resolution om detta till nästa sammanträdesperiod i Bryssel.

(Applåder)

  Hannes Swoboda , för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Samtidigt som jag håller med om det som rådet och kommissionen har sagt om den europeiska energipolitiken anser jag att det finns områden där vi måste vara mer tydliga och specifika.

För det första måste de stora förbrukarna – EU, USA, Kina och Indien – i större utsträckning agera gemensamt på marknaden i stället för att enbart konkurrera med varandra om energiförsörjningen.

För det andra bör vi fästa uppmärksamheten på infrastrukturen och överväga – inte som en stat, utan med våra företag – ett gemensamt ägande och förvaltande av infrastrukturen för att undvika monopol.

För det tredje måste vi göra något åt situationen där WTO har förfaranden för att lösa konflikter om allt från textilier till räkor, men inte om så viktiga produkter som gas och olja.

För det fjärde måste vi utveckla infrastrukturen, till exempel genom Nabuccoprojektet som ministern talade om och som Europeiska unionen bör stödja eftersom det är mycket viktigt.

För det femte måste alla medlemsstater diversifiera och komma med förslag som kan ligga till grund för ett gemensamt europeiskt projekt.

För det sjätte måste förnybara energikällor naturligtvis prioriteras. Jag delar rådsordförandens skepsis mot kärnkraft, men debatten kommer att fortsätta och vi måste se till att den tar hänsyn både till kärnkraftens positiva aspekter och den kritik som riktas mot den och inte utelämnar frågan om hur avfallet ska hanteras.

För det sjunde kan vi verkligen inte insistera på en gemensam energipolitik för alla länder; endast om vi tar hänsyn till nationella skillnader kan vi – särskilt i omvärldens ögon – rättfärdiga en gemensam energipolitik. Ni, herr kommissionsledamot, kommer säkert ihåg att jag vid utfrågningen bad er om ett program som skulle kombinera energipolitiken med den externa politiken. Jag begärde samma sak av kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner, men tyvärr har ingenting hänt ännu. Jag skulle verkligen vilja pressa er att ta fram ett sådant program så snart som möjligt, allra senast i grönboken, så att vi får en konsekvent politik som vi kan försvara inför omvärlden.

Låt mig avsluta genom att klargöra att även om vi vill ha – och behöver – ett partnerskap med Ryssland, så är landets senaste handlingar oacceptabla. Vi vill att Ryssland behandlar sina grannländer rättvist, för de är våra grannländer också.

(Applåder)

  Danutė Budreikaitė, för ALDE-gruppen. – (LT) Herr talman, mina damer och herrar! Energiresurserna tillhör de grundläggande ekonomiska och produktionsmässiga faktorer som garanterar en konkurrenskraftig ekonomi och människors välfärd.

EU:s medlemsstater tryggar sina energiresurser genom att ingå bilaterala avtal. Ryssland drar fördel av dessa avtal, som även omfattar den kommande tysk-ryska gasledningen, och splittrar Europeiska unionen genom att ge enskilda medlemsstater olika grader av tillgång till energiresurserna. Det är lättare att påverka enskilda länder än Europeiska unionen i sin helhet.

Europeiska unionen gör eftergifter till Ryssland genom att ständigt understryka vikten av att ha Ryssland som en strategisk partner och landets särställning framför andra länder. Den viktigaste orsaken till dessa eftergifter är EU:s växande beroende av Ryssland när det gäller energi. Den senaste tidens problem med gasleveranserna mellan Ryssland och Ukraina visar dock att Ryssland skulle kunna tillgripa samma taktik när det gäller att leverera gas till Europeiska unionens medlemsstater.

De alternativa energikällor som vi måste använda för att undvika att bli helt beroende av Ryssland, det vill säga norsk naturgas, är begränsade och kommer inte att kunna tillfredsställa EU-ekonomins växande behov i framtiden. Är detta då inte rätt tid att på nytt överväga kärnkraften, den mest ekologiska formen av energi, som ett alternativ till beroendet av den opålitliga energiförsörjningen från Ryssland?

En annan mycket viktig fråga som diskuteras vitt och brett i EU är den gemensamma energipolitiken. Med Europeiska kommissionen som en energiförsörjningspartner som företräder intressena hos alla 25 medlemsstater skulle Ryssland vara tvunget att visa mer respekt. Ryssland kan inte helt stänga av gasleveranserna till EU; det skulle inte finnas någon annat sätt att göra av med gasen.

Därför uppmanar jag alla att inte bara diskutera utvecklandet av en gemensam energipolitik, utan att också vidta åtgärder för att utveckla den gemensamma energipolitiken, och särskilt ett gemensamt energisystem så snart som möjligt, för att på detta sätt garantera både energisäkerhet och politisk säkerhet för hela EU.

(Applåder)

  Rebecca Harms, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr Bartenstein! Jag vill börja med Ukraina, eftersom jag blev ganska förvånad över att gastvisten mellan Ryssland och Ukraina, som är en årlig händelse som nästan föranledde oss i Europa att behandla den som en europeisk gaskris. Ukraina, och senare Moldavien, hamnade i en situation som hade eskalerat till en kris, men det gjorde inte EU. EU kunde, precis som man har gjort tidigare, lita på stabila handelsförbindelser med Ryssland. Som jag ser på saken visade denna situation oss att vi i Europeiska unionen inte kan betrakta Ukraina som bara ett säkert transitland, utan vi måste i stället, genom energipolitiken, hjälpa landet att frigöra sig från beroendet av Ryssland och därigenom förbättra dess framtidsutsikter. Stora förändringar behövs här.

Frånsett detta ser jag hela denna debatt som ett praktiskt exempel på svagheterna i EU:s energipolitik, vilka är mer eller mindre tydliga från en medlemsstat till en annan. En samordnad infallsvinkel skulle utan tvekan kunna bidra till att förbättra situationen i medlemsstaterna och över hela Europa. Vi har nu lärt oss det verkliga värdet av naturresurser. Det måste sägas att vi över hela Europa är minst sagt slösaktiga i vår användning av gas, och även av olja, och det var föremålet för en livligare debatt vid tiden för Irakkriget. Under lång tid har vårt slöseri med dessa råmaterial varit något som vi inte har kunnat komma undan med. Om vi vill dra rätt lärdomar av detta anser jag att vi måste vara mer konsekventa med att göra det som kommissionsledamot Andris Piebalgs antydde när han tillträdde sitt ämbete. Vi måste sträva efter produktivitet för naturresurserna och energieffektivitet om vi ska bli mindre beroende av andra. Jag skulle vara helt emot att sträva efter ett helt självförsörjande Europa, vilket skulle vara en naiv infallsvinkel med tanke på den övergripande debatten, men vi måste arbeta mot ett Europa som utnyttjar råmaterial på ett tillfredsställande sätt. Det är något som vi har talat om i årtionden, så länge det har funnits en Romklubb, så låt oss äntligen komma på något som är praktiskt användbart. Låt dem som anser att användning av kärnkraft är rätt svar på den minskade – eller faktiskt ändliga – tillgången till gas, för en gångs skull på ett allvarligt sätt motivera sin valda infallsvinkel – hur många reaktorer vill de bygga de närmaste åren, och var? Vad har de tänkt göra med det avfall som har producerats i Europa i årtionden? För några veckor sedan debatterade vi betänkandet om avvecklingen av reaktorer. Just nu är hanteringen av kärnavfall ett katastrofområde. Om det ska vara formen för framtiden uppmanar jag dem att framställa sina argument på ett tydligare sätt, men kan de inte bespara oss en debatt om en förlängd livstid av den typ som till och med återupptas när det gäller reaktorn i Ignalina? Om man i själva verket bara vill förlänga livstiden för uttjänt teknik ökar man de risker som ingår naturligt i energiproduktionen i stället för att befria oss från dem.

(Applåder)

  Esko Seppänen, för GUE/NGL-gruppen. – (FI) Herr talman, herr minister, herr kommissionsledamot! Världen fortsätter att se hur fossila ämnen förbränns. Det uppskattas att mänskligheten 2030 fortfarande kommer att producera 80 procent av sin energi med hjälp av fossila bränslen.

Jorden har 179 biljoner kubikmeter bekräftade gasdepåer. En fjärdedel av gasen finns i Ryssland och ytterligare en fjärdedel i mindre stabila regioner, i Iran och Qatar. Det kan uppskattas att EU:s egen tillgång till gas med dagens förbrukningstakt bara kommer att räcka i mellan sex och sju år. Användningen av norsk och nordafrikansk gas för EU:s behov ökar tidsperspektivet för gasförbrukningen med 20 år, men det är 50 år i Rysslands fall. Om EU planerar att uppfylla hela tillväxten i sina energikrav de närmaste årtiondena med hjälp av gas, finns det inga alternativ till att importera från Ryssland.

De närmaste åren kommer det att ske en utveckling av billigare metoder inom kondensering av gas, vilket kommer att öppna fler möjligheter vid importen av gas. Samtidigt kommer det även att göra dem snävare i sin tillämpning. Kondenserad rysk gas kan sedan säljas till Förenta staterna, som behöver gas, utan att det behövs någon pipeline. Amerikas egna gasreserver kommer inte att räcka ens i tio år. Västeuropa har varit beroende av den gaspipeline som kommer från Ryssland via andra länder. Den planerade pipelinen på Östersjöns botten kommer att minska detta beroende. Projektet är lätt att förstå, eftersom en del av de länder som denna pipeline nu passerar är fientligt inställda mot Ryssland. Vi i Finland har inte haft något som helst problem med gastillgången på 40 år.

Det finns något i gasavtalet mellan Ryssland och Ukraina som behöver förklaras. Vem äger det levererande företaget Ros-Ukr-Energo? På grundval av offentliga siffror har jag räknat ut att detta företag oförklarligt gynnas av avtalet med i trakterna av 600–800 miljoner US-dollar varje år. Oligarkerna i båda länder har varit inblandade i detta, och vilken roll spelar dessa länders presidenter i genereringen av enorma dolda vinster?

Vår grupp stöder goda partnerskapsförbindelser och samarbete i energifrågor med Ryssland.

(Applåder)

  Mirosław Mariusz Piotrowski, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Herr talman! De händelser nyligen som av den internationella pressen kallas ett ”kallt krig” mellan Ukraina och Ryssland om gas, och det lite äldre projekt som innefattar konstruktionen av en gaspipeline mellan Tyskland och Ryssland, som passerar Baltikum och Polen, är tillräckliga bevis för att vissa länder använder el- och gasnät, särskilt det sistnämnda, som politiska vapen i sina förbindelser med andra. Medlemsstaterna förväntar sig att gemenskapen ger dem bistånd för att hitta en lösning på detta problem.

Gemenskapen bör följa en sammanhängande och integrerad politik om ovannämnda nät, samt om naturkatastrofer, pandemier och terroristhotet. En sådan politik skulle göra det möjligt att skydda säkerheten och diversifieringen av tillgången. Det är oacceptabelt att en medlemsstat, till exempel Tyskland, bildar koalition med Ryssland i sådana frågor, eftersom det skadar andra medlemsstaters intressen, däribland dem som alldeles nyligen anslöt sig till EU. Det är ett av de sällsynta fall då Europeiska unionen bör svara och då den bör svara snabbt och beslutsamt. En passiv inställning hos EU innebär att unionen samtycker till att solidaritetsprincipen förstörs, och att den i praktiken inte har något inflytande när det gäller de ekonomiska och politiska problem som är verkligt viktiga för Europa. Eftersom så är fallet finns det ingen anledning till varför unionen inte ska fortsätta att utfärda meningslösa resolutioner och uttalanden eller direktiv som är till nackdel för Europas medborgare.

(Applåder)

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Det är ett enkelt faktum att Rysslands energistrategi grundar sig på användningen av gas och gasleverantörer för att uppnå dess politiska mål i vissa regioner, däribland Europa. Den senaste gaskrisen är ett sorts test för Europeiska unionen. Dess effekter var avsedda att kännas, och de kändes faktiskt inte bara av Ukraina och Moldavien, utan även av åtta EU-medlemsstater, däribland Tyskland, Frankrike och Italien.

Genom att provocera fram en sådan kris har Ryssland förverkat sin status som stabil och pålitlig partner. Den enda fråga som återstår är vilka slutsatser som ska dras av Europeiska unionen och de enskilda medlemsstaterna. Kommer de att besluta att konstruktionen av pipelinen i Östersjön ska fortsätta trots att det kommer att göra Europa ännu mer beroende av Ryssland, eller kommer de att inse att det som behövs är en verklig diversifiering av gasleveranserna för Europa som helhet och ett system av energisolidaritet för EU:s medlemsstater och deras närmaste grannar?

Ryssland hoppas att vi kommer att dra den första av dessa slutsatser. Alla som inte längre hyser några illusioner om det nya Rysslands storslagna politik hoppas på den andra. Jag tar mig friheten att göra en sista anmärkning, nämligen att parlamentets svårighet med att anta en gemensam resolution i denna fråga är genant.

(Applåder)

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag talar för det nya italienska socialistpartiet. Aktuella internationella politiska händelser och även ekonomiska faktorer, däribland den ständiga ökningen av oljepriset, tvingar Europeiska unionen att sätta sig upp och lägga märke till en situation som är både uppenbar och välbekant – vi har ett strukturellt tillgångsproblem och en ökad nivå av beroende. Världens efterfrågan på energi ökar, de globala resurserna är inte obegränsade och vår union har i alla händelser inte tillräckligt för att uppfylla sina egna behov.

Händelser på senare tid har visat hur de energitillgångar som vår ekonomi för närvarande är baserad på kan äventyras, och det är en risk som vi absolut inte får ta. Det är nödvändigt att främja en närmare internationell synergi, däribland genom att underteckna avtal som Europeiska energistadgan, genom vilken en ram för samarbetet mellan Europa, Ryssland och Medelhavsländerna skapas. Energisamarbetet med tredjeländer är faktiskt ett kärnelement i den europeiska tillgångsstrategin som bidrar till att befästa stabila internationella politiska förbindelser.

Inom denna ram måste väldefinierade, konkreta, varaktiga avtal nu ingås, särskilt med Ryssland. Det är därför nu brådskande att medlemsstaterna tillämpar de senaste rekommendationerna om genomförandet av åtgärder för att spara energi, vilket kommer att kräva ett allvarligt åtagande från EU:s institutioner, medlemsstaterna och varje enskild medborgare. Vidare måste vi äntligen hålla denna komplicerade och omfattande debatt om att välja tekniker inför framtiden och om produktion och användning av alternativa och förnybara energikällor. Trots de olika kriserna, varav en del har ägt rum på senare tid, som har lämnat spår i Europas ekonomi under de senaste 40 åren har denna debatt tyvärr ännu inte hållits. Detta är en försening, en svaghet och en brist som vi måste försöka kompensera så snabbt och brådskande som möjligt.

(Applåder)

  Giles Chichester (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill gratulera kommissionsledamot Andris Piebalgs för sin roll i att samla gruppen för samordning av gasförsörjningen, och därmed bidra stort till att lösa tvisten mellan Naftagas och Gazprom tidigare denna månad.

Situationen mellan Ryssland och Ukraina har tjänat som en tankeställare för de som kanske inte var medvetna om hur beroende EU:s medlemsstater är av importerat bränsle i allmänhet, och av naturgas från Ryssland i synnerhet. Hur som helst är det viktigt att vi inte tappar känslan för proportioner när det gäller den här frågan. Gashandeln mellan Ryssland och EU:s medlemsstater är kommersiellt livskraftig bara så länge vardera parten har någonting den andra vill ha. Importberoendet i alla EU-medlemsstater och det relaterade ökade beroendet av naturgas är knappast någon hemlighet.

Vi i utskottet för industrifrågor, forskning och energi har länge varit medvetna om denna situation och har diskuterat behovet av åtgärder för att hantera detta beroende. För tio år sedan lade jag fram ett betänkande inför parlamentet om framtiden för gasförsörjning i Europa, och kritiserades av industrin för att påstå att vi kunde bli för beroende av gas om den stod för över 25 procent av vårt energibehov.

Låt mig påminna kammaren om det stora utbudet av åtgärder som vi redan har att tillgå när det gäller säkerheten i våra försörjningsbehov: både lagstiftningsåtgärder, såsom direktivet om transeuropeiska nät, och industrins åtgärder i fråga om att bygga gasledningar, lager och anläggningar för flytande naturgas.

Vi måste vara uppmärksamma på Ryssland när landet spänner sina muskler internationellt. Jag föreslår dock att en avvägd, praktisk strategi för att upprätthålla försörjningsmångfald och uppmuntra till lämpliga investeringar i det syftet måste vara vårt svar som en långsiktig lösning.

(Applåder)

  Reino Paasilinna (PSE). – (FI) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Om cirka tjugo år kommer vi faktiskt att till 90 procent vara beroende av importen av gas. Det är verkligen en prestation. Den mängd gas som används av medlemsstaterna och tillgången varierar kraftigt. Med andra ord varierar känsligheten för en kris mycket kraftigt. Ju längre österut en medlemsstat ligger, desto mer beroende är den av gas från Ryssland.

Europeiska unionen har utövat påtryckningar på Ryssland för att landet ska upphöra med seden med dubbel prissättning på energi, däribland gas, som går in i landet. Vi betraktar det som ett villkor för medlemskap i WTO. Jag anser därför inte att den dubbla prissättningen på energi kan vara särskilt länge i Rysslands utrikeshandel heller. I affärsuppgörelser är det naturligtvis tillåtet att ge rabatter till goda, regelbundna kunder i allmänhet, och det händer i många andra sektorer, men det är uppenbart att det beror på relationen mellan säljaren och köparen.

Att stänga av gaskranen var definitivt fel lösning och en mycket oklok sådan. Sådant görs inte i europeisk handel; det pågår inte i särskilt stor utsträckning i mindre betydelsefulla områden, och än mindre i stora sammanhang. Situationen när det gäller energi i Europeiska unionen ligger hela tiden på gränsen till en kris. Det krävs bara en storm på andra sidan havet eller händelsen i Ukraina för att starta en kris eller ens panik. Vi måste ha livskraftiga och olika energikällor snabbt, med många olika leveransarrangemang och –nät, och tiden är av största betydelse – våra sovrum kan när som helst bli kalla.

Vi är i brådskande behov av att kommissionen framställer ett energikrisprogram. De resurser som vi nu har är inte tillräckliga. Hur förbereder vi oss för en större nedskärning i energitillgången, herr kommissionsledamot? Vilken typ av solidaritetsmekanismer kan komma in i ramen, och tas energikrisfrågor upp i den kommande grönboken?

  Lena Ek (ALDE). – (EN) Herr talman! Den senaste krisen mellan Ryssland och Ukraina om gasförsörjning har visat att det är viktigare än någonsin med en europeisk energimarknad som är mindre beroende av import. Detta kommer inte bara att ge den europeiska energiindustrin stora möjligheter, inklusive förnybara energikällor, utan är också ett gyllene tillfälle att ta itu med klimatförändring, få fart på tillväxten och skapa nya arbetstillfällen. För att uppnå detta vill vi se mer öppenhet, bättre regelverk, ett renoverat och fungerande ledningsnät, en europeisk energistrategi, en debatt om egenkapacitet och solidaritet mellan medlemsstaterna och bestämmelser som gör det möjligt för konsumenter att besluta om sin egen konsumtion på ett praktiskt genomförbart sätt. Därför välkomnar vi både grönboken och ordförandeskapets program.

Mycket måste göras, men jag tror att vi klarar det.

  Helmuth Markov (GUE/NGL). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Jag anser att samtalens utveckling mellan Ukraina och Ryssland gör det otvetydigt klart att Europa – vilket inte bara är Europeiska unionen – behöver en ny och modern heltäckande energipolitik.

Samtidigt som man kan debattera saken av hjärtans lust var tvisten mellan Ryssland och Ukraina när allt kom omkring en tvist mellan en leverantör som ville ha mer pengar och en kund som inte ville betala. Båda sidorna i tvisten hade vetat det i åratal. Om en politisk kurs så att säga ställs in, vilken gör denna typ av kris oundviklig, utan att man försöker hitta en lösning i tid har båda regeringarna varit försumliga.

Trots att jag välkomnar kommissionsledamotens tillkännagivande att en grönbok ska komma hoppas jag naturligtvis att den inte kommer att innehålla sådana gamla idéer som förhandlingar om uppförandekoder för de länder där energi produceras och dem där energin passerar, nya pipelines eller ens kärnkraft. Jag anser i stället att vi måste utnyttja andra källor, såsom redan sker i många länder, exempelvis biomassa, sol, vind, vatten, geotermisk energi och kraftvärme, samtidigt som man sparar energi, använder den på ett effektivare sätt, och minskar subventionerna för de sedan länge etablerade fossila bränslena. Det är något som vi måste skapa.

Energileveransen är en tjänst av allmänt intresse, och vi borde kanske fundera över om inte ansvarsfull politik borde betraktas som högre prioriterad än försök till avreglering eller användning av avregleringsåtgärder som en lösning på detta problem.

  Dariusz Maciej Grabowski (IND/DEM).  – (PL) Herr talman! Bristen på en gemensam och långsiktig energisäkerhetsstrategi är bevis inte bara på EU:s kortsiktighet, utan även på att det finns en intressekonflikt mellan dess medlemsstater. En av orsakerna till att oljepriserna har tredubblats är att EU inte har antagit någon intelligent energistrategi. De ökade oljepriserna gynnar de stora bränsleföretagen, men de är till nackdel för EU:s medlemsstater och för medborgarna i dessa medlemsstater.

Det är ett misstag att enskilda medlemsstater försöker ingå ett avtal med Ryssland, såsom Tyskland har gjort, och offra intressena för Baltikum, Polen, Österrike och andra medlemsstater i processen. Tillsammans med EU:s passiva inställning har detta uppmuntrat Ryssland att utöva utpressning mot Ukraina genom att hota att stänga av gastillförseln. Det finns ett brådskande behov av att EU upprättar och genomför en energisäkerhetsstrategi så snart som möjligt, och det kan faktiskt betraktas som ett test på i vilken utsträckning Europeiska unionen fortfarande är en gemenskap.

EU:s energisäkerhetsstrategi bör vara baserad på kriterierna om den svagaste länken, vilka kan sammanfattas på följande sätt. Effektiviteten i ett system kan mätas genom dess motstånd mot kriser i de länder och regioner som är mest beroende av en enda leverantör, eller som har de sämsta överförings- och distributionssystemen, eller de högsta genereringskostnaderna i förhållande till den nationella inkomsten.

Vi bör särskilt fokusera på grann- och transitländer. För att återge Hamlets ord är ”att vara eller inte vara” det dilemma som vi står inför när det gäller energisäkerheten i EU. I detta sammanhang måste jag dessvärre säga att ingen som helst avsättning har gjorts för en gemensam europeisk energisäkerhetsstrategi i EU:s budget 2007–2013.

  Guntars Krasts (UEN). – (LV) Tack, herr talman! Julhälsningen från den ryske presidenten till gaskonsumenterna i Ukraina var inte alls någon överraskning. Med sitt avbrott i gastillförseln mitt i vintern påminde Ryssland inte bara Ukraina utan även världens energimarknader om att makten för närvarande finns hos energileverantörerna. Energikonsumenterna måste ta hänsyn till detta under oöverskådlig framtid. Jag vill uttrycka min tacksamhet till kommissionsledamot Andris Piebalgs som under gaskrisen mellan Ryssland och Ukraina använde Europeiska unionens inflytande tillräckligt tidigt för att förhindra en energikris i Europa.

När det gäller de slutsatser som bör dras av gastvisten mellan Ryssland och Ukraina måste Europeiska unionen själv visa upp och be de andra länderna i Europa om fullständig öppenhet när det gäller information och utvecklingar i gaspriserna. Jag anser att de senaste händelserna ger kommissionen särskild befogenhet att genomföra den lagstiftning som har antagits, att genomföra beslut för att förvärva alternativa, energieffektiva resurser och skapa en verkligt avreglerad energimarknad, och att säkra integrationen av europeiska energinätverk. Naturligtvis har nästan alla talare i dag nämnt denna punkt: behovet av en genuint gemensam energipolitik för Europeiska unionens gemensamma marknad, vilken skulle underlätta den långsiktiga politiska stabiliteten, inte bara i Europa utan även på den globala energimarknaden.

  Alejo Vidal-Quadras Roca (PPE-DE). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Europeiska unionen är i ett chocktillstånd efter den kris som har ägt rum mellan Ukraina och Ryssland. Det beror till stor del på att Ryssland hittills, även i tider av intensiva inre omvälvningar, alltid har visat upp sig självt som en pålitlig energipartner, och medlemsstaterna i unionen har inte vid någon tidpunkt i det förflutna sett sin tillförsel av gas avbruten eller reducerad.

Dessa tre krisdagar var tillräckliga för att föra länder som Italien till en punkt då de frigjorde sina strategiska reserver och framför allt för att unionen som helhet ännu en gång skulle inse att dess tillförselsystem är extremt sårbart. Tiden har därför kommit för att allvarligt överväga möjligheten att investera i alternativa tillförselvägar och förbättra dialogen med stabila partner, exempelvis Republiken Kazakstan. Vi måste börja fundera på att importera gas från detta land exempelvis via Turkiet, som är ett kandidatland och därför mycket säkert.

Vidare måste vi på EU-nivå behålla och förbättra forskning och utveckling i nya energikällor och uppnå en mer effektiv användning av dem som vi redan har. Naturligtvis, fru Harms, kan vi inte ignorera någon primär energikälla. Inte en enda. Vi måste se bortom ideologiska förutfattade meningar och inse verkligheten. Om ni vill begå energimässigt självmord är det upp till er, men detta offer måste vara individuellt. Förvänta er inte att vi alla begår självmord mot vår vilja.

Herr talman! Jag vill avsluta med att uppmana kommissionen att fortsätta att utöva påtryckningar på medlemsstaterna för att skapa en gemensam energipolitik, och denna kris har bortom allt tvivel visat oss att vi behöver en sådan. Låt oss inte vänta tills vi har ännu en kris och då vidta åtgärder som är mer drastiska och som mycket väl kan komma för sent.

  Jan Marinus Wiersma (PSE). – (NL) Herr talman! Jag måste fatta mig kort. Jag är angelägen om att uppmärksamhet ska riktas mot de utrikespolitiska aspekterna på det som vi har bevittnat de senaste veckorna, då Ryssland hotade att stänga av gastillförseln till Ukraina.

Detta kom inte som en fullständig överraskning för de personer som i likhet med mig har arbetat med dessa länder i många år. Ryssland hade trots allt tidigare hotat med att använda energin som ett vapen i syfte att utöva politiska påtryckningar på sina närmaste grannar och till och med, om ni frågar mig, gjort det vid ett tillfälle. Resultatet av det som hände kom naturligtvis också som en chock för Europeiska unionen och tvingar oss att ha denna diskussion i dag.

Som jag sa ska jag fatta mig kort. Det finns tre slutsatser som är viktiga för oss när det gäller dessa utrikespolitiska aspekter. För det första bör vi diversifiera vår tillförsel, våra källor. Med tanke på att de flesta av de länder som vi får vår energi från är instabila är det bättre ju fler länder vi kan använda som källor.

För det andra måste vi ännu en gång se över pipelinesituationen i Europa. Vi är särskilt sårbara eftersom det mesta av gasen levereras via Ukraina. Finns det några möjliga alternativ?

För det tredje måste vi göra helt klart att vi på längre sikt bara kan skydda vår tillgång till energi om vi kan slå oss samman med partner som är pålitliga och demokratiska.

Avslutningsvis anser jag att det har blivit uppenbart att energipolitiken mer än någonsin går hand i hand med utrikes- och handelspolitiken.

  Margarita Starkevičiūtė (ALDE). – (LT) Herr talman! Jag vill fokusera vår uppmärksamhet på förslag till möjliga lösningar på energiproblemen. För det första måste Europeiska unionen främja en mer effektiv användning av energi i sin utrikespolitik genom att göra det till en av prioriteringarna i EU:s grannskapsprogram. Det kan till och med vara mödan värt att ställa upp kriterierna för energieffektivitet som ett villkor för att Europeiska unionen ska erbjuda sitt stöd. När vi gör det kommer vi även att underlätta demokratiseringsprocesserna i grannländerna. Vår erfarenhet av reformer i Litauen visar att en modernisering av ekonomin ger den stabila bakgrund som behövs för utvecklingen av demokratiska processer.

I EU:s inhemska politik bör större uppmärksamhet riktas mot utvecklingen och genomförandet av ett innovationscentrum som är särskilt avsatt för den nya generationen småskaliga energianläggningar som är baserade på kärnkraftteknik och andra tekniker. Vi har redan ett framgångsrikt flygprojekt, det utomordentliga Galileoprogrammet, och därför kan vi utan tvekan även ha ett innovationscentrum för genomförandet av energiprogram. Ett sådant centrum skulle kunna verka i de länder som är mest beroende av en enda energikälla.

Jag vill tro att kommissionen, förutom det allmänna pratet om en gemensam energistrategi, till slut kommer att göra någonting specifikt och att ett sådant centrum skulle kunna ge de bästa bevisen på genomförandet av målsättningarna i Lissabonstrategin.

  Toomas Hendrik Ilves (PSE). – (EN) Herr talman! I motsats till vad som gjorts gällande i olika yttranden, däribland yttranden här i kammaren, var den ukrainska gaskrisen inte någon engångsföreteelse som skedde för första gången, rättfärdigad av behovet att gå över till marknadspolitik. Den är tvärtom följden av en fast linje som har allt att göra med politik. För det första hade Ukraina ett kontrakt som undertecknades 2004 och som skulle gälla till 2009. Det avslutades på grund av att Ukraina valde fel president och på grund av kommande parlamentsval.

För det andra är den ryska regeringen majoritetsaktieägare i Gazprom, ett monopol under ledning av vice premiärministern. Det är inget företag. Begreppen marknadspriser och statskontrollerat monopol är inte förenliga.

För det tredje vad gäller engångsföreteelse: Moskva stoppade leveranserna av olja och naturgas 1990 för att betvinga den lettiska självständighetsrörelsen. Efter självständigheten använde den ryska regeringen samma vapen som bestraffning av de baltiska staterna för att de inte gick med i OSS och för att de krävde ett avlägsnande av ryska trupper. Då Litauen försökte privatisera oljeraffinaderiet Mazeikiu stoppades försörjningen återigen så att ryska investerare kunde komma in. Man förde med framgång samma politik i fråga om Georgien, som gav upp sina gasledningar.

Sammanfattningsvis har Ryssland genomgående använt ett regeringsägt monopolistiskt energiföretag för att utöva politisk press på andra länder – marknadspraxis och befintliga kontrakt, så tusan heller! Empiri är klokare än önsketänkande. Faran med avsaknaden av en kraftfull EU-politik i fråga om en tryggad energiförsörjning framgår tydligt i och med de nya medlemsstaternas och Ukrainas och Moldaviens erfarenheter när de antog en EU-inriktad hållning.

(Applåder)

  Martin Bartenstein, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, ärade ledamöter! Jag anser att kommissionen och ordförandeskapet har gjort det rätta. I brist på tillräcklig information avstod vi från att skuldbelägga på något sätt och ville inte under några som helst omständigheter säga att vi höll med en av parterna i denna tvist eller ens yppa minsta antydan om det. Det som är tydligt är att situationen mycket väl kan bli kritisk, för en ny medlemsstat hade problem med energitillförseln till sin industri redan från första dagen, men vi och kommissionen talar med avsikt inte om en kritisk situation i stället för om en kris.

Vi får inte glömma att beroendet av fossila energikällor och importen av dem inte kan göra annat än öka markant – kommissionen beräknar att den andel av vår energi som vi hämtar från dessa källor till 2030 kommer att öka från strax under 50 procent – vilket är vad den är just nu – till omkring två tredjedelar. Det kommer att vara möjligt att påverka detta i viss mån genom att använda förnybara energikällor och genom att förbättra energieffektiviteten, men jag anser inte själv att vi kan göra någon fundamental helomvändning i denna trend. Ordförandeskapet ser med stort intresse fram emot grönboken, eller snarare de första delarna av den i tid före vårens toppmöte. När ska vi diskutera utvecklingen av en gemensam energipolitik för EU, om inte nu? Det som driver oss att fortsätta på den här vägen är gasfrågan, Ryssland och Ukraina, och problemet med tillgången, liksom oljepriserna, klimatförändringarna samt många andra hänsyn.

Både jag personligen, och ordförandeskapet som helhet, skriver under på kommissionens förslag om att skapa en tvåmånadersreserv som liknar den som redan finns på annan nivå för olja. Ert parlament kommer att få möjlighet att diskutera detaljerna i detta längre fram. Som jag sa i mitt anförande om Moldavien har vi i många avseenden strävat efter att prioritera detta land i vår grannskapspolitik.

Trots Hannes Swobodas påstående att Rysslands medlemskap i WTO skulle öppna vissa möjligheter i detta avseende skulle det även då bara vara möjligt att göra mycket lite inom 36 timmar. Det intressanta är att Ryssland inte har ratificerat energistadgan, och att det tvistlösningsförfarande som föreskrivs i den inte därför inte kan tillgripas. Det är därför energieffektiviteten som helt tydligt måste prioriteras, tillsammans med förnybar energi och främjandet av den medvetenhet som vi, på olika sätt, och i ännu högre grad än tidigare, måste visa prov på för att lösa problemet med gasimport.

Det återstår för mig att notera att Ryssland och rysk naturgas under de närmaste åren kommer att bli ryggraden i Europeiska unionens gastillförsel. Jag talar som österrikare och vill påpeka att det var ett österrikiskt företag, OMV, som 1968 var först med att ingå ett leveransavtal med Gasprom, som har varit helt pålitligt i nästan fyrtio år. Vi måste vinna förtroende, och kanske i viss utsträckning återuppbygga det.

I mitt anförande har jag redan diskuterat den alternativa vägen i form av pipelinen Nabucco genom Turkiet. Trots att det är helt nödvändigt att diversifiera tillförseln kan detta inte uppnås över en natt – vi måste lära oss våra läxor från den kritiska situation som varade i 36 timmar. Med detta i åtanke är jag tacksam mot ert parlament för denna mycket viktiga debatt och ska avsluta med att betona den vikt som vi lägger vid detta kapitel som en punkt på dagordningen inför toppmötet i mars.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: ROTH-BEHRENDT
Vice talman

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Jag vill börja med att tacka parlamentet för denna debatt som tydligt visar ett allmänt stöd för en utveckling mot en gemensam energipolitik inom EU med respekt för subsidiaritetsprincipen. Det är intressant att de första kraven på en sådan nödvändig utveckling kom för 30 år sedan, under den första oljekrisen. På den tiden kom de, av uppenbara skäl, inte från parlamentet utan från rådet. Situationen i dag är avgjort mer invecklad än vad den var då, och den kommer förmodligen att få mer varaktiga följder på energiområdet än vad som var fallet för 30 år sedan. Med tanke på detta måste rådet, kommissionen och parlamentet agera.

Jag vill ta upp två särskilda aspekter utifrån en säkerhetsdimension. För det första har utvidgningen verkligen medfört nya utmaningar för Europeiska unionen. Försörjningstryggheten utgjorde helt klart en mycket större utmaning för de nya medlemsstaterna än för de gamla medlemsstaterna. För det andra har det dokument som vi förbereder i detta skede två författare: Benita Ferrero-Waldner och jag själv. Därför kommer de frågor som Hannes Swoboda tog upp att behandlas.

Vi undersöker också hur vi ska agera när det uppstår kriser. Som jag nämnde var denna kris mycket kortvarig, och några talare beskrev den som en minikris och till och med som obefintlig. Man bör inte underskatta situationens betydelse, för vissa länder kände verkligen av den. I de flesta länderna kom den enda märkbara följden för medborgarna på det massmediala området. I vissa länder vidtogs dock ekonomiska åtgärder i fråga om gasförsörjningen. Det var en verklig kris, och vi bör undersöka hur vi ska kunna agera mer effektivt i framtiden.

Samtidigt bör vi agera omedelbart. Vi har redan ett flertal program som skulle kunna tillämpas med kraft. Vad gäller energieffektivitet har vi ett byggnadsdirektiv som håller på att träda i kraft och som bör tillämpas med kraft. Samma sak gäller för kraftvärme och förnybara energikällor: vi har rättsliga instrument, och vi borde tillämpa dem. Detta gäller också förnybar energi. Kommissionen kommer att göra allt som står i dess makt. Den tar redan positiva steg, som att försöka mobilisera alla resurser som behövs.

Låt mig återgå till de nya grannländerna, som vi har mycket goda förbindelser med. Det stämmer tyvärr att energifrågorna har försummats. En avsiktsförklaring om genomförande av en energipolitik undertecknades med Ukraina så sent som i år under toppmötet. Därför måste vi verkligen hjälpa till inte bara med hanteringen av frågor som rör försörjningstrygghet utan också med energikonsumtion, då energiintensiteten och förekomsten av strömavbrott är oerhört hög i dessa länder, och inget land kan klara av de energikostnader som uppkommer ur en sådan situation. Samma sak gäller för Moldavien.

Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling har gjort ett bra arbete i Ukraina, men den skulle kunna intensifiera sina aktiviteter. Vi skulle kunna stärka sådana aktiviteter med stöd av andra resurser och utnyttja instrument för de nya grannländerna för att stärka politiken. Detta kommer vi att göra, och vi kommer att göra samma sak i fråga om utvecklingspolitiken, för det finns ingen annan lösning.

Jag vill återigen tacka er för denna debatt. Jag är övertygad om att det inte är sista gången vi diskuterar dessa frågor, och jag blir mycket inspirerad av sådana debatter.

(Applåder)

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

12. Den gemensamma organisationen av marknaden för socker – Stödsystem för jordbrukare (socker) – Omstrukturering av sockerindustrin

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensamma debatt om

– ett betänkande (A6-0391/2005) av Jean-Claude Fruteau för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om förslaget till rådets förordning om den gemensamma organisationen av marknaden för socker (KOM(2005)0263 – C6 0243/2005 – 2005/0118(CNS)),

– ett betänkande (A6-0392/2005) av Jean-Claude Fruteau för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1782/2003 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare (KOM(2005)0263 – C6-0244/2005 – 2005/0119(CNS)), och

– ett betänkande (A6-0393/2005) av Jean-Claude Fruteau för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om förslaget till rådets förordning om inrättande av en tillfällig ordning för omstrukturering av sockerindustrin i Europeiska gemenskapen och om ändring av förordning (EG) nr 1258/1999 om finansiering av den gemensamma jordbrukspolitiken (KOM(2005)0263 – C6-0245/2005 – 2005/0120(CNS)).

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Först och främst vill jag tacka Joseph Daul, Enrique Barón Crespo, Szabolcs Fazakas och Luisa Morgantini för deras aktiva engagemang i detta ärende, och lovorda föredragandena, Jean-Claude Fruteau, Béla Glattfelder, Terence Wynn och Glenys Kinnock för deras imponerande arbete. Jag vill också tacka ledamöterna av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, utskottet för internationell handel, budgetkontrollutskottet och utskottet för utveckling för deras stora engagemang, betydelsefulla insatser och mycket konstruktiva debatt. Dessa imponerande bidrag har verkligen gett resultat. Reformen av den inre marknadens organisation, som varit praktiskt taget oförändrad under nästan fyra decennier, är ett stort åtagande. Denna reform borde faktiskt ha skett för länge sedan.

Sockerpolitiken har många aspekter. Listan över de legitima intressen som måste uppfyllas är mycket lång: de hundratusentals jordbrukare inom gemenskapen som odlar sockerbetor, de sockerproducerande och –konsumerande industrierna och deras anställda, konsumenterna och, sist men inte minst, våra handelspartner, inklusive de länder som sedan länge har åtnjutit förmåner. Jag har ända från början varit medveten om behovet av att skapa en balans mellan olika behov och olika krav.

Som kommissionsledamot med ansvar för jordbruk och landsbygdens utveckling är jag fullt medveten om sockersektorns sociala, ekonomiska och miljömässiga betydelse, såväl inom som utanför gemenskapen. Detta innebär att sockerpolitiken utgör en särskilt stor utmaning, vilket är anledningen till att jag har engagerat mig så starkt i reformen inom denna sektor.

Jag anser att de aktuella förslagen i sin helhet uppfyller gemenskapens behov. De är resultatet av ett noggrant övervägande och står i samklang med reformpaketet för den gemensamma jordbrukspolitiken och våra internationella åtaganden. Förslagen är ambitiösa och omfattande. Jag är övertygad om att sockersektorns framtid inte kan grundas på kortsiktiga tillvägagångssätt.

Med detta reformpaket vill vi ge den europeiska sockersektorn en livskraftig och konkurrenskraftig framtid. Reformpaketet innebär en långsiktig säkerhet och ett generöst stöd som ska hjälpa såväl jordbrukare som sockerproducenter vid anpassningen. Genom att agera nu kommer vi att kunna tillhandahålla medel för att underlätta den tunga omstruktureringsprocess som är absolut nödvändig, och samtidigt kompensera våra jordbrukare. Att skjuta upp denna nödvändiga reform skulle bara leda till en mer drastisk minskning av produktionen inom gemenskapen och till en mycket svårare omstruktureringsprocess. Vi måste också säkerställa att den framtida politiken inte kommer att strida mot WTO:s panel och att vårt förslag uppfyller detta krav.

Avslutningsvis måste vi säkerställa att Europeiska unionen fortsatt kommer att vara en attraktiv marknad för utvecklingsländer, och erbjuda våra AVS-partner det ekonomiska stöd som de behöver för att kunna anpassa sig till dessa oundvikliga förändringar. Det har uträttats mycket viktigt arbete sedan det första meddelandet från kommissionen lades fram sommaren 2004, såväl inom Europaparlamentet som inom rådet. Som ett resultat av detta har vi i dag grunden till en reform som till mycket stor del har formats av parlamentet. Vad som är mest uppenbart är att hela reformen grundas på en omstruktureringsfond, en idé som ursprungligen kom från Europaparlamentet i betänkandet av Jean-Claude Fruteau och Joseph Daul i början av förra året.

Det finns många andra exempel på att Europaparlamentet har påverkat denna reform: bevarandet av interventionssystemet under en övergångsperiod, minskningen av prissänkningarna och en förlängning av denna till en fyraårsperiod med en generös ordning för ersättning, alla de åtgärder som vidtagits för att på ett mer adekvat sätt säkerställa styrningen av utbudet, möjligheterna att verkligen åstadkomma en förändring på de områden som kommer att påverkas mest av omstruktureringen, och tilldelning av omstruktureringsstöd, som till åtminstone 10 procent ska reserveras för sockerbetsodlare och maskinleverantörer – en summa som skulle kunna ökas av medlemsstaterna i enlighet med deras särskilda behov. Allt detta visar på ett ännu mer omfattande samarbete än vad som var den uttryckliga föresatsen, och det har gett ett verkligt politiskt resultat.

Jag vill uttrycka mitt uppriktiga tack till Europaparlamentet för dess samarbetsvilja.

  Jean-Claude Fruteau (PSE), föredragande. – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Europeiska unionen står i dag inför en nödvändig reform av sin sockersektor. Som vi alla vet är denna reform oundviklig. Den är nödvändig eftersom vi måste anpassa den gemensamma organisationen av marknaden för socker med de vägledande principerna i den nya gemensamma jordbrukspolitiken. Den är också nödvändig för att anpassa de föränderliga reglerna för världshandeln.

Trots detta får vi inte glömma följderna av de kommande förändringarna för de män och kvinnor som försörjer sig på att producera socker på gemenskapens åkrar och fabriker och i utvecklingsländerna. Med detta i åtanke är det viktigt att förändringarna inte leder till en nedmontering av vår gemensamma organisation av marknaden för socker, i en gradvis stängning av vår produktionskapacitet eller till att vi offrar våra producenter och producenterna i de fattigaste länderna till följd av ett okontrollerat öppnande av världshandeln. Reformen är visserligen nödvändig, men den kommer inte att uppnå sitt syfte om inte kraven på social rättvisa respekteras i jakten på effektivitet.

Detta dubbla perspektiv, som skapar en balans, är den gemensamma tråd som löper genom de tre betänkanden som Europaparlamentet ska rösta om denna vecka och som antogs nästan enhälligt av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling den 29 november förra året. Dessa texter är frukten av flera månaders diskussioner och behandlingar i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och av utbyten av åsikter med er, herr kommissionsledamot, med era tjänsteavdelningar och med de olika berörda parterna i industrin. De representerar en kompromiss som har förhandlats fram och godkänts av en stor majoritet av de politiska grupperna i parlamentet.

Det finns fyra huvudaspekter på denna kompromiss. Den första är införandet av en flexibel reglering av marknaden för socker – flexibilitet alltså genom ett gradvis införande av marknadslogik i sektorn. Jag talar om jämförelsepriset som kommer att göra sektorn mer konkurrenskraftig – dock även reglering för att undvika de katastrofala följderna av en helt avreglerad sockermarknad.

Internt innebär detta att behålla interventionssystemet under en tid för att garantera marknadsstabilitet under de närmaste fyra åren, vilket vi alla vet kommer att bli svårt rent ekonomiskt.

För att övergå till den yttre aspekten på reformen innebär behovet av avreglering att behålla kontrollen över sockerexporten från de minst utvecklade länderna. I dag är det faktiskt nödvändigt att vi tar hänsyn till den skada som orsakas av ett okontrollerat öppnande av handeln, som det senaste exemplet på västra Balkan har visat. Med detta i åtanke, för att undvika eventuella incitament till bedrägerier när allt utom vapen-initiativet har fått full kraft, argumenterar jordbruksutskottet särskilt för inrättandet av ett kommersiellt skydd i form av en skyddsklausul som begränsar exporten enligt nettoexportörsprincipen. Detta arrangemang skulle göra det möjligt för oss att förhindra destruktiv triangulär handel samtidigt som vi ser till att lokalbefolkningarna i de minst utvecklade länderna som arbetar i den sockerproducerande sektorn faktiskt kommer att gynnas av preferenshandelsordningen med Europeiska unionen. Det skulle inte påverka tillväxtutsikterna för de minst utvecklade ländernas sockerindustrier, och det skulle vara helt förenligt med målsättningarna i ”Allt utom vapen”-initiativet.

Det andra huvudtemat i den kompromiss som lagts fram för parlamentet är europeisk solidaritet med framför allt de bräckligaste regionerna. Samtidigt som inrättandet av reglerad handel kommer att ge oss möjlighet att stabilisera marknader och undvika alltför stora prissvängningar i framtiden måste det faktiskt åtföljas av åtgärder för att dämpa reformens effekter på de samhällen som påverkas mest av att aktiviteten upphör, framför allt de som är bräckligast.

Bland dessa finns för det första jordbrukare. De måste få betydande kompensation för sin förlorade inkomst, och en del av det bistånd som ges genom omstruktureringsordningen skulle göra det möjligt att ge ersättning till dem som kommer att förlora sin leveransrätt och tvingas göra nya investeringar för att gå över till andra grödor.

Sedan finns de personer som är anställda i sockerfabrikerna. De är helt beroende av sektorns framtida omstrukturering, och när den industriella aktiviteten upphör är det nödvändigt att hänsyn tas till dem genom att de villkor som tillverkare måste uppfylla för att ha rätt till bistånd från omstruktureringsfonden stärks. För att undvika att de bräckligaste regionerna blir de främsta offren för omstruktureringen av gemenskapens produktion är det slutligen nödvändigt att medlemsstaterna fortfarande har sista ordet när det gäller om produktionen upphör eller fortsätter inom deras territorier.

Det är också nödvändigt att rätt hänsyn tas till de specifika situationerna och begränsningarna för de yttersta randområdena. Odlingen och bearbetningen av sockerrör är nödvändig för dessa regioner och oersättlig, såväl ekonomiskt som socialt och kulturellt. I detta sammanhang vill jag tacka er, herr kommissionsledamot, för att ni är en så god lyssnare och för ert arbete för att se till att dessa regioner får specialbehandling, särskilt när det gäller kompensation och försäljningsbistånd. Jag är säker på att sådana ordningar som har krävts av parlamentet kommer att göra det möjligt för de regioner som försörjer sig på sockerrör att se på framtiden med större jämnmod.

Den tredje aspekten på reformen rör sektorns framtid genom utvecklingen av alternativa avsättningsområden. I ett globalt sammanhang, som kännetecknas av å ena sidan stigande oljepriser och å andra sidan behovet att bekämpa växthusgaser, erbjuder alkoholproduktion i sockersektorn faktiskt en stor tillgång för utvecklingen av alternativa energiformer. Med tanke på effekten av reformen av den gemensamma organisationen av marknaderna på produktionsnivåerna föreslår utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling därför att dessa trender ska förutses med hjälp av en förutseende politik som innefattar aspekter på både jordbruk och industri – jordbruket genom åtgärder för att förbättra tillgången till bistånd för energigrödor i synnerhet, industrin genom att omstruktureringsordningen anpassas för att uppmuntra utvecklingen av bioetanolbrännerier. Dessa verktyg utgör en del av ett sammanhängande lagstiftningsförslag som skulle uppmuntra till utvecklingen av bioetanolindustrin, en källa till avsättning för både jordbrukare och tillverkare i sektorn.

Slutligen: den fjärde och sista drivkraften för vårt arbete, dock inte den minsta, är priserna. I kontrast till kommissionens ursprungliga förslag, som skulle ha en dramatisk effekt på sektorn, landsbygdens uppbyggnad och utvecklingsländerna var jordbruksutskottet i slutändan för en långsammare och mer moderat 30-procentig sänkning av sockerpriserna över fyra år. En sådan nivå på prissänkningar skulle garantera reformens ekonomiska effektivitet samtidigt som den bidrar till att mildra dess effekt på aktörerna i sektorn. När den gör det skulle den på ett bättre sätt garantera fortsatt aktivitet i produktionsregionerna och skydda hundratals arbetstillfällen som direkt och indirekt är relaterade till sektorn. Denna mer moderata infallsvinkel ligger även i linje med gemenskapens utvecklingsåtaganden och kommer att göra det möjligt för AVS-länderna och de minst utvecklade länderna som exporterar en del av sin produktion till EU att fortsätta att tillämpa vinstgivande priser.

I slutet av november nådde jordbruksministrarna i de 25 medlemsstaterna i väntan på Världshandelsorganisationens konferens i Hongkong en informell, provisorisk kompromiss om huvudinriktningarna i den framtida reformen. Samtidigt som det verkliga syftet med denna överenskommelse var att nå en gemensam politisk linje sänder det sätt på vilket det omedelbart utnyttjades av de olika undertecknande parterna i medier, i den betydelsen att reformen hade genomförts före tidsplanen, ändå ett tydligt budskap – jag anser att det uttrycker kommissionens och rådets önskan att kringgå Europaparlamentet, vars föregående yttrande ändå är obligatoriskt innan ett beslut fattas. I detta avseende anser jag att förfarandet är helt oacceptabelt och att det måste fördömas i starkaste möjliga ordalag.

Hur det än är med den saken ligger denna kompromiss nu framför oss, och trots att den inte följer jordbruksutskottets föreslagna ändringar till punkt och pricka måste det sägas att den, som den ser ut nu, är en anmärkningsvärd bekräftelse på hur långt rådet har frångått de ursprungliga förslagen.

Kompromissen markerar en avsevärd övergång till de mer moderata och balanserade åtgärder som har föreslagits av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling för de fyra huvudpunkter som jag just har nämnt. När det gäller reglering innehåller den tanken att behålla interventionssystemet i fyra år, innan man går över till ett jämförelsepris, som kommer att markera införandet av marknadens logik i den gemensamma organisationen av marknaden för socker. För det andra, och ännu viktigare, bekräftas att parlamentets analys är riktig när det gäller behovet av att behålla en del förmåga att hantera tillgången på socker på gemenskapens marknad. Trots att de förslagna åtgärderna skiljer sig åt löper deras filosofier samman längs linjerna att anta ”Allt utom vapen”-initiativet.

När det gäller genomförandet av europeisk solidaritet stöder rådet ökningen av stödet till jordbrukare och föreslår en kompensation på 64,2 procent av de förlorade intäkterna i stället för de 60 procent som ursprungligen föreslogs. Rådet tar också upp tanken att till jordbrukarna överföra 10 procent av de pengar som ges i omstruktureringsbistånd. Parlamentets förslag om en delvis sammankoppling och en modulering av biståndet till de minst gynnade regionerna antogs emellertid inte.

När det gäller den tredje infallslinjen, alternativa avsättningsområden, bekräftade jordbruksministrarna i de 25 medlemsstaterna möjligheten till en delvis nedläggning av fabriker och gjorde det möjligt att utveckla bioetanolbrännerier. De ekonomiska incitament som man har hoppats på för utveckling av energigrödor har emellertid inte förverkligats. När det slutligen gäller priser är den 36-procentiga sänkning över fyra år som förutses av rådet inte så snabb eller drastisk som de ursprungliga förslagen, och den ligger helt i linje med det arbete som har utförts av Europaparlamentets jordbruksutskott.

Trots dessa framsteg som inte kan förnekas, och som måste välkomnas, har ett antal förslag inte antagits, särskilt när det gäller att strama åt de villkor som tillverkarna måste uppfylla för att ha rätt till omstruktureringsstöd. Det är i detta avseende särskilt beklagligt att rådet hittills inte har brytt sig om de sociala kriterier som måste uppfyllas och att det i slutändan är upp till medlemsstaterna att godkänna eller på annat sätt tillse att produktionen upphör. Vidare måste jag, även om det innebär att avvika från det som strängt talat är föremålet för denna debatt och mina betänkanden, vid denna punkt uttrycka min upprördhet över det sätt på vilket AVS-länderna behandlas. Mot bakgrund av en reform, och särskilt en prissänkning, vars följder kommer att vara katastrofala för många av dem, kan den summa på 40 miljoner euro som anslås av rådet för 2006 endast betraktas som hånfull och förolämpande. Europeiska unionen måste verkligen hitta de resurser som är nödvändiga för att avhjälpa denna situation, som strider mot det som stats- och regeringscheferna vid upprepade tillfällen har sagt om att hjälpa de fattigaste länderna att utvecklas.

Mina damer och herrar! Det är tydligt att jordbruksministrarna måste fortsätta sitt arbete under förhandlingarna i februari om de ska kunna nå en slutgiltig överenskommelse som är godtagbar för alla. Med detta i åtanke skulle jag vilja att parlamentet med största möjliga majoritet röstar för de tre betänkanden som det har framför sig för att sända en stark signal till medlemmarna i rådet så att de återstående bristerna i den provisoriska kompromissen i november åtgärdas och den gemensamma organisationen av marknaden för socker reformeras på ett sätt som är både rättvist och effektivt.

  Glenys Kinnock (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling. – (EN) Fru talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten och Jean-Claude Fruteau för att de har hanterat denna mycket omtvistade och svåra fråga på ett så bra sätt.

Det råder inga tvivel om att sockersektorn är mycket viktig, men jag anser inte att den oavsiktliga skadan av vad som är en intern reform inom Europeiska unionen bör få följder för vissa av de små, sårbara ekonomier som vi har mycket speciella förbindelser med och som är våra partner.

AVS-länderna har under hela perioden för dessa diskussioner pläderat för en successiv prissänkning, ett slut på dumpning och för ytterligare långsiktigt stöd för att bistå dem i vad som är en drastisk reform. Deras önskemål har i stort avvisats. Som Jean-Claude Fruteau lät oss förstå anser AVS-länderna att de har övergivits och svikits i och med de aktuella förslagen. De saknar garanti för varifrån pengarna ska komma på lång sikt för att hjälpa dem att omstrukturera och utöka såväl inom som utanför sockersektorn. Bara i Västindien förväntas förlusterna till följd av nedskärningarna komma att uppgå till omkring 125 miljoner euro.

De AVS-länder som har undertecknat sockerprotokollet levererade tropiskt socker då Europa behövde det. Nu ber de oss visa förståelse för deras absoluta behov av uppsvinget, ett uppsving som är beroende av intäkter i utländsk valuta, som har inneburit stabilitet och garanti för fortsatt demokrati.

För europeiska jordbrukare föreslås en kompensation som uppgår till 7,5 miljarder euro. Så här långt har AVS-länderna 40 miljoner euro som ska fördelas mellan 18 länder, och det är inte ens klargjort hur detta ska fördelas. Kommissionsledamot Peter Mandelson varnade i går i WTO-debatten dessutom för att siffran 190 miljoner euro, som kommissionen föreslagit, nu löper risk att skäras ned med 20 procent, vilket man enats om vid EU:s budgetförhandlingar.

Exakt var ska dessa pengar komma ifrån, fru kommissionsledamot? Har kommissionen återigen för avsikt att plundra utvecklingsbudgeten för att täcka kostnaderna för dessa kompletterande åtgärder för AVS? Jag hoppas att kommissionsledamoten med ansvar för utveckling, Louis Michel, kommer att inta en fast ståndpunkt och att ni, i samma anda som när ni talade om ert intresse för utvecklingsländerna, kommer att stödja nya och ytterligare medel för de kompletterande åtgärderna.

Ett annat bekymmer gäller effekterna av förordningen om de minst utvecklade länderna. Jag hänvisar er till de ändringsförslag som jag har lagt fram när det gäller denna fråga. Nästan alla världens minst utvecklade länder tillhör AVS-gruppen. De har därför ett stort intresse i det förfärliga förslaget att vi skulle undandra oss våra åtaganden för ”Allt utom vapen”. Från 2009 bör samtliga av de minst utvecklade länderna gynnas av samma garanterade pris som föreskrivs i sockerprotokollet för AVS. EU bör inte skjuta upp sina åtaganden vad gäller att tillhandahålla de minst utvecklade länderna tullfri och kvotfri tillgång på en stabil och långsiktig grund.

I den skyddsklausul som rådet enats om kräver man en övre gräns på en ökning med 25 procent per år för importer från de minst utvecklade länderna. Detta är ett hån mot ”Allt utom vapen”. De minst utvecklade länderna ska alltså förlora 783 miljoner euro av de potentiella intäkterna bara under det första året. Jag hoppas att parlamentet inte godtar en situation som sätter ett europeiskt initiativ på spel som vi med rätta varit stolta över. Vi får inte rösta för en försening av genomförandet eller för någon skyddsklausul som skulle begränsa det löfte som getts i och med ”Allt utom vapen”.

Jag vill i linje med målet att få till stånd en samstämmighet mellan jordbruks- och utvecklingsprioriteringar rekommendera stöd för ändringsförslag om avskaffande av exportsubventioner och av export av C-socker. Om vi underlåter att agera kommer vi att ge helt fel signal till miljontals av de fattigaste människorna i världen i en tid då Europa förutsätts fokusera på att förpassa fattigdomen till historien.

  Béla Glattfelder (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för internationell handel. – (HU) Fru talman! Utskottet för internationell handel framställde en rekommendation för det förslag till betänkande som debatteras i dag. Den hade tre huvudelement. I det första elementet uppgavs att utskottet föreslår en moderat prissänkning. Vi föreslog att Europeiska unionen begränsar importen mer effektivt och att sockerproducerande jordbrukare i Europeiska unionen får högre kompensation.

Dessa förslag är väsentligt gynnsammare för den europeiska sockersektorn än dem som lades fram av Europeiska kommissionen. Det är olyckligt att beslutet av rådet (jordbruk), som antogs i november, är en mycket stor besvikelse, eftersom det inte tar tillräcklig hänsyn till det europeiska jordbrukets intressen, och det är faktiskt till och med tveksamt om ett beslut som antas på detta sätt skulle leda till utvecklingen av en stabil sockermarknad i Europeiska unionen.

I dag kan parlamentet bara hoppas på mindre förändringar, men vi är ändå fast beslutna när det gäller några detaljer. Vi skulle exempelvis vilja göra det möjligt för sockerbetsodlare att kunna få upp till en femtioprocentig andel från omstruktureringsfonden i stället för nuvarande tio procent.

Jag vill rikta uppmärksamhet mot att utskottet anser att en effektiv begränsning av importen är mycket viktig. Exempelvis begränsar till och med Förenta staterna importen under preferensvillkor. Om Förenta staterna inte tillåter fusk bör inte Europeiska unionen heller göra det, eftersom det underminerar Europeiska unionens internationella anseende. Vidare är ett system som lägger stränga kvoter på producenterna i Europeiska unionen, men tillåter importörer att leverera till marknaderna inom Europeiska unionen utan några begränsningar, helt meningslöst och mycket orättvist.

  Terence Wynn (PSE), föredragande för yttrandet från budgetkontrollutskottet. – (EN) Fru talman! Jag skulle vilja säga till kommissionsledamoten att jag applåderade då hon första gången presenterade sina förslag inför utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. Jag var den enda som applåderade i det utskottet, vilket gjorde att jag kom på kant med många av mina kolleger. Jag applåderade för att jag har velat se en reform inom denna sektor ända sedan jag läste 1991 års rapport från revisionsrätten. Jag har velat se förändringar i systemet från budgetkontrollsynpunkt, från budgetsynpunkt, från utvecklingssynpunkt, från WTO-synpunkt och från konsumentsynpunkt, vilket gör att jag kommer på kant med Jean-Claude Fruteau som jag har den största respekt för och som jag verkligen beundrar. Men uppriktigt sagt borde vi inte acceptera kravet på att ”göra vissa modifieringar”. Vad som behövs är en radikal omarbetning, som kommissionsledamoten föreslog. Vi borde inte rösta för mindre prissänkningar och ökad ersättning och mindre kvotminskningar än vad som föreslagits av kommissionen. Vi borde inte rösta för strukturella eller sociala sammanhållningspolitiska instrument för att underlätta för sockerbetsodlare. Alla AVS-producenter erbjöds lika mycket. Stora summor från den gemensamma jordbrukspolitikens medel är redan tillgängliga för EU:s jordbrukare. Vi får inte glömma att sockerproducenter, -tillverkare och -raffinaderier inte tillhör de fattigaste människorna på jorden.

Jag håller med om att vi måste övervaka importer från de mindre utvecklade länderna för att kunna förebygga bedrägerier och skydda oss mot triangelhandel, men helt ärligt talar vi om ytterst små belopp. EU:s sockerproduktion på 17 miljoner ton kommer inte att drabbas av någon snedvridning. Importer från de minst utvecklade länderna kommer inte att leda till någon obalans på marknaden.

Ändringsförslag 61, om överenskommelsen ”Allt utom vapen”, bör förkastas. Det vi försöker göra mot de minst utvecklade länderna är oacceptabelt. Vi borde följa den linje som Glenys Kinnock har förevisat och säkerställa att utvecklingsländerna inte utsätts för några risker, vad vi än gör med dessa reformer.

  Albert Deß, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Reformen av den gemensamma organisationen av marknaden för socker är en av de främsta reformer av den gemensamma jordbrukspolitiken som ska genomföras under detta parlaments livstid. Den är en balansakt i den högre skolan som sträcker sig mellan å ena sidan kraven från WTO, de skyldigheter som följer av ”Allt utom vapen”-initiativet och panelens beslut och, å den andra, producenterna av bet- och rörsocker och de ekonomiska intressen som är förknippade med dem i Europa.

Kommissionen, representerad av kommissionsledamot Mariann Fischer Boel, parlamentet och framför allt rådet bär den största skulden för denna prestation i den högre skolan. Omkring 350 000 jordbrukarfamiljer och långt över 100 000 arbetare i de relevanta ekonomiska sektorerna i EU berörs av den. Många sockerbetsodlare och arbetare i sockerfabriker vill ändå veta varför det är nödvändigt att i så enormt stor skala reformera en organisation av sockermarknaden som har stått sig genom årtionden. Svaret är mycket enkelt – det är på grund av att de internationella åtaganden som gjordes för länge sedan innebär att framtiden för bet- och rörsockerodling i Europeiska unionen kommer att vara mycket tveksam efter 2009.

Reformen av organisationen av den gemensamma marknaden för socker ger oss möjligheten att behålla en stor del av produktionen i Europa, trots att det kommer att leda till smärtsamma sänkningar av inkomsterna för sockerproducenterna. Det är – som Jean-Claude Fruteau faktiskt sa – olyckligt att kommissionen och ministerrådet efter rådets överenskommelse den 24 november gav intrycket att detta måste lägga locket på organisationen av marknaden för socker. Faktum är emellertid att denna överenskommelse var varken mer eller mindre än en avsiktsförklaring från rådets sida. Det är först när ministrarna sammanträder nästa gång, den 19 februari, som rådet kommer att kunna anta reformen av marknaden för socker.

Det är glädjande att se att ministerrådet i betydande grad har tagit till sig de krav som vi ställde i vårt förslag till resolution av den 10 mars 2005. Kommissionen tänkte sig exempelvis sänkningar på upp till 50 procent av priset på betsocker. En majoritet i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling ville ha en 30-procentig sänkning av priset på vitt socker; rådet enades om 36 procent. I sitt förslag tänkte sig kommissionen 60 procent för kompensationsbetalningar, medan rådet vill öka dem till 64,2 procent.

Det är också uppmuntrande att se att reformen ska pågå fram till 2014/2015, och att inga kvoter ska överföras från en medlemsstat till en annan. Det är på denna punkt som jag vill tacka den nya tyska jordbruksministern, Horst Seehofer, som kort efter att ha tillträtt sitt ämbete spelade en viktig roll under förhandlingarna i rådet med att få kommissionens förslag ändrade till förmån för Europeiska unionens bet- och rörsockerodlare.

Det är framför allt i omstruktureringsfonden som förbättringar behövs. Rådets plan är att minst 10 procent av de medel som erbjuds för omstrukturering ska användas för jordbruket. Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling kräver att minst 50 procent används för att skapa alternativa metoder för jordbruksproduktion, och när det gäller det slutgiltiga beslutet om detta i rådet ber jag er, kommissionsledamot Fischer Boel, och rådet, att ta hänsyn till hur parlamentet röstar.

Det framgår tydligt av Rysslands användning av gastillförseln till Ukraina som en politisk utpressningsmetod att vi måste ta vara på varje möjlighet att göra Europeiska unionen lite mer självständig i energifrågor. Det ligger inom det europeiska jordbrukets kapacitet att använda jordbruksmark som inte längre behövs för livsmedelsproduktion för att producera energi i form av biomassa. Kommissionen och rådet måste stödja ekonomiskt livskraftig energiproduktion genom att använda omstruktureringsfonden för att erbjuda inledande finansiering, och göra allt som går för att möjliggöra ett stopp för de så kallade triangulära verksamheterna, som redan har nämnts.

I min egenskap av skuggföredragande för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater vill jag särskilt tacka ordföranden i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, Joseph Daul, samt föredraganden, Jean-Claude Fruteau, för deras enastående samarbete om betänkandet om reformen av den gemensamma organisationen av marknaden för socker. Jag vill även tacka alla de andra ledamöter som har lämnat ett konstruktivt bidrag till detta betänkande.

När vi på torsdag röstar om reformen av marknaden för socker kommer parlamentet att sända ut en signal och kräva att kommissionen och rådet ändrar sina avsiktsförklaringar, om så bara i ett fåtal avseenden.

  Katerina Batzeli, för PSE-gruppen. – (EL) Fru talman! Jag vill börja med att gratulera föredraganden, Jean-Claude Fruteau, på socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentets vägnar, för den mognad och effektivitet som han visade prov på när han presenterade sina förslag och för hans samarbete med de politiska grupperna och alla parlamentsutskotten.

Tyvärr måste jag dock påpeka att kommissionen och rådet har beslutat att se över en av de kanske viktigaste marknaderna nästan utan att vänta på besluten av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling.

Tror ni, fru kommissionsledamot, att det sätt på vilket ni har hanterat frågan främjar ett betydande samarbete mellan institutionerna? Naturligtvis gör det inte det. Måste ni i dag åtminstone ge sken av ett gott samarbete med Europaparlamentet? Vilket av Europaparlamentets förslag har ni för avsikt att godta? Har ni instruerats om och har ni för avsikt att utöva dynamiska påtryckningar på rådet i denna riktning?

Översynen av sockerindustrin är ett överlagt brott mot landsbygdsområden och mot den europeiska industrin och av tvivelaktigt resultat för utvecklingsländerna, särskilt de minst utvecklade länderna. I flera regioner, däribland mitt eget land, Grekland, har demonstrationer redan inletts av sockerbetsproducenter och arbetare i sockerindustrin – däribland den grekiska sockerindustrin – på grund av de stora efterverkningar som en sänkning i trakterna av 36 procent kommer att få.

Ni sa, fru kommissionsledamot, att ni hade som mål att göra den europeiska sockerindustrin livskraftig i Europeiska unionen. Överdriver ni, eller har ni fel siffror? Både prognoser och resultat visar att sockerindustrin kommer att krympa eller försvinna och producenterna med den.

Vi kräver därför inom ramen för ett nära samarbete och en mild anpassning av den nya marknaden vissa förslag som uttrycks som förslag i Fruteaubetänkandet.

För det första en betydande kompensation för förlorade inkomster, främst för de småskaliga producenter som kommer att drabbas hårdast av det minskade biståndet.

För det andra en väsentlig aktivering av rekonstruktionsfonden, som grund för betydande samråd med alla producenter och arbetare för att förbereda integrerade operativa program och omstruktureringsprogram i ett försök att förhindra att områden överges.

För det tredje ett bistånd om 80 euro per hektar för områden som besås med energigrödor och en ökning av det totala tillåtna antalet hektar från 1,8 till 2,8 miljoner. Detta är viktigt, eftersom arbete utförs för att gå över till mer miljövänliga energiformer.

För det fjärde möjligheten till nationellt bistånd till producenter under en övergångsperiod och tillhandahållandet av en procentuell andel på mellan cirka 30 och 50 procent av det belopp som anslås för omstruktureringen av industrin till producenterna själva, naturligtvis under förutsättning att de fortsätter att odla andra grödor.

Vad detta innebär, fru kommissionsledamot, är naturligtvis att ni åtar er att skydda sockerbudgeten under förhandlingarna om budgetplanen. Annars åker checken tillbaka ned i lådan, vilket i kölvattnet efter kommissionens dåliga organisatoriska färdigheter kommer att förstärka bristen på trovärdighet hos gemenskapens institutioner enligt EU-medborgarnas uppfattning.

  Niels Busk, för ALDE-gruppen. – (DA) Fru talman! Först och främst vill jag gratulera Mariann Fischer Boel till denna reform. Det var ett ambitiöst förslag som kommissionen lade fram, och den kompromiss som senare antogs av rådet är utmärkt. Resultatet är tydligt – mer frihandel när det gäller socker. Under de närmaste åren kommer världens fattigaste länder att få fri tillgång till den europeiska marknaden, och priset på socker kommer att sjunka till en nivå som ligger närmare dess pris på världsmarknaden.

Jag är förargad över att parlamentet har lämnat sitt bidrag för sent. Trots många uppmaningar att sätta i gång förra året är vi nu i en situation där vårt tåg har gått, eftersom beslutet redan har fattats i rådet (jordbruk). Det innebär inte att Europaparlamentet inte har gjort något intryck på reformen. Tvärtom. En hel del av reformerna avspeglar de önskemål som har uttryckts av Europaparlamentet. Avsnittet om omstrukturering avspeglar exempelvis vår önskan att stärka de regioner där sockerbetsproduktionen är avgörande.

Jag är mycket glad över att vi äntligen har antagit en reform av den gemensamma organisationen av marknaden för socker, som till stor del har varit oförändrad i 40 år. Genom denna reform har vi tagit ett långt kliv i rätt riktning – mot något som ligger mer i samma väg som en marknadsekonomi. Jag skulle dock vilja att vi går ännu längre. Det är inte tillräckligt att skapa frihandel med länder utanför gemenskapen, eftersom faktum naturligtvis är att vi inte har en fri marknad inom EU. Det är först när vi har tagit bort de nationella kvoterna så att produktion sker på de platser som passar bäst för det och där det är mest lönsamt som vi kommer att kunna tala i termer av en fri inre marknad.

Det finns en hel del aspekter på reformen som är värda att betona. Tyvärr tillåter inte tiden mig att göra det. Jag vill särskilt nämna förslaget om att öka användningen av biobränsle och produktionen av etanol, där jag anser att vi måste investera mycket så snabbt som möjligt. Det är lyckligtvis något som ett antal medlemsstater gör. Samtidigt drar andra ut på tiden och har ännu inte börjat investera. Det är inte bara sockerrör utan även andra grödor som kan odlas i områden som tidigare har använts till sockerrör och som kan användas för biobränsle som – miljömässigt, ekonomiskt och leveransmässigt – kommer att vara en viktig del av framtidens energiproduktion.

Den största kampen i kampanjen för att skapa en grund för biobränsle måste utkämpas med medlemsstaternas finansministrar, som är lite för angelägna om skatteintäkterna från olja och det bidrag som dessa ger till statskassan. Oavsett hur motiverat det kan vara kommer reformen – särskilt inbegripet prissänkningarna – att ha skadliga och långtgående konsekvenser för en del av de fattigaste länderna i världen som inte kan hantera den fria konkurrensen på världsmarknaden. Med tanke på det mycket höga priset på socker i EU bär vi en mycket stor del av ansvaret. Det är därför brådskande att vi anslår tillräckliga resurser för den omstrukturering som dessa länder står inför. Slutligen vill jag tacka föredraganden, Jean-Claude Fruteau, för hans konstruktiva samarbete.

  Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot! Vi är alla överens om att sockerreformen var nödvändig. Organisationen av marknaden för socker hade blivit fördärvad när det gäller de berörda kvantiteterna och budgetresurserna – trots allt överskred exporten kvoterna med 5–6 miljoner ton, vilket ledde till en katastrofal dumpningseffekt. De fördelar som vanns av AVS-länderna som kunde tillhandahålla oss en andel av sitt socker på våra villkor motverkades av priskollapsen som vi bidrog till genom denna dumpning på världsmarknaden.

Trots att vi var överens förslogs två olika synsätt. Å ena sidan fanns tanken att använda kvoter för att få tillbaka kvantiteterna till rimliga nivåer och ge länderna i utvecklingsvärlden, däribland de minst utvecklade länderna, ett större inflytande. Å andra sidan fanns kommissionens infallsvinkel att börja avreglera organisationen, sänka priserna och främja en rationalisering inom dessa områden – en lösning som skulle kulminera i en fullständig avreglering.

Vi argumenterade länge och hårt i utskottet – men det finns ingen anledning att gå in på detaljerna i detta nu, och det skulle heller inte finnas tid för det. Efter att ha noterat att det fanns ett betydande motstånd inom parlamentet gick kommissionsledamoten vidare med att kringgå vår institution och tillsammans med rådet avsluta frågan utan någon hänsyn till parlamentet. Hon visste att hon hade råd att göra det, för det första eftersom hon kunde anta att parlamentet inte hade någon medbeslutanderätt och för det andra för att hon hade delat ut presenter till de personer vars intressen berördes av denna organisation av marknaden för socker. Den mest generösa gåvan – omstruktureringsbiståndet på 6 miljarder euro till industrin – skapade sedan en förändring i intressegruppernas hjärtan. Det var så hon lyckades genomföra sin reform.

Den enda fråga som fortfarande genererar en hel del motstånd är hur dessa omstruktureringsmedel ska hanteras. Vi har presenterat förslag om detta. Det scenario där jordbrukare endast får 10 procent och där det inte är obligatoriskt att göra upp affärsplaner och regionala utvecklingsplaner där sociala och miljömässiga och kriterier eller arbetarna spelar en roll, är oacceptabelt. Min grupp kommer därför att föreslå att denna fråga återförvisas till utskottet, för att vi ska kunna förhandla om den med kommissionsledamoten och uppnå någonting för jordbrukarna och regionerna. Om vi låter den gå igenom som den är kommer ingen att lyfta ett finger. Jag hoppas att de andra grupperna kommer att följa vårt exempel.

  Paul Verges, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Fru talman! Reformen av den gemensamma organisationen av marknaden för socker ger upphov till stor oro både i AVS-länderna och i de yttersta randområdena. Denna oro är särskilt stor på ön Réunion, där sockerrör fortfarande är den viktigaste grödan. Mobiliseringen av aktörerna i sockerrörssektorn har inte varit förgäves. Den har skapat stora förändringar av den ursprungliga reformplanen. Vi noterar dessa stora förändringar och ger vårt erkännande åt det arbete som har utförts av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och dess föredragande.

Vi får dock inte lura oss själva. De åtgärder som har föreslagits för att mildra effekterna av denna reform är tillfälliga och som sådana bara förmildrande omständigheter som bara syftar till att vinna en acceptans för en reform vars effekter i slutändan kan bli katastrofala. De yttersta randområdena delar samma öde som AVS-länderna i detta avseende. Vi kan inte låta dem tro att deras framtid är säker. Den är ännu mindre säker på grund av att det finns en stor osäkerhet om vad som kommer att hända efter 2013. Utöver den otillräckliga gemenskapskompensationen, vilken nationell kompensation kommer det att bli, och, ännu viktigare, kommer den att fortsätta efter 2013?

Denna oro är ännu mer legitim på grund av att det vid toppmötet i Hongkong antyddes att en ny debatt kommer att inledas 2009 med konsekvenser för EU:s budget, inklusive den gemensamma jordbrukspolitiken. När vi vet att ett sockerrör motsvarar sju års skörd i genomsnitt, varefter det måste planteras på nytt, är det lätt att se att denna osäkerhet kan underminera det förtroende som krävs för att uppfylla de återplanteringsmål som hittills har fått stöd av Europeiska unionen. I slutändan är frågan hur sockerrörssektorn ska kunna räddas.

Fru talman! Jag ska avsluta med att säga att det i denna situation där våra odlares framtid inte är säker efter ett sockerrörs livstid blir omöjligt för oss att godkänna det betänkande som ligger framför oss.

  Witold Tomczak, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Fru talman! De metoder som används för att reformera sockermarknaden går tvärt emot både EU:s och den gemensamma jordbrukspolitikens strategiska mål.

EU subventionerar att överskott av B-socker dumpas på tredjeländers marknader. Detta är dyrt, och det leder till en snedvridning av den internationella handeln. Begränsningar i sockerproduktionen bör i första hand införas i länder med höga B-kvoter, och det bör vara de som ska bära kostnaderna för reformen. När allt kommer omkring tjänar A-kvoterna till att tillgodose medlemsstaternas egna behov. En kombination av A- och B-kvoter skulle därför innebära att fler medlemsstater skulle riskera att upphöra med att vara självförsörjande av socker. Det skulle också innebära att de länder som inte har bidragit till att skapa denna kris till följd av överproduktion skulle ådra sig omotiverat höga omstruktureringskostnader.

Mot bakgrund av målet med reformen är detta ett orättvist och ologiskt förslag. Kostnaden för att lösa problemen med den överproduktion som ett fåtal medlemsstater har orsakat kommer att täckas av andra medlemsstater, i synnerhet de nya som när allt kommer omkring har betydligt lägre B-kvoter. Varför skulle de behöva göra det? EU:s gamla medlemsstater har tilldelats en B-sockerkvot på 2,7 miljoner ton medan de nya medlemsstaterna endast har tilldelats 0,12 miljoner ton. Hänsyn till miljön har också förbigåtts i den föreslagna reformen. Jordbrukarna kommer att tvingas att intensifiera sin produktion av sockerbetor och koncentrera den till utvalda länder och regioner, allt på grund av den ökade konkurrensen. Vad har detta att göra med miljöskydd? Denna reform kommer också att vara till nackdel för den sociala, ekonomiska och regionala sammanhållningen. Den kommer att resultera i att ytterligare jordbruk kommer att försvinna och att sockerfabriker kommer att säga upp sina anställda, något som går emot Lissabonstrategin. Den föreslagna reformen för sockermarknaden grundar sig på en underlig uppfattning om solidaritet, vilket vi tyvärr har kommissionen och vissa regeringar att tacka för.

Den reform av sockermarknaden som nu diskuteras står i strid mot den gemensamma jordbrukspolitiken. Återigen är det uppenbart att denna politik är vanlig …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Sergio Berlato, för UEN-gruppen. – (IT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi har både i utskottet och i parlamentet hela tiden hävdat att kommissionens brådska att genomdriva detta förslag, så till den grad att man bryter både mot institutionella regler och mot gemenskapsregler, har varit minst sagt misstänkt. Orsaken till denna brådska tycktes uppenbar eftersom kommissionsledamoten alldeles säkert skulle få det svårare att få en reform godkänd efter WTO-förhandlingarna, en reform som framför allt utmärks av stora prisnedskärningar och delvisa förlustkompenseringar.

Fru talman! Även om vi är överens om att en omstrukturering är nödvändig, så har vår grupp hela tiden begärt att den inte endast ska ta upp de erforderliga ändringarna, utan framför allt syfta till att inte förlora siktet på det viktiga målet som är att behålla sektorn internationellt sett konkurrensmässig på medellång och lång sikt. Därför har vi ända från början varit emot kommissionens förslag eftersom det avser att koncentrera produktionen till vissa medlemsstater genom att offra svagare och mindre lämpade områden. Följaktligen kommer endast en del områden att betala priset för den oundvikliga och generella nedskärningen av EU:s produktion.

Lyckligtvis har rådet mildrat kommissionens ursprungliga förslag något genom att införa möjligheten för medlemsstater att garantera ett produktionskopplat stöd upp till maximalt 30 procent, men denna uppnådda kompromiss är inte helt tillfredsställande och kommer fortfarande att straffa sektorn alltför mycket. I vilket fall som helst måste parlamentet i detta skede acceptera de ansvarsområden som det har tilldelats genom fördragen och anta sin egen ståndpunkt.

Även om det kommer att bli mycket svårt att ta upp en debatt som nu är avslutad måste rådet när det formellt ska godkänna reformen överväga att ta med några av parlamentets mycket viktiga ändringsförslag för att förbättra texten. Dessa innefattar exempelvis ett bibehållande av interventionssystemet till 2010, olika former av kompensationsstöd beroende på produktionen, ett obligatoriskt anslående av minst 50 procent av omstruktureringsstödet till odlarna av sockerbetor och cikoriarot och kompensation för deras inkomstbortfall samt ett omformulerande av villkoren för tillgång till omstruktureringssystemet genom att underteckna ett handelsavtal med odlarna av sockerbetor och cikoriarot.

  Peter Baco (NI). – (SK) Mina damer och herrar! Jag rekommenderar er att inte godkänna dessa tre betänkanden om reformen av sockerordningen. Detta är en reform som motarbetar tillväxten, sysselsättningen på landsbygden och ekonomin i EU:s minst utvecklade områden och i och med detta även Lissabonstrategin.

Reformen är inte tillräckligt förbättrad trots de bättre ändringsförslagen i Jean-Claude Fruteaus betänkanden. Reformen kommer att leda till att EU förlorar sin unika chans att spela en ledande roll i liberaliseringen av jordbrukshandeln inom ramen för WTO. Detta är högst beklagligt eftersom en ledande roll inom detta område skulle ge oss en möjlighet att nå våra mål i förhandlingarna om liberaliseringen av handelsvaror utanför jordbruksområdet.

Huvudproblemet är att snarare än att förlita sig på naturliga marknadskrafter för att justera den nuvarande överbyråkratiserade ordningen, så innehåller reformen en ny uppsättning av obeprövade, icke-marknadsmässiga och komplexa administrativa restriktioner. I handeln med viktigare varor som mjöl eller spannmål regleras till exempel varken kvantitet eller pris.

Behovet av en annan typ av reform drivs ytterligare på av de stora förändringarna av de ekonomiska aspekterna på bioenergiområdet. Av dessa anledningar har jag redan lämnat in förslag till de berörda myndigheterna om ett marknadsbaserat regelverk. I fråga om Fruteaubetänkandena bör parlamentet ge sitt stöd, i synnerhet åt rekommendationen från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, enligt vilken rådet aldrig skulle tillåtas att nå ett slutligt politiskt avtal utan att rådfråga Europaparlamentet. Mina damer och herrar, jag tackar för ert stöd.

  Ville Itälä (PPE-DE). – (FI) Fru talman! Jag vill först tacka föredraganden Jean-Claude Fruteau och ordföranden för utskottet, Joseph Daul, som, tack vare deras samarbete, har åstadkommit ett utmärkt betänkande om denna fråga om socker. Det är ett betänkande som vi inte kommer att ha något problem med att rösta för under denna vecka.

Även om denna sockerreform är mycket viktig är frågan emellertid här också hur denna process ska genomföras och hur jordbrukarna i de olika medlemsstaterna kommer att uppleva den och framför allt om jordbrukarna i medlemsstaterna kommer att anse att de behandlas rättvist i detta avseende.

I mitt land Finland rådde det till exempel under lång tid en oro över att kommissionens ursprungliga förslag i frågan fullständigt skulle göra slut på sockerodlingen i landet. Det skulle med säkerhet ha skett om kommissionens ursprungliga beslut hade trätt i kraft. Nu måste ytterligare en sockerfabrik läggas ned i Finland på grund av det hotande beslutet, och Finland måste självt betala statsunderstöd till sina producenter. Ingen kan säga att Finland har dragit någon fördel av detta, men nu är det viktigt att ni, fru kommissionsledamot, försäkrar både de finländska jordbrukarna och de i andra små medlemsstater att avtal i framtiden kommer att hållas och att alla länder kommer att kunna ägna sig åt jordbruk. På detta sätt kan man undanröja onödig oro.

En annan sak är att det offentligt har sagts att beslutet nu redan är taget och att parlamentet inte längre kan göra någonting åt det. Detta ger ett felaktigt intryck, och jag hoppas, fru kommissionsledamot, att ni på nytt kommer att försäkra oss om att man alltid i god tid kommer att lyssna på och samarbeta med parlamentet i samtliga jordbruksfrågor. Då kommer våra medborgare att ha förtroende för att detta system verkligen fungerar.

  Vincenzo Lavarra (PSE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Först och främst vill även jag lyckönska föredraganden till hans betänkande. Jag anser att texten är väsentligt bättre än rådets kompromisstext eftersom den pekar på ett sätt att åstadkomma en högst nödvändig reform som inte på ett drastiskt sätt straffar jordbrukssektorn och dess produktion, i synnerhet i de mindre gynnade områdena. Rådets kompromisstext orsakar oro framför allt på grund av de återverkningar som den skulle få på mindre lämpade områden, även om nedskärningarna av bidragen kraftigt har reducerats. Däremot kommer den fyraåriga förlängningen alldeles säkert även i fortsättningen att innebära en ohållbar brytpunkt.

Vad jag ber om, fru kommissionsledamot och företrädare för rådet, för att inte älta om frågor som redan har tagits upp av andra ledamöter, är en uppskattning för den stora förståelse som hela utskottet och dess ordförande Joseph Daul har visat ändringen i förfarandet som ledde till den informella kompromissen i syfte att tillhandahålla en bättre lämpad förhandlingsposition vid WTO. Jag ber er även att återgälda den tjänst som parlamentet har gjort genom sin förståelse och godkänna de föreslagna förbättringarna i texten som med säkerhet kommer att antas av parlamentet, särskilt när det gäller att tillåta statligt övergångsstöd i de minst gynnade områdena och att återanpassa kompensationen till jordbrukarna, speciellt från omstruktureringsfonden.

  Ona Juknevičienė (ALDE). – (LT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill lyckönska Jean-Claude Fruteau för att ha förberett dessa tre mycket viktiga betänkanden om omstrukturering av sockerindustrin.

Så tidigt som i november kom rådet överens om gemensamma principer för organisationen av sockermarknaden och riktlinjerna för omstrukturering. Det var ett mycket viktigt beslut som välkomnades av oss alla. För det första eftersom det visade vår förmåga att komma överens om frågor som är viktiga för hela gemenskapen och som förenar unionen. För det andra eftersom det har stärkt vår förhandlingsposition i Hongkong. Vi har visat att gemenskapen inte bara kommer med idéer, utan även är förmögen att vidta bestämda åtgärder. Gemenskapen förstår och förbereder ständigt för att möta de utmaningar som globaliseringen innebär.

Det är naturligtvis synd att rådet godkände avtalet utan att först ha rådfrågat Europaparlamentet som företräder EU-medborgarnas intressen.

Fru talman, mina damer och herrar! Det sätt som denna reform har utformats och planerats på är mycket viktigt, men dess genomförande är av ännu större betydelse. Därför är omstrukturering en grundval i samtliga tre betänkanden.

Det största sockerbolaget i Litauen är det danska bolaget Danisco Sugar. Det har inte bara fabriker i Litauen utan även i Sverige, Tyskland och Finland. Det är uppenbart att den föreslagna reformen kommer att uppmana till att bibehålla de mest effektiva fabrikerna och avveckla de som går med förlust. Vi måste emellertid ta hänsyn till både de anställdas och råmaterialproducenternas intressen och försäkra att de inte kommer att överges. Därför måste reformen först och främst underlätta produktionen av alternativa produkter och skapa nya affärsverksamheter, och inte endast förbereda för ett utträde från marknaden.

Österrike och Finland har lovat att fullfölja reformen vid årets slut. Reformen kan bara bli framgångsrik om den tar hänsyn till samtliga marknadsaktörers intresse.

  Margrete Auken (Verts/ALE). – (DA) Fru talman! Närhelst det påstås att AVS-länderna kommer att bli lidande om EU:s kaotiska sockerordning avskaffas, är den bakomliggande agendan alltid skydd av EU:s egen produktion. Om AVS-länderna skulle bli lidande på grund av att denna ordning upphävs är det naturligtvis på grund av att vi med vårt absurda handelssystem har hållit dem under slavliknande förhållanden. Om slavar friges utan att få hjälp att klara sig är det uppenbart att de befinner sig i en sämre situation än tidigare.

Vi måste hjälpa AVS-länderna att utveckla en varaktig produktion. Det är groteskt att vi endast ger dem en usel lön, när vi rikligt belönar våra egna sockerproducenter och vår egen sockerindustri. Det belopp på 200 miljoner euro som Glenys Kinnock har föreslagit är ett absolut minimum. Mycket medel kan sparas genom att avveckla den gemensamma organisationen av marknaden för socker, så den kompensationen är mer än väl överkomlig. Vi borde vara mycket glada över att många utvecklingsländer skulle dra fördel av liberaliseringen av sockermarknaden. De sociala och miljömässiga problem som helt klart kan påträffas på många platser måste lösas med hjälp av Internationella arbetsorganisationen och miljökonventionerna. Vi måste stödja de grupper som anstränger sig för att genomföra de relevanta kraven, exempelvis i Brasilien, och vi måste framför allt få dessa krav godkända av WTO som självklara handelsvillkor.

  Diamanto Manolakou (GUE/NGL). – (EL) Jag är ledsen, men dagens debatt, när det gäller parlamentets åsikt om sockerindustrin, är ett hån eftersom rådet har beslutat sig och de nationella regeringarna planerar att genomföra detta frånstötande och mot jordbruket fientliga beslut som innebär att tusentals små och medelstora bruk kommer att utplånas, sockerfabriker kommer att stängas och de anställda kommer att sluta sig till de arbetslösas skaror.

Jordbrukare och anställda demonstrerar redan i Grekland. Bestämmelserna i den nya förordningen minskar drastiskt kvoterna och de institutionella priserna samt avskaffar interventionsåtgärderna. De räknas till den nya gemensamma jordbrukspolitikens filosofi och utgör instrument som avser att minska jordbrukarnas resurser och kanalisera jordbrukarna under EU:s utvecklingshämmande politiska åtgärder med terrorism som svepskäl.

Samtidigt visar WTO:s beslut att jordbruk, och naturligtvis socker, har hamnat i skottgluggen för att gynna intressen och lönsamhet hos EU:s industriella kapital genom dess ökande och obehindrade infiltration i utvecklingsländerna för att bättre kunna exploatera dem.

Föredraganden försöker med sina förslag att försena återverkningarna något. Tyvärr, en snabb eller långsam död för sockerindustrin ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Jeffrey Titford (IND/DEM). – (EN) Fru talman! Jag frågar mig liksom föregående talare varför vi överväger dessa förslag. Rådet fattade väl ett beslut den 22 november, och det är nu ett fullbordat faktum. Men om parlamentet är fast beslutet att få ett ord med i laget bör vi komma ihåg att marknadsordningen för socker har varit så gott som oförändrad i nästan 40 år, och ändå försöker vi nu införa en storskalig förändring nästan över en natt. Det är ett sjukligt system som har varit i stort behov av en reform under många år. Men de drakoniska lösningar som föreslås – det vill säga medicinen för sjukdomen – kommer sannolikt att döda patienten under processens gång: man beräknar att det nya systemet kommer att orsaka förlust av 100 000 arbetstillfällen i Europa och sätta stopp för sockerodling i länder som Grekland och Irland. Det kommer sannolikt också att orsaka en enorm skada på ekonomierna i många av Europas tidigare kolonier i Afrika och Västindien, som varit de som gynnats mest av det gamla systemet. Jag är också smärtsamt medveten om att en stor del av Förenade kungarikets sockerodling finns i min egen valkrets i östra England.

Jag rekommenderar att en noggrann studie av följderna av det nya systemet omedelbart genomförs. Vi får aldrig glömma att våra åtgärder påverkar människor i den verkliga världen, bortanför våra skyddade omgivningar. Det är en skamlig anklagelse mot denna centraliserade, byråkratiska styrelseform att det har tagit så lång tid att agera, och då först under påtryckningar från WTO, och att så många människor kommer att lida till följd av detta.

  Janusz Wojciechowski (UEN). – (PL) Fru talman! Omstruktureringen av sockermarknaden som vi överväger i dag är en kvasireform som är farlig, orättvis, oärlig och asocial.

Den är farlig därför att den kommer att resultera i att EU kommer att bli beroende av sockertillgången i resten av världen, vilket kommer att bli en nackdel för vår kontinents livsmedelsförsörjning. Den är orättvis eftersom den subventionerade exporten av B-socker, som orsakar så mycket problem, i första hand var en idé som Frankrike och Tyskland kom med, men som hela EU får betala priset för, och det är de nya medlemsstaterna som blir mest lidande. I stället för att eliminera exportöverskottet, så slår förslaget mot kärnan av sockerproduktionen i EU.

För endast ett par år sedan betalade de stora sockerbolagen i Polen ett mycket lågt pris för fabriker som hade privatiserats. Just dessa bolag kommer nu att få flera gånger så stora belopp för att stänga fabrikerna. Detta är endast ett exempel på varför denna reform är oärlig.

Slutligen är reformen asocial för att den innebär att den svåra situation som tusentals jordbrukare och sockerfabriksanställda befinner sig i ignoreras. De kommer att förlora sitt uppehälle och få det svårt att hitta nya arbeten. Denna kvasireform är värdig titeln Take the Money and Run, som i gangsterfilmen. De stora sockerbolagen kommer att tjäna hundratals miljoner euro genom att flytta ut sin verksamhet utanför EU. För EU:s skull bör vi avslå denna kvasireform.

  Jean-Claude Martinez (NI). – (FR) Fru talman, fru kommissionsledamot! Den gemensamma marknaden för socker fungerade i stort sett väl sedan 1968, något som bekräftas av följande siffror. Vi producerade 20 miljoner, konsumerade 16 miljoner och exporterade endast 4 miljoner, i jämförelse med Brasiliens siffra på 13 miljoner.

Frihandelsentusiaster säger emellertid att socker från EU har skapat ekonomisk diabetes hos fattiga länder. Följaktligen måste EU sluta odla sockerbetor för att man ska få bukt med fattigdomen i sockerrörsvärlden. Denna inställning har lett till tre stycken gemenskapsförordningar tillsammans med en 36-procentig prissänkning, och det medföljande inkomstbortfallet, samt att marknaden öppnas 2009 för triangelhandel av socker via Balkan eller de minst utvecklade länderna till fördel, naturligtvis, för de stora aktörerna.

Resultat av allt detta är tydligt för alla. Trots Jean-Claude Fruteaus lovvärda insatser kommer vi att bli sockerimportörer. Skattebetalarna i EU kommer att få betala kalaset för ett antal skadestånd till AVS-länderna, och efter 2015 kommer EU:s livsmedelsindustri att knuffas undan. Dessutom kommer Brasilien, med tanke på att Kina och Indien kommer att bli enorma livsmedelsimportörer till 2015, att utfodra Asien medan EU försvinner ur bilden.

Bara en fråga, fru kommissionsledamot. Varför tycker ni, tjugo år senare, inte om EU:s småproducenter ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Agnes Schierhuber (PPE-DE). – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot! Jag vill uttrycka mitt speciella tack till föredraganden för hans arbete. Jag stöder denna kompromiss som nåddes i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling efter intensiva diskussioner och förhandlingar. Emellertid måste vi samtidigt vara medvetna om den påverkan som dessa tre betänkanden har på EU:s jordbruk i allmänhet, och betodlare i synnerhet, samt på sockerindustrin.

Sockersektorn är ett exempel på den utsträckning som WTO:s inflytande har på ekonomin både hos individuella stater och hos EU som en helhet. Jordbruksutskottet har lyckats dämpa ganska många av kommissionens förslag, och jag anser att resultatet är högst godtagbart. Jag hoppas att de slutliga förhandlingarna mellan rådet och kommissionen kommer att leda till att betydligt fler av jordbruksutskottets krav antas.

Odling av energigrödor erbjuder i alla fall jordbrukarna någon slags möjlighet att hitta alternativ till sockerbetsodlingen och gynna annan produktion än livsmedel, något som är både viktigt och framtidsorienterat. Till följd av reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken måste det europeiska jordbruket inom kort genomgå sin nästa stora omstrukturering. I vilket fall som helst måste vi acceptera att vi lever i en sammanlänkad värld och att ett envist insisterande på att situationen ska lämnas oförändrad helt klart inte är ett möjligt alternativ.

Jordbruksutskottet anser att det i framtiden måste vara möjligt att ålägga rådet att vänta på parlamentets beslut innan det fattar sina egna. Jag stöder förfarandet med hänsyn till att detta var ett undantagsfall. I slutändan hoppas jag att vi i även i fortsättningen kommer att ha betodlare samt en aktiv och attraktiv sockerindustri.

  Margrietus van den Berg (PSE). – (NL) Fru talman! I november beslöt rådet att omstrukturera EU:s sockersektor genom att sänka priserna med 36 procent över fyra år och att kompensera EU:s sockersektor med över 7 miljarder euro. Det är viktigt att en del av denna kompensation inte endast går till jordbrukarna och industrin, utan även till de anställda som förmodligen kommer att förlora sina arbeten till följd av omstruktureringarna. De får inte förbises, och jag skulle vilja höra ett åtagande från kommissionsledamoten om stöd till omskolning så att de ska kunna finna lämpliga anställningar.

Jag står bakom rådets beslut att inte längre fördröja ett fritt tillträde för socker från de minst utvecklade länderna inom ramen för ”Allt utom vapen”-initiativet. Detta handlar om människor för vilka sockerexport har mycket stor betydelse, i synnerhet när priserna störtdyker. Vi måste hålla våra löften och öppna vår marknad 2009. Vi har dragit ut på tiden tillräckligt länge.

Jag beklagar rådets beslut att inte foga sig när det gäller att avskaffa C-socker. Eftersom C-socker snedvrider världsmarknadspriserna skulle det vara bättre för oss att leta efter alternativa slutanvändningsområden för eventuella överskott, som till exempel energiproduktion. Jag vill fråga kommissionsledamoten om han i detta skede kan garantera att C-socker kommer att avskaffas. Jag förstår varför ni har beslutat om att introducera en 25-procentig reglering för att motverka triangelhandel, men kan ni bekräfta att denna utredning, om den når över 25 procent, endast är avsedd att motarbeta triangelhandel och inte försvaga andra ärenden? Kan ni bekräfta att den inte kommer att ha en fördröjande verkan?

Kommissionsledamot Peter Mandelson sa i går att det är sant att vi behöver 200 miljoner om vi menar allvar med att hjälpa AVS-länderna. Jean-Claude Fruteau gjorde rätt i att säga att 40 miljoner är oacceptabelt. Det är oklart varifrån man ska ta dessa medel. Det bör vara nya och friska tillgångar. Kan ni lova att kommissionen i vilket fall som helst på alla sätt kommer att anstränga sig för att finna dessa 200 miljoner per år och att detta inte kommer att bli på bekostnad av utgiftsområde 4, utvecklingsbudgeten? Det skulle i själva verket innebära att de fattigaste länderna skulle finansieras med medel ur sin egen ficka, och det är fel typ av solidaritet.

  Jan Mulder (ALDE). – (NL) Fru talman! Vi kan bara säga att denna debatt hålls lite för sent på dagen. Kommissionsledamoten, som jag vill gratulera till att hennes idéer till största delen har antagits av rådet, var finkänslig nog att säga att parlamentet har haft ett stort inflytande. Trots att jag skulle vilja lyckönska Jean-Claude Fruteau, så inser jag att det som vi kommer att besluta om i en resolution i dag eller i morgon kommer att ha liten verkan på slutresultatet.

Jag anser också att sockerreformerna var nödvändiga. Vi har fått en del kritik från WTO-panelen, och nu har vi ett vapenavtal som vi måste följa och ta hänsyn till. Jordbrukarna både i medlemsstaterna och i AVS-länderna har blivit orättvist behandlade. Jag håller med alla dem som konstaterade att socker inte kommer att bli en huvudprodukt för AVS-länderna, och samma betydelse kommer energiproduktionen att få.

Vi har tekniken, som redan används i Brasilien och på annat håll, för att direkt förädla sockerrör till alkohol. Jag uppmuntrar kommissionen att ge AVS-länderna sitt maximala stöd i denna process eftersom det vore att föredra att sockerrör används för energiproduktion i dessa länder, under förutsättning att de ligger i tropikerna.

Under tiden har ett annat problem dykt upp. Om jag är rätt informerad så kommer EU:s marknad snart att översvämmas av ett överskott av socker på omkring 2 miljoner ton. Detta beror på att exporten har minskat och skörden har varit god. Det finns fortfarande en stor tillgång på interventionssocker, och det ser ut som det gjorde det första året. Deltagarnivån i omstruktureringsprocessen kommer att bli lägre än väntat. Jag vill ställa en snabb fråga till kommissionen. Vad tänker den på kort sikt göra med detta överskott på 2 miljoner ton socker?

  Kartika Tamara Liotard (GUE/NGL). – (NL) Fru talman, fru kommissionsledamot! Sockerreformen kommer i sin nuvarande utformning att få ödesdigra konsekvenser för fattiga utvecklingsländer och AVS-länder, som nu kommer att utestängas från marknaden eller få sämre betalt för sina produkter. Jag för min del anser att alla jordbruksreformer som är till men för utvecklingsländerna är dåliga reformer.

Genom reformen riktas också ett förödande slag mot inkomsterna för tusentals jordbrukare och arbetstagare inom sockerindustrin, och eftersom det saknas en ordentlig social plan för att motverka de negativa effekterna av reformen är arbetet totalt bortkastat.

Slutligen gagnar reformen inte på något sätt de europeiska skattebetalarna, eftersom den är budgetneutral. Dessa tre omständigheter gör att reformen i sin helhet kan betecknas som en katastrof. Ingen ifrågasätter att EU:s sockerpolitik måste reformeras, men det får inte ske på ett sådant sätt att det endast gagnar de stora livsmedelsproducenterna.

  Andrzej Tomasz Zapałowski (IND/DEM).  – (PL) Fru talman! Dagens debatt har gett upphov till många frågor, särskilt när det gäller reformens konsekvenser för de nya medlemsstaterna. Den fråga vi bör ställa är om något alldeles speciellt har hänt i världshandeln med socker eller med världens sockerproduktion under de två år som har gått sedan den senaste EU-utvidgningen och som kan motivera denna plötsliga förändring av sockerpolitiken. Svaret på frågan är nej.

Jag nämner detta, eftersom effekterna av reformen kommer att drabba de nya medlemsstaterna hårdast. Det är inte ovanligt att jordbrukarna i dessa länder har satsat alla besparingar i sina gårdar, trots att de har behandlats orättvist. Jag vill påminna parlamentet om att i de gamla medlemsstaterna får jordbrukarna tre gånger så höga marksubventioner som i de nya medlemsstaterna. Arbetet med reformen har antagligen tagit flera år, vilket betyder att allmänheten i de nya medlemsstaterna avsiktligt vilseleddes eller till och med fördes bakom ljuset i samband med anslutningen.

Om reformen genomförs kommer vi att få ytterligare bevis för att den europeiska solidaritetstanken och tanken på ett reellt bistånd till de nya medlemsstaterna är en illusion. Ett reellt bistånd innebär att de nya medlemsstaterna ges en verklig möjlighet att utveckla sina ekonomier och inte endast beviljas kortsiktiga subventioner. Ett eller till och med flera länder kan röstas ned, men den polska allmänheten motsätter sig en reform av detta slag och protesterar mot att ständigt bli dragen vid näsan. Även jag avstår gladeligen från ett EU som sköts på detta sätt.

  Gintaras Didžiokas (UEN). – (LT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill först och främst tacka föredraganden Jean-Claude Fruteau för hans förtjänstfulla och mycket innehållsrika arbete. Socker har alltid varit och kommer enligt min uppfattning alltid att vara en strategisk produkt. Därför är de pågående stridigheterna om regler och bestämmelser för sockerproduktion och handel med socker ingen slump.

Vi får inte glömma att en betydande del av EU:s ekonomi, från jordbruk till industri, har anknytning till denna produkt och att det i samtliga sektorer arbetar människor. Dessa människor bidrar i stor utsträckning till bruttonationalprodukten (BNP) genom att försörja sig själva och sina familjer och ta hand om barnen. När vi driver igenom reformerna har vi alltså ingen rätt att se ned på dessa människor, våra egna länders medborgare. Vi kan inte nonchalera deras intressen eller låta något bli ett hot mot deras anställning eller inkomst. Jag tycker mig nämligen märka just en sådan hotbild.

Jag beklagar att kommissionen tog föga hänsyn till parlamentets åsikt när den lade fram förslaget. Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling samt föredraganden försökte förbättra förslaget, men jag är inte säker på att de lyckades fullt ut. Jag kan inte frigöra mig från tanken att reformen i mycket större utsträckning gynnar utvecklingsländerna och de transnationella företag som döljer sig bakom dem, samt storföretagen, än de mest utsatta grupperna inom EU, det vill säga jordbrukarna, fabriksarbetarna och landsbygdsbefolkningen i allmänhet. Trots att jordbruksutskottet har infört åtskilliga förbättringar anser jag alltså att det framlagda förslaget är olyckligt, orättvist och okänsligt, och att miljontals landsbygdsinvånare som redan nu lever i fattigdom kommer att drabbas hårt.

  Talmannen. – Herr Didžiokas! Ni och många med er både talar och läser upp era anföranden alldeles för snabbt. Tolkarna hinner inte med, och vi förlorar alltså tid. Det ni har att säga kommer att vinna avsevärt på att ni antingen talar långsammare eller utan manuskript.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Fru talman! Som vi vet har Europa ända sedan 1968 försökt tillgodose sitt eget behov av socker och därmed i möjligaste mån se till att möta efterfrågan genom egen produktion. Som så ofta med goda avsikter förfelades även detta med tiden och började tveklöst att bli ett problem.

Våra sockerbetsodlare har ingen möjlighet att konkurrera med det varma klimatet och de låga lönerna i tropikerna, och vi får givetvis inte heller förtiga att vårt socker varken produceras genom hyggesbränning eller barnarbete eller transporteras runt halva världen, något som otvivelaktigt också bidrar till att skydda miljön.

Att tillåta betodlarna att producera allt större överskott och sälja dem på världsmarknaden till ”subventionerat pris”, och alltså låta dem konkurrera med alla de som faktiskt kan producera socker åtskilligt mycket billigare, gav upphov till ett system som var förutbestämt att falla samman förr eller senare. I stället för att lugnt och försiktigt införa reglerande bestämmelser för att förhindra att det värsta inträffade reagerade man emellertid genom att i årtionden låtsas omedveten om situationen.

Droppen som fick bägaren att rinna över tycks ha varit avtalet med AVS-länderna om återexport av deras socker, som subventionerades med hela 800 miljoner euro. Detta är en ytterst egendomlig form av utvecklingsbistånd. Tidigare ansågs subventionerad sockerexport från EU omoralisk – nu är den olaglig.

Vi kommer alltså att behöva lägga ned mycket arbete på att se till att våra jordbrukare och sockerfabriker, liksom arbetstagarna i dessa fabriker, klarar sig helskinnade ur den trassliga situation som vi själva har orsakat.

  Talmannen. – Debatten avbryts fram till kl. 21.00.

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

13. Frågestund (frågor till kommissionen)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden (B6-0676/2005).

Följande frågor har ställts till kommissionen.

Fråga nr 21 från Bill Newton Dunn (H-1146/05):

Angående: Interpols databaser

Interpol, en förträfflig och värdefull organisation som är belägen på Europeiska unionens territorium, har ett antal databaser, bland annat över stulna handlingar, stulna konstverk, efterlysta brottslingar och fingeravtryck. Dessa databaser är tillgängliga för brottsbekämpande myndigheter världen över.

Anser kommissionen att användningen av dessa databaser är fullt förenlig med unionens lagstiftning om skydd av uppgifter?

  Franco Frattini , kommissionens vice ordförande. – (EN) Kommissionen stöder ett samarbete mellan Interpol och medlemsstater i EU samt EU-organ som Europol. Samtidigt måste tillämpliga bestämmelser om skydd av uppgifter respekteras, vilket påpekades i kommissionens förslag från 2004 om en gemensam ståndpunkt för rådet när det gäller överföringen av vissa uppgifter till Interpol.

Detta bekräftades i och med rådets gemensamma ståndpunkt av den 24 januari 2005 om utbyte av vissa uppgifter med Interpol. Det gäller särskilt försvunna eller stulna pass. Där betonas att villkoren för utbytet ska fastställas enligt överenskommelse med Interpol för att det ska säkerställas att – och jag betonar följande – uppgiftsutbytena sker i enlighet med de principer för skydd av uppgifter som utgör grunden för utbyte av uppgifter inom gemenskapen, i synnerhet när det gäller utbyte och automatisk behandling av sådana uppgifter.

Jag bör tillägga att Interpols kontroll av personuppgifter ska garanteras genom bestämmelserna om uppgiftskontroll och tillgång till Interpols akter. Dessa bestämmelser syftar framför allt till att bilda en kommitté för kontroll av Interpols akter och reglera denna kommittés sammansättning, roll och funktion. Den nuvarande ordföranden för kommittén är Peter Johan Hustinx, som för närvarande också är EU:s datatillsynsman.

  Bill Newton Dunn (ALDE). – (EN) Jag skulle vilja ställa en följdfråga. Jag vill tacka kommissionsledamoten för hans mycket försiktiga svar, och även om jag tar lektioner i italienska uppskattar jag att han gav det på mycket god engelska.

Det är ett komplicerat svar, och det är därför svårt att ta till sig. Jag noterade dock att han hänvisade till rådets ståndpunkt från januari 2005 som gäller stulna pass. Det är i sin ordning. Jag undrar dock om han kan försäkra mig om att de andra databaser som jag nämnde – för konstverk, efterlysta brottslingar och fingeravtryck – också täcks på ett tillfredsställande sätt av rådets ståndpunkt?

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag tackar även ledamoten för följdfrågan. Rådet har fastställt mycket tydliga riktlinjer, och kommissionen kommer att övervaka efterlevnaden av dessa regler som kommer att gälla samtliga databaser som Interpol använder i sitt arbete. Jag hänvisar i första hand till vissa centrala principer för dataskydd, nämligen frågan om vem som har rätt att få tillgång till datauppgifterna och i vilka speciella och förutbestämda syften detta sker. Andra frågor gäller hur länge data får lagras och framför allt vem som har rätt att använda dem och i vilka sammanhang.

Som ni vet har vi nyligen lagt fram ett förslag till rambeslut om dataskydd inom ramen för den tredje pelaren. Detta är det allra första förslaget i denna riktning och innebär att området för dataskydd utvidgas inom polissamarbetet.

  Talmannen. –

Fråga nr 20 från Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (H-1144/05):

Angående: Fara för brist på vatten kring Medelhavet

Slutsatserna från det senaste mötet (november 2005) mellan miljöministrarna i Medelhavsländerna är mycket oroväckande vad gäller områdets vattentillgångar och förvaltning av vattenresurser. Inte mindre än 50 procent av våtmarkerna i området har gått förlorade med de negativa konsekvenser för flora och fauna som det här innebär för hela regionen med omkrets. Samtidigt räknar man med att endast 60 procent av jordbruksområdena längs Medelhavets södra kuster har tillgång till rent dricksvatten.

På basis av dessa fakta, och med hänvisning till vetenskapliga bedömningar om att 38 procent av befolkningen kring Medelhavet i framtiden kommer att leva i områden med vattenbrist, vill jag fråga kommissionen om den planerar att ta några konkreta initiativ inom ramen för samarbetet mellan EU och Medelhavsländerna, för att tillsammans med partnerländerna tackla det här fenomenet och då ha med ramdirektivet om gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område (direktiv 2000/60/EG⁽¹⁾) som förebild? Med tanke på att både vattenförvaltning och avfallshantering prioriteras i handlingsprogrammet för prioriterade åtgärder på kort och lång sikt på miljöområdet (SMAP) undrar jag också om kommissionen har tillgång till någon utvärdering av de åtgärder och program som förverkligats på det här området. Har kommissionen planer på att i anslutning till det här programmet främja nya åtgärder och initiativ?

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. – (EL) Herr talman! Förvaltningen av vattenresurserna i Medelhavsområdet är en utmaning för oss alla, både när det gäller kvaliteten och tillgången på vatten. Problemet med vattenbristen i Medelhavsländerna förvärras alltmer, vilket beror dels på den ökade efterfrågan på vatten inom vissa sektorer och områden, dels på konsekvenserna av klimatförändringen.

När det gäller klimatförändringen vill jag framhålla att det från vetenskaplig synpunkt är svårt att hävda att enstaka perioder av torka har direkt samband med klimatförändringen. Vi vet emellertid att klimatförändringen bidrar till att fenomenen både förvärras och inträffar alltmer regelbundet samt breder ut sig över allt större geografiska områden.

Vi begärde och har erhållit en rapport från Gemensamma forskningscentret (GFC) om sambandet mellan klimatförändringen och vatten samt vattenbrist och torka.

Skyddet för våra vattenresurser har rent allmänt hög prioritet inom EU:s miljöpolitik. Det relevanta ramdirektivet innebär att EU faktiskt radikalt har omstrukturerat sin politik inom vattensektorn. Unionen skickade därmed ett politiskt budskap som sträcker sig långt utanför dess område.

En av de grundläggande principerna för EU:s vattenpolitik är samarbetet mellan de regioner i olika medlemsstater som delar gemensamma vattenresurser. EU antog därför det s.k. vatteninitiativet, som innebär att EU och medlemsstaterna har åtagit sig att nå millenniemålen inom vattenområdet.

Därefter tog kommissionen initiativet till en samordning av ramdirektivet och EU:s vatteninitiativ, där Grekland ledde initiativet i den del som rör Medelhavsländerna. Samarbetet syftar till att med stöd av principerna i gemenskapens ramdirektiv om åtgärder på vattenpolitikens område göra det lättare att införa åtgärder som möjliggör en ändamålsenlig förvaltning av vattenresurserna i Medelhavsländerna.

Samarbetet mellan EU:s medlemsstater och tredjeländer kring Medelhavet har resulterat i att arbetsgrupper har inrättats, och en av dessa kommer att behandla frågan om vattenbrist. Dessutom kommer riktlinjer att utfärdas i slutet av året, där man vänder sig till såväl EU-länderna som övriga länder kring Medelhavet. Man kommer även att föreslå åtgärder för att förebygga och hantera vattenbrist och torka.

Vattenfrågan har hög prioritet i miljöhandlingsprogrammet på kort och medellång sikt, det s.k. SMAP, som tillämpas på regional nivå. Att övervaka åtgärderna inom SMAP ingår i programmet, och för de flesta åtgärder finns tillgång till rapporter. En ingående utvärdering av programmet planeras under året, och ni kommer att få del av resultaten.

Hittills tyder allt på att SMAP har utfallit positivt och bidrar till att erfarenheter och bästa praxis inom framför allt vattenområdet lyfts fram och utbyts. I SMAP 2-programmet mellan 2002 och 2005, där gemenskapen bidrog med 6,2 miljoner euro, var två av de åtta projekten direkt inriktade på vattenförvaltning.

I det kommande miljöhandlingsprogrammet på kort och medellång sikt, det s.k. SMAP 3, kommer man att inrikta sig på förberedelserna för en integrerad förvaltning av kustområdena och se till att tillhandahålla tekniskt bistånd till medlemsstaternas regeringar. Olika relevanta handlingsplaner håller redan på att undertecknas och förväntas pågå i tre år med början i januari 2006.

  Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (PPE-DE). – (EL) Herr kommissionsledamot! Stort tack för ert svar där ni informerar om EU:s politik för de 25 länderna och samarbetet med tredjeländer i syfte att nå millennieutvecklingsmålen för framför allt Medelhavsländerna.

Min fråga gällde om ni för närvarande har tillgång till mer ingående och konkret information om de riktlinjer som kommissionen kommer att utfärda för offentliga och privata investeringar inom ramen för Barcelona II. Vattensektorn är ju väsentlig för den livskvalitet och de likvärdiga utvecklingsmöjligheter som vi vill uppnå i Medelhavsländerna.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. – (EL) För att vara mer konkret vill jag först av allt konstatera att olika finansieringsmöjligheter står till vårt förfogande för såväl EU-länderna som angränsande länder. De är i huvudsak Sammanhållningsfonden, Europeiska regionala utvecklingsfonden och Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) med flera. Det finns emellertid också medel för angränsande länder.

Detta beror givetvis helt och hållet på hur parlamentets och rådets arbete med antagandet av budgetplanen för perioden 2007–2013 avlöper.

Vi har också en rad åtgärder som inom ramen för EU:s vatteninitiativ och särskilt initiativet för vatten i Medelhavsländerna står till såväl EU-ländernas som angränsande Medelhavsländers förfogande, liksom en rad direktiv för bästa praxis som givetvis kommer att få lämpligt ekonomiskt stöd.

  Josu Ortuondo Larrea (ALDE). – (ES) Herr kommissionsledamot! Europeiska miljöbyrån konstaterade i sin rapport från 2004 att temperaturen i Europa hade stigit med en grad över medeltemperaturen i världen i övrigt. Har kommissionen undersökt möjligheten att inrätta ett europeiskt centrum för övervakning av torka?

En annan konsekvens av torkan är de förödande bränderna. Har kommissionen undersökt möjligheten till ekonomisk hjälp för att förebygga uppkomsten och mildra konsekvenserna av bränder i de berörda landsbygdsområdena?

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. – (EL) I en rapport som inlämnades för två månader sedan slog faktiskt Europeiska miljöbyrån eftertryckligt fast att bland prioriteringarna för miljöarbetet i Medelhavsområdet ingår torka samt att förebygga och hantera de situationer som uppstår till följd av torka och vattenbrist, vilket i år särskilt drabbade länder som Portugal och Spanien.

När det gäller torkan i Portugal och Spanien tillhandahölls bidrag ur EU:s sammanhållningsfond för stöd och anpassning av de åtgärder för hantering av liknande väderförhållanden som man redan tidigare erhållit finansiering för.

När det gäller långsiktiga åtgärder kommer EU att betala Spanien drygt 1 300 miljoner euro till stöd för den nya spanska planen för förvaltning och användning av vatten. Särskild uppmärksamhet kommer i framtiden att ägnas åt åtgärder för att förebygga torka och hantera vattenbrist.

Jag är också angelägen om att understryka att miljöbyrån i sin rapport betonade att framför allt ekosystemen riskerar att drabbas av de andra mycket allvarliga hot som seglar upp i Medelhavsländerna i form av väderförändringar och nederbörd, med de skilda konsekvenser detta får.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I eftermiddags diskuterade vi säkerheten i energiförsörjningen med kommissionsledamot Andris Piebalgs. Vilken betydelse i ramdirektivet för vatten tillmäter kommissionsledamoten förnybara energikällor, som givetvis är en grundläggande framtida metod för säkerhet i energiförsörjningen?

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. – (EN) Förnybar energi är för närvarande en av våra prioriteringar. Det finns en grönbok om förnybar energi, som vi försöker att stödja på olika sätt. Vi har också målsättningar för Europeiska unionen för 2002 och 2020. Vi har inte lyckats ännu, men vi hoppas att kunna uppnå dessa mål med hjälp av de olika hjälpmedel och åtgärder som vi föreslår. För detta syfte har vi det europeiska klimatförändringsprogrammets andra fas, varigenom förnybara energikällor främjas, och vi föreslår en rad åtgärder till stöd för sådana källor.

Dessutom diskuterar kommissionen för närvarande en strategi för biobränslen som gör det möjligt att inte bara säkra energikällor inom Europeiska unionen, utan också för att bemöta de problem som kommer att bli följden av den nya jordbrukspolitiken för jordbrukarna samt för att minska utsläppet av växthusgaser och ta itu med andra miljöproblem.

  Talmannen. –

Fråga nr 22 från Proinsias De Rossa (H-1173/05):

Angående: Direktivet om utstationering av arbetstagare

Kan kommissionen kortfattat förklara vad man har gjort med anledning av Europaparlamentets resolution av den 15 januari 2004 om genomförandet av direktiv 96/71/EG⁽²⁾ av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (P5_TA(2004)0030), i vilken det konstaterades att tillämpningen av grundläggande arbetsnormer för tjänsters fria rörlighet på det sätt som direktivet avsåg och hindren för social dumpning ofta misslyckas i praktiken, och särskilt förklara vad man gjort med anledning av punkt 10 vari kommissionen uppmanas komma med förslag till förenkling och förbättring av det nuvarande direktivet så att det kan genomföras och tillämpas bättre i praktiken och så att direktivets mål kan uppnås i högre grad, och punkt 14 vari kommissionen uppmanas att till rådet och parlamentet lägga fram en andra rapport om genomförandet av direktivet senast vid slutet av 2004?

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Kommissionen fäster mycket stor vikt vid parlamentets resolution om medlemsstaternas genomförande av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster. Arbetsmarknadsparter från samtliga sektorer deltog i diskussionerna om resolutionen och bad att få lämna ytterligare information i form av ett utförligt frågeformulär. Detta vidarebefordrades också till medlemsstaternas myndighetsorgan, vilket är det uppföljningsförfarande som gäller för alla parlamentets resolutioner. Kommissionen gav sitt stöd till ett forskningsprojekt om de praktiska konsekvenserna av direktivet om utstationering av arbetstagare, som genomfördes av Europeiska byggnads- och träindustriarbetarefederationen (FETBB) och följdes upp med en konferens. Detta resulterade slutligen i ett utkast till en andra rapport om genomförandet av direktiv 96/71/EG, där samma frågor ingår som i parlamentets resolution. Kommissionens avdelningar arbetar för närvarande med att färdigställa rapporten som kommer att antas inom den närmaste framtiden. Kommissionen har aktivt medverkat till att såväl genomföra direktivet i praktiken som att förbättra samarbetet på informationsområdet genom att arbeta tillsammans med en expertgrupp från medlemsstaterna.

Gruppens arbete har bland annat resulterat i såväl en uppförandekod som riktlinjer för samarbetet samt flerspråkiga dokument för informella informationsutbyten. Syftet med dokumenten är att underlätta kommunikationen mellan kontaktpunkterna och myndighetsorganen. Dessutom har en särskild webbplats för utstationering av arbetstagare upprättats, med viktig information på tre språk om den rättsliga ram som styr utstationeringen av arbetstagare. Den innehåller också länkar till andra dokument med anknytning till detta, samt webbplatser som medlemsstaterna har upprättat, där man tar upp problem i samband med utstationering av arbetstagare. På webbplatsen kan allmänheten också få tillgång till en förteckning över kontaktpunkter och myndighetsorgan, vilket innebär att offentliga organisationer kan ta fram information om lämpliga kontaktpunkter i de olika medlemsstaterna.

Det har kommit till min kännedom att utskottet för sysselsättning och sociala frågor har beslutat att ta fram ett initiativbetänkande om konsekvenserna av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster. En utfrågning om betänkandet kommer att äga rum den 26 januari 2006. Jag kommer att med stort intresse ta del av resultatet av utfrågningen, och jag välkomnar möjligheten att samarbeta med parlamentet i denna centrala fråga.

  Proinsias De Rossa (PSE). – (EN) Tack för det svaret, kommissionsledamot Špidla. Jag skulle vilja få klarhet i om den rapport som ni anger är fullbordad är rapporten av den 15 november 2005, som redan har sänts runt som utkast till arbetsmarknadens parter. Om så är fallet, skulle ni kunna åta er att sända runt denna rapport till ledamöterna av Europaparlamentet, i synnerhet till utskottet för sysselsättning och sociala frågor?

Håller ni inte med om att erfarenheten av direktivet om utstationering av arbetstagare hittills tyder på att det krävs ändringsförslag för att klargöra tillämpningen av detta direktiv vad gäller tillhandahållandet av tjänster från tredjeländer, såsom Turkiet, och även från vissa andra medlemsstater? Jag tänker i synnerhet på fallet Vaxholm/Laval, som enligt min uppfattning utgör en tydlig utmaning till direktivets funktion.

Kan ni avslutningsvis ange statistiken för antalet utstationerade arbetstagare och yrkesinspektörer i de olika medlemsstaterna och dessa inspektörers effektivitet?

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Det dokument som Proinsias de Rossa hänvisade till är just den rapport som jag nämnde. Det dokument som har sänts ut till arbetsmarknadens parter är den originaltext som vi fortfarande arbetar med, och vi tar för givet att den kommer att diskuteras med parlamentet.

Jag ska nu gå över till att tala om statistik. Statistisk information kommer att ingå i rapporten, även om vissa detaljer måste finslipas ytterligare, eftersom tolkningen av statistik alltid är en synnerligen vansklig uppgift. Kommissionen anser det för närvarande inte påkallat med några ändringar av lagstiftningen i direktivet. Vad som emellertid krävs är att direktivet verkligen genomförs i praktiken, och jag har föreslagit några av de åtgärder som kommissionen redan har vidtagit i detta syfte.

  Andreas Schwab (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag är mycket tacksam mot kommissionsledamoten för hans klara och tydliga uttalanden. Har jag förstått honom rätt när jag antar att ett fastställande av kvoter för arbetstagare från tredjeländer enligt hans uppfattning är fel väg att gå för EU:s inre marknad och att han, när han arbetar med förslagen till omarbetning av direktivet om utstationering av arbetstagare, noggrant kommer att beakta den franska undersökning där det framgår att det nuvarande systemet som anges i direktivet inte fungerar i medlemsstaterna?

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. – (CS) Herr talman! Jag måste erkänna att jag inte från det citat som Andreas Schwab återgav kände igen den rapport som han hänvisade till. Jag kommer att kunna ge ett bättre svar när jag själv har kontrollerat citatet.

Tillträde för arbetstagare från tredjeländer är en politik som ingår i EU:s lagstiftning och som gäller samtliga medlemsstater. Om parlamentsledamoten mer ingående vill diskutera ändringar i bestämmelserna för arbetstagare från tredjeländer gör jag givetvis mer än gärna detta.

  Jan Andersson (PSE). – Jag tackar kommissionären för svaret och ser med tillfredsställelse att kommissionen kommer att samarbeta med sysselsättningsutskottet när vi nu behandlar frågan i ett initiativbetänkande som inletts om utstationeringsdirektivet. Det har ju visat sig – inte minst genom de budskap som har kommit ifrån kommissionen om olika signaler kring Vaxholmsfallet – att utstationeringsdirektivet inte alls är så solklart som man skulle kunna önska.

Det är ju tänkt att utstationerad arbetskraft ska få arbeta på ungefär samma villkor som personerna i det land där de är utstationerade. Jag ställer frågan: är detta direktiv anpassat till alla arbetsmarknadsmodeller inom EU eller bara till de arbetsmarknadsmodeller som har lagstiftning och allmängiltigförklarade kollektivavtal? Tycker ni att det är anpassat till den skandinaviska modellen som innebär icke allmängiltigförklarade kollektivavtal, där man förhandlar med varje företag? Eller behövs det en ändring som också innefattar den arbetsmarknadsmodellen?

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. – (CS) Inga undantag fastställdes för någon medlemsstats system när direktivet debatterades och antogs, och direktivet gäller därför överallt. Jag kan mycket väl förstå att det inte alltid är så enkelt att tolka direktivet, eftersom det omfattar ett övergripande system för Europeiska unionen och inbegriper alla olika typer av arbetsförbindelser.

När det gäller kommissionens grundstrategi i denna fråga behandlas ju som ni vet Lavalmålet för närvarande av EG-domstolen, och jag kan därför inte säga mer än att det vore fel av mig att ha en bestämd åsikt om detta. Rent generellt kan jag säga att kommissionens synpunkter i princip inte bör innebära något ifrågasättande av någon medlemsstats sociala modell i sig. Synpunkterna bör dock alltid utgöra ett försvar för principen att de ekonomiska friheter som fastställs i fördraget kan kombineras med de olika sociala modellerna. Direktivet var med andra ord redan från början avsett att skydda utstationerade arbetstagare i en omfattning som är lämplig för den berörda medlemsstaten. Tolkningen kan bli svår i vissa fall, som jag sa nyss, men det är denna princip som ligger till grund för direktivet och som gäller för alla medlemsstater.

  Proinsias De Rossa (PSE). – (EN) Herr kommissionsledamot! Skulle ni bara kunna klargöra för mig, när det gäller Vaxholmsärendet, varför ni inte kan kommentera detta? Har inte kommissionen tillåtelse, och faktiskt skyldighet, att redogöra för sin uppfattning inför EG-domstolen i fråga om detta? Har man inte i själva verket tillfrågats av domstolen om en sådan redogörelse?

  Talmannen. – Herr De Rossa! Även om detta inte är en ordningsfråga i egentlig mening kommer jag att ge Vladimír Špidla ordet, om han kan besvara frågan på 15 sekunder.

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. – (CS) Som ni vet och som jag sa för några minuter sedan behandlas Lavalmålet för närvarande av EG-domstolen, och kommissionen håller just nu på att utarbeta sina synpunkter. Dessa synpunkter bör i princip inte innebära något ifrågasättande av någon medlemsstats sociala modell i sig. De bör dock alltid utgöra ett försvar för principen att de ekonomiska friheter som fastställs i fördraget kan kombineras med de olika sociala modellerna.

Som redan påpekats av tidigare talare behöver det inte finnas någon motsättning mellan de två målen att främja rättvis ekonomisk konkurrens och att garantera skyddet för arbetstagarna. Det är givet att alla sociala modeller som införs måste vara helt förenliga med gemenskapslagstiftningens mål och grundprinciper och att dessa måste följas, särskilt när det handlar om principer som syftets legitimitet, objektiv motivering och proportionalitet.

Mina damer och herrar! Kommissionen håller på att utarbeta ett yttrande som ska ingå i EG-domstolens behandling av målet. Som jag redan nämnt är det omöjligt för mig att gå in på detaljer här och nu, och det skulle också vara fel av mig att göra så.

  Talmannen. –

Fråga nr 23 från Marie Panayotopoulos-Cassiotou (H-1131/05):

Angående: Förslag till harmonisering av den direkta företagsbeskattningen

Vilka följder kommer enligt kommissionen den planerade harmoniseringen av den direkta företagsbeskattningen att få för en hållbar ekonomisk tillväxt och för sysselsättningen, i synnerhet i känsliga regioner i befolkningsmässigt små medlemsstater?

  László Kovács, ledamot av kommissionen. – (EN) Tack för frågan. Jag kan som svar framhålla att kommissionen absolut inte har några planer på att harmonisera direkt företagsbeskattning.

Kommissionen har, vilket anges i kommissionens meddelande av den 25 oktober 2005 om skattepolitikens och tullpolitikens bidrag till Lissabonstrategin, för avsikt att utföra det nödvändiga förberedande arbetet för en gemensam konsoliderad skattebas under de kommande tre åren, med förhoppningen om att lägga fram en gemenskapsrättsakt senast 2008. Kommissionen har inte för avsikt att föreslå en harmoniserad bolagsskattebas, som bara är en del av det övergripande område vi skulle vilja harmonisera.

Vad gäller sårbara områden i mindre befolkade medlemsstater måste vi komma ihåg att medlemsstaterna, enligt gemenskapens bestämmelser för statliga stöd, måste iaktta stränga villkor vid införande av förmånliga skattebestämmelser som gynnar företag som investerar i områden som får stöd, inom ramen för bestämmelser för statligt stöd för regionala ändamål för främjande av den ekonomiska utvecklingen i vissa missgynnade områden i Europeiska unionen. Bestämmelser för statligt stöd är även i fortsättningen tillämpliga på alla statliga åtgärder som skulle kunna antas inom ramen för ett initiativ till en gemensam konsoliderad skattebas. Kommissionens förberedande arbete har ännu inte nått stadiet för granskning av effekterna av en gemensam konsoliderad skattebas på de olika regionerna inom medlemsstaterna. Alla lagstiftningsförslag som läggs fram av kommissionen efter att detta arbete har utförts kommer hur som helst att åtföljas av en lämplig konsekvensbedömning.

Å andra sidan bör jag påpeka att den gemensamma konsoliderade skattebasen har framhållits som ett viktigt verktyg för kommissionen när det gäller att uppnå Lissabonmålen. Den skulle bidra till en minskning av kostnaderna för efterlevandet och uppmuntra gränsöverskridande verksamhet, vilket kommer att leda till ökad ekonomisk tillväxt och sysselsättning och ökad konkurrenskraft i hela Europeiska unionen.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Herr kommissionsledamot! Jag är mycket nöjd med ert svar. Jag vill be er kommentera frågan om små och medelstora företag, och då menar jag huruvida kommissionen kommer att behandla dessa som en särskild grupp bland de europeiska företagen i stort.

  László Kovács, ledamot av kommissionen. – (EN) Mitt svar är ett klart ”ja”. Kommissionen betraktar de små och medelstora företagen som en särskild grupp, som ska få stöd för att den tillhandahåller ett stort antal arbetstillfällen. Enligt min bedömning kommer den gemensamma konsoliderade bolagsskattebasen att särskilt gynna de små och stora företagen, som befinner sig i en mindre fördelaktig position än de multinationella företagen. Så om det är någon grupp som kommer att gynnas av den gemensamma konsoliderade skattebasen är det de små och medelstora företagen.

  Talmannen. –

Fråga nr 24 från Dimitrios Papadimoulis (H-1153/05):

Angående: EG-domstolens dom beträffande företaget Marks & Spencer

Den dom som EG-domstolen nyligen utfärdade till förmån för företaget Marks & Spencer, som ansökt om skattelättnader hos de brittiska myndigheterna på grund av att dotterbolag till koncernen gått med förlust i andra länder, skapar nya förutsättningar och kommer att få konsekvenser för statens inkomster via företagsbeskattningen.

Visserligen slås det i domen fast att medlemsstaterna kan förvägra moderbolaget skattereduktion för att undvika att de nationella regeringarna lider skada på grund av att multinationella företag med sina strategier försöker utnyttja luckorna i skattelagstiftningen för att maximera sina vinster, men jag anser ändå att domen banar väg för ett nytt område där medlemsstaterna konkurrerar för att dra till sig investeringar. Vad anser kommissionen om EG-domstolens dom? Tänker kommissionen ta något lagstiftningsinitiativ?

  László Kovács, ledamot av kommissionen. – (EN) Den 13 december 2005 välkomnade kommissionen EG-domstolens utslag i Marks & Spencer-målet om gränsöverskridande förlustavdrag. Domstolen har tolkat principen om etableringsfrihet för gränsöverskridande förlustavdrag på ett sätt som är i enlighet med den inre marknadens logik och filosofi och som stöds av kommissionen.

Kommissionen måste fortsätta sina ansträngningar att undanröja alla hinder för företagen så att de kan skörda frukterna av den inre marknadens fördelar. Kommissionen har därför för avsikt att lägga fram ett meddelande inom en nära framtid, i vilket man anger sin syn på gränsöverskridande förlustavdrag. Detta meddelande kommer att gå längre än till det specifika fallet med Marks & Spencer och fokusera på de ekonomiska aspekterna.

Kommissionen vet att detta är ett svårt ämne, eftersom medlemsstaterna med rätta är oroade över behovet av att skydda sina skatteintäkter, men det är samtidigt tydligt att man inte kan acceptera att företag även i fortsättningen hindras från att investera och skapa tillväxt och sysselsättning på den inre marknaden i linje med de mål som man har satt upp som en del av Lissabonstrategin.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Herr kommissionsledamot! Ni har inte svarat på min fråga. Marks & Spencer-målet belyser problemet med dubbel skattedumpning. Vi har olika nivåer och olika förhållningssätt i medlemsstaterna för beskattning av multinationella företag med moderbolag och dotterbolag i Europeiska unionen.

EG-domstolens avgörande belyser snarare än löser problemet. Jag frågar er på nytt: Vad tänker kommissionen göra för att motverka stora multinationella koncerners skatteflykt och hindra att medlemsstaterna går miste om offentliga inkomster?

Tänker kommissionen ta något lagstiftningsinitiativ? Varför talar man annars om en ekonomisk och monetär union?

  László Kovács, ledamot av kommissionen. – (EN) Kommissionens tolkning av EG-domstolens utslag i Marks & Spencer-målet är helt i enlighet med domstolens utslag. Problemet i detta fall var att det är tillåtet med förlustavdrag på landets interna marknad enligt Förenade kungarikets lagstiftning, medan detta inte är tillåtet i fråga om andra företag eller filialer som tillhör Marks & Spencer i olika medlemsstater – en i Tyskland och en i Belgien. EG-domstolens utslag, som var i enlighet med den inre marknadens filosofi, var till Marks & Spencers fördel, och kommissionen stödde detta.

Kommissionen vill studera budgetkonsekvenserna av sådana utslag noggrant, och försöka att ta initiativ till en bättre samordning inom medlemsstaternas skattepolitik: om en harmonisering inte är möjlig så behövs åtminstone samordning för att undvika problem av det här slaget.

Avslutningsvis vill jag hänvisa till den första frågan om den gemensamma konsoliderade bolagsskattebasen som skulle lösa problemet. Svårigheten ligger som jag tidigare sagt i att vi i bästa fall, om allt går problemfritt, kommer att kunna lägga fram ett lagstiftningsförslag tidigast 2008, så vi har fortfarande två år på oss att komma med någon tillfällig lösning.

  Talmannen. –

Fråga nr 25 från Hélène Goudin (H-1133/05):

Angående: Avreglering av postmarknaden inom EU

Det fristående konsultföretaget Wik har fått i uppdrag av kommissionen att utvärdera avregleringen av postmarknaden inom EU. Det har framkommit av artiklar i svensk media att konsultföretaget bland annat har föreslagit följande:

Inget EU-land ska kunna ålägga någon postoperatör skyldigheten att ha enhetstaxa för porto. Prissättningen ska vara fri och marknadsbaserad, inte samhällsreglerad. Det kan därmed bli billigare att skicka ett brev inom en storstad än mellan två städer inom samma land som ligger långt ifrån varandra. Dessutom ska reglerna för hur ofta post ska utdelas inskränkas till minst en dag per vecka, inte fem dagar i veckan, vilket nu är fallet.

Hur ser kommissionen på ovan nämnda förslag? Anser kommissionen att avskaffandet av en enhetstaxa för portot kan få negativa konsekvenser för invånare i avlägsna orter i glesbefolkade länder såsom Sverige och Finland?

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. – (EN) Den utvärdering av sektorn som ledamoten hänvisade till utfördes 2004 av Wik Consult på uppdrag av kommissionen för att stödja det pågående arbetet med det successiva öppnandet för konkurrens på EU:s marknad för posttjänster.

De åsikter som kommer till uttryck är konsultens. Denna utvärdering är bara en av många faktorer som kommissionen beaktar när man ser på de olika alternativen och de möjliga följderna av dessa. Utvärderingen tjänar, utöver det regelbundna samrådet med aktörer och i synnerhet det Internetbaserade offentliga samråd som är på gång, faktiskt som plattform för inledandet av en öppen debatt om förutsättningarna för ytterligare infasning av konkurrens på marknaden för posttjänster.

Kommissionen är av den uppfattningen att den inriktning som samrådet tagit när det gäller frågan om enhetliga avgifter och leveransfrekvens var ett försök att ge den offentliga postoperatören ökad flexibilitet, för att på lång sikt stödja en livsduglig och effektiv samhällsomfattande tjänst.

Genom det nuvarande postdirektivet 97/67/EG, ändrat genom direktiv 2002/39/EG, införs inte några enhetliga avgifter, men det innehåller krav på en leveransfrekvens på minst fem dagar i veckan.

Kommissionen kan försäkra ledamoten att man kommer att göra sitt bästa i fråga om alla aspekter av postreformen i Europeiska unionen, inklusive de båda frågor som tagits upp, för att finna den rätta balansen mellan nödvändig harmonisering på EU-nivå och de villkor som ska fastställas på medlemsstatsnivå, som skulle återspegla de mycket olika egenskaperna på varje marknad för posttjänster.

  Hélène Goudin (IND/DEM). – Tack herr kommissionär. Jag skulle vilja få svar på det jag frågade avslutningsvis, dvs. om man har tänkt över vad det kan få för konsekvenser för invånare i glesbygden. Detta berör kanske framförallt oss uppe i Norden som har flera mil mellan olika hushåll och olika byar.

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. – (EN) Som jag sa i mitt svar kommer denna utvärdering bara att utgöra en del av kommissionens överväganden. Syftet med just denna konsults rapport är att informera kommissionen om sina åsikter, och den kommer inte att innebära ett föregripande av kommissionens slutgiltiga beslut i den här frågan. Ledamoten kan vara säker på att detta bara utgör en del av den övergripande överläggningsprocessen, och inte på något sätt kommer att förpliktiga kommissionen att lägga fram ett förslag i den ena eller andra riktningen.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Det gläder mig att kunna säga att det inte är det enda övervägandet, för vi är många som använder posttjänsten och som vill att den ska levereras varje dag snarare än bara en gång i veckan. Men det råder också osäkerhet när det gäller de faktiska postkontor som kommer att spridas över Irlands glesbygd liksom över Europas glesbygd. Kan kommissionsledamoten kommentera kommissionens åsikter i fråga om de tjänster – förutom posten – som erbjuds, och när ett beslut kan fattas av kommissionen, så att saker och ting blir klarare?

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. – (EN) Som ledamoten kanske känner till måste kommissionen lägga fram en rapport före utgången av 2006 om den riktning man anser att avregleringen av marknaden för posttjänster bör ta. Alla aktuella rapporter och samråd utgör en del av den överläggningsprocess som ska leda till ett sådant beslut.

Som Mairead McGuinness känner till har avregleringen av marknaden för posttjänster pågått under en tid nu, och kommissionen måste som en del av denna utveckling lägga fram en rapport om vilken riktning som bör följas.

Frågan om samhällsomfattande tjänster utgör en central del av överläggningsprocessen. Det är naturligtvis angeläget för medlemsstaterna att organisera sina system när det gäller postkontor på glesbygden som de anser vara lämpligt och i linje med sina egna behov. Vår specifika roll som kommission är att överväga öppnandet av marknaden för posttjänster.

  James Hugh Allister (NI). – (EN) Kan kommissionsledamoten lova att han inte kommer att sträva efter att genomföra ett system som kommer att ge glesbygdssamhällen en andra klassens tjänst? Vilka specifika åtgärder planerar han för att undvika att privata företagare plockar ut de bekväma och fördelaktiga aspekterna av posttjänsten medan personer som är bosatta i glesbygden behandlas som andra klassens medborgare?

Har kommissionsledamoten, med tanke på den avreglering som nyligen infördes i Förenade kungariket, några planer på att övervaka denna, eller några kommentarer angående den?

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. – (EN) Den fråga som togs upp av ledamoten kommer att utgöra en del av vårt övervägande när det gäller de förslag som kommer att läggas fram i slutet av 2006. Och ja, jag är mycket medveten om betydelsen av en samhällsomfattande tjänst, och i synnerhet betydelsen av en sådan tjänst för Europas glesbygdssamhällen.

  Talmannen. –

Fråga nr 26 från Zuzana Roithová (H-1140/05):

Angående: Hälso- och sjukvårdstjänster och förslaget till direktiv om tjänster på den inre marknaden

Det finns en risk för att hälso- och sjukvårdstjänster kommer att undantas från direktivets tillämpningsområde. Patienter skulle inte kunna använda sig av samma rättigheter som de som köper andra tjänster (rätten till information om tjänsteleverantörer, krav att teckna försäkring för skadeersättning). Tack vare EG-domstolen har patienterna redan blivit berättigade till ersättning för hälso- och sjukvårdskostnader som uppstått i en annan medlemsstat, vilket innebär att artikel 23 helt enkelt skulle leda till att rättspraxis införlivades med nationell lagstiftning, samtidigt som patienterna skulle åtnjuta ökad säkerhet på grund av definitionen av sjukhusvård.

Vad har medlemsstaterna gjort för att införliva patienternas rätt till ersättning från de egna socialförsäkringssystemen för hälso- och sjukvårdskostnader som uppstått i en annan medlemsstat? Vad avser kommissionen att göra för att garantera dessa rättigheter om artikel 23 inte antas?

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. – (EN) Artikel 23 i förslaget till direktiv om tjänster på den inre marknaden kodifierar, som ledamoten säger i sin fråga, de befintliga rättigheterna till patientrörlighet. I EG-domstolens rättspraxis har det fastställts att en patient, beroende av vissa villkor, har rätt att få ersättning för sjukvård som getts i en annan medlemsstat genom socialförsäkringssystemet i sin egen medlemsstat. Patienter har rätt att utan förhandstillstånd få återbetalning för vård i andra medlemsstater som inte tillhandahållits på sjukhus. För sjukhusvård kan förhandstillstånd krävas innan en patient kan resa utomlands för att få sjukvård. Tillstånd måste beviljas om den nödvändiga vården inte kan ges i patientens medlemsstat inom en tidsgräns som är medicinskt motiverad.

Innan förslaget till tjänstedirektiv lades fram granskade kommissionen genomförandet av patienters rättigheter i medlemsstaterna. Kommissionens slutsats var att EU-medborgarna stöter på omotiverade eller oproportionerliga hinder när de ansöker om ersättning för medicinska kostnader i den medlemsstat där de är bosatta för kostnader för vård i en annan medlemsstat som inte tillhandahållits på sjukhus, eller för att få godkännande till ersättning av kostnader för eventuell sjukhusvård.

För en enskild medborgare är rätten till vård i en annan medlemsstat och att få kostnaderna täckta av sitt eget socialförsäkringssystem förmodligen en av de största fördelarna på den inre marknaden. Dessa fördelar är anledningen till att kommissionen föreslår att hälsovård införs inom tjänstedirektivets räckvidd och till att kommissionen lägger fram förslag om en särskild bestämmelse om ersättning för utgifter för vård i andra medlemsstater.

Kommissionen har också engagerat sig aktivt i högnivågruppens arbete för gränsöverskridande hälso- och sjukvårdstjänster och patientrörlighet när det gäller att fastställa hur ramen för garanti och främjande av patienternas rättigheter på den inre marknaden kan utvecklas på bästa sätt.

I detta arbete har de tydliga fördelarna med ett samarbete mellan medlemsstaterna när det gäller hälso- och sjukvårdsrelaterade frågor framgått, där återbetalning av kostnader bara är en aspekt. Ett antal medlemsstater är bekymrade över vilka effekter gränsöverskridande sjukvård och patientrörlighet skulle kunna få på de nationella vårdbudgetarna.

I frånvaro av en tydlig rättslig ram kommer vi att fortsätta att ställas inför kravet på en utveckling av EG-domstolens rättspraxis. I avvaktan på parlamentets omröstning i samband med den första behandlingen av det föreslagna tjänstedirektivet skulle det vara olämpligt att spekulera om ståndpunkten vad gäller vissa artiklar, men jag kan bekräfta att kommissionen kommer att agera om en medlemsstat skulle införa oproportionerliga eller obefogade inskränkningar, även genom att inleda överträdelseförfaranden.

  Zuzana Roithová (PPE-DE).  – (CS) Jag vill tacka kommissionsledamoten för hans väl genomtänkta svar. Han påpekade mycket riktigt att lagstadgad rätt att få sjukvårdskostnader som uppstått i en annan medlemsstat täckta är en stor fördel av grundläggande betydelse för den fria rörligheten för personer och tjänster på den inre marknaden.

Jag vill gärna ställa en fråga, om jag får, som före detta sjukvårdsminister och chef för ett stort universitetssjukhus. Är kommissionen medveten om att tjänstedirektivet innebär en viktig möjlighet att fastställa tydliga villkor och lagbestämmelser om återbetalning av kostnader för annan vård än akutsjukvård till medborgarna i de 25 medlemsstaterna, utan att subsidiaritetsprincipen överträds? Är den dessutom medveten om att det redan har blivit omöjligt för EG-domstolen att fortsätta att garantera och tolka lagstiftningen på detta område och att denna roll heller inte kan axlas av en högnivågrupp som deltar i de pågående diskussionerna utan att ha några lagstiftningsbefogenheter och utan att kunna ge någon lagstadgad rätt?

(Talmannen avbröt talaren.)

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. – (EN) Som jag sa i mitt svar var en av anledningarna till införandet av hälsovård inom tjänstedirektivets räckvidd att ta itu med några av de frågor som tagits upp av ledamoten. Men som ledamoten känner till har debatten om tjänstedirektivet i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och i andra utskott lett till att ett antal andra frågor har uppstått, och utskottet för den inre marknaden har röstat i en viss riktning. Vid sammanträdesperioden nästa månad kommer den första behandlingen av tjänstedirektivet att läggas fram för parlamentet, och ändringsförslag kommer att debatteras. Det finns därför många olika ståndpunkter bland ledamöterna av parlamentet i den här frågan, och det finns olika ståndpunkter bland medlemsstaternas regeringar när det gäller huruvida sjukvårdskostnader ska ingå i tjänstedirektivet.

Jag förblir, som jag har sagt tidigare, öppen för orosyttringar och åsikter från alla aktörer när det gäller den här frågan och andra som berör tjänstedirektivet.

  Charlotte Cederschiöld (PPE-DE). – Jag vill särskilt tacka herr kommissionären för det utmärkta svaret till Zuzana Roithová och undrar om inte kommissionen skulle kunna hjälpa till med att skapa förståelse för dessa frågor genom att ta fram ett underlag som visar medborgarna att här finns ett område för verkligt mervärde, dvs. att vi kan få bättre specialistsjukvård, att patienterna skulle kunna få bättre vård av högre kvalitet, ibland till lägre kostnader men framför allt på ett effektivare sätt, att gränsöverskridande vård är ett mervärde för medborgarna. Jag är helt övertygad om att kommissionen skulle kunna ta fram ett underlag som hjälper oss. Jag undrar vad kommissionären tycker om att hjälpa till för att få en bättre debatt i dessa frågor.

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. – (EN) Charlotte Cederschiöld argumenterar som vanligt mycket övertygande för sin sak. Men som jag svarade Zuzana Roithová skiftar åsikterna i denna fråga. Jag avvaktar först och främst resultatet av Europaparlamentets omröstning nästa månad och de olika ändringsförslag som har lagts fram på detta och andra områden.

Charlotte Cederschiöld tar givetvis upp några viktiga punkter på ett mycket övertygande sätt, men det finns också andra åsikter.

  Talmannen. –

Fråga nr 27 från Katerina Batzeli (H-1141/05):

Angående: Offentliga upphandlingar av förvarsutrustning

Kommissionens försök att successivt skapa en europeisk marknad för försvarsutrustning med större insyn och öppenhet går åt rätt håll trots de särdrag som denna sektor uppvisar.

Förfarandet så här långt bygger dels på direktiv 2004/18/EG⁽³⁾, dels på artikel 296 i fördraget, som ger möjlighet till undantag. Tänker kommissionen under en övergångsperiod fastställa tydligare kriterier för tillämpning av artikel 296 om undantag samt för kontroll och övervakning av tillhörande nationella förfaranden?

Anser kommissionen att undantag som tillämpas av offentliga myndigheter i samband med förhandlingar med utvalda leverantörer i fråga om tillverkning av varor i forsknings-, studie- och försökssyfte samt tillhandahållande av försvarsmateriel från juridiska personer i vilka staten ingår med mer än 50 procent av kapitalet är förenliga med villkoren för tillämpning av artikel 296 om undantag?

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. – (EN) Parlamentsledamotens fråga kan delas upp i två delar. Den första frågan gäller om kommissionen avser att ytterligare klargöra vilka kriterier som styr tillämpningen av artikel 296 i fördraget. Den andra mer specifika frågan rör kommissionens bedömning av vilka bestämmelser som ska gälla för forskningskontrakt, experimentkontrakt och kontrakt för utredningar på försvarsområdet.

När det gäller den första frågan utarbetade vi nyligen ett utkast till förslag till kommande initiativ för att öka den gränsöverskridande konkurrensen på området för försvarsupphandling. I ett meddelande den 6 december tillkännagav vi att ett tolkningsmeddelande om artikel 296 skulle antas 2006, och att arbetet med att förbereda ett eventuellt direktiv om försvarsupphandling skulle inledas. Initiativen baseras på resultaten av det samråd som inleddes med grönboken 2004. Parlamentet stöder i sitt bidrag till diskussionen, som var föremål för omröstning den 17 november, uttryckligen kommissionens initiativ.

Tolkningsmeddelandet innehåller anvisningar om hur artikel 296 i fördraget ska tillämpas. Av artikeln framgår att medlemsstaterna kan beviljas undantag från bestämmelserna på den inre marknaden, liksom från direktiv 2004/18/EG när viktiga säkerhetsintressen står på spel. Bestämmelsen ska tillämpas från fall till fall och kan inte tolkas generellt. Det ankommer på den medlemsstat som önskar åberopa bestämmelsen att visa att undantaget är motiverat och rimligt i förhållande till det mål man vill uppnå.

Ett eventuellt direktiv skulle bidra till att samordna förfarandena för försvarsupphandling när undantagsbestämmelsen i artikel 296 inte är tillämplig eller när en medlemsstat väljer att inte åberopa den. Det skulle tillhandahålla nya, mer flexibla upphandlingsbestämmelser som är bättre anpassade till försvarssektorns speciella karaktär. Om kommissionen antar ett eventuellt förslag till ett sådant direktiv beror på den konsekvensbedömning som kommer att göras 2006.

Kommissionen kan inte ta ställning till de sakförhållanden som ledamoten redogör för i den andra delen av frågan. Artikel 296 i fördraget måste tillämpas från fall till fall och utgå från omständigheterna i det enskilda fallet. De principer som bör styra utformningen av bestämmelserna kan emellertid anges i korthet.

Å ena sidan bör det uppmärksammas att offentlig upphandling på området för forskning, utredningar och experiment under vissa omständigheter omfattas av särskilda undantag i det befintliga direktivet och i Världshandelsorganisationens (WTO) avtal om offentlig upphandling. För sådana försvarskontrakt kan också de undantag vara tillämpliga som anges i Europeiska försvarsbyråns (EDA) uppförandekod för det område som avses i artikel 296.

Å andra sidan kan frågan om statligt ägande av potentiella avtalsslutande parters aktiekapital och de konsekvenser som följer av att bestämmelserna tillämpas inte behandlas på grundval av artikel 296. Detta är nämligen kopplat till det lokala undantag som fastställts av EG-domstolen. Enligt denna rättspraxis kan undantag emellertid endast komma i fråga när det rör sig om ett 100-procentigt ägande.

  Katerina Batzeli (PSE). – (EL) Först vill jag tacka kommissionsledamoten för hans öppenhet och utförliga svar på min fråga.

Jag anser att oron över frågan om öppenhet vid offentlig upphandling och offentligt försvar är en fråga som rör EU:s ekonomi i allmänhet, men jag ska komma ihåg kommissionsledamotens förklaring att han kommer att klargöra undantagen från artikel 296 i fördraget utifrån relevanta beslut av EG-domstolen, särskilt när det gäller den del av förfarandet då offentliga kontrakt avseende försvarsutrustning tilldelas.

Vi behöver snarast få veta hur medlemsstaterna ska kunna ingripa genom en samrådsmekanism vid upphandling till följd av forskning och teknik.

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. – (EN) Parlamentsledamoten Katerina Batzeli påminner om fördelarna med öppenhet och insyn på detta speciella område av offentlig upphandling. Som hon emellertid säkert känner till ger artikel 296 medlemsstaterna en betydande frihet att organisera verksamheten. Förhoppningsvis kommer vårt senaste meddelande från december 2005 och de åtgärder som vi planerar att vidta tillsammans med samtliga berörda aktörer att bidra till att ytterligare öka insynen på detta område.

  Glyn Ford (PSE). – (EN) Jag anser att det är viktigt med en gemensam europeisk marknad inom sektorn för försvarsproduktion och försvarsupphandling som är oerhört viktig för EU:s framtid. Jag anser att kommissionens tolkning av artikel 296 i alla fall tidigare har varit omotiverat generös och långtgående. Kan ni uppge om ni kommer att tillämpa en snävare tolkning i framtiden? Min viktigaste fråga gäller om ni på kommissionsnivå, och om en sådan inte redan finns tillgänglig, kommer att göra en beräkning av vad det kostar att inte ha en inre marknad inom försvarssektorn – jag tänker dels på kostnaderna för inköp från utomeuropeiska länder i stället för lokalt inom EU, dels på kostnaderna för en fragmenterad och uppdelad europeisk försvarsmarknad som är inriktad på serietillverkning snarare än massproduktion.

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. – (EN) Såvitt jag vet uppgår det totala beloppet i EU:s försvarsbudgetar till i storleksordningen 169 miljarder euro, varav cirka 82 miljarder euro går till upphandling. Som parlamentsledamoten antyder i sin fråga kan ett öppnande av marknaden på detta område följaktligen leda till mycket betydande besparingar inom ett flertal medlemsstaters försvarsbudgetar, vilket skulle påverka de offentliga finanserna i alla dessa medlemsstater i odelat positiv riktning. Här finns alltså mycket stora möjligheter.

Om vi ska öppna denna speciella marknad ytterligare krävs det emellertid att medlemsstaterna är överens om hur detta ska gå till. Jag vill att dessa uppgifter tas till parlamentets protokoll, helt enkelt för att belysa hur mycket pengar det handlar om på detta område.

  Talmannen. – Frågorna nr 28–30 kommer att besvaras skriftligen.

Fråga nr 31 från Bernd Posselt (H-1127/05):

Angående: EU–Ukraina

Vilken bedömning gör kommissionen av den utveckling som Ukraina uppvisat under de senaste tolv månaderna och vilka strategier har kommissionen utarbetat för att föra detta viktiga och helt europeiska land närmare EU?

  László Kovács, ledamot av kommissionen. – (EN) Tack för frågan. Genom den europeiska grannskapspolitiken har Ukraina förts och kommer även i fortsättningen att föras närmare EU. Samarbetet med Ukraina kan betraktas som synnerligen framgångsrikt. Den handlingsplan för den europeiska grannskapspolitiken som antogs i februari 2005 har visat sig vara ett viktigt och användbart redskap för att genom fördjupat samarbete och närmare ekonomisk integration mellan EU och Ukraina uppmuntra till reformarbete.

Efter den orangefärgade revolutionen kunde en förnyad vilja märkas från ukrainsk sida till förstärkt samarbete mellan EU och Ukraina. Ukrainas sätt att under 2005 genomföra handlingsplanen kan karakteriseras som positivt. Kommissionens ordförande José Manuel Barroso bekräftade vid toppmötet i december 2005 att Ukraina har gjort framsteg i det politiska och ekonomiska reformarbetet. Att förhållandet mellan EU och Ukraina har förbättrats kan märkas på den ekonomiska integrationen och att EU har beviljat Ukraina marknadsekonomisk status, liksom på samarbetet inom de viktiga områdena energi och transport. Förbättringen är tydlig också genom samförståndsavtalet på energiområdet samt på området rättsliga och inrikes frågor och genom att förhandlingar om såväl förenklade viseringsregler som ett återtagandeavtal inletts. På det utrikes- och säkerhetspolitiska området märks det förbättrade förhållandet genom tillkomsten av Europeiska unionens gränsövervakningsuppdrag (EU BAM) i den del av Transnistrien i Moldavien som gränsar till Ukraina.

Ett flertal viktiga åtgärder återstår emellertid, bland annat på rättsstatsområdet och särskilt på den ekonomiska sidan, innan Ukraina har genomfört handlingsplanen. Det handlar om att bekämpa korruptionen, att anta relevant lagstiftning för anslutning till WTO och att förbättra företagsklimatet.

Kommissionen hoppas bygga vidare på de nya impulserna från toppmötet – det första där en ukrainsk regering ställde sig entydigt positiv till reformarbete – och kunna utveckla förhållandet till Ukraina. EU åtog sig i februari 2005 att snarast, och så snart de viktigaste politiska frågorna i handlingsplanen har behandlats, inleda samråd om ett förstärkt avtal mellan EU och Ukraina. Åtagandet kvarstår – när vi kan komma i gång avgörs av Ukraina och hur målmedvetet man i reformprocessen tar itu med de frågor som väntar. Parlamentsvalet i mars 2006 kommer att bli ett viktigt test av Ukrainas fortsatta engagemang för demokrati och kommer att vara avgörande för om vi ska hitta nya infallsvinklar i utvecklingen av förhållandet till Ukraina.

Flera viktiga förutsättningar kommer att vara avgörande för det fortsatta samarbetet, nämligen hur framgångsrikt det politiska reformarbetet är, respekten för grundläggande fri- och rättigheter samt medlemskap i WTO, så att Ukraina fullt ut integreras i världsmarknaden. Detta kommer även att ge möjlighet att inrätta ett frihandelsområde mellan EU och Ukraina.

Siktet är inställt på ett nära partnerskap med Ukraina, som grundas på gemensamma värderingar och har som mål ekonomisk integration och förstärkt samarbete på en rad områden. Politiken med ständigt framåtskridande och små, beslutsamma och gemensamma steg i förhållandet mellan EU och Ukraina har visat sig lyckosam under det år som har gått efter den orangefärgade revolutionen och kommer att underlätta för oss att möta de utmaningar som väntar.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Å ena sidan beklagar jag att kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner inte är närvarande – vilket anser jag vara fel eftersom hennes namn står på föredragningslistan – men å andra sidan är jag glad över att det österrikisk–ungerska samarbetet fungerar så väl i kommissionen.

Jag har två korta frågor till kommissionsledamoten. För det första undrar jag vilket stöd i form av personal och finansiering som han anser kan ges under det närmaste året för att hindra att reformprocessen i Ukraina misslyckas eller bryter samman på nytt, som vissa grannländer uppenbarligen anser att den kommer att göra?

För det andra undrar jag vilka särskilda åtgärder kommissionen vidtar för att förbättra transportlederna mellan Europeiska unionen och Ukraina och utveckla gemensam infrastruktur för att stärka Ukrainas energi- och transportförbindelser med väst?

  László Kovács, ledamot av kommissionen. – (EN) Frågorna är tyvärr för tidigt väckta. Benita Ferrero-Waldner har möjligen något uppslag, men för kommissionens del är det ännu för tidigt att besvara frågan, eftersom det först krävs politiska och ekonomiska reformer för att föra Ukraina närmare EU. Därefter är det dags att utvidga och fördjupa samarbetet.

  Inger Segelström (PSE). – Jag skulle vilja skicka med en fråga till kommissionen. Det är så att Europaparlamentet idag med nästan fullständig enighet har antagit ett mycket kraftfullt betänkande om människohandel. Den här frågan har engagerat oss väldigt mycket, och vi har också tagit upp den i de kontakter som vi har haft med Ukraina. I och med dagens beslut flyttar parlamentet fram positionerna. Jag skulle vilja att kommissionen särskilt beaktar denna fråga som har fått ett otroligt stort stöd idag här i Europaparlamentet.

  László Kovács, ledamot av kommissionen. – (EN) Jag anser att det kommer att ta lång tid och kräva hårt arbete att föra Ukraina närmare EU. Jag vet genom min erfarenhet som före detta utrikesminister i grannlandet Ungern att Ukraina har gjort stora framsteg, och efter den orangefärgade revolutionen råder det nu inget tvivel om att Ukraina ytterligare vill närma sig EU och bli både ett demokratiskt land och en marknadsekonomi. Landet har emellertid fortfarande långt kvar innan det fullt ut rättar sig efter EU:s normer och principer.

Vi har två alternativ. Vi kan antingen ställa alltför höga krav och driva bort Ukraina från EU eller visa större tolerans och samarbetsvilja och föra Ukraina närmare EU – vi får nämligen inte glömma att den politiska situationen i landet inte är helt okomplicerad. Ukraina står nu inför allmänna val som oavsett utgång kommer att sätta demokratin i landet på prov. Vad vi måste ta fasta på är inte valresultatet utan att detta är ett demokratiskt skeende som kommer att bli ett test av demokratin i Ukraina.

  Talmannen. –

Fråga nr 32 från Sajjad Karim (H-1128/05):

Angående: Sri Lanka: EU:s reaktion på resultatet i presidentvalet i Sri Lanka och på Pirapaharans uttalande

Den 27 november 2005 framförde Velupillai Pirapaharan, ledare för LTTE, en brådskande och slutlig vädjan till Sri Lankas nyvalde presidenten Mahinda Rajapaske att blåsa liv i fredsprocessen och tillfredsställa tamilbefolkningens politiska strävanden. Pirapaharan menade att om en politisk lösning inte snart presenteras kommer LTTE att intensifiera sin kamp för självbestämmanderätt, möjligen genom att ta till våld. Vilken är kommissionens reaktion på tonen och innehållet i Pirapaharans tal på hjältedagen?

Med beaktande av dödläget i fredsprocessen sedan LTTE drog sig ur processen 2003 samt Rajapaskes (som i sin presidentvalskampanj lovade att inte dela makten med LTTE) och Pirapaharans uppenbart oförenliga ”nollsummesynsätt”, anser inte EU sig ha ett synnerligen stort an svar, i egenskap av medordförande i Tokyo och viktig givare, att i brådskande ordning inleda en dialog med bägge parterna innan dessa återgår till våldshandlingar, i syfte att finna en lösning genom vilken tamilernas självbestämmanderätt erkänns i ett enat Sri Lanka?

  László Kovács, ledamot av kommissionen. – (EN) Tack för frågan. Det finns starka skäl till oro för situationen i Sri Lanka. Fredsprocessen hade ett dåligt år 2005. Mordet på utrikesminister Lakhsman Kadirgamar, valbojkotten som underblåstes av Tamilska Eelams befrielsetigrar (LTTE) i de norra och östra regionerna och många dödade i öster och i Jaffna har satt avtalet om eld upphör på hårda prov.

Att den operativa grupp, den så kallade P-TOMS, där regeringen, LTTE och företrädare för muslimerna gemensamt skulle besluta om återuppbyggnadsarbetet i norr och öster efter tsunamikatastrofen, blev ett misslyckande har också medfört betydande olägenheter och har orsakat mycket stor vrede bland det tamilska folket.

Vad vi nu bevittnar är en farlig upptrappning. Militären i Sri Lanka har nu förlorat över 60 soldater i indirekta attacker från LTTE i Jaffna och i andra regioner i norr och öster. Regeringen har hittills varit anmärkningsvärt återhållsam i sina reaktioner, men detta kan inte fortsätta hur länge som helst.

EU och framför allt kommissionen är mycket viktiga aktörer i fredsprocessen. Sri Lanka ligger kommissionsledamoten med ansvar för yttre förbindelser, Benita Ferrero-Waldner, personligen varmt om hjärtat. Hon reste dit i mars och kämpade hårt för att för att uppnå en överenskommelse om P-TOMS. Hon anser fortfarande att detta skulle ha betytt oerhört mycket. EU har under året sänt kraftfulla budskap till båda parter. I synnerhet EU:s uttalande i september 2005, där det tillkännagavs att inga delegationer på hög nivå från LTTE var välkomna i EU:s huvudstäder, var en mycket tydlig signal att även om EU försöker inta ett balanserat förhållningssätt till konflikten skulle ytterligare våldshandlingar från LTTE inte tolereras.

Kommissionen har också aktivt medverkat till att ge medordförandena en mer framträdande roll. Kommissionsledamoten med ansvar för yttre förbindelser deltog i tre av de fyra sammanträden för medordförandena som ägde rum 2005. Två av dessa hölls faktiskt i Bryssel.

Kommissionen gav sitt fortsatta stöd till Norges medlingsförsök genom att fortlöpande under året sända ut såväl offentliga som privata budskap. Kommissionen ställde sig också bakom förslaget att nästa sammanträde för medordförandena ska äga rum i Sri Lanka i anslutning till fyraårsdagen av avtalet om eldupphör.

Kommissionen kommer under det kommande året att intensifiera sina insatser. Två frågor har angetts som särskilt viktiga för kommissionens agerande. Först och främst kommer kommissionen att arbeta för att medordförandena ska få en ännu mer framträdande roll, vilket inbegriper direkta besök på ministernivå. Kommissionsledamoten med ansvar för yttre förbindelser kommer själv att resa tillbaka dit i februari, förhoppningsvis tillsammans med samtliga medordföranden. Hon vill få möjlighet att diskutera med Velupillai Pirapaharan personligen och direkt till honom framföra att EU omgående kommer att reagera om inte LTTE visar tecken på att ändra inställning.

För det andra arbetar kommissionen nu efter P-TOMS-överenskommelsens sammanbrott med alternativa lösningar för återuppbyggnadsarbetet i norr och öster. Den kommer troligen att försöka arbeta mer lokalt, kanske i ett par områden, i syfte att uppväga bristen på samsyn mellan de viktigaste aktörerna.

  Sajjad Karim (ALDE). – (EN) Jag tackar kommissionsledamoten för det uttömmande svaret. Jag vill ta upp en fråga med anledning av dagens minattack som ledde till att två civila miste livet och att tolv soldater sårades. Detta är den senaste incidenten under en månad av blodiga attacker. Mot bakgrund av att båda sidor i princip har enats om att se över genomförandet av avtalet om eldupphör undrar jag om EU som medordförande i fredsprocessen avser att ta tillfället i akt och verka för att en förklaring om mänskliga rättigheter ska undertecknas av både regeringen och LTTE, i syfte att göra skyddet för de grundläggande mänskliga rättigheterna till en central fråga i fredsprocessen?

  László Kovács, ledamot av kommissionen. – (EN) Tack för den följdfrågan. Eftersom jag inte är behörig kommissionsledamot kan jag endast redovisa min personliga åsikt, inte kommissionens, om den senaste utvecklingen som kommissionen inte har haft tid att diskutera. Jag anser emellertid att det initiativ ni föreslår som ett möjligt alternativ till fullo överensstämmer med kommissionens politik för situationen i Sri Lanka.

  Talmannen. – Fråga nr 33 tas inte upp eftersom ämnet redan förekommer på föredragningslistan för innevarande sammanträdesperiod.

Eftersom frågeställaren är frånvarande utgår fråga nr 34.

Fråga nr 35 från Inger Segelström (H-1160/05):

Angående: Colombia

Vi ser med oro på att demokratiprocessen i Colombia ständigt motverkas av oroligheter i landet. Vi ser med oro på brotten mot de mänskliga rättigheterna som fortfarande sker. Den väpnade konflikten eskalerar och narkotikahandeln är fortsatt stor. Detta är allvarliga utvecklings- och fredshinder för Colombia. Flera svenska frivilligorganisationer skickar personal till Colombia för att deltaga i fredsprojekt och projekt för att värna om lokal- och urinvånarnas rättigheter – inte minst markrättigheter. Detta ska ses i ljuset av att, som i många andra latinamerikanska länder, stora företag expanderar kraftigt, inte minst när det gäller produktion av palmolja. Kommer kommissionen att förslå några särskilda åtgärder för att stödja demokratiprocessen i Colombia?

  László Kovács, ledamot av kommissionen. – (EN) Kommissionen delar parlamentsledamotens oro över de fortsatta kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och över de ihållande hoten mot demokratin i de regioner av Colombia som drabbats av den långvariga interna väpnade konflikten. EU:s strategi för Colombia syftar därför huvudsakligen till att med starkt stöd av de lokala samhällena främja övergripande fredsinitiativ. Avsikten är alltså att genom en rad samordnade åtgärder direkt medverka till att stärka demokratin.

Mellan 2001 och 2005 avsatte exempelvis Europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter drygt 16 miljoner euro till Colombia, som skulle gå till 53 projekt till stöd för mänskliga rättigheter och demokratisering. En del av dessa har genomförts, medan andra fortfarande pågår.

  Inger Segelström (PSE). – Tack herr kommissionär. Att jag ställde den här frågan beror just på att Colombia håller på att bli den näst största flyktingkatastrofen som vi har. Det som är annorlunda med Colombia jämfört med andra länder är att det fortfarande finns ett markinnehav mellan de lokala och de regionala markägarna. Det är det som gör att det fortfarande finns en möjlighet att hjälpa lokalbefolkningen och se till att de får ha kvar sitt land, vilket ju kommer att vara det viktiga när vi försöker lösa den här konflikten. Jag tackar så mycket för svaret och jag hoppas naturligtvis att vi gemensamt kommer vidare i dessa fredsinitiativ som EU tar.

  László Kovács, ledamot av kommissionen. – (EN) Jag vill inte yttra mig om detta, eftersom jag inte känner till det problem som ledamoten har tagit upp.

  Talmannen. –

Fråga nr 36 från Ryszard Czarnecki (H-1169/05):

Angående: ASEAN-ländernas toppmöte – skydd av mänskliga rättigheter

Vilken bedömning gör kommissionen av det toppmöte som ASEAN-länderna höll i december, i synnerhet när det gäller skydd av mänskliga rättigheter i länder som Myanmar (Burma)?

  László Kovács, ledamot av kommissionen. – (EN) Kommissionen följer med intresse försöken av institutioner och enskilda personer i Asean-länderna att upprätta en mekanism för de mänskliga rättigheterna. Kommissionen stöder detta arbete och andra frågor som rör de mänskliga rättigheterna genom olika samarbetsprogram i flera Asean-länder. En EG-sponsrad konferens om de mänskliga rättigheterna som omfattar alla Asean-länderna kommer att hållas i Manila 2006.

Det är uppmuntrande att notera att ett Asean-toppmöte för första gången krävde att politiska fångar i Myanmar skulle friges. Ledarna i Asean enades även om att sända utrikesministern i Malaysia, nuvarande ordföranden i Asean, för att göra en bedömning av den demokratiska processen under ett besök.

Samtidigt som dessa initiativ av Asean är positiva bör vi vara fortsatt försiktiga kring utsikterna för omedelbara förändringar i Myanmar och särskilt kring frigivandet av Aung San Suu Kyi.

  Ryszard Czarnecki (NI).  – (PL) Herr kommissionsledamot! Framsteg har visserligen gjorts, åtminstone med kravet på att mänskliga rättigheter ska respekteras i det land som tidigare hette Burma. Jag har dock en fråga, eller snarare en förfrågan och ett förslag, till Europeiska kommissionen. Jag anser att kommissionen bör övervaka situationen löpande, givetvis med hjälp av parlamentet. Konkret internationellt tryck från såväl Europa som Asien är vårt enda hopp för att nå konkreta resultat. Jag uppmanar Europeiska kommissionen att löpande engagera sig i denna fråga.

  László Kovács, ledamot av kommissionen. – (EN) Tack för ert förslag, som jag kommer att vidarebefordra till Benita Ferrero-Waldner. Jag tror att de möjligheter som står till förfogande för Europeiska unionen, som inte ligger i regionen, är mer begränsade än de som exempelvis står till Aseans förfogande. Jag anser att Asean skulle kunna göra mer, men ert förslag är väl värt att tas under övervägande.

  Talmannen. – De frågor som på grund av tidsbrist inte hade besvarats skulle erhålla skriftliga svar (se bilagan).

Frågestunden är avslutad.

(Sammanträdet avbröts kl. 19.05 och återupptogs kl. 21.05.)

ORDFÖRANDESKAP: ONYSZKIEWICZ
Vice talman

(1) EGT L 327, 22.12.2000, s. 1.

(2) EGT L 18, 21.1.1997, s. 1.

(3) EUT L 134, 30.4.2004, s. 114.

14. Den gemensamma organisationen av marknaden för socker – Stödsystem för jordbrukare (socker) – Omstrukturering av sockerindustrin (fortsättning)

  Talmannen.  – Nästa punkt på föredragningslistan är följande betänkanden av Jean-Claude Fruteau för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling.

  María del Pilar Ayuso González (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera Jean-Claude Fruteau till hans insatser för att förbättra kommissionens förslag, som är en helomvändning jämfört med EU:s politik för sockersektorn efter 1968 och som dessutom kommer att leda till att sockerbetsodlingen upphör i många av EU:s regioner.

Även om det har sagts flera gånger tidigare vill jag betona den brist på respekt som rådet har visat gentemot parlamentet genom att ingå en överenskommelse och offentliggöra detta för medierna innan det hade tagit del av parlamentets synpunkter. Den gentlemannaöverenskommelse som alltid har funnits mellan institutionerna har brutits. Med den typen av antidemokratiskt agerande är det knappast förvånande att medborgarna saknar tilltro till institutionerna och röstar som de gör och kommer att fortsätta att göra.

När det gäller den politiska överenskommelse som rådet har nått ligger den närmare kommissionens förslag än föremålet för Europaparlamentets omröstning i morgon. Ta bara priserna. Ni har gått med på en sänkning på 36 procent, medan kommissionen föreslår 39 procent och vi i parlamentet kommer att rösta om en sänkning på 30 procent.

Jag vill även säga att jag vänder mig mot diskrimineringen av länder som har lägre produktion än konsumtion och som därför inte producerar de överskott som i teorin gör denna reform nödvändig. Dessa länder bestraffas, samtidigt som de stora producenterna av C-socker får en extra kvot.

Alla talar slutligen om produktion av biobränslen som ett alternativ till sockerbetor, som kommer att försvinna från marknaden, men hur och när ska förutsättningarna för detta skapas? Jag kan inte tänka mig att ni, herr kommissionsledamot, tror att vi med en och en halv miljon hektar för energigrödor och ett stöd på 40 euro per hektar kan tillgodose behoven hos det mycket stora antal jordbrukare som kommer att förlora sitt levebröd.

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE). – (HU) Herr talman! Rådets beslut är brutalt för EU:s och därmed den ungerska sockerindustrin, och kan därför inte godtas. Europaparlamentet kan inte tillåta att EU:s sockerindustri slås i spillror. Om denna brutala förordning från rådet blir kvar kommer sockerproduktionen att ha begränsats till två EU-länder inom femton år, nämligen Frankrike och Tyskland.

Detta skulle kunna undvikas om föredraganden Jean-Claude Fruteaus utmärkta, noggranna och väl avvägda betänkande antas, men till och med den variant som Mariann Fischer Boel föreslår vore bättre för EU:s sockerproducenter.

Europaparlamentets ståndpunkt är att prissänkningen bör vara 30 procent, vilket är lägre än den nivå som anges i rådets beslut, och att kompensationen bör vara högre, om möjligt 100 procent. Det är även viktigt att se till att övergångsperioden inte överstiger fyra år. Arealbaserat stöd bör kopplas till delproduktion, vilket bör inlemmas som ett av villkoren. Detta är mitt önskemål till kommissionsledamoten.

En måttligare prissänkning skulle, tillsammans med nämnda villkor, innebära större överlevnadschanser för sockerbetsproduktionen och sockerindustrin i länder som tillhör EU:s genomsnitt, t.ex. Ungern. Tyvärr ägs samtliga fem ungerska sockerfabriker av utländska – franska, tyska och österrikiska – betodlare, som kan besluta att begränsa produktionen till sina egna länder. Detta innebär en risk för ett land som Ungern, med en ekonomisk produktion som ligger kring genomsnittet i EU. Jag riktar därför följande uppmaning till mina kolleger: Låt oss rätta till rådets felaktiga beslut.

  Johan Van Hecke (ALDE). – (NL) Mina damer och herrar! Priset för socker, som för närvarande är EU:s mest subventionerade jordbruksprodukt, är tre gånger högre än världsmarknadspriset. Denna situation är verkligen orättvis och oacceptabel, och jag anser därför att en genomgripande reform var, och är, oundviklig.

En fråga som kräver svar är om kommissionens förslag är tillräckligt långtgående. Jag anser att sockersektorns strukturella problem, det vill säga den generella överproduktionen, har glömts bort. Det produceras redan långt mer socker än vad som konsumeras. Denna situation kommer att förvärras i takt med att priset sjunker, något som bara kommer att gynna de stora producenterna och distributörerna. När det kommer till kritan blir det jordbruksindustrin som stoppar pengarna i egen ficka, medan de små jordbrukarna får mindre betalt för sina sockerbetsskördar. I slutändan får konsumenterna betala samma pris för ett kilo socker.

Det är framför allt de allra fattigaste länderna som riskerar att drabbas av reformen. Förmånsbehandling har gett upphov till lokala sockergrödor, ofta i liten skala och med mycket begränsad avsättning, i olika AVS-länder. Dessa länder har ingen chans att konkurrera utan fortsatt stöd från EU. Därför är Glenys Kinnocks ändringsförslag så viktigt då syftet är att frigöra 200 miljoner euro per år till AVS-länderna. Glenys Kinnocks övriga ändringsförslag förtjänar för övrigt också vårt stöd.

Om vi inte fullgör våra åtaganden inom ramen för initiativet ”Allt utom vapen” kommer detta allvarligt att skada vår trovärdighet i förhållande till de minst utvecklade länderna. Reformen ger även upphov till en diskussion om ett allmänt avskaffande av alla exportsubventioner, såsom utlovades i Hongkong nyligen. Jag vill avrunda med att säga att sockerreformen är nödvändig, men inte om det söta och goda bara kommer storproducenterna till del medan fattiga jordbrukare bara får magknip.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Som vi klargjorde i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling hyser vi stor oro inför denna sockerreform och de ställningstaganden rådet så olyckligt gjorde före denna debatt.

I våra förslag i utskottet betonades principen om livsmedelssuveränitet och livsmedelssäkerhet samt skyddet av jordbrukare och industri i regioner och medlemsstater med problem. Vi har också förespråkat en höjning av produktionskvoterna i länder där produktionen understiger konsumtionen, t.ex. i Portugal.

Vi har därför föreslagit, och kommer att fortsätta att förespråka, en höjning av produktionskvoterna för fabriken i Coruche i Portugal till 120 000 ton sockerbetor, för att säkra den ekonomiska lönsamheten, arbetstillfällena och sockerbetsproduktionen, mot bakgrund av de goda förutsättningarna i Portugal och att konsumtionen av socker är väsentligt högre än produktionen.

  Kathy Sinnott (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Man brukar säga att det är bättre att ge någon ett metspö än att ge honom fisk. Om vi ska avskaffa sockerproduktionen i Irland och EU kan och måste vi ge jordbrukarna och producenterna ordentlig kompensation, även om det bara sker för att döva vårt samvete.

Men har vi blivit galna? Varför ska vi avskaffa sockerproduktionen när vi desperat behöver hitta alternativ till petroleumbränslen? Varför betalar vi för att ha tomma åkrar och rostande utrustning när vi behöver sockerproduktionen mer än någonsin? Socker kan användas till annat än godis.

Å ena sidan varnar vi för att oljan kommer att ta slut och främjar alternativ. Å andra sidan har vi fått socker – ett av de tänkbara alternativen – att försvinna. Den ena handen verkar inte veta vad den andra gör. Hur ska vi kunna uppnå någonting?

Låt oss samtidigt som vi planerar vårt eget kompensationspaket komma ihåg tredjeländer som Mauritius, som skövlas på grund av våra sockerreformer.

  Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN).  – (PL) Herr talman! Avregleringen av sockermarknaden är en komplicerad fråga som vi behöver ägna särskild uppmärksamhet. Europaparlamentet gjorde detta genom att anta en resolution den 10 mars 2005 om den kommande reformen av den gemensamma organisationen av marknaden för socker. Tyvärr struntade Europeiska kommissionen i denna resolution. I juli 2005 lade kommissionen fram tre förslag till förordningar som gick emot syftet med den resolution som parlamentet antagit. Parlamentet negligerades på nytt den 24 november 2005, då rådet antog en slutlig version av reformen utan att fråga efter parlamentets åsikt och trots motståndet från Polens och Greklands jordbruksministrar. Detta har lett till att förslag har lagts fram för oss som strider mot EU:s solidaritetsprincip och som syftar till att reformera sockermarknaden på bekostnad av de mindre länderna, framför allt de nya medlemsstaterna. Syftet är också att se till att EU:s sockerproduktion koncentreras till Tyskland och Frankrike.

De lösningar som föreslagits kommer att missgynna jordbrukarna och de anställda i sockerfabrikerna, men gynna de stora sockerföretagen. Det är den lilla människan och partnerskapsprincipen som får stryka på foten i denna reform. De nya medlemsstaterna har privatiserat sina sockerfabriker, och ändå övertogs flertalet av dessa fabriker i Polen av utländska ägare till bara en tredjedel av vad ägarna nu får i ersättning för att lägga ned produktionen. Situationen är densamma i många andra länder.

Av dessa och många andra skäl föreslår jag att samtliga tre förslag avvisas och en ny reform utformas i enlighet med parlamentets resolution av den 10 mars 2005.

  Jan Tadeusz Masiel (NI).  – (PL) Herr talman! Jag är helt på det klara med att allt mer genomgripande reformer av den gemensamma jordbrukspolitiken måste, och kommer att, genomföras. Det är olyckligt att de nya reformerna kommer att missgynna jordbrukarna, och som vanligt är det de nya medlemsstaterna som drabbas hårdast. Detta är ytterligare ett exempel på de orättvisa villkor som fastställdes för vår anslutning till EU.

Det kommer nog knappast som någon överraskning för kommissionsledamoten att den kommande reformen av sockerordningen inte kommer att göra henne populär i Polen. Hon borde dock ha större förståelse för våra argument och lyssna mer på dessa. Som föredraganden sa bör vi framför allt tänka på de män och kvinnor som tjänar sitt uppehälle inom sockersektorn. Den planerade kompensationen bör främst ges till arbetstagarna i sockerfabrikerna och jordbrukarna, inte till sockerfabrikernas ägare. Detta är viktigt inte minst för att majoriteten av Polens sockerfabriker står under utländsk kontroll.

Överföringen av produktionskvoter från ett land till ett annat bör förbjudas för att förhindra spekulation. Reformen av sockermarknaden är ännu en förspilld möjlighet. I stället för att bli ett uttryck för solidaritet mellan EU:s medlemsstater och utvecklingsländerna kommer den att leda till att stödet till de fattiga länderna blir otillräckligt och till nya stridsfrågor mellan medlemsstaterna.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE).  – (PL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Behovet av att reformera sockermarknaden är akut, eftersom den nuvarande ordningen som reglerar kvoter, priser och exportsubventioner löper ut den 30 juni 2006. Det slags förändringar som har föreslagits är dock oacceptabla.

Inte bara jag utan också majoriteten av sockerbetsodlarna i Polen anser att dessa förändringar inte kan betecknas som något annat än skandalösa. Den politiska kompromiss som rådet nu har nått är oacceptabel. Polska sockerbetsodlare har till och med hävdat att reformen av EU:s sockermarknad sköts upp medvetet tills de nya medlemsstaterna hade anslutit sig så att EU:s sockerproduktion kunde skäras ned på bekostnad av dem. Europeiska kommissionen har upprepade gånger sagt att C-sockerkvoter destabiliserar marknaden. WTO-panelen fattade beslut till vår nackdel, och vårt överklagande ledde inte någonvart. Ändå innehåller ministerrådets kompromiss ytterligare 1,1 miljoner ton C-socker för de medlemsstater som är de största producenterna av detta socker.

Bristen på konsekvens i Europeiska kommissionens och rådets åtgärder är anmärkningsvärd. Trots att dessa institutioner har som mål att begränsa produktionen har de föreslagit en ökning för de länder som producerar stora kvantiteter av det så kallade C-sockret. Många sådana julklappar delades ut – synd bara att jultomten inte var lika generös mot alla länder. Hur förklarar kommissionsledamoten och rådet att bara vissa utvalda länder kommer att få extra stöd? Hur valdes dessa länder ut? Kostnaden för dessa julklappar, som består i generösare omstruktureringsstöd, ska bäras av andra, väsentligt fattigare länder, däribland Polen. Jag vill be kommissionsledamoten klargöra om reformen av sockermarknaden bara handlar om pungslående eller om den bygger på konsekventa åtgärder som kommer att garantera en konkurrenskraftig europeisk sockermarknad.

Jag vill be parlamentet att anta de ändringsförslag jag har lagt fram för att åtminstone i någon mån förbättra reformen av sockermarknaden. Låt oss hoppas att kommissionen och rådet beaktar dessa ändringsförslag. Det finns fortfarande en chans att de kommer att göra det, och i så fall blir jag mycket tacksam.

  Marc Tarabella (PSE). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Genom denna debatt och den efterföljande omröstningen sätts äntligen punkt för det ett år långa arbete som pågått i parlamentet, och jag vill lyfta fram Jean-Claude Fruteaus konstruktiva inställning och uttrycka mitt stöd för hans betänkanden. Detta är dock inte slutet utan början på en utvecklingsprocess inom denna sektor.

Till er, fru kommissionsledamot, vill jag säga att tendensen att bara se till marknaden har fått förödande konsekvenser, även om vi har bidragit något till att mildra konsekvenserna. Om den här typen av reform av goda skäl anses oundviklig är redan detta ett skäl att oro sig över dess följder. Det beror på att reformen, efter att rådet och parlamentet jämkat samman sina ståndpunkter, har omfattat en drastisk prissänkning på 36 procent på fyra år. Avreglering genom prissänkningar gynnar de stora producenterna, som kan fortsätta att växa på bekostnad av miljön och i ännu högre grad utnyttja underbetalda arbetstagare utanför EU. Det gynnar också storkonsumenterna, som kan köpa socker väsentligt billigare på världsmarknaden utan att slutproduktens pris påverkas, varigenom deras vinster maximeras. Så ser deras definition av utveckling ut, som dock inte bör blandas ihop med vår syn på utveckling.

Avreglering genom prissänkningar inverkar även negativt på de små producenterna här i EU, men också i AVS-länderna och de minst utvecklade länderna, som kommer att få mindre betalt för sitt socker och kanske till och med tvingas avveckla produktionen utan att ha någon annan hållbar inkomstkälla. Inte heller de små konsumenterna gynnas av detta, eftersom mycket tyder på att de kommer att få betala lika mycket som tidigare. I EU kommer dessutom vissa länder att avveckla sin produktion medan andra kommer att fortsätta med vissa problem, som drabbar både producenterna, företagen och deras anställda.

Med er tillåtelse skulle jag vilja ta upp en specifikt belgisk fråga här. Jag skulle välkomna möjligheten till en omstrukturering av sektorn för cikoriarot i syfte att producera inulin, som det finns goda avsättningsmöjligheter för. Jag har lagt fram några ändringsförslag om detta, och jag tackar er, mina damer och herrar, för att ni godtar dem. När det gäller rådet, som ska hålla ett möte i februari, hoppas jag att större vikt kommer att läggas vid det stödbelopp som öronmärkts för jordbrukarna och de villkor som företag som ansöker om omstruktureringsstöd måste uppfylla. Jag kommer att följa detta noggrant.

  Luciana Sbarbati (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Överenskommelsen om den gemensamma organisationen av sockermarknaden har kallats historisk och ett modigt och djärvt beslut om en situation där dödläge har rått i alltför många år. Det har betonats att handling krävs nu så att man kan finna de medel som behövs för att genomföra denna smärtsamma, men absolut nödvändiga, omstrukturering och garantera inte bara kompensation för berörda odlare, utan också långsiktig hållbarhet för denna sektor. Denna nya politik kommer att gynna utvecklingen och stärka EU:s förhandlingsposition vid det kommande WTO-mötet i Hongkong nästa månad.

Med denna reform kommer EU verkligen att bli en attraktiv marknad för utvecklingsländerna, en marknad de kan exportera sitt socker till, även om jag personligen anser att vi kommer att förlora mycket i kvalitet och garantier för konsumenternas hälsa. Här, fru kommissionsledamot, måste vi kanske inta en tuffare och mer välbetänkt och försiktig hållning. Överenskommelsen kommer slutligen att göra det möjligt för EU att ge sina AVS-partnerländer ekonomiskt stöd för att anpassa sig till förändringen, men i slutändan kommer den givetvis att skydda Frankrike och Tyskland, som alltid.

Även om jag verkligen vill berömma det arbete som utförts av föredraganden och utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling vill jag inte uppehålla mig alltför länge vid överenskommelsens villkor, som alla nu känner till. Jag måste dock återigen betona att Europaparlamentets betydelse har underskattats, eftersom rådet och även kommissionen alltför ofta förbigår parlamentet.

Samtidigt som jag därför hoppas att ändringsförslagen i syfte att förbättra texten kommer att godtas vill jag också säga hur förvånad jag är över att det inte har gjorts några som helst ansatser att inta ett djärvare förhållningssätt till den gemensamma jordbrukspolitiken och se till att EU har det energioberoende som det behöver, genom att fokusera på alternativa energikällor eller energikällor som kan integreras med olja, t.ex. energi från biomassa, som också har förespråkats av professor Vittorio Prodi.

Genom att omvandla biomassa kan vi skapa vinster som gott och väl uppväger förlusterna från socker. Är kommissionen medveten om detta? Är den det? Jag anser att det skulle löna sig för EU att investera i sektorn för omvandling av biomassa, vilket också råkar vara en teknik som direkt genererar väte. Två ton torr biomassa genererar faktiskt samma mängd värme som ett ton olja, med den skillnaden att den potentiella kostnaden för biomassa är 200 euro per ton medan den är 400 euro per ton för olja. Låt mig ge ett exempel: Italien skulle spara cirka 12 miljarder euro och EU cirka 120 miljarder euro. Med de pengarna skulle vi kunna genomföra en politik där reformens mål kombineras med mål för social rättvisa på bästa möjliga sätt och utan några plötsliga och svåra påfrestningar. Vi skulle kunna införa framsynta åtgärder som främjar miljön, jordbrukarna och producenterna själva, utan att gynna en understödskultur och framför allt utan att förlora arbetstillfällen.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN).  – (PL) Herr talman! I dag debatterar vi tre betänkanden som har lagts fram för parlamentet om reformen av sockermarknaden. Som företrädare för en ny medlemsstat, Polen, vill jag ta upp två allvarliga problem med denna reform.

För det första har reformen blivit nödvändig på grund av de omåttliga sockermängder som framför allt två länder exporterar, nämligen Tyskland och Frankrike. Denna export uppgår till närmare 2 miljoner ton, och det är Frankrike och Tyskland som borde bekosta reformen genom att väsentligt minska sin sockerexport. Eftersom Polen bara exporterar 90 000 ton kan landet inte begränsa produktionen mer än så.

För det andra har begränsningarna för sockerproduktionen inriktats på sockerfabrikerna snarare än på jordbrukarna i Polen, till skillnad från i övriga EU-länder. Majoriteten av sockerfabrikerna i Polen har köpts upp av tyska och franska investerare, som betalade cirka 200 euro för varje ton begränsad produktion. Eftersom ägarna till dessa fabriker kommer att kompenseras med inte mindre än 730 euro per ton minskad produktion kommer de att få närmare fyra gånger mer än vad de betalade. De kommer dessutom fortfarande att äga industritillgångarna, det vill säga byggnader, mark och maskiner.

Jag vill göra kommissionen och rådet och även kommissionsledamoten, som är här i dag, uppmärksamma på dessa två allvarliga problem. De tror allihop att de har kommit på en utmärkt idé till reform av sockermarknaden.

  Duarte Freitas (PPE-DE). – (PT) Herr talman, mina damer och herrar, fru kommissionsledamot! Vi är alla överens om att sektorn behöver reformeras för att den ska bli hållbar, i enlighet med den senaste reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken och EU:s internationella åtaganden. Trots dessa nya mål skulle dock den reform som har föreslagits av kommissionen medföra allvarliga problem för EU:s jordbrukare, inte minst den svidande sänkningen av sockerpriset.

Jag välkomnar därför Jean-Claude Fruteaus betänkande och det arbete som utförts av de olika politiska grupperna i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, som jag anser sänder ett mycket tydligt budskap till kommissionen och rådet. Utöver fastställandet av ett tak för prissänkningarna på 30 procent i den gemensamma organisationen av sockermarknaden vill jag lyfta fram ändringsförslag 3, som handlar om stödet till jordbrukare och möjligheten för medlemsstaterna att fortsätta att erhålla produktionsrelaterade subventioner, åtminstone i viss utsträckning. Detta kommer att bidra till att förhindra att sockersektorn raskt försvinner i de regioner som hotas mest av reformen. Jag anser dock att kommissionens förslag har utarbetats snarare utifrån bearbetningsindustrins än jordbrukarnas intressen, och att större hänsyn tas till de länder som producerar stora överskott än till mindre länder som inte ens producerar tillräckligt mycket sockerbetor för att tillgodose konsumtionen, som exempelvis Portugal.

Navet för sockerbetsproduktionen i Portugal är en fabrik som tillverkar cirka 70 000 ton av de 300 000 ton som konsumeras i hela landet. Det är med andra ord inte länder som Portugal som skapar obalans på den internationella marknaden genom att producera överskott. Genom att bevara möjligheten till omstruktureringsstöd till dem som avstår från en del av kvoten kommer vi dock att hjälpa sockerindustrin i vissa länder, däribland Portugal, att röra sig bort från jordbrukssektorn och i stället satsa på bearbetningen inom industrin.

Avslutningsvis vill jag protestera mot rådets sätt att hantera detta, institutionellt sett. Det spelar ingen roll hur många gånger vi får höra att det handlar om en politisk överenskommelse, inte ett formellt beslut – faktum kvarstår att detta agerande inte är klokt i ett skede då EU:s medborgare har uttryckt oro över öppenheten inom EU:s institutioner. Det handlar inte bara om att följa det interinstitutionella avtalet till punkt och pricka. Som politiker, direkt valda av EU:s medborgare, har vi också en plikt att kräva både etisk och politisk respekt för institutionerna.

  David Martin (PSE). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar Jean-Claude Fruteaus betänkanden, och jag vill även ge mitt erkännande åt hans sätt att utföra detta arbete. Det skulle vara rimligt att säga att vi inte har identiska åsikter om reformen av sockerordningen, men jag vill tro att vi är mycket närmare varandra nu i slutet av processen än vi var i början.

Precis som föredraganden och föregående talare tycker jag att det är synd att rådet valde att nå en politisk överenskommelse före debatten i parlamentet. Jag anser att det visar bristande respekt för parlamentet. Jag välkomnar emellertid att rådet har uppmärksammat och uttryckt sitt stöd för behovet att få ett slut på det artificiella stödet för sockersektorn och göra den europeiska sockerordningen mer konkurrenskraftig på världsmarknaden, och jag anser att sänkningen med 36 procent kommer att göra oss WTO-kompatibla. Det är inte lika radikalt som de 39 procent som kommissionen föreslår, men jag tror att det gör att vi kan uppfylla WTO:s regler. Det fyraåriga genomförande som rådet också rekommenderar ger våra producenter chansen att anpassa sig till de nya realiteterna.

Jag skulle vilja se mer åtgärder inom två specifika områden. För det första när det gäller C-socker. Vi bör göra ett tydligt åtagande att avskaffa C-socker, som tydligt snedvrider världshandeln och fortfarande skulle kunna bli föremål för en tvist på WTO-nivå. Jag kommer därför att stödja ändringsförslag 80 på torsdag, och det hoppas jag att även parlamentet kommer att göra.

Jag välkomnar varmt den kompensation på 7 miljarder euro som har getts till europeiska producenter, och jag inser att de behöver detta stöd. Precis som andra talare i denna debatt beklagar jag dock att vi inte är lika generösa mot AVS-producenterna. De 18 AVS-producenterna har för närvarande stabila intäkter på cirka 250 miljoner euro per år från sockerordningen. Kommissionens förslag var på 190 miljoner euro per år mellan 2007 och 2013, vilket var bra men inte tillräckligt generöst. Problemet är att rådets överenskommelse av den 16 och 17 december inte uppfyller de 190 miljoner euro som kommissionen föreslog, och parlamentet måste, som budgetmyndighet tillsammans med rådet i denna fråga, kräva 190 miljoner euro per år, om vi ska kunna betraktas som uppriktiga när det gäller våra millennieutvecklingsmål.

Slutligen vill jag lägga min röst till dem som säger att användningen av socker som biobränsle är en möjlig väg framåt och en möjlig ny marknad för socker. Tekniken finns, den måste förbättras och anpassas, det kräver forskning och tekniskt stöd, och jag hoppas att kommissionen än en gång kommer att se mer generöst på denna reformaspekt och göra mer för att hjälpa till med den utvidgade användningen av socker, både som miljöåtgärd och som ett sätt att kompensera europeiska sockerproducenter för den förlust av intäkter som kommer att drabba dem till följd av dessa förslag.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag tackar Jean-Claude Fruteau, inte bara för det arbete han har utfört hittills, utan även för att han håller ut under detta maratonsammanträde. Jag tackar även kommissionen. Jag tycker att vi alla borde få en klapp på ryggen. I stället för att upprepa några av anmärkningarna om dessa reformer vill jag bara säga att jag hyser en viss oro om hur allvarlig prissänkningen är. Jag har krävt detta tidigare, som ett alternativ till att använda en kvotsänkning som mekanism för att kontrollera tillgången.

Jag har särskilda frågor till kommissionen. Kanske skulle kommissionsledamoten kunna ge mig ett svar. När det gäller den avgift som ska tas ut av bearbetningsföretagen, skulle kommissionen kunna svara på huruvida ett företag, om ett land – och jag talar nu om Irland – odlar betor 2006, måste bidra till omstruktureringsavgiften detta år, om det har för avsikt att upphöra med produktionen 2007? Det är en avgörande fråga, och den kommer att avgöra huruvida vi odlar betor i år eller ej – kanske den sista säsongen för betodling i Irland.

Min andra fråga rör en anmärkning från kommissionsledamoten tidigare i debatten när hon sa att de 10 procent som avsätts i omstruktureringsordningen för odlare skulle kunna ökas av medlemsstaterna under särskilda omständigheter. Kanske skulle kommissionsledamoten kunna beskriva vilka dessa omständigheter kan vara.

Utan att använda all min tid, för vi är alla trötta och kanske känslosamma, vill jag bara säga – och jag delar oron hos andra här i parlamentet – att vi i sockerreformen har gjort utvecklingsvärlden bekymrad, eftersom vi erbjuder den tillträde till våra marknader till kraftigt sänkta priser. Det den vill ha är tillträde till höga priser, för det är det enda sättet för den att växa och blomstra. De som har krävt detta bör fundera över vad de nu har lyckats göra.

Slutligen hoppas jag att reformerna gör det som kommissionsledamoten säger att de kommer att göra – ger oss en konkurrenskraftig sockerindustri. Tyvärr tror jag att det för Irlands del innebär att vi inte kommer att ha någon industri alls.

  Heinz Kindermann (PSE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Föredraganden Jean-Claude Fruteau förtjänar beröm för sitt engagerade arbete, som har gjort det möjligt att nå vad som trots allt är en acceptabel kompromiss. Han var givetvis inte behjälpt av att rådet (jordbruk och fiske) fattade ett preliminärt beslut. Även om vi saknar medbeslutanderätt inom detta område är beslutet acceptabelt endast mot bakgrund av 2005 års WTO-förhandlingar.

Den kompromiss som nu har nåtts förblir en enorm utmaning för berörda parter, både i EU, AVS-länderna och de minst utvecklade länderna. Även om de som berörs kommer att få kompensationsstöd blir det någon form av inkomstförluster.

I framtiden kommer många av EU:s sockerbetsproducerande regioner inte att kunna odla lika mycket sockerbetor avsedda för livsmedel, eller i vissa fall kanske inte några alls. Kommissionen bör ansluta sig till den ståndpunkt som utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har intagit i denna fråga och undersöka möjligheten att öka hektarstödet till industrigrödor.

Jag anser att de viktigaste förslagen från jordbruksutskottet ligger nära förslagen från rådet (jordbruk och fiske). Jag hoppas att kompromissen antas till slut, eftersom den kommer att ge sockerbetsodlarna planeringssäkerhet och göra det möjligt för EU:s sockerbetsproduktion att finnas kvar i framtiden, trots kraftiga nedskärningar.

Sockerindustrins företrädare har dock också ett ansvar. Deras uppgift är att genomföra den kommande marknadsorganisationens ordning på ett sådant sätt att hållbara samhällsekonomiska lösningar kan utformas i samarbete med fackföreningar och arbetstagarföreträdare.

  Hynek Fajmon (PPE-DE).  – (CS) Mina damer och herrar! Som ni alla säkert vet är bitsocker en tjeckisk uppfinning, och som tjeckisk parlamentsledamot vill jag med er tillåtelse säga några ord om förslaget till reform av den gemensamma organisationen av marknaden för socker.

För det första vill jag säga att jag välkomnar Europeiska rådets och Europeiska kommissionens försök att reformera EU:s sockerpolitik. Den nuvarande politiken är fullständigt löjeväckande och alldeles för dyr för skattebetalare och konsumenter. Denna situation måste åtgärdas snarast möjligt, och marknaden som helhet måste avregleras och liberaliseras.

För det andra är det beklagligt att sockerordningen reformeras först efter det att WTO beslutat att EU:s politik är orättvis, något som alla i EU borde ta sig tid att fundera över. Varför klarar vi inte av att avreglera våra egna marknader, och varför måste andra länder tvinga oss till detta? Frihandel och fria marknader har, när allt kommer omkring, bara skapat välfärd för de europeiska länderna historiskt sett, medan ekonomisk protektionism bara lett till fattigdom. Trots detta tycks det finnas gott om förespråkare av protektionism i parlamentet. Jag är helt och hållet emot deras åsikter, och jag kommer inte att rösta för deras ändringsförslag. Sockerordningen måste reformeras snarast möjligt.

För det tredje vill jag tala om det sockerraffinaderi som fanns i min hemstad mellan 1890 och 1994. Skälet till att det gick i konkurs var sockermarknadens öppnande efter kommunismens fall i mitt hemland. Sockerraffinaderiet i min hemstad Lysá nad Labem gick i konkurs eftersom det inte kunde konkurrera med EU:s subventionerade sockerraffinaderier. Under 90-talet gick över 50 sockerraffinaderier i Tjeckien i konkurs eller lades ned av det skälet. De som arbetade där förlorade sina arbeten utan att få någon kompensation och inte heller raffinaderiernas ägare eller sockerbetsodlarna fick någon kompensation. Nu är det dags för sockersektorn i de gamla EU-länderna att genomgå samma marknadsanpassning. Den föreslagna kompensationen är extremt generös, vilket bör göra en sådan anpassning till en enkel sak. Jag välkomnar därför reformen av sockerordningen, och jag tror också att den kan bli ännu mer omfattande. Våra erfarenheter i Tjeckien visar att en sådan reform är både möjlig och genomförbar.

  María Isabel Salinas García (PSE). – (ES) Herr talman! Först och främst vill jag betona de insatser som utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har gjort för att nå en överenskommelse mellan alla politiska grupper, vilket inte alls är lätt med tanke på att kommissionens ursprungliga förslag var mer inriktat på att få sockerodlingen att upphöra än på att reformera sockersektorn, utan att ta hänsyn till de sociala konsekvenserna. Jag menar därför att detta intensiva arbetsår har varit värt besväret.

För det andra vill jag gratulera föredraganden Jean-Claude Fruteau, vars tre förordningar representerar måttlighet, balans, solidaritet och, framför allt, en realistisk syn på sektorns framtid, inte bara i EU:s 21 producentländer utan också i AVS-länderna och de minst utvecklade länderna.

Jag vill också ansluta mig till den omfattande kritik som har framförts i parlamentet mot att rådet har antagit en politisk överenskommelse utan att vänta in parlamentets betänkande. Vi hoppas att det inte kommer att bli en vana vid reformer i framtiden.

Efter allt hårt arbete vill jag slutligen nämna det dubbelspel som vissa ledamöter har ägnat sig åt redan från början – jag tycker att jag kan säga detta nu när vi är färdiga – genom att rösta för Fruteaubetänkandet i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och sedan kritisera hela dess innehåll när de kommer tillbaka till sitt hemland. En del av oss har strävat efter att nå överenskommelser och jämka samman åsikter för att uppnå det som slutligen har blivit verklighet. Vi anser trots allt att den nuvarande situationen är mycket bättre än den situation som först rådde. Vi tycker inte om reformerna; vi har aldrig tyckt om dem, men vi måste erkänna att vi har gjort framsteg jämfört med den svåra situation som rådde inledningsvis.

Jag menar att detta är rätt tillfälle att sända ett tydligt budskap från Europaparlamentet. Mina damer och herrar! Det är som regel alltid bättre att bygga upp än att förstöra. Det är bättre att ha kommande generationer, inte nästa val, i åtanke när åtgärder vidtas, eftersom vi alltid kommer att få rätt till slut och den konfrontationspolitik utan argument, som har fått fäste i mitt hemland, inte kommer att leda till något positivt.

Jag vill avsluta med att uppmana parlamentet att stödja Fruteaubetänkandet, som är ett bra betänkande som kan förbättra rådets överenskommelse och som vi, om det förstärks av parlamentet, kommer att kunna utveckla för att skapa en bättre framtid för sektorn.

  Ioannis Gklavakis (PPE-DE). – (EL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Den nya sockerordning som utformas kommer att drabba odlarna särskilt hårt. I många områden innebär den att sockerbetsodlingen försvinner. Nedläggningen av sockerfabriker kommer att göra jordbrukare och industriarbetare arbetslösa. De första demonstrationerna har tyvärr redan börjat i mitt hemland.

Vårt mål måste vara att våra jordbrukare ska kunna överleva på sina jordbruk. Vi behöver ingen ökad inflyttning till städerna. Om vi vill ersätta sockerbetor med energigrödor måste våra stöd bli mer generösa. Vi är dessutom skyldiga vår miljö detta, eftersom energigrödor innebär att vi skyddar miljön, även om AVS-länderna inte kommer att gynnas i framtiden med den nya ordningen.

Fru kommissionsledamot! Ni är en sansad, ärlig och kunnig person. Ni samarbetar med Jean-Claude Fruteau, som har lagt fram mycket bra förslag, ni samarbetar med ordföranden för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, Joseph Daul, ni genomdriver förbättringar, ni lägger fram modiga förslag, ni visar för era kritiker att ni inte är här bara av formella skäl och att alla beslut redan är fattade, utan att ni vill lyssna på parlamentet, uppriktigt och konstruktivt. På så vis skyddar ni Europeiska unionen, Europaparlamentet och EU:s jordbruk.

Annars kommer vi att få uppleva att jordbruken försvinner, byarna avfolkas och miljön förstörs i många missgynnade områden i EU. Det vill ni väl för Guds skull ändå inte.

  Thijs Berman (PSE). – (NL) Herr talman! Sockerreformen är först och främst ett socialt problem för jordbrukare och arbetstagare i Europa och utvecklingsländerna. För att social rättvisa ska kunna åstadkommas på global nivå måste den europeiska marknaden öppnas. Detta är en oundviklig och smärtsam reform, men om man måste hoppa genom eld kan man lika gärna göra det ordentligt. Kommissionsledamoten lyckades ta ett jättesprång, rådet gjorde ett mindre hopp, och parlamentet vill göra ett ännu lite mindre hopp.

Jordbrukarna och arbetstagarna är emellertid bekymrade och har rätt att kräva starka sociala garantier. I det avseendet har omstruktureringsfonden avgörande betydelse. Tack vare våra påtryckningar har vi nu en större omstruktureringsfond, och det är viktigt. Vi skulle vilja att fonden blev ännu större, för arbetstagarna vill ha mer än bara omskolning. De vill ha annan sysselsättning när deras fabriker slår igen.

Bioetanol är en lösning, förutsatt att den kan produceras med små energimängder. Mer finansiering behövs för forskning om detta. Det är det enda sättet att ge sektorn en socialt hållbar framtid. Det är det enda sättet att få sektorn att godta denna reform.

  Margie Sudre (PPE-DE). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! För en gångs skull vill jag tala för den pågående processen för reformering av den gemensamma organisationen av marknaden för socker, om än med mycket tydlig inriktning på sockerproduktionen i de yttersta randområdena.

Medan EU strävar efter att minska sockerproduktionen för att göra den förenlig med de globala handelsreglerna går de franska utomeuropeiska departementen i rakt motsatt riktning och ökar produktionen ytterligare, för att se till att hållbara arbetstillfällen bibehålls och skapas och att den känsliga balansen mellan jordbruk och industriell verksamhet upprätthålls.

När det gäller kommissionens förslag kan man konstatera att Réunion, Guadeloupe och Martinique är banbrytare när det gäller anpassning av sockerrörssektorn. Detta beror för det första på att deras produktionsnivåer har legat en bra bit under de tillåtna kvoterna och att de därmed inte bidrar till EU:s överproduktion, och för det andra på att fabrikerna under de senaste trettio åren successivt har slagits ihop. Det är följaktligen inte längre tänkbart att vare sig stoppa eller dra ned på verksamheten utan att rubba sektorns hela balans.

Sockerrör har blivit en värdefull råvara som kan användas för produktion av inte bara socker utan även energi, med hjälp av bagass eller till och med naturgödsel. I de utomeuropeiska departementen är multifunktionellt jordbruk inte bara ett teoretiskt projekt, det är verklighet. Dessutom är det just därför att de varit banbrytare som de utomeuropeiska departementen inte kan komma längre.

Kommissionen och rådet har nekat ytterligare finansiella medgivanden till departementen, men Frankrike har tillåtits genomföra bestämmelser som banar väg för beviljande av statligt stöd utöver EU-medlen, genom den politiska överenskommelsen i rådet inför WTO-toppmötet i Hongkong.

Prissänkningarna kan komma att kompenseras, med visst utrymme för ökad produktion, vilket skulle innebära att en sektor som genomlidit två år av osäkerhet skulle återfå en viss stabilitet och synlighet.

Jag vill gratulera föredraganden Jean-Claude Fruteau för hans insatser och vill formellt be er, fru kommissionsledamot, att bibehålla bestämmelserna i rådets kompromiss om socker i de utomeuropeiska departementen, så att sektorns framtid säkras.

  Iles Braghetto (PPE-DE). – (IT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Sockerreformen har varit en av EU:s mest komplexa politiska frågor. Innan den politiska överenskommelsen ingicks borde rådet ha tagit parlamentets yttrande under övervägande, för att stärka samarbetet mellan EU:s institutioner och tillhandahålla lösningar som motsvarar våra förväntningar och de förestående utmaningarna. Det resultat som nåtts är dock positivt och relativt tillfredsställande. Jag anser att parlamentets bidrag till kompromissen var avgörande.

Det initiativbetänkande som parlamentet antog i mars innehöll ett antal tydliga fingervisningar för utarbetandet av det nya förslaget. Parlamentets betoning av reformens sociala effekter, i och med inrättandet av en omstruktureringsfond för industrin, är ett viktigt inslag i vår ståndpunkt som också tagits med i överenskommelsen. Visst är det en smärtsam reform, men den är oundviklig om EU ska kunna fullgöra sina internationella åtaganden och samtidigt säkra sektorns långsiktiga hållbarhet och konkurrenskraft i framtiden.

Den kompromiss som nåtts är mycket mer balanserad än kommissionens förslag i juni och har ett antal positiva inslag: möjligheten att bibehålla en andel kopplat stöd för dem som fortsätter att producera, stödåtgärderna för sockerbetsodlare, den uppmärksamhet som ägnas de regioner som drabbas när industrin avvecklas, och inrättandet av en diversifieringsfond. Genom dessa åtgärder undviker man att reformen leder till att produktionen överges helt och hållet, och dess sociala effekter och sysselsättningseffekter blir inte alls så katastrofala som vi fruktat.

  Jan Březina (PPE-DE).  – (CS) Herr talman, fru kommissionsledamot! Det här är inte första gången parlamentet har yttrat sig om reformen av sockerordningen. Jag var en av de ledamöter som röstade för den resolution vi antog förra året. I denna resolution krävdes bland annat att åtgärderna för att minska kvoterna skulle tas under nytt övervägande, särskilt när det gäller de nya medlemsstaterna. Det gläder mig att kommissionen har ändrat sin ursprungliga strategi och föreslagit en reform grundad på en sänkning av garantipriset på socker som innebär att man möter konkurrenskraftiga sockerproducenter och sockerbetsodlare på halva vägen. Jag har dock vissa reservationer mot det betänkande vi diskuterar i dag, eftersom man där kräver en mindre sänkning av sockerpriset än den som medlemsstaterna samtyckte till i december. Denna överenskommelse var i sig resultatet av en kompromiss som nåddes genom en nedtoning av kommissionens kraftfullare förslag.

För det första får vi inte glömma att vi besegrades i WTO. Vi måste därför uppfylla kravet att öppna vår sockermarknad senast 2009. I detta sammanhang kan jag bara förundras över den överdrivna uppmärksamhet som ägnas de minst utvecklade ländernas intressen. Dessa länder vill å ena sidan att sockerpriset ska sänkas på marknader utanför Europa, men å andra sidan att priserna ska ligga kvar på en hög nivå på den europeiska marknaden, dit de har förmånstillträde.

För det andra vill jag framhålla att en sänkning av sockerpriset under en längre period skulle gynna mindre konkurrenskraftiga företag och bidra till att vidmakthålla snedvridningar på sockermarknaden. Inte bara konkurrenskraftiga sockerproducenter skulle förlora på detta, utan framför allt de europeiska konsumenterna, eftersom det skulle bli de som fick betala större delen av kostnaden – bokstavligt talat – av en måttlig prissänkning. I dag betalar de tre gånger så mycket för socker som konsumenter i andra delar av världen. Är det rimligt att de fortsätter att subventionera ett omfattande protektionistiskt system varje gång de köper en produkt som innehåller socker?

Vi bör minnas att EU:s främsta mål är att avskaffa hinder för ömsesidig handel, inte att permanenta och förstärka dem. Vi måste därför bevisa att vi verkligen är ett europeiskt parlament och att vi inte är rädda för att genomföra marknadsmekanismer, bland annat när det gäller produktion och försäljning av socker.

  María Esther Herranz García (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Den politiska överenskommelse som nåtts av jordbruksministrarna – bland andra Spaniens socialistiska minister, som borde ha avskedats för detta – kommer utan tvivel att antas i slutet av månaden bland A-punkterna på dagordningen, dvs. utan någon som helst debatt. Det behövs inte, eftersom allt redan har debatterats.

Tyvärr kommer vår diskussion i Europaparlamentet i dag inte att påverka det slutliga beslutet. I framtiden måste vi förhindra att parlamentet på nytt ignoreras så uppenbart, särskilt i samband med beslut av så stor ekonomisk och social betydelse. Det betyder emellertid att Europeiska kommissionen inte kan få använda vilken ursäkt som helst för att bortse från parlamentets yttrande, som den gjort i det här fallet.

Om det fortfarande råder något tvivel vill jag klargöra att detta betänkande, som vi ska rösta om på torsdag, skiljer sig mycket från medlemsstaternas politiska överenskommelse när det gäller både sockerpriser, kompensation till jordbrukarna och medlemsstaternas frihet att bibehålla en del av det kopplade stödet, som inte tas upp i överenskommelsen mellan rådets 25 medlemmar. I parlamentets betänkande fördelas insatserna för att minska produktionen på ett rättvisare sätt, genom att överföringen av en miljon ton socker, tidigare känd som ”C”, avskaffas.

Detta är bara några av de exempel vi kan hitta om vi jämför de olika texterna, men listan skulle bli mycket längre om vi analyserade överenskommelsen i detalj.

Kort sagt tycker vi inte om reformen, och vi tyckte inte om Europeiska kommissionens reform eftersom den var förfärlig. Ändå ser vi den överenskommelse som parlamentet ska rösta om på torsdag som det minst dåliga alternativet.

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag har lyssnat noga på debatten. Dess intensitet är ett tecken på att mycket står på spel. Den är emellertid även ett tecken på ert engagemang i processen att göra denna nya reform.

Låt mig först ta upp ändringsförslagen. Jag anser att jag i dem har hittat en hel del överensstämmelse med min egen inställning. Jag ska börja med den föreslagna nya organisationen av den gemensamma marknaden. Ni har hävdat att säkerhetsnätet är nödvändigt under den omstruktureringsperiod som slutar 2009–2010 för att begränsa de oönskade marknadsstörningarna. Jag kan godta det. Jag godkänner därför innehållet i ändringsförslagen 2, 29 och 54.

För att inte uppmuntra till överproduktion och senare uppbyggnad av lager blir det nödvändigt att fastställa priset för ingripanden på en avsevärt lägre nivå än jämförelsepriset för den följande kampanjen. Ingripandena kommer också att behöva vara begränsade till en viss högsta mängd. Slutligen anser jag att vi under omstruktureringsperioden måste avyttra alla ledningsverktyg, inklusive privat förvaring.

Ni påstår också att så länge våra internationella åtaganden respekteras bör eller kan vissa mängder kvotsocker exporteras. Av hänsyn till balansen på marknaden är detta en tanke som jag kan leva med, och jag godtar därför i princip ändringsförslagen 20, 39, 49, 51 och 68.

Många av er har nämnt bioetanol. Jag delar er analys att den framtida energiproduktionen skulle kunna bli ett viktigt avsättningsområde för gemenskapens betor. Längs dessa linjer kan jag stödja ändringsförslagen 11 och 42, som tar upp den politiska profilen hos bioetanol i reformpaketet.

Som ni vet arbetar kommissionen med en hel rad olika politiska initiativ. Den 1 februari ska vi anta ett förslag om främjande av biobränslen som är baserade på råmaterial från jordbruket. Jag är också medveten om att Neil Parish för närvarande arbetar med en parlamentsresolution i exakt samma ämne. Jag tror att vi måste ta denna debatt när dessa bidrag har antagits, i stället för att ta den nu i samband med sockerreformen. Jag måste understryka att jag är mycket intresserad av att återkomma till denna debatt eftersom den är mycket viktig.

Jag delar inställningen att vi måste lösa det specifika problem som uppstår för de odlare som praktiserar höstodling. Detta är specifikt ett problem i medelhavsländerna. Det skulle kräva en provisorisk utvidgning av kvoterna utan en omstruktureringsavgift för regleringsåret 2006/2007. Kommissionens kan därför hålla med om principen bakom ändringsförslagen 23 och 69.

Jag kan dela er oro när det gäller betodlarnas inkomster, och gå med på den relevanta delen av ändringsförslag 31 när det gäller avlägsnandet av den tioprocentiga flexibiliteten för sockerpriset.

När det gäller industriellt socker kan jag godta innehållet i ändringsförslag 43. Strikta och komplexa regler som är svåra att övervaka bör undvikas.

Det finns även en rad tekniska ändringsförslag som redan godtogs i de tekniska diskussionerna om kommissionens förslag. Andra ändringsförslag omfattar mindre frågor som det vore bättre att lösa inom ramen för genomförandereglerna. Jag är inte i en sådan position att jag kan godta de övriga ändringsförslagen avseende reformen av den gemensamma organisationen av jordbruksmarknaderna.

Låt mig övergå till förslaget till ändring av rådets förordning (EG) nr 1782/2003 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd. Jag kan stödja principen om ökad flexibilitet för medlemsstaterna i samband med kompenserande betalningar och därför innehållet i ändringsförslagen 5, 6, 8 och 11, med eventuella justeringar.

På grundval av min vision om att stödja utvecklingen av bioetanolproduktionen i gemenskapen kan jag även leva med tanken i ändringsförslag 7, varigenom sockerbetor för andra syften än sockerproduktion skulle kunna odlas i jord som ligger i träda.

I ändringsförslagen 4 och 13 presenteras ett kompensationssystem som grundar sig på den mängd socker som produceras av betor från varje enskild jordbrukare. Jag är för proportionalitetsprincipen i denna reform, exempelvis genom att ge högre kompensationsnivåer till medlemsstater som drabbas av kraftiga sänkningar av sina kvoter. I förslaget till betänkande föreslås emellertid ett system som skulle differentiera betalningar på grundval av den producerade volymen sockerbetor. Ett sådant system skulle skapa enormt stora praktiska svårigheter för ett mycket begränsat mervärde, vilket skulle strida mot den delade målsättningen om förenkling, och jag kan därför inte godta det. Jag kan heller inte godta de övriga ändringsförslagen.

Låt mig till sist hänvisa till förslaget till förordning om upprättande av omstruktureringsfonderna. Jag kan godkänna den tanke som ligger bakom ändringsförslagen 4 och 14, varigenom betodlare kan utnyttja en del av omstruktureringsstödet. Med tanke på de mycket olika villkoren för medlemsstaterna skulle emellertid ett minimum om 50 procent vara alltför högt. Låt oss inte glömma de många skyldigheter som måste hanteras genom denna omstruktureringsfond. Det finns vissa miljömässiga och en del sociala skyldigheter som är mycket viktiga. Om vi inför ett minimum om 50 procent skulle det finnas fall då vi skulle ha svårt att uppfylla dessa olika skyldigheter. Därför kan jag inte godta det.

Såsom nämndes tidigare i mitt inledande anförande förefaller ett minimum om tio procent, med möjlighet för medlemsstaterna att öka denna andel, mycket lämpligare. Fru McGuinness, det här riktar jag särskilt till er: jag skulle aldrig våga lägga mig i de beslut som har fattats av medlemsstaterna för att avgöra på vilken nivå de skulle enas om denna kompensationsandel.

På samma sätt kan jag stödja den princip som föreskrivs i ändringsförslag 5, och den relevanta delen av ändringsförslag 10, avseende den utvidgade flexibiliteten för industrier som upphör med sin sockerproduktion och går över till alternativa sektorer, exempelvis produktion av bioetanol. Detsamma gäller för tanken om ett delvis avstående av kvoten i enlighet med ändringsförslag 7.

Det sociala elementet behandlas redan mycket omfattande i förslaget, och ytterligare administrativa krav skulle bara sakta ned omstruktureringsprocessen. Därför anser jag att ändringsförslagen 6, 9 och den relevanta delen av ändringsförslag 7 inte bör godtas.

Några sent inkomna ändringsförslag har också lagts fram. Jag är positiv till tanken i ändringsförslag 17. Sockerbetsodlare som fortsätter med produktion av sockerbetor i medlemsstater som sänker sin sockerkvot väsentligt bör ha rätt till någon form av statligt stöd under en övergångsperiod.

De ändringsförslag som jag inte har nämnt är av mindre betydelse, och av tekniska skäl anser jag inte att det är nödvändigt att ta med dem. Det gäller även de sent inkomna ändringsförslag som lades fram förra veckan.

Jag noterade de mycket hårda kommentarerna till behandlingen av AVS-länderna. Detta har faktiskt varit föremål för mycket intensiva diskussioner, men vi har inte glömt AVS-länderna. Det angivna priset börjar inte gälla för AVS-länderna förrän 2008, två år efter att det införs för de europeiska jordbrukarna. Låt oss inte glömma att AVS-länderna efter det fullständiga genomförandet av reformen fortfarande kommer att gynnas av ett pris som är dubbelt så högt som världsmarknadspriset.

Kommissionen har alltid föreslagit en åtgärdsplan för AVS-länderna, med 40 miljoner euro för 2006. Dessa medel förväntas stå till deras förfogande 2006, även om priserna inte sänks förrän 2008. Finansiering om 40 miljoner euro är visserligen inte mycket, men det är tillräckligt för att komma i gång, och det har alltid varit avsikten att erbjuda betydande ytterligare medel för den återstående tidsperioden från 2007 till 2013. Det är tydligt att storleken på dessa medel kommer att bero på de fortsatta diskussionerna om budgetplanerna.

Genom reformen införs även ett antal skyldigheter för företag som vill utnyttja omstruktureringsfonden. Jag måste säga att jag är ledsen och besviken över att en hel del ledamöter – bland annat de polska – uppenbarligen inte kan närvara här, för det måste vara helt klart att sockerföretagen inte, jag upprepar, inte, bara kan ta eller kassera in omstruktureringsfonden och lämna landet. De måste helt enkelt vidta åtgärder för anställda i sockerindustrin. Dessa regler gäller för utbildning eller förtidspensionering eller vad som helst. Dessa pengar ska spenderas i samarbete med regeringen. Det förefaller finnas en fullständig missuppfattning om dessa omstruktureringsfonder.

Jag kan besvara Mairead McGuinness fråga om avgiften på följande sätt: ja, det enda sättet att undvika denna betalning till omstruktureringsfonden skulle vara att upphöra med produktionen under 2006/2007.

Slutligen kritiserade några ledamöter att rådet enades om en politisk linje om sockerreformen den 24 november 2005. Definitionen av en politisk linje vid rådsmötet i november skedde till följd av exceptionella omständigheter. Den nuvarande ordningen fortsätter att gälla endast under den pågående kampanjen, och våra odlare och operatörer står inför några mycket besvärliga val. Vi är skyldiga dem att snabbt erbjuda dem acceptabla villkor för att göra dessa val.

Vi har förlorat i WTO-panelen om socker, och uppfyllandet av panelens slutsats är brådskande. Slutligen var vi tvungna att förbereda oss inför Hongkong för att kunna försvara vår sockersektor, och vi behövde därför veta vad vi hade att försvara.

Jag måste dock betona att dessa omständigheter inte borde komma som en överraskning för någon. Efter att jag presenterade mitt reformförslag i parlamentet den 22 juni klargjorde jag tydligt att rådet skulle behöva definiera sin politiska linje om sockerreformen vid rådet i november. Jag upprepade detta i jordbruksutskottet den 13 september 2005 samt i ett uppföljande brev till alla ledamöter i detta utskott den 26 september 2005. Jag har arbetat med fullständig öppenhet under hela processen för att parlamentet ska kunna spela sin roll till fullo.

Låt mig dock till sist säga till dem av er som är kritiska här i dag att vi är ett stort tack skyldig de många utskott och ledamöter i parlamentet som har lämnat mycket värdefulla bidrag under de senaste tolv månaderna. Verkligheten är att ni har lyckats påverka formen på reformen – en reform som kommer att garantera hållbarhet i denna sektor i Europa och som gör att vi kan erbjuda ett verkligt alternativ till de jordbrukare och de regioner som påverkas mest av omstruktureringen. Det är resultatet, och det är ett bra resultat.

  Talmannen.  – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.

15. Hur Århuskonventionen skall tillämpas på EG:s institutioner och organ

  Talmannen.  – Nästa punkt på föredragningslistan är en andrabehandlingsrekommendation (A6-0381/2005) av Eija-Riitta Korhola för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om tillämpning av bestämmelserna i Århuskonventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor på gemenskapens institutioner och organ (06273/2/2005 – C6-0297/2005 – 2003/0242(COD)).

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE), föredragande. – (FI) Herr talman! Den förordning vi ska rösta om i morgon om tillämpning av bestämmelserna i Århuskonventionen på gemenskapens institutioner kommer att innebära att vi ställs inför beslut av mycket politisk karaktär. Den gäller viktig miljölagstiftning om tillgång till miljöinformation och medborgarnas rätt till deltagande i beslutsprocesser.

Århuskonventionen, som ratificerats i Europeiska gemenskapen av medlemsstaterna och EU, kommer att genomföras med hjälp av tre direktiv, varav de två första redan tagit sig igenom medbeslutandeförfarandet och förlikningen. Genom hela processen har jag varit föredragande för betänkandena om Århuskonventionen. Dessa direktiv gäller miljöinformationens öppenhet och gemenskapens rätt till delaktighet. Det tredje direktivet, om tillgång till rättslig prövning, kommer antagligen inte att komma vidare, eftersom medlemsstaterna inte nått samförstånd i frågan och det allmänt ansetts att projektet bör bordläggas. Tillgången till rättslig prövning har också visat sig vara det största problemet i denna förordning.

Jag har alltid betonat vikten av medborgarnas rättigheter i samband med miljöfrågor. Öppenhet och insyn är demokratins livsnerv och en grundläggande beståndsdel i vår egen säkerhet. Den förordning vi nu diskuterar, som innebär att bestämmelserna i Århuskonventionen utvidgas till att omfatta gemenskapsnivån, riskerar dock att få några oroande inslag. Vid omröstningen i Europaparlamentets utskott för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet ändrades bestämmelsernas inriktning tydligt, och konventionen hamnade på en för mig icke önskvärd nivå. Det är en sak att övervaka och reglera hur exempelvis en myndighet tillämpar och tolkar bestämmelser i miljölagstiftningen, men det är något helt annat att övervaka och reglera hur en demokratiskt vald lagstiftare fullgör sin uppgift. Utskottets aktuella utkast skulle i praktiken ge alla icke-statliga organisationer som avlägset passar in på beskrivningen rätt att väcka talan mot gemenskapens institutioner vid EG-domstolen och därmed göra dem till ett slags vakthundar för dessa institutioner. I egenskap av politiker är jag emellertid inte beredd att på det här sättet delegera de befogenheter som jag i demokratisk ordning tilldelats och som kontrolleras av folket. Jag hoppas att detta kan rättas till vid omröstningen i kammaren i morgon.

De viktigaste frågorna i morgondagens omröstning gäller ändringsförslagen 22, 24 och 25. Enligt artikel 230 i fördraget har en medborgare rätt att väcka talan vid EG-domstolen mot ett beslut som direkt och personligen berör honom, vilket är helt i sin ordning i demokratiskt hänseende. Den hållning som parlamentets miljöutskott intagit innebär nu dock att en icke-statlig organisation i EU kan kringgå denna bestämmelse genom att begära en intern omprövning, som gemenskapsinstitutionen måste besvara med ett formellt beslut. Detta beslut kommer, tillsammans med ändringsförslag 25, att bereda vägen för en granskning av det ursprungliga beslutets laglighet, inte bara i procedurmässigt utan även i faktiskt hänseende, och därmed ge de icke-statliga organisationerna befogenhet att i slutändan utvärdera gemenskapsinstitutionernas arbete. Detta skulle automatiskt ge dem möjlighet att väcka talan mot gemenskapens institutioner och med hjälp av denna överhöghet övervaka vårt arbete.

I en demokrati gäller folkets överhöghet, och de beslutsfattare de väljer genomför deras vilja. Nu skulle vi emellertid sätta de icke-statliga organisationerna över folket, och det har jag svårt att godta. Detta är en politisk fråga och en principfråga. Missförstå mig inte: vi behöver miljöorganisationer, och världen skulle vara mycket fattigare om inte de icke-statliga organisationerna med rätta tagit upp så många viktiga frågor. Men det de nu, genom intensiv lobbyverksamhet, försöker driva igenom är oroande.

Dessutom är förordningens definition av icke-statliga organisationer mycket vag, och jag har därför lagt fram två ändringsförslag för kammaren där kriterierna är närmare angivna. Det första går ut på att en icke-statlig organisation måste ha varit verksam i mer än ett EU-land i minst två år. Det andra ändringsförslaget innebär att en formulering om överensstämmelse med lagen läggs till i definitionen. Dessa ändringsförslag är avgörande för att ansökningarna om omprövning ska kunna hållas inom kontrollerbara gränser och för att ytterligare kriterier för de icke-statliga organisationernas verksamhet ska kunna införas.

Ledamöterna i vårt utskott har i samband med detta betänkande lagt fram ändringsförslag som jag gärna stöder. Jag har exempelvis själv betonat vikten av miljöinformationens kvalitet och jämförbarhet. Jag stöder också ett demokratiskt och öppet beslutsfattande varje gång det är möjligt.

I själva verket är det dock allt jag begär av miljöorganisationerna. Om de själva uppfyllde samma krav som de ställer på oss, om de var mer öppna i sin verksamhet och sina finansieringsförfaranden, och om de gav oss mindre vilseledande och felaktig information, skulle vi inte behöva införa dessa begränsningar och kriterier. Sett ur ett övergripande perspektiv har det varit tråkigt att konstatera att de icke-statliga organisationerna inte alls alltid sprider korrekt information eller rättar information som visat sig vara felaktig.

Ett gott exempel på detta är den skrivelse som i veckan inkom från de största miljöorganisationerna, där de ger en felaktig bild av den möjlighet som nu kan komma att öppnas för dem när det gäller tillgång till rättslig prövning. De nämner att industriföretag kan väcka talan vid EG-domstolen och att den aktuella lagstiftningen bara skulle innebära att de fick samma möjlighet. I skrivelsen nämns emellertid inte att miljöorganisationerna inte alls strävar efter att få samma möjlighet som företagen, som omfattas av ett krav på att beslutet i fråga påverkar dem ”direkt och personligen”, dvs. som en berörd part. I stället skulle miljöorganisationerna nu få möjlighet att välja, i hela EU och utan hänsyn till kriterier för berörda parter, vilket område de berörs av. Att inte nämna denna avgörande detalj var vilseledande.

Århuskonventionen är en viktig del av en livskraftig demokrati. Av det skälet får inte medborgarrättsliga intressen missbruka tillgången till rättslig prövning för att stoppa projekt eller möjliggöra organisationers finansieringskampanjer. Jag kan inte heller godta att politiska beslutsfattares arbete kompliceras av oändliga klagomål från organisationer. Rätten att överklaga bör inte utnyttjas vid varje tillfälle. Missbruk skulle leda till att de medborgerliga rättigheter vi från början avsåg att försvara underminerades. Vid behandlingen i kammaren måste vi därför nu vara försiktiga när det gäller gemenskapens faktiska tillämpning av tillgången till rättslig prövning. Jag hoppas att parlamentet kommer att närma sig rådets synsätt, som jag ser som balanserat.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. – (EL) Jag vill tacka Europaparlamentet och utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet för deras uthålliga arbete med detta betänkande vid andra behandlingen. Jag vill särskilt tacka föredraganden Eija-Riitta Korhola för hennes bidrag till arbetet med att tillämpa Århuskonventionen på gemenskapens institutioner.

Det är värt att notera att detta förslag till förordning, efter direktiven om tillgång till miljöinformation och allmänhetens deltagande, är det tredje lagstiftningsförslaget i följd om tillämpningen av Århuskonventionen, den här gången på gemenskapens institutioner, och Eija-Riitta Korhola har gett ett värdefullt bidrag.

Denna förordning har föreslagits parallellt med beslutet att ratificera Århuskonventionen, som innehåller skyldigheter inte bara för medlemsstaternas offentliga myndigheter utan även för gemenskapens institutioner. Det var alltså nödvändigt att komplettera de befintliga bestämmelserna på detta område.

Förslaget gäller därför konventionens alla tre delar, dvs. tillgång till miljöinformation, allmänhetens deltagande och tillgång till rättslig prövning.

Gemenskapen anslöt sig till konventionen i maj 2005, strax före parternas andra konferens i Almaty. Vid den tiden hade den första behandlingen av förordningen redan ägt rum, och en politisk överenskommelse hade nåtts i rådet inför den gemensamma ståndpunkten.

Den gemensamma ståndpunkten innebär att kommissionens ursprungliga förslag förbättras och kompletteras i många avseenden. Dessutom införlivas, bokstavligen eller i sak, många av de ändringsförslag som Europaparlamentet lade fram vid första behandlingen.

För att uttrycka det lite mer precist, när det gäller tillgång till miljöinformation föreslås en ny artikel 6 som handlar om tillämpningen av undantagen i fråga om tillgång till miljöinformation, i enlighet med Europaparlamentets ändringsförslag.

Den gemensamma ståndpunkten innebär dessutom ett införlivande av de delar av Europaparlamentets ändringsförslag som gäller mer detaljerade krav på allmänhetens deltagande i det förberedande arbetet med planer och program på miljöområdet.

När det gäller tillgång till rättslig prövning har rådet förenklat de kriterier och förfaranden som gäller för icke-statliga organisationers begäran om intern omprövning av gemenskapsinstitutioners agerande. Det är värt att notera att organisationerna inte längre behöver vidta åtgärder på gemenskapsnivå för att utöva denna rättighet.

Kommissionen kan godta dessa ändringar, eftersom den aktuella lydelsen innebär ett bibehållande av kravet på att organisationerna ska ha miljöskydd på gemenskapsnivå som sitt främsta mål.

Kommissionen har också kunnat godta ändringar av de bestämmelser som gäller resultatet av den interna omprövningen och möjligheten för icke-statliga organisationer att vända sig till EG-domstolen.

Rådet gjorde dessa ändringar för att undvika en text som skulle kunna strida mot konventionens bestämmelser om rätt till tillgång för privatpersoner och grupper av privatpersoner.

I egenskap av fördragens väktare stöder kommissionen rådets avsikt i detta fall, särskilt med tanke på att den gemensamma ståndpunkten är förenlig med Århuskonventionen, som ger de avtalsslutande parterna rätt att anta kriterier för allmänhetens tillgång till rättslig prövning.

Jag hoppas att en överenskommelse snart kan nås om detta förslag. Vi har redan gjort stora framsteg efter den generella tillämpningen av Århuskonventionen, och antagandet av denna förordning är ett bevis för vår stora vilja att tillämpa den på gemenskapens institutioner.

  Cristina Gutiérrez-Cortines, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag instämmer med Eija-Riitta Korhola; jag kan definitivt inte stödja ändringsförslagen 22, 23 och 25. Jag ser Århuskonventionen, som redan håller på att införlivas i vissa länder, t.ex. Spanien, som en uppenbar seger för möjligheten till insyn, utbildning och så vidare.

Jag är dock oerhört bekymrad över strävan, långt från både det sunda förnuft som rådet visat och från kommissionens ståndpunkt, att ge icke-statliga organisationer alltför stor rättskapacitet, som jag ser det och som Eija-Riitta Korhola också sa.

Jag anser att demokrati måste vara symmetrisk. Det är inte logiskt att icke-statliga organisationer ska ha större rättigheter än lokala myndigheter på detta område. Jag anser inte heller att regioner kan ha särskild rättskapacitet, som vi i och med detta skulle ge dem.

Dessutom finns det en rättslig princip, den om direkt intresse, som har varit mycket omdebatterad i rättshistorien och som normalt tillämpas på familjen eller på vissa problem som uppstår på det området. Jag anser dock att tillämpning av principen om direkt intresse på icke-statliga organisationer i Europa skulle leda oss in i den oändliga juridikens värld, och vi vet inte alls var det skulle sluta.

Jag tror att detta skulle kunna leda till oerhört många problem, framför allt eftersom hållbar utveckling, som vi vet, kräver kunskap om det direkta medlet, för alla fall är olika. Huvudprincipen, som vi många gånger har talat om här, är att hållbar utveckling är ett helhetsbegrepp; det måste gälla en specifik plats, och på en viss plats kan av ekonomiska och sociala skäl vissa saker göras som inte kan göras på en annan plats.

Tanken på att vissa icke-statliga organisationer, som ofta inte har sitt säte på den plats det gäller, skulle kunna hävda denna rätt med hänvisning till sitt miljöengagemang, framstår för mig som orimlig. Jag instämmer därför med rådets ståndpunkt.

  María Sornosa Martínez, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag vill först och främst påpeka att detta betänkande från parlamentet, som bör underlätta arbetet med anpassning till Århuskonventionen, är ett nödvändigt och ändamålsenligt instrument. Jag vill därför uttrycka mitt erkännande av föredragandens och övriga ledamöters insatser för att tillämpa denna konvention på de mekanismer som för närvarande används i medlemsstaterna och gemenskapsinstitutionerna för att garantera den legitima rätten till miljöinformation och rättslig prövning. I detta avseende anser vi att bättre tillgång till information och ett större allmänt deltagande i beslutsprocesser kommer att möjliggöra en effektivare tillämpning av dessa beslut och bidra till ökad allmän medvetenhet om miljöproblem.

Konventionen kommer att leda till stärkt insyn och ansvarstagande och sundare förvaltning på så skilda områden av den offentliga verksamheten som energi, jordbruk, transport och turism, genom erkännande av en rad rättigheter som syftar till att garantera medborgarnas verkliga deltagande i offentliga beslutsprocesser. Informationen i fråga måste ge dem tillräckliga kunskaper för att de aktivt och regelbundet ska kunna delta i de olika administrativa förfarandena. Vidare måste rätten att vidta lämpliga administrativa eller rättsliga åtgärder när dessa rättigheter anses ha kränkts av offentliga förvaltningar erkännas.

När det gäller betänkandets olika specifika delar anser jag i fråga om icke-statliga organisationers tillgång till rättslig prövning att de inte bör omfattas av alltför restriktiva krav, såsom kravet på att vara verksam på internationell nivå och, framför allt, kravet på att ha varit registrerad i minst två år för att få lämna in en begäran. Jag menar att det i många fall skulle vara en stor orättvisa.

För att försäkra oss om universell rättvisa anser jag vidare att vi bör förkasta idén om att Europeiska investeringsbanken ska kunna neka tillgång till miljöinformation, eftersom det i Århuskonventionen anges att undantag måste tolkas restriktivt och att tillägget om ”banker” utvidgar begreppet sekretesskydd. Direktivet om allmänhetens tillgång till miljöinformation innehåller i själva verket inga särskilda bestämmelser för banker. Jag skulle vilja ha kommissionens samtycke i dessa två frågor, för jag anser att de är de viktigaste.

Jag hoppas att denna förordning kommer att träda i kraft så snart som möjligt, så att tillgång till rättslig prövning kan garanteras i alla miljöfrågor.

  Jules Maaten, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman! Tillämpningen av Århuskonventionen på EU:s institutioner är ett stort framsteg, för den bidrar – vilket är nödvändigt – till insyn i den europeiska lagstiftningsprocessen, så att allmänheten får större möjligheter att påverka utarbetandet av miljöplaner och miljöprogram.

Denna förordning stärker demokratin på miljöområdet. Konventionens bestämmelser i fråga om tillgång till information, deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor kommer att tillämpas i hela EU. Hädanefter måste inte bara medlemsstaterna utan även gemenskapens institutioner rätta sig efter dessa bestämmelser.

Tillgång till rättslig prövning, enligt Århuskonventionens bestämmelser, innebär att allmänheten måste ha möjlighet att väcka talan vid EG-domstolen mot miljöbeslut som fattas av EU:s institutioner. Medborgare med ett miljöengagemang och icke-statliga miljöorganisationer har i dag ingen möjlighet att väcka talan vid domstolen eftersom de sällan berörs personligen – EG-fördragets villkor för tillgång till rättslig prövning, som ofta är lättare att uppfylla för ekonomiska aktörer. Det är givetvis viktigt att icke-statliga organisationer får samma tillgång till rättslig prövning, även om det sätt på vilket kommissionen och utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet– särskilt i ändringsförslagen 22 och 25 – har formulerat detta säkert kommer att ge upphov till en del kritik.

För att förhindra att hundratals icke-statliga organisationer väcker talan i obetydliga frågor innehåller ändringsförslagen strikta villkor för de icke-statliga organisationer som kan begära intern omprövning. Även om dessa villkor – som vi nu har framför oss och som föredraganden har presenterat separat – införs, kommer ändå många icke-statliga organisationer att kunna lämna in ansökningar av detta slag.

Avsikten är inte att talan ska kunna väckas mot vartenda miljöbeslut som fattas av EU:s institutioner, för detta skulle leda till rättsosäkerhet och en ytterligare ökning av EG-domstolens stora arbetsbörda. Å andra sidan måste det, när det råder allvarligt tvivel om ett visst miljöbeslut, vara möjligt att ta upp detta med de behöriga myndigheterna.

Min grupp är splittrad i denna fråga. Några är ivriga anhängare av ändringsförslagen 22 och 25, eftersom de anser att de bidrar till att åtgärda en obalans och att Århuskonventionen därmed genomförs på ett bättre sätt och i enlighet med EG-fördraget, medan andra menar motsatsen, dvs. att ändringsförslagen i fråga skapar orättvisa, eftersom icke-statliga miljöorganisationer skulle ges en privilegierad ställning, och dessutom att konventionen skulle strida mot EG-fördraget.

Jag kan bara beklaga att det inte finns utrymme för någon medelväg, som skulle innebära att icke-statliga organisationer hade möjlighet att uttala sig när det verkligen behövdes, utan risk för mängder av obetydliga invändningar. Nu anser jag faktiskt att det vore bättre om konventionen helt enkelt gav större möjligheter till rättslig prövning, vilket i själva verket är vad som skulle ha uppnåtts med konstitutionsfördraget, om det inte övergetts.

  Margrete Auken, för Verts/ALE-gruppen. – (DA) Herr talman! Om Århuskonventionen ska fungera på avsett sätt i EU är det avgörande att bestämmelserna också garanterar vissa miljöorganisationers tillgång till rättslig prövning. I rådets gemensamma ståndpunkt ges de icke-statliga organisationerna emellertid inte denna rätt. Utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet har därför med rätta ställt sig bakom kommissionens ursprungliga förslag och återinfört detta inslag. Jag beklagar att många ledamöter i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater försöker förhindra ett rättvist genomförande av Århuskonventionen. Har de inte lärt sig någonting av de franska och nederländska nejrösterna? Om vi vill öka förståelsen och stödet för EU-projektet är gräsrötternas deltagande och kontroll av enorm betydelse.

Ta ett aktuellt exempel. Europaparlamentet har beslutat att väcka talan mot kommissionen i fallet med det bromerade flamskyddsmedlet BDE, för vilket kommissionen har hävt förbudet utan lagstiftarens tillstånd. Den danska regeringen har dessutom följt efter genom att väcka talan i samma fråga. Miljöorganisationerna måste emellertid också kunna vidta åtgärder när EU:s lagar överträds. Nu har kemikalieindustrin varit framme igen för att hålla medborgarna utanför. Enskilda medborgare kan inte få beslut på miljöområdet prövade eftersom det inte finns något personligt intresse. Icke-statliga organisationer tillvaratar dock allmänna intressen på miljö- och hälsoområdet, och de bör därför, även i EU, ha tillgång till rättslig prövning.

Det handlar givetvis om David och Goliat här. Miljöorganisationerna värnar om allmänhetens intressen, medan kemikalieindustrin, med enorma penningsummor i ryggen, kan driva beslut genom EU-systemet. Vi såg det i fallet med REACH. Utan insyn och tillgång till EG-domstolen för gräsrötterna utvecklas EU till en skendemokrati.

  Jonas Sjöstedt, för GUE/NGL-gruppen. – Herr talman! Den förenade vänstergruppen stöder miljöutskottets alla ändringsförslag till denna förordning om EU:s tillämpning av Århuskonventionen. Två punkter är av speciell betydelse för oss.

För det första är det avgörande att beslutet blir heltäckande så att även projekt som finansieras av den Europeiska unionen täcks in av regelverket. Även Europeiska investeringsbanken måste omfattas av reglerna. Mycket kritik har genom åren riktats mot hur EIB hanterar miljöfrågorna, för bristande miljöhänsyn och stor slutenhet.

För det andra vill vi att miljöorganisationerna får en verklig rätt att vända sig till domstol när miljöreglerna inte följs. Vi är därför emot varje inskränkning av denna rätt, t.ex. den som föredraganden har föreslagit i ändringsförslagen 28–30. Det skulle i praktiken innebära att många av de viktigaste miljörörelserna som är nationella utestängs från möjligheterna att vända sig till domstol, och det är oacceptabelt för oss.

  Horst Schnellhardt (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Syftet med det aktuella förslaget till förordning är att åstadkomma större öppenhet genom ökat allmänt deltagande i utarbetandet av lagtexter, något som jag i högsta grad välkomnar.

Vi parlamentsledamöter är beroende av att få information från sammanslutningar, organisationer, icke-statliga organisationer och berörda medborgare, och att låta denna information återspeglas i våra lagstiftningsförfaranden. Vi kan bara åstadkomma bra lagstiftning om vi införlivar de relevanta gruppernas intressen i lagstiftningskompromisserna.

Eftersom det förhåller sig så måste allmänheten naturligtvis få tillgång till information. Jag vill understryka att detta är oerhört viktigt och ett område som måste stärkas.

Det förvånar mig givetvis att kommissionen ibland förmedlar information till icke-statliga organisationer och sammanslutningar i stället för till Europaparlamentets ledamöter. Jag har exempelvis i samband med REACH upptäckt att många organisationer och sammanslutningar har fått information innan den nått våra postfack. Det är inget som bekymrar mig; däremot är jag bekymrad över karaktären och formen hos ändringsförslagen till denna förordning.

Att föreskriva att icke-statliga organisationer – som för övrigt värnar om sektorsintressen – kan vidta rättsliga åtgärder för att få sina synpunkter införlivade med lagtexter innebär i själva verket en avsevärd brist på förtroende för parlamentet. Alla EU-institutioner tycks generellt sett betraktas med misstänksamhet.

Låt mig åberopa mig på mitt tidigare yrke som veterinär när jag säger att det här är ett sätt att kastrera oss själva och beröva oss själva makt. Vi ifrågasätter oss själva, och jag tycker inte att vi kan låta det hända. Det vore ett allvarligt misstag att godkänna detta förslag; i stället bör vi kraftigt motsätta oss det.

Jag försöker inte antyda att någon icke-statlig organisation har för avsikt att skada samhällsutvecklingen, men jag kräver att det inte antyds att parlamentet inte skulle klara sitt jobb.

Jag stöder helhjärtat rådets synpunkter vid andra behandlingen; allt annat är att gå alldeles för långt. Det gäller även förfarandena rörande överträdelser av gemenskapslagstiftningen, där det är tillåtet att ingripa i pågående förfaranden. Inte heller detta gynnar allmänheten.

  Evangelia Tzampazi (PSE). – (EL) Herr talman! Det finns ett särskilt behov av att tillämpa konventionen till fullo och på alla områden i alla medlemsstater. Konventionen är av avgörande betydelse för att miljöpolitiken ska kunna gå framåt.

Vi måste särskilt betona vikten av ett allmänt tillhandahållande av information i elektroniskt, digitalt format, eftersom detta kommer att utgöra grunden för införande av allmänt deltagande i alla förfaranden som gäller kontroll och medvetandegörande på miljöområdet. Detta kommer att göra det möjligt att undanröja de byråkratiska problem som hittills varit det största hindret mot alla sådana strävanden.

Slutligen är det ytterst viktigt med en direkt och kraftfull reaktion från den offentliga sektorn på alla aspekter av betänkandet och de föreslagna åtgärderna, för i många stater är det den offentliga sektorn som tillhandahåller större delen av miljöinformationen. Korholabetänkandet, där de komplicerade aspekterna av denna fråga tas upp med stor noggrannhet och omsorg, måste, vad de icke-statliga organisationerna beträffar, vara öppet för dessa frågor och inte bara ge dem en strikt och orättvis behandling.

Avslutningsvis anser jag att ett betydelsefullt arbete har utförts, och jag vill gratulera föredraganden till hennes insatser.

  Mojca Drčar Murko (ALDE). – (SL) Århuskonventionen har från första början hyllats som något av det mest ambitiösa som demokratin åstadkommit på miljöskyddsområdet, inte bara för att den gäller en mänsklig rättighet av den nya generationen, nämligen människors rätt till en hälsosam och högkvalitativ miljö, utan också på grund av det logiska antagandet att medborgarnas deltagande leder till en högre miljöskyddsnivå, för det första genom att bestämmelser antas och därefter genom att de genomförs.

Detta antagande måste dock utvecklas. Det behövs bestämmelser om att myndigheter är skyldiga att förmedla miljöinformation till medborgarna, som i sin tur i extrema fall måste kunna kräva att domstolarna säkrar standardernas verkställighet. Det handlar om de föreskrifter som genomförts i en miljövänlig deltagandedemokrati. Med tanke på att Europeiska unionen håller på att utarbeta en vitbok för att överbrygga den informationsklyfta som skiljer den från medborgarna, är innehållet i den förordning vi diskuterar högaktuellt i det större sammanhang som handlar om förbindelserna med medborgarna.

På grundval av Århuskonventionen har kommissionen, i strävan efter ett förbättrat genomförande av miljöskyddslagstiftningen, föreslagit att vissa icke-statliga organisationer ska ha tillgång till rättslig prövning i högsta instans, EG-domstolen. Den logiska slutsats som kan dras när det gäller denna förordning är att icke-statliga organisationer spelar en viktig roll för miljöskyddet. Rådets gemensamma ståndpunkt i denna fråga avslöjar dock en annan tolkning av konventionen. Den grundas på rädslan för att EG-domstolen ska missbrukas, vilket emellertid inte är någon logisk tolkning.

Halvmesyrer i ansträngningarna att genomföra miljöskyddslagstiftningen och ett undantagande av vissa av EU-institutionernas verksamhetsområden från demokratisk kontroll skulle sända fel politiska signaler till medlemsstaterna. Detta skulle kunna leda till en minskning i stället för en ökning av deras ansvar för att genomföra miljölagstiftningen.

  Rebecca Harms (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Jag skulle vilja be kommissionsledamoten avsluta denna debatt med några förklaringar.

Jag anser att kvällens debatt har en grundläggande brist. Den gemensamma ståndpunkt som är ämnet för Eija-Riitta Korholas betänkande innehåller inga som helst bestämmelser om tillgång till rättslig prövning. Kommissionsledamoten har lagt fram bestämmelser för tillgång som avser den första delen av Århuskonventionen, tillgång till information, men som det ser ut i dag har konventionens tredje pelare inte behandlats över huvud taget.

Det verkar råda en del förvirring i det här avseendet. Som jag ser det bör inte möjligheten att begära intern omprövning, som behandlas i den gemensamma ståndpunkten, förväxlas med tillgången till rättslig prövning. Jag vill be kommissionsledamoten klargöra detta.

Jag vill dock tillägga att jag ser det som absolut nödvändigt att icke-statliga organisationer får tillgång till rättslig prövning på EU-nivå på miljöområdet, så att det praktiska införlivandet av EU-lagstiftningen vid behov kan granskas på plats.

Erfarenheterna i Tyskland när det gäller rätten till kollektiva åtgärder har varit mycket positiva: antalet ärenden har inte varit alltför stort, och åtgärderna har varit ändamålsenliga. I de flesta fall har de åtgärder som inletts av sammanslutningar också varit framgångsrika.

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Genom Århuskonventionen, som har undertecknats av alla medlemsstaterna, får allmänheten rättigheter inom tre områden till att komma åt miljöinformation, delta i beslutsfattande i miljöfrågor och döma i miljömål. Den förordning som ligger framför oss har till syfte att tillämpa dessa rättigheter gentemot EU:s institutioner – parlamentet, rådet, kommissionen, domstolen, Europeiska investeringsbanken med flera.

Det är nödvändigt att personer som är direkt berörda av brott mot miljölagstiftningen har en möjlighet till upprättelse, oavsett om det sker genom en överklagandeinstans, ombudsmannen eller, om så är nödvändigt, genom domstolarna. Det innebär emellertid inte att upprätta en advokatstadga, vilket är vad vi riskerar att göra.

Samtidigt som det finns många bra icke-statliga organisationer och påtryckningsgrupper, som riktar vår uppmärksamhet mot en legitim oro i miljöfrågor och fungerar som vakthundar som håller institutionerna ansvariga på våra vägnar, vill jag mana till försiktighet med att låta självlegitimerade grupper lägga en ytterligare börda på institutionerna och täppa till det redan alltför hårt belastade rättssystemet. Samtidigt som jag motsätter mig ändringsförslagen 2, 7 och 12 har jag störst problem med ändringsförslag 26, där det anförs att alla icke-statliga organisationer, oavsett hur legitima deras intressen är eller hur öppna deras konstitutioner är, bör få rätt till fri tillskyndan av domstolsförfaranden mot gemenskapens institutioner för deras administrativa handling eller underlåtenhet, exempelvis vid genomförandet av EU:s miljölagstiftning.

I vissa länder kan en icke statlig organisation bildas med mindre än fem medlemmar. En sådan organisation är inte demokratiskt ansvarig enligt någon definition, men genom dessa ändringsförslag skulle den kunna utmana kommissionen utan att lämna några bevis på hur eller av vem de finansieras eller i vilket syfte. Det är en sedan länge etablerad EU-rättslig princip – som har byggts under många år av rättspraxis och som stöds av artikel 230.4 i EG-fördraget – att medborgarna behöver vara direkt och individuellt berörda för att få väcka talan i domstolen. Att kringgå fördraget med sekundär lagstiftning såsom ändringsförslagen till denna förordning är ett hån mot tanken att det är offret för rättsöverträdelser, inte intresserade åskådare – vars motiv och stödunderlag inte alltid är tydligt – som bör kunna söka avhjälpande.

Om Europaparlamentet vill utvidga den interna granskningsprocessen eller domstolsprövningen bör det i första hand göra detta genom ett ändringsförslag till fördraget. Som politiker, som är demokratiskt ansvarig gentemot mina väljare, är jag inte heller beredd att delegera mitt ansvar till icke valda, icke ansvariga organisationer.

  Gyula Hegyi (PSE). – (EN) Herr talman! Århuskonventionens roll är att främja allmänhetens kontroll i miljöfrågor. På så sätt bidrar den till att göra våra samhällen mer miljömedvetna och uppmuntrar icke-statliga organisationer att vara aktiva inom miljöpolitiken. Den viktigaste delen av konventionen är allmänhetens deltagande i beslutsprocessen. Medlemsstaterna var inte tillräckligt modiga för att godta hela konventionen. Det är emellertid rätt väg framåt. Vi politiker kommer att bedömas av våra väljare utifrån miljöns tillstånd och utifrån en hållbar framtid, inte utifrån tomma löften.

Jag har lagt fram ett ändringsförslag tillsammans med andra kolleger, vilket är det 23:e i detta ärende. En del ledamöter i parlamentet motsätter sig det. Ändringsförslaget är emellertid bara en ny presentation av kommissionens ursprungliga ordalydelse. Det innebär att om en intern granskning visar att det finns en inkonsekvens i förhållande till miljölagstiftningen så ska den berörda organisationen fatta beslut om att eliminera problemet. Jag anser att det är ganska självklart. Om vi inser att det finns ett miljöproblem och inte gör något åt det är hela processen meningslös. Förresten undertecknade alla medlemsstater – och jag menar alla – den ursprungliga konventionen, som innehåller denna tanke.

PSE-gruppen arbetar generellt, och i just detta fall, för en ren miljö och för allmänhetens deltagande i beslutsprocessen. Det är därför som vi stöder detta betänkande i den form som utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet antog det.

  Frederika Brepoels (PPE-DE). – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Denna förordning måste leda till att alla gemenskapsinstitutioner tillämpar bestämmelserna i Århuskonventionen, en överenskommelse som syftar till att öka allmänhetens deltagande i miljöfrågor. Vad vissa medlemsstater än hävdar är avsikten definitivt inte att gå längre än vad som krävs för att gemenskapen ska kunna vara en part i Århuskonventionen. Det gläder mig att utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet har stramat upp rådets gemensamma ståndpunkt. Jag stöder därför betänkandet till fullo och hoppas att det kommer att antas i sin helhet utan att några ändringar behövs.

Med tanke på den allt större betydelsen av gemenskapens miljöpolitik är det en stor utmaning att göra förordningen förenlig med alla bestämmelser i Århuskonventionen, inte minst för att bibehålla en viss trovärdighet i medlemsstaternas ögon och internationellt. Med andra ord bör samma skyldigheter och rättigheter gälla på EU-nivå som i medlemsstaterna. Det gäller i högsta grad fastställandet av eventuella grunder för att neka tillgång till miljöinformation.

Diskussionens huvudfråga har redan nämnts, nämligen införlivandet av konventionens tredje pelare, som gäller tillgång till rättslig prövning. Det är uppenbart att det allmänna miljöintresset inte bara kan tillvaratas av människor som är direkt eller personliga berörda, såsom föreskrivs i konventionen. Kommissionen ville därför begränsa tillgången till rättslig prövning till miljöorganisationer som uppfyller vissa villkor. Önskan att stryka något eller lägga till ytterligare villkor är inte bara oacceptabel utan strider dessutom mot Århuskonventionen. Jag hoppas därför verkligen att de ledamöter som stöder en öppen och tydlig miljöpolitik i EU också kommer att godkänna betänkandet i dess nuvarande lydelse.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. – (EL) Jag vill tacka kvällens talare för deras mycket viktiga anföranden. Jag ska ta upp de huvudsakliga ändringsförslagen och samtidigt besvara de viktigaste frågor som ställts i dag.

När det gäller tillgång till miljöinformation kan kommissionen inte godta ändringsförslagen 4, 14 och 15, som syftar till att tillämpa undantagen från bestämmelserna i direktivet från 2003–2004 på tillgång till miljöinformation och ansökningar om information som ställs till gemenskapens institutioner.

Den föreslagna förordningen utvidgas så att den gällande gemenskapslagstiftningen om tillgång till handlingar, enligt förordning nr 1049/2001, gäller alla gemenskapsinstitutioner.

En naturlig följd av Europaparlamentets ändringsförslag skulle kunna bli att det skapas två delvis överlappande regelverk för tillgång till handlingar, vilket inte skulle främja öppenhet och rättslig klarhet.

Den gemensamma ståndpunktens nya artikel 6 omfattar redan de aktuella undantagen och tillgången till miljöinformation. Dessa undantag måste under alla omständigheter uttryckligen klargöras, i enlighet med Århuskonventionens krav.

Ändringsförslagen 7 och 12, som syftar till att ta med läget i förfaranden för tillgång i definitionen av miljöinformation, kan inte godtas. Det finns ingen sådan bestämmelse i Århuskonventionen. Förfaranden för tillgång utgör inte heller i sig miljöinformation.

Det bör dock noteras att kommissionen har som praxis att på sin webbplats offentliggöra information om förfaranden för tillgång för alla politikområden.

Kommissionen kan godta ändringsförslag 16, enligt vilket personer som begär tillgång till information inom 15 arbetsdagar ska underrättas om gemenskapsinstitutionen inte har den efterfrågade informationen, och hänvisas till den offentliga myndighet som antas ha informationen i fråga.

När det gäller allmänhetens deltagande kan kommissionen inte godta att det utvidgas till att gälla riktlinjer, såsom krävs i ändringsförslag 5 och, till viss del, i ändringsförslagen 19 och 20. Århuskonventionen uppmuntrar allmänhetens deltagande i det förberedande arbetet med riktlinjer, inom ramen för en klausul om bästa förmåga. Detta är allmänt formulerat, och inget sådant krav finns i den lagstiftning som vänder sig till medlemsstaterna.

Det bör dock noteras att den praxis som tillämpas i dag på gemenskapsnivå möjliggör offentligt samråd med berörda parter när gemenskapsriktlinjer dras upp. Dessutom är definitionen av planer och program på miljöområdet bred och innefattar även program av strategisk karaktär.

Kommissionen kan inte godta att allmänhetens deltagande är nödvändigt när det gäller planer och program som finansieras av gemenskapens institutioner, såsom anges i ändringsförslag 8. Århuskonventionen gäller allmänhetens deltagande i samband med planer och program som utarbetas av offentliga myndigheter.

Tillstånd för infrastrukturarbeten med betydande miljöpåverkan beviljas dessutom på medlemsstatsnivå, där bestämmelser om allmänhetens deltagande tillämpas.

Kommissionen kan delvis godta ändringsförslag 19, när det gäller förlängningen av tidsfristen för att lämna synpunkter i samband med skriftligt samråd från fyra till åtta veckor. Kommissionen kan också godta ändringsförslag 20, om skyldigheten för gemenskapsinstitutionen att ta hänsyn till det som framkommit under allmänhetens deltagande

Denna skyldighet härrör från Århuskonventionen och är förenlig med kommissionens gällande administrativa praxis.

Kommissionen kan inte godta ändringsförslag 23, som innebär att kretsen av organisationer som har rätt att begära intern omprövning vidgas från icke-statliga organisationer med miljöskydd som främsta syfte till organisationer som också eller i stället främjar hållbar utveckling.

Detta kriterium skulle vara mycket svårt att definiera och skulle kunna gälla en lång rad olika organisationer som det inte av miljöskäl skulle vara motiverat att ge tillgång till ett sådant omprövningsförfarande.

Särskilda regler för icke-statliga miljöorganisationer, med miljöskydd som främsta syfte, är helt i Århuskonventionens anda.

Kommissionen kan inte heller, när det gäller kriterierna för godkända icke-statliga organisationer, godta föredragandens sista ändringsförslag, nämligen att icke-statliga organisationer ska vara verksamma i mer än en medlemsstat.

Det stämmer visserligen att det i kommissionens ursprungliga förslag talades om verksamhet på gemenskapsnivå, men det framkom under de diskussioner som föregick den gemensamma ståndpunkten att ett sådant beslut skulle ge upphov till omotiverade hinder för tillgången till rättslig prövning.

Kommissionen är nöjd med den aktuella bestämmelsen i den gemensamma ståndpunkten, där det talas om gemenskapsdimensionen hos det miljösyfte som den icke-statliga organisationen eftersträvar i gemenskapen.

Ändringsförslagen 22, 24 och 25, slutligen, gäller resultatet av intern omprövning i enlighet med artikel 10 av förvaltningsåtgärder som antagits av gemenskapens institutioner och sambandet med bestämmelserna om tillgång till rättslig prövning av EG-domstolen enligt artikel 12.

Av de skäl jag inledningsvis anförde kan kommissionen inte godta dessa ändringsförslag, eftersom de skulle gå längre än konventionens bestämmelser om tvistlösning.

Kommissionen kan i princip godta ändringsförslagen 26 och 27 gällande anpassning av arbetsordningar och dagen för förordningens ikraftträdande.

Jag kommer att översända en fullständig förteckning över kommissionens synpunkter på ändringsförslagen till Europaparlamentets generalsekretariat.

  Talmannen.  – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00.

16. Hantering av avfall från utvinningsindustrin

  Talmannen.  – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0001/2006) av Jonas Sjöstedt för Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om hantering av avfall från utvinningsindustrin och om ändring av direktiv 2004/35/EG (PE-CONS 3665/2005 – C6-0405/2005 – 2003/0107(COD)).

  Jonas Sjöstedt (GUE/NGL), föredragande. – Herr talman! Det finns en mycket påtaglig och konkret bakgrund till detta direktiv som vi nu ska fatta beslut om. Det är de stora katastrofer som skedde med kollapsande gruvdammar för några år sedan, framför allt i Rumänien och i Spanien. Det var miljökatastrofer som hade enorma konsekvenser på den omkringliggande miljön, och som också förgiftade vattensystemen.

Till detta kommer våra ständiga miljöproblem där avfall från befintliga anläggningar och från gamla anläggningar sprider tungmetaller och andra giftigheter i vår närmiljö. Det här gör att det behövs ett särskilt direktiv som reglerar avfallet ifrån gruvindustrin och annan extraktiv industri.

När vi ser på det förslag som kommissionen en gång la fram för några år sedan, och på det som vi ska fatta beslut om i morgon, finns det betydande skillnader. Parlamentet har definitivt bidragit till att detta direktiv har blivit bättre och starkare. En mängd ändringsförslag från parlamentet antogs redan vid första behandlingen, och flera tillkommer till denna behandling.

Jag skulle vilja lyfta fram några konkreta delar av detta betänkande som speciellt viktiga. För det första skapas regler om dammsäkerhet som gör att den här typen av katastrofer ska undvikas framöver. Den metod med höga koncentrationer av cyanid som användes i Rumänien blir också förbjuden i med detta direktiv. Det kommer tydliga regler om tillståndsgivning och hur den ska ske, man kommer att kunna se vilka miljöproblem man kan åtgärda. Det genomförs dessutom en absolut skyldighet att respektera vattendirektivet som gör att man inte får försämra vattenstatus.

Till detta kommer regler om att man ska återställa den plats där gruvdriften sker. Den tid då man har lämnat efter sig avfall och förstörda platser ska vara över med detta direktiv. För att kunna göra detta införs en ekonomisk garanti till vilken företagen måste avsätta medel för att kunna återställa den plats där de har bedrivit gruvbrytning.

När det gäller de nya medlemsländerna, framför allt Rumänien men även Bulgarien, har vi under förlikningen kommit fram till en deklaration ifrån dessa länder där de förbinder sig att inte söka undantag utan att istället respektera alla direktivets regler. Det är viktigt inte minst för att Rumänien har betydande problem på detta område. När det gäller det historiska avfallet åläggs medlemsländerna att göra en inventering vilket innebär att de måste se efter var det finns historiskt avfall som orsakar miljöproblem. Sammantaget kommer det att ske en betydande förbättring av miljösituationen i unionen.

Argumenten emot detta har framför allt varit ekonomiska, att det kostar för företagen. Men det är viktigt att inse att miljökostnader, att återställa miljön, är en del av produktionskostnaden och att de ska vara det. Om de inte är det, gynnas de oseriösa aktörerna. Med ett sådant här direktiv gynnas den gruvnäring som är seriös och som tar ansvar för sin miljöpolitik. Det här direktivet kommer också att gynna att man tar fram ny miljöteknik som gör att man kan åtgärda det historiska avfallet, och det ger en möjlighet för europeisk industri på området. Sist, men inte minst och allra viktigast, är att det kommer att gynna miljön och hälsan för dem som bor i dessa områden.

Men detta direktiv är naturligtvis inte perfekt, direktiv är mycket sällan perfekta. Det finns några saker som jag gärna hade velat se som ännu starkare. Reglerna för det avfall som inte klassificeras som farligt är svagare än vad de borde vara. Orsaken till det är rådet som genomförde försämringar i den första behandlingen. Jag fick inte med mig det beslut jag ville ha härifrån parlamentet för att kunna förhandla bort dessa försämringar.

När det gäller avfallsanläggningarna är definitionen alltför vek och alltför generös mot industrin vilket riskerar att skapa vissa kryphål. När det gäller det historiska avfallet finns inte de tydliga kraven på åtgärder mot det. Men det är viktigt att se att unionens övriga miljölagstiftning, framför allt ramdirektivet om vatten, innebär att det finns en absolut skyldighet att åtgärda de fall där man ser att historiskt avfall leder till en försämring av vattenstatus. Det betyder att direktivet som helhet ändå är gott. Vi kan vara nöjda med det arbete som vi har genomfört under dessa år.

Jag skulle slutligen också vilja passa på att tacka dem jag har arbetat med, skuggföredragandena för de olika grupperna som jag har haft ett gott samarbete med. Jag skulle vilja tacka EU-kommissionens tjänstemän som den här gången har varit utmärkta att samarbeta med, och ordförandeskapet som genomförde en mycket bra förlikning. Det har varit enkelt att samarbeta med dem och finna konkreta lösningar på de olika problem vi stod inför.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. – (EL) Herr talman! Jag ska fatta mig mycket kort. Jag vill tacka de grupper från Europaparlamentet som deltog i förlikningssammanträdet med rådet den 6 december 2005.

Framför allt vill jag tacka vice talman Dagmar Roth-Behrendt och föredraganden Jonas Sjöstedt, som jag också gratulerar till resultatet.

Diskussionerna i förlikningskommittén var konstruktiva, och jag tror att parlamentet uppnådde medgivanden i de grundläggande frågor som gäller finansiella säkerheter, brytningsställen, övergångsbestämmelser och anslutande länder samt på ett antal andra viktiga punkter.

Kommissionen stöder förlikningstexten med särskild tillfredsställelse, och jag hoppas att parlamentet kommer att ratificera det positiva resultat som nåtts av dess förhandlare.

  Christa Klaß, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi har gått långt, med många banbrytande diskussioner längs vägen, och i dag träffas vi så att säga för finalen. Det är bara några få av oss kvar nu, eftersom detta är tredje behandlingen. Jag vill tacka föredraganden Jonas Sjöstedt, vår ”farthållare”, som med sina expertkunskaper och sin stora energi lyckats hålla liv i förhandlingarna hela vägen till förlikningskommittén. Jonas Sjöstedt har hela tiden lyckats hålla målet i sikte, samtidigt som han tydligt insåg när det var dags att avsluta och till sist också kompromissa. Jag är honom mycket tacksam för detta.

Direktivet om hantering av avfall från utvinningsindustrin är därför en framgång för miljön, för gruvföretagen och därmed också för mänskligheten. Miljömässigt hållbar verksamhet består inte bara i att göra ingenting och göra en oförstörd natur till måttstock för allt. I stället har vi människor fått den rentav bibliska uppgiften att tämja vår planet.

Europa kännetecknas inte av urskogar och orörda landskap utan är känt världen över sina odlingslandskap, som utvecklats under århundraden. Dessa landskap bör utnyttjas av människor för människor enligt principen om hållbarhet. Ändå har alla ingrepp i naturen konsekvenser; det vore inte korrekt att säga att gruvdrift inte påverkar naturen och miljön. Därför måste vi, vid bedömning av alla ingrepp, väga avkastningen mot kostnaden, vinsten mot belastningen. Som ett resultat av dagens positiva utveckling, tekniska möjligheter och större miljömedvetenhet använder vi andra måttstockar nu än för bara 50 år sedan. Vi måste utnyttja dessa vinster på bästa sätt med tanke på människors säkerhet och för att bevara miljön. Vi måste också fortsätta att vara ständigt alerta, så vi kan utnyttja de nya möjligheter som utan tvekan kommer att infinna sig om 5, 10 eller till och med 20 år.

Det var de allvarliga olyckorna inom malmbrytningssektorn i Spanien och Rumänien under de senaste 10 åren som fick parlamentet att efterlysa detta direktiv. Nu när vi har det tror jag att vi är på rätt väg mot att åstadkomma något positivt för miljön och för mänskligheten.

(Applåder)

  Gyula Hegyi, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! För fem år sedan visade cyanidföroreningen av floden Tisza, som orsakades av en guldgruva i Baia Mare i Rumänien, oss ungrare hur farligt gruvavfall kan vara. Vid denna tidpunkt var mitt land inte medlem i Europeiska unionen. Kommissionen och Europaparlamentet förstod ändå problemet och tog initiativ till ett direktiv om hanteringen av sådant avfall. Jonas Sjöstedt reste till platsen för föroreningen, studerade fakta, hörde alla vittnen och experter och framställde ett utmärkt betänkande. Det är vad jag kallar ett gott och ansvarsfullt arbete av en politiker. Hans betänkande grundar sig på verkliga fakta, verkliga faror och ger oss verkliga lösningar. Tack, herr Sjöstedt.

PSE-gruppen stödde betänkandet från början. Vid andra behandlingen lade jag tillsammans med andra kolleger fram många ändringsförslag för att få en strängare reglering. De flesta av dem godtogs av föredraganden och senare av förlikningskommittén. När det gäller frågor som rör vattenföroreningar försökte vi säkerställa uppfyllandet av andra gemenskapsförpliktelser, varav de flesta infördes inom ramdirektivet om vatten. Den kompromiss som nåddes genom förlikning är inte idealisk, men godtagbar.

De ekonomiska garantierna måste vara tillräckliga för att täcka kostnaden för rehabilitering av den mark som påverkas av avfallsanläggningen. Det är en framgång för oss.

Vi är också nöjda med klargörandet av stängningsverksamheten. Vi förlorade emellertid en viktig kamp. Vi socialdemokratiska parlamentsledamöter ville att utsläppet av avfall till en mottagande vattensamling skulle godkännas innan det ägde rum. För mig är prevention den mest miljövänliga lösningen. Kanske kommer alla att förstå denna princip längre fram, inte bara i parlamentet, utan i hela Europa.

Generellt fick vi ett bra direktiv. Medlemsstater, blivande medlemsstater och tredjeländer bör respektera den nya regelramen. Vi måste övervaka ett strikt genomförande av detta direktiv.

  Leopold Józef Rutowicz (NI).  – (PL) Herr talman! Europaparlamentets och rådets direktiv om hantering av avfall från olika utvinningsindustriområden är ett nyckeldokument när det gäller miljö- och hälsoskydd. Det är också av stor vikt för utvinningsindustrin, som måste stå för kostnaderna för att genomföra det, och det kommer att få stor betydelse såtillvida att det kommer att göra det möjligt att nå en överenskommelse och jämka samman alla parters intressen.

Detta direktiv förtjänar vårt stöd. Det kommer dock, som alla rättsakter, att vara föremål för föränderliga ekonomiska villkor, och det är först när det genomförts i praktiken som vi kommer att kunna bedöma hur effektivt det är. Framtida översyner kommer att ge oss möjlighet att göra vissa ändringar. Gruvavfall innehåller t.ex. ofta mineraler som bör återvinnas för att begränsa behovet av ytterligare utvinning.

  Péter Olajos (PPE-DE). – (HU) Herr talman! Europeiska unionen och Europaparlamentet kritiseras ofta för att stifta lagar som är onödiga eller åtminstone inte absolut nödvändiga. Det kommer ingen att säga om det direktiv vi nu diskuterar. I stället har vi lyckats skapa ett internationellt banbrytande direktiv som utgör en milstolpe. Detta direktiv skapades till följd av den gruvkatastrof som ägde rum 2000 i Baia Mare i Rumänien, för att se till att miljön och naturen aldrig mer utsätts för en sådan förorening.

När katastrofer inträffar kan vi inte göra annat än att begränsa och lindra skadorna och betala ersättning, men, som vi sett i detta fall, utan någon större framgång. Den naturliga miljön förstördes, och hittills har inga domar fallit i några av skadeståndsrättegångarna, som nästan avstannat.

I det direktiv vi har framför oss ligger tonvikten därför på förebyggande, vilket alltid är en nyckelfråga när det gäller att göra framtiden säker och undvika miljökatastrofer som orsakas av mänsklig försumlighet. Direktivets bestämmelser gäller dock inte bara framtida gruvor och avfall från dem utan även gamla, nedlagda gruvor och sådana som fortfarande är i drift, ofta under undermåliga tekniska förhållanden. Som ledamot av parlamentets förlikningskommitté vill jag särskilt tacka Jonas Sjöstedt, Dagmar Roth-Behrendt och Karl-Heinz Florenz för deras arbete i samband med trepartsdialogen. På Ungerns vägnar vill jag också tacka dem för att de haft förståelse för mina farhågor och förslag, som gav till resultat att de anslutande länderna, Rumänien och Bulgarien, inte begär något övergångsundantag från genomförande av direktivet, såsom framgår av deras bifogade förklaring.

Östra Karpaterna har många rikedomar, och utvinningen av dem utgör en betydelsefull ekonomisk grund för den regionala utvecklingen. Utvinning bör emellertid enbart ske på ett hållbart sätt, med allra största hänsyn till miljön och naturen. Det är detta direktivet handlar om och bidrar till. Jag är glad att jag haft förmånen att delta i skapandet av detta direktiv, som är så viktigt för vår gemensamma framtid.

  Richard Seeber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill tacka Jonas Sjöstedt, som förhandlade så klokt på parlamentets vägnar, och också kommissionen, som stödde oss i våra insatser för att nå en kompromiss i rådet.

Jag instämmer med min kollega Péter Olajos, som med rätta framhöll att vi, med detta lagstiftningsförslag, verkligen tagit itu med en fråga av direkt betydelse för allmänhetens och miljöns säkerhet, och att vi alltså inte alls skapar överflödiga EU-bestämmelser som bara skulle utgöra en ekonomisk börda. Även i detta fall innebär givetvis en kompromiss att direktivet för med sig vissa kostnader, men jag anser att dessa kostnader är berättigade och definitivt kan betalas av industrin, eftersom det handlar om en så viktig tillgång som människors hälsa.

Ett särskilt viktigt resultat av kompromissen är att det nu krävs finansiella säkerheter för att täcka de potentiella kostnader som uppstår när ett område påverkas av en avfallsanläggning. Denna typ av arrangemang måste naturligtvis göras i förväg, eftersom olyckor mycket ofta leder till att gruvföretag går i konkurs. Det betyder att det saknas medel för att åtminstone vidta kompensatoriska åtgärder, och det är återigen allmänheten som får ta konsekvenserna.

Olika aspekter av avfallshantering har också tagits upp i mycket större detalj, särskilt i fall då verksamhetsutövaren i samband med rehabilitering av området placerar utvinningsavfall i håligheter efter brytning. Sådan rehabilitering kräver strikt efterlevnad av lagstiftningen, så att förorening av mark eller vatten undviks. Dessutom måste verksamhetsutövarna vidta övervaknings-, underhålls- och hjälpåtgärder: de är t.ex. skyldiga att samla in eller behandla förorenat vatten eller lakvatten. Det är viktigt att de anslutande länderna, Bulgarien och Rumänien, också avger förklaringar där de förbinder sig att följa de nya bestämmelserna – låt oss inte glömma Baia Mare.

  Talmannen.  – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00.

17. Kvalitet på badvatten

  Talmannen.  – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0415/2005) av Jules Maaten för Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om förvaltning av badvattenkvaliteten och om upphävande av direktiv 76/160/EEG (03659/2005 – C6-0373/2005 – 2002/0254(COD)).

  Jules Maaten (ALDE), föredragande. – (NL) Herr talman! Under de senaste dagarna, och faktiskt på det hela taget vid diskussionen om detta direktiv, har jag med jämna mellanrum fått frågan om det verkligen är nödvändigt att föreskriva normer för badvatten på EU-nivå. Är inte detta ett klassiskt exempel på en fråga som kan behandlas på medlemsstatsnivå? Jag är medveten om att ledamöter som tillhör de nederländska socialdemokraterna, som tyvärr inte är närvarande för tillfället, till och med i en rapport hänvisade till detta som ett löjligt direktiv om vattnet i simbassänger. Detta direktiv handlar emellertid inte om vattnet i simbassänger, och ännu mindre om badvatten i största allmänhet. Det handlar naturligtvis om vattnet vid våra kuster och i våra sjöar.

Frågan har rests, huruvida ett agerande på EU-nivå på detta område tillför något av värde. Därom rådde inget tvivel i parlamentet, när just denna fråga debatterades vid den första behandlingen. Viktigare är emellertid att det var just medlemsstaterna som ansåg att ett direktiv behövdes. Om detta är vad de vill ha bör de också få det, men då anser jag att det faktiskt ska vara ett allvarligt menat direktiv och inte ett som ger utrymme för fler undantag än någonting annat.

I vilket fall som helst har rådet och parlamentet efter mer än tolv års diskussioner kommit fram till en – låt vara svåruppnåelig – kompromiss, som jag antar kommer att omvandlas till lag i morgon. Genom det nya direktivet ges förutsättningar för renare badvatten längs stränder och utmed sjöar inom EU, bättre information för badare och mindre byråkrati för de lokala myndigheterna.

I hela Europeiska unionen uppfyller mer än 80 procent av badplatserna redan nu de strängare normerna, och i ett antal medlemsstater uppfyller till och med mer än 90 procent av badplatserna dessa normer. För närvarande drabbas cirka 12 procent av badarna årligen av illamående, maginfektioner, hudutslag, en känsla av tunghet i bröstet och ögon- eller öroninfektioner. Genom det nya direktivet sker en uppstramning av hälsonormerna, så att man kan räkna med att endast 8 procent av badarna riskerar att ådra sig någon sjukdom.

Från och med 2015 kommer badarna även att informeras på plats om den aktuella badvattenkvaliteten med hjälp av symboler som kommer att vara identiska över hela EU. För närvarande kan badare bara med viss svårighet och bara på Internet få kunskap om föregående års vattenkvalitet. Det tilltalar mig att jag inom kort själv kommer att kunna se vilken kvalitet som vattnet på platsen håller, för jag vet inte hur det är med er, men själv har jag bara med mig min bärbara dator till stranden vid mycket sällsynta tillfällen. I stället för 19 parametrar kommer medlemsstaterna bara att behöva mäta två parametrar, vilket är ett exempel på hur byråkratin i samband med vattenmätningar kommer att minska.

Europaparlamentet och regeringarna var länge oense i fråga om hur stränga gränsvärden som skulle tillämpas och hur höga kostnader som i detta sammanhang får drabba medlemsstaterna. Vi har kommit fram till en kompromiss som är tillfredsställande för alla parter, och visserligen förtjänar det brittiska ordförandeskapet beröm, men det är kommissionen – och särskilt ni, herr kommissionsledamot – som har sett till att få denna kompromiss till stånd. Jag vill även tacka många av skuggföredragandena för deras samarbete i detta hänseende.

Badvattnet kommer inte bara att bli renare, det kommer att bli mycket renare, kostnaderna blir överkomliga och en avreglering är på väg. Slutligen är jag intresserad av att höra vilka kommentarer som kommissionen kommer att tvingas göra om den artikel av Albrecht Wiedenmann som snart kommer att publiceras i den vetenskapliga tidskriften ”Environmental Health Perspectives” och som bär den ganska komplicerade engelska titeln ”Concentration responsive effects with no observed adverse effect levels”, med förkortningen NOAELS.

Jag kan inte riktigt beskriva uttrycket själv, men jag är säker på att ni kan. Jag är i varje fall intresserad av att se om kommissionen också kommer att använda denna studie i sin utvärderingsrapport 2008, eftersom den innehåller en hel del kärnfulla kommentarer beträffande direktivet i den form som vi står i begrepp att anta det i. Jag vill emellertid tillägga att den tid som finns för att genomföra det snabbt håller på att rinna ut. Jag kommer att vara mycket nöjd när direktivet faktiskt antas i morgon. Jag anser att det är en framgång för oss alla, även för mig själv, trots att jag inte är särskilt förtjust i att bada. Jag hoppar bara i om jag inte har något annat val. Efter 2015 kommer jag åtminstone att ha lättare för att ta ett dopp. Jag hoppas att jag kommer att kunna göra det utan oro även i er medlemsstat, herr kommissionsledamot.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. – (EL) Herr talman! Jag älskar hav och bad, och jag är därför av personliga skäl intresserad av att EU:s hav och sjöar är så rena som möjligt.

Jag vill tacka Europaparlamentets delegation som deltog i förlikningskommitténs möte med rådet den 12 oktober 2005, särskilt parlamentets vice talman Antonios Trakatellis och föredraganden Jules Maaten, och gratulera dem till deras utmärkta arbete och till det resultat som de har uppnått.

Diskussionerna i förlikningskommittén var komplicerade. Men åtminstone när det gäller den avgörande frågan om att införa ambitiösa normer för klassificering av kategorin tillfredsställande kvalitet anser jag att parlamentet uppnådde beaktansvärda resultat och en betydande förbättring i jämförelse med rådets ursprungliga ställningstagande.

Kvalitetsnormerna kanske i slutändan inte är så stränga som en del hade önskat – och i själva verket är miniminormerna inte så stränga som kommissionen ursprungligen hade föreslagit. Icke desto mindre skärptes de avsevärt under diskussionerna i förlikningskommittén, vilket har fått till resultat att den slutliga texten är en avsevärd förbättring jämfört med de bestämmelser som gäller i dag och som med tanke på att de tillkom 1975 då direktivet utfärdades har akterseglats av moderna vetenskapliga data.

Kommissionen stöder förlikningskommitténs text med särskild tillfredsställelse, och jag hoppas att parlamentet kommer att fastställa det positiva resultat som dess förhandlingsgrupp har uppnått.

Således avslutar vi i kväll debatten om två mycket viktiga direktiv, som utan tvivel kommer att förbättra miljön och skydda EU-medborgarnas hälsa.

  Richard Seeber, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag tackar föredraganden för det mycket goda arbete som han har gjort, och särskilt kommissionen för detta förslag till direktiv.

Uppriktigt sagt var jag lite besviken på kommissionen, när den meddelade sin uppfattning om rådets gemensamma ståndpunkt. Jag hade verkligen velat se ett starkare stöd för en strängare, tydligare definierad linje om badvattenkvalitet, eftersom vi när allt kommer omkring har gjort de normer som kommissionen hänvisade till avsevärt urvattnade. Med kommissionens stöd kunde vi ha sammanställt ett strängare direktiv och tvingat medlemsstaterna att införa verkningsfullare normer utan att de skulle behöva drabbas av de stora utgifter som det så ofta talas om.

Låt oss inte glömma att huvudproblemet i dag när det gäller förorening av badvatten inte är lokalt begränsad förorening utan att källorna till föroreningarna är utspridda – de finns särskilt inom jordbruket, naturligtvis. Vi kunde ha nått en avsevärd förbättring på detta område med relativt lite pengar. Men vi har trots allt kommit fram till en kompromiss, och man bör hålla sig till kompromisser, varför jag ber er att anta detta förslag till direktiv i parlamentet i morgon.

Vi har emellertid tagit ett steg i rätt riktning. Jag sätter nu mitt hopp till 2008, när kommissionen planenligt ska granska direktivet och utvärdera den situation som då råder. Låt mig föregripa detta genom att be kommissionsledamoten, som ju är en hängiven badare, att försäkra sig om att hans avdelningar genomför denna utvärdering enligt planerna och kanske när allt kommer omkring höjer normerna för hälsoskydd till OECD:s nivå, vilket alla stater faktiskt har kommit överens om, så att vi inte upptäcker att vi försöker sänka normerna för hälsoskydd på detta område. Badvattnet har utan tvivel en stark bundsförvant i kommissionsledamoten.

(Applåder)

  Gyula Hegyi, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Som ungersk ledamot i socialdemokratiska gruppen är jag nöjd med resultatet av förlikningen om badvattendirektivet. Vi har haft omfattande debatter både i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och senare i förlikningskommittén. Det var inte enkelt att klargöra att vi inte kan tillämpa samma kriterier på inlandsvatten och kustvatten och sjöar – som Balatonsjön i Ungern – som vi gör på Atlanten. Det innebär inte att vi inte vill ha stränga regler när det gäller våra vattendrag inne i landet. Sjöar och hav är emellertid uppenbart olika.

Länder som omges av land såsom Ungern och Österrike bör också ha rätt till sina egna badvatten. Området kring Ungerns badsjöar omfattas av ett förbud mot viss industri- och jordbruksverksamhet, och avloppssystemet omfattar nästan 100 procent av hushållen. Vi kan förbättra mycket, men vi kan inte förvandla en sjö till ett hav.

Den nuvarande kompromissen är godtagbar för oss men innebär en mängd arbete för mitt land – en del stränder kommer att stängas och många andra bör förbättras, men det är priset för en ren och hälsosam miljö. Kompromissen om en strängare version av kategorin ”tillräcklig” bör välkomnas. Offentlig information om vattenkvalitet på badplatser är också mycket viktig. På alla stränder runt Balatonsjön finns det faktiskt enormt stora informationsskyltar på ungerska, engelska, tyska och ryska. Vi skulle naturligtvis kunna lägga till franska, och hoppas att fler turister ska komma från Frankrike och andra franskspråkiga länder.

I mitt senaste anförande, i andra behandlingen, hade jag en ganska hård ton, på grund av gränsen på en minut och hastigheten i en tung debatt. Nu vill jag tacka Jules Maaten för hans betänkande och villighet att göra konstruktiva kompromisser. Han har gjort ett bra arbete.

Jag hoppas att han, när jag välkomnar honom till Ungern, kommer att kunna se hur ren och härlig vår Balatonsjö är.

  Marios Matsakis, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Hundratusentals europeiska medborgare blir sjuka varje år på grund av att de badar i kontaminerade badvatten. De sjukdomar som drabbar dem på detta sätt varierar mycket när det gäller allvarlighetsgraden. De flesta är kliniskt godartade till medelsvåra, men några är allvarliga och ett fåtal dödliga. Såsom förväntat är barn, äldre och personer med nedsatt immunförsvar mest sårbara. Det är därför av största vikt att de lagstiftande organen i EU engagerar sig mycket i badvattnens kvalitet.

De har faktiskt arbetat med denna fråga i många år, och man skulle kunna förvänta sig att de parametrar som används för att övervaka badvattnets kvalitet är så stränga som möjligt. Dessvärre är så inte fallet, och orsaken till detta är enkel. Den är att oerhört stora summor pengar är involverade i rekreations- och turismindustrier som är förknippade med badvatten, och om ett område förklaras ha låg vattenkvalitet får det en allvarlig ekonomisk effekt på denna region och detta land. Därför är läkarens åsikt inte längre lika betydelsefull, och ”politiska kompromisser” står på dagordningen. Det är därför som vi efter många år av prat, diskussioner och argumentation – främst om saker som, sett utifrån sunt förnuft, är kristallklara – hamnar i en försonlig position där vi minskar den möjliga ekonomiska skadan för länder med ohygieniska badvatten och ökar den medföljande risken för att orsaka ohälsa bland våra medborgare.

Många kolleger kommer starkt att motsätta sig det jag säger, men hur kan det annars förklaras när vi exempelvis har uppfunnit en distinktion när det gäller hälsorisker, mellan badvatten inne i landet och vid kusten, och vi är beredda att godta att inlandsvatten kan vara nästan dubbelt så ohälsosamt som kustvatten och ändå av tillräcklig kvalitet för att bada i. Och hur kan det vidare förklaras när vi är beredda att säga att badvatten är av god kvalitet när risken för att bli sjuk efter att ha badat i det är i storleksordningen fem procent – det vill säga var tjugonde badare. Trots att jag kommer att stödja detta direktiv går det inte tillräckligt långt för att göra våra badvatten riktigt säkra. Det gör dem bara mindre farliga.

Avslutningsvis bör ett stort tack riktas till alla som har arbetat så hårt för att framställa detta direktiv, och särskilt till min kollega Jules Maaten – trots att han inte är simmare har han ändå arbetat mycket hårt! – till kommissionen och naturligtvis till ledamöterna i förlikningskommittén.

  Caroline Lucas, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! På min grupps vägnar vill jag säga att vi trots föredragandens förmedling anser att den kompromiss som vi har framför oss är oacceptabelt svag. Det är därför som min grupp kommer att avstå vid morgondagens omröstning.

Med detta avstående har vi för avsikt att visa följande: för det första att de värden som vi har enats om när det gäller färskvattenproduktion är helt otydliga – parametrarna har manipulerats så mycket genom statistiska förändringar att den grad av skydd som de kommer att ge är högst tvivelaktig. Enligt den expertgranskade artikel som snart ska publiceras i den vetenskapliga tidskriften Environmental Health Perspectives, som nämndes av Jules Maaten, kommer dessa värden inte att medföra någon förbättring alls för färskvattenkvaliteten.

För det andra har den verkliga möjlighet som vi hade att utvidga detta direktiv för att omfatta rekreationsanvändning helt gått förlorad i kompromissen.

För det tredje släppte parlamentets delegation plötsligt alla sina krav efter en hård kamp för högre normer, efter att rådet hade erbjudit en minimal ökning av en av de två normerna i den tillräckliga kategorin.

Slutligen var den process genom vilken denna slutgiltiga överenskommelse nåddes högst otillfredsställande, där tekniska förslag presenterades i sista minuten – muntligt, inte skriftligt – och utan tid för att verkligen studera deras effekter.

Det här är ett nedslående resultat, men jag vill ändå tacka alla berörda. Jag förstår att detta inte är en enkel fråga, men vi kommer att avstå från att rösta i morgon.

  Johannes Blokland, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Först av allt vill jag gratulera Jules Maaten till det resultat som har uppnåtts. Det är delvis tack vare hans ansträngningar som vi kommer att kunna godkänna översynen av badvattendirektivet. Jag vill även tacka kommissionen för dess samarbete, för utan det ambitiösa förslag som den lade fram hade det inte varit möjligt att skärpa kriterierna.

Jag kan tala om för er att jag kommer att gå med på resultatet av förlikningen, trots att jag inte är helt nöjd. Kategorin ”acceptabel” som har skapats är inget annat än en ursäkt för att dölja att normerna inte har fått någon ordentlig uppstramning. Dessutom grundas den uppdelning som har skapats mellan salt- och sötvatten på mycket begränsade uppgifter, varför allt detta innebär att skyddet för badare har förbättrats mycket mindre än vad som kunde ha gjorts.

Jag vill fästa kommissionens och rådets uppmärksamhet på den artikel som Jules Maaten nämnde, och som kommer att publiceras nästa månad. I den artikeln läggs de normer fram som krävs för att verkligen skydda badarna. Jag hoppas, kommissionsledamot Dimas, att ni är beredd att använda dessa uppgifter i er nästa översyn, som jag hoppas inte kommer att låta vänta på sig lika länge.

  James Hugh Allister (NI). – (EN) Herr talman! Rena och säkra badvatten är en uppenbar nödvändighet, och ett nödvändigt stöd till en blomstrande turismindustri.

I min region Nordirland finns det många vackra stränder, varav flera stolt kan hissa blå flagg. Vi har andra som ännu inte har uppnått denna ära. Jag anser att detta direktiv kommer att hjälpa den att uppnå denna status. Lika relevant är uppfyllandet av direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse. Det här har varit enklare för länder som har rätt till medel ur sammanhållningsfonden, som ger bidrag till just sådana projekt. Regioner som min, som inte har kvalificerat sig för medel ur sammanhållningsfonden och ännu inte gör det, har större svårigheter att föra upp sin infrastruktur för hantering av vatten till godtagbara standarder. Ytterligare nationell finansiering är därför den enda utvägen och måste skaffas. Det är viktigt att inse att badvattendirektivet bör tas i övervägande i detta vidare sammanhang.

  Cristina Gutiérrez-Cortines (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Jag vill påpeka att de tio år av ansträngningar som det har tagit att utforma detta dokument har varit tio år av ständiga överenskommelser och samarbete. Detta visar hur effektiv politiken inom EU kan vara, eftersom det från början var lokala råd, lokala myndigheter och staterna som började att arbeta för att förbättra förhållandena på stränder och i badvatten, både i inlandet och vid kusterna.

Jag anser att det är viktigt att betona – närhelst jag undervisar i framtiden kommer jag att förklara detta för mina studenter – att detta är ett äkta exempel på i vilken utsträckning miljöpolitiken utgör ett mervärde i det ekonomiska systemet, för medborgarnas välbefinnande såväl som i ökade landvärden.

En strand med rent vatten är ett inbjudande och högkvalitativt turistområde. Om vattnet inte är rent vet vi att allmänheten inte kommer, och besökarna blir i ökad utsträckning beroende av särskilda villkor. Detta är resultatet av en politik som bygger på samarbete och gemensamma ansträngningar. Jag anser därför att den är tillfredsställande, och dessutom förefaller mig införandet av kategorin ”tillfredsställande” för vattenkvaliteten vara mycket realistisk, eftersom vi måste hålla oss inom det rimligas gränser.

Att se till att vattnen är rena kostar en enorm mängd pengar och kräver en oerhört stor insats på olika nivåer, många sanktioner mot dumpning längs flodstränderna och en integrerad politik. Vi politiker måste vara medvetna om att medlen till detta tas ur medborgarnas fickor och att det krävs ett strikt vetenskapligt synsätt för att kontrollera dumpning samt att det inte är lätt att åstadkomma allt detta. Jag är därför nöjd, och jag vill påpeka att detta visar i vilken utsträckning kvaliteten på miljön utgör ett mervärde för det ekonomiska systemet, för industrierna och även för den sociala välfärden.

  Thomas Ulmer (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! För det första vill jag tacka Jules Maaten för det goda arbete som han har lagt ned och för de förhandlingar som förts av parlamentets delegation inför den tredje behandlingen.

Jag skulle vilja begränsa mig till några av direktivets medicinska aspekter. Badvatten är inte fritt från bakterier, men det har låg bakteriehalt. I princip bör badvatten vara av samma kvalitet som dricksvatten, eftersom många badare och simmare även råkar dricka av det. I södra Tyskland har vi till exempel en av de största dricksvattenreservoarerna i hela Europa i form av Bodensjön. Det måste emellertid nämnas att inte ens dricksvatten är fullständigt fritt från bakterier utan bara har en låg bakteriehalt och att många bakterier – låt vara sjukdomsalstrande i olika grad – finns med i hela vår vardag.

Den grad av skydd som vi nu har åstadkommit med detta direktiv är naturligtvis inte perfekt, men det är ett första steg i rätt riktning. När allt kommer omkring innebär de gränsvärden på 330 intestinala enterokocker för inlandsvatten och 185 för kustvatten, som vi nu har kommit överens om – för kategorin ”tillfredsställande” – en minskad hälsorisk för badare från 12 procent till 8 procent, och ”hälsorisk” innebär inte nödvändigtvis sjukdom. Samma gäller för E. coli-bakterier med värden på 900 och 500 för kategorierna ”tillfredsställande” respektive ”utmärkt” kvalitet. Enligt min uppfattning bör standardiserade laboratoriemetoder vara lika självklara som enhetliga stickprovsundersökningar av kvaliteten. Som jag ser saken borde det viktigaste vara att allmänheten i god tid får tillräckligt med information och att alla våra vatten når upp till kategorin ”utmärkt kvalitet”.

Ytterligare ett mål – som till att börja med underkastas strikta vetenskapliga bestämmelser – måste vara att kontrollera virusmängden i vattnen. Detta blir viktigare och viktigare, eftersom det antal människor som insjuknar i Europa på grund av enterovirus och norovirus ökar snabbt. Om så bara av den anledningen kan vi vänta oss en översyn av direktivet inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag stöder direktivet.

  Andreas Schwab (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag skulle vilja ta vid direkt där Thomas Ulmer slutade. För mitt valdistrikt, som ligger direkt intill Bodensjön, utgör badvattendirektivet en svår balansgång mellan skydd för konsumenterna – badarna – å ena sidan och naturvård och turism å andra sidan. Den kompromiss som vi har kommit fram till när det gäller miljöförstöring och kvalitetsnormer i kategorin ”tillfredsställande”, som Thomas Ulmer uttryckte det, är en rimlig kompromiss mellan de tre intressen som möts. Därför har jag funnit att denna kompromiss har rönt en hel del erkännande i mina hemtrakter, för vilket jag vill tacka alla berörda ledamöter inklusive föredraganden.

Det är emellertid också viktigt att påpeka att vi genom att minska antalet kategorier av förorenare från 19 till endast 2 har funnit en lösning som även tjänar syften som bättre lagstiftning och mindre byråkratiska bestämmelser. Detta är ett bra exempel för att visa att vi alla anstränger oss för att begränsa det överdrivna antalet bestämmelser som var vanligt i det förflutna till de verkligt viktiga aspekterna, och för detta hyser jag också stor tacksamhet till alla inblandade.

Som min grupp ser det är direktivets räckvidd som helhet mycket tillfredsställande. Det måste även välkomnas att parlamentet inte höll fast vid sin ursprungliga avsikt att utsträcka badvattendirektivets räckvidd även till andra vattenrelaterade fritidssysselsättningar, och för detta tackar jag också alla inblandade ledamöter.

  Talmannen.  – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00.

18. Miljöaspekter på hållbar utveckling

  Talmannen.  – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0383/2005) av Anne Ferreira för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet om miljöaspekter på hållbar utveckling (2005/2051(INI)).

  Anne Ferreira (PSE), föredragande. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill först tacka alla som har bidragit till att förbättra mitt betänkande, och jag vill genast säga att jag kommer att stödja de ändringsförslag som gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen har lagt fram.

Det är värt att komma ihåg att om alla jordens invånare skulle lägga sig till med västvärldens livsstil skulle vi behöva flera planeter för att tillfredsställa deras behov, och att västvärlden, och framför allt EU, är förpliktad att i grunden tänka om när det gäller sitt sätt att producera och konsumera. Denna bedömning är obestridd i kammaren och skär genom traditionella politiska gränser, vilket har fått kommissionen att införliva hållbar utveckling med unionens prioriterade områden. Det är dags för oss att granska våra förehavanden på detta område, och resultaten har hittills varit blandade. Framsteg har gjorts, men det har även förekommit bakslag, eller åtminstone några tillkortakommanden.

Under påtryckningar från en allmänhet som oroar sig för vår fortsatta miljöförstöring har EU arbetat hårt för att uppmärksamma världssamfundet på miljöfrågorna. Utvärderingar av läget har lett till massor av retorik, men denna har inte alltid följts upp av handling – långt därifrån. Det är dags att skrida till handling, eftersom det finns ett akut behov av en proaktiv politik i syfte att sätta stopp för klimatförändringarna, särskilt i ljuset av de omfattande naturkatastrofer som nyligen har inträffat. Jag välkomnar Montrealkonferensens slutsatser, och den positiva roll som EU:s företrädare spelade ska inte förbigås med tystnad.

Under det att unionen har antagit viktig lagstiftning i syfte att minska industriavfallet och göra de bilar som vi använder mer energisnåla och miljövänliga, har den avsevärda ökningen på vägtrafikens område inneburit att dessa ansträngningar har kommit på skam. Detta är en tydlig illustration av en av de paradoxer som EU står inför, nämligen å ena sidan den fria rörligheten för varor och å andra sidan denna fria rörlighets skadliga inverkan på EU:s miljömål. Det finns två sätt att närma sig detta problem: för det första att uppmuntra användandet av mer miljövänliga transportmedel, där unionen kan bidra med finansiellt stöd till stora strukturprojekt, och för det andra att införliva miljökostnaderna i priset för godstransporter eller att beskatta transporterna i förhållande till deras miljöpåverkan.

Behovet av en proaktiv vattenpolitik är akut. Trots de lagar som har antagits och de åtgärder som har vidtagits är vattensituationen otillfredsställande. Behöver vi än en gång påpeka att nivåerna på de kemiska föroreningarna fortfarande är för höga? Är det inte vår plikt att lägga skulden på vissa jordbruksmetoder, eftersom de kräver så stora mängder vatten och gödningsmedel av olika slag? Den kommande reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken bör ta hänsyn till detta och påskynda reformen för anslag och miljömässiga tvärvillkor.

Det finns ett akut behov av en proaktiv politik för att upprätthålla den biologiska mångfalden. Listan slutar inte där. Det finns ett akut behov av åtgärder – såsom de betänkanden som redan har antagits, det av Frédérique Ries och det som väntas bli antaget om REACH – för att uppväga miljöns negativa inverkan på hälsan. Det finns ett akut behov av att vidta åtgärder som leder till utvecklingshjälp, eftersom ojämlikheten på jorden ger upphov till fler och fler konflikter och de fattigaste länderna är de första offren för naturkatastrofer. En del av svaret finns i en hållbar utveckling, eftersom den utgör en modell för produktion och konsumtion som kan och bör spridas till alla länder.

Unionen måste vara proaktiv och föreslå effektiva åtgärder om den ska klara av uppgiften att vända de mest oroande trenderna och hindra oåterkalleliga situationer från att uppstå. För detta ändamål är det viktigt att varje sektor förses med kvantifierade mål och underkastas en regelbunden utvärdering enligt en strikt tidtabell.

I ett bredare perspektiv måste EU:s politiska grundvalar stärkas ytterligare. Detta innebär en större solidaritet och en effektivare samordning; att uppmuntra omfattande dumpning är oförenligt med kraven på hållbar utveckling. Det innebär också en nedbrytning av genomförandet av den hållbara utvecklingen till alla internationella, nationella och lokala nivåer. Varje lagförslag skulle tjäna på att betraktas från ett perspektiv av hållbar utveckling. Vi har mycket att göra på detta område. På liknande sätt bör vi inte längre acceptera att den rättsliga grunden för lagförslag om miljö och hälsa ska vara en helig ko till förmån för den fria rörligheten av varor, om vi vill flytta fram positionerna för den hållbara utvecklingen.

Kommissionen har ett ansvar, men att skydda miljön står inte tillräckligt högt på dess dagordning. Den må ha publicerat fem av de sju tematiska strategierna, men detta döljer inte svagheten hos den föreslagna översynen av strategin för hållbar utveckling från slutet av 2005. Jag måste säga att jag är bekymrad över de planer som kommissionen lade fram för oss. När man till exempel läser i den tematiska strategin om avfall att det kan bli fråga om en återgång till att hänskjuta detta område till nationell nivå, så att medlemsstaterna själva skulle få bestämma hur de ska hantera avfallet, skulle detta enligt min uppfattning vara ett steg tillbaka.

När kommissionen tillkännager att den vill stifta färre lagar genom att vägra att föreslå lagar som visserligen skulle vara betungande för medlemsstaterna eller näringslivet på kort sikt men som är nödvändiga för framtiden, dömer den unionen till politiska nederlag. Det är desto obegripligare för medborgarna att kommissionen envisas med vissa lagstiftningsförslag som antingen redan har avvisats av parlamentet, såsom direktivet om hamntjänster, eller mötts av kraftiga invändningar från medborgarna, såsom direktivet om tjänster på den inre marknaden.

Jag vill avsluta i positiv anda. Lika dåliga nyheter för unionen som för vår idé om utveckling …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. – (EL) Jag vill börja med att i samband med den tematiska strategin om avfall försäkra er om att närhelst vi behöver lagstifta för att skydda miljön och hälsan bland EU:s medborgare kommer vi att göra detta.

Ni behöver alltså inte vara oroliga för detta, och den tematiska strategin om avfall är verkligen ett steg framåt. Vi kommer att debattera detta när tiden är inne.

Jag vill nu på kommissionens vägnar välkomna Europaparlamentets bidrag till översynen av EU:s strategi för hållbar utveckling. Det utomordentliga Ferreirabetänkandet innehåller många värdefulla förslag för översynen och lägger särskild vikt vid miljöaspekterna av hållbar utveckling. Många av förslagen återspeglas i kommissionens meddelande.

Efter godkännandet av kommissionens meddelande om strategin för hållbar utveckling önskar kommissionen samarbeta närmare med parlamentet och rådet och med detta meddelande som grund få en strategi om hållbar utveckling inom EU godkänd i juni. Ferreirabetänkandet kommer att vara mycket användbart vid de överläggningar som ska leda fram till Europeiska rådets möte i juni.

Låt mig ytterligare analysera kommissionens meddelande som vi godkände den 13 december och lägga till några anmärkningar om Ferreirabetänkandet. Kommissionens meddelande är det tredje och avslutande steget i ett detaljerat översynsförfarande som har pågått i 18 månader och där många intresserade instanser från hela EU har deltagit.

Det är sant att rätt mycket tid behövdes för denna översyn, men det krävdes ingående diskussioner om en så viktig och vittomfattande strategi.

Kommissionen lade 2005 fram tre meddelanden om strategin: riktlinjerna i februari, det förslag till uttalande om principerna för hållbar utveckling som rådet godkände i juni och den reviderade strategin med mål och ett effektivare övervakningsförfarande den 13 december 2005.

Ferreirabetänkandet fokuseras huvudsakligen på miljöaspekterna av hållbar utveckling. Dessa aspekter är verkligen mycket viktiga med tanke på att det finns icke hållbara trender på miljöområdet som utgör några av de största hoten i förhållande till vårt nuvarande och framtida välstånd.

Icke desto mindre bör det framhållas att strategin för hållbar utveckling gäller samtliga tre aspekter av hållbar utveckling, nämligen sociala, ekonomiska och miljömässiga problem.

I ett försök att stävja alla icke hållbara trender är dess syfte också att nå största möjliga samverkan mellan dessa tre dimensioner. Det breda spektrum av utmaningar som täcks inbegriper klimatförändringar och ren energi, naturtillgångar, transporter, folkhälsa, social utslagning, befolkningsstatistik, invandring och global fattigdom.

Hållbar utveckling berör ämnen som verkligen ligger medborgarna varmt om hjärtat. De vill ha välstånd, men de vill också ha en ren miljö, god hälsa, socialt skydd och rättvisa. I den nya strategin läggs en långsiktig vision fram för ett hållbart Europa som sträcker sig långt bortom 2010.

Hållbar utveckling är unionens främsta mål. Både Lissabonstrategin och strategin för hållbar utveckling bygger på ett genomförande av detta mål i en snabbt föränderlig värld.

Lissabonstrategin och strategin för hållbar utveckling förstärker varandra. I den nya strategin behandlas några av svagheterna i den föregående strategin, såsom otydliga prioriteringar och frånvaron av en tydlig övervakningsmekanism, de viktigaste utmaningarna bekräftas, målen förtydligas, de nuvarande, ofta ganska tvivelaktiga, målen inom ramen för hithörande områden behandlas och en ny och striktare övervakningsmekanism definieras.

Särskild uppmärksamhet ägnas åt aktiv handling och effektiv tillämpning inom alla verksamhetsområden och alla intresserade instansers medverkan i vederbörlig ordning.

Vi vill gå längre än att bara använda ord, och vi vill fastställa prioriteringar för de närmaste fem åren. Kommissionen vill samarbeta med parlamentet och rådet under de följande månaderna under Österrikes ordförandeskap, så att vi kan komma överens om en gemensam strategi som kan få ett brett stöd av alla institutioner inom EU och i medlemsstaterna.

En strategi som har överenskommits på EU-nivå behövs om vi vill sporra Europeiska unionen som samhälle till att genomföra viktiga förändringar och styra in EU på en mer hållbar kurs.

  Sepp Kusstatscher (Verts/ALE), föredragande för yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor. – (DE) Herr talman! Detta betänkande av Anne Ferreira är ett mycket omfattande sunt och välgrundat men också kritiskt principiellt dokument om nyckelområden inom miljö- och socialpolitiken, och jag tackar henne för det.

Ändå är det så att ju mer vi diskuterar denna fråga här i parlamentet, desto starkare är mitt intryck att, även om vi i själ och hjärta hyser helt underbara principer, verkligheten i form av praktiskt genomförande tyvärr inte ser så ljus ut. De flesta av oss instämmer förmodligen i själ och hjärta med kommissionens förslag – att nya marknadsinstrument är nödvändiga, till exempel ekoskatt och internalisering av alla kostnader. Men om vi tänker tillbaka på det sista sammanträdet före jul minns vi att majoriteten i kammaren fattade beslut om motsatsen under påtryckningar från rådet och transportlobbyn – jag syftar på Eurovinjettdirektivet – varigenom man förstörde alla möjligheter att återfå externa kostnader, särskilt till miljö och hälsa.

Det gläder mig att tonen nu är den motsatta. De många fina miljö- och socialpolitiska principerna måste även ta sig uttryck i konkreta åtgärder. Kommissionen måste sätta upp mål på medellång och kort sikt. Åtgärder för övervakning och utvärdering är också nödvändiga, såsom anges i punkt 64 i slutsatserna till detta förslag till resolution. En verklig förändring i våra former för produktion och konsumtion är nödvändig; om ingenting görs för att åstadkomma detta kommer det pris som vi får betala att bli högt och följderna allvarliga, särskilt för det ökande antalet fattiga i vårt samhälle. EU har en etisk förpliktelse att förbli den ledande aktören för global hållbar utveckling. Vi politiker får inte låta oss styras av kapitalets slagkraft.

  Bogusław Sonik, för PPE-DE-gruppen. – (PL) Herr talman! EU anstränger sig verkligen för att se till att miljöfrågorna finns med som en integrerad del på politikens alla områden. Den andel av naturtillgångarna som tas i anspråk för konsumtion i Europa överskrider för närvarande vår biologiska kapacitet med en faktor som är större än två. Detta innebär att vår kontinent tillägnar sig en oproportionerligt stor andel av världens naturtillgångar, vare sig dessa härrör från land eller hav.

Låt mig hänvisa ledamöterna till det meddelande som antogs av Europeiska kommissionen den 15 oktober 1998, varigenom EU förpliktades att integrera sin miljö- och energipolitik bättre, och som innehöll anvisningar om konkreta åtgärder i detta syfte. Åtta år har gått, och ändå har inget av de mål som sattes upp i detta dokument nåtts. Rakt framför våra ögon har ett beslut fattats av politiker att bygga det största energinätverket i sitt slag, med en dubbel gasledning och ett system av elkablar längs Östersjöns botten. Detta bygge utgör ett hot mot miljösäkerheten och kommer att ha en katastrofal inverkan på den marina miljön i Östersjön med dess av land inneslutna bäcken.

Det finns ett antal nyckelfrågor som vi måste ställa oss. Hur mycket längre ska vi fortsätta att föreslå lagar som är skilda från verkligheten? Hur mycket längre ska våra rättsakter och åsikter fortsätta att inte vara annat än tomma slagord och plattityder som inte följs av praktisk handling? I stället för att fästa vår uppmärksamhet på att lösa de mest akuta problem som vi har framför oss har man lagt fram förslag till ett alternativt projekt, nämligen införandet av en miljöskatt. Jag är emot detta sätt att hantera problemet.

Man löser inte miljöproblemen genom att skapa skattesystem. I stället förvärras problemen, eftersom en ökad skattebörda får en direkt och negativ inverkan på investeringar i nya dyrbara tekniker. Arbetsgivarna får även ökade kostnader, som kan leda till avskedanden.

  Karin Scheele, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden till hennes arbete, eftersom det tydligt visar hur många frågor vi faktiskt talar om när vi använder uttrycket ”en strategi för hållbar utveckling”. Hållbar utveckling berör alla unionens områden, och särskilt samarbete med resten av världen.

Kommissionens meddelande är bra läsning med många välmenande och vänliga ord, men jag är besviken över att kapitlet med titeln ”Fastställa mål och milstolpar” har blivit mycket kort och även mycket ytligt. Man får intrycket att författarna är väl förtrogna med problemen och har analyserat dem väl men att de, så fort det handlar om att bekämpa dem, misslyckas med att tränga under ytan. Jag hoppas att den strategi som kungjorts under det österrikiska ordförandeskapet är mer ambitiös och ger mer specifika svar på frågorna i ämnet.

Vi får emellertid inte begränsa oss till denna enda strategi. Hur allvarligt vi tar frågan om hållbar utveckling kommer även att visa sig i den framtida utvecklingen av unionens finanser. Om skyddet för miljön och arterna är ett viktigt gemenskapsmål måste detta även återspeglas i budgeten. Vi måste göra vårt yttersta för att se till att de instrument, som till exempel Life, som fungerar bra och är så viktiga för miljön i Europa tilldelas tillräckliga anslag. I kommissionens meddelande räknas ett antal icke hållbara trender upp, framför allt klimatförändringarna. Kommissionen uppmanas därför att vidta de åtgärder som är viktiga instrument i kampen mot dessa. Ekodesigndirektivet som antogs föra året ger rikliga möjligheter till detta. Jag hoppas att kommissionens första åtgärd för att genomföra åtgärder enligt detta direktiv snart kommer att verkställas, som gäller produkter som har hög potential att minska utsläpp av växthusgaser till låg kostnad.

  Margrete Auken, för Verts/ALE-gruppen. – (DA) Herr talman! Först vill jag tacka Anne Ferreira för ett utmärkt betänkande, som tyvärr fick ett par fula skråmor i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. Betänkandet innehåller några fina mål. Jag ska inte upprepa dem här i kammaren, men de är alla viktiga. Närhelst något verkligen ser ut att kunna hända slår det sällan fel att EU:s goda avsikter nära nog går upp i rök. Tyvärr finns det anledning att frukta att detta även kommer att hända med denna fråga, och jag blev på intet sätt lugnad av att höra kommissionsledamotens bidrag, som innehöll mycket få praktiska inslag.

Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen har lagt fram tre ändringsförslag: ett där vi kräver ambitiösare mål för en minskning av växthusgaserna, ett annat där vi kräver ett slut på beroendet av kärnenergin och ett praktiskt som berör de problem med avfall som vi har fått till följd av en inkonsekvent syn på dryckesemballage. Varje år har enbart Danmark 400 till 600 miljoner tyska öl- och läskedrycksburkar som flyter omkring på landet eller är på väg till sopförbränningssystemet, eftersom tyskarna tillåter danskarna att undvika pantavgifter på ölburkar som inhandlats i Tyskland. Med ett gemensamt pantsystem inom EU skulle den danska landsbygden och miljön må mycket bättre, liksom de kor som nu lider under tortyr när det tuggar på några av de många tyska ölburkar som ligger utspridda på landsbygden.

  Andreas Schwab (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag är er mycket tacksam för att ni vid en så sen timme ger mig ordet för att tala om ett betänkande som verkligen är mycket viktigt och intressant. Jag vill börja med att hålla med Karin Scheele: Det stämmer att alla områden som unionen behandlar blir, och måste bli, föremål för principerna för hållbarhet. Den finansiella situationen hör onekligen också hit, och därför bör vi inte bara överväga vad vi kan använda ännu mer pengar till, utan vi måste även fråga oss hur vi kan bespara den unga generationen orimliga skulder, när vi planerar våra finanser och beslutar om prioriteringar – möjligen andra – för skulder som medlemsstaterna lämnar över till den unga generationen kan verkligen inte heller betraktas som hållbara.

Jag vill granska en punkt som jag tycker är mycket viktig i samband med detta direktiv. För det första anser jag att ett förstärkt ägarskap genom förbättrat samarbete med aktörerna på detta område är ett viktigt verktyg för att verkligen stärka förståelsen på gräsrotsnivå för att hållbarhet inte är en ihålig princip som vi bara upprätthåller när vi stiger upp i våra talarstolar – för att citera mina kolleger i kammaren – utan att det påverkar var och en av oss alldeles särskilt.

Jag vill nu diskutera en särskild punkt, nämligen finansieringen av de områden som ingår i Natura 2000. Som vi naturligtvis vet har särskilt vi i Västeuropa en mycket hög grad av välstånd, vilket är något som vi inte har fått gratis. Om bönder plötsligt ser stora delar av sin mark utmärkta som Natura 2000-områden med gällande artskydd kommer det att bli mycket svårt att övertyga dem om att hållbarhet är något verkligt. Vi måste visa dessa bönder att hållbarhet har fördelar för dem också genom att ge dem kompensation eller erbjuda dem andra sätt att förtjäna sitt levebröd på.

Av den anledningen måste vi i detta direktiv fastslå att det måste finnas ett effektivt finansieringssystem för nätverket Natura 2000. Därför stöder jag detta direktiv.

  Riitta Myller (PSE). – (FI) Herr talman, herr kommissionsledamot! Mitt tack riktar sig särskilt till Anne Ferreira, och det är mig ett sant nöje att få vara här och tala om detta ämne.

Hållbar utveckling är ett uttryck som bör gälla för alla områden av EU:s politik och beslutsfattande. Hållbar utveckling kan inte skiljas från områden som industri, konkurrens eller ekonomi, och än mindre från frågor om energi, trafik och jordbruk. Av den anledningen var det en liten besvikelse att denna strategi för hållbar utveckling inte blev föremål för översyn samtidigt som EU:s strategi för konkurrenskraft.

EU:s konkurrenskraft bygger naturligtvis på en ökad tillväxt som är miljövänlig både i fråga om produktion och konsumtion. Konsumtionen kan påverkas av produkter och tjänster till rätt pris. Kostnaden för miljön måste tas med. Detta kommer att vara ett incitament för en miljömässigt bättre produktion.

För att nå verkliga resultat måste vi finna pålitliga indikatorer för vår politik för hållbar utveckling. Föredraganden och många andra är av samma uppfattning. Sådana indikatorer kan vi bara få genom att ställa upp tillräckligt ambitiösa kvantitativa och kvalitativa mål. Under förutsättning att de kvantitativa målen formuleras korrekt ger de oss information om vad som har varit framgångsrikt och vad som behöver förbättras för att vi ska nå ett miljötillstånd som inte längre är skadligt för människornas hälsa i högre grad än den miljöförstöring som naturen kan motstå.

Om vi ställer upp tillräckligt höga mål kommer detta även till exempel att uppmuntra utvecklandet av nya miljömässiga tekniker, vilket i sin tur kommer att öka EU:s tillväxt varigenom vi kommer att kunna nå en verkligt hållbar utveckling.

  Talmannen.  – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00.

19. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

20. Avslutande av sammanträdet

(Sammanträdet avslutades kl. 12.05.)