Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 1 februari 2006 - Bryssel

1. Återupptagande av sessionen

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 15.00.)

  Talmannen. – Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 19 januari 2006.

2. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

3. Uttalande av talmannen

  Talmannen. – Mina damer och herrar! Innan vi inleder plenarsammanträdet anser jag att ordförandeskapet under omständigheterna måste avge ett kort yttrande i samband med de två tragiska händelser som har inträffat i två EU-länder.

Som ni vet ledde den olycka som inträffade den 19 januari och som involverade ett slovakiskt militärflygplan till att 42 soldater dog när de återvände från ett fredsbevarande uppdrag i Natos regi i Kosovo. Detta för tankarna till liknande tragiska händelser i samband med spanska soldaters närvaro i Afghanistan. Den här gången var de slovaker.

Den 28 januari ledde takraset i en mässhall i Katowice till att dussintals människor dog och att uppemot 100 personer skadades. Ett okänt antal personer saknas. Den polska befolkningen har skakats av denna tragedi, liksom alla andra folk i Europa.

Jag har uttryckt Europaparlamentets uppriktigaste deltagande och solidaritet med offren och deras familjer. De slovakiska och polska flaggorna hänger på halv stång i vårt parlament som uttryck för sorgen.

För allas räkning har jag skickat ett brev till båda statscheferna för att framföra vårt deltagande. Jag vill nu be er att hålla en tyst minut för att hedra dessa offer.

(Parlamentet höll stående en tyst minut.)

4. Inkomna dokument: se protokollet

5. Parlamentets sammansättning: se protokollet

6. Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet

7. Avtalstexter översända av rådet: se protokollet

8. Anslagsöverföringar: se protokollet

9. Kommissionens åtgärder till följd av parlamentets åtgärder och resolutioner: se protokollet

10. Föredragningslista

  Talmannen. – Finns det några synpunkter? Monica Frassoni har ordet.

  Monica Frassoni (Verts/ALE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Mitt tal är enkelt, kortfattat och inte alls spännande. Jag vill säga att gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen skulle vilja lägga till sin underskrift till resolutionen om Kuba.

  Talmannen. – Okej, det ska bli gjort.

(Arbetsplanen fastställdes.)

11. Framtidsutsikter såvitt avser den gemensamma utrikespolitiken under 2006 – Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – 2004

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken på följande punkter:

– uttalandet av den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken om framtidsutsikter såvitt avser den gemensamma utrikespolitiken under 2006, och

– ett betänkande (A6-0389/2005) av Elmar Brok för utskottet för utrikesfrågor om rådets årliga rapport till Europaparlamentet om de viktigaste aspekterna och de grundläggande vägvalen när det gäller GUSP, inbegripet de finansiella konsekvenserna för Europeiska gemenskapernas allmänna budget 2004 (2005/2134(INI)).

Innan talarna får ordet skulle jag vilja tacka Véronique De Keyser, Europeiska unionens chefsobservatör vid det palestinska valet, och Edward McMillan-Scott som ledde vår delegation på 27 valobservatörer, för det arbete de har utfört. Vi kommer utan tvivel att få tillfälle att lyssna till vad de har att säga under debatten, men i nuläget skulle jag vilja betona den viktiga roll som våra ledamöter har spelat när det gäller att tillhandahålla en objektiv syn på livskraften i valförfarandet i de palestinska områdena.

Enligt min åsikt är detta också ett bra tillfälle att uttrycka vårt hopp om att omständigheterna inte hindrar president Mahmud Abbas från att anta Europaparlamentets stående invitation till honom att komma hit när han så önskar.

  Javier Solana, hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. – (ES) Herr talman! Inledningsvis vill jag förena mig med er i att särskilt gratulera den person som har förkroppsligat Europaparlamentet och Europeiska unionen som en helhet i uppdraget som valobservatör i det palestinska valet, nämligen Véronique De Keyser, som är god vän till oss alla och god vän till mig, för det utmärkta arbete hon har utfört under denna mycket svåra tid, under vilken observatörsuppdraget har varit oerhört viktigt. Jag vet inte om Véronique De Keyser är närvarande i kammaren, men jag vill hur som helst uttrycka min erkänsla och visa min beundran för henne och ännu en gång tala om för henne att jag ser henne som en vän.

(Applåder)

Herr talman, mina damer och herrar! Uppriktigt sagt finner jag det mycket svårt att inleda detta sammanträde den 1 februari 2006. Om vi drar oss till minnes det som hände för bara en månad sedan, den 1 januari i år, och betraktar det som har hänt i världen de 30 dagar som gått sedan dess, är det uppenbart att det verkligen kan vara på sin plats att vi här i parlamentet tänker efter. Vi borde reflektera över Europeiska unionens politiska kapacitet, Europeiska unionens kapacitet för internationell politik och de åtaganden som vi alla står inför. Om vi noggrant undersöker det som har hänt under dessa trettio dagar som jag ska diskutera, borde vi dra särskilda slutsatser med hänsyn till hur vi inte kan fortsätta att agera och hur vi bör börja agera. Låt mig därför påminna er mycket kortfattat om vad som har hänt de senaste trettio dagarna.

Vi var många som höll oss vakna natten den 1 januari 2006 för att försöka lösa ett oerhört allvarligt problem som påverkade oss. Ukraina och Ryssland hade nämligen ett problem som var mycket svårt att lösa på grund av avsaknaden av ett energiavtal mellan de båda länderna. Om meningsskiljaktigheter hade kvarstått, i stället för ett energiavtal, skulle det få ytterst allvarliga återverkningar på energiförsörjningen i många EU-länder. Det var årets första natt.

Den tredje natten 2006 fattade Irans regering ett ytterst viktigt beslut, dvs. att inleda anrikning av uran. Mindre än en vecka senare började landet dessutom att bryta de plomberingar som hade anbringats av Internationella atomenergiorganet i Wien, i enlighet med resolutionerna från säkerhetsrådet och från styrelsen för det organet.

Några dagar senare fördes premiärminister Ariel Sharon till sjukhus i Jerusalem, och dessvärre är han fortfarande inte helt återställd. Om ni tillåter mig skulle jag för allas vår räkning vilja säga till premiärminister Ariel Sharons familj att vi önskar honom en snabb återhämtning. Trots de meningsskiljaktigheter som har uppstått mellan oss i det förflutna, trots de svårigheter och missförstånd som vi har haft måste personer som har kämpat och människor som har samarbetat med oss få bekräftelse när de går igenom svåra tider.

Ett par dagar senare uppstod allvarliga problem vid inledningen av valet i Palestina, och återigen var Véronique De Keyser på plats för att lösa dem. Det palestinska valet ägde rum i slutet av månaden, och resultatet orsakade uppståndelse.

Inom ramen för en annan fråga som är grundläggande för Europeiska unionen avled plötsligt Kosovos president Ibrahim Rugova några dagar senare.

Under månadens sista dagar utspelade sig också ett avgörande sammanträde med Afrikanska unionen, som vi har ett mycket nära samarbete med för att försöka lösa ett allvarligt problem, nämligen problemet med Darfur.

Slutligen ringde också FN:s generalsekreterare upp oss för bara ett par dagar sedan, också denna månad, för att förbereda oss på att fatta beslut om möjligheten att Europeiska unionen ska delta inom ramen för säkerhet och skydd vid det val som ska äga rum om ett par månader i Kongo.

Mina damer och herrar! Om vi betraktar dessa senaste trettio dagar upptäcker vi att det är mycket vi måste dra lärdom av. Och mycket av detta är nära förbundet med Europeiska unionens inflytande i dagens värld, eftersom EU har spelat en avgörande roll i samband med alla dessa frågor som jag har tagit upp. Detta gäller frågan om energisäkerhet, som är grundläggande och som kommer att åtfölja oss under hela året; frågan om Iran, som vi kommer att vara upptagna med under de kommande dagarna och utan tvivel även därefter, vilket jag ska diskutera om en stund; om det palestinska valet och dess följder; om president Ibrahim Rugovas bortgång och de följder som det får under 2006, och låt oss hoppas att det bara får återverkningar under 2006; om den slutliga överenskommelsen om Kosovos status; och om frågor relaterade till de förändringar som har inträffat i Afrikanska unionen, där våra förbindelser förknippas med djup vänskap, tillgivenhet och samarbete.

Om talmannen tillåter mig ska jag kortfattat kommentera de frågor jag har nämnt. Det är de viktigaste frågorna som har uppstått den senaste månaden och som utan tvekan kommer att utforma parlamentets och EU:s grundläggande dagordning för 2006. Men jag vill först upprepa för parlamentets presidium och för dess ledamöter att Europeiska unionen är en viktig aktör i internationell politik, vilket måste fortsätta att vara fallet och som vi av erfarenhet, vare sig vi tycker om det eller inte, måste vara fallet, och att vi på bara trettio dagar har tvingats behandla så många frågor, vilket ibland har hindrat oss från att få tid för eftertanke. Sådan har den situation sett ut som vi har varit så engagerade i under denna månad.

Mina damer och herrar! Denna morgon välkomnade parlamentets utskott för utrikesfrågor två personer från Ukraina: utrikesminister Boris Tarasyuk och Julia Timosjenko, en mycket framstående parlamentariker. Utskottet för utrikesfrågor har sett – jag hoppas att många av er har fått möjlighet att säga detta – den ytterst svåra situation som Ukraina har stått inför, ett land som vi är vänner med, och som är grundläggande för Europas stabilitet och säkerhet. För ungefär ett år sedan försökte alla, Europaparlamentet och jag själv, att lösa ett mycket svårt problem i Ukraina. I dag, ett år senare, är många av de problem som existerade vid den tidpunkten inte så allvarliga, men de är dess värre fortfarande tillräckligt allvarliga för att vi måste fortsätta vårt arbete, särskilt för att säkerställa att landet inte förirrar sig, för att detta mäktiga land fortsätter på sin väg mot ekonomisk och politisk utveckling, säkerhet och ökad närhet till Europa som vi alla vill se. De av er som denna morgon har lyssnat till både utrikesministern och Julia Timosjenko har förmodligen insett att problemet sorgligt nog är mycket allvarligt och att vi måste lägga stor vikt vid det.

Under de få minuter som jag har fått till detta första tal ska jag inte gå in på närmare detaljer, men jag vill säga att valet som ska äga rum i Ukraina, inte om ett år utan om två månader, kommer att vara högst relevant för oss, och inte bara för Europeiska unionen utan otvivelaktigt också för Ukraina, och för alla länder i den östra delen av vår kontinent, som kommer att påverkas av resultatet.

Vi skulle bli mycket besvikna om det som för ett år sedan kallades för den orangefärgade revolutionen upphörde att vara en orangefärgad revolution och övergår till en annan slags revolution, eller tar ett kliv tillbaka efter en rad steg framåt som landet tog för ett år sedan.

Herr talman! Jag skulle vilja gå vidare till den andra punkt som jag vill kommentera, nämligen situationen i Iran. Jag förmodar att ledamöterna är välinformerade om vad som har hänt i Iran sedan den 3 januari i år, för inte så länge sedan, och särskilt om vad som har hänt sedan den 13:e, när Europeiska unionen i Berlin fattade beslutet att kräva ett extra ordinarie sammanträde med Internationella atomenergiorganets (IAEA) styrelse, och följaktligen kräva att styrelsen överlämnar akten om Iran till FN:s säkerhetsråd. Sedan dess har många saker hänt, eftersom dagar passerar som om de vore sekunder och månader som om de vore timmar. Just nu befinner sig kinesiska och ryska företrädare i Teheran med ett mandat från de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd samt Europeiska unionen, för att göra ett sista försök att nå ett avtal vid mötet den 2:a, dvs. i morgon. Jag kan berätta för er att i förrgår kväll höll Europeiska unionen och Förenta staterna ett sammanträde som pågick fram på småtimmarna, och som enligt min uppfattning var mycket viktigt, med Ryssland och Kina med syfte att uppnå ett genomförbart avtal om ett resolutionsförslag. Jag kan meddela er om att vi uppnådde det avtalet och att det i eftermiddag kommer att presenteras i Wien för debatt i morgon.

Mina damer och herrar! Det är ett resolutionsförslag med följande krav: I det uppmanas för det första Iran att återvända till den tidigare situationen, med andra ord att inte hålla fast vid att anrika uran, utan att återvända till förhandlingspositionen. För det andra innehåller det krav på att den resolution som presenteras denna eftermiddag, med stöd från Ryssland och Kina, antas och att den resolutionen liksom alla relaterade resolutioner som har antagits de senaste månaderna ska överlämnas till säkerhetsrådet, och att det rådet inte antar någon resolution före styrelsens ordinarie sammanträde i mars. Här är vårt syfte att sända ett tydligt budskap till de iranska myndigheterna och samtidigt skapa största möjliga samförstånd inom världssamfundet.

Frågan vi behandlar är grundläggande och förbunden med spridningen av massförstörelsevapen. Vi anser det därför vara väsentligt att uppnå största möjliga enighet bland världssamfundets medlemmar, särskilt bland IAEA:s styrelsemedlemmar. Jag vill inte vara optimistisk eftersom det är svårt att vara optimistisk när det gäller dessa frågor, men jag anser att det hårda arbete vi har utfört de senaste timmarna bland världssamfundets medlemmar utan tvekan har vägletts av den ställning som Europeiska unionen har haft under flera månader och år.

(Applåder)

Därför hoppas vi att den debatt som inleds i morgon, och som utan tvekan kommer att pågå i mer än en dag, kommer att göra det möjligt för oss att göra framsteg i fråga om att rationalisera Irans attityd i kärnvapenfrågor.

Herr talman! Eftersom tiden är knapp vill jag kortfattat nämna den tredje punkten, nämligen det palestinska valet. Jag har redan nämnt det utmärkta arbete som Europeiska unionen har utfört i fråga om observation, och jag skulle vilja göra två anmärkningar om resultaten. Mina damer och herrar! Resultatet har överraskat alla. Det har överraskat Hamas, det har överraskat Fatah, det har överraskat Israel och det har överraskat världssamfundet.

Hamas förväntades helt klart uppnå bättre resultat än tidigare, men ingen – i vare sig inom Hamas, inom Fatah eller inom världssamfundet – förväntade sig att Hamas skulle uppnå sådan framgång.

Vilka ståndpunkter anser jag då att vi borde inta i nuläget? Och dessa är inte personliga ståndpunkter; det handlar om ståndpunkter som har bestämts av rådet (allmänna frågor), av utrikesministrarna i måndags morse, dvs. helt nyligen, och i eftermiddags inom kvartetten, med våra vänner från Ryssland och Förenta staterna, och med FN:s generalsekreterare.

Mina damer och herrar! Vi anser – uppriktigt sagt jag anser – att vi måste fortsätta att hjälpa president Abu Mazen. I valet stod han för det valprogram som vi stödde. Det var nämligen ett program för utveckling mot fred, som innehöll ett erkännande av behovet av att förhandla med Israel, av att sätta stopp för intifadan och av att genomföra färdplanen. Detta var president Abu Mazens ståndpunkter, och de fick enormt stöd från alla palestinska medborgare.

Valet som gick av stapeln vanns följaktligen av Hamas med en betydande majoritet, med en absolut majoritet, och med ett valprogram som i hög grad skiljer sig från president Mahmoud Abbas’ program. I framtiden kommer det därför otvivelaktigt att uppstå en krock mellan olika ståndpunkter bland de olika partierna, mellan det som president Abu Mazen har företrätt och det som Hamas företräder. Detta kommer att ske när regeringen bildas, åtföljt av de förhandlingar som förmodligen kommer att ske inom loppet av flera veckor, och vi kommer antagligen inte att ha någon regering på åtminstone två eller tre månader.

I måndagens yttrande från rådet (utrikes frågor), som också erkändes på mötet med kvartetten, anser jag att det vi sa var viktiga saker som bör komma till allmän kännedom och som framför allt bör förklaras. Vi uttalade oss tydligt om att enligt observatörernas rapport, och särskilt den av chefsobservatören, ägde valet rum på ett öppet, fläckfritt och rättvist sätt. I yttrandet sa vi vidare att EU är helt och hållet berett att fortsätta samarbetet med våra palestinska vänner, som vi har samarbetat med i så många år sedan Osloprocessen. Under dessa år har vi i stor omfattning investerat europeiska ekonomiska resurser och också politiska och psykologiska resurser, och vi är beredda att fortsätta med det. Vi tvekar absolut inte att fortsätta att göra det från och med nu och fram till bildandet av den nya regeringen. När den nya regeringen är bildad, under förutsättning att den leds av Hamas, måste parlamentet tänka över detta och ställa vissa villkor.

Det vore svårt för Europaparlamentet och Europeiska unionen som helhet att inte på ett klart och tydligt sätt säga flera saker till våra palestinska vänner, särskilt tre saker. Det första är att våld inte är förenligt med valresultatet i en demokrati. I en demokrati måste partier som har valts överge våld och följa demokratiska regler.

(Applåder)

Den andra saken vi med samma tillgivenhet och vänskap vi alltid har känt för våra palestinska vänner bör säga är att, om de vill få EU:s stöd, det är väsentligt att deras politik är förenlig med den ståndpunkt som parlamentet och EU har upprätthållit sedan Osloavtalet 1993. Vi vill se två stater leva tillsammans i fred och välstånd. Vi vill att förhandlingar ska ske via den fredliga vägen, och inte genom någon annan väg, och vi skulle därför uppmana de två parterna – om det är det vi vill – att erkänna varandra. Parlamentet kan absolut inte stödja någonting som inte innefattar ett tydligt erkännande från de palestinska myndigheterna, vilka de än må vara, att Israel är en realitet som de måste föra en dialog med och nå överenskommelser med.

För det tredje vill vi säga till våra palestinska vänner – och detta har jag personligen sagt vid flera tillfällen sedan valet, och jag har tillfälle att tala med presidenten praktiskt taget varje dag – att det vore mycket bra om den nya regeringen som kommer att bildas efter detta val, om tre månader, också erkänner alla de avtal som den palestinska myndigheten har undertecknat de senaste åren. Det vore absurt att börja om från noll efter allt arbete som har utförts under så lång tid och efter allt arbete som så många av er också har utfört under så lång tid.

Mina damer och herrar! Det är med andra ord detta vi rätt och slätt vill säga, och jag anser att alla måste förstå det. Jag tror och hoppas också att våra palestinska vänner oavsett partitillhörighet, oavsett vilket parti eller vilken formation de företrädde i valet, förstår att detta inte innebär att man tvingar på någon någonting, eller försöker styra någons vilja. Tvärtom är det en fråga om att på ett bestämt och enkelt sätt bekräfta vad Europeiska unionens ståndpunkt har varit, inte sedan i går utan sedan 1993 när Osloavtalet undertecknades. Jag anser att vi alla bör förenas i den här uppgiften. Enligt min uppfattning måste vi inta en fast ståndpunkt på detta område, såsom vi har gjort i rådet (allmänna frågor) och liksom kvartetten gjorde kvällen efter mötet med rådet (allmänna frågor). Detta innebär inte att vi vid denna svåra tidpunkt, vid denna tidpunkt som president Abu Mazen har det enorma ansvaret att bilda en regering och att skapa kontakt med alla de olika politiska grupperna, inte bör hjälpa till eller inte bör hjälpa president Abu Mazen så mycket som möjligt under den tid han fortfarande har kontroll över situationen, så att palestinierna inte är bankrutta efter de tre månader som han med säkerhet kommer att ha på sig innan en ny regering bildas.

Som jag ser det vore det ett stort misstag om vi nu skulle överge president Abu Mazen rent ekonomiskt, och att inte använda de resurserna eller att de inte når fram, och att vi riskerar att den palestinska myndigheten i detta läge hamnar i en mycket svår situation.

(Applåder)

Det här är en uppmaning till oss alla och Europaparlamentet – om kommissionen vid något tillfälle lägger fram en begäran eller rekommendation till Europaparlamentet i detta sammanhang, och det hoppas jag att den gör – att vara generösa nog att stödja president Abu Mazen de återstående månaderna innan en ny regering har tillträtt, så att han kan etablera sig och finna sin plats och förstå vad han betyder. Jag anser att vi borde säga ”ja”, ett rungande ”ja”, så att det är vad som sker i framtiden.

Jag skulle vilja säga att det vi har framför oss kommer att vara en ny situation, det kommer att vara svårt och det kommer inte att vara lätt. Jag anser dock att vi måste vara fast beslutna att säkerställa att denna fredsprocess går framåt i enlighet med de villkor jag hänvisade till förut. Villkoren är inte orimliga. Som jag har sagt är det inte villkor som jag tagit ur tomma intet, utan de kommer från många års arbete, av samarbete, av arbete med våra palestinska vänner för att säkerställa att processen kan gå framåt.

Herr talman! Jag ska nu mycket kortfattat säga ett par ord om situationen i Kosovo, till följd av president Ibrahim Rugovas bortgång. Det var en sorglig plikt att närvara på president Ibrahim Rugovas begravning, även om jag åkte med glädje. Familjen bad mig att hålla ett tal vid det tillfället för Europeiska unionens räkning, och det gjorde jag. Det var med tanke på er jag gjorde det och med tanke på alla EU-medborgare, som i den stunden med all säkerhet tänkte på president Ibrahim Rugova. Men det får inte misstolkas, med tanke på att det kommer att vara en svår process. Om processen var så pass svår när president Ibrahim Rugova levde och agerade som ett slags ”paraply” för hela det politiska genomförande som vi står inför, föreställ er då hur det kommer att vara utan honom. I mitt tal uppmanade jag Kosovos politiska ledare och befolkningen i allmänhet att visa generositet, enighet och ansvar i denna tid så att det kan ske framsteg, och jag tror att de orden, som jag själv och andra uttalade, till viss del har nått fram. Nu har vi någon som kan ersätta president Rugova, något som jag befarade skulle ta mycket längre tid, och som också kommer att vara ledare för den grupp som, under ledning av Martti Ahtisaari, Finlands f.d. president, gemensamt ska leda förhandlingen med våra serbiska vänner.

Låt oss därför hoppas att vi kan gå i den riktningen och att vi kan göra det relativt snabbt. Det skulle otvivelaktigt utgöra ett viktigt steg mot stabilitet i hela Balkanområdet, stabilitet för de länder som vi har erbjudit en framtid i EU vid toppmötet i Thessaloniki och vid flera andra tillfällen. Jag vill dock ännu en gång betona att det kommer att krävas stora ansträngningar för att nå framsteg på den här vägen mot en definitiv lösning av situationen i Kosovo.

Herr talman! Jag tror att min tid håller på att ta slut, och det skulle vara synd om vi inte diskuterade några av de andra frågor som jag vill ta upp med er, med tanke på den enormt stora aktivitet som har utspelat sig de senaste 20 dagarna. Jag vill tala om för er att vi fortsätter att arbeta mycket hårt med Afrikanska unionen för att försöka lösa problemet med fred i Darfur. Vi har gjort stora framsteg i nord-syd-förhandlingarna, och vi har nått en överenskommelse, men vi har olyckligtvis fredsprocessen i Abuja, som vi inte har gjort några framsteg med. Vi arbetar så hårt vi kan i det avseendet. Lyckligtvis kom man vid Afrikanska unionens möte fram till en kompromisslösning där man i stället för att utse Sudans president till ordförande i Afrikanska unionen, vilket skulle ha inneburit stora problem för framtida förhandlingar, har valt presidenten i Kongo-Brazzaville. Vi kommer därför med glädje att göra allt i vår makt för att säkerställa att fredsprocessen i Abuja går framåt och samtidigt börja planera – eftersom vi måste ta på oss mycket ansvar – övergången från en styrka som är närvarande på plats, och som leds av Afrikanska unionen, till en styrka som förr eller senare, dock inom några månader, kommer att utgöras av FN:s blå hjälmar och som vi otvivelaktigt måste fortsätta att samarbeta med.

Mina damer och herrar! Det sista jag skulle vilja säga, herr talman, är att vi som ni vet har mottagit en begäran – eller åtminstone ordförandeskapet och jag har mottagit en begäran – från FN:s generalsekreterare som frågar oss om vi kan medverka i det val som ska hållas i Demokratiska republiken Kongo, och som kommer att vara en avgörande drivkraft för processen för demokratisk övergång i Kongo. Om det lyckas kommer det att ge stabilitet åt en avsevärd del av Afrikas ryggrad. Därför är den här frågan av grundläggande betydelse för oss alla. Vi har tillfrågats om att hjälpa till, och i dag befinner sig en undersökningsgrupp i Kinshasa. Jag hoppas att den om ett par dagar, den 7:e, kommer att kunna leverera sitt resultat så att vi kan se om EU-medlemsstaterna i slutändan som svar på detta erbjudande, eller denna begäran, kan fatta ett beslut om att stödja FN. Det skulle vara ett bra beslut att göra det.

Herr talman, mina damer och herrar! Jag slutar här. Det finns oräkneliga saker jag skulle vilja dela med er under denna första dag i februari 2006. Det är ett år som verkligen har inletts med frenetisk aktivitet, vilket kommer att göra oss alla frenetiska och som måste få oss att arbeta med en energi, kapacitet och ett engagemang som vi sällan har skådat i EU.

Med hjälp av parlamentsledamöternas vilja, med hjälp av EU-medborgarnas vilja och genom EU:s regeringars vilja måste Europeiska unionen utgöra en viktig aktör på den internationella arenan. Mina damer och herrar! Som ni precis har hört, och med tanke på det som har utspelat sig enbart under den senaste månaden, har vi inget annat val än att spela den rollen, vare sig vi vill det eller inte. Vi får inte blunda för världens problem, och jag vill påminna er om att världen vill att EU agerar. Var vi än går möter vi människor och politiska ledare som knackar på EU:s dörr och säger: ”Agera”. Agera, vi tycker om ert agerande, ert agerande passar oss, ert agerande är bättre för världen, den multilaterala värld som EU-medborgarna tror på.

Herr talman! Eurobarometern talar om för oss varje dag, varje månad eller varannan månad, eller varje gång vi frågar den vad parlamentsledamöterna vill. Låt oss därför fortsätta längs den vägen, låt oss säkerställa att parlamentet och alla institutioner kan arbeta tillsammans, eftersom vi behövs om vi ska skapa en bättre värld.

Herr talman! Jag skulle vilja säga mycket mer, men jag vet att det inte är möjligt. Så jag slutar och inväntar alla frågor ledamöterna vill ställa mig. Jag ska göra mitt bästa för att svara så gott jag kan, med samma respekt och ödmjukhet som jag alltid har visat parlamentet. Mina damer och herrar! Tack så mycket.

(Applåder)

  Elmar Brok (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, herr höge representant, herr rådsordförande, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Med tanke på EU:s utrikes- och säkerhetspolitiska utgångspunkt för flera år sedan kan vi inte göra annat än att notera att de som är engagerade i politiken kan visa upp en del utomordentliga bedrifter, att saker som hittills varit omöjliga nu, tack vare EU:s trojka, uppnås på Balkan och inom många andra områden, och att Europeiska unionen, genom sin utvidgningspolitik, grannskapspolitik, medelhavspolitik och mycket annat i hög grad har bidragit till en global stabilitet.

Parlamentet har alltid stött detta arbete och är mycket väl medvetet om sin egen oförmåga att aktivt verka inom utrikespolitiken, eftersom detta är det verkställande organets uppgift. Samtidigt måste det emellertid stå parlamentet fritt att övervaka utrikespolitiken, men vår ställning hindrar oss från att göra det i tillräcklig utsträckning, eftersom vi i huvudsak underrättas i efterhand. Det görs inte heller några prioriteringar för att låta oss delta i diskussionsförfarandet. Det finns utrymme för förbättring på detta område. Vi måste gå vidare med olika saker i linje med denna tolkning av artikel 21, och jag hoppas att vi lyckas få rådet och kommissionen att gå med på detta med hjälp av fredliga medel.

Vi måste emellertid också ha klart för oss att utöver budgetmässiga argument har parlamentet hittills inte lyckats föra fram särskilt mycket i försöken att få igenom sin vilja, och vi måste komma bort från detta om parlamentet ska få bättre möjligheter att övervaka och bli rådfrågat.

Man kan med hjälp av ett exempel fråga sig vad som pågår i Kongo. Vi har alla läst i tidningarna om planerna på ett militärt ingripande där, men ingen har funderat på att ge parlamentet eller det berörda utskottet något meddelande om detta i förväg under något skede av förfarandet. Jag anser att vi inte kan fortsätta så här.

Även om jag sa att mycket positivt har uppnåtts är det möjligt att uppfatta glaset som antingen halvfullt eller halvtomt. Vi befinner oss i en mycket svårare situation i dag än vad vi gjorde för ett år sedan. Det är verkligen inte något som kan skyllas på EU:s politik; det handlar om hur saker ligger till, och Javier Solana gav några exempel i början av året. Ni kan, om ni vill, reflektera över tillståndet i Iran, där vi med möda strävar efter att få i gång samtal, och där ingen har någon egentlig aning om hur man ska förhindra de upptrappade händelserna. Nu är det möjligt att Irak i slutändan får en shiitisk regering som skulle kunna alliera sig med Iran, eftersom det palestinska valet vanns av Hamas, som är sammanlänkat med och finansierat av Iran, för att inte nämna Hizbollah och alla de övriga. Om ni beaktar vad detta scenario får för innebörd för världsfreden, och även kan betyda för vår tryggade energiförsörjning, och om man samtidigt har i åtanke hur energi utnyttjas som ett politiskt instrument av ett politiskt återupplivat Ryssland, något som i våra grannländer framkallar rädsla för att förlora oberoendet och friheten att fatta egna beslut, då kan det vara nedslående. Och detta är bara ett litet smakprov. Scenariot i sin helhet visar att vi, inom Europeiska unionen, befinner oss i en sämre sits när det gäller utrikespolitik än för ett år sedan, och att vi därför måste utveckla en strategi för att ta itu med situationen. Vi måste agera mycket mer förebyggande och upprätta förbindelser på ett sådant sätt att inget enskilt land bestraffas, oberoende av om vi ska ta itu med Ukrainas situation eller energipolitiken i allmänhet, utan att vi snarare enas i att försvara våra intressen. Våra medlemsstater och våra grannar måste förstå att vi inte har någon möjlighet att försvara våra intressen om vi inte gör det tillsammans, i stället för att var och en ser efter sitt eget hus. Ingen av oss kan rädda sig själv. Det är bara gemensamt som vi kan försvara våra intressen, och detta är något som måste sägas klart och tydligt.

(Applåder)

Vi har något att tillföra, och en plats där vi kan göra det är i Balkanländerna, där en folkomröstning i Montenegro samt förhandlingar om Kosovos tillstånd kommer att äga rum i år, så viktiga beslut är i görningen. Frågan är hur vi ska inbegripa Serbien i allt detta. Detta är en av de riktigt stora och svåra frågor som vi måste ta itu med. Det måste också ske en markant förbättring när det gäller transatlantiska förbindelser, så att ordning kan återinföras i det scenario som jag tidigare beskrev, med hjälp av våra delade värderingar.

Detta innebär också att vi måste vara starka nog för att påverka den amerikanska politiken, vilket innebär ett förstärkande av den förebyggande politiska dimensionen och dess egenskaper för dialog, för att säkerställa en tryggare tillvaro i en multilateral värld.

Det innebär att vi måste skärpa vissa av våra instrument. Vi hade velat se Javier Solana som EU:s utrikesminister den 1 januari 2007, men motgången med konstitutionen betyder att han inte kommer att bli det. Ett annat resultat av detta är att instrumenten måste förbättras för att maximera alla institutioners effektivitet i stället för att de börjar motarbetar varandra.

Som Javier Solana sa, denna multilaterala strategi är en anledning till att världen vill ha EU:s utrikespolitik. Allmänheten vill också ha den. Ingenting är så viktigt för dem som att vi vidtar gemensamma åtgärder på detta område, och detta ålägger oss plikten att förena oss med våra motparter på nationell nivå, lämna halvmesyrerna bakom oss och enas om tillvägagångssätt för att trygga våra medborgares rätt till liv.

(Applåder)

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! När den höge representanten inledde sitt uttalande hänvisade han till de första 31 dagarna av detta år – och följaktligen också till det österrikiska ordförandeskapet – som en turbulent period, och det var det verkligen. Bevis för detta finns i arbetsplanen för rådets första sammanträde under det österrikiska ordförandeskapet för två dagar sedan.

Det var viktigt att rådet övervägde de frågor som Javier Solana har hänsyftat till och fattade beslut som ledde fram till ett tydligt budskap, för det är verkligen viktigt att Europeiska unionen lyckas tala klart och tydligt till världen och uppträder enat när det gäller dagens viktiga frågor, och det gör vi naturligtvis tillsammans med kommissionen, samtidigt som vi strävar efter en dialog med er i Europaparlamentet. Jag skulle vilja påpeka att utrikesministern, många andra rådsordförande och jag själv hittills under de 31 dagarna med det österrikiska ordförandeskapet har haft flera möjligheter att komma hit och debattera många av de frågor som är viktiga för parlamentet, och att jag i går fick tillfälle att rapportera till utskottet för utrikeshandel om de utrikespolitiska aspekterna på rådets första sammanträde under österrikiskt ordförandeskap – och för detta är jag mycket tacksam. Det österrikiska ordförandeskapet har för avsikt att även fortsättningen vara villigt att engagera sig i diskussioner på rådets vägnar och önskar upprätthålla en dialog med ert parlament.

I detta korta uttalande skulle jag i grund och botten vilja inrikta mig på två frågor: först rådets första årsrapport till Europaparlamentet om de viktigaste aspekterna på och grundläggande alternativen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken – som denna punkt på föredragningslistan helt och hållet handlar om – och för det andra förbindelser mellan ert parlament och rådet när det gäller budgeten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP).

För det första, i det interinstitutionella avtalet från 1999 om budgetdisciplin och förbättring av budgetförfarandet preciseras det att rådet ska utarbeta en rapport om de viktigaste aspekterna och de grundläggande vägvalen när det gäller GUSP, tillsammans med de finansiella konsekvenserna för den övergripande budgeten. Följaktligen vidarebefordrade rådet rapporten för 2004 till parlamentet i april 2005, den som i dag står på vår föredragningslista, i vilken rådet anstränger sig för att följa parlamentets önskan och begrunda EU:s säkerhetsstrategi. Till följd av detta ägnas i rapporten särskild uppmärksamhet åt viktiga frågor som anknyter till detta, i synnerhet åt sådana aspekter på den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken som till exempel krishantering och konfliktförebyggande, kampen mot terrorism, nedrustning och icke-spridning av massförstörelsevapen och små vapen, yttre förbindelser i olika geografiska områden och så vidare.

Rådet ansträngde sig för att göra en heltäckande rapport som skulle ge en fullständig redogörelse för resultaten och verksamheten i samband med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Det är en förpliktelse att framställa dessa rapporter, och de bidrar till att göra det arbete som genomförts i samband med GUSP tydligt och genomblickbart. Det har gjorts ansträngningar för att tillmötesgå Europaparlamentets synpunkter, och till följd av detta innehåller rapporten ett särskilt kapitel med en översikt över framtida verksamhet och förslag till verksamhet för det kommande året samt möjliga svar på eventuella kriser som kan uppstå.

Om jag får övergå till mitt andra ämne, budgeten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, skulle jag vilja påpeka att förverkligandet av GUSP, liksom av en europeisk säkerhets- och försvarspolitik, utan tvivel är en av Europeiska unionens framgångssagor. Krishanteringsoperationerna i Balkan, Afrika, Asien och Mellanöstern har bidragit till att göra Europeiska unionen mer synlig på den internationella arenan. Fortsättningen av detta i enlighet med den europeiska säkerhetsstrategin är en prioriteringsfråga, men det enda sättet att göra det på ett effektivt sätt är med en lämplig finansiering. I slutsatserna i avtalet om nästa budgetplan begär Europeiska rådet att budgetmyndigheten ska öka finansieringen inom budgeten betydligt för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken för den period som inleds 2007 för att täcka det förutsebara behovet av anslag beräknat på grundval av de prognoser som rådet årligen lägger fram, med en rimlig återstående marginal för oförutsägbar verksamhet.

Ett resultat från trepartsmötet var ett avtal om att utöka GUSP:s budget med 40 miljoner euro, vilket sammanlagt blir 102,6 miljoner euro för innevarande år 2006, och även om detta är ett steg i rätt riktning ligger det stora utmaningar framför oss. Om Europeiska unionen börjar verka i Kosovo kommer detta förmodligen att kräva betydande finansiering, som man inte kommer att kunna tillhandahålla med den nuvarande budgeten för GUSP för 2006. Man håller på att lösa frågan om hur en situation av den här typen bör hanteras.

I ordförandeskapets rapport till Europeiska rådet om en europeisk säkerhets- och försvarspolitik (ESFP) ombads det österrikiska ordförandeskapet att fortsätta arbeta mot att säkerställa lämplig finansiering från budgeten för GUSP för civila uppdrag inom den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. Ordförandeskapet ser fram emot ett konstruktivt samarbete med Europaparlamentet i denna fråga och kommer inom kort att ge parlamentet de nödvändiga uppgifterna i enlighet med det avtal som uppnåddes under trepartsmötet om budgeten för 2006. Företrädaren för Kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik förväntas rapportera om ämnet i mars i år.

Låt mig avsluta genom att än en gång betona att ordförandeskapet ser fram emot ett konstruktivt samarbete med ert parlament för att nå en ökad och mer effektiv budget för GUSP i förhandlingarna om framtida interinstitutionella avtal och i budgetförfarandet för 2007.

(Applåder)

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Trots att vi under 2004 och 2005 upplevde de fruktansvärda händelserna i samband med tsunamin, håller jag med Javier Solana om att vi detta år står inför särskilt svåra politiska utmaningar.

Jag skulle vilja inleda med Ukraina och Ryssland, eftersom detta leder fram till en mycket viktig fråga. Som ni vet har kommissionen – ordförande José Manuel Barroso, kommissionsledamot Andris Piebalgs, och jag själv – verkat både i bakgrunden och i förgrunden för att underlätta dialogen mellan Ukraina och Ryssland. Det viktiga är, för det första, att vi – liksom de – har kommit fram till en lösning. För det andra har detta också lärt oss en viktig läxa, nämligen att energifrågan är mycket viktig och måste stå mycket högre på vår politiska dagordning. Energifrågan innefattar energisäkerhet, frågan om riskspridning och de olika sätten att hantera denna fråga i framtiden. Kommissionen kommer därför att förbereda ett meddelande om detta, som kommer att ta alla dessa frågor i beaktande.

Den andra frågan jag skulle vilja diskutera gäller valet i Palestina. Jag skulle vilja ge ett erkännande till Véronique De Keyser. Under svåra omständigheter träffades vi i Gaza för två veckor sedan, när säkerhetsläget ännu var oklart. Vi trodde att Hamas skulle få 30–40 procent av rösterna. Liksom alla andra överraskades vi av resultatet. Låt mig ändå säga att det viktigaste är att valet hölls på ett fritt, rättvist och relativt säkert sätt. Bara det är en prestation. Det får mig att tro att valobservatörsuppdragen blir allt viktigare. Vi ser det i Sri Lanka, Palestina, Gaza och Afghanistan, för att bara ge några få exempel. I framtiden kommer vi att se det i Kongo och i Haiti. Detta är ett mycket viktigt redskap som vi definitivt vill använda till förmån för alla våra europeiska vänner i parlamentet och rådet och för den europeiska allmänheten.

För att återkomma till Palestina, så hade vi ett mycket viktigt rådsmöte i måndags och ett kvartettmöte i måndags kväll. Javier Solana har redan berättat om den huvudsakliga ambitionen med de tre viktiga principerna: det måste finnas ett åtagande till icke-våld, den nya palestinska regeringen måste erkänna staten Israel, och den måste också stå fast vid sina existerande förpliktelser, dvs. Osloavtalet och färdplanen.

Emellertid står vi här också inför en utmaning. Den tillfälliga regeringen skulle kunna sitta under två till tre månader. Vad ska vi göra, särskilt när det gäller ekonomiskt stöd? Vi i kommissionen måste finna lösningar. Jag har redan sagt att vi skulle försöka frigöra 10 miljoner euro från vårt infrastrukturbidrag – det finns en del pengar där som kan betalas ut. Vi sa också att vi skulle hjälpa till med nyttigheter, och betala för dessa direkt till israelerna för att hjälpa även denna regering.

Men vi måste också se vad som kan göras med pengarna i Världsbankens fond. Den var spärrad och har inte betalats ut eftersom man ännu inte hade nått riktmärkena. En delegation från Världsbanken kommer att åka dit, och vi får se vad som kan göras. Detta innebär att vi kommer att försöka arbeta på ett konsekvent sätt, tillsammans med ordföranden, rådet, rådets generalsekretariat och Javier Solana för att se vilka verktyg som är de bästa för att så snabbt som möjligt åstadkomma en konsekvent, snabb och effektiv utrikespolitik.

Medan vi talar om utrikespolitiska frågor, det är snart dags för valet i Ukraina. Jag träffade helt nyligen Boris Tarasiuk. Vi vet hur viktigt detta val kommer att vara. En valobservatörsgrupp från OECD, som ni kanske ger ert stöd, kommer att spela en viktig roll.

Vi skulle också kunna säga att mycket har åstadkommits under 2005, till exempel när det gäller marknadsekonomins ställning, en fråga där vi arbetade tillsammans med ukrainarna. Vi skulle kunna arbeta med ett ganska stort antal frågor som är viktiga, såsom visumlättnader och återtagandeavtal. Vi hoppas att vi efter fria och rättvisa val kan erbjuda dem ett förbättrat avtal, kanske ett avtal om frihandel. Detta skulle ge dem en ännu bättre inställning och attityd gentemot oss.

Allt detta leder till de mer allmänna frågorna. Både Elmar Brok och Hans Winkler, rådets ordförande, har betonat vikten av sammanhållning mellan de olika instrument som står till EU:s förfogande under första och andra pelaren. Jag kunde inte instämma mer. Enligt vår åsikt är det en mycket viktig uppgift att se till att alla EU:s utrikespolitiska verktyg – utvecklingsstöd, diplomati, handelspolitik, civil och militär krishantering, institutionsuppbyggnad, humanitärt bistånd – fungerar som en del av ett sammanhängande helt, som sammanlänkade kuggar i en väloljad maskin. När allt kommer omkring är detta grunden för att kommissionen ”skall fullt ut medverka” i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Det speglar också den riktning i vilken det konstitutionella fördraget tog oss. Som Elmar Broks betänkande belyser spänner de säkerhetsutmaningar vi står inför över de fält som täcks av samtliga av EU:s tre pelare.

Säkerhet handlar inte bara om försvar och militär mobilisering. Det handlar också om civil krishantering och en klok hantering av bilaterala förbindelser – och vi har många sådana. Det handlar också om allmänhetens hälsa. Tänk på fågelinfluensan. Det handlar om miljön. Tänk på Kyotoprotokollet. Det handlar om kampen mot terrorism och organiserad brottslighet. I går hade vi Afghanistankonferensen. Det handlar också om att tillsammans arbeta med institutionsuppbyggnad, eller om att bekämpa problemen med narkotika. Vi har så många verktyg som vi kan använda och använda tillsammans. Det handlar inte bara om energiförsörjning och priser, utan också om kampen mot fattigdomen i världen och om vår förmåga att integrera vår invandrarbefolkning.

EU uppmanas mer och mer att möta dessa globala plikter inom området fred och säkerhet. Nu har vi en imponerande uppsättning verktyg med vilka vi kan göra detta. Men en bra verktygslåda är inte till någon nytta om verktygen inte fungerar mycket bra tillsammans. Detta måste därför vara vår målsättning. En effektiv krishantering kräver verktyg som kompletterar varandra. Vi behöver starka gemenskapsinstrument som används vid sidan av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP). Det är ett recept som kan fungera. Vårt bidrag till fredsprocessen i Aceh är till exempel en blandning av GUSP och gemenskapsinstrument. Kommissionen finansierade också bland annat president Martti Ahtisaaris fredsförhandlingar, med hjälp av mekanismen för akuta ingripanden. Vi har alltså försökt att vara flexibla.

Inom GUSP lanserades Europeiska unionens övervakningsuppdrag i Aceh, för att övervaka efterlevnaden av fredsavtalet. Samtidigt utvecklade kommissionen och medlemsstaterna, i samarbete med världssamfundet, ett långsiktigt åtgärdspaket för att stödja fredsprocessen. Ett annat exempel är gränsövervakningsuppdraget i Moldavien och Ukraina, där kommissionen finansierar spridningen av mobila team för att ge råd och arbetsplatsanknuten utbildning till moldaviska och ukrainska tull- och gränstjänstemän.

Det långsiktiga målet att underlätta en lösning av Transnistrienkonflikten är i linje med målet för EU:s särskilda representant. Gränsövervakningsuppdraget och EU:s särskilda representant har sålunda ett nära samarbete. Vår uppdragschef verkar också som hans politiska rådgivare, och en medlem av hans grupp är placerad tillsammans med vårt uppdrag. De första resultaten är i högsta grad positiva. Gemenskapsstödet ökar det inflytande som stödet från GUSP har, och vice versa.

I ingetdera av fallen skulle EU:s bidrag ha varit så mångsidigt och meningsfullt utan användande av både gemenskapsinstrument och GUSP-instrument. Och, viktigast av allt, effekten på platsen – på människornas liv – skulle vara betydligt mindre.

Vi behöver också förbättra EU:s aktuella verktyg till stöd för våra säkerhetsmål. Diplomati kräver både morötter och piskor, vare sig vi talar om massförstörelsevapen eller om att främja stabilitet och välstånd i vår närhet. Tillgång till världens största inre marknad eller våra ansenliga stödprogram är en betydande morot. Denna kompletterande användning av gemenskapsinstrument och GUSP-instrument måste vara regel, inte undantag.

Under 2006 är uppgiften för oss alla – parlamentet, rådet och kommissionen – att arbeta för att förbättra sammanhållningen mellan våra olika pelare och våra politiska program. Frågan kommer också att behandlas i det idédokument om EU:s externa projekt som ordförande José Manuel Barroso aviserade vid Hampton Court, och som nu planeras till Europeiska rådets möte i juni. Kommissionen kommer att särskilt fokusera på att förbättra sin krishanteringsförmåga. Inom Generaldirektoratet för yttre förbindelser kommer ett ’krisprogram’ att förbättra samordningen av både inrikes- och utrikespolitiken. Det kommer även att garantera ett effektivare genomförande av projekt och arbetsoperationer. Det kommer att komplettera våra nuvarande verktyg såsom gemenskapens räddningstjänstmekanism, humanitärt bistånd och mekanismen för akuta ingripanden.

Vi vill också förbättra vår strategi för katastroflarm och katastrofberedskap. I de nya budgetplanerna kommer stabilitetsinstrumentet också att hjälpa till att garantera kontinuitet mellan kortsiktiga och långsiktiga ingripanden. Vårt mål är att utveckla flexibla och lyhörda lösningar för krissituationer och på så sätt vara en bättre partner för krishanteringens militära komponent.

Slutligen kommer vi också att ha ett nära samarbete med budgetmyndighetens båda parter för att se till att det finns tillräckliga resurser för GUSP. Kommissionen välkomnar den kraftiga ökningen av GUSP-budgeten för 2006, vars syfte är att möta konkreta nya krav. Vi vet att det kommer att finnas nya krav.

Vi hade också förståelse för Europeiska rådets slutsatser när det gäller de kommande budgetplanerna. Vårt gemensamma mål måste vara att ha tillräckliga resurser för att täcka prioriteringar när det gäller de yttre förbindelserna, med beaktande av minskningen på 20 procent i kommissionens förslag för rubrik 4. I ljuset av tidigare erfarenheter kommer en särskild fråga att vara att se till att det finns tillräcklig flexibilitet för att reagera på oförutsedda behov. Jag hoppas också att det kommer att finnas fortsatt stöd för vårt stabilitetsinstrument så att vi kan göra verkliga framsteg när det gäller krishantering och koherens.

Dessa är de viktigaste dragen i hur vi skulle vilja möta 2006 och dess politiska utmaningar.

(Applåder)

  João de Deus Pinheiro, för PPE-DE-gruppen. – (PT) Inget av det som sagts är nytt för mig, eftersom jag under många år har instämt med mina vänner Javier Solana och Benita Ferrero-Waldner. Den enda punkt där jag är oense är uppfattningen om att anslagen är tillräckliga för att EU ska kunna vara en aktör på den internationella arenan, som Javier Solana uttryckte det, något som våra partner och medborgare kräver. Så är inte fallet. Så är inte heller fallet när det gäller anslag till organisation, och det rätta vore att fundera på hur vi bäst ska utnyttja de instrument som tillhandahålls i Nicefördraget på ett sådant sätt att vi mer effektivt kan samordna interna åtgärder och intern organisation.

För att lösa denna brist på anslag måste vi fastställa prioriteringar, och i detta avseende är institutionernas stöd avgörande. Dessutom är parlamentets stöd nödvändigt om vi ska nå en överenskommelse, med rådfrågning i förväg i stället för att bli underrättad efter fullbordat faktum. Det råder därför ingen större skillnad mellan det som vi hör från rådet och kommissionen när det gäller riktlinjerna. Men inte ens framstående kockar, inte ens de bästa kockar som Bocuse eller Alain Ducas, kan göra skapliga omeletter utan ägg.

Nu för tiden är det å andra sidan, utöver enighet mellan EU:s institutioner, viktigt att garantera strategiska partnerskap med våra viktigaste partner, och det viktigaste är ett transatlantiskt partnerskap, därefter kommer strategiska partnerskap med Ryssland och Kina, och på nästa nivå med Indien, Brasilien, Indonesien och Pakistan. Denna aspekt är avgörande med tanke på de internationella problemen i fråga, som penningtvätt och narkotikasmuggling, men för att förverkliga detta måste anslagen finnas där via de olika kanalerna.

Herr talman! En annan fråga, som Benita Ferrero-Waldner i korthet berörde, är invandring. Med tanke på EU:s åldrande befolkning under de kommande årtiondena kommer vi att behöva en betydande andel invandring, både från syd och öst. Vi kommer att behöva övervaka denna situation, både aktivt och förebyggande, och det kommer att krävas en inrikespolitik som tillåter oss att ta emot och integrera dessa invandrare på ett lämpligt sätt och att kontrollera våra yttre gränser mer effektivt, med tanke på att utvidgningen förändrade de gränser som fanns där ända tills nyligen.

När det gäller de mest omtvistade frågorna i denna debatt skulle jag vilja säga att vi kan samsas med både Palestina och Iran. Vi måste vara försiktiga och förståndiga, men vi måste också hålla oss till våra principer med bestämdhet. Vi får under inga omständigheter vackla när det gäller de principer som alltid har väglett oss, och som, särskilt i denna fråga, har varit gällande sedan början av 1990-talet. Vi måste också ge den andra sidan visst svängrum. ”Fasthet” och ”försiktighet” borde vara ledorden i debatten om Iran och Mellanöstern. En nyckelfaktor sedan många år när det gäller Balkan är Kosovo, och där fortsätter vi att betona att territoriell integritet måste upprätthållas och att minoriteter måste respekteras. Om inte dessa två principer upprätthålls i Kosovo kommer vi att ha stora svårigheter att nå någon som helst slags stabilitet i regionen.

Herr talman, mina damer och herrar! Tryggad energiförsörjning är naturligtvis en teknisk fråga, men det har också blivit politik eftersom trenden när det gäller tillgång kommer att plana ut under de kommande åren, medan efterfrågan fortsätter att stiga. Följaktligen kommer spänningarna att öka, och jag skulle vilja föreslå att eftersom större länder klarar sig med sin vitala försörjning skulle vi kunna genomföra en djupgående och omfattande studie om möjliga scenarier och strategier för att ta itu med dessa. Om vi inte gör detta kan vi vänta oss en del överraskningar.

(Applåder)

  Martin Schulz , för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Javier Solanas redogörelse för inledningen av 2006 är allvarsam. Det som Hans Winkler i grund och botten hade att säga framhöll det nuvarande ordförandeskapets åsikt om att detta år blir besvärligt, och kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner för sin del sa i stort sett samma sak. Vi står alltså inför utmaningar.

Européerna måste känna till att det som Solana, Winkler och Ferrero-Waldner har fastställt inte är något annat än Europeiska unionens grannskapspolitik, vid vars tröskel de beskrivna krisregionerna står. Dessa befinner sig i ett kritiskt utvecklingsskede, och det finns inneboende risker där som hotar varje enskild medborgare av denna vår union. Det finns inget annat sätt att uttrycka det.

Om man i stället övergår till att överväga Elmar Broks beskrivning i hans betänkande om den europeiska utrikespolitikens aktuella tillstånd i händerna på de verkställande institutionerna, på de instrument som finns tillgängliga för institutionerna själva och för oss i parlamentet, finner man det vara en lika allvarstyngd redogörelse.

Europeiska unionens utrikespolitik utgör mer än någonsin kärnan i EU:s politiska upplägg, och det är värt att notera att det är något som folket vill ha och stöder, som Elmar Brok så riktigt påpekar. Låt oss dock vara ärliga mot oss själva: vi har inte tillräckligt av de instrument som krävs i en europeisk politik för att vara effektiv och plikttrogen gentemot dess uppgift, vilket innebär att vi i parlamentet måste insistera på att det sker förbättringar på detta område.

Låt oss ta Ukraina som exempel: för ett år sedan såg vi alla hur effektivt vi kan agera när vi är närvarande på plats med hela vår kapacitet samlad i personer som Javier Solana, vår unions höge representant, bemyndigad att tala och agera för oss alla, samt den polske presidenten Aleksander Kwasniewski, ledare för en omedelbart angränsande stat med goda möjligheter att utöva inflytande i landet och med ständig uppbackning av övriga regeringschefer, som i sin tur kan påverka andra parter – den ryska regeringen till exempel – genom Europeiska unionen – hjälpte dessa män till att föra den orangefärgade revolutionen till ett fredligt slut. Nu har ett år gått, och i dag får vi höra av ukrainska besökare att mycket av det som har uppnåtts under det senaste året återigen står på spel och drivs tillbaka. Jag behöver inte tillägga något när det gäller beskrivningen av det hot som energisituationen utgör, och som naturligtvis också påverkar Ukraina allvarligt.

Hur är det egentligen möjligt att det som vi firade med sådan entusiasm för ett år sedan nu kommer att drivas tillbaka på detta sätt – under loppet av ett år? Detta är något som vi måste begrunda, och Hans Winkler har rätt när han säger att vi måste göra det inom ramen för budgetplanen, för det är helt oacceptabelt att rådet ska basunera ut vårt behov att ta på oss internationella förpliktelser till världen varje gång som det sammanträder, och sedan skära i den finansiering som dessa förpliktelser kräver.

(Applåder)

Det är dock en sak som står helt klar, inte minst när det gäller den finansiella situationen, och det är att vi måste engagera oss tillräckligt för att skapa all den stabilitet som vi kan i Mellanöstern. Hamas måste verkligen ta avstånd från våld, men EU måste också hålla sitt ord, och vi måste tala med Hamas om vi inte vill begå samma misstag med att inte erkänna ett legitimt val som i Algeriet. Vi måste ha det klart för oss själva, för att vi håller det vi lovar är ytterligare ett bidrag till freden. Om vi gör det kan vi också kräva det av andra – särskilt av Hamas – att de ska gå mot demokrati, och jag hoppas att vi kommer att lyckas med detta.

(Applåder)

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! En gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som främjar EU:s värderingar i världen och ger våra grannar fred och säkerhet är vad liberaler och demokrater strävar efter. Men det är vad EU:s ledare uppenbarligen misslyckas med att tillhandahålla.

Genom ett gemensamt handlande skulle vår union ha kunnat använda sitt inflytande för att främja demokrati och stabilitet. I stället har den genom sin politik gett sitt tysta stöd till förtryckande stater såsom Tunisien, Egypten och Syrien. Vi krävde aldrig att diplomatin skulle förutsätta ett frisläppande av demokrater såsom Egyptens Ayman Nour, eller, i Asien, rätten för oppositionsledaren Sam Rainsy att fritt återvända till sitt land. Han lever nu i exil, medan vi finansierar Hun Sens diktatur.

Fru Ferrero-Waldner, herr Solana, varför är ni förvånade över det palestinska valresultatet? EU har delat ut löften om demokrati, fred och mänskliga rättigheter i Palestina, medan vårt utvecklingsbistånd har finansierat al-Fatah, vars medlemmar nu bränner bilder av en av våra statsministrar. Samtidigt har fredsförhandlingarna inte kommit någonstans. Långt ifrån att vara en nyckelspelare, herr Solana, är konsekvenserna av EU:s misslyckande uppenbara för alla.

Israel låter sig inte avskräckas utan bygger en mur runt östra Jerusalem, vilket står i strid med landets åtaganden enligt färdplanen och internationell lag. Palestinierna, trötta på långsamma framsteg och undermålig social service, vänder sig till Hamas vid valurnan. Och nu är prognosen dystrare än någonsin. Efter att ha krävt demokrati talar några EU-ledare nu om att undandra sig en av de enda demokratiskt valda regeringarna i arabvärlden! Självklart måste Hamas avstå från våldshandlingar och ta ställning för en tvåstatslösning. Men det måste också Israel göra. Som den palestinska diplomaten Leila Shahid sa i dag: ”Det krävs två för att dansa tango.”

Kommissionsledamoten har talat om en politik baserad på de mänskliga rättigheterna, rättsstatsprincipen och demokratiska principer, men var finns tonvikten på dessa vackra ord när en pragmatism tom på principer så ofta är dagens sanning?

Ett globalt initiativ för fredlig konfliktlösning skulle vara en betydande motpol till den hårdföra amerikanska attityden. Detta är anledningen till att liberaler och demokrater anser att tiden är inne för en ansvarig, väl finansierad och värderingsdriven europeisk utrikespolitik. Enligt en Eurobarometerundersökning är detta en önskan som delas av 70 procent av våra medborgare.

Herr Solana! Liberaler och demokrater motsätter sig att man struntar i eller förbiser parlamentets åsikter i frågor av global betydelse. Vi vill se mindre av er på TV och mer av er här i parlamentet. Och vi är trötta på rådets förtegenhet och dess åsidosättande av parlamentets rätt att först rådfrågas om politiska prioriteringar. Dessa rättigheter finns nedskrivna i artikel 21 i fördraget om Europeiska unionen och i det interinstitutionella avtalet från 1999.

Vi står inför många svåra utmaningar: att demokratisera vårt grannskap, speciellt tidigare Sovjetrepubliker som nu är utelämnade åt Rysslands energipolitik, att se till att valet i Vitryssland sker på ett fritt och rättvist sätt, och att se till att folkomröstningarna i Kosovo och Montenegro inte leder till våld.

Utrikespolitikens roll får inte sluta där. Jag förstår att vapenförsäljning till Kina åter står på rådets dagordning, och ändå har Kina fortfarande inte avsvurit sig massakern på Himmelska fridens torg, och inte heller, efter 16 år, frisläppt alla dem som fängslades. Så vi kräver en försäkran från er, herr Winkler, att det österrikiska ordförandeskapet inte kommer att häva EU:s vapenembargo.

(Applåder)

Mest brådskande är Iranfrågan. Internationella atomenergiorganets styrelse träffas i morgon för att besluta om man ska rapportera Iran till säkerhetsrådet. Att hindra Iran från att bygga kärnvapen måste vara vårt mål. Därför måste EU åta sig att respektera Internationella atomenergiorganets beslut som väntas i mars. Men det starkaste och mest övertygande budskap vi över huvud taget kan ge är att göra framsteg i nedrustningen av de nuvarande kärnvapenmakterna, i linje med de åtaganden vi har gjort. Ett EU som lär sig använda sin muskelstyrka som en kraft för det goda är sannerligen en kraft att räkna med.

(Applåder)

  Daniel Marc Cohn-Bendit , för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman, fru Ferrero-Waldner, herr Solana, herr Winkler, mina damer och herrar!

(DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr Solana, mina damer och herrar! De rådande situationerna i Palestina och Iran är mycket riktigt svåra, och jag avundas ingen som försöker ingripa i dem. Jag anser att Europeiska unionens enda möjlighet är att i klartext förklara fakta och undvika tvetydigheter. Vi måste vara entydiga. Hamas’ stadga från 1988 är verkligen förfärlig, och de som har läst den kan inte annat än att rysa, men Hamas har nu förtroendeuppdrag, och när vi har att göra med dem måste vi göra det klart att utrikespolitik och förbindelser med Israel inte är Hamas’, utan president Mahmoud Abbas ansvar. Det är honom som vi måste ge en möjlighet. Vi måste, en gång för alla, uppmana Israel att ge honom en möjlighet att visa att det finns en annan politik än den som Hamas hyllar. Om vi misslyckas med detta, då kommer vi att förlora.

Det får inte finnas ett spår av tvetydighet i vår hållning när det gäller Hamas, inte bara angående fredsfrågan, utan också när det gäller fundamentalism. Det finns en risk för att ett fundamentalistiskt samhälle blir verklighet. Det enda sättet vi kan skapa trovärdighet på är om vi inte heller väljer våra ord när vi samtalar med Israel. Det finns ingen framtid för palestinierna om de är besegrade och ockuperade. Detta är något som Israel måste förstå. Detta är ett politiskt område där det krävs en förändrad strategi. En mur som symboliserar erövring är inte den slags mur som leder till trygghet.

(FR) När man reflekterar över vår historia – er egen historia till exempel – från det ögonblick när ni demonstrerade mot Nato ända fram till den tidpunkt då ni var dess generalsekreterare, när man tänker på min egen historia, när man tänker på Hans Fischers historia, då säger man till sig själv att det är viktigt att aldrig ge upp hoppet om att människor kan förändras, och detta gäller Hamas.

(DE) Men vi kan inte bara sitta och vänta och se vad som händer. Denna förändring är nödvändig för vår egen säkerhet, och vi måste tvinga Hamas att ändra sig. Vi kan enbart göra det om israelerna och palestinierna verkligen begriper att det inte finns någon debatt vad Europeiska unionen beträffar: Israels existensrätt är inte längre en fråga för diskussion, och vi anser inte längre att det är godtagbart med en diskussion om detta.

(Applåder)

Palestiniernas rätt till en stat är inte längre en fråga för diskussion, och vi anser inte längre att det är godtagbart med en diskussion om detta. Dessa två frågor är oskiljaktiga, och om vi lyckas få detta faktum accepterat kommer vi kunna göra något även i denna problematiska situation.

Ståndpunkten när det gäller Iran är densamma. Även det landet har en rätt till tryggad energiförsörjning. Eftersom jag tillhör De gröna är jag inte för kärnkraft, men vi kan inte ha en situation där vissa stater bara använder kärnkraft, medan vi samtidigt talar om för Iran att landet inte kan använda det. Detta är omoraliskt, inget annat än omoraliskt. Låt oss till varje pris säga ”nej” till atombomben, men vi måste även erbjuda Iran säkerhet för dess territorium, för detta har varit landets stora fasa sedan Irak attackerade det. Detta är vår uppgift – tydlighet och säkerhet kommer att leda oss igenom den.

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman, herr Solana, fru Ferrero-Waldner, herr Winkler! Jag skulle vilja ta tillfället i akt, eftersom det är så ovanligt att Javier Solana närvarar i kammaren, att beröra en eller två aspekter av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken som min grupp finner särskilt problematiska. Jag kommer att grunda mina anmärkningar på rådets operativa program för 2006, eftersom det är det nyaste bakgrundsdokumentet. Vad noterar vi?

För det första den oproportionerliga betydelse som GUSP:s militära dimensionen har fått. Det är med fullkomlig glupskhet som man i programmet räknar upp alla styrkor, snabbinsatser, stridsgrupper, den europeiska försvarsmyndigheten och det strategiska partnerskapet mellan Europeiska unionen och Nato, en efter en. EU-25 har sålunda intrycket av att man spelar med de stora grabbarna, men deras självtillräcklighet är skenbar och felplacerad.

Å andra sidan – och detta är min andra iakttagelse – är de stora öppna såren i några av världens mest känsliga regioner, sår som uttryckligen kräver viss politisk kreativitet från EU inför de amerikanska ledarnas och deras allierades oansvariga inställning, åsidosatta i agendan för GUSP. När det gäller det operativa programmet för 2006 innebär detta således att på totalt 14 sidor text klarar man av Främre Orienten på mindre än två och en halv rader, som utnyttjas för att avslöja för oss att, och jag citerar: ”Europeiska unionen kommer att fortsätta sina ansträngningar för att genomföra färdplanen”. Det nämns inte ett ord om de israeliska ledarnas val av en unilateral strategi, som tydligt strider mot andan i färdplanen och mot alla fredsprocesser. Irak, för sin del, tilldelas tre rader, men det nämns ingenting alls om kriget eller om Bush’ katastrofala strategi, vilket försätter oss alla i ett tragiskt dödläge.

Det leder mig fram till vår huvudsakliga kritik, som jag redan hade möjlighet att uttrycka i just denna kammare i juni 2003 vid det tillfälle då er rapport om den europeiska säkerhetsstrategin offentliggjordes – som fortfarande är giltig, herr Solana. I rapporten ges en apokalyptisk beskrivning av de nya hoten utan att man ens analyserar de bakomliggande orsakerna, och man läser med ren misstro att – jag citerar – ”genom samarbete kan Europeiska unionen och Förenta staterna bli en stor kraft för det goda i världen”.

Så, herr Solana, vad är er bedömning av två års genomförande av denna strategi? Har världen blivit en tryggare och mer rättvis plats? Enligt min uppfattning är Främre Orienten, dit jag nu tänker vända min uppmärksamhet, en bra måttstock för att mäta detta.

Eftersom vi är inne på ämnet, tillåt mig påpeka för våra kolleger att Leïla Shahid, Palestinas nya chefsdelegat till Europeiska unionen, närvarar på åhörarläktaren, och jag skulle vilja ge henne ett varmt välkomnade.

(Applåder)

Även före valet i Palestina uppmanade jag till att de europeiska diplomaternas hårda men korrekta rapport om Jerusalem, som rådet hemlighöll för att inte påverka förbindelserna med de israeliska myndigheterna, skulle tas upp på parlamentets föredragningslista.

Varför sitter vi här i dag med denna fråga? I likhet med flera av mina kolleger har jag precis återvänt från Palestina, där vi övervakade parlamentsvalet. Det gjorde oss alla nöjda och rörda att iaktta på vilket exemplariskt sätt valet genomfördes där, den festliga stämningen på gatorna, trots ockupationen, och hur vi, som utlänningar, välkomnades. Stoltheten att kunna visa världen det palestinska folkets förmåga att bygga en demokrati är en stor tillgång för framtiden som valresultatet inte får överskugga. Detsamma gäller för palestiniernas önskan att skapa fred med grannen Israel, och att få två folk och två stater, något som blev ämnet för alla de konversationer som vi lyckades ha. Den som tog risken att svälta dessa män, kvinnor och barn, eller att verkligen radikalisera dem genom att stoppa deras livsnödvändiga hjälp, skulle därför komma att axla ett tungt ansvar. Låt oss i stället räkna med denna längtan efter demokrati och en rättvis fred, något som i stor utsträckning har tagit överhanden i dagens palestinska samhälle och som varje palestinsk myndighet måste ta med i beräkningen. Det är just framtiden för partnerskapet mellan de två regionerna som står på spel här.

När det gäller valresultatet bör vi vara försiktiga med att inte analysera det helt och hållet från ett internt palestinskt perspektiv. Det allmänna förkastandet av Fatah är säkerligen äkta. Alla hegemoniska styren tenderar att avlägsna sig från samhället. Men hur kan man ändå undgå att inse att den palestinska myndigheten främst har förlorat sin trovärdighet hos medborgarna, eftersom den inte har lyckas med att förbättra deras öde eller erbjuda dem nya möjligheter på grund av den blockerade fredsprocessen? Efter de stora förhoppningarna för tio år sedan har man nu en känsla av extrem förbittring gentemot den fortsatta ockupationen, utvecklingen med bosättningarna, byggandet av muren, de ”riktade” morden, arresteringarna, kvarhållandet av fångar, det dagliga våldet och de allt sämre levnadsvillkoren till följd av att territorierna spärras av. När det gäller den palestinska staten och Jerusalem verkar den palestinska myndigheten ha godtagit en hel del och på så sätt uppnått mycket lite.

Vad bör man då göra? Som ni sa, herr Solana, råder det inga tvivel om vi borde utöva påtryckningar mot Hamas för att stoppa våldet och mordförsöken. Men vad säger ni till de israeliska myndigheterna? Jag har inte uppfattat något när det gäller denna fråga. Vi måste också tydligt visa att för vår del finns det ingen version för ”varierande geometri” i den internationella rätten. Precis som alla stater har Israel en plikt att uppfylla när det gäller säkerhetsrådets resolution. Landet måste också följa Internationella brottmålsdomstolens rekommendationer. Det måste genomföra sina åtaganden enligt färdplanen.

Herr talman! Mot denna bakgrund säger det sig självt att den inställning som vi bör inta när det gäller våra diplomaters rapport om Jerusalem är följande, nu mer än någonsin: vi måste offentliggöra den på en gång, genomföra dess rekommendationer och slutligen, mer generellt, välja ett verkligt alternativ till president Bushs strategi, som har misslyckats i Främre Orienten och ända bort till Mellanöstern. Låt oss vara uppmärksamma på de larmsignaler som stiger upp från samhällen på gränsen till förtvivlan.

  Talmannen. – Jag antar att alla talare känner till att det kommer upp en punkt på vår föredragningslista som särskilt avser analysen av situationen i Mellanöstern, resultatet av det palestinska valet och om denna rapport, som Francis Wurtz hänvisade till, bör offentliggöras eller inte. Ni har valt att organisera debatten genom denna uppdelning. Jag antar att ni är medveten om att ni i själva verket ändrar föredragningslistan och tar upp punkter som ska diskuteras senare.

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! När jag för exakt en vecka sedan övervakade det palestinska valet för parlamentets räkning var det i synnerhet en ofantlig banderoll som fångade min blick. Det var i Ramallah, och den föreställde ayatolla Khomeini tillsammans med Hamas ledare Ahmed Yassin och Abdel Aziz Rantisi. Det politiska budskapet var kristallklart. Hellre än att sträva mot överenskommelser eller fred med den judiska staten borde vi riva ut denna sida ur historieboken, för det är vad Khomeini uppmanade till, och enligt den nuvarande iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejad är detta visa ord.

I kombination med de kärnvapenambitioner som finns inom mullornas regim i Teheran – den fridfulla karaktär som kännetecknar denna kan starkt ifrågasättas – skapar detta en verklig prövning för västvärlden, EU och Förenta staterna. Historikern Dan Diner kommenterade det palestinska parlamentsvalet genom att säga att ”med Hamas i Ramallah har Iran flyttat sig mycket närmare Israel”, och han hade rätt. Enligt de senaste rapporterna från Teheran anser många västvänliga iranier att denna utveckling är barbarernas långsamma seger över civilisationen. Jag hoppas uppriktigt att EU:s institutioner i stället för att dela denna känsla av resignation kommer att inta en fast ståndpunkt för Israels existensrätt och följaktligen för vår egen civilisation.

  Inese Vaidere, för UEN-gruppen. – (LV) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja rikta rådets och kommissionens uppmärksamhet mot fyra frågor där det krävs snabba och konsekventa åtgärder inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Den första prioriteringen är grannskapspolitiken. För det första, vägen framåt för Ryssland och Ukraina. Vi borde ta hänsyn till att Ryssland för tillfället inte har goda förbindelser med någon av sina grannstater, eftersom förbindelserna inte har skapats på grundval av ömsesidig respekt och företräde, utan genom att de gett sig själva till känna genom ekonomiska eller energirelaterade sanktioner, och genom att vägra att underteckna avtal om gränser som har utarbetats. Ryssland blockerar för tillfället Ukrainas export av livsmedelsprodukter. Jag uppmanar därför Javier Solana och kommissionen att vidta omedelbara åtgärder för att uppmuntra till att denna blockad hävs, och samtidigt påminna Ryssland om att sådana åtgärder står i tydlig strid med Världshandelsorganisationens krav, som Ryssland har förklarat sig villigt att ansluta sig till.

För det andra, gasförsörjningskrisen i Ukraina, Moldavien och Georgien fungerade som en väckarklocka för EU, och den visade att försörjningen inte är tryggad, att det är nödvändigt med ett stort antal försörjningskällor, liksom en samordning mellan Europeiska unionens energi- och säkerhetspolitik och medlemsstaterna.

För det tredje borde vi mot denna bakgrund nämna avtalet om Nordeuropas gasledning, där den före detta tyska förbundskanslern har fått en befattning när det gäller dess genomförande, något som ger upphov till oro för politisk korruption. Genom att inte bedöma denna händelse från sina egna ståndpunkter med tillräcklig fasthet minskar EU:s institutioner EU-medborgarnas förtroende och hindrar oss för övrigt från att tala om att bekämpa korruption i andra delar av världen.

Nu skulle jag vilja tala om en annan region – Kina. För tillfället befinner sig Kina i en fas av snabb utveckling, och landet är redo att ge hög prioritet till att inleda ett samarbete med Europeiska unionen. Om vår dialog med Kina inte blir mer uppriktig och konstruktiv kan landet i stället ägna sig åt att skapa närmare förbindelser i en annan riktning.

Slutligen, när det gäller förbindelser mellan rådet och parlamentet skulle vi inte bara vilja se samråd, utan också att Europaparlamentets åsikt faktiskt beaktas, särskilt när det handlar om det som brukar kallas för att ”uppträda enat”.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Kampen mot terrorism måste vara en prioriteringsfråga inom den gemensamma utrikes- och försvarspolitiken. Man gör helt rätt i betänkandet när man riktar uppmärksamheten mot betydelsen av respekt för mänskliga rättigheter och medborgerliga rättigheter. Jag skulle vilja ta detta tillfälle i akt för att uttrycka min fullständiga och ovillkorliga solidaritet med den danske premiärministern som för närvarande befinner sig under enorm press när det gäller att vidta åtgärder mot de karikatyrtecknare som var dumdristiga nog att avbilda ingen mindre än profeten Muhammed.

Islamiska länder, inbegripet Turkiet – som är ett av EU:s kandidatländer – kräver ursäkter och sanktioner, och insisterar till och med på en bojkott av danska produkter. Premiärminister Anders Fogh Rasmussen har mer än rätt när han hävdar att det inte finns någon demokrati utan åsiktsfrihet. Rådet, kommissionen och parlamentet borde stå enade och försvara våra friheter. Om de inte lyckas med det, så är det nästan inte mödan värt att ens tala om en säkerhets- och försvarspolitik, för det kommer inte att finns någonting alls kvar att försvara.

  Bogdan Klich (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Tidigare i dag hävdade Javier Solana att Europeiska unionen måste vara en global aktör. Det krävs därför en konsolidering av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, och den konstitutionella krisen hjälper verkligen inte saker och ting på traven. Sammanhållning kan dock inte uppnås till fullo genom gemensamma institutioner. Sammanhållning uppnås i huvudsak genom en gemensam politisk vilja. En hel del kommer därför att bero på personligt handlande, gott omdöme och sådan kreativitet som Javier Solana och Benita Ferrero-Waldner har visat prov på i år.

Ferrero-Waldner har också utlovat ett särskilt meddelande om tryggad energiförsörjning i Europeiska unionen. Det hänvisas dessutom till behovet av att utarbeta en strategi för tryggad energiförsörjning i Elmar Broks betänkande. Det finns i själva verket bara halvhjärtade lösningar eller nödfallslösningar. Det som Europeiska unionen egentligen bör göra är att sätta upp mål för oss själva för att skapa en äkta, gemensam politik för tryggad energiförsörjning. Först då kommer det att bli möjligt att förhindra situationer liknande den som uppstod för två år sedan, när ryska leverantörer utövade utpressning mot Vitryssland eller då Ryssland utövade utpressning mot Ukraina i början av denna månad. Medlemsstater i Centraleuropa påverkades också. Vill vi verkligen bli föremål för utpressning av detta slag i framtiden, och vill vi verkligen frysa som människor fryser i Georgien just nu? Det enda alternativet är en gemensam energipolitik för Europeiska unionen.

Ett annat påpekande jag skulle vilja göra är att vår politik gentemot Ryssland borde ändras. Det finns utrymme för kritik när det gäller avsaknaden av framsteg inom vissa områden. Det hänvisas till två av dessa i Elmar Broks betänkande, nämligen problem som gäller de mänskliga rättigheterna och frågan om att minska antalet vapen i Kaliningradregionen. Listan skulle egentligen kunna göras mycket längre, så att den omfattar en gemensam lösning för regionala konflikter, särskilt i Transnistrien och södra Kaukasus, tillsammans med hela Kaliningradpaketet.

  Pasqualina Napoletano (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Som européer måste vi respektera resultatet av det fria valet i Palestina och uppmuntra de valda att bilda en regering som väljer förhandlingsvägen, erkänner Israel och avstår från våld, vilket president Abu Mazen själv har gett uttryck för.

Valresultatet speglar också det lidande och den förnedring som utgör vardagen under en ockupation, inpressad mellan kontrollstationer, mur och bosättningar, och samtidigt ljuder det som en allvarlig kritik av palestinska politiker. Det ensidiga tillbakadragandet från Gaza har, av förklarliga skäl, automatiskt försvagat president Abu Mazens ställning. Detta ger upphov till två absoluta behov: att inte ge upp möjligheten till att förhandla fram ett fredsavtal och att uppmana båda parter att avstå från alla handlingar som skulle kunna äventyra freden.

Jag instämmer därför i de tydliga villkor som ni, herr Solana, har satt upp för palestinierna. Men jag vill i samma anda fråga er: har ni inga invändningar mot Israel, som aldrig har godtagit idén att verka enligt färdplanen? Denna debatt tog sin början i det israeliska samhället. Dessutom har Hamas självt under ett helt år visat sin förmåga att respektera en fred som förhandlats fram. Jag anser att Israel bör sätta stopp för bosättningarna och undvika att vidta några åtgärder för att annektera östra Jerusalem.

I fråga om ekonomiskt stöd håller jag med er helt och hållet: det är av största betydelse att förhindra en kollaps och att bedöma situationen som den utvecklar sig. Jag vill i samma anda ställa en fråga till er, herr Solana, liksom till rådet och kommissionen: anser ni inte att vi bör sätta press på de israeliska myndigheterna när det gäller att upphöra med att spärra överföringen av skatteintäkter till palestinierna? Eftersom det är palestiniernas pengar anser jag att israelerna i den nuvarande situationen gjuter olja på elden.

  Annemie Neyts-Uyttebroeck (ALDE). – (NL) Herr talman! Jag trodde att min talartid hade förlängts med en minut, men ni kanske kan kontrollera detta medan jag talar. Herr höge representant, fru kommissionsledamot, herr talman! I inledningen av den här debatten gavs vi en hisnande översikt över de senaste 30 dagarnas händelser. Jag skulle vilja gratulera Javier Solana, kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner och ordförandeskapet till deras ständiga åtagande att hantera de katastrofer som inträffat och alla dessa plågsamma skeenden. Jag vill också instämma i gratulationerna till EU:s valobservatörsuppdrag i allmänhet, och till dem som har varit engagerade i de palestinska områdena i synnerhet, för deras arbete måste ha varit särskilt svårt.

Jag anser att vi kan dra två lärdomar av den sammanfattning som Solana presenterade för oss. Den första är att Europeiska unionen bara kan vara effektiv då den är enad. Det gladde mig därför mycket att i förrgår få höra att rådet (allmänna frågor) hade nått ett enhälligt beslut i fråga om de villkor enligt vilka vidare ekonomiskt stöd kan beviljas den palestinska myndigheten. Det gladde mig också mycket att höra att de fyra parterna hade hållit ett brådskande möte samma kväll. Föreställ er konsekvenserna om en regeringschef hade sagt en sak, en annan minister något annat och en tredje premiärminister hade framfört ett helt annat budskap.

Detta skulle naturligtvis ha varit helt fördärvligt, men det hände inte, och jag hoppas att det inte kommer att ske i fortsättningen heller. Det behöver knappast påpekas att det krävs enighet i fråga om alla handlingar. Dessutom måste tillräcklig finansiering ställas till förfogande. Jag är inte lika säker som kommissionsledamoten på att det kommer att vidtas åtgärder för detta i budgetplanen för 2007–2013. Jag skulle i likhet med henne vilja betona behovet av att visa tillräcklig flexibilitet. Avslutningsvis instämmer jag i att den höge representanten, kommissionsledamoten och rådsordföranden kan räkna med vårt fortsatta stöd i den mån de regelbundet involverar parlamentet i sin verksamhet.

  Angelika Beer (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Mot bakgrund av Javier Solanas hänvisning till Balkan vill jag bara ta tillfället i akt att säga att vi helhjärtat stöder hans engagemang på en plats där vi tar direkt ansvar för fred i Europa. Detta är något som ingen annan kan göra åt oss, och vi måste utveckla regionens europeiska perspektiv på ett trovärdigt och ståndaktigt sätt.

Jag vill gratulera er till det beslut som ni fattade i måndags kväll, där ni med framgång samlade de mycket olika saker som sägs om Iran i Europa. Jag vill uppmana alla att på den väg som utstakats lämna gott om utrymme för diplomatiska manövrer och förhandlingar. Möjligheten att iraniernas möte med Kina och Ryssland nu kommer att genomföras är goda nyheter, men vi får inte glömma att beslutet om huruvida gränsen har överskridits och världsfreden ställts på spel varken kan fattas av Wolfgang Schüssel eller Frank-Walter Steinmeier. Det måste fattas av Förenta nationerna och ingen annan.

Vi kan inte ensamma kontrollera situationen, och när man har att göra med en sådan hatpredikant som Mahmoud Ahmadinejad är det svårt att finna nya sätt att få honom att ta sitt förnuft till fånga – det förnuft som utgör en del av den europeiska säkerhetsstrategi som ni har utarbetat och som grundas på icke-spridning. Vi vet att en upptrappning av den problematiska situationen i Iran skulle utgöra ett enormt hot mot sådana saker som det ligger i vårt intresse att skydda – att förhindra att Iran får tillgång till kärnvapen, att minska hotet mot Israel och att öka dess säkerhet. Jag hoppas därför att vi kommer att finna en fredlig väg, hur svår den uppgiften än kan tyckas vara.

Låt mig i egenskap av ordförande för delegationen säga att det finns en annan mening i Iran. Jag kommer inte att låta diplomatiska förbindelser …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Gerard Batten (IND/DEM). – (EN) Herr talman! I går miste den hundrade brittiske soldaten livet i Irak. Dessa modiga män gjorde det största offret av alla när de gav sitt liv för fosterlandet. Men de blev lurade. De sändes ut i krig på grundval av premiärminister Tony Blairs lögner och påhitt. Det enkla skälet till detta är att Tony Blair och labourregeringen inte har en aning om vad som ligger i den brittiska nationens intresse.

Nu vill Tony Blair slå blå dunster i ögonen på britterna med ett nytt lögnaktigt påhitt. Denna gång handlar lögnen om att britterna skulle ha något intresse av det som kallas EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP).

I går var det dessutom ytterligare en märkesdag. Javier Solana talade om Palestinafrågan i London på uppdrag av EU. Han gjorde detta i sin roll som EU:s faktiske utrikesminister. Detta alldeles oavsett att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken borde vara död och begraven sedan det europeiska konstitutionsfördraget förkastades. Detta är ett tydligt tecken på att labourregeringen alltmer överlåter kontrollen av utrikespolitiken till EU.

Kansler Otto von Bismarck fällde en gång det berömda yttrandet att hela Balkan inte var värt en enda pommersk grenadjärs ben. Inte heller hela den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och den planerade europeiska armén är värda en enda brittisk manlig eller kvinnlig soldats ben.

  Ģirts Valdis Kristovskis (UEN). – (LV) Fru Ferrero-Waldner, herr Solana, mina damer och herrar! Dagens debatt rör behovet av en öppnare, effektivare och mer ansvarsfull gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i EU. Vi kan vara nöjda med att en stor mängd positivt arbete har uträttats under senare år för att utveckla unionens civilförsvar.

Brokbetänkandet innehåller tyvärr fortfarande alltför många brister och problem med GUSP. Att inta en fast ståndpunkt i fråga om den gemensamma europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (GESFP) och den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) innebär allvarliga svårigheter. Den här politiken visar en allvarlig brist på resurser, och tonvikten ligger också på behovet av demokratisk parlamentarisk kontroll. Dessa är bara några av de aktuella frågor som är betydande för ämnet i dagens debatt.

Vi, Europaparlamentet, borde alltså ha möjlighet att förändra saker och ting till det bättre, och detta innefattar kravet på en lämplig politisk samordning för att säkerställa en intensiv dialog mellan Europaparlamentet och rådet beträffande dessa frågor. Vi vet att detta inte är en enkel sak, men det är en fråga om Europaparlamentets institutionella inflytande och utveckling. Det tydliga stödet från EU:s medborgare för gemensamma europeiska säkerhetsåtgärder innebär ett ansvar för parlamentet att utöka sitt institutionella inflytande och deltagande i beslutsfattandet. Säkerheten kommer bara att öka om meddelanden från Jacques Chirac, Javier Solana eller Angela Merkel, eller beslut som fattats på områdena för massförstörelsevapen, kampen mot terrorism eller energi, är förutsägbara och inte överrumplar ett oförberett europaparlament.

  Jan Tadeusz Masiel (NI). – (PL) Herr talman! Med en gemensam utrikespolitik hade vi kanske kunnat förhindra energikrisen i Östeuropa. Den hade också kunnat innebära ett beaktande av Polens oro över byggandet av den rysk-tyska gasledningen under Östersjön och ett erkännande av Polens intressen som hela EU:s intressen. Invånarna i Europeiska unionen, och faktiskt i hela världen, förväntar sig att EU ska ha en gemensam utrikespolitik och stå på de svagas sida, med eller utan en europeisk konstitution. Därför kan Israel inte tillåtas att monopolisera utrikespolitiken i sin del av världen. Hamas kommer gladeligen att avstå från terrordåd och våld, och därmed minska terrorhotet i världen, när det har skapats en palestinsk stat. Jag är liksom Daniel Cohn-Bendit mot kärnvapen, men jag förstår inte varför Israel tillåts inneha en atombomb medan Iran inte tillåts det.

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE). – (EN) Herr talman! När jag hör denna litania om de kriser och problem som ligger framför oss skrämmer det mig att så många anser att lösningen på problemen ligger i att EU ges ett ökat inflytande. EU:s utrikespolitiska ambitioner och anspråk griper nu in på alla områden, alltifrån försvaret till invandringen och energiförsörjningen, utan att det hittills gett några märkbart positiva resultat. Jag skulle vilja att EU gav prov på en mer ödmjuk inställning och endast inriktade sig på områden där det faktiskt kan tillföra något av praktiskt värde genom exempelvis humanitärt bistånd, utvecklingsbistånd eller valövervakning.

Jag vill också framhålla att det i dessa farofyllda tider, när nya krafter dyker upp och blir ett hot mot själva grundtanken bakom våra fria samhällen, krävs större solidaritet mellan demokratierna och mindre egen marknadsföring från EU:s sida. Vi har på senare år lärt oss att när det uppstår meningsskiljaktigheter mellan de västerländska demokratierna skadar det deras egna intressen. Demokratins fiender kommer att utnyttja dessa meningsskiljaktigheter för sina personliga syften.

Jag har just återvänt från ett valobservatörsuppdrag i de palestinskkontrollerade områdena och i östra Jerusalem. Valresultatet var ett eko ur folkdjupet. Ni har rätt i att själva regeringsbildningen i de palestinskkontrollerade områdena kommer att dröja, men den kommer tveklöst att återspegla Hamas nyvunna maktställning. Det är givetvis oerhört viktigt att vi inte ger vårt stöd till denna regering om den inte överger våldet, erkänner Israels rätt att existera och engagerar sig positivt i fredsprocessen.

Jag har tidigare uttryckt oro över formerna för EU:s finansiering och ifrågasatt om kontrollsystemen är tillräckliga för att förhindra att tillgångarna missbrukas. Det finns nu anledning att känna en mångdubbelt större oro. Vi måste inte endast se till att öppenhet och insyn präglar det ekonomiska biståndet och att det inte kan utnyttjas för att stödja terrorism och extremism – det finns också ett skriande behov av kontroll av att pengarna används mer effektivt och direkt kommer det palestinska folket till godo.

Avslutningsvis föreslår jag att vi vinnlägger oss om att upphäva skillnaden i strategi mellan de europeiska länderna och Förenta staterna. Vi har ett gemensamt intresse av fred och stabilitet i Mellanöstern.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Jan Marinus Wiersma (PSE). – (NL) Herr talman! Vi har lyssnat med stort intresse till Javier Solanas tal, i synnerhet till den första delen, där han räknade upp vad som skett under januari. Jag hoppas att detta inte kommer att utgöra en trend för resten av året, och jag hoppas att nya inslag genomgående kommer att läggas till programmet för utrikesfrågor varje månad. Det som jag reagerat på är hans iakttagelser, särskilt i inledningen, av den situation som uppstått i Europa till följd av problemen med naturgasförsörjningen till Ukraina och andra länder.

Jag tror att en av effekterna av vad som skett i början av januari är att energipolitiken har flyttats högre upp på prioriteringslistan. Jag har dragit några slutsatser av dessa aktuella händelser. Först och främst måste jag dra slutsatsen att vi kanske inte har organiserat oss så framgångsrikt som konsumenter. Vår energiförsörjning är så utsatt, enligt min uppfattning alltför utsatt, eftersom en oväntad energibrist skulle få förödande följder. För det andra har jag lagt märke till att vissa medlemsstater är mer utsatta än andra, vilket är en motsägelse av begreppet solidaritet som vi vårdar inom Europeiska unionen.

Det finns utan tvekan länder i vår omedelbara närhet som är utsatta – så mycket är klart – och frågan om ömsesidig solidaritet, inte minst bland våra grannar, är uppenbart ett problem. Detta är naturligtvis också en teknisk fråga. Vi kan investera i bättre och mer varierade sätt för energiförsörjning. Mitt tredje och faktiskt viktigaste påpekande är att energiförsörjningen och tillgången till den utnyttjas som politiska vapen, i detta fall mot Ukraina, men även mot Moldavien och, i vissa avseenden, Georgien.

Vi har utfärdat varningar för detta tidigare. Ryssarna har hotat med sådana här åtgärder tidigare, och jag anser att vi måste tillämpa en hård linje mot dem i det här avseendet, för detta är oacceptabelt. Även vi måste se till att inte bli beroende av Ryssland i en sådan grad att vi inte längre törs säga någonting till Ryssland, utan måste hålla tyst på grund av ett för stort beroende.

Jag har en slutlig kommentar i fråga om årets program. Det här programmet har fastställt sig självt. Europeiska unionen kan inte se bort från sitt ansvar. Jag vill framför allt be rådet och kommissionen att ompröva frågan om hur det är möjligt att saker och ting nu riskerar att gå fel igen efter en sådan framgång som i Georgien, men även tidigare i Serbien och i Ukraina. Har vi begått misstag? Jag anser att också detta är någonting vi borde analysera.

ORDFÖRANDESKAP: FRIEDRICH
Vice talman

  Bronisław Geremek (ALDE). – (PL) Herr talman! Jag skulle vilja påpeka att EU borde granska sina riktlinjer när man tar sin gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik under övervägande. Jag anser att det i fråga om säkerhet och följaktligen fred är mycket viktigt för EU att godkänna det koncept som är känt som mänsklig säkerhet. Detta omfattar behandlingen av frågor såsom hur man bäst hanterar utbredda sjukdomar, svält, kränkningar av de mänskliga rättigheterna och övergrepp mot demokratin.

En annan grundläggande faktor inom säkerhetspolitiken som unionen enligt min uppfattning bör fastställa är en politik för energisäkerhet. Jag vill påpeka att EU hittills har misslyckats med att ta hänsyn till att energiförsörjningen skulle kunna bli ett verktyg för en imperialistisk politik. Det är inte en brist på naturgas eller olja som står på spel, utan användandet av enorma energiresurser som en möjlighet till att genomföra en imperialistisk politik. Som jag ser det är detta en stor utmaning för EU, som vi hittills inte har lyckats svara på.

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Herr talman! Jag har läst betänkandet och lyssnat noggrant till Javier Solana. Jag är inte övertygad om att det i första hand är EU:s intressen som tjänas. Jag har en känsla av att vi fortsatt tjänar amerikanska intressen, och detta är ett problem. Det tvingar oss in i fiendskap med Ryssland, i fientlighet med Kina och likaså med Iran.

Vi får inte dras med i det amerikanska tänkesättet. Vi måste lära oss att säga ”nej” till Förenta staterna om vi vill föra en stabil utrikespolitik, vilken jag naturligtvis förstår inte kan bli gemensam för Sverige och Grekland, Cypern och Estland, med tanke på att alla dessa stater vill ta itu med så skilda frågor.

Martin Schulz sa att det föreligger ett hot mot EU:s sårbara punkter. Ja, det föreligger ett hot. Turkiets casus belli mot Grekland utgör ett hot. De ständiga, dagliga kränkningarna av det grekiska luftrummet av turkiska militärflygplan utgör ett hot. Muren i Nicosia utgör ett hot. Muren i Jerusalem utgör ett hot. Kan man säga att alla ockupationsstyrkor borde lämna de länder de befinner sig i? Att ockupationsarmén borde lämna Cypern, att Israels ockupationsarmé …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). – (PL) Herr talman! Det är många frågor om Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik som har tagits upp under den här debatten. Som jag ser det krävs tre sorters säkerhet om alla européer ska kunna känna sig helt trygga.

Låt mig börja med den tryggade energiförsörjningen. Hela gemenskapen besväras mycket av denna fråga, liksom enskilda medlemsstater som Polen. Det verkar inte finnas någon önskan att vidta gemensamma åtgärder på detta område. Tyskland förstärkte säkerheten hos den egna energiförsörjningen genom att underteckna ett avtal med Ryssland om byggandet av den nordliga gasledningen. Olyckligtvis bidrog Tysklands åtgärd stort till att undergräva Polens tryggade energiförsörjning. Gemenskapen har hittills inte lyckats reagera på den här situationen, fastän det är helt uppenbart att Ryssland använder tillgången på råmaterial för energi som ett viktigt verktyg för att påverka andra länders politik. Rysslands beslut att sätta stopp för gasleveranser till Ukraina och Georgien har visat precis hur effektivt detta verktyg kan vara.

Jag går nu vidare till livsmedelssäkerhet. Säkerheten hos vår livsmedelstillgång baseras på den gemensamma jordbrukspolitiken, men denna politik angrips olyckligtvis i allt högre grad. Avslutningsvis vill jag nämna den fysiska säkerheten, vilken nu hotas i mycket högre grad på grund av terrorismen. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken kan inte bli betydelsefull utan betydande framsteg på de tre ovannämnda områdena. Jag hoppas att Javier Solana och Benita Ferrero-Waldner kommer att lägga mina kommentarer på minnet.

  Alojz Peterle (PPE-DE). – (SL) Det är tydligt att den politiska situationen runtom i världen, från land till land och från region till region, inte överensstämmer med våra värderingar, strävanden och förväntningar, och den blir inte heller lugnare eller mer demokratisk. Men samtidigt får vi uttryckliga krav på mer Europa från olika delar av världen. I Mongoliet säger man att EU är dess tredje granne. Och när jag besöker Balkanstaterna, Latinamerika, Transkaukasien och Centralasien hör jag samma sak – mer Europa.

Men medan ett stort antal partner vill se mer Europa är vi ofta engagerade i våra egna ofruktbara bekymmer, och vi glömmer bort Robert Schumans och övriga EU-grundares grundläggande idéer i vår önskan att skapa mer Europa med mindre pengar. Det förvånar mig inte att våra partner och våra medborgare inte förstår jargongen runt de olika stöttepelarna i vår politik, men de märker genast om vi är eniga eller om vi oeniga och ineffektiva.

Erfarenheten av energiförsörjningen har lärt oss att enbart nationell politik varken kommer att leda till större inre säkerhet eller till större externt inflytande. Jag har fått intrycket att händelseförloppet nu till och med kräver en gemensam politik i högre grad än det konstitutionsfördrag som redan ratificerats skulle bidra till. Om vi verkligen vill spela en nyckelroll i Balkan, i Östeuropa eller någon annanstans, måste vi finna mer kraftfulla sätt att uttrycka vår gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik på. Någonting som säkerligen skulle bidra till detta är en större aktning för den roll som spelas av Europaparlamentet, som har visat sig vara en dynamisk och ansvarsfull aktör.

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman! Jag kan praktiskt taget ta vid där Alojz Peterle slutade, för om det är så som ni, herr Solana, har sagt, att många i Europa ber oss att agera, så är det verkligen dags att agera.

Låt mig ge två exempel på vad jag menar. Jag gläder mig inte åt andras lidande när jag säger att det stora amerikanska initiativet för Mellanöstern som helhet faktiskt har misslyckats, och att interventionen i Irak inte har gjort något för att förbättra situationen. Det otillräckliga och tveksamma stödet för fredspolitiken och fredsinitiativet i Mellanöstern bidrog till Hamas’ seger i valet. Jag nämner bara i förbigående att Fatah självt bär en stor del av skulden till detta. Vad gäller Iran vet vi alla att ett större engagemang från Förenta staternas sida på det säkerhetspolitiska området skulle spela en viktig roll när det gäller att övertala Iran att avstå från att tillverka egna kärnvapen. Det är alltså dags för Europeiska unionen att – i samarbete med Förenta staterna snarare än genom motstånd mot dem, vilket skulle vara absurt – tydligt ange hur en övergripande utrikespolitik i Mellanöstern skulle kunna se ut, vilket skulle innefatta allt ifrån en bestämd fredspolitik till stöd för de enskilda ländernas civila samhällen.

Det andra exemplet rör energipolitiken. Vi måste, vilket redan har sagts, som en stor konsument uppvisa en mer enad front på världsmarknaden. Vi måste mobilisera och skapa koalitioner med andra konsumenter. Vi har sett precis vad som händer – vad gäller Iran till exempel – när vi inte gör gemensam sak med dem. Om Ryssland börjar använda sin energipolitik som ett verktyg för en nationalistisk politik måste vi göra vår egen – eller åtminstone delar av den – mer europeisk.

Fru kommissionsledamot! Vi ser fram emot rapporten med spänd förväntan. Detta är en fråga som jag tog upp med er så långt tillbaka som vid utfrågningen i samband med ert utnämnande. Det är av största betydelse att vi nu får rapporten i hand och kan säga högt att vår nationella energipolitik, även om den behövs, måste kompletteras och utvidgas med en stark europeisk energipolitik som också är ett nödvändigt instrument för utrikespolitiken.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Herr talman, mina damer och herrar! EU:s roll som internationell aktör är betydelsefull, och den har blivit starkare under senare år. EU når resultat på ett smidigt sätt, och då menar jag genom förhandlingar, diskussioner, övertalning och krishantering. Denna process är ibland långsam, men den utgör en fast grund för bestående lösningar och för ett livsdugligt samhälle. EU betonar i sin utrikespolitik vikten av demokrati, och detta vill vi föra fram ytterligare. I detta sammanhang skulle jag vilja se att EU starkare betonar att demokratin inte är möjlig utan läs- och skrivkunnighet, och inte heller utan respekt för kvinnors rättigheter. Vi borde därför göra mer för att garantera att barn, ungdomar och kvinnor i olika delar av världen kan läsa. Detta kommer att skapa en bestående grund för demokrati, fred och respekt för mänskliga rättigheter.

  Mirosław Mariusz Piotrowski (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Förkastandet av konstitutionsfördraget i de franska och nederländska folkomröstningarna har inneburit att hela dokumentet nu upphört att vara relevant. Det har visat sig vara väldigt svårt för en del personer att acceptera att ett koncept som har främjats under så många år försvinner. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken var en viktig del av nämnda fördrag, men jag skulle vilja påminna om att det förkastades otvetydigt. Vi är därför förbluffade över att se att man försöker hänvisa till ett dokument som är totalt betydelselöst och så gott som försvunnet. Brokbetänkandet är ett exempel på denna strategi. Det gör parlamentet till föremål för åtlöje och trampar på de demokratiska principer som förespråkas av Europeiska gemenskapen. Den nödvändiga perioden av eftertanke efter det att detta fördrag fallit bör inte ägnas åt att få vissa kapitel i konstitutionen antagna via bakdörren. Tiden borde i stället användas till att ompröva gemensamma åtgärder på internationell nivå och att i högre grad betona vikten av frågor som en tryggad energiförsörjning och de hot som utgörs av epidemier och terrorism.

  Janusz Wojciechowski (UEN). – (PL) Herr talman! Europeiska unionen åtnjuter faktiskt en effektiv säkerhetspolitik, och det är den gemensamma jordbrukspolitiken. Denna politik har nu under många år utgjort en garanti för livsmedelssäkerhet för gemenskapen som helhet och för dess invånare, nationer och länder. Livsmedelssäkerheten är av avgörande betydelse för dem alla. Europa har nu tillfredsställt hungern, men har olyckligtvis en tendens att glömma hur och tack vare vem detta skett. Den gemensamma jordbrukspolitiken attackeras och har blivit ett försöksområde för oansvariga reformer, såsom reformen av sockermarknaden, vilket snart kommer att leda till att EU blir beroende av resten av världen för sockerförsörjningen. Skyddet av EU:s jordbruksmarknader minskar, vilket våra jordbrukare bara är alltför medvetna om. I Polen är fruktproducenterna de som har drabbats hårdast.

Obetänksamma nedskärningar inom den gemensamma jordbrukspolitiken kommer att leda till en kollaps för livsmedelssäkerheten, som är av avgörande betydelse för säkerheten i Europa som helhet. Det finns fortfarande tid att förhindra detta, men den politiska synen på jordbruksfrågor måste förändras. Banderoller som bärs av polska jordbruksarbetarorganisationer visar ofta slagord som hänvisar till den roll som livsmedelsproduktionen spelade under den långa kampen för Polens oberoende, samt till deras villighet att kämpa. När vi debatterar och beslutar om jordbruksfrågor får vi aldrig glömma att det är jordbrukarna som föder och skyddar oss, och att det är de som är de verkliga väktarna av EU:s säkerhet.

  Alexander Stubb (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag har lyssnat uppmärksamt och trodde att jag hade hört det mesta, men att höra Daniel Marc Cohn-Bendit uttala sig positivt om kärnkraft – visserligen i Iran – kom onekligen som något av en chock. Vem är det som påstår att Joschka Fischer har ändrat uppfattning? Jag anser att ”röde Danny” själv i viss mån har ändrat uppfattning!

Jag kommer att anlägga ett institutionellt perspektiv och ta upp tre punkter. Den första är att GUSP och försvaret är väsentliga områden för oss i framtiden. Vi är en supermakt inom handel och bistånd, men vi är påfallande ofta osynliga inom GUSP och försvaret. Något måste göras, och jag håller inte med Mirosław Mariusz Piotrowski. Vad vi framför allt behöver är ett konstitutionsfördrag.

Den andra punkten som jag ville ta upp var att tre saker är absolut nödvändiga. Först och främst måste vi ha ett gemensamt försvar – vi behöver de säkerhetsgarantier som vi kan få genom konstitutionsfördraget. För det andra får vi inte tala med kluven tunga. Vi måste följaktligen ha en president och en utrikesminister. För det tredje måste GUSP:s budget ökas. Allt detta bör behandlas som en enda fråga. Om den politiska viljan finns anser jag att vi faktiskt skulle kunna få en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.

Den tredje punkten handlar om att vi på allvar måste börja fundera över de olika komponenterna i konstitutionsfördraget och dela upp det i två separata delar. En hel del är redan på väg att genomföras, som den europeiska försvarsbyrån, stridsgrupperna och solidaritetsklausulen för bekämpning av terrorism. Det finns emellertid mycket som vi måste börja genomföra så snart konstitutionsfördraget träder i kraft. Det gäller bland annat frågan om en president, en utrikesminister, en tjänst för yttre förbindelser och om förhandssamråd med parlamentet.

Min sista punkt handlar om att vi måste avblåsa den institutionella striden mellan kommissionen, rådet och parlamentet om GUSP-frågor och i stället komma till skott, ta på oss blåstället och sätta i gång och jobba tillsammans.

  Poul Nyrup Rasmussen (PSE). – (EN) Herr talman! Jag kunde nästan känna hur min gode vän Javier Solana led när ni sammanfattade händelserna under årets första månad, och hur han tänkte att om resten av året blir som den första månaden blir det allt annat än lätt! Jag vill emellertid ta upp en annan punkt.

Såvitt jag förstår var kärnpunkten i ert resonemang att världen 2006 återigen kommer att ställas inför ett avgörande val, nämligen mellan förebyggande krig och förebyggande politiska åtgärder. Jag hyser inget som helst tvivel om att ni utifrån er personliga erfarenhet helt klart menar att det 2006 krävs förebyggande politiska åtgärder. Grundbulten i EU:s utrikespolitiska värderingar är förebyggande politiska åtgärder. När vi ser på de instrument som kommissionsledamoten så elegant hänvisade till kan man förvisso konstatera att detta antagligen är det svåraste alternativet, men det är tveklöst också det alternativ som historiskt sett har visat sig mest framgångsrikt. Vi får inte glömma detta i denna svåra tid.

Till er, herr Solana, vill jag säga att det just nu finns alldeles för många människor i Palestina som leder landet åt fel håll, och det fattiga palestinska folket behöver därför en stark europeisk röst. Ni har helt rätt – vi måste visa prov på såväl tålamod som klokhet och balans. Det gladde mig mycket när ni framhöll att vi inte ska ansluta oss till dem som vill driva Palestina till ruinens brant, eftersom både ni och jag vet att det finns andra som kommer att sörja för att detta inte sker, nämligen Iran, Egypten och flera andra. Så är inte fallet, och därför litar jag på er. Vi kommer att stå på er sida, och tillsammans med ordförande Hans Winkler svara för att EU tillämpar ”den öppna dörrens” politik och välkomnar en dialog, och vi hoppas att samma politik åter kommer att tillämpas under de kommande tre månaderna.

  Marek Maciej Siwiec (PSE). – (PL) Herr talman! Jag är tacksam för allt som har sagts beträffande Ukraina. Men vi måste vara på alerten. Vad som sker under de närmaste två månaderna kommer att avgöra om frukterna av den orangefärgade revolutionen kommer att kunna mogna helt eller om de kommer att falla omogna till marken. Ukraina behöver mycket mer Europa under de närmaste två månaderna. Det är mycket viktigt att EU:s institutioner ger sig tillkänna nu. Vi måste föra en ständig dialog med Ukrainas ledare och samhälle. Det måste skapas en europavänlig front i Ukraina.

Det finns ett aldrig tidigare skådat ryskt deltagande i det nuvarande händelseförloppet i Ukraina. Naturgasen har använts som vapen. En ny konstitution ska skapas, och nästa parlament kommer att besluta om Ukraina ska gå för fullt mot EU eller gå sin egen väg, som man har gjort så många gånger tidigare. Vi måste uppmuntra ledarna för de politiska partier som kämpar för att få representation i parlamentet att bilda en stark europavänlig front, så att vi får en god partner att räkna med under de kommande fyra åren.

  Helmut Kuhne (PSE). – (DE) Herr talman! Slutsatsen av Francis Wurtz fråga till Javier Solana beträffande vad som förbättrats under de senaste två åren är att det delvis ligger i Europeiska unionens makt att besluta om och förverkliga förbättringar av avgörande betydelse för situationen i världen. De som ville se en värld som bygger på flera maktcentrum med en minskad kraft hos den enda supermakten kan knappast vara förvånade över att detta är fallet. Vissa ledamöters uttalanden tenderar att spegla deras eurocentriska åsikter och deras besvikelse över vår ställning i denna värld med flera maktcentrum. Jag kan inte göra annat än hälsa dem välkomna till en värld som tyvärr inte har blivit trevligare för att den har fått flera maktcentrum och för att den utgör ett hem för nya framväxande makter på en global och regional skala.

Vi européer är långt ifrån dåligt lottade i denna situation, och jag instämmer med dem som har gratulerat Solana till att ha nått ett gemensamt beslut med Kina och Ryssland i fråga om huruvida Irans nukleära ambitioner bör bli en fråga för FN:s säkerhetsråd. Även om jag bara kan hoppas på att detta ger resultat är jag långt ifrån missnöjd med det aktuella tillvägagångssättet.

  Libor Rouček (PSE). – (CS) Javier Solana hänsyftade i sina inledande anmärkningar på vissa händelser som skedde under förra månaden och på vissa utmaningar som Europa står inför, inklusive konflikten om gasleveranser från Ryssland, valet i Palestina och situationen i Mellanöstern, den dystra situationen i Irak, krisen beträffande Irans kärnvapenprogram och Kosovos osäkra status. Det går en röd tråd genom alla dessa händelser och problem: inget europeiskt land, inte ens de största, kan hantera sådana problem på egen hand. Om vi ska kunna lösa dessa problem måste vi med andra ord slå samman våra starka sidor och utveckla vår gemensamma politik när det gäller utrikesfrågor, säkerhet och försvar. Det är vad politiker från många länder vill och, liksom tidigare talare har påpekat, också vad Europas medborgare vill.

Brokbetänkandet, som vi ska rösta om i morgon, berör framstegen på området för den gemensamma utrikes- och försvarspolitiken, men innehåller också ett antal problem såsom parlamentets otillräckliga delaktighet i processen för utformandet av en utrikespolitik. Jag vill därför uppmana rådet att efterleva artikel 21 i Fördraget om Europeiska unionen och alltid rådfråga parlamentet i början av året om fortgång och planer, i stället för att bara lägga fram en sammanfattning från föregående år.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja återkomma till en del av de frågor som har tagits upp.

Som många har påpekat är den viktigaste frågan att EU i dagsläget måste stå starkare i utrikespolitiken. För att få ett utrikespolitiskt starkare EU måste vi samarbeta. Framför allt måste vi samarbeta i de frågor som är särskilt aktuella just nu. En av de frågor som flera av er tog upp var energipolitiken. Som jag tidigare har konstaterat arbetar vi just nu med detta. Detta betyder givetvis att energipolitiken måste förbättras och att vi kanske rent av ska ha en gemensam yttre energipolitik. Jag är övertygad om att vi åtminstone måste inrikta oss på detta, och vi förfogar redan över ett antal värdefulla instrument för detta ändamål, bland annat politiska samtal och särskilda energisamtal. Vi har även multilaterala samtal, där vi måste få med OPEC – vi måste tala mer med OPEC och med Gulfstaternas samarbetsråd (GCC).

Som jag framhöll är diversifieringsstrategin av avgörande betydelse för oss alla. Vi måste undersöka om energimarknaderna i våra grannländer kan integreras i den europeiska energimarknaden, på samma sätt som exempelvis den sydosteuropeiska energigemenskapen. Vi har även ett stort antal finansiella instrument som kan utnyttjas för att uppmuntra till ett samlat grepp på energifrågorna. Säkerheten i energiförsörjningen är, som jag tidigare har nämnt, av avgörande betydelse. Jag kan därför lova att vi arbetar med frågan, och så snart meddelandet offentliggörs kommer vi att återkomma till detta.

Som Poul Nyrup Rasmussen nämnde är även den förebyggande diplomatin mycket viktig. Detta är synnerligen viktigt. Jag håller med om detta. Sådan diplomati är givetvis många gånger tålamodskrävande. Man kan inte utplåna fattigdomen från en dag till en annan, och man kan inte arbeta med en mängd åtgärder för krishantering eller ens hantering av efterkrissituationer och få en omedelbar förändring. Detta fordrar en hållbar och konsekvent väg framåt.

Migrationen är en annan mycket viktig utrikespolitisk fråga. Jag vill återigen påpeka att vi alla måste samarbeta med ursprungsländerna, liksom med övergångsländerna och EU för att komma fram till en lämplig avvägning mellan intern och extern politik.

Såväl kampen mot terrorismen som narkotikabekämpningen kommer att ta flera år, men i dessa strider måste vi visa upp en alltmer enad front. Massförstörelsevapen, stödet för demokratin, rättsstaten samt fria och rättvisa val – allt detta tas upp i grannskapspolitiken, och därför kommer vi givetvis att ta detta på största allvar. I exempelvis Barcelonaprocessen ges positiv stimulans, men för att politiken ska bli verkligt framgångsrik behöver vi även allt tänkbart stöd.

Strategiska partnerskap med stormakter, till exempel de transatlantiska förbindelserna, förbindelserna med Kina, Indien och Brasilien samt de mycket goda förbindelserna med Latinamerika, är alla betydelsefulla, eftersom vi här har möjlighet att samarbeta i ett multilateralt sammanhang, där som påpekats även FN ingår. Det är givetvis också betydelsefullt att vi inom den multilaterala strategin kan arbeta tillsammans för att främja de gemensamma värderingarna.

Grannskapspolitiken är en viktig del av säkerhetsstrategin, eftersom vi aktivt försöker sprida stabilitet till andra länder genom att samarbeta med Ukraina, södra Kaukasus och Medelhavsländerna. Vi har följaktligen långtgående ambitioner för ett säkrare Europa. Vi vet att stora utmaningar väntar oss, men jag har svårt att se hur vi kan gå framåt på något annat sätt än genom att försöka förbättra samtliga instrument och tillsammans med övriga världen arbeta för ett gemensamt Europa som grundas på gemensamma värderingar.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr höge representant, mina damer och herrar! Även om jag inte på den korta tid jag har på mig kan gå in i detalj på alla de frågor som har väckts under denna debatt, finns det några saker som jag vill ta upp eftersom jag som företrädare för rådet anser att de är viktiga.

Den höge representanten var den första som tog upp – och många av er upprepade hans ord – att det finns ett globalt krav på en EU-utrikespolitik. Detta är också något som är viktigt för allmänheten i EU, och vi – rådet, kommissionen och Europaparlamentet – måste arbeta tillsammans för att tillfredsställa detta behov. Som Graham Watson sa, vi måste bygga Europeiska unionen på en grund av värderingar, och detta är särskilt sant i fråga om utrikespolitiken, där vi måste föregå med gott exempel om vi vill skapa fred och stabilitet i världen. Jag kan bara hålla med helhjärtat och försäkra er att Österrike under sitt halvår som ordförandeland, precis som de föregående och kommande ordförandeskapen, åtagit sig att arbeta för skyddet för mänskliga rättigheter, grundläggande friheter och även, för att upprepa Bronisław Geremeks ord, att arbeta för det som övergripande kallas ”mänsklig säkerhet” – att arbeta för hälsa och emot vapen och upprustning.

EU:s utrikespolitik är fredlig; vi är inte en militär makt i den meningen. Förebyggande diplomati är det viktigaste. Vårt engagemang för multilateralism innebär att vi strävar efter att agera i linje med Förenta nationernas stadga och i enlighet med folkrätten. Det är bara så vi kan upprätthålla vår trovärdighet i världens ögon.

Jag vill kort kommentera några av de frågor som har tagits upp. Som svar till de många talare som nämnde energipolitiken vill jag lägga till något till det Benita Ferrero-Waldner sa. Det är självklart att kommissionen har en avgörande och viktig roll inom detta område, och rådets ordförandeskap har ett mycket nära samarbete med kommissionen. Frågan om en EU-energipolitik kommer att vara mycket viktig vid Europeiska rådets möte i mars, och det brittiska ordförandeskapet har redan lagt grunden för detta. Vi vill fortsätta det brittiska ordförandeskapets arbete. I debatten har man också hänvisat till en säker energiförsörjning, vilket är en mycket viktig fråga som omfattar såväl diversifiering av energikällor och nätverk som ett minskat ensidigt beroende av energileverantörer och nätverk, och, framför allt, stöd till och aktivt arbete för att främja förnybar energi och alternativa energikällor. Vi kommer naturligtvis att uppmärksamma denna fråga.

Ryssland har nämnts gång på gång i detta sammanhang. EU:s grannskapspolitik i stort och EU:s politik gentemot Ryssland är båda oerhört viktiga. Ryssland är en viktig partner, och under vår pågående dialog med detta land måste vi lyfta fram de värderingar jag nämnde. Det säger sig självt att mänskliga rättigheter också måste tas upp med Ryssland – och det gör vi också, i en mycket omfattande dialog. Men jag anser ändå att vi måste vara medvetna om att Ryssland är en lika viktig strategisk partner för Europeiska unionen som Förenta staterna.

Jag är särskilt tacksam mot Angelika Beer för att hon tog upp frågan om Balkan, något som även Javier Solana gjorde i sitt inledningstal. Det österrikiska ordförandeskapet kommer under sin mandatperiod att betrakta västra Balkan som en mycket prioriterad fråga för stabiliteten i regionen och därmed för freden och stabiliteten i Europa.

En annan sak som nämndes i fråga om EU:s utrikespolitik var att vi främst borde ägna oss åt våra egna grannar. Det gör vi, och det är viktigt att vi gör det, men i dagens värld finns det ingen kris eller situation som inte också påverkar EU:s intressen och stabilitet. Det är därför som Europeiska unionen är en global aktör, och det är också därför som EU måste skaffa sig de resurser som krävs för att ha den rollen. I dag reser vår höge representant outtröttligt – i ordets rätta bemärkelse – världen runt i fredens tjänst, vilket gagnar trovärdigheten i EU:s utrikespolitik, våra egna intressen och även stabiliteten och freden i Europa.

Jag vill nu ta upp en fråga som är särskilt viktig för allmänheten och som även är en prioriterad fråga för det österrikiska ordförandeskapet. Jag tänker på skyddet av de EU-medborgare i tredjeländer som vi inom EU har ansvaret för, vilket händelseutvecklingen och kriserna på senare tid har visat. Österrikes ordförandeskap vill bidra till att organisera det konsulära samarbetet bättre för att skydda medborgarna när de befinner sig utomlands och skapa tillräckliga resurser för detta.

Slutligen vill jag ta upp det som sades om Kina. Det enda jag vill säga om vapenembargot är att det i nuläget – som ni vet – inte finns något samförstånd i rådet om detta. Frågan står inte på dagordningen, men alldeles oavsett vilket resultat detta beslut leder till är det en principfråga för rådet och för EU:s utrikespolitik att mängden vapen som exporteras till Kina inte får öka.

  Javier Solana, hög representant. – (EN) Herr talman! Jag vill endast säga några mycket korta ord som avslutning, eftersom mycket av det jag rent allmänt konstaterade var en upprepning av vår ståndpunkt. Vi försöker med olika formuleringar återge vad de flesta människor anser om EU:s utrikespolitik. I stället för att varje gång vi träffas gå igenom en hel litania av ämnen skulle jag hellre vilja att vi försöker koncentrera oss på några ämnen som vi behandlar mer ingående. Vi kan konstatera att vi på ett par timmar har tröskat igenom samtliga världsproblem och att ett oräkneligt antal talare har yttrat sig. Vi vill ha en meningsfull debatt. Jag tackar följaktligen Graham Watson för hans insiktsfulla rekommendation att jag ska synas mindre i TV och i stället komma hit. Jag lovar att varje gång jag visar mig i TV ska jag ringa er i förväg, så att ni kan hålla räkning på hur mycket tid jag lägger på TV-framträdanden och hur många timmar jag tillbringar här! Håll alltså noga räkning på detta!

När jag nu snällt och vänligt har framfört detta till min gode vän vill jag emellertid om möjligt få i gång en debatt och tränga djupare in i ämnet, vilket är mycket viktigt. Jag ska försöka koncentrera mig på ett fåtal särskilt viktiga ämnen.

Vi kan diskutera utrikespolitiken, men om vi misslyckas med att nå målen kommer vi inte att få någon gemensam utrikespolitik. Misslyckas vi kan vi lika gärna ge upp. Ta Balkanländerna – om vi inte är beredda att få ordning på situationen i Balkanländerna kan vi diskutera Iran eller vad ni vill, men vi kommer att misslyckas, och det vill jag inte ska hända. Ni kommer därför att märka att jag ständigt arbetar. Jag försöker arbeta, och jag kommer att fortsätta med detta.

Tack för de vänliga orden om mitt arbete från några av er. Tack också till er som inte har något till övers för det jag gör. Jag vill även tacka Leïla Shahid för hennes vänliga ord om mig de senaste dagarna i anslutning till mitt stöd – som hon också bör ställa sig bakom – för president Abu Mazens ståndpunkt. Vi bör försöka hjälpa honom så mycket som möjligt. Jag anser att han är den som vi i första hand ska stödja just nu.

När det gäller de övriga frågorna föreslår jag att vi avvaktar den fortsatta händelseutvecklingen. Vi kommer troligen att under de närmaste timmarna tvingas fatta en del mycket viktiga beslut. Om tiden medger och ni har möjlighet att infinna er kommer jag att vara beredd att göra ett uttalande och kommentera om något av avgörande betydelse inträffar. Herr talman! Beslutet är ert. Om ni vill ta fasta på detta står det er fritt. Om ni väljer att avstå står det er också fritt.

(Applåder)

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

12. Resultatet från valet i Palestina och situationen i Mellanöstern samt rådets beslut att inte offentliggöra rapporten om östra Jerusalem

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om resultatet från valet i Palestina och situationen i Mellanöstern samt rådets beslut att inte offentliggöra rapporten om östra Jerusalem.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Även om det redan har sagts en hel del under punkt 4 på föredragningslistan om valet i Palestina och resultatet av detta, och hur vi ska gå vidare, vill jag ta upp ett antal saker som behandlades under rådets möte i måndags.

För det första – och jag vill ta tillfället i akt och tacka Véronique De Keyser och alla andra ledamöter som deltog som observatörer av detta val – genomfördes valet planenligt. Alla är överens om detta, och jag anser att valet var ett otvetydigt och demokratiskt uttryck för folkviljan. Det står utom allt tvivel.

Ordförandeskapet och så gott som alla utrikesministrar i EU:s medlemsstater svarade omedelbart och agerade oberoende av varandra på ett sätt som visar att de i stort sett följde samma principer. Jag vill även hänvisa parlamentet till de uttalanden som Mellanösternkvartetten gjorde mellan den 26 och 30 januari, där det tydligt framgår att det internationella samfundet fortfarande anser att en hållbar fredlig lösning på konflikten mellan Israel och palestinierna endast kan byggas på grundval av icke-våld, erkännandet av Israels rätt att existera och i enlighet med alla gällande bilaterala skyldigheter.

Det var och är särskilt viktigt att uttalandena från rådet och EU:s medlemsstater var i stort sett identiska med dem som gjordes av våra partner i kvartetten. Det både kvartetten och Europeiska unionen förväntar sig av alla palestinska regeringar i framtiden är ett otvetydigt åtagande att följa de principer jag räknade upp, och vi betonar att det internationella stödet till den nya självstyrande palestinska myndigheten utan tvekan kommer att förutsätta att dessa principer respekteras.

Israel och den självstyrande palestinska myndigheten har på nytt blivit påminda om sina skyldigheter enligt färdplanen, och kvartetten har fått ett kraftfullt stöd i den linjen av rådet, som också förväntar sig att det nyvalda palestinska lagstiftande rådet ska stödja en regering som åtagit sig att respektera principerna för en fredlig förhandlingslösning på konflikten med Israel, som bygger på de överenskommelser som redan har nåtts och på färdplanen, rättsstatsprincipen, reformer och god ekonomisk förvaltning. Om allt detta sker kommer Europeiska unionen att vara beredd att fortsätta sitt bistånd till palestiniernas ekonomiska utveckling och deras uppbyggnad av en demokratisk stat.

Det skulle vara förhastat att fatta några beslut i nuläget, och eftersom vi inte kan göra det måste vi i stället säga högt och klart att Europeiska unionen, liksom de andra parterna som gör sina egna bidrag, är beredd att fortsätta sitt bistånd, under förutsättning att vissa villkor uppfylls.

Denna diskussion föranleddes av frågan om östra Jerusalem, och jag vill nu säga några saker om just den frågan. Av den tidigare debatten framgick det att det finns en tydlig förväntan att EU ska inta en opartisk hållning, med en enhetlig politik i Mellanöstern som inte styrs ensidigt av vare sig Israels eller palestiniernas intressen, utan som ovillkorligt kräver en balans.

Dessutom oroas EU av Israels verksamhet i och omkring östra Jerusalem, till exempel i form av fortsatta bosättningar, fortsatt utbyggnad av skiljemuren och förstörelse av palestiniers hem. Denna verksamhet strider mot folkrätten, minskar möjligheten att slutgiltigt lösa Jerusalemfrågan och hotar att omöjliggöra en lösning som bygger på att två livskraftiga stater existerar sida vid sida.

Dessa överväganden har föranlett rådet att ge de berörda tjänsteavdelningarna inom rådet i uppdrag att utarbeta en utförlig analys av situationen i östra Jerusalem och inhämta uppgifter från EU:s delegationer i Jerusalem och Ramallah.

Den 12 december beslutade rådet emellertid mot bakgrund av de ändrade omständigheterna, särskilt det kommande valet till Knesset i Israel, att inte offentliggöra denna studie utan i stället informera höga företrädare för den israeliska regeringen om EU:s farhågor inom detta område.

Sedan dess har det gjorts två utspel – ett från EU-trojkan till Israels utrikesministerium den 19 december och ett från ordförandeskapet till de största politiska partierna i Israel den 23 december.

Europeiska unionen har med tillfredsställelse noterat Israels beslut att tillåta några vallokaler i östra Jerusalem, något som kommer att bidra till att valet kan genomföras framgångsrikt.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Som vi nämnde i den föregående debatten står vi sannerligen inför en ny verklighet. I måndags träffades EU:s utrikesministrar och kvartetten för att diskutera vår reaktion på Hamas inträde på den palestinska nationella politiska arenan och konsekvenserna för vårt bistånd till den palestinska myndigheten.

Det är tre faktorer som vi bör överväga. Den första är våra principer som bör vara alldeles tydliga. Vi stödde detta val genom att erbjuda ett ekonomiskt stöd på 18,5 miljoner euro. Dessutom har vi hört omkring 240 valobservatörer under eminent ledning av Véronique De Keyser. Vi visade också vårt engagemang i att inrätta demokratiska institutioner. Jag anser att detta är en mycket tydlig principiell ståndpunkt. Ska vi nu överge denna ståndpunkt i dag för att vi inte är nöjda med valresultatet? Jag anser att även det skulle vara ett uppenbart misstag. Vi borde tvärtom uppmana alla att respektera resultatet av ett demokratiskt val. När jag besökte Gaza meddelade jag klart och tydligt att vi var beredda att arbeta med en regering som strävar efter fred genom fredliga medel. Som kvartetten upprepade innebär det samarbete, ett tydligt engagemang för icke-våld, ett erkännande av Israel och ett accepterande av tidigare åtaganden, inklusive färdplanen och Osloavtalet.

För det andra, ansvaret: bollen ligger nu hos de palestinska ledarna. Det är deras ansvar att uppföra sig som partner och att uppfylla de kriterier som världssamfundet har fastställt. Det är ännu inte klart hur Hamas i enlighet med sitt valprogram för förändring och reform ska utöva det ansvar som en ny palestinsk regering kommer att behöva ta på sig. Det kommer att ta tid innan detta visar sig. I båda dessa diskussioner har jag förespråkat ett tydligt budskap från världssamfundet när det gäller vad vi förväntar oss. Jag har även uppgett att Europeiska kommissionen är beredd att arbeta med alla regeringar som verkligen strävar efter fred genom fredliga medel.

Vi är dock uppmärksamma på det palestinska folkets ekonomiska och humanitära behov, vilka är omfattande. Vi är också uppmärksamma på Palestinas berättigade strävan efter att bli en självständig stat. Vi får inte glömma att givarstöd är ytterst viktigt för att mildra problemen för vanliga palestinier och förebygga den onda cirkeln av fattigdom och extremism. Men vi är även uppmärksamma på vårt eget engagemang i en tvåstatslösning och i Israels säkerhetsbehov.

Därför förväntar vi oss först och främst att framtida medlemmar i en palestinsk regering engagerar sig i dessa tre principer. Detta gäller för interimsavtalet om associering mellan EU och Palestina. I detta fastslås att demokratisk frihet, rättsstatsprincipen och mänskliga rättigheter måste respekteras. I handlingsplanen för grannskapspolitiken föreskrivs dessutom att färdplanen ska vara vägen till fred.

Medan Hamas agerande som organisation även i fortsättningen kommer att övervakas noggrant så måste den palestinska regeringen först och främst dömas efter sina handlingar, inklusive tillhandahållandet av säkerhet och stabilitet.

Stabiliseringen av de offentliga finanserna är en stor och omedelbar utmaning. Jag är beredd att vara konstruktiv när det gäller att ta itu med den palestinska myndighetens skatteproblem – särskilt nu för interimsregeringen och för övergångsregeringen – genom att minska deras likviditetsproblem. Men andra måste också spela sin roll. Detta inkluderar Israel som har uppmanats att fortsätta att överföra tullintäkter till den palestinska myndigheten. Jag, liksom andra medlemmar i kvartetten, kommer även personligen att tala med israelerna om denna fråga.

Palestiniernas egen roll kommer även den att bli avgörande. Världsbanken skickar en delegation för att se vad den kan göra och hur den palestinska myndigheten skulle kunna uppfylla kriterierna, kanske genom att skära ned på budgeten. De måste hitta en möjlighet att upphäva den tillfälliga indragningen av betalningarna från Världsbankens förvaltningsfond. Där finns fortfarande 35 miljoner US-dollar. De har inte betalats ut eftersom de inte kunde betalas ut. Jag hoppas att jag kan räkna med parlamentets stöd för att hitta en kortsiktig lösning. Men det kommer även att vara viktigt att den nya regeringen återupptar väsentliga reformer. Detta bör göras i samma anda som när vi förr arbetade med den palestinska myndigheten.

Under tiden avser kommissionen att fortsätta med de stödprogram som tillgodoser palestiniernas grundläggande behov, inklusive infrastrukturbidrag, livsmedelsbistånd samt humanitärt bistånd och flyktingbistånd.

Låt mig avsluta med att säga att fredsprocessen – som vi alla vet – befinner sig i ett kritiskt ögonblick. År 2005 dominerades av unilaterala åtgärder från Israels sida och institutionell handlingsförlamning från Palestinas sida. Världssamfundet måste nu bidra med konkreta utsikter till framgång och göra ansträngningar på båda sidor, med israelerna och med den palestinska myndigheten. I detta sammanhang håller jag med om att vi måste stärka Mahmoud Abbas roll och makt för att skapa stabilitet och visa att förhandlingarna kommer att ge positiva resultat. Jag vill därför betona vikten av att undvika alla unilaterala åtgärder som utgör ett hot mot de slutliga statusförhandlingarna, inklusive terroristattacker, utvidgning av bosättningar och uppförandet av separationsbarriären.

Därför måste vi nu ha ett nära samarbete: de kommande dagarna och månaderna kommer att bli helt avgörande för att uppnå stabilitet i Mellanöstern, såväl som vår egen stabilitet.

  Edward McMillan-Scott (PPE-DE), ordförande för Europaparlamentets observatörsuppdrag. – (EN) Herr talman! Det var en glädje och ära för mig att återigen vara ordförande för det största observatörsuppdraget för valet i Palestina, nämligen Europaparlamentets. Jag vill till att börja med tacka de övriga 26 parlamentsledamöterna i delegationen för deras arbete, särskilt min vice ordförande Pasqualina Napoletano och förstås Véronique De Keyser i egenskap av chefsobservatör för EU:s grupp. Jag vill även tacka Europaparlamentets personal som följde med oss och gjorde ett utomordentligt arbete under mycket svåra förhållanden.

Förra veckan hörde vi högljudda krav på valmöjlighet och förändring på Palestinas gator. Vi hörde ljudet av demokrati. Vi konstaterade att, som en av mina kolleger framställde det, processen var perfekt. Väljarna kom villigt till vallokalerna, män, kvinnor, unga och gamla. Vallokalerna, som vanligtvis låg i skolor och sköttes av lärare, var ändamålsenliga och välorganiserade. De israeliska styrkorna höll sig i stort sett borta. Processen var perfekt, och det råder ingen tvekan om att resultatet speglade folkets önskan, men utgången speglar mer deras misstro mot Fatah än deras kärlek till Hamas. De personer som vi träffade från Hamas var sannerligen inte särskilt älskvärda.

Inte bara i Palestina utan även på andra håll i arabvärlden – inklusive i Egypten där Muslimska brödraskapet gjorde så bra ifrån sig i november och december samt i det kommande parlamentsvalet i Marocko – ser vi en fundamentalistisk islamistisk politik växa fram över hela arabvärlden, en arabvärld med 250 miljoner människor. Det är utmaningen för alla våra institutioner. Vi måste samarbeta eftersom vi, enligt min åsikt, trots att vi förmedlade den demokratiska processen, inte förmedlade de demokratiska värderingar som vi är så vana vid i Europeiska unionen. Demokrati, rättsstatsprincipen, mänskliga rättigheter och respekt för skyddet av minoriteter: det är dessa värderingar som vi måste förmedla.

  Véronique De Keyser, ordförande för EU:s valobservatörer i de palestinska territorierna. – (FR) Herr talman! Mina tankar går först till de observatörer som fortfarande befinner sig på plats. Jag har fått många tacksamhetsbetygelser som jag vill dela med dem: de gjorde ett fantastiskt arbete. Jag har också fått mycket hjälp av rådet, av Marc Otte, som var där i Palestina, och av Jeanette. Men jag vill särskilt tacka er, fru kommissionsledamot. Ni vägledde mig genom några svåra beslut.

Jag kommer att ta upp två av dem. För det första, att sända ut våra observatörer till Gaza under svåra säkerhetsförhållanden. Från början var vi de enda valobservatörer som verkade i Gaza. Sedan det känsliga beslutet, fru kommissionsledamot, att träffa kandidaterna för ”Förändring och reform”, Hamas kandidatlista. Naturligtvis valde vi vilka kandidater vi skulle träffa: de var moderata kandidater. Men jag vill också säga att vi var de enda valobservatörer som träffade kandidater från partiet ”Förändring och reform” och att historien visar att vi gjorde rätt i att träffa dem, eftersom 44 procent av den palestinska befolkningen röstade på dem.

Jag vill nu ta upp att vi står inför tre utmaningar. Den första utmaningen – som även jag tycker är svår – är att respektera det palestinska folkets val, vilket, som Edward McMillan-Scott uttryckte det, var ett uttryck för vilja till förändring och inte nödvändigtvis för en önskan om radikal islamism. Det är inte så att alla palestinier, eller ens halva befolkningen, har blivit radikala islamister. De vill ha förändring såväl inom som utanför Palestina, och de vill ha den fred som dröjt så länge.

Den andra utmaningen, fru kommissionsledamot, är att inte ge efter för frestelsen att bli ensidig i strävan efter fred. Vi har inte sedan Yitzhak Rabins dagar sett minsta bilaterala antydan i besluten och i förhandlingarna mellan Israel och Palestina. Tillbakadragandet från Gaza var ett unilateralt beslut. Hamas deltagande i den palestinska regeringen i dag skulle förstärka denna unilateralism och skulle inte leda till fred. Jag hoppas att Europeiska unionen kommer att verka enligt denna linje.

Den tredje utmaningen handlar om att oavsett omständigheterna göra skillnad mellan den palestinska regeringen, som kommer att tvingas ta sitt ansvar, och det palestinska folket, som inte får tas som gisslan på grund av det val man har gjort. Det är sant, folket gjorde detta val, men folket har grundläggande behov som vi måste se till blir uppfyllda oavsett vad framtiden för med sig, annars är vi på väg mot en katastrof.

Avslutningsvis vill jag berätta för er vad en palestinsk kvinna sa till mig strax efter valet. Som svar på min fråga: ”är du inte rädd för att behöva lyda under sharialagarna?”, svarade hon: ”Nej, vi var inte rädda för att säga nej till israelerna som är starkare än vi. Vi var inte rädda för att säga nej till Fatah, som svek oss. Vi kommer att kunna säga nej till Hamas om de också sviker oss.” Där har ni en hel lektion i parlamentarisk demokrati som palestinierna har förstått helt och hållet.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: KAUFMANN
Vice talman

  Ignasi Guardans Cambó, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Val är som en bild. I själva verket är de som en röntgenbild av ett samhälle vid en exakt tidpunkt. Detta val är en uppmaning till realism för oss alla och en uppmaning om ett slut på hyckleriet i världssamfundet. Miljontals palestinier är desperata. De har ingenting att förlora, och de röstar på dem som lovar någon form av förändring, någon form av reform och ett slut på korruptionen.

Vi talar för mycket om Mellanöstern och för lite om den verkliga situationen för män, kvinnor, barn och äldre människor som tillsammans med sina familjer är desperata. Vi måste respektera deras vilja. Vi måste sända ett budskap om respekt till denna nya majoritet. Det måste dock kombineras med ett budskap där man framhåller att vårt stöd ges under förutsättning att det blir ett slut på våldet, det våldsamma motståndet och terrorismen. Men vi måste respektera folkets vilja.

Låt oss inte påstå att vi ska fortsätta att visa samma film och behålla samma manus och bara ändra en av rollfigurerna. Det skulle vara ett recept på ett misslyckande. Vi står inför ett nytt scenario som kräver nya förslag, nytt engagemang och nya påtryckningar på båda sidor. Den nuvarande situationen har uppstått just därför att vi inte har gjort detta. Det måste till nya påtryckningar på båda sidor i konflikten. Vi måste sträva efter fred, men vi får aldrig glömma att vi talar om verkliga människor.

  David Hammerstein Mintz, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Fru talman! Jag anser att Europeiska unionens roll som medlare nu är viktigare än någonsin. Detta vore sämsta möjliga tidpunkt att överge området och det palestinska folket, och samtidigt måste vi lära oss vår läxa. Vad har vi lärt av vårt engagemang i området och av vårt stöd till det palestinska folket? Vad har vi lärt av att i åratal säga att lösningen skulle vara val och demokrati, att detta skulle innebära ett framsteg och vara ett villkor för fred, när vi nu ser att dessa val skapat ett problem i stället för en lösning?

Jag har inte hört någon självkritik från rådet eller kommissionen i fråga om vad vi gjorde för fel, efter att ha satsat miljarder euro.

Jag anser att Hamas valseger avspeglar en situation där den israeliska politiken har lyckats förverkliga en självuppfyllande profetia. De har i åratal sagt att det inte finns någon palestinsk partner för fred. Tja, de har till slut lyckats skapa exakt detta.

Nu måste Europeiska unionen göra det klart bortom allt tvivel att om Hamas vill gå vidare så måste de acceptera spelreglerna och de överenskommelser som den palestinska regeringen redan har ingått, de måste erkänna Israel och upplösa sin milis. Och samtidigt måste vi arbeta mycket hårt för att skapa utsikter för fred.

Ett av de viktigaste skälen till Hamas valseger är att det inte finns något hopp: det finns inget hopp om en slutgiltig överenskommelse i Mellanöstern. Dessutom har palestiniernas livskvalitet fortsatt att försämras år från år. Kvartettens åtagande på plats att förbättra palestiniernas situation har utvecklats i snigelfart – mycket sakta – och de komplicerade förfarandena och hindren har inte överbryggats på ett trovärdigt sätt.

Jag anser att vi måste medla och arbeta som aldrig förr för att skapa en möjlighet till fred.

  Adamos Adamou, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Fru talman! Först vill även jag tacka Véronique De Keyser och Edward McMillan-Scott för deras insatser tillsammans med de andra parlamentsledamöterna under sitt observationsuppdrag.

Rösträkningen bekräftade Hamas position som det ledande politiska partiet, och detta resultat måste respekteras. Samtidigt borde detta resultat inte komma som en överraskning. Det är följden av ett flertal faktorer på både lokal och internationell nivå.

Palestinierna har trots uttalandena från väst tyvärr ännu inte sett några framsteg i målsättningen att skapa en egen oberoende palestinsk stat. Däremot har de sett den rasistiska politiken med muren och legaliserade bosättningar. Valresultatet är ett budskap till både palestinierna själva och det internationella samfundet, särskilt till oss, om vår otillräckliga politik som misslyckades med att utöva påtryckningar gentemot Israel om att tillämpa färdplanen och FN:s resolutioner för att främja en politisk process och som nöjde sig med att ge palestinierna ekonomiskt stöd.

Tyvärr är jag inte säker på att vi har kunnat ta till oss dessa budskap, med tanke på att det i dag förs fram ett ensidigt och unilateralt resolutionsförslag i Europaparlamentet.

Vår reaktion på den nya regeringen får inte vara att upphöra med våra ansträngningar att få fart på fredsprocessen igen, som Förenta staterna meddelat. Samtidigt måste Hamas fördöma våldet, erkänna staten Israels rätt att existera och samarbeta med president Mahmoud Abbas för att fortsätta fredsprocessen. Samtidigt måste både Europeiska unionen och andra medlemmar i kvartetten på nytt bekräfta sitt åtagande att skapa en oberoende palestinsk stat jämsides med staten Israel, med östra Jerusalem som huvudstad.

  Mario Borghezio, för IND/DEM-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Europa skördar nu vad man har sått: de miljarder som har slösats på Palestina – pengar som har använts illa och som inte har redovisats ordentligt – har resulterat i Hamas-flodvågen. En terroristorganisation har kommit till makten, en organisation vars uttalade strategiska mål är – och detta bekräftas av de otaliga mångtydigheterna i svaren från organisationens ledare på våra frågor under valobservatörsuppdraget – är att skapa en shariastat och säga adjö till fred, mänskliga rättigheter samt kvinnors och religiösa minoriteters rättigheter. Hamas har gett oss ett mycket tydligt svar genom att avvisa alla krav från Mellanösternkvartetten.

Socialistinternationalen har genom Martin Schulz redan sagt att de stöder förhandlingar med Hamas, men de har aldrig sagt något om det skandalösa sätt som stödet till den palestinska myndigheten har använts på. Sanningen är den att alla som satsar på att Hamas på något sätt kommer att bli mer moderata överlämnar Palestina till extremisterna för gott, och det är ett öde som det tappra, modiga, intelligenta och hårt arbetande palestinska folket verkligen inte förtjänar.

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Fru talman! Alldeles oavsett frågan om huruvida den uppmärksammade rapporten från de europeiska diplomaterna är officiell till sin karaktär, måste vi dra slutsatsen att detta dokument, som diskuterats så mycket, om inte annat har bidragit med ytterligare bevis på den alltför ensidiga propalestinska inställningen hos Europeiska unionens officiella organ. Europeiska företrädare hävdar ständigt, liksom Bismarck, att de är hederliga mellanhänder, men i verkligheten försvarar de i första hand de palestinska kraven, vilket skadar EU:s oberoende.

Medan vi ändå håller på kan vi lika gärna erkänna att de många miljarder av EU:s skattepengar som har gått till den palestinska myndigheten de senaste åren i form av bistånd främst har gått till att stödja en fullkomligt korrumperad regim. Jag har ställt många frågor om detta till rådet och kommissionen, men de har alltid avvisats och nu står vi här och måste ta konsekvenserna. De korrumperade har svepts bort av terroristorganisationen Hamas valseger. EU:s ansvar för detta är förkrossande.

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE). – (ES) Fru talman! Även om resultatet av det palestinska valet nyligen knappast väcker optimism, anser jag att ett av de största misstagen Europeiska unionen i allmänhet och parlamentet i synnerhet kan göra är att dra förhastade slutsatser.

Jag anser att det inte vore fel att säga att närvaron av Europeiska unionens valobservatörer var en betydande framgång för Europeiska kommissionen och att den – som kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner sa – ökar EU:s synlighet och bidrar till att förstärka demokratin i hela världen. Därför måste vi gratulera kommissionen och våra kolleger i parlamentet, Edward McMillan-Scott och Véronique De Keyser och de andra parlamentsledamöter som följde med dem.

Fru talman! Jag anser att det vore förhastat att dra slutsatsen att den haltande fredsprocessen i Mellanöstern kommer att begravas till följd av detta val, eller att detta val är ett förebud om Osloavtalets död. Jag anser att vi måste låta det gå lite tid och se vad som händer. Vi måste framför allt, trots misstagen som begåtts, behandla presidenten för den palestinska myndigheten som en legitim samtalspartner, vänta tills den nya regeringen har bildats, komma ihåg att – som Véronique De Keyser sa – 75 procent av de medborgare som röstade på denna politiska sammanslutning inte vill att Israel ska utplånas, och slutligen, fru talman, bedöma vilken effekt denna valprocess får på det israeliska valet.

Men förr eller senare, fru kommissionsledamot, oavsett de brådskande kortsiktiga frågorna, måste Europeiska unionen inta en ståndpunkt i fråga om något som är grundläggande: om det palestinska folkets enorma behov – som ni sa – är förenliga med Hamas existens, Hamas som i sitt grundläggande program kräver att staten Israel avskaffas och utplånas, och som finns med på Europeiska unionens förteckning över terroristorganisationer.

I detta avseende, fru talman, får Europeiska unionens agerande inte visa prov på dubbelmoral. Hamas måste ta avstånd från terror och våld som politisk metod eller avstå från Europeiska unionens insatser och bistånd.

  Pierre Schapira (PSE). – (FR) Fru talman! Jag tackar Edward McMillan-Scott och Véronique De Keyser: valet gick bra på alla sätt. Dessutom är detta val historiskt: det är den första demokratiska förändringen i arabvärlden.

Det palestinska folket röstade inte för Hamas, det röstade emot Fatah. Hamas vann på ett program som var inriktat på kampen mot korruption och på en reform av PLO, den enda organisation som har förhandlingsmandat. Hamas vann framför allt på grund av ett socialt program som ska genomföras specifikt inom Palestina. Det var mina egna intryck när jag vid sidan av vårt observatörsuppdrag träffade de palestinska borgmästarna och deras sammanslutning, som domineras av Hamas. När det gäller bistånd måste vi fortsätta att hjälpa det palestinska folket, se till att tjänstemän får betalt och, framför allt, förhindra staten från att kollapsa: annars kommer den palestinska myndigheten att falla i händerna på ett annat land.

Det är absolut nödvändigt att vi avvaktar, mina damer och herrar, men vi får inte vara naivt optimistiska. Läs Hamas stadga: den är avskyvärd och skamlig. Den måste avskaffas helt och hållet så att den nya regeringen kan bli en diskussionspartner. Vi måste sätta en tidsfrist – ett schema – så att Hamas tar sitt ansvar, eftersom det har blivit en legitim part i ett demokratiskt land.

  Frédérique Ries (ALDE). – (FR) Fru talman! Jag ska fatta mig kort eftersom jag bara har en minut på mig att uttrycka min besvikelse över att parlamentet här i kammaren noggrant har undvikit att ”säga sanningen”.

Det finns sex referenser, sju skäl och tolv artiklar i denna text om det palestinska valresultatet, och inte en enda gång lyckas man nämna – inte ens nämna – Hamas och dess stadga av hat, som ligger till grund för dess ideologi och verksamhet. Pierre Schapira sa just hur avskyvärd – jag tror det var ordet han använde – denna stadga är, och Daniel Marc Cohn-Bendit talade om en motbjudande stadga. Självklart delar jag deras åsikt.

Jag anser att vi gjort oss förtjänta av Nobels ”klichépris” när vi, trots stadgan, faktiskt har hört Mellanösternkvartetten, EU:s ministrar, medierna och Javier Solana alldeles nyss ställa sig den avgörande frågan: hur kan vi samarbeta med Hamas och fortsätta ge vårt livsviktiga stöd till palestinierna om Hamas inte tar avstånd från våld och inte erkänner Israel? Mahmoud Abbas spar för sin del inte på krutet när det handlar om att ställa krav gentemot terroristerna.

Ja, valet var demokratiskt – åtminstone i fråga om hur det genomfördes. Ja, Hamas vann. Ja, vi vill fortsätta att hjälpa den palestinska myndigheten. Ja, i slutändan är det upp till Hamas att fatta de viktiga besluten och förändras i dag. Detta måste sägas otvetydigt och direkt till pragmatikerna på båda sidor: ett demokratiskt val har just fört en odemokratisk ideologi till makten. Det är denna ytterst svåra ekvation vi måste lösa i dag.

  Margrete Auken (Verts/ALE). – (DA) Fru talman! Valet i Palestina genomfördes exemplariskt. Jag vill lyckönska palestinierna och tacka mina kolleger så mycket. Men det finns fortfarande problem i Israel och Palestina. Palestina är ockuperat. Detta uppmärksammas i en rad FN-resolutioner där Israel kritiseras för sina pågående kränkningar av folkrätten, bosättningarna, den förfärliga muren och försöket att annektera östra Jerusalem – för att bara nämna de värsta problemen.

Det svåra läget i Palestina nämns i det gemensamma resolutionsförslaget, som innehåller ett antal konstruktiva punkter. I förslaget fastställs de aktuella villkoren för Hamas. Vi måste vara vaksamma för att se till att Hamas inte på nytt tar till terrorism, när de nu har hållit freden i över ett år. Vi får absolut inte ta ifrån dem deras rätt enligt Genèvekonventionen att ta till väpnat motstånd mot ockupationen, men vi måste göra beslutsamma och noggrant övervägda insatser för att se till att situationen inte går överstyr. Alla icke-statliga grupper måste avväpnas både i Palestina och bland de israeliska bosättarna. Vi måste motverka alla former av radikalisering i både Palestina och Israel.

Resolutionsförslaget framför oss kan mycket väl tolkas som ett ensidigt erkännande, och om vi ska kunna bidra till att skapa fred skulle detta förstås vara riskabelt. Därför uppmanar jag ledamöterna att rösta för ändringsförslagen från gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, särskilt ändringsförslaget till punkt 10, som innehåller en mycket tydlig formulering om rådets beslut att inte offentliggöra rapporten om östra Jerusalem som utarbetats av delegationscheferna i Palestina. Så snart denna rapports kritik av situationen i östra Jerusalem och de åtföljande rekommendationerna tydligt har dragits tillbaka, kommer resolutionsförslaget att fungera väl för att bidra till ytterligare framsteg mot en rättvis fred mellan Israel och Palestina.

Jag uppmanar oss att vara konsekventa nu. Vi har inte tillräckligt stor trovärdighet bland palestinierna; det är på tiden att vi får det.

  Luisa Morgantini (GUE/NGL). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag måste säga hur tacksam jag är mot kommissionen, Véronique De Keyser, Edward McMillan-Scott och hela vår delegation för deras känslighet och intelligens. Jag anser emellertid att underlåtenheten att offentliggöra rapporten om östra Jerusalem – som i själva verket är debattens kärnpunkt – och misslyckandet med att anta lämpliga åtgärder på ett effektivt sätt gav Hamas en hjälpande hand, eftersom det inte råder någon tvekan om att vissa sanningar inte bör förbli osagda.

Jag menar att det var sannolikt att Hamas skulle vinna. Mycket av ansvaret för detta ligger hos världssamfundet som, efter undertecknandet av Osloavtalet, var oförmöget att se till att den internationella rätten följdes. Sålunda genomförde man varken principen om ”två folk, två stater” eller såg till att Mahmoud Abbas fick tillräckligt stöd, eftersom det inte bara räcker med finansiering – palestinierna vill ha politiskt stöd. Världssamfundet utövade inte heller tillräckligt starka påtryckningar på Israel för att förhindra att bosättningarna utvidgades och att man tog över mer mark.

Trots att världssamfundet hade tillräcklig styrka för att utöva påtryckningar, anser jag att det inte lyckades att se till att förhandlingarna verkligen skulle återupptas. Palestinierna lyckades dock att svara med en demokratisk valprocess i vilken folket deltog och uttryckte sitt behov av liv, rättvisa och fred.

För mig som kvinna är Hamas seger ett fruktansvärt resultat. Jag är dock tämligen förvissad om att det är en proteströst mot al-Fatah, som styrde det palestinska samhället under många år men som inte kunde hålla sina löften, och även mot korruption, även om detta är en något demagogisk fråga. Jag anser att det i själva verket är Europeiska kommissionens och världssamfundets uppgift att återuppväcka dialogen och hålla den vid liv och därigenom se till att både Hamas och Israel kan stoppa våldet och erkänna principen om ”två folk, två stater” i praktiken.

  James Hugh Allister (NI). – (EN) Fru talman! Hamas är en ond organisation: den ligger bakom några av de värsta terroristattacker som någonsin skådats. Att Hamas nu har lyckats få ett demokratiskt mandat ändrar eller minskar inte det faktum att det är en terroristorganisation. Eftersom jag kommer från Nordirland kan jag tala utifrån egen erfarenhet av en liknande terroristorganisation – IRA – som också lyckades bli framröstad. Där gjordes grundläggande misstag i hopp om att uppmuntra dem att ta avstånd från terror. De demokratiska värderingarna förvrängdes, obefogade eftergifter gjordes en efter en, men för varje eftergift uppstod nya krav. Det är så terroristorganisationer tänker och arbetar när de utkämpar sina långa, mångfasetterade krig.

Jag tillråder därför att man intar en fast och bestämd ståndpunkt, utan att överge eller avvika från principen att EU inte kan ge bistånd till en myndighet som styrs av Hamas terrorister. Om man tänjer på den regeln kommer vi och demokratin att bli förlorarna.

  Antonio Tajani (PPE-DE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! EU måste ha ett grundläggande mål för att skapa fred i Mellanöstern och för kampen mot terrorismen, även genom politiska medel. Detta mål är att garantera både Israels existens och säkerhet och upprättandet av en palestinsk stat. Man har nyligen tagit betydande steg i denna riktning tack vare Ariel Sharons och Abu Mazens arbete.

Är det troligt att Hamas framgång blir ett bakslag för oss? Är det troligt att den förvandlar Palestina till en ny teokratisk och fundamentalistisk regim? Hamas talesman Mahmoud Zahars ord om att han utlovade en ny palestinsk regering utan sekulära ledamöter eftersom ”de för med sig aids och homosexualitet” bådar verkligen inte gott, i likhet med andra uttalanden om Israel.

EU har en plikt att göra sin röst hörd genom starka politiska initiativ för att tvinga Hamas att hålla sig till den väg man redan har tagit. EU måste få den nya regeringen att inse att om den hotar Israels existens så förlorar den alla medel som är avsedda för Palestina. Om Hamas väljer intoleransens väg kommer man att orsaka stora skador för sitt folk och skapa negativa effekter i samband med valet i Israel. Låt oss därför stödja Abu Mazen och välkomna idén att han ska besöka Europaparlamentet. Låt oss också stödja de kristna palestiniernas rättigheter: de är en minoritet som är på väg att försvinna i Mellanöstern, men är en viktig faktor för fred och stabilitet.

Låt oss arbeta målinriktat så att Anwar Zabouns idéer, som innebär att förhandlingar med Israel är haram, eller förbjudna enligt religionen, inte blir tongivande. Jag är säker på att det palestinska folket inte ser på saken på detta vis.

  Lilli Gruber (PSE). – (DE) Fru talman! Det nya palestinska parlamentet är ett parlament som har vuxit fram genom val som har erkänts av världssamfundet. Vi respekterar detta resultat och kommer att stödja president Abu Mazen i hans försök att inrätta en regering som kraftfullt kommer att försvara internationell rätt och bekämpa våldet.

Det verkar därför underligt att man i dag bör hota med att strypa penningflödet från EU till den palestinska myndigheten. Om detta skulle ske finns risken att aggressiva stater och grupperingar tar EU:s plats och att arbetslösa palestinska soldater och poliser rekryteras av al-Qaida.

Låt oss påminna oss om att EG erkände PLO vid toppmötet i Venedig den 13 juni 1980. EG fortsatte att, genom en dialog, leda det som en gång hade varit en terroristorganisation längs den väg som resulterade i att man erkände Israels rätt att existera och delta i fredsprocessen. Hamas valseger innebär en liknande utmaning för oss. Vi bör också uppmärksamma att Förenta staterna före valet meddelade att man måste samtala med Hamas trots att det fanns med på förteckningen över terroristorganisationer.

Europaparlamentet måste nu göra sin egen konstruktiva insats och, så snart som möjligt, bjuda in en delegation från den nyvalda palestinska församlingen till Bryssel, eftersom det är nu som vi snabbt behöver vidta förtroendeskapande åtgärder, inte göra hotfulla utspel.

  Sajjad Karim (ALDE). – (EN) Fru talman! Under de senaste veckorna har vi upplevt den cykel av motsättningar och motsägelser som har kommit att karakterisera EU:s förbindelse med Mellanöstern. Vi kräver legitimitet och öppenhet av våra partner, och ändå undanhåller vi sanningen när den lagligen tvingar oss att agera. Vi främjar demokratiska val i Palestina, och ändå ifrågasätter vi folkets röst när vi lyssnar till den. Vi stöder det korrumperade Fatah i åratal, och ändå betvivlar vi inom loppet av några dagar de angivna humanitära avsikter som deltagarna i den kommande nya palestinska myndigheten har. Vi betvivlar den nya palestinska myndighetens önskan att bygga broar av förtroende och samarbete, och ändå ser vi genom fingrarna med att Israel fortsätter att bygga på separationsbarriären. Vi finansierar med rätta demokratiska institutioner i Palestina, och ändå hindrar vi självbestämmanderätten för de människor som annekterats i östra Jerusalem. Vi uppmanar med rätta Hamas att avstå från våld eller att ta konsekvenserna, och ändå står vi och ser på när den israeliska armén skjuter oskyldiga barn i Gaza och Ramallah utan konsekvenser. Vi uppmanar med rätta Hamas att erkänna Israel, och ändå står vi tysta medan Israel trotsar internationella lagar.

I grunden frågar sig palestinierna: handlar EU om demokrati eller undertryckande? Handlar EU om broar eller barriärer? Handlar EU om respekt för eller trots mot internationell lagstiftning? Hamas beslut att byta kulor mot valsedlar markerar eventuellt ett strategiskt skifte som skulle kunna leda till förhandlingar med Israel. EU måste leva upp till detta skifte och visa den avgörande rättvisa och opartiskhet som krävs för att upprätta en palestinsk stat som lever i fred med Israel.

  Jana Bobošíková (NI). – (CS) Mina damer och herrar! Vi måste omedelbart stoppa penningflödet till Palestina, där Hamas har tagit makten. Detta är uppenbarligen en terroristorganisation som inte erkänner staten Israel, som inte vill lägga ned vapnen och som rättar sig efter sharialagarna. Hur kommer Hamas att använda EU-skattebetalarnas pengar? Kommer man att bränna ut ögonen på folk, stena kvinnor eller hugga av händerna på folk? Hur många kommer att dödas av Hamas’ vapen?

Mina damer och herrar! Vi måste erkänna att EU måste ta sin del av skulden för att ha skapat krutdurken i Mellanöstern genom att stoppa huvudet i sanden och föra en tvetydig politik. Jag är tjeck, och mitt hemland var ett av de första som levererade vapen till den nya israeliska staten 1948, så att de kunde försvara sitt territorium. Vid tidpunkten uttryckte de nuvarande EU-medlemsstaterna sin avsky över förintelsen och stödde upprättandet av en judisk stat. Hur har de handlat sedan dess? Vilka har EU otvetydigt stött – israeliska eller palestinska terrorister? Vi måste få ett stopp på denna dubbelmoral och säga klart och tydligt att Hamas, som under ett antal år har fått pengar indirekt från EU, tillämpar en upprörande politik och att EU:s medborgare inte kommer att finansiera denna med sina skatter.

  Elmar Brok (PPE-DE). – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, herr rådsordförande! Tänk att vi blir förvånade över något som faktiskt är självskrivet: ett val som vanns av ett parti som gav folk känslan att det brydde sig om dem, medan de andra kunde avfärdas som ett gäng korrupta skurkar. Det finns slutsatser som vi måste dra av detta. Vi måste arbeta ännu hårdare för att göra EU:s bistånd synligt, eftersom vi då kan få ut budskapet till allmänheten att det är värt att stödja fred och demokrati. Jag anser att det inte bara är regeringar som behöver höra detta.

Detta valresultat är en katastrof för regionen. Man kan verkligen säga att det råder en femårsrytm här: det var ungefär tio år sedan Yitzak Rabin dog, och terroristhandlingar innebar att Shimon Peres inte valdes; fem år senare inleddes intifadan, och så är vi tillbaka igen. Saker och ting hamnar om och om igen på ruta ett.

Jag tror ändå inte att vi ska överge hoppet om att Hamas ska spela sin roll i utvecklingen, men vi måste tala klarspråk när det gäller de villkor som måste råda för att detta ska bli möjligt. Om Hamas tar över den palestinska myndigheten på grundval av de vunna parlamentsmandaten måste det ta avstånd från våld, erkänna Israels rätt att existera och godta redan slutna avtal, annars måste allt återigen starta från grunden.

Jag hoppas att detta kommer att ske före det israeliska valet, så att vi kan undvika de motsättningar som skulle göra det svårare att samarbeta. Under denna period måste kvartetten klargöra att, om det fungerar, ekonomiskt bistånd kommer att utbetalas och säkerheten kommer att garanteras. Det är av detta skäl som jag är så glad att kvartetten reagerade så snabbt under helgen.

Jag vill också tacka Véronique De Keyser och hennes grupp och även vår parlamentariska delegation som leds av Edward McMillan-Scott för deras arbete.

  Panagiotis Beglitis (PSE). – (EL) Fru talman! Jag vill börja med att tacka mina vänner Véronique De Keyser och Edward McMillan-Scott för deras viktiga insatser under övervakningen av det palestinska valet.

Det palestinska folket röstade i ett demokratiskt val, och jag anser att vi alla i dag bör respektera det palestinska folkets demokratiska vilja och formulera EU:s nya strategi grundad på den nya politiska verkligheten i Mellanöstern och Palestina.

Tyvärr är inte Javier Solana här i dag så att jag kan tala om för honom att det var ett mycket allvarligt misstag att säga en vecka före det palestinska valet att det ekonomiska biståndet till Palestina skulle frysas om Hamas vann. Detta uttalande av Javier Solana utnyttjades av Hamas och fungerade i princip som en bumerang för de moderata palestinska framstegsvänliga krafterna.

I och med detta ser jag att det finns en allvarlig brist i EU. Jag har inte sett något uttalande, ingen förklaring om medvetenhet om Israels ensidiga politik. Jag har inte sett något uttalande om Ehud Olmerts politik och beslut att frysa de 50 miljoner US-dollar som betalats tillbaka till den palestinska myndigheten.

Jag begär en sak av kommissionen: att uppmana Hamas att förlänga vapenvilan. Detta är viktigare än att ställa olika villkor som bara riktas mot den palestinska sidan.

  Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag hade stora farhågor om att låta ett oreformerat Hamas ställa upp i det palestinska valet. Kanske hade Bush med flera räknat med att Hamas inte skulle vinna eller att organisationen till stor del skulle ändra sin retorik och politik om den kom med i valprocessen. Jag delar inte den uppfattningen.

Hamas förblir en terroristorganisation med anknytning till Muslimska brödraskapet och Hizbollah. Hamas är engagerat i att förinta Israel och upprätta en islamisk stat med Jerusalem som huvudstad. I dess stadga antyds faktiskt att Hamas är bundet till det globala jihad, inklusive att använda självmordsbombare och upprätta en teokrati och ett islamistiskt kalifat överallt. Om Hamas skulle inta denna ståndpunkt i en EU-medlemsstat skulle organisationen utan tvekan ha förbjudits som politiskt parti.

Jag har alltid kritiserat den våldsamma korruptionen under Arafats ledarskap, och jag försökte undersöka detta under den förra mandatperioden, men tyvärr debatterades aldrig min arbetsgrupps slutsatser i kammaren. Vi ser nu en utbredd proteströstning bland vanliga palestinier. Det är trots allt uppenbart att en organisation som bannlysts som en terroristorganisation, såsom Hamas, inte kan bli en rättmätig samtalspartner för EU. Inte heller kan den få ett öre av våra skattebetalares pengar tills den fördömer våld och erkänner Staten Israel. Jag har alltid stött säkerhetsstängslet eftersom det har räddat människoliv från självmordsbombares ondska. Det har beklagligt nog stympat samhällen, men det utgör inte den slutliga gränsen för en framtida palestinsk stat.

Likväl kommer en seger för Hamas att göra det mycket svårare att förverkliga en land-för-fred-uppgörelse. Dessutom kommer det att bli nästan omöjligt att finna en slutlig lösning på frågan om östra Jerusalem, liksom frågan om rätten att återvända, med Hamas i regeringen för den palestinska myndigheten.

  Carlos Carnero González (PSE). – (ES) Fru talman! Hamas valseger är verkligen inte goda nyheter för demokrater och framstegsvänliga personer och inte heller för personer på vänsterkanten, men denna seger är ett resultat av rättvisa val, och vi måste erkänna detta. Det finns därför en sak som vi måste vara nöjda med: Hamas deltar nu i det politiska spelet, och detta är ett framsteg. Om vi ska kunna dra in det ytterligare i det politiska spelet måste vi också införliva det fullständigt i förbindelserna mellan den palestinska nationella myndigheten och EU.

Jag vill påpeka att det mycket väl kan bli så att det blir inom ramen för den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet den 26–27 mars som en Hamasföreträdare som valdes vid detta val för första gången sammanträder med EU. Sedan kommer de nya israeliska parlamentsledamöter som valdes vid valet i detta land att komma dit. Låt oss alla därför bidra till dialogen i detta delade forum och till en demokratisk modernisering av Hamas som kommer att vara till nytta för alla.

  Jana Hybášková (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Statistiken är tydlig: ytterligare ett mandat för Hamas på nationell nivå betyder många fler på distriktsnivå. Folk har förtroende för Hamas lokalt, och vi måste respektera dem på ett intelligent, öppet och ansvarsfullt sätt. Planerar vi att göra detta? Vi har en strategi: icke-våld, nedrustning och Israels existens.

När det gäller icke-våld: om vi väl har en förklaring där man fördömer våld och vi i nästa stund utsätts för en terroristattack, vad gör vi då? Hamas är en motståndsrörelse. Om ockupationen fortsätter kommer regeringen inte att utesluta våldsamt motstånd. Vad gör vi då?

När det gäller Staten Israels existens: räcker det att inleda förhandlingar efter det israeliska valet?

När det gäller nedrustning: vill vi att Hamas milis ska ingå i de palestinska säkerhets- och polisstyrkorna? Under vilka förutsättningar? Har vi några planer?

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det råder naturligtvis ingen tvekan om att det har begåtts misstag tidigare, men det är nu dags att blicka framåt. Våra slutsatser får inte dras för tidigt, och strategin för den kommande fasen måste vara grundligt genomtänkt.

Under debatten sa man – vilket är helt riktigt – att president Mahmoud Abbas naturligtvis fortfarande är vår partner och att han är en person som vi fortfarande kan tala med och som vi måste fortsätta att förhandla med. Vi kan fortsätta att räkna med honom som en partner eftersom den nya regeringen inte kommer att, eller kan, ändra den konstitution som träder i kraft. Vi får inte förlora hoppet, utan vi måste i stället se framåt.

En sak är emellertid klar – rådet nämnde det i måndags, vilket även kvartetten gjorde – och det är att det finns principer som vi inte får avvika från, och det råder ingen tvekan om att dessa bl.a. är icke-våld, erkännande av Israels rätt att existera och en fortsatt fredsprocess.

Man har också sagt gång på gång att EU:s politik måste vara opartisk, och jag kan bara hålla med om detta. Det är förvisso en självskriven sanning. Jag klargjorde även inledningsvis rådets ståndpunkt angående våra förbindelser med Israel och vår kritik av den.

Det som spelar roll är att EU bör vara enhälligt. Om vi vill påverka måste vi också tala samma språk som våra partner i kvartetten, vilket också är viktigt. Jag är särskilt tacksam mot kommissionen för att den efter noggrant övervägande och utan otillbörlig brådska har utvecklat en strategi för att hjälpa det palestinska folket. Som flera debattdeltagare sa har det palestinska folket lidit mycket, vilket det fortfarande gör, och vi kan inte göra dem besvikna. Kommissionsledamot Ferrero-Waldner! Jag vet att kommissionens politik i sammanhanget är mycket bra och mycket väl sammanhållen och en politik genom vilken vi bör stödja det palestinska folket.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. – (DE) Fru talman, herr Winkler, mina damer och herrar!

(EN) Låt mig först av allt tacka er alla för de vänliga orden om valet och valobservationen. Både Véronique De Keyser och hennes grupp och Edward McMillan-Scott och hans grupp är värda allt beröm. Även palestinierna förtjänar beröm eftersom de har visat att de kan genomföra val på ett fritt och rättvist sätt, även om vi inte alltid är nöjda med resultatet.

Vi måste nu komma överens om att respektera det palestinska folkets vilja. Som vi sa i Mellanösternkvartettens uttalande har palestinierna nu röstat för förändring. Vi vet varför. Samtidigt önskar de fred. Opinionsmätningarna visar att det finns en liten majoritet för fred med Israel. Detta måste vara vägen framåt. Vi är beredda att stödja det palestinska folket även i fortsättningen. Vi vill göra det precis som vi har gjort hittills. Det finns inte någon annan organisation än Europeiska unionen, och i synnerhet Europeiska kommissionen, som har gjort så mycket för det palestinska folket under många år.

Men att väljas och få ett politiskt uppdrag är också en fråga om politiskt ansvar. Därför ber vi – och vi förväntar oss till och med – att den nya palestinska regeringen ska bekräfta sitt engagemang för fred genom fredliga medel, men framför allt de tre villkor som nämndes i kvartettens uttalande: icke-våld, erkännande av Israel och respekt för tidigare åtaganden, dvs. Osloavtalet och färdplanen för fred. Dessa villkor visar tydligt ett engagemang för fred, för en tvåstatslösning men också för ett ambitiöst reformprogram för den palestinska myndigheten. Detta ville jag mycket gärna nämna.

Jag vill också säga att kvartettens politik – och här arbetar vi verkligen tillsammans – är mycket välavvägd. Jag hörde några ledamöter säga att vi var ensidiga: de som ännu inte har sett kvartettens senaste uttalande borde titta på det. Jag vill nämna det sista stycket där vi säger: ”kvartetten upprepar sitt stöd för principerna i färdplanen och det tidigare uttalandet och bekräftar på nytt sitt stöd för en rättvis och varaktig helhetslösning av den arabisk-israeliska konflikten med utgångspunkt från FN:s säkerhetsråds resolutioner nr 242 och 338”. Jag anser att detta i sig visar vårt stöd för ömsesidiga förpliktelser.

Låt mig upprepa att vårt första mål nu måste vara att se till att Israel för över de palestinska skatteinkomsterna till den palestinska myndigheten. För att tala klartext är detta palestinska pengar. Vi anser inte att det skulle vara konstruktivt av Israel att hålla inne pengarna vid en så avgörande tidpunkt. Jag kommer också att tala med de israeliska myndigheterna om detta, och jag vet att andra kolleger i kvartetten också kommer att göra det. Jag hoppas verkligen att medlen kommer att föras över snart eftersom de skulle täcka en stor del av lönerna till den palestinska myndighetens anställda och dessutom ge familjerna en välbehövlig inkomst. Detta skulle vara en humanitär gest som Israel skulle kunna göra vid en tidpunkt av avgörande betydelse.

Det är också uppmuntrande för mig att Världsbankens chef har samma uppfattning. Jag träffade Paul Wolfowitz i London i går. I dag har han citerats när han har sagt att ”det kommer att hjälpa hela processen om den vanliga palestiniern får ett bättre liv; vi bör vara de sista som drar sig ur processen”. Jag välkomnar verkligen detta uttalande och hoppas att det kommer att vara till hjälp. Men därför måste också Arabförbundets medlemmar uppfylla sina löften om stöd så snart som möjligt. Vid Londonkonferensen om Afghanistan i går utnyttjade både Österrikes utrikesminister Ursula Plassnik och jag själv varje tillfälle att tala med de olika arabiska företrädarna för att möjliggöra detta.

Därför måste vi vara mycket vaksamma under denna period. Det är en kritisk period eftersom vi också har val i Israel. Vi vill att fredsprocessen ska kunna fortsätta i framtiden. Därför uppmanar jag ledamöterna att tillsammans med oss fortsätta att engagera sig. Trots svårigheterna vill vi göra vägen mot fred mindre ojämn i framtiden.

(Applåder)

  Talmannen. – Jag har avslutningsvis mottagit sex resolutionsförslag⁽¹⁾ som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

Skriftlig förklaring (Artikel 142)

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) När vi nu har kommit över den första chocken på grund av resultatet av det palestinska valet måste nu EU erkänna valets laglighet och den nya regeringens legitimitet och förvisso välkomna det höga valdeltagandet. Det är bara genom att visa ett fullständigt förtroende och genom ett fortsatt samarbete som vi kan kräva det nödvändiga engagemanget från den nya regeringen när det gäller att genomföra färdplanen. Vi måste naturligtvis vara försiktigare just på grund av de allvarliga motsättningar som har uppstått under de senaste åren mellan det parti som nu har makten och den s.k. västvärlden, men jag är säker på att vi genom att knyta nävarna inte kan stoppa denna typ av friktion. Tvärtom så måste Hamas få en chans att visa att man kan respektera det åtagande som president Mahmoud Abbas har gjort mer än en gång, dvs. att hålla sig till tidsplanen, att respektera befintliga avtal och skyldigheter och att försöka få till stånd en förhandlad lösning på konflikten med Israel. Lösningen är därför inte att stoppa biståndet till den palestinska myndigheten. Det som krävs – och vi får inte tveka här – är en utökning av övervakningssystemet, bl.a. genom ett större internationellt samarbete, för att se till att medlen bara används till en ekonomisk, politisk och social utveckling av det palestinska samhället och inte till att förstöra vårt eget.

(1) Se protokollet.

13. EU:s ståndpunkt om Kubas regering

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om en muntlig fråga (O-0112/2005 – B6-0675/2005) till rådet från Graham Watson, Cecilia Malmström, Emma Bonino och Marco Pannella för gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa om EU:s ståndpunkt om Kubas regering.

  Cecilia Malmström (ALDE), Författare. – Fru talman! Herr rådsordförande! Lite i skymundan av de dramatiska händelserna i Mellanöstern finns det i Havanna en skäggig diktator som har gäckat världen i decennier. Han styr över ett land där mänskliga rättigheter kränks, där folket lever i stor fattigdom och där oliktänkande fängslas och trakasseras. Efter Kina är Kuba världens största fängelse för journalister.

Under våren 2003 svepte en våg av förtryck över ön. Ledande personer i demokratirörelsen arresterades, och efter farsartade rättegångar dömdes 75 av dem till långa fängelsestraff. Förra året arresterades en stor grupp ungdomar i preventivt syfte, ifall de skulle kunna tänkas ställa till med bråk. Så stor är rädslan på ön. När Europaparlamentet strax innan jul tilldelade sitt Sacharovpris till ”Damas de Blanco” – Kvinnor i vitt – , hustrurna och döttrarna till de fängslade dissidenterna, fick representanter för rörelsen inte lämna ön för att resa till Strasbourg.

Kuba är en otäck diktatur och ovan nämnda fakta är väl kända. Under de år som gått har situationen förvärrats. För de politiska fångarna är läget mycket allvarligt. Min vän Héctor Palacios, som dömdes till ett 25-årigt fängelsestraff, är mycket sjuk och läkarna fruktar för hans liv. Han får inte hjälp för sitt höga blodtryck och sina hjärtkomplikationer. Även Adolfo Fernandez Seinz, för att nämna ett annat exempel, journalist, dömd till 15 år, är i dåligt skick och har förlorat 20 kilo i vikt sedan han fängslades.

Utanför fängelset trakasseras också oliktänkande, t.ex. Sacharovpristagaren Oswaldo José Payá Sardiñas och den blinde människorättsaktivisten Juan Carlos Gonzalez Leiva, som sitter i husarrest sedan april 2004. Det är naturligtvis helt oacceptabelt att människor fortfarande hålls fängslade på Kuba på grund av sina åsikter. Det är lika oacceptabelt att dessa fångar inte får den hjälp de behöver när de befinner sig i ett uselt hälsotillstånd.

När ministerrådet för ett år sedan beslöt sig för att ändra på den ”common position” man haft i många år och i stället började samtala med regimen trodde man sig se någon slags öppning och möjligheter på Kuba. En majoritet i denna kammare kritiserade den politiken, och ett år efteråt måste man konstatera att den inte har haft någon effekt. Det var ett felaktigt beslut och det bör omprövas. Vad ämnar rådet göra nu för att stötta dissidenterna på Kuba? Hur ska vi kunna stödja demokratirörelsen och det kubanska folket på ett bra sätt? Vi måste öka trycket på Fidel Castro och samtidigt hitta ett strategiskt sätt att identifiera de positiva demokratikrafter som finns. Varför är det så svårt att stödja demokratikrafterna på Kuba när det går i Vitryssland? Det finns fortfarande en slags Castro-romantik som är pinsam. Jag skulle väldigt gärna vilja få svar från rådet på dessa frågor.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Fru talman, fru Malmström! Rådet välkomnar parlamentets kontinuerliga intresse av den förbättrade situationen i Kuba, och vi arbetar oförtrutet vidare i våra gemensamma ansträngningar att nå en fredlig förändring.

Jag vill citera den gemensamma ståndpunkt som nåddes i december 1996 som fortfarande gäller och där det bl.a. står: ”Målet för Europeiska unionen i dess förbindelser med Kuba är att uppmuntra en övergångsprocess till pluralistisk demokrati och respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter samt en hållbar återhämtning och förbättring av det kubanska folkets levnadsstandard. Det är högst troligt att en övergång blir fredlig om den nuvarande regimen själv inleder eller tillåter en sådan process. Det är inte Europeiska unionens politik att försöka åstadkomma förändringar genom tvingande åtgärder som leder till ökade ekonomiska svårigheter för det kubanska folket.”

I syfte att främja en fredlig förändring i Kuba har EU inlett en dialog med de kubanska myndigheterna och alla delar av det kubanska samhället. Där påminns de kubanska myndigheterna regelbundet om deras grundläggande ansvar när det gäller mänskliga rättigheter och framför allt yttrandefriheten och föreningsfriheten.

Eftersom det är meningslöst att agera politiskt om det inte påverkar folket där har rådet ändrat vissa praktiska detaljer i sin politik för att göra den verkligt effektiv, särskilt genom att intensifiera dialogen med den fredliga oppositionen som varmt välkomnat dessa nära kontakter.

Efter de slutliga slutsatserna från rådet den 31 januari 2005 har både det luxemburgska och brittiska ordförandeskapet och framför allt EU:s delegation i Havanna gett ny kraft åt förbindelserna med oppositionen och med oberoende grupperingar. Där har fokus legat på viktiga medellångsiktiga frågeställningar om övergången, t.ex. utvecklingen av dialogen med viktiga medlemmar av den fredliga oppositionen för att ta reda på deras planer för framtiden i praktiken och på andra sätt att stödja oberoende organisationer och dem som tillhör det civila samhället.

Samtidigt har rådet direkt fördömt den kubanska ämbetsmannakårens beteende inte bara i det egna landet utan även gentemot europeiska politiker och besökare. Ordförandeskapet har tagit upp frågan om tillträde till ministerier i Havanna och gjort den kubanska regeringen medveten om att den inte kan vänta sig någon dialog om man förvägrar EU sådant tillträde till ambassader och vägrar att erkänna eller tala med företrädare från EU.

Rådet har även framhävt viljan att fortsätta en konstruktiv dialog med de kubanska myndigheterna på en ömsesidig och icke-diskriminerande grund om bl.a. utfärdandet av viseringar för besök från företrädare från regeringarna i fråga.

EU:s ordförandeskap har i ett officiellt uttalande beklagat den kubanska regeringens åtgärder för att förhindra de så kallade ”Damas de blanco” – Kvinnor i vitt – från att resa till Strasbourg för att ta emot 2005 års Sacharovpris för intellektuell frihet som tilldelats dem av Europaparlamentet.

Sådana händelser, liksom regeringens vägran att bevilja Osvaldo Payá resa för att delta i ett forum om yttrandefrihet som arrangeras av en icke-statlig organisation i december, visar att de kubanska myndigheterna inte respekterar de egna medborgarnas rätt till fri rörlighet enligt artikel 13 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Rådet beklagar även bristen på fortsatta framsteg när det gäller frisläppandet av politiska fångar och har skarpt kritiserat arresteringen förra sommaren av fler medlemmar av den fredliga oppositionen och de åtgärder som de kubanska myndigheterna vidtagit för att begränsa yttrandefriheten, föreningsfriheten och tryckfriheten.

Rådet fortsätter kräva att Kuba släpper alla politiska fångar fria. EU har agerat för de fångar som genom att hungerstrejka protesterat mot de villkor de hålls under.

Avslutningsvis vill jag även påminna parlamentet om att EU ständigt spelar en aktiv roll, med det öppna stödet från parlamentet, i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna och att EU förra året var en av parterna som undertecknade en resolution som utfärdades mot Kuba.

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Fru talman! Kuba är det enda landet i Latinamerika som inte har förbindelser med EU genom ett associations- eller samarbetsavtal. Det är inte EU:s fel eller någon parlamentsledamots fel som har arbetat hårt för att bevara dialogens kanaler med de kubanska myndigheterna och folket.

Beklagansvärda händelser, som att inte låta Kvinnor i vitt komma till Europaparlamentet eller det ökade förtrycket – som nämns i den resolution som parlamentet antar i morgon – mot oberoende journalister och som nyligen fördömdes av Reportrar utan gränser, fredliga kämpande och människorättsaktivister visar tydligt att de mest grundläggande rättigheterna på den ön systematiskt nonchaleras.

Därför sägs det i resolutionen att dessa händelser motverkar vår strävan att förbättra förbindelserna mellan EU och Kuba. Det är huvudskälet till ändringarna av den gemensamma ståndpunkt som intogs av rådet i januari 2005, och i resolutionen uppmanas rådet, herr rådsordförande, att agera därefter.

Jag vill påminna er, herr rådsordförande, om att ni, när ni godkände upphävandet av de åtgärder som åtföljde rådets gemensamma ståndpunkt, efterlyste ett omedelbart och ovillkorligt frisläppande av de människor som hade arresterats, och nu har situationen förvärrats för dem.

Fru talman! Andrej Sacharov sa att de röster som är viktigast ofta är de som inte hörs. Parlamentet behövde än en gång uttala detta i denna kammare, som representerar Europas medborgare, till stöd för frihetens sak och till försvar för dem i Kuba som kämpar för sin frihet och värdighet och även för att visa vilken situation de befinner sig i.

  Raimon Obiols i Germà, för PSE-gruppen. – (ES) Herr rådsordförande! PSE-gruppen gläds åt att sammanhanget som debatten om Kuba äger rum inom troligen kan borga för en bred samsyn för ett resolutionsförslag. Vi har alltid menat att det i parlamentet och unionens institutioner finns en bred grund för att komma överens och för att påverka förbindelserna med Kuba i rätt riktning.

PSE-gruppens ståndpunkt är mycket klar: För det första kan vi i det här sammanhanget bara bekräfta att de kubanska myndigheterna inte sänt ut de efterlängtade signalerna om bättre mänskliga rättigheter i landet. För det andra är det inte möjligt för oss att överlämna Sacharovpriset till Kvinnor i vitt, och därför måste vi kräva av de kubanska myndigheterna att denna grupp får besöka Europa till svar på Europaparlamentets inbjudan. Samtidigt måste vi uppmana parlamentets talman att göra allt som står i hans makt för att se till att priset överlämnas på ett riktigt sätt.

Vi anser ändå att utsikterna om framsteg, det nuvarande klimatet för våra förbindelser till trots, är bättre nu än när rådet förde sin tidigare politik som förde oss in i en återvändsgränd, liksom politiken som i årtionden strikt gick ut på sanktioner och embargo, för att uttrycka det milt.

Rådets aktuella politik bör drivas vidare med två mål: dels att fortsätta att hårdnackat uppmana till respekt för de mänskliga rättigheterna i Kuba och att samvetsfångar och de fredliga oppositionella frisläpps och att de demokratiska fri- och rättigheterna respekteras, dels att upprätthålla och fördjupa förbindelserna och dialogen med alla politiska och sociala grupper i Kuba som är engagerade i eller intresserade av förbindelser med Europa och utvecklingen av landet och de oundvikliga förändringar vi kommer att få se i Kuba inom en nära framtid.

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS ROCA
Vice talman

  Raül Romeva i Rueda, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Jag håller med om att det finns många larmsignaler som visar att den kubanska regimen fortfarande tillämpar en politik av förtryck av oliktänkandes åsikter, godtyckligt fängslande av oppositionsgrupper och konstanta trakasserier av alla som uttrycker åsikter som går emot regeringens linje. Förtrycket av sektorer som stigmatiserats av regimen är också oroande, t.ex. homosexuella och vissa intellektuella.

I det specifika fall vi talar om är regimens vägran att låta Kvinnor i vitt lämna landet för att ta emot Sacharovpriset ytterligare ett exempel på den oroande situationen. Men som vi redan hört gjorde politiken med blockad och isolering som flera makter i väst i årtionden utsatt Kuba för bara att regimen skärpte sin hårdföra politik. Därför är jag glad att Europeiska unionens råd i juni 2005 beslöt att än en gång erbjuda Kuba en möjlighet till politisk dialog. Avsikten var bland annat att bereda marken för vad många av oss hoppas ska bli en förestående övergång till demokrati.

De som har utstått en diktatur vet hur svårt det är att skapa en demokrati, särskilt när de människor utifrån som borde vara dina allierade vänder dig ryggen. Därför är det ett tecken på hopp att det dyker upp allt fler samhälls-, universitets- och forskargrupper, både på landsbygden och i städerna, inom kyrkosamfund, utbildningscentrum eller sociala centrum, grupper som inte fanns tidigare och som lämnar ett värdefullt bidrag till den politiska utvecklingen i Kuba. Tiden är kommen för den kubanska regimen att acceptera att deras framtid inte ligger i att upprätthålla de nuvarande förhållandena utan att på ett allvarligt och trovärdigt sätt ta itu med den övergång som framför allt kubanerna själva efterlyser.

Vi i EU måste därför klargöra att vår avsikt helt enkelt är att hjälpa Kuba in i den moderna världen längs demokratins väg. Därför måste vi fortsätta kräva att alla de som dömts till flera års fängelse för sitt fredliga motstånd mot regimen släpps fria.

  Willy Meyer Pleite, för GUE/NGL-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag motsätter mig det gemensamma initiativet som vi ska rösta om i morgon. Initiativet andas i varje stavelse att det bygger på en exceptionell ståndpunkt som EU har haft under en tid. Det är det enda landet i världen som EU befinner sig i en sådan undantagssituation med; det finns inga andra exempel. Det är inte rätt och får inte heller några som helst effekter. Ståndpunkten vi röstar om i morgon kommer inte att leda någon vart. Jag uppmanar till att denna undantagssituation upphävs.

EU måste behandla Kuba på samma sätt som vilket annat land som helst i världen. Vi måste hålla fast vid en ståndpunkt som ger oss möjlighet till en gemensam debatt som omfattar samtliga frågor. Till att börja med behöver vi förstås kräva att Förenta staterna häver sin blockad mot ön Kuba. Vi behöver förstås debattera hela frågan om begäran om utlämnandet av terroristen Posada Carriles och förstås föra in i det iberoamerikanska toppmötet allt som debatterades vid det iberoamerikanska toppmötet mellan EU och Kuba.

Det finns många fel med Kuba, men dess beteende i syd-syd-samarbetet är exemplariskt. Det kubanska samhället är också exemplariskt när det gäller alla allmännyttiga tjänster, med tanke på att det är ett fattigt land.

EU får inte styras av vad USA:s utrikesministerium dikterar. Det får inte ske. Därför efterlyser jag en oberoende ståndpunkt som gör att undantagssituationen mellan EU och Kuba upphör.

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag talar på det nya italienska socialistpartiets vägnar. Parlamentet har ofta – alltför ofta – debatterat bristen på respekt för mänskliga rättigheter i Kuba. Det är bara ord, ord, ord när vi sitter och väntar på positiva tecken från en döende regim som inte har några avsikter att ändra kurs.

I januari 2005 kom rådet med vissa tillmötesgåenden i hopp om att det skulle uppmuntra en förändrad inställning. Alla förhoppningar grusades snabbt: Yttrandefrihet är tyvärr fortfarande bara en illusion, vilket också demonstreras av vägran att tillåta Kvinnor i vitt att komma hit för att ta emot 2005 års Sacharovpris.

Vi kan inte vänta längre. I den här situationen är det EU:s skyldighet och plikt att göra mer, att göra det bättre och snabbare. Jag är en reformistisk socialist och drömmer därför om ett samhälle som bygger på värderingarna frihet, deltagande, demokrati och social rättvisa. Jag är också den yngsta ledamoten i Europaparlamentet, och i mitt hjärta och sinne delar jag mina jämnåriga kubaners strävanden. De vill kunna blicka framåt med optimism mot ett land som till sist blir öppnare, modernare och rättvisare.

  José Ribeiro e Castro (PPE-DE). – (PT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har vid flera tillfällen i parlamentet varnat för lidandet i Kuba, särskilt bland dem som fortsätter att fredligt kämpa för demokrati och mänskliga rättigheter. Tyvärr tvingar oss den tragiska verkligheten att först utfärda nya fördömanden och protester. Under den sista plenarsessionen förra året såg vi till vilka bottenmärken för intolerans som Fidel Castros regim hade sjunkit. En grupp kvinnor vars enda brott var att be om sina mäns och söners frihet, politiska fångar sedan kraftåtgärderna i mars 2003, förhindrades att komma till parlamentet för att ta emot Sacharovpriset tillsammans med våra välmotiverade hyllningar och uttryck av respekt från Europas folk.

Beklagligt nog kommer beslutet och inställningen som lett fram till det inte som någon överraskning. Oswaldo Payá, mottagare av Sacharovpriset 2002, har också flera gånger förbjudits att komma till Europa för att själv berätta vad som händer i Kuba och diskutera situationen med oss. Parlamentet har därför en stående inbjudan till honom att komma hit så snart han får tillåtelse. Den inbjudan bör nu utökas till att omfatta Kvinnor i vitt, och vi bör verka för att de ska kunna komma hit och ta emot våra varma hyllningar och ord av solidaritet personligen. Priset kanske kan delas ut i Havanna, men det är inte tillfredsställande för oss. Det bör vara vårt minimikrav, men vi ska alltid begära mer. Vi får inte godta några flyktiga och bedrägliga gester och inte böja oss för diktaturens infall.

Oswaldo Payá och Kvinnor i vitt måste få ett offentligt forum där de kan uttrycka budskapet om deras fredliga kamp för frihet och rättvisa. Europas folk, särskilt de unga, måste bli medvetna om sin historia och deras föredömliga kamp för mänskliga rättigheter.

Jag hoppas att resultatet av debatten blir att ingen kan tveka att fördöma en brutal diktatur. Förhoppningsvis inser rådet sitt misstag och upphör att göra sig illusioner vilket som vi sett bara leder till ökat förtryck och större orättvisor. Vi ska fortsätta kämpa för Europa och agera med större bestämdhet. Ingen ska kunna säga att parlamentet har vacklat i sitt entydiga fördömande av en diktatorisk regim. Detta är min uppmaning, från demokrater till demokrater.

  Miguel Angel Martínez Martínez (PSE). – (ES) Jag vill tacka min grupp för att jag får ta till orda trots att jag inte delar deras åsikt. Jag röstar inte för resolutionen som verkar obalanserad, meningslös och skadlig för EU:s anseende i utvecklingsvärlden. Att vi bara är ca 20 ledamöter i kammaren visar också tydligt hur högt parlamentsledamöterna prioriterar den här debatten.

Jag föredrog det socialistiska förslaget, men grundläggande aspekter har försvunnit, t.ex. Förenta staternas blockad och Guantánamo, den mest skandalösa kränkningen av mänskliga rättigheter som äger rum på ön. Obalansen är än större om man betänker att man i resolutionen inte noterar vissa av Kubas aktiviteter, i synnerhet det arbete som uträttats i samarbetet med länderna i Västindien, Latinamerika och rentav Asien.

Förra veckan när vi diskuterade funktionshinder och utveckling framhävde vi att 208 000 blinda från de länderna opererades gratis i Kuba 2005. Det verkar inte vara av vikt här, men det är mycket viktigt för dem som kan se igen och för deras länder. Det finns mer än 20 000 kubanska läkare och nästan lika många idrottsledare som arbetar inom samma område för solidaritet med länderna söder om Kuba, vilket visar något som många här förnekar eller tystar ned. Men deras sekteristiska angreppssätt som ger oss resolutioner som denna skadar EU:s anseende bland de länder och de folk som lever söder om Kuba som känner respekt och tacksamhet gentemot Kuba.

Allt denna resolution kommer att föra med sig är att stärka de kubanska myndigheterna i deras övertygelse att EU inte är en oberoende part utan bara en simpel förlängning av Bushadministrationens intressen och strategier, och den kommer inte att bidra till någon kursändring som leder till de framsteg vi skulle vilja se i deras land. Resolutionen är med andra ord även i detta avseende meningslös, utom för dem i parlamentet som bara vill diskriminera Kuba och fortsätta behandla landet som ett undantag och annorlunda än vi behandlar andra länder med liknande regimer. Det mest beklagliga är att EU:s roll försvagas allt mer på stora delar av den internationella arenan genom att denna strategi antas.

Det är skälen till att jag alltså inte kommer att rösta för resolutionen, och jag hoppas att mina kolleger åtminstone lyssnar till mina argument, oavsett hur de röstar i morgon. Så mycket bättre om de röstar som jag.

  Erik Meijer (GUE/NGL). – (NL) Herr talman! För vissa, även i Europa, är Kuba paradiset, men för andra är det helvetet. Mätt med Europas nuvarande mått för en flerpartidemokrati och individuella mänskliga rättigheter lämnar landet en hel del övrigt att önska. Under närmare ett halvt århundrade har samma rörelse och samma ledare suttit vid makten. Kubanerna kan inte fritt resa utomlands, inte ens för att ta emot pris som tilldelas dem.

Oppositionen har små möjligheter att organisera sig, och om de, mot all förmodan, lyckas får de inte chansen att mäta folkets stöd i val. Liksom sin stora granne, Förenta staterna, tillämpar Kuba fortfarande dödsstraffet, och det är något som man kan och sannerligen bör fördöma. Trots all den kritik som Kuba överöses av menar jag inte att det handlar om den dagliga diktaturen. Landet har stora anspråk och har, i åratal, tjänat som ett exempel för resten av Latinamerika på utbildningsområdet, hälso- och sjukvårdsområdet och annan offentlig verksamhet liksom när det gäller att skydda de mest utsatta delarna av befolkningen.

I termer av demokrati och mänskliga rättigheter var det absolut inte värre än resten av Latinamerika förr. Landet tjänar fortfarande som inspirationskälla för de väljare – en majoritet – som är för modernisering i Venezuela, Bolivia, Chile, Argentina och Uruguay. Europa har aldrig följt Nordamerikas taktik att isolera Kuba, med rätta, för mycket av det som är fel i Kuba gynnas faktiskt av den taktiken. Om vi vill att Kuba ska bli bättre måste vi arbeta för att bygga ett öppet förhållande.

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Herr talman! Det är naturligtvis skandal att situationen för de mänskliga rättigheterna i det stalinistmuseum och den kommunistiska diktatur som Kuba utgör har blivit ännu värre, men jag vill fästa parlamentets uppmärksamhet på vår egen kommissionsledamot, den belgiske kommissionsledamoten Louis Michel, som åtminstone delvis bär skulden för det. Det var Louis Michel som, för inte så länge sedan, efter ett trivsamt fyradagarsbesök i Havanna rådde Europeiska rådet, i kraftfulla ordalag, att inte överväga diplomatiska sanktioner.

Det var också Louis Michel som svarade människorättsorganisationerna att Fidel Castros regim inte skulle provoceras. Human Rights Watch, till exempel, uppmanade Europeiska unionen att inte normalisera sina ekonomiska förbindelser med Kuba, åtminstone inte förrän politiska fångar hade släppts och demokratiska reformer genomförts. Louis Michel förklarade att han var för en villkorslös utvidgning av Cotonouavtalet till att omfatta Kuba. Faktum är, självfallet, att Louis Michel står på god fot med alla vår tids Adolf Hitler, Stalin och Mao, för det är sådan Fidel Castro är.

  Peter Šťastný (PPE-DE). – (SK) Situationen på Kuba är mycket allvarlig. Människor förvägras i allt större utsträckning grundläggande mänskliga rättigheter, och antalet politiska fångar ökar.

Europa skulle kunna föregå med gott exempel. Som Europaparlamentariker har jag, tillsammans med mina kolleger Zita Pleštinská och Milan Gaľa, adopterat en kubansk politisk fånge, och jag vill se större påtryckningar på Fidel Castro genom den internationella allmänna opinionen. Jag skulle vilja tro att ett av de första beslut som fattas under trycket från den allmänna opinionen skulle vara att släppa politiska fångar som behandlas illa och som utsätts för omänskliga villkor i fängelserna.

Det är ett av skälen till att jag stöder förslaget till resolution om Europeiska unionens ståndpunkt gentemot Kubas regering, punkt 9, där det hänvisas till att sanktioner mot Kuba återinförs av Europeiska rådet. Jag vet inte varför sanktionerna tillfälligt upphörde den 31 januari 2005, eftersom det i punkt 1 i utkastet tydligt uttalas att Kuba inte har åstadkommit någon betydande förbättring av de mänskliga rättigheterna sedan 2003. Var det en belöning för okunnighet, eller låg det andra intressen bakom?

Jag skulle vilja tro att rådet denna gång kommer att återinföra sanktioner på ett mer effektivt sätt. För att garantera det krävs samarbete. I idealfallet skulle det innebära att man i första hand arbetar tillsammans med FN och den amerikanska regeringen. Jag förstår att det är nästan omöjligt att nå samförstånd i FN, men sanktioner som samordnas med Förenta staterna och kanske Kanada skulle kunna leda till nödvändigt resultat. Herr talman! Europeiska unionen och dess institutioner kan inte vara, och kommer aldrig att vara, likgiltiga inför ödet för miljoner människor som lever under förtryck och inför de många människor som lider under förfärliga fängelseförhållanden.

  Margrietus van den Berg (PSE). – (NL) Herr talman! Det var 2005 som Fidel Castro och Felipe Pérez Roque själva först tog upp frågan om Kuba efter Castro. Samtidigt är människorna på Kuba utleda på att behöva kämpa för att hålla huvudet ovanför vattenytan, och för de små grupper kubaner som är djärva nog att vara politiskt eller socialt aktiva blir livet ett rent helvete. Europa måste uppträda enat i Havanna mot de allvarliga kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och förespråka en dialog med myndigheterna om politiska och ekonomiska reformer för att förhindra att förbättringarna på hälso- och sjukvårdsområdet och utbildningsområdet under de första åren av revolutionen går till spillo.

Den dialogen måste emellertid också sätta stopp för den totalitära regimen och blockaden mot ekonomiska reformer. Endast den vägen kan kubaner, genom egna initiativ, jordbruk och små marknader, återvinna förhoppningar om bättre tider utan våld som inte kommer från Miami. Europa måste nu tänka på att erbjuda Kuba efter Castro ett socialt, ekonomiskt och demokratiskt perspektiv. Javier Solana, kommissionen och rådet måste gå in i en dialog med de förutsättningarna. Vi måste förena alla våra ansträngningar och vår koncentration på de mänskliga rättigheterna och en dialog som erbjuder många nya perspektiv. Det är upp till Fidel Castro och Felipe Pérez Roque att bekänna färg och delta i dialogen.

Jag var på Kuba i januari, och ”Damas de Blanco” skickar sina varmaste hälsningar och är mycket glada över det pris vi har förärat dem.

  András Gyürk (PPE-DE). – (HU) ”Tyrannin fruktar allra mest dem som utövar friheten” – orden från José Martí, en hjälte i kampen för Kubas självständighet på 1800-talet, är fortfarande giltiga i dag på samma sätt som när han yttrade dem. Vi kan också tillägga att en diktatur, utöver den egna oppositionen, också är rädd för dem som utövar frihet i andra länder. Därför måste vi, företrädare för de europeiska demokratierna, vara medvetna om vårt särskilt stora ansvar när vi diskuterar en av de sista kommunistregimerna.

Tillåt mig att, som en personlig reflexion, tillägga att jag som ung ungersk politiker är oerhört medveten om detta ansvar, eftersom min generation uppfostrades av våra föräldrar och far- och morföräldrar mot bakgrund av en socialistisk diktatur som liknar den i Kuba. Vi är dem också tack skyldiga för att de ståndaktigt ställde upp för våra principer.

Det har nu blivit helt uppenbart att förra årets upphävande av tvångsåtgärderna mot Kuba innebar ett misslyckande att nå önskat resultat, och det bara uppmuntrade den kubanska regeringen att trappa upp förtrycket. Anhållandena har fortsatt, och 2005 fängslades omkring 30 oppositionsmedlemmar, vilket innebär att antalet personer som hålls i förvar för sina politiska åsikter, ofta under omänskliga förhållanden, numera överstiger 300. Därför är skildringar av en operettdiktatur under en gemytlig salongsrevolutionär osanna. Samtidigt är det så att utländska observatörer inte tillåts resa till landet, något jag nyligen har erfarit själv. Förra året nekades jag, liksom många andra Europaparlamentariker, inresevisum för att bevista ett oppositionsmöte. Om vi nu inte visste det innan så kan vi lära oss att en diktatur – det må vara en höger- eller vänsterdiktatur – inte medger några kompromisser. Det är ännu en anledning till att vi inte kan stödja upphävandet av tvångsåtgärder.

Historien talar sitt tydliga språk: oppositionsrörelserna från det tidigare socialistblocket kunde inte ha uppnått sina mål utan stimulans från de västeuropeiska demokratierna. I dag ligger det på det återförenade Europa att ge styrka åt alla dem som företräder demokratiska värden i diktaturens skugga.

  Filip Andrzej Kaczmarek (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Det finns ett polskt ordspråk, att en rik man inte kan förstå en fattig man. Inte desto mindre, de av oss som vet hur det känns att förvägras friheten har lättare att förstå vad som händer i Kuba just nu. De som är emot en hård linje gentemot Kuba framhåller att det skulle innebära negativa konsekvenser för vanligt folk. Jag undrar om de har brytt sig om att ta reda på vad Kubas folk tycker? Bryr sig Fidel Castro om vad kubanerna tycker?

På 1980-talet svarade de polska kommunisterna på Förenta staternas ekonomiska sanktioner som också antogs få negativa konsekvenser för vanliga polacker genom att tillkännage, för att hämnas, att de skulle skicka tusen sovsäckar till New Yorks hemlösa. Vad blev reaktionen hos vanligt folk i Polen? Små annonser började synas i pressen, där man erbjöd byte av rymliga våningar i Warszawa mot sovsäckar i New York. Många kubaner verkar fundera i samma banor, och Havanna ligger mycket närmare New York än Warszawa.

Om betydande revolutionärer som Fidel Castro behandlas varsamt tolkar de det som ett svaghetstecken. Visst är det dags att bevisa att Europa inte är svagt? Det är dags att förstå att Kuba inte kan behandlas som en oberörbar totalitär fästning. Om Castro fortsätter att vägra tillåta mottagarna av Sacharovpriset att resa till Kuba så ska vi inte resa till Kuba, precis som om inget hade hänt.

Enligt min åsikt borde vi övertyga européerna om att inte göra Kuba till ett semestermål, med andra ord, att inte åka dit som turister. Kuba är inte en lämplig plats för semester. Ingen åker på semester till Auschwitz eller till ett fångläger. Det skulle vara absurt. Det är lika absurt att bidra till en turistindustri som hjälper till att stötta en regim där kränkning av de mänskliga rättigheterna står på dagordningen.

  Anna Záborská (PPE-DE). – (SK) Två händelser som inträffade i december 2005 är kännetecknande för situationen på Kuba: Kvinnor i vitt tilldelades Sacharovpriset för tankefrihet. De kubanska myndigheterna förbjöd dem att lämna landet och ta emot priset personligen. Tankefrihet belönas inte på Kuba. Det är ett starkt bevis för att priset har tilldelats rätt personer. Sacharovpriset tilldelades hustrur och mödrar till kubanska politiska fångar som bara har gjort sig skyldiga till att tänka fritt.

Ett frisläppande av alla politiska fångar på Kuba förblir det centrala kravet från rörelsen Kvinnor i vitt. I våra dagar, när många delar av världen skakas av våldsamheter, krig och terror, är det mycket uppmuntrande att se att en grupp obeväpnade kvinnor kan utöva stort moraliskt tryck genom icke-våld.

Jag kommer från ett område som för bara några år sedan styrdes av en kommunistregim som också satte människor i fängelse därför att de tänkte fritt, och jag kan bekräfta att stödet från demokratiska länder har en enorm betydelse. Därför vill jag uppmana demokratiska europeiska institutioner att använda alla fredliga medel som står dem till buds för att utöva påtryckningar mot Castroregimen och tvinga den att släppa människor som sitter i fängelse enbart på grund av självständigt tänkande. En politik med undanflykter och eftergifter gentemot en av de minst demokratiska regimerna i världen bara förlänger folkets lidande och åsidosättande av de mänskliga rättigheterna.

Genom att stödja den demokratiska oppositionen på Kuba och utöva konstanta påtryckningar på Castroregimen kan Europa se till att uppnå respekt för demokratiska principer i detta socialistiska land. Om EU:s ansträngningar för att åstadkomma demokratiska förändringar ska lyckas och vara effektiva måste vi formulera en otvetydig inställning till hur de förändringarna ska uppnås och hur man ska inrätta demokrati på Kuba.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Tack för debatten: Jag har lyssnat uppmärksamt och tagit till mig ett antal punkter för egen del och för rådets del. Det förefaller mig som om vi uppmanas att fortsätta att aktivt försvara de värden som Europeiska unionen företräder – respekt för de mänskliga rättigheterna och försvar av de grundläggande yttrande- och mötesfriheterna.

Jag har också noterat kammarens önskan att vi ska fortsätta att aktivt stödja den fredliga oppositionen och att vi ska trycka på för att fångar friges.

Inte desto mindre är det ett faktum – och det måste vi erkänna – att våra valmöjligheter är begränsade om Kuba inte visar åtminstone ett minimum av god vilja. Och, i ärlighetens namn, den konfrontations- och förbudspolitik som ibland förr har föreslagits har inte heller lett till önskat resultat. Därför menar vi att vi bör fortsätta med vår politik som innebär en kritisk dialog, delaktighet och uppmuntrande av reformer.

  Talmannen. – Jag har avslutningsvis mottagit sex resolutionsförslag⁽¹⁾ som ingivits i enlighet med artikel 108.5 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.

(1) Se protokollet.

14. Nationella förvaltningsförklaringar – Medlemsstaternas ansvar för genomförandet av Europeiska unionens budget

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om en muntliga fråga (O-0102/2005 – B6-0347/2005) till rådet från Szabolcs Fazakas, Terence Wynn och Jan Mulder om nationella förvaltningsförklaringar – medlemsstaternas ansvar för genomförandet av Europeiska unionens budget.

  Terence Wynn (PSE), frågeställare. – (EN) Herr talman! Den muntliga frågan innehåller sex specifika frågor som jag hoppas att rådets ordförande kommer att besvara. Men det finns också en lika viktig sjunde fråga: det är den gamla frågan om nationella förvaltningsförklaringar. Kommer rådet verkligen att diskutera den frågan med parlamentet så att vi kan försöka finna ett gemensamt mål? Detta är den enda aspekt i denna gamla debatt som har saknats sedan vi röstade om ansvarsfrihet här i kammaren. Vid det tillfället framförde vi de rekommendationer som tas upp i den muntliga frågan.

Vi bad medlemsstaterna att hålla ordning på sin ekonomi, att ge oss en försäkran om att de kontrollsystem som de införde var lämpliga och tillräckliga och att EU-pengarna användes på ett korrekt sätt när de utnyttjades. Det problem vi har är att när revisionsrätten varje år avlägger rapport och inte kan avge en positiv revisionsförklaring så beror det på problem inom medlemsstaterna. Om vi inte får en kommissionstjänsteman som övervakar i stort sett varje detalj i medlemsstaternas hantering av EU-medlen kommer vi aldrig att kunna lösa problemet.

Det åligger medlemsstaterna att hjälpa oss att se till att EU-medborgarnas skattepengar används korrekt. Jag måste särskilt tacka kommissionsledamot Siim Kallas för att han har uppmuntrat parlamentet genom att övertala kommissionen att anamma dessa rekommendationer och att utarbeta en färdplan som leder till en positiv revisionsförklaring.

Inom ramen för denna process har vi haft en två dagar lång utfrågning organiserad av kommissionen och det föregående ordförandeskapet om hur detta skulle kunna åstadkommas. Jag närvarade vid utfrågningen båda dagarna. Jag blev nedslagen av den negativa inställningen hos en del medlemsstater som bara ville fortsätta med status quo. De påstod att det inte fanns något fel och att ingenting behövde ändras. Två saker framgick tydligt av utfrågningen: det kanske har funnits andra mindre problem, men det fanns två betydande problem. Det första betydande problemet var att de högsta revisionsorganen i medlemsstaterna fruktade att detta på ett eller annat sätt skulle innebära att Europeiska revisionsrätten tog över ansvaret. Jag hoppas att dessa farhågor har dämpats. Tillsammans med Europeiska revisionsrätten närvarade jag vid de högsta revisionsorganens årliga möte i Stockholm, och jag är benägen att tro att det finns en insikt om att detta inte var avsikten. Jag är också benägen att tro att de högsta revisionsorganen är beredda att hjälpa oss att lösa problemet genom sin medverkan.

Det andra betydande problem som kom fram vid denna tvådagarsutfrågning, och förmodligen det största problemet, var att vi hade bett om ett politiskt godkännande från medlemsstaterna att faktiskt avge dessa nationella förvaltningsförklaringar. För vissa medlemsstater, som till exempel Nederländerna, är detta inte något problem. Denna uppgift åligger ministern, och ingen annan skulle hävda att det bör vara någon annan. Men för många av medlemsstaterna var det ett betydande problem. När jag tänker efter måste jag säga att vi kanske inte hade skrämt rådet lika mycket som vi gjorde om vi hade utelämnat orden ”politiskt godkännande” i vårt betänkande om ansvarsfrihet. Vi är nu i en situation då vi måste komma överens med rådet om hur vi ska få nationella förvaltningsförklaringar som faktiskt kan tillfredsställa inte bara Europeiska revisionsrätten utan också kommissionen och medlemsstaterna själva för att vi ska kunna visa EU:s skattebetalare att deras pengar används korrekt.

Jag hoppas att rådets ordförande ger oss tydliga svar på de sex frågor som ingår i den muntliga frågan och att han inte ger oss de svar som vi fick av Ekofin den 8 november 2005. Detta ledde oss uppriktigt sagt inte framåt. Jag vill också att han ska besvara den sjunde frågan som jag kommer att ställa muntligt: kommer rådet att diskutera denna fråga med parlamentet i hopp om att vi ska kunna komma fram till en resolution om den?

(Applåder)

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Tack för detta tillfälle att förklara rådets åsikt i denna viktiga fråga, den revisionsförklaring (DAS) som Europeiska revisionsrätten ska utfärda om förvaltningen av gemenskapsbudgeten. Jag skulle vilja börja med den ganska självklara kommentaren att förvaltningen av gemenskapsbudgeten är mycket komplicerad och unik i världen.

Den omfattar många nivåer av styrning, från de olika enheterna inom kommissionen via centrala, regionala och lokala regeringar i medlemsstaterna, till de slutliga enskilda mottagarna. Det ligger i alla inblandade parters intresse, också budgetansvariga myndigheter och de myndigheter som beviljar ansvarsfrihet, att bidra till att budgetanslagen förvaltas riktigt.

På samma sätt som ni i kammaren har vi i rådet vid upprepade tillfällen uttryckt vår besvikelse inför situationen, särskilt i samband med ansvarsfrihetsförfarandet. Efter ingående diskussioner i rådet och rådets organ har rådet antagit slutsatser angående kommissionens meddelande om färdplanen den 8 november, och jag kan försäkra er att det inte var lätt.

I dokumentet sammanfattas de diskussioner som fördes av en grupp experter från alla medlemsstater, som företrädde finansministrarna, verkställande myndigheter och revisionsmyndigheter under en utfrågning på två dagar som anordnades gemensamt med kommissionen. Det förberedande arbetet utgjorde en god grund för de ingående diskussionerna i rådets organ och visade sig användbart på så sätt att vi nådde en överenskommelse om de tidigare nämnda slutsatserna från rådet. Jag antar att ni redan har haft tillfälle att läsa dokumentet, så jag behöver bara nämna de viktigaste punkterna här.

Jag skulle vilja lämna frågan om de förklaringar som ska göras av de enskilda medlemsstaterna till slutet av mina kommentarer. Jag vet att den frågan är särskilt viktig för er, men jag vill be er att ha tålamod.

Rådet betonar i sina slutsatser att omfattande insatser redan har gjorts för att förbättra en sund ekonomisk förvaltning: intern revision har införts, kraven på kommissionens räkenskapsförares ansvarighet har blivit strängare och ett integrerat system för administration och kontroll har införts, för att bara nämna några.

Mot bakgrund av strukturfondernas betydelse i Europeiska unionens budget skulle jag vilja fästa er uppmärksamhet på de insatser som har gjorts för att inrätta utbetalande organ och ytterligare utvidga den interna kontrollen och efterhandskontrollen av strukturåtgärderna. En av de första saker som nämns i rådets slutsatser är det väl avvägda förhållandet mellan kommissionens och medlemsstaternas befogenheter i genomförandet av Europeiska unionens budget i enlighet med fördraget, som man måste ta hänsyn till när det gäller att förbättra de relevanta kontrollerna och förklaringarna.

Dessutom anser rådet att det är oerhört viktigt att förbättringarna bygger på befintliga kontrollstrukturer och att vi ska sträva mot en förbättring av lönsamheten och förenkling av systemen. Rådet menar att en effektiv integrerad ram för intern kontroll som grundas på principerna i revisionsrättens uppfattning i den enskilda revisionen kommer att ge garantier för hanteringen av risken för fel i de underliggande transaktionerna.

En av de viktigaste punkterna i rådets slutsatser har att göra med förbättring av kontrollsystemen. Medlemsstaterna och kommissionen måste optimera effektiviteten och ekonomin i nuvarande kontrollsystem. Trots varierande administrativa lösningar i de olika medlemsstaterna förespråkar rådet att allmänna gemensamma principer och grundvillkor i fråga om intern kontroll upprättas.

Enligt rådets uppfattning bör medlemsstaterna fortsätta att arbeta tillsammans med kommissionen för att genomföra och förbättra kontroller av anslag som de har gemensamt ansvar för. Man bör här ta hänsyn till befogenheter enligt fördraget, budgetförordningen och tillämpliga sektorsbestämmelser.

Vissa medlemsstater är till exempel beredda att vidta försiktighetsåtgärder inom ramen för förtroendepakten, enligt programmen inom strukturfonderna. Eftersom medlemsstaterna är överens i rådet talar jag för alla medlemsstater, inte bara för rådet i sig.

Som ni vet har kommissionens enheter gett ut en inledande analys av bristerna i deras ram för intern kontroll jämfört med kontrollprinciperna i revisionsrättens förslag om en ram för gemenskapens interna kontroll. I samband med den delade förvaltningen har rådet begärt att kommissionen ska bedöma tillämpningen av aktuella bestämmelser om stickprovskontroller av genomförande, utbetalande organ och verksamhet i organ som håller på att avvecklas.

Rådet föreslår att kommissionen, som arbetar tillsammans med medlemsstaterna, ska göra en bedömning av nuvarande kontroll på sektors- och regionnivå och värdet av befintliga förklaringar.

Jag ska nu övergå till ämnet revision. När vi utarbetar ramen för intern kontroll måste vi göra en distinktion mellan intern kontroll och den externa revisionen. Samarbete mellan oberoende högsta revisionsorgan kan endast grundas på fördraget, eftersom dessa myndigheter inte ingår i ramen för intern kontroll. Det är en viktig punkt. Vissa revisionsmyndigheter är villiga att diskutera med revisionsrätten hur de kan stärka sina insatser. Jag kan försäkra er att alla medlemsstater har uttryckt en vilja att göra allt de kan för att minska risken för fel och för att förbättra kontrollen.

Kommissionen och medlemsstaterna bör se till att deras strategi i fråga om den integrerade ramen för intern kontroll grundas på gemensamma regler för kontroll och att de överlägger med varandra om hur dessa regler kan tillämpas på effektivaste sätt.

Därför uppmuntrar rådet medlemsstaterna att föra bilaterala diskussioner med revisionsrätten om resultaten av deras DAS-revisioner, för att lösa systemproblem. Rådet begär att kommissionen lämnar en rapport om lösningar på problem som är gemensamma för flera medlemsstater. Slutligen – och detta är särskilt viktigt – har revisionsrätten föreslagit att Europaparlamentet och rådet ska nå en gemensam överenskommelse om de risker som kan tolereras i underliggande transaktioner.

I rådets slutsatser läggs mycket stor vikt vid den gemensamma överenskommelsen, och rådet är angeläget om ytterligare framsteg i detta avseende.

Jag kommer nu till ett ämne som är mycket viktigt för oss alla: förenkling. Det finns ett behov av förenkling av harmoniseringen av kontrollprinciper, av lagstiftningen och av kontrollkraven i samband med de bestämmelser som ska antas för programperioden 2007–2013. Enligt rådets uppfattning får förenkling inte under några förhållanden leda till en ökning av nuvarande kostnader för administration och kontroll. Vad mera är, den bör vara en garanti för eliminering av flera interna kontroller av de olika parter som är inblandade i ramen för kontroll.

Slutligen skulle jag vilja tala om den oerhört viktiga frågan om förklaringar som sammanhänger med den decentraliserade förvaltningen av EU:s anslag. Rådet ser de nuvarande förklaringarna på operationell nivå som medel för att förse kommissionen och ytterst revisionsrätten med garantier. De måste vara användbara och kostnadseffektiva och kan övervägas när det gäller att uppnå en positiv revisionsförklaring. Man måste se till att den aktuella balansen mellan kommissionen och medlemsstaterna inte hotas.

Jag är medveten om att ni väntade er mer i samband med det, men jag är säker på att ni håller med mig om att texten i sig kan ses som ett stort och viktigt steg framåt. För att göra ytterligare framsteg i frågan har rådet, vid 2004 års ansvarsfrihetsförfarande, gått med på att undersöka kommissionens handlingsplan för att fylla i luckorna i den befintliga ramen för kontroll. Rådets slutsatser av den 8 november kommer, självfallet, att följas av ytterligare steg 2006.

En positiv revisionsförklaring är, som redan har sagts, ett viktigt och mycket ambitiöst mål som inte kan nås över en natt. Jag menar dock att rådets slutsatser utgör ett viktigt steg mot det målet. De bekräftar också att rådet alltjämt stöder kommissionen i dess ansträngningar att bidra aktivt till ekonomisk förvaltning på alla nivåer.

Vissa av er intar kanske ståndpunkten att rådet borde ha gått ett steg längre, och jag kan förstå det. Ni bör dock ha i åtanke att ordförandeskapet i denna fråga begränsades av kravet på enhällighet. Tack för er uppmärksamhet!

  Siim Kallas, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Redan under denna kommissions hittillsvarande arbetsperiod har vi ett gemensamt intresse av att få en positiv revisionsförklaring. Det har inte varit möjligt. Detta är en mycket teknisk fråga med ett mycket dåligt politiskt resultat som verkar ge bra argument till alla dem som säger att pengar har använts på ett olämpligt sätt i Europeiska unionen. Detta är naturligtvis helt felaktigt.

Vi har arbetat tillsammans för att finna lösningar och metoder för att med förenade ansträngningar ge revisionsrätten tillräckliga uppgifter för att den ska kunna avge en revisionsförklaring om att transaktionerna är vederhäftiga. Vi förnekar inte att medlemsstaterna utför en hel del arbete för att få fram lämpliga kontrollsystem. Jag har just kommit från en medlemsstat där jag träffade den nationella revisionsmyndigheten, och det har lagts ned ett stort arbete på att se till att nationella pengar och EU-pengar används korrekt där det förekommer gemensam förvaltning.

Kommissionen förnekar inte sitt ansvar för genomförandet av budgeten även när det gäller gemensam förvaltning. Men vi har en felande länk: hur vi ska möjliggöra att alla resultaten av kontroll- och revisionsarbetet till sist ska kunna läsas av den högsta nivån, av revisionsrätten.

Därför stödde kommissionen kraftfullt förslaget till rådet från föredraganden Terence Wynn och budgetkontrollutskottet om en politisk förklaring, ett godkännande på nationell nivå som enligt vår uppfattning skulle täcka denna felande länk. Förslaget förkastades i november i fjol, och nu måste vi tänka på vad vi ska göra härnäst eftersom problemet kommer att finnas även i fortsättningen.

Kommissionen antog en handlingsplan den 17 januari och har sänt den till rådet och parlamentet. Handlingsplanen anger 16 konkreta åtgärder på alla nivåer och inom alla sektorer. Åtgärd 5 gäller specifikt ämnet för vår debatt i kväll och lyder: ”Medlemsstaterna bör utse ett nationellt samordningsorgan för varje politikområde som (…) kan ge alla aktörer en överblick över de säkerheter som finns tillgängliga i fråga om gemenskapsåtgärder vid delad och indirekt förvaltning i deras medlemsstat. Det är nödvändigt att medlemsstaterna samarbetar för att säkerställa att en sådan bestämmelse kommer med i den framtida lagstiftningen och att den genomförs via tillämpningsföreskrifter och vägledning.”.

Kanske detta kan vara en lösning eller åtminstone en övergångslösning som kan koppla samman de tekniska nivåerna, utbetalningsorganen och revisionerna och ge ett bra underlag för heltäckande ansvarsfrihet.

  José Javier Pomés Ruiz, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman! Vi förväntade oss faktiskt mer av er, herr Winkler. Vi förväntade oss mer av det österrikiska ordförandeskapet i denna fråga. Detta är inte första gången som parlamentet har fått erfara att rådet misslyckas med det som vi ber om.

Nu står vi européer inför ett allvarligt problem: enligt budgetplanen ville parlamentet att vi skulle utnyttja 1,14 procent, men rådets ordförande Tony Blair minskade den siffran till 1,04 procent. Det tyder på att gemenskapens politik, som är så slagkraftig och har bidragit så mycket till Europas utveckling, förvaltas dåligt av EU och att vi därför borde minska budgeten, eftersom saker och ting inte sköts ordentligt. I så fall bör vi se till att det finns nationella strategier i stället för europeiska. Låt oss göra den gemensamma jordbrukspolitiken till en nationell fråga och låt oss använda medlen i medlemsstaterna. Bakgrunden till detta är att revisionsrätten under tio års tid inte har kunnat godkänna EU:s räkenskaper. Men vilka räkenskaper är det, om 80 procent av gemenskapsbudgeten förvaltas och används i medlemsstaterna och bara en femtedel förvaltas i Bryssel? Vad är det som händer? Vissa nationella myndigheter som vill betala mindre och ge gemenskapens politik mindre bränsle, nu när EU består av 25 medlemsstater som snart kommer att bli 27, anser att vi använder pengarna på ett felaktigt sätt.

Vad vill budgetkontrollutskottet? Vi vill veta var pengarna används på ett felaktigt sätt, om det sker i någon medlemsstat, och vi vill att det ska framgå att detta sker i den aktuella medlemsstaten och inte i Bryssel. Vi vill veta om problemen har uppstått här i Bryssel eller i medlemsstaten. Därför vore det bra om medlemsstaterna kunde redogöra för hur gemenskapens medel används.

Jag anser att gemenskapens medel används på ett bättre och mer effektivt sätt i Bryssel än i den genomsnittliga medlemsstaten. Men på grund av det rådande systemet beskyller man ändå Bryssel, inte medlemsstaterna, för dålig förvaltning av medlen. Jag vet att rådet måste försvara medlemsstaternas goda rykte.

Vi efterfrågar medansvar, ett bekräftande från någon myndighet, vare sig det är finansministern eller ansvarig domstol, på att varje medlemsstat sköter räkenskaperna på ett sätt som gynnar EU:s medborgare, så att inte vice ordförande Siim Kallas eller parlamentets budgetkontrollutskott alltid tvingas stå till svars, utan att skulden fördelas och de ansvariga avslöjas.

Därför ber jag er att redogöra för hur varje medlemsstat använder de medel som tillhör EU:s medborgare.

  Szabolcs Fazakas, för PSE-gruppen. – (HU) Som ordförande för budgetkontrollutskottet och en av företrädarna för de nya medlemsstaterna vill jag tacka för möjligheten att diskutera frågan om nationella revisionsförklaringar med kommissionens och rådets ledamöter. Jag hoppas att vi genom den här debatten inte bara kan få ett sedan tidigare förberett uttalande från statssekreterare Hans Winkler, utan också konkreta svar på frågorna från Terence Wynn och oss andra. Vi hoppas verkligen att vi får svar, eftersom Europaparlamentet har det politiska ansvaret för att försäkra EU:s medborgare om att unionens medel används på ett rättmätigt och korrekt sätt.

Eftersom Europeiska revisionsrätten inte kan avge en positiv revisionsförklaring på grund av att det saknas nationella revisionsförklaringar håller en negativ opinion på att växa fram, nämligen den att EU-medlen används på ett sätt som inte medger insyn och inte alltid i enlighet med bestämmelserna. I min kollega Terence Wynns betänkande, som stöds av majoriteten av parlamentet och dessutom bestyrks av Bögebetänkandet om EU:s budgetplan, ville man därför påskynda införandet av nationella revisionsförklaringar under arbetet med beslut om undantag förra året. Vi är också mycket glada över att detta finns med i den handlingsplan för en integrerad ram för intern kontroll som kommissionens vice ordförande Siim Kallas tillkännagav. Denna reform, som berör både parlamentet, kommissionen och Europeiska revisionsrätten, bygger på ömsesidigt förtroende och nära samarbete. Vi behöver dock även stöd från rådet och ordförandeskapet, för vissa medlemsstater motsätter sig fortfarande införandet av nationella revisionsförklaringar. Som företrädare för Ungern vill jag också uppmärksamma er på att de nya medlemsstaterna inte bara är beredda att anta gemenskapens regelverk och ta emot strukturfonderna, utan också är medvetna om att de måste inrätta sina utbetalnings- och kontrollsystem enligt principerna om legitimitet, laglighet och efterlevnad av reglerna. Därför skulle de inte ha några svårigheter med att rätta sig efter parlamentets och kommissionens förväntningar, för på så sätt bidrar de till ett EU som fungerar bättre, på ett mer ordnat och öppet sätt.

  Jan Mulder, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman! Den resolution som vi diskuterar i kväll kräver ingen förklaring. Den är ett direkt resultat av Terence Wynns ansvarsfrihetsresolution från 2003. Det är viktigt att vi får bättre kontroll över EU-medlen. Alla vet att revisionsrätten inte har kunnat avge en positiv revisionsförklaring under de senaste 11 åren. Kommissionen förtjänar beröm för att den har antagit praktiskt taget alla av parlamentets rekommendationer. Detta ska välkomnas.

Tyvärr är medlemsstaterna av en annan åsikt, en mycket vagare sådan, och därför är kvällens diskussion främst tänkt som en debatt med rådet. Jag måste säga att jag inte är helt övertygad av Hans Winklers svar och yttranden under kvällen. Vad vi i själva verket kräver i denna resolution skiljer sig inte särskilt mycket från vad som redan görs i vissa fall. Vi hänvisar till vårt tidigare uttalande, i vilket vi ber det högsta politiska organet att underteckna.

I resolutionen går vi inte längre än uttalanden på en lägre nivå. Om vi granskar den nuvarande situationen för jordbruksutgifterna ser vi att det redan finns certifieringsorgan som oberoende övervakar och kontrollerar utbetalningsorganen. Jag kan inte förstå hur medlemsstaterna kan acceptera detta när det gäller jordbruksutgifterna men inte när det gäller andra budgetutgifter, till exempel strukturutgifterna. Kvällens diskussion innebär vissa förbehåll. Jag förmodar att rådet känner till Reimer Böges resolution om budgetplanen.

Vi ber inte bara om ökade medel som en följd av rådets beslut, utan också om bättre finansiell tillsyn, vilket är själva syftet med den resolution som vi förhoppningsvis kommer att anta i morgon.

  Bart Staes, för Verts/ALE-gruppen. – (NL) Herr talman! Detta är först och främst en debatt med rådet. Jag måste säga att jag är besviken över ministerns anförande. Han har inte besvarat vår fråga ordentligt, och detta vid en tidpunkt då förtroendet för EU är rekordlågt. I morgon ska kommissionsledamot Margot Wallström lägga fram en vitbok om kommunikation som ett led i arbetet med att öka förtroendet för EU, men enligt min mening har tusen vitböcker eller tusen åtgärder ingen verkan om inte EU använder sina medel på ett klokt sätt.

Därför frågar jag er återigen varför ni organiserar organiserad ansvarslöshet. Varför tvingar rådet medlemsstaterna att utnyttja 80 procent av EU-medlen i stället för att säkerställa att de medel som används av enskilda medlemsstater och regioner, inom deras respektive ansvarsområden, övervakas ordentligt och används på ett klokt sätt? Jag begriper inte varför rådet inte kan följa parlamentets begäran. Jag anser att ni skapar oerhörda problem för oss här i kammaren.

  Jeffrey Titford, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Nationella förvaltningsförklaringar! Herr talman! Jag vill fråga Siim Kallas om dessa kommer att bli som EU:s egna räkenskaper där kommissionens generaldirektörer friskriver sina respektive avdelningar genom reservationer eftersom de inte har en aning om vart pengarna har gått. För om det är så tycker jag att det är lite som att laga en skadad pulsåder med ett häftplåster: alltför lite alltför sent.

Som alla vet tror jag inte på Europeiska unionen. Jag betraktar unionen som fiende till demokratin, och jag ser på demokratin ur motsatt synvinkel. Ingen nation bör låta skattebetalarnas pengar gå in i ett korrumperat system. Efter 11 långa år då EU:s räkenskaper har förkastats av unionens egna revisorer tycker jag att detta halvhjärtade försök att förändra systemet är som att hälla stora mängder guldstoft genom ett såll samtidigt som man tänker ”oj, kanske det är bäst att vi täpper till några av hålen”. Ingen tänker över huvud taget på om det är klokt att hälla guldstoft genom sållet, och det enda sättet att förhindra att stoftet försvinner är helt enkelt att sluta hälla det.

Därför uppmanar jag de ledamöter som är här att åka tillbaka till sina olika länder och ivrigt uppmana sina egna regeringar att dra ur kontakten. Sluta helt enkelt att betala till denna monstruösa byråkratiska diktatur som inte hyser någon respekt vare sig för regeringarna eller för folket i EU. Vi har ett talesätt i mitt land: ”välgörenheten börjar hemma”. Spara de pengar som ni nu slösar på EU, pengar som i alla fall till stor del går förlorade genom bedrägeri och korruption.

  Talmannen. – Herr Titford! Jag måste återkalla er till ordningen. Vid två tillfällen har ni anklagat EU-institutionerna för lagbrott. Ni har sagt ”bedrägeri” och ”korruption” två gånger. Jag måste be er att i framtiden komma ihåg att här i kammaren måste brottsanklagelser mot personer eller institutioner kunna bevisas. Annars kränker ni ledamöternas yttrandefrihet.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Herr talman! När vi diskuterar ekonomiska frågor här i kammaren är det sällan som jag är mycket mindre rättfram än de som har talat före mig. Även om jag inte ens törs drömma om detta nationella ansvar har jag inte glömt vad er och min förbundskansler sa här i kammaren, på den plats där ni nu befinner er, herr Winkler, om frågan om subventioner med hjälp av EU-medel. I egenskap av rådets ordförande sa förbundskansler Wolfgang Schüssel att det inte är mer än rätt att sådan information offentliggörs, så att människor vet vem som egentligen har fått ta del av medlen. Jag säger det igen: Det är inte mer än rätt att sådan information offentliggörs. Offentliggör den då!

Detta är en självklarhet i vissa medlemsstater där man är mycket mer kritisk i många avseenden, till exempel i Förenade kungariket. Låt Österrike bli ett lysande exempel att följa och berätta äntligen vad som händer med de 80 procenten! Vem får vad, hur mycket och när?

Min andra önskan, som ni kanske finner mycket enklare, är att ni ska ta ställning för er egen politiska grupp, närmare bestämt för Ingeborg Gräßle. Hon föreslår reformer i de nya budgetbestämmelserna som vi kommer att kunna arbeta med, och med vars hjälp ni utan problem kommer att kunna avfärda all obefogad kritik – under förutsättning att insynen blir bättre.

  Paulo Casaca (PSE). – (PT) Jag känner att detta har varit en mycket givande debatt om EU:s budgetkontrollförfaranden. Huvudfrågan här är tydligare regler. När det gäller både strukturfonderna och den gemensamma jordbrukspolitiken anser jag att det tydligt framgår av reglerna att medlemsstaterna måste genomföra en oberoende revision, både i förväg och i efterhand. Dessa regler har inte ändrats sedan den nuvarande budgetplanen trädde i kraft. I det sammanhanget anser jag att det viktigaste är att medlemsstaterna följer reglerna och att kommissionen övervakar denna efterlevnad. Allt annat kommer bara att leda till bristande tydlighet när det gäller ansvarsområdena.

Därför vill jag uppmana båda institutionerna att klargöra vilken grad av efterlevnad av gemenskapens bestämmelser som gäller för dessa revisioner i förväg och i efterhand, så att vi har tillräckligt med information när vi vidtar åtgärder.

Slutligen vill jag säga några ord om information om vilka som har fått gemenskapsmedel. Jag lade fram detta önskemål i ett betänkande som jag utarbetade för ett antal år sedan, och det gläder mig att Siim Kallas har följt detta initiativ. Jag hoppas att ni, när ni kritiserar politiker för bristande insyn, drar er till minnes att parlamentet efterfrågade sådan insyn för flera år sedan genom mitt betänkande.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har lyssnat noggrant på era kommentarer och kommer naturligtvis att vidarebefordra era åsikter till rådet. Jag vill dock upprepa att jag är här som företrädare för rådet och medlemsstaterna. De åsikter som rådets ordförandeskap uttrycker här återspeglar alltså dem som uttrycks i en enhällig omröstning i rådet. Jag beklagar om jag har gjort vissa av er besvikna, men i det här skedet finns det inget annat jag kan säga. Jag kan dock upprepa – och jag hoppas att ni har överseende med det – att vi har enats om att granska kommissionens handlingsplan i samband med 2004 års förfarande för beviljande av ansvarsfrihet. Jag kan också bekräfta att rådet kommer att fortsätta att stödja kommissionens arbete för att aktivt bidra till den finansiella förvaltningen på alla nivåer.

Rådet kommer givetvis att ta sitt ansvar, vilket man inte har någon avsikt att avsäga sig. Vi kommer att fortsätta att arbeta tillsammans med kommissionen för att hitta lösningar som alla, även ni i denna kammare, kan godta. I detta ganska tidiga skede av det österrikiska ordförandeskapet kan jag tyvärr inte säga något mer.

  Siim Kallas, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Tack så mycket för denna debatt. Denna fråga verkar mycket teknisk. Det är mycket svårt att förklara för en större allmänhet vad som faktiskt ligger bakom denna revisionsförklaring. Men vi måste arbeta för att finna lösningar som inte leder till det mycket negativa resultatet att tvingas säga att pengarna inte är under kontroll. Jag hoppas därför att rådet och medlemsstaterna kommer att överväga denna nya grundval för ett närmare samarbete sinsemellan. Detta sker redan på utbetalningsorganens och de andra verkställande myndigheternas nivå. Låt oss försöka få fram en enda integrerad revisionsförklaring som också ger revisionsrätten ett säkert bevismaterial. Låt oss försöka finna lösningar.

Som jag nämnde tidigare är kommissionen fullt medveten om de områden inom kommissionen själv där revisionsrätten har funnit en mängd felaktigheter i den interna politiken och inom forskning och utveckling. Handlingsplanen omfattar 16 åtgärder av vilka bara en är direkt inriktad mot medlemsstaterna. Jag hoppas dock att detta samarbete ska bära frukt.

Jag vill lämna en faktaupplysning när det gäller påståendet att revisionsrätten har förkastat våra räkenskaper. Detta är inte sant. Under min ämbetsperiod har revisionsrätten aldrig förkastat våra räkenskaper. Revisionsrätten kan inte alltid bekräfta de underliggande transaktionernas laglighet och korrekthet så som föreskrivs i fördraget. Detta innebär att den inte kan hävda att miljontals transaktioner kontrolleras ordentligt. Detta är sant.

När vi träffar journalister är det också mycket viktigt att beskriva hur komplicerad bilden är. Detta är en enormt prövande uppgift. Ansvarsfriheten för budgetens genomförande omfattar miljontals detaljer. En bättre förståelse för situationen kommer naturligtvis att vara till hjälp.

  Jeffrey Titford (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Jag vill ta upp en ordningsfråga i enlighet med artikel 145. Jag är rädd att det verkar råda missförstånd om exakt varför vi är här. Jag trodde att vi talade om förvaltningsriktlinjerna, och anledningen till att vi bad att dessa riktlinjer skulle tas upp var att pengar gick förlorade.

Som ledamot av budgetkontrollutskottet har min roll alltid varit att undersöka var pengarna har försvunnit eller använts felaktigt och var misstag har begåtts – det uttryck som Siim Kallas just har använt. Jag arbetade helt och hållet utifrån antagandet att anledningen till att vi krävde dessa revisionsförklaringar var att medlemsstaterna skulle undersöka var det hade förekommit slöseri och bedrägeri och kanske till och med korruption. Det var mot denna bakgrund jag bad att få uttrycka mina åsikter i mitt anförande.

  Terence Wynn (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill ta upp en ordningsfråga i enlighet med artikel 108. Detta var en muntlig fråga med sex frågor. Nu i kväll lade jag till en sjunde fråga muntligt, och vi har inte fått något svar på en enda av frågorna. Skulle presidiet åtminstone kunna ge oss dessa svar skriftligt?

  Talmannen. – Ja, herr Wynn, ni kommer att få svaren skriftligt.

Herr Titford! Jag har full respekt för alla politiska åsikter här i kammaren. Därför avbröt jag er inte utan lät er avsluta ert anförande. Jag ville bara påminna er om att det språk vi använder i kammaren bör uttrycka våra åsikter och våra politiska ståndpunkter. Det var bara ett vänligt påpekande från mig eftersom jag är ordförande för sammanträdet att vi bör försöka använda ett språk som inte är onödigt sårande eller respektlöst. Bortsett från detta har ni full yttrandefrihet här, herr Titford.

Jag har avslutningsvis mottagit ett resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 108.5 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.

(1) Se protokollet.

15. Fiskeresurserna i Medelhavet

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om en muntliga fråga (O-0095/2005 – B6-0346/2005) till rådet från Philippe Morillon för fiskeriutskottet om fiskeresurserna i Medelhavet.

  Philippe Morillon (ALDE), frågeställare. – (FR) Herr talman, herr Winkler! Den muntliga fråga som vi debatterar i kväll, tillsammans med de förslag som kommer att inges till parlamentet inför morgondagens omröstning, grundar sig på att de enda förvaltningsåtgärderna hittills som är tillämpliga på fisket i Medelhavet är från 1994. Dessa åtgärder är inte längre relevanta för dagens situation när det gäller fiskeresurserna eller för beslut som fattas på andra av gemenskapens kuster. Dessa beslut syftar till att skapa en gemensam fiskeripolitik som gynnar en hållbar utveckling inom denna del av vår ekonomi och främjar bevarandet av de resurser i våra egna hav som unionen även fortsättningsvis måste kunna utnyttja, för att på lång sikt kunna livnära medborgarna.

Att det har dröjt så länge beror främst på att Medelhavet anses vara en av de mest mångfacetterade och komplexa regionerna, såväl på det biologiska området som på de ekologiska, sociala och ekonomiska områdena. Därför lyckades parlamentet inte nå en överenskommelse under den förra mandatperioden och därför resulterade Giorgio Lisis betänkande i ett misslyckande. Det är också anledningen till att frågan prioriterades på dagordningen för den nya mandatperioden och att föredraganden Carmen Fragas arbete, vars personliga engagemang jag vill berömma, utmynnade i en väl avvägd kompromiss.

Betänkandet antogs i juni – först i utskottet och sedan i plenum. De rekommenderade åtgärderna har ännu inte lett till något verkställande beslut i rådet. Vi känner till en del av skälen till denna vänta och se-politik, men jag informerade personligen mina kolleger om dessa åtgärder i ett försök att driva igenom ett antal ändringsförslag som syftade till att häva förbudet mot vissa typer av nät som traditionellt används av fiskare i området.

Detta förbud drabbade, och drabbar fortfarande, 75 båtar som försörjer 350 familjer och står för 80 procent av fiskarnas omsättning när de använder förankrade garn, så kallade tenailles. Nackdelen med denna typ av fiske var att delfiner oavsiktligt fastnade i näten. Fångsten av delfiner har dock minskat med 80 procent sedan fiskenäringen utarbetade ett program med ljudskrämmare och observatörer ombord på båtarna.

Anledningen till att jag tar upp ämnet igen är att de socioekonomiska konsekvenserna av de rekommenderade åtgärderna måste övervägas mer ingående. Därför stöder jag och min grupp det förslag till resolution som har lagts fram av gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, där det i artikel 4 slås fast att fiskare som påverkas av de nya bestämmelserna och tvingas att förändra sina fiskemetoder måste kompenseras ordentligt.

Under gårdagens möte i utskottet kunde kommissionsledamoten med ansvar för fiske, Joe Borg, vittna om hur uppretade våra spanska vänner blev över ett eventuellt förbud mot de drivnät som används i vissa områden nära den spanska kusten. Detta förbud skulle innebära en oviss framtid för den flotta bestående av 80 båtar som försörjer 1 500 människor. Situationen kan liknas vid den för de småskaliga fiskena vid Medelhavets franska kuster.

Herr talman! Även om jag kan förstå att vissa förslag i Fragabetänkandet måste diskuteras ytterligare och kanske backas upp av en konsekvensanalys, så berättigar det inte att man på obestämd tid skjuter upp tillämpandet av hela innehållet i ett betänkande som alla anser utgör en bra kompromiss.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar, herr Morillon! Ni vill veta om Europeiska gemenskapen uppfyller sina förpliktelser i internationella organ, eftersom rådet ännu inte har antagit förslaget till rådets förordning om förvaltningsåtgärder för hållbart utnyttjande av fiskeresurserna i Medelhavet.

I februari 2005 antog Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet, till vilken gemenskapen hör i egenskap av avtalsslutande part, bindande rekommendationer för att förbättra bevarande- och förvaltningsåtgärderna för Medelhavet. Dessa rekommendationer införlivades i ordförandeskapets kompromissförslag som lades fram för rådet (jordbruk och fiske) vid mötet den 19–20 september förra året. Eftersom det under debatten stod klart att förslaget inte hade tillräckligt med stöd, insåg ordförandeskapet att det var omöjligt för rådet att nå en politisk överenskommelse om förslaget till förordning om tekniska förvaltningsåtgärder för Medelhavet, inklusive rekommendationerna från Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet. Rådet fortsätter att diskutera förslaget om förvaltningsåtgärder för Medelhavet i nära samråd med kommissionen, och ordförandeskapet har för avsikt att föra upp frågan på dagordningen för rådets möte i april.

  Carmen Fraga Estévez, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman! Som föredragande för fiskeriutskottet är jag fullt medveten om de svårigheter som är förknippade med detta förslag. Parlamentet har spelat en kraftfull och väsentlig roll för att låsa upp situationen alltsedan det lades fram för drygt två och halvt år sedan, ja till och med för att hitta ett förfarande som har gjort det möjligt att nå en kompromiss mellan kommissionen och parlamentet för att övervinna svårigheterna med förslaget, som dessutom har fått stöd från majoriteten i sektorn och från de nationella myndigheterna.

När det finns så stort samförstånd är det obegripligt att rådet sedan april förra året har förhalat godkännandet av vad som för närvarande troligen är det paket med tekniska åtgärder som det är mest angeläget att anta. Denna oansvarighet får många konsekvenser: Medelhavet är det enda gemenskapsområde som alltjämt är långt från att nå upp till minimikraven på ansvarsfullt fiske och hållbar utveckling medan det i andra hav inom gemenskapen vidtas mycket mer drastiska åtgärder i detta avseende.

Det är nesligt att den övervägande majoriteten av Medelhavets fiskare själva bättre än rådet har förstått hur angeläget behovet är av att reglera dessa fiskevatten, trots det pris de kommer att få betala.

Rådets trovärdighet ifrågasätts därför i allra högsta grad. Vi löper också risk att inte kunna leva upp till våra internationella åtaganden i det två regionala fiskeriorganisationer som verkar i Medelhavet.

Herr talman! Hur kan vi ha mage att återigen lägga fram förslag om mer restriktiva förvaltningsåtgärder för tredjeländer när vi själva inte är i stånd att genomföra dem på vårt eget territorium?

Herr rådsordförande! Förutom att ni som svar på den fråga ni ännu inte har besvarat redogör för oss om tidsplanen, ber jag er därför att förklara för parlamentet varför rådet, när det inte finns någon blockerande majoritet, inte är i stånd att fatta ett beslut i detta avseende.

  Rosa Miguélez Ramos, för PSE-gruppen. – (ES) Herr rådsordförande! Större delen av Medelhavets fiskeresurser har ansetts vara överutnyttjade sedan länge, och det finns vissa sorter som har ett högt marknadsvärde. Jag tänker särskilt på den blåfenade tonfisken, som är under minimigränsen enligt alla experter, däribland miljöorganisationer och yrkesfiskarna själva.

Trots att målen för den gemensamma fiskeripolitiken är desamma i Medelhavet som i andra hav inom gemenskapen verkar det som om politiken för att bevara Medelhavet har utvecklats på ett helt annat sätt, och i dag står vi inför en situation där de enda förvaltningsåtgärder som gäller för detta hav bara kan beskrivas som fullständigt föråldrade. Att Medelhavet lider av denna brist på reglering har medfört en mycket tydlig diskriminering mellan de yrkesfiskare som fiskar i Medelhavet och de europeiska yrkesfiskare som fiskar i andra hav inom gemenskapen.

Herr talman! Jag anser, och jag tror inte jag har helt fel, att det är vår plikt att se till att fiskerilagstiftningen i Medelhavet utvecklas i den mån att den motsvarar lagstiftningen i andra områden i gemenskapen. Och i detta avseende är vi påtagligen bekymrade för rådets passiva attityd, eftersom denna brist på intresse för detta hav för mig framstår som fullständigt oförklarlig. Vi talar om ett hav och en region av oerhörd betydelse, visserligen med mycket stor komplexitet – inklusive geopolitisk komplexitet – men jag anser att rådet snarare bör se detta som en drivfjäder än ett hinder. Och det är än mer oförklarligt med tanke på vad Carmen Fraga just framhöll: att detta betänkande antogs tack vare det nära samarbete – såsom det godkändes av parlamentet – som etablerades mellan fiskeriutskottet och Generaldirektoratet för fiske.

Av alla dessa skäl skulle jag vilja be er att göra en avgörande insats och att se vad som har uppnåtts som mycket betydande, och att inte ta några steg tillbaka eller tillåta några genvägar som försvagar innehållet i detta betänkande.

  Marie-Hélène Aubert, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag för min del – och ni kommer att få se att det verkligen råder enighet i denna fråga – vill framhålla det omedelbara behovet av att bryta dödläget i denna situation, eftersom resursläget i Medelhavet verkligen är alarmerande. Detta gäller särskilt i fråga om den blåfenade tonfisken, men även i fråga om andra arter, som min kollega påpekade. Den avvaktande politiken, dödlägena och undanflykterna är därför verkligen olycksbringande för Medelhavets framtid.

Dessutom vill vi behålla det småskaliga fisket som är så viktigt i de berörda regionerna där det, såsom har framhållits, ger tusentals människor uppehälle. Ändå är det inte genom att undanta det småskaliga fisket från en rad vettiga åtgärder som vi ska klara av detta, utan snarare genom att i först hand hjälpa det att anpassa sig och genom att stödja det så att denna verksamhet kan fortsätta i överensstämmelse med de bestämmelser som måste bli de som nämns i betänkandet.

Därför anser jag att vi måste skydda Medelhavet. Detta är en angelägen fråga när det gäller framtiden för fisket, och det är även en betydande fråga när det gäller kultur. Rådet måste vara fullt medvetet om detta och inrikta sig helt på att bryta dödläget i denna situation så snart som möjligt.

  Ioannis Gklavakis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Medelhavet utgör en mycket viktig del av Europeiska unionen. Fisket i Medelhavet utgör en viktig sektor inom gemenskapens fiske. Vi vill ha ett levande Medelhav, inte ett dött hav. För många av oss är detta hav vårt liv. Vi vill att fiskbestånd ska bevaras. Vi vill inte ha överfiske. Vi vill ha en hållbar utveckling i detta hav.

Europaparlamentet och kommissionen har godkänt en plan för förvaltningsåtgärder för fisket i Medelhavet. Vi kräver att de beslutade åtgärderna omedelbart tillämpas och genomförs. Jag vill inte förivra mig, men det är ingen överdrift att säga att varje försening av denna fråga skulle vara kriminell. Vi begär att åtgärderna utvidgas i framtiden, med andra ord att vi sätter press även på tredjeländerna kring Medelhavet att tillämpa de åtgärder som vi tillämpar. Detta är vår skyldighet för att vi ska skydda Medelhavet som är vårt liv. Men först och främst ber vi i dag, inte i morgon, rådet att börja tillämpa de beslutade åtgärderna.

  Stavros Arnaoutakis (PSE). – (EL) Herr talman! Ett år efter antagandet av betänkandet om rådets förslag för ett livskraftigt fiske i Medelhavet är det uppenbart att det aldrig har funnits ett beslut i rådet för att tillämpa det.

Till vår stora förvåning har vi i fiskeriutskottet också fått veta att budgeten för fiskerifonden redan har minskats med 20 procent. Därför är det en naturlig följd att fiskefrågor kvarstår och att medborgare som arbetar i denna sektor yrkes- eller amatörmässigt är oroliga medan situationen blir allt mer komplicerad och i mitt tycke värre.

Samtidigt befolkas Medelhavsområdet hela tiden av nya invånare, vilket får till följd att läget oavbrutet förvärras på grund av avfall från bland annat industrier och städer, med direkta och allvarliga negativa effekter på fisket.

De aktuella förslagen till förordningar och betänkanden måste uppenbarligen också innehålla undersökningar av forskarsamhället om effekterna av miljöförstöring, geologiska förändringar, befolkningsskillnader och krav på fisk för konsumtion innan de tillämpas.

Det kan inte bli tal om att inte tillämpa den beslutade politiken och att frågor inom fiskesektorn samtidigt förblir olösta som huvudsakligen rör fiskemetoder, minskningar av bestånd och den kvarstående klyftan mellan yrkes- och amatörfiskare. Vi måste därför fortsätta med de politiska medel som står oss till buds för att främja rådets rapport och börja dialogen med berörda organ för att omedelbart förbättra det nuvarande regelverket.

  Iles Braghetto (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att resolutionen om att anta förvaltningsåtgärder för Medelhavets fiskeresurser som vi ska rösta om här i kammaren i morgon är av stor ekonomisk, social och miljömässig betydelse.

Som har nämnts går det nuvarande regelverket tillbaka till 1994 och ansågs föråldrat redan då. Hur kan vi våga fortsätta att klandra fiskare för att uppenbarligen äventyra den miljömässiga hållbarheten inom fiskenäringen om bestämmelserna, herr talman, är otidsenliga och otillräckliga under nuvarande omständigheter och inga framsteg har uppnåtts när det gäller det som Europaparlamentet röstade om för ett år sedan?

Fiskenäringen vill inte diskrimineras. Den vill i stället märka att Europeiska unionen står på dess sida och är medveten om dess unika särdrag. Låt oss tänka på den stora skillnaden i form och djup på havsbottnen utanför Adriatiska havets och Atlantens kuster, frågan om fisket på olika arter och de långvariga problemen med fiskars storlekar, när bestämmelser om storlekar på maskor och nät redan åtlyds. Sist men inte minst, låt oss komma ihåg att skilda regler gäller för länder som har kust längs Medelhavet men som inte tillhör Europeiska unionen och att dessa regler, i avsaknad av balanserade bilaterala avtal, leder till skilda normer i samma fiskevatten. Vi borde ha satt stopp för dessa uppenbara skiljaktigheter för länge sedan.

Vi hoppas därför att denna resolution kommer att förmå rådet – som vi respekterar och litar på – att sända ut den efterlängtade signalen så snart som möjligt.

  David Casa (PPE-DE). – (MT) Tack herr talman! Jag är säker på att de som arbetar ingående med fiskerisektorn, och särskilt de som har att göra med Medelhavet, är mycket väl medvetna om hur komplex denna region är. Det är en region med mycket påtaglig biologisk och miljömässig mångfald som har en enorm socioekonomisk inverkan på invånarna i regionen. Tråkigt nog har ministerrådet inte riktigt engagerat sig för att identifiera denna mångfald och vidta alla åtgärder som är erforderliga. Detta är oroande förhållanden för dem av oss som lägger fram denna resolution eftersom vi vet att denna bristande initiativkraft från rådets sida har försatt oss i ett läge långt ifrån vårt mål, en hållbar utveckling. Detta är en återvändsgränd som vi bara kan komma ut ur genom att anta mer ansvarsfulla bestämmelser i större överensstämmelse med den gemensamma fiskeripolitiken och på så sätt göra våra mål så mycket mer uppnåeliga. Vi måste komma ihåg att de enda nuvarande bestämmelserna för att reglera fisket har varit i kraft i mer än tio år, och inte ens de åtgärderna är särskilt bra. Det är mycket viktigt för oss att komma ihåg att vi riskerar att inte kunna fullgöra våra internationella åtaganden i fråga om fiskeriåtgärder, framför allt när det gäller regionala fiskeriorganisationer och särskilt Internationella kommissionen för bevarande av tonfisk i Atlanten och Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet. Jag ber således rådet att vidta alla nödvändiga åtgärder utan dröjsmål så att en idealisk balans uppnås i Medelhavet och så att yrkesfiskarnas uppehälle garanteras. Vi kan då ägna vår uppmärksamhet åt andra projekt i Medelhavet – en region som, jag upprepar det, olyckligtvis har försummats under en mycket lång tid. Tack så mycket.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag ville bara sluta med att säga att rådet är väl medvetet om hur viktig denna fråga är. Det är inte heller sant att rådet är oföretagsamt eller till och med ointresserat av situationen för fiskbestånd och fiske i Medelhavet. Av skäl som ordförandeskapet inte kommer att uttala sig om har det ännu inte nått enighet.

Det österrikiska ordförandeskapet har nu övertagit denna angelägenhet och kommer att arbeta aktivt för en lösning. Som jag sa, avsikten är att behandla denna fråga vid rådet i april i år.

  Talmannen. – Jag har avslutningsvis mottagit tre resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 108.5 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.

(Sammanträdet avbröts kl. 20.30 och återupptogs kl. 21.00.)

Skriftlig förklaring (Artikel 142)

  Sebastiano (Nello) Musumeci (UEN). – (IT) Herr talman! Under debatten om ett hållbart utnyttjande av fiskeresurserna i Medelhavet framhöll jag att den kompromiss som uppnåtts mellan parlamentet och kommissionen kanske inte fyllde oss med alltför stor entusiasm, men att den tveklöst utgjorde en förbättring av det första förslaget.

Detta är inte rätt tidpunkt att ta upp skälen för och mot kompromissen, låt oss bara säga att jag – det är åtminstone min förhoppning – ser den som ett steg på vägen mot den rationella förvaltningen av fiskeresurserna i Medelhavet, tillsammans med betydande stöd för att förbättra den betänkliga sysselsättningsnivån i fiskenäringen som berör tusentals familjer utspridda runt stränderna av Mare nostrum.

Tärningen är kastad. Vi kan inte vända tillbaka. Jag hoppas därför att rådet när det fattar sina beslut inte söker inspiration i den unge helige Augustinus böner till den Allsmäktige, så som han minns dem i sina ”Bekännelser”: ”Gode Gud, ge mig kyskhet, men inte än!”

Vi kan förvisso vänta några få månader till innan förordningen antas, men var snälla och dröj inte för länge; våra fiskare är fyllda av förväntan.

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman

(1) Se protokollet.

16. Anföranden på en minut om frågor av politisk vikt

  Talmannen. – Vi återupptar vårt sammanträde med anföranden på en minut om frågor av politisk vikt.

  James Nicholson (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill göra kammaren uppmärksam på en rapport från denna vecka om att tre av världens största oljebolag inte längre direkt äger egna bensinstationer i Nordirland. De verkar ha upphört på grund av fortgående problem med smuggling av bränsle över gränsen och bränsletvätt.

I fjol fördömde parlamentet Sinn Féin – den irländska republikanska armén (IRA) – fullständigt för deras fortgående kriminella aktiviteter. Tydligen är de uppskattningsvis tiotusentals miljoner pund som årligen tas från den illegala handeln med tvättat bränsle tillräckligt för att de politiska företrädarna ska vara likgiltiga inför sådan kritik. I den åttonde rapporten från den oberoende övervakningskommissionen som publiceras i dag står det att IRA-medlemmar fortfarande är kraftigt inblandade i bränslesmuggling, och att smugglingen har fortsatt på i stort sett samma nivå. Så mycket för Sinn Féins anspråk på att vara ett vanligt politiskt parti.

Det är skrämmande att tro att en medlemsstat 2006 kan plågas av en organisation som är så illvillig att inte ens världens största oljebolag kan överleva dess hot i ett EU som är stolt över sitt engagemang för fri handel och rörelsefrihet. Jag litar på att parlamentet fortsätter att fördöma dem som inte delar vårt engagemang för de grundläggande friheterna.

  Marianne Mikko (PSE). – (ET) Herr talman, mina damer och herrar! Som socialdemokrat från EU:s nya medlemsstat Estland är jag fortfarande bekymrad över utbredningen och befästandet av dubbla budskap inom Europeiska unionen.

Förra måndagen trädde ett direktiv om ”medborgare i tredjeländer” i kraft. Detta skapade en absurd situation där medborgare i de nya medlemsstaterna inte ens är andra klassens medborgare på arbetsmarknaden. Omständigheterna har bidragit till att göra en situation möjlig där Europeiska unionens arbetsmarknad är öppen för medborgarna i vissa tredjeländer men inte är öppen för medborgarna i andra tredjeländer som uppfyller samma krav. Men vem försvarar vi mot vem i denna Europeiska union med 25 medlemmar?

Jag har redan krävt en förklaring från ministern för ekonomi och arbetsmarknad Martin Bartenstein om när vi kan förvänta oss att se resultat av Österrikes arbete som innehavare av ordförandeskapet för Europeiska unionen när det gäller öppnandet av arbetsmarknaden. Förra onsdagen var ministern inte i stånd att ge mig ett klart svar på min fråga. Jag vill framhålla att jag även fortsättningsvis kommer att prioritera frågor som rör öppnandet av arbetsmarknaden. Den fria rörligheten för människor är en av de fyra grundläggande friheterna i Europeiska unionen. Inskränkningar av den friheten kan bara godtas i undantagsfall.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Den så kallade spionskandalen i Moskva har påvisat Kremls sanna avsikt att kväva civilsamhällets organisationer i Ryssland och i länderna i det tidigare Sovjetblocket.

Samtidigt som Ryssland drar fördel av de europeiska staternas beroende av rysk energi och använder energitillgångarna till att utöva påtryckningar anslår landet allt mer medel till skräniga propagandakampanjer.

I länderna i Östeuropa riktar sig dessa kampanjer framför allt mot icke-statliga organisationer, särskilt mot de stiftelser som stöds av G. Soros. Syftet är att undergräva samhällets förtroende för institutioner som propagerar västliga värden och att samhället ska förbli inom Rysslands kulturella och politiska inflytandesfär. EU borde mer aktivt främja demokratiska processer i forna sovjetiska områden och bland EU:s grannar i öst. Unionen bör ge uttryck för sin uppfattning om västfientlig propaganda och bör inte använda sig av dubbla budskap gentemot Ryssland till följd av beroendet av rysk energi.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL). – (PT) De organisationer som företräder arbetstagare i den elektriska och elektroniska utrustningsindustrin i Portugal har rapporterat att under de senaste tre åren har mer än 8 000 personer friställts av de multinationella företag som är verksamma inom sektorn, såsom Lear, Vishay, Philips, Yazaky Saltano, Alcoa Fujikura och Delphi, vilket har lett till betydande minskningar av sysselsättningsnivåerna. Situationen kommer att förvärras om hoten att placera order på annat håll och att omlokalisera multinationella företag verkligen fullföljs eftersom dessa har lett till förlusten av mer än 6 000 arbetstillfällen.

I samband med detta har de multinationella företagen gått så långt som att utöva utpressning mot arbetstagarna genom att bland annat skriva ned löner, genom att göra arbetstiderna mer flexibla och genom att göra arbetsvillkoren osäkrare. Åtgärder som sedan länge har fastställts måste genomföras för att stoppa denna kapplöpning om maximal vinst och maximalt utnyttjande med föga hänsyn till sociala följder, och ibland oförklarligt nog med stöd av gemenskapens ekonomiska medel.

  Urszula Krupa (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Jag vill inlägga protest mot att medier i unionen framställer den polska regeringen och premiärministern som komiska operafigurer. Det senast numret av European Voice har också sänkt sig till denna nivå. Liberalismens krafter vägrar att acceptera nationens vilja. Nationen röstade i fria val för att ge makt till katoliker för vilka Gud, sanning och godhet är viktigare än den fria marknaden. Trots det förföljs och kritiseras våra nya ledare av liberaler i medier.

Demokrati utnyttjas också som en dimridå för den medieterror som för närvarande ostraffat förövas i Polen. Måltavlan är den präst som leder radiostationen Radio Maryja som har miljontals lyssnare i landet. Den liberala pressen har tryckt minst 18 000 kränkande artiklar under de senaste åtta åren. Frågan uppkommer varför unionens organ, vars syfte det är att försvara demokrati, mänskliga rättigheter och friheter och att bekämpa intolerans, bara reagerar mot vissa typer av kränkningar av mänskliga rättigheter och slår dövörat till och blundar när katoliker är berörda. Dessa organ efterapar till och med hållningen i de delar av medier som motsätter sig traditionella värden. Jag vill påminna kammaren om att en demokrati som inte grundar sig på sanning oundvikligen kommer att bli en diktatur grundad på relativism.

  Ryszard Czarnecki (NI). – (PL) Herr talman! De polska medierna har meddelat att Europeiska unionen har beslutat att inte bevilja stöd från Sammanhållningsfonden för uppförandet av flodfördämningen vid Racibórz Dolny längs floden Oder. Invånarna längs Oder är djupt besvikna över dessa nyheter, och har förlorat en stor del av sitt förtroende för EU:s institutioner.

I juli 1997 inträffade en katastrofal översvämning längs Oder. Femtiofyra människor dog, och de materiella skadorna uppgick till nära 5 miljarder euro. Den polska regeringen satte omedelbart i gång med att återuppbygga de skadade områdena. Trots att Polen stod inför enorma finansiella problem, slutförs programmet för uppförandet av flodfördämningar konsekvent och effektivt. Över 100 mil flodfördämningar har återuppbyggts, och flodslätten har ökat med över 150 miljoner kvadratmeter. Under genomförandet av programmet har Polen bedrivit ett nära samarbete med sina grannländer, nämligen Tyskland och Tjeckien.

Polen uppfyller sina anslutningsåtaganden när det gäller tillämpningen av bestämmelserna i ramdirektivet om vatten i det gränsöverskridande området längs Oder. Jag skulle därför vilja veta varför Polen inte beviljades finansiellt stöd för detta projekt, och om det är möjligt att snabbt tillgängliggöra medel ur Sammanhållningsfonden i detta syfte.

  Milan Gaľa (PPE-DE). – (SK) Jag vill tacka er alla för ert deltagande och beklagande när det gäller den tragiska händelse som chockade allmänheten i Slovakien för två veckor sedan. Som ni alla vet kraschade ett slovakiskt militärflygplan den 19 januari med 43 soldater och militär personal ombord. Tyvärr överlevde endast en person katastrofen.

Planet flög från Priština i Kosovo, där slovakiska soldater tillsammans med andra trupper från världssamfundet deltagit i Natos fredsbevarande uppdrag. Den 23 januari var en nationell sorgedag i Slovakien.

Jag vill tacka parlamentets talman för hans beslut att denna dag hissa den slovakiska republikens statsflagga på halv stång framför parlamentsbyggnaden. Detta medkännande betyder mycket för den slovakiska allmänheten. Inte bara framstående yrkesmilitärer omkom, utan också unga människor som var i början av sin karriär och sina liv, såväl som söner och makar samt fäder till 36 faderlösa barn. Må de vila i frid.

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE). – (HU) Vid Världsekonomiskt forum i Davos skyllde Frankrikes premiärminister Dominique de Villepin misstämningen i Europa på utvidgningen. Enligt den franske premiärministern har beslutsfattandet blivit svårare till följd av anslutningen av de tio nya medlemsstaterna, och godkännandet av de östeuropeiska länderna har på den västliga hälften av kontinenten ofta betraktats som en alltför tung finansiell börda. Premiärminister de Villepins uttalande är skandalöst och oacceptabelt. Premiärministern i Frankrike, Europeiska unionens grundande stat, är inte ens förtrogen med grundläggande processer. Krisen i Europeiska unionen, som förvisso befinner sig i en svår situation, har inte orsakats av de nya medlemsstaterna, tvärtom. Utvidgningen kostar varje medborgare i de gamla medlemsstaterna 20 euro om året, och mot bakgrund av det är premiärminister de Villepins kommentar om att den finansiella bördan är alltför tung oförståelig. Dessutom började den ekonomiska stagnationen i Frankrike i mitten av 1990-talet. Det är olyckligt att talman Josep Borrell, som var närvarande vid detta tillfälle, inte försvarade de nya medlemsstaterna.

(FR) Vi bör inte göras till syndabockar för Frankrikes nuvarande kris.

  Gerard Batten (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Det har nyligen rapporterats i brittisk press om en konferens i Salzburg under ledning av det österrikiska ordförandeskapet. Syftet var tydligen att diskutera hur EU skulle kunna återknyta till sina medborgare. Konferensen råkade mer eller mindre sammanfalla med 250-årsjubileet av den odödlige och storartade Wolfgang Amadeus Mozarts födelsedag. Mozart framställdes vid konferensen som någon slags ureuropeisk federalist, enbart på grunderna att han reste mycket i Europa under sin korta karriär.

Men vilken var Mozarts politiska inriktning, om han nu hade någon? Då han hörde nyheterna om Storbritanniens befrielse av Gibraltar och segern över den franska flottan vid Trincomalee skrev han till sin far, Leopold: ”Jag har sannerligen hört om Englands segrar, och jag gläder mig å det yttersta, för du vet ju att jag är engelsman ut i fingerspetsarna.” Visste det österrikiska ordförandeskapet att man firade födelsen av en självutnämnd engelsman?

  James Hugh Allister (NI). – (EN) Herr talman! Förra fredagen förlorade Nordirland två industrier, vilket i båda fallen var ett resultat av en oförmåga att konkurrera med billiga importer. ”Farm-Fed Chickens”, som är en gammal kycklingproducent i Coleraine tillkännagav stängningen med 350 förlorade arbetstillfällen som följd, samtidigt som ”Barber Threads” i Lisburn gick omkull med 85 förlorade arbetstillfällen i textilsektorn som följd.

Billiga importer är nu tillverknings- och processindustrins stora gissel inom EU. I och med kommissionsledamot Peter Mandelsons inställning vid Världshandelsorganisationens (WTO) möte verkar det som om kommissionen vill skynda ännu längre på den inslagna destruktiva vägen. För dem som drivs ur sysselsättning över hela Europa kräver jag en genomgripande omvärdering av vår inställning till billiga importer, så att de socioekonomiska konsekvenserna tas i åtanke ordentligt.

Vi kan inte fortsätta att låta våra inhemska industrier förblöda på jakt efter vad som egentligen är en oacceptabel trossats.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE). – (PL) Herr talman! Det gläder mig att rådet till slut nådde en kompromiss om den framtida budgetplanen i december. Trots det anser jag att det brittiska ordförandeskapets så kallade ”nyårspresent”-metod är oansvarig och missgynnar EU:s sammanhållningspolitik. Dessutom bidrar de drastiska nedskärningarna i utgifterna för den strukturella finansieringen sannerligen inte till att bygga ett solidariskt Europa. Det finns också problem med bristen på tydliga kriterier för hur den framtida reservfonden med oanvända medel ur Sammanhållningsfonden kommer att användas. Jag tror att det är sannolikt att EU kommer att splittras alltmer, i stället för att bli starkare.

Det österrikiska ordförandeskapets första månad är över, och vid det här laget borde det nya rådet vara redo att inleda specifika diskussioner med parlamentet. Under tiden har avsaknaden av ett förhandlingsmandat verkligen fått oss att inse att tid är pengar. Ju längre vi måste vänta på en kompromiss, ju troligare är det att vi misslyckas på grund av förseningar i genomförandet av nya program, särskilt de som rör strukturpolitiken i det utvidgade EU.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Under de två senaste dagarna har Lissabonstrategin och dess översyn diskuterats. Detta är en fråga av största vikt. De nationella parlamentsledamöterna har deltagit i debatten, som tveklöst har riktat uppmärksamheten på den nationella situationen i medlemsstaterna.

Både kommissionen och rådet måste nu beakta situationen i samtliga medlemsstater, där arbetslösheten ökar och fattigdomen och den sociala utestängningen fortfarande är omfattande, för att de mål som tillkännagavs vid toppmötet i Lissabon för sex år sedan ska kunna uppfyllas. Vi måste också helt och hållet överge den nyliberala politiken med privatisering, liberalisering och Bolkesteins förslag till direktiv, så att de socioekonomiska förhållandena kan förbättras och en större ekonomisk och social sammanhållning inom EU effektivt kan genomföras.

  Talmannen. – Därmed är anförandena på en minut om frågor av politisk vikt avslutade.

17. Dagens situation när det gäller bekämpning av våld mot kvinnor och framtida åtgärder

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0404/2005) av Maria Carlshamre för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män om dagens situation när det gäller bekämpning av våld mot kvinnor och eventuella framtida åtgärder (2004/2220(INI).

  Maria Carlshamre (ALDE), föredragande. – (EN) Herr talman! Frågan om mäns våld mot kvinnor är inte en liten fråga i samhällets utkant. Den finns överallt, och den påverkar direkt och indirekt hela samhället. Jag är tacksam för vad jag uppfattar som en ökad förståelse för problemets omfattning. Jag vill tacka mina kolleger i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor för den värdefulla hjälp och det stöd som jag fått under arbetets gång. Jag är också glad att kommissionsledamot Franco Frattini har visat ett starkt och uppriktigt engagemang. Nu har vi en verklig möjlighet att ge alla kvinnor som har utsatts för våld, men inte fått upprättelse, ett erkännande.

Grundvalen i mitt betänkande är att vi behöver korrekt statistik. Det finns inga tillförlitliga studier på EU-nivå. Däremot tyder tre nationella prevalensstudier från Finland 1999, Sverige 2001 och Tyskland 2004 på att tidigare bedömningar har underskattat problemets utsträckning väldigt mycket. Med hjälp av Förenta nationernas definition av våld mot kvinnor visar dessa studier att mellan 40 och 50 procent av kvinnorna i de tre länderna vid något tillfälle i livet har utsatts för våld från en man. Jag vill betona det: Mellan 40 och 50 procent av alla kvinnor i åldrarna 16–67 år. Motsvarande siffra för hela EU skulle bli otroligt hög, och hamna på mellan 80 och 100 miljoner kvinnor.

Effektiva åtgärder måste självklart baseras på korrekta siffror, och behovet av liknande studier i andra medlemsstater är brådskande. Omfattningen av problemet i sig tyder på att medlemsstater upprepat bryter mot de grundläggande lagarna för medborgerliga rättigheter och rättsstaten i större skala än vi förstår. Ni kanske tror att jag överdriver, men det gör jag inte.

Jag skulle vilja återuppväcka en klassisk liberal. För över 300 år sedan lade den brittiske filosofen John Locke fram en grundläggande tanke: En regering ska ses som ett redskap för försvaret av de grundläggande rättigheterna, och den mest grundläggande medborgerliga rättigheten är rätten att leva och vara fysiskt säker. Det är den moraliska, normativa grunden för staten och anledningen till att den finns. Medborgarna går med på att lyda lagarna, men det förutsätter att staten infriar det grundläggande åtagandet att skydda medborgarnas liv, frihet och egendom. Den stat som sviker denna uppgift har brutit överenskommelsen. I frågan våld mot kvinnor är misslyckandet betydande i alla EU:s medlemsstater. Allt våld är en utmaning mot vår civilisation och mot rättsstaten, men mäns våld mot kvinnor är en specifik utmaning mot det samhällsfördrag som all gemensam politik är ett uttryck för.

Det finns en systematisk skillnad i hur våldsbrott hanteras, beroende på offrets kön. Våld mot män sker vanligtvis på allmän plats, och förövas av en annan, ofta främmande, man. Våld mot kvinnor förövas oftast i hemmet av en bekant man, som ofta är någon som kvinnan har eller har haft ett förhållande med. Den politiskt mest avgörande skillnaden är att det privata våldet mot kvinnor inte beivras lika allvarligt som det offentliga våldet mot män. Frågan om mäns våld mot kvinnor är inte en liten fråga i samhällets utkant, utan det har en historia.

Våld från en främmande man på gatan har varit en straffbar handling i Europa i århundraden, medan våld i hemmet ganska nyligen blev en straffbar handling. En bra bit in på den senare delen av 1900-talet fanns många lagar i Europa som undantog mäns våld mot kvinnor i hemmet. Detta historiska arv lever kvar i EU. Det syns i rättspraxis, attityder och föreställningar om det privata våldets mindre allvarliga karaktär.

Frågan om mäns våld mot kvinnor är inte en liten fråga i samhällets utkant. Mäns våld mot kvinnor har även varit ett sätt att i allmänhet hålla männen vid makten.

När FN:s generalförsamling antog deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor 1993 var det första gången ett FN-dokument hade satt mäns våld mot kvinnor i ett könsmaktsperspektiv. Det länkar explicit samman våldet med mäns överordning. Nu måste vi agera. Först och främst måste vi få fram de korrekta siffrorna, och sedan nå de rätta lösningarna. Frågan om mäns våld mot kvinnor är inte en liten fråga i samhällets utkant. Den påverkar oss alla. Jag kräver nolltolerans mot mäns våld mot kvinnor.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. – (IT) Herr talman! Jag håller helt och hållet med om vad som sägs i betänkandet och om vad föredraganden just sagt. Våld mot kvinnor är i dag förvisso det vanligaste exemplet på överträdelse av mänskliga rättigheter i världen. Det är en form av våld som inte känner några geografiska gränser eller åldersgränser för offren, och som inte heller gör någon skillnad på grundval av klasstillhörighet, kulturellt ursprung eller familjeursprung. Det är verkligen det vanligaste brottet i världen, och Europeiska kommissionen och EU:s institutioner har en institutionell och moralisk plikt att bestämt ta ställning emot det.

Jag välkomnar särskilt det betänkande som lagts fram för oss, eftersom man där tar upp de huvudsakliga områden som EU-institutionerna måste ta itu med. Kommissionen har inlett ett antal initiativ för att hjälpa medlemsstaterna att anta en stark förebyggande och motverkande politik för att utrota våld mot kvinnor. Vi utarbetar rättsliga instrument för att uppmuntra till ett nära samarbete medlemsstaterna emellan i fråga om polisiär verksamhet och brottsdefinitioner, vilka ofta inte sammanfaller, och naturligtvis för att skärpa åtgärderna för att bekämpa och utrota sådana brott från det civila samhället och mer effektivt skydda våldsoffren.

Merparten av de initiativ som nämns i betänkandet faller under Daphneprogrammet, som vi alla känner till: de omfattar stöd till offer och utbildningsåtgärder, program för att återintegrera våldsoffer i samhället, studie- och forskningsprojekt, utarbetande av EU-politik, informationsinsamling och fastställande av indikatorer, vilket tyvärr fortfarande saknas.

Daphneprogrammet, som kommissionen avser att fortsätta med och vidareutveckla, omfattar alla typer av våld, däribland våld i hemmet, som är en av de mest allvarliga typerna av våld. Dessa brott finns tyvärr inte med i rättsstatistiken eftersom offren i de allra flesta fall inte anmäler våldsamma händelser som äger rum i hemmet. De aktuella åtgärderna omfattar också en obeveklig kamp mot kvinnlig könsstympning, vilket är en fruktansvärd sed som vi måste straffa hårt, och så kallade ”hedersbrott”, som vi i stället borde kalla ”skambrott”: det är bäst att inte kalla det ett ”hedersbrott” när en man slår en kvinna av den typen av skäl.

I betänkandet nämns behovet av att samla information och utarbeta statistik, eftersom pålitlig statistik är en av de grundläggande förutsättningarna för att kunna fatta effektiva beslut på EU-nivå. Kommissionen arbetar med det, och har i samarbete med Eurostat inrättat ett europeiskt system för statistik om brott och straffrätt: våld mot kvinnor är naturligtvis ett av de områden för vilket vi mycket snart ska publicera statistik som bygger på de åtgärder och den information som medlemsstaterna förser oss med. Jag tror att vi senast i juni 2006 för första gången kommer att kunna offentliggöra en mängd EU-statistik om brott och rättsliga åtgärder mot brott, och denna statistik kommer naturligtvis att omfatta ett kapitel som handlar om våld mot kvinnor.

När det gäller kvinnlig könsstympning har kommissionen finansierat ett stort antal projekt, alla inom Daphneprogrammet, som har gett positiva resultat. Jag kan också tillägga att man i direktivet om miniminormer för förfaranden för att bevilja flyktingstatus fastställer att sexuella våldshandlingar mot kvinnor är ett tillräckligt skäl att bevilja flyktingstatus. Jag kan också försäkra föredraganden att även om kvinnlig könsstympning inte uttryckligen omfattas i detta direktiv, betraktar kommissionen det som en sexuell våldshandling, och det finns därför med bland de skäl som, enligt min åsikt, berättigar beviljandet av flyktingstatus.

Herr talman! Jag gav detta exempel för att betona behovet av att ta itu med frågan om våld mot kvinnor på EU-nivå och ur alla möjliga synvinklar: från människohandel till migrationspolitik och lika möjligheter – därav behovet av icke-diskriminering. I mer allmänna termer måste vi använda domstolarna, sysselsättningspolitiken och socialpolitiken som praktiska genomförandeinstrument. Jag känner mig institutionellt, politiskt och också moraliskt bunden av dessa mål, som därför kommer att bli särskilda prioriteringar för vårt arbete under de kommande månaderna.

  Piia-Noora Kauppi, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Tack till föredraganden för hennes arbete och för denna möjlighet att diskutera det våld som drabbar kvinnor i vardagen.

Våld mot kvinnor är inget marginellt problem, utan det kan drabba kvinnor från alla samhällsklasser. Ibland kan framgångsrika yrkeskvinnor tro sig vara oåtkomliga, men alla kvinnor kan utsättas för övergrepp. Man kan inte hävda att detta inte är ett problem som rör oss eller kvinnor i EU.

Även om betänkandet är inriktat på mäns våld mot kvinnor, och särskilt våld i hemmet, får vi inte glömma att det inte är det enda förekommande våldet, även om det otvivelaktigt är det vanligaste. Tyvärr drabbas barn också ofta av våld i hemmet, liksom män. Så även om det inte är dagens huvudämne bör vi inte glömma att sådant också förekommer.

Inget av detta våld i hemmet borde få förekomma. Föredraganden nämner siffran 100 miljoner kvinnor i EU som har utsatts för våld från män. Kommissionen uppskattar att nästan 1 000 kvinnor årligen dör i Europa till följd av våld inom parförhållanden. Bara i Finland gör polisen 80 000 hembesök, och 17 000 av dem är till följd av våld i hemmet. Då är vi ändå det land som rankas som femma på jämställdhetsrankingen i världen.

Siffrorna är skrämmande. Vi måste agera nu. Först måste vi se till att varje medlemsstat agerar för att bekämpa våld i hemmet. En mer effektiv lagstiftning som verkligen följs är avgörande, liksom samarbetet mellan alla dem som arbetar med frågan. Vi bör även beakta de studier som genomförts i Förenta staterna som påvisar ett klart samband mellan våld mot djur och våld i hemmet. Det har visat sig att många fall av våld i hemmet har föregåtts av våld mot djur. Det är något som vi i Europa eventuellt kan lära oss av.

Förutom det mer traditionella våldet mot kvinnor har vi nyligen sett en ökning av hedersrelaterade brott och könsstympning. Det gladde mig att höra att kommissionen har satt mer fokus på denna mänskliga rättighet. Alla kvinnor äger rätten att bestämma över sin egen kropp. Det är väldigt viktigt.

  Anna Hedh, för PSE-gruppen. – Herr talman! Jag vill passa på att tacka föredraganden för att vi har fått möjligheten att diskutera denna oerhört viktiga fråga i EU i kväll. Mäns våld mot kvinnor är förutom en kriminell handling och ett brott mot de mänskliga rättigheterna ett allvarligt samhällspolitiskt problem i hela världen. Vi socialdemokrater anser att mäns våld mot kvinnor är kopplad till de ojämlika maktförhållandena mellan män och kvinnor, och problemet kommer att öka om inte medlemsländerna starkt och tydligt motsätter sig detta genom lagstiftning.

Mäns våld mot kvinnor medför naturligtvis stora sociala och mänskliga konsekvenser. Bakom varje slagen dam, brukar jag säga, står oftast ett antal barn som förutom starkt fysiskt och psykiskt lidande tror att det är så här det ska vara, vilket i längden kan leda till att de själva använder samma beteende när de blir vuxna. Denna onda cirkel måste vi bryta. Ofta glömmer vi också barnen i dessa sammanhang. Det är viktigt att barn som ser sina mödrar bli slagna också betraktas som offer och har rätt till rättslig prövning.

Det är också påvisat att våld mot kvinnor är en viktig faktor i livet för kvinnor och flickor som faller offer för människohandel och prostitution. Jag vill också passa på att påpeka att vi bör bekämpa inställningen att prostitution är att jämställas med yrkesutövning. Denna form av våld och grov mänsklig kränkning kan absolut inte accepteras. All form av våld mot kvinnor – hedersrelaterat våld, könsstympning m.m. – och prostitution och människohandel hör ihop. EU måste föregå med gott exempel och gå i bräschen för att bekämpa dessa uttryck för ojämn maktfördelning och diskriminering mellan könen. Det är också viktigt att arbeta förebyggande med forskning, information och kunskapsutbyte mellan medlemsländerna. Oftast står helt naturligt offren i fokus, men det krävs även aktiva förebyggande strategier som inriktas på våldsförövaren och på dem som riskerar att bli förövare.

Till sist vill jag bara kort nämna ett av mina egna ändringsförslag som handlar om alkohol relaterat till våld. Alkohol är ofta inblandat i våldshandlingar och det är viktigt att man inte godtar några hänvisningar till berusning som förmildrande omständighet i fall av mäns våld mot kvinnor. Man ska dock definitivt ta hänsyn till alkoholens utlösande effekt av mäns våld mot kvinnor när strategier för att reducera alkoholrelaterade skador i samhället revideras.

(Spridda applåder)

  Raül Romeva i Rueda, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Herr talman! Det gör mig mycket ledsen att vi måste hålla denna debatt om våld mot kvinnor, eftersom det innebär att vi talar om en aktiv, levande fråga.

Betänkandet av Maria Carlshamre, vars arbete jag gratulerar till, påminner oss bland annat om att våld mot kvinnor är en förbannelse som inte känner vare sig nationella, religiösa, sociala eller ekonomiska gränser. Det är tvärtom, liksom det sagts, ett universellt fenomen som hänger samman med ojämlikheten i våra samhällen när det gäller fördelningen av makt och roller mellan könen. Därför måste reaktionen vara beslutsam, här i Europa och i andra länder där situationen blivit så hemsk att man till och med talar om ”kvinnomord”, som till exempel i Mexiko eller Guatemala. Tiden för retorik och fördömande ligger dock långt bakom oss. Nu måste vi agera, anta åtgärder för att stödja offren, tillämpa proaktiva och förebyggande strategier och inrätta effektiva, proportionerliga och avvärjande straff. Men för att dessa åtgärder ska vara effektiva måste vi införa dem med de nödvändiga personella och finansiella resurserna.

För ett par dagar sedan uppmärksammade vi ettårsdagen för lagen om könsrelaterat våld i Spanien. Detta datum ger oss ett tillfälle att, liksom Maria Carlshamre gör i sitt betänkande, betona att våld mot kvinnor måste ses som en tydlig överträdelse av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna, och att vi förutom motverkande åtgärder måste inrätta program av holistisk karaktär för att på allvar ta itu med frågan om fördelningen av roller i vårt samhälle, och i synnerhet uppfattningen bland många män att kvinnor endast är objekt som står till männens förfogande och att de därför har rätt att slå dem eller behandla dem illa, och ibland till och med döda dem.

För att uttrycka mig kortfattat är jag rädd att det verkliga problemet finns inuti många mäns huvuden, och det är där åtgärderna måste vidtas.

  Ilda Figueiredo, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Våld mot kvinnor, däribland människohandel, prostitution, våld i hemmet och på arbetet, är en oerhört allvarlig fråga.

Av dessa företeelser är våld i hemmet den vanligaste, och påverkar miljontals kvinnor i Europa. Föredraganden, vars arbete jag vill gratulera till, har lagt fram viss statistik för oss, även om det är känt att inga studier har utförts på gemenskapsnivå. Herr kommissionsledamot! Åtgärder måste omedelbart vidtas för att se till att detta fenomen blir synligare. Det är trots allt fruktansvärt att våldsoffer varje år dör inom EU, däribland över 100 000 kvinnor och många barn, vilket är en annan fråga som måste beaktas.

Jag hoppas därför att saker och ting inte bara fortsätter som vanligt efter denna debatt. Instrumenten kommer förhoppningsvis att skärpas, som utlovats, åtgärder att införas och det kommer att uppstå en politisk vilja till effektiv förändring på detta område.

  Urszula Krupa, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Herr talman! Jag vill inte nedvärdera vikten av denna betydande fråga. Men som ledamot i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män skulle jag vilja påpeka att våld inte bara är ett inslag i det manliga beteendet. Det är ett tecken på en personlighets misslyckade utveckling, och det kan uppstå hos både män och kvinnor. Kvinnors psykiska våld är inte lika direkt uppenbart, men kan vara lika skadligt, vilket bekräftas genom forskning om förhållanden mellan personer av samma kön, både män och kvinnor. Det bör betonas att sociala faktorer spelar en mycket stor roll i spridandet av våldet. Jag hänvisar till aggressionen i medier och till den hedonistiska och liberala livsstil som för närvarande främjas och som inte lyder under några restriktioner, regler eller förbud. Det är en livsstil som karakteriseras av en obeveklig ström av pansexualitet och pornografi och tron att människor är objekt som kan köpas och säljas. Avslutningsvis har den nyligen nämnda kampen mellan könen, som går tillbaka till den kommunistiska klasskonflikten, snarare ökat aggressionen än minskat den.

  Irena Belohorská (NI). – (SK) Mina damer och herrar! Jag vill tacka föredraganden, Maria Carlshamre, för hennes betänkande, där hon betonar mycket viktiga aspekter av kampen mot våld mot kvinnor. Jag håller med henne, och jag tror att det är mycket viktigt för oss alla att anta en nolltolerans mot alla former av våld.

Man säger att en kedja inte är starkare än dess svagaste länk, och vårt samhälle måste vara svagt om vi inte kan skydda dess svagaste länk, nämligen barnen. Feministrörelserna har påtalat våldet mot kvinnor och har alltid kämpat för kvinnors rättigheter. Allteftersom vi ser att offren blir allt yngre, måste samhället ha modet att skydda unga flickor från våld och övergrepp. De skyldiga avslöjas dock bara ibland, och oftast när det redan är för sent.

Tragiska historier blir tyvärr bra artiklar och ökar tabloidernas intäkter. Beklagligtvis för offret är detta ett tragiskt faktum. Unga flickor får ofta inte en chans att leva färdigt sin barndom – till följd av våld blir de kvinnor och ofta mödrar för tidigt. Därför tar också jag till orda i dag, för att uppmärksamma denna fråga, och för att bidra till ansträngningarna att stoppa det våld som vi alla vet finns i samhället, även om vi har en tendens att lita på att andra ska bekämpa våldet på våra vägnar.

Jag tror att det är mycket viktigt att anta lagar, rekommendationer och bestämmelser, men vi måste också stödja att dessa genomförs och följs konsekvent i vårt dagliga liv. Inte långt från Europaparlamentet finns det en ung kvinna på gatan med ett eller två spädbarn som håller fram en mugg och tigger om pengar. Eftersom hon tillhör en annan etnisk grupp låtsas vi som om det inte angår oss, slänger till henne ett par cent och går vidare.

  Anna Záborská (PPE-DE). – (SK) Låt mig först och främst tacka föredraganden, Maria Carlshamre, och alla kolleger som bidragit till att utarbeta detta betänkande.

Våld är när en part missbrukar sin överlägsenhet, men det måste sägas att underlåtenhet att förhindra våld också är en typ av våld. Vår grundläggande inställning måste karakteriseras av nolltolerans mot alla typer av våld mot kvinnor. Alla lösningar är särskilt avhängiga av att man lär ut respekt för andra människor och av intensivt samarbete mellan regeringar, parlament och icke-statliga organisationer. Dessa organ borde tillsammans utarbeta förfaranden för att bekämpa detta fenomen.

Statistik är nödvändigt, men huruvida vi lyckas är först och främst avhängigt av effektiva förebyggande åtgärder, särskilt eftersom varje fall av våld i familjer också drabbar barnen och förs vidare till framtida generationer. Grupper och etniska minoriteter med olika kulturer och egna specifika former av våld måste också vara fokus för vår uppmärksamhet. Alla EU-stater måste anta omfattande och effektiv lagstiftning för våld i hemmet, som kriminaliserar vissa typer av våld. Varken traditionella seder eller alkohol borde betraktas som förmildrande omständigheter. Vi måste tydligt visa att våld helt enkelt är oacceptabelt i samhället.

Herr talman! Jag är av den bestämda åsikten att våld i hemmet vanärar det demokratiska och högt utvecklade samhälle vi lever i, eftersom det utövas mot den mänskliga värdigheten. Förebyggande av våld mot kvinnor måste vara ett kall för oss alla.

  Iratxe García Pérez (PSE). – (ES) Herr talman! Det betänkande som vi debatterar i dag ger oss tillfälle att med kraft vädja till Europeiska unionens institutioner och medlemsstaterna att bekämpa något som är en realitet: våld mot kvinnor av den enda anledningen att de är kvinnor. Vi kan inte hålla oss på åskådarplats i en situation som denna. Det är vår plikt att genomföra varje åtgärd som krävs för att sätta stopp för detta samhälleliga gissel. Våld mot kvinnor är en kränkning av de mänskliga rättigheterna, de grundläggande rättigheterna som frihet, jämlikhet, liv och icke-diskriminering. Vi måste uppmana medlemsstaterna att göra straffen strängare och att införa heltäckande lagstiftning som reaktion på denna realitet. I detta avseende utgör Spanien ett klart föredöme för hela Europa med den lag som antogs förra året för att bekämpa våld mot kvinnor. Även om våld av detta slag givetvis inte kommer att upphöra över en natt utgör lagen ett klart åtagande om att beslutsamt bekämpa våldet med hjälp av alla nödvändiga medel.

Vi kan inte förneka att medvetenheten om problemet är större i dag, tack vare insatser från kvinnoorganisationerna i deras kamp mot alla former av våld mot kvinnor. Vi kan nu säga att det inte längre är ett osynligt brott, utan snarare att det är ett brott som allmänt fördöms. Sådana viktiga aspekter för att skydda offren måste åtföljas av andra åtgärder, exempelvis särskilda program för tillgång till arbete eller subventionerat boende, så att denna realitet kan hanteras på ett heltäckande sätt, med beaktande av aspekter som gäller utbildning, rättshjälp och hälsa och utan att glömma att dessa våldssituationer ofta också berör minderåriga i deras familjer.

Det finns inga ursäkter för att inte beslutsamt och engagerat ta itu med våldet mot kvinnor. Samhället kan inte göra framsteg samtidigt som rättigheterna för en betydande del av det – kvinnorna – kränks. Vi talar om ett allvarligt samhällsproblem, och alla tänkbara insatser kommer att krävas av oss om vi ska kunna sätta stopp för det. Det steg vi tar i dag är ytterligare ett steg mot det slutliga målet. Vi måste göra allt som är möjligt, och mer, för att nå det målet.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Våld mot kvinnor har funnits under hela mänsklighetens historia. För att skapa effektiva strategier för att eliminera detta allvarliga samhällsproblem är det nödvändigt att ha en grundlig förståelse av fenomenet och av dess konsekvenser som varierar från land till land.

Postkommunistiska länder, bland annat Slovakien, har länge bortsett från saken. Starka traditioner har alltid hållit våldet i hemmen dolt bakom stängda dörrar. En annan bidragande omständighet har varit att vissa typer av våld gällt mycket känsliga saker. Därför anmälde offret sällan övergreppet, framför allt av rädsla för gärningsmannen, av omtanke om barnen och av lojalitet mot familjen. Särskilt i dessa länder har tendensen att anmäla sexuella övergrepp vanligen varit låg. Det faktiska antalet fall uppskattas vara fem till tio gånger högre än antalet anmälda fall.

Mycket ofta har kvinnor svårt att tala om våld, på grund av den chock de utsatts för eller av skam, och de tror inte att någon kan hjälpa dem. Andra uppfattar inte ens händelsen som våld. Därför instämmer jag med föredraganden Maria Carlshamre, som i sitt betänkande betonar att vi måste prioritera att öka medvetenheten om problemet i samhället i stort. I betänkandet uppmanas regeringarna och parlamenten i medlemsstaterna att vidta åtgärder i syfte att råda bot på den tystnad som råder kring våld mot kvinnor. Våld kan inte vara en privatsak. Det måste bli en offentlig fråga, en fråga som angår oss alla.

Omsorgsfull insamling av data är det enda sättet att nå fram till kärnan av detta allvarliga problem och bidra till att fokusera insatserna för att eliminera det. Det är inte enbart frivilligorganisationer, medier och utbildningsinstitutioner som kan bidra till detta, utan alla vi som vägrar att tolerera ett så allvarligt samhällsproblem, ett problem som har blivit ett hinder i utvecklingen av ett demokratiskt samhälle. Slutligen vill jag framföra mitt tack till föredraganden för hennes arbete.

  Marianne Mikko (PSE). – (ET) Mina damer och herrar! Tyvärr är inte heller jag en man utan en kvinna i denna debatt, och jag vill tacka föredraganden Maria Carlshamre för hennes lägliga betänkande. I betänkandet hävdas med rätta att våld mot kvinnor har ett samband med mannens dominerande ställning i samhället. I betänkandet ägnas mycket uppmärksamhet åt den oroande spridningen av hedersmord och kvinnlig könsstympning i Europeiska unionen. Det här är traditioner som invandrare för med sig från länder där maktbalansen mellan könen är ännu skevare än i Europa.

Medlemsstaterna i Europeiska unionen kan inte bortse från en sådan kränkning av de mänskliga rättigheterna därför att våldet begås inom familjen. Vi behöver starka åtgärder och rimliga, väl avvägda straff som fungerar avskräckande, så som anges i betänkandet. Direkt bestraffning bör stödjas av åtgärder i syfte att förbättra maktbalansen mellan könen. Jag vill framhålla ännu en typ av våld som representerar och symboliserar den ojämlika maktfördelningen bättre än någonting annat. Jag talar om att sälja kvinnors kroppar. Sexköp utgör våld och upprätthållande av våld. Grogrunden för prostitution är mycket nära förknippad med arbetslöshet bland kvinnor och låga kvinnolöner. Fortsatt våld och sociala problem i samband därmed gör det mycket svårt att integrera kvinnor på arbetsmarknaden. Jag instämmer med min kollega Ilda Figueiredo, som sa: ”Prostitution innebär inte ett jämlikt deltagande på arbetsmarknaden”.

I mitt hemland försöker jag få sexköp kriminaliserat. Jag vill inte att våld mot kvinnor och ojämlikhet mellan könen ska fortsätta. Jag vill inte att den försämring av boendemiljön som följer av bordellindustrin ska fortsätta att hota våra städer. Europaparlamentet bör på allvar diskutera att göra sexköp straffbart i hela Europeiska unionen. Det skulle vara ett steg framåt mot jämlikhet mellan könen och ett stort bidrag till avskaffandet av våld mot kvinnor. Tack för er uppmärksamhet!

  María Esther Herranz García (PPE-DE). – (ES) Utvecklingen är inte så dålig: vi har diskuterat denna fråga i nästan ett decennium, och att läget håller på att förbättras visas av det faktum att vi är här i dag, att vi fortfarande talar och att kvinnor nu anmäler det våld de utsätts för. Det här är en form av våld som har pågått under lång tid, och kvinnor har lidit i tysthet, inte bara sin egen personliga tystnad, utan också den medbrottsliga tystnaden hos deras familjer, grannar och hela samhället. Som nämnts här i dag berör denna skamfläck alla sektorer av samhället: de rika, de fattiga, de utbildade, de mindre utbildade ... Vi känner alla någon som drabbats av detta våld. Det är dock inte bara våldets beskaffenhet i hemmen som bör undersökas. När våld förekommer i hemmet är det också värt att undersöka om den person som utövar våldet också gör detsamma på sin arbetsplats, om personen i fråga även ägnar sig åt det som kallas mobbning och försöker att fysiskt och psykiskt förstöra människor runt omkring. När allt kommer omkring är de människor som gör detta sjuka, och de känner inte till något annat sätt att uttrycka sig än genom våld av detta slag.

Vi måste därför överväga vilka åtgärder som Europeiska unionen måste genomföra. Det är för all del bra att lagstifta, men det är också viktigt att ge tillfälligt stöd, tillhandahålla utbildning och genomföra program som Daphne, eftersom allt detta bidrar till att successivt få detta gissel och denna bestående skamfläck på vårt samhälle att upphöra.

Vi måste självklart också ta fram statistik och följa hur denna utvecklas. För om vi ska kunna tillhandahålla verkliga resurser, om vi menar allvar och tillhandahåller de medel som behövs för att genomföra dessa viktiga program, behöver vi kunna se hur situationen utvecklas så att vi kan lägga saker till rätta i tid och vara så effektiva som möjligt. Vi hanterar offentliga medel, och de medlen måste vara väl motiverade och, framför allt, måste de användas för det avsedda ändamålet, vilket är inget mindre än att sätta stopp för våldet mot kvinnor, inte bara här i Europeiska unionen, utan även i tredjeländer, som vi hjälper, men utan att kräva att de lagar vi tillämpar här ska följas även där.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE). – (PL) Herr talman! Våld mot kvinnor bagatelliseras ofta eller nämns helt enkelt inte. Trots detta är det ett problem som berör var tredje kvinna världen över. Våld som män utövar mot kvinnor är ett brott och en kränkning av de grundläggande mänskliga rättigheterna som rätten till liv, säkerhet, värdighet och fysisk okränkbarhet. I regel är våldet förbjudet i lag, men sorgligt nog fortsätter det att tolereras av samhället, och statistiken tyder på att en miljard kvinnor i världen fortsätter att bli slagna, tvingade att delta i sexuella förbindelser mot sin vilja och kränkta på andra sätt.

Detta är inte ett problem enbart för utvecklingsländerna. Även i medlemsstaterna i Europeiska unionen dör i genomsnitt tre kvinnor varje dag till följd av våld i hemmet. Det innebär att offren för mördare i hemmet levde mitt bland oss, inte på någon avlägsen plats. Våld inom familjen är ett stort socialt problem som är en följd av ojämlik maktfördelning mellan könen under historiens gång. I vår tid bör varje stat skydda alla sina medborgares rättigheter och följaktligen bekämpa diskriminering och våld mot kvinnor genom att utarbeta och införa lämpliga lagbestämmelser.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Även jag vill lyckönska Maria Carlshamre till hennes betänkande som hon har utarbetat med stort engagemang för att se till att ett av det civiliserade samhällets problem fortsätter att finnas på dagordningen.

Det framgår klart av den grundliga rapport som utarbetats av det behöriga direktoratet inom Europeiska kommissionen och som offentliggjordes i december 2005 och av forskning som utförts av Europarådet att våld mot kvinnor är huvudorsaken till dödsfall bland kvinnor i åldrarna mellan 16 och 44 år.

Som kommissionsledamoten sa finns det ingen global definition av våld mot kvinnor trots att fenomenet sträcker sig över nationsgränserna och inte förhindras av social ställning. Vilken kvinna som helst kan falla offer för våld, och varje form av våld utgör en kränkning av de mänskliga rättigheterna och en kränkning av rätten till liv, säkerhet, värdighet och fysisk och mental integritet. Det är ett hinder för utvecklingen av ett demokratiskt samhälle. Det isolerar kvinnor från samhällslivet och från arbetsmarknaden. Det kan leda till marginalisering och fattigdom. Detta sociala problem måste undanröjas med hänsyn till ansträngningarna att integrera fler kvinnor på arbetsmarknaden.

Psykiskt våld – förnedring, hot och förolämpningar – är en form av våld som destabiliserar kvinnans personlighet och bringar henne ur fattning till den grad att hon blir oförmögen att medverka till sina levnadsförhållanden.

För att uppnå resultat måste dock våldet nämnas öppet, och det är därför som tilltron till myndigheterna, de ansvariga institutionerna, domstolarna, måste ökas. De åtgärder som ska vidtas måste samordnas, och jag lyckönskar er, herr kommissionsledamot, för att ha visat att ni är beredd att vidta dessa åtgärder genom att finna den lämpliga rättsliga grunden och hålla programmet för att bekämpa våld skilt från andra frågor.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.

18. Jämställdheten mellan kvinnor och män i Europeiska unionen

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0401/2005) av Edite Estrela för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män om jämställdhet mellan kvinnor och män i Europeiska unionen (2004/2159(INI).

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill först lyckönska Edite Estrela till hennes betänkande och till förslaget där hon efterlyser en resolution om jämställdhet mellan könen i Europeiska unionen. Jämställdhet mellan könen är inte bara en hörnsten i Europeiska unionen utan även ett område där Europa har varit banbrytande och alltid legat ett steg före den samhälleliga utvecklingen. Kvinnors ställning i Europa har förändrats betydligt tack vare åtgärder på gemenskapsnivå, först via lagstiftning och sedan via strukturfonderna och införlivandet av jämställdhetsfrågor inom alla områden av gemenskapspolitiken. Medlemsstaterna gjorde det klart i samband med den tionde årsdagen av handlingsprogrammet från FN:s kvinnokonferens i Peking, som firades för exakt ett år sedan, att frågan om jämställdhet mellan könen får deras helhjärtade stöd. Trots att framsteg tveklöst har gjorts inom området jämställdhet mellan könen har vi viktiga uppgifter framför oss. Kommissionen påpekar detta i sin rapport om jämställdhet mellan könen, som varje år läggs fram vid stats- och regeringschefernas vårtoppmöte. Vi måste fortsätta och förstärka den rättsliga grunden. I detta resolutionsförslag finns en klar hänvisning till detta, och man påpekar med eftertryck att främjandet av jämställdhet vilar på följande tre pelare:

1. lagstiftning för att säkerställa lika behandling av kvinnor och män och alla människors grundläggande rättigheter, samtidigt som ett effektivt genomförande av lagstiftningen garanteras,

2. införlivandet av frågor om jämställdhet mellan könen i all vår politik, särskilt i Lissabonstrategin och politik inriktad på social integration, uppbackad av principerna om god förvaltning och politiska åtaganden på högsta nivå,

3. genomförandet av specialåtgärder för att stödja särskilda grupper och mål, som exempelvis kvinnors tillträde till beslutsfattande positioner och integreringen av kvinnliga invandrare och kvinnor från etniska minoriteter.

Kommissionen har följt denna uppläggning tidigare och kommer att fortsätta att följa den i framtiden. Kommissionens engagemang inom området för jämställdhet mellan könen kommer att upprepas på nytt i den plan för jämställdhet mellan könen som ordförande José Manuel Barroso och jag aviserade för ett par månader sedan och som kommissionen avser att lägga fram under mars månad. Planen kommer att innehålla uppgifter och åtgärder avsedda att stödja jämställdheten mellan män och kvinnor under perioden 2006–2010 med detaljerade beskrivningar av hur unionen avser att angripa dessa problem med sin politik. De flesta åtgärder som nämns i resolutionsförslaget kommer att flaggas upp som prioriteringar i planen, liksom stöd för kvinnors och mäns ekonomiska självständighet, lika tillträde till beslutsfattande positioner, efterlevnad av principen om likabehandling och kampen mot våld i hemmet och människosmuggling.

  Edite Estrela (PSE), föredragande. – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I kommissionens rapport om jämställdhet mellan män och kvinnor i EU beskrivs de framsteg som har gjorts i fråga om jämlikhet mellan könen. Den slutsats som dras är dock att mycket återstår att göra om vi ska få slut på alla former av diskriminering och om kvinnor ska få samma villkor som män i både det offentliga och det privata livet. Därför behöver vi åtgärder för att sammanjämka familjeliv och arbetsliv, förbättra kvinnors ställning på arbetsmarknaden, öka tillgången på barnomsorg och tillsyn av andra beroende anhöriga samt införa ett jämställdhetsperspektiv inom invandring och integration.

Det finns två stora utmaningar i botten av all politik för jämställdhet mellan könen. Den ena är att överbrygga skillnader mellan könen i fråga om lön, och den andra är att göra det lättare att förena arbete och familjeliv för både män och kvinnor. Det är oacceptabelt att kvinnor är de sista som får tillgång till arbete och de första att bli övertaliga, trots att de är effektiva och engagerade arbetstagare. Gapet mellan män och kvinnor i sysselsättning ligger på 15,8 procent, medan andelen kvinnor i deltidsarbete är 30,4 procent, jämfört med 6,6 procent för män. Förvärvsfrekvensen bland kvinnor med småbarn är 13,6 procent lägre än för kvinnor utan barn, medan män med småbarn har förvärvsfrekvenser som är 10 procent högre än män utan barn.

Kvinnor utför huvuddelen av arbetet i hemmet och har därför mindre tid för avlönat arbete. I par med barn upp till sex års ålder utför män mindre än 40 procent av hushållsarbetet och ansvarar för 25 till 35 procent av barnomsorgen. Tillgång till lämplig barnomsorg fortsätter att vara ett viktigt medel för att göra det möjligt för kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden och bli kvar där. Det saknas kvinnor inom alla yrkesområden, särskilt inom sådana som traditionellt anses vara manliga. Det har visats att kvinnor är goda ledare, och deras kreativa och innovativa förmåga inom stadsplanering och byggande är allmänt erkänd. Som en framgångsrik, kvinnlig italiensk arkitekt sa är anledningen till att män inte utformar väl avvägda trottoarer eller bekymrar sig om byggnadshinder att de varken har höga klackar eller kör barnvagn.

Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill ta tillfället i akt att delge er vissa problem som är värda fortsatt eftertanke. Det är politikernas ansvar att kunna avläsa signaler så att de kan förhindra att situationen förvärras. Våld i hemmet nämndes nyss här, och togs även upp i det senaste betänkandet, och jag vill uppmärksamma ungdomsvåld och det faktum att det ökar. Bilder från händelser i Frankrike nyligen som setts över hela världen väckte frågan om vad som får hundratals ungdomar att använda våld och drog uppmärksamheten till deras problem. Familjer, politiska beslutsfattare och samhället som helhet måste tala med varandra för att utröna var de misslyckats och varför. Problemet är inte begränsat till Frankrike. Det finns en hög nivå av våld mellan ungdomar överallt, och detta är ett mycket allvarligt problem. Vad får ungdomar mellan 13 och 17 år att attackera och till och med döda försvarslösa personer som en form av underhållning? De omständigheter som har kommit i dagen är chockerande. En grupp ungdomar rånade tiggare och invandrare enbart för spänningen och spelade in allt på sina mobiltelefoner för att skryta med det inför sina skolkamrater efteråt. En annan grupp kastade bensin på en hemlös kvinna och tände eld på henne. Kvinnan avled av brännskadorna. Vi kan inte vända bort blicken inför sådana grymheter. Det räcker inte med att fördöma. Det som krävs är handling, så att vi inte senare får ångra oss och säga, som pappan till en av dessa ungdomar, jag känner att jag misslyckats som far.

Enligt experterna är huvudorsaken föräldrarnas frånvaro. Det finns tusentals ungdomar inom EU som har varit utlämnade åt TV, Internet och gatan sedan barndomen. Föräldrar tillbringar över tolv timmar utanför hemmet och lämnar sina barn utan tillsyn utlämnade åt alla sorters dåligt inflytande, vilket leder till misslyckande i skolan, avhopp från skolan i förtid, slöhet, narkotika och utanförskap. Den andra orsaken är sysslolöshet. Utan något att göra, utan skola eller arbete, blir ungdomar ansvarslösa. Härtill kommer en tillåtande kultur där människor har få eller inga skyldigheter och alla rättigheter de önskar. Det finns ingen disciplin, inga krav ställs och arbete eller meriter värderas inte.

Jag önskar att kommissionen, rådet och parlamentet undersöker detta problem närmare och vidtar åtgärder medan det ännu är tid. Jag hoppas att kommissionen i sin nästa rapport kan berätta om större framsteg inom jämställdhetsområdet. Jag vill framföra mitt tack till ledamöterna och sekretariatet för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män för deras hjälp under utarbetandet av betänkandet.

  Edit Bauer , för PPE-DE-gruppen. – (HU) Det tycks ofta som om det inte finns något nytt att tillägga om jämställdheten mellan män och kvinnor. Väldigt ofta upprepar vi bara samma saker om och om igen. Tyvärr betyder inte detta att inget mer finns att säga i frågan. Vad det i själva verket betyder är att vi talar om samma angelägenheter om och om igen därför att framstegen i praktiken går relativt långsamt och ett steg framåt ibland följs av ett steg tillbaka. Det bästa beviset på detta är att trots de oräkneliga direktiv och förslag om lika möjligheter för män och kvinnor som utformats sedan Romfördraget, har situationen inte förändrats särskilt snabbt.

I betänkandet (för vilket jag lyckönskar föredraganden) påpekas upprepade gånger att direktiv 75/117/EG, som genomfördes för precis 30 år sedan, förbjuder löneskillnader mellan män och kvinnor, men där uppges också att enligt de senaste siffrorna är löneklyftan mellan män och kvinnor fortfarande i genomsnitt 15 procent (mellan 4 procent och 25 procent). En annan fråga är hur många länder som faktiskt har genomfört och verkställt det senaste direktivet 2004/113/EG? Eller låt oss ta en titt på hur det gått med rådets åtaganden i Barcelona 2002 om att göra det enklare att kombinera familjeliv och yrkeskarriär. Dessa har relevans för den högre arbetslösheten bland kvinnor, men skulle också kunna innebära en vändpunkt för den demografiska krisen.

Europeiska unionens lagstiftning börjar bli otillförlitlig. Det går att bryta mot förordningar gång på gång utan att detta får några konsekvenser. Europeiska unionens institutioner förlorar i auktoritet om dess åtaganden bara existerar på papperet. Jag är förvissad om att kommissionen i framtiden noggrannare kommer att granska genomförandet och verkställandet av gemenskapsrätten.

  Justas Vincas Paleckis, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Hittills nu har de flesta röster som hörts angående den här viktiga frågan, och det föregående betänkandet, varit kvinnor. Därför vill jag balansera denna diskrepans något och betona att jämställdhet enbart kan nås med stöd och energiskt deltagande från männen. Jag hoppas att denna punkt och betänkandet i allmänhet kommer att välkomnas av en fullständig majoritet av alla män i EU.

Ett väldigt viktigt löfte i betänkandet är att stänga löneklyftan mellan könen och att skapa pensionsplaner som inte diskriminerar kvinnor. Erfarenheten från de nordiska länderna visar att den högsta levnadsstandarden och livskvaliteten kan uppnås i länder där kvinnor inte på något sätt är mindre framgångsrika än män på de högsta politiska posterna.

Vi borde koncentrera oss mer på den motbjudande och oroväckande mängd kvinnohandel som tyvärr har en stor efterfrågan i både nya och gamla medlemsstater, och som på ett sätt kan jämföras med narkotikahandeln. Sådana brott förtjänar hårdare straff i alla EU:s medlemsstater.

Jämställdhet mellan könen har alltid varit ett av de viktigaste kännetecknen för europeiska värderingar för de nya medlemsstaterna. Det känns glädjande att i dag kunna understryka att dessa stater, inklusive Litauen, på många sätt har gått förbi de ”gamla” medlemsstaterna.

Tillsammans med mina kolleger är jag glad att det europeiska jämställdhetsinstitutet skapas. De nya medlemsstaterna har starka skäl för att etablera denna institution på sitt område. Litauen, som på många sätt har en ledande ställning i genomförandet av jämställdhetspolitiken, etablerar mer än gärna denna institution i Vilnius.

Jag vill än en gång passa på att gratulera föredraganden, Edite Estrela.

  Raül Romeva i Rueda, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag har ännu en gång nöjet att lyckönska Edite Estrela till att ha utarbetat ett betänkande som är viktigt i kampen för jämställdhet mellan män och kvinnor i Europeiska unionen, eftersom behandlingen av de olika könen beklagligt nog fortfarande är alltigenom orättvis, i synnerhet när det gäller löner, erkännande och möjligheter.

Graden av orättvisa varierar dock från medlemsstat till medlemsstat. Kommissionen måste därför noggrant övervaka hur länderna tillämpar gemenskapslagstiftningen om lika möjligheter och vidta nödvändiga åtgärder i de fall då denna inte följs.

Eftersom jag ska bli far om två månader är jag dessutom också bekymrad över den bristande uppmärksamhet som över lag fortfarande präglar frågan om att förena arbete och familjeliv och, i synnerhet, de svårigheter många män fortfarande möter i många länder när det gäller att fylla en ansvarsfull fadersroll, med följden att kvinnor måste ta större ansvar i hemmet på bekostnad av sina egna yrkeskarriärer.

Kortfattat uttryckt måste vi stödja åtgärder för att säkra jämställdhet i arbetet samt lika tillgång till varor och tjänster och försörjningen av dessa.

  Věra Flasarová, för GUE/NGL-gruppen. – (CS) Mina damer och herrar! Så som tydligt framhålls i både Lissabonstrategin och Edite Estrelas betänkande grundar sig en integrerad gemenskap på frihet, solidaritet och jämlikhet, men ändå finns fortfarande brister i jämställdheten mellan män och kvinnor på en rad områden. Jag stöder helhjärtat kraven på att löneklyftan mellan män och kvinnor ska minskas och EU-lagstiftningen genomföras. Jag måste dock påminna om att kvinnor inte bara missgynnas lönemässigt utan ofta även är offer för diskriminering; arbetsgivare behandlar till exempel ofta gravida kvinnor okänsligt. I Tjeckien har kvinnor varit utsatta för vad som kallas tyst diskriminering. Arbetsgivare utgår ofta från att gravida kvinnor är svaga och försvarslösa. Antidiskrimineringslagar som syftar till att skydda kvinnor har fortfarande inte införts i Tjeckien. I vissa länder förekommer tyst diskriminering av anställda framför allt på grund av ålder, moderskap, hälsa och funktionshinder. Tiden är inne för förändring.

  Urszula Krupa, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Herr talman! Jag är en kvinna som vuxit upp i Polen där kristna värderingar är allmänt erkända. Jag kan försäkra parlamentet om att jag aldrig har diskriminerats i hemmet, i skolan, inom högre utbildning eller på arbetsplatsen. Tyvärr riskerar kvinnor dock att bli diskriminerade som en följd av Europeiska unionens politik. Jag kan därför inte förstå den oro för jämställdheten mellan kvinnor och män i Europeiska unionen som betänkandets föredragande uttrycker med anledning av att sysselsättningen för kvinnor mellan 15 och 24 år inte har ökat. Detta är åldern då unga kvinnor borde ägna sig åt utbildning eller kanske bilda familj.

År 2007 har utnämnts till ”Europeiska året för lika möjligheter för alla”. Med detta i åtanke vill jag efterlysa lika möjligheter även för barn. Barnen bör åtminstone ges samma möjlighet som vi hade att knyta an till sina mödrar. Barnen får inte skiljas från sina mödrar strax efter födseln genom att modern skickas iväg till arbetet och barnen till daghem. Ur ett medicinskt perspektiv ter sig planerna på att bevilja män i stället för kvinnor mammaledighet tämligen underliga. Kvinnor behöver trots allt den tiden för att återhämta sig efter förlossningen. För spädbarnen är det en tid för att anpassa sig till livet utanför livmodern.

Det är ytterst viktigt att livets första månader tillbringas i en kärleksfull moders närhet, då hennes omsorg är nödvändig för nyfödda spädbarns och småbarns rätta utveckling. I stället för att ge fäderna ledigt vore det lämpligare att höja familjestöden och göra den tid som ägnas åt vård av egna barn pensionsgrundande. Män har ingen modersinstinkt, och deras känsla av fadersansvar utvecklas först senare. Än en gång vädjar jag om ansvarskännande, om att kvinnor ska behandlas med värdighet och respekt, och att barn ska slippa utsättas för sociala experiment.

  Rolandas Pavilionis, för UEN-gruppen. – (LT) Jag skulle vilja rikta er uppmärksamhet mot flera punkter. Jag tror att problemet med jämställdhet mellan könen kommer att få en lämplig lösning. För det första, när genusperspektivet införlivas i skolornas och universitetens läroplaner. För det andra, när vi inte längre nöjer oss med formella statliga utredningar eller utredningar från ministerier, utan regeringarna ombeds visa konkreta resultat av jämställdhetspolitikens genomförande. För det tredje, när det europeiska jämställdhetsinstitut som håller på att inrättas inte nöjer sig med att samla in statistiska uppgifter utan tillsätter oberoende observatörer som är kapabla att utvärdera situationen i alla länder i Europeiska unionen. Givetvis skulle vi ge vårt stöd åt ett förslag om att inrätta en sådan institution i Litauen. För det fjärde, när hänsyn tas till Europeiska kommissionens påpekande att inte en enda projektansökan har mottagits från någon icke-statlig organisation som sysslar med genomförandet av jämställdhetspolitik i de baltiska länderna, helt enkelt därför att dessa organisationer inte har tillräckliga resurser för samfinansiering. Således nekas de också tillgång till strukturfonderna.

  Jan Tadeusz Masiel (NI). – (PL) Herr talman! Män och kvinnor har fullkomligt lika rättigheter enligt unionens lagstiftning. Faktum är att unionen ser detta som en av sina viktigaste uppgifter i samband med den praktiska tillämpningen av mänskliga rättigheter. Jag är säker på att ingen av oss anser att detta borde vara annorlunda. Naturligtvis är vi för fortsatta framsteg på de områden där män och kvinnor fortfarande inte behandlas jämlikt. Naturligtvis bör kvinnor inte utsättas för mäns våld, även om det nuförtiden också finns många fall med män som misshandlas. Naturligtvis bör kvinnor få lika lön för lika arbete.

I mitt land är det fler kvinnor än män som läser vidare och skaffar sig högre utbildningskvalifikationer. Skälet till att dessa kvinnor inte fortsätter att studera på ännu högre nivå eller tar höga tjänster inom näringslivet eller politiken är enligt min uppfattning inte att de är utsatta för diskriminering. Det är helt enkelt att kvinnor prioriterar andra saker i livet. De har betydligt viktigare och mer brådskande mål att uppnå än män. Det är viktigt att komma ihåg att tidsfaktorn fungerar ganska olika i en mans och en kvinnas levnadslopp. Kvinnor måste föda sina barn i ett särskilt skede i livet. Som kompensation lever de längre än männen. Det finns ingenting som hindrar väljarna från att rösta på kvinnor som sina företrädare i exempelvis Europaparlamentet. Det är inte vårt fel att kvinnorna själva föredrar att rösta på män. Personligen röstade jag på den bästa kandidaten i vår valkrets, och den kandidaten råkade vara en kvinna.

Hela vår världsordning bygger på att det finns två versioner av människan: mannen och kvinnan. Skaparen, eller naturen om ni så vill mina damer och herrar, har slagit fast att även om män och kvinnor är jämlika är de inte likadana. De är fysiskt olika och har olika roller att spela i samhället. Tyvärr har de också olika ekonomiska villkor, och detta bör åtgärdas. Det finns också vissa psykologiska skillnader mellan könen. Jag uppmanar kvinnor att värdesätta de positiva sidorna av att vara kvinna och inse att ha exakt detsamma som män inte alltid betyder att ha samma saker.

  Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (PPE-DE). – (EL) Herr talman, mina damer och herrar, herr kommissionsledamot! Ämnet för Edite Estrelas betänkande är centralt för den angelägna frågan om den europeiska demokratins kvalitet och har också direkt koppling till våra utvecklingsmål och, mer specifikt, Lissabonstrategin, som varit ämnet när vårt parlament sammanträtt med de nationella parlamenten nyligen.

Edite Estrelas betänkande är särskilt viktigt, och därför vill jag tacka henne för att hon tog initiativet till att utarbeta det, eftersom detta är det första betänkande som tar upp jämställdhetssituationen i ett EU med 25 medlemsstater.

Trots den deskriptiva ansatsen ger betänkandet oss nyttig information om situationen och behovet av att åtgärda jämställdhetsbrister. Vi noterar att sysselsättningen bland kvinnor ökar trots konjunkturnedgången. Det nuvarande genomsnittet på 55,1 procent är ett hoppfullt budskap om att vi ska kunna nå Lissabonmålen på 60 procent fram till 2010. En djupare och noggrannare analys låter dock förstå att kvinnors ställning på arbetsmarknaden är prekär, eftersom arbetslösheten stiger på kvinnors bekostnad, andelen deltidsarbetande är mycket större bland kvinnor än bland män, löneskillnader kvarstår i samtliga sektorer och vissa grupper, till exempel invandrare, är offer för särskilda former av diskriminering på arbetsmarknaden.

Att kombinera familj och arbete är fortfarande en stor utmaning, i synnerhet för kvinnor med små barn. Jag tror att det rådde enighet i vårt utskott om förslagen i Estrelas betänkande, och även jag vidhåller att det behövs en nationell strategi med väl samordnade mål i medlemsstaterna som å ena sidan främjar att könsperspektivet anläggs i all politik och å andra sidan främjar åtgärder för att avskaffa den diskriminering som förekommer. Ett mycket gott samarbete krävs dock också mellan statliga myndigheter, sociala partner och icke-statliga organisationer, i synnerhet kvinnoorganisationer, samtidigt som kommissionen måste övervaka tillämpningen av det gemensamma regelverket och arbeta mer djupgående med frågan, på en högre analytisk nivå.

  Marian Harkin (ALDE). – (EN) Herr talman! Mina gratulationer till föredraganden för detta omfattande betänkande. Till skillnad från vissa andra talare anser jag det vara nödvändigt och i rätt tid. Jag ska endast belysa tre punkter.

Löneklyftan på 16 procent är fortfarande oacceptabelt stor i Europa. I Irland är den ungefär 15 procent, och det påverkar kraftigt kvinnors levnadsstandard, deras familjer och deras livskvalitet. Frågan måste tas upp på nationell nivå och på EU-nivå.

För det andra stöder jag föredragandens uppmaning till alla medlemsstater att säkerställa att kvinnor har en jämställd tillgång till socialförsäkringar. I Irland omfattar socialförsäkringen ofta inte makan till egenföretagare eller jordbrukare genom egna meriter, trots att de arbetar på jordbruket eller i rörelsen. Därför går de miste om många fördelar och berättiganden. Det är diskriminerande och måste ändras.

Slutligen finns ett stort behov av positiv särbehandling för kvinnor i det politiska systemet i politiska partier på alla nivåer, och särskilt på urvalsnivå. Jag föreslår en nivå av 50 procent kvinnor. Till dem som menar att vi inte alltid får de bäst lämpade personerna på det sättet, säger jag att det är struntprat. 51 procent av befolkningen är kvinnor, och man får samma kvalitet där som man får av de övriga 49 procenten. Och varför kräver jag då det? Jo, för att frågor som skötsel av hemmet, våld i hemmet, kvinnohandel och många andra frågor som anses vara kvinnofrågor inte bara är kvinnofrågor, utan samhällsfrågor. Inte förrän vi har tillräckligt många kvinnor på beslutsfattande nivå kommer frågorna att integreras i politiska genmälen och tas om hand ordentligt.

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka er för denna intressanta debatt, där ett relativt stort antal män deltagit. Det tar jag som ett tecken på att vi gjort framsteg på jämställdhetens område. Jämställdhet är inte bara en social fråga utan också en ekonomisk, och vår politik kommer att bli ännu mer verkningsfull om denna fråga beaktas. Jämställdhet bör bygga på en bred ansats som omfattar specifika åtgärder och täcker alla våra politikområden. Jämställdhetspolitiken måste främjas genom politiska åtaganden på högsta nivå som bland annat innefattar att lagstiftningen följs och gott styre tillämpas på samtliga styresnivåer. Vi gör stora ansträngningar i denna riktning, och jag är förvissad om att den färdplan för jämställdhet som vi ska behandla i mars kommer att bli ett viktigt bidrag.

Om jag får vill jag gärna svara på en av de frågor jag fick. Direktiv 2002/73/EG trädde i kraft den 5 oktober 2005 och har införlivats av de flesta länder. Kommissionen håller för närvarande på att analysera situationen och kommer i tillämpliga fall att inleda lämpliga förfaranden.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen äger rum i morgon kl. 11.00.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Zita Gurmai (PSE). – (EN) Det initiativ som Edite Estrela tagit om jämställdhet mellan män och kvinnor i EU har en avgörande roll i det övergripande sättet att hantera jämställdhetsfrågor. Målet var gemensamt att lägga fram den andra årliga rapporten om jämställdhet och den första att täcka det utvidgade EU med 25 medlemsstater. Jag är starkt övertygad om man kan nå betydande resultat endast genom systematiskt arbete. Ett viktigt budskap för det inledande arbetet är att en årsrapport ska presenteras årligen. I betänkandet nämns de strategiska riktlinjerna för jämställdhetspolitiken. Jag vill betona två av de mest relevanta områdena som alla borde vara garanterade: ett anständigt arbete och lika lön för likvärdigt arbete. Jag anser att kvinnorna är nyckeln till att nå det övergripande målet med Lissabonstrategin, att skapa större tillväxt och fler arbeten i EU. Den primära uppgiften är att följa Sveriges och Danmarks goda exempel, och skapa fler dagisplatser till rimliga priser. Det står i fokus i PSE-gruppens tillväxt- och investeringsstrategi, som är en överenskommelse för socialdemokratiska regeringar i EU. Sist, men inte minst, skulle vi endast kunna nå de nämnda resultaten med ett aktivt deltagande från män när det gäller jämställdhet mellan könen.

19. Tillämpning av postdirektivet

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0390/2005) av Markus Ferber för utskottet för transport och turism om tillämpningen av postdirektivet (direktiv 97/67/EG, i dess ändrade lydelse enligt direktiv 2002/39/EG) (2005/2086(INI)).

  Markus Ferber (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först och främst vill jag tacka kommissionen för att den tagit fram en mycket ambitiös rapport om tillämpningen av postdirektivet, vilken ligger till grund för dagens debatt och morgondagens omröstning här i Europaparlamentet.

Det har blivit mycket tydligt – något som också framgår av den resolution som utskottet för transport och turism antagit – att den resa som 1992 inleddes med grönboken om posttjänsternas utveckling i Europeiska unionen har fortsatt framgångsrikt fram till i dag. Vi har lyckats åstadkomma en kompromiss mellan ett heltäckande utbud av posttjänster med hög kvalitet och ständigt ökande konkurrens i sektorn, två i grunden motstridiga mål. Detta är givetvis den specifika målsättningen för 2006, om åtagandena i det nuvarande postdirektivet också måste hållas. Det gläder mig, herr kommissionsledamot, att kommissionen har presenterat en mycket ambitiös tidsplan, att den prognosstudie som föreskrivs i direktivet nu har beställts och att vi, med prognosstudien som utgångspunkt, sedan kommer att ha förutsättningarna för att fatta nya beslut.

Naturligtvis kan vi inte nöja oss med vad vi hittills uppnått; vi måste se till att fullborda den inre marknaden också på detta område. Men postmarknaden är inte telekommunikation, den är inte el och den är inte gas. Därför måste vi titta närmare på hur vi kan fortsätta utvecklingen här. I vårt betänkande har vi försökt ta upp en rad frågor som vi givetvis gärna, herr kommissionsledamot, vill ha svaren på när ni presenterar de undersökningar ni har planerat för resten av året. Därigenom får vi det underlag vi behöver för att kunna fatta beslut.

Frågan är: hur kan vi säkerställa att posttjänsterna fungerar i hela Europeiska unionen – inte bara i storstäderna, i Londonområdet, i Ruhrdalen, i Berlin, i Madrid eller i Rom, utan i samtliga EU-regioner? Hur kan vi permanent garantera den höga kvalitet vi nu åtnjuter till och med i gränsregioner, och hur kan vi göra detta i en sektor som – vilket också framhålls i kommissionens rapport – fortsätter att växa? Jag minns fortfarande debatterna här i kammaren där uppfattningen var att posttjänsterna hur som helst skulle dö ut, eftersom vi kunde använda fax och e-post. Posttjänster är en tillväxtsektor. Så, hur kan vi mobilisera marknadskrafterna för att utveckla nya produkter och därmed skapa fler jobb i sektorn?

Detta är frågor som vi i utskottet väntar oss att kommissionen besvarar under det kommande året. Det är frågor som vi har inkluderat i betänkandet.

Om vi kan samarbeta väldigt intensivt i år – dels kommissionen och Europaparlamentet, dels rådet, som inte är särskilt involverat i nuläget men som också kommer att ansluta vid någon tidpunkt – så kan vi möjliggöra en fortsatt utveckling i denna sektor som i slutändan kommer att uppfylla alla dessa villkor.

Jag är mycket tacksam mot alla de ledamöter som arbetat så engagerat med denna fråga. Posttjänster påverkar oss alla: i varenda en av våra valkretsar finns många postkunder, postkontor och sorteringskontor, som i vissa fall drivs av flera posttjänsteleverantörer. Diskussionerna blir därför alltid väldigt livliga både i utskottet och här i parlamentet. Ett stort tack till alla dem som hjälpt mig utarbeta detta betänkande. Jag vill också vara helt tydlig: en föredragande är alltid nöjd om bara några få ändringsförslag läggs fram. Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater har lagt fram ett ändringsförslag som säkert språkligt förbättrar en punkt som inte klarade omröstningen i utskottet så bra. Jag hoppas att den kommer att mötas av brett bifall. Vi kommer sedan på det hela taget att ha utarbetat ett grundligt betänkande som ger Europaparlamentet goda förutsättningar att framgångsrikt utföra våra fortsatta lagstiftningsuppgifter.

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag välkomnar verkligen detta tillfälle att kortfattat informera kammaren om nuläget i gemenskapens postpolitik ur kommissionens perspektiv och att dela mina tankar med er om hur jag ser på utvecklingen av den politiken under 2006. Men allra först vill jag tacka Markus Ferber för hans betänkande, som kommer mycket lägligt och är mycket konstruktivt, väl avvägt och välinformerat. Slutsatserna i betänkandet överensstämmer faktiskt med vår egen uppfattning. På samma sätt som det sägs i betänkandet är vi övertygade om att postreformen i Europeiska unionen har inneburit positiva resultat för alla aktörer och på ett betydande sätt bidragit till Europeiska unionens konkurrenskraft.

Direktivet har redan banat väg genom att kommissionen har ombetts att lägga fram tre initiativ i år: en tredje rapport om tillämpningen av postdirektivet, en prognosstudie om effekterna av konkurrensutsatta postmarknader för samhällsomfattande postservice och ett förslag om framtiden för EU:s postpolitik. Utformningen av förslaget kommer att påverkas av ett antal faktorer. En av dem, kanske den viktigaste, är effekterna av gemenskapsregler för postsektorn.

I postdirektivet, i dess ändrade lydelse, fastslås väl avvägda principer för att medge en gradvis infasning av konkurrens med bibehållande av nödvändigt skydd för tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster. Jag måste i detta sammanhang säga att utvecklingen hittills inte ger stöd för att ändra de frister som fastställdes i postdirektivet. År 2009 förblir sålunda referensdatum för vårt arbete.

Kommissionen kommer att se till att fördragets bestämmelser om konkurrens genomförs samtidigt med liberaliseringsprocessen. När det gäller reglerna för statligt stöd antog kommissionen i juli 2005 ett åtgärdspaket med riktlinjer för fastställandet av ersättning från den offentliga sektorn för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

Vidare är kommissionen helt medveten om den sociala betydelsen av posttjänster och kommer att fästa särskild uppmärksamhet vid situationen i varje medlemsstat för att kunna hitta en gemensam plattform. Resultatet av prognosstudien kommer att hjälpa oss med det och bidra till analysen av villkoren för en framgångsrik inre marknad för posttjänster.

Ytterligare underlag kommer att tillföras genom resultatet av vårt nyligen genomförda samråd via Internet om framtiden för posttjänster i EU. Kommissionen kommer att fortsätta med sina förberedelser i full öppenhet och gå vidare med dialogen med alla inblandade.

Detta initiativbetänkande från Europaparlamentet utgör en mycket god grund för fortsatta diskussioner. Jag välkomnar initiativet och framför ett varmt tack till Markus Ferber och hans kolleger från utskottet för transport och turism för det utmärkta arbetet.

  Georg Jarzembowski , för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater stöder till fullo innehållet i föredraganden Markus Ferbers yttrande om Europeiska kommissionens lägesrapport. Genom föredragandens yttrande vill vi säkerställa att kommissionen genom de åtgärder som aviserats fram till den 31 december i år noggrant undersöker alla ekonomiska, tekniska, sociala och geografiska aspekter av en ökad öppenhet på postmarknaden och informerar oss om dess konsekvenser.

Hittills är det – jag vill påminna kommissionsledamoten om detta och ser fram emot att höra ert svar – så vitt vi och föredraganden vet inte alla medlemsländer som har genomfört postdirektivet i rätt tid och på rätt sätt. Jag tror att det är kommissionens plikt att mycket noggrant granska genomförandet av de åtgärder som hittills vidtagits i varje enskild medlemsstat, att se till att medlemsstaterna uppfyller sina skyldigheter och, om nödvändigt, att dra dem inför EG-domstolen. Gemenskapslagar måste tillämpas i alla medlemsstater. I försoningens anda vill jag dock säga att efter den hittills över lag positiva utvecklingen på postmarknaden till godo för konsumenterna, anser jag att kommissionen bör hålla fast vid det gemensamma beslutet att fullborda öppnandet av marknaden för posttjänster 2009.

Jag vill också be er att än en gång verkligen i detalj dryfta frågan om samhällsomfattande tjänster. Om jag får uttrycka mig kortfattat bör samhällsomfattande tjänster innebära att vi kan räkna med tjänster av hög kvalitet till överkomligt pris i alla medlemsstater. Detta är vårt mål, men vi bör undersöka det noggrant. Jag ska ge er ett exempel. Om till och med Tyskland nu frångår principen att portot för ett standardbrev ska vara detsamma inrikes som till alla de 24 andra medlemsstaterna, då måste vi fundera över vad det innebär. Ett standardbrev i Tyskland kostar nu 55 cent, men samma brev till ett annat EU-land kostar 70 cent, en skillnad som inte funnits tidigare. Om det betyder att portot avgörs av kostnaden – avståndet och leveransformen – vad är då argumentet för samhällsomfattande tjänster? Vad finns det då som kan berättiga att konkurrensen begränsas i en reglerad, reserverad sektor?

Vi måste noggrant undersöka frågan om vad det samhällsomfattande området är, vad vi vill att det ska garantera och huruvida vi behöver en reserverad sektor för det. Därför väntar jag med stort intresse på er utvärdering och ert yttrande. Tack så mycket, herr kommissionsledamot.

  Gary Titley, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Det är uppenbart att det är viktigt att vi för den här debatten i dag, för den 1 januari togs det sista steget ned till 50 gram för den monopoliserade sektorn, och vi ser fram mot kommissionens studie – som förhoppningsvis publiceras i sommar – om fullbordan av den inre marknaden senast 2009.

Postsektorn står inför stora utmaningar, men också stora möjligheter. Posten måste hänga med i den övriga utvecklingen, inte minst omställningen från affärer kund-till-kund till företag och kund, men också när det gäller den inre marknaden. Det är en hård dom mot Europeiska unionen att det 13 år efter genomförandet av den inre marknaden kvarstår stora hinder för gränsöverskridande postverksamhet, för den växande marknaden för postorder och i högsta grad för tidnings- och tidskriftsutgivare.

För att den processen ska fungera bra krävs öppenhet, tydlighet, säkerhet och en tydlig delaktighet för alla postkunder och konsumenter. Vi inser naturligtvis att varje postmarknad är unik, men det är ingen ursäkt för betydande skillnader i tillsyn som leder till allvarliga marknadsstörningar. Vi måste ha en struktur med vars hjälp nationella tillsynsmyndigheter kan arbeta tillsammans. Tillståndsförfarandet måste vara tydligare och öppnare, och det är ett område som kommissionen måste fokusera på. Vi behöver medlemsstaterna för att anta och genomföra tjänstestandarder som utarbetas av Europeiska standardiseringsorganisationen så att vi kan jämföra likvärdiga tjänster. Vi måste se till att postkunder, såväl små som stora, är delaktiga i hela den processen.

Till syvende och sist kommer utgången av denna satsning att bero på om vi kan övertyga människor om att gamla mamma som bor isolerat fortfarande får samhällsomfattande tjänster. Svara på det, och den här processen kommer att lyckas.

  Nathalie Griesbeck, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill först och främst tacka vår kollega Markus Ferber för hans initiativbetänkande. Låt mig presentera min ståndpunkt ur två synvinklar.

För det första gläder jag mig tillsammans med gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa åt att detta betänkande hädanefter kommer att ge oss möjlighet att debattera den gemenskapsrättsliga ram, som EU bör ha genomfört fullt ut 2009 för att kunna avreglera posttjänsterna. För det andra stöder jag den föreslagna metoden som erbjuder en strategi för en kontrollerad och balanserad moderniseringsprocess för denna sektor.

Mina damer och herrar! Trots att syftet med att öppna marknaderna för posttjänster är att modernisera branschen och förbättra de tjänster som erbjuds konsumenterna, vilket precis har förklarats, är ingen okunnig om vad som står på spel i reformen eller om våra landsmäns berättigade farhågor, farhågor om att en högkvalitativ tjänst inte längre kommer att kunna upprätthållas eller inte längre kommer att täcka alla områden, inklusive de mest avlägsna. Därför väntar jag med spänning på den ekonomiska konsekvensbedömning som Europeiska kommissionen ska presentera under året. Den bör bygga på tillförlitliga ekonomiska uppgifter samt resultat ifrån överläggningar med samtliga berörda parter, från fackföreningar till handelskammare och industrin, via berörda arbetsmarknadsparter.

Jag vill också rikta kommissionens och rådets uppmärksamhet på behovet av att bekämpa snedvridning av konkurrensen i alla dess former. Jag tänker då speciellt på skyldigheten att betala moms och skatteharmonisering.

Avslutningsvis räknar jag med att kommissionen ska föreslå relevanta och rättvisa finansieringssystem för samhällsomfattande tjänster, utan att föreslå några andrahandsalternativ för Europaparlamentet. Till syvende och sist, mina damer och herrar, är det nämligen Europaparlamentets skyldighet, i egenskap av EU:s demokratiska gren, att förklara för de 450 miljoner EU-medborgarna att det starka EU som vi tillsammans vill bygga tillhör dem.

  Eva Lichtenberger, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! När vi talar om posttjänsternas framtid bör vi först fundera över vad vi försöker uppnå. Fullbordandet av den inre marknaden kan inte vara ett självändamål, utan bör – som det har sagts i samtliga avsiktsförklaringar – avsätta positiva resultat för medborgarna i Europeiska unionen.

Man kan dock redan se i flera av medlemsstaterna där servicen har urvattnats att det har kraftigt påverkat avlägsna regioner och områden med låg befolkningstäthet. Invånarna i svårtillgängliga områden får heller inte utestängas från tjänsterna. Tanken att en avreglering av marknaden automatiskt skulle garantera servicen för den gamla dam uppe i berget som brukar nämnas som exempel, vilket föredraganden framhöll i utskottet, har sedan länge motbevisats av flera klassiska fall.

Av det skälet bör en studie som den som förbereds inte ställa frågorna på ett sådant sätt att de praktiskt taget automatiskt leder fram till de önskade svaren, vilket till exempel har gjorts under punkt 13. Här framgår tydligt författarens önskan att få ett visst svar – och det är så tydligt att det i själva verket nästan gör studien överflödig. Om vi beställer en studie måste vi vara beredda att acceptera hela sanningen.

  Georgios Toussas, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Herr talman! Liberaliseringen av posttjänster är endast en bit i det stora pussel som är den allmänna avregleringen av tjänster och privatiseringen av samhällsnyttiga företag, något som skadar arbetstagarna.

Samhällets behov av tillförlitliga, moderna posttjänster håller på att exploateras i syfte att säkra större vinster för storfinansen.

Med de nya operativa programmen som svepskäl har avskedanden och ändringar i posttjänstemännens anställningskontrakt börjat anta enorma proportioner.

Återigen med förevändningen att förändra kommunikationssättet banar betänkandet väg för en omprövning av begreppet samhällsomfattande tjänster. Man försöker avskaffa kravet att tjänsten ska erbjuda en god tillgång till postnätet för samtliga användare genom adekvata fasta insamlings- och utdelningsplatser som täcker både nationella och gränsöverskridande tjänster.

Dessa ändringsförslag utgör ett led i liberaliseringen av posttjänsterna och i fullbordandet av den inre marknaden för posttjänster fullt ut till 2009, enligt vad som sägs i betänkandet, och de ger privata postkontor en konkret möjlighet att rycka lejonparten av postmarknaden ur händerna på de statliga postkontoren. Detta kan leda till plågsamma konsekvenser för såväl användare som anställda i allmänhet. Det är därför vi opponerar oss och röstar emot betänkandet.

  Michael Henry Nattrass, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Vi har sett hur förslaget till konstitution för EU avvisades av det franska och det nederländska folket. Direktiven om datorrelaterade uppfinningar och hamntjänster avvisades också. Trots dessa avvisanden går satsningen på harmonisering obevekligt framåt även när den inte har ett dugg att göra med handel eller EU:s effektivitet och är dålig för medborgarna.

Här har vi alltså ännu en andra klassens handling, postdirektivet. EU har ingenting med detta att göra, och jag råder EU att inte lägga sig i. I postdirektivet försöker man lägga på moms på portot i en tid när brevskrivandet utsätts för stark konkurrens från e-post. Förenade kungariket vill inte ha det! Det brittiska postverket är nu 371 år gammalt, och det var britterna som 1840 gav ut det första frimärket med ett porträtt av drottning Victoria.

Nu vill EU lägga sin döda hand av ineffektivitet över det. Ett högvattenmärke av filatelistisk inblandning, endast perforerat av okunnighet om brittisk tradition och en önskan att slå ihjäl brevskrivandet. Från världens första frimärke, one penny black, till EU-attack på 166 år! Är det utveckling?

Det brittiska kommunikationsministeriet konstaterade bestämt 2004 att den brittiska regeringen inte vill ha mervärdesskatt på frimärken. Royal Mail sa till mig nu i veckan att de inte heller vill ha det eftersom det skulle vara dåligt för småföretag, välgörenhetsorganisationer och kunder. Det brittiska folket vill inte ha det. De betalar redan för EU:s gemensamma jordbrukspolitik.

Vad skulle Stanley Gibbons, världens största utgivare av frimärkskataloger, ha sagt från the Strand i London om han fortfarande hade varit i livet? Jag gissar att han skulle ha gett ut en bok med bilder på ledamöter i Europaparlamentet som ägnar sig åt att spela apa med brittiska posttraditioner med titeln Stanley Stamps Gibbon Catalogue.

När UKIP röstar om betänkandet kommer vi att rösta i enlighet med de brittiska medborgarnas önskemål. Jag hoppas att brittiska Europaparlamentariker står upp till försvar för Storbritannien. Folket kommer att se på medan EU-vänner överlämnar sina nationer till ännu en överdriven maktbefogenhet för EU. Tack, herr talman, och jag önskar tolkarna lycka till!

  Talmannen. – Herr Nattrass! Jag kan upplysa er om att er grupp i dag har fem minuters talartid, uppdelade på följande sätt: en minut till Urszula Krupa, en minut till Godfrey Bloom, ytterligare en och en halv minut till Urszula Krupa och en och en halv minut till er själv, inte två och en halv minuter. Om Nigel Farage har ”sålt” fem minuter till er, så har han sålt något som han aldrig har haft.

  Seán Ó Neachtain, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Postdirektivet ska vara till nytta för alla konsumenter och särskilt för dem som bor på landet. Avregleringen av tjänster gynnar ofta dem som bor i tätbefolkade områden på bekostnad av konsumenterna i mer glesbebyggda områden.

Som ledamot av Europaparlamentet för västra och nordvästra Irland företräder jag en övervägande lantlig valkrets. Det är min erfarenhet att många direktiv genom åren har fått negativa följder för landsbygdsområden och landsbygdens utveckling därför att de av misstag eller med avsikt har gynnat områden med stor befolkning där det har varit enklare att följa liberala riktlinjer.

Landsbygdens lokala postkontor är en mycket viktig ekonomisk, social och kulturell institution, och landsbygdsbefolkningens rätt till posttjänster kan inte ignoreras när man utformar liberaliseringsplaner för dessa tjänster i EU. Tillhandahållandet av och tillgången till sådana tjänster är själva kärnan i en hållbar utveckling av landsbygden.

Man måste lyfta fram att det inte alltid ger fördelar i form av en högre sysselsättningsnivå när man öppnar posttjänsterna, och jag vill be kommissionen att ta upp den frågan i en detaljerad undersökning av jämlikhet, effektivitet och kundorientering i postsektorn, särskilt i fråga om dessa avlägsna områden.

Avsikten bakom postdirektivet var god, men liksom alla goda avsikter blev genomförandet inte lika bra. Jag vill be kommissionen och föredraganden att försöka få till stånd ett system med posttjänster som är rättvist för alla, en samhällsomfattande tjänst.

  Armando Dionisi (PPE-DE). – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den process av gradvis liberalisering av postsektorn som har påbörjats under senare år har inneburit positiva förändringar. Den har uppmuntrat operatörerna att förbättra tjänsternas kvalitet och effektivitet samt sina egna produktionsprocesser.

Markus Ferbers betänkande om tillämpning av postdirektivet är välbalanserat: det understryker de positiva effekterna av den avreglering som genomförts hittills och pekar samtidigt ut behovet av att bedöma de sociala och sysselsättningsmässiga konsekvenserna av ytterligare ett steg i fullbordandet av den inre marknaden, med hänsyn till den speciella situationen i olika medlemsstater. Nästa steg kommer helt och hållet att vara beroende av resultaten från kommissionens studie, vars syfte är att bedöma effekterna av en fullbordad inre marknad på de samhällsomfattande tjänsterna i varje medlemsstat. Det är därför olämpligt att göra några förutsägelser om denna studie.

Europaparlamentets roll just nu är att betona att effekten av en liberalisering av de samhällsomfattande tjänsterna inom posten måste bedömas utifrån nationella skillnader och speciella geografiska, sociala och ekonomiska situationer. Dessutom måste politiska beslut om liberalisering tas helt och hållet i enlighet med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

Posttjänsten är i vissa områden en livsviktig länk för våra medborgare. För att behålla de nuvarande nivåerna på samhällsomfattande tjänster krävs en strategi i flera steg. Därför kan den italienska delegationen inte stödja Markus Ferbers ändringsförslag, eftersom det innebär att man tvivlar på behovet av samhällsomfattande tjänster som, enligt min åsikt, fortsätter att vara en rättighet och en ofrånkomlig skyldighet för Europeiska unionens posttjänster.

  Gilles Savary (PSE). – (FR) Herr talman! Jag kommer att fatta mig mycket kort eftersom jag menar att posttjänster inte är som andra tjänster. De har en mänsklig dimension, som tidigare påpekats, och en social och lokal dimension, vilket betyder att de tillhandahållna tjänsterna varierar mycket i olika länder.

Det är en enorm skillnad på att betjäna ett tätbefolkat flackt område som i Nederländerna och ett område med lika stor befolkning utspridd på tusentals öar som i Grekland eller ett kraftigt skiftande område som i Frankrike.

Därför hoppas jag att bedömningen som planeras av kommissionen är objektiv och att den inte grundar sig på övertygelsen som delas av vissa i denna församling, nämligen att det inte finns något behov av ett ramverk, eftersom marknaden, och ingenting annat än marknaden, klarar av uppgiften att reglera posttjänsterna. Jag hoppas också att bedömningen bidrar till att garantera att en avreglering av postmarknaden – något som Europeiska unionen är i behov av – utförs på ett sådant sätt att det som posttjänsterna representerar respekteras: nämligen en samhällsomfattande tjänst vars lokala och sociala dimension är oersättlig.

  Guntars Krasts (UEN). – (LV) Målet att liberalisera postsektorn fullt ut till 2009 är konkret och genomförbart. Det visar resultat ifrån medlemsstater där postreformerna varit snabbare. Det är svårt att förstå varför man i detta betänkande betonar att de tidigare sysselsättningsnivåerna på grund av denna ökade konkurrens inom postsektorn inte alltid har bevarats. Målet med postreformen är inte att bevara jobben och självklart inte heller att ta bort dem. Jobb kan också förloras utan liberalisering – som ett resultat av till exempel teknisk modernisering. Vi bör inte se på denna branschreform utifrån perspektivet att postsektorn är ett företag. Utvecklingen av postens uppgifter och dess anpassning till nya marknadsvillkor är företagsadministrativa frågor.

Det grundläggande målet för omstruktureringen av postsektorn är att bättre kunna möta konsumenternas krav genom att ge invånarna i Europeiska unionen en möjlighet att få samhällsomfattande tjänster. Samtidigt bör dock posten inte förbli en bransch som enbart erbjuder samhällsomfattande tjänster. Vi bör inte glömma att majoriteten av postens kunder – faktiskt över 90 procent – är företagskunder, vilkas krav på postsektorn kan vara annorlunda. Ett brett spektrum av högkvalitativa posttjänster måste utvecklas, så att posten inte bara kan överleva utan också utvecklas.

Utbudet av posttjänster samverkar alltmer med andra sektorer, till exempel finansiella tjänster, reklambranschen och handeln. Framtiden för posttjänsterna är beroende av en sådan framgångsrik växelverkan. Postsektorns utveckling är en av motorerna i Europeiska unionens ekonomiska utveckling, produktivitet och konkurrenskraft. Tyvärr går fortfarande utvecklingen av en gemensam postmarknad för Europeiska unionen långsamt.

  Inés Ayala Sender (PSE). – (ES) Återigen håller vi en debatt om en offentlig tjänst som är en av de främsta sinnebilderna för det europeiska samhället, som har stort symbolvärde och är oerhört förtroendeingivande – därav dess mångsidighet och starka rötter. Posttjänsterna är dessutom av grundläggande betydelse med tanke på den stora arbetsstyrka de sysselsätter, en arbetsstyrka med en utbildningsnivå och en lojalitet mot tjänsten som förtjänar enorm respekt och stort erkännande.

Vidare är posttjänsternas kapacitet att stärka den sociala och territoriella sammanhållningen grundläggande i ett utvidgat och alltmer individualistiskt EU. Det är en ny fas som nu inleds, och i detta sammanhang vill jag också ge ett erkännande till Brian Simpson, som jag önskar hade varit här och jag hoppas kommer senare. Jag vill därför säga till kommissionen att det är av avgörande betydelse att den nya processen verkligen är berättigad och att den är fullständigt trovärdig. Vi får nämligen höra att tjänsterna kommer att förbättras, men vi ser i dag att det som föreslås är större osäkerhet i fråga om arbetstillfällena och ett stort antal frågetecken.

Vi hävdar därför att det är av högsta vikt att till fullo garantera de samhällsomfattande tjänsterna med de förutsättningar som gäller i fråga om kvalitet och priser, och vi hävdar också att hänsyn bör tas till den sociala och territoriella sammanhållningen och mångfalden i de befintliga systemen med alla sina fördelar – de kan inte homogeniseras.

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE). – (PT) Herr talman, mina damer och herrar, herr kommissionsledamot! Jag vill gratulera föredraganden Markus Ferber till hans utmärkta betänkande, som klargör posttjänsternas sociala och ekonomiska betydelse när vi står inför arbetslöshet och koncentration. Jag anser att det måste förhindras att denna offentliga tjänst nu i liberaliseringstider reduceras till en rent ekonomisk tjänst. Det skulle innebära att endast de mer välbärgade grupperna i samhället kommer att ha den grundläggande rättigheten att skicka ett brev och att samhällets minst gynnade medlemmar och de som bor i avsides belägna områden nekas samhällsomfattande tjänster.

Jag vill därför uppmana kommissionen att i samband med framtida analyser av sektorn ta hänsyn till kostnaderna för finansiering av de samhällsomfattande tjänsterna, särskilt med tanke på geografiska och demografiska begränsningar, så att alla garanteras tillgång till denna tjänst av allmänt intresse.

I likhet med föredraganden anser jag att posttjänster är grundläggande för EU och inverkar positivt på olika samhällssektorer, t.ex. handel, tjänster och sysselsättning, genom moderniseringsinvesteringar som kan bidra till förbättrad konkurrenskraft, kvalitet och effektivitet, vilket i sin tur möjliggör lägre priser för medborgare och företag. Som en sektor som kan skapa sysselsättning och tillväxt bidrar postsektorn därmed i stor utsträckning till uppnåendet av målen för Lissabonstrategin.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Hélène Goudin (IND/DEM). – Jag är positiv till att betänkandet understryker att subsidiaritetsprincipen skall tillämpas vid tillståndsförfarandet. Jag välkomnar dessutom att EU-parlamentet framhåller att kommissionen skall fästa särskild uppmärksamhet vid de konsekvenser liberaliseringen av postmarknaden kommer att leda till för glesbygdsinvånare (punkt 9).

Jag saknar dock skarpa formuleringar som klargör att det är oacceptabelt med försämrad service för befolkningen som bor i isolerade områden i Europa. Kommissionen har inte tagit ställning till när det gäller inskränkningar av regler för hur ofta post skall utdelas (se muntlig fråga H-1135/05). EU-parlamentet är inte heller tydligt i denna fråga.

En förutsättning för att posttjänster skall kunna användas av människor som bor i glesbygden i framtiden är att prissättningen för tjänsterna är jämförbar med den nivå som gäller i övriga landet. EU-parlamentet tar inte ställning till denna fråga i betänkandet och kommissionen har inte heller gjort det.

Jag är dessutom kritisk mot att EU-parlamentet kritiserar de nationella mervärdesskatterna på postmarknaden (punkt 18) och mot förslaget att EU-kommissionen skall utreda hur de offentliga postoperatörernas pensionsuppgifter hanteras (punkt 17). Detta är frågor som skall hanteras på nationell nivå.

Jag kommer att rösta nej till detta betänkande.

20. Bestämmelser för färdigförpackade varors nominella mängder

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0412/2005) av Jacques Toubon för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om fastställande av bestämmelser för färdigförpackade varors nominella mängder, om upphävande av rådets direktiv 75/106/EEG och 80/232/EEG samt om ändring av rådets direktiv 76/211/EEG (KOM(2004)0708 – C6 0160/2004 – 2004/0248(COD)).

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Det föreslagna direktivet om färdigförpackningar verkar vara en mycket teknisk handling. I själva verket utgör det emellertid en del av det större initiativet till riktlinjer om bättre lagstiftning och förenkling som har starkt stöd från våra institutioner.

Det finns gemenskapslagstiftning om färdigförpackningar, men den nuvarande rättsliga situationen är varken tillfredsställande eller tydlig. I EU har vi en stabil rättslig ram för vin och sprit, och varor säljs i hela gemenskapen i överenskomna mängder. För ungefär 70 andra varor har frivillig harmonisering införts i gällande lagstiftning, något som medlemsstaterna har tillämpat på olika sätt. Medlemsstater som Belgien eller Nederländerna har avreglerat förpackningsstorlekarna helt och hållet. I andra länder, till exempel Sverige, är gemenskapslagstiftningen om förpackningsstorlekar frivillig för tillverkare. Andra medlemsstater har infört tvingande regler, men enbart för inhemska tillverkare. Vissa nationella regler grundas helt och hållet på befintliga frivilliga gemenskapsdirektiv, men i andra länder, som Tyskland, skiljer sig nationella regler från gemenskapsbestämmelser. Från en rättslig utgångspunkt är situationen därför ganska förvirrande, milt uttryckt.

Samtidigt rör sig varor fritt från ett land till ett annat, och konsumenterna kan finna en stor mängd varor på marknaden. Hittills har inte någon konsument någonsin klagat på att det finns ett överflöd av valmöjligheter. Kommissionens förslag syftar till att förenkla den rättsliga situationen och samtidigt låta konsumenterna dra nytta av valfriheten. Kommissionen föreslår en enda rättslig ram som ska tillämpas i hela unionen av alla medlemsstater. I huvudsak föreslår kommissionen att det fria val som konsumenterna redan åtnjuter ska vara kvar och att förpackningsstorlekar ska regleras endast i ett mycket begränsat antal sektorer, särskilt vin och sprit.

Kommissionen noterar att utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd i princip stöder detta synsätt. Vi har dock olika åsikter om det antal sektorer som bör bli föremål för gemenskapslagstiftning där nominella mängder fastställs.

Enligt kommissionen, och med utgångspunkt i ett större samråd med konsumenter i alla medlemsstater och handelsorganisationer i EU, bör endast vin- och spritsektorerna bli föremål för lagstiftning. På grundval av ett tidigare åtagande gentemot parlamentet har kommissionen dock även i sitt förslag inkluderat lagstiftning gällande snabbkaffe och vitt socker.

Utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd stöder den övergripande strategin, men föreslår också att ytterligare områden ska bli föremål för lagstiftning, däribland konsumtionsmjölk, smör, rostat kaffe, torra pastaprodukter, ris och brunt socker. Kommissionen ifrågasätter motiveringen för lagstiftning på dessa områden. Industrin i EU, med undantag för kaffebranschen, är inte för, och konsumenterna har inte krävt lagstiftning som begränsar deras val. Den föreslagna ändringen skulle innebära att ett antal varor som finns på marknaden i dag skulle försvinna. Dessutom skulle det också betyda att medlemsstater som aldrig har haft lagstiftning eller har avskaffat den blir tvungna att återinföra lagstiftning om förpackningsstorlekar. Det strider mot de politiska målen om bättre lagstiftning och förenkling och skyddar inte konsumenterna. Kommissionen uppskattar att parlamentet har genomfört en konsekvensanalys av dessa ändringar. Det här initiativet återspeglar kommissionens allmänna engagemang för bättre lagstiftning och förenkling.

Sammanfattningsvis, enligt kommissionens uppfattning ska konsumentskydd i dag inte grundas på begränsning av valfriheten för konsumenterna utan fokusera på riktig information till konsumenterna och förbud mot vilseledande metoder, vilket tillåter kunderna att göra ett välinformerat och medvetet val.

Det är rimligt att säga att kommissionen liksom EG-domstolen tar som riktmärke den genomsnittlige konsumenten, som är någorlunda välinformerad och någorlunda uppmärksam och försiktig. Utsatta konsumenter blir inte mindre utsatta med regler om nominella mängder utan genom en bättre tillämpning av befintlig gemenskapslagstiftning om konsumentskydd, såsom märkning och förbud mot vilseledande förpackningar. Kommissionen arbetar med nationella myndigheter för en bättre tillämpning av dessa gemenskapsregler för att på ett effektivt sätt förbättra skyddet av utsatta konsumenter.

  Jacques Toubon (PPE-DE), föredragande. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Det betänkande jag lägger fram för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd innehåller väsentliga ändringar av kommissionens förslag. Det antogs med 28 röster för och en nedlagd röst.

Jag föreslår att en avreglering av storlekarna godtas, vilket är den lösning som kommissionen valt med hänsyn till rättspraxis i fallet med Cidrerie Ruwet. Kommissionen föreslår också att man behåller de obligatoriska mängdserierna inom vissa specifika sektorer: vin, starksprit, pulverkaffe och vitt socker. Kommissionen vill att detta undantag ska begränsas till en period på 20 år.

Ledamöterna i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd ifrågasatte omedelbart förslagets relevans och kvaliteten hos den konsekvensanalys det bygger på. Jag föreslog därför att obligatoriska mängdserier skulle gälla för andra basvaror. Det handlar om kaffe, smör, ris, pastaprodukter och konsumtionsmjölk. De serier jag föreslår har relativt stora intervaller, och dessutom finns det inga begränsningar över huvud taget under den minsta storleken och över den största. Jag föreslår också att bestämmelserna ska kunna ses över om åtta år i stället för tjugo, som kommissionen föreslår.

Varför lägger utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd fram detta förslag för er? För det första, för att skydda konsumenterna, särskilt de mest utsatta, t.ex. äldre och synskadade, som inte alls till fullo förstått systemet med jämförpriser som infördes 1998. För det andra, för att ta hänsyn till den oberoende konsekvensanalys som vårt utskott låtit göra och som bekräftar att en avreglering skulle innebära risker för konsumenten utan att leda till ökad konkurrens mellan producenter och distributörer. Och slutligen, därför att bättre lagstiftning inte är liktydigt med ingen lagstiftning alls. Som Lacordaire sa på 1830-talet: mellan den starka och den svaga är det friheten som förtrycker och lagen som befriar. Ni kommer att få se att denna till synes obetydliga och tekniska text ger oss möjlighet att ställa viktiga frågor.

Avslutningsvis vill jag framhålla tre faktorer: en konsekvensanalys som för första gången finansierats av parlamentet självt och som varken är beroende av kommissionen eller påtryckningsgrupper; en föreställning om ”bättre lagstiftning” som enbart utgår från medborgarnas intressen och inte har ideologisk grund; och en strävan att bevara våra nationella kulturer, för våra nationer är mycket fästa vid sina livsmedelstraditioner och sina konsumtionsmönster.

  John Purvis (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. – (EN) Herr talman! Utskottet för industrifrågor, forskning och energi hyllar kommissionens initiativ att avreglera och liberalisera förpackningsstorlekarna. Mitt utskott anser att en fri marknad fungerar till konsumenternas fromma. Vi övertalades att godta kommissionens förslag att göra undantag för alkoholhaltiga drycker, snabbkaffe, vitt socker – vi lade till brunt socker, för konsekvensens skull – och för aerosolbehållare. I konsekvensens namn föreslog vi också en lagstadgad storlek för spritflaskor på 750 cl, vilket är den allmänt accepterade storleken på vinflaskor. Det är på gränsen till vilseledande att ha standardflaskor för vin som rymmer 750 cl och standardflaskor för sprit som rymmer 700 cl. Därför beklagar vi att det förslaget avvisades av utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd.

Vi uppskattar att inremarknadsutskottet och dess mycket samvetsgranne föredragande, min gode vän Jacques Toubon, har tänkt igenom dessa frågor mycket noga. Vi i industriutskottet är emellertid besvikna över förslag från det utskottet om att införa fasta, harmoniserade, obligatoriska storlekar på ett stort antal basvaror som tidigare inte har varit så harmoniserade. Det finns krav på märkning. Vilseledande annonsering är förbjudet. EU-lagstiftning kräver jämförpriser så att priset på en standardiserad enhet måste visas, och det hjälper konsumenten att jämföra priser på ett rimligt sätt. Att fritt kunna besluta om förpackningsstorlekar ligger i de mindre företagens intresse, de nytillkomnas intresse, de innovativa företagens intresse och därför också i konsumentens intresse. Det finns ingenting som hindrar saluförandet av traditionella storlekar. Ingenting hindrar att man använder traditionella mått som pint och pund. I kommissionens förslag nämndes inte ens mjölk. Ingenting behövde ändras i förhållande till nuvarande situation.

Industriutskottet föreslår att parlamentet stöder kommissionens lovvärda försök att begränsa onödig lagstiftning och röstar mot inremarknadsutskottets föreslagna utvidgning av obligatoriska storlekar till alla dessa extra varor.

  Malcolm Harbour, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill gratulera Jacques Toubon till det arbete som han har gjort och särskilt lovorda hans strategi som har gjort utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd till det första utskottet i parlamentet att beställa en konsekvensbedömning när vi har valt att – i det här fallet i konsumenternas intresse – ytterligare öka på den lagstiftningsbörda som kommissionen har föreslagit.

Den utredningen finns tillgänglig för kolleger. Där uppges att trots att det skulle bli mer komplicerat så visade den ekonomiska analysen att konkurrenseffekterna var jämförelsevis små, och föredragandens åsikt att det fanns konsumentfördelar som uppvägde det godtogs. Det kommer att föras ytterligare diskussioner om den, men jag vill ändå inte låta det gå förbi utan att gratulera kommissionen totalt sett för den riktning i vilken kommissionen försöker föra detta. Det finns ett stort antal varor bortsett från undantagen som omfattas av detta lovvärda förslag, och vi får inte glömma det när vi talar om vissa av de särskilda frågorna.

Som kommissionsledamoten mycket väl vet har det i mitt land, Förenade kungariket, förekommit ett visst mått av totalt vilseledande debatter orsakade av tidningsuppgifter om förslaget. Jag ska inskränka mig till att kommentera det för protokollet i kväll. För det första, när det gäller antagandet att vi enas om att konsumtionsmjölk skulle omfattas vill jag säga att det uppenbarligen är otroligt viktigt att de traditionella flaskstorlekarna som mjölk levereras i i Storbritannien skyddas fullt ut. Jag är säker på att kollegerna kommer att acceptera det fullt ut och därmed ta itu med alla frågor som kan gälla en förlust av den traditionella brittiska pinten.

För det andra, vilket är mer grundläggande, är bröd en vara som regleras nationellt i många särskilda bestämmelser. I Förenade kungariket konsumerar vi mycket stora mängder färdigförpackat skivat bröd, och jag menar att det finns mycket starka argument för att undanta det från bestämmelserna helt och hållet och låta Storbritannien behålla sina nuvarande reglerade förpackningsstorlekar för denna mycket viktiga konsumentvara.

  Evelyne Gebhardt, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr Toubon! Tack för det utmärkta betänkande ni just lagt fram. Till Malcolm Harbour vill jag säga att det är mycket viktigt att vi respekterar medlemsstaternas kulturer och traditioner. Det bör vi alltid göra i vår lagstiftning. Jag tror att min grupp också kommer att stödja dessa ändringsförslag; där blir det inga problem.

Kommissionsledamot Verheugen! Ni sa nyss att vi behöver bättre lagstiftning och, framför allt, en bättre tillämpning av gemenskapslagstiftningen. Jag håller definitivt med er om det, men jag vill också påminna er om att det är upp till kommissionen att se till att gemenskapslagstiftningen faktiskt tillämpas. Jag vill be er att vara mycket strikt i dessa frågor, för som europé vill jag att de beslut som fattas i EU faktiskt tillämpas.

Å andra sidan sa ni också att ni i likhet med EG-domstolen tar den genomsnittlige konsumenten som riktmärke. Det är förståeligt: vi behöver alla en utgångspunkt för vårt arbete. Som socialdemokrat är dock mitt riktmärke i sådana här fall just de människor som inte är genomsnittliga, därför att de är funktionshindrade eller äldre eller därför att de, av vilket skäl det än kan vara, utnyttjar de olika möjligheter som finns i medlemsstaterna och tillhandahålls av företagen. Det är framför allt i dessa fall som det är särskilt viktigt med tillförlitlighet vid köp av baslivsmedel som bröd och mjölk. Därför måste vi se till att denna tillförlitlighet bibehålls i våra butiker, och det är också skälet till att vi kommer att stödja föredragandens förslag.

  Toine Manders, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag vill tacka Jacques Toubon för hans engagemang och hans arbetssätt, men jag vill även framför allt tacka kommissionen och kommissionsledamot Günter Verheugen för det förslag som lagts fram om bättre lagstiftning och avreglering. Vi finner det därför lite märkligt att parlamentet nu svarar med en mängd undantag. Vi i Nederländerna, ett land som avvisade konstitutionsfördraget, anser att det är onödigt att EU lägger sig i frågor som storleken på kaffe- eller mjölkförpackningar, för detta är en sak för den inre marknaden, och måttenheter och produkter är föremål för ömsesidigt erkännande.

Vi är därför mycket kritiska till att ytterligare undantag görs och att fler produkter nu ska omfattas av harmoniseringen. Vi kommer alltså att rösta mot dessa undantag, och om vi inte kan bli av med dem och hålla oss till kommissionens förslag kommer vi liberaler att rösta mot hela förslaget, vilket vore beklagligt eftersom detta i slutändan skulle kunna tjäna som exempel. Jag hoppas vi slipper ställas inför detta nu, och jag hoppas att jag, när jag återvänder till mitt hemland, inte vid en framtida folkomröstning om konstitutionsfördraget tvingas medge att vi här i parlamentet faktiskt ägnar oss åt detaljer som den enskilde medborgaren borde få avgöra.

Lagstiftningen innehåller redan tydliga bestämmelser om att priset per liter eller kilo ska anges, i konsumentens intresse. Eftersom detta redan ingår i prisangivelsen menar jag att vi inte bör underskatta den europeiska allmänheten, eller överbeskydda dem och behandla dem som barn eller andra klassens medborgare. Jag anser att vi bör lita på att varje individ kan göra sina egna val, och det är upp till oss att ge dem dessa val. På samma sätt skulle jag se det som olyckligt om vi, när vi reser till andra länder i Europa, som turister eller på annat sätt, inte längre fick tillgång till de vikter och mått som tillämpas där, t.ex. Förenade kungarikets pint.

Jag tycker det är synd att vi inte har ställt oss bakom kommissionens förslag om bättre lagstiftning och avreglering, och vi beklagar de föreslagna undantagen.

  Carl Schlyter, för Verts/ALE-gruppen. – Herr talman! Det är i sanning inte ofta jag kan hålla med kommissionen om liberaliseringsprojekt, men detta är en vettig form av liberalisering. Jag ser att Jacques Toubon har gjort ett seriöst arbete och har gjort en ”impact assessment”, men det är inte skäl nog att reglera på EU-nivå. Om något land vill reglera brödstorlekar och pastastorlekar kan de få göra det, men inte på EU-nivå. Det riskerar att bli lite löjligt när EU ägnar sig åt detta.

Det som konsumenterna förväntar sig är ju skydd mot farliga tillsatser och en översyn av de tillsatser som vi använder. En tydlig märkning som är stor nog att man kan läsa den, och på sitt eget språk, så att man förstår vilka ingredienser som ingår. Reglerna mot vilseledande marknadsföring täcker in de problem som konsumenten skulle kunna råka ut för på grund av förvirrande förpackningsstorlekar. Det är den typen av lagstiftning som har verklig ”impact” på konsumenternas behov.

När det gäller alkohol håller jag med kommissionen, där är det en annan fråga. Där handlar det om att kontrollera konsumtionen på ett annat sätt, och då är det lämpligt med de regler som finns och som kommissionen föreslår. Där finns det skäl att ha reglering. Jag tycker det var ett välbalanserat förslag som kommissionen kom med, att inte öka på EU-lagstiftningen.

  Charlotte Cederschiöld (PPE-DE). – Herr talman! Herr kommissionär Verheugen och herr föredragande Toubon! Jag vill välkomna kommissionens förslag till avreglering av förpackningar. Det är min förhoppning att den fortsatta behandlingen leder till att man kommer närmare kommissionens linje, så att det blir konsumenten och inte politikerna som väljer.

Föredragande Jacques Toubon har visat beredvillighet när det gäller att acceptera mitt ändringsförslag som räddar svenska mjölkförpackningar, så att mjölken till kaffet på jobbet kan få bli kvar. Det återstår en del vad gäller avreglering av smör och pasta, och över huvud taget mindre detaljreglering. Det vore illa för konkurrensen och för konsumenterna om vi försämrar för de små- och medelstora företagen och med politiska åtgärder ger marknadsandelar till de stora multiföretagen. I den formen kan vi som kommer från ett litet land inte acceptera betänkandet. Vi har haft nog av debatter om gurkor och jordgubbar. Låt oss slippa en debatt om ”milk-snatching” och förhandla vidare mot större frihet för konsumenten. Det återstår mycket innan detta ärende är tillfredsställande avslutat.

  Anna Hedh (PSE). – Herr talman! Jacques Toubons ändringar av kommissionens förslag innebär för många länder att man på EU-nivå sätter upp nya regler för en redan fungerande marknad. Vi svenska socialdemokrater anser att föredragandens ändringsförslag inte medför någon nytta för konsumenterna, tvärtom. Om föredragandens linje skulle få gehör skulle det medföra stora kostnader för omställning för många europeiska företag, och detta utan att det ens finns ett behov eller nödvändigtvis en önskan från de grupper som man säger sig företräda.

Svenska konsumentverket t.ex., som aktivt arbetar med flera samarbetsgrupper och föreningar i just förpackningsfrågor, har enligt våra kontakter med dem aldrig hört några önskemål om fasta förpackningsstorlekar. Dessutom skulle EU:s institutioner inte leva upp till den ambition de har att förbättra lagstiftningens kvalitet genom att undvika detaljreglering. Vi svenska socialdemokrater har inget emot att man ställer höga krav på företag för att uppnå ett bättre konsumentskydd, tvärtom. I det här fallet handlar det dock som sagt var om onödiga regleringar och därför kommer vi att rösta nej.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  David Martin (PSE). – (EN) Jag välkomnar detta betänkande om bestämmelser om nominella mängder för färdigförpackade varor.

Jag är för att man behåller särskilda mängder för baslivsmedel eftersom jag menar att det är viktigt att bibehålla nominella mängder i den brittiske konsumentens intresse. I betänkandet bevaras viktiga delar av befintlig lagstiftning och i synnerhet undanröjs kommissionens omotiverade försök att avskaffa bestämda storlekar inom 20 år. Mot bakgrund av hur komplicerat det är med jämförpriser kommer sådana skyddslagar att se till att den nuvarande försäljningen av mjölk i brittiska pint inte sätts på spel. Tvärtemot vad som sägs i osanna EU-skeptiska skrämselhistorier som har skapat mycken strid bland konsumenterna skyddas den brittiska valfriheten.

21. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

22. Avslutande av sammanträdet

(Sammanträdet avslutades kl. 23.25.)