Debatter

Onsdagen den 1 februari 2006 - Bryssel

11. Framtidsutsikter såvitt avser den gemensamma utrikespolitiken under 2006 – Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – 2004

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken på följande punkter:

– uttalandet av den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken om framtidsutsikter såvitt avser den gemensamma utrikespolitiken under 2006, och

– ett betänkande (A6-0389/2005) av Elmar Brok för utskottet för utrikesfrågor om rådets årliga rapport till Europaparlamentet om de viktigaste aspekterna och de grundläggande vägvalen när det gäller GUSP, inbegripet de finansiella konsekvenserna för Europeiska gemenskapernas allmänna budget 2004 (2005/2134(INI)).

Innan talarna får ordet skulle jag vilja tacka Véronique De Keyser, Europeiska unionens chefsobservatör vid det palestinska valet, och Edward McMillan-Scott som ledde vår delegation på 27 valobservatörer, för det arbete de har utfört. Vi kommer utan tvivel att få tillfälle att lyssna till vad de har att säga under debatten, men i nuläget skulle jag vilja betona den viktiga roll som våra ledamöter har spelat när det gäller att tillhandahålla en objektiv syn på livskraften i valförfarandet i de palestinska områdena.

Enligt min åsikt är detta också ett bra tillfälle att uttrycka vårt hopp om att omständigheterna inte hindrar president Mahmud Abbas från att anta Europaparlamentets stående invitation till honom att komma hit när han så önskar.

  Javier Solana, hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. – (ES) Herr talman! Inledningsvis vill jag förena mig med er i att särskilt gratulera den person som har förkroppsligat Europaparlamentet och Europeiska unionen som en helhet i uppdraget som valobservatör i det palestinska valet, nämligen Véronique De Keyser, som är god vän till oss alla och god vän till mig, för det utmärkta arbete hon har utfört under denna mycket svåra tid, under vilken observatörsuppdraget har varit oerhört viktigt. Jag vet inte om Véronique De Keyser är närvarande i kammaren, men jag vill hur som helst uttrycka min erkänsla och visa min beundran för henne och ännu en gång tala om för henne att jag ser henne som en vän.

(Applåder)

Herr talman, mina damer och herrar! Uppriktigt sagt finner jag det mycket svårt att inleda detta sammanträde den 1 februari 2006. Om vi drar oss till minnes det som hände för bara en månad sedan, den 1 januari i år, och betraktar det som har hänt i världen de 30 dagar som gått sedan dess, är det uppenbart att det verkligen kan vara på sin plats att vi här i parlamentet tänker efter. Vi borde reflektera över Europeiska unionens politiska kapacitet, Europeiska unionens kapacitet för internationell politik och de åtaganden som vi alla står inför. Om vi noggrant undersöker det som har hänt under dessa trettio dagar som jag ska diskutera, borde vi dra särskilda slutsatser med hänsyn till hur vi inte kan fortsätta att agera och hur vi bör börja agera. Låt mig därför påminna er mycket kortfattat om vad som har hänt de senaste trettio dagarna.

Vi var många som höll oss vakna natten den 1 januari 2006 för att försöka lösa ett oerhört allvarligt problem som påverkade oss. Ukraina och Ryssland hade nämligen ett problem som var mycket svårt att lösa på grund av avsaknaden av ett energiavtal mellan de båda länderna. Om meningsskiljaktigheter hade kvarstått, i stället för ett energiavtal, skulle det få ytterst allvarliga återverkningar på energiförsörjningen i många EU-länder. Det var årets första natt.

Den tredje natten 2006 fattade Irans regering ett ytterst viktigt beslut, dvs. att inleda anrikning av uran. Mindre än en vecka senare började landet dessutom att bryta de plomberingar som hade anbringats av Internationella atomenergiorganet i Wien, i enlighet med resolutionerna från säkerhetsrådet och från styrelsen för det organet.

Några dagar senare fördes premiärminister Ariel Sharon till sjukhus i Jerusalem, och dessvärre är han fortfarande inte helt återställd. Om ni tillåter mig skulle jag för allas vår räkning vilja säga till premiärminister Ariel Sharons familj att vi önskar honom en snabb återhämtning. Trots de meningsskiljaktigheter som har uppstått mellan oss i det förflutna, trots de svårigheter och missförstånd som vi har haft måste personer som har kämpat och människor som har samarbetat med oss få bekräftelse när de går igenom svåra tider.

Ett par dagar senare uppstod allvarliga problem vid inledningen av valet i Palestina, och återigen var Véronique De Keyser på plats för att lösa dem. Det palestinska valet ägde rum i slutet av månaden, och resultatet orsakade uppståndelse.

Inom ramen för en annan fråga som är grundläggande för Europeiska unionen avled plötsligt Kosovos president Ibrahim Rugova några dagar senare.

Under månadens sista dagar utspelade sig också ett avgörande sammanträde med Afrikanska unionen, som vi har ett mycket nära samarbete med för att försöka lösa ett allvarligt problem, nämligen problemet med Darfur.

Slutligen ringde också FN:s generalsekreterare upp oss för bara ett par dagar sedan, också denna månad, för att förbereda oss på att fatta beslut om möjligheten att Europeiska unionen ska delta inom ramen för säkerhet och skydd vid det val som ska äga rum om ett par månader i Kongo.

Mina damer och herrar! Om vi betraktar dessa senaste trettio dagar upptäcker vi att det är mycket vi måste dra lärdom av. Och mycket av detta är nära förbundet med Europeiska unionens inflytande i dagens värld, eftersom EU har spelat en avgörande roll i samband med alla dessa frågor som jag har tagit upp. Detta gäller frågan om energisäkerhet, som är grundläggande och som kommer att åtfölja oss under hela året; frågan om Iran, som vi kommer att vara upptagna med under de kommande dagarna och utan tvivel även därefter, vilket jag ska diskutera om en stund; om det palestinska valet och dess följder; om president Ibrahim Rugovas bortgång och de följder som det får under 2006, och låt oss hoppas att det bara får återverkningar under 2006; om den slutliga överenskommelsen om Kosovos status; och om frågor relaterade till de förändringar som har inträffat i Afrikanska unionen, där våra förbindelser förknippas med djup vänskap, tillgivenhet och samarbete.

Om talmannen tillåter mig ska jag kortfattat kommentera de frågor jag har nämnt. Det är de viktigaste frågorna som har uppstått den senaste månaden och som utan tvekan kommer att utforma parlamentets och EU:s grundläggande dagordning för 2006. Men jag vill först upprepa för parlamentets presidium och för dess ledamöter att Europeiska unionen är en viktig aktör i internationell politik, vilket måste fortsätta att vara fallet och som vi av erfarenhet, vare sig vi tycker om det eller inte, måste vara fallet, och att vi på bara trettio dagar har tvingats behandla så många frågor, vilket ibland har hindrat oss från att få tid för eftertanke. Sådan har den situation sett ut som vi har varit så engagerade i under denna månad.

Mina damer och herrar! Denna morgon välkomnade parlamentets utskott för utrikesfrågor två personer från Ukraina: utrikesminister Boris Tarasyuk och Julia Timosjenko, en mycket framstående parlamentariker. Utskottet för utrikesfrågor har sett – jag hoppas att många av er har fått möjlighet att säga detta – den ytterst svåra situation som Ukraina har stått inför, ett land som vi är vänner med, och som är grundläggande för Europas stabilitet och säkerhet. För ungefär ett år sedan försökte alla, Europaparlamentet och jag själv, att lösa ett mycket svårt problem i Ukraina. I dag, ett år senare, är många av de problem som existerade vid den tidpunkten inte så allvarliga, men de är dess värre fortfarande tillräckligt allvarliga för att vi måste fortsätta vårt arbete, särskilt för att säkerställa att landet inte förirrar sig, för att detta mäktiga land fortsätter på sin väg mot ekonomisk och politisk utveckling, säkerhet och ökad närhet till Europa som vi alla vill se. De av er som denna morgon har lyssnat till både utrikesministern och Julia Timosjenko har förmodligen insett att problemet sorgligt nog är mycket allvarligt och att vi måste lägga stor vikt vid det.

Under de få minuter som jag har fått till detta första tal ska jag inte gå in på närmare detaljer, men jag vill säga att valet som ska äga rum i Ukraina, inte om ett år utan om två månader, kommer att vara högst relevant för oss, och inte bara för Europeiska unionen utan otvivelaktigt också för Ukraina, och för alla länder i den östra delen av vår kontinent, som kommer att påverkas av resultatet.

Vi skulle bli mycket besvikna om det som för ett år sedan kallades för den orangefärgade revolutionen upphörde att vara en orangefärgad revolution och övergår till en annan slags revolution, eller tar ett kliv tillbaka efter en rad steg framåt som landet tog för ett år sedan.

Herr talman! Jag skulle vilja gå vidare till den andra punkt som jag vill kommentera, nämligen situationen i Iran. Jag förmodar att ledamöterna är välinformerade om vad som har hänt i Iran sedan den 3 januari i år, för inte så länge sedan, och särskilt om vad som har hänt sedan den 13:e, när Europeiska unionen i Berlin fattade beslutet att kräva ett extra ordinarie sammanträde med Internationella atomenergiorganets (IAEA) styrelse, och följaktligen kräva att styrelsen överlämnar akten om Iran till FN:s säkerhetsråd. Sedan dess har många saker hänt, eftersom dagar passerar som om de vore sekunder och månader som om de vore timmar. Just nu befinner sig kinesiska och ryska företrädare i Teheran med ett mandat från de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd samt Europeiska unionen, för att göra ett sista försök att nå ett avtal vid mötet den 2:a, dvs. i morgon. Jag kan berätta för er att i förrgår kväll höll Europeiska unionen och Förenta staterna ett sammanträde som pågick fram på småtimmarna, och som enligt min uppfattning var mycket viktigt, med Ryssland och Kina med syfte att uppnå ett genomförbart avtal om ett resolutionsförslag. Jag kan meddela er om att vi uppnådde det avtalet och att det i eftermiddag kommer att presenteras i Wien för debatt i morgon.

Mina damer och herrar! Det är ett resolutionsförslag med följande krav: I det uppmanas för det första Iran att återvända till den tidigare situationen, med andra ord att inte hålla fast vid att anrika uran, utan att återvända till förhandlingspositionen. För det andra innehåller det krav på att den resolution som presenteras denna eftermiddag, med stöd från Ryssland och Kina, antas och att den resolutionen liksom alla relaterade resolutioner som har antagits de senaste månaderna ska överlämnas till säkerhetsrådet, och att det rådet inte antar någon resolution före styrelsens ordinarie sammanträde i mars. Här är vårt syfte att sända ett tydligt budskap till de iranska myndigheterna och samtidigt skapa största möjliga samförstånd inom världssamfundet.

Frågan vi behandlar är grundläggande och förbunden med spridningen av massförstörelsevapen. Vi anser det därför vara väsentligt att uppnå största möjliga enighet bland världssamfundets medlemmar, särskilt bland IAEA:s styrelsemedlemmar. Jag vill inte vara optimistisk eftersom det är svårt att vara optimistisk när det gäller dessa frågor, men jag anser att det hårda arbete vi har utfört de senaste timmarna bland världssamfundets medlemmar utan tvekan har vägletts av den ställning som Europeiska unionen har haft under flera månader och år.

(Applåder)

Därför hoppas vi att den debatt som inleds i morgon, och som utan tvekan kommer att pågå i mer än en dag, kommer att göra det möjligt för oss att göra framsteg i fråga om att rationalisera Irans attityd i kärnvapenfrågor.

Herr talman! Eftersom tiden är knapp vill jag kortfattat nämna den tredje punkten, nämligen det palestinska valet. Jag har redan nämnt det utmärkta arbete som Europeiska unionen har utfört i fråga om observation, och jag skulle vilja göra två anmärkningar om resultaten. Mina damer och herrar! Resultatet har överraskat alla. Det har överraskat Hamas, det har överraskat Fatah, det har överraskat Israel och det har överraskat världssamfundet.

Hamas förväntades helt klart uppnå bättre resultat än tidigare, men ingen – i vare sig inom Hamas, inom Fatah eller inom världssamfundet – förväntade sig att Hamas skulle uppnå sådan framgång.

Vilka ståndpunkter anser jag då att vi borde inta i nuläget? Och dessa är inte personliga ståndpunkter; det handlar om ståndpunkter som har bestämts av rådet (allmänna frågor), av utrikesministrarna i måndags morse, dvs. helt nyligen, och i eftermiddags inom kvartetten, med våra vänner från Ryssland och Förenta staterna, och med FN:s generalsekreterare.

Mina damer och herrar! Vi anser – uppriktigt sagt jag anser – att vi måste fortsätta att hjälpa president Abu Mazen. I valet stod han för det valprogram som vi stödde. Det var nämligen ett program för utveckling mot fred, som innehöll ett erkännande av behovet av att förhandla med Israel, av att sätta stopp för intifadan och av att genomföra färdplanen. Detta var president Abu Mazens ståndpunkter, och de fick enormt stöd från alla palestinska medborgare.

Valet som gick av stapeln vanns följaktligen av Hamas med en betydande majoritet, med en absolut majoritet, och med ett valprogram som i hög grad skiljer sig från president Mahmoud Abbas’ program. I framtiden kommer det därför otvivelaktigt att uppstå en krock mellan olika ståndpunkter bland de olika partierna, mellan det som president Abu Mazen har företrätt och det som Hamas företräder. Detta kommer att ske när regeringen bildas, åtföljt av de förhandlingar som förmodligen kommer att ske inom loppet av flera veckor, och vi kommer antagligen inte att ha någon regering på åtminstone två eller tre månader.

I måndagens yttrande från rådet (utrikes frågor), som också erkändes på mötet med kvartetten, anser jag att det vi sa var viktiga saker som bör komma till allmän kännedom och som framför allt bör förklaras. Vi uttalade oss tydligt om att enligt observatörernas rapport, och särskilt den av chefsobservatören, ägde valet rum på ett öppet, fläckfritt och rättvist sätt. I yttrandet sa vi vidare att EU är helt och hållet berett att fortsätta samarbetet med våra palestinska vänner, som vi har samarbetat med i så många år sedan Osloprocessen. Under dessa år har vi i stor omfattning investerat europeiska ekonomiska resurser och också politiska och psykologiska resurser, och vi är beredda att fortsätta med det. Vi tvekar absolut inte att fortsätta att göra det från och med nu och fram till bildandet av den nya regeringen. När den nya regeringen är bildad, under förutsättning att den leds av Hamas, måste parlamentet tänka över detta och ställa vissa villkor.

Det vore svårt för Europaparlamentet och Europeiska unionen som helhet att inte på ett klart och tydligt sätt säga flera saker till våra palestinska vänner, särskilt tre saker. Det första är att våld inte är förenligt med valresultatet i en demokrati. I en demokrati måste partier som har valts överge våld och följa demokratiska regler.

(Applåder)

Den andra saken vi med samma tillgivenhet och vänskap vi alltid har känt för våra palestinska vänner bör säga är att, om de vill få EU:s stöd, det är väsentligt att deras politik är förenlig med den ståndpunkt som parlamentet och EU har upprätthållit sedan Osloavtalet 1993. Vi vill se två stater leva tillsammans i fred och välstånd. Vi vill att förhandlingar ska ske via den fredliga vägen, och inte genom någon annan väg, och vi skulle därför uppmana de två parterna – om det är det vi vill – att erkänna varandra. Parlamentet kan absolut inte stödja någonting som inte innefattar ett tydligt erkännande från de palestinska myndigheterna, vilka de än må vara, att Israel är en realitet som de måste föra en dialog med och nå överenskommelser med.

För det tredje vill vi säga till våra palestinska vänner – och detta har jag personligen sagt vid flera tillfällen sedan valet, och jag har tillfälle att tala med presidenten praktiskt taget varje dag – att det vore mycket bra om den nya regeringen som kommer att bildas efter detta val, om tre månader, också erkänner alla de avtal som den palestinska myndigheten har undertecknat de senaste åren. Det vore absurt att börja om från noll efter allt arbete som har utförts under så lång tid och efter allt arbete som så många av er också har utfört under så lång tid.

Mina damer och herrar! Det är med andra ord detta vi rätt och slätt vill säga, och jag anser att alla måste förstå det. Jag tror och hoppas också att våra palestinska vänner oavsett partitillhörighet, oavsett vilket parti eller vilken formation de företrädde i valet, förstår att detta inte innebär att man tvingar på någon någonting, eller försöker styra någons vilja. Tvärtom är det en fråga om att på ett bestämt och enkelt sätt bekräfta vad Europeiska unionens ståndpunkt har varit, inte sedan i går utan sedan 1993 när Osloavtalet undertecknades. Jag anser att vi alla bör förenas i den här uppgiften. Enligt min uppfattning måste vi inta en fast ståndpunkt på detta område, såsom vi har gjort i rådet (allmänna frågor) och liksom kvartetten gjorde kvällen efter mötet med rådet (allmänna frågor). Detta innebär inte att vi vid denna svåra tidpunkt, vid denna tidpunkt som president Abu Mazen har det enorma ansvaret att bilda en regering och att skapa kontakt med alla de olika politiska grupperna, inte bör hjälpa till eller inte bör hjälpa president Abu Mazen så mycket som möjligt under den tid han fortfarande har kontroll över situationen, så att palestinierna inte är bankrutta efter de tre månader som han med säkerhet kommer att ha på sig innan en ny regering bildas.

Som jag ser det vore det ett stort misstag om vi nu skulle överge president Abu Mazen rent ekonomiskt, och att inte använda de resurserna eller att de inte når fram, och att vi riskerar att den palestinska myndigheten i detta läge hamnar i en mycket svår situation.

(Applåder)

Det här är en uppmaning till oss alla och Europaparlamentet – om kommissionen vid något tillfälle lägger fram en begäran eller rekommendation till Europaparlamentet i detta sammanhang, och det hoppas jag att den gör – att vara generösa nog att stödja president Abu Mazen de återstående månaderna innan en ny regering har tillträtt, så att han kan etablera sig och finna sin plats och förstå vad han betyder. Jag anser att vi borde säga ”ja”, ett rungande ”ja”, så att det är vad som sker i framtiden.

Jag skulle vilja säga att det vi har framför oss kommer att vara en ny situation, det kommer att vara svårt och det kommer inte att vara lätt. Jag anser dock att vi måste vara fast beslutna att säkerställa att denna fredsprocess går framåt i enlighet med de villkor jag hänvisade till förut. Villkoren är inte orimliga. Som jag har sagt är det inte villkor som jag tagit ur tomma intet, utan de kommer från många års arbete, av samarbete, av arbete med våra palestinska vänner för att säkerställa att processen kan gå framåt.

Herr talman! Jag ska nu mycket kortfattat säga ett par ord om situationen i Kosovo, till följd av president Ibrahim Rugovas bortgång. Det var en sorglig plikt att närvara på president Ibrahim Rugovas begravning, även om jag åkte med glädje. Familjen bad mig att hålla ett tal vid det tillfället för Europeiska unionens räkning, och det gjorde jag. Det var med tanke på er jag gjorde det och med tanke på alla EU-medborgare, som i den stunden med all säkerhet tänkte på president Ibrahim Rugova. Men det får inte misstolkas, med tanke på att det kommer att vara en svår process. Om processen var så pass svår när president Ibrahim Rugova levde och agerade som ett slags ”paraply” för hela det politiska genomförande som vi står inför, föreställ er då hur det kommer att vara utan honom. I mitt tal uppmanade jag Kosovos politiska ledare och befolkningen i allmänhet att visa generositet, enighet och ansvar i denna tid så att det kan ske framsteg, och jag tror att de orden, som jag själv och andra uttalade, till viss del har nått fram. Nu har vi någon som kan ersätta president Rugova, något som jag befarade skulle ta mycket längre tid, och som också kommer att vara ledare för den grupp som, under ledning av Martti Ahtisaari, Finlands f.d. president, gemensamt ska leda förhandlingen med våra serbiska vänner.

Låt oss därför hoppas att vi kan gå i den riktningen och att vi kan göra det relativt snabbt. Det skulle otvivelaktigt utgöra ett viktigt steg mot stabilitet i hela Balkanområdet, stabilitet för de länder som vi har erbjudit en framtid i EU vid toppmötet i Thessaloniki och vid flera andra tillfällen. Jag vill dock ännu en gång betona att det kommer att krävas stora ansträngningar för att nå framsteg på den här vägen mot en definitiv lösning av situationen i Kosovo.

Herr talman! Jag tror att min tid håller på att ta slut, och det skulle vara synd om vi inte diskuterade några av de andra frågor som jag vill ta upp med er, med tanke på den enormt stora aktivitet som har utspelat sig de senaste 20 dagarna. Jag vill tala om för er att vi fortsätter att arbeta mycket hårt med Afrikanska unionen för att försöka lösa problemet med fred i Darfur. Vi har gjort stora framsteg i nord-syd-förhandlingarna, och vi har nått en överenskommelse, men vi har olyckligtvis fredsprocessen i Abuja, som vi inte har gjort några framsteg med. Vi arbetar så hårt vi kan i det avseendet. Lyckligtvis kom man vid Afrikanska unionens möte fram till en kompromisslösning där man i stället för att utse Sudans president till ordförande i Afrikanska unionen, vilket skulle ha inneburit stora problem för framtida förhandlingar, har valt presidenten i Kongo-Brazzaville. Vi kommer därför med glädje att göra allt i vår makt för att säkerställa att fredsprocessen i Abuja går framåt och samtidigt börja planera – eftersom vi måste ta på oss mycket ansvar – övergången från en styrka som är närvarande på plats, och som leds av Afrikanska unionen, till en styrka som förr eller senare, dock inom några månader, kommer att utgöras av FN:s blå hjälmar och som vi otvivelaktigt måste fortsätta att samarbeta med.

Mina damer och herrar! Det sista jag skulle vilja säga, herr talman, är att vi som ni vet har mottagit en begäran – eller åtminstone ordförandeskapet och jag har mottagit en begäran – från FN:s generalsekreterare som frågar oss om vi kan medverka i det val som ska hållas i Demokratiska republiken Kongo, och som kommer att vara en avgörande drivkraft för processen för demokratisk övergång i Kongo. Om det lyckas kommer det att ge stabilitet åt en avsevärd del av Afrikas ryggrad. Därför är den här frågan av grundläggande betydelse för oss alla. Vi har tillfrågats om att hjälpa till, och i dag befinner sig en undersökningsgrupp i Kinshasa. Jag hoppas att den om ett par dagar, den 7:e, kommer att kunna leverera sitt resultat så att vi kan se om EU-medlemsstaterna i slutändan som svar på detta erbjudande, eller denna begäran, kan fatta ett beslut om att stödja FN. Det skulle vara ett bra beslut att göra det.

Herr talman, mina damer och herrar! Jag slutar här. Det finns oräkneliga saker jag skulle vilja dela med er under denna första dag i februari 2006. Det är ett år som verkligen har inletts med frenetisk aktivitet, vilket kommer att göra oss alla frenetiska och som måste få oss att arbeta med en energi, kapacitet och ett engagemang som vi sällan har skådat i EU.

Med hjälp av parlamentsledamöternas vilja, med hjälp av EU-medborgarnas vilja och genom EU:s regeringars vilja måste Europeiska unionen utgöra en viktig aktör på den internationella arenan. Mina damer och herrar! Som ni precis har hört, och med tanke på det som har utspelat sig enbart under den senaste månaden, har vi inget annat val än att spela den rollen, vare sig vi vill det eller inte. Vi får inte blunda för världens problem, och jag vill påminna er om att världen vill att EU agerar. Var vi än går möter vi människor och politiska ledare som knackar på EU:s dörr och säger: ”Agera”. Agera, vi tycker om ert agerande, ert agerande passar oss, ert agerande är bättre för världen, den multilaterala värld som EU-medborgarna tror på.

Herr talman! Eurobarometern talar om för oss varje dag, varje månad eller varannan månad, eller varje gång vi frågar den vad parlamentsledamöterna vill. Låt oss därför fortsätta längs den vägen, låt oss säkerställa att parlamentet och alla institutioner kan arbeta tillsammans, eftersom vi behövs om vi ska skapa en bättre värld.

Herr talman! Jag skulle vilja säga mycket mer, men jag vet att det inte är möjligt. Så jag slutar och inväntar alla frågor ledamöterna vill ställa mig. Jag ska göra mitt bästa för att svara så gott jag kan, med samma respekt och ödmjukhet som jag alltid har visat parlamentet. Mina damer och herrar! Tack så mycket.

(Applåder)

  Elmar Brok (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, herr höge representant, herr rådsordförande, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Med tanke på EU:s utrikes- och säkerhetspolitiska utgångspunkt för flera år sedan kan vi inte göra annat än att notera att de som är engagerade i politiken kan visa upp en del utomordentliga bedrifter, att saker som hittills varit omöjliga nu, tack vare EU:s trojka, uppnås på Balkan och inom många andra områden, och att Europeiska unionen, genom sin utvidgningspolitik, grannskapspolitik, medelhavspolitik och mycket annat i hög grad har bidragit till en global stabilitet.

Parlamentet har alltid stött detta arbete och är mycket väl medvetet om sin egen oförmåga att aktivt verka inom utrikespolitiken, eftersom detta är det verkställande organets uppgift. Samtidigt måste det emellertid stå parlamentet fritt att övervaka utrikespolitiken, men vår ställning hindrar oss från att göra det i tillräcklig utsträckning, eftersom vi i huvudsak underrättas i efterhand. Det görs inte heller några prioriteringar för att låta oss delta i diskussionsförfarandet. Det finns utrymme för förbättring på detta område. Vi måste gå vidare med olika saker i linje med denna tolkning av artikel 21, och jag hoppas att vi lyckas få rådet och kommissionen att gå med på detta med hjälp av fredliga medel.

Vi måste emellertid också ha klart för oss att utöver budgetmässiga argument har parlamentet hittills inte lyckats föra fram särskilt mycket i försöken att få igenom sin vilja, och vi måste komma bort från detta om parlamentet ska få bättre möjligheter att övervaka och bli rådfrågat.

Man kan med hjälp av ett exempel fråga sig vad som pågår i Kongo. Vi har alla läst i tidningarna om planerna på ett militärt ingripande där, men ingen har funderat på att ge parlamentet eller det berörda utskottet något meddelande om detta i förväg under något skede av förfarandet. Jag anser att vi inte kan fortsätta så här.

Även om jag sa att mycket positivt har uppnåtts är det möjligt att uppfatta glaset som antingen halvfullt eller halvtomt. Vi befinner oss i en mycket svårare situation i dag än vad vi gjorde för ett år sedan. Det är verkligen inte något som kan skyllas på EU:s politik; det handlar om hur saker ligger till, och Javier Solana gav några exempel i början av året. Ni kan, om ni vill, reflektera över tillståndet i Iran, där vi med möda strävar efter att få i gång samtal, och där ingen har någon egentlig aning om hur man ska förhindra de upptrappade händelserna. Nu är det möjligt att Irak i slutändan får en shiitisk regering som skulle kunna alliera sig med Iran, eftersom det palestinska valet vanns av Hamas, som är sammanlänkat med och finansierat av Iran, för att inte nämna Hizbollah och alla de övriga. Om ni beaktar vad detta scenario får för innebörd för världsfreden, och även kan betyda för vår tryggade energiförsörjning, och om man samtidigt har i åtanke hur energi utnyttjas som ett politiskt instrument av ett politiskt återupplivat Ryssland, något som i våra grannländer framkallar rädsla för att förlora oberoendet och friheten att fatta egna beslut, då kan det vara nedslående. Och detta är bara ett litet smakprov. Scenariot i sin helhet visar att vi, inom Europeiska unionen, befinner oss i en sämre sits när det gäller utrikespolitik än för ett år sedan, och att vi därför måste utveckla en strategi för att ta itu med situationen. Vi måste agera mycket mer förebyggande och upprätta förbindelser på ett sådant sätt att inget enskilt land bestraffas, oberoende av om vi ska ta itu med Ukrainas situation eller energipolitiken i allmänhet, utan att vi snarare enas i att försvara våra intressen. Våra medlemsstater och våra grannar måste förstå att vi inte har någon möjlighet att försvara våra intressen om vi inte gör det tillsammans, i stället för att var och en ser efter sitt eget hus. Ingen av oss kan rädda sig själv. Det är bara gemensamt som vi kan försvara våra intressen, och detta är något som måste sägas klart och tydligt.

(Applåder)

Vi har något att tillföra, och en plats där vi kan göra det är i Balkanländerna, där en folkomröstning i Montenegro samt förhandlingar om Kosovos tillstånd kommer att äga rum i år, så viktiga beslut är i görningen. Frågan är hur vi ska inbegripa Serbien i allt detta. Detta är en av de riktigt stora och svåra frågor som vi måste ta itu med. Det måste också ske en markant förbättring när det gäller transatlantiska förbindelser, så att ordning kan återinföras i det scenario som jag tidigare beskrev, med hjälp av våra delade värderingar.

Detta innebär också att vi måste vara starka nog för att påverka den amerikanska politiken, vilket innebär ett förstärkande av den förebyggande politiska dimensionen och dess egenskaper för dialog, för att säkerställa en tryggare tillvaro i en multilateral värld.

Det innebär att vi måste skärpa vissa av våra instrument. Vi hade velat se Javier Solana som EU:s utrikesminister den 1 januari 2007, men motgången med konstitutionen betyder att han inte kommer att bli det. Ett annat resultat av detta är att instrumenten måste förbättras för att maximera alla institutioners effektivitet i stället för att de börjar motarbetar varandra.

Som Javier Solana sa, denna multilaterala strategi är en anledning till att världen vill ha EU:s utrikespolitik. Allmänheten vill också ha den. Ingenting är så viktigt för dem som att vi vidtar gemensamma åtgärder på detta område, och detta ålägger oss plikten att förena oss med våra motparter på nationell nivå, lämna halvmesyrerna bakom oss och enas om tillvägagångssätt för att trygga våra medborgares rätt till liv.

(Applåder)

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! När den höge representanten inledde sitt uttalande hänvisade han till de första 31 dagarna av detta år – och följaktligen också till det österrikiska ordförandeskapet – som en turbulent period, och det var det verkligen. Bevis för detta finns i arbetsplanen för rådets första sammanträde under det österrikiska ordförandeskapet för två dagar sedan.

Det var viktigt att rådet övervägde de frågor som Javier Solana har hänsyftat till och fattade beslut som ledde fram till ett tydligt budskap, för det är verkligen viktigt att Europeiska unionen lyckas tala klart och tydligt till världen och uppträder enat när det gäller dagens viktiga frågor, och det gör vi naturligtvis tillsammans med kommissionen, samtidigt som vi strävar efter en dialog med er i Europaparlamentet. Jag skulle vilja påpeka att utrikesministern, många andra rådsordförande och jag själv hittills under de 31 dagarna med det österrikiska ordförandeskapet har haft flera möjligheter att komma hit och debattera många av de frågor som är viktiga för parlamentet, och att jag i går fick tillfälle att rapportera till utskottet för utrikeshandel om de utrikespolitiska aspekterna på rådets första sammanträde under österrikiskt ordförandeskap – och för detta är jag mycket tacksam. Det österrikiska ordförandeskapet har för avsikt att även fortsättningen vara villigt att engagera sig i diskussioner på rådets vägnar och önskar upprätthålla en dialog med ert parlament.

I detta korta uttalande skulle jag i grund och botten vilja inrikta mig på två frågor: först rådets första årsrapport till Europaparlamentet om de viktigaste aspekterna på och grundläggande alternativen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken – som denna punkt på föredragningslistan helt och hållet handlar om – och för det andra förbindelser mellan ert parlament och rådet när det gäller budgeten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP).

För det första, i det interinstitutionella avtalet från 1999 om budgetdisciplin och förbättring av budgetförfarandet preciseras det att rådet ska utarbeta en rapport om de viktigaste aspekterna och de grundläggande vägvalen när det gäller GUSP, tillsammans med de finansiella konsekvenserna för den övergripande budgeten. Följaktligen vidarebefordrade rådet rapporten för 2004 till parlamentet i april 2005, den som i dag står på vår föredragningslista, i vilken rådet anstränger sig för att följa parlamentets önskan och begrunda EU:s säkerhetsstrategi. Till följd av detta ägnas i rapporten särskild uppmärksamhet åt viktiga frågor som anknyter till detta, i synnerhet åt sådana aspekter på den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken som till exempel krishantering och konfliktförebyggande, kampen mot terrorism, nedrustning och icke-spridning av massförstörelsevapen och små vapen, yttre förbindelser i olika geografiska områden och så vidare.

Rådet ansträngde sig för att göra en heltäckande rapport som skulle ge en fullständig redogörelse för resultaten och verksamheten i samband med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Det är en förpliktelse att framställa dessa rapporter, och de bidrar till att göra det arbete som genomförts i samband med GUSP tydligt och genomblickbart. Det har gjorts ansträngningar för att tillmötesgå Europaparlamentets synpunkter, och till följd av detta innehåller rapporten ett särskilt kapitel med en översikt över framtida verksamhet och förslag till verksamhet för det kommande året samt möjliga svar på eventuella kriser som kan uppstå.

Om jag får övergå till mitt andra ämne, budgeten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, skulle jag vilja påpeka att förverkligandet av GUSP, liksom av en europeisk säkerhets- och försvarspolitik, utan tvivel är en av Europeiska unionens framgångssagor. Krishanteringsoperationerna i Balkan, Afrika, Asien och Mellanöstern har bidragit till att göra Europeiska unionen mer synlig på den internationella arenan. Fortsättningen av detta i enlighet med den europeiska säkerhetsstrategin är en prioriteringsfråga, men det enda sättet att göra det på ett effektivt sätt är med en lämplig finansiering. I slutsatserna i avtalet om nästa budgetplan begär Europeiska rådet att budgetmyndigheten ska öka finansieringen inom budgeten betydligt för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken för den period som inleds 2007 för att täcka det förutsebara behovet av anslag beräknat på grundval av de prognoser som rådet årligen lägger fram, med en rimlig återstående marginal för oförutsägbar verksamhet.

Ett resultat från trepartsmötet var ett avtal om att utöka GUSP:s budget med 40 miljoner euro, vilket sammanlagt blir 102,6 miljoner euro för innevarande år 2006, och även om detta är ett steg i rätt riktning ligger det stora utmaningar framför oss. Om Europeiska unionen börjar verka i Kosovo kommer detta förmodligen att kräva betydande finansiering, som man inte kommer att kunna tillhandahålla med den nuvarande budgeten för GUSP för 2006. Man håller på att lösa frågan om hur en situation av den här typen bör hanteras.

I ordförandeskapets rapport till Europeiska rådet om en europeisk säkerhets- och försvarspolitik (ESFP) ombads det österrikiska ordförandeskapet att fortsätta arbeta mot att säkerställa lämplig finansiering från budgeten för GUSP för civila uppdrag inom den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. Ordförandeskapet ser fram emot ett konstruktivt samarbete med Europaparlamentet i denna fråga och kommer inom kort att ge parlamentet de nödvändiga uppgifterna i enlighet med det avtal som uppnåddes under trepartsmötet om budgeten för 2006. Företrädaren för Kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik förväntas rapportera om ämnet i mars i år.

Låt mig avsluta genom att än en gång betona att ordförandeskapet ser fram emot ett konstruktivt samarbete med ert parlament för att nå en ökad och mer effektiv budget för GUSP i förhandlingarna om framtida interinstitutionella avtal och i budgetförfarandet för 2007.

(Applåder)

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Trots att vi under 2004 och 2005 upplevde de fruktansvärda händelserna i samband med tsunamin, håller jag med Javier Solana om att vi detta år står inför särskilt svåra politiska utmaningar.

Jag skulle vilja inleda med Ukraina och Ryssland, eftersom detta leder fram till en mycket viktig fråga. Som ni vet har kommissionen – ordförande José Manuel Barroso, kommissionsledamot Andris Piebalgs, och jag själv – verkat både i bakgrunden och i förgrunden för att underlätta dialogen mellan Ukraina och Ryssland. Det viktiga är, för det första, att vi – liksom de – har kommit fram till en lösning. För det andra har detta också lärt oss en viktig läxa, nämligen att energifrågan är mycket viktig och måste stå mycket högre på vår politiska dagordning. Energifrågan innefattar energisäkerhet, frågan om riskspridning och de olika sätten att hantera denna fråga i framtiden. Kommissionen kommer därför att förbereda ett meddelande om detta, som kommer att ta alla dessa frågor i beaktande.

Den andra frågan jag skulle vilja diskutera gäller valet i Palestina. Jag skulle vilja ge ett erkännande till Véronique De Keyser. Under svåra omständigheter träffades vi i Gaza för två veckor sedan, när säkerhetsläget ännu var oklart. Vi trodde att Hamas skulle få 30–40 procent av rösterna. Liksom alla andra överraskades vi av resultatet. Låt mig ändå säga att det viktigaste är att valet hölls på ett fritt, rättvist och relativt säkert sätt. Bara det är en prestation. Det får mig att tro att valobservatörsuppdragen blir allt viktigare. Vi ser det i Sri Lanka, Palestina, Gaza och Afghanistan, för att bara ge några få exempel. I framtiden kommer vi att se det i Kongo och i Haiti. Detta är ett mycket viktigt redskap som vi definitivt vill använda till förmån för alla våra europeiska vänner i parlamentet och rådet och för den europeiska allmänheten.

För att återkomma till Palestina, så hade vi ett mycket viktigt rådsmöte i måndags och ett kvartettmöte i måndags kväll. Javier Solana har redan berättat om den huvudsakliga ambitionen med de tre viktiga principerna: det måste finnas ett åtagande till icke-våld, den nya palestinska regeringen måste erkänna staten Israel, och den måste också stå fast vid sina existerande förpliktelser, dvs. Osloavtalet och färdplanen.

Emellertid står vi här också inför en utmaning. Den tillfälliga regeringen skulle kunna sitta under två till tre månader. Vad ska vi göra, särskilt när det gäller ekonomiskt stöd? Vi i kommissionen måste finna lösningar. Jag har redan sagt att vi skulle försöka frigöra 10 miljoner euro från vårt infrastrukturbidrag – det finns en del pengar där som kan betalas ut. Vi sa också att vi skulle hjälpa till med nyttigheter, och betala för dessa direkt till israelerna för att hjälpa även denna regering.

Men vi måste också se vad som kan göras med pengarna i Världsbankens fond. Den var spärrad och har inte betalats ut eftersom man ännu inte hade nått riktmärkena. En delegation från Världsbanken kommer att åka dit, och vi får se vad som kan göras. Detta innebär att vi kommer att försöka arbeta på ett konsekvent sätt, tillsammans med ordföranden, rådet, rådets generalsekretariat och Javier Solana för att se vilka verktyg som är de bästa för att så snabbt som möjligt åstadkomma en konsekvent, snabb och effektiv utrikespolitik.

Medan vi talar om utrikespolitiska frågor, det är snart dags för valet i Ukraina. Jag träffade helt nyligen Boris Tarasiuk. Vi vet hur viktigt detta val kommer att vara. En valobservatörsgrupp från OECD, som ni kanske ger ert stöd, kommer att spela en viktig roll.

Vi skulle också kunna säga att mycket har åstadkommits under 2005, till exempel när det gäller marknadsekonomins ställning, en fråga där vi arbetade tillsammans med ukrainarna. Vi skulle kunna arbeta med ett ganska stort antal frågor som är viktiga, såsom visumlättnader och återtagandeavtal. Vi hoppas att vi efter fria och rättvisa val kan erbjuda dem ett förbättrat avtal, kanske ett avtal om frihandel. Detta skulle ge dem en ännu bättre inställning och attityd gentemot oss.

Allt detta leder till de mer allmänna frågorna. Både Elmar Brok och Hans Winkler, rådets ordförande, har betonat vikten av sammanhållning mellan de olika instrument som står till EU:s förfogande under första och andra pelaren. Jag kunde inte instämma mer. Enligt vår åsikt är det en mycket viktig uppgift att se till att alla EU:s utrikespolitiska verktyg – utvecklingsstöd, diplomati, handelspolitik, civil och militär krishantering, institutionsuppbyggnad, humanitärt bistånd – fungerar som en del av ett sammanhängande helt, som sammanlänkade kuggar i en väloljad maskin. När allt kommer omkring är detta grunden för att kommissionen ”skall fullt ut medverka” i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Det speglar också den riktning i vilken det konstitutionella fördraget tog oss. Som Elmar Broks betänkande belyser spänner de säkerhetsutmaningar vi står inför över de fält som täcks av samtliga av EU:s tre pelare.

Säkerhet handlar inte bara om försvar och militär mobilisering. Det handlar också om civil krishantering och en klok hantering av bilaterala förbindelser – och vi har många sådana. Det handlar också om allmänhetens hälsa. Tänk på fågelinfluensan. Det handlar om miljön. Tänk på Kyotoprotokollet. Det handlar om kampen mot terrorism och organiserad brottslighet. I går hade vi Afghanistankonferensen. Det handlar också om att tillsammans arbeta med institutionsuppbyggnad, eller om att bekämpa problemen med narkotika. Vi har så många verktyg som vi kan använda och använda tillsammans. Det handlar inte bara om energiförsörjning och priser, utan också om kampen mot fattigdomen i världen och om vår förmåga att integrera vår invandrarbefolkning.

EU uppmanas mer och mer att möta dessa globala plikter inom området fred och säkerhet. Nu har vi en imponerande uppsättning verktyg med vilka vi kan göra detta. Men en bra verktygslåda är inte till någon nytta om verktygen inte fungerar mycket bra tillsammans. Detta måste därför vara vår målsättning. En effektiv krishantering kräver verktyg som kompletterar varandra. Vi behöver starka gemenskapsinstrument som används vid sidan av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP). Det är ett recept som kan fungera. Vårt bidrag till fredsprocessen i Aceh är till exempel en blandning av GUSP och gemenskapsinstrument. Kommissionen finansierade också bland annat president Martti Ahtisaaris fredsförhandlingar, med hjälp av mekanismen för akuta ingripanden. Vi har alltså försökt att vara flexibla.

Inom GUSP lanserades Europeiska unionens övervakningsuppdrag i Aceh, för att övervaka efterlevnaden av fredsavtalet. Samtidigt utvecklade kommissionen och medlemsstaterna, i samarbete med världssamfundet, ett långsiktigt åtgärdspaket för att stödja fredsprocessen. Ett annat exempel är gränsövervakningsuppdraget i Moldavien och Ukraina, där kommissionen finansierar spridningen av mobila team för att ge råd och arbetsplatsanknuten utbildning till moldaviska och ukrainska tull- och gränstjänstemän.

Det långsiktiga målet att underlätta en lösning av Transnistrienkonflikten är i linje med målet för EU:s särskilda representant. Gränsövervakningsuppdraget och EU:s särskilda representant har sålunda ett nära samarbete. Vår uppdragschef verkar också som hans politiska rådgivare, och en medlem av hans grupp är placerad tillsammans med vårt uppdrag. De första resultaten är i högsta grad positiva. Gemenskapsstödet ökar det inflytande som stödet från GUSP har, och vice versa.

I ingetdera av fallen skulle EU:s bidrag ha varit så mångsidigt och meningsfullt utan användande av både gemenskapsinstrument och GUSP-instrument. Och, viktigast av allt, effekten på platsen – på människornas liv – skulle vara betydligt mindre.

Vi behöver också förbättra EU:s aktuella verktyg till stöd för våra säkerhetsmål. Diplomati kräver både morötter och piskor, vare sig vi talar om massförstörelsevapen eller om att främja stabilitet och välstånd i vår närhet. Tillgång till världens största inre marknad eller våra ansenliga stödprogram är en betydande morot. Denna kompletterande användning av gemenskapsinstrument och GUSP-instrument måste vara regel, inte undantag.

Under 2006 är uppgiften för oss alla – parlamentet, rådet och kommissionen – att arbeta för att förbättra sammanhållningen mellan våra olika pelare och våra politiska program. Frågan kommer också att behandlas i det idédokument om EU:s externa projekt som ordförande José Manuel Barroso aviserade vid Hampton Court, och som nu planeras till Europeiska rådets möte i juni. Kommissionen kommer att särskilt fokusera på att förbättra sin krishanteringsförmåga. Inom Generaldirektoratet för yttre förbindelser kommer ett ’krisprogram’ att förbättra samordningen av både inrikes- och utrikespolitiken. Det kommer även att garantera ett effektivare genomförande av projekt och arbetsoperationer. Det kommer att komplettera våra nuvarande verktyg såsom gemenskapens räddningstjänstmekanism, humanitärt bistånd och mekanismen för akuta ingripanden.

Vi vill också förbättra vår strategi för katastroflarm och katastrofberedskap. I de nya budgetplanerna kommer stabilitetsinstrumentet också att hjälpa till att garantera kontinuitet mellan kortsiktiga och långsiktiga ingripanden. Vårt mål är att utveckla flexibla och lyhörda lösningar för krissituationer och på så sätt vara en bättre partner för krishanteringens militära komponent.

Slutligen kommer vi också att ha ett nära samarbete med budgetmyndighetens båda parter för att se till att det finns tillräckliga resurser för GUSP. Kommissionen välkomnar den kraftiga ökningen av GUSP-budgeten för 2006, vars syfte är att möta konkreta nya krav. Vi vet att det kommer att finnas nya krav.

Vi hade också förståelse för Europeiska rådets slutsatser när det gäller de kommande budgetplanerna. Vårt gemensamma mål måste vara att ha tillräckliga resurser för att täcka prioriteringar när det gäller de yttre förbindelserna, med beaktande av minskningen på 20 procent i kommissionens förslag för rubrik 4. I ljuset av tidigare erfarenheter kommer en särskild fråga att vara att se till att det finns tillräcklig flexibilitet för att reagera på oförutsedda behov. Jag hoppas också att det kommer att finnas fortsatt stöd för vårt stabilitetsinstrument så att vi kan göra verkliga framsteg när det gäller krishantering och koherens.

Dessa är de viktigaste dragen i hur vi skulle vilja möta 2006 och dess politiska utmaningar.

(Applåder)

  João de Deus Pinheiro, för PPE-DE-gruppen. – (PT) Inget av det som sagts är nytt för mig, eftersom jag under många år har instämt med mina vänner Javier Solana och Benita Ferrero-Waldner. Den enda punkt där jag är oense är uppfattningen om att anslagen är tillräckliga för att EU ska kunna vara en aktör på den internationella arenan, som Javier Solana uttryckte det, något som våra partner och medborgare kräver. Så är inte fallet. Så är inte heller fallet när det gäller anslag till organisation, och det rätta vore att fundera på hur vi bäst ska utnyttja de instrument som tillhandahålls i Nicefördraget på ett sådant sätt att vi mer effektivt kan samordna interna åtgärder och intern organisation.

För att lösa denna brist på anslag måste vi fastställa prioriteringar, och i detta avseende är institutionernas stöd avgörande. Dessutom är parlamentets stöd nödvändigt om vi ska nå en överenskommelse, med rådfrågning i förväg i stället för att bli underrättad efter fullbordat faktum. Det råder därför ingen större skillnad mellan det som vi hör från rådet och kommissionen när det gäller riktlinjerna. Men inte ens framstående kockar, inte ens de bästa kockar som Bocuse eller Alain Ducas, kan göra skapliga omeletter utan ägg.

Nu för tiden är det å andra sidan, utöver enighet mellan EU:s institutioner, viktigt att garantera strategiska partnerskap med våra viktigaste partner, och det viktigaste är ett transatlantiskt partnerskap, därefter kommer strategiska partnerskap med Ryssland och Kina, och på nästa nivå med Indien, Brasilien, Indonesien och Pakistan. Denna aspekt är avgörande med tanke på de internationella problemen i fråga, som penningtvätt och narkotikasmuggling, men för att förverkliga detta måste anslagen finnas där via de olika kanalerna.

Herr talman! En annan fråga, som Benita Ferrero-Waldner i korthet berörde, är invandring. Med tanke på EU:s åldrande befolkning under de kommande årtiondena kommer vi att behöva en betydande andel invandring, både från syd och öst. Vi kommer att behöva övervaka denna situation, både aktivt och förebyggande, och det kommer att krävas en inrikespolitik som tillåter oss att ta emot och integrera dessa invandrare på ett lämpligt sätt och att kontrollera våra yttre gränser mer effektivt, med tanke på att utvidgningen förändrade de gränser som fanns där ända tills nyligen.

När det gäller de mest omtvistade frågorna i denna debatt skulle jag vilja säga att vi kan samsas med både Palestina och Iran. Vi måste vara försiktiga och förståndiga, men vi måste också hålla oss till våra principer med bestämdhet. Vi får under inga omständigheter vackla när det gäller de principer som alltid har väglett oss, och som, särskilt i denna fråga, har varit gällande sedan början av 1990-talet. Vi måste också ge den andra sidan visst svängrum. ”Fasthet” och ”försiktighet” borde vara ledorden i debatten om Iran och Mellanöstern. En nyckelfaktor sedan många år när det gäller Balkan är Kosovo, och där fortsätter vi att betona att territoriell integritet måste upprätthållas och att minoriteter måste respekteras. Om inte dessa två principer upprätthålls i Kosovo kommer vi att ha stora svårigheter att nå någon som helst slags stabilitet i regionen.

Herr talman, mina damer och herrar! Tryggad energiförsörjning är naturligtvis en teknisk fråga, men det har också blivit politik eftersom trenden när det gäller tillgång kommer att plana ut under de kommande åren, medan efterfrågan fortsätter att stiga. Följaktligen kommer spänningarna att öka, och jag skulle vilja föreslå att eftersom större länder klarar sig med sin vitala försörjning skulle vi kunna genomföra en djupgående och omfattande studie om möjliga scenarier och strategier för att ta itu med dessa. Om vi inte gör detta kan vi vänta oss en del överraskningar.

(Applåder)

  Martin Schulz , för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Javier Solanas redogörelse för inledningen av 2006 är allvarsam. Det som Hans Winkler i grund och botten hade att säga framhöll det nuvarande ordförandeskapets åsikt om att detta år blir besvärligt, och kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner för sin del sa i stort sett samma sak. Vi står alltså inför utmaningar.

Européerna måste känna till att det som Solana, Winkler och Ferrero-Waldner har fastställt inte är något annat än Europeiska unionens grannskapspolitik, vid vars tröskel de beskrivna krisregionerna står. Dessa befinner sig i ett kritiskt utvecklingsskede, och det finns inneboende risker där som hotar varje enskild medborgare av denna vår union. Det finns inget annat sätt att uttrycka det.

Om man i stället övergår till att överväga Elmar Broks beskrivning i hans betänkande om den europeiska utrikespolitikens aktuella tillstånd i händerna på de verkställande institutionerna, på de instrument som finns tillgängliga för institutionerna själva och för oss i parlamentet, finner man det vara en lika allvarstyngd redogörelse.

Europeiska unionens utrikespolitik utgör mer än någonsin kärnan i EU:s politiska upplägg, och det är värt att notera att det är något som folket vill ha och stöder, som Elmar Brok så riktigt påpekar. Låt oss dock vara ärliga mot oss själva: vi har inte tillräckligt av de instrument som krävs i en europeisk politik för att vara effektiv och plikttrogen gentemot dess uppgift, vilket innebär att vi i parlamentet måste insistera på att det sker förbättringar på detta område.

Låt oss ta Ukraina som exempel: för ett år sedan såg vi alla hur effektivt vi kan agera när vi är närvarande på plats med hela vår kapacitet samlad i personer som Javier Solana, vår unions höge representant, bemyndigad att tala och agera för oss alla, samt den polske presidenten Aleksander Kwasniewski, ledare för en omedelbart angränsande stat med goda möjligheter att utöva inflytande i landet och med ständig uppbackning av övriga regeringschefer, som i sin tur kan påverka andra parter – den ryska regeringen till exempel – genom Europeiska unionen – hjälpte dessa män till att föra den orangefärgade revolutionen till ett fredligt slut. Nu har ett år gått, och i dag får vi höra av ukrainska besökare att mycket av det som har uppnåtts under det senaste året återigen står på spel och drivs tillbaka. Jag behöver inte tillägga något när det gäller beskrivningen av det hot som energisituationen utgör, och som naturligtvis också påverkar Ukraina allvarligt.

Hur är det egentligen möjligt att det som vi firade med sådan entusiasm för ett år sedan nu kommer att drivas tillbaka på detta sätt – under loppet av ett år? Detta är något som vi måste begrunda, och Hans Winkler har rätt när han säger att vi måste göra det inom ramen för budgetplanen, för det är helt oacceptabelt att rådet ska basunera ut vårt behov att ta på oss internationella förpliktelser till världen varje gång som det sammanträder, och sedan skära i den finansiering som dessa förpliktelser kräver.

(Applåder)

Det är dock en sak som står helt klar, inte minst när det gäller den finansiella situationen, och det är att vi måste engagera oss tillräckligt för att skapa all den stabilitet som vi kan i Mellanöstern. Hamas måste verkligen ta avstånd från våld, men EU måste också hålla sitt ord, och vi måste tala med Hamas om vi inte vill begå samma misstag med att inte erkänna ett legitimt val som i Algeriet. Vi måste ha det klart för oss själva, för att vi håller det vi lovar är ytterligare ett bidrag till freden. Om vi gör det kan vi också kräva det av andra – särskilt av Hamas – att de ska gå mot demokrati, och jag hoppas att vi kommer att lyckas med detta.

(Applåder)

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! En gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som främjar EU:s värderingar i världen och ger våra grannar fred och säkerhet är vad liberaler och demokrater strävar efter. Men det är vad EU:s ledare uppenbarligen misslyckas med att tillhandahålla.

Genom ett gemensamt handlande skulle vår union ha kunnat använda sitt inflytande för att främja demokrati och stabilitet. I stället har den genom sin politik gett sitt tysta stöd till förtryckande stater såsom Tunisien, Egypten och Syrien. Vi krävde aldrig att diplomatin skulle förutsätta ett frisläppande av demokrater såsom Egyptens Ayman Nour, eller, i Asien, rätten för oppositionsledaren Sam Rainsy att fritt återvända till sitt land. Han lever nu i exil, medan vi finansierar Hun Sens diktatur.

Fru Ferrero-Waldner, herr Solana, varför är ni förvånade över det palestinska valresultatet? EU har delat ut löften om demokrati, fred och mänskliga rättigheter i Palestina, medan vårt utvecklingsbistånd har finansierat al-Fatah, vars medlemmar nu bränner bilder av en av våra statsministrar. Samtidigt har fredsförhandlingarna inte kommit någonstans. Långt ifrån att vara en nyckelspelare, herr Solana, är konsekvenserna av EU:s misslyckande uppenbara för alla.

Israel låter sig inte avskräckas utan bygger en mur runt östra Jerusalem, vilket står i strid med landets åtaganden enligt färdplanen och internationell lag. Palestinierna, trötta på långsamma framsteg och undermålig social service, vänder sig till Hamas vid valurnan. Och nu är prognosen dystrare än någonsin. Efter att ha krävt demokrati talar några EU-ledare nu om att undandra sig en av de enda demokratiskt valda regeringarna i arabvärlden! Självklart måste Hamas avstå från våldshandlingar och ta ställning för en tvåstatslösning. Men det måste också Israel göra. Som den palestinska diplomaten Leila Shahid sa i dag: ”Det krävs två för att dansa tango.”

Kommissionsledamoten har talat om en politik baserad på de mänskliga rättigheterna, rättsstatsprincipen och demokratiska principer, men var finns tonvikten på dessa vackra ord när en pragmatism tom på principer så ofta är dagens sanning?

Ett globalt initiativ för fredlig konfliktlösning skulle vara en betydande motpol till den hårdföra amerikanska attityden. Detta är anledningen till att liberaler och demokrater anser att tiden är inne för en ansvarig, väl finansierad och värderingsdriven europeisk utrikespolitik. Enligt en Eurobarometerundersökning är detta en önskan som delas av 70 procent av våra medborgare.

Herr Solana! Liberaler och demokrater motsätter sig att man struntar i eller förbiser parlamentets åsikter i frågor av global betydelse. Vi vill se mindre av er på TV och mer av er här i parlamentet. Och vi är trötta på rådets förtegenhet och dess åsidosättande av parlamentets rätt att först rådfrågas om politiska prioriteringar. Dessa rättigheter finns nedskrivna i artikel 21 i fördraget om Europeiska unionen och i det interinstitutionella avtalet från 1999.

Vi står inför många svåra utmaningar: att demokratisera vårt grannskap, speciellt tidigare Sovjetrepubliker som nu är utelämnade åt Rysslands energipolitik, att se till att valet i Vitryssland sker på ett fritt och rättvist sätt, och att se till att folkomröstningarna i Kosovo och Montenegro inte leder till våld.

Utrikespolitikens roll får inte sluta där. Jag förstår att vapenförsäljning till Kina åter står på rådets dagordning, och ändå har Kina fortfarande inte avsvurit sig massakern på Himmelska fridens torg, och inte heller, efter 16 år, frisläppt alla dem som fängslades. Så vi kräver en försäkran från er, herr Winkler, att det österrikiska ordförandeskapet inte kommer att häva EU:s vapenembargo.

(Applåder)

Mest brådskande är Iranfrågan. Internationella atomenergiorganets styrelse träffas i morgon för att besluta om man ska rapportera Iran till säkerhetsrådet. Att hindra Iran från att bygga kärnvapen måste vara vårt mål. Därför måste EU åta sig att respektera Internationella atomenergiorganets beslut som väntas i mars. Men det starkaste och mest övertygande budskap vi över huvud taget kan ge är att göra framsteg i nedrustningen av de nuvarande kärnvapenmakterna, i linje med de åtaganden vi har gjort. Ett EU som lär sig använda sin muskelstyrka som en kraft för det goda är sannerligen en kraft att räkna med.

(Applåder)

  Daniel Marc Cohn-Bendit , för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman, fru Ferrero-Waldner, herr Solana, herr Winkler, mina damer och herrar!

(DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr Solana, mina damer och herrar! De rådande situationerna i Palestina och Iran är mycket riktigt svåra, och jag avundas ingen som försöker ingripa i dem. Jag anser att Europeiska unionens enda möjlighet är att i klartext förklara fakta och undvika tvetydigheter. Vi måste vara entydiga. Hamas’ stadga från 1988 är verkligen förfärlig, och de som har läst den kan inte annat än att rysa, men Hamas har nu förtroendeuppdrag, och när vi har att göra med dem måste vi göra det klart att utrikespolitik och förbindelser med Israel inte är Hamas’, utan president Mahmoud Abbas ansvar. Det är honom som vi måste ge en möjlighet. Vi måste, en gång för alla, uppmana Israel att ge honom en möjlighet att visa att det finns en annan politik än den som Hamas hyllar. Om vi misslyckas med detta, då kommer vi att förlora.

Det får inte finnas ett spår av tvetydighet i vår hållning när det gäller Hamas, inte bara angående fredsfrågan, utan också när det gäller fundamentalism. Det finns en risk för att ett fundamentalistiskt samhälle blir verklighet. Det enda sättet vi kan skapa trovärdighet på är om vi inte heller väljer våra ord när vi samtalar med Israel. Det finns ingen framtid för palestinierna om de är besegrade och ockuperade. Detta är något som Israel måste förstå. Detta är ett politiskt område där det krävs en förändrad strategi. En mur som symboliserar erövring är inte den slags mur som leder till trygghet.

(FR) När man reflekterar över vår historia – er egen historia till exempel – från det ögonblick när ni demonstrerade mot Nato ända fram till den tidpunkt då ni var dess generalsekreterare, när man tänker på min egen historia, när man tänker på Hans Fischers historia, då säger man till sig själv att det är viktigt att aldrig ge upp hoppet om att människor kan förändras, och detta gäller Hamas.

(DE) Men vi kan inte bara sitta och vänta och se vad som händer. Denna förändring är nödvändig för vår egen säkerhet, och vi måste tvinga Hamas att ändra sig. Vi kan enbart göra det om israelerna och palestinierna verkligen begriper att det inte finns någon debatt vad Europeiska unionen beträffar: Israels existensrätt är inte längre en fråga för diskussion, och vi anser inte längre att det är godtagbart med en diskussion om detta.

(Applåder)

Palestiniernas rätt till en stat är inte längre en fråga för diskussion, och vi anser inte längre att det är godtagbart med en diskussion om detta. Dessa två frågor är oskiljaktiga, och om vi lyckas få detta faktum accepterat kommer vi kunna göra något även i denna problematiska situation.

Ståndpunkten när det gäller Iran är densamma. Även det landet har en rätt till tryggad energiförsörjning. Eftersom jag tillhör De gröna är jag inte för kärnkraft, men vi kan inte ha en situation där vissa stater bara använder kärnkraft, medan vi samtidigt talar om för Iran att landet inte kan använda det. Detta är omoraliskt, inget annat än omoraliskt. Låt oss till varje pris säga ”nej” till atombomben, men vi måste även erbjuda Iran säkerhet för dess territorium, för detta har varit landets stora fasa sedan Irak attackerade det. Detta är vår uppgift – tydlighet och säkerhet kommer att leda oss igenom den.

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman, herr Solana, fru Ferrero-Waldner, herr Winkler! Jag skulle vilja ta tillfället i akt, eftersom det är så ovanligt att Javier Solana närvarar i kammaren, att beröra en eller två aspekter av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken som min grupp finner särskilt problematiska. Jag kommer att grunda mina anmärkningar på rådets operativa program för 2006, eftersom det är det nyaste bakgrundsdokumentet. Vad noterar vi?

För det första den oproportionerliga betydelse som GUSP:s militära dimensionen har fått. Det är med fullkomlig glupskhet som man i programmet räknar upp alla styrkor, snabbinsatser, stridsgrupper, den europeiska försvarsmyndigheten och det strategiska partnerskapet mellan Europeiska unionen och Nato, en efter en. EU-25 har sålunda intrycket av att man spelar med de stora grabbarna, men deras självtillräcklighet är skenbar och felplacerad.

Å andra sidan – och detta är min andra iakttagelse – är de stora öppna såren i några av världens mest känsliga regioner, sår som uttryckligen kräver viss politisk kreativitet från EU inför de amerikanska ledarnas och deras allierades oansvariga inställning, åsidosatta i agendan för GUSP. När det gäller det operativa programmet för 2006 innebär detta således att på totalt 14 sidor text klarar man av Främre Orienten på mindre än två och en halv rader, som utnyttjas för att avslöja för oss att, och jag citerar: ”Europeiska unionen kommer att fortsätta sina ansträngningar för att genomföra färdplanen”. Det nämns inte ett ord om de israeliska ledarnas val av en unilateral strategi, som tydligt strider mot andan i färdplanen och mot alla fredsprocesser. Irak, för sin del, tilldelas tre rader, men det nämns ingenting alls om kriget eller om Bush’ katastrofala strategi, vilket försätter oss alla i ett tragiskt dödläge.

Det leder mig fram till vår huvudsakliga kritik, som jag redan hade möjlighet att uttrycka i just denna kammare i juni 2003 vid det tillfälle då er rapport om den europeiska säkerhetsstrategin offentliggjordes – som fortfarande är giltig, herr Solana. I rapporten ges en apokalyptisk beskrivning av de nya hoten utan att man ens analyserar de bakomliggande orsakerna, och man läser med ren misstro att – jag citerar – ”genom samarbete kan Europeiska unionen och Förenta staterna bli en stor kraft för det goda i världen”.

Så, herr Solana, vad är er bedömning av två års genomförande av denna strategi? Har världen blivit en tryggare och mer rättvis plats? Enligt min uppfattning är Främre Orienten, dit jag nu tänker vända min uppmärksamhet, en bra måttstock för att mäta detta.

Eftersom vi är inne på ämnet, tillåt mig påpeka för våra kolleger att Leïla Shahid, Palestinas nya chefsdelegat till Europeiska unionen, närvarar på åhörarläktaren, och jag skulle vilja ge henne ett varmt välkomnade.

(Applåder)

Även före valet i Palestina uppmanade jag till att de europeiska diplomaternas hårda men korrekta rapport om Jerusalem, som rådet hemlighöll för att inte påverka förbindelserna med de israeliska myndigheterna, skulle tas upp på parlamentets föredragningslista.

Varför sitter vi här i dag med denna fråga? I likhet med flera av mina kolleger har jag precis återvänt från Palestina, där vi övervakade parlamentsvalet. Det gjorde oss alla nöjda och rörda att iaktta på vilket exemplariskt sätt valet genomfördes där, den festliga stämningen på gatorna, trots ockupationen, och hur vi, som utlänningar, välkomnades. Stoltheten att kunna visa världen det palestinska folkets förmåga att bygga en demokrati är en stor tillgång för framtiden som valresultatet inte får överskugga. Detsamma gäller för palestiniernas önskan att skapa fred med grannen Israel, och att få två folk och två stater, något som blev ämnet för alla de konversationer som vi lyckades ha. Den som tog risken att svälta dessa män, kvinnor och barn, eller att verkligen radikalisera dem genom att stoppa deras livsnödvändiga hjälp, skulle därför komma att axla ett tungt ansvar. Låt oss i stället räkna med denna längtan efter demokrati och en rättvis fred, något som i stor utsträckning har tagit överhanden i dagens palestinska samhälle och som varje palestinsk myndighet måste ta med i beräkningen. Det är just framtiden för partnerskapet mellan de två regionerna som står på spel här.

När det gäller valresultatet bör vi vara försiktiga med att inte analysera det helt och hållet från ett internt palestinskt perspektiv. Det allmänna förkastandet av Fatah är säkerligen äkta. Alla hegemoniska styren tenderar att avlägsna sig från samhället. Men hur kan man ändå undgå att inse att den palestinska myndigheten främst har förlorat sin trovärdighet hos medborgarna, eftersom den inte har lyckas med att förbättra deras öde eller erbjuda dem nya möjligheter på grund av den blockerade fredsprocessen? Efter de stora förhoppningarna för tio år sedan har man nu en känsla av extrem förbittring gentemot den fortsatta ockupationen, utvecklingen med bosättningarna, byggandet av muren, de ”riktade” morden, arresteringarna, kvarhållandet av fångar, det dagliga våldet och de allt sämre levnadsvillkoren till följd av att territorierna spärras av. När det gäller den palestinska staten och Jerusalem verkar den palestinska myndigheten ha godtagit en hel del och på så sätt uppnått mycket lite.

Vad bör man då göra? Som ni sa, herr Solana, råder det inga tvivel om vi borde utöva påtryckningar mot Hamas för att stoppa våldet och mordförsöken. Men vad säger ni till de israeliska myndigheterna? Jag har inte uppfattat något när det gäller denna fråga. Vi måste också tydligt visa att för vår del finns det ingen version för ”varierande geometri” i den internationella rätten. Precis som alla stater har Israel en plikt att uppfylla när det gäller säkerhetsrådets resolution. Landet måste också följa Internationella brottmålsdomstolens rekommendationer. Det måste genomföra sina åtaganden enligt färdplanen.

Herr talman! Mot denna bakgrund säger det sig självt att den inställning som vi bör inta när det gäller våra diplomaters rapport om Jerusalem är följande, nu mer än någonsin: vi måste offentliggöra den på en gång, genomföra dess rekommendationer och slutligen, mer generellt, välja ett verkligt alternativ till president Bushs strategi, som har misslyckats i Främre Orienten och ända bort till Mellanöstern. Låt oss vara uppmärksamma på de larmsignaler som stiger upp från samhällen på gränsen till förtvivlan.

  Talmannen. – Jag antar att alla talare känner till att det kommer upp en punkt på vår föredragningslista som särskilt avser analysen av situationen i Mellanöstern, resultatet av det palestinska valet och om denna rapport, som Francis Wurtz hänvisade till, bör offentliggöras eller inte. Ni har valt att organisera debatten genom denna uppdelning. Jag antar att ni är medveten om att ni i själva verket ändrar föredragningslistan och tar upp punkter som ska diskuteras senare.

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! När jag för exakt en vecka sedan övervakade det palestinska valet för parlamentets räkning var det i synnerhet en ofantlig banderoll som fångade min blick. Det var i Ramallah, och den föreställde ayatolla Khomeini tillsammans med Hamas ledare Ahmed Yassin och Abdel Aziz Rantisi. Det politiska budskapet var kristallklart. Hellre än att sträva mot överenskommelser eller fred med den judiska staten borde vi riva ut denna sida ur historieboken, för det är vad Khomeini uppmanade till, och enligt den nuvarande iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejad är detta visa ord.

I kombination med de kärnvapenambitioner som finns inom mullornas regim i Teheran – den fridfulla karaktär som kännetecknar denna kan starkt ifrågasättas – skapar detta en verklig prövning för västvärlden, EU och Förenta staterna. Historikern Dan Diner kommenterade det palestinska parlamentsvalet genom att säga att ”med Hamas i Ramallah har Iran flyttat sig mycket närmare Israel”, och han hade rätt. Enligt de senaste rapporterna från Teheran anser många västvänliga iranier att denna utveckling är barbarernas långsamma seger över civilisationen. Jag hoppas uppriktigt att EU:s institutioner i stället för att dela denna känsla av resignation kommer att inta en fast ståndpunkt för Israels existensrätt och följaktligen för vår egen civilisation.

  Inese Vaidere, för UEN-gruppen. – (LV) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja rikta rådets och kommissionens uppmärksamhet mot fyra frågor där det krävs snabba och konsekventa åtgärder inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Den första prioriteringen är grannskapspolitiken. För det första, vägen framåt för Ryssland och Ukraina. Vi borde ta hänsyn till att Ryssland för tillfället inte har goda förbindelser med någon av sina grannstater, eftersom förbindelserna inte har skapats på grundval av ömsesidig respekt och företräde, utan genom att de gett sig själva till känna genom ekonomiska eller energirelaterade sanktioner, och genom att vägra att underteckna avtal om gränser som har utarbetats. Ryssland blockerar för tillfället Ukrainas export av livsmedelsprodukter. Jag uppmanar därför Javier Solana och kommissionen att vidta omedelbara åtgärder för att uppmuntra till att denna blockad hävs, och samtidigt påminna Ryssland om att sådana åtgärder står i tydlig strid med Världshandelsorganisationens krav, som Ryssland har förklarat sig villigt att ansluta sig till.

För det andra, gasförsörjningskrisen i Ukraina, Moldavien och Georgien fungerade som en väckarklocka för EU, och den visade att försörjningen inte är tryggad, att det är nödvändigt med ett stort antal försörjningskällor, liksom en samordning mellan Europeiska unionens energi- och säkerhetspolitik och medlemsstaterna.

För det tredje borde vi mot denna bakgrund nämna avtalet om Nordeuropas gasledning, där den före detta tyska förbundskanslern har fått en befattning när det gäller dess genomförande, något som ger upphov till oro för politisk korruption. Genom att inte bedöma denna händelse från sina egna ståndpunkter med tillräcklig fasthet minskar EU:s institutioner EU-medborgarnas förtroende och hindrar oss för övrigt från att tala om att bekämpa korruption i andra delar av världen.

Nu skulle jag vilja tala om en annan region – Kina. För tillfället befinner sig Kina i en fas av snabb utveckling, och landet är redo att ge hög prioritet till att inleda ett samarbete med Europeiska unionen. Om vår dialog med Kina inte blir mer uppriktig och konstruktiv kan landet i stället ägna sig åt att skapa närmare förbindelser i en annan riktning.

Slutligen, när det gäller förbindelser mellan rådet och parlamentet skulle vi inte bara vilja se samråd, utan också att Europaparlamentets åsikt faktiskt beaktas, särskilt när det handlar om det som brukar kallas för att ”uppträda enat”.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Kampen mot terrorism måste vara en prioriteringsfråga inom den gemensamma utrikes- och försvarspolitiken. Man gör helt rätt i betänkandet när man riktar uppmärksamheten mot betydelsen av respekt för mänskliga rättigheter och medborgerliga rättigheter. Jag skulle vilja ta detta tillfälle i akt för att uttrycka min fullständiga och ovillkorliga solidaritet med den danske premiärministern som för närvarande befinner sig under enorm press när det gäller att vidta åtgärder mot de karikatyrtecknare som var dumdristiga nog att avbilda ingen mindre än profeten Muhammed.

Islamiska länder, inbegripet Turkiet – som är ett av EU:s kandidatländer – kräver ursäkter och sanktioner, och insisterar till och med på en bojkott av danska produkter. Premiärminister Anders Fogh Rasmussen har mer än rätt när han hävdar att det inte finns någon demokrati utan åsiktsfrihet. Rådet, kommissionen och parlamentet borde stå enade och försvara våra friheter. Om de inte lyckas med det, så är det nästan inte mödan värt att ens tala om en säkerhets- och försvarspolitik, för det kommer inte att finns någonting alls kvar att försvara.

  Bogdan Klich (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Tidigare i dag hävdade Javier Solana att Europeiska unionen måste vara en global aktör. Det krävs därför en konsolidering av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, och den konstitutionella krisen hjälper verkligen inte saker och ting på traven. Sammanhållning kan dock inte uppnås till fullo genom gemensamma institutioner. Sammanhållning uppnås i huvudsak genom en gemensam politisk vilja. En hel del kommer därför att bero på personligt handlande, gott omdöme och sådan kreativitet som Javier Solana och Benita Ferrero-Waldner har visat prov på i år.

Ferrero-Waldner har också utlovat ett särskilt meddelande om tryggad energiförsörjning i Europeiska unionen. Det hänvisas dessutom till behovet av att utarbeta en strategi för tryggad energiförsörjning i Elmar Broks betänkande. Det finns i själva verket bara halvhjärtade lösningar eller nödfallslösningar. Det som Europeiska unionen egentligen bör göra är att sätta upp mål för oss själva för att skapa en äkta, gemensam politik för tryggad energiförsörjning. Först då kommer det att bli möjligt att förhindra situationer liknande den som uppstod för två år sedan, när ryska leverantörer utövade utpressning mot Vitryssland eller då Ryssland utövade utpressning mot Ukraina i början av denna månad. Medlemsstater i Centraleuropa påverkades också. Vill vi verkligen bli föremål för utpressning av detta slag i framtiden, och vill vi verkligen frysa som människor fryser i Georgien just nu? Det enda alternativet är en gemensam energipolitik för Europeiska unionen.

Ett annat påpekande jag skulle vilja göra är att vår politik gentemot Ryssland borde ändras. Det finns utrymme för kritik när det gäller avsaknaden av framsteg inom vissa områden. Det hänvisas till två av dessa i Elmar Broks betänkande, nämligen problem som gäller de mänskliga rättigheterna och frågan om att minska antalet vapen i Kaliningradregionen. Listan skulle egentligen kunna göras mycket längre, så att den omfattar en gemensam lösning för regionala konflikter, särskilt i Transnistrien och södra Kaukasus, tillsammans med hela Kaliningradpaketet.

  Pasqualina Napoletano (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Som européer måste vi respektera resultatet av det fria valet i Palestina och uppmuntra de valda att bilda en regering som väljer förhandlingsvägen, erkänner Israel och avstår från våld, vilket president Abu Mazen själv har gett uttryck för.

Valresultatet speglar också det lidande och den förnedring som utgör vardagen under en ockupation, inpressad mellan kontrollstationer, mur och bosättningar, och samtidigt ljuder det som en allvarlig kritik av palestinska politiker. Det ensidiga tillbakadragandet från Gaza har, av förklarliga skäl, automatiskt försvagat president Abu Mazens ställning. Detta ger upphov till två absoluta behov: att inte ge upp möjligheten till att förhandla fram ett fredsavtal och att uppmana båda parter att avstå från alla handlingar som skulle kunna äventyra freden.

Jag instämmer därför i de tydliga villkor som ni, herr Solana, har satt upp för palestinierna. Men jag vill i samma anda fråga er: har ni inga invändningar mot Israel, som aldrig har godtagit idén att verka enligt färdplanen? Denna debatt tog sin början i det israeliska samhället. Dessutom har Hamas självt under ett helt år visat sin förmåga att respektera en fred som förhandlats fram. Jag anser att Israel bör sätta stopp för bosättningarna och undvika att vidta några åtgärder för att annektera östra Jerusalem.

I fråga om ekonomiskt stöd håller jag med er helt och hållet: det är av största betydelse att förhindra en kollaps och att bedöma situationen som den utvecklar sig. Jag vill i samma anda ställa en fråga till er, herr Solana, liksom till rådet och kommissionen: anser ni inte att vi bör sätta press på de israeliska myndigheterna när det gäller att upphöra med att spärra överföringen av skatteintäkter till palestinierna? Eftersom det är palestiniernas pengar anser jag att israelerna i den nuvarande situationen gjuter olja på elden.

  Annemie Neyts-Uyttebroeck (ALDE). – (NL) Herr talman! Jag trodde att min talartid hade förlängts med en minut, men ni kanske kan kontrollera detta medan jag talar. Herr höge representant, fru kommissionsledamot, herr talman! I inledningen av den här debatten gavs vi en hisnande översikt över de senaste 30 dagarnas händelser. Jag skulle vilja gratulera Javier Solana, kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner och ordförandeskapet till deras ständiga åtagande att hantera de katastrofer som inträffat och alla dessa plågsamma skeenden. Jag vill också instämma i gratulationerna till EU:s valobservatörsuppdrag i allmänhet, och till dem som har varit engagerade i de palestinska områdena i synnerhet, för deras arbete måste ha varit särskilt svårt.

Jag anser att vi kan dra två lärdomar av den sammanfattning som Solana presenterade för oss. Den första är att Europeiska unionen bara kan vara effektiv då den är enad. Det gladde mig därför mycket att i förrgår få höra att rådet (allmänna frågor) hade nått ett enhälligt beslut i fråga om de villkor enligt vilka vidare ekonomiskt stöd kan beviljas den palestinska myndigheten. Det gladde mig också mycket att höra att de fyra parterna hade hållit ett brådskande möte samma kväll. Föreställ er konsekvenserna om en regeringschef hade sagt en sak, en annan minister något annat och en tredje premiärminister hade framfört ett helt annat budskap.

Detta skulle naturligtvis ha varit helt fördärvligt, men det hände inte, och jag hoppas att det inte kommer att ske i fortsättningen heller. Det behöver knappast påpekas att det krävs enighet i fråga om alla handlingar. Dessutom måste tillräcklig finansiering ställas till förfogande. Jag är inte lika säker som kommissionsledamoten på att det kommer att vidtas åtgärder för detta i budgetplanen för 2007–2013. Jag skulle i likhet med henne vilja betona behovet av att visa tillräcklig flexibilitet. Avslutningsvis instämmer jag i att den höge representanten, kommissionsledamoten och rådsordföranden kan räkna med vårt fortsatta stöd i den mån de regelbundet involverar parlamentet i sin verksamhet.

  Angelika Beer (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Mot bakgrund av Javier Solanas hänvisning till Balkan vill jag bara ta tillfället i akt att säga att vi helhjärtat stöder hans engagemang på en plats där vi tar direkt ansvar för fred i Europa. Detta är något som ingen annan kan göra åt oss, och vi måste utveckla regionens europeiska perspektiv på ett trovärdigt och ståndaktigt sätt.

Jag vill gratulera er till det beslut som ni fattade i måndags kväll, där ni med framgång samlade de mycket olika saker som sägs om Iran i Europa. Jag vill uppmana alla att på den väg som utstakats lämna gott om utrymme för diplomatiska manövrer och förhandlingar. Möjligheten att iraniernas möte med Kina och Ryssland nu kommer att genomföras är goda nyheter, men vi får inte glömma att beslutet om huruvida gränsen har överskridits och världsfreden ställts på spel varken kan fattas av Wolfgang Schüssel eller Frank-Walter Steinmeier. Det måste fattas av Förenta nationerna och ingen annan.

Vi kan inte ensamma kontrollera situationen, och när man har att göra med en sådan hatpredikant som Mahmoud Ahmadinejad är det svårt att finna nya sätt att få honom att ta sitt förnuft till fånga – det förnuft som utgör en del av den europeiska säkerhetsstrategi som ni har utarbetat och som grundas på icke-spridning. Vi vet att en upptrappning av den problematiska situationen i Iran skulle utgöra ett enormt hot mot sådana saker som det ligger i vårt intresse att skydda – att förhindra att Iran får tillgång till kärnvapen, att minska hotet mot Israel och att öka dess säkerhet. Jag hoppas därför att vi kommer att finna en fredlig väg, hur svår den uppgiften än kan tyckas vara.

Låt mig i egenskap av ordförande för delegationen säga att det finns en annan mening i Iran. Jag kommer inte att låta diplomatiska förbindelser …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Gerard Batten (IND/DEM). – (EN) Herr talman! I går miste den hundrade brittiske soldaten livet i Irak. Dessa modiga män gjorde det största offret av alla när de gav sitt liv för fosterlandet. Men de blev lurade. De sändes ut i krig på grundval av premiärminister Tony Blairs lögner och påhitt. Det enkla skälet till detta är att Tony Blair och labourregeringen inte har en aning om vad som ligger i den brittiska nationens intresse.

Nu vill Tony Blair slå blå dunster i ögonen på britterna med ett nytt lögnaktigt påhitt. Denna gång handlar lögnen om att britterna skulle ha något intresse av det som kallas EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP).

I går var det dessutom ytterligare en märkesdag. Javier Solana talade om Palestinafrågan i London på uppdrag av EU. Han gjorde detta i sin roll som EU:s faktiske utrikesminister. Detta alldeles oavsett att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken borde vara död och begraven sedan det europeiska konstitutionsfördraget förkastades. Detta är ett tydligt tecken på att labourregeringen alltmer överlåter kontrollen av utrikespolitiken till EU.

Kansler Otto von Bismarck fällde en gång det berömda yttrandet att hela Balkan inte var värt en enda pommersk grenadjärs ben. Inte heller hela den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och den planerade europeiska armén är värda en enda brittisk manlig eller kvinnlig soldats ben.

  Ģirts Valdis Kristovskis (UEN). – (LV) Fru Ferrero-Waldner, herr Solana, mina damer och herrar! Dagens debatt rör behovet av en öppnare, effektivare och mer ansvarsfull gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i EU. Vi kan vara nöjda med att en stor mängd positivt arbete har uträttats under senare år för att utveckla unionens civilförsvar.

Brokbetänkandet innehåller tyvärr fortfarande alltför många brister och problem med GUSP. Att inta en fast ståndpunkt i fråga om den gemensamma europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (GESFP) och den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) innebär allvarliga svårigheter. Den här politiken visar en allvarlig brist på resurser, och tonvikten ligger också på behovet av demokratisk parlamentarisk kontroll. Dessa är bara några av de aktuella frågor som är betydande för ämnet i dagens debatt.

Vi, Europaparlamentet, borde alltså ha möjlighet att förändra saker och ting till det bättre, och detta innefattar kravet på en lämplig politisk samordning för att säkerställa en intensiv dialog mellan Europaparlamentet och rådet beträffande dessa frågor. Vi vet att detta inte är en enkel sak, men det är en fråga om Europaparlamentets institutionella inflytande och utveckling. Det tydliga stödet från EU:s medborgare för gemensamma europeiska säkerhetsåtgärder innebär ett ansvar för parlamentet att utöka sitt institutionella inflytande och deltagande i beslutsfattandet. Säkerheten kommer bara att öka om meddelanden från Jacques Chirac, Javier Solana eller Angela Merkel, eller beslut som fattats på områdena för massförstörelsevapen, kampen mot terrorism eller energi, är förutsägbara och inte överrumplar ett oförberett europaparlament.

  Jan Tadeusz Masiel (NI). – (PL) Herr talman! Med en gemensam utrikespolitik hade vi kanske kunnat förhindra energikrisen i Östeuropa. Den hade också kunnat innebära ett beaktande av Polens oro över byggandet av den rysk-tyska gasledningen under Östersjön och ett erkännande av Polens intressen som hela EU:s intressen. Invånarna i Europeiska unionen, och faktiskt i hela världen, förväntar sig att EU ska ha en gemensam utrikespolitik och stå på de svagas sida, med eller utan en europeisk konstitution. Därför kan Israel inte tillåtas att monopolisera utrikespolitiken i sin del av världen. Hamas kommer gladeligen att avstå från terrordåd och våld, och därmed minska terrorhotet i världen, när det har skapats en palestinsk stat. Jag är liksom Daniel Cohn-Bendit mot kärnvapen, men jag förstår inte varför Israel tillåts inneha en atombomb medan Iran inte tillåts det.

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE). – (EN) Herr talman! När jag hör denna litania om de kriser och problem som ligger framför oss skrämmer det mig att så många anser att lösningen på problemen ligger i att EU ges ett ökat inflytande. EU:s utrikespolitiska ambitioner och anspråk griper nu in på alla områden, alltifrån försvaret till invandringen och energiförsörjningen, utan att det hittills gett några märkbart positiva resultat. Jag skulle vilja att EU gav prov på en mer ödmjuk inställning och endast inriktade sig på områden där det faktiskt kan tillföra något av praktiskt värde genom exempelvis humanitärt bistånd, utvecklingsbistånd eller valövervakning.

Jag vill också framhålla att det i dessa farofyllda tider, när nya krafter dyker upp och blir ett hot mot själva grundtanken bakom våra fria samhällen, krävs större solidaritet mellan demokratierna och mindre egen marknadsföring från EU:s sida. Vi har på senare år lärt oss att när det uppstår meningsskiljaktigheter mellan de västerländska demokratierna skadar det deras egna intressen. Demokratins fiender kommer att utnyttja dessa meningsskiljaktigheter för sina personliga syften.

Jag har just återvänt från ett valobservatörsuppdrag i de palestinskkontrollerade områdena och i östra Jerusalem. Valresultatet var ett eko ur folkdjupet. Ni har rätt i att själva regeringsbildningen i de palestinskkontrollerade områdena kommer att dröja, men den kommer tveklöst att återspegla Hamas nyvunna maktställning. Det är givetvis oerhört viktigt att vi inte ger vårt stöd till denna regering om den inte överger våldet, erkänner Israels rätt att existera och engagerar sig positivt i fredsprocessen.

Jag har tidigare uttryckt oro över formerna för EU:s finansiering och ifrågasatt om kontrollsystemen är tillräckliga för att förhindra att tillgångarna missbrukas. Det finns nu anledning att känna en mångdubbelt större oro. Vi måste inte endast se till att öppenhet och insyn präglar det ekonomiska biståndet och att det inte kan utnyttjas för att stödja terrorism och extremism – det finns också ett skriande behov av kontroll av att pengarna används mer effektivt och direkt kommer det palestinska folket till godo.

Avslutningsvis föreslår jag att vi vinnlägger oss om att upphäva skillnaden i strategi mellan de europeiska länderna och Förenta staterna. Vi har ett gemensamt intresse av fred och stabilitet i Mellanöstern.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Jan Marinus Wiersma (PSE). – (NL) Herr talman! Vi har lyssnat med stort intresse till Javier Solanas tal, i synnerhet till den första delen, där han räknade upp vad som skett under januari. Jag hoppas att detta inte kommer att utgöra en trend för resten av året, och jag hoppas att nya inslag genomgående kommer att läggas till programmet för utrikesfrågor varje månad. Det som jag reagerat på är hans iakttagelser, särskilt i inledningen, av den situation som uppstått i Europa till följd av problemen med naturgasförsörjningen till Ukraina och andra länder.

Jag tror att en av effekterna av vad som skett i början av januari är att energipolitiken har flyttats högre upp på prioriteringslistan. Jag har dragit några slutsatser av dessa aktuella händelser. Först och främst måste jag dra slutsatsen att vi kanske inte har organiserat oss så framgångsrikt som konsumenter. Vår energiförsörjning är så utsatt, enligt min uppfattning alltför utsatt, eftersom en oväntad energibrist skulle få förödande följder. För det andra har jag lagt märke till att vissa medlemsstater är mer utsatta än andra, vilket är en motsägelse av begreppet solidaritet som vi vårdar inom Europeiska unionen.

Det finns utan tvekan länder i vår omedelbara närhet som är utsatta – så mycket är klart – och frågan om ömsesidig solidaritet, inte minst bland våra grannar, är uppenbart ett problem. Detta är naturligtvis också en teknisk fråga. Vi kan investera i bättre och mer varierade sätt för energiförsörjning. Mitt tredje och faktiskt viktigaste påpekande är att energiförsörjningen och tillgången till den utnyttjas som politiska vapen, i detta fall mot Ukraina, men även mot Moldavien och, i vissa avseenden, Georgien.

Vi har utfärdat varningar för detta tidigare. Ryssarna har hotat med sådana här åtgärder tidigare, och jag anser att vi måste tillämpa en hård linje mot dem i det här avseendet, för detta är oacceptabelt. Även vi måste se till att inte bli beroende av Ryssland i en sådan grad att vi inte längre törs säga någonting till Ryssland, utan måste hålla tyst på grund av ett för stort beroende.

Jag har en slutlig kommentar i fråga om årets program. Det här programmet har fastställt sig självt. Europeiska unionen kan inte se bort från sitt ansvar. Jag vill framför allt be rådet och kommissionen att ompröva frågan om hur det är möjligt att saker och ting nu riskerar att gå fel igen efter en sådan framgång som i Georgien, men även tidigare i Serbien och i Ukraina. Har vi begått misstag? Jag anser att också detta är någonting vi borde analysera.

ORDFÖRANDESKAP: FRIEDRICH
Vice talman

  Bronisław Geremek (ALDE). – (PL) Herr talman! Jag skulle vilja påpeka att EU borde granska sina riktlinjer när man tar sin gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik under övervägande. Jag anser att det i fråga om säkerhet och följaktligen fred är mycket viktigt för EU att godkänna det koncept som är känt som mänsklig säkerhet. Detta omfattar behandlingen av frågor såsom hur man bäst hanterar utbredda sjukdomar, svält, kränkningar av de mänskliga rättigheterna och övergrepp mot demokratin.

En annan grundläggande faktor inom säkerhetspolitiken som unionen enligt min uppfattning bör fastställa är en politik för energisäkerhet. Jag vill påpeka att EU hittills har misslyckats med att ta hänsyn till att energiförsörjningen skulle kunna bli ett verktyg för en imperialistisk politik. Det är inte en brist på naturgas eller olja som står på spel, utan användandet av enorma energiresurser som en möjlighet till att genomföra en imperialistisk politik. Som jag ser det är detta en stor utmaning för EU, som vi hittills inte har lyckats svara på.

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Herr talman! Jag har läst betänkandet och lyssnat noggrant till Javier Solana. Jag är inte övertygad om att det i första hand är EU:s intressen som tjänas. Jag har en känsla av att vi fortsatt tjänar amerikanska intressen, och detta är ett problem. Det tvingar oss in i fiendskap med Ryssland, i fientlighet med Kina och likaså med Iran.

Vi får inte dras med i det amerikanska tänkesättet. Vi måste lära oss att säga ”nej” till Förenta staterna om vi vill föra en stabil utrikespolitik, vilken jag naturligtvis förstår inte kan bli gemensam för Sverige och Grekland, Cypern och Estland, med tanke på att alla dessa stater vill ta itu med så skilda frågor.

Martin Schulz sa att det föreligger ett hot mot EU:s sårbara punkter. Ja, det föreligger ett hot. Turkiets casus belli mot Grekland utgör ett hot. De ständiga, dagliga kränkningarna av det grekiska luftrummet av turkiska militärflygplan utgör ett hot. Muren i Nicosia utgör ett hot. Muren i Jerusalem utgör ett hot. Kan man säga att alla ockupationsstyrkor borde lämna de länder de befinner sig i? Att ockupationsarmén borde lämna Cypern, att Israels ockupationsarmé …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). – (PL) Herr talman! Det är många frågor om Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik som har tagits upp under den här debatten. Som jag ser det krävs tre sorters säkerhet om alla européer ska kunna känna sig helt trygga.

Låt mig börja med den tryggade energiförsörjningen. Hela gemenskapen besväras mycket av denna fråga, liksom enskilda medlemsstater som Polen. Det verkar inte finnas någon önskan att vidta gemensamma åtgärder på detta område. Tyskland förstärkte säkerheten hos den egna energiförsörjningen genom att underteckna ett avtal med Ryssland om byggandet av den nordliga gasledningen. Olyckligtvis bidrog Tysklands åtgärd stort till att undergräva Polens tryggade energiförsörjning. Gemenskapen har hittills inte lyckats reagera på den här situationen, fastän det är helt uppenbart att Ryssland använder tillgången på råmaterial för energi som ett viktigt verktyg för att påverka andra länders politik. Rysslands beslut att sätta stopp för gasleveranser till Ukraina och Georgien har visat precis hur effektivt detta verktyg kan vara.

Jag går nu vidare till livsmedelssäkerhet. Säkerheten hos vår livsmedelstillgång baseras på den gemensamma jordbrukspolitiken, men denna politik angrips olyckligtvis i allt högre grad. Avslutningsvis vill jag nämna den fysiska säkerheten, vilken nu hotas i mycket högre grad på grund av terrorismen. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken kan inte bli betydelsefull utan betydande framsteg på de tre ovannämnda områdena. Jag hoppas att Javier Solana och Benita Ferrero-Waldner kommer att lägga mina kommentarer på minnet.

  Alojz Peterle (PPE-DE). – (SL) Det är tydligt att den politiska situationen runtom i världen, från land till land och från region till region, inte överensstämmer med våra värderingar, strävanden och förväntningar, och den blir inte heller lugnare eller mer demokratisk. Men samtidigt får vi uttryckliga krav på mer Europa från olika delar av världen. I Mongoliet säger man att EU är dess tredje granne. Och när jag besöker Balkanstaterna, Latinamerika, Transkaukasien och Centralasien hör jag samma sak – mer Europa.

Men medan ett stort antal partner vill se mer Europa är vi ofta engagerade i våra egna ofruktbara bekymmer, och vi glömmer bort Robert Schumans och övriga EU-grundares grundläggande idéer i vår önskan att skapa mer Europa med mindre pengar. Det förvånar mig inte att våra partner och våra medborgare inte förstår jargongen runt de olika stöttepelarna i vår politik, men de märker genast om vi är eniga eller om vi oeniga och ineffektiva.

Erfarenheten av energiförsörjningen har lärt oss att enbart nationell politik varken kommer att leda till större inre säkerhet eller till större externt inflytande. Jag har fått intrycket att händelseförloppet nu till och med kräver en gemensam politik i högre grad än det konstitutionsfördrag som redan ratificerats skulle bidra till. Om vi verkligen vill spela en nyckelroll i Balkan, i Östeuropa eller någon annanstans, måste vi finna mer kraftfulla sätt att uttrycka vår gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik på. Någonting som säkerligen skulle bidra till detta är en större aktning för den roll som spelas av Europaparlamentet, som har visat sig vara en dynamisk och ansvarsfull aktör.

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman! Jag kan praktiskt taget ta vid där Alojz Peterle slutade, för om det är så som ni, herr Solana, har sagt, att många i Europa ber oss att agera, så är det verkligen dags att agera.

Låt mig ge två exempel på vad jag menar. Jag gläder mig inte åt andras lidande när jag säger att det stora amerikanska initiativet för Mellanöstern som helhet faktiskt har misslyckats, och att interventionen i Irak inte har gjort något för att förbättra situationen. Det otillräckliga och tveksamma stödet för fredspolitiken och fredsinitiativet i Mellanöstern bidrog till Hamas’ seger i valet. Jag nämner bara i förbigående att Fatah självt bär en stor del av skulden till detta. Vad gäller Iran vet vi alla att ett större engagemang från Förenta staternas sida på det säkerhetspolitiska området skulle spela en viktig roll när det gäller att övertala Iran att avstå från att tillverka egna kärnvapen. Det är alltså dags för Europeiska unionen att – i samarbete med Förenta staterna snarare än genom motstånd mot dem, vilket skulle vara absurt – tydligt ange hur en övergripande utrikespolitik i Mellanöstern skulle kunna se ut, vilket skulle innefatta allt ifrån en bestämd fredspolitik till stöd för de enskilda ländernas civila samhällen.

Det andra exemplet rör energipolitiken. Vi måste, vilket redan har sagts, som en stor konsument uppvisa en mer enad front på världsmarknaden. Vi måste mobilisera och skapa koalitioner med andra konsumenter. Vi har sett precis vad som händer – vad gäller Iran till exempel – när vi inte gör gemensam sak med dem. Om Ryssland börjar använda sin energipolitik som ett verktyg för en nationalistisk politik måste vi göra vår egen – eller åtminstone delar av den – mer europeisk.

Fru kommissionsledamot! Vi ser fram emot rapporten med spänd förväntan. Detta är en fråga som jag tog upp med er så långt tillbaka som vid utfrågningen i samband med ert utnämnande. Det är av största betydelse att vi nu får rapporten i hand och kan säga högt att vår nationella energipolitik, även om den behövs, måste kompletteras och utvidgas med en stark europeisk energipolitik som också är ett nödvändigt instrument för utrikespolitiken.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Herr talman, mina damer och herrar! EU:s roll som internationell aktör är betydelsefull, och den har blivit starkare under senare år. EU når resultat på ett smidigt sätt, och då menar jag genom förhandlingar, diskussioner, övertalning och krishantering. Denna process är ibland långsam, men den utgör en fast grund för bestående lösningar och för ett livsdugligt samhälle. EU betonar i sin utrikespolitik vikten av demokrati, och detta vill vi föra fram ytterligare. I detta sammanhang skulle jag vilja se att EU starkare betonar att demokratin inte är möjlig utan läs- och skrivkunnighet, och inte heller utan respekt för kvinnors rättigheter. Vi borde därför göra mer för att garantera att barn, ungdomar och kvinnor i olika delar av världen kan läsa. Detta kommer att skapa en bestående grund för demokrati, fred och respekt för mänskliga rättigheter.

  Mirosław Mariusz Piotrowski (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Förkastandet av konstitutionsfördraget i de franska och nederländska folkomröstningarna har inneburit att hela dokumentet nu upphört att vara relevant. Det har visat sig vara väldigt svårt för en del personer att acceptera att ett koncept som har främjats under så många år försvinner. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken var en viktig del av nämnda fördrag, men jag skulle vilja påminna om att det förkastades otvetydigt. Vi är därför förbluffade över att se att man försöker hänvisa till ett dokument som är totalt betydelselöst och så gott som försvunnet. Brokbetänkandet är ett exempel på denna strategi. Det gör parlamentet till föremål för åtlöje och trampar på de demokratiska principer som förespråkas av Europeiska gemenskapen. Den nödvändiga perioden av eftertanke efter det att detta fördrag fallit bör inte ägnas åt att få vissa kapitel i konstitutionen antagna via bakdörren. Tiden borde i stället användas till att ompröva gemensamma åtgärder på internationell nivå och att i högre grad betona vikten av frågor som en tryggad energiförsörjning och de hot som utgörs av epidemier och terrorism.

  Janusz Wojciechowski (UEN). – (PL) Herr talman! Europeiska unionen åtnjuter faktiskt en effektiv säkerhetspolitik, och det är den gemensamma jordbrukspolitiken. Denna politik har nu under många år utgjort en garanti för livsmedelssäkerhet för gemenskapen som helhet och för dess invånare, nationer och länder. Livsmedelssäkerheten är av avgörande betydelse för dem alla. Europa har nu tillfredsställt hungern, men har olyckligtvis en tendens att glömma hur och tack vare vem detta skett. Den gemensamma jordbrukspolitiken attackeras och har blivit ett försöksområde för oansvariga reformer, såsom reformen av sockermarknaden, vilket snart kommer att leda till att EU blir beroende av resten av världen för sockerförsörjningen. Skyddet av EU:s jordbruksmarknader minskar, vilket våra jordbrukare bara är alltför medvetna om. I Polen är fruktproducenterna de som har drabbats hårdast.

Obetänksamma nedskärningar inom den gemensamma jordbrukspolitiken kommer att leda till en kollaps för livsmedelssäkerheten, som är av avgörande betydelse för säkerheten i Europa som helhet. Det finns fortfarande tid att förhindra detta, men den politiska synen på jordbruksfrågor måste förändras. Banderoller som bärs av polska jordbruksarbetarorganisationer visar ofta slagord som hänvisar till den roll som livsmedelsproduktionen spelade under den långa kampen för Polens oberoende, samt till deras villighet att kämpa. När vi debatterar och beslutar om jordbruksfrågor får vi aldrig glömma att det är jordbrukarna som föder och skyddar oss, och att det är de som är de verkliga väktarna av EU:s säkerhet.

  Alexander Stubb (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag har lyssnat uppmärksamt och trodde att jag hade hört det mesta, men att höra Daniel Marc Cohn-Bendit uttala sig positivt om kärnkraft – visserligen i Iran – kom onekligen som något av en chock. Vem är det som påstår att Joschka Fischer har ändrat uppfattning? Jag anser att ”röde Danny” själv i viss mån har ändrat uppfattning!

Jag kommer att anlägga ett institutionellt perspektiv och ta upp tre punkter. Den första är att GUSP och försvaret är väsentliga områden för oss i framtiden. Vi är en supermakt inom handel och bistånd, men vi är påfallande ofta osynliga inom GUSP och försvaret. Något måste göras, och jag håller inte med Mirosław Mariusz Piotrowski. Vad vi framför allt behöver är ett konstitutionsfördrag.

Den andra punkten som jag ville ta upp var att tre saker är absolut nödvändiga. Först och främst måste vi ha ett gemensamt försvar – vi behöver de säkerhetsgarantier som vi kan få genom konstitutionsfördraget. För det andra får vi inte tala med kluven tunga. Vi måste följaktligen ha en president och en utrikesminister. För det tredje måste GUSP:s budget ökas. Allt detta bör behandlas som en enda fråga. Om den politiska viljan finns anser jag att vi faktiskt skulle kunna få en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.

Den tredje punkten handlar om att vi på allvar måste börja fundera över de olika komponenterna i konstitutionsfördraget och dela upp det i två separata delar. En hel del är redan på väg att genomföras, som den europeiska försvarsbyrån, stridsgrupperna och solidaritetsklausulen för bekämpning av terrorism. Det finns emellertid mycket som vi måste börja genomföra så snart konstitutionsfördraget träder i kraft. Det gäller bland annat frågan om en president, en utrikesminister, en tjänst för yttre förbindelser och om förhandssamråd med parlamentet.

Min sista punkt handlar om att vi måste avblåsa den institutionella striden mellan kommissionen, rådet och parlamentet om GUSP-frågor och i stället komma till skott, ta på oss blåstället och sätta i gång och jobba tillsammans.

  Poul Nyrup Rasmussen (PSE). – (EN) Herr talman! Jag kunde nästan känna hur min gode vän Javier Solana led när ni sammanfattade händelserna under årets första månad, och hur han tänkte att om resten av året blir som den första månaden blir det allt annat än lätt! Jag vill emellertid ta upp en annan punkt.

Såvitt jag förstår var kärnpunkten i ert resonemang att världen 2006 återigen kommer att ställas inför ett avgörande val, nämligen mellan förebyggande krig och förebyggande politiska åtgärder. Jag hyser inget som helst tvivel om att ni utifrån er personliga erfarenhet helt klart menar att det 2006 krävs förebyggande politiska åtgärder. Grundbulten i EU:s utrikespolitiska värderingar är förebyggande politiska åtgärder. När vi ser på de instrument som kommissionsledamoten så elegant hänvisade till kan man förvisso konstatera att detta antagligen är det svåraste alternativet, men det är tveklöst också det alternativ som historiskt sett har visat sig mest framgångsrikt. Vi får inte glömma detta i denna svåra tid.

Till er, herr Solana, vill jag säga att det just nu finns alldeles för många människor i Palestina som leder landet åt fel håll, och det fattiga palestinska folket behöver därför en stark europeisk röst. Ni har helt rätt – vi måste visa prov på såväl tålamod som klokhet och balans. Det gladde mig mycket när ni framhöll att vi inte ska ansluta oss till dem som vill driva Palestina till ruinens brant, eftersom både ni och jag vet att det finns andra som kommer att sörja för att detta inte sker, nämligen Iran, Egypten och flera andra. Så är inte fallet, och därför litar jag på er. Vi kommer att stå på er sida, och tillsammans med ordförande Hans Winkler svara för att EU tillämpar ”den öppna dörrens” politik och välkomnar en dialog, och vi hoppas att samma politik åter kommer att tillämpas under de kommande tre månaderna.

  Marek Maciej Siwiec (PSE). – (PL) Herr talman! Jag är tacksam för allt som har sagts beträffande Ukraina. Men vi måste vara på alerten. Vad som sker under de närmaste två månaderna kommer att avgöra om frukterna av den orangefärgade revolutionen kommer att kunna mogna helt eller om de kommer att falla omogna till marken. Ukraina behöver mycket mer Europa under de närmaste två månaderna. Det är mycket viktigt att EU:s institutioner ger sig tillkänna nu. Vi måste föra en ständig dialog med Ukrainas ledare och samhälle. Det måste skapas en europavänlig front i Ukraina.

Det finns ett aldrig tidigare skådat ryskt deltagande i det nuvarande händelseförloppet i Ukraina. Naturgasen har använts som vapen. En ny konstitution ska skapas, och nästa parlament kommer att besluta om Ukraina ska gå för fullt mot EU eller gå sin egen väg, som man har gjort så många gånger tidigare. Vi måste uppmuntra ledarna för de politiska partier som kämpar för att få representation i parlamentet att bilda en stark europavänlig front, så att vi får en god partner att räkna med under de kommande fyra åren.

  Helmut Kuhne (PSE). – (DE) Herr talman! Slutsatsen av Francis Wurtz fråga till Javier Solana beträffande vad som förbättrats under de senaste två åren är att det delvis ligger i Europeiska unionens makt att besluta om och förverkliga förbättringar av avgörande betydelse för situationen i världen. De som ville se en värld som bygger på flera maktcentrum med en minskad kraft hos den enda supermakten kan knappast vara förvånade över att detta är fallet. Vissa ledamöters uttalanden tenderar att spegla deras eurocentriska åsikter och deras besvikelse över vår ställning i denna värld med flera maktcentrum. Jag kan inte göra annat än hälsa dem välkomna till en värld som tyvärr inte har blivit trevligare för att den har fått flera maktcentrum och för att den utgör ett hem för nya framväxande makter på en global och regional skala.

Vi européer är långt ifrån dåligt lottade i denna situation, och jag instämmer med dem som har gratulerat Solana till att ha nått ett gemensamt beslut med Kina och Ryssland i fråga om huruvida Irans nukleära ambitioner bör bli en fråga för FN:s säkerhetsråd. Även om jag bara kan hoppas på att detta ger resultat är jag långt ifrån missnöjd med det aktuella tillvägagångssättet.

  Libor Rouček (PSE). – (CS) Javier Solana hänsyftade i sina inledande anmärkningar på vissa händelser som skedde under förra månaden och på vissa utmaningar som Europa står inför, inklusive konflikten om gasleveranser från Ryssland, valet i Palestina och situationen i Mellanöstern, den dystra situationen i Irak, krisen beträffande Irans kärnvapenprogram och Kosovos osäkra status. Det går en röd tråd genom alla dessa händelser och problem: inget europeiskt land, inte ens de största, kan hantera sådana problem på egen hand. Om vi ska kunna lösa dessa problem måste vi med andra ord slå samman våra starka sidor och utveckla vår gemensamma politik när det gäller utrikesfrågor, säkerhet och försvar. Det är vad politiker från många länder vill och, liksom tidigare talare har påpekat, också vad Europas medborgare vill.

Brokbetänkandet, som vi ska rösta om i morgon, berör framstegen på området för den gemensamma utrikes- och försvarspolitiken, men innehåller också ett antal problem såsom parlamentets otillräckliga delaktighet i processen för utformandet av en utrikespolitik. Jag vill därför uppmana rådet att efterleva artikel 21 i Fördraget om Europeiska unionen och alltid rådfråga parlamentet i början av året om fortgång och planer, i stället för att bara lägga fram en sammanfattning från föregående år.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja återkomma till en del av de frågor som har tagits upp.

Som många har påpekat är den viktigaste frågan att EU i dagsläget måste stå starkare i utrikespolitiken. För att få ett utrikespolitiskt starkare EU måste vi samarbeta. Framför allt måste vi samarbeta i de frågor som är särskilt aktuella just nu. En av de frågor som flera av er tog upp var energipolitiken. Som jag tidigare har konstaterat arbetar vi just nu med detta. Detta betyder givetvis att energipolitiken måste förbättras och att vi kanske rent av ska ha en gemensam yttre energipolitik. Jag är övertygad om att vi åtminstone måste inrikta oss på detta, och vi förfogar redan över ett antal värdefulla instrument för detta ändamål, bland annat politiska samtal och särskilda energisamtal. Vi har även multilaterala samtal, där vi måste få med OPEC – vi måste tala mer med OPEC och med Gulfstaternas samarbetsråd (GCC).

Som jag framhöll är diversifieringsstrategin av avgörande betydelse för oss alla. Vi måste undersöka om energimarknaderna i våra grannländer kan integreras i den europeiska energimarknaden, på samma sätt som exempelvis den sydosteuropeiska energigemenskapen. Vi har även ett stort antal finansiella instrument som kan utnyttjas för att uppmuntra till ett samlat grepp på energifrågorna. Säkerheten i energiförsörjningen är, som jag tidigare har nämnt, av avgörande betydelse. Jag kan därför lova att vi arbetar med frågan, och så snart meddelandet offentliggörs kommer vi att återkomma till detta.

Som Poul Nyrup Rasmussen nämnde är även den förebyggande diplomatin mycket viktig. Detta är synnerligen viktigt. Jag håller med om detta. Sådan diplomati är givetvis många gånger tålamodskrävande. Man kan inte utplåna fattigdomen från en dag till en annan, och man kan inte arbeta med en mängd åtgärder för krishantering eller ens hantering av efterkrissituationer och få en omedelbar förändring. Detta fordrar en hållbar och konsekvent väg framåt.

Migrationen är en annan mycket viktig utrikespolitisk fråga. Jag vill återigen påpeka att vi alla måste samarbeta med ursprungsländerna, liksom med övergångsländerna och EU för att komma fram till en lämplig avvägning mellan intern och extern politik.

Såväl kampen mot terrorismen som narkotikabekämpningen kommer att ta flera år, men i dessa strider måste vi visa upp en alltmer enad front. Massförstörelsevapen, stödet för demokratin, rättsstaten samt fria och rättvisa val – allt detta tas upp i grannskapspolitiken, och därför kommer vi givetvis att ta detta på största allvar. I exempelvis Barcelonaprocessen ges positiv stimulans, men för att politiken ska bli verkligt framgångsrik behöver vi även allt tänkbart stöd.

Strategiska partnerskap med stormakter, till exempel de transatlantiska förbindelserna, förbindelserna med Kina, Indien och Brasilien samt de mycket goda förbindelserna med Latinamerika, är alla betydelsefulla, eftersom vi här har möjlighet att samarbeta i ett multilateralt sammanhang, där som påpekats även FN ingår. Det är givetvis också betydelsefullt att vi inom den multilaterala strategin kan arbeta tillsammans för att främja de gemensamma värderingarna.

Grannskapspolitiken är en viktig del av säkerhetsstrategin, eftersom vi aktivt försöker sprida stabilitet till andra länder genom att samarbeta med Ukraina, södra Kaukasus och Medelhavsländerna. Vi har följaktligen långtgående ambitioner för ett säkrare Europa. Vi vet att stora utmaningar väntar oss, men jag har svårt att se hur vi kan gå framåt på något annat sätt än genom att försöka förbättra samtliga instrument och tillsammans med övriga världen arbeta för ett gemensamt Europa som grundas på gemensamma värderingar.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr höge representant, mina damer och herrar! Även om jag inte på den korta tid jag har på mig kan gå in i detalj på alla de frågor som har väckts under denna debatt, finns det några saker som jag vill ta upp eftersom jag som företrädare för rådet anser att de är viktiga.

Den höge representanten var den första som tog upp – och många av er upprepade hans ord – att det finns ett globalt krav på en EU-utrikespolitik. Detta är också något som är viktigt för allmänheten i EU, och vi – rådet, kommissionen och Europaparlamentet – måste arbeta tillsammans för att tillfredsställa detta behov. Som Graham Watson sa, vi måste bygga Europeiska unionen på en grund av värderingar, och detta är särskilt sant i fråga om utrikespolitiken, där vi måste föregå med gott exempel om vi vill skapa fred och stabilitet i världen. Jag kan bara hålla med helhjärtat och försäkra er att Österrike under sitt halvår som ordförandeland, precis som de föregående och kommande ordförandeskapen, åtagit sig att arbeta för skyddet för mänskliga rättigheter, grundläggande friheter och även, för att upprepa Bronisław Geremeks ord, att arbeta för det som övergripande kallas ”mänsklig säkerhet” – att arbeta för hälsa och emot vapen och upprustning.

EU:s utrikespolitik är fredlig; vi är inte en militär makt i den meningen. Förebyggande diplomati är det viktigaste. Vårt engagemang för multilateralism innebär att vi strävar efter att agera i linje med Förenta nationernas stadga och i enlighet med folkrätten. Det är bara så vi kan upprätthålla vår trovärdighet i världens ögon.

Jag vill kort kommentera några av de frågor som har tagits upp. Som svar till de många talare som nämnde energipolitiken vill jag lägga till något till det Benita Ferrero-Waldner sa. Det är självklart att kommissionen har en avgörande och viktig roll inom detta område, och rådets ordförandeskap har ett mycket nära samarbete med kommissionen. Frågan om en EU-energipolitik kommer att vara mycket viktig vid Europeiska rådets möte i mars, och det brittiska ordförandeskapet har redan lagt grunden för detta. Vi vill fortsätta det brittiska ordförandeskapets arbete. I debatten har man också hänvisat till en säker energiförsörjning, vilket är en mycket viktig fråga som omfattar såväl diversifiering av energikällor och nätverk som ett minskat ensidigt beroende av energileverantörer och nätverk, och, framför allt, stöd till och aktivt arbete för att främja förnybar energi och alternativa energikällor. Vi kommer naturligtvis att uppmärksamma denna fråga.

Ryssland har nämnts gång på gång i detta sammanhang. EU:s grannskapspolitik i stort och EU:s politik gentemot Ryssland är båda oerhört viktiga. Ryssland är en viktig partner, och under vår pågående dialog med detta land måste vi lyfta fram de värderingar jag nämnde. Det säger sig självt att mänskliga rättigheter också måste tas upp med Ryssland – och det gör vi också, i en mycket omfattande dialog. Men jag anser ändå att vi måste vara medvetna om att Ryssland är en lika viktig strategisk partner för Europeiska unionen som Förenta staterna.

Jag är särskilt tacksam mot Angelika Beer för att hon tog upp frågan om Balkan, något som även Javier Solana gjorde i sitt inledningstal. Det österrikiska ordförandeskapet kommer under sin mandatperiod att betrakta västra Balkan som en mycket prioriterad fråga för stabiliteten i regionen och därmed för freden och stabiliteten i Europa.

En annan sak som nämndes i fråga om EU:s utrikespolitik var att vi främst borde ägna oss åt våra egna grannar. Det gör vi, och det är viktigt att vi gör det, men i dagens värld finns det ingen kris eller situation som inte också påverkar EU:s intressen och stabilitet. Det är därför som Europeiska unionen är en global aktör, och det är också därför som EU måste skaffa sig de resurser som krävs för att ha den rollen. I dag reser vår höge representant outtröttligt – i ordets rätta bemärkelse – världen runt i fredens tjänst, vilket gagnar trovärdigheten i EU:s utrikespolitik, våra egna intressen och även stabiliteten och freden i Europa.

Jag vill nu ta upp en fråga som är särskilt viktig för allmänheten och som även är en prioriterad fråga för det österrikiska ordförandeskapet. Jag tänker på skyddet av de EU-medborgare i tredjeländer som vi inom EU har ansvaret för, vilket händelseutvecklingen och kriserna på senare tid har visat. Österrikes ordförandeskap vill bidra till att organisera det konsulära samarbetet bättre för att skydda medborgarna när de befinner sig utomlands och skapa tillräckliga resurser för detta.

Slutligen vill jag ta upp det som sades om Kina. Det enda jag vill säga om vapenembargot är att det i nuläget – som ni vet – inte finns något samförstånd i rådet om detta. Frågan står inte på dagordningen, men alldeles oavsett vilket resultat detta beslut leder till är det en principfråga för rådet och för EU:s utrikespolitik att mängden vapen som exporteras till Kina inte får öka.

  Javier Solana, hög representant. – (EN) Herr talman! Jag vill endast säga några mycket korta ord som avslutning, eftersom mycket av det jag rent allmänt konstaterade var en upprepning av vår ståndpunkt. Vi försöker med olika formuleringar återge vad de flesta människor anser om EU:s utrikespolitik. I stället för att varje gång vi träffas gå igenom en hel litania av ämnen skulle jag hellre vilja att vi försöker koncentrera oss på några ämnen som vi behandlar mer ingående. Vi kan konstatera att vi på ett par timmar har tröskat igenom samtliga världsproblem och att ett oräkneligt antal talare har yttrat sig. Vi vill ha en meningsfull debatt. Jag tackar följaktligen Graham Watson för hans insiktsfulla rekommendation att jag ska synas mindre i TV och i stället komma hit. Jag lovar att varje gång jag visar mig i TV ska jag ringa er i förväg, så att ni kan hålla räkning på hur mycket tid jag lägger på TV-framträdanden och hur många timmar jag tillbringar här! Håll alltså noga räkning på detta!

När jag nu snällt och vänligt har framfört detta till min gode vän vill jag emellertid om möjligt få i gång en debatt och tränga djupare in i ämnet, vilket är mycket viktigt. Jag ska försöka koncentrera mig på ett fåtal särskilt viktiga ämnen.

Vi kan diskutera utrikespolitiken, men om vi misslyckas med att nå målen kommer vi inte att få någon gemensam utrikespolitik. Misslyckas vi kan vi lika gärna ge upp. Ta Balkanländerna – om vi inte är beredda att få ordning på situationen i Balkanländerna kan vi diskutera Iran eller vad ni vill, men vi kommer att misslyckas, och det vill jag inte ska hända. Ni kommer därför att märka att jag ständigt arbetar. Jag försöker arbeta, och jag kommer att fortsätta med detta.

Tack för de vänliga orden om mitt arbete från några av er. Tack också till er som inte har något till övers för det jag gör. Jag vill även tacka Leïla Shahid för hennes vänliga ord om mig de senaste dagarna i anslutning till mitt stöd – som hon också bör ställa sig bakom – för president Abu Mazens ståndpunkt. Vi bör försöka hjälpa honom så mycket som möjligt. Jag anser att han är den som vi i första hand ska stödja just nu.

När det gäller de övriga frågorna föreslår jag att vi avvaktar den fortsatta händelseutvecklingen. Vi kommer troligen att under de närmaste timmarna tvingas fatta en del mycket viktiga beslut. Om tiden medger och ni har möjlighet att infinna er kommer jag att vara beredd att göra ett uttalande och kommentera om något av avgörande betydelse inträffar. Herr talman! Beslutet är ert. Om ni vill ta fasta på detta står det er fritt. Om ni väljer att avstå står det er också fritt.

(Applåder)

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.