Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 2 februari 2006 - Bryssel

9. Röstförklaringar

– Betänkande (A6-0005/2006) av Helmuth Markov

  Gyula Hegyi (PSE) . – (HU) Det gladde mig oerhört att rösta för lagstiftningen om arbetsförhållandena för förare inom vägtransportområdet. Jag är glad över att förare ges garanterade viloperioder, och jag anser att det också är viktigt att kontrollera att de genomförs. Jag måste dock betona att ökningen i mängden vägtransporter strider mot den grundläggande principen om hållbar utveckling. Slösaktig energikonsumtion, svåra luftföroreningar och en försämring av vägarna och miljön är alla direkta konsekvenser av den ökande lastbilstrafiken. Därför bör Europeiska unionen sträva efter att utveckla alternativa transportmetoder. Bortsett från förbättringen av förarnas arbetsförhållanden bör vi också ta tag i situationen för dem som bor i städer och byar där lastbilar dundrar förbi dag och natt.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar den nya förordningen som huvudsakligen är utformad för att stärka och förbättra sociallagstiftningen för förare verksamma inom vägtransporter.

I förordningen fastställs fyra huvudsakliga faktorer. Alla nya fordon ska utrustas med digitala färdskrivare, och en ”normal dygnsvila” föreskrivs, som ska innebära en oavbruten viloperiod på minst 11 timmar, som alternativt kan fördelas på två perioder. Dessutom har man enats om en ny definition av ”körtid” samt bestämmelser om arbetsförhållanden för fordonsbesättningar vid internationella vägtransporter, som nu anpassas till bestämmelserna i förordningen. Slutligen erkänns att den maximala arbetstiden per vecka, som begränsas till 60 timmar, måste respekteras.

Sammanfattningsvis instämmer jag i att förordningen markant bidrar till större trafiksäkerhet i Europa.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Helmuth Markovs betänkanden som parlamentet röstade om idag väcker en rad frågor för länder i EU:s geografiska utkanter, såsom Portugal, Spanien och Grekland.

Jag är medveten om alla ansträngningar som gjorts under hela förhandlingsperioden. Jag måste också säga att frågan borde lösas på ett sådant sätt att den bidrar, inte bara till att öka trafiksäkerheten på Europas motorvägar, utan också till att garantera ekonomisk rättvisa när det gäller utveckling och tillväxt i transportsektorn i medlemsstaterna.

När jag läste de här texterna drog jag slutsatsen att förslagen, trots förhandlarnas ansträngningar, är utarbetade med utgångspunkt från Centraleuropeiska transportoperatörer som tenderar att ha kortare resor.

Som vald representant från Portugal måste jag därför rösta emot dessa åtgärder och påpeka att fullbordandet av den inre marknaden även omfattar att hänsyn tas till de länder där transporterna sker över längre sträckor och borde spegla alla medlemsstaters intressen, utan undantag.

– Betänkande (A6-0006/2006) av Helmuth Markov

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Europaparlamentets ledamöter från portugisiska kommunistpartiet har, tillsammans med de organisationer som representerar motorvägs- och stadstransportarbetarna, länge arbetat för att förbättra yrkesförarnas arbetstagarrättigheter, för att garantera att förarnas arbetstider och viloperioder följer lagen, och att den heliga kon, konkurrensen, i sin exploaterande girighet, inte undergräver dessa rättigheter.

Som facken har påpekat kan den förordning som just antagits visserligen komma att förbättra arbetsförhållandena i vissa länder, men den lever inte upp till de kollektiva arbetsföreskrifter som gäller i Portugal när det handlar om organisering av arbetstid, fastställande av minimikraven för dygns- och veckoviloperioder och kontrollen av dessa.

Bland annat vill man med förordningen behålla två olika begrepp, nämligen ”körtid” och ”annat arbete”, vilket är till nackdel för arbetarna. Dessutom gör de ”nya” idéerna om minskade viloperioder det svårare att kontrollera att minimikraven för viloperioder hålls och troligare att förarnas arbetsdagar och arbetsveckor pressas. Vi hoppas därför att antagandet av förordningen inte kommer att fungera som en (falsk) förevändning för att (otillbörligt) rättfärdiga nya attacker på arbetstagarnas rättigheter.

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 163.1 i arbetsordningen.)

  Jörg Leichtfried (PSE), skriftlig. – (DE) Förordningen om harmonisering av sociallagstiftning på vägtransportområdet var tänkt att skapa enhetliga regler om arbetsförhållandena inom vägtransportsektorn och om trafiksäkerheten, något som det länge funnits behov av. Det återstår att se om de berörda förarnas sociala ställning verkligen förbättras av överenskommelsen. Det må vara att vi till sist har åstadkommit standardiserade körtider och viloperioder inom vägtransportsektorn, men den slutgiltiga versionen innehåller inte några övergripande hänvisningar till arbetstidsdirektivet, vilket är ett av de inslag som är viktiga för mig.

Jag tycker att det är djupt beklagligt att den förordning som vi har antagit idag inte innehåller något förbud mot att förare får betalt i förhållande till körsträckans längd och lastens kvantitet, någonting som jag ivrigt har förespråkat som ett sätt att förbättra lastbilschaufförernas sociala förhållanden. Fasta lönenivåer skyddar verkligen förarnas försörjning och jag anser att arbetstagarna i vägtransportbranschen är berättigade till det.

Beslutet att åstadkomma enhetliga sociala normer på det europeiska vägtransportområdet är, generellt sett, rätt väg att gå, men när jag tänker på de förbättringar av lastbilschaufförernas förhållanden som jag från början hoppades på, tar det här resultatet verkligen ned oss på jorden. Jag kan därför inte göra annat än att rösta emot båda dokumenten.

  Karin Scheele (PSE), skriftlig. – (DE) Även om det generellt sett är mycket önskvärt att harmonisera de sociala normerna inom den europeiska transportsektorn, måste även chaufförernas sociala förhållanden förbättras. Eftersom det inte har skett den här gången har jag röstat emot båda dokumenten.

Förordningen om harmonisering av sociallagstiftning på vägtransportområdet var tänkt att införa enhetliga regler om arbetsförhållandena inom vägtransportsektorn och om trafiksäkerheten, något som det länge funnits behov av. Det må vara att vi till sist har åstadkommit standardiserade körtider och viloperioder inom vägtransportsektorn, men den slutgiltiga versionen innehåller inte några övergripande hänvisningar till arbetstidsdirektivet, vilket är ett av flera viktiga inslag.

Jag tycker att det är beklagligt att den förordning som vi har antagit idag inte innehåller något förbud mot att förare får betalt i förhållande till körsträckans längd och lastens kvantitet, trots att fasta lönenivåer verkligen skyddar förarnas försörjning och arbetstagarna i vägtransportbranschen naturligtvis är berättigade till det.

– Betänkande (A6-0412/2005) av Jacques Toubon

  James Hugh Allister (NI), skriftlig. – (EN) I dag röstade jag mot ett förslag från kommissionen om enhetlighet och övergång till metersystemet i fråga om livsmedelsprodukter, inklusive bröd och mjölk. Följden skulle ha blivit ett stopp för uppmätningen av mjölk i flaskor i pint i Förenade kungariket och en förändring av storleken på vårt standardbröd.

Utöver påtvingandet av meningslös enhetlighet skulle båda förslagen ha påtvingat brittiska bagare och mjölkproducenter enorma kostnader på grund av den nya verktygsutrustning som skulle ha krävts. Jag hade träffat företrädare för brödindustrin i Nordirland och var tveksam till de oacceptabla och kostsamma bördor som det handlade om.

Jag är därför glad över att Europaparlamentet förkastade denna aspekt av Bryssels senaste vansinniga förslag.

  Lena Ek och Cecilia Malmström (ALDE), skriftlig. – För att vi ska få en fungerande europeisk marknad för varor är det viktigt att även konsumentens intressen tas tillvara. Det är däremot inte fallet med de ändringar Europaparlamentets utskott för inre marknadsfrågor lagt till kommissionens lagförslag om fastställande av bestämmelser för färdigpackade varors nominella mängder. Föredragaren har föreslagit regler för förpackningar för bland annat smör, mjölk, pasta och ris. Jag vill att konsumenterna i Europa ska kunna välja bland många produkter och det finns inget egenvärde i att reglera bort dagens svenska mjölkförpackningar om till exempel 300 ml. Konsumenter kan idag avgöra själva vad de önskar inhandla genom att titta på jämförelsepriser. Vi ska lagstifta för att förbättra konkurrensförutsättningar och för att öka konsumentskyddet. Däremot ska vi rensa bort onödiga regler, i enlighet med kommissionens ambition. Jag röstade därför för ett smalare men vassare EU där onödig reglering som medför onödiga kostnader för livsmedelsindustrin inte har att göra.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Generellt sett utgör förslaget till det direktiv som det röstades om idag vid den första behandlingen i plenum en del av arbetet, som stöds av kommissionen, för att förenkla lagstiftningen om den inre marknaden. Syftet med förslaget är att sammanställa den befintliga lagstiftningen i en enda rättsakt och upphäva (eller avreglera) alla nuvarande förpackningsstorlekar.

Vissa sektorer kommer dock att fortsätta att lyda under den nuvarande lagstiftningen som är baserad på fullständig harmonisering. Enligt förslaget skulle obligatoriska mängdserier kunna motiveras inom mycket specifika sektorer, såsom vin, starksprit, pulverkaffe, aerosolbehållare och vitt socker, där det redan har införts ett gemensamt regelverk med krav på harmoniserade förpackningsstorlekar.

Parlamentet har också i detalj angett att direktivet inte kommer att gälla färdigförpackat bröd, bredbara fetter eller te, för vilka nationella regler för nominella kvantiteter kommer att fortsätta gälla. Alla sektorer får tillverka och konsumenter får köpa produkter i alla möjliga olika förpackningsstorlekar.

I betänkandet anses också att vissa andra baslivsmedel, såsom kaffe, smör, salt, ris, pasta och konsumtionsmjölk ska, som ett undantag från liberaliseringen, fortsätta att omfattas av obligatoriska mängdserier.

  Hélène Goudin (IND/DEM), skriftlig. – I betänkandet behandlas ett förslag till en avreglering, men samtidigt en harmonisering, av hur stora livsmedelsförpackningar får vara. Å ena sidan kan det, ur inre marknadssynpunkt, vara bra att ha standarder som i slutändan kommer konsumenten till gagn. Å andra sidan innebär betänkandet ett förslag till långtgående detaljreglering på EU-nivå.

Bland de ändringsförslag som röstats igenom i parlamentets utskott, nämns att undersökningar genomförda av kommissionen visar att jämförpriser i allmänhet varken används eller förstås av konsumenterna. Dessa uttalanden omyndigförklarar till viss del medborgarna i medlemsstaterna och åskådliggör därmed en obehaglig inställning till befolkningen.

Jag har idag röstat nej till betänkandet, eftersom det innebär en reglering av ett område som egentligen borde vara upp till varje medlemsstat att besluta om och inte ska ligga på EU-nivå.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar kommissionens arbete för att förenkla lagstiftningen. Ett av de största hindren för ekonomisk effektivitet i EU:s medlemsländer är onödig lagstiftning och förvirrande regler – med andra ord, vad som på engelska kallas red tape.

Jag är för förslaget att förenkla och liberalisera, vilket har blivit något urvattnat av den försiktighet som präglar de ändringsförslag som parlamentet har lagt fram. Liberaliseringen har trappats ned i de fall då det bortom allt tvivel har bevisats att den inte tjänar något användbart syfte eller t.o.m. strider mot konsumenternas intressen. Därför röstade jag för förslaget.

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Konsekvenserna av vissa av kommissionens förslag beträffande ett antal industrier inom EU, i synnerhet Skottlands whiskyindustri, skulle ha varit negativa, så jag var glad över att utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd gjorde ett antal ändringar som jag med glädje stöder. Den inre marknaden har inneburit en enorm fördel för producenter inom EU, och vi i parlamentet måste säkerställa att dessa fördelar förblir märkbara också i fortsättningen.

– Betänkande (A6-0389/2005) av Elmar Brok

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Det finns för tillfället två oroshärdar som kräver vår fulla uppmärksamhet och stor känslighet. De vackra ord som vi nu hör från det nuvarande österrikiska ordförandeskapet kommer inte att få problemen att försvinna.

Först och främst måste vi hantera Hamas seger i det palestinska valet, vilket helt klart måste accepteras som ett uttryck för demokratisk vilja. Hamas är emellertid en rörelse som ännu inte har tagit avstånd från våld, men det palestinska folket behöver mer hjälp från EU än någonsin, inklusive ekonomiskt stöd. Om Hamas bildar regering kommer vi naturligtvis att kräva att man tar avstånd från våld.

När det gäller Iran får man hoppas att det ännu inte är för sent för den diplomatiska lösning som vi gärna vill se och som naturligtvis måste ske i överenskommelse med Ryssland och Kina. Eftersom Iran verkar vara villigt att förhandla med Ryssland om urananrikning är det den första handlingslinjen vi bör prova. Viktigt är också att uttrycka vårt motstånd mot kärnkraftssamarbete mellan USA och Indien som verkar bekräfta Teherans negativa uppfattning om USA som en ”självutnämnd global polis” och som en hycklande sådan.

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. – (EN) Jag kommer att rösta för Brokbetänkandet om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Vi har bevittnat den successiva utvecklingen i Europa av en industriunion, en social union och en ekonomisk och monetär union. Nu är vår union större än Förenta staterna, med 451 miljoner invånare och en ekonomi som är starkare än Förenta staternas. Ändå kan vi ännu inte uppträda enat i världsomspännande sammanhang.

Vad EU saknar är en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som skulle ge oss den enigheten. Brokbetänkandet är ett steg i rätt riktning. Vi kommer att tvista mycket om detaljerna i en sådan politik. Men vi behöver en sådan politik, och vi ska ha en sådan politik.

  Hélène Goudin (IND/DEM), skriftlig. – Återigen har ett betänkande om EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, GUSP, kommit upp på agendan. Det är Junilistans fasta övertygelse att utrikes- och säkerhetspolitiken är frågor som måste ligga på medlemsstatsnivå, inte i EU.

I betänkandet framförs även att EU-parlamentet måste rådfrågas när riktlinjer för GUSP utformas inför varje nytt år. På så vis försöker parlamentet tillskansa sig mer makt, något som Junilistan är emot.

Av ovan nämnda skäl har jag vid dagens omröstning röstat emot betänkandet.

  Richard Howitt (PSE), skriftlig. – (EN) Europaparlamentets labourgrupp rekommenderar Brokbetänkandet för det stöd som visas i detta för en stark gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, med betoning på konfliktlösning, kamp mot fattigdom och ett upprätthållande av mänskliga rättigheter. Vi vill tacka föredraganden för det deltagande han uttryckt med anledning av terrorattackerna i London. Men jag vill också föra till protokollet vårt stöd för bestämmelserna för handel och bistånd för norra Cypern, eller snarare lydelsen i ändringsförslag 1, tillsammans med vårt långvariga motstånd mot att försvarsutgifter ska falla inom gemenskapsbudgeten.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar detta betänkande, där det fastställs att parlamentet kräver att rådet ska samråda mer effektivt med parlamentet och att man ska få spela en mer aktiv roll i EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik och den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. I betänkandet från utskottet för utrikesfrågor fastställs prioriteringar som behövs för att förhindra konflikter och bygga upp ett internationellt samarbete grundat på respekt för mänskliga rättigheter och internationell rätt.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet eftersom jag i stora drag identifierar mig med det, dels i fråga om vad som är, och bör vara, de huvudsakliga orosmomenten på internationell nivå, dels i fråga om vad EU:s prioriteringar ska vara i detta avseende.

Även om jag inte ansluter mig helt till vissa av de punkter som tas upp i betänkandet, särskilt inte till de institutionella frågorna, anser jag att den generella världssyn som kommer fram här är den rätta. Jag anser också att EU:s internationella roll grundar sig mer på praktiska handlingar och vår förmåga att förstå den allmänna oron än på någon diskussion om teoretiska modeller. När det gäller den externa politiken har verkligheten i regel en kraftigare inverkan än något teoretiskt övervägande.

Till sist gläder det mig att tonen i överenskommelsen mellan de transatlantiska parterna blir mer optimistisk, vilket förefaller mig vara ett viktigt element på vägen mot fred, demokrati och välstånd i världen.

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE), skriftlig. – (EN) De konservativa kan stödja vissa bestämmelser i detta betänkande, såsom rekommendationerna att inte lyfta vapenembargot mot Kina, att återuppta förhandlingarna mellan israeler och palestinier och att få de afrikanska ländernas regeringar att uppfylla sina åtaganden när det gäller demokrati och rättsstatsprincipen.

Det innefattar dock även många förslag som vi bestämt motsätter oss. Betänkandet syftar i allmänhet till att utöka verksamhetsområdet för GUSP till alla områden inom den nationella utrikespolitiken. I punkt 4 listas fräckt de åtgärder som vidtagits för att ”föregripa tillämpningen av några av bestämmelserna i det nya konstitutionsfördraget” trots det välkomna avvisandet av konstitutionen. I punkt 10 anses felaktigt att ”försvaret är en viktig del av Europeiska unionens säkerhetsstrategi”, medan detta är de nationella regeringarnas befogenhet. Nato, hörnstenen i EU:s försvar sedan mer än ett halvsekel och nyckelorganisationen för internationella krishanteringsoperationer som omfattar militära styrkor, nämns nätt och jämnt i betänkandet, utan infogas missvisande ”inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken” i punkt 12. Vi motsätter oss också föreställningen om ett europeiskt militärt uppdrag i Demokratiska republiken Kongo och en gemensam försvarsbudget.

Vi lade därför ned våra röster i slutomröstningen.

– Betänkande (A6-0404/2005) av Maria Carlshamre

  Jan Andersson, Anna Hedh, Ewa Hedkvist Petersen, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. – Vi röstade för betänkandet. Vi tolkar begreppet ”minimiinkomst”, som förekommer i punkt 4 f) som innebärandes en garanterad skälig levnadsnivå, då vi är positiva till en garanterad skälig levnadsnivå men emot införandet av statligt relegerade minimilöner.

  Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig. – Den moderata delegationen har idag valt att lägga ned sina röster i en omröstning om dagens situation när det gäller bekämpning av våld mot kvinnor och eventuella framtida åtgärder. Vi har inte kunnat stödja betänkandet p.g.a. att den, i alltför stor utsträckning söker göra nationella kompetensområden till föremål för EU-beslut. Vi är av den fasta övertygelsen att frågor som rör jämställdhet och som handlar om kriminalpolitik ska avgöras av medlemsstaterna och att dessa är bäst ägnade att göra det. Moderaterna har på ett nationellt plan varit pådrivande i många av de åtgärder som tas upp i betänkandet.

Vi anser att staten måste uppfylla sin främsta uppgift, att skydda medborgarna från brottsliga angrep, oavsett offrets och förövarens kön. Betoningen borde ligga på den enskilde våldsförövarens ansvar istället för att utgå från en samhällssyn som reducerar den enskildes ansvar.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Parlamentet måste uttrycka sin oro över våld mot kvinnor. Detta är en företeelse som påverkar kvinnor i alla åldrar, på alla utbildningsnivåer och med alla sociala bakgrunder, trots att det finns vissa former av våld som är starkt kopplade till fattigdom och social utslagning.

Vi stöder rekommendationen att medlemsstaterna inför nolltolerans mot alla former av våld mot kvinnor, vilket innebär att man tillämpar effektiva metoder för att förebygga och bestraffa samt vidtar åtgärder som är inriktade på att öka medvetandet om problemet och bekämpningen av det.

Man ska inte glömma att våld mot kvinnor är kopplat till ojämlika maktförhållanden mellan könen, vilket i sig är ytterligare ett skäl till varför denna typ av brott inte har rapporterats och fördömts i tillräcklig utsträckning.

Jag välkomnar antagandet, om än enbart delvis, av några av de förslag som har lagts fram, i synnerhet erkännandet att fattigdom och marginalisering är underliggande orsaker till ökningen av handel med kvinnor och att prostitution inte är liktydigt med ett arbete.

Jag beklagar emellertid att det förslag avslogs som handlade om att skapa nödvändiga resurser för att utveckla ett effektivt program som ska integrera kvinnor som har varit inblandade i prostitution med målet att gradvis minska och till slut eliminera prostitution.

  Hélène Goudin (IND/DEM), skriftlig. – Jag delar i mycket föredragandens åsikter i detta ämne. Det är av yttersta vikt att opinionsbildning bedrivs i dessa frågor i medlemsstaterna. Jag har röstat ja till betänkandet eftersom det inte uttalat förordar lagstiftning på EU-nivå. Ett antal rekommendationer läggs fram till både kommissionen och medlemsstaterna för att bekämpa våld mot kvinnor. Jag anser att denna fråga sist och slutligen är en fråga för de nationella parlamenten att vidta eventuella lagstiftningsåtgärder om så behövs.

  Filip Andrzej Kaczmarek (PPE-DE), skriftlig. – (PL) Våld mot kvinnor är en traumatisk upplevelse, inte bara för kvinnorna själva, utan också för deras barn, släktingar och till och med för dem som försöker hjälpa offren. Jag har här personlig erfarenhet. Jag körde en gång en kvinna som hade blivit slagen av sin man till sjukhus och sedan till polisstationen. Vid detta tillfälle greps jag av en känsla som kvinnor troligtvis ofta upplever. Det var maktlös vrede. Man känner samma vrede när man hör att polisen har fört tillbaka en berusad man som är dömd för att ha behandlat sin familj illa till hans före detta hustru, och sedan hör polisen rättfärdiga denna handling med att mannens senaste registrerade adress var där hans före detta fru bodde.

För ett par år sedan inträffade en tragedi i min hemstad. En man kom ut från en enhet dit berusade förs för att nyktra till. Dessa enheter räknas inte som fängelser. Mannen klarade av att gå ett par kilometer, mördade sin fru och kastade ut hennes kropp genom fönstret. Jag vill inte att något som detta ska hända igen.

Våld är inte en intern angelägenhet. Det kan aldrig försvaras eller uppfattas i relativ mening. Hela samhället måste inta en fast hållning mot våld. Vi kan inte tillåta att problemet åsidosätts eller att den betydelse det har för samhället underskattas. Vi får inte heller bagatellisera omfattningen av fenomenet.

Jag stöder Maria Carlshamres betänkande eftersom vi är skyldiga att göra allt i vår makt för att eliminera våld mot kvinnor. Nolltoleransprincipen är inte alltid nödvändig, men i detta fall är den verkligen oumbärlig.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Jag och mina brittiska konservativa kolleger beklagar allt våld mot kvinnor. Vi beklagar verkligen allt våld mot båda könen som begås av båda könen, eller av vem som helst mot vem som helst. Vi anser också att kvinnor måste skyddas från våldsdåd och att de som utför sådana dåd bör bestraffas med lagens fulla kraft.

Vi lade dock ned våra röster om detta betänkande eftersom det är ett tillfälle att ta upp ett allvarligt problem som här går förlorat. Det otyglade språket förringar det viktiga meddelande som man vill försöka förmedla med betänkandet.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar detta betänkande i vilket det ånyo bekräftas att mäns våld mot kvinnor är ett brott mot de mänskliga rättigheterna och att förbrytare på detta område bör åtalas med samma kraft som i de fall då våldet är riktat mot män. Det finns en skillnad vad gäller den rättsliga hanteringen av våldsbrott beroende på offrets kön. Det bör inte ha någon betydelse för hanteringen av sådant våld som en straffbar gärning om våldet sker i offentlig eller privat miljö.

Samtidigt som deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor som antogs av FN:s generalförsamling 1993 ses som en betydelsefull milstolpe i erkännandet av problemet med våld mot kvinnor i hemmet betonas i detta betänkande med rätta att man kan göra mer inom EU.

Jag stöder särskilt kraven på en grundläggande analys av problemets omfattning efter studier som genomförts i tre medlemsstater i EU som visar att 40–50 procent av kvinnorna i dessa länder någon gång under sitt liv utsatts för våld av en man. Vi har en skyldighet inom EU enligt rättsstatsprincipen att erkänna och säkerställa kvinnors rätt till liv och fysisk säkerhet.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Frågor om kvinnors rättigheter tillhör de problem som följer av det massiva inflöde av andra kulturer som man i årtionden blundande för på grund av misstolkad tolerans. Det framgår tydligt av informationen att inte mindre än var fjärde kvinna inom EU är utsatt för våld från en manlig familjemedlem, att hälften av alla mord begås inom familjen och att könsstympning sker på cirka 500 000 kvinnor. Det är hög tid att vi tar i med hårdhandskarna mot detta problem en gång för alla.

Man kan inte se det som något annat än skandal att det, här i vårt EU, tycks vara möjligt att anta regler om krökningen på gurkor och bananer, men inte att utarbeta övergripande bestämmelser om hur våld mot kvinnor ska straffas. Det är inte mindre patetiskt att statstjänstemän blundar för exempel på polygami eller till och med antar en stödjande inställning till det och på så sätt ytterligare uppmuntrar kränkningen av de mänskliga rättigheterna.

Det är dock berömvärt att ordförandeskapet reagerar mot dessa förhållanden genom att förklara sin avsikt att göra mer för att försvara kvinnors rättigheter, eftersom det inte räcker med att läkare, lärare och polis tillhandahåller ett uns mer information. Det huvudsakliga problemet har att göra med vilka förebilder männen har; i vårt västerländska samhälle är de tävlingsinriktade av naturen, vilket inte är helt idealiskt, men i den muslimska ideologin går man så långt som att exemplifiera hat mot kvinnor. Det är här vi måste börja.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Minst en tredjedel av alla kvinnor kommer vid något tillfälle i livet att falla offer för fysiskt eller sexuellt våld. Denna alarmerande siffra är hämtad från det utmärkta betänkandet som min kollega Maria Carlshamre i gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa har lagt fram.

Våldet mot kvinnor trappas upp och håller på att bli ett vardagsfenomen, och därför är bara ett bestämt svar på sin plats: Nolltolerans vare sig våldet äger rum inom eller utanför äktenskapet.

EU har dessutom tagit sitt ansvar för att bekämpa denna form av våld som påverkar kvinnor från alla sociala grupper. Inom ramen för Daphne II-programmet har man avsatt 50 miljoner euro 2004–2008 för att skydda de kvinnor ibland oss som framför allt är i riskzonen. Detta är en symbolisk summa, för vi vet att om en politik för förebyggande och stöd till offren ska vara effektiv måste den genomföras på nationell nivå.

Det är därför oroväckande att få reda på att 5–10 miljoner barn varje år ser och hör omänskliga handlingar av detta slag begås.

Det är därför mycket viktigt att de 25 nationella straffrätterna från och med nu betraktar barnen som offer på samma sätt som mödrarna.

Vårt samhälle har undervärderat allvaret i våldshandlingar mot kvinnor alldeles för länge. Vi måste sätta stopp för denna feghet.

  Peter Skinner (PSE), skriftlig. – (EN) Skälen till att jag stöder detta betänkande är många och välgrundade. De flesta människor i samhället anser att våld mot kvinnor är förhatligt, men vi vet att det förekommer.

Våld mellan människor som känner varandra, som till exempel partner, måste tas på största allvar av myndigheterna. Jag stöder de åtgärder som föreslås för underlättande av förändringar, i synnerhet på området för människohandel och våld inom hemmet.

– Betänkande (A6-0401/2005) av Edite Estrela

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för det utmärkta betänkandet av min kollega Edite Estrela om jämställdhet mellan kvinnor och män i Europeiska unionen. Det gläder mig att det ska ha antagits i stort sett enhälligt av Europaparlamentet.

Jämställdhet är en del av Frankrikes stora republikanska principer, och jag argumenterar för att den ska respekteras på EU-nivå i enlighet med till exempel Romfördraget om inrättandet av Europeiska gemenskapen och med EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. All bristande jämställdhet som grundar sig på en persons kön har sitt upphov i orättvisa, socialt våld och oförmåga att förstå bland våra medborgare. Europeiska unionen har en skyldighet att garantera likabehandling av människor, vilket är en källa till harmoni, fred och framsteg. På så sätt föregår EU med gott exempel inför hela världen till förmån för de mänskliga värden som vi kämpar för och som tillsammans utgör en av pelarna i den europeiska integrationen.

  Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig. – Den moderata delegationen har idag valt att lägga ned sina röster i en om röstning om jämställdhet mellan kvinnor och män i EU. Vi moderater vill bekämpa den ofrihet som ojämställdhet och fördomar innebär. Det är emellertid inte EU:s uppgift att definiera vilka åtgärder som bör tas i medlemsstaterna eller av andra aktörer i samhället. Vi kan därför inte stödja betänkandet då det görs mångtaliga förslag som går in på medlemsstaternas kompetensområden, exempelvis gällande tillhandahållandet av barnomsorg, där medlemsstaternas kulturella särdrag och traditioner är så vitt skilda från varandra.

Dessutom går betänkandet in på områden som inte ens medlemsstaterna skall reglera, exempelvis huruvida politiska partier ser på strategier för att få in fler kvinnor i sin partistruktur. Däremot finns det andra viktiga aspekter som tas upp i betänkandet, exempelvis behovet av att samla in jämförbar statistik vad gäller löner för män respektive kvinnor och bekämpning av diskriminering.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi röstade för betänkandet därför att vi stöder dess innehåll. Vi är emellertid medvetna om att detta bara är ytterligare ett löfte från parlamentet som strider mot den politik som redan har genomförts, och som i vissa fall undergräver jämställdheten och förvärrar diskrimineringen, till exempel på arbetsmarknaden.

Vi välkomnar att ett förslag har antagits genom vilket kommissionen uppmanas att underrätta parlamentet om framstegen i de olika medlemsstaterna när det gäller genomförandet av handlingsplanen från Pekingkonferensen, inte minst inom området för sexuell och reproduktiv hälsa, och att lämna ut statistik om varje enskild medlemsstat.

Vi hoppas också att Europeiska jämställdhetsinstitutet kommer att få nödvändiga resurser för att positivt bidra till att främja lika rättigheter och att se till att kvinnor behandlas med den värdighet som de förtjänar.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar det initiativbetänkande som utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män utarbetat om Lissabonstrategins framtid vad gäller könsperspektivet. Jag instämmer i att åtgärder måste vidtas för sysselsättning för kvinnor och för en minskning av de ojämlikheter som fortsatt råder mellan kvinnor och män.

I betänkandet betonas de klyftor som fortfarande existerar på grundläggande områden såsom sysselsättning, lön och livslångt lärande. I betänkandet utvärderas också olika sätt att kombinera arbetsliv, familjeliv och privatliv framgångsrikt.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Att hantera jämställdhet mellan män och kvinnor innebär framför allt att vara medveten om hur långt vi har kommit under ett århundrade och sedan den första kampen för kvinnans frigörelse, men det innebär också att komma ihåg hur mycket det återstår att göra, om jämställdhet mellan könen ska bli en del av vardagslivet.

Därför välkomnar jag att vi under förmiddagen har antagit Edite Estrelas betänkande. I detta betänkande framhävs olika former av diskriminering som kvinnor utsätts för och som det därför är en utmaning att angripa. Jag vill nämna två av dem: ett lönegap på 16 procent och en stagnerande sysselsättningsnivå för kvinnor mellan 15 och 24 år, trots att kvinnorna i denna åldersgrupp har högre utbildning.

Att avlägsna hindren för kvinnor som står i begrepp att gå ut på arbetsmarknaden innebär att man skapar ett tillräckligt antal offentliga och privata inrättningar för barn, åtminstone tills de kommer upp i skolåldern. Det innebär också att i praktiken tillämpa lika rättigheter för föräldrar. För att säkerställa alla dessa förbättringar i människors vardag måste EU kämpa för att uppfylla de högsta normerna och sträva efter att nå samma nivå som de skandinaviska länderna, när det gäller åtgärder för att skapa jämställdhet mellan könen.

  Georgios Τoussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Greklands kommunistiska parti röstade mot betänkandet, därför att arbetarklassens sociala problem utnyttjas för att påskynda och utvidga kapitalistiska omstruktureringar som berör båda könen.

För att bekämpa arbetslösheten bland kvinnor föreslår man att utvidga ”de flexibla anställningsformerna”. På grund av bristen på statliga välfärdsstrukturer föreslår man att flytta över bördan till familjen, men på ett jämlikt sätt. Med andra ord föreslår man att även männen ska gå över till deltidsanställning för att ersätta bristen på statlig vård när det gäller barnen och vården av gamla och handikappade, vilket innebär att arbetarklassfamiljerna till slut inte klarar av sina grundläggande behov.

Det så kallade avskaffandet av sexuell diskriminering på arbetsplatsen har använts som täckmantel för att undanhålla kvinnorna de rättigheter som hänger samman med kvinnornas specifika behov på grund av deras barnalstrande funktion.

Vi anser att talet om att ändra maktfördelningen mellan kvinnor och män är vilseledande. Politik avgörs inte genom kön. Penningaristokratins makt kommer inte att ändras om det finns fler kvinnor i de institutioner som tjänar den.

Kvinnornas problem är rotade i det kapitalistiska system som utnyttjar kvinnor och män genom att använda kön och ålder för att sprida den kapitalistiska politiken till båda könen.

Grunden för jämlikhet kan bara läggas inom ramen för gräsrotsmakten, där gräsrötternas tillgångar skapas genom produktion och de varor som produceras.

Betänkande av Markus Ferber (A6-0390/2005)

  Luís Queiró (PPE-DE). – (PT) När det gäller omröstningen om postdirektivet anser jag att det är mycket viktigt att nämna behovet att behålla en säkerställd samhällsomfattande tjänst. Vid slutförandet av den inre marknaden för posttjänster måste man inte bara beakta sektorns ekonomiska betydelse utan också dess oersättliga territoriella och sociala dimension.

De lokala tjänster som tillhandahålls av posten i varje medlemsstat spelar en viktig social roll, som vi inte får avstå ifrån. Vi måste därför ägna speciell uppmärksamhet åt den territoriella och sociala dimensionen av allmänna postnät, när vi uppmanas att fatta beslut om reformer inom postsektorn, med tanke på den långtgående verkan som dessa beslut kan få, när posttjänsterna öppnas helt för konkurrens. Jag anser därför att det är viktigt att den planerade analysen av om bestämmelserna i postdirektivet är tillräckligt tydliga när det gäller kravet att tillhandahålla en samhällsomfattande tjänst och av om en lämplig ram har fastställts för medlemsstaterna.

Vi får inte äventyra direktivets huvudmål, som är att säkerställa territoriella och sociala posttjänster på lägsta gemenskapsnivå till en viss kvalitet och till överkomliga priser.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Avregleringen av posttjänsterna är en del av den så kallade Lissabonstrategin och syftar till att öppna sektorn för det privata kapitalet. Det yttersta målet är att privatisera den offentliga sektorn och börja med de mest lönsamma delarna, ”tydligen” även i fortsättningen med stöd av offentlig finansiering (den modell som tillämpas för sjukhusförvaltning är ett exempel på detta).

Genom den kamp som har förts av arbetstagarna inom sektorn och av människorna – jag tänker i synnerhet på de många demonstrationerna mot stängningen av postkontor och för att säkerställa utdelningen av post – har man lyckats försena och i vissa fall till och med blockera denna process, när det gäller dess mest skadliga aspekter.

Syftet med detta betänkande av parlamentet är att utvärdera den verkan avregleringen hittills har haft i EU:s medlemsstater, innan kommissionen tar nya initiativ i syfte att gå vidare.

I betänkandet saknas kritik mot den aktuella avregleringsprocessen och inte heller påvisar man dess skadliga konsekvenser, till exempel stängningen av utlämningsställen, nedskärningarna av den dagliga utdelningen av post till hemmen och de minskade sysselsättningsnivåerna. I själva verket påstår man det motsatta. I betänkandet ifrågasätts inte heller avregleringen av postsektorn 2009. I stället främjas öppnandet av sektorn och fördelarna med konkurrens i detta avseende.

Därför har vi röstat mot betänkandet.

  Jörg Leichtfried (PSE), skriftlig. – (DE) År 1997 inleddes processen för avreglering av den europeiska postmarknaden. Avsikten var att skapa en öppen marknad som var tillgänglig för varje tjänsteleverantör i de nuvarande 25 medlemsstaterna.

De nationella posttjänsterna bemötte trycket från denna avregleringsprocess genom att börja förändra sina strukturer och genom att inta nya positioner.

Trots alla dessa framsteg måste genomförandet av direktivet på nationell nivå följas noga. Det är till exempel oacceptabelt att den österrikiska postlagstiftningen vidtar oproportionerligt kraftfulla sanktioner mot dem som underlåter att sätta upp nya brevlådor på sina hus. Det är ingenting som EU:s postdirektiv från 2002 bär skulden för, eftersom inga sådana sanktioner har föreskrivits på nationell nivå. Om direktiv genomförs på detta sätt uppmuntras allmänheten ytterligare i sin skeptiska hållning mot EU och i sin uppfattning att ansvaret för denna situation ligger i Bryssel och ingen annanstans.

Jag uppmanar kommissionen att övervaka genomförandet av postdirektivet, speciellt i syfte att se till att de påföljder som planeras på nationell nivå inte är oproportionerliga och att de inte äventyrar postmarknadens sätt att fungera. Detta bör vara en granskning som prioriteras under den kommande prospektiva undersökningen.

Eftersom detta initiativbetänkande innehåller samma krav som jag ställer, välkomnar jag det.

Resolutionsförslag: Situationen i Mellanöstern (RC-B6-0086/2006)

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Situationen är ytterst komplicerad, men valresultatet bör inte användas för att undergräva det palestinska folkets omistliga rätt till frihet, till en oberoende suverän stat med östra Jerusalem som huvudstad och att göra motstånd mot ockupationen. Inte heller bör det användas för att äventyra det ekonomiska stödet till den palestinska myndigheten, som tillgodoser det palestinska folkets mest grundläggande behov, eller för att underblåsa Förenta staternas ökande militära inblandning i hela Mellanöstern. Det är lika nödvändigt som någonsin att visa solidaritet med det palestinska folkets heroiska kamp och med den palestinska nationella rörelsen.

Till sist vill jag uttrycka min besvikelse över att majoriteten i parlamentet förkastade de ändringsförslag som hade lagts fram av vår grupp där Israel uppmanades att stå fast vid FN:s resolutioner och Internationella domstolens rekommendationer och genom vilka vi försökte föra följande prioriteringar högst upp på vår lista: behovet att få slut på den återvändsgränd som fredsprocessen har hamnat i, den militära ockupationen, bosättningarna, muren, morden, frihetsberövandena, vägran att frige fångar, det våld som det palestinska folket utsätts för och den dramatiska försämringen av deras levnadsvillkor.

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 163.1 i arbetsordningen.)

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för det gemensamma resolutionsförslaget om situationen i Palestina. Samtidigt som vi gör rätt i att uppmana Hamas att erkänna Israel och upphöra med terrordåd bör vi inte ifrågasätta resultatet av ett rättvist och fritt demokratiskt val. EU måste fortsätta att bistå det palestinska folket och att engagera sig som medlem i kvartetten som verkar för ”färdplanen för fred”.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) När demokratin alstrar ett oönskat resultat frestas man att fördöma tanken på ett sådant resultat. Detta är begripligt, men av föga värde. Vad demokratin måste sträva efter är att handla effektivt för att förhindra att människor ansluter sig till sådana rörelser.

Det är långt ifrån säkert att det råder demokrati i Palestina, trots de allmänna val som har ägt rum. Detta är vad vi bör känna oro över. Demokratin och rättsstatsprincipen, som bland annat innefattar fredlig samexistens med andra länder, att inte vilja förgöra sina grannar och naturligtvis att eliminera terrorismen, måste vara hörnstenar i vår politik när det gäller denna del av världen.

Oberoende av det som kännetecknar den rörelse som har vunnit det palestinska valet är det nu viktigt att kräva att den palestinska myndighetens folkvalda regering respekterar internationella avtal och upprätthåller de principer som krävs för den fredliga samexistensen mellan de båda länderna. Utan dem kommer det att bli omöjligt att hjälpa palestinierna. Trots att resultatet återspeglar folkets vilja är de potentiella följderna mycket allvarliga.

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Valet av Hamas var det palestinska folkets demokratiska beslut, och fastän jag hyser stora betänkligheter mot den politik som denna organisation för råder det inget tvivel om att de utgör en legitim regering. Det stöd som EU ger fredsprocessen kan, och måste, vara avhängigt av fortsatta steg mot fred. Att sätta stopp för stödet nu skulle innebära en risk för att stöta bort en organisation som EU fortsatt måste ha förbindelse med. Jag tror att om man från EU:s sida fortsätter att tillämpa påtryckningar kommer det att bidra till en långsiktig lösning. Vi kan inte dra oss ur nu på grund av att vi ogillar enskilda partner som vi är skyldiga att samarbeta med.

- Resolutionsförslag: Kuba (RC-B6-0075/2006)

  James Hugh Allister (NI), skriftlig. – (EN) I dag röstade jag för den gemensamma resolutionen om Kuba, fastän jag hade föredragit ett uttryckligt beklagande av att man övergav sanktionerna 2005.

Det är inte förvånande att Kuba, som ett samhälle grundat på det marxistiska överväldets imperativ, är en bastion för förtryck, där meningsskiljaktigheter krossas och frihet förvägras.

Att Sinn Fein/IRA fortfarande har representation i Kuba ger på ett talande sätt inblick i den totalitära och marxistiska verklighet som lurar bakom den demokratiska fasaden. Detta visades allra tydligast då denne representant, Niall Connolly, organiserade den ökända utbildningen av gerillasoldater för FARC under ledning av honom själv och andra i Colombia 2001.

Att EU övergav sanktionerna 2005 var ett fullkomligt misslyckande. Brotten mot de mänskliga rättigheterna har ökat, inte minskat. Som alltid när det gäller marxistiska extremister, vare sig det rör sig om Castro eller Sinn Fein, tar de helt enkelt för sig av förmånerna och fortsätter som tidigare. Jag anser att vi borde ha lärt oss läxan vid det här laget, och att vi bör vässa vårt motstånd igen mot denna avskyvärda regim.

  Bastiaan Belder (IND/DEM), skriftlig. – (NL) Kuba har stora brister när det gäller de grundläggande friheterna, vilket framgår både av den muntliga frågan och av den aktuella resolutionen, som i övrigt är tillfredsställande.

Det är särskilt en fråga som jag skulle vilja belysa, nämligen huskyrkornas ställning. Den nya lagstiftningen, som ingår i direktiv 43 och resolution 46, innehåller kravet att alla verksamma hussamfund ska registreras hos myndigheterna. Det händer ofta att ansökningar om registrering leder till ytterst komplicerade förhandlingar med myndigheterna. De inbegriper detaljerade upplysningar om medlemmarna i samfundet och deras pastorer. Den nya lagstiftningen har redan inneburit att flera huskyrkor har stängts.

De kubanska myndigheterna ändrade 1992 konstitutionen, vilket resulterade i att landet ändrades från att vara en ateistisk stat till att bli sekulär. Detta var ett första steg i rätt riktning. Den nya lagstiftningen verkar emellertid återspegla en trend mot nya restriktioner. Trots att medborgarnas rätt till religionsfrihet erkänns enligt den kubanska konstitutionen införs i praktiken allt fler restriktioner. Varför granskas, kontrolleras och till och med infiltreras de kristna kyrkorna, inklusive dem som är registrerade, så strängt. Detta innebär knappast att det finns verklig religionsfrihet på Kuba.

Jag vill be rådet och kommissionen att ta upp dessa frågor i samtal med de kubanska myndigheterna.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Jag röstade mot resolutionen, därför att jag har invändningar mot innehållet, där ingen hänsyn tas till de omständigheter som Kuba har tvingats leva under i många år, närmare bestämt Förenta staternas embargo och alla angrepp som Kuba har utstått.

I resolutionen nämns ingenting om den amerikanska Guantánamobasen, där Bushadministrationen förvarar fångar utan rättegång och bryter mot de mänskliga rättigheterna och Genèvekonventionen.

Det står heller ingenting om de fem kubanska medborgare som fortfarande är fängslade i Förenta staterna. Vissa av dem får inte ta emot besök av anhöriga, trots att domstolen i Atlanta har upphävt beslutet som ledde till att de arresterades.

Denna ståndpunkt, som omfattas av majoriteten i parlamentet, vittnar i hög grad om dubbelmoral och följer Förenta staternas linje, som utmärks av ständigt förtryck mot människor och regeringar som inte följer deras riktlinjer och vägrar underkasta sig.

Det är också nedslående att det inte står ett ord om Kubas viktiga bidrag till den sociala utvecklingen av människorna i Latinamerika och Afrika. Ungdomar från dessa områden reser till Kuba för att undervisas och utbildas, och Kuba skickar tusentals läkare och andra yrkesutövare till andra länder.

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 163.1 i arbetsordningen.)

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. – (EN) Jag kommer motvilligt att rösta för denna resolution. Situationen för de mänskliga rättigheterna i Kuba är långt ifrån perfekt, och i vissa situationer har de kubanska myndigheterna varit sina egna värsta fiender, t.ex. i sin vägran nyligen att tillåta företrädare för Damas de Blanco resa till Strasbourg för att ta emot sin del av Sacharovpriset. Men enligt min uppfattning råder det inte en sådan fruktan i Havanna som jag har bevittnat i Kashmir och, tills nyligen, Aceh.

Det är en fråga om proportionalitet. Det stämmer att Kuba bryter mot de mänskliga rättigheterna, men inte i samma utsträckning som Colombia med sina dödsskvadroner eller Haiti, där de kriminella gängens anarki och polisernas våld har lett till mer än 1 000 dödsfall. Förhoppningsvis kan det val som äger rum där nästa vecka bli början till slutet på detta. Var finns parlamentets ständiga oro i fråga om dessa och andra mänskliga rättigheter när det gäller områden utanför Kuba? Var finns oron för det ”ockuperade” Kuba i Guantánamo Bay, där situationen enligt rapporter är mycket värre än i Kubas värsta fängelser?

  Hélène Goudin (IND/DEM), skriftlig. – Jag anser självfallet att Kuba borde vara en parlamentarisk demokrati. Däremot anser jag att utrikespolitik är en nationell angelägenhet och att multilaterala kanaler, som FN, är det enda acceptabla alternativet till att påverka länder som inte ligger i EU:s närområde.

Jag har av ovan anförda skäl röstat nej till resolutionen.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Tvåhundra ord räcker inte för att gottgöra ytterligare en åtgärd som ingår i EU:s isolerings- och diskrimineringspolitik mot Kuba, och som underblåser Förenta staternas krav.

Vi får inte glömma att det var samma EU som i sin gemensamma ståndpunkt 1996 krävde att Kuba skulle ändra sitt politiska system och därigenom lade sig i en fråga som uteslutande är det kubanska folkets ansvar.

Genom ett cyniskt utspel kritiserade parlamentet Förenta staternas embargo mot Kuba men krävde också att de sanktioner som EU hade vidtagit mot Kuba skulle fortsätta. Dessutom finns inte ett ord av solidaritet med de fem kubanska patrioter som är fängslade i Förenta staterna för att de har försvarat sitt land mot terrorismen.

Trots att det smärtar majoriteten av parlamentet kan miljontals män och kvinnor tack vare Kuba hoppas och tro på ett anständigt liv. Det är ett land som 2005, trots embargot, uppnådde den högsta ekonomiska tillväxten under de senaste 45 åren, ett land som är berett att ta på sig ordförandeskapet för Non-Aligned Movement (Den alliansfria rörelsen) och att vara värdland för dess toppmöte 2006, ett land som skickar ut tusentals läkare, lärare och idrottstränare till andra länder, och inte arméer för att ockupera, exploatera och förtrycka.

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 163.1 i arbetsordningen.)

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Kuba är ett bevis på att det fortfarande finns en känsla för rättvisa i västvärlden. Mellan den absurda realismen hos vissa och den skamlösa pragmatismen hos andra har det funnits de som verkar fast beslutna att glömma att det på Kuba inte finns någon demokrati, inga mänskliga rättigheter, ingen frihet, ingenting av det som vi anser vara viktiga byggstenar i våra samhällen. Varken någon outgrundlig romantik eller pragmatism kan rättfärdiga en ändring av den viktiga ståndpunkt som innebär att vi konsekvent fördömer Kuba och kräver demokratisering av landet. Utan detta blir det omöjligt att upprätthålla nära band med denna tyranniska regering.

  Esko Seppänen (GUE/NGL), skriftlig. – (EN) Jag har röstat för det gemensamma resolutionsförslaget om Kuba, men det finns ett antal betydelsefulla fakta som saknas i den politiska kontexten.

Det huvudsakliga problemet när det gäller situationen i Kuba orsakas av den USA-ledda blockaden och Förenta staternas aggressiva hot mot Kuba.

Det mest betydelsefulla steget för att skapa en atmosfär med bättre möjligheter för sann demokrati i Kuba skulle vara ett stopp av blockaden och av Förenta staternas aggressiva hot.

Men Förenta staternas aggressiva politik är inte den enda orsaken till de allvarliga restriktionerna för yttrandefrihet och demokrati i Kuba. Den kubanska regeringen bär också ett eget ansvar för detta.

Ett exempel på detta är beslutet att inte låta vinnarna av Sacharovpriset, Damas de Blanco, lämna landet för att motta priset i Strasbourg.

Jag har röstat för resolutionen, men jag protesterar mot den kubanska regeringens reseförbud för Damas de Blanco.

  Jonas Sjöstedt (GUE/NGL), skriftlig. – (EN) Jag har röstat för resolutionsförslaget om Kuba, även om det saknas ett antal betydelsefulla fakta i den politiska kontexten.

Det huvudsakliga problemet när det gäller situationen i Kuba orsakas av den USA-ledda blockaden och Förenta staternas aggressiva hot mot Kuba.

Det mest betydelsefulla steget för att skapa en atmosfär med bättre möjligheter för att skapa sann demokrati i Kuba skulle vara ett stopp av blockaden och av Förenta staternas aggressiva hot.

Men Förenta staternas aggressiva politik är inte den enda orsaken till de allvarliga restriktionerna för yttrandefrihet och demokrati i Kuba. Den kubanska regeringen bär också ett eget ansvar för detta.

Ett exempel på detta är beslutet att inte låta vinnarna av Sacharovpriset, Damas de Blanco, lämna landet för att motta priset i Strasbourg.

Jag röstar för resolutionen, trots dess brister, eftersom jag vill protestera mot den kubanska regeringens reseförbud för Damas de Blanco.

  Sahra Wagenknecht (GUE/NGL), skriftlig. – (DE) Jag röstade mot denna resolution om Kuba. Den är ensidig och gör inte på något sätt rättvisa åt komplexiteten i landets dagliga liv. Ett fördömande av Kuba innebär

– att vi bortser från landets ansträngningar att utvecklas på ett annorlunda sätt, vilket sker trots hårt motstånd från många håll,

– att vi struntar i Kubas enastående prestation att vidta åtgärder för sitt folks välfärd, vilket Kuba fortsätter att göra trots Förenta staternas embargo och allvarliga ekonomiska problem,

– att vi förnekar att den fortsatta existensen av det kubanska systemet erbjuder en strimma av hopp till dem i den så kallade tredjevärlden som befinner sig på förlorarnas sida i en globaliserad värld, där marknader och vinster betyder mer än något annat.

Denna resolution innehåller en förenklad syn på de mänskliga rättigheterna, och sättet att använda dem röjer en oacceptabel dubbelmoral. Denna resolution syftar inte till att försvara de mänskliga rättigheterna utan är snarare ett fördömande av det kubanska systemet som bidrar till dess undergång. Jag ansluter mig inte till den.

- Resolutionsförslag: EU/ Budgetförvaltning (RC-B6-0074/2006)

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Genomförandet av gemenskapsbudgeten, det vill säga att se till att de politiska besluten verkligen genomförs, är en mycket viktig fråga.

Tyvärr blir budgetprocessen allt mindre öppen och mer spridd, vilket gör det svårt att kontrollera fondernas slutgiltiga destination.

De budgetbesparingar som åläggs EU genom stabilitets- och tillväxttakten och av de stora bidragsländerna har inneburit att många prioriterade områden, efter antagandet av den årliga gemenskapsbudgeten, är underfinansierade, vilket har lett till en omfördelningspolitik som skär rakt igenom budgetrubrikerna och otaliga ändringsbudgetar. Med andra ord uppmuntras vi att inte dela ut anslagen inom vissa områden för att finansiera andra, oberoende av den budget som har antagits.

Politiska åtgärder och instrument som stabilitets- och tillväxtpakten är också faktorer när det gäller att inte genomföra besluten. I detta avseende kan kommissionen och rådet inte frånta sig sitt ansvar, med tanke på den ständiga minskningen av betalningsbemyndigandena.

Det nationella genomförandet måste gå hand i hand med definitionen av de nationella prioriteringarna på ort och ställe, i synnerhet när det gäller strukturfonderna. Oavsett de instrument som just har föreslagits anser vi inte att förhandlingarna om den nya budgetplanen bör vara beroende av att förslagen antas.

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 163.1 i arbetsordningen.)

- Resolutionsförslag: Fiskeresurser (RC-B6-0076/2006)

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det resolutionsförslag som vi just har röstat om belyser behovet av nya förvaltningsåtgärder för Medelhavsområdet. Vi måste alltid värna om att principen om hållbarhet för fiskeresurserna säkerställs för att se till att fisket är bärkraftigt, att flottorna kan fortsätta sin verksamhet, att sysselsättningen kan bibehållas och att fiskesamhällen kan utvecklas.

Vi anser därför att rådet måste anta den förvaltningsförordning som parlamentet nu har yttrat sig om.

Med tanke på att den nuvarande situationen kan resultera i diskriminering bland fiskare som är verksamma i andra vatten anser vi emellertid att en effektiv decentralisering måste införas och att huvudintressenterna, det vill säga fiskarna och deras organisationer, måste göras delaktiga i förvaltningsbesluten, eftersom de praktiska åtgärderna måste återspegla de specifika förhållandena inom varje fiskeområde eller region.

Vi anser också att förvaltningsförordningen bör åtföljas av nödvändiga åtgärder för att kompensera den sociala och ekonomiska effekten av själva förordningen i form av finansiellt stöd från gemenskapen. Alla åtgärder måste baseras på vetenskaplig forskning om fiske.

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) I många fall gör en europeisk union bestående av 25 stater inte någon nytta, och konceptet ”en modell passar alla” fungerar inte längre – om det någonsin har gjort det. Det finns inget som motiverar att jag, som skotsk ledamot av parlamentet, ska ha något att säga till om vad gäller Medelhavsregionen, och jag har följaktligen lagt ned min röst. EU måste hitta nya sätt att arbeta på för att säkerställa legitimiteten hos våra förslag. Att fortsätta idén om att alla är lika engagerade i allt skulle vara ohållbart och dessutom misskreditera EU.

  Talmannen. – Röstförklaringarna är avslutade.