Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 19 januari 2006 - Strasbourg

9. Röstförklaringar

- Betänkande: Onesta (A6-0413/2005)

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman! Vad är meningen med det här så kallade ändringsförslaget om reglerna mot häcklande i kammaren när det här parlamentet är en av de långtråkigaste, tristaste och minst spännande församlingarna i världen? Dessutom kommer det inte endast att gälla kammaren utan också det som händer i korridorerna!

Ett antal kolleger blev tvungna att ta bort en tillåten skylt som visade på likheterna mellan Hitlerregimens dödskultur och dödskulturen i dagens hedonistiska samhälle, som båda två inspireras av principer om arvshygien. Samtidigt som jag talar i parlamentet framhäver en annan skylt de förmenta förtjänsterna hos kinesisk maoistisk demokrati, där det fortfarande i dag finns tiotals miljoner fångar i arbetsläger som hålls fångna där på grund av sin övertygelse, och där den kommunistiska totalitära ideologin som fortfarande härskar har begått de värsta grymheterna!

Gérard Onesta, föredraganden för detta betänkande, är en aktningsvärd man, men han tillhör en grupp som var ansvarig för den mest otroliga kalabalik som riktades mot ett statsöverhuvud som var närvarande i parlamentet, president Jacques Chirac, som då var nyvald. Det som är rätt i dag är fel i morgon: två normer, beroende på om man tillhör en stor grupp eller en liten!

  Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Även jag har vissa betänkligheter rörande Onestabetänkandet, trots att jag har röstat för det. Jag hyser stor respekt för föredraganden, som är en verkligt trevlig person som många gånger har hjälpt mig. Men det som oroar mig är hur reglerna kommer att tolkas av en sådan partisk talman i parlamentet som vi har nu, som inte tycks förstå principen med fri yttranderätt, och är mycket auktoritär i sin behandling av ledamöterna.

Vid det högtidliga mötet för att hedra terrorismens offer som hölls här i kammaren i mars 2005 gav han oss helt klokt rådet att inte utnyttja sådana förfärliga händelser för att föra fram politiska budskap, och sedan gjorde han det själv. Hur kommer han alltså att kontrollera de nya reglerna här i parlamentet?

  Maria da Assunção Esteves (PPE-DE), skriftlig. (PT) Det är nödvändigt att gå mycket försiktigt fram när man utarbetar ordningsregler för ledamöter av Europaparlamentet eftersom det är en känslig fråga. Parlamentet är det institutionella förkroppsligandet av frihet.

Politisk representation har befunnits vara själva förkroppsligandet av demokratin, lagstiftning som ett uttryck för väljarnas vilja, i en anda av ömsesidigt samtycke och oinskränkt uttryck. Demokratiska politiska system har förebådat parlamentariska institutioner på grund av öppenheten och insynen i debatterna där och därför att folket kunde övervaka ledamöterna vid val. Företrädare har faktiskt en ”särskild status” som tilldelas dem därför att de ses som ett ”tvärsnitt av befolkningen”. Deras frihet är en rättighet och en skyldighet, deras ansvar är politiken och, som Popper en gång sa, domen över dem fälls på valdagen.

Det är därför gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater har förespråkat att man ska nalkas frågan försiktigt i utskottet för konstitutionella frågor. När allt kommer omkring har sådana här regler sina begränsningar, och de begränsningarna härrör från den integritet som ledamöterna har i utövandet av sitt mandat. Det är de begränsningar av friheten som folket har skapat parlamentet med, inom vilka de företräds i parlamentet och som de inte vill ska tas bort från parlamentet.

  Carl Lang (NI), skriftlig. – (FR) Betänkandet från den franska ledamoten av gruppen De Gröna/Europeiska fria alliansen, Gérard Onesta, om påföljder för ledamöter som uppträder störande i och utanför kammaren är ett slag mot yttrandefriheten, särskilt för politiska minoriteter.

Det är början till en likriktning, ett slags dold totalitarism, ett slags normalisering, som man brukade säga när kommunismen stod på topp, och för att komma från de Gröna är det inte förvånande.

Uppenbarligen är det inte tillräckligt för Europaparlamentet att dess minoriteter, särskilt de grupplösa ledamöterna, faller offer för upprörande diskriminering av ledamöternas rättigheter, vi måste gå ännu längre och bestraffa dem, till och med straffa dem ekonomiskt, om majoriteten anser att deras uppträdande är ”politiskt inkorrekt”. Denna statskupp i fråga om reglementet är oacceptabel och destruktiv för friheten.

När det finns mer än 20 miljoner arbetslösa i EU och invandringen översvämmar våra nationalstater menar jag att Europaparlamentet har viktigare saker att göra än att visa förakt för parlamentarisk demokrati, även om det gäller den i EU.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för betänkandet. Det är ett fördömande av några få ledamöters uppträdande att betänkandet överhuvud taget är nödvändigt.

  Jean-Claude Martinez (NI), skriftlig. – (FR) Det här betänkandet kommer från en penna som förts av en betydande vetenskaplig auktoritet på området parlamentsstadgar, och när man läser det framgår det tydligt att han har använt sig av de stora auktoriteterna på området, såsom Eugène Pierre. Det grundas på ett filosofiskt val: valet av oligarki, med andra ord, som Aristoteles sa, ”fåmannavälde”.

Således kommer omkring 30 ledamöter av Europaparlamentet (sittande talmän och de som fastställer påföljder, hör dem som straffas och bekräftar straffen) att ansvara för övervakningen av sina kolleger. Eftersom alla ledamöters ställning har sin grund i suveränitet, antingen den kommer från folket eller nationen, är det suveräniteten själv som blir övervakad.

Frankrike uppfann den parlamentariska suveräniteten så långt tillbaka som 1791, då den ersatte den folkliga suveräniteten. Eftersom parlamentet då, i kraft av sin sammansättning, bara företrädde en enda social klass – bourgeoisien och andra så kallade fria yrken – bemäktigade den sig folklig eller nationell suveränitet för egen vinning.

I detta betänkande inrättar denna lilla skara oligarker instrument för att oskadliggöra de folkliga företrädare som kan tänkas klara sig igenom väljarnas filter och mediefiltret.

Följaktligen kan detta betänkande, som borde ha begränsats till ett enda ord – ”frihet” för folkets företrädare – sammanfattas med ett annorlunda ord: oligarki.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) De nya ändringsförslagen gällande Europaparlamentets arbetsordning med uppföranderegler för ledamöter av Europaparlamentet är ett försök att, under förevändning av att parlamentet ska fungera friktionsfritt, använda övervakning och sanktioner för att begränsa och kontrollera uttryck för motstånd, protester eller oenighet och terrorisera de ledamöter som vill uttrycka sitt motstånd mot EU:s anti-gräsrotspolitik, mot aspekter av den eller mot viktiga politiska händelser. De nya enväldiga åtgärderna ger utrymme för ekonomiska påföljder, uteslutning från sammanträden och institutioner, till och med förslag om avlägsnande från det parlamentariska ämbetet. På det sättet försöker de begränsa alla reaktioner med plakat, demonstranter och så vidare, medan de ”förnämt” noterar att dessa inte kan tolereras om de skapar ”konflikter” eller stör parlamentets arbete. Liknande hot och sanktioner förutses för överträdelser av sekretessbestämmelser för ”sammanträden inom stängda dörrar” och offentliggörande av handlingar som, vilket bör noteras, ofta är i omlopp bland medierna.

Vi röstar mot de nya enväldiga ändringsförslagen och förklarar att vi inte kommer att vara disciplinerade och att vi på alla sätt ska försöka lyfta fram arbetarklassens problem och informera det folk som vi är ansvariga inför.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Den känsla av ansvar, respekt och hög intellektuell stringens som Europaparlamentets ledamöter förväntas tillämpa i sina mandat har aldrig hindrat dem från att kunna uttrycka sina åsikter öppet, långt därifrån. Det har skett ett antal väldokumenterade, oacceptabla fall av missbruk, men det är också sant att en del länder har utvecklat vissa vanor som i själva verket ökar deras parlamentariska församlingars prestige och ger dem en helt egen karaktär och krydda.

Ta till exempel Förenade kungariket. Bortsett från de gällande bestämmelserna menar jag att reglerna och uppförandet i första hand dikteras av prejudikat som, per definition, är ett arbete som det görs stora framsteg med inom Europaparlamentet. Mandatet för Europaparlamentets ledamöter omfattar både frihet och ansvar, och det finns ingen anledning att tro att de valda företrädarna saknar någotdera.

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. (EN) Jag förespråkar flera av åtgärderna i betänkandet, även om jag absolut anser att parlamentet bör rösta om enskilda ändringar av vår arbetsordning. Här omfattade denna enda omröstning flera punkter. Därför avstod jag från att rösta, trots att jag är positiv till att betänkandet som helhet antogs. Det är till exempel tydligt att ett antal ledamöter hittills har dragit fördel av våra angenämt slappa bestämmelser.

- Betänkande: Vlasto (A6-0405/2005)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Dominique Vlastos utmärkta betänkande om genomförandet av Europeiska stadgan för småföretag, eftersom de små företagen verkligen står i centrum för skapandet av välfärd och social utveckling för ett mycket stort antal EU-medborgare. Jag stöder de förslag som syftar till att ge internationellt samarbete mellan handelskamrar en viktig roll när det gäller småföretagens konkurrenskraft och erkännandet av hantverksföretag. I detta betänkande betonas med rätta att varken Europeiska kommissionen eller vissa av medlemsstaterna har insett omfattningen av den avsevärda utmaning som pensionsavgångarna för miljoner människor som driver småföretag utgör. Slutligen måste vi göra allt vi kan för att se till att det dagliga arbetet för denna ekonomiska sektor, som är så viktig för tillväxten, sysselsättningen och nöjda kunder, blir enklare och tryggare i rättsliga, skattemässiga och sociala termer.

  Giles Chichester (PPE-DE), skriftlig. (EN) Den brittiska konservativa delegationen gläder sig åt att kunna godkänna innehållet i större delen av Dominique Vlastos betänkande, men har beslutat att avstå från att rösta på grund av ordalydelsen i punkt 22.

Vi anser att skattekonkurrens är fördelaktig och inte utgör något olagligt statligt stöd. Vi stöder inte skapandet av en gemensam konsoliderad skattebas.

Icke desto mindre gratulerar vi Dominique Vlasto och upprepar vår utfästelse att skapa en miljö som ger små företag möjlighet att blomstra.

  Hélène Goudin, Nils Lundgren och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. Småföretag har en avgörande betydelse för skapandet av arbetstillfällen i medlemsstaterna och därmed Europas framtida utveckling. Detta är dock inte en gränsöverskridande fråga utan det måste tvärtom vara upp till varje medlemsstat hur den vill utforma sin småföretagarpolitik. En institutionell konkurrens där medlemsstaterna självständigt kan finna goda lösningar utan att vara fastlåsta av rigida EU-regleringar är oerhört viktigt för småföretagens utveckling. Just därför anser vi att EU inte är lösningen för att åstadkomma en småföretagsvänlig miljö.

Betänkandet konstaterar att det finns hinder för småföretags utveckling bl.a. avseende tillgången till krediter, krångliga skattesystem och administrativa förfaranden för att få tillgång till struktur- och utvecklingsfonder. Medlemsstaterna ska göra mer för att förenkla för småföretagen och det uttrycks bekymmer över att det finns stora skillnader i fråga om företagarutbildning och vad gäller uppmuntran av företagaranda i skolorna. Det anförs dessutom att stadgan borde fungera som lag och vara bindande eftersom medlemsstaternas engagemang då skulle vara större.

Att tro att en europeisk stadga och årliga rapporter skulle vara lösningen är bara ytterligare ett exempel på EU:s bristande verklighetsförankring.

Junilistan har därför röstat nej till betänkandet.

  Fernand Le Rachinel (NI), skriftlig. – (FR) Små och medelstora företag spelar en viktig roll för konkurrens och innovation, för yrkesutbildning och till och med för samhällsplanering. De skapar arbetstillfällen och välstånd.

Det är ännu mer anmärkningsvärt, när man tänker på att de ofta kollapsar under bördan av skatter, sociala åtaganden och lagstiftning som är så mycket de orkar bära, att de måste möta en obegränsad global konkurrens utan de vapen som står till buds för stora företag att försvara sig med, att de har svårare att få tillgång till kapital, något som är så viktigt för investeringar, och att ett ägarbyte ofta hotar deras blotta existens.

Kan lösningen komma från Bryssel? Det tvivlar jag på. Inom EU-politiken har man aldrig riktigt brytt sig om de små och medelstora företagens intressen och särdrag, fast de utgör 99 procent av företagen. Stöd- och gemenskapsprogram är huvudsakligen tillgängliga för företag med avdelningar som är specialiserade för att hantera dem. EU-lagstiftningen är förbluffande komplicerad, och reglerna är dyra att tillämpa. Den politik som går ut på att öppna marknaden för otyglad och orättvis global konkurrens bidrar bara till problemet.

Det är sant att fritt företagande skapar välstånd och sysselsättning, och det är sant att vi behöver främja detta. Men om Europeiska unionen ska kunna fylla någon funktion i detta kan den inte fortsätta att vara en teknokrati som är mer engagerad i EU:s ideologi än i EU-medborgarnas intressen.

  Astrid Lulling (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Denna stadga är bra, och till och med en framgång, i det att den har genomförts i 35 länder. Genomförandet lämnar emellertid mycket övrigt att önska, vilket illustreras av detta femte betänkande, där dessutom endast tre av de tio handlingslinjerna behandlas.

Jag har lagt fram ett ändringsförslag i ett försök att rätta till ett utelämnande i stadgan, där man underlåter att ta hänsyn till att ägarna till dessa små företag, och framför allt de miljoner äkta makar som arbetar för dem, i många medlemsstater inte omfattas av socialförsäkringen.

Sedan 1997 har parlamentet begärt en ramstadga för denna osynliga arbetskraft. Vi lade fram ett ändringsförslag till direktivet från 1986 om tillämpningen av principen om likabehandling mellan kvinnor och män som är sysselsatta hos egenföretagare. Europeiska kommissionen har ignorerat våra krav. Jag menar att detta är särskilt beklagligt mot bakgrund av att mitt ändringsförslag inte finns med i det betänkande som vi röstar om och att något obegripligt förfarande har hindrat mig från att lägga fram det igen i plenum.

Men eftersom socialförsäkringssystem för att stimulera företagande omnämns i resolutionen hoppas jag att mitt förslag tas under övervägande vid tillämpningen av stadgans tredje handlingslinje, som fokuserar på bättre lagstiftning och reglering.

  Sérgio Marques (PPE-DE), skriftlig. (PT) Jag vill gratulera Dominique Vlasto till hennes viktiga betänkande om genomförandet av Europeiska stadgan för småföretag. Jag ger mitt fulla stöd till betänkandet och välkomnar särskilt utökandet av stadgan till en större krets av länder, inte bara kandidatländer till EU utan också Medelhavsländer, vilket kommer att bidra till utvecklingen av den europeiska grannskapspolitiken.

Det är nödvändigt att särskilda, förenklade åtgärder och investeringsprogram antas, närmare bestämt att lokala fonder för riskkapital och finansieringsprogram för så kallade företagsänglar skapas och utvecklas, som banar väg för ökade investeringar i innovation hos lokala och regionala små företag.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag välkomnar detta betänkande om genomförandet av den europeiska stadgan för småföretag. Stadgans fokus bör bevaras och företagens deltagande i olika EU-program bör uppmuntras även i fortsättningen.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Betänkandet om Europeiska stadgan för småföretag är av mycket stor betydelse mot bakgrund av strukturen i näringslivet inom EU, som huvudsakligen utgörs av små företag.

Som föredragande i frågan om hållbar turism för EU tvekar jag inte att välkomna de åtgärder som vidtas på detta viktiga område för turism, som uppenbarligen är en av de mest betydelsefulla ekonomiska sektorerna i Europas ekonomiska tillväxt och utveckling.

Enligt vår åsikt kommer de prioriterade målen om kvalificerad arbetskraft, utbildning i entreprenörskap och bättre lagstiftning att göra det möjligt att utnyttja sektorns starka sidor för att möta eventuella brister och för att stödja tillväxten i de olika länder som är anslutna till stadgan.

Jag röstade därför för Dominique Vlastos betänkande.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE), skriftlig. (PT) Små och medelstora företag utgör ryggraden i den europeiska ekonomin, skapandet av arbetstillfällen och den regionala utvecklingen.

De små och medelstora företagens delaktighet är därför en mycket viktig faktor vid genomförandet av målen i Lissabonstrategin som syftar till att gynna hållbar utveckling och skapa fler och bättre arbetstillfällen.

Jag välkomnar därför genomförandet av en europeisk stadga för små och medelstora företag som kommer att göra det möjligt för EU-medlemsstaterna att dra nytta av utbytet av god praxis.

Syftet med betänkandet är att stärka småföretagardimensionen i gemenskapspolitiken. För detta ändamål rekommenderas effektivisering av befintliga EU-instrument.

I detta betänkande fästs uppmärksamheten återigen på de små och medelstora företagens svårigheter att få tillgång till EU-program och därmed sammanhängande stöd.

Utöver dessa hinder kommer situationen bara att bli värre, med tanke på att den finansiella ramen för nästa budgetplan 2007–2013 som, i den form den antogs av rådet, utsattes för kännbara nedskärningar på närmare 50 procent. Jag syftar på projekt för små och medelstora företag under rubriken Konkurrenskraft, tillväxt och sysselsättning, närmare bestämt det sjunde ramprogrammet för utveckling och programmet för konkurrenskraft och innovation.

- Betänkande: Fruteau (A6-0391/2005)

  Anja Weisgerber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! När jag i dag röstade för Jean-Claude Fruteaus betänkanden om en reform av sockermarknaden så gjorde jag det med avsikt, för sockermarknaden i EU är en mycket känslig marknad. Sockerbetor är en viktig vara för många av våra jordbrukare eftersom de kan odlas på platser där förhållandena är alltför ogynnsamma för annan jordbruksproduktion, och därmed är välgenomtänkta reformer viktiga om jordbrukens överlevnad – särskilt de små och medelstora jordbrukens – ska kunna säkras.

Det behövs en reform, men kommissionens idéer därvidlag skjuter högt över målet, och därför kräver vi i dag ännu mindre prissänkningar för socker och betor, mera stöd för odling av hållbara råvaror som ersättning för odlingen av betor samt högre ersättningar.

Också rådet har sett behovet av justeringar och har i sitt beslut hänvisat till många av våra krav. Rådets beslut i sig självt innebär en triumf för parlamentet och för EU:s sockerbetsodlare, men sänkningarna är fortfarande för långtgående.

Mot bakgrund av detta menar jag att det är att sända helt fel signal att rådet, efter kommissionens krav, skulle formulera en avsiktsförklaring redan innan parlamentet har röstat. Jag anser att de ändringsförslag som vi har lagt fram i dag utgör en ännu bättre möjlighet. Det vi har här är en bra reform, men jag vill ha en ännu bättre. Det är vad jag står för och vad jag i dag har röstat för.

  Marie-Arlette Carlotti (PSE), skriftlig. – (FR) Vi måste sluta ge med den ena handen och ta med den andra!

I det här betänkandet försöker man göra en avvägning mellan skyddet av EU:s jordbrukares inkomst och inkomsten för jordbrukare i AVS-länderna. I betänkandet ges alltså en mindre prissänkning, utsträckt över tiden, så att AVS-länderna bättre kan tillgodogöra sig effekterna av reformen, och en avsevärt ökad tillgång till EU-marknaden för socker från de minst utvecklade länderna.

De två ändringsförslagen från Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet utgör också ett steg i rätt riktning genom ett fullständigt avskaffande av EU:s exportstöd (allra senast 2013) och ersättning för omstrukturering av sockersektorn i AVS-länderna, som bygger på att det krävs uppskattningsvis 200 miljoner euro per år.

Jag kan inte neka till att jag skulle ha önskat att EU gick ännu längre genom att omedelbart ställa medel för omstrukturering till förfogande, i stället för de snåla 40 miljoner euro som har utlovats (vi föreslog den dubbla summan i utskottet för utveckling).

Jag skulle också ha önskat att ”Allt-utom-vapen-initiativet” trädde i kraft 2009 och att EU hade möjliggjort sockerexport till låga priser inom kvot C.

Vi kommer att fortsätta kampen som en del i de pågående förhandlingarna om budgetplanen.

  Glenys Kinnock (PSE), skriftlig. (EN) Reformen är mycket viktig. Men den indirekta skada som reformen orsakar bör inte drabba små, ömtåliga AVS-ekonomier, som vi har ett särskilt förhållande till.

Länderna i Afrika, Västindien och Stilla havet (AVS-länderna) känner med all rätt att de har övergivits och blivit förrådda på grund av det som har överenskommits i rådet. Det som parlamentet har föreslagit i dag är lika otillfredsställande, och av den anledningen har jag röstat mot resolutionen.

Parlamentet har i dag röstat för att skjuta upp genomförandet av initiativet ”allt utom vapen”. Ett sådant steg skulle allvarligt begränsa löftet om ett initiativ som utformades för att ge de minst utvecklade länderna tullfritt och kvotfritt tillträde till EU:s sockermarknader. Jag uppmanar rådet att uppfylla sitt löfte rörande initiativet ”allt utom vapen” genom att inte tillämpa några fördröjnings- eller skyddsmekanismer.

Vi måste nu blicka framåt och se till att vi ger AVS-länderna tillräckligt ekonomiskt stöd till omstruktureringen. En kompensation som uppgår till 7,5 miljarder euro har erbjudits jordbrukarna i EU, medan AVS hittills endast har fått 40 miljoner euro. I dag enades parlamentet om att kommissionens uppskattning att AVS-länderna behöver 200 miljoner euro måste resultera i nytt ekonomiskt stöd. Jag hoppas man kommer att lyssna till detta.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag välkomnar parlamentets beslut i dag att godkänna den välbehövliga reformen av EU:s organisation av marknaden för socker. Reformen kommer att förbättra konkurrensförmågan för EU:s sockersektor genom att man tar bort det artificiella produktionsstödet som har uppmuntrat till överproduktion och dumpning av subventionerat EU-socker på världsmarknaderna, till priser som ofta har legat under produktionskostnaden.

Därför har jag röstat för att vi senast till 2013 ska upphöra med EU:s exportstöd som snedvrider konkurrensen. Dessa subventioner pressar ned världsmarknadspriserna, får en negativ effekt på utvecklingsländernas handelsförmåga och strider mot unionens egna utvecklingspolitiska mål. Jag röstade också för att vi ska bidra till att EU uppfyller sina löften till några av världens fattigaste länder om att medge tullfritt och kvotfritt tillträde till våra marknader från och med 2009 för dessa länders socker genom initiativet ”allt utom vapen”. Det får inte bli några ytterligare förseningar eller restriktioner, utan vi ska uppmuntra dessa länder att utveckla sin industri, som är under utveckling.

Jag beklagar att inga nya medel hittills har beslutats för att hjälpa producenterna i de 18 AVS-länder som omfattas av sockerprotokollet, med tanke på det generösa ekonomiska paket som garanterats EU:s producenter som en del av denna reform.

  Jean-Claude Martinez (NI), skriftlig. – (FR) Kommissionens filosofi är malthusiansk; dess slogan är ”Ingen framtid”. Den hämtar sin inspiration från nihilismen. Förstöra: förstöra kolgruvorna, stålverken, textilindustrin och, framför allt, jordbruket.

Vi har odlingsbar mark: de låter den ligga i träda. Vi har mjölk: de inför kvoter. Vi har vinodlingar: de river ned dem. Men allt detta räckte inte för att ta kål på oss så de såg över den gemensamma jordbrukspolitiken. De uppfann frikopplingen – med andra ord att man får betalt för att inte odla någonting – därför att det är deras filosofi: låt bli att skapa. De har bara ett ideal: ett enormt kontinentalt ålderdomshem som fylls på genom massuppsägningar.

Översynen av den gemensamma organisationen för sockermarknaden är ett utmärkt exempel på den ideologin. Det finns sockerraffinaderier: kommissionen ska betala dem för att inte producera någonting. För varje ton socker som de inte producerar kommer de att få 400, 500 eller 600 euro. Under fyra år. Därefter kommer det inte att finnas några producenter kvar, bara konsumenter som inte har råd att konsumera, och då återstår bara att avskaffa dem. Länge leve döden! Det var uppmaningen från bramanerna.

  Terence Wynn (PSE), skriftlig. (EN) Vi är mycket positiva till reformen av organisationen av marknaden för socker, men det finns många delar i detta betänkande, som har sammanställts för parlamentet av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, som jag inte kommer att rösta för. Organisationen av marknaden för socker har varit i behov av en reform i åtminstone 15 år, ända sedan revisionsrätten genomförde en omfattande undersökning av den (särskild rapport 4/91) och fastslog att systemet led av överproduktion och ineffektiva produktionsmönster, och att den inte var budgetneutral.

Jag kan inte godta begäran om att införa modifieringar. Vi behöver en radikal genomgång, inte bara modifieringar.

Jag kan inte rösta för mindre prissänkningar, ökad kompensation och färre minskningar av kvoterna än de som kommissionen har föreslagit.

Jag kommer inte att rösta för strukturella eller sociala sammanhållningspolitiska instrument som kommer att användas för att skydda sockerproducenter. Stora belopp ur den gemensamma jordbrukspolitikens budget finns redan tillgängliga för EU:s jordbrukare.

Jag håller med om att vi behöver kontrollera importen från mindre utvecklade länder och skydda oss mot triangelhandel, men här talar vi om små belopp: 125 000 ton från de mindre utvecklade länderna. EU:s sockerproduktion ligger på omkring 17,4 miljoner ton. Varför fokuserar vi på importen från mindre utvecklade länder? Marknadens obalans kommer inte att orsakas av importen från de mindre utvecklade länderna.

- Betänkande: Fruteau (A6-0392/2005)

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Reformen av EU:s organisation av marknaden för socker kommer att kräva en hel del omorganisation hos EU:s producenter och jordbrukare, och även bland jordbrukarna i sockerprotokolländerna, vars försörjning har baserats på handel med EU i mer än 40 år.

Medan nödvändiga kompensationer och stödsystem finns tillgängliga för EU:s jordbrukare som en del av ett generöst ekonomiskt paket, beklagar jag att man hittills inte har enats om några nya pengar för att hjälpa producenterna i de 18 AVS-länder som omfattas av sockerprotokollet. Jag anser att det är EU:s skyldighet att inom ramen för budgetplanen erbjuda tillräckliga medel till dessa länder som stöd för en omstrukturering, förutom de 40 miljoner euro som hittills har beviljats för 2006.

Jag röstade därför för ett ändringsförslag om att EU-stöd till AVS-länderna skulle inkluderas i förslaget om direktstöd. Jag menar att kommissionens förslag till ny budgetplan, som medger ett anslag om 190 miljoner euro per år för att hjälpa AVS-producenterna att anpassa sig till reformen av organisationen av marknaden för socker, utgör grunden för en mer acceptabel anpassning för våra handelspartner i AVS.

  Neil Parish (PPE-DE), skriftlig. (EN) Den brittiska konservativa delegationen röstade emot betänkandet eftersom dess viktigaste rekommendationer inte tjänar de effektiva brittiska sockerproducenternas intressen, och rekommendationerna skulle inte heller minska EU:s sockerproduktion i den utsträckning som krävs för att undvika framtida linjära nedskärningar av kvoterna. Det är orättvist att våra odlare, som producerar mer än 300 ton per år, skulle bestraffas för sin effektivitet genom att bara få 50 procents kompensation. Siffran är betydligt lägre än den som föreslås av både kommissionen och rådet. Idén att medlemsstaterna kan få behålla ett ospecificerat belopp av sitt produktionsstöd strider mot den senaste reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken, och skulle tillåta mindre effektiva producenter att bibehålla en total produktion på en ohållbar nivå. Vi stöder emellertid betänkandets inriktning på att öka bidraget till energigrödor och öka den maximala garanterade arealen för sådan produktion, för att uppmuntra till främjande av biobränslen.

- Betänkande: Fruteau (A6-0393/2005)

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag har alltid godtagit att det behövs en omprövning av jordbrukspolitikens organisation av marknaden för socker, men jag motsätter mig att man totalt förstör sockerindustrin i mitt land och i andra EU-medlemsstater. Irland står inför utsikten att behöva stänga sin enda förädlingsanläggning.

Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) var världens sockerkonsumtion 144,8 miljoner ton under åren 2004–2005, med en produktion om endast 149 miljoner ton. Vi kan förvänta oss en exponentiell ökning eftersom Kina, Indien och många andra ekonomier med snabb utveckling ökar sin sockerkonsumtion från nuvarande 10 kg per person och år till det europeiska genomsnittet på 35 kg per person och år. Vi måste bibehålla produktionen och förädlingskapaciteten för att klara av dessa kommande utmaningar.

Efter att ha förlorat omröstningen om den gemensamma organisationen av marknaden stödde jag helt logiskt de andra två betänkandena – om system för direktstöd och en tillfällig ordning för omstrukturering av sockerindustrin – för att garantera bästa möjliga uppgörelse för irländska odlare och för odlare inom EU och i AVS-länderna. Totalt sett är parlamentets ståndpunkt en förbättring av kommissionens och rådets förslag, men den går inte tillräckligt långt.

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE), skriftlig. (PT) Jag erkänner att den europeiska sockersektorn behöver förändras. För att den ska bli rättvis och effektiv måste dock en reform åstadkomma en avvägning mellan:

ingångna internationella handelsåtaganden,

de föreslagna målen för att öka sektorns konkurrenskraft,

stabiliteten på EU-marknaden,

sektorns livskraft och hållbarhet, särskilt när det gäller inkomstgarantier för producenter i EU och

de handelsförmåner som EU har beviljat AVS-länderna och de minst utvecklade länderna, inte minst genom incitament för att exportera socker till EU inom ”Allt-utom-vapen-inititativet”.

Därför välkomnar jag de breda riktlinjerna för en reform som föreslås i betänkandet, tillsammans med ändringsförslagen för att förbättra kommissionens förslag till reform enligt följande:

en mindre drastisk prissänkning,

reglering av handeln,

åtgärder som syftar till att lindra den ekonomiska chockverkan av reformen och

stöd för utveckling av andra produkter för att sockerproduktionen ska få alternativa avsättningsmöjligheter.

Jag röstade därför för detta betänkande.

  Kathy Sinnott (IND/DEM), skriftlig. (EN) Det sägs att det är bättre att ge bort ett metspö än en fisk.

Om vi hårdhjärtat ska lägga ned sockerproduktionen i Irland och EU, kan och måste vi naturligtvis kompensera jordbrukarna och producenterna på lämpligt sätt ... även om det bara gäller att freda våra samveten.

Men är vi galna? Varför lägger vi ned sockerproduktionen när vi förtvivlat behöver finna alternativ till fossila bränslen? Varför betalar vi för att ha tomma fält och rostande utrustning, när vi mer än någonsin behöver en sockerproduktion. Socker har andra användningsområden än sötsaker.

Å ena sidan varnar vi för att oljan kan försvinna och vi främjar alternativ. Å andra sidan ser vi till att sockret försvinner – ett av de möjliga alternativen. Den ena handen tycks inte veta vad den andra gör. Hur kan vi åstadkomma någonting?

Och låt oss, medan vi planerar vårt eget kompensationspaket, komma ihåg tredjeländer som Mauritius som ödeläggs av vår sockerreform.

- Betänkanden: Fruteau (A6-0391/2005), (A6-0392/2005) och (A6-0393/2005)

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. (PT) Det råder en bred enighet om att sockersektorn behöver reformeras för att göra denna viktiga industri mer hållbar, i linje med den senaste reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken och med EU:s internationella skyldigheter.

Trots dessa ädla mål skulle den reform som kommissionen föreslår skapa allvarliga problem för EU:s jordbrukare, inte minst den väldiga prissänkningen på socker.

Jag står därför bakom Jean-Claude Fruteaus betänkande, tillsammans med det arbete som har gjorts av olika politiska grupper i jordbruksutskottet, som enligt min åsikt sänder ett mycket tydligt budskap till kommissionen och rådet.

Utöver utökningen av prissänkningarna med 30 procent i den gemensamma organisationen för marknaden för socker vill jag lyfta fram ändringsförslag 3 om stödsystem för jordbrukare, där man hänvisar till medlemsstaternas möjlighet att fortsättningsvis åtnjuta produktionsanknutna bidrag, åtminstone i viss utsträckning. Detta kommer att bidra till att förhindra att sockersektorn försvinner snabbt i de regioner som hotas mest av denna reform.

Jag vill också lyfta fram bevarandet av möjligheten till omstruktureringsstöd till dem som avstår från en del av kvoten, ändringsförslag 7, något som kommer att göra det möjligt för en del företag att genomföra en omställning.

  Hélène Goudin, Nils Lundgren och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. Vi stöder en genomgripande reform av sockersektorn inom EU. Det är inte rimligt att hålla en icke-konkurrenskraftig marknad vid liv genom omfattande protektionism och betydande ekonomiska stöd.

EU-parlamentet försöker bromsa kommissionens reformförslag. EU-parlamentet vill att reformen genomförs under en längre tidsperiod, att prissänkningarna begränsas, omstruktureringsstöden höjs och att produktionen i områden med ”strukturella klimatförhållanden” skall beviljas särskilda stöd. Konsekvensen blir att nödvändiga strukturella omställningar skjuts på framtiden. Sammantaget är kommissionens reformförslag mer långtgående. Vi har därmed valt att rösta nej till EU-parlamentets förslag.

  Rosa Miguélez Ramos (PSE), skriftlig. (ES) Jag vill förklara varför jag röstade emot ändringsförslagen 73, 18/rev. och 18 gällande Jean-Claude Fruteaus betänkanden om den gemensamma organisationen för marknaden för socker, gemensamma bestämmelser inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken respektive ordningen för omstruktureringen av sockerindustrin i EG.

Jag har följt ärendet ytterst noggrant mot bakgrund av de sociala och ekonomiska återverkningar som en dålig reform kan få för många regioner i Europa, många av dem i Spanien. Jag minns väl de argument som både kommissionsledamoten och ordföranden för Europaparlamentets jordbruksutskott förde fram, där man försvarade möjligheten att rådet skulle kunna träffa en politisk överenskommelse innan den parlamentariska processen var avslutad. Hongkongkonferensen skulle inte vänta på oss, och inte heller sådden. Ordförande Joseph Daul förklarade det i ett brev till kommissionsledamot Mariann Fisher Boel.

Argumenten var kraftfulla, och vi förstod det. När det gäller denna fråga kan jag i dag därför inte rösta för denna helt omotiverade kritik mot rådet. Av alla dessa skäl och på grund av att den uppnådda överenskommelsen ligger så nära jordbruksutskottet inställning som det är möjligt, har jag röstat mot dessa tre ändringsförslag.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Sockersektorn behöver reformeras för att bli mer hållbar efter den senaste reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Denna reform skulle dock orsaka allvarliga problem för EU:s jordbrukare, inte minst den väldiga prissänkningen på socker.

Det faktum att kommissionens förslag utgick mer från de större överskottsproducenternas intressen än de mindre länderna som inte ens odlar tillräckligt med sockerbetor för att tillgodose förbrukningen, som i Portugals fall, är bara ännu en påminnelse om att det inte är länder som Portugal som ger upphov till obalans på den internationella marknaden.

Jag vill därför peka på möjligheten, som framförs i betänkandet, för medlemsstaterna att även i fortsättningen erhålla produktionsanknutet stöd, åtminstone i viss omfattning. Detta kommer att bidra till att förhindra ett snabbt försvinnande av sockersektorn i de regioner som hotas mest av denna reform.

Det förefaller mig därför som om möjligheten till omstruktureringsstöd och stöd till dem som endast avstår från en del av kvoten har behållits. På det sättet kan sockerindustrin i vissa länder, såsom Portugal, röra sig från jordbrukssektorn och gå mot förädlingsindustrin.

Jag röstade därför för Jean-Claude Fruteaus betänkanden.

- Resolution om Tjetjenien (RC-B6-0028/2006)

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för denna resolution. Jag fördömer starkt den pågående massiva kränkningen av oskyldiga medborgares mänskliga rättigheter i Tjetjenien. Demokratiska mänskliga rättigheter och synpunkter på hur landet styrs måste utgöra en integrerad del av EU:s politik för samarbete med Ryssland. Ett Ryssland som kännetecknas av demokrati, rättsstatsprincipen och respekt för de mänskliga rättigheterna är ett Ryssland som är mer attraktivt för utländska investeringar. Det är också ett grannland som är mer stabilt och mer förutsägbart.

  Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. (NL) Tjetjenien erövrades av det ryska kejsardömet på 1800-talet, dess folk deporterades i perioder av Stalin, och senare, under Jeltsin och Putin, har de blivit bombade och mördade. Efter det första kriget på 1990-talet samtyckte fredsförhandlaren Alexander Lebed för Rysslands räkning till att det demokratiska valet av självständighet skulle möjliggöras efter en övergångsperiod, men detta har aldrig skett, så man kan inte längre vänta sig att tjetjenerna ser sitt land som en del av Ryssland. Inget folk är villigt att underkasta sig dem som har varit så brutala och mördat och förtryckt dem. Därmed tar motståndet aldrig slut, och jag är rädd för att inte heller den militära supermaktens förtryck tar slut.

Den här resolutionen är relativt mild i fråga om de hotelser och det fusk som präglade det val som nu har hållits, med avsikten att frammana majoritetsstöd för Moskvas marionetter. Dessutom betonas Rysslands territoriella integritet återigen i denna text, även om bibehållandet av regionen som en del av Ryssland inte grundas på något annat än våld. Mot bakgrund av den nuvarande desperata situationen är resolutionen, där man mycket riktigt fäster uppmärksamheten på de många övergreppen, att föredra framför fortsatt tystnad inför vår huvudsakliga energileverantörs ogärningar, och jag har följaktligen röstat för den.

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. (EN) Det gladde mig att kunna stödja denna resolution och det arbete som utförts av min gruppkollega Bart Staes, som jag vet har arbetat intimt samman med det tjetjenska samhället. Situationen i Tjetjenien kan förbättras genom EU:s engagemang, och detta förslag innehåller idéer som vi måste se till att de genomförs.

- Betänkande: Duff/Voggenhuber (A6-0414/2005)

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Herr talman! Betänkandet från Andrew Duff/Johannes Voggenhuber är jämbördigt med Europaparlamentet självt som sopar banan med demokratin, och är ett uttryck för dess övertygelse att folkomröstningarna i Nederländerna och Frankrike irrelevanta och att konstitutionen måste träda i kraft 2009 med alla tänkbara medel och oavsett vad som händer i övrigt.

Det är faktiskt ännu värre än att Europeiska kommissionen helt enkelt uppför sig som om detta inte rör dem. Det är faktiskt precis lika illa. Vi här i kammaren är i mycket dåligt sällskap när EU står under Österrikes ordförandeskap, vars kansler Wolfgang Schüssel faktiskt är så skamlös att han kräver nya folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna, med tanken att folket måste fortsätta rösta tills de röstar på det sätt som eurokraterna vill att de ska rösta. Det i sig är kanske inte så illa, mot bakgrund av att det också finns länder där folk inte får rösta alls – mitt eget, till exempel, där det inte blir någon omröstning om sådant som EU:s konstitution och den avskyvärda tingest som måste piskas genom parlamenten utan demokratiskt samråd.

I vilket fall som helst står alla EU-institutioner uppenbarligen eniga i sitt förakt för nationella demokratier och för allmänhetens demokratiska vilja. Det är inte rätt sätt att göra någonting åt den stora motvilja som vårt folk känner för EU.

  Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Efter att ha lyssnat till gårdagens debatt om denna fråga beslutade jag att jag måste säga något om det bisarra demokratikoncept som vissa ledamöter här och i kommissionen har.

Jag hörde sägas att fler personer har röstat ja än nej i omröstningarna i alla länder hittills, och att vi därför bör fortsätta med denna underbara konstitution.

Som en grupp av mina mycket kloka väljare från Northampton och Daventry sa till mig vid det allmänna valet i Storbritannien förra året, så fick mitt parti – de konservativa – fler röster i England än labourpartiet eller liberaldemokraterna. Om vi använder oss av denna underbara eurokratiska vision av demokratin borde det kanske vara vi som sitter vid makten.

Demokrati handlar om att följa folkets demokratiska önskemål och se till att individerna har förmåga att välja den inriktning som de vill att deras lokala styre, parlament eller EU ska ha. Det handlar inte om att avhända människorna makten, bortse från deras åsikter och ge makten till en politisk klass som anser att den vet bäst. Därför röstade jag mot detta betänkande.

  Gérard Onesta (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Under diskussionerna om Duff-Voggenhuber-betänkandet har vissa ledamöter fällt några mycket underhållande kommentarer och jämfört ledamöter som inte håller med dem med strutsar. De har gjort det med gott humör, och jag gratulerar dem till detta eftersom de, i samma ämne förra året, gjorde det ganska våldsamt – vilket bara visar att vi gjorde rätt i att ändra arbetsordningen.

Jag vill komma till försvar för denna mycket baktalade fågel, för ingen naturforskare har någonsin sett en struts sticka huvudet i sanden. Tvärtom är det väl känt att en struts, när ett lejon närmar sig, offrar sig själv för att skydda sin unge genom att röra sig bort från boet och låta sig ätas av vilddjuret. Strutsen är där för att offra sig själv för framtida generationer: den är en symbol för mod och hängivenhet! Så att bli beskriven som en struts är, för vilken vetenskapsman eller naturforskare som helst, ingen förolämpning utan en ära!

  Camiel Eurlings (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Jag vill göra ett kort uttalande om hur jag röstade om Voggenhuber/Duff-betänkandet. Det är ett bra betänkande där kärnan är att EU behöver gå vidare, och det är viktigt därför att de som röstade nej i folkomröstningarna inte heller var nöjda med de nuvarande förhållandena i EU. I betänkandet argumenteras för att folkligt stöd är nödvändigt och att ett antal olika alternativ finns tillgängliga, och det är också viktigt eftersom folkomröstningarna är ett faktum, med nejrösterna i folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna och jarösterna i Spanien och Luxemburg.

Jag är också mycket glad över att se att den föreliggande texten innehåller ändringsförslag 18, där det uttryckligen uttalas att invändningarna från medborgare i länder som Frankrike och Nederländerna måste mötas på halva vägen. Det är klart som dagen – det är vad som gör detta till ett så bra betänkande, vars kärna är att vi måste gå vidare, att vi måste vara tillräckligt modiga för att ta oss ut ur den här återvändsgränden, men att vi måste göra det genom de olika alternativ som står till buds för oss: den period av eftertanke som vi nu befinner oss i, hänsyn till allmänheten, däribland i länder där saker har gått fel. Det förefaller mig vara en nyttig strategi, och det är därför vi i CDA-delegationen entusiastiskt stöder det tillvägagångssättet.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Ett halvår efter de franska och nederländska nejrösterna ser vi Europaparlamentet förpassa majoritetens demokratiskt uttryckta vilja till papperskorgen. Det verkar som om konstitutionen absolut, vad som än händer, måste träda i kraft vid någon tidpunkt under 2009. Det är ironiskt att ett av de skäl till att en europeisk konstitution är nödvändig som citeras i betänkandet är att ingen ytterligare utvidgning kommer att vara möjlig enligt det gällande Nicefördraget efter Bulgariens och Rumäniens anslutning.

Det är allmänt känt att motstånd mot ytterligare utvidgningar, och definitivt mot Turkiets eventuella anslutning, var en av de viktigaste anledningarna till att konstitutionen avvisades. I dag ser vi hur parlamentet ännu en gång bevisar precis hur avlägset det är från de medborgare som det säger sig företräda.

  James Hugh Allister, Adam Jerzy Bielan, Jens-Peter Bonde, Mogens N.J. Camre, Ryszard Czarnecki, Hélène Goudin, Daniel Hannan, Michał Tomasz Kamiński, Nils Lundgren, Ashley Mote, Carl Schlyter, Esko Seppänen, Kathy Sinnott och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. (EN) Låt folket bestämma.

Fördragen kan endast ändras genom enhälligt beslut. Utkastet till konstitution har avslagits av 55 procent av väljarna i Frankrike och 62 procent i Nederländerna. Deras utslag måste respekteras. Därför ÄR den föreslagna konstitutionen död i enlighet med de bestämmelser som antogs enhälligt av EU:s medlemsstater.

Vid Europeiska rådets nästa möte måste man följaktligen förklara att förslaget till text inte längre gäller. Tänk över nejrösterna, läs om frågorna från Laekenförklaringen och gå tillbaka till de första principerna.

Det viktiga är att besluta huruvida fördrag kräver medborgarnas godkännande. Vi anser att fördrag måste antas genom folkomröstningar i alla medlemsstater, där det är lagligt möjligt. Folkomröstningarna bör om möjligt hållas samma datum.

De som stöder respektive motsätter sig konstitutionen bör få i uppdrag att sammanställa en gemensam text för att möjliga framtidsperspektiv ska kunna diskuteras. Texten kan omfatta gemensamma ändringar rörande insynsförfaranden och demokratiska förfaranden, som arbetsgruppen kan samtycka till. Den kommer helt säkert att omfatta olika förslag till förteckningar över ansvarsområden, där ledamöterna kommer att ha olika åsikter.

Efter ett års debatt bör två alternativ läggas fram för de nationella valmanskårerna: Å ena sidan en ny konstitution och å andra sidan ett samarbetsavtal för EU:s demokratier.

Det nya direktvalda konventet måste arbeta offentligt i arbetsgrupper och plenarsammanträden i ett år. Varje kapitel i de nuvarande fördragen måste ha en särskild arbetsgrupp som ska kunna göra drastiska förenklingar av de nuvarande komplicerade texterna.

Slutligen kan konventets plenum anta två olika förslag, ett utkast till konstitution och ett utkast till samarbetsavtal, och sedan fråga väljarna vad de föredrar.

När vi har fått medborgarnas utlåtande kan medlemsstaterna mötas vid en formell mellanstatlig konferens och fatta de nödvändiga besluten, som ska antas formellt i enlighet med vad som krävs i de nationella konstitutionerna. Om en eller två medlemsstater avvisar förslagen måste en enhällig lösning sökas med avseende på de överenskomna spelreglerna för ändringar av fördragen.

Vi, minoriteten i Europaparlamentets utskott för konstitutionella frågor och intergruppen SOS-demokrati i Europaparlamentet, hoppas och tror att medborgarna i de flesta medlemsstaterna inte kommer att anse att det behövs en konstitution som sträcker sig utöver deras egna nationella konstitutioner. Vi förväntar oss att de som förespråkar konstitutionen visar samma respekt för demokratin.

Vårt alternativ kan grundas på sju allmänna förslag:

1) Samarbetsavtal i stället för konstitution

Konstitutionen är död. I stället för en komplicerad konstitution och Nicefördraget, som har företräde framför nationella konstitutioner, vill vi ha ett samarbetsavtal med högst 50 punkter. Länder som inte vill gå med på samarbetsavtalet kan välja ett frihandelsavtal i stället.

Europeiska rådet bör inrätta en arbetsgrupp med lika antal förespråkare och motståndare till konstitutionen som ska lägga fram ett förslag till bestämmelser som är tillräckligt flexibelt för att EU ska kunna enas i stället för att splittras, som vi har sett att konstitutionen har gjort.

2) Öppenhet och insyn

Öppenhet och full tillgång till dokument kommer att vara huvudregeln. Alla undantag ska godkännas med 75 procents stöd. Ombudsmannen, revisionsrätten och Europaparlamentet ska kunna kontrollera alla utgifter.

3) Direkta val

Beslutsfattarna ska vara direkt ansvariga genom valurnorna för dem som måste foga sig efter deras beslut i varje land.

4) 75 procents majoritet i rådet med vetorätt

Lagar ska antas enhälligt eller med 75 procents majoritet bland medlemsstaterna och enkel majoritet i Europaparlamentet. Möjlighet till veto bör finnas när ett nationellt parlament röstar mot ett förslag om EU-lagstiftning och begär att premiärministern ska ta upp frågan vid nästa toppmöte.

5) Bottom-up-subsidiaritet

Subsidiaritetsprincipen bör kontrolleras av de nationella parlamenten. De nuvarande 100 000 sidorna lagstiftning måste revideras kritiskt, och större delen måste avlägsnas eller sändas tillbaka till medlemsstaterna.

6) Större flexibilitet och minimivillkor

Lagarna bör godkännas som en gemensam helhet med miniminormer, som ger medlemsstaterna mer flexibilitet och möjlighet att ha en högre nivå för säkerhetsskydd, hälsa, miljö, arbetsvillkor, sociala villkor och konsumentskydd. Vi föredrar ömsesidigt erkännande framför total harmonisering.

7) Förbättrat samarbete i stället för obligatorisk union

Utrikes- och säkerhetspolitik, eurosamarbete och rättsligt samarbete bör inte utgöra en obligatorisk del av samarbetet, men kan överföras till ett stärkt samarbete om de enskilda länderna så önskar. Försvaret bör vara fullständigt skilt från EU.

  Pervenche Berès (PSE), skriftlig. – (FR) I detta betänkande om perioden av eftertanke hade parlamentet en unik möjlighet att göra något meningsfullt: Parlamentet hade kunnat vara den första EU-institution som övervägde realistiska möjligheter att lösa de problem som uppstått på grund av nejresultaten i Frankrike och Nederländerna, och detta baserat på två aspekter: en konstitutionell text som återigen fokuseras på del I och II och en revidering av del III om politiken. Detta är vad medföredragandena från Verts/ALE-gruppen och ALDE-gruppen önskade, och jag välkomnar deras intensiva arbete. Jag undertecknade också deras ändringsförslag, där man förespråkade en konstitutionell kärna.

PPE-DE-gruppen och PSE-gruppen avvisade denna pragmatiska och givande politik, och ville återigen hålla fast vid den nuvarande konstitutionstexten. Tanken bakom detta är att det fortfarande är möjligt att låta fransmännen och holländarna hålla en ny omröstning om samma text. Detta förnekande av folkomröstningen är meningslöst, vad de olika partierna än anser: därför gläder det mig att de franska socialisterna, med några få undantag, lade ned sina röster. När allt kommer omkring är den enda meningsfulla slutsats man kan dra av detta betänkande att perioden av eftertanke måste fortsätta till juni 2007.

  Kathalijne Maria Buitenweg och Joost Lagendijk (Verts/ALE), skriftlig. (NL) Perioden för eftertanke ägnad konstitutionen för Europa har hittills kännetecknats mer av tystnad än av debatt. Även om parlamentet med denna resolution gör ett aktningsvärt försök att återuppta debatten, ger resolutionen också uttryck för förväntningen att perioden av eftertanke kommer att resultera i att man behåller den nuvarande konstitutionstexten, något som jag betraktar som bedrägligt och icke önskvärt, eftersom man då inte tar hänsyn till att väljarna i Frankrike och Nederländerna röstat nej. Det är beklagligt att parlamentet på denna punkt inte har beaktat den varning som kommit från föredragandena Andrew Duff och Johannes Voggenhuber, och därför har jag avstått från att delta i den slutliga omröstningen om resolutionen.

Perioden av eftertanke måste utnyttjas för att förbereda en överenskommelse om ett förfarande som är så demokratiskt som möjligt för en ny reform av fördragen. Genom att säga nej till konstitutionen sa fransmännen och holländarna verkligen inte ja till EU:s nuvarande skepnad.

  Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig. Vi har röstat för betänkandet om utvärdering av debatten om Europeiska unionen. Vi anser att betänkandet i huvudsak är bra men vi vill understryka att det inte är de europeiska institutionernas uppgift att övertyga medborgare om vilka förändringar som är nödvändiga eller bra. Opinionsbildning och politisk debatt skall grundas på det demokratiska samhällets aktörer, enskilda individers engagemang, politiska partier och andra frivilliga sammanslutningar.

  Dorette Corbey (PSE), skriftlig. (NL) I Duff/Voggenhuber-betänkandet tar man inte hänsyn till den politiska verkligheten, vare sig i Nederländerna eller i Frankrike. Att kräva, som det görs i betänkandet, en garanti för att konstitutionen ska träda i kraft 2009 är en förolämpning inte bara mot de nederländska väljarna, utan också mot gemenskapsrätten. Även i andra stycken (punkt 1, 5, 7 och 31) misslyckas man med att ta hänsyn till det entydiga nejresultatet i Nederländerna. Av den anledningen finner jag det omöjligt att rösta för betänkandet.

Jag menar också att Nederländerna måste klargöra exakt vad man vill – vare sig man vill omförhandla konstitutionen, fortsätta på grundval av Nicefördraget eller börja om med hela förfarandet. Om Nederländerna väljer omförhandling måste man göra klart vad man önskar. Ett klart budskap till Nederländerna från parlamentet skulle ha varit ännu bättre med tanke på att debatten i Nederländerna har avstannat.

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE), skriftlig. (PT) Jag stöder och jag röstade för detta betänkande. Konstitutionen för Europa har inte ”dött”. Nejresultaten i de franska och nederländska folkomröstningarna om konstitutionsfördraget för Europa var inte en ”dödsattest”, utan bara en ajournering av det ratificeringsförfarande som då pågick.

Mot bakgrund av de negativa resultaten i Frankrike och Nederländerna verkar det dock vara omöjligt att fortsätta att försöka ratificera den nuvarande texten utan ändringar. Men idén att överge utkastet till konstitution kan inte komma i fråga. Som föredragandena påpekar är ett konstitutionellt avtal viktigt för att EU ska (åter)få de europeiska medborgarnas förtroende, för att bibehålla dynamiken i EU:s integration och för att EU ska spela en trovärdig roll internationellt.

Med tanke på detta bör ”perioden av eftertanke” tjäna till att på nytt lägga fram utkastet till konstitution, grundat på omfattande offentlig debatt om EU:s framtid, som innefattar medborgarna, det civila samhället, arbetsmarknadens parter samt de nationella och regionala parlamenten. Syftet med debatten bör vara att klargöra, fördjupa och förfina konstitutionen, undersöka den kritik som riktats mot den, finna lösningar på den konstitutionella krisen och ta itu med den oro som EU:s medborgare känner.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Vi röstade mot betänkandet, som enligt vår åsikt utgör en oacceptabel påtryckning på medlemsstaterna och deras demokratiska institutioner, efter det att den s.k. konstitutionen för Europa förkastats av medborgarna i Frankrike och Nederländerna.

Även om parlamentet erkänner att en ratificering av konstitutionen nu står inför svårigheter som skulle kunna visa sig vara oöverstigliga, såvida inte åtgärder kan vidtas för att lugna den oro som uttryckts i Frankrike, Nederländerna och andra medlemsstater, kommer majoriteten att fortsätta och omvandla den nuvarande perioden av eftertanke till en nylansering av utkastet till konstitution, på grundval av en bred allmän debatt om framtiden för integrationen i EU.

Det som majoriteten i parlamentet skulle vilja ha är en omfattande propagandakampanj för att tvinga medborgarna att acceptera den s.k. konstitutionen för Europa.

Även om vi håller med om att Nicefördraget inte kan vara någon grundval för framtiden – det är därför vi röstade nej – motsätter vi oss försök att välja en väg med mer nyliberalism, federalism och militarism.

Vi vill ha ett EU där det finns ett ökat samarbete mellan jämställda, suveräna medlemsstater, ökad ekonomisk och social sammanhållning, ökad solidaritet och ett äkta engagemang för fred och sociala framsteg.

  Robert Goebbels (PSE), skriftlig. – (FR) Misslyckandet med konstitutionsfördraget är mindre ett textproblem än ett problem med sammanhanget. Utifrån sett betraktas EU som en politisk enhet med världens högsta nivå av allmän frihet, sociala rättigheter och miljöskydd.

Men inom EU har våra medborgare sina betänkligheter om ett integrationsprojekt där medlemsstaterna vägrar att bidra med resurser. I parlamentets betänkande finns inga lösningar på betänkligheterna och den nationella själviskheten. I stället för att ta itu med problemen – arbetslöshet, brist på tillväxt, spänningar på landsbygden och i städerna – förespråkar kommissionen och parlamentet dialog och forum, med andra ord overksamt småprat.

Dialog, ja, men om vad? Om frågor som de politiska klasserna inte kan finna något svar på? Unionen saknar inte bara en konkret vision för framtiden, utan också verkliga statsmän. Jag röstade ändå för detta betänkande, men bara för att undvika att ta ställning för dem som motsätter sig ett mer integrerat EU med större solidaritet.

  Mathieu Grosch (PPE-DE), skriftlig. (DE) Den debatt om de stora EU-frågorna som har pågått under de senaste månaderna har kännetecknats mer av känslor än av tankar. Vare sig vi talar om konstitutionen, tjänstedirektivet eller Reach – för att bara nämna några få frågor – är utmaningen att förenkla det språk vi använder och det sätt som vi kommunicerar på, så att vi inte lämnar fältet fritt för de s.k. populisterna. Knappast någon annan institution har så många strukturer och så många medel för att stödja kommunikationen, och ändå använder knappast någon annan institution ett språk som är så komplicerat att det lämnar fältet helt fritt för avsiktliga eller ofrivilliga feltolkningar. Det som alltför ofta faller bort i debatterna om EU är allmänna hänvisningar till det som redan har uppnåtts och förklaringar av det nya i sammanhanget. Det finns i huvudsak två huvudsakliga tankegångar om EU:s framtid. En av de saker som konstitutionen har visat är hur de som vill ha mer EU och de som vill ha mindre EU samverkar så att EU står stilla – inte genom det sätt de tänker på, men genom sitt sätt att rösta. Om dessa motsättningar görs klarare och mer direkt begripliga för medborgarna, kommer vi att få en ny och verklig debatt om EU. Duffbetänkandet går åt rätt håll. Allt som behövs är handling.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Majoriteten i parlamentet, inklusive de portugisiska socialisterna och socialdemokraterna, har antagit ett helt fantastiskt betänkande.

Under täckmanteln av ”en period av eftertanke” sägs det att en debatt är nödvändig, men genom att kasta all försiktighet överbord har man redan kommit fram till en slutsats: att ”nylansera konstitutionsprojektet”, att ”undvika ett andra misslyckande”, att ”fördjupa samförståndet kring konstitutionen”, att ”offentliggöra” med ”lämplig finansiering”, att ”lugna och övertyga den allmänna opinionen” och att ”se till att konstitutionen träder i kraft” ”under 2009”.

Helt bortsett från att parlamentet inte har behörighet att göra detta, försöker man grumla diskussionen och komma med det bedrägliga påståendet att konstitutionen för Europa faktiskt inte har avvisats. Den avvisades av fransmännen och holländarna, och därmed förlorade den allt värde, åtminstone enligt fördragen.

Det är ingen tillfällighet att Unice, den europeiska arbetsgivarorganisationen, i en skrivelse till det österrikiska ordförandeskapet förklarade att det finns ett brådskande behov av att finna en lösning på den nuvarande institutionella krisen i EU. Fortsättningsvis sades det att pausen för eftertanke tycks kännetecknas mer av paus än av eftertanke.

Kaptenerna på EU:s industriskutor och de politiska makthavarna som genomför sina riktlinjer försöker återvinna initiativet, än en gång mot medborgarnas önskemål.

  Ewa Hedkvist Petersen (PSE), skriftlig. Jag har röstat för punkt 27, men jag sympatiserar inte med den andra meningen i stycket. Allmänheten behöver inte lugnas, den kan tänka själv och avgöra vad den tycker om konstitutionen.

  Sérgio Marques (PPE-DE), skriftlig. (PT) Jag vill gratulera Andrew Duff och Johannes Voggenhuber till deras utmärkta betänkande om perioden av eftertanke: här finns struktur, ämnen och sammanhang för en bedömning av debatten om Europeiska unionen. Jag håller med om det som sägs i förslaget att denna period av eftertanke bör användas i syfte att nylansera konstitutionsprojektet på grundval av en bred allmän debatt om framtiden för EU:s integration.

Jag är också positiv till förslaget att denna nya demokratiska dialog, som bör betraktas som en möjlighet att främja demokratin i EU, bör genomföras och samordnas i hela unionen, att den bör struktureras genom gemensamma frågor och i realistiska etapper, enligt en överenskommen ram för utvärdering, och att den bör vara utformad för att leda till fasta politiska val.

Jag erkänner också att det är strategiskt viktigt att de politiska institutionerna uppmuntrar medierna (särskilt TV, pressen och lokalradion) till att vara aktiva, och att de engageras för att ge publicitet åt och intensifiera debatten.

Dessutom håller jag med om att slutsatserna rörande perioden av eftertanke bör dras senast under andra halvåret 2007, och att ett tydligt beslut bör fattas vid den tidpunkten om hur man ska förfara med konstitutionen, och att man i varje fall bör göra allt man kan för att se till att konstitutionen träder i kraft under 2009.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag välkomnar detta betänkande som efter att fransmännen sagt nej till konstitutionen klargör var vi befinner oss med tanke på kommande författningsreformer i EU.

Föredraganden har rätt när han påpekar att EU har flera möjligheter, allt från att överge konstitutionsprojektet helt och hållet, till att fortsätta att försöka ratificera den nuvarande texten utan ändringar, försöka klargöra eller göra tillägg till den nuvarande texten, omstrukturera eller modifiera texten, eller ge sig på en fullständig omarbetning.

Inga beslut om möjligheterna bör fattas innan perioden för eftertanke har gått ut, vilket bör vara under det andra halvåret 2007.

  Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. (NL) Den konstitution som väljarna i Nederländerna och Frankrike avvisade med så överväldigande majoritet, utgjordes av en blandad kompott. De flesta av väljarna är för att rådets möten ska vara öppna för allmänheten, de är för att de nationella parlamenten ska kontrollera om subsidiaritetsprincipen är tillämplig, och de är för försöken i riktning mot ett medborgarinitiativ i artikel 47. Dessa saker kunde ha införts för länge sedan, även utan en konstitution. En mycket större tvistefråga var de ekonomiska och militära politiska val som skulle slås fast i texten, till exempel att fri konkurrens skulle vara ett av EU:s viktigaste mål, den ständigt utökade avregleringen av tjänster, eller den konstanta uppgraderingen av medlemsstaternas vapensystem. De två föredragandena vill tillämpa metoden med kopplad försäljning, som innebär att de goda delarna uppvägs av de dåliga, i övertygelsen att godkännandet bara är en tidsfråga. De vill till och med stoppa anslutningen av nya medlemsstater till dess att konstitutionen har godkänts.

Mitt parti, socialistpartiet, är det största av de partier som i Nederländerna drev en framgångsrik kampanj mot detta utkast till en konstitution för Europa. Efter det att konstitutionsfördraget avvisats av väljarna lade vi fram förslag i Nederländernas parlament om öppenhet, ett ”subsidiaritetstest” och ett medborgarinitiativ, liknande det som rekommenderades parlamentet av utskottet för utrikesfrågor genom Elmar Brok, samma alternativ som jag hade lagt fram i ändringsförslag 6. Att detta ändringsförslag förkastades innebär att vi missade en möjlighet.

  Cristiana Muscardini (UEN), skriftlig. (IT) Herr talman! Den minimala uppmärksamhet som visats unionens historiska och religiösa rötter, den fantasilösa klipp och klistra-metoden för att införa stadgan om de grundläggande rättigheterna i fördraget utan att någon haft möjlighet att yttra sig om innehållet, den obefintliga eller i varje fall begränsade information om besluten i konventet som nådde européerna samt en utvidgningsprocess som, trots att den otvivelaktigt tillför ett mervärde och berikar hela EU, presenterades för européerna utan någon effektiv mediekampanj för att förklara skälen bakom utvidgningen och de möjligheter som den erbjöd alla medborgare, är bara några av anledningarna till kollapsen för ratificeringen av ett fördrag som skulle ha varit en grundläggande del av en union som dess egna medborgare även i dag finner det svårt att identifiera sig med.

Jag är övertygad om att förbättringarna av konstitutionsfördraget är nödvändiga. Mot bakgrund av detta hoppas vi att vi i slutet av perioden av eftertanke kan slå in på en ny väg som gör att vi kan klargöra dagens kontroversiella frågor på ett effektivare och mer begripligt sätt.

Av den anledningen kommer vi att rösta för resolutionen, i förhoppningen att vi, genom att engagera alla gemenskapens institutioner och de nationella institutionerna samt företrädarna för det civila samhället och den akademiska världen, snabbt kan komma fram till en ny och kanske förenklad text, men som har en allmän anda som alla européer kan identifiera sig med.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Betänkandet är ett oacceptabelt försök att förvränga folkviljan i Frankrike och Nederländerna, där man triumferande avvisade det reaktionära konstitutionsfördraget för Europa och försöket att återinföra det genom bakdörren.

I betänkandet gör man sig inte ens besvär med att förhandla om smärre ändringar av innehållet i konstitutionsfördraget, utan tar dem för givna. Med fräckt förakt för den uttalade folkviljan försöker man i betänkandet organisera en kampanj med missledande information för att tvinga arbetarna att slutligen godta konstitutionen för Europa, så att den kan träda i kraft 2009.

Det är därför betänkandet syftar till att ordna en arrangerad social dialog och ger medierna en ännu aktivare roll i försöket att hjärntvätta massorna, så att de med pistolen mot tinningen kommer att gå med på att anta konstitutionen för Europa. Det är därför det föreslås att det ska finnas en gyllene flod av pengar, så att man uppnår målet att ändra människors uppfattning.

Man måste godta det faktum att konstitutionen för Europa är död, och att ingen kampanj för att betvinga massorna kan få den att återuppstå. Folken i EU måste förstå att det aldrig kommer någon bra konstitution för Europa från imperialistunionen med europeiskt kapital. Den enda positiva utvecklingen för arbetarna och arbetarklasserna är politiken att försvaga EU och slutligen begrava alla försök att återinföra detta reaktionära organs så kallade konstitutionella arrangemang.

  Tobias Pflüger (GUE/NGL), skriftlig. (DE) Av följande anledningar avvisar jag fortfarande konstitutionen för Europa:

1. Om vi ska ha några förhoppningar att åstadkomma ett socialt och medborgerligt EU, måste EU:s konstitutionsfördrag en gång för alla förvisas till arkiven.

2. Konstitutionsfördraget är avsett att påtagligt påskynda militariseringen av EU och (i III-311) fastslås en hel rad med militära projekt.

3. Konstitutionen för Europa är avsedd att förbereda EU på att kunna föra krig i en global skala. Den möjliggör världsomspännande militära interventioner (I-41,1 och III-309).

4. Konstitutionsfördraget för EU inkluderar ett tydligt åtagande att återupprusta (I-41,3). Om fördraget skulle ratificeras skulle detta leda till en ännu större benägenhet att satsa mer pengar på vapen.

5. Genom konstitutionsfördraget för EU skulle EU:s utrikespolitik endast vara bunden av FN-stadgans principer, snarare än av stadgan som helhet (I-3,4). Detta skulle göra det möjligt för EU att tolka dem på ett sådant sätt att man skulle kunna föra krig även utan ett FN-mandat.

6. Konstitutionsfördraget för EU tjänar som en programmatisk plan, där man gör det möjligt att driva på militariseringen av EU, utan hänsyn till de fördrag som för närvarande gäller. Exempel på detta är bland annat utvidgningen av Byrån för utveckling av försvarskapacitet (III-311) och inrättandet av stridsenheter (III-312).

7. Konstitutionsfördraget för EU är avsett att ge nyliberalismen ett konstitutionellt fotfäste (III-177), något som det anti-sociala Bolkesteindirektivet bara är en försmak av. Den tyska förbundskanslern Angela Merkels förslag att en ny folkomröstning skulle genomföras i Frankrike och Nederländerna genom att man gör ett tillägg till konstitutionsfördraget med en förklaring om EU:s sociala dimension, som inte skulle vara lagligt bindande, är inget annat än skandalöst.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) En av de mest brådskande angelägenheterna är att förbereda EU:s institutionella struktur för kommande utmaningar, till exempel kommande utvidgningsrundor. Jag håller därför med om att vi snart måste återuppta den institutionella debatten. Jag anser också att den debatt som inleddes med konstitutionsfördraget behöver avslutas. Tanken att det måste finnas eftertanke, debatt och avslutning i denna fråga är något som jag skulle acceptera och stödja. Å andra sidan kan jag varken godta eller stödja tanken bakom det som några har sagt, nämligen att det bara finns ett enda möjligt resultat, vilket det än blir. Debatten, och särskilt den välbehövliga debatten med medborgarna, är öppen och fri per definition, och jag skulle starkt motsätta mig alla försök att begränsa den.

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. (EN) Utkastet till konstitution innebar ju inte vägen framåt för EU, så några försök att återupprätta den är inte välkomna. Jag vore den förste att säga att EU behöver ett nytt arbetssätt, och verkligen en ny konstitution, men inte den bristfälliga text som så massivt har avvisats av väljarna i Nederländerna och Frankrike. Vi behöver föra EU tillbaka till de ursprungliga principerna och fastslå vad EU står för, var det tillför ett mervärde och var det inte gör det. Inom hela EU är våra väljare kritiskt inställda till EU:s institutioner och dess sätt att arbeta, och vi kan inte klandra dem, utan vi måste ändra våra arbetssätt. Om EU inte fanns skulle vi få lov att uppfinna det, men inte som det ser ut i utkastet till konstitution, och inte i dess nuvarande form.

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE), skriftlig. (EN) Jag röstade emot detta betänkande eftersom jag är helt emot alla initiativ att återuppliva konstitutionen för Europa. Det välkomna misslyckandet med konstitutionen borde ha gett ledarna i EU:s nationer ett tillfälle till verklig eftertanke när det gäller EU:s karaktär och inriktning. Det brittiska folket, och folk i många andra länder, vill helt säkert inte inordna sin nation i en stat som kallas EU.

Många delar de brittiska konservativas vision av ett EU som består av löst sammanfogade suveräna nationer, vilka är koncentrerade på den inre marknaden och har ett nära samarbete på andra områden där det finns ett verkligt mervärde. Jag noterar med oro euro-integrationisternas beslutsamhet att på nytt introducera en konstitution för Europa omkring 2009, att ge ut mer allmänna medel på propagandakampanjer för att stödja detta syfte, samt införa geografiska och politiska begränsningar för EU.

  Diana Wallis (ALDE), skriftlig. (EN) Jag har röstat mot ändringsförslag 26, andra stycket. Detta bör inte tolkas som att jag är emot en rådgivande folkomröstning i hela EU. Jag är i själva verket i hög utsträckning för en sådan. Men alla akademiska och praktiska erfarenheter av folkomröstningar tyder på att de inte bör hållas samma dag som val till en folkrepresentation eller ett parlament.

  Anna Záborská (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Slutsatserna i betänkandet återspeglar inte den nuvarande situationen i EU: hur kan vi förklara att konstitutionen för Europa måste ratificeras 2009 och att Nicefördraget är fullständigt odugligt? Hur kan vi tala om en ”period av eftertanke” när det nuvarande utkastet till konstitution avvisats definitivt av två av unionens grundarländer?

Det nuvarande fördraget är förvisso otillfredsställande, men det går att använda. Det måste förbättras gradvis med hjälp av ytterligare fördrag och avtal, som skulle kunna inkludera vissa beståndsdelar i del I i konstitutionsfördraget. Är det inte lite förhastat med en konstitution i detta skede av den europeiska återföreningen?

Det är nu viktigare än någonsin, i medlemsstaternas och medborgarnas intressen, och i EU:s eget intresse, att närma sig livets realiteter så som de upplevs av medborgarna i de nya medlemsstaterna, och att inte nonchalera dem. I annat fall kommer de demokratiska bristerna att bli ännu större.

Kan vi skapa förtroende i de nya medlemsstaterna så att de kan tro på det europeiska projektet? Vi får inte dra förhastade slutsatser på medborgarnas vägnar.

- Betänkande: Tannock (A6-0399/2005)

  Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Det är välkänt att parlamentet brottas med problemet att kommunicera med det folk som det antas representera. Jag talade nyligen med en grupp om hur man bäst ska lösa problemet, och de sa att politiker i allmänhet anses vara tråkiga och grå, och att de använder ett språk som är helt omodernt.

De kom helt vänligt med följande förslag, och använde ett citat från en nutida artist, Tony Hatch, om hur man ska göra EU:s grannskapspolitik mer lättförståelig. De sa: ”Grannar, alla behöver goda grannar. Bara en vänlig vinkning varje morgon gör att dagen blir bättre. Grannar behöver lära känna varandra, nästa dörr ligger bara ett par steg bort. Grannar, alla behöver goda grannar. Med lite förståelse kan du hitta den perfekta sammansättningen. Grannar ska finnas till för varandra, det är då som goda grannar blir goda vänner.”

Alla som känner till det som Tony Hatch har åstadkommit skulle vara mycket stolta över att detta har lästs upp här i dag.

  Roselyne Bachelot-Narquin (PPE-DE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag stödde Charles Tannocks betänkande om den europeiska grannskapspolitiken, som antogs samma dag som Duff-Voggenhuber-betänkandet om framtiden för den konstitutionella processen. Parlamentet har alltså intagit en konsekvent och ambitiös politisk ståndpunkt som jag är mycket positiv till.

Konstitutionsfördraget kommer inte att ratificeras utan tydligt fastslagna gränser, som gör det möjligt för oss att säga vilka av länderna i Eurasien som inte lämpar sig för en anslutning till EU, och vilka som aktivt bör förbereda sig för en anslutning. Dessutom inkluderar EU:s ambitioner en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som, innan man för fram EU på den stora internationella scenen, bör koncentreras på dess inflytelsesfär samt partnerskap med Förenta staterna och politiska samhällen runtomkring oss. Hela poängen med detta värdefulla bidrag från parlamentet är att definiera det framtida innehållet i vår politik gentemot Ryssland, Turkiet, Mellanöstern och Maghreb.

Slutligen välkomnar jag betänkandets hänvisning till behovet att definiera denna grannskapspolitik inom den närmaste framtiden, i överensstämmelse med de befintliga Europaomfattande organisationerna, t.ex. Organisationen for ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) och Europarådet.

  Gyula Hegyi (PSE). – (HU) Herr talman! Det gladde mig att kunna rösta för betänkandet om den europeiska grannskapspolitiken. Europeiska unionen är inte en fästning. Europeiska unionen är inte en ö. Vi behöver goda grannar och samarbete med partnerstater. Ju fler länder i vårt grannskap som lever i fred, stabilitet och välstånd, desto tryggare kommer vi själva att vara.

Anledningen till att jag ändå begärde ordet är att jag anser att vikten av en god grannskapspolitik vida överstiger den nuvarande tolkningen av denna politik inom EU. Enligt vårt nuvarande tänkesätt är en forcerad utvidgning mycket viktigare än grannskapspolitiken. Vissa länder kan aldrig bli medlemmar i EU, andra får vaga löften, och åter andra betraktas som privilegierade av vissa. Jag menar att det skulle vara klokare att utveckla någon form av särskild partnerstatus, och fördjupa grannskapspolitiken. I stället för att acceptera vissa länder och straffa andra genom att ignorera dem, bör vi tänka i termer av en god grannskapspolitik.

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE), skriftlig. (PT) EU får inte bortse från sin plikt att kämpa för respekt för internationell lagstiftning och utveckling av en social marknadsekonomi. Vi behöver därför utforma EU:s bild i världen genom att ge den europeiska grannskapspolitiken en central roll och bibehålla konstruktiva förbindelser med dem som finns närmast oss, i syfte att bygga upp ett område med fred och välstånd.

Jag röstade för Tannockbetänkandet på grund av den vikt man fäster vid artikel 6 i Maastrichtfördraget som en hörnsten för den europeiska grannskapspolitiken, medan man samtidigt klargör att denna politik inte är ett alternativ till ett medlemskap i EU.

Slutligen välkomnar jag att man erkänner de bidrag som blivande partner, t.ex. Kap Verde, har lämnat till vår gemensamma kamp mot terrorism, vapensmuggling, fattigdom och människoslaveri. Detta erkännande gäller de utmärkta geostrategiska ståndpunkter som antagits av dessa partner, och de grundläggande reformer som många av dem har genomfört, för att inte nämna den långa kulturella och historiska samhörigheten med den europeiska kontinenten och med de yttersta randområdena, inklusive dem i Atlanten, på grund av den geografiska närheten.

  Hélène Goudin, Nils Lundgren och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. Junilistan stöder generellt sett EU:s grannskapspolitik eftersom den syftar till att stärka demokrati och utveckla handel och välstånd i länder inom unionens närområde. Därför röstar vi för betänkandet i slutomröstningen.

Vi anser att instrumenten för grannskapspolitiken måste vara flexibla och kostnadseffektiva. Det måste finnas tydliga krav på uppföljning av resultaten.

Grannskapspolitiken bör begränsas till frågor som rör samarbete om handel och demokrati samt mänskliga rättigheter. Den ska inte som i dag användas för att utvidga EU:s intressesfär genom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

  Sérgio Marques (PPE-DE), skriftlig. (PT) Den europeiska grannskapspolitiken är ett tecken på den stora vikt som EU lägger vid att bygga framtida förbindelser med sina grannar, vare sig de är kandidatländer för anslutning till EU eller inte. Det ligger förvisso i EU:s intresse att främja demokratisk utveckling i sitt omedelbara grannskap.

Inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken bör man skissera en tydligare strategi för förbindelserna med våra grannländer, vilket kommer att bidra till att bygga upp och utveckla ett gemensamt område med fred, stabilitet, säkerhet, respekt för de mänskliga rättigheterna, demokrati, rättsstatsprincipen och välstånd, och erbjuda partnerländerna privilegierade förbindelser och en framstående ställning i EU:s externa förbindelser med andra områden i världen.

Jag stöder föredragandens förslag som belyser behovet av att öka finansieringen till det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet för att ta itu med problemet med tillträdet till den inre marknaden, inrätta en klar strategi för att bekämpa internationell terrorism och organiserad brottslighet, förbättra lagstiftningen om energinät och transportnät och samarbeta i miljöfrågor.

Slutligen bör energipolitiken ges en framträdande roll, med tanke på att EU är omgivet av de största olje- och naturgasreserverna i världen.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag välkomnar betänkandet. EU:s grannskapspolitik är en nyckelstrategi i det utvidgade EU för att åstadkomma strukturerade förbindelser med alla de nya östra och södra grannarna, för att försvara och bekräfta de gemensamma demokratiska värdena, för att respektera de mänskliga rättigheterna och utvecklingen av den gemensamma politiken.

  Tobias Pflüger (GUE/NGL), skriftlig. (DE) Det betänkande som parlamentet har röstat om i dag, och som sammanställts av den brittiska konservativa ledamoten Charles Tannock, förstärker ännu en gång konturerna för EU:s grannskapspolitik, som syftar till att tillgodose EU:s geopolitiska intressen, något som man döljer bakom retorik om mänskliga rättigheter.

1. Avsikten är att EU:s grannskapspolitik ska vara ett medel för att skapa en geopolitisk intressesfär för EU och dess medlemsstater, och att man ska arbeta för att skapa ”privilegierade partnerskap” för grannländerna, inklusive länderna i Sydkaukasien.

2. Betänkandet är mycket oförställt när det gäller grannskapspolitikens geostrategiska inriktning för att säkra tillgången på råmaterial för EU. ”Energipolitik” ska vara ett viktigt tema i EU:s grannskapspolitik, eftersom EU ”är omgivet av de viktigaste olje- och naturgasreserverna i världen (Ryssland och området kring Kaspiska havet samt Mellanöstern och Nordafrika)”. Man betonar upprepade gånger den geostrategiska vikten av sådana transitländer som Georgien och Armenien.

4. Planen är att EU:s inflytande skulle underbyggas genom att man bidrar till regimskiften i Vitryssland och på andra håll. Man behöver bara reflektera över den olika behandling som ges Vitryssland och Uzbekistan, där det sistnämnda landet tolererar militärbaser som inrättas av EU:s medlemsländer, till exempel den tyska basen i Termez, för att det ska stå klart att den viktigaste frågan här är att utvidga EU:s intressesfär.

5. När det gäller den militära politiken binds grannländerna också till EU, och tanken är att de ska kunna delta i militära interventioner och i EU:s militära strukturer.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) EU har allt förberett för att bli en viktig aktör på den internationella arenan, inte så som somliga skulle önska, men helt säkert ett viktigt organ i internationella förbindelser.

Idén kom från den europeiska grannskapspolitiken – både i formella och faktiska termer – med tanke på att det enligt min åsikt är i grannskapet som EU kan och bör spela sin viktigaste roll på den internationella scenen. Jag är för en ökad utvidgning, men jag är också medveten om processens begränsade natur och att det, vad som än sker, måste utvecklas en politik som syftar till att främja ett stort område med fred, stabilitet och välstånd runtomkring oss. Detta är både en geostrategisk nödvändighet och en moralisk förpliktelse.

Jag anser därför att det är ytterst viktigt för parlamentet att hålla ett öga på denna politik – och den motsvarande ekonomiska ramen – eftersom detta är ett område där det är möjligt att omvandla ord till handling. Erfarenheterna från Medelhavsområdet kanske inte bådar gott, men vi har haft andra mer positiva erfarenheter, och vi bör utnyttja dessa.

  José Ribeiro e Castro (PPE-DE), skriftlig. (PT) Kap Verde är ett perfekt exempel på demokrati, gott styre och respekt för de mänskliga rättigheterna, och det har djupt rotade historiska, politiska, kulturella och geografiska band med EU. Detta gör att landet har ett unikt och privilegierat läge för att utveckla närmare band mellan EU och Afrika. Landet är också en stabil och säker utpost inom det europeiska området.

Även om Kap Verde utgör Europas sydöstra atlantgräns har det inkluderats i andra program som i sig varken återspeglar landets faktiska närhet eller är något erkännande av att Kap Verde identifierar sig med EU:s värderingar, t.ex. rättsprincipen, främjandet av goda grannförbindelser och principerna om marknadsekonomi och hållbar utveckling.

Det är välkänt att en första kontakt har tagits av regeringen och det största oppositionspartiet i Kap Verde för att tala för landets sak när det gäller att få särskild status eller inrätta ett partnerskap med EU. Att inkludera Kap Verde i grannskapspolitiken kan visa sig vara ett viktigt steg i denna riktning. Kap Verde skulle också kunna utgöra en viktig motvikt i politiken, som skulle vara så mycket torftigare om den ensidigt koncentrerades på unionens södra och östra gränser.

Jag är positiv till att man antagit ändringsförslag 36 och 38.

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. (EN) Jag har själv sett EU:s grannskapspolitik utövas i olika länder, och det är mycket viktigt att denna politik bibehålls så att vårt område med demokrati och frihet kan utvidgas. EU är mer utåtblickande än det brukar få erkännande för, och även om man under de senaste åren har sett mer rubriker om det interna arbetet, har de flesta resultaten uppnåtts när det gäller externa frågor, ofta bakom scenen. Det är mycket viktigt att detta arbete fortsätts, och det gladde mig att jag kunde stödja denna resolution.

– Betänkande (A6-0402/2005) av Estrela

  Frank Vanhecke (NI) – (NL) Herr talman! Att Estrelabetänkandet förvisso inte är det sämsta betänkande som vi har antagit i parlamentets hela historia är naturligtvis en följd av vår grundläggande enighet om frågans kärnpunkt. Kvinnor har rätt att integreras i normala arbetsprocesser som jämställda till män i alla avseenden, och dessutom med rätt till lika lön för lika arbete, även om det är välbekant att det fortfarande behöver göras större framsteg på detta område. Det är vi överens om.

Men jag vill påpeka att ett anmärkningsvärt stort antal kvinnor i alla EU:s medlemsstater frivilligt väljer att arbeta hemma i sin egen familj, och att till och med fler kvinnor skulle vilja göra det valet om det vore ekonomiskt genomförbart. Deltidsarbete och bra barnomsorg är dellösningar, men att införa full föräldraersättning för dem som arbetar hemma eller har små barn skulle vara ett bra steg framåt. Dessutom måste det sägas att det behövs en lösning när det gäller pensionsrättigheter och den sociala tryggheten för föräldrar som arbetar hemma hela eller delar av tiden, vars bidrag till samhället är oöverskådligt.

  Anna Hedh, Ewa Hedkvist Petersen och Inger Segelström (PSE), skriftlig. Vi röstade för ändringsförlag 19. Vi tolkar begreppet ”garanterad minimiinkomst”, som förekommer i det ovan nämnda ändringsförslaget som innebärandes en garanterad skälig levnadsnivå, då vi är positiva till en garanterad skälig levnadsnivå men emot införandet av statligt relegerade minimilöner.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE), skriftlig. (EN) Jag och mina brittiska konservativa kolleger stöder helt och fullt principen om lika möjligheter för män och kvinnor. Vi är starkt övertygade om att både kvinnor och män har en viktig funktion att fylla när det gäller att nå de ekonomiska målen i Lissabonstrategin, som måste vara att säkra en långsiktig ekonomisk tillväxt och låga arbetslöshetssiffror.

Men vi har lagt ned vår röst i fråga om detta betänkande eftersom vi anser att de föreslagna åtgärderna är så normativa att de skulle ge föga resultat när det gäller det önskvärda målet att förbättra kvinnornas ställning i det dagliga livet i EU:s medlemsstater. Män och kvinnor behöver framför allt arbeta i samhällen där den ekonomiska tillväxten leder till fler och bättre karriär- och arbetsmöjligheter, vilket möjliggör de förbättrade sociala villkor som man i detta betänkande uppger att man vill ha.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Syftet med EU:s ekonomiska, sociala och miljömässiga förnyelse, som den planerades i Lissabonstrategin, var att göra EU till den mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomin, med fler och bättre arbetstillfällen och större social sammanhållning.

Eftersom jag helhjärtat stöder dessa mål är jag främst oroad över att familjerna inom EU fortfarande möter bristande jämställdhet i våra samhällen. Dessa måste bekämpas för att hjälpa människor att förena arbete, familj och privatliv.

Det är enda sättet för oss att bygga ett samhälle som leder till livslång utbildning, som syftar till att garantera att våra medborgare ska vara kunniga och välinformerade.

Jag röstade därför för Estrelabetänkandet.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE), skriftlig. (PT) Social integration och respekt för jämlikhet mellan könen är principer som ligger till grund för Lissabonstrategin.

Men dessa principer måste vara något mer än goda avsikter.

När det gäller jämställdhetsfrågan är situationen högst alarmerande: skilda nivåer för anställning, lön, tillträde till och utveckling på arbetsmarknaden, utbildning och deltagande i yrkesutbildningsprogram. Kvinnor har också svårare att förena arbetslivet med familjelivet.

Likabehandling borde vara en nyckelprincip i gemenskapslagstiftningen, men vi måste omsätta de politiska principerna i praktiskt handlande. Diagnosen är känd sedan länge. Det är alltid samma problem: medlemsstaterna saknar mod och beslutsamhet att genomföra de lösningar man kommit fram till.

Budgetplanen, i den form som den antagits av rådet, varslade inte gott, med tanke på de stora nedskärningarna av de medel som närmast anknyter till Lissabonstrategin. Jag hoppas verkligen att man under samtalen mellan parlamentet, kommissionen och rådet lyckas begränsa den skada som redan har uppstått.