Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 1 februari 2006 - Bryssel

13. EU:s ståndpunkt om Kubas regering

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om en muntlig fråga (O-0112/2005 – B6-0675/2005) till rådet från Graham Watson, Cecilia Malmström, Emma Bonino och Marco Pannella för gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa om EU:s ståndpunkt om Kubas regering.

  Cecilia Malmström (ALDE), Författare. – Fru talman! Herr rådsordförande! Lite i skymundan av de dramatiska händelserna i Mellanöstern finns det i Havanna en skäggig diktator som har gäckat världen i decennier. Han styr över ett land där mänskliga rättigheter kränks, där folket lever i stor fattigdom och där oliktänkande fängslas och trakasseras. Efter Kina är Kuba världens största fängelse för journalister.

Under våren 2003 svepte en våg av förtryck över ön. Ledande personer i demokratirörelsen arresterades, och efter farsartade rättegångar dömdes 75 av dem till långa fängelsestraff. Förra året arresterades en stor grupp ungdomar i preventivt syfte, ifall de skulle kunna tänkas ställa till med bråk. Så stor är rädslan på ön. När Europaparlamentet strax innan jul tilldelade sitt Sacharovpris till ”Damas de Blanco” – Kvinnor i vitt – , hustrurna och döttrarna till de fängslade dissidenterna, fick representanter för rörelsen inte lämna ön för att resa till Strasbourg.

Kuba är en otäck diktatur och ovan nämnda fakta är väl kända. Under de år som gått har situationen förvärrats. För de politiska fångarna är läget mycket allvarligt. Min vän Héctor Palacios, som dömdes till ett 25-årigt fängelsestraff, är mycket sjuk och läkarna fruktar för hans liv. Han får inte hjälp för sitt höga blodtryck och sina hjärtkomplikationer. Även Adolfo Fernandez Seinz, för att nämna ett annat exempel, journalist, dömd till 15 år, är i dåligt skick och har förlorat 20 kilo i vikt sedan han fängslades.

Utanför fängelset trakasseras också oliktänkande, t.ex. Sacharovpristagaren Oswaldo José Payá Sardiñas och den blinde människorättsaktivisten Juan Carlos Gonzalez Leiva, som sitter i husarrest sedan april 2004. Det är naturligtvis helt oacceptabelt att människor fortfarande hålls fängslade på Kuba på grund av sina åsikter. Det är lika oacceptabelt att dessa fångar inte får den hjälp de behöver när de befinner sig i ett uselt hälsotillstånd.

När ministerrådet för ett år sedan beslöt sig för att ändra på den ”common position” man haft i många år och i stället började samtala med regimen trodde man sig se någon slags öppning och möjligheter på Kuba. En majoritet i denna kammare kritiserade den politiken, och ett år efteråt måste man konstatera att den inte har haft någon effekt. Det var ett felaktigt beslut och det bör omprövas. Vad ämnar rådet göra nu för att stötta dissidenterna på Kuba? Hur ska vi kunna stödja demokratirörelsen och det kubanska folket på ett bra sätt? Vi måste öka trycket på Fidel Castro och samtidigt hitta ett strategiskt sätt att identifiera de positiva demokratikrafter som finns. Varför är det så svårt att stödja demokratikrafterna på Kuba när det går i Vitryssland? Det finns fortfarande en slags Castro-romantik som är pinsam. Jag skulle väldigt gärna vilja få svar från rådet på dessa frågor.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Fru talman, fru Malmström! Rådet välkomnar parlamentets kontinuerliga intresse av den förbättrade situationen i Kuba, och vi arbetar oförtrutet vidare i våra gemensamma ansträngningar att nå en fredlig förändring.

Jag vill citera den gemensamma ståndpunkt som nåddes i december 1996 som fortfarande gäller och där det bl.a. står: ”Målet för Europeiska unionen i dess förbindelser med Kuba är att uppmuntra en övergångsprocess till pluralistisk demokrati och respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter samt en hållbar återhämtning och förbättring av det kubanska folkets levnadsstandard. Det är högst troligt att en övergång blir fredlig om den nuvarande regimen själv inleder eller tillåter en sådan process. Det är inte Europeiska unionens politik att försöka åstadkomma förändringar genom tvingande åtgärder som leder till ökade ekonomiska svårigheter för det kubanska folket.”

I syfte att främja en fredlig förändring i Kuba har EU inlett en dialog med de kubanska myndigheterna och alla delar av det kubanska samhället. Där påminns de kubanska myndigheterna regelbundet om deras grundläggande ansvar när det gäller mänskliga rättigheter och framför allt yttrandefriheten och föreningsfriheten.

Eftersom det är meningslöst att agera politiskt om det inte påverkar folket där har rådet ändrat vissa praktiska detaljer i sin politik för att göra den verkligt effektiv, särskilt genom att intensifiera dialogen med den fredliga oppositionen som varmt välkomnat dessa nära kontakter.

Efter de slutliga slutsatserna från rådet den 31 januari 2005 har både det luxemburgska och brittiska ordförandeskapet och framför allt EU:s delegation i Havanna gett ny kraft åt förbindelserna med oppositionen och med oberoende grupperingar. Där har fokus legat på viktiga medellångsiktiga frågeställningar om övergången, t.ex. utvecklingen av dialogen med viktiga medlemmar av den fredliga oppositionen för att ta reda på deras planer för framtiden i praktiken och på andra sätt att stödja oberoende organisationer och dem som tillhör det civila samhället.

Samtidigt har rådet direkt fördömt den kubanska ämbetsmannakårens beteende inte bara i det egna landet utan även gentemot europeiska politiker och besökare. Ordförandeskapet har tagit upp frågan om tillträde till ministerier i Havanna och gjort den kubanska regeringen medveten om att den inte kan vänta sig någon dialog om man förvägrar EU sådant tillträde till ambassader och vägrar att erkänna eller tala med företrädare från EU.

Rådet har även framhävt viljan att fortsätta en konstruktiv dialog med de kubanska myndigheterna på en ömsesidig och icke-diskriminerande grund om bl.a. utfärdandet av viseringar för besök från företrädare från regeringarna i fråga.

EU:s ordförandeskap har i ett officiellt uttalande beklagat den kubanska regeringens åtgärder för att förhindra de så kallade ”Damas de blanco” – Kvinnor i vitt – från att resa till Strasbourg för att ta emot 2005 års Sacharovpris för intellektuell frihet som tilldelats dem av Europaparlamentet.

Sådana händelser, liksom regeringens vägran att bevilja Osvaldo Payá resa för att delta i ett forum om yttrandefrihet som arrangeras av en icke-statlig organisation i december, visar att de kubanska myndigheterna inte respekterar de egna medborgarnas rätt till fri rörlighet enligt artikel 13 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Rådet beklagar även bristen på fortsatta framsteg när det gäller frisläppandet av politiska fångar och har skarpt kritiserat arresteringen förra sommaren av fler medlemmar av den fredliga oppositionen och de åtgärder som de kubanska myndigheterna vidtagit för att begränsa yttrandefriheten, föreningsfriheten och tryckfriheten.

Rådet fortsätter kräva att Kuba släpper alla politiska fångar fria. EU har agerat för de fångar som genom att hungerstrejka protesterat mot de villkor de hålls under.

Avslutningsvis vill jag även påminna parlamentet om att EU ständigt spelar en aktiv roll, med det öppna stödet från parlamentet, i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna och att EU förra året var en av parterna som undertecknade en resolution som utfärdades mot Kuba.

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Fru talman! Kuba är det enda landet i Latinamerika som inte har förbindelser med EU genom ett associations- eller samarbetsavtal. Det är inte EU:s fel eller någon parlamentsledamots fel som har arbetat hårt för att bevara dialogens kanaler med de kubanska myndigheterna och folket.

Beklagansvärda händelser, som att inte låta Kvinnor i vitt komma till Europaparlamentet eller det ökade förtrycket – som nämns i den resolution som parlamentet antar i morgon – mot oberoende journalister och som nyligen fördömdes av Reportrar utan gränser, fredliga kämpande och människorättsaktivister visar tydligt att de mest grundläggande rättigheterna på den ön systematiskt nonchaleras.

Därför sägs det i resolutionen att dessa händelser motverkar vår strävan att förbättra förbindelserna mellan EU och Kuba. Det är huvudskälet till ändringarna av den gemensamma ståndpunkt som intogs av rådet i januari 2005, och i resolutionen uppmanas rådet, herr rådsordförande, att agera därefter.

Jag vill påminna er, herr rådsordförande, om att ni, när ni godkände upphävandet av de åtgärder som åtföljde rådets gemensamma ståndpunkt, efterlyste ett omedelbart och ovillkorligt frisläppande av de människor som hade arresterats, och nu har situationen förvärrats för dem.

Fru talman! Andrej Sacharov sa att de röster som är viktigast ofta är de som inte hörs. Parlamentet behövde än en gång uttala detta i denna kammare, som representerar Europas medborgare, till stöd för frihetens sak och till försvar för dem i Kuba som kämpar för sin frihet och värdighet och även för att visa vilken situation de befinner sig i.

  Raimon Obiols i Germà, för PSE-gruppen. – (ES) Herr rådsordförande! PSE-gruppen gläds åt att sammanhanget som debatten om Kuba äger rum inom troligen kan borga för en bred samsyn för ett resolutionsförslag. Vi har alltid menat att det i parlamentet och unionens institutioner finns en bred grund för att komma överens och för att påverka förbindelserna med Kuba i rätt riktning.

PSE-gruppens ståndpunkt är mycket klar: För det första kan vi i det här sammanhanget bara bekräfta att de kubanska myndigheterna inte sänt ut de efterlängtade signalerna om bättre mänskliga rättigheter i landet. För det andra är det inte möjligt för oss att överlämna Sacharovpriset till Kvinnor i vitt, och därför måste vi kräva av de kubanska myndigheterna att denna grupp får besöka Europa till svar på Europaparlamentets inbjudan. Samtidigt måste vi uppmana parlamentets talman att göra allt som står i hans makt för att se till att priset överlämnas på ett riktigt sätt.

Vi anser ändå att utsikterna om framsteg, det nuvarande klimatet för våra förbindelser till trots, är bättre nu än när rådet förde sin tidigare politik som förde oss in i en återvändsgränd, liksom politiken som i årtionden strikt gick ut på sanktioner och embargo, för att uttrycka det milt.

Rådets aktuella politik bör drivas vidare med två mål: dels att fortsätta att hårdnackat uppmana till respekt för de mänskliga rättigheterna i Kuba och att samvetsfångar och de fredliga oppositionella frisläpps och att de demokratiska fri- och rättigheterna respekteras, dels att upprätthålla och fördjupa förbindelserna och dialogen med alla politiska och sociala grupper i Kuba som är engagerade i eller intresserade av förbindelser med Europa och utvecklingen av landet och de oundvikliga förändringar vi kommer att få se i Kuba inom en nära framtid.

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS ROCA
Vice talman

  Raül Romeva i Rueda, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Jag håller med om att det finns många larmsignaler som visar att den kubanska regimen fortfarande tillämpar en politik av förtryck av oliktänkandes åsikter, godtyckligt fängslande av oppositionsgrupper och konstanta trakasserier av alla som uttrycker åsikter som går emot regeringens linje. Förtrycket av sektorer som stigmatiserats av regimen är också oroande, t.ex. homosexuella och vissa intellektuella.

I det specifika fall vi talar om är regimens vägran att låta Kvinnor i vitt lämna landet för att ta emot Sacharovpriset ytterligare ett exempel på den oroande situationen. Men som vi redan hört gjorde politiken med blockad och isolering som flera makter i väst i årtionden utsatt Kuba för bara att regimen skärpte sin hårdföra politik. Därför är jag glad att Europeiska unionens råd i juni 2005 beslöt att än en gång erbjuda Kuba en möjlighet till politisk dialog. Avsikten var bland annat att bereda marken för vad många av oss hoppas ska bli en förestående övergång till demokrati.

De som har utstått en diktatur vet hur svårt det är att skapa en demokrati, särskilt när de människor utifrån som borde vara dina allierade vänder dig ryggen. Därför är det ett tecken på hopp att det dyker upp allt fler samhälls-, universitets- och forskargrupper, både på landsbygden och i städerna, inom kyrkosamfund, utbildningscentrum eller sociala centrum, grupper som inte fanns tidigare och som lämnar ett värdefullt bidrag till den politiska utvecklingen i Kuba. Tiden är kommen för den kubanska regimen att acceptera att deras framtid inte ligger i att upprätthålla de nuvarande förhållandena utan att på ett allvarligt och trovärdigt sätt ta itu med den övergång som framför allt kubanerna själva efterlyser.

Vi i EU måste därför klargöra att vår avsikt helt enkelt är att hjälpa Kuba in i den moderna världen längs demokratins väg. Därför måste vi fortsätta kräva att alla de som dömts till flera års fängelse för sitt fredliga motstånd mot regimen släpps fria.

  Willy Meyer Pleite, för GUE/NGL-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag motsätter mig det gemensamma initiativet som vi ska rösta om i morgon. Initiativet andas i varje stavelse att det bygger på en exceptionell ståndpunkt som EU har haft under en tid. Det är det enda landet i världen som EU befinner sig i en sådan undantagssituation med; det finns inga andra exempel. Det är inte rätt och får inte heller några som helst effekter. Ståndpunkten vi röstar om i morgon kommer inte att leda någon vart. Jag uppmanar till att denna undantagssituation upphävs.

EU måste behandla Kuba på samma sätt som vilket annat land som helst i världen. Vi måste hålla fast vid en ståndpunkt som ger oss möjlighet till en gemensam debatt som omfattar samtliga frågor. Till att börja med behöver vi förstås kräva att Förenta staterna häver sin blockad mot ön Kuba. Vi behöver förstås debattera hela frågan om begäran om utlämnandet av terroristen Posada Carriles och förstås föra in i det iberoamerikanska toppmötet allt som debatterades vid det iberoamerikanska toppmötet mellan EU och Kuba.

Det finns många fel med Kuba, men dess beteende i syd-syd-samarbetet är exemplariskt. Det kubanska samhället är också exemplariskt när det gäller alla allmännyttiga tjänster, med tanke på att det är ett fattigt land.

EU får inte styras av vad USA:s utrikesministerium dikterar. Det får inte ske. Därför efterlyser jag en oberoende ståndpunkt som gör att undantagssituationen mellan EU och Kuba upphör.

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag talar på det nya italienska socialistpartiets vägnar. Parlamentet har ofta – alltför ofta – debatterat bristen på respekt för mänskliga rättigheter i Kuba. Det är bara ord, ord, ord när vi sitter och väntar på positiva tecken från en döende regim som inte har några avsikter att ändra kurs.

I januari 2005 kom rådet med vissa tillmötesgåenden i hopp om att det skulle uppmuntra en förändrad inställning. Alla förhoppningar grusades snabbt: Yttrandefrihet är tyvärr fortfarande bara en illusion, vilket också demonstreras av vägran att tillåta Kvinnor i vitt att komma hit för att ta emot 2005 års Sacharovpris.

Vi kan inte vänta längre. I den här situationen är det EU:s skyldighet och plikt att göra mer, att göra det bättre och snabbare. Jag är en reformistisk socialist och drömmer därför om ett samhälle som bygger på värderingarna frihet, deltagande, demokrati och social rättvisa. Jag är också den yngsta ledamoten i Europaparlamentet, och i mitt hjärta och sinne delar jag mina jämnåriga kubaners strävanden. De vill kunna blicka framåt med optimism mot ett land som till sist blir öppnare, modernare och rättvisare.

  José Ribeiro e Castro (PPE-DE). – (PT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har vid flera tillfällen i parlamentet varnat för lidandet i Kuba, särskilt bland dem som fortsätter att fredligt kämpa för demokrati och mänskliga rättigheter. Tyvärr tvingar oss den tragiska verkligheten att först utfärda nya fördömanden och protester. Under den sista plenarsessionen förra året såg vi till vilka bottenmärken för intolerans som Fidel Castros regim hade sjunkit. En grupp kvinnor vars enda brott var att be om sina mäns och söners frihet, politiska fångar sedan kraftåtgärderna i mars 2003, förhindrades att komma till parlamentet för att ta emot Sacharovpriset tillsammans med våra välmotiverade hyllningar och uttryck av respekt från Europas folk.

Beklagligt nog kommer beslutet och inställningen som lett fram till det inte som någon överraskning. Oswaldo Payá, mottagare av Sacharovpriset 2002, har också flera gånger förbjudits att komma till Europa för att själv berätta vad som händer i Kuba och diskutera situationen med oss. Parlamentet har därför en stående inbjudan till honom att komma hit så snart han får tillåtelse. Den inbjudan bör nu utökas till att omfatta Kvinnor i vitt, och vi bör verka för att de ska kunna komma hit och ta emot våra varma hyllningar och ord av solidaritet personligen. Priset kanske kan delas ut i Havanna, men det är inte tillfredsställande för oss. Det bör vara vårt minimikrav, men vi ska alltid begära mer. Vi får inte godta några flyktiga och bedrägliga gester och inte böja oss för diktaturens infall.

Oswaldo Payá och Kvinnor i vitt måste få ett offentligt forum där de kan uttrycka budskapet om deras fredliga kamp för frihet och rättvisa. Europas folk, särskilt de unga, måste bli medvetna om sin historia och deras föredömliga kamp för mänskliga rättigheter.

Jag hoppas att resultatet av debatten blir att ingen kan tveka att fördöma en brutal diktatur. Förhoppningsvis inser rådet sitt misstag och upphör att göra sig illusioner vilket som vi sett bara leder till ökat förtryck och större orättvisor. Vi ska fortsätta kämpa för Europa och agera med större bestämdhet. Ingen ska kunna säga att parlamentet har vacklat i sitt entydiga fördömande av en diktatorisk regim. Detta är min uppmaning, från demokrater till demokrater.

  Miguel Angel Martínez Martínez (PSE). – (ES) Jag vill tacka min grupp för att jag får ta till orda trots att jag inte delar deras åsikt. Jag röstar inte för resolutionen som verkar obalanserad, meningslös och skadlig för EU:s anseende i utvecklingsvärlden. Att vi bara är ca 20 ledamöter i kammaren visar också tydligt hur högt parlamentsledamöterna prioriterar den här debatten.

Jag föredrog det socialistiska förslaget, men grundläggande aspekter har försvunnit, t.ex. Förenta staternas blockad och Guantánamo, den mest skandalösa kränkningen av mänskliga rättigheter som äger rum på ön. Obalansen är än större om man betänker att man i resolutionen inte noterar vissa av Kubas aktiviteter, i synnerhet det arbete som uträttats i samarbetet med länderna i Västindien, Latinamerika och rentav Asien.

Förra veckan när vi diskuterade funktionshinder och utveckling framhävde vi att 208 000 blinda från de länderna opererades gratis i Kuba 2005. Det verkar inte vara av vikt här, men det är mycket viktigt för dem som kan se igen och för deras länder. Det finns mer än 20 000 kubanska läkare och nästan lika många idrottsledare som arbetar inom samma område för solidaritet med länderna söder om Kuba, vilket visar något som många här förnekar eller tystar ned. Men deras sekteristiska angreppssätt som ger oss resolutioner som denna skadar EU:s anseende bland de länder och de folk som lever söder om Kuba som känner respekt och tacksamhet gentemot Kuba.

Allt denna resolution kommer att föra med sig är att stärka de kubanska myndigheterna i deras övertygelse att EU inte är en oberoende part utan bara en simpel förlängning av Bushadministrationens intressen och strategier, och den kommer inte att bidra till någon kursändring som leder till de framsteg vi skulle vilja se i deras land. Resolutionen är med andra ord även i detta avseende meningslös, utom för dem i parlamentet som bara vill diskriminera Kuba och fortsätta behandla landet som ett undantag och annorlunda än vi behandlar andra länder med liknande regimer. Det mest beklagliga är att EU:s roll försvagas allt mer på stora delar av den internationella arenan genom att denna strategi antas.

Det är skälen till att jag alltså inte kommer att rösta för resolutionen, och jag hoppas att mina kolleger åtminstone lyssnar till mina argument, oavsett hur de röstar i morgon. Så mycket bättre om de röstar som jag.

  Erik Meijer (GUE/NGL). – (NL) Herr talman! För vissa, även i Europa, är Kuba paradiset, men för andra är det helvetet. Mätt med Europas nuvarande mått för en flerpartidemokrati och individuella mänskliga rättigheter lämnar landet en hel del övrigt att önska. Under närmare ett halvt århundrade har samma rörelse och samma ledare suttit vid makten. Kubanerna kan inte fritt resa utomlands, inte ens för att ta emot pris som tilldelas dem.

Oppositionen har små möjligheter att organisera sig, och om de, mot all förmodan, lyckas får de inte chansen att mäta folkets stöd i val. Liksom sin stora granne, Förenta staterna, tillämpar Kuba fortfarande dödsstraffet, och det är något som man kan och sannerligen bör fördöma. Trots all den kritik som Kuba överöses av menar jag inte att det handlar om den dagliga diktaturen. Landet har stora anspråk och har, i åratal, tjänat som ett exempel för resten av Latinamerika på utbildningsområdet, hälso- och sjukvårdsområdet och annan offentlig verksamhet liksom när det gäller att skydda de mest utsatta delarna av befolkningen.

I termer av demokrati och mänskliga rättigheter var det absolut inte värre än resten av Latinamerika förr. Landet tjänar fortfarande som inspirationskälla för de väljare – en majoritet – som är för modernisering i Venezuela, Bolivia, Chile, Argentina och Uruguay. Europa har aldrig följt Nordamerikas taktik att isolera Kuba, med rätta, för mycket av det som är fel i Kuba gynnas faktiskt av den taktiken. Om vi vill att Kuba ska bli bättre måste vi arbeta för att bygga ett öppet förhållande.

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Herr talman! Det är naturligtvis skandal att situationen för de mänskliga rättigheterna i det stalinistmuseum och den kommunistiska diktatur som Kuba utgör har blivit ännu värre, men jag vill fästa parlamentets uppmärksamhet på vår egen kommissionsledamot, den belgiske kommissionsledamoten Louis Michel, som åtminstone delvis bär skulden för det. Det var Louis Michel som, för inte så länge sedan, efter ett trivsamt fyradagarsbesök i Havanna rådde Europeiska rådet, i kraftfulla ordalag, att inte överväga diplomatiska sanktioner.

Det var också Louis Michel som svarade människorättsorganisationerna att Fidel Castros regim inte skulle provoceras. Human Rights Watch, till exempel, uppmanade Europeiska unionen att inte normalisera sina ekonomiska förbindelser med Kuba, åtminstone inte förrän politiska fångar hade släppts och demokratiska reformer genomförts. Louis Michel förklarade att han var för en villkorslös utvidgning av Cotonouavtalet till att omfatta Kuba. Faktum är, självfallet, att Louis Michel står på god fot med alla vår tids Adolf Hitler, Stalin och Mao, för det är sådan Fidel Castro är.

  Peter Šťastný (PPE-DE). – (SK) Situationen på Kuba är mycket allvarlig. Människor förvägras i allt större utsträckning grundläggande mänskliga rättigheter, och antalet politiska fångar ökar.

Europa skulle kunna föregå med gott exempel. Som Europaparlamentariker har jag, tillsammans med mina kolleger Zita Pleštinská och Milan Gaľa, adopterat en kubansk politisk fånge, och jag vill se större påtryckningar på Fidel Castro genom den internationella allmänna opinionen. Jag skulle vilja tro att ett av de första beslut som fattas under trycket från den allmänna opinionen skulle vara att släppa politiska fångar som behandlas illa och som utsätts för omänskliga villkor i fängelserna.

Det är ett av skälen till att jag stöder förslaget till resolution om Europeiska unionens ståndpunkt gentemot Kubas regering, punkt 9, där det hänvisas till att sanktioner mot Kuba återinförs av Europeiska rådet. Jag vet inte varför sanktionerna tillfälligt upphörde den 31 januari 2005, eftersom det i punkt 1 i utkastet tydligt uttalas att Kuba inte har åstadkommit någon betydande förbättring av de mänskliga rättigheterna sedan 2003. Var det en belöning för okunnighet, eller låg det andra intressen bakom?

Jag skulle vilja tro att rådet denna gång kommer att återinföra sanktioner på ett mer effektivt sätt. För att garantera det krävs samarbete. I idealfallet skulle det innebära att man i första hand arbetar tillsammans med FN och den amerikanska regeringen. Jag förstår att det är nästan omöjligt att nå samförstånd i FN, men sanktioner som samordnas med Förenta staterna och kanske Kanada skulle kunna leda till nödvändigt resultat. Herr talman! Europeiska unionen och dess institutioner kan inte vara, och kommer aldrig att vara, likgiltiga inför ödet för miljoner människor som lever under förtryck och inför de många människor som lider under förfärliga fängelseförhållanden.

  Margrietus van den Berg (PSE). – (NL) Herr talman! Det var 2005 som Fidel Castro och Felipe Pérez Roque själva först tog upp frågan om Kuba efter Castro. Samtidigt är människorna på Kuba utleda på att behöva kämpa för att hålla huvudet ovanför vattenytan, och för de små grupper kubaner som är djärva nog att vara politiskt eller socialt aktiva blir livet ett rent helvete. Europa måste uppträda enat i Havanna mot de allvarliga kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och förespråka en dialog med myndigheterna om politiska och ekonomiska reformer för att förhindra att förbättringarna på hälso- och sjukvårdsområdet och utbildningsområdet under de första åren av revolutionen går till spillo.

Den dialogen måste emellertid också sätta stopp för den totalitära regimen och blockaden mot ekonomiska reformer. Endast den vägen kan kubaner, genom egna initiativ, jordbruk och små marknader, återvinna förhoppningar om bättre tider utan våld som inte kommer från Miami. Europa måste nu tänka på att erbjuda Kuba efter Castro ett socialt, ekonomiskt och demokratiskt perspektiv. Javier Solana, kommissionen och rådet måste gå in i en dialog med de förutsättningarna. Vi måste förena alla våra ansträngningar och vår koncentration på de mänskliga rättigheterna och en dialog som erbjuder många nya perspektiv. Det är upp till Fidel Castro och Felipe Pérez Roque att bekänna färg och delta i dialogen.

Jag var på Kuba i januari, och ”Damas de Blanco” skickar sina varmaste hälsningar och är mycket glada över det pris vi har förärat dem.

  András Gyürk (PPE-DE). – (HU) ”Tyrannin fruktar allra mest dem som utövar friheten” – orden från José Martí, en hjälte i kampen för Kubas självständighet på 1800-talet, är fortfarande giltiga i dag på samma sätt som när han yttrade dem. Vi kan också tillägga att en diktatur, utöver den egna oppositionen, också är rädd för dem som utövar frihet i andra länder. Därför måste vi, företrädare för de europeiska demokratierna, vara medvetna om vårt särskilt stora ansvar när vi diskuterar en av de sista kommunistregimerna.

Tillåt mig att, som en personlig reflexion, tillägga att jag som ung ungersk politiker är oerhört medveten om detta ansvar, eftersom min generation uppfostrades av våra föräldrar och far- och morföräldrar mot bakgrund av en socialistisk diktatur som liknar den i Kuba. Vi är dem också tack skyldiga för att de ståndaktigt ställde upp för våra principer.

Det har nu blivit helt uppenbart att förra årets upphävande av tvångsåtgärderna mot Kuba innebar ett misslyckande att nå önskat resultat, och det bara uppmuntrade den kubanska regeringen att trappa upp förtrycket. Anhållandena har fortsatt, och 2005 fängslades omkring 30 oppositionsmedlemmar, vilket innebär att antalet personer som hålls i förvar för sina politiska åsikter, ofta under omänskliga förhållanden, numera överstiger 300. Därför är skildringar av en operettdiktatur under en gemytlig salongsrevolutionär osanna. Samtidigt är det så att utländska observatörer inte tillåts resa till landet, något jag nyligen har erfarit själv. Förra året nekades jag, liksom många andra Europaparlamentariker, inresevisum för att bevista ett oppositionsmöte. Om vi nu inte visste det innan så kan vi lära oss att en diktatur – det må vara en höger- eller vänsterdiktatur – inte medger några kompromisser. Det är ännu en anledning till att vi inte kan stödja upphävandet av tvångsåtgärder.

Historien talar sitt tydliga språk: oppositionsrörelserna från det tidigare socialistblocket kunde inte ha uppnått sina mål utan stimulans från de västeuropeiska demokratierna. I dag ligger det på det återförenade Europa att ge styrka åt alla dem som företräder demokratiska värden i diktaturens skugga.

  Filip Andrzej Kaczmarek (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Det finns ett polskt ordspråk, att en rik man inte kan förstå en fattig man. Inte desto mindre, de av oss som vet hur det känns att förvägras friheten har lättare att förstå vad som händer i Kuba just nu. De som är emot en hård linje gentemot Kuba framhåller att det skulle innebära negativa konsekvenser för vanligt folk. Jag undrar om de har brytt sig om att ta reda på vad Kubas folk tycker? Bryr sig Fidel Castro om vad kubanerna tycker?

På 1980-talet svarade de polska kommunisterna på Förenta staternas ekonomiska sanktioner som också antogs få negativa konsekvenser för vanliga polacker genom att tillkännage, för att hämnas, att de skulle skicka tusen sovsäckar till New Yorks hemlösa. Vad blev reaktionen hos vanligt folk i Polen? Små annonser började synas i pressen, där man erbjöd byte av rymliga våningar i Warszawa mot sovsäckar i New York. Många kubaner verkar fundera i samma banor, och Havanna ligger mycket närmare New York än Warszawa.

Om betydande revolutionärer som Fidel Castro behandlas varsamt tolkar de det som ett svaghetstecken. Visst är det dags att bevisa att Europa inte är svagt? Det är dags att förstå att Kuba inte kan behandlas som en oberörbar totalitär fästning. Om Castro fortsätter att vägra tillåta mottagarna av Sacharovpriset att resa till Kuba så ska vi inte resa till Kuba, precis som om inget hade hänt.

Enligt min åsikt borde vi övertyga européerna om att inte göra Kuba till ett semestermål, med andra ord, att inte åka dit som turister. Kuba är inte en lämplig plats för semester. Ingen åker på semester till Auschwitz eller till ett fångläger. Det skulle vara absurt. Det är lika absurt att bidra till en turistindustri som hjälper till att stötta en regim där kränkning av de mänskliga rättigheterna står på dagordningen.

  Anna Záborská (PPE-DE). – (SK) Två händelser som inträffade i december 2005 är kännetecknande för situationen på Kuba: Kvinnor i vitt tilldelades Sacharovpriset för tankefrihet. De kubanska myndigheterna förbjöd dem att lämna landet och ta emot priset personligen. Tankefrihet belönas inte på Kuba. Det är ett starkt bevis för att priset har tilldelats rätt personer. Sacharovpriset tilldelades hustrur och mödrar till kubanska politiska fångar som bara har gjort sig skyldiga till att tänka fritt.

Ett frisläppande av alla politiska fångar på Kuba förblir det centrala kravet från rörelsen Kvinnor i vitt. I våra dagar, när många delar av världen skakas av våldsamheter, krig och terror, är det mycket uppmuntrande att se att en grupp obeväpnade kvinnor kan utöva stort moraliskt tryck genom icke-våld.

Jag kommer från ett område som för bara några år sedan styrdes av en kommunistregim som också satte människor i fängelse därför att de tänkte fritt, och jag kan bekräfta att stödet från demokratiska länder har en enorm betydelse. Därför vill jag uppmana demokratiska europeiska institutioner att använda alla fredliga medel som står dem till buds för att utöva påtryckningar mot Castroregimen och tvinga den att släppa människor som sitter i fängelse enbart på grund av självständigt tänkande. En politik med undanflykter och eftergifter gentemot en av de minst demokratiska regimerna i världen bara förlänger folkets lidande och åsidosättande av de mänskliga rättigheterna.

Genom att stödja den demokratiska oppositionen på Kuba och utöva konstanta påtryckningar på Castroregimen kan Europa se till att uppnå respekt för demokratiska principer i detta socialistiska land. Om EU:s ansträngningar för att åstadkomma demokratiska förändringar ska lyckas och vara effektiva måste vi formulera en otvetydig inställning till hur de förändringarna ska uppnås och hur man ska inrätta demokrati på Kuba.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Tack för debatten: Jag har lyssnat uppmärksamt och tagit till mig ett antal punkter för egen del och för rådets del. Det förefaller mig som om vi uppmanas att fortsätta att aktivt försvara de värden som Europeiska unionen företräder – respekt för de mänskliga rättigheterna och försvar av de grundläggande yttrande- och mötesfriheterna.

Jag har också noterat kammarens önskan att vi ska fortsätta att aktivt stödja den fredliga oppositionen och att vi ska trycka på för att fångar friges.

Inte desto mindre är det ett faktum – och det måste vi erkänna – att våra valmöjligheter är begränsade om Kuba inte visar åtminstone ett minimum av god vilja. Och, i ärlighetens namn, den konfrontations- och förbudspolitik som ibland förr har föreslagits har inte heller lett till önskat resultat. Därför menar vi att vi bör fortsätta med vår politik som innebär en kritisk dialog, delaktighet och uppmuntrande av reformer.

  Talmannen. – Jag har avslutningsvis mottagit sex resolutionsförslag⁽¹⁾ som ingivits i enlighet med artikel 108.5 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.

(1) Se protokollet.