Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 14 februari 2006 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: OUZKÝ
Vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.00.)

2. Inkomna dokument: se protokollet

3. Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (tillkännagivande av ingivna resolutionsförslag): se protokollet

4. Klausulen om mänskliga rättigheter och demokrati i Europeiska Unionens avtal (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0004/2006) av Vittorio Agnoletto för utskottet för utrikesfrågor om klausulen om mänskliga rättigheter och demokrati i Europeiska unionens avtal (2005/2057(INI)).

  Vittorio Agnoletto (GUE/NGL), föredragande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Klausulen om mänskliga rättigheter och demokrati har en lång historia i parlamentet, och grundas på antagandet att civila och politiska rättigheter, samt även ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i vidare bemärkelse, måste utgöra kärnan i Europeiska unionens politik.

Klausulen infördes i början av 1990-talet i och med Loméavtalet, och 1990 tillämpades den också på Argentina. Varje år begär Europaparlamentet i sin årsrapport att denna klausul ska få större betydelse och uppmanar rådet att bevilja parlamentet en viktigare roll när det gäller att övervaka tillämpningen av klausulen. Parlamentets krav har ännu inte uppfyllts på ett tillfredsställande sätt. Klausulen har nu infogats i över 50 avtal och tillämpas på över 120 länder. Av den anledningen måste jag betona vikten av Cotonouavtalet, vilket AVS-länderna undertecknade i juni 2000, och som stärkte klausulens roll.

Den första punkt som jag skulle vilja ta upp gäller Europaparlamentet. Parlamentet måste ge sitt samtycke innan ett avtal träder i kraft, men det uppmanas inte att avge något yttrande när det gäller att inleda samråd och att delvis upphäva avtal. Detta förminskar parlamentets institutionella och, mer allmänt, politiska roll.

Därför anser jag att det är viktigt att betona att parlamentet inte längre är villigt att ge sitt samtycke till nya internationella avtal, om de inte innehåller en klausul om mänskliga rättigheter och demokrati. Parlamentet vidhåller att det måste få spela en roll när det gäller att fastställa förhandlingsmandatet för nya avtal med tredjeländer, och framför allt när det gäller att utforma målet för dessa avtal på det politiska området och när det gäller mänskliga rättigheter. Dessutom ber parlamentet om att få delta i beslutsprocessen för att inleda samråd eller upphäva avtal, eller framför allt för att upphäva övriga passande negativa åtgärder som redan har införts mot ett land. Slutligen ber parlamentet om att få knytas till associeringsråden och deras underutskott för mänskliga rättigheter, och det hoppas att dess interparlamentariska delegationer kan få en viktigare funktion i det avseendet, genom att regelbundet uppföra debatter om demokratiklausulen på dagordningen för deras sammanträden.

En annan punkt som jag skulle vilja ta upp rör ömsesidigheten mellan Europeiska unionen och tredjeländer, något som hittills inte har utnyttjats till fullo. Jag anser också att klausulen borde tillämpas i förhållande till kränkningens art, och inte landet, i fråga.

Det är också nödvändigt att klausulen utvidgas till att omfatta alla nya avtal mellan Europeiska unionen och tredjeländer, såväl industriländer som utvecklingsländer, och att den ska omfatta sektorsavtal och handel och tekniskt eller finansiellt stöd, i linje med de avtal som har slutits med AVS-länderna.

Människorättsliga frågor måste systematiskt finnas med på associeringsrådens dagordning. Därför anser vi att cheferna för kommissionens externa delegationer i tredjeländer måste få en förstärkt funktion, och vi kräver att fleråriga landsspecifika strategidokument ska utarbetas och regelbundet diskuteras.

En strukturerad dialog måste upprättas mellan associeringsrådet och dess underutskott för mänskliga rättigheter. Vi kräver att underutskott för mänskliga rättigheter inrättas allmänt, som har mandat att granska efterlevnaden och tillämpandet av demokratiklausulen, och att föreslå särskilda positiva åtgärder för att förbättra demokratin och de mänskliga rättigheterna. Det är viktigt att framhålla vårt krav på att företrädare för parlamenten och de organisationer som företräder det civila samhället ska ingå och rådfrågas i dessa underutskott.

Sedan finns det en ytterligare, oerhört viktigt, aspekt. I denna resolution erkänns det att kravet på enhällighet i rådet för att ett samrådsförfarande ska kunna inledas har försvårat tillämpningen av klausulen. Vi efterlyser därför att detta krav på enhällighet avskaffas och att artikel 300.2 i EG-fördraget, i vilken Europaparlamentets roll begränsas i sådana fall, ses över i detta avseende.

Slutligen, samtidigt som vi anser att klausulen borde tillämpas i alla länder och samtliga avtal menar vi också att man skulle kunna ingå avtal som går utöver demokratiklausulen med de länder som omfattas av den nya grannskapspolitiken, grundade på gemensamma institutioner för främjade av de demokratiska principerna och de mänskliga rättigheterna, med Europarådet och/eller andra regionala avtal som förebild.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag välkomnar detta betänkande om klausulen om mänskliga rättigheter och demokrati i Europeiska unionens avtal, som utarbetats av parlamentets ledamöter, och särskilt av Vittorio Agnoletto, och den resolution som lagts fram inför parlamentet i dag.

Klausuler om mänskliga rättigheter har systematiskt införts i externa avtal sedan 1995, och det är lämpligt att noga granska vad som har uppnåtts tio år senare. Alla EU-institutioner måste samarbeta för detta mål, och jag betonar mitt engagemang för en pågående, men också mycket praktisk, dialog med rådet och parlamentet, för vilken detta betänkande utgör en god grund.

Jag ska inleda genom att understryka allt det som redan har uppnåtts: det måste sägas att glaset är mer än halvfullt. Kommissionen har, som ni sa, efter ofta besvärliga diskussioner och mycket svåra förhandlingar, sett till att en klausul om mänskliga rättigheter och demokrati har införts i över 50 avtal, vilket täcker över 120 länder. Artiklarna 9 och 96 i Cotonouavtalet utgör sannerligen ett anmärkningsvärt exempel. Genom de särskilda incitamenten för hållbar utveckling och god förvaltning, känt som ”GSP+”, tillhandahålls ytterligare fördelar på det handelspolitiska området för länder som bland annat genomför vissa internationella normer när det gäller mänskliga och sociala rättigheter, så det är ett bra incitament.

Effekten av klausuler om mänskliga rättigheter är redan märkbar, och mycket av vår människorättsverksamhet gynnas av deras blotta existens. De mänskliga rättigheterna spelar en ledande roll i alla politiska dialoger med våra parter. Underutskott för mänskliga rättigheter upprättas med ett växande antal partner, och handlingsplanerna för Europeiska unionens grannskapspolitik innehåller mycket utförliga avsnitt om mänskliga rättigheter.

Kommissionen vidtar, som en del av trojkan, talrika åtgärder när det gäller människorättsfrågor varje år, och inom ramen för Europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter finansieras projekt för mänskliga rättigheter i hela världen. Kommissionen finansierar också talrika projekt för tekniskt stöd som gynnar de mänskliga rättigheterna; det kan vara allt från att till exempel förbättra polisutbildningen till att modernisera rättsväsendet i partnerländer. Ett av de viktigaste områdena, där jag tror att vi verkligen kan åstadkomma förändring, är rättsstatsprincipen.

Jag skulle också vilja nämna hur aktiva både medlemsstaternas ambassader och kommissionens delegationer är i detta hänseende. EU:s delegationschefer utarbetar regelbundet och gemensamt faktablad om mänskliga rättigheter och rapporter om genomförandet av EU:s olika riktlinjer för mänskliga rättigheter. Man genomför också detaljerade analyser av utvecklingen i vissa länder när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati. Allt oftare täcker politiska rapporter från kommissionens delegationer frågor om mänskliga rättigheter.

Det måste göras en heltäckande bedömning av hur effektiv klausulen om mänskliga rättigheter hittills har varit. Klausulen om mänskliga rättigheter och demokrati är i sig ett viktigt prov på Europeiska unionens och dess partners gemensamma engagemang för att upprätthålla, men också främja, mänskliga rättigheter. Klausulen om mänskliga rättigheter ger oss en möjlighet att utveckla en djupare och mer intensiv dialog om människorättsfrågor. Dessutom kan dessa klausulers förekomst i vissa fall till och med bidra till att förhindra överträdelser av de mänskliga rättigheterna.

När det gäller sanktioner skulle jag vilja understryka att antalet fall då sanktioner införs helt klart beror mindre på den nuvarande ordalydelsen i klausulen om mänskliga rättigheter och mer på medlemsstaternas, och övriga staters, politiska vilja. Jag håller med om att trovärdigheten för EU:s klausul om mänskliga rättigheter skulle kunna ta skada om sanktioner inte införs som svar på brott mot de mänskliga rättigheterna.

Kommissionen för sin del skulle ibland vilja se en mer kraftfull tillämpning av dessa klausuler, men lösningen är ändå inte att infoga fler klausuler i avtalet. Vi behöver i stället skapa en medvetenhet och enighet inom Europeiska unionen när det gäller betydelsen av människorättsfrågor i förhållande till andra prioriteringar. I detta avseende utgör därför detta betänkande ett viktigt bidrag.

När det gäller parlamentets intresse för att förhandla fram eller upphäva avtal, kommer ni att inse att dessa förfaranden tydligt fastställts i fördraget och återspeglar Europeiska unionens interinstitutionella struktur. Parlamentet spelar redan en ovärderlig roll när det gäller att rikta uppmärksamheten mot människorättsfrågor, i och med det extremt aktiva arbete som underutskottet för mänskliga rättigheter utför, dess årsrapport om mänskliga rättigheter i världen samt dess många resolutioner och debatter om människorättsfrågor. Dessutom välkomnar jag verkligen förslaget om att interparlamentariska delegationer borde ta upp frågor om mänskliga rättigheter på ett mycket mer systematiskt sätt. Jag anser att ni även där har en viktig funktion att fylla.

Jag är också för att revidera formen för EU:s aktuella årsrapport om mänskliga rättigheter och skapa en fullständigt interinstitutionell rapport samt inbegripa en analys av tillämpningen av klausuler om mänskliga rättigheter.

Låt mig avslutningsvis upprepa att framgången för människorättsklausuler borde mätas i de framsteg som görs av engagerade partner i en genuin dialog och i samråd om mänskliga rättigheter, och i de förbättringar av de mänskliga rättigheterna som blir resultatet av detta.

Under de senaste tio åren har klausuler om mänskliga rättigheter varit en oumbärlig grund för utvecklingen av en verkligt effektiv dialog om mänskliga rättigheter med våra partner, eftersom det är på detta sätt som dessa länder sakta förändrar sitt beteende. Detta innebär naturligtvis inte att det inte finns plats för utveckling: det finns alltid rum för förbättring, och jag ser fram emot dagens debatt samt en pågående och aktiv debatt med parlamentet. Vi har lust att lyssna, men vi skulle också vilja bidra till att förbättra de mänskliga rättigheterna i världen.

(Applåder)

  Fernando Fernández Martín (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling. – (ES) Herr talman, fru Ferrero-Waldner, mina damer och herrar! Ett av Europeiska unionens utmärkande grunddrag är infogandet av människorättsklausuler i våra internationella avtal. Innehållet har utvecklats i takt med tiden och i enlighet med karaktären på de avtal som följt efter varandra: för närvarande över 50 med över 120 länder, som kommissionsledamoten precis påpekade. Tyvärr har detta inte hindrat oss från att ibland tvingas upphäva våra avtal på grund av kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

När det gäller det betänkande som vi diskuterar i dag skulle utskottet för utveckling vilja betona följande punkter.

För det första skulle vi vilja hävda att de mänskliga rättigheterna är universella och oskiljaktiga, samt att mänskliga rättigheter, demokrati och utveckling är inbördes beroende i mycket hög grad.

För det andra önskar vi betona att vår prioritering är kampen mot fattigdom, och att vi inte kommer att lyckas utan en global strategi för metoder för demokratisering och utveckling.

För det tredje skulle vi vilja insistera på en villkorlig strategi som bygger på två tillvägagångssätt: positiv diskriminering för länder som uppnår större framsteg samt negativ diskriminering i fall av grova och ihållande kränkningar.

För det fjärde skulle vi vilja betona Cotonouavtalets utomordentliga betydelse, med tanke på dess utvidgade tillämpning på 77 länder samt effektiviteten och flexibiliteten i den suspensiva klausul som fastställs i artikel 96, som därigenom gör det till det enda avtal som har lett till sanktioner och som fungerat relativt väl.

För det femte skulle vi vilja insistera på att en av våra styrande principer är genomblickbarhet.

För det sjätte stöder vi alla åtgärder som syftar till att nå millenniemålen, och i detta avseende välkomnar vi beslutet vid G8-mötet om att avskriva skulderna för jordens 18 fattigaste länder.

För det sjunde skulle vi vilja vädja om ett större engagemang från de länder som vi samarbetar med när det gäller att uppnå dessa mål.

För det åttonde beklagar vi vissa kommissionsbeslut som vi inte instämmer i, exempelvis det om att häva sanktionerna mot Sudan, med tanke på de allvarliga händelserna i Darfur.

  Glyn Ford (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för internationell handel. – (EN) Herr talman! Mitt utskott välkomnar Vittorio Agnolettos betänkande, som vi stöder helt och fullt med mycket få reservationer. Vi antog faktiskt vår ståndpunkt, som upprepar det som Vittorio Agnoletto har sagt, med 20 röster mot 1.

Som kommissionsledamoten sa är det dags för en ny granskning, nu 14 år efter det att man började infoga dessa avtal om mänskliga rättigheter. Sedan 1995 har klausulen åberopats vid tolv tillfällen. Vi har åberopat den mot Niger, Guinea-Bissau, Centralafrikanska republiken, Togo, Haiti – varifrån jag just har återvänt från ett valobservatörsuppdrag, Komorerna, Elfenbenskusten, Fiji, Liberia och Zimbabwe. Klausulerna om mänskliga rättigheter har också förhindrat slutandet av avtal med Australien och Nya Zeeland samt med Vitryssland, till följd av Aleksandr Lukasjenkos ökande auktoritära styre.

Vi välkomnar att klausulen infogas och skulle vilja utvidga den till att också omfatta sektoriella handelsavtal. Vi anser att det borde finns särskilda och kanske mer mångskiftande riktmärken som svar på brott mot mänskliga rättigheter. Vi ber kommissionen att inrätta en övervakningsmekanism som kopplar genomförande och tillfälligt upphävande av handelsavtal och självständiga handelsåtgärder till förmånsländernas efterlevnad av grundläggande demokratiska normer och respekt för mänskliga och minoriteters rättigheter, såsom de fastställs i Europaparlamentets årsrapport om mänskliga rättigheter i världen.

Om jag tolkade kommissionsledamoten rätt: om vårt engagemang är inbegripet när det gäller antagandet av klausulen i handelsavtal och övriga avtal, är det inte formellt inbegripet vad gäller genomförandet av klausulen. Vi ber dock kommissionen att på eget initiativ engagera Europaparlamentet mer systematiskt i bedömningen av genomförandet av klausuler om mänskliga rättigheter och av liknande krav i framtiden.

  Giorgos Dimitrakopoulos, för PPE-DE-gruppen. – (EL) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag skulle vilja börja med att gratulera föredraganden, Vittorio Agnoletto, för det utmärkta betänkande som han har lagt fram.

Jag anser att det är viktigt att Agnoletto i sitt betänkande hänvisar till den nya roll som Europaparlamentet måste axla, inte bara med tanke på förhandlingsavtal med tredjeländer, utan också när det gäller tillämpning och kontroll. Detta skulle avsevärt förändra den interinstitutionella ram inom vilken dessa avtal sluts.

Vittorio Agnoletto gör rätt i att rekommendera en utvidgning av klausulen om mänskliga rättigheter till att omfatta alla sektorer och länder, och han baserar denna ståndpunkt på ett intressant prejudikat. Han gör rätt i att efterlysa bättre kontroller och ett bättre övervakningsförfarande för att fastställa om alla parter efterlever det som de har undertecknat, eftersom det ofta är lätt att underteckna men svårare att efterleva, som ni känner till. Agnoletto gör rätt i att bland annat nämna behovet av en tillämpningsmekanism för avtal. Han gör rätt i att insistera på att den människorättsliga dimensionen borde betonas starkt i denna mekanism. Slutligen har han rätt i sin slutgiltiga slutsats om att tiden äntligen är mogen för oss att se över en ny klausul med ett innehåll som återspeglar allt det som vi diskuterar och allt det som vi berömmer, eller vid andra tillfällen kritiserar, under den europeiska processen.

Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater har, som ni känner till, lagt fram ett ändringsförslag som, så vitt jag förstår, Vittorio Agnoletto godtar, och gruppen stöder följaktligen hans betänkande.

  María Elena Valenciano Martínez-Orozco, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman! Respekten för demokratiska principer och grundläggande mänskliga rättigheter, såsom de fastställs i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, påverkar parternas inrikes- och utrikespolitik och är grundläggande i Europeiska unionens internationella avtal.

Den klumpiga och vaga formuleringen i demokratiklausulen, som jag precis har hänvisat till, har många begränsningar och saknar de mekanismer som krävs för att få den att fungera ordentligt. Följden blir att klausulen ofta utnyttjas som ett alibi eller retoriskt exempel, utan att få några faktiska konsekvenser.

Avsikten med det betänkande som vi i dag diskuterar är att få ett slut på denna situation, och följaktligen öka klausulens effektivitet i rättsligt avseende. Från socialdemokraternas sida har vi därför lagt fram åtskilliga förslag som har tagits upp i detta betänkande, något som gläder oss mycket. Jag skulle vilja ta detta tillfälle i akt för att gratulera Vittorio Agnoletto och tacka honom för hans arbete och förståelse.

Vi vill dock inte göra oss några illusioner. Detta initiativbetänkande kommer ännu en gång att stå öga mot öga med verkligheten när vi står inför tillämpningen av klausulen.

Europeiska unionen måste främja infogandet av klausulen i linje med rekommendationerna i detta betänkande, och det är detta som vi uppmanar till i dag i kammaren. Vi kommer att behöva stor politisk vilja från unionens sida även i fortsättningen, så att respekten för de mänskliga rättigheterna verkligen skapar mervärde i internationella avtal och i främjandet av värdighet, och så att infogandet av klausulen inte blir tomma ord och att den används på ett hycklande sätt och enbart tillämpas när det passar våra intressen. Av denna anledning behöver vi ett EU med ett äkta engagemang i mänskliga rättigheter. Ett effektivt, trovärdigt och sammanhängande engagemang.

Vi kan införa ett varningssystem för att identifiera kränkningar av mänskliga rättigheter, som gör det möjligt för oss att agera korrekt och reagera i tid. EU måste bibehålla ömsesidigheten när det gäller att tillämpa klausuler om mänskliga rättigheter, eftersom vi måste ha förmåga att upprätthålla en uppriktig och öppen dialog med de länder som vi ingått avtal med, och vi måste också kunna lyssna till partnerländernas kritik, i förhållande till hur vi européer behandlar deras medborgare, till exempel, och reagera i enlighet därmed.

EU måste behålla en trovärdig ståndpunkt. Mänskliga rättigheter får inte utnyttjas som ett förhandlingsobjekt. Vi kan inte sluta försvara dem på bekostnad av andra aktuella intressen. EU måste agera ärligt och tydligt. Vi måste uppmana till att dödsstraffet upphör i Indien, Kina, Japan och Förenta staterna. Vi måste kräva ett slut på tortyren, var den än äger rum, må det så vara i Guantánamo, Irak eller Syrien.

I en värld som är besatt av kortsiktiga vinster och kortsiktig säkerhet kan vi inte sänka vår gard när det gäller att försvara våra allmängiltiga rättigheter.

  Sajjad Karim, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! I maj 1995 beslutade rådet att en klausul där mänskliga rättigheter framhålls bör inbegripas som en grundläggande komponent i alla bilaterala avtal i syfte att främja grundläggande rättigheter och EU:s demokratiska ideal.

Under de tio år som gått sedan klausulen infördes har den stått emot EG-domstolens stränga granskning och införts i över 50 av EU:s avtal. Under dessa tio år har emellertid EU fått kritik för att man inte har lyckats omsätta redskapen för mänskliga rättigheter på området för yttre förbindelser i handling. Det har också blivit alltmer uppenbart att de grundläggande mänskliga rättigheterna, som man försöker skydda i denna klausul, alltjämt går förlorade när man har att göra med nyckelländer, strategiska partnerskap och realpolitisk dubbelmoral.

Som ett belysande exempel vill jag hänvisa till att den debatt som sattes i gång vid valet av den nya palestinska myndigheten, som tydligt visade att genomförandet huvudsakligen beror på EU:s politiska vilja att prioritera frågan om mänskliga rättigheter framför ekonomiska och politiska intressen, trots våra skriftliga krav. Innan den demokratiskt valda myndigheten hade möjlighet att organisera sig, var avtalet mellan EU och Palestina uppe till granskning på grundval av mänskliga rättigheter på ett sätt som både rådet och kommissionen har avfärdat som gagnlöst, eftersom det skulle ta bort inflytande. Vad svarar EU i samband med utfrågningar om associeringsavtalet mellan EU och Israel, trots listan över fall då Israel trotsat säkerhetsrådets resolutioner och visat uppenbar likgiltighet för Internationella domstolen, eftersom landet fortsätter att annektera östra Jerusalem och förneka det palestinska folket rätten till självbestämmande?

Jag har riktat stark kritik mot hanteringen av associeringsavtalet mellan EU och Israel, och fingranskat den exakta tillämpningen av klausulen för mänskliga rättigheter vid talrika tillfällen här i sessionssalen. Ändå hör jag inget annat än förskönande omskrivningar, som exempelvis att vi måste bevara vårt inflytande och fortsätta dialogen. Om rådet och kommissionen inte i klartext kan tala om för parlamentet hur man använder klausulen om mänskliga rättigheter på ett sammanhängande och effektivt sätt som samtidigt medger insyn, hur kan man då förvänta sig att parlamentet ska vara redo att ge sitt samtycke till nya internationella avtal?

Det vaga kriteriet och de bristfälliga förfarandena i detta instrument har inte hjälpt mig att tränga in i den logik som ligger bakom vissa av EU:s beslut, inte heller hjälper det EU att försvara sig mot anklagelser om ambivalens och diskriminering gentemot allvarliga brott mot mänskliga rättigheter. I en reviderad text måste det finnas en konkret, stegvis genomförd mekanism, från dialog till varningssignaler, samt en mångfald av verktyg, från intelligenta sanktioner till upphävande, vilket ger våra interventioner mot ständiga överträdelser mer inflytande och auktoritet. Dessutom borde instrumentet grundas på principen om ömsesidighet eftersom brott sker både på EU:s mark och utomlands. Om det är något som står klart efter kontroversen om olaglig CIA-verksamhet inom EU, så är det att EU har misslyckats med att se om sitt eget hus när det gäller mänskliga rättigheter.

Betydelsen av den senaste tvisten i kriget mot terror kan inte överdrivas. Den krossar effektivt EU:s självbelåtenhet när det gäller dess eget förflutna i fråga om de mänskliga rättigheterna, med utredningar som inletts av Europarådet och parlamentet med varningar om att sanktionsmekanismen i artikel 7 kan komma att användas. Det är dags för EU att engagera sig i en djupgående och heltäckande granskning samt att förbinda och balansera de yttre och inre aspekterna av sin människorättspolitik.

Medan EU har kämpat med att på ett konsekvent och systematiskt sätt främja en sammanhängande uppfattning om mänskliga rättigheter, har parlamentet fått beröm av frivilligorganisationer för den positiva effekt som återupplivandet av underutskottet för mänskliga rättigheter har haft. Under Hélène Flautres ordförandeskap har underutskottet gått från den ena styrkeuppvisningen till den andra, och i samband med utnämningen av Michael Matheson har vi nu vidtagit åtgärder för genomförandet av riktlinjer för mänskliga rättigheter.

Jag ska avsluta genom att säga att i takt med att mänskliga rättigheter får en alltmer framträdande plats på en rad utrikes- och säkerhetspolitiska områden, och eftersom övergripande frågor kräver ett mer konsekvent deltagande, måste vår kunskap och skicklighet bygga på gemensamt beslutsfattande när det gäller att inleda samråd och upphäva avtal på grundval av mänskliga rättigheter.

  Hélène Flautre, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! Den klausul som vi i dag diskuterar utgör grunden till och legitimerar Europeiska unionens åtgärder mot tredjeländer när det gäller respekt för mänskliga rättigheter. I Vittorio Agnolettos betänkande läggs några viktiga förslag fram, som har samlat en oerhört bred enighet i kammaren, som ni kan se. Denna klausul lider av några brister. För det första saknar den likformighet: klausulens formulering kan variera mellan olika typer av avtal. Jag och föredraganden skulle vilja förorda en bättre klausul för att öka dess politiska och rättsliga verkan. Det måste till exempel tydligt fastställas att parterna i dessa avtal ska efterleva de internationella normer och åtaganden som åläggs dem.

För det andra saknar denna klausul i de flesta fall, vilket redan har betonats, konkreta och förstärkta metoder. För att vara konsekvent måste Europeiska unionen upprätta sådana metoder. Vi kan inte förvänta oss att förbli trovärdiga inför våra partner om vi å ena sidan hävdar att vi vill att respekt för mänskliga rättigheter ska utgöra en väsentlig beståndsdel i vår politik, men å andra sidan inte vidtar nödvändiga åtgärder när dessa länder systematiskt kränker rättigheterna. För tillfället utgör förmodligen AVS-avtalen den mest avancerade modellen, och den borde vara vår inspirationskälla.

Mekanismen för att stärka klausulen måste också graderas. Vi får inte bara se den som tillrättavisningar för kränkningar av de mänskliga rättigheterna, utan också som ett sätt att bidra till stärkandet av de mänskliga rättigheterna i tredjeländer. Det är därför som den positiva strategin för den människorättsliga klausulen är så viktig.

Med tanke på parlamentets roll, och för att garantera att vår politik är konsekvent, trovärdig och genomblickbar, är det absolut nödvändigt att vi engagerar oss på alla stadier av klausulens förstärkande. När parlamentets resolutioner innehåller hänvisningar till klausulen, eller krav på lämpliga åtgärder som bör vidtas, borde rådet lyssna till dessa krav och bedöma om de är lämpliga.

Den andra grundläggande punkten är länken mellan klausulen och strukturerna för politisk dialog. Länken mellan denna klausul och skapandet av ”underutskott för mänskliga rättigheter” måste vara tydlig, och dessa utskott bör också stärkas. Med anledning av detta finner jag det också beklagligt att man har lättat på Europeiska unionens krav, särskilt för vissa av våra grannländer. Om vi vill genomföra denna klausul på ett effektivt sätt måste vi skapa de forum som krävs för ett öppet och konstruktivt utbyte av synpunkter på mänskliga rättigheter.

Med tanke på ömsesidighetsprincipen måste dialogen också vara ömsesidig, särskilt vid en tidpunkt när några av våra medlemsstater utpekas på grund av deras politik för bekämpande av terrorism, till exempel, eller på grund av omänskliga villkor i fängelserna. Vi måste kunna lyssna till all tänkbar kritik från våra partner.

Slutligen är det viktigt att de mänskliga rättigheterna inte enbart blir en fråga för våra utrikesministrar, utan för alla regeringsorgan. Det är därför som jag, liksom föredraganden, förordar att klausulen blir en ”väsentlig beståndsdel” i alla avtal, och att parlamentet inte längre borde ge sitt samtycke till nya avtal som inte innehåller en klausul om mänskliga rättigheter och demokrati.

  Jiří Maštálka, för GUE/NGL-gruppen. – (CS) Mina damer och herrar! Jag skulle vilja gratulera föredraganden till ett utomordentligt betänkande. Enligt min mening är det välbalanserat och objektivt, och framför allt ger det oss en utmärkt sammanfattning inte bara av det som har uppnåtts på området mänskliga rättigheter, utan också av de viktiga aspekter som vi måste sikta in oss på i framtiden. Jag skulle vilja nämna följande nyckelområden.

För det första ansluter jag mig till uppfattningen att de mänskliga rättigheterna inte enbart borde förstås som civila och politiska rättigheter, utan att det är helt oumbärligt att även fokusera på ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, och inte bara för att uppnå FN:s millenniemål. För det andra borde vi bygga på de positiva erfarenheter som hittills har nåtts tack vara Cotonouavtalet, och se till att klausulerna om att upprätthålla mänskliga rättigheter och demokratiska principer infogas i alla sektorsavtal och alla avtal med utvecklade stater, för att uppnå lika villkor för alla parter i avtalet. För det tredje är det nödvändigt att betona genomförandet av så kallade positiva åtgärder för att motivera stater och att använda negativa åtgärder endast där det är helt oumbärligt, när det inte finns andra utvägar. När man bedömer sådana val är det naturligtvis nödvändigt att överväga hur åtgärderna påverkar vanliga medborgare.

Enligt min åsikt är en av nyckelfaktorerna när det gäller att säkerställa öppenhet för Europaparlamentet och det civila samhället att spela en större roll vid genomförandet av klausulen om mänskliga rättigheter och demokratiska principer. Kommissionens och rådets arbete har hittills inte tillåtit mycket insyn, och det har ofta varit missledande, vilket givit upphov till oro för att politiska, strategiska och kommersiella intressen leder till att ett konsekvent genomförande av tydligt definierade normer åsidosätts. Om vi ska öka öppenheten och demokratiseringen i beslutsprocesserna är det helt nödvändigt att Europeiska kommissionen regelbundet informerar parlamentet och berörda parter på det offentliga området, idealet vore årligen, om genomförandet av klausuler som rör upprätthållandet av de mänskliga rättigheterna och de demokratiska principerna, inbegripet studier av individuella fall och av rådets strategi under en fastställd period, av framgången för givna åtgärder och föreslagna tillvägagångssätt för framtiden, ifall en situation inte förbättras. Det kommer naturligtvis att bli grundläggande med en objektiv metod och ett tydligt förfarande för att genomföra den förutnämnda klausulen.

  Gerard Batten, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Denna klausul utformades för tio år sedan och tillämpades i särskilda avtal. Med detta betänkande vill man skapa nya kriterier som ska tillämpas mellan EU:s medlemsstater och tredjeländer. Om klausulen överträds skulle det leda till att avtalen med dessa länder upphävs.

I detta betänkande kritiseras det faktum att klausulen inte existerar på tre stora områden, nämligen jordbruk, fiske och textilier. Demokrati och mänskliga rättigheter ska naturligtvis uppmuntras i alla de världens stater som är så olyckligt lottade att de inte redan har dessa förmåner. Alla vettiga demokratiska stater borde utnyttja sina förbindelser – av diplomatisk, handelsmässig eller till exempel kulturell natur – med övriga länder för att uppmuntra tillväxten av demokrati och mänskliga rättigheter, något som mitt land, Storbritannien, har gjort under många år.

I detta betänkande hävdas det dock att klausulen måste tillämpas lika i alla länder. Har man verkligen tänkt igenom detta? I så fall ska den tillämpas i Kina och övriga utvecklingsländer i Fjärran östern samt i andra delar av världen. Många arbetstillfällen beror på handelsförbindelser med Kina, och antalet kommer att öka i framtiden. Menar vi på allvar att vi kommer att skapa en historisk omsvängning genom att tala om för Kina att det ska bli ett demokratiskt land med fullständiga mänskliga rättigheter över en natt, enbart på grundval av ett betänkande från Europaparlamentet? Det tror jag inte.

I dag har Förenta nationerna ställt krav på att Guantánamo Bay ska stängas, och det kvarstår många människorättsfrågor när det gäller vad amerikanerna gör i Guantánamo Bay. Om detta avtal ska tillämpas lika gentemot alla länder, innebär det att vi kommer att upphäva förbindelserna med Förenta staterna om vi anser att landet bryter mot de mänskliga rättigheterna i Guantánamo Bay?

Jag slogs också av kommissionens arrogans när den kräver att andra länder, som till exempel Kina och Japan, ska överge dödsstraffet om de vill bevara förbindelserna med EU. Jag anser att det är ett otänkbart intrång i övriga länders demokratiska och suveräna rätt att ha ett straffrättsligt system som passar dem och deras medborgare snarare än Europeiska unionen. Europeiska unionen underminerar själv demokratin i alla sina medlemsstater. Jag vet av egen erfarenhet hur Storbritanniens demokrati har underminerats av vår förbindelse med Europeiska unionen och av vår ökande politiska integration mot ett Europas förenta stater. Så jag anser att när det gäller demokrati borde kanske Europeiska unionen se om sitt eget hus först. Den kanske skulle kunna börja med att rikta uppmärksamheten mot resultaten i de nederländska och franska omröstningarna om konstitutionen.

Jag anser inte att detta betänkande är ordentligt genomtänkt. Ja, vi vill ha demokrati och mänskliga rättigheter i alla världens länder. Men låt oss försöka vara ett föredöme när det gäller vänskap, snarare än att fastställa kriterier och villkor som inte kommer att uppfyllas.

  Ryszard Czarnecki (NI). – (PL) Herr talman! Om våra efterträdare försöker utvärdera Europeiska unionens viktigaste värden och fördelar ett hundra år framåt i tiden, kommer de att notera att en av huvudanledningarna till unionens uppkomst var att försvara och främja mänskliga rättigheter i hela världen. Vi borde hålla fanan högt för mänskliga rättigheter vid alla tidpunkter och inte sänka den under ogynnsamma omständigheter, vilket tyvärr händer ibland.

Vår beryktade dubbelmoral oroar mig. Vi är väl förberedda för att kräva respekt för de mänskliga rättigheterna och att döma vissa länder som misslyckas med detta. När det kommer till de största länderna, eller länder som är särskilt viktiga i ekonomiskt avseende för företag i unionens medlemsstater, är vi emellertid lika beredda att tiga när det gäller mänskliga rättigheter, eller så viskar vi om dem. Denna fördärvande dubbelmoral är en skamfläck på unionens heder. Det är en skamfläck på vår vackra blåa flagga med dess guldstjärnor.

Mänskliga rättigheter måste också förstås mot en ekonomisk bakgrund. Det är därför som vi stöder beviljandet av skuldlättnad för utvecklingsländer, som Fernando Fernándes Martín nämnde. Vi är dock också för övervakning av verkställandet av EU-bistånd för att se till att det inte används för att stödja diktaturer i Afrika och Asien.

Jag anser att det är värt att betona behovet av att infoga klausuler om mänskliga rättigheter och demokrati i de sektorsavtal som vi ingår när det gäller jordbruk, fiske och textilier till exempel. Avslutningsvis måste vi alltid komma ihåg att när det gäller mänskliga rättigheter är det aldrig möjligt att säga att allt som skulle göras har gjorts.

  Simon Coveney (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Det gläder mig att få en möjlighet att tala om Vittorio Agnolettos initiativbetänkande om klausulen om mänskliga rättigheter och demokrati i Europeiska unionens avtal. Jag anser att detta är ett ambitiöst och seriöst initiativ av föredraganden. Han har lagt fram ett betänkande som underutskottet för mänskliga rättigheter inom utskottet för utrikesfrågor har beskrivit som ett av de viktigaste betänkandena sedan en bra tid tillbaka.

Klausuler om mänskliga rättigheter har ingått i EU:s internationella överenskommelser och handelsavtal i över 50 år. Som kommissionsledamoten sa så gäller de över 120 olika länder. I detta betänkande bedöms effektiviteten hos dessa människorättsklausuler när det gäller genomförande och iakttagande, och man föreslår nya sätt för att förstärka klausulen som skulle göra den mer effektiv och bättre övervakad.

Klausuler om mänskliga rättigheter har tidigare haft viss framgång. Men om sanningen ska fram har många av klausuler om mänskliga rättigheter i EU-avtal med tredjeländer inte ens varit värda papperet som de skrivits på. En förbindelse grundad på handel och samarbete utvecklas således till följd av ett avtal, ändå begås fortfarande grundläggande och tydliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Klausuler om mänskliga rättigheter ignoreras eller tas inte på allvar, men det leder inte till några konsekvenser. Detta är en beklagansvärd situation. EU har inte bara missat ett tillfälle att utnyttja sitt betydande inflytande bättre för att höja normerna för mänskliga rättigheter; det underminerar också EU:s trovärdighet på ett politiskt nyckelområde.

I betänkandet beskrivs detaljerat hur en ny klausul om mänskliga rättigheter borde se ut, hur den skulle kunna övervakas och genomföras för att bli mer effektiv och vad följderna för brott mot klausulen skulle bli i olika fall. I själva verket finns det två syften med betänkandet. Det första är att se till att en ny och förbättrad klausul om mänskliga rättigheter och demokrati, som grundas på respekt för internationell rätt och allmänt erkända EU-konventioner, infogas i alla nya internationella avtal som EU ingår. Det andra är att en mekanism måste införas för att bättre övervaka att klausulen om mänskliga rättigheter iakttas, så att brott mot klausulen får en rad faktiska följder för det övergripande avtalet. Detta skulle trygga att de mänskliga rättigheterna får den slags politiska prioritering som kommissionen har talat om i dag.

  Richard Howitt (PSE). – (EN) Herr talman! Ännu en gång under det senaste året har EU anklagats för att misslyckas med sitt åtagande för mänskliga rättigheter genom att vägra att effektivt använda människorättsklausuler inom handels- och samarbetsavtal. Ett viktigt prejudikat fastställdes i Uzbekistan efter massakern i Andisjan, men det faktum att reaktionen inte kom förrän efter fyra månader är en dyster redogörelse för den brist på allvar som man tidigare givit klausulerna.

Trots en enorm oro för de mänskliga rättigheterna och EU:s inflytande i Mellanöstern, har klausuler om mänskliga rättigheter aldrig åberopats i förbindelser med Egypten, Israel eller Tunisien, i det senare fallet trots kraftfulla uttalanden av EU förra året när det gällde kontroll av yttrandefriheten och blockering av icke-statliga organisationers finansiering.

När det gäller AVS-länderna erkänner jag att så kallade samråd enligt artikel 96 har ägt rum med 15 länder under de senaste åtta åren, och i 11 fall har det vidtagits lämpliga åtgärder. EU behåller emellertid nära förbindelser med Angola, Etiopien och Rwanda trots att unionen fördömt överträdelser där och utan några egentliga påtryckningar eller åtgärder för att följa upp dessa fördömanden. Eritrea har hittills inte reagerat nämnvärt på utspelen: tvångsvärnplikt, godtyckliga fängslanden, övergrepp mot flyktingar och användningen av tortyr fortsätter.

Hur kan vi säkerställa att samråden om människorättsklausulerna blir framgångsrika? Det krävs engagemang från tredjeländernas sida. Det verkar i dag i alltför stor utsträckning bero på hur stort beroendet av EU-finansiering är. Det krävs samordning mellan donatorer, så som skedde efter kuppen i Centralafrikanska republiken 2003 till exempel. Kränkningarna måste fastställas och likaså de åtgärder som måste vidtas för att rätta till dem, som i fallet med Guinea-Bissau, när fria och rättvisa val hölls inom den fastställda tidsplanen. Det krävs även en bibehållen nära politisk dialog, något som kan blockeras och – som vi såg i dag – tyvärr saknades i fallet med Iran.

Vi håller med kommissionsledamoten om att politiska skäl alltför ofta blockerar medlemsstaternas åtgärder. Jag anser inte att kommissionsledamoten är arrogant; jag anser att det är nobelt av henne att upprätthålla EU:s orubbliga engagemang när det gäller att sätta stopp för dödsstraffet. Det är hisnande att UK Independence Party i morse sa att vi skulle kunna se mellan fingrarna när det gäller brott mot mänskliga rättigheter och Kina bara för att vi har en effektiv handel med dem. Jag vill gratulera kommissionsledamoten och föredraganden.

(Applåder)

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE). – (ES) Herr talman! Jag är verkligen nöjd med kammarens stora enighet när det gäller idén om att utveckla och befästa demokratin och rättsstatsprincipen, liksom att respektera mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, vilket är ett övergripande syfte med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och måste utgöra en integrerad del av Europeiska unionens utrikespolitik – även om detta borde gälla i ännu högre grad.

Jag säger att detta borde gälla i ännu högre grad, eftersom det finns många, alltför många, exempel på hur dessa principer tonas ned, eller till och med åsidosätts, till förmån för särskilda ekonomiska, kommersiella eller politiska intressen, vilket har framhållits tidigare. Det stämmer att klausulen om mänskliga rättigheter och demokrati – det är under den beteckningen vi känner den – har infogats i över 50 avtal och att detta påverkar 120 länder, men det stämmer också att efterlevnadsgraden och vår kravnivå när det gäller att klausulen ska efterlevas varierar betydligt.

Efter att ha tillämpat detta system i tio år måste vi därför se över och vidta särskilda förbättrande åtgärder, och jag skulle därför vilja gratulera Vittorio Agnoletto till hans arbete, till hans betänkande och till hans slutsatser, som vi naturligtvis instämmer i.

För det första skulle jag vilja betona att vi måste ha i åtanke att många avtal med utvecklingsländer och sektorsavtal, exempelvis gällande textilprodukter, jordbruk och fiske, inte ännu innehåller någon sådan klausul, och att det är en uppenbar brist.

För det andra har ännu inte den ömsesidiga dimensionen utnyttjas fullt ut trots att klausulen tillämpas på både Europeiska unionen och tredjeländer, som Maria Elena Valenciano Martínez-Orozco har nämnt. Jag menar att Europeiska unionen måste börja med att statuera ett exempel.

För det tredje är den allmänna formuleringen en av de faktorer som har komprometterat tillämpningen av klausulen, eftersom den inte tillhandahåller exakta metoder för positiva eller negativa ingripanden mellan Europeiska unionen och tredjeländer, vilket leder till att rådets krav och de nationella kraven från medlemsstaterna går före mer allmänna krav på mänskliga rättigheter.

Av alla dessa anledningar stöder vi utarbetandet av en ny text för en mönsterklausul för att förbättra den nuvarande formuleringen i den så kallade artikel 2, för att garantera ett mer sammanhängande, effektivt och genomblickbart tillvägagångssätt när det gäller EU:s politik om mänskliga rättigheter i avtal med tredjeländer.

(Applåder)

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman! Vi diskuterar klausulerna om respekt för mänskliga rättigheter som EU ålägger de länder vi har att göra med. Det må vara så, men borde vi inte först se om vårt eget hus, innan vi kritiserar andra?

I mitt land, Frankrike, till exempel, liksom i resten av EU, håller förtrycket från den politiska korrektheten på att bli helt oacceptabelt. I teorin kan man säga vad man vill om massinvandring, men om man motsätter sig den blir man dömd för uppvigling till rashat. Om man, vilket hände nyligen, nämner islamiseringen av Alsace, även som vald företrädare, blir man måltavla för skamliga fördömanden som inte leder till någonting annat än att ställa dem som yttrade dessa i dålig dager. I teorin kan man säga vad man vill om samtidshistorien, men i praktiken kan man enbart göra det under förutsättning att man följer en kommunistinspirerad lag, annars riskerar man fängelse. Jag har själv förlorat, åtminstone tillfälligt, min tjänst vid universitetet i Lyon eftersom jag bestred denna lag vid en politisk presskonferens. Om man säger att man föredrar naturliga familjer framför homosexuella partnerskap riskerar man återigen att dömas, som en fransk parlamentsledamot från majoritetspartiet nyligen varseblev. En borgmästare har inte rätt att ge en landsman företräde framför en utlänning vid tilldelandet av subventionerat boende, inte heller kan en individ ge denna typ av företräde på något område. Jag skulle kunna ge er fler exempel.

Varje grupp, varje lobbyverksamhet, varje minoritet och varje undantag har utvecklat sina egna metoder för att utöva påtryckningar, skrämma och förfölja majoriteten, med myndigheternas aktiva eller passiva medverkan. Mina damer och herrar! Under dessa omständigheter vore det bra om vi såg om vårt eget hus, innan vi tvingar på våra partner en klausul som ni verkar tolka fullständigt ensidigt.

  Georgios Papastamkos (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Den demokratiska principen i unionens utrikesförbindelser, som vi i dag diskuterar till följd av betänkandet av Vittorio Agnoletto, som jag vill gratulera, väcker en mängd avgörande frågor. Jag ska av tidsmässiga skäl begränsa mig till fem av dem.

Första frågan: kommer unionen att fortsätta begränsa sig till den mer eller mindre förklarande karaktär som klausulen om mänskliga rättigheter och demokrati har, eller kommer den att försöka – och detta är mitt förslag – att upphöja den demokratiska principen till ett lämpligt rättsligt medel, till ett villkor för smidigt fungerande avtal med tredjeländer?

Andra frågan: är de selektiva reservationerna i demokratiklausulen tillåtna? Är den differentierade kraften i formuleringen av den aktuella principen tillåten? Svaret är uppenbart. Trovärdigheten när det gäller åberopande av demokrati, rättsstatsprincipen, mänskliga rättigheter och grundläggande friheter måste lyda regeln om enhetliga normer.

Tredje frågan: är komponenter som motkandidater i val och fria val i sig själva tillräckliga för att ett system ska kunna karaktäriseras som demokratiskt? Det moderna demokratiska livet ställer krav som flätas samman med kvaliteten på demokratin. Det ställer krav på deltagande civila rättigheter och horisontell politisk ansvarsskyldighet. Det ställer krav på ett ärligt styre, institutionell säkerhet och social sammanhållning.

Fjärde frågan: tänker unionen – tänker vi, den demokratiskt legitimerade kammaren framför alla andra – godkänna kvalitativa indikatorer för att mäta och utvärdera den demokratiska skötseln av vår privatekonomi och kommersiella partner samt, ännu viktigare, av det som hör till tredjeländer i Europa som uppmanas, eller kommer att uppmanas, att uppfylla de så kallade Köpenhamnskriterierna?

Femte och sista frågan: när det gäller EU:s externa förbindelser åberopas demokratiprincipen och marknadsekonomi sida vid sida och i samma andetag, men i praktiken krävs prioritet för marknadsekonomin. Om vi inte tänker göra någonting annat, ska vi återställa denna balans?

  Panagiotis Beglitis (PSE). – (EL) Herr talman! Jag i min tur skulle vilja inleda genom att gratulera min vän Vittorio Agnoletto till det viktiga betänkande som han har lagt fram för oss.

Infogandet av klausulen om mänskliga rättigheter i Europeiska unionens avtal sedan början av 1990-talet har varit en politisk och institutionell spjutspets. När vi i dag utvärderar den måste vi dock vara ärliga och säga att resultaten inte är särskilt bra. Detta beror i huvudsak på bristen på politisk vilja från medlemsstaternas sida, som kommissionsledamoten så ärligt och djärvt sa, på selektiv lyhördhet när det gäller klausulens tillämpning, på dubbelmoralens utbredning, på nationella intressen som har fått väga tyngst och egoistiska hänsyn när det gäller Europeiska unionens gemensamma och bestämda ståndpunkt.

Det finns otaliga exempel, och denna situation skapar allvarliga problem för EU-institutionernas trovärdighet bland EU-medborgarna. Å ena sedan kan Europeiska unionen frysa förbindelser och avtal – Glyn Ford talade om det och gav exempel – och å andra sidan gör unionen inget när det begås kränkningar av mänskliga rättigheter i Tunisien, Egypten, Israel eller Turkiet. I förbindelser med Ryssland, Kina och Förenta staterna går strategiska intressen före respekt för mänskliga och minoriteters rättigheter.

Bestämmelsen om enhällighet när det gäller att vidta åtgärder och upphäva avtal kommer att fortsätta förgöra alla seriösa ansträngningar. Europeiska unionen kommer inte att lyckas anta en dynamisk utrikespolitik med enhällighetsförfarandet. Denna synpunkt måste åter läggas fram i debatten om EU:s framtid. Jag instämmer i alla de förslag som min vän Vittorio Agnoletto har lagt fram. Vi måste dock förstå att den allvarliga bristen när det gäller utrikespolitiken och politiken för de mänskliga rättigheterna beror på och hör samman med dess transnationella karaktär och enhällighetsbestämmelsen, bakom vilken nationella intressen och en mängd politiska egenintressen och prioriteringar gömmer sig. Annars kommer klausulerna tyvärr att förbli inaktiva, hur starka de än är.

  Cem Özdemir (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, kommissionsledamot Ferrero-Waldner, kommissionsledamot Frattini! Jag skulle vilja uttrycka ett varmt tack till föredraganden för detta betänkande. Det står klart från det gensvar det fått att det röner ett mycket brett godkännande. Vi har från olika kretsar redan hört hur mycket enklare vi tycker det är att kritisera små stater som Myanmar och påtvinga dem sanktioner än att göra det med stora stater, där ekonomiska intressen står på spel. Därför har vi ett problem, ett dilemma, och det är ett problem som vi öppet borde ta itu med, i stället för att gå som katten kring het gröt. Europeiska unionen har ett trovärdighetsproblem, ett problem med dubbelmoral, och detta är något som vi måste överväga i den aktuella situationen med dessa karikatyrer och vad som har kallats en kulturkrock. Vi håller med om många av de punkter som tas upp i betänkandet.

Jag skulle emellertid vilja påpeka att vi kommer att ta upp en liknade fråga – den om Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter – under en kommande debatt i kammaren. Byrån kommer att behandla många av de frågor som vi själva tar upp i dag. Jag skulle vilja uppmärksamma ledamöterna på att vi inte bara kommer att kunna använda denna byrå för grundläggande rättigheter för att förbättra skyddet av mänskliga rättigheter inom Europeiska unionens medlemsstater, utan också som ett slags system för tidig varning som informerar oss om vad som pågår i omkringliggande stater och hur det står till med de mänskliga rättigheterna där. Detta ger oss en unik möjlighet att förbättra EU:s politik för mänskliga rättigheter. Kammaren kommer att fatta ett beslut om detta mycket snart, och jag ber er att stödja det.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Jag skulle vilja göra tre yttranden när det gäller klausulen om mänskliga rättigheter.

För det första ska det påpekas att denna klausul mycket sällan åberopas: det har bara skett 12 gånger sedan 1995. Om vi jämför detta med det antal odemokratiska stater som Europeiska unionen sluter avtal med, måste klausulen i de flesta fall anses överflödig för alla ändamålsenliga syften.

Min andra anmärkning rör medlemsstaternas politik om invandring och asyl, som föredraganden önskar jämställa med klausulen om mänskliga rättigheter. Detta ter sig som något orealistiskt för mig och är hur som helst inte särskilt önskvärt, särskilt när utvecklingsländer ska inbjudas att kritisera mottagandet av deras egna landsmän som söker asyl inom EU. Vi borde faktiskt vara noga med att uppmuntra dessa stater att ta tillbaka dem av deras landsmän som inte är kvalificerade för politisk asyl här. Erfarenheten har dock visat att fallet ofta är det omvända.

Slutligen är det inte önskvärt att engagera icke-statliga organisationer i bedömningen av tillämpningen av klausulen om mänskliga rättigheter när det gäller tredjeländer. Dessa organisationer har ingen som helst legitimitet, och borde inte ges politiskt ansvar av detta slag. EU borde, om något, kunna ta större hänsyn till det som sker med skattebetalarnas pengar.

  Bogusław Sonik (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Verklig respekt för klausulerna om mänskliga rättigheter beror framför allt på medlemsstaternas politiska vilja. Tyvärr hindrar ofta deras ansträngningar att ytterligare stärka egna intressen unionen från att vidta effektiva åtgärder.

Den uppgift som ligger framför oss i dag är att se till att klausuler om mänskliga rättigheter infogas på ett sätt som gör det möjligt för oss att utöva effektiva påtryckningar på tredjeländer. Det räcker inte längre att helt enkelt göra ett uttalande om principer och krav. De måste genomföras, och detta kräver en hel del mod och beslutsamhet.

Jag har till min besvikelse noterat att beteendet hos unionens ledare tenderar att styras av rädsla och opportunism. Alltför ofta väger ekonomiska och politiska intressen tyngre än behovet av en snabb reaktion på ökända fall, där individer förödmjukas och deras frihet begränsas. Solidaritetsprincipen får inte behandlas som om den var en ballast som kan kastas överbord när som helst. Den måste bli ett viktigt instrument inom Europeiska unionens politik.

Klausulerna om mänskliga rättigheter måste därför utrustas med lämpliga medel för övertalning och för att utöva politiska påtryckningar. Detta i sin tur kräver en förändring av strategin för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Ett ständigt särdrag i denna politik borde vara en pågående kamp för att försvara principerna om frihet och demokrati.

Det finns ett trängande behov av EU-institutioner som efterliknar de amerikanska regeringsfinansierade stiftelserna och som effektivt kan stödja människorättsförsvarare över hela världen. Inga sådana institutioner existerar för närvarande, men den planerade Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter skulle bidra till att fylla detta hål. Egentligen skulle Byrån för mänskliga rättigheter vara ett mer passande namn för detta organ.

I sin årsrapport drog människorättsorganisationen Human Rights Watch slutsatsen att Europeiska unionens huvudintressen under 2005 låg inom områdena affärsverksamhet, politik och energi.

Enbart verbal kritik av totalitära och diktatoriska regimer är inte längre nog. Europeiska unionen måste ge prov på vilja att genomföra grundläggande rättigheter i hela världen. Finns det någon inom Europeiska unionen som för närvarande har hand om inskränkningarna av yttrandefrihet och de icke-statliga organisationernas verksamhet i Ryssland? Är någon beredd att offra handelskontrakt med Kina i utbyte mot frisläppandet av tibetanska munkar som sitter fängslade för påstådd revolutionär verksamhet? Kommer vi till slut att lyckas förmå oss själva att trotsa den kubanska regimen?

Avslutningsvis skulle jag vilja uttrycka mitt stöd för protestaktionen mot sökmotorn Google. Jag tänker inte använda den i dag. Google har genomfört en specialversion av sin sökmotor för kinesiska sidor, som kontrolleras av den kinesiska regeringen. Detta är ett metod för att censurera material som strider mot den officiella kinesiska linjen.

ORDFÖRANDESKAP: ONYSZKIEWICZ
Vice talman

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Herr talman! Mänskliga rättigheter och demokrati är de grundvalar på vilka Europeiska unionen byggdes. Europeiska gemenskapens och i synnerhet det bredare världssamfundets människorättspolitik spelade en viktig roll när de odemokratiska regimerna i Sydeuropa föll under 1970-talet och i Central- och Östeuropa efter 1989. För närvarande utgör mänskliga rättigheter och demokrati den kärna runt vilken Europeiska unionens utrikes- och säkerhetspolitik konstrueras. Unionens utrikespolitik syftar till att skapa en global världsordning som grundar sig på fred, demokrati, mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen, hållbar utveckling och stabil tillväxt.

Klausulerna om mänskliga rättigheter och demokrati borde nu tillämpas på ett bredare sätt och omfatta alla avtal som Europeiska unionen ingår med tredjeländer, oavsett om det är med industriländer eller utvecklingsländer. Den förutnämnda klausulen borde också infogas i sektorsavtal, handelsutbyten samt tekniskt och finansiellt stöd. I enlighet med denna klausul borde de berörda EU-institutionerna, inbegripet Europaparlamentet, få befogenhet att effektivt övervaka respekten för principerna om mänskliga rättigheter och demokrati hos parter som ingår avtal med Europeiska unionen. I detta avseende är det viktigt att ha förhållandet mellan respekt för mänskliga rättigheter, demokrati och utveckling i åtanke. Allmänna principer som omfattar skyddet av mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen och respekt för demokratiska värden är ett absolut villkor för utrotningen av fattigdom.

En bra metod för att ta itu med denna fråga skulle vara att infoga en rekommendation i dessa avtal om att EU och landet som deltar i avtalet borde utbyta rapporter om mänskliga rättigheter på årsbasis. Det skulle också vara önskvärt att fastställa en mekanism för samråd med icke-statliga organisationer. Valövervakningsuppdrag spelar en avgörande roll när det gäller att skydda och stödja mänskliga rättigheter och demokrati utanför unionens gränser, liksom det stöd som unionen borde tillhandahålla civilsamhället i tredjeländer.

  Bernat Joan i Marí (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Jag instämmer med föredraganden, Vittorio Agnoletto, om att parlamentet inte bara måste uttala sig, utan också spela en roll när det gäller mänskliga rättigheter, demokrati och respekt för mångfald i avtal med externa länder.

Ekonomisk utveckling, social stabilitet och en växande ekonomi står i klart samband med demokrati och mänskliga rättigheter. Utvecklingssamarbete kan bara garanteras mot bakgrund av demokratiska samhällen. Om vi analyserar hur effektivt vårt utvecklingssamarbete är, kommer vi att kunna styrka att allting funderar bättre i de länder där demokrati och respekt gör framsteg. I de fall där det finns diktaturer, regimer utan insyn eller korrupta regeringar kan vårt arbete bli helt förvanskat.

Jag vill påpeka att vi fullständigt måste förstå demokrati och mänskliga rättigheter. Demokrati innebär respekt för mångfald. De mänskliga rättigheterna kan inte bli kompletta utan respekt för mångfald, pluralism och kulturella olikheter. Vi har sett hur minoriteter i länder som är nära att gå med i Europeiska unionen förlitar sig på oss för att uppnå denna respekt för deras rättigheter. En möjlighet till mångfald och respekt för kulturella och nationella rättigheter kan komma från EU:s institutioner, även om flera EU-länder inte respekterar det. Vi måste stärka parlamentets roll, för det är våra EU-företrädares kammare.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (LT) Jag skulle vilja tacka föredraganden för hans beslutsamhet att samtycka till mer öppenhet och fasthet i utvidgningen och befästandet av de mänskliga rättigheterna. I betänkandet verkar det som om ett förstoringsglas hålls över principen om tydlighet och öppenhet. Olika tolkningar av konceptet ”mänskliga rättigheter” hindrar Europeiska unionen från att vidta lämpliga åtgärder när det sker allvarliga kränkningar. När rådet debatterar situationen för mänskliga rättigheter i en stat där det finns orsak till oro, insisterar vanligtvis ett eller annat EU-land på att agera i sitt eget nationella intresse och inlägger sitt veto mot beslutet. Enhällighetsprincipen borde göras mer flexibel.

När man debatterar möjligheten till sanktioner är det oundvikligt att överväga mållandets politiska och ekonomiska makt, tillsammans med dess storlek och sannolikheten för repressalier. Man måste undvika en sådan situation där vissa tänkbara stater som grovt kränker mänskliga rättigheter har anledning att känna sig mer jämlika än andra.

Sanktioneringsinstrumenten, som riktas direkt mot en eller annan regim eller regering som har uppträtt olämpligt, måste användas med extrem precision. Sanktionskäppen får inte slå människor, som ofta lever under synnerligen kärva omständigheter och inte har möjlighet att bekämpa regimen.

Om några få månader kommer EU att inleda förhandlingar med en stat, som fortfarande har svårigheter att tillämpa politik för jämställdhet och kvinnors rättigheter, en stat som ännu inte har gjort sig av med den etniska diskrimineringens bojor. Mänskliga rättigheter kommer att utgöra en viktig del av dessa förhandlingar, så metoden för att definiera detta förhandlingsförfarande borde också vara mer genomblickbart.

  Libor Rouček (PSE). – (CS) Mina damer och herrar! Utvecklingen och stärkandet av demokratin och rättsstatsprincipen, tillsammans med upprätthållandet av mänskliga rättigheter och friheter, har blivit en integrerad del i förvaltningen av Europeiska unionen och genomförandet av dess utrikespolitik. Klausulen om mänskliga rättigheter och demokrati i EU:s avtal utgör ett politiskt instrument. Klausulen har hittills infogats i över 50 avtal och tillämpas på över 120 länder, som redan nämnts. Trots de ofta förekommande positiva erfarenheterna anser jag det vara nödvändigt att överväga hur vi kan förbättra eller finslipa klausulen.

I det sammanhanget tillhandahåller Agnolettobetänkandet många viktiga och intressanta förslag. Det påpekas bland annat att begreppet mänskliga och civila rättigheter och friheter också omfattar ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Det betonas också att EU borde inrikta sig på att genomföra en politik på områdena jämställdhet mellan könen och kvinnors rättigheter i sitt stöd för mänskliga rättigheter och motsätta sig alla former av diskriminering på grundval av exempelvis sexuell läggning eller när det gäller funktionshindrades rättigheter. Jag skulle vilja ge mitt stöd till idén om att Europaparlamentet borde spela en större roll i förberedelseprocessen för genomförande och bedömning av demokratiklausulen, och jag skulle vilja tillägga att både det civila samhället och det internationella nätverket av icke-statliga organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter borde spela en mycket större roll i denna process.

  John Attard-Montalto (PSE). – (MT) Det förvånar mig hur ofta vi i kammaren upptäcker små brister inom EU, när alla vet att denna kontinent faktiskt är en fanbärare som försöker exportera dessa grundläggande och ädla rättigheter till andra delar av världen. Det borde påpekas att det alltid diskuterats huruvida de mänskliga rättigheterna kan förvaltas internt av staten eller regeringen eller om de är universella. Det står utom allt tvivel att de mänskliga rättigheterna är universella rättigheter, och att ingen diktator eller stat har rätt att förneka människor minsta del av deras grundläggande rättigheter. Problemet är hur EU använder sina medel för att försöka exportera dessa ädla mål. På detta område kritiserar vi ibland EU för att unionen inte använder sina rättigheter och sin makt, inbegripet ekonomisk makt, och samtidigt kritiserar vi förvaltningen eller institutionerna för att de blundar inför vissa tillkortakommanden. Detta är ett beslut som måste fattas. Vi måste besluta huruvida det är genom användande av övertalning eller ekonomisk makt som EU bäst kan exportera sina målsättningar. Jag skulle vilja avsluta med att säga att vi måste ge våra institutioner alla medel för att se till att våra värden blir tillräckligt sammanhängande för att exporteras av gemenskapen. Tack så mycket.

  Ana Maria Gomes (PSE). – (PT) Jag stöder alla rekommendationerna i Vittorio Agnolettos betänkande. Jag välkomnar särskilt infogandet av en ömsesidighetsklausul i alla avtal med tredjeländer. Det är beklagligt att genomförandet av människorättsklausulen hittills har varit betingat av geopolitiska och geoekonomiska överväganden, som inte har något att göra med unionen som helhet, men som ofta beror på de snäva strategier som tillämpas av vissa medlemsstater och vissa av kommissionens avdelningar.

Det mest påfallande exemplet är bristen på faktiskt genomförande av denna klausul i Etiopien, trots att parlamentet upprepade gånger har bett kommissionen och rådet att inleda samråd, i enlighet med villkoren i artikel 96, till följd av de massakrer och allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna som ägde rum i kölvattnet av valet.

Jag förskräcks över rådets tystnad och brist på handlingsförmåga i detta ärende. Det är bara kommissionen och en medlemsstat – Förenade kungariket – som har upphävt direktstödet till den etiopiska regeringens budget, vilket var det minsta de kunde göra under omständigheterna. Med tanke på att de inte klargjorde överenskommelser och villkor hade detta dock ingen som helst inverkan på den etiopiska regeringen, och det sände ut ett olycksaligt budskap inte bara till det etiopiska folket som helhet, utan också till alla afrikaner – Afrikanska enhetsorganisationens huvudkontor ligger i den etiopiska huvudstaden – och till EU:s medlemsstater och till alla länder som EU har förbindelser med.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE). – (PL) Herr talman! Det kan inte råda något tvivel om att främjande av respekten för mänskliga rättigheter och demokrati i tredjeländer är ett av huvudsyftena med Europeiska unionens utrikespolitik. Detta syfte kommer dock inte att uppnås om man fortsätter att enbart inrikta sig på ekonomiska och politiska frågor i internationella avtal. Infogandet av klausuler om mänskliga rättigheter och demokrati i handelsavtal och tekniskt eller finansiellt stöd skulle också kunna vara ett avgörande steg i rätt riktning.

Europeiska unionen kommer att få möjlighet att agera snabbare och mer effektivt för att försvara mänskliga rättigheter, om den har möjlighet att upphäva ekonomiskt samarbete i händelse av grova brott mot grundläggande rättigheter i tredjeländer. Parallellt med denna process borde Europaparlamentet bli mer engagerat i samråd om innehållet i avtal och klausuler samt deras genomförande och tillämpning.

När vi har ett effektivt system för att övervaka grundläggande rättigheter på plats, uppbackat av möjligheten att införa ekonomiska sanktioner, kommer vi till slut att gå från ord till handling. Hittills har fallet ofta varit att vackra ord i Europaparlamentets resolutioner om försvar av mänskliga rättigheter enbart har förblivit på papperet.

  Katalin Lévai (PSE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja gratulera föredraganden till detta ambitiösa arbete, och tacka honom för det. Skyddet av demokrati, mänskliga rättigheter samt av rättsstatsprincipen och god offentlig förvaltning är Europeiska unionens grundläggande delar; de måste också utgöra en integrerad del av EU:s utrikespolitik.

Jag skulle särskilt vilja betona främjandet av jämställdhet och kampen mot diskriminering på sexuella grunder. Dessa frågor är fortfarande ett allvarligt problem i samtliga länder i dag. Kvinnors och barns rättigheter, och rättigheterna för dem med annan sexuell läggning, kränks varje dag.

För att förbättra genomförandet av dessa mål måste Europeiska unionen förbereda nya förfaranden och kriterier för att tillämpa klausuler om mänskliga rättigheter och demokrati. Jag håller med om att en granskning av den aktuella texten är oumbärlig för att säkerställa en mer sammanhängande, effektiv och genomblickbar strategi när det gäller EU:s politik för mänskliga rättigheter.

Jag stöder införandet av underutskott för mänskliga rättigheter inom ramen för EU:s tredjelandsavtal, som ska ansvara för att granska efterlevnaden av klausulen, övervaka tillämpningen och genomförandet av den samt föreslå åtgärder för att ta itu med problem med demokrati och mänskliga rättigheter.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Detta har varit en mycket värdefull debatt om klausulen om mänskliga rättigheter och om mänskliga rättigheter och demokrati i allmänhet.

Låt oss inte glömma bort att frågor om mänskliga rättigheter redan systematiskt tas upp med partner i politiska dialoger. Vi har upprättat målmedvetna dialoger och samråd om mänskliga rättigheter med vissa länder, och även underutskott för mänskliga rättigheter har inrättats. I andra fall kan mänskliga rättigheter tas upp i samband med associeringsråd och vid möten med associeringskommittéer.

Syftet med klausulen om mänskliga rättigheter är inte bara att göra det möjligt att införa sanktioner, utan också att skapa en grund för en dialog om mänskliga rättigheter och inrättande av institutioner som hanterar frågan, eftersom vi behöver ge sådana institutioner en möjlighet och uppmuntra dem att utvecklas. Uppbyggnad av institutioner är lika viktigt som klausulen, och att klausulen om mänskliga rättigheter finns med i associeringsavtalet, eller i partnerskaps- och samarbetsavtal, skapar grunden för detta. Därför finns det inget behov att upprepa detta i sektorsavtal.

Jag skulle också vilja påminna om att det finns en rad politiska mål i våra avtal. Vi vill bidra till stabilitet och till att öka välståndet för alla berörda befolkningar. Om vi inte alltid använder samma människorättsklausul eller om vi inte tillämpar sanktioner är inte det detsamma som att vi saknar mod. Vi måste också bidra till befolkningars utveckling – se på de afrikanska, och vissa asiatiska, befolkningar, som några av er nämnde. Vi har också en värld utan nöd och att leva utan fruktan, som står nära de mänskliga rättigheterna och konceptet om mänsklig trygghet. Detta innebär att vi inte kan kasta ut barnet med badvattnet. Det finns många andra klausuler att försvara, som klausulen mot terrorism, klausulen mot massförstörelsevapen och klausulen för demokrati. De är alla sammanlänkade, och vi kan inte inrikta oss enbart på mänskliga rättigheter. Vi måste se hela sammanhanget, och det omfattar utrotning av fattigdomen. Detta är den svåra balans som vi ibland måste finna.

Det är inte lätt att harmonisera denna klausul, eftersom vi förhandlar med varje enskild partner, och vi måste finna lösningar i slutändan. Alla partner godtar inte exakt samma ordalydelse. Det handlar dock inte så mycket om formuleringar, utan om tillämpning och hur vi kan uppmuntra partner att finna egna lösningar, eftersom vi inte vill tvinga på de andra parterna allting, något som vi alltid har klargjort: vi vill uppmuntra deras samhällen att bygga och att förändra.

Som jag redan har sagt är uppbyggnad av institutioner lika viktigt, precis som reformering av rätts- och polisväsendet, eftersom det är där som de mänskliga rättigheterna tillämpas.

Slutligen skulle jag med all respekt vilja säga att i många individuella fall har vi lyckats få ut människor ur fängelse och kunnat tala om dem. Vi talar om dödsstraffet med var och en av våra partner, vi uttalar oss mot tortyr, och budskapet börjar så sakteliga gå fram. Ibland kanske problemet är farten – allt händer inte samtidigt. Men låt oss vara realistiska: vi kan inte ändra världen på en dag.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 11.30.

5. Lokal gränstrafik (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0406/2005) av Mihael Brejc för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om lokal gränstrafik vid medlemsstaternas yttre landgränser och om ändring av Schengenkonventionen och de gemensamma konsulära anvisningarna (KOM(2005)0056 – C6-0049/2005 – 2005/0006(COD)).

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Först av allt skulle jag vilja tacka föredraganden för det utmärkta arbete som gjorts med detta förslag. Jag noterar med mycket nöje att de tre institutionerna – rådet, kommissionen och parlamentet – ännu en gång har lyckats samarbeta på ett mycket effektivt och snabbt sätt inom ramen för medbeslutandeförfarandet.

En mycket god förebild för interinstitutionellt samarbete är det avtal som uppnåddes förra året om en kodex om Schengengränserna, till vilket denna förordning utgör ett nödvändigt komplement. Vi kan därför säga att med antagandet av denna förordning är den rättsliga komponenten i vår integrerade strategi för gränsförvaltning helt slutförd, och, om jag får säga det, så hoppas jag innerligt att vi kommer att fortsätta detta effektiva samarbete i framtiden, när det gäller beslutsprocessen till exempel, och med andra mycket känsliga frågor som den rättsliga grunden för VIS- och SIS-systemet.

Antagandet av detta förslag kommer att bli ett mycket betydande och balanserat framsteg, eftersom det kommer att tillhandahålla den nödvändiga flexibilitet vid våra yttre gränser som krävs för att förenkla överfart för ärliga personer som vistas i ett gränsområde utan att för den skull skapa några kryphål i säkerheten. Detta är särskilt viktigt för de nya medlemsstaterna, i all synnerhet med tanke på deras förestående integrering i Schengenområdet, där de kommer att få ansvaret för att kontrollera Schengens yttre gränser och således kommer att genomföra kontroller av alla Schengenstater.

Mot denna bakgrund önskar jag påminna om att antagandet av gemenskapsregler om lokal gränstrafik ingår i den mycket bredare europeiska grannskapsstrategin. Det är följaktligen en av de åtgärder som syftar till att förstärka gränsöverskridande samarbete med EU:s grannar och mellanmänskliga kontakter.

Jag avslutar med att återigen betona att den text som är föremål för granskning i dag är ett mycket balanserat och viktigt förslag.

  Mihael Brejc (PPE-DE), föredragande. – (SL) Syftet med förordningen är att fastställa gemensamma bestämmelser om kriterier och villkor för fastställandet av en ordning för lokal gränstrafik vid medlemsstaternas yttre landgränser. Med tanke på att ursprungsmaterialet – kommissionens förslag – ställde allvarliga krav på de människor som bor längs Europeiska unionens yttre landgränser har jag framhävt följande i detta betänkande.

Vi måste underlätta gränspassagen för gränsboende som har giltiga skäl att ofta resa över en medlemsstats yttre gränser, och vi måste förhindra illegal invandring och potentiella säkerhetshot som orsakas av kriminell verksamhet. I den föreslagna förordningen försöker vi reglera frågan med lokal gränstrafik, som innebär många passager över gränsen, i vissa fall varje dag, för till exempel skolgång eller arbete eller på grund av familjeanknytning. Därigenom bör vi också ta hänsyn till frågan kring migrerande personer som praktiskt taget varje dag återvänder till sitt hemland.

De yttre gränserna varierar, delvis beroende på historiska, geografiska och sociala förhållanden, och det får inte förekomma någon försämring av levnadsvillkoren för gränsboende på vardera sidan gränsen. De faktiska förhållandena vid de yttre gränserna måste beaktas, och medlemsstaterna bör få utrymme att i möjligaste mån vidmakthålla den goda praxis som hittills har tillämpats genom bilaterala överenskommelser.

Huvudinnehållet av de ändringsförslag som jag föreslår, och som återfinns i texten:

I stället för det särskilda ”L-visumet” bör de gränsboende få ett så kallat tillstånd för lokal gränstrafik för gränsboende som omfattar alla nödvändiga säkerhetsnormer och, viktigast av allt, som inte behöver stämplas vid varje passage över gränsen. Det är inte nödvändigt att skilja mellan de olika yttre landgränserna eftersom de nya medlemsstaterna förväntas ansluta sig till Schengenområdet förr eller senare.

Gränsområdet – denna definition har orsakat en omfattande debatt. Vi har enats om att det inte bör överskrida 30 kilometer, eller möjligen 50 kilometer i undantagsfall. Genom att utvidga gränsområdet skulle vi i själva verket upptäcka att det inte längre skulle vara möjligt att uppfylla säkerhetskriterierna. Det är under alla omständigheter inte möjligt att likställa gränsområden med etniska gränser. En gränsboende är en tredjelandsmedborgare som har varit bosatt i gränsområdet i minst ett år. Men under debatten har vi harmoniserat förslaget till att omfatta en hel rad undantag som innefattar giftermål, arv och så vidare.

Medlemsstaterna fastställer längsta tillåtna vistelse, som inte bör överstiga tre månader, i bilaterala överenskommelser. Med andra ord innebär detta beslut att en tredjelandsmedborgare får vistas i det gränsområdet under totalt tre månaders tid. Under särskilda omständigheter måste vissa rättigheter vara tillåtna när det gäller att passera gränsen på andra platser än vid de tillåtna gränsövergångarna. Det finns till exempel jordbrukare som har hälften av sina ägor i sitt eget land och den andra hälften i ett annat land, och de kan naturligtvis inte bära med sig sina redskap varje gång som de passerar gränsen.

Antagandet av denna förordning kommer att visa att Europeiska unionen inte stänger sina gränser och inte fastställer omänskliga villkor längs sina yttre gränser. Europeiska unionen önskar säkerställa efterlevnad av de relevanta normerna, men det får inte på något sätt försämra levnadsvillkoren längs gränsen. Människors samexistens på båda sidor av gränsen och deras samarbete är viktigt för stabiliteten och säkerheten längs de yttre landgränserna. Därför är en annan oerhört viktig insats i denna förordning att genom bilaterala avtal med grannländer, med andra ord tredjeländer, kommer medlemsstaterna att skapa förutsättningar för utveckling av gränsområdena, som till största delen är mindre väl utvecklade.

Denna förordning tillhandahåller en grund för att stärka ekonomiska, kulturella och övriga band på båda sidor om gränsen, så det är viktigt såväl för gränsländerna som för hela Europeiska unionen. Får jag också påpeka att vi hade flera harmoniseringsrundor med kommissionen och rådet. Även om detta tog en del tid var förhandlingarna framgångsrika, så att utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor enhälligt antog denna förordning under sin debatt och genom omröstning.

Herr talman! Tillåt mig avsluta genom att tacka alla dem som samarbetade i detta förfarande, med andra ord kommissionen, rådet och särskilt Michael Cashman och Henrik Lax, som bidrog på ett alldeles särskilt aktivt sätt till betänkandet.

(Applåder)

  Karl von Wogau (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för utrikesfrågor. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Genom att öppna gränserna mellan Europeiska gemenskapernas medlemsstater och fastställa Europeiska unionens fyra friheter har vi inom EU skapat ett av de friaste samhällena i världen, men frihet utan säkerhet är ingenting, och det är därför som särskild vikt läggs vid säkerheten vid de yttre landgränserna, som alltså skapas mot öster och Balkanländerna samt över Medelhavet, som har sina egna unika allvarliga problem. Dessa gränser måste göras så säkra som möjligt, och för detta kommer det att krävas att den allra modernaste tekniken används. Samtidigt måste de också vara så flexibla som möjligt för att inte påtvinga företag i gränsregionerna och de personer som bor där onödiga begränsningar.

För att detta ska ske krävs det två saker. För det första en integrerad förvaltning av gränsen, en förvaltning som delas av tullmyndigheterna och gränspolisen, något som tyvärr inte alltid kan garanteras, men denna integrerade förvaltning måste också delas med grannländerna. Faktum är att en gräns bara är helt säker och flexibel när de som bor på båda sidor om den samarbetar så nära som möjligt, och det är sannerligen en uppgift för vår nya grannskapspolitik att få båda sidor att tillsammans ta itu med denna aspekt på bilateral säkerhet.

Det andra som vi måste göra är att skapa ett ”kort för gränsarbetare” – ”tillstånd för lokal gränstrafik” är en storartad benämning, men en oerhört lång och byråkratiskt klingande sådan – för de människor som bor vid gränsen och som måste passera den ofta. Det är bara om vi genomför båda dessa saker som vi kommer att förhindra att människor som bor i de nya gränsregionerna drabbas av några onödiga olägenheter.

(Applåder)

  Ewa Klamt, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr vice ordförande, mina damer och herrar! Det som går under benämningen lokal gränstrafik är en enda sten i en stor mosaikbild som lagts för att skydda de yttre landgränserna. Å andra sedan säkrar vi de yttre gränserna mot illegalt överresande och de fenomen som ofta äger rum vid dessa, som exempelvis narkotikasmuggling, människohandel, prostitution och andra former av organiserad brottslighet. Vi kan också, å andra sidan, underlätta vardagen för dem som lever på den motsatta sidan av de yttre gränserna, men att likväl göra det som goda grannar.

Det är enbart rimligt att så långt som det är möjligt säkra våra gränser mot att ovälkomna personer passerar, men det är lika rimligt att vilja underlätta för människorna vid gränserna att leva tillsammans, eftersom – som flera ledamöter redan har sagt – vi inte vill göra EU till en fästning, utan snarare en gemenskap som samexisterar på ett vänskapligt sätt med sina grannar. Det är av den anledningen som jag anser att föredraganden gör rätt i att föreslå att kommissionens förslag ska ändras så att det inte införs nya uppgörelser för befintliga gränser inom EU. Vi arbetar trots allt utifrån antagandet att medlemsstaterna till dess kommer att ha införlivat Schengenregelverket, att SIS II framgångsrikt kommer att vara i gång, så att EU inte längre har behov av interna regler av detta slag.

Detta betänkande av Mihael Brejc är ett bra exempel på lyckat samarbete mellan parlamentets ledamöter över partigränserna, och en modell att följa när det gäller framgångsrikt samarbete med rådet inom ramen för vårt medbeslutandearrangemang. Alla här har tillsammans lyckats sätta ihop välgenomtänkta och praktiska lösningar för den dagliga samexistensen för våra medborgare och deras grannar, och för detta skulle jag varmt vilja tacka föredraganden och även hans skuggföredragande.

(Applåder)

  Michael Cashman, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka vice ordförande Franco Frattini för hans kommentarer. Som föredragande för kodexen om Schengengränserna anser jag att vi skapade ett prejudikat för nära och effektivt samarbete.

Vi känner alla till innehållet i detta betänkande. Det handlar om att förenkla människors liv och förbättra våra medborgares vardag. Enligt min uppfattning är det detta som vi borde inrikta oss på i allt högre grad. Det förstärker kodexen om Schengengränserna. När vi väl har säkrat de yttre gränserna vet vi att rörelsefriheten inom EU kommer att bli mycket enklare och lättare att kontrollera. Vi får inte heller glömma bort att vi måste vara förnuftiga. Liksom Mihael Brejc, Henrik Lax med flera har jag själv antagit denna linje.

Om det som kommer från kommissionen är förnuftigt behöver vi bara ändra det för att förbättra, förenkla eller klargöra. Detta måste vara vår linje. Vi kommer sedan att lägga fram ett effektivt och lättförståeligt regelverk som är lätt att genomföra vid våra gränser.

Som skuggföredragande för informationssystemet för viseringar vill jag också anta den linjen. Jag vet att föredraganden för Schengens informationssystem är här i dag, och jag tror att vi, genom samarbete för att säkra våra gränser och genom att se till att de uppgifter som vi har används på ett effektivt sätt, kommer att förbättra den största enskilda förmån som varje EU-medlem åtnjuter, det vill säga rörelsefrihet. Gratulationer till alla berörda.

(Applåder)

  Henrik Lax, för ALDE-gruppen. – Herr talman! Även jag vill tacka föredraganden för ett mycket gott arbete. Förordningen om lokal gränstrafik som vi nu har framför oss har visat sig vara mycket viktig för unionens yttre gränsregioner, främst i öster. Traditionellt sett uppfattas sådana gränstrakter ofta som en periferi med en långsam utveckling. Om man tror att det är så, förverkligas denna situation också lätt. Det gäller därför att ge klara signaler till gränsbefolkningen: ”Ni skall få ha kontakter åt alla håll. Gränsen utgör inte slutet för er.”

Att kunna röra sig smidigt över gränserna är grunden för kontakter, vänskap, handel och skapande innovativitet. Det är sannolikt många människor bosatta vid till exempel den rysk-estniska gränsen liksom vid den slovensk-kroatiska gränsen som kommer att vara tacksamma för den mycket smidiga lösning som nu föreslås.

När det gäller att främja kontakter mellan människor måste man vara konsekvent. Det är inte konsekvent att först – som nu – ta positiva steg när det gäller den lokala gränstrafiken och i det bilaterala visumavtalet med Ryssland som nåddes i oktober i fjol, och att sedan nästan fördubbla visumavgiften från 35 till 65 euro, något som ministerrådet faktiskt står i beråd att fatta beslut om nästa vecka på förslag av Frankrike. Om detta beslut fattas, kommer det förstås inte att dröja länge förrän också den ryska sidan höjer avgiften till ungefär densamma. Det säger sig självt att detta slår hårt mot gränsturismen. För att till exempel göra en båtkryssning på Saima kanal i östra Finland över till den ryska sidan kommer man att vara tvungen att betala mer i visumavgifter än i kostnader för själva kryssningen. Fördubblingen av avgiften står helt i strid med den målsättning som vi har i visumpolitiken. Det finns inget mer effektivt sätt att sätta stopp för naturliga kontakter mellan människor än en sådan chockhöjning av avgiften. Riktningen borde ju vara den motsatta.

Jag uppmanar därför alla mina kolleger att utnyttja tiden och i sista stund kontakta sina regeringar för att stoppa detta beslut. Den högra handen måste veta vad den vänstra gör. Vi måste leva upp till våra värderingar. Vi skall inte ge näring åt föreställningen att unionen bygger upp murar omkring sig, vilket även Ewa Klamt underströk nyss.

  Jaromír Kohlíček, för GUE/NGL-gruppen. – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Jag håller med föregående talare i att om vi antar denna text kommer vi behöva göra allt i vår makt för att hindra regeringar från att omintetgöra den. År 1957, när Europeiska gemenskapens sex medlemsstater godtog Romfördragen, verkade det som om uppfyllandet av de så kallade fyra friheterna, det vill säga fri rörelse för varor, kapital, tjänster och personer, bara var en avlägsen förhoppning. Efter införandet av det så kallade Schengensystemet, avlägsnandet av tullhinder mellan medlemsstaterna och EU samt genomförandet av en rad åtgärder för att reglera förbindelserna mellan stater i området i fråga, kom förverkligandet av detta mål mycket närmare. Dagens fråga gäller inte huruvida det kommer att vara möjligt att säkerställa fri rörlighet för personer mellan EU:s medlemsstater inom en snar framtid, utan snarare att fastställa en realistisk och snabb tidsplan för genomförandet av denna frihet.

Under tiden skulle det vara lämpligt att komma fram till en ordning om åtminstone det som kallas lokal gränstrafik. En sådan ordning skulle under tiden förbättra framtidsutsikterna för bilaterala förbindelser mellan stater som inte ingår i Schengensystemet men som tillhör EU eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Upphovsmännen till de åtgärder som är föremål för diskussion är medvetna om att EU enbart täcker hälften av Europas geografiska yta. Det ligger i vårt eget intresse att se till att vi är så öppna som möjligt mot våra grannar. Dessa åtgärder skapar en möjlighet att bygga upp lokal gränstrafik med tredjeländer. Låt oss inte förglömma att från och med den 1 januari 2007 kommer detta att innebära gränser mot Ryssland, Vitryssland, Ukraina, Moldavien, Makedonien, Serbien, Albanien, Kroatien och Turkiet, och att dessa åtgärder kommer att tolkas positivt av grannstater. De kommer öppna dörren för ömsesidigt samarbete i gränsregionerna, förutsatt naturligtvis att vi förkastar de åtgärder som Henrik Lax hänsyftade till. Införandet av särskilda visum, och övriga villkor som åtgärderna innehåller, kommer att göra det möjligt att utnyttja detta särskilda system för att stärka samarbetet med alla våra grannstater, grundat på uppskattningar. Detta skulle också vara värdefullt för den framtida utvecklingen av förbindelser, särskilt med större partner som Ryssland, Turkiet och Ukraina. Enligt min mening finns det flera framlagda ändringsförslag som syftar till att förbättra möjligheterna för att få dessa åtgärder att fungera, och endast ett mindre antal som syftar till att ändra reglerna för att minska deras genomförbarhet. Jag skulle därför vilja be er, mina damer och herrar, att göra en klar åtskillnad mellan dessa två kategorier när ni röstar om de föreslagna ändringsförslagen. Glöm inte att direktivet utgör en förebild för grannskapsförbindelser och därigenom signalerar huruvida EU vill vara ett öppet samhälle eller resa upp hinder mot grannstater längs dess gränser.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Många människor bor vid våra gränser, och för dem innebar utvidgningen österut inga större förändringar, eftersom människorna i många gränsregioner hade skaffat sig ett försprång framför politikerna, och lokal gränstrafik hade sedan länge varit en del av vardagslivet. Därför är det ännu viktigare att vi, när vi kommer överens om gemensamma regler för lokal gränstrafik, borde göra det möjligt för medlemsstaterna att sluta bilaterala avtal om deras genomförande, vilket föreskrivs.

Förlusten av inre landgränser gör det förstås allt viktigare att de yttre gränserna i Schengenområdet övervakas. Informationsutbyte över gränserna med gemensam samordning och gemensamma kontroller måste möjliggöras för att minska brottslig verksamhet i vissa gränsregioner.

Samtidigt som vi naturligtvis måste förenkla saker och underlätta för gränsboende måste valet att införa stränga sanktioner genomföras för att se till att de överenskomna förmånerna inte missbrukas. Det måste också finnas garantier för att dessa personer inte utgör en fara för den allmänna säkerheten och ordningen, och det är av dessa anledningar som jag i synnerhet stöder utskottets förslag att noggranna och återkommande kontroller ska utföras med oregelbundna intervaller.

  Carlos Coelho (PPE-DE). – (PT) Herr talman, herr Frattini, mina damer och herrar! Jag skulle vilja berömma Mihael Brejc för hans enastående betänkande. Detta är ett välbalanserat förslag som inte bara kommer att förenkla traditionella befolkningsförflyttningar vid gränsövergångar, utan också garantera lämpliga säkerhetsnivåer vid EU:s yttre landgränser.

Illegal invandring och det tänkbara hot mot säkerheten som brottslig verksamhet utgör måste motarbetas. Det finns också ett behov av att underlätta lokal gränstrafik, det vill säga förenkla övergången för gränsboende som har lagliga skäl att ofta passera gränser.

Våra ansträngningar för att öka säkerheten vid våra yttre gränser, inte minst med hjälp av antagandet av den andra generationen av Schengens informationssystem (SIS II), sänder ut ett positivt politiskt budskap. Gränser får inte fungera som hinder för handel, socialt och kulturellt samspel eller regionalt samarbete. Människor som bor i gränsregioner borde kunna upprätthålla traditionell kontakt utan att behöva ställas inför överdrivna administrativa hinder.

  Genowefa Grabowska (PSE). – (PL) Herr talman! Jag välkomnar att förenklingen av den lokala gränstrafiken har tagit sig uttryck i en förordning. Detta innebär att bestämmelserna i fråga inte längre kommer att införlivas i nationell lagstiftning. De kommer i stället att tillämpas direkt av alla medlemsstater i hela unionen. Detta är en mycket viktig förordning för unionen som helhet, men särskilt för de länder som ansvarar för säkerheten vid dess yttre gränser. Mitt land, Polen, har den längsta yttre landgränsen i unionen, och det är därför som vi välkomnar den förenkling som förordningen innebär.

Det är tydligt att människor som bor i hjärtat av ett land och i de centrala delarna uppfattar gränsfrågor annorlunda än de som bor i gränsregioner. För de senare är gränsen en del av deras dagliga liv. De får ständig praktisk erfarenhet av det och är tvingade att leva med följderna av dess befintlighet. Det är därför som jag inte vill att det ska finns några svårigheter eller administrativa stopp, för gränser får inte bli ett hinder för kulturellt och socialt utbyte eller regionalt samarbete.

Vad innebär förordningens innehåll för oss? I denna förordning säkerställs jämlikheten inom unionen och solidaritet med dess närmaste grannar. Den skapar också en känsla av enhet och gör slut på konstlade uppdelningar. Dessutom kommer den att stimulera samarbete mellan regioner. På praktisk nivå är jag emellertid övertygad om att den kommer att leda till ett slut på köer till konsulat i länder som utfärdar visum. Till följd därav kommer detta också att innebära att den korruption som hör samman med beviljande av liknande dokument kommer att upphöra.

Avslutningsvis skulle jag vilja säga att om denna förordning antas kommer vi att sända ut en signal om att Europeiska unionen inte är ett ointagligt fäste och att det inte existerar en fästning Europa. Unionen kommer att ses lyfta bort inre gränser medan den samtidigt öppnar sig mot världen utanför. För att avsluta i poetisk ton: vår närmaste granne kommer att kunna gå in i unionen, om än för en kort tid, med högt buret huvud i stället för på knä, såsom har varit fallet fram till i dag.

  István Szent-Iványi (ALDE). – (HU) De nya medlemsstaterna skulle vilja gå med i Schengenområdet så snart som möjligt. De positiva förväntningarna blandas dock med en stor del oro och ängslan. Nya medlemsstater fruktar att en ny järnridå kan införas, inte på den västra gränsen denna gång, utan på den östra. De fruktar att en förening med Schengenområdet kan skapa svårigheter när det gäller att hålla kontakten med släktingar, att det kan hindra underhållet eller utvecklingen av förbindelser på områden som ekonomi, kultur och utbildning.

En stor förtjänst med betänkandet och med det samarbete som skapats mellan kommissionen och parlamentet är att de ger ett lugnande svar på oron. Detta betänkande och denna text är nu mer fördelaktiga i alla avseenden än kommissionens ursprungliga förslag. Det tar upp viktiga frågor. För det första fastställs gränsområdet till 30 kilometer, men det finns möjlighet att förlänga det upp till 50 kilometer. För det andra krävs det minst ett års vistelse, men möjligheten att utvidga detta till flera år genom bilaterala avtal finns. Detta är ett svar på oron för massomlokalisering till gränsområden, som kan påverka den etniska balansen i dessa regioner. För det tredje: varaktigheten av vistelsen i grannländer utökas från de ursprungliga föreslagna sju dagarna till tre månader. Dessa bestämmelser gör det möjligt att fritt förvalta all verksamhet som hör samman med gränsöverskridande samarbete. Därför är detta ett mycket bra förslag. Det är emellertid värdelöst på egen hand, eftersom det innehåller förslag om införande av tillstånd för lokal gränstrafik för gränsboende. Detta kräver dock att rådets förordning om Schengen ändras, och införandet av ett sådant tillstånd för lokal gränstrafik för gränsboende måste möjliggöras.

Franco Frattinis uttalande är mycket positivt. Jag hoppas att rådet kommer att ha samma konstruktiva inställning som kommissionen, och att man kommer att ändra Schengenavtalet och förordningen så snart som möjligt för att ge denna utmärkta text en möjlighet att äntligen träda i kraft.

  Barbara Kudrycka (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Förenklingen av förfaranden för lokal gränstrafik vid yttre landgränser är ett steg i rätt riktning. Mycket kommer emellertid att bero på hur medlemsstaterna själva genomför bestämmelserna i den här förordningen. Andra faktorer man måste ta hänsyn till är storleken på den målgrupp som gynnas av denna rörlighet, och huruvida anledningarna till att man inför denna nya ordning återspeglar det som betonas i förslaget till förordning. Jag hänvisar till social, familjerelaterad och kulturell sammanhållning och till ekonomiskt samarbete. Grannländer kommer också att uppmanas att säkerställa fullständig ömsesidighet för att effektivt kunna genomföra återtagandeavtal.

I samband med införandet av ordningen för lokal gränstrafik åligger det medlemsstaterna att agera mycket ansvarsfullt för att säkerställa att det nya BIS-systemet inte främjar gränsöverskridande kriminalitet, smuggling eller organisering av illegal migration. Det dokument vi diskuterar banar därför tydligt vägen för förordningen om lokal gränstrafik över våra yttre landgränser. Genomförandet av det på området måste övervakas konstant. Det kommer att vara nödvändigt att fastställa om det verkligen lönar sig i fråga om verkliga fördelar för samhällen som lever i gränsområden, samtidigt som säkerhetskraven också måste vara uppfyllda. Resultatet av denna bedömning kan variera i de olika medlemsstater som är belägna vid Europeiska unionens yttre landgränser.

Om vi sammanfattningsvis vill inleda en seriös diskussion om integrerade lösningar för att våra yttre landgränser ska bli mer användarvänliga för resenärer från tredjeländer, samtidigt som nödvändiga säkerhetsvillkor bibehålls, bör vi se till att alla institutioner och medlemsstater samarbetar för att säkerställa att de 10 nya medlemsstaterna fullständigt genomför Schengenregelverket snarast möjligt. De sistnämndas visumpolitik gentemot sina grannländer borde vara mer öppen så snart de kan utfärda tillfälliga Schengenvisum.

Därutöver borde det föras en gemensam debatt om möjligheten till ett mer omfattande bruk av nationella dubbla långtidsvisum, i de fall där genomförandet av de föreslagna bestämmelserna för lokal gränstrafik inte är genomförbara eller tilltalar gränssamhället. Jag syftar på fall där samhället söker tillträde till grannlandets hela territorium, och inte bara till ett litet tydligt avgränsat område.

  Kinga Gál (PPE-DE) . – (HU) Jag välkomnar att förslaget till förordning antas i dag, och gratulerar föredraganden för att ha bidragit till utarbetandet av en bättre text som verkligen tjänar det avsedda syftet.

Den här förordningen är särskilt viktig för oss ungrare, eftersom den garanterar mer kontakt för ungrare som bor i grannländers gränsområden, och det förenklar deras vardagsliv. I förslaget beaktas gränsområdens särprägel och olikheter, och det kan få en positiv effekt på gränsområden utan att strida mot några garantier. Vi hoppas att förordningen inte kommer att påverka gränsområdenas nuvarande traditionella särprägel. Nu är det regeringarnas ansvar och möjlighet att använda sig av villkoren i förordningen när de sluter sina bilaterala avtal. Vi anser att detta säkerställer kontakten mellan människor på båda sidor av gränsen, och att det samtidigt kommer att filtrera bort eventuellt missbruk.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Jag skulle återigen vilja tacka föredraganden, skuggföredraganden och alla talare. Tack vare bidrag från alla institutioner har balansen mellan å ena sidan förenklande och å andra sidan säkerhet bibehållits, och denna förordning kommer också, som man så riktigt påpekat, att vara till hjälp för att stärka den lokala utvecklingen av viktiga EU-regioner nära de yttre gränserna.

Införandet av ett särskilt tillstånd för lokal gränstrafik för gränsboende kommer att bidra till identifieringen av de personer som har rätt att dra nytta av den förenklade ordningen för gränspassage. Medlemsstaterna kommer att få befogenhet att noggrant undersöka personer som anhåller om detta tillstånd. Jag anser dock att detta är fullständigt försvarbart på grundval av de fördelar som ett sådant tillstånd medför.

För det första kommer tillståndsinnehavarna inte längre att behöva inneha ett visum, och ett undantag från visumtvånget för innehavarna av tillstånd för lokal gränstrafik kommer mycket snart att inbegripas i kommissionens kommande förslag om revidering av den aktuella visumförordningen, som jag kommer att lägga fram i slutet av mars. Senare under våren kommer jag också att lägga fram det nya dokumentet om de gemensamma konsulära anvisningarna för utfärdande av visum. På grundval av denna förordning kommer medlemsstaterna att ha möjlighet att tillhandahålla vissa praktiska förenklingar, som exempelvis särskilda gränspassager reserverade för de gränsboende, samt ge dem möjlighet att i sällsynta undantagsfall passera över gränsen utanför de godkända gränsövergångarna.

Som motvikt till detta måste medlemsstaterna garantera regelbunden övervakning av gränsområdena för att undvika missbruk av ordningen för lokal gränstrafik och tillhandahålla särskilda sanktioner.

Efter det att förordningen har trätt i kraft kommer kommissionen slutligen att rapportera om genomförandet av ordningen för lokal gränstrafik och föreslå ändringar om det är nödvändigt.

Jag skulle vilja avsluta mina kommentarer genom att betona att jag verkligen hoppas att parlamentet kommer att använda sin röst för att bekräfta sitt stöd för det förslag som föredraganden har lagt fram, och jag vill uppmuntra rådet att göra detsamma så snart som möjligt.

(Applåder)

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 11.30.

6. Förnybara energikällor för uppvärmning och nedkylning (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0020/2006) av Mechtild Rothe för utskottet för industrifrågor, forskning och energi om uppvärmning och nedkylning från förnybara energikällor (2005/2122(INI)).

  Mechtild Rothe (PSE), föredragande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar, kommissionsledamot Piebalgs! Vi – och ni herr kommissionsledamot – kan ta för givet att kammaren med stor majoritet i dag kommer att uppmana kommissionen att lägga fram ett lagförslag om förnybara energikällor för uppvärmning och nedkylning. Som ett medel att nå detta mål valde vi avsiktligen ett initiativbetänkande som avser en rättsakt, som används mycket sällan och kräver kvalificerad majoritet. Detta gjorde vi för att vårt initiativ ska få större tyngd. Att vårt betänkande antogs enhälligt i utskottet förutom några få nedlagda röster visar att ett stort antal ledamöter från alla politiska familjer kommer att uppmana kommissionen att äntligen göra någonting åt detta. Jag använder ordet ”äntligen” med tanke på att kommissionen borde ha börjat agera redan i maj 2004, när den lade fram sitt meddelande om andelen förnybar energi i EU. Det meddelandet tydliggjorde att det förutspådda misslyckandet med att uppnå målet att fördubbla andelen förnybar energi i den totala energikonsumtionen fram till 2010 i huvudsak anses bero på en dålig marknadsandel för teknik för uppvärmning och nedkylning från förnybara energikällor.

För närvarande kommer uppemot 10 procent av uppvärmningen från förnybara energikällor såsom solkraftverk, geotermisk energi och biomassa, vilket är knappt hälften av vad som potentiellt är genomförbart på kort och medellång sikt. Experter antar att det senast 2020 kommer att vara möjligt att erhålla åtminstone 25 procent av den uppvärmning och nedkylning som vi behöver från förnybara energikällor, men de källorna kommer endast att vara användbara om ramvillkoren ändras. Att de subventioner som har beviljats av åtminstone några medlemsstater är beroende av deras egen budget har dock inneburit att utvecklingen inte har varit helt kontinuerlig utan har fungerat enligt principen ”start och stopp”. Det som krävs är en omfattande marknadsandel med hjälp av ett europeiskt ramdirektiv.

Det är inte förnuftigt att fastställa ett europeiskt stödsystem, och det har vi heller inte gjort. Vilken utformning stödet ska ha är upp till medlemsstaterna att bestämma. Det viktiga är att de verkligen ger ett visst stöd och att alla hinder som sätter stopp för utveckling avlägsnas. Det innebär att alla administrativa hinder måste avlägsnas, att genomblickbara bestämmelser avseende konkurrenskraft måste gälla och att förfaranden avseende ansökningar om tillstånd måste vara entydiga och effektiva.

Med det här betänkandet uppmanar vi kommissionen att lägga fram ett förslag till direktiv som tvingar medlemsstaterna att lagstifta för förnybara energikällor för uppvärmning och nedkylning, och också att utarbeta handlingsplaner för framtida utveckling. Syftet är att man ska agera på grundval av effektiva nationella mål, vilket ska resultera i åtminstone en tvåfaldig ökning inom hela EU senast 2020.

Herr kommissionsledamot! Många människor i EU väntar på att kommissionen ska agera. De oroar sig för miljön och vårt klimat. Bland dem finns många små och medelstora företag med stora möjligheter till sysselsättning, som särskilt vill ge sina bidrag till värmeproduktion från sol, jord och biomassa.

Vi gladde oss åt att se att handlingsplanen för biomassa inbegrep tillkännagivandet av att ett direktiv eventuellt skulle utarbetas. Sedan dess har jag sett ett preliminärt utkast till grönboken om energi som har flutit omkring i Bryssels korridorer, och jag blev chockad när jag upptäckte att detta utkast inte innehåller några som helst hänvisningar till behovet av att det krävs nya insatser när det gäller uppvärmning. I det här utkastet till grönbok finns det häpnadsväckande nog knappast några hänvisningar till förnybara energikällor över huvud taget.

Kommissionsledamot Piebalgs! Jag hoppas att ni kan dämpa den oro jag känner efter att ha läst detta utkast till grönbok, och att ni dessutom återigen kan visa upp det engagemang för effektivitet och förnybara energikällor som ni är känd för. Jag hoppas att ni tillkännager att kommissionen i år kommer att utarbeta ett förslag till direktiv om uppvärmning och nedkylning från förnybara energikällor.

(Applåder)

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka Mechtild Rothe för hennes arbete och mycket starka engagemang när det gäller förnybar energi. Mina tjänstemän har redan börjat förbereda en konsekvensbedömning av en åtgärd till förmån för uppvärmning och nedkylning från förnybara energikällor. Det råder ingen tvekan om att det mycket fullständiga och balanserade betänkande som Mechtild Rothe har lagt fram kommer att bli mycket användbart för kommissionen när den ska förbereda åtgärder på detta nya område.

Den internationella energisituationen, vårt stora beroende av import och kampen mot klimatförändringar påminner oss om det brådskande behovet att ta upp frågor om förnybara energikällor. Som ni känner till avser kommissionen att anta en grönbok om en säker, hållbar och konkurrenskraftig energipolitik den 8 mars. Vad ni än har sett hittills, så är det inte grönboken. Den kommer att antas den 8 mars av kommissionen, och det kommer inte att gå att backa tillbaka när det gäller energieffektivitet och förnybara energikällor. I grönboken kommer det också att åskådliggöras att alla åtgärder är nödvändiga för att garantera försörjningstryggheten, kämpa mot klimatförändringar och uppnå miljömål, samt öka konkurrenskraften. Vi kommer att kämpa för att nå en balanserad strategi, men detta innebär inte att backa tillbaka. Det är absolut inte så som vi vill lägga fram det. Det dröjer emellertid fortfarande ett tag innan kommissionens arbete med denna grönbok kommer att vara slutfört.

Sedan 1997 har Europeiska unionen arbetat mot målet att uppnå en andel förnybar energi på 12 procent senast 2010, men fram till i dag har vi bara kommit halvvägs. Samtidigt som vi nu har en lagstiftning för att främja elproduktion från förnybar energi och biobränslen, samt produktion av uppvärmning och avkylning från förnybara energikällor – den tredje pelaren i politiken om förnybar energi – saknas en särskild strategi. Utan en stark utveckling av förnybara energikällor inom uppvärmnings- och nedkylningssektorn, kommer det övergripande tolvprocentsmålet för förnybar energi inte att uppnås till 2010.

Främjande av uppvärmning och nedkylning från förnybara energikällor kommer att leda till att ett antal viktiga mål uppnås: det kommer att minska växthusgasutsläppen och vårt energiberoende utifrån samt skapa en europeisk industri och främja lokal anställning. Det kommer därför att hjälpa oss att uppnå Lissabonmålen.

Jag skulle också vilja svara på några av de frågor som togs upp i Mechtild Rothes betänkande. Jag håller med om att vi borde vidta praktiska åtgärder för att främja uppvärmning och nedkylning från förnybara energikällor på ett mer kraftfullt sätt. Jag kan lova er att vi kommer att arbeta hårt för att lägga fram ett lagstiftningsförslag så snart som möjligt och med säkerhet före slutet av detta år, eftersom det redan finns upptaget i arbetsprogrammet för 2006. Det finns dock behov av att lägga upp en annorlunda strategi jämfört med tidigare direktiv, eftersom de centrala problemen ligger i marknadens tillförsikt och attityder snarare än på ett kostnadsplan.

En annan nyckelfråga är subsidiaritetsprincipen. Av naturliga skäl är dessa energikällor decentraliserade, och det kommer därför att krävas ett genomförande på lokal nivå. Vi måste skräddarsy vår lagstiftning med detta i åtanke.

Utöver ett lagstiftande element skulle det kanske vara intressant att utvärdera vilka framsteg som kan göras med hjälp av standardisering. Jag är övertygad att vi bör skapa förutsättningar för att industrin ska kunna utveckla en marknad för denna typ av utrustning.

Mechtild Rothes betänkande bidrar till målsättningarna i EU:s energipolitik, och jag välkomnar det varmt.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: SARYUSZ-WOLSKI
Vice talman

  Lambert van Nistelrooij, för PPE-DE-gruppen. – (NL) Herr talman, kommissionsledamot Piebalgs! Samtidigt som vi vet att uppvärmning och nedkylning står för nästan hälften av energikonsumtionen i Europeiska unionen har ingenting gjorts för att få en mer effektiv energianvändning. Det här direktivet är i själva verket kärnan i Europeiska unionens energipolitik. Mechtild Rothes betänkande, som är ett av parlamentets initiativ, kommer därför mycket lägligt.

Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater i Europaparlamentet har beslutat sig för att stödja dubbleringen av den nuvarande andelen förnybara energikällor i energikonsumtionen för uppvärmning och nedkylning senast 2020. I flera fall kan den här energin alstras lokalt, och den teknik som krävs för att göra det – inte minst när det gäller utnyttjandet av sol, vind, vatten, biomassa och jordvärme – har förbättrats avsevärt.

Samtidigt som EU ligger före när det gäller teknisk sakkunskap, ligger vi efter i fråga om praktisk tillämpning. EU måste gå i bräschen när det gäller produktinnovation och kommersialisering. Om denna utveckling inom sektorn fortsätter kommer många arbetstillfällen att skapas. Vi kan bara ta Tyskland som exempel, där sysselsättningen inom energisektorn fördubblades till omkring 125 000 arbetstillfällen mellan 1998 och 2002 som följd.

För att genomföra denna politik måste medlemsstaterna lägga fram livskraftiga nationella mål och tillhandahålla en energimix inom deras egna begränsade möjligheter. PPE-DE-gruppen är för närvarande emot överreglering och bindande mål. Detta kan låta ambitiöst, men det är främst realistiskt, och det är därför vi har beslutat oss för att stödja effektiva nationella syften i kombination med livskraftiga mål.

Slutligen skulle jag vilja be kommissionsledamot Andris Piebalgs om att på ett bättre sätt använda utrymmet för ekonomiskt stöd från strukturfonderna under perioden 2007–2013. I riktlinjerna tillhandahålls möjligheter, men det är upp till medlemsstaterna om de vill ta vara på dem. Inom den här stimulanspolitiken måste vi också säkerställa att dessa prioriteringar föreligger med unionens och medlemsstaternas befintliga medel. Detta är en vädjan som jag skulle vilja att ni lyssnar till.

  Reino Paasilinna, för PSE-gruppen. – (FI) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill tacka Mechtild Rothe. Vi stöder den strategi hon har valt och självklart hennes idé om ett ramdirektiv.

De senaste månaderna har på ett tydligt sätt visat hur viktigt det är att utveckla alternativa energikällor och göra energibesparingar. Det är ytterst viktigt att en gång för alla minska EU:s importberoende av fossila bränslen och fossil energi. Hur ska vi klara av en beroendegrad på 70 procent 2030? Om vi inte förändrar situationen kommer vår framtid följaktligen att ligga i utomståendes händer.

Det måste finnas stöd i Europeiska unionen för ny teknik och innovationer som innebär att alternativa energiformer utnyttjas för uppvärmning och nedkylning. Dessa innovationer skulle gradvis kunna utvidga vårt urval av energikällor. Utnyttjandet av biomassa och nya tekniker skapar arbetstillfällen och affärsmöjligheter; de är således också bra ur denna synvinkel. Det gläder mig att kommissionen precis har antagit det arbetsprogram som innebär att genomförandet av programmet ”Intelligent energi för Europa” inleds. Enligt min uppfattning kommer parlamentet att ge sitt stöd för denna åtgärd.

Inom det här programmet utfördes en rad analyser av styrkepunkter, svagheter, möjligheter och hot på EU:s initiativ. Dessa syftar särskilt till att främja uppvärmning och nedkylning genom användning av förnybara energikällor och värmepumpar. Den här nya tekniken har redan visat sig vara ett sätt att markant minska elektronisk konsumtion i uppvärmning och nedkylning – faktiskt med upp till en tredjedel. Genom att använda sådan utrustning som lätt kan monteras och installeras var som helst i byggnader kan vi uppnå oerhörda energibesparingar. Jag anser också att det är bättre att skära ned på konsumtionen, som också är en bra vägledande livsprincip i allmänhet.

Detta var kortfattat, men jag ville ha det sagt. Enligt min åsikt har nu kommissionen hört vad vi ville säga.

(Applåder)

  Lena Ek, för ALDE-gruppen. – Herr talman! Jag vill börja med att liksom detta initiativbetänkande uppmana kommissionen att snarast lägga fram ett lagförslag om andelen förnybar energi inom sektorn uppvärmning och nedkylning. Det finns ett brett stöd här i parlamentet för vad ett sådant direktiv bör innehålla. Vi är måna om att komplettera de två direktiven om främjande av förnybara energikällor när det gäller el och transport med den tredje sektorn, värme, enligt kommissionens ambition i vitboken ”Energi för framtiden: förnybara energikällor. En gemenskapsstrategi och handlingsplan” från 1997.

Av Europas totala energiförbrukning går nästan hälften till uppvärmning. Med dagens varnande signaler om klimatförändringar och med tanke på att vi är så beroende av import av traditionella energikällor med höga koldioxidutsläpp som följd, är det oerhört viktigt att vi utnyttjar den enorma potential och de befintliga resurser som vi har i förnybara energikällor i Europa. Genom att öka andelarna av dessa inom sektorn uppvärmning och nedkylning har vi stora vinster att hämta. Låt mig nämna några: Vi minskar koldioxidutsläppen. Vi minskar importberoendet och ökar självförsörjningsgraden i Europa. Vi påverkas inte lika lätt av energikriser på andra håll i världen. Genom att främja förnybara källor ger vi incitament till innovation och teknisk utveckling inom detta område som i sin tur leder till ytterligare effektivare och renare energiförbrukning. Genom att valet av förnybar källa görs med hänsyn till varje medlemsstats förutsättningar, bidrar vi till den regionala utvecklingen. Vi skapar flera jobb; det är ett av de få områdena i Europa där vi faktiskt kan se att vi skapar nya arbetstillfällen och går i rätt riktning mot ökad tillväxt.

Detta är behoven och vinsterna, men hur kommer vi dit? Jag tror att nationellt bindande mål för andelen förnybar energi är ett första steg, men det räcker inte. Jag uppmanar och hoppas att kommissionen också skapar de förutsättningar som krävs för att företag skall våga göra långsiktiga investeringar i teknik som tillåter ökad användning av förnybara energikällor, och att kommissionen ger den avgörande forskningen de resurser som krävs för att vi skall kunna utveckla och hitta ny teknik.

Slutligen vill jag uppmärksamma de tekniska lösningar som redan finns och som gör att vi kan få en effektivare användning av den energi som vi utnyttjar för att värma upp bostäder, nämligen fjärrvärme. Tekniska lösningar och val av energikälla går hand i hand. Den moderna och tekniskt utvecklade fjärrvärmen är en del av lösningen, och den kan också kombineras med elproduktion i s.k. trigeneration.

Detta initiativbetänkande visar tydligt och klart vad parlamentet vill se i ett kommande lagförslag. Det är min förhoppning att kommissionen snabbt följer upp detta initiativ, så att vi snarast får de incitament som behövs för att ställa om mot en allt högre grad av förnybara energikällor för att värma upp eller för att kyla ner Europa.

Det krävs ett nytt sätt att tänka för att lösa de problem som vi skapat med det gamla sättet att tänka, som Albert Einstein en gång sade. Parlamentet har gjort en viktig arbetsinsats i detta. Vi hoppas nu att kommissionen fullföljer det arbetet.

  Claude Turmes, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag har bara en minut på mig, så jag ska fatta mig kort. Fru Rothe! Ni är en outtröttlig förkämpe, och jag vill tacka er så mycket för detta utmärkta arbete. Jag skulle vilja ge ett exempel på den potential som ligger i detta: i delstaten Oberösterreich byggs det 1 500 nya hus om året. För tio år sedan var 1 200 av dem utrustade för oljeuppvärmning. I Oberösterreich var det i år bara sju stycken som utrustades för det; i alla andra användes biomassa, nätverk eller bränslepellets för uppvärmning. Det skapade arbetstillfällen inom skogsindustrin, jordbrukssektorn och för lokala installatörer, så oljegrossister har faktiskt gått över till att sälja pellets i dag.

Det är den vägen vi måste gå. För att uttrycka det med andra ord, vi måste använda den goda praxis som finns på lokala och regionala nivåer, och genomföra det inom hela EU. Jag kan tillägga att Danmark också har gjort ett utomordentligt arbete i detta hänseende, ett exempel som vi i kammaren denna eftermiddag kommer att rösta om att ta efter. Det kommer sedan att vara er uppgift att genomföra arbetet.

Herr kommissionsledamot! Bara en sak till när det gäller grönboken: om vi ska övertyga alla européer måste det finnas ett kapitel i den med titeln: ”Winning the hearts of Europeans, going on with renewals!” [”Att vinna européernas hjärtan – fortsätta med förnyelser!”] Det är det EU-befolkningen förväntar sig av oss, och ni får inte misslyckas med det.

(Applåder)

  Vladimír Remek, för GUE/NGL-gruppen. – (CS) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill först säga att jag betraktar betänkandet som ett väl utfört arbete. Det tillhandahåller en noggrann översikt över den aktuella situationen avseende utnyttjandet av förnybara energikällor för uppvärmning och nedkylning. Å andra sidan har Europaparlamentet upprepade gånger uttalat sig om behovet av utökad användning av förnybara energikällor och fattat de rätta besluten och utfärdat korrekta rekommendationer, men det har inte lett till några nämnvärda förändringar. Politiker talar mer om behovet av att använda förnybara energikällor än de som fattar de verkliga besluten inom området, dvs. allmänheten. En orsak till detta kan vara att medlemsstaterna inte har lyckats skapa de rätta förhållandena för utökad användning av förnybara energikällor och inte har övertygat människor om hur det ligger till med dem. Därför använder till exempel norra Danmark mer solenergi än södra Italien, vilket framgår av betänkandet. I rekommendationerna läggs därför stor vikt vid att informera och övertyga människor. Emellertid kommer de bara att ta till sig detta när förnybara energikällor blir mer fördelaktiga för dem. Priset på dessa energiformer är därför viktigt, och detta är oupplösligt knutet till utformningen av de rätta förutsättningarna för användningen av förnybara energikällor. Ett aktuellt exempel på detta i Tjeckien involverar inte förnybara energikällor direkt, men av den anledning är det desto mer upplysande. När frågan om användning av naturgas som en mer miljövänlig uppvärmningsmetod kom upp fick den ett snabbt gensvar, inte bara från enskilda individer, utan också från lokala och kommunala myndigheter som jämförde den med andra bränslen och som med stöd av olika instrument bytte till gas. Efter ett antal större höjningar av gaspriserna återgår nu emellertid flera till bränsle som är mycket miljöfarligt, såsom billigt och lågkvalitativt kol, tillsammans med förbränning av inte bara trä, utan även av plast och gummi på lokala uppvärmningsstationer. De har helt enkelt inte längre råd med gas. Därför är det lika viktigt att skapa de rätta förutsättningarna som det är att fatta förnuftiga beslut för att använda alla delar i energimixen och för att stödja energibesparande åtgärder. Annars kan resultatet bli att vi själva följer exemplet med nattfjärilen, som i sin längtan efter att komma närmare ljuset och värmen ofta går döden till mötes.

  Leopold Józef Rutowicz (NI). – (PL) Herr talman! Jag vill tacka Mechtild Rothe för det betänkande som ligger framför oss. Uppvärmning, nedkylning och användning av förnybara energikällor ingår i en större fråga om säkerhet för Europeiska unionens energitillförsel. Energibesparing har inte bara med miljöskydd att göra. Det har också avsevärd betydelse för ekonomin och är förbundet med utvecklingen av förnybara energikällor.

Betydelsen av detta har framhävts av de fall av energiterrorism som förekommit den senaste tiden. Jag hänvisar till den ökade bränslekostnaden, med negativa effekter för företagens ekonomiska sundhet och medborgarnas levnadsstandard. Jag skulle vilja påpeka tre saker.

För det första, att sätta 2020 som den tidsram inom vilken man ska genomföra program för energibesparing antyder att man tar sig an utmaningen på ett statiskt sätt. På det sättet beaktas inte aktiviteter på den globala marknaden, vilket är liktydigt med passivitet.

För det andra borde skatteförmåner och lägre momsnivå gälla för alla aktiviteter som involverar användning, bruk och utveckling av nya förnybara energikällor.

För det tredje borde användningen av nuvarande oanvänd jordbruksmark för produktion av biomassa och hållbara bränslen påskyndas. Det är här förordningen om jordbruksproduktion i Europeiska unionen kommer in i bilden, tillsammans med bristen på lämpliga subventioner för produktionen av grönsaker och frukt, särskilt bär.

Områden med oanvänd mark kommer att öka och leder till ökad fattigdom och arbetslöshet i landsbygdsområden. Om produktionen av den biomassa och de bränslen som jag nämnde utvecklas snabbt kommer det att skapa arbetstillfällen och förbättra våra länders säkerhet avseende energitillförsel.

  Jan Březina (PPE-DE). – (CS) Herr talman, herr kommissionsledamot! Uppvärmning och nedkylning står för 49 procent av den energi som förbrukas på vår kontinent. Jag antar att ett minskat koldioxidutsläpp kommer att ingå i alla ansvariga energiplaner. Jag anser bestämt att det, tillsammans med de kärnkraftverk som huvudsakligen står för alstring av elektricitet, är framför allt genom användning av förnybara energikällor för uppvärmning och nedkylning som vi kommer att kunna minska koldioxidutsläppen i framtiden. Ju mindre vi använder fossila bränslen för dessa syften desto bättre, inte bara med tanke på den globala klimatförändringen, utan också med tanke på att minska beroendet av att importera från länder utanför Europa. Användningen av förnybara energikällor har ett stort positivt inflytande på landsbygdens ekonomi och kommer att skapa nya arbetstillfällen, eftersom det är där de nya energikraftverken kommer att placeras.

Detta betänkande, som föredraganden har utarbetat utifrån detaljerade undersökningar och diskussioner, innehåller en rad strategiska åtgärder som måste genomföras om vi vill övervinna hindren mot ökad användning av förnybara energikällor. Som parlamentsledamot från Tjeckien måste jag emellertid säga att ställningen för förnybara energikällor försvagades på marknaden efter EU-anslutningen. Den obligatoriska placeringen av till exempel briketter och pellets från biomassa i en högre momssats ledde till en skarp nedgång på marknaden, som hade visat lovande tecken på utveckling. Alla nya medlemsstater sitter i samma sits. Det är motsägelsefullt att grannländerna Tyskland och Österrike har undantag som tillåter att dessa produkter placeras i en lägre momssats. Detta har medfört en situation där Tjeckiens hela produktion av briketter och pellets tillverkade av biomassa exporteras till dessa länder. Samtidigt drabbas vår inhemska marknad av ökade energikostnader, och i stället för att byta till förnybara energikällor väljer människor billigare energikällor, som i vårt fall oftast betyder lågkvalitativt brunkol.

Jag stöder därför starkt kommissionens och rådets krav på en revidering av rådets sjätte direktiv, för att möjliggöra tillämpning av lägre momssatser för förnybara energikällor. Vi kan och måste göra detta på EU-nivå. Jag stöder betänkandet, och jag vill tacka föredraganden för ett väl utfört arbete. Jag vill också säga att detta ger lovande framtidsutsikter för kommissionen och de enskilda medlemsstaterna.

  Andres Tarand (PSE). – (ET) Herr talman! Jag vill betona att Mechtild Rothes betänkande bör rekommenderas i hög grad, främst för att bindande åtaganden fastställs för medlemsstaterna när det gäller att utnyttja förnybara energikällor.

Som vi vet är den nuvarande energimarknaden i Europeiska unionen allvarligt förvanskad. Detta beror bl.a. på ojämnt fördelade subventioner och på att subventioner för fossila bränslen (kol, brunkol, skifferolja) och kärnenergi är avsevärt större än subventionerna för förnybara energikällor. I flera medlemsstater har situationen uppstått genom den monopolistiska ställning som de kärnkraftverk som använder fossila bränslen har. Situationen har också varit det huvudsakliga hindret för att utforma en gemensam energipolitik i Europeiska unionen.

Med tanke på att tillförlitligheten för vår yttre energiförsörjning också är bristfällig kan vi för närvarande bara hoppas på att den läxa Ryssland lärde Europa i början av året kommer att ge utvecklingen av förnybara energikällor i Europeiska unionen en extra skjuts framåt, och att det förbättrade samarbetet mellan medlemsstaterna kommer att föra oss till en gemensam europeisk energipolitik.

  Patrizia Toia (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag talar i stället för min kollega, Fiona Hall, som inte kan närvara denna morgon på grund av ett brådskande åtagande med kommissionsledamot Peter Mandelson. Jag skulle vilja tacka både Fiona Hall för det värdefulla arbete hon har utfört i fråga om den här resolutionen, tillsammans med de andra skuggföredragandena och föredraganden själv, vars skickliga medlande och jämförelse av texter har lett till en text som får fullt stöd i parlamentet.

Enligt min uppfattning är det mål som Europaparlamentet ställer upp för egen del med den här resolutionen mycket ambitiöst. För det första är det ambitiöst vad metoden beträffar, eftersom parlamentet intar en aktiv roll inom ramen för förfarandet i artikel 39 och uppmanar kommissionen att lägga fram en rättsakt som behövs för att fylla ett hål, för att lägga den saknade pusselbiten på plats i strukturen för ramlagstiftningen och den rättsliga ramen. Det kommer att möjliggöra en betydande utveckling för oss mot användandet av förnybara energikällor, särskilt för uppvärmnings- och nedkylningssektorn.

Enligt min uppfattning blir alla överraskade när de får veta att 50 procent av Europas energibehov används för uppvärmning. Det visar det uppenbara behovet av en lagbestämmelse, för utan en sådan kan sektorn inte utvecklas. Detta erkände också kommissionen i sin rapport om energieffektivitet. Sektorn måste också få en viss klarhet. Utan klarhet om möjlig tillväxt kommer ingen investering och forskning att ske. Kort sagt, den typ av koncentration av resurser och energikällor som ska möjliggöra ett kvalitativt genombrott i sektorn kommer inte till stånd.

För det andra är parlamentets syfte också viktigt och ambitiöst när det gäller fastställandet av tidsfristen till 2020. Kanhända anser några att den tidsfristen är ganska blygsam och begränsad, men enligt min uppfattning bör vi se den som ett mål som ska överträffas.

Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! När vi talar om ett utnyttjande på över 20 procent hoppas vi på att uppnå en betydande procentandel, och mer än dubblera den nuvarande andelen förnybara energikällor.

Sammanfattningsvis anser jag att det finns ett tydligt åtagande i parlamentet och från vissa ledamöter – jag ser att Vittorio Prodi är här för att tala om biomassa. Vi uppmanar också kommissionen – och följaktligen medlemsstaterna när det gäller genomförandet av direktivet – att arbeta särskilt hårt för att minska vårt energiberoende, som kan få allvarliga konsekvenser för vår framtida tillväxt och utveckling.

  Peter Liese (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Energisäkerhet har varit en stor fråga de senaste veckorna och månaderna, och det är mycket vi måste göra om vi ska lösa den. Jag anser dock att vi också måste betona frågan om uppvärmning med förnybara energikällor. Varför? Det finns särskilt stora möjligheter med dem. Förbundet för den branschen i mitt eget land, Tyskland – det som jag känner till bäst – talar om att vi inom en tidsperiod på tio år kan öka andelen nyinstallerade anläggningar som drivs av förnybara energikällor från 8 till 80 procent, dvs. tio gånger så mycket. Det inbegriper en tiofaldig ökning av nya anläggningar snarare än andelen av energiförbrukningen på alla områden. Det är inte Greenpeace som säger detta, utan ett branschförbund. Utnyttjandet av förnybara energikällor för uppvärmning är också av stort värde i jämförelse med andra energikällor, såsom solstrålning eller solceller, där priserna ofta kan variera i förhållandet 1 till 45. Vi har följaktligen gett minst stöd till den största möjligheten, och därför måste någonting göras för att det ska ske en ändring i detta avseende.

Detta är enligt min uppfattning inte bara är en fråga på nationell nivå, utan också på EU-nivå. Orsaken till att uppvärmning och nedkylning med förnybara energikällor fortfarande inte står överst på dagordningen har nämligen ingenting med den allmänt komplexa tekniken att göra. Det som i stället krävs är att utrustningen tillverkas i större antal för att uppnå en kritisk massa, där utrustningen blir av större värde för slutanvändaren. Det kommer naturligtvis att vara lättare att nå denna kritiska massa på EU-nivå än det skulle vara om varje land arbetar enskilt.

Jag anser inte att stödet för Mechtild Rothes betänkande på något sätt motsäger mitt och min grupps stöd för kärnkraft. Jag anser att både förnybar energi och atomenergi behövs. Den falska antitesen måste bort; den måste också bort från grönboken, och det är av den anledningen som jag stöder det som har sagts om det dokumentet. Det som krävs, och det snarast, är ett konkret förslag från kommissionen, och jag är tacksam för att kommissionsledamot Andris Piebalgs tillkännagivit att ett sådant väntas 2006. Det innebär att ett stort antal miljarder som har spenderats av europeiska konsumenter på importerad energi kan sparas och att pengarna kan investeras i någonting mer konstruktivt.

  Vladimír Maňka (PSE). – (SK) Jag vill särskilt tacka Mechtild Rothe för hennes utomordentliga betänkande. Det finns bara ett fåtal regioner i EU som har formulerat och genomfört framgångsrika strategier för energiutvinning ur förnybara energikällor. Skillnader i utveckling beror inte på olika möjligheter utan på politiska dagordningar. Den enda vägen framåt är att gemensamt fastställa större mål, och jag upprepar ordet gemensamt, och att övervaka genomförandet.

Jag vill betona nödvändigheten av att erbjuda stöd för investerare som är positiva till förnybara energikällor. Ett av de föreslagna incitamenten, som min kollega Jan Březina också nämnde, är att erbjuda en lägre momssats. Det är ett bra stöd, men å andra sidan kommer det inte att motivera länder med enhetstaxa. Enligt min uppfattning kommer EU:s framtid inte att röra sig i riktning mot enhetstaxa. Vi måste emellertid ta hänsyn till att länder som redan har infört enhetstaxa inte är villiga att ge upp den.

Avslutningsvis vill jag ge ett exempel. Staden som jag de senaste sju åren har varit borgmästare för utvinner 15 procent av sin energi ur förnybara energikällor. Det är delvis tack vare strukturfonder som den andelen kommer att nå 50 procent inom loppet av två år, vilket jag vill uttrycka min tacksamhet för.

  Alejo Vidal-Quadras Roca (PPE-DE). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I och med de senaste nedskärningarna i Ukrainas naturgasförsörjning har vi fått upp ögonen för ett problem som vi kanhända inte har lagt tillräckligt stor vikt vid.

De senaste veckorna har dessutom priset per fat råolja pendlat mellan 60 och 65 US-dollar, ett pris som skulle ha varit otänkbart för ett par år sedan.

Om vi lägger ihop allt detta med den instabila situationen i Mellanöstern är slutsatsen tydlig: Europeiska unionen måste agera snabbt. Vår passiva syn på vårt beroende av yttre energikällor kan inte fortsätta. Vi måste agera förnuftigt och beslutsamt eftersom vi inte har någon tid att förlora.

Jag tvivlar inte på att det initiativ som kommissionsledamoten tillkännagav kommer att innebära betydande fördelar för EU:s framtid, men vi får inte glömma den lagstiftning som redan har trätt i kraft och som inte har införlivats med tillräcklig stränghet i nationell lagstiftning av vissa medlemsstater.

Det är ingen tvekan om att aktuella oljepriser tjänar som ett kriterium för att börja tillämpa ersättningstekniker. Det finns en stor möjlighet till förnybara energikällor här som kan uppnå konkurrenskraftiga priser med hjälp av offentligt stöd, vilket ligger i linje med lagstiftningen om statligt stöd.

Som kommissionsledamoten har diagnostiserat korrekt har det visat sig att det är svårt att efterleva direktivet om förnybara energikällor. Biomassa måste spela en grundläggande roll eftersom dess potential är underutnyttjad. Direktivet om energieffektivitet i byggnader innehåller redan särskilda bestämmelser om användning av biomassa i uppvärmning som måste förstärkas.

Vi anser att ett nytt direktiv om uppvärmning och nedkylning som inbegriper det utomordentliga betänkandet av Mechtild Rothe, och följaktligen förnybara energikällor, måste inkludera mål som både är ambitiösa och realistiska, dvs. tydliga riktlinjer om finansieringsmekanismer och en utmärkt förebild för den offentliga sektorn.

Vi tvivlar inte på att kommissionen återigen kommer att besvara dessa förväntningar.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (LT) Jag vill gratulera föredraganden Mechtild Rothe och utskottet för industrifrågor, forskning och energi. Detta initiativ kommer att uppmuntra EU-länderna att anamma användandet av förnybara energikällor för uppvärmning och nedkylning och skapa ekonomisk stimulans i detta syfte.

När vi diskuterar standarder för energieffektivitet i byggnader är det på sin plats att påpeka ett problem som är gemensamt för Litauen, alla de baltiska staterna och några av de andra nya EU-medlemsstaterna. Där lever en omfattande del av stadsbefolkningen i hyreshus av dålig kvalitet, som byggdes för 20–40 år sedan, om inte tidigare. Dessa byggnader har dålig värmeisolering, uppvärmningen regleras från en centralstyrd panna, och hyresgästerna kan inte välja önskad temperatur. Både nationella regeringar och Europeiska kommissionen borde uppmärksamma det här problemet mer. Pengar från EU och strukturfonder borde tilldelas för renovering av sådana byggnader för att garantera att alla hem värms upp effektivt. Kommissionen borde noga jämföra de bästa exemplen på liknande husrenoveringar, för att hjälpa nationella regeringar att besluta om de ska renovera eller riva sådana byggnader.

  Den Dover (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag skulle först av allt vilja gratulera föredraganden till ett mycket tydligt betänkande, särskilt när det gäller motiveringen, där man tagit hjälp av bilder. Detta var fantastiskt, och jag önskar att det görs i andra betänkanden.

Jag talar i egenskap av ordförande för Forum for Construction in the European Parliament [Forum för byggande i Europaparlamentet]. Jag kan inte nog betona behovet av ordentlig byggnadsisolering och, som min kollega just påpekade, av att sätta stopp för energislöseriet i de enorma östeuropeiska byggnadskomplex som nu tillhör Europeiska unionen. Det föreligger ett akut behov av åtgärder på detta område.

På Förenade kungarikets vägnar vill jag be om ursäkt för att landet inte varit lika snabbt som övriga länder när det gäller förnybara energikällor samt metoder för uppvärmning och nedkylning. Jag är säker på att vi kommer att stiga i jämförelsetabellen under de närmaste åren.

Jag stöder fullständigt föredragandens synpunkt om att det borde finnas nationella stödinstrument. Hon betonar att medlemsstaterna i princip kan använda dessa, i enlighet med subsidiaritetsprincipen. Hon påpekar att allt stöd borde begränsas tidsmässigt och undan för undan minskas. Jag skulle inte kunna vara mer enig. Sedan fortsätter hon med att säga att det borde finnas mekanismer som sporrar till att nå en hög marknadsandel och slutligen att förenade nätverk för uppvärmning och nedkylning borde uppmuntras.

Detta betänkande förtjänar att välkomnas av industrin och Europaparlamentet, och härigenom kommer vi att säkerställa att vi får en tryggad och säker energiförsörjning i framtiden.

  Bernadette Bourzai (PSE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Inledningsvis vill jag gratulera Mechtild Rothe till hennes utomordentliga initiativbetänkande, som innehåller en tydlig uppmaning till Europeiska kommissionen att utarbeta ett lagstiftningsförslag om att öka andelen förnybar energi i uppvärmning och nedkylning till juli 2006. Uppvärmnings- och nedkylningsnätverk och biomassa, särskilt träbiomassa, är viktiga avsättningsområden för trävaruindustrin, passar perfekt in i en hållbar europeisk skogsstrategi och kan stödja europeiska åtaganden mot hållbar utveckling, särskilt målet att 12 procent av all förbrukad energi ska komma från förnybara energikällor senast 2010. För närvarande finns det dock ingen lagstiftning som reglerar användningen av förnybara energikällor för uppvärmning och nedkylning, och detta hål måste täppas igen efter offentliggörandet av Europeiska kommissionens handlingsplan för biomassa den 7 december förra året.

Jag vill betona tre punkter som jag anser vara viktiga. För det första slöt Ekofinrådet den 28 januari ett politiskt avtal för att utvidga försöket med reducerad momssats på arbetsintensiva tjänster fram till 2010. Den nya aspekten som är av betydelse för den fråga vi nu diskuterar är att låta fjärrvärme ingå i det alternativ som finns i artikel 12.3 b i det sjätte momsdirektivet, under samma rubrik som naturgas- och elförsörjning. Av den anledningen kan medlemsstaterna nu sätta stopp för skillnader i skattebehandling av försäljning av uppvärmd energi och tillståndsgivning för utnyttjande av anläggningar för förnybar energi och tillhörande uppvärmnings- och nedkylningsnät, och av naturgas- och elförsörjning.

Jag stöder helt och hållet föredragandens rekommendationer när det gäller användningen av strukturfonderna, sammanhållningsfonderna och Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU).

  Romana Jordan Cizelj (PPE-DE). – (SL) Att främja användningen av förnybara energikällor innebär en direkt tillämpning av målen i Lissabonstrategin. Det innebär att man uppmärksammar oron för miljön, uppmuntrar till innovation och den infrastruktur som behövs för att främja konkurrenskraft och oberoende tillväxt inom EU.

Förnybara energikällor är Europeiska unionens naturrikedom, som minskar vårt importberoende och förbättrar vår miljö. Användningen av dem ökar samtidigt mångfalden av energikällor och förbättrar tillförlitligheten i energiförsörjningen. Vi får inte bara använda dem för att alstra el, utan också för uppvärmning och nedkylning av byggnader, eftersom bara det står för mer än 40 procent av all energiförbrukning i EU.

En nyligen utförd Eurobarometerundersökning visar att folk stöder en europeisk gemensam energipolitik. I EU måste vi därför också formulera tydliga riktlinjer och motiv inom området för nedkylning och uppvärmning. Vi måste fastställa ett gemensamt mål, men låta medlemsstaterna formulera sina egna nationella mål, som bör vara förnuftiga och bindande. Målen måste relatera till de enskilda ländernas naturliga särdrag, eftersom alla inte har samma villkor när det till exempel gäller användning av solvärme och biomassa.

När det gäller biomassa vi bör vara särskilt uppmärksamma på hur vi kan uppmuntra användningen av den. Det är också ett råmaterial för träförädlingsindustrin, och skapar många arbetstillfällen och ger stort mervärde. Genom användandet av skog som råmaterial används mindre energi för att producera den slutliga produkten, samtidigt som det minskar utsläppen av växthusgaser, och skogen behåller den koldioxid som har lagrats i trädet under många år.

Låt mig avsluta med att poängtera att det för energisyften är förståndigt att endast använda träavfall som inte lämpar sig för återanvändning, medan resten kan förädlas till användbart råmaterial. EU:s energipolitik måste också utformas för att tillmötesgå detta.

  Péter Olajos (PPE-DE). – (HU) EU är världens största energiimportör. Priset på importerad energi stiger likväl, och energi importeras från politiskt och ekonomiskt instabila områden. Detta tvingar oss att minska, och om möjligt, eliminera vårt beroende av importerad energi och vår sårbarhet. I detta syfte måste vi förutom att rationalisera vår energiförbrukning och göra den mer effektiv också öka användandet av befintliga förnybara energikällor i EU.

De åtgärder som Europeiska unionen har vidtagit i detta hänseende det senaste decenniet har visat sig vara framgångsrika. När det gäller vindenergi nådde EU det mål som fastställts för 2010 så tidigt som i slutet av förra året, kraftverk för biomassa sprider sig dynamiskt och biobränslen vinner mark på ett imponerande sätt. Vad är nyckeln till framgång? Jag är övertygad om att det främst beror på EU-förordningar och obligatoriska standarder som antagits här, i parlamentet. Jag är emot överreglering, men det vore svårt att förneka att rättsliga begränsningar som införts av EU och de mål som vi gemensamt har fastställt inte är effektiva medel för att driva medlemsstaterna framåt. Nedkylning och uppvärmning i hushållssektorn står för 40 procent av vår nuvarande energiförbrukning. I genomsnitt används förnybar energi i 10 procent av europeiska hushåll, men denna siffra beror endast på de enastående prestationer som ett fåtal länder står för, såsom Österrike, Tyskland, Grekland m.fl. Övriga länder, inklusive mitt eget, använder knappt förnybara energikällor över huvud taget, de stöder inte investeringar på det här området och har inga statliga program – tvärtom skapar de administrativa hinder.

Detta område måste regleras på EU-nivå för att vi på ett effektivt sätt och till en relativt låg kostnad ska kunna minska användandet av fossila energikällor i hushåll, utsläppet av växthusgaser och vårt energiberoende. Det är därför jag stöder utarbetandet av ett direktiv som behandlar denna fråga.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill inleda med att tacka Mechtild Rothe för hennes helhjärtade engagemang för förnybara energikällor, och också Claude Turmes för att varmt berömma min österrikiska provins för det föredömliga arbete för förnybara energikällor som den utför, och som dessutom gör det genom hela ekonomin. Det som är viktigt för oss är nämligen helt enkelt att energiproduktionen ska vara billig, säker och miljövänlig. Dessa tre faktorer måste alltid sättas in i ett sammanhang.

Slagordet ”tänk globalt och agera lokalt” gäller också här. Vi måste ständigt vara medvetna om den globala situationen, samtidigt som vi också fokuserar på hur åtgärder kan omvandlas i praktiken. När man utfärdar bygglov eller lov för att använda mark borde myndigheterna prioritera anläggningar som använder förnybar energi och som således bidrar till att uppnå Kyotomålet. Med tanke på att tiden hinner ikapp oss är förslaget om att ett beslut måste fattas två månader efter framläggandet av ansökan enligt min uppfattning något som absolut måste prioriteras, och i detta hänseende bör vi också se till att omvänd bevisbörda råder ifall myndigheterna avvisar en plan.

Det är också nödvändigt att projekt som man har investerat i bör ge en avkastning, och här har finns en rad olika valmöjligheter. I framtiden kommer energitjänster enligt min uppfattning att skapa fantastiska möjligheter för små och medelstora företag. Några av de parlamentsledamöter som redan har talat har – mot bakgrund av tjänstedirektivet som vi ska komma överens om att anta denna vecka – betonat den helt nya utmaning som gränsöverskridande energiförsörjning innebär för varje enskild medlemsstat, och behovet av förenklade förfaranden på detta område. En särskild prioritering är att byråkrati inte ska kunna sätta käppar i hjulet.

Det viktiga i slutanalysen är att inhemska resurser används och småskalighet främjas. Det är det vi siktar på, och det vill vi uppnå tillsammans med kommissionen.

(Applåder)

  Herbert Reul (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Debatterna har avlöst varandra här i kammaren om de krav som ställs på oss när det gäller energifrågor. Vi har diskuterat den tid det tar för resurser att ta slut, den naturliga efterfrågan på dem – som är begränsad – och också den ökade efterfrågan från stora länder med expanderande industrier. Sedan januari har vi diskuterat vårt beroende av enskilda energiförsörjare, och vi har blivit medvetna om att vi måste agera på det här området. Det är därför med rätta som vi också bör fråga oss själva hur vi kan utveckla nya och större kapaciteter för uppvärmning och nedkylning. Det är både rätt och nödvändigt, och jag är också tacksam för de många ändringsförslag som har antagits och införlivats.

Mitt bekymmer är att vi gott och väl kan fastställa det rätta målet – genom att minska på förbrukning och ansluta oss till nya och förnybara energikällor – men att detta kan göra oss trångsynta och få oss att tro att bara den här strategin är den rätta, att bara den är rationellt rättfärdigad och den enda lösningen.

Jag känner till strategier som får människor att tro att det bara krävs en enda sak för att alla våra problem ska lösas, och det Claude Turmes precis sa gick i den riktningen. Å andra sidan är jag är helt övertygad om – och jag instämmer med de ledamöter som säger detta – att medan detta är ett extra tillfälle och ett som vi måste begagna oss av, kommer det inte att ge upphov till svar på andra frågor, som exempelvis frågor som: ”Hur hanterar vi kärnkraft?” eller ”Hur ska vi använda fossila bränslen som vi redan har på ett miljövänligare sätt?”

Jag hyser också tvivel när det gäller den metod vi bör anta, eller med hjälp av vilka medel som vi kommer fram till framtidens nya förordningar. Den fråga som uppstår, och som är en brådskande fråga, är nämligen om vi använder oss av rätt strategi och om vi tror att det enda sättet att nå en lösning på politiska problem är att hitta på nya förordningar eller att parlamentet antar dem, och att vi efter det pustar ut och säger till oss själva att allting nu är löst. Direktiv som belastar medlemsstater ytterligare är inte lösningen.

I morse sa kommissionsledamoten att 42 direktiv har antagits enbart inom energiområdet, och 22 av dem behandlar energieffektivitet. Men ändå är vi inte nöjda och hävdar att vi inte går fram fort nog. För att göra en lång historia kort måste vägen framåt vara att främja nya tekniker och riktmärken och att utveckla standarder och indikatorer, så att de som slutligen måste fatta beslut om de ska använda sig av en ny metod kan göra jämförelser och se vilka möjligheter och deras egna fördelar är.

Det räcker inte med drömmar; det som behövs är ambitiösa och realistiska mål som skiljer sig från land till land och som bestäms av olika naturliga miljöer och olika enskilda marknader. En lösning som passar alla är därför inte är användbar.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka er för en mycket intressant debatt, och jag vill återigen tacka föredraganden, Mechtild Rothe, och samtliga skuggföredragande för deras arbete. Jag vet att ni alla brinner för detta ämne, och detta är absolut inte den enda lösning som vi bör leta efter inom energisektorn. Även jag brinner för detta betänkande. Omröstningen i utskottet för industrifrågor, forskning och energi samt dagens debatt har visat på ett mycket imponerande stöd för de idéer som uttrycks i betänkandet.

Jag anser att kommissionen redan har gjort stora framsteg i denna riktning. I handlingsplanen för biomassa från december 2005 tillkännagav kommissionen att den skulle arbeta mot ett initiativ om uppvärmning och nedkylning från förnybara energikällor. Men, som några av ledamöterna har påpekat, fäster vi även avseende vid en förbättrad lagstiftning och att utarbeta lagstiftning som kan genomföras på rätt sätt och med respekt för subsidiaritetsprincipen. Därför har jag bett mina tjänstemän att utarbeta en konsekvensbedömning på detta område, eftersom det också kommer att vara av vikt senare i debatten för att styra förslaget på grundval av en riktig konsekvensbedömning. På grundval av denna konsekvensbedömning kommer jag att fatta ytterligare beslut om hur vi ska gå vidare med detta viktiga ämne.

Samtidigt kan jag emellertid berätta för er att kommissionen kommer att uppfylla era förväntningar, som Alejo Vidal-Quadras Roca nämnde, och vi arbetar inte bara för detta utan önskar också genomföra lagstiftningen. Det gläder mig att i dag kunna informera industriutskottet om vad vi exakt gör i detta avseende. Vi har antagit den redan nämnda handlingsplanen för biomassa, och nyligen antog vi meddelandet om biobränslen. Detta visar att kommissionen verkligen menar allvar när det gäller att uppnå ett bättre genombrott för förnybara energikällor i en europeisk energimix.

Jag tackar er för ert stora intresse under denna debatt, och jag hoppas kunna lägga fram ett lagstiftningsförslag för parlamentet i slutet av året.

(Sammanträdet avbröts kl. 11.55 och återupptogs kl. 12.05.)

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

7. Omröstning

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen.

(För resultatet av omröstningen och andra detaljer: se protokollet.)

7.1. Regummerade däck (omröstning)

7.2. Enhetliga regler för mekaniska kopplingsanordningar för fordonskombinationer (omröstning)

7.3. Den gemensamma organisationen av marknaden för torkat foder (omröstning)

7.4. Upphävande av två förordningar avseende penningpolitik (omröstning)

7.5. Lokal gränstrafik (omröstning)

7.6. Partnerskapsavtal om fiske mellan Europeiska gemenskapen och Salomonöarna (omröstning)

7.7. Grekiska myndigheters konfiskering av bilar (omröstning)

7.8. Arbetstagares exponering för artificiell optisk strålning (omröstning)

7.9. Minimiregler för skydd av slaktkycklingar (omröstning)

Före omröstningen:

  Graham Booth (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Detta gäller en ordningsfråga. Trots att ni förmodligen är den bäste vice talman som vi har haft i parlamentet har ni redan begått två misstag i dag! Och vid en tidigare omröstning med Mario Mauro som talman påstod han att ett ändringsförslag hade förkastats, när det i själva verket antogs med 584 röster mot 41. Hur länge till måste vi stå ut med detta löjeväckande system?

  Talmannen. – Problemet är att när det inte är en omröstning med namnupprop tenderar folk att inte räcka upp handen. Jag försöker uppmuntra dem, men jag kan inte tvinga dem. Det är därför som vi gör så många kontroller.

7.10. Reform av det statliga stödet 2005-2009 (omröstning)

Efter omröstningen om den första delen av ändringsförslag 8:

Talmannen. – Eftersom den första delen har förkastats misstänker jag att den andra och tredje delen bör utgå. Kan ni hjälpa oss i denna fråga, herr Hökmark?

  Gunnar Hökmark (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Jag är benägen att hålla med er om att del två och tre inte är meningsfulla efter förkastandet av del ett. Det är inte ett av mina ändringsförslag, men jag skulle vilja påstå att den omröstning som vi redan haft är tillräcklig.

(Skratt)

  Talmannen. – Ni är föredraganden. De följande två delarna utgår.

Före omröstningen om ändringsförslag 5:

  Gunnar Hökmark (PPE-DE), föredragande. – (EN) Jag skulle vilja lägga fram följande muntliga ändringsförslag, vilket sker i samförstånd med skuggföredraganden för PSE-gruppen: ”statligt stöd som inte snedvrider konkurrens är ett tillåtet medel för att främja ekonomisk utveckling och kan därmed vara ett sätt att främja Lissabonmålen för ekonomisk tillväxt och sysselsättning, tillsammans med andra instrument, inbegripet gemenskapsfinansiering, som strukturfonderna”.

(Parlamentet godkände det muntliga ändringsförslaget.)

7.11. Globaliseringens effekter på den inre marknaden (omröstning)

7.12. Klausulen om mänskliga rättigheter och demokrati i Europeiska Unionens avtal (omröstning)

Före omröstningen om ändringsförslag 7:

  Vittorio Agnoletto (GUE/NGL), föredragande. – (IT) Herr talman! Ändringsförslagen står redan i protokollet, men jag ska i vilket fall som helst läsa upp dem.

(EN) ”Europaparlamentet påminner om att Europeiska unionen, i sina förbindelser med tredjeländer och för att främja de demokratiska principerna och de mänskliga rättigheterna genom demokratiklausulen, är skyldig att fästa särskild uppmärksamhet vid genomförandet av jämställdhetspolitik och politik för kvinnors rättigheter, samtidigt som unionen skall övertyga sig om att myndigheterna i tredjelandet upprätthåller de grundläggande rättigheterna till att inte bli godtyckligt arresterad, torterad eller avrättad och att deras medborgare har tillgång till en opartisk domstol som en förmånsrätt.”

(Parlamentet godkände det muntliga ändringsförslaget.)

7.13. Översyn av vissa begränsningar av tillträdet inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken (Shetlandsboxen och rödspätteboxen) (omröstning)

Före omröstningen:

  Catherine Stihler (PSE), föredragande. – (EN) Herr talman! Jag skulle kortfattat vilja tala om mitt betänkande om översynen av vissa begränsningar av tillträdet inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken.

Jag uppmanar kollegerna att ge sitt fulla stöd till detta betänkande om översynen av vissa begränsningar av tillträdet inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken, som täcker Shetlandsboxen och rödspätteboxen. Detta betänkande medför goda nyheter för EU:s hållbara fiskeripolitik eftersom behovet att förståndigt utnyttja begränsningar av tillträdet erkänns i betänkandet.

Jag skulle vilja tacka PSE-gruppen för dess ovärderliga uppbackning. De begränsningar som tas upp i detta betänkande är av uppenbar vikt, och jag uppmanar alla kolleger att rösta för punkt 8 och för resolutionen i dess helhet.

(Applåder från vänster)

7.14. Förnybara energikällor för uppvärmning och nedkylning (omröstning)

  Talmannen. – Omröstningen är avslutad.

8. Röstförklaringar

Betänkande (A6-0008/2006) av Daul

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. (PT) Texten till rådets förordning (EG) nr 1786/2003 innehåller flera fel som borde korrigeras omedelbart.

Till följd av en ändring av den kombinerade nomenklaturen ska KN-numren 1214 90 91 och 1214 90 99 ersättas med KN-numret 1214 90 90. Den garanterade maximala kvantiteten för torkat foder på 4 855 900 ton bör ersättas med 4 960 723 ton, vilket motsvarar summan av nuvarande nationella kvantiteter. Metoden för att beräkna minskningen av stödet om denna kvantitet överskrids bör dessutom omformuleras.

Kommissionens förslag svarar mot behovet av att korrigera rådets förordning nr 1786/2003.

Den föreslagna ändringen är på sin plats, och det positiva yttrandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling bör stödjas av parlamentet.

Betänkande (A6-0018/2006) av Fraga Estévez

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. (PT) Partnerskapsavtalet mellan EG och Salomonöarna bygger på det mandat som kommissionen beviljades av rådet i juni 2001 för att förhandla om bilaterala tonfiskavtal med AVS-länder i den centrala delen av västra Stilla havet, i syfte att upprätta ett nätverk av tonfiskavtal för den gemenskapsflotta som är verksam i Stillahavsområdet.

Jag stöder helhjärtat föredragandens ståndpunkt i det här dokumentet, men vill betona vikten av ändringsförslag 5, där det med anledning av det första mötet i den gemensamma kommittén fastställs att kommissionen ska upplysa myndigheterna på Salomonöarna om att företrädare för redarna kommer att delta vid den gemensamma kommitténs kommande möten.

Jag stöder därför antagandet av detta betänkande.

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) I detta betänkande exporteras i huvudsak EU:s katastrofala gemensamma fiskeripolitik till Salomonöarna, och man har inte mycket att föreslå dem. Därför har jag röstat emot, och jag beklagar att parlamentet har valt att stödja betänkandet. Den gemensamma fiskeripolitiken är en ren katastrof som borde avskaffas, inte förevigas och exporteras till tredjeländer.

Betänkande (A6-0394/2005) av Cashman

  Hélène Goudin, Nils Lundgren och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. – Betänkandet tar upp en fråga som innebär att värdet av den inre marknaden måste avvägas mot nationellt självbestämmande. Ett mål pågår i EG-domstolen (mål C-156/04) i denna stund. Vi tror inte att ärendet på något sätt förs framåt i behandling genom ett uttalande här och nu av Europaparlamentet.

Vi har därför valt att rösta nej till detta betänkande, men vi vill betona att vi inte tar ställning i sak i den pågående diskussionen. EG-domstolen får först ta ställning och avge ett domslut. Därefter får de grekiska myndigheterna och det nationella parlamentet diskutera hur de skall handlägga EG-domstolens beslut.

Betänkande (A6-0026/2006) av Őry

  Roselyne Bachelot-Narquin (PPE-DE). – (FR) Herr talman! När det gäller betänkandet av min kollega Csaba Őry är jag splittrad mellan tre känslor: tillfredsställelse, beklagan och en önskan.

Min tillfredsställelse gäller slutförandet av de ansträngningar som inleddes 1994 för en gemensam strategi för de risker som arbetstagare utsätts för. Inställningen i våra samhällen till livshotande risker utgör en central del i den europeiska sociala modell som skiljer sig från många andra.

Min beklagan gäller att Europeiska kommissionen, under påtryckningar från rådet, inte var villig att förhandla med parlamentet när det gäller den förnuftigaste lösningen, dvs. att åberopa subsidiaritetsprincipen. Det skulle skingra vår oro för att länderna skulle tvingas att införliva reglerna om solstrålning eftersom det hänvisas till dem i ramdirektivet. Rådet rynkar på näsan åt subsidiaritetsprincipen i hemligt samförstånd med kommissionen – det är verkligen motsägelsefullt!

Min önskan är att vi i framtiden kan hantera frågan om optisk strålning på ett smidigt sätt, utan meningslös lagstiftning eller byråkrati. Europeiska arbetsmiljöbyrån, med säte i Bilbao, skulle till exempel kunna inleda en större informationskampanj som riktar sig mot arbetstagare i EU för att varna dem för riskerna med solexponering.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Vi lade ned våra röster eftersom kommissionen och rådet gav efter för påtryckningar från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och liberalerna och uteslöt solstrålning från räckvidden för detta direktiv.

Den här ståndpunkten är ännu mer skrämmande med tanke på att det är välkänt att optisk strålning faller under kategorin för elektromagnetisk strålning, som främst omfattar direkt ljus, infrarött och ultraviolett ljus och laserstrålning. Solstrålning består av ultravioletta och infraröda strålar, och direkt ljus. Effekten av sådan strålning på människans hälsa är känd för att förändra immunsystemet och orsaka hudsjukdomar, ögonsjukdomar, cancer och psykologiska besvär.

Livskvaliteten för flera miljoner människor i EU som arbetar inom jordbruk, fiskeindustrin och byggnadsbranschen, på saltverk utomhus, i stenbrott och gruvor, liksom inom fritidsaktiviteter, påverkas negativt av exponering för solstrålning i sitt arbete.

Samtidigt som vi inte röstade mot detta direktiv, som innehåller en rad väsentliga förbättringar avseende artificiell strålning, är dess syfte följaktligen begränsat på grund av att solstrålning har utelämnats i det.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för resultatet av denna förlikning. Det är bara att välkomna att direktivets rubrik och räckvidd har ändrats från enbart artificiella källor till att täcka optisk strålning. Jag hoppas att kommissionen lär av detta, efter att ursprungligen ha förlöjligat EU genom att föreslå ett förbud mot solsken – och på så sätt skänka en PR-gåva till euroskeptiker och deras alltid så stödjande medier.

Detta onödiga spektakel hade kunnat undvikas, men jag välkomnar detta senkomna godkännande av Europaparlamentets beslut som fattats med sunt förnuft.

Nu får vi ett direktiv som med rätta syftar till att skydda arbetstagare som arbetar med lasrar och elektrisk svetsutrustning, samt personalen inom stål- och glasindustrin och inom solarieverksamhet. De godkända riktlinjerna är utformade för att hindra akuta och långsiktiga effekter på ögon och hud som kan förekomma i samband med höga exponeringsnivåer.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar detta betänkande om skyddet av arbetstagare mot exponeringsrisker som har samband med optiska och artificiella strålningskällor. Jag anser det vara förståndigt av parlamentet att fastställa gränsvärden för exponering, eftersom detta ger arbetstagare ett skydd mot artificiella källor, såsom laser, katodrör och svetsinstrument.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag röstade naturligtvis för direktivet som syftar till att skydda arbetstagare från de risker som uppstår genom exponering för optisk strålning. Denna text är en fortsättning på tre tidigare direktiv som också hade som mål att skydda arbetstagare från riskerna med olika slags ”fysikaliska agenser” såsom exponering för buller, mekaniska vibrationer och elektromagnetiska fält.

Detta direktiv handlar huvudsakligen om strålning från källor som laser och infraröda lampor. Direktivet handlar särskilt om att anpassa arbetsmetoderna för att minska riskerna för strålning och tiden och nivån på exponeringen. Europeiska kommissionen uppmanas också att utarbeta en handbok för arbetsgivare, i synnerhet för små och medelstora företag. Denna sistnämnda åtgärd är värd att betona, eftersom jag känner att EU behöver göra mer för att hjälpa små och medelstora företag, som verkligen går i bräschen för förnyelse och skapande av arbetstillfällen i EU-25.

Genom denna tillämpliga lagstiftning kombineras flexibilitet för arbetsgivare och säkerhet för arbetstagare. Den är därmed ett konkret exempel på att Europeiska unionen, i motsats till den uppfattning som spritts av specialister och icke-specialister bland de nya euroskeptikerna, tar hand om såväl arbetstagare med fast lön som de som inte har det, i Öst- och Västeuropa, och ofta förespråkar standardisering av den sociala lagstiftningen på högsta nivå i medlemsstaterna.

  Carl Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. – Jag röstade emot detta förslag i första behandlingen, men nu har medlemsländernas regeringar förbättrat förslaget. Detta direktiv innebär ej omfattande ny lagstiftning utan endast tillämpning av redan gällande lagar på områden där EU redan tagit sig kompetens. Det bisarra förslaget om att inkludera solstrålning har eliminerats.

Dessutom baserar sig reglerna på internationella konventioner, och där dessa saknas accepteras nationell lagstiftning. Hälsokontroller och uppföljning skall genomföras enligt nationell praxis. Därför är detta ett hyfsat balanserat förslag som kan accepteras. Fördelarna i arbetsskydd överväger problemet med ytterligare lagstiftning, eftersom detta direktiv i praktiken inte leder till någon ny EU-kompetens.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE), skriftlig. (PT) Detta är ett klassiskt exempel på att EU:s beslutsprocess ofta är smärtsamt långsam.

Det förslag som vi röstade om i dag har varit aktuellt sedan 1992, trots att det handlar om en så pass viktig fråga som skyddet av arbetstagares hälsa.

Det har tagit 13 långa år för parlamentets förslag att gå igenom.

Den text som precis har antagits handlar om arbetstagares exponering för artificiell strålning, och strålning från naturliga källor utesluts från direktivets räckvidd. Det beslutades att den senare, i enlighet med subsidiaritetsprincipen, är en fråga som bör tas upp på nationell nivå, beroende på nationella villkor och behov.

Jag röstade för detta betänkande för att jag håller med om att det är ohållbart att EU ska ålägga arbetsgivare i de 25 medlemsstaterna att bedöma hälso- och säkerhetsriskerna för arbetstagare som exponeras för solljus. Jag anser att bedömningar av det här slaget bör utföras på nationell nivå, i proportion till situationen i varje land.

Enligt detta direktiv måste arbetsgivare vidta åtgärder i fråga om val av utrustning, arbetsplatsens utformning och exponeringstid för att förhindra eller minska risken för att deras arbetstagare exponeras för artificiell strålning.

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Nu gäller detta direktiv i tydligare bemärkelse för artificiell strålning, och jag välkomnar dess återkomst till parlamentet. Det var ett nöje att rösta för det. Det är beklagligt att de ursprungliga förslagen till lagstiftning gav upphov vill så många löjliga historier om att EU försökte reglera solsken när syftet med lagstiftningen – att skydda europeiska arbetstagare mot skadlig strålning – är så aktningsvärt. Det gläder mig att kammaren gjorde sitt arbete och lyckades göra denna lagstiftning vettig, och det gläder mig att rösta för den i dag.

Betänkande (A6-0017/2006) av Berman

  Albert Jan Maat (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Jag skulle vilja framföra en röstförklaring för att klargöra varför vi i inom det nederländska partiet Christen-Democratisch Appel (CDA) har röstat mot betänkandet. Anledningen är att det, även om vi är för djurens välbefinnande, och då naturligtvis inom fjäderfäsektorn, är oacceptabelt att inte föreskriva samma krav för importen.

En ytterligare anledning är att detta betänkande leder till ökad byråkrati, när vi behöver mindre sådan i Europa. Vi vill ha mindre byråkrati, också för att följderna av införandet av detta direktiv inte bedöms förrän efteråt. Vi anser att detta är lättköpt politik på bekostnad av Europas fjäderfäuppfödare, vilket vi inte vill stödja. Vi vill i stället se en förbättring av välfärden, under förutsättning att detta grundas på en rättvis fördelning av bördan mellan konsumenter och producenter.

Jag vill att Mairead McGuinness ska få ytterligare en möjlighet att tala i detta ärende.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag delar min kollega Albert Jan Maats oro. Jag menar att detta direktiv kommer att tvinga fram ett bottenläge. Det kommer att tvinga ut broilerproduktionen ur Europeiska unionen, utanför våra gränser, och vi kommer inte att kunna kontrollera det som sker. Folk kommer inte att bli klokare, för vi har ingen märkning.

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Herr talman! Jag instämmer helt med de två föregående talarna. Även jag är övertygad om att uppfödare, i detta fall våra länders kycklinguppfödare, verkligen inte bör anklagas för grymhet eller okänslighet gentemot dessa djur, även om graden av civilisation i ett samhälle delvis bestäms av det sätt på vilket människor i detta samhälle behandlar djur.

Jag vill dock framför allt uppmärksamma er på att våra europeiska företag ställs inför en orimlig konkurrens från import av kött från icke-europeiska länder såsom Brasilien och Thailand, där det råder helt andra normer för sådant som beläggningsgrad, livsmedelssäkerhet, spårning, användande av animaliskt mjöl och antibiotika.

De europeiska uppfödarna av slaktkycklingar vill säkerligen inte gå tillbaka till en tidsålder där ”allt är tillåtet”, och de är beredda att föda upp djuren på ett djurvänligt och miljövänligt sätt. Förutsättningen är att samma normer har iakttagits i fråga om allt importerat kött, vilket olyckligtvis inte är fallet för närvarande. Det är beklagligt att behöva säga detta, men vi lämnar faktiskt våra uppfödare inom EU i sticket.

  James Hugh Allister (NI), skriftlig. – (EN) I dag under omröstningen om betänkandet om minimiregler för skydd av slaktkycklingar röstade jag för att maximera skyddet av vår fjäderfäindustri mot hotet från billig import, ett hot som redan under de senaste veckorna har berövat norra Irland en fjäderfäfabrik.

Det är förståeligt att man oroas för fåglarnas välbefinnande, men det är ingen mening att genomföra så överreklamerade välfärdskrav inom EU att vi tränger ut producenterna ur affärsverksamheten och gör dem beroende av import från Fjärran östern och sydamerikanska länder där inga bindande krav på välbefinnande finns när det gäller produktion. Detta leder endast till en ökning av det antal fåglar som föds upp under fruktansvärda förhållanden. Vi måste följaktligen balansera kraven för djurens välbefinnande inom EU och garantera att en livskraftig industri överlever.

Under omröstningen i kammaren i dag motsatte jag mig därför en ytterligare minskning av beläggningsgraden, eftersom den oundvikligen och allvarligt kommer att påverka ekonomin för broilerproduktionen inom EU.

  Robert Evans (PSE), skriftlig. – (EN) Jag lade ned min röst i den slutliga omröstningen om Bermanbetänkandet. Jag har som vegetarian stora betänkligheter när det gäller hela industrin för köttproduktion. Om industrin för djuruppfödning som är avsedd för föda fortsätter, och jag inser att den kommer att göra det, anser jag verkligen att den borde vara organisk och naturlig. Om detta inte kan uppfyllas måste normerna vara så höga som möjligt.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Vi har röstat för detta betänkande. Även om vi inte stöder alla rekommendationer är vi på det hela taget för huvudinriktningen i dess mål.

Vi anser att det är nödvändigt att finna en balans mellan de förbättringar som måste göras på området för djurens välbefinnande, små och medelstora uppfödares rättigheter och intressen samt konsumenternas rättigheter.

Vi vet att det är nödvändigt att genomföra ett system för bedömning av välbefinnandet hos alla flockar i slakterierna, men vi vet också att kostnaderna måste tas med i beräkningen och att små rörelser vanligtvis inte har förutsättningar för att genomföra dessa bedömningar.

Vi förespråkar därför en förlängd tidsfrist för att lämna utrymme för en försöksperiod och en efterföljande anpassning till ett system som inte finns i Portugal.

Vi känner också, som läget är i dag, att några av de förslag som lagts fram i kammaren har varit orimliga, och vi stöder inte dessa med tanke på de skadliga effekter som de skulle kunna få på småproducenter, om det inte blir någon försöksperiod.

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. – (EN) Detta betänkande kommer mycket lägligt, då det sammanfaller med den första handlingsplanen någonsin för djurskydd. EU tar återigen initiativ till att förbättra djurskyddsnormerna.

I förslaget behandlas en fråga som ligger till grund för allmän oro, nämligen att de befintliga skyddsnormerna för slaktkycklingar är för låga. Detta leder till att slaktkycklingar drabbas av benfel och halthet, hjärtförstoring, plötslig död och brännskador orsakade av ammoniak.

I betänkandet krävs en minskad beläggningsgrad, ett minsta djup för strö, förbättrad ventilation och en sammanhängande mörkerperiod på minst sex timmar. Den plågsamma näbbtrimningen ses också över, och den tillåts bara efter att alla andra åtgärder för att förhindra kannibalism är uttömda.

Jag välkomnar betänkandet, även om några av ovanstående förslag förkastats. Jag skulle ha velat låta betänkandet gå längre, men dess nuvarande innehåll är bra för kycklingar och konsumenter. Friskare fåglar ger bättre produktkvalitet. Vi exporterar inte svaga bestämmelser för djurens välbefinnande, utan höjer snarare normerna för såväl fjäderfä som människor.

  Hélène Goudin, Nils Lundgren och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. – Vi har efter bästa förmåga röstat för bättre djurhållning. En del ändringsförslag som förelegat för omröstning har emellertid varit lite väl detaljerade för politiskt förtroendevalda att ta ställning till. Detaljfrågor om mörkertid, fotskador och första veckans dödlighet för en slaktkyckling är svåra för en lekman att avgöra. Vi hade välkomnat om vi i stället hade kunnat fatta beslut om generella principer och att sedan experter hade utformat det mer exakta regelverket. Detta ärende är ett samrådsförfarande för Europaparlamentet och inte ett medbeslutandeförfarande, vilket hade kunnat möjliggöra ett mer principiellt uttalande i ärendet.

Vi vill också betona att det är viktigt att gå vidare i förhandlingar inom Världshandelsorganisationen för att nå en global samsyn för tuffare produktionskrav när det gäller livsmedelssäkerhet och djurskyddskrav.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag stödde ändringsförslag som lagts fram av min egen grupp och andra som skulle ha stärkt förslaget, i synnerhet de där man eftersträvade minskad beläggningsgrad och framhöll de konsekvenser som dåliga förhållanden får för livsmedelssäkerheten.

Även om det inte var många av de starkare ändringsförslagen som gick igenom har jag röstat för betänkandet, i hopp om att kommissionens förslag ska leda till vissa framsteg vad gäller att ta itu med de betydande problemen med slaktkycklingars välbefinnande.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar detta betänkande och anser att det kommer mycket lägligt med tanke på de resultat som nyligen antagits i fråga om den första handlingsplanen för djurskydd någonsin. Betänkandet visar att EU återigen spelar en ledande roll i att aktivt förbättra djurskyddsnormer.

I förslaget behandlas en svår fråga av allmänt intresse mot bakgrund av att de befintliga skyddsnormerna för slaktkycklingar är mycket låga och leder till smärtsamma benfel och halthet, ascites (hjärtförstoring), plötslig död och brännskador orsakade av ammoniak.

Jag välkomnar förslagen från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, men jag anser att förslagen borde ha gått längre. Detta är anledningen till att jag stöder Dan Jørgensens ändringsförslag, och jag beklagar att de inte antogs av parlamentet.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Är förbättrandet av kycklingars välbefinnande verkligen ett ämne värdigt en parlamentsdebatt? Har det en europeisk dimension som motiverar en 50 minuter lång debatt om fjäderfä som föds upp för köttproduktion?

Dessa två frågor har börjat besvara sig själva! Det är sant att det här inte är första gången som Europaparlamentet har uttryckt sin åsikt om ett ämne som inte har något samband med medborgarnas intressen. Men jag anser trots detta inte att det är till någon fördel för Europaparlamentet att anta slagordet ”ett beskäftigt Europa”. Jag är tvärtom övertygad om att det skulle vara en stor fördel att sätta stopp för detta vansinniga reglerande.

Detta gäller i synnerhet i fall där, som i Bermanbetänkandet, de petiga bestämmelser som föreslås är helt absurda: kycklingar i bur ska genomgå två hälsokontroller om dagen, ha tillgång till torrt strö och en inomhustemperatur som inte överstiger den temperatur som deras alter ego lever med i ute i det fria med mer än tre grader! Det här är bara några exempel bland många lika groteska förslag.

Sammanfattningsvis har EU ingenting att vinna på den här sortens lagstiftning. Unionen riskerar i själva verket att få sina fjädrar plockade!

  Carl Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. – Jag röstade för detta mycket svaga betänkande, eftersom det trots allt innebär förbättringar i de flesta länder och rör sig om minimilagstiftning, vilket innebär att vi tillåts ha striktare regler. Våra ändringsförslag om minskad täthet var högst rimliga kompromisser som fick nästan enhälligt stöd i miljöutskottet; det är tragiskt att dessa inte fick stöd. Parlamentet stödjer kortsiktiga intressen istället för en human djurhållning som konsumenterna kan lita på. Detta är att skjuta sig själv i foten för branschen. Jag röstade för jordbruksutskottets förslag om 34 kg 2013, eftersom det är bättre än det ursprungliga förslaget – endast därför. Detta kan användas mot rådet där flera länder vill gå över 38 kg. Europaparlamentet visar i alla fall en annan riktning.

Kycklingarna kommer att fortsätta lida mer än alla andra djur. Hur vi behandlar våra djur säger mycket om hur utvecklad vår civilisation är. Detta ärende säger att vi är barbarer.

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Herr talman! Detta betänkande om slaktkycklingars välbefinnande borde ha kommit för länge sedan. Det är på tiden att EU vidtar åtgärder för att förbättra förhållandena över hela EU för slaktkycklingar, av vilka många lever under fruktansvärda förhållanden under sitt korta liv. Det är beklagligt att flera av ändringsförslagen från min grupp till detta betänkande inte antogs, även om betänkandet i sig självt innebär ett steg mot högre normer, och det gläder mig att stödja det.

Betänkande (A6-0009/2006) av Hökmark

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Det är välkänt att statligt stöd är ett viktigt ekonomiskt politiskt instrument som bidrar till att återuppliva den ekonomiska, sociala, miljömässiga och regionala utvecklingen. Det grundläggande målet är att ge länder möjlighet att vidta åtgärder för att genomföra sin strategiska politik, att garantera medel till offentliga tjänster och att kompensera åtaganden som främjar så kallade ”tjänster i allmänhetens intresse”.

Med detta betänkande, som har utarbetats ur en tydligt nyliberal synvinkel, försöker majoriteten i parlamentet att inskränka statligt stöd till att vara ”en sista utväg”, grundat på ett ideologiskt vinklat initiativ till en minskning av statens intervention i ekonomin, i den heliga, välvilliga ”marknadsekonomins” namn, och till ett förebyggande av så kallad ”snedvriden konkurrens”. Detta är anledningen till att vi röstade mot betänkandet.

Föredraganden stöder kommissionens reformförslag, som syftar till att ge en mer framträdande plats till konkurrens om statligt stöd, att stimulera en minskning av statligt stöd och att inskränka det till horisontell politik som handlar om Lissabonstrategin, såsom frågor om nyskapande och forskning och utveckling.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Statligt stöd har i decennier godkänts eller förbjudits av kommissionen enbart efter den heliga konkurrensens behov. Även om det är beklagligt att det har dröjt till 2006 att överväga att beakta det sunda förnuftets kriterier såsom sysselsättning, nyskapande, tillväxt, ekonomi och social sammanhållning osv. får vi inte förkasta denna omorientering av politiken, för vi kan inte förhindra dess existens.

Jag är dock bekymrad över det öde som väntar tjänster av allmänt intresse, och i synnerhet över att de inte är helt skyddade mot Bryssels förmåga att ställa till besvär. Följderna av liberaliseringen av nätverksamheter (posttjänster, järnvägstransporter, elektricitet och liknande), som privatiserar vinsterna och nationaliserar förlusterna, bör lära dem som uppmanar kommissionen att lagstifta på detta område en läxa.

Jag är också bekymrad över det sätt på vilket respekt för konkurrens prioriteras framför alla andra kriterier, vilket är karakteristiskt för en politik som fortsätter att gynna sina dogmer framför européernas intressen.

Avslutningsvis vill jag betona att många verksamheter, också framväxande sådana, inte skulle behöva bidrag eller stöd om de hade en fördelaktig, internationell skatte- och lagstiftningsmiljö – en miljö som Bryssels politik i hög grad bidrar till att förstöra.

  Hélène Goudin, Nils Lundgren och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. – En analys av statligt stöd måste bygga på en klar föreställning om skillnader mellan privatekonomiska och samhällsekonomiska intäkter och kostnader, dvs. på en föreställning om existensen av externa effekter. Detta betänkande går förbi den principiella analysen och hamnar därmed i allmänna slutsatser som inte kan underbyggas. Därtill kommer att externa effekter i debatten används utan seriösa försök till utvärdering. Vi har trots detta röstat ja, eftersom betänkandet allmänt avråder från statligt stöd. Det är en allmän erfarenhet att statsstöd används i alltför stor omfattning av protektionistiska skäl.

  Sérgio Marques (PPE-DE), skriftlig. (PT) Syftet med detta betänkande om att sänka nivån på det statliga stöd som beviljas av medlemsstaterna är att kanalisera beviljandet av stöd till målen i Lissabonstrategin. De regler som styr statligt stöd som fastställts av EU och attityden hos medlemsstaterna måste förändras radikalt om vi ska kunna möta denna utmaning.

Kommissionens bestämmelser om regionalt stöd ändras också i linje med principen ”mindre men bättre riktat statligt stöd”. Ur den här synvinkeln vill jag, som föredragande, uttrycka mitt stora stöd för detta EU-initiativ.

Jag noterade med glädje att kommissionen har införlivat att de yttersta randområdena även i fortsättningen ska få status som minst gynnade regioner i reformen av de nya riktlinjerna för statligt stöd till regionala ändamål, oberoende av deras BNI. Som sådana kan de vara förenliga med den gemensamma marknaden i fråga om stöd som öronmärkts för främjande av den ekonomiska utvecklingen i regioner där levnadsstandarden är ovanligt låg, och de kan också fortsatt få driftsstöd.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Statligt stöd presenteras som en möjlighet att åtgärda brister på marknaden, och ändå leder det ofta till orättvisa och ineffektivitet, liksom föredraganden med rätta påpekar. Vi delar därför kommissionens oro på detta område, i överensstämmelse med föredragandens ståndpunkt.

Det skulle vara både orealistiskt och felaktigt att försöka sätta ett omedelbart stopp för allt statligt stöd. Men det är ett positivt tecken för dem som anser att en ekonomi som innebär respekt för de bestämmelser som syftar till att marknaden ska fungera smidigt erbjuder konsumenter, producenter och arbetstagare störst fördelar att detta stöd har minskat under de senaste åren – och detta har i högsta grad skett enligt EU:s önskemål. Det statliga stödet är med andra ord en modell som borde ersättas gradvis med mer rättvisa och effektivare sätt att främja en riktig marknad.

Betänkande (A6-0021/2006) av Herczog

  Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig. – Moderaterna har idag röstat för betänkandet om globaliseringens effekter på den inre marknaden. Vi stöder betänkandets ansats att globalisering kommer att kräva ekonomiska reformer för att upprätthålla Europas konkurrenskraft. Vi ställer oss dock kritiska till inrättandet av en globaliseringsfond, eftersom globaliseringens konsekvenser bäst hanteras genom en dynamisk marknadsekonomi.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Det är mänskligt att fela, men att fortsätta fela är djävulskt. Detta kan tillämpas på vilket som helst av alla de betänkanden som parlamentet ägnar åt globaliseringen och dess följder och åt att klaga över de negativa effekterna utan att lägga fram någon slutlig lösning, utom att ge Bryssel och EU större makt. Man har aldrig ifrågasatt själva globaliseringen, eller det sätt på vilket den har påtvingats oss av Bryssel.

Men detta är det verkliga problemet. Europeiska unionen offrar våra arbeten, våra industrier, vårt jordbruk och våra sociala trygghetssystem på den globala frihandelns altare och för den internationella konkurrensens dogm. Den skyddar inte våra ekonomier från illojal konkurrens eller social dumpning och valutadumpning, eller från pirattillverkning och förfalskning. Den stöder inte våra företag när de ställs inför åtskilliga tariffära och icke-tariffära handelshinder i konkurrerande länder där de vill handla, eller när de ställs inför ökad konkurrens på hemmaplan eftersom våra ekonomier är några av de mest öppna i världen. Den lassar på med obrukbara normer och bestämmelser.

Den ofrånkomliga slutsatsen: EU är syndabocken i den farsartade globaliseringen, och EU:s medborgare är de som drabbas hårdast. Det är dags att deras intressen ges företräde framför den utopiska jakten på ultraliberala dogmer.

  Sérgio Marques (PPE-DE), skriftlig. (PT) Jag vill gratulera Edit Herczog till hennes viktiga betänkande om globaliseringens effekter på den inre marknaden, som har mitt fulla stöd. Jag välkomnar i synnerhet hänvisningen till behovet av att skapa en sund och stödjande miljö för små och medelstora företag och att stärka deras ställning och tillgång till verktyg för innovation och finansiering.

Jag tror också att skapandet av en inre marknad för tjänster är av avgörande betydelse för att stärka EU:s konkurrenskraft.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar detta lägliga betänkande om globaliseringens effekter på Europeiska unionens inre marknad. Detta är en fråga vars betydelse betonades den 27 oktober 2005 av EU:s stats- och regeringschefer vid det brittiska ordförandeskapets informella toppmöte på Hampton Court.

Som ledamot av utskottet för internationell handel har jag insisterat på att sociala och miljömässiga frågor bör beaktas i en tid av globalisering och mot bakgrund av Kinas, Indiens och Brasiliens tillväxt. Det här är inte ren protektionism: min oro rör sig om behovet av att säkerställa att en liberalisering av världsekonomin, särskilt genom det multilaterala handelssystemet, inte leder till en minskning av sysselsättningen och den sociala standarden eller till en ”kapplöpning” där underbuden avlöser varandra tills botten är nådd.

Även om jag därför stödde ändringsförslag för ett ökat förmånstillträde till EU:s marknad för de tredjeländer som har ratificerat och vederbörligt tillämpat grundläggande internationella arbets- och miljökonventioner som ytterligare motivation, anser jag att kommissionen bör samarbeta närmare med Internationella arbetsorganisationen (ILO) för att undersöka och underrätta sig om efterlevnaden och tillämpningen av dessa grundläggande konventioner i praktiken, för att på så sätt säkerställa att inga överträdelser av det nya GSP+-systemet görs i framtiden.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE), skriftlig. (PT) Globaliseringen innebär nya möjligheter när det gäller tillgången till världsmarknaderna, och ändå ogillas den av många EU-medborgare på grund av de långtgående följderna för den europeiska textilindustrin av den omstrukturering och de omlokaliseringar som genomförs för närvarande.

EU måste möta dessa utmaningar utan omsvep, utan att överge sina historiska och sociala värderingar som speglas i de centrala egenskaperna hos befintliga sociala trygghetssystem.

Samtidigt måste EU erbjuda incitament för att stärka den europeiska industrins konkurrenskraft genom att utveckla en hel rad instrument, som det står i Lissabonstrategin.

Med en ökning på 1 eller 2 procent finns det inget handlingsutrymme. För att fullborda den inre marknaden är därför reformer av den ekonomiska sidan, i synnerhet vad gäller de aspekter som rör avreglering av marknaden, av desto mer brådskande natur.

Avslutningsvis måste EU i fråga om utrikespolitiken inskärpa i de framtida stora världsmakterna såsom Kina, Indien och Brasilien att de olika utvecklingsprocesserna måste grundas på en balans mellan socialpolitik och ekonomisk politik.

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Detta betänkande utgjorde ett tillfälle att iaktta vilka effekter globaliseringen har haft på den inre marknaden, men vi har tyvärr försummat det tillfället. Min grupp kunde därför omöjligen stödja betänkandet.

Betänkande (A6-0004/2006) av Agnoletto

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman! Jag talade i morse om hur chockerande det är att vi försöker ge världen en lektion i mänskliga rättigheter när Europeiska unionen själv glatt kränker dem, i synnerhet när det gäller yttrandefrihet, på sitt eget territorium.

Men det finns andra skäl att motsätta sig Vittorio Agnolettos betänkande. Det innehåller en hänvisning till artikel 60 i Wienkonventionen, särskilt till klausulen om underlåtenhet att verkställa avtalet, som tillåter oss att ignorera kraven i ett fördrag på grund av att den andra parten inte har uppfyllt sina åtaganden. Det enda problemet med detta är att Europeiska unionen är ensam domare av situationen, vilket enligt min uppfattning är en helt oriktig tolkning. Vi borde åtminstone ha ett medlingssystem, annars är detta villkor i realiteten en klausul som är beroende av en kontrahents vilja och som ger oss möjlighet att undandra oss våra åtaganden när vi vill eller, omvänt, att hålla fast vid dem när det gäller mäktiga stater som kan utöva vedergällning. Detta är inte acceptabelt.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! EU har kanske gjort en stor sak av respekten för mänskliga rättigheter och demokrati – den är ju i själva verket ett villkor för att få ansluta sig till unionen – men man har verkligen misslyckats på detta område när det gäller Turkiet. Detta land är inte bara långt ifrån att slutligen erkänna att det armeniska folkmordet verkligen har ägt rum, utan det hotar också med straffpåföljder för de journalister som uttrycker någon som helst kritik mot det, och det måste också sägas att det har tagits påtagliga steg tillbaka i utvecklingen av åsiktsfrihet och pressfrihet sedan förhandlingarna inleddes. Det faktum att 11 procent av asylansökningarna av turkiska medborgare godkändes 2004 och att Turkiet 2005 var den medlemsstat i Europarådet som fördömdes flest gånger av Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna måste betraktas mot denna bakgrund. Det innebär att landets meritlista i fråga om mänskliga rättigheter inte kan vara särskilt imponerande.

Utöver detta visar det mord som nyligen begicks på en katolsk präst – ett brott som hade en politisk och religiös grund – att Turkiet är endera oförmöget eller ovilligt att skydda minoriteterna i landet. Det kommer att krävas mer än det föranslutningsstöd på 500 miljoner euro som betalats ut i år för att få Turkiet att bli bäst i klassen vad gäller mänskliga rättigheter.

  Hélène Goudin, Nils Lundgren och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. – Betänkandet tar upp frågan om den klausul om mänskliga rättigheter som finns med i avtal som Europeiska unionen sluter. Ett exempel på ett sådant avtal är Cotonouavtalet som EU slutit med länderna i AVS-gemenskapen. Klausulen har funnits i tio år, varför föredraganden nu anser det vara lämpligt att utvärdera den.

I dagsläget får inte Europaparlamentet inleda samtal om det anser att ett land brutit mot klausulen. Bland de förslag Agnoletto lägger fram återfinns att parlamentet bör få möjlighet att inleda den här typen av samtal. Vidare vill föredraganden även se att Europaparlamentet får delta i hela förfarandet när det gäller klausulen.

Ovanstående visar att man vill ge parlamentet ökade befogenheter, vilket vi principiellt motsätter oss. Därför har vi vid dagens omröstning röstat emot Agnolettobetänkandet.

  Marine Le Pen (NI), skriftlig. – (FR) Det är en utmärkt tanke att kräva att våra ekonomiska och politiska partner ska respektera de mänskliga rättigheterna, men EU:s institutioner måste börja med att se om sitt eget hus, i synnerhet med tanke på att Turkiet är den närmaste grannen.

Den diskriminering som den kristna minoriteten utsätts för, hemlighållandet av information om det armeniska folkmordet, den turkiska arméns ockupation av en tredjedel av ön Cypern – ingen av dessa överträdelser av lagen har hindrat EU:s ledare, i synnerhet Jacques Chirac och Dominique de Villepin i Frankrike, från att öppna EU:s dörrar för detta asiatiska land.

Uppmuntrar en eventuell anslutning de turkiska myndigheterna att dela vår civilisations värderingar? Det ställer vi oss tveksamma till. Det faktum att det islamistiska partiet AKP kom till makten 2002 utgör ett hot mot i synnerhet de få rättigheter som tidigare beviljats kvinnor. Det är två saker som illustrerar detta fenomen: det våld som användes för att stävja en fredlig demonstration av kvinnor förra året, och polygamins återkomst.

I en tid då islamistiska organisationer till och med i våra egna länder protesterar mot pressfriheten skulle Europeiska unionen genom att välkomna Turkiet göra avkall på de värderingar som man säger sig grunda sin utrikespolitik på.

  Cristiana Muscardini (UEN), skriftlig. – (IT) Efter det partnerskapsavtal mellan AVS-länderna och Europeiska unionen som undertecknades i Cotonou och ändrades i Luxemburg såg frågan om en klausul om mänskliga rättigheter och demokrati i EU:s avtal ut att vara uppklarad. Godkännandet av principen om skydd av de mänskliga rättigheterna var verkligen ett stort steg framåt. Men det verkar fortfarande finnas luckor i genomförandet av principen.

Detta är inte någon enkel fråga. Den kompliceras genom att vi, om vi skulle vilja upphäva ett undertecknat avtal på grund av överträdelser av klausulen om mänskliga rättigheter, skulle vara tvungna att undvika att skada invånarna i det land som överträtt den. Vid sidan av klausulen om mänskliga rättigheter finns det också jämförbara krav i fråga om efterlevnad av grundläggande demokratiska normer och respekt för minoriteters rättigheter. Jag kan nämna det särskilda fallet med förhandlingarna med Kroatien, under vilka jag aldrig har haft känslan av att Europeiska unionen har varit det minsta intresserad av eller har skyddat rättigheterna för den italienska minoriteten eller flyktingarna från Giulia och Dalmatien, och EU har till och med rättfärdigat sin inställning genom att kalla det för bilaterala frågor. Jag måste dock påpeka för kommissionen att skyddet av minoriteters rättigheter måste garanteras genom mer än bara bilaterala förbindelser. Det är en grundläggande rättighet, i synnerhet som vi inte har att göra med ett handelsavtal här, utan med ett faktiskt anslutningsfördrag. Detta problem har inte lösts ens med detta betänkande.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Det intresse och den oro föredraganden har visat när det gäller klausulen om mänskliga rättigheter och demokrati i Europeiska unionens avtal är värda att lovordas.

Tio år efter det att klausulen först lades fram är det nu tid att utvärdera hur den har genomförts och hur den kan förbättras, och det är enligt min uppfattning en aspekt som vi bör klargöra i vår utvärdering: följderna av denna bestämmelse måste analyseras. Jag välkomnar att EU har tagit med denna klausul och betraktar den som en av de vägledande principerna för utrikes- och samarbetspolitiken. Men om den bara blir ett mantra som upprepas i alla våra avtal utan att göra någon verklig skillnad kommer den naturligtvis att bli värdelös, i synnerhet om villkoren inte respekteras. Det fruktlösa upprepandet av goda avsikter ger upphov till misstag och misslyckanden i den internationella politiken.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE), skriftlig. (PT) Den snabba avregleringen inom världshandeln, som kännetecknas av vaga bestämmelser i fråga om arbete och miljö, innebär en stor utmaning för den europeiska ekonomins konkurrenskraft.

EU kan och får inte konkurrera med ekonomier som baseras på exportstöd, som inte följer de grundläggande miljömässiga och sociala bestämmelserna och som kränker mänskliga rättigheter.

Den europeiska integrationen baseras på solidaritet, respekt för mänskliga rättigheter, efterlevnad av miljömässiga och sociala bestämmelser och hållbar utveckling. Värden som demokrati, rättsstatsprincipen och grundläggande friheter ligger till grund för det europeiska projektet.

EU har lyckats med att införliva en ”klausul om mänskliga rättigheter och demokrati” i internationella avtal med tredjeländer.

Jag beklagar dock djupt att en så grundläggande klausul som denna fortfarande saknas i textilavtalen.

Det är välkänt att Kina systematiskt har nonchalerat spelets regler sedan landet anslöt sig till Världshandelsorganisationen 2001. I just detta fall skulle EU ha rätt att införa sociala och miljömässiga minimiregler i framtida avtal med denna partner. Om det ska råda konkurrenskraft måste det vara på rättvisa villkor.

Betänkande (A6-0016/2006) av Stihler

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. (PT) Det betänkande som ligger framför oss innehåller inga invändningar mot kommissionens förslag. Tvärtom godtas och stöds alla de idéer som har lagts fram.

Beslutet att bevara Shetlandsboxen och rödspätteboxen är ett lägligt och balanserat svar på utvärderingen av dessa boxars funktion och effektivitet och på det samråd som genomförts på det här området.

Rekommendationerna i detta betänkande kommer att möjliggöra ett försvar av de grundläggande principerna för den nya gemensamma fiskeripolitiken, nämligen att utnyttjandet av marina levande resurser ska förvaltas på ett hållbart sätt samtidigt som hållbara ekonomiska, miljömässiga och sociala förhållanden ska garanteras.

Jag stöder därför antagandet av detta betänkande.

  Hélène Goudin, Nils Lundgren och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. – Junilistan är motståndare till EU:s gemensamma fiskeripolitik och vill avveckla detta politikområde på sikt. Vi anser därmed att EU inte skall besluta om huruvida Shetlandsboxen och rödspätteboxen skall behållas. Denna fråga kan med fördel avgöras av befintliga internationella organ.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för detta betänkande, som stärktes avsevärt på utskottsnivå genom antagandet av alla de nio ändringsförslag som jag hade lagt fram.

Europaparlamentets överväldigande beslut att stödja ett område av skyddade vatten i norra Skottland är verkligen mycket välkommet. Parlamentsledamöter från hela Europa har erkänt betydelsen av dessa vatten för samhällena i norra Skottland.

Nu måste kommissionen erkänna att principen om obegränsat tillträde till vatten är ohållbar. Fiskerättigheterna måste avsättas till de samhällen som är beroende av dem. Detta är nu Europaparlamentets politiska vilja, och den får inte undergrävas oavsett vilken grad av lobbyverksamhet som förs av dem som kräver lika tillgång till vatten och resurser.

Parlamentets omröstning är ett sällsynt exempel på goda nyheter från EU för Skottlands fiskare, och jag uppmanar ministerrådet, som kommer att fatta det avgörande beslutet, att följa vårt exempel.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar betänkandet om Shetlands- och rödspätteboxen. Det gläder mig att kommissionen beslutade att bevara Shetlandsboxen och rödspätteboxen, och jag välkomnar det faktum att parlamentet har stött detta förslag. Förlängningen på tre år är bra för bevarandet och bra för skotska fiskeintressen.

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Herr talman! Jag välkomnar personligen föredraganden för denna viktiga fråga tillbaka till Strasbourg. Det gladde mig att stödja betänkandet, eftersom åtgärderna i detta är viktiga i fråga om att avhjälpa de katastrofala effekterna av den gemensamma fiskeripolitiken. Den gemensamma fiskeripolitiken bör avskaffas. Den har inneburit katastrof för fiskesamhällena, fiskeindustrin och i sanning för fiskarna själva. Den tjänar inte Europa, då en sådan ogenomförbar politik klart förminskar EU i våra medborgares ögon.

Betänkande (A6-0020/2006) av Rothe

  Lydia Schenardi (NI), skriftlig. – (FR) En av de största utmaningarna som länderna i EU står inför är deras energipolitik och deras förmåga att använda förnybar energi för att minska beroendet av petroleum- och gasleveranser och av det fluktuerande priset på dessa resurser.

Dessa förnybara energikällor borde få en dominerande roll på området för uppvärmning och nedkylning, som för närvarande utgör nästan 70 procent av energikonsumtionen i EU.

Vi stöder därför åtgärder som kan stimulera användandet av förnybar energi: att informera användare, avlägsna administrativa hinder, tillhandahålla genomförandestöd, uppmuntra forskning och så vidare.

Vi kommer dock att vara särskilt vaksamma när det gäller att säkerställa att medlemsstaternas suveränitet respekteras i fråga om energiförsörjning och beträffande beskattningsaspekterna av alla förslag som läggs fram.

Vi har ännu inte sett alla konsekvenser av avregleringen av el- och gasmarknaderna för den nationella energibalansen. Och det är inte tal om att genom skattemässiga förslag ge kommissionen ytterligare makt över energipolitiken som den inte har tilldelats genom fördragen, men som den redan har kunnat tillägna sig genom indirekta medel.

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Herr talman! Detta viktiga betänkande belyser en betydelsefull möjlighet för Europa. Mitt eget land, Skottland, skulle kunna vara världsledare när det gäller att dra nytta av förnybar energi, men på grund av den inhemska bristen på handling har vi ännu inte utnyttjat detta. Detta betänkande visar hur EU kan bidra till att uppmuntra tillväxt inom denna nödvändiga framtida teknik, och det gläder mig att stödja det, även om några av de centrala rekommendationerna inte antogs av parlamentet.

9. Rättelser till avgivna röster: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 12.45 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

10. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

11. Rättelser till avgivna röster vid föregående sammanträden: se protokollet

12. Tjänster på den inre marknaden (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om ett betänkande (A6-0409/2005) av Evelyne Gebhardt för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om tjänster på den inre marknaden (KOM(2004)0002 – C5-0069/2004 – 2004/0001(COD)).

Parlamentet är fullt medvetet om hur viktig denna debatt är.

  Evelyne Gebhardt (PSE), föredragande. – (DE) Herr talman, herr Bartenstein, herr Barroso, mina damer och herrar! I dag är vi framme vid den sista rundan av vad som – tillsammans med EU-konstitutionen – är Europeiska unionens viktigaste projekt av lagstiftningskaraktär, och vi har tagit god tid på oss för att nå hit. Jag skulle lätt kunna beskriva de senaste månadernas ansträngningar, liksom de berg av papper som vi har varit tvungna att ta oss igenom, men det är bara det att det skulle ta flera timmar.

Jag ska därför begränsa mig till några grundläggande iakttagelser, som inte kommer att falla alla i smaken men som jag, herr talman, måste säga är viktiga för mig.

Samma fria rörlighet måste föreligga för tjänster som för varor och pengar inom EU, och därför är kommissionens framläggande – efter en lång väntan – av förslaget till tjänstedirektiv en mycket välkommen händelse.

Det är dock beklagligt att intrycket har väckts att detta förslag till direktiv är tänkt att ställa de 15 ”gamla” medlemsstaternas intressen mot de ”nya” medlemsstaternas, de som anslöt sig i maj 2004. Anledningen till att jag sätter ”gamla” och ”nya” inom citattecken är att alla medlemmar i vår gemenskap av stater har samma rättigheter och ansvar oberoende av hur länge de har tillhört den.

Europeiska unionen finns till för att främja välbefinnandet hos dess 470 miljoner medborgare på jämlik grund. Den finns inte till för att skapa aktieägarvärde eller gynna sabeltandade förespråkare för avreglering och deras marknadsmekanismer.

Jag anser att det är av största betydelse att vi i våra åtgärder av politisk karaktär och lagstiftningskaraktär sätter människorna främst. Vårt primära intresse måste vara arbetstagarna och deras familjer snarare än stora företag och deras marknader, och vi måste dessutom tänka på små företag och hantverkare som inte får förtryckas.

Dessa är anledningarna till att parlamentet varit tvunget att ändra kommissionens förslag till direktiv grundligt, och vi har gjort betydande framsteg trots de ideologiska skiljelinjerna mellan oss. Jag är övertygad om att vi efter omröstningen i kammaren kommer att kunna ta de slutliga, avgörande stegen.

Slutprodukten måste vara ett direktiv som inte är belastat med omfattande byråkrati, ett direktiv som innebär fördelar för de arbetstagare som EU:s konkurrenskraft är beroende av. Ett sådant direktiv måste innebära respekt för medlemsstaternas karakteristiska drag och undanröja risken för en nedåtgående spiral i fråga om arbetsförhållanden och löner, kvalitet och konsument- och miljöskydd.

Vi måste alltså först och främst överge principen om ursprungsland, med alla dess förödande följder.

Jag har föreslagit en enkel lösning, enligt vilken ett företag som lagligt tillhandahåller tjänster i en medlemsstat också tillåts erbjuda dessa tjänster i vilken annan medlemsstat som helst, förutsatt att bestämmelserna och lagarna i den medlemsstat där tjänsten tillhandahålls är tillämpliga på genomförandet av avtalet. Enkelheten i detta speglar vår erfarenhet av verkligheten. Ett tyskt körkort ger mig till exempel rätt att köra i England, men jag får inte köra på höger sida där.

Det är på detta sätt som den fria rörligheten för tjänster möjliggörs och den rättvisa konkurrensen garanteras.

Mitt andra förslag är att denna fria rörlighet bara ska gälla för säljbara kommersiella tjänster, och att alla andra tjänster utesluts från direktivets räckvidd. EU ska till exempel inte på något sätt tvingas bevilja fri rörlighet för slaveri i modern form som utövas av personaluthyrningsföretag.

Vi måste också säkerställa att tjänster i allmänhetens intresse – i den vidare bemärkelsen – inte påverkas, genom att skydda kommunalt självstyre och medborgares önskan att hantera sina egna angelägenheter vad gäller allt ifrån vattenförsörjning till förskolor.

Parlamentet kommer att kunna anta tjänstedirektivet förutsatt att de nödvändiga ändringarna görs i kommissionens ursprungliga förslag till direktiv.

Vi har arbetat igenom det ursprungliga förslaget till direktiv i detalj och vänt ut och in på det. På detta sätt har vi motverkat upprättandet av ett system som skulle skapa arbete för jurister, som inte skulle ha varit ekonomiskt överkomligt för små företag.

Denna komplicerade lagstiftning skulle enligt min uppfattning fortfarande kunna bli något tydligare och enklare, men en annan sak som krävs vid en så här komplicerad process är styrkan att kunna kompromissa.

Jag har fått intrycket att kommissionen värderar parlamentets konstruktiva arbete och inte är obönhörligt fäst vid den gamla versionen som har vållat sådan upprördhet i medlemsstaterna. De samfällda rösterna från fackföreningar, hantverkarorganisationer, kommuner och alla andra berörda parter har haft en mäktig och synbar effekt.

Nu har vi kommit till en invecklad punkt. Vi kan anta en sorts lag som varken kommissionen eller rådet har ålagt oss. Om vi gör det kommer vi att ha gett tjänsterna inom Europeiska unionen den fria rörlighet som de behöver, och det skulle samtidigt representera ett stort steg mot ett socialt Europa. Arbetstagarnas rättigheter skulle säkerställas, och kvaliteten och miljön skulle skyddas. Med ett sådant resultat i bagaget skulle parlamentet kunna känna sig stolt över att ha agerat till förmån för de 470 miljoner människor som bor i vår gemenskap.

Med detta i åtanke vill jag återigen tacka alla mina kolleger i alla grupper för deras mycket konstruktiva arbete. Jag tror att vi under de slutliga diskussioner som vi har framför oss i eftermiddag, i kväll och i morgon kommer att finna de rätta lösningarna, som verkligen kommer att innebära att vi kan samla en stor majoritet i parlamentet, en majoritet som kommer att få både kommissionen och rådet att följa den väg som vi i parlamentet nu har stakat ut.

(Livliga applåder)

  Martin Bartenstein, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, herr kommissionsordförande, kommissionsledamot McCreevy, fru Gebhardt, mina damer och herrar! Som Evelyne Gebhardt just nämnde var det i februari 2004 som kommissionen lade fram ett förslag till direktiv om tjänster på EU:s inre marknad med som syfte att ett genomförande av detta skulle föra oss lite närmre Lissabonmålen. I november 2004 lade högnivågruppen med experter under Wim Koks ordförandeskap – som, kan jag tillägga, utsågs av kommissionen till att förbereda halvtidsöversynen av Lissabonstrategin – fram en rapport med krav på upprättandet av en europeisk marknad för tjänster, vilket man betraktade som den största möjligheten till ökad tillväxt i Europa. Ur ekonomisk synvinkel är en tillväxtspurt precis vad Europa behöver, och vi vet att vi alla högprioriterar tillväxt och den sysselsättning som den leder till.

Den europeiska inre marknaden har under sin tioåriga existens kunnat notera några betydande framgångar, inte minst skapandet av 2,5 miljoner nya arbetstillfällen. Det är just därför som alla dess ouppklarade frågor måste klaras upp, men de rättsliga och administrativa hinder som kommissionen har satt upp för tjänsteleverantörerna har visat oss hur fragmenterade de europeiska marknaderna för tjänster är i verkligheten, vilket leder till onödigt höga priser, till förluster för konsumenterna på grund av otillräcklig konkurrens och till att möjligheter till ökad tillväxt och skapande av arbetstillfällen går förlorade.

Det förslag som jag redan hänvisat till lades fram av den tidigare Prodikommissionen, med Frits Bolkestein som ansvarig kommissionsledamot, och det har sedan februari 2004 varit föremål för ingående diskussioner i den aktuella arbetsgruppen i rådet. Det har fått mycket kritik inom ramen för den offentliga debatten, och en del av den har varit berättigad. Det finns också personer som – utan berättigande – har utnyttjat det till att sprida oro.

Det måste sägas att syftet med direktivet anges tydligt i detta och att det finns ett brett stöd för den bakomliggande principen, vilken är ett ytterligare frigörande av tillhandahållande av tjänster och ett systematiskt avlägsnande av obefogade hinder för tjänsteleverantörer.

Nu är det tid för kommissionen att se över medlen för att uppnå detta, och omröstningen i parlamentet kommer att utgöra en viktig grund för detta. Avsikten är att fullbordandet av den inre marknaden för tjänster ska innebära fördelar och förmåner för EU:s medborgare, konsumenter och företag, samtidigt som den europeiska sociala modellen inte ska kunna undergrävas eller äventyras.

Europas invånare har all rätt till en inre marknad för tjänster som inte innehåller risk för lönedumpning eller social dumpning. Om de ska kunna få en sådan måste tjänstedirektivet vara neutralt när det gäller arbetsrätt. Det måste också innehålla klara och entydiga bestämmelser för att säkerställa att direktivet om utstationering av arbetstagare inte äventyras, inte minst i fråga om alternativ för övervakning.

Det måste också klargöras utom allt tvivel att ingenting i detta tjänstedirektiv äventyrar tjänster i allmänhetens intresse vad gäller kvalitet, tillgång eller överkomlighet. Gebhardt har redan hänvisat till behovet av detta.

Inom ordförandeskapet för rådet riktas nu alla blickar mot parlamentet, eftersom ordförandeskapet, och rådet som helhet, ser fram emot resultatet av den första behandlingen med stort intresse, och det skulle vara till särskilt stor hjälp vad gäller förslagets vidare framåtskridande inom rådet om en så stor majoritet som möjligt skulle nås. Med detta i åtanke välkomnar vi också initiativen och ansträngningarna från de två stora grupperna i parlamentet för att nå en bred enighet genom en god kompromiss, i synnerhet på kontroversiella punkter, och i detta avseende har de uppenbarligen varit framgångsrika.

När parlamentet väl har röstat, vilket man kommer att göra i övermorgon, det vill säga den 16 februari, är det upp till kommissionen att aktivt medverka i medbeslutandeförfarandet. Ordförandeskapet kommer – i nära samarbete med parlamentet men naturligtvis också i samarbete med kommissionen – att insistera på ett opartiskt direktiv, ett direktiv i vilket det i hög grad kommer att tas hänsyn till de betänkligheter som har uttryckts i fråga om det befintliga förslaget samtidigt som man skapar en rättslig grund för en fungerande inre marknad för tjänster som kommer att hjälpa oss att utnyttja våra möjligheter till tillväxt och skapande av arbetstillfällen på bästa sätt. Vi har nu blivit informerade om att det enligt två studier – en som gjorts i Köpenhamn och en som gjorts i Wien – finns möjlighet att tjänstedirektivet kan leda till omkring 600 000 nya arbetstillfällen.

Ordförandeskapet välkomnar också José Manuel Barrosos tillkännagivande i Wien om att omröstningen i kammaren inom en mycket snar framtid, och i god tid inför Europeiska rådet i mars, kommer att följas av ett förslag om de grundläggande punkterna för en politisk överenskommelse. Det österrikiska ordförandeskapet kommer sedan att diskutera dessa ingående och gå vidare med dem – och jag vill betona att man kommer att göra detta under full medverkan av arbetsmarknadens parter.

Vi har möjlighet att maximera vår tillväxtpotential och potential för skapande av arbetstillfällen genom en inre marknad för tjänster, samtidigt som vi kan bygga upp allmänhetens förtroende för ett socialt Europa. Detta måste vara målet för oss alla.

(Livliga applåder)

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (FR) Herr talman, herr Bartenstein, fru Gebhardt, mina damer och herrar! Den här veckan utgör ett kritiskt stadium för tjänstedirektivet, för fullbordandet av den inre marknaden och vår strategi för tillväxt och arbetstillfällen i Europa. Därför är jag förtjust att se att Europaparlamentet är redo att lägga fram ett betänkande om förslaget och ta sitt ansvar gentemot Europas medborgare. Jag vill särskilt tacka Evelyne Gebhardt och alla ledamöter som varit mest direkt involverade, i synnerhet skuggföredraganden som de senaste månaderna har uträttat beundransvärt arbete för att vi skulle kunna nå den nivå vi befinner oss på i dag.

Dagens debatt och omröstningen på torsdag är ett viktigt ögonblick för EU:s framtid, och detta går till och med bortom den viktiga frågan om tjänster på den inre marknaden. Det råder inga tvivel om att mycket återstår att göra om våra ekonomier ska få ta del av de grundläggande fri- och rättigheter som är fastlagda i fördraget och dra nytta av dem. Om en stund ska kommissionsledamot Charlie McCreevy påminna er om de framsteg som nåtts i frågan.

Men innan dess vill jag framhäva en mycket viktig aspekt som går mycket längre än enbart den ekonomiska dimensionen: Är den utvidgade europeiska unionen med sina 25 medlemsstater i stånd att komma överens om lämpliga lösningar på extremt besvärliga och känsliga problem? Och, kan vi ta itu med de problem som allmänheten upplever som allra känsligast? Jag vill tala klarspråk. Jag är förvissad om – liksom kommissionen – att det är önskvärt att nå befäst samsyn inom parlamentet för direktivet, vilket kan få oss att komma överens med rådet och skapa villkoren för samstämmighet mellan våra tre institutioner. Jag är förvissad om att parlamentet den här veckan kommer att kunna ge form åt den goda ansvarskänsla som man visat genom hela processen.

Direktivet lades fram i januari 2004 av kommissionen och min företrädare, Romano Prodi, och som ni vet – vi måste vara uppriktiga i detta ärende – gav det upphov till en hel del farhågor i vissa delar av våra medlemsstater och bland den europeiska allmänheten generellt. Trots att kritiken baserades på legitim oro för skyddet av det sociala regelverket byggde en del av kritiken på rena missförstånd. Men i vissa fall var kritiken ammunition i meningsstriden som inte alls hade med själva direktivet att göra.

Jag och den kommission som jag leder har alltid gjort fullständigt klart att vi verkligen vill ha en verklig inre marknad för tjänster. Vi vill ha en marknad som fungerar och som ger vår ekonomi mervärde. Nu vill vi i verkligheten överföra principerna om de fyra friheterna som Europas grundare lämnade oss i arv. Vi vill även bemöta de legitima farhågor som uttryckts.

Därför blir resultatet frukten av en kompromiss, mina damer och herrar. Vi behöver per definition en kompromiss, som både ärar och respekterar fördragets principer och är en del av vårt program för tillväxt och sysselsättning. Kommissionen är redo att stödja och även i sitt reviderade förslag föra in alla element som innebär ett steg framåt på vägen mot att skapa en verklig inre marknad för tjänster som åtnjuter en stor majoritet i parlamentet.

Efter nästan två års debatter är det hög tid att lämna dividerandet bakom oss, att bygga broar och skapa villkoren för en överenskommelse. Tiden är inne att bevisa för våra medborgare att unionen med 25 medlemsstater fungerar, att vi är medvetna om vårt gemensamma öde och att vi gör allt som går för att nå resultat i allas intresse. Nu måste vi inse vad som är realistiskt och genomförbart i det här skedet.

Efter ett svårt år 2005 är vi nu på väg att återskapa förtroende för EU. Vi måste arbeta på pragmatiska lösningar för att verkligen komma till rätta med våra medborgares reella problem. Om den första behandlingen av tjänstedirektivet i plenarsammanträdet på torsdag leder till en omröstning där konkurrenskraven balanserat vägs mot våra sociala betänkligheter blir det en seger inte bara för er i Europaparlamentet utan för unionen som helhet.

Mina damer och herrar! Ni behöver inte tvivla på våra ambitioner för Europa. Låt oss vara på det klara med den ekonomiska frågan. Är det acceptabelt att vi har 20 miljoner arbetslösa i EU? Behöver vi starkare argument för att rättfärdiga vårt initiativ? Är inte det ett av huvudskälen till bristen på förtroende för EU? I dag är tjänstesektorn och de små och medelstora företagen de viktigaste sektorerna för att skapa arbetstillfällen i Europa. Därför måste vi prioritera de sektorerna genom att skapa en verklig tjänstemarknad och stödja små och medelstora företag.

(Applåder från höger)

Det är de som gynnas mest av direktivet. Även om det bara är ett första steg tror jag inte att det finns någon strategi som är mer social än en som skapar högkvalitativa arbeten.

Innan jag ger ordet till kommissionsledamot McCreevy vill jag, med ert bistånd, herr talman, önska er en fruktbar, konstruktiv och positiv debatt. Låt oss arbeta tillsammans för att skapa ett tjänstedirektiv som omsätter våra ambitioner för Europa i praktiken på ett välavvägt sätt: ett utvidgat Europa, ett modernare och mer konkurrenskraftigt Europa, ett Europa som bygger på de fyra grundläggande friheterna som grundarna lämnade i arv åt oss.

(Applåder från mitten och höger)

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Detta förslag har från starten för två år sedan fått stor uppmärksamhet. Det betraktas som en symbol både av dess anhängare och av dess motståndare. Under alla meningsskiljaktigheter i fråga om detta förslag, där fokus ligger på ett relativt litet antal frågor, har det varit lätt att glömma att det finns många andra områden där det enligt min uppfattning råder bred enighet och där fördelarna med förslaget erkänns.

Först och främst kommer det, tack vare administrativ förenkling, att bli lättare att upprätta företag inom EU. Detta är av avgörande betydelse för främjandet av entreprenörskap, en mycket viktig del i främjandet av tillväxt och sysselsättning. Tjänsteleverantörer kommer att kunna få information och fullborda administrativa formaliteter genom en enda kontaktpunkt i alla medlemsstater, vilket förenklar, påskyndar och minskar kostnaderna för tillståndsförfarandet och undanröjer behovet av att ha att göra med olika myndighetsnivåer.

Det kommer också att bli möjligt att fullborda dessa förfaranden elektroniskt, så att företag sparar tid och undviker stora kostnader för personliga besök – ibland vid flera tillfällen – för att slutföra nödvändiga formaliteter i kontakt med de behöriga myndigheterna.

För det andra kommer det att gynna konsumenterna. Att öka förtroendet hos konsumenterna utgör en central del i stöttandet av de möjligheter som den inre marknaden erbjuder. De kommer att kunna dra nytta av att nyckelinformation om företag, och de tjänster som de erbjuder, kommer att göras lättillgänglig. Detta kommer att möjliggöra val som bygger på fullständig information vid köp av tjänster. Konsumenternas rättigheter är tydligt fastställda, och all diskriminering på grund av ett företags nationalitet eller säte måste undanröjas.

För det tredje måste medlemsstaterna samarbeta administrativt för att säkerställa att företagen övervakas på ett korrekt och effektivt sätt i hela EU och att dubblering av kontroll undviks. Detta rättsliga krav kommer att förstärkas praktiskt med hjälp av ett elektroniskt system som ger myndigheter möjlighet till ett direkt och effektivt utbyte av information. Dessa och många andra bestämmelser i detta förslag till direktiv kommer att innebära betydande fördelar för såväl företag som konsumenter – jag vet att ni inte har glömt det.

Kommissionen har intagit en mycket konstruktiv och positiv ståndpunkt i sin bedömning av de ändringsförslag som antagits i det behöriga utskottets yttrande och de ytterligare ändringsförslag som har lagts fram sedan dess. Vi avser särskilt att ta till oss och införliva de ändringsförslag i det ändrade förslaget som vi anser har stöd av en bred majoritet i parlamentet.

Kommissionen välkomnar i största allmänhet de ändringsförslag från Europaparlamentet som syftar till att förtydliga och förbättra kommissionens ursprungliga förslag. Dessa gäller huvudsakligen administrativ förenkling, inrättande och administrativt samarbete.

Kommissionen välkomnar också i största allmänhet många av de ändringsförslag som antagits av utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd när det gäller tjänster i allmänhetens intresse. Detta är en känslig fråga som det rått delade uppfattningar om under hela debatten, och det är, enligt min uppfattning, tydligt att det har uppnåtts en hel del i detta avseende i omröstningen i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. Å andra sidan anser jag att tjänster som är av allmänt ekonomiskt intresse bör hållas inom ramen för förslaget. Ytterligare uteslutanden av sektorer från förslagets räckvidd bör vara mycket begränsade.

De kompromisstexter som jag har sett utgör en bra grund för utarbetandet av det ändrade förslaget om de antas. Men vi måste vara tydliga i fråga om hur vi kommer att hantera eventuella undantag från förslaget. Om parlamentet röstar för att ta bort artiklarna 24 och 25 i förslaget beträffande utstationering av arbetstagare kommer kommissionen att tillhandahålla vägledning för att ta itu med alla onödiga administrativa bördor som skulle kunna stå i vägen för företagens möjligheter att utnyttja direktivet om utstationering av arbetstagare. Detta kan göras relativt snabbt. Det finns en väletablerad rättspraxis som måste följas.

Om hälsovård utesluts från direktivets räckvidd minskar inte heller detta nödvändigheten av att ta itu med den ökande rättspraxis som utarbetats av EG-domstolen när det gäller patientrörlighet. Det kommer därför att krävas ett särskilt förslag om denna fråga från kommissionen.

I kompromisstexterna erkänns dessutom det fria marknadstillträde som tillhandahållare av tjänster bör ha i andra medlemsstater och för att utöva sin verksamhet där. Jag välkomnar att man i dessa texter erkänner att en rad hinder för tillhandahållande av dessa tjänster måste avskaffas samtidigt som man, naturligtvis, tillåter vissa begränsningar grundade på en tydligt definierad allmän ordning.

Det är viktigt att betona att alla de ändringsförslag som godtas måste leva upp till målet att detta direktiv bör representera ett steg mot skapandet av en inre marknad för tjänster. Som fördragens väktare måste vi också leva upp till vårt ansvar att säkerställa att resultatet är förenligt med de grundläggande friheterna som de fastställs i dessa och i den rättspraxis som utarbetats av EG-domstolen.

Dessutom måste alla de restriktioner som medlemsstaterna kan komma att tillämpa på leverantörer av tjänster från andra medlemsstater bedömas mot kriterierna för icke-diskriminering, nödvändighet och proportionalitet. Vi måste lägga detta på minnet, i synnerhet när vi ser över eventuella ändringar som röstas fram till artikel 16 och friheten att tillhandahålla tjänster.

Jag är övertygad om att de flesta ledamöterna håller med om att detta är det enda sättet att säkerställa bibehållandet av förslagets verkliga mervärde på. Det kommer att underlätta tillhandahållandet av gränsöverskridande tjänster och samtidigt säkerställa skyddet av legitima politiska faktorer. Det är denna balans vi alla arbetar för. Det är enligt min uppfattning det väsentliga i kompromissändringsförslagen till artikel 16.

Jag kan bekräfta att kommissionen efter omröstningen på torsdag kommer att lägga fram ett reviderat förslag i syfte att underlätta uppnåendet av en gemensam ståndpunkt så snart som möjligt – förhoppningsvis före slutet av april. I de fall där det går att uppnå ett brett samförstånd i parlamentet om ändringsförslagen kommer kommissionen, under förutsättning av vad jag sa tidigare, att grunda sina modifierade förslag på dessa ändringsförslag.

Under tiden ser jag fram emot dagens debatt och, slutligen, resultatet av torsdagens omröstning. Parlamentet har ett ypperligt tillfälle att visa att man, efter två års arbete, kan lägga grunden till att på ett samstämmigt sätt föra ett viktigt men oerhört kontroversiellt förslag framåt. Det är en utmaning som jag tror att de flesta av parlamentsledamöterna vill anta. Jag uppmanar er att fortsätta arbetet för den överenskommelse som jag tror finns inom räckhåll. Ni kan åstadkomma ett bättre tjänstedirektiv och därmed ge utrymme för den enorma ekonomiska potential som tjänstesektorn har. Detta är den grund som de företag, arbetstagare, konsumenter och arbetslösa i Europa som har utsikter att gynnas kommer att döma oss utifrån.

(Applåder)

  Talmannen. – Jag vill meddela parlamentets ledamöter att en enorm demonstration just nu äger rum utanför byggnaden. Strasbourgs polis uppskattar att cirka 30 000 människor samlats mellan Parc des Expositions och Place de la République.

Jag vill påpeka att det är en fredlig demonstration.

(Applåder)

Jag har fått reda på att den sker i god anda med livemusik och mängder av attraktioner. Det har varit fritt tillträde till parlamentet till kl. 15.00 i eftermiddag. Jag är säker på att dessa européers massiva uppslutning vid parlamentets portar ska verka enormt stimulerande för oss att arbeta ansvarsfullt.

(Applåder)

  Hans-Gert Poettering, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr ordförande för kommissionen, herr ordförande för rådet, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vår grupp välkomnar demonstrationen för att den visar att Europas folk till sist blir varse att parlamentet har stor makt. Men jag måste säga att jag tvivlar på att demonstranternas farhågor bygger på fakta eftersom de demonstrerar mot något som inte längre ens övervägs, men i princip är det ett gott tecken att demonstrationen äger rum.

Europeiska rådet i mars 2000 i Lissabon syftade till att göra EU mer konkurrenskraftigt. Då beaktades att tjänstesektorn var en av de viktigaste för vår ekonomi men att Europa inte tillnärmelsevis utnyttjade dess potential. Friheten att tillhandahålla tjänster har sedan 1958 varit en av de fyra friheterna som unionens grundare skrev in i fördraget. Trots det har den i motsats till rörligheten för varor och kapital och personer aldrig annat än ignorerats, och skälet är att det är det område där medlemsstaterna varit minst villiga att helt genomföra fördraget. De har överlåtit på EG-domstolen att utforma reglerna genom att döma i enskilda mål.

Avsikten med tjänstedirektivet är att allt bör förändras. Direktivet utgör kärnan i Lissabonstrategin. Det ger europeiska tjänsteleverantörer mer möjlighet att konkurrera, hjälper oss att skapa sysselsättning i sektorn och ger konsumenter och kommersiella kunder större valfrihet. Men det ska sägas att direktivet främst är resultatet av ett politiskt beslut till förmån för ett tydligt genomförande av fördraget. Det gör det till ett test för kommissionen och medlemsstaterna och visar även hur allvarligt parlamentet menar med sina åtaganden för Lissabonstrategin. Kommissionens förslag var ambitiöst. Delar av det kunde diskuteras, andra missade målet och kritiserades, i vissa fall med fog, men inte i alla. Det som blev känt som Bolkesteindirektivet gav anledning att uttrycka oro över följderna av globaliseringen, EU:s utvidgning, om trycket från den ökande konkurrensen och betänkligheter om den ekonomiska verkligheten i allmänhet.

(Applåder)

Även här i parlamentet har folk haft fel uppfattning, vilket uttrycktes i försök att blockera själva direktivet eller göra det lättare för medlemsstater att bygga barriärer inom den inre marknaden. Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater kom med vissa avsevärda förbättringar av kommissionens förslag, och jag är verkligen tacksam för allt arbete som utförts av vår föredragande Malcolm Harbour och alla i vår grupp, av dem i de andra grupperna och även av föredraganden Evelyne Gebhardt. Vår grupp skrev i praktiken om direktivet, och det dokument vi har framför oss i dag är resultatet av de ansträngningar vi gjort och där vi visat full kompromissvilja där så behövdes. Samtidigt som vi vill ha en bred enighet om direktivet vill vi inte kompromissa till varje pris. Vi vill att möjligheterna ska förbättras och att det ska bli mycket enklare för företag att verka i mer än en medlemsstat och leverera tjänster över nationsgränserna.

Vi vill inte att EG-domstolens praxis ska överföras ord för ord tillsammans med alla obestämbara faktorer och specifika omständigheter i de enskilda fallen. Vi vill att företag och myndigheterna i medlemsstaterna ska ha större rättssäkerhet och att medlemsstaterna samarbetar mer med att bekämpa olagligt tillfälligt arbete och falsk egen företagsamhet. Men framför allt vill vi ha ett direktiv med klara och rättvisa regler som en gång för alla etablerar en inre marknad för tjänster där alla tjänsteleverantörer, särskilt små och medelstora företag och alla konsumenter, verkligen kan medverka. Vi vill ha ett direktiv som verkligen gör att vi kan konkurrera bättre internationellt, som gör att de nya medlemsstaterna snabbt kan integreras i den inre marknaden, som gör att vi kan dra bästa nytta av vår sammanlagda potential till tillväxt och nya arbeten, samtidigt som vi respekterar den sociala marknadsekonomins principer.

Vid Europeiska rådets toppmöte i vår vill vi se politisk enighet som bygger på resultatet av parlamentets omröstning. Den måste omfatta de punkter som stöds av en bred majoritet. Sedan kan vi innan året gått – kanske rentav under första halvan av ert ordförandeskap, herr rådsordförande – anta Lissabonstrategins viktigaste lagstiftningskomponent.

Varje dag som går förlorad innebär mindre konkurrenskraft för oss, mindre av en inre marknad och därför mindre sysselsättning och tillväxt. Vi måste visa EU:s medborgare att vi tar deras oro och farhågor på allvar. Men vi måste också visa ledarskap för att ge dem tillbaka hopp och förtroende och ge vårt stora europeiska projekt en framtid. Vår europeiska union är vårt gemensamma projekt, och som sådant måste vi försvara det och föra det vidare in i framtiden.

(Applåder)

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Låt mig först med några ord tacka vår kollega Evelyne Gebhardt som jag hoppas ska se sitt eldprov som varat några veckor få ett lyckligt slut. Jag vill även tacka Malcolm Harbour som tveklöst kan se tillbaka på ännu svårare veckor och som jag också vill tillönska en lycklig avrundning. I min grupp socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet vill jag även tacka Anne Van Lancker som deltagit i våra gemensamma ansträngningar under de svåraste av omständigheter.

Direktivet är det mest kontroversiella och omtvistade förslag som vi debatterat de senaste åren, med rätta. Det handlar nämligen om frågan vilken social modell vi vill ha i Europa, varken mer eller mindre, och vårt svar kommer den här veckan. Det är uppenbart för oss europeiska socialdemokrater att vartenda ekonomiska och tekniska framsteg vi kan peka på som framgångar vi rönt under 1900-talets andra del har gått hand i hand med ökade inkomster, mer social trygghet, mer miljörättigheter och större konsumentskydd. Det är vad vi menar när vi talar om vår sociala modell. Vad Frits Bolkestein försökte göra var att skapa tillväxt grundad på lägre inkomster, sämre social trygghet, färre miljöstandarder och svagare konsumentskydd, och det är precis vad vi sätter stopp för i dag. Från och med i dag finns det inget Bolkesteindirektiv längre. Det är den första goda nyheten som följer av den här debatten.

(Applåder)

Det andra som måste ligga centralt i debatten är att Europa inte tillåter sig att delas. Både i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och vår egen grupp har det blivit klart att försöken att splittra oss, vilket var inbyggt i detta Bolkesteindirektiv, har slagits tillbaka. Frits Bolkesteins filosofi var att de som tjänar mindre och har lägre standard ska ges fritt tillträde till marknaden så att löner och standarder justeras nedåt där de är höga. Det var ett försök att hetsa de nya medlemsstaterna mot de gamla, att spela ut det gamla Europa mot det nya Europa. Vi kan här i parlamentet visa att försöket har misslyckats. I min grupp liksom i PPE-DE-gruppen arbetar delegationer från de gamla och nya medlemsstaterna tillsammans för att lösa problemet. Det är den andra goda nyheten i dag.

(Applåder)

Det finns även ett tredje budskap som det inte ska råda några missuppfattningar om: Många har försökt använda tjänstedirektivet för att främja sina egna intressen och gestalta den europeiska inre marknaden efter sitt eget extrema liberala tänkande. Jag är ganska säker på att detta var beskrivningen av vad Frits Bolkestein ville. Jag hade ett tag intrycket att det även var vad kommissionsledamot Charlie McCreevy ville, men den verkliga maktbalansen, som han kommer att få skriftlig bevisning för på torsdag, har fått honom att ta reson.

Det var alltså med stort intresse vi hörde att ni – herr Barroso och herr McCreevy – ville basera era framtida åtgärder på vad som kommer ut av parlamentets överläggningar. Det är nämligen ganska klart att en bred majoritet bildas för ett nytt tjänstedirektiv som bygger på tanken om att det fria marknadstillträdet ska ges under villkoret att tjänsterna ska omfattas av de lagar som gäller i landet de levereras i. Konsekvensen blir att rättigheter som avser social trygghet, löner, miljö och konsumenter som byggts upp i medlemsstaterna upprätthålls och att det är på den grunden dessa tjänster tillhandahålls. Det är precis vad vi har uppnått. Vi har vänt på Bolkestein så att näsan pekar i rätt riktning, och angreppen från dem som ville åt andra hållet har tillintetgjorts.

För att tala klarspråk säger jag på min grupps vägnar att de som vill ändra den europeiska sociala modellen eller förstöra den kommer att möta på hårt motstånd från Europas socialdemokrater. Vi gläder oss också åt att de möter på beslutsamt motstånd från övervägande delen av Europas kristna sociala rörelse.

(Sorl av missnöje)

Vi hör att det finns ett missnöje, men jag kan berätta för Werner Langen att PPE-DE-gruppens minoriteter vanligen uttrycker sina åsikter rättframt. Det känner vi till!

Men det är underordnat vad vi diskuterar här i dag och vad vi ska besluta om på torsdag, ett budskap till institutionerna: Martin Bartenstein har förstått, likaså José Manuel Barroso. Båda har som väl är insett att oberoende av vilka principiella beslut de försöker fatta, beslut som helt styr EU:s framtida riktning, kommer de inte runt Europaparlamentet.

Precis som rådet misslyckades att pådyvla oss en kommission vi inte ville ha så kommer man även att misslyckas med sin mindre välbetänkta budgetplan. Rådet har tvingats notera att det var parlamentet som antog en adekvat och välavvägd kemikaliepolitik. Det var parlamentet som höll utvidgningsdebatten rationell och inte tillät något överilat, och nu är det parlamentet som visar de andra två institutionerna att det går att göra vad mitt lands framlidne förbundspresident Johannes Rau efterlyste i nästan varje tal, nämligen att vara den lille mannens beskyddare som han behöver i en avreglerad värld.

De stora multinationella företagen kan försvara sin ställning i den globala konkurrensen, men Europas vanliga medborgare, arbetare i hamnar och fabriker, lastbilschaufförer i sina lastbilar, post- eller järnvägsanställda, konstnärer i sina ateljéer, behöver skydd i kampen för vad vi kallar den europeiska sociala modellen. De har inte aktieägarnas röst på sin sida utan behöver någon som försvarar deras rättigheter i ett avreglerat Europa. Denna någon är i dag Europaparlamentet, och vi får hoppas att en överväldigande majoritet agerar därefter på torsdag.

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag kan försäkra kammaren om att Frits Bolkestein är vid full vigör, och det är därför Martin Schulz har sett så mörbultad ut den senaste tiden!

Parlamentet måste göra ett val. Längs reformlinjen ligger en dynamisk, konkurrenskraftig union som skapar arbetstillfällen, välstånd och möjligheter för sina medborgare. Längs stigen för protektionism ligger en kortsiktig vinning för några och en långsiktig förlust för alla, i synnerhet våra 20 miljoner arbetslösa.

(Applåder)

70 procent av EU:s ekonomi och arbetsstyrka är beroende av en hälsosam tjänstesektor, en sektor som långsamt kvävs av en andefattig hög av förordningar.

Evelyne Gebhardt säger åt oss att tänka på småföretagen. Det är just för att vi tänker på dem som vi är för principen om ursprungsland. 90 procent av alla tjänsteleverantörer är små och medelstora företag. Principen om ursprungsland skulle ge dem möjlighet att värdera, och sedan prova på, en utrikesmarknad. De sänder över folk för att göra marknadsundersökningar. Sedan bedriver de handel för att prova marknaden innan de upprättar ett kontor eller dotterbolag. Att ta bort principen om ursprungsland minskar tillväxteffekterna för den här åtgärden med 50 procent.

Liberaler och demokrater är för ett sökande efter en kompromiss, men en kompromiss mellan olika sorters politik som utesluter varandra är ingen kompromiss. Vi kallar det ”Berlinblockaden”. Det här direktivet kommer inte att medföra någon social dumpning. Martin Schulz och Poul Nyrup Rasmussen borde läsa direktivet från 1996 om utstationering av arbetstagare om de är tveksamma. Det gäller fortfarande. I utkastet framför oss blir snarare principer som den fria marknaden för varor, tjänster, kapital och personer till verklighet för 450 miljoner människor. Dessa principer är grundläggande för unionen och helt enkelt inte förenliga med ett andra klassens medborgarskap för våra nya medlemsstater.

Vi kommer säkert att behöva fatta svåra beslut, men vår uppgift är inte att skydda en sektor framför en annan. Detta innebär att lagstifta för den europeiska ekonomins bästa som helhet. Om vi kan upprätta en inre marknad för tjänster som kan konkurrera med den inre marknaden för varor kan vi höja BNP med nästan 2 procent och skapa upp till 2,5 miljoner nya arbetstillfällen. Det är vad Frits Bolkestein har velat göra för Europa. Att tillåta medlemsstater att motivera hinder för tillhandahållande av tjänster utifrån socialpolitik och konsumentskydd skulle punktera förslagets kärna. Vi hade emellertid inte behövt överväga en sådan urvattning av utformningen av lagstiftning om José Manuel Barroso och hans ledamöter av kommissionen hade försvarat sitt utkast till direktiv i stället för att slåss mot väderkvarnar.

Anser kommissionsledamot Charlie McCreevy att den lobbyverksamhet som hans kabinett bedrev mot parlamentet i förra veckan gynnade frågan om EU:s inre marknad? Vet han inte att punkt 3 i kompromissändringsförslag 293 går tvärtemot EG-domstolens rättspraxis och fördragets bestämmelse om den fria rörligheten för tjänster? Jag hoppas, kommissionsledamot McCreevy, att ni kommer att svara på denna fråga. Nej, kommissionen har i stället för att visa vägen krupit ihop i skuggan av den allmänna opinionen och medlemsstaternas tvekan.

Ökad produktivitet, fler arbeten, högre löner, starkare företag: allt detta finns inom räckhåll, och det är anledningen till att jag uppmanar kammaren att rösta för att göra Europa till en modern marknad för arbeten och tjänster.

(Livliga applåder från mitten och höger)

  Heide Rühle, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsordförande, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Jag vill börja med att nämna tre saker. Till att börja med har sällan någon lagstiftningsåtgärd på EU-nivå lett till sådan polarisering i Europas samhällen, varför Evelyne Gebhardt, föredraganden, är värd än mer lov för att hon lyckats ta udden av kommissionens förslag. Sedan vill jag också säga att detta har gjorts till förfång för tydligheten och rättssäkerheten i ramdirektivet. För att inse det behöver man bara titta på det material föredraganden tvingats arbeta med. Kommissionsförslaget är nämligen dunkelt och knappt begripligt och raka motsatsen till bättre lagstiftning. Det ska sägas rakt ut.

(Applåder)

Det är beklagligt att parlamentet inte lyckats koncentrera sig på det grundläggande och genomförbara. Det råder ingen oenighet kring att vi behöver ett ramdirektiv om tjänster. Tillhandahållandet av tjänster över gränserna medför en mängd problem som inte kan fortsätta att lösas som tidigare, det vill säga via domstolarna, utan de behöver regleras av dem som har behörighet att utarbeta EU-lagstiftning, nämligen parlamentet och rådet. Det implicita hot vi står inför är att de kommer att hamna i domstol igen.

Det finns klara och enkla alternativ som medför minskad byråkrati för det gränsöverskridande tillhandahållandet av tjänster, vilket de också är avsedda att göra. Vårt förslag som föredraganden länge stått bakom är i grunden tvådelat. Dels ska direktivet uttryckligen begränsas till kommersiella tjänster, och befintlig relevant lagstiftning ska gälla för dem. Det som benämns allmännyttiga tjänster – det vill säga tjänster som gagnar alla och som ligger i deras allmänna ekonomiska intresse, och här riktar jag mig till kommissionsledamot Charlie McCreevy – bör beskrivas och behandlas i ett separat direktiv eftersom de inte hör hemma här.

I stället för en sådan tydlig särskiljning har vi just nu en katalog med separata undantag. Ändå omfattar den inte allt. Den omfattar inte utbildning, de sociala tjänsternas ställning återstår ännu att klargöra liksom byggtjänster och tjänster i hemmet. Vissa tjänster är helt uteslutna, andra omfattas bara delvis, t.ex. större tjänster som tillhandahålls av nätverk. Resultatet blir ett lapptäcke av individuella regler och bestämmelser, vilket gör det svårt att överblicka och att det brister i öppenhet och insyn och rättssäkerhet. Det senare har alla haft något att säga om i dag. Det är främst de små och medelstora företagen som behöver det, annars investerar de inte och konsumenterna köper inte deras produkter.

Vårt förslag har även att göra med artikel 16, ursprungslandsprincipen, som är ett riktigt tvistefrö. Det hade kunnat finnas ett enkelt och klart alternativ för detta också, genom att marknadstillträde hade getts till tjänster utifrån ursprungslandsprincipen för EU som helhet, förutsatt att tjänsterna levereras i enlighet med lokala lagar och standarder. I stället föreslår den Stora koalitionen nu en förordning där man undviker att nämna ursprungslandsprincipen och där i stället marknader öppnas genom att lokala restriktioner förbjuds. Men det leder i sin tur till olösta frågor, vilket gör att man inte vet klart och säkert vilken lag som faktiskt gäller och att domstolarna har sista ordet. Vi kan inte stödja detta direktivförslag. Det bidrar inte till förtroendet för att EU kan stifta sina egna lagar, och därmed undergräver parlamentet sin egen ställning.

(Applåder)

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman, herr Barroso, herr Bartenstein! Vi hade ju kunnat göra något mer romantiskt på alla hjärtans dag än att debattera Bolkesteindirektivet. Men nu är det som det är, och vilka kommentarer kan gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster ha till det senaste uppkoket av ett så symbolladdat direktivförslag?

Till att börja med kan vi inte låta bli att glatt notera att de exempellösa sociala och politiska rörelser mot direktivet som pågått i över ett år har nått sitt första resultat. Vi har lyckats tvinga direktivets tillskyndare på defensiven. Som Charlie McCreevy, kommissionens talesman och Frits Bolkesteins efterträdare, just betonade måste vi vara realistiska. Folkomröstningar har ägt rum i Frankrike och Nederländerna. Eller som John Monks sa, generalsekreterare för den europeiska fackliga samorganisationen, nej-röstens framgångar förändrade det europeiska landskapet eftersom det därefter blev klart för alla att sociala frågor måste ligga centralt i EU:s politikområden. Därför fäster vi inte mycket vikt vid de förändringar som gjorts under förhandlingarna om direktivet i kommissionen.

Men frågan är om direktivet i sin ändrade form har blivit ett bra direktiv och ändrats till sitt innehåll. Kan alltså arbetare nu känna sig säkra på sina sociala rättigheter i framtiden, som vissa påstår? Tyvärr är vårt svar på frågan nej, och de som hävdar motsatsen har ett stort ansvar. De underskattar allvarligt effekterna av gemenskapens gällande regelverk som direktivet ska integreras i om det antas. Förutom själva fördragen skyddar EG-domstolens nuvarande praxis, något som kommissionsledamot McCreevy just lyfte fram flera gånger, företag systematiskt som tillhandahåller tjänster på basis av ursprungslandsprincipen och konsekvent kritiserar värdlandets regler som man anklagar för att hindra företagens verksamhet.

När man försöker kidnappa suveräniteten på det sättet behöver vi organisera en lämplig motoffensiv om vi ska kunna bromsa kapplöpningen mot att urholka det sociala regelverket. Men genom att ta bort alla uttryckliga hänvisningar till ursprungslandsprincipen låter sig den kompromiss som nåtts av socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater trakasseras av kommissionen och EG-domstolen.

De som stöder kompromissen överskattar också kraftigt effekten av de sociala garantier de påstår sig ha fört in i direktivförslaget. Allt ett företag med säte i ett land med lägre sociala standarder behöver göra är att tillhandahålla sina tjänster över hela EU med hjälp av så kallade egenföretagare, och värdlandet förlorar rätten att kräva att de lokala reglerna följs. Jag kan ge ett andra exempel. Det har sagts att bestämmelserna om utstationering av arbetstagare som nu ingår i direktivförslaget gör att det säkerställs att anställda i andra medlemsstater följer reglerna för längsta arbetstider. Än sen då? Jag vill påminna om att arbetsveckan som längst är 48 timmar i EU och till och med 65 i vissa länder.

Dessa bestämmelser ska alltså garantera att kollektivavtalen följs. Inget kan vara mindre säkert. Det är en gråzon inom gemenskapslagstiftningen, vilket medgavs av talesmannen för kommissionens generaldirektorat för inre marknaden och tjänster. I ett så ovisst sammanhang kan vi inte tillåta tvetydigheter, halvmesyrer eller tolkningsutrymme för kommissionen och EG-domstolen. Vårt budskap måste vara tydligt: Vi måste förkasta direktivet i torsdagens omröstning, och lyckas vi inte nu förblir det vårt syfte under hela processen.

Under tiden kommer min grupp som ett minimum arbeta för att i direktivet få in en specifik hänvisning till ursprungslandsprincipen och begränsa textens omfattning så mycket som möjligt, framför allt genom att undanta alla offentliga tjänster. Från Atlanten till Östersjön, från Lappland till Peloponessos säger vi ja till jämlikhet, ja till solidaritet, ja till stöd för alla människors rättigheter och alltså nej till Bolkesteindirektivet. I denna anda välkomnar jag tillsammans med er, herr talman, varmt de tiotusentals arbetstagare som kommit till Strasbourg för att försvara sina rättigheter och ett Europa där de åter kan känna sig hemma.

(Applåder från GUE/NGL-gruppen)

  Nigel Farage, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag minns så väl förklaringen av Lissabonmålen i precis denna kammare. Vi skulle bli den mest dynamiska och sjudande ekonomin i världen, med full sysselsättning. Ja, här sitter vi nu, mer än halvvägs igenom, och vad har vi uppnått? Tjugo miljoner arbetslösa och förtvivlat låg tillväxttakt i euroområdet samt en total kollaps av utländska direktinvesteringar. Vi snubblar runt i en ekonomisk öken, men liksom soldaterna – i den franska främlingslegionen i Beau Geste – får vi plötsligt en vision: tjänstedirektivet. Det ska ge oss en fri marknad, liberala ekonomier och lösningen på alla våra problem. Sorgligt nog är det, naturligtvis, en hägring, för ingenting är någonsin vad det ser ut att vara i Europeiska unionen. Denna tro att ytterligare lagstiftning ska förbättra saker och ting visar sig varje gång vara fel.

Då vi 1999 talade om upprättandet av en inre marknad för finansiella tjänster sa alla mina vänner ute i den riktiga världen, i staden London: ”Nigel, du har missuppfattat detta.” Jag är ganska van vid att människor säger åt mig att jag har missuppfattat saker och ting. Men vad har hänt sju år senare? Vi har en handlingsplan för finansiella tjänster, vi har genomfört 42 nya direktiv, och bördan på de finansiella tjänsterna är tyngre än tidigare. Företag lämnar unionen varje dag och flyttar till Schweiz och Bermuda, och det kommer att bli samma sak med tjänstedirektivet.

Tillämpningen av det här direktivet kommer att variera från land till land. Kommissionen kommer att säga att det behövs fler harmoniseringsåtgärder för att det ska fungera. Bördan på näringslivet kommer att öka, och, det värsta av allt, det kommer att vara EG-domstolen som får lagstifta och besluta om allt detta. Detta direktiv representerar ännu en enorm maktförskjutning från medlemsstaterna till dessa bristfälliga institutioner. De kommer inte längre att kunna styra sina egna ekonomier. Vi kommer att rösta ”nej”.

(Applåder från IND/DEM-gruppen)

  Adam Jerzy Bielan, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Ett av de centrala målen för Europeiska ekonomiska gemenskapens grundare var att skapa en inre marknad med fri rörlighet för personer, varor, kapital och tjänster.

Femtio år har gått och målet har ännu inte uppnåtts. I tjänstesektorn betraktas fortfarande all aktivitet utanför den nationella marknaden som leveranser i utlandet och inte i en och samma enhet, nämligen EU. De tusentals bestämmelser som gäller och som i dag krävs är ett hinder för hela den europeiska tjänstesektorn att utvecklas. Jag vill påminna alla om att tjänstesektorn just nu utgör 70 procent av EU:s BNP.

EG-domstolen har gång efter annan dömt till fördel för tjänsteleverantörernas rätt att dra nytta av sin frihet som entreprenörer och utnyttja den fria rörligheten för de tjänster de tillhandahåller i andra medlemsstater. Det finns många tillförlitliga indikatorer på att det fulla genomförandet av det föreslagna direktivet kommer att leda till 600 000 nya arbetstillfällen i hela EU och även minska hindren för tjänsteleveranser med mer än 50 procent. Dessutom medför det sänkta kostnader för de tjänster som omfattas av direktivet, vilket gagnar konsumenter och företag lika mycket som nyttjar tjänsterna. Europeiska konsumenter, företag och regeringar gynnas också till följd av ökad produktivitet, högre sysselsättning och högre löner.

Det här sammanträdet ger oss möjlighet att visa vilken sorts européer vi är. Jag är säker på att vi kommer att visa mod, ansvarskänsla och vishet. Jag förordar kompromiss, en strategi som länge tillämpats i parlamentet. Men jag kan inte acceptera en situation där vissa politiska grupper, trots den svåra kompromiss vi nått och som skrivits in i betänkandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, återigen sannolikt hemfaller åt att sprida panik, utöva utpressning och låtsas reformera. Hur kan man annars beskriva att man går med på ytterligare restriktioner inom direktivet och avskaffar den grundläggande ursprungslandsprincipen?

Jag hoppas att parlamentet vägrar ta bort bestämmelserna om förbud mot olagliga hinder för arbetstagare stationerade utomlands att tillhandahålla tjänster. Dessa hinder påverkar inte bara medborgare från vissa ursprungsländer utan begränsar friheten och rörligheten för alla européer, konsumenter och entreprenörer.

Avslutningsvis vädjar jag till José Manuel Barroso, kommissionens ordförande och kommissionsledamot Charlie McCreevy om att de fortsätter sina ansträngningar att skapa en verkligt fri marknad och ekonomisk utveckling för Europa. Det är också vad Europas medborgare förväntar sig av oss.

  Marine Le Pen (NI). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Precis som han gjorde under sin femåriga mandatperiod och med de sänkta momssatserna för restauranger ljuger Jacques Chirac för tredje gången, nu om Bolkesteindirektivet. Det drogs inte tillbaka i mars 2005 som han lovade utan gick bara i ide under omröstningen om den europeiska konstitutionen. Det har återvänt till Europaparlamentet i dag, ett år senare, förvisso ändrat och modifierat men lika kontroversiellt.

Att döma av det stora antalet ändringsförslag – 404 – kan man verkligen inte säga att den samsyn om tjänstedirektivet som föredraganden Evelyne Gebhardt arbetat så hårt för har uppnåtts. Vi får höra att en överenskommelse har nåtts i yttersta nöd mellan de två stora grupperna i Europaparlamentet om att dra tillbaka ursprungslandsprincipen som var stötestenen i direktivet. Men något sådant finns inte eftersom kompromissen bara undertecknats av företrädarna för grupperna och inte gått till själva grupperna. Det är en konstig uppfattning om representativ demokrati som medierna är med om att sprida.

Vi tar inte intryck av dessa falska rykten utan fortsätter att titta på texten i betänkandet. Betänkandet är komplicerat, oklart, tvetydigt, motsägelsefullt och vad värre är, farligt. Inte bara figurerar allmännyttiga tjänster fortfarande i betänkandet, med några få undantag, utan vissa av skyddsklausulerna har också tagits bort. I förenklingens namn har systemet med föregående godkännande övergivits och ersatts av ett mycket byråkratiskt system med en enda kontaktpunkt, one-stop shop.

Bolkesteindirektivet följer bara slaviskt WTO och det allmänna tjänstehandelsavtalet som tvingar ursprungslandsprincipen på alla länder som gärna ansluter sig till vinnarsidan från Genève. Risken för social dumpning har inte tagits bort eftersom kommissionen kan förlita sig på en majoritet av liberala stater som vill dra nytta av sina komparativa fördelar.

Med tanke på att all vår makt överförts till Bryssel, särskilt när det gäller konkurrens, ska vi inte överraskas av att se våra offentliga tjänster äventyras, yrkesorganisationer motarbetas och särdrag nonchaleras. Den nya världsordningen tillåter inte nationellt motstånd. Allt måste standardiseras i lag eller av marknaden. I brist på tid tar marknaden hand om förstörelsen av kronjuvelerna i vår industri, handel, vårt hantverk och våra fria yrken innan den angriper tjänsterna på hälsans och sjukvårdens, utbildningens och kulturens område. Det är vad vi kämpar mot.

  Christopher Heaton-Harris (PPE-DE), föredragande för yttrandet från budgetkontrollutskottet. – (EN) Herr talman! Jag vill på budgetkontrollutskottets vägnar tala om att vi verkligen uppskattade att föredraganden tog upp alla våra punkter.

Alla här i kammaren vet hur mycket tid som har lagts ned på detta direktiv. Att döma av de kompromissändringsförslag som lagts fram av PPE-DE-gruppen och PSE-gruppen har det rått en tämligen hög grad av ”alla hjärtans dag”-stämning den senaste månaden. Det är verkligen synd att dessa kompromisser ligger så långt från den text som antogs i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd efter heroiska ansträngningar av Malcolm Harbour, skuggföredraganden.

Personligen har jag förståelse för att det finns tillfällen då förmåner är nödvändiga, men inte dessa kompromisser, inte just nu i ett Europa där det finns ett tydligt behov av en ekonomisk reform. José Manuel Barroso vet, som omvänd kommunist, att det i politiken ofta är de politiska extremisterna som för mest oväsen. Det är väldigt ofta vänstern som ropar högst. Omkring 30 000 människor demonstrerar i Strasbourg i dag för att skydda de marknader som de är verksamma inom. Även om det får dem att känna sig bättre till mods på kort sikt hjälper det inte deras möjligheter till sysselsättning på lång sikt. De glömmer de 20 miljoner människor över hela vår kontinent som för närvarande är arbetslösa.

Om vi inte avreglerar, om vi inte håller fast vid principen om ursprungsland, kommer dessa 20 miljoner att få sällskap av många fler i framtiden, och många fler kommer att fortsätta stagnera. Som ni kanske förstår, herr talman, är det inte ofta jag som konservativ håller med min premiärminister, Tony Blair. Men jag håller med hans regering om att detta direktiv redan har urvattnats för mycket. Jag undrar om hans egna parlamentsledamöter instämmer i det.

Det är en utmaning för parlamentet att, genom att rösta för de ändringsförslag som antagits i utskottet för den inre marknaden, utforma ett direktiv där EU tillåts göra vad som behövs och inte bara prata om avreglering. Det handlar om att skapa nya arbetstillfällen och inte bara skydda status quo.

  Pervenche Berès (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor. – (FR) Herr talman! Jag har äran att tala i debatten om det olyckliga resultatet av utskottet för ekonomi och valutafrågors granskning av Sahra Wagenknechts betänkande. I slutändan tog hon bort sitt namn från betänkandet efter utskottets omröstning.

I utskottet för ekonomi och valutafrågor ville vår föredragande för yttrandet, Sahra Wagenknecht, föreslå att direktivet avvisas på grundval av att ursprungslandsprincipen, som är oförenlig med subsidiaritetsprincipen, äventyrar de allmännyttiga tjänsterna och riskerar leda till skattemässig, social och miljömässig dumpning och därigenom försätta själva grunden för den europeiska sociala modellen i fara, fastställs i artikel 16.

Vår föredragande föreslog även att ursprungslandsprincipen och det så kallade Bolkesteindirektivet avvisas, som vi nu ska kalla McCreevydirektivet eftersom det medförde att 25 rättssystem konkurrerar med varandra, rättslig osäkerhet skapas och risk uppstår för orättvis konkurrens mellan företag som inte längre skulle omfattas av samma villkor.

Tyvärr följde utskottet för ekonomi och valutafrågor inte hennes rekommendationer. Särskilt ansåg utskottet att ursprungslandsprincipen ska vara regeln, även om detta förmodligen kommer att ifrågasättas i plenum. Men utskottet för ekonomi och valutafrågor ansåg att ett antal tjänster bör uteslutas om de omfattas av särskilda bestämmelser i andra gemenskapsinstrument. Detta avsåg särskilt finansiella tjänster. Lyckligtvis undanröjdes risken för inkonsekvenser genom en sådan undantagsgrund tack vare omröstningen i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd.

Jag hoppas att detsamma kommer att ske i plenum. Faktum kvarstår att vi i utskottet för ekonomi och valutafrågor även uteslöt avregleringen av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och privatiseringen av organ som tillhandahåller offentliga tjänster och försvarade idén att direktivet inte får angripa gemenskapens regler om konkurrens och statligt stöd.

  Kartika Tamara Liotard (GUE/NGL), föredragande för yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. – (NL) Herr talman! Just nu befinner sig säkert över 30 000 demonstranter utanför parlamentsbyggnaden där jag just varit. De har kommit hit för att demonstrera mot tjänstedirektivet, och det är inte första gången Europas folk låter oss veta att de inte är för det här avregleringsförslaget.

Även om jag vet att många av de ledamöterna som är närvarande förmodligen stöder direktivet är det inte första gången Europaparlamentet visar fullständig oförmåga att företräda den europeiska allmänheten. Ett exempel är den europeiska konstitutionens misslyckande.

Mycket har sagts om den ökända kompromissen mellan de två största grupperna. Det är typiskt att viktiga ämnen som detta ofta är en produkt av ränksmideri. Det är ovärdigt en demokrati.

Det är också en feg kompromiss eftersom allting nu överlåts på domstolarna i stället för att ett klart politiskt beslut fattas. Även om Frits Bolkesteins ursprungliga förslag var oacceptabelt på alla sätt var det i alla fall tydligt. Med den här kompromissen visar parlamentet bara sin politiska brist på makt, och snart får arbetstagarna, konsumenterna och miljön ta konsekvenserna av denna brist på makt.

Så annorlunda det förhöll sig i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet där en överväldigande majoritet hade det politiska modet att avvisa det ursprungliga förslaget, ursprungslandsprincipen och att offentliga tjänster och sociala strukturer undermineras. Det är olyckligt att ledamöterna av utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd visade prov på mindre sunt förnuft genom att rösta som de gjorde. Jag hoppas att parlamentet visar prov på bättre omdöme på torsdag.

  Jorgo Chatzimarkakis (ALDE), föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Det är en oerhört viktig vecka för förtroendet för EU och Europaparlamentet i synnerhet.

Krav ställs på dem som utformar EU:s lagar och på parlamentet, och vi måste axla vårt ansvar. Vi hävdar alltid att vi strävar efter att minska massarbetslösheten, så vi är bara trovärdiga om vi gör något för dem som inte har något arbete, och vi kan göra något nu.

Den här veckan ska vi rösta om tjänstedirektivet som om det antas kan leda till 600 000 nya arbetstillfällen i Europa, förutsatt att det antas i samma form som det antogs av mitt eget utskott för industrifrågor, forskning och energi eller som det antogs av utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. I kompromissen tillmötesgicks den motiverade kritik som riktades mot kommissionens ursprungliga förslag samtidigt som det säkerställdes att EU:s tjänstemarknad ska få ny dynamik.

Mitt yttrande antogs av utskottet för industrifrågor, forskning och energi med bara sex röster emot, men försöket till en kompromiss som vi nu har framför oss, resultatet av att de två större grupperna har köpslagit med varandra, visar vilket förakt de hyser mot fackutskotten och deras mödosamma arbete. Den gemensamma nämnaren är i den slutliga analysen så liten att den inte gör rättvisa åt de senaste årens ansträngningar.

Kompromissen är inte bara ett angrepp på den inre marknadens principer som vi har vår blomstring och integration att tacka för, utan också ett slag i ansiktet på de nya medlemsstaterna som i princip uteslutits från förhandlingarna.

Omröstningen om tjänstedirektivet ger oss möjlighet på EU-nivå att lämna vårt bidrag till Lissabonstrategin, för vi vet att medlemsstaterna gör mycket väsen av vad de sa att de skulle göra och att det skulle vara ett fattigdomsbevis för parlamentet om vi misslyckades sända ut ett tydligt budskap om behovet av fler nya arbetstillfällen.

Fackföreningarna som fortsätter sprida osanningar och panik omkring sig förblir oberörda av dessa argument. I dag kan vi vänta oss att se 30 000 välorganiserade fackligt anslutna försöka hindra att 600 000 nya arbetstillfällen skapas. Vissa är här för att klamra sig fast vid vad de redan har. Nu har vi chansen att åter klargöra vår ambition att Europa ska bli en bättre plats att bedriva verksamhet på. Låt oss ta den chansen.

  Marie-Hélène Descamps (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för kultur och utbildning. – (FR) Herr talman! Sex grundare av Europeiska ekonomiska gemenskapen åtog sig 1957 att skapa en gemensam marknad för fri rörlighet för personer, varor, kapital och tjänster. Nästan 50 år senare har den fria rörligheten för tjänster ännu inte genomförts.

Förslaget till tjänstedirektiv som det ser ut i dag är en del av den ekonomiska reformprocess som lanserades av Europeiska rådet i Lissabon i syfte att göra Europa till den mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomin i världen till 2010 och utgör ett stort politiskt steg framåt för EU. Under ett och ett halvt år har Europaparlamentet strävat efter att formulera om kommissionens ursprungliga förslag till en avsevärt ändrad version. Den nya versionen är välavvägd och syftar till att förena ekonomisk effektivitet genom att öppna tjänstemarknaden med social rättvisa genom att upprätthålla de sociala standarder som skyddar EU:s medborgare. I förslaget erkänns även vissa tjänsters speciella särdrag, särskilt när det gäller kulturella och audiovisuella tjänster. Dessa tjänster är identitets- och värdebärande och kan därför inte betraktas som vilka konsumentprodukter eller marknadstjänster som helst.

Audiovisuella tjänster omfattas dessutom av en sektorspecifik strategi på gemenskapsnivå i form av direktivet ”Television utan gränser”. Det direktivet uppfyller de mål som satts upp genom tjänstedirektivet genom att det garanterar fritt tillhandahållande av tjänster samtidigt som andra mål kan eftersträvas, t.ex. främjandet av ett europeiskt innehåll, respekten för kulturell mångfald och främjandet av programmångfald. Genom att ta hänsyn till de principerna ställde sig utskottet för kultur och utbildning, efter utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, bakom att införa en kulturell förbehållsklausul och undanta audiovisuella tjänster från direktivets räckvidd.

Det är mycket viktigt att direktivet ”Television utan gränser”, som just nu revideras, är det enda dokumentet i frågan. Men det är lika viktigt att tjänstedirektivet antas så att vi kan skapa en verklig inre marknad för tjänster i EU.

Jag vill till sist tacka Evelyne Gebhardt för ett betänkande av god kvalitet och även Malcolm Harbour, Marianne Thyssen, Jacques Toubon och Othmar Karas för deras hårda arbete att ta fram en text som vi gärna ska rösta om på torsdag.

  Kurt Lechner (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för rättsliga frågor. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har bara två minuter på mig, och det räcker för några punkter. När man följer den allmänna debatten kan man få intryck av att friheten att tillhandahålla tjänster var något som har uppfunnits i det här direktivet, men det äger faktiskt laga kraft. Problemet är att det är en lag som många länder inte följer. I stället har de upprättat hinder och använder alla konster och knep för att motverka lagen. Allt som behövs är egentligen att den här protektionismen som dessa krumbukter handlar om avskaffas, och direktivet ger oss rättsliga verktyg att göra det.

Europas politiska och ekonomiska integration i tjänstesektorn som uppgår till 70 procent av BNP kommer att vara till gagn för alla. Men det är inte avgörande för de stora globala aktörerna eller aktieägarnas ståndpunkt, för att återknyta till vad ordförande José Manuel Barroso och Graham Watson menade. De stora globala aktörerna behöver inte direktivet, för de har förgreningar och agenturer överallt som de kan erbjuda sina tjänster genom, men det är avgörande för små och medelstora företag. Det ger också fördelar för privatpersoner genom att de får ett större utbud och mer frihet, särskilt arbetare, vilket ger mer sysselsättning. Sysselsättning, det vill säga fler arbetstillfällen, är den bästa formen av socialpolitik.

Vissa tar nu till en kommissionsledamot som inte längre är här för att försvara sig som en förevändning att skrämmas med ord som frimarknadsliberalism, frimarknadsradikalism och nyliberalism, vilket inte är något annat är skrämselpropaganda som inte leder någon vart. Det som spelar roll är texten, för det är den som kommer att ge de avgörande framgångarna. Jag hade också velat se mer – det vill säga mindre undantag – komma ut av omröstningarna i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och utskottet för rättsliga frågor, som jag företräder här i dag.

Men det finns några saker jag ser som avgörande. För det första görs ingenting för att förvärra dagens situation. För det andra är framgången säkrad, frågan är bara om det är tillräckligt. För det tredje hindras ingen från att ta fler steg senare, när tiden är mogen. Tiden kanske är mogen förr än vi anar.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), föredragande för yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. – (ES) Herr talman! Det är inget fel i att vilja minska orättfärdiga hinder för den fria rörligheten för tjänster på den inre marknaden, förutsatt att det görs på ett ansvarsfullt sätt som gör att sociala och miljömässiga rättigheter inte undergrävs och att man närmar sig harmonisering av lagstiftningen om tjänster på EU-nivå.

Men i dess föreslagna form medför direktivet många risker, varav många redan nämnts. I egenskap av föredragande för yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män hänvisar jag specifikt till det som rör genusdimensionen.

Riskerna för kvinnor handlar i grunden om skapandet av arbetstillfällen för kvinnor och om kvinnors arbetsvillkor och deras status som tjänstekonsumenter.

Genomförandet av direktivet i dess nuvarande form skulle helt visst få negativa följder för kvinnors sysselsättning, särskilt i sektorer där de flesta arbetstagarna är kvinnor. Det som behövs i dag är liksom sagts mer investeringar i utbildning, och därför ökade offentliga utgifter och inte, som föreslås i direktivet, bara mer konkurrens.

Det är också oroande att kommissionen inte genomfört en analys av de sociala och sysselsättningsmässiga konsekvenserna, särskilt med tanke på dem vi sett under tidigare avregleringar där många arbetstillfällen gått till spillo och den sociala sammanhållningen urholkats.

Avregleringen av hälso- och sjukvårdstjänster och sociala tjänster kan också luckra upp den sociala välfärden och hälso- och sjukvårdstjänsternas täckning till förmån för privata försäkringar. Det skulle särskilt drabba kvinnor eftersom de är de viktigaste konsumenterna av dessa tjänster.

Till sist kan tillämpningen av den så ofta nämnda ursprungslandsprincipen på tjänsteleverantörer leda till missbruk och manipulering eftersom den principen gör att på de områden som inte är harmoniserade på EU-nivå, dvs. de flesta, kan flera nationella system existera parallellt och 25 olika nationella uppsättningar lagar och regler kan läggas jämte varandra. Det skulle kunna medföra att konsumenter inte vet när eller vem de ska framföra klagomål till.

  Marcin Libicki (UEN), författare till förslaget till yttrande från utskottet för framställningar. – (PL) Herr talman! Utskottet för framställningar stödde det ursprungliga förslaget till tjänstedirektiv. Vi välkomnade även det tidigare förslaget som lades fram av kommissionsledamot Frits Bolkestein. Jag är tvungen att påminna parlamentet om detta. Under våra diskussioner och överläggningar i frågan i utskottet för framställningar har vi även hävdat att vi anser att den europeiska integrationen bygger på det vi skrivit under på, och det var främst de fyra grundläggande friheterna. Dessa fyra friheter skulle representera en ny möjlighet för Europa. De skulle få Lissabonstrategin att lyckas.

Vi ville förverkliga den europeiska integrationen. Vi förespråkar detta, men bara inom ramen för vad vi skrivit under på. Det var i allt väsentligt den europeiska ekonomiska integrationen. Vi har oroats över att höra att vissa medlemsstater inte bidrar till integrationen. Jag vill påpeka att det inte var vi som avvisade konstitutionsfördraget eller som ville sätta Europas ekonomi i tvångströja i dag.

Jag måste säga att det oroar mig att en kompromiss ska nås här och att åsiktsskillnaderna ska slätas över. Det skulle vilseleda den allmänna opinionen i Europa. Allmänheten behöver veta att det finns olika åsikter i parlamentet precis som det gör utanför. Vi vill inte skapa intrycket att ingen egentligen vill ha ekonomisk frihet eller vill hjälpa Europa att bli den viktigaste pådrivande kraften och inte bara en av flera faktorer till europeisk framgång. Det var sorgligt att höra talas om social dumpning här i dag. Det är inte förenligt med en normal, sund ekonomi. Det förvånar mig inte att demonstranterna är vid så gott mod eftersom det verkar som att de kommer att ha framgång. De når den typen av framgång som välbetalda fackliga aktivister alltid når.

  Anne Van Lancker (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor. – (NL) Herr kommissionsledamot, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Först vill jag varmt lyckönska Evelyne Gebhardt till det hårda arbete hon utfört hittills. Jag hyser den djupaste respekt. Jag vill också tacka medlemmarna av de andra grupperna. Vi kan vara stolta över de senaste veckornas arbete. Inget har diskuterats i slutna sammanträden eller underjordiska valv. Alla möjligheter har getts till en öppen debatt.

Jag är också tack skyldig medlemmarna av utskottet för sysselsättning och sociala frågor. Vi sänder verkligen ut ett tydligt budskap, för Europaparlamentet har nu ett stort ansvar. Vi behöver bevisa att det går att skapa en inre marknad för tjänster i ett försök att helt utveckla vår sociala modell. Därför måste vi rösta för ett direktiv som gör att vi verkligen lämnar social dumpning bakom oss. Så lyder också ett av budskapen som utskottet för sysselsättning och sociala frågor sänt. Människorna på Strasbourgs gator kan nog ställa sig bakom de budskapen, liksom de flesta av Europaparlamentets ledamöter.

För det första har vi tillräckligt med material, t.ex. full åtlydnad av arbetslagstiftning, socialt skydd, kollektivavtal och branschöverenskommelser, även kollektiva åtgärder, som parlamentet kan bygga vidare på för att absoluta garantier ska utverkas.

För det andra har mitt utskott sagt att tjänstedirektivet under inga omständigheter får undergräva befintliga europeiska sociala bestämmelser. Direktivet om utstationering av arbetstagare i synnerhet är förstås en känslig fråga i det avseendet. Tjänstedirektivet ses ofta som att en blankofullmakt utfärdas vid utfasningen av arbetstagarnas arbetsvillkor och lönesänkningar, och i vissa länder – ganska många, faktiskt – har incidenter rapporterats som är ett resultat av oegentliga rutiner. Vi har sett exempel med Laval i Sverige, Struik Foods i Belgien och Irish Ferries, men det finns många fler.

Sådana rutiner är alltid olagliga, men eftersom inspektionerna hotar att försvåras ytterligare genom tjänstedirektivet är det viktigt att vi klargör att artiklarna 24 och 25 tas bort samtidigt som tjänstedirektivet förblir som det är.

Men det är inte allt. Herr McCreevy, vi behöver mycket riktigt vidta åtgärder för att ge arbetstagare i god tro bättre tillgång till information och byråkratiska motåtgärder, men vi behöver också vidta åtgärder för att säkerställa att lagstiftningen om utstationering av arbetstagare, som i teorin är vettig, följs. Det är för enkelt att kringgå lagstiftningen, och det finns för många exempel på missbruk.

För det tredje har mitt utskott uttalat att något verkligen måste göras åt direktivets räckvidd. Det är bra att vi redan är ense om att lyfta ut sociala tjänster, hälso- och sjukvårdstjänster, företag för uthyrning av tillfällig arbetskraft och säkerhetstjänster ur direktivet eftersom dessa fungerar på ett helt annat sätt. Utskottet ansåg faktiskt att alla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse bör undantas, helt enkelt för att de saknar kommersiella motiv och främst syftar till att en tjänst av allmänt intresse ska tillhandahållas, med andra ord garantera grundläggande mänskliga rättigheter. Det vore nog bra om dessa kunde tas bort från direktivet, trots allt.

Jag kan fatta mig kort om ursprungslandsprincipen. Enligt utskottet för sysselsättning och sociala frågor är principen oacceptabel. Kompromissen vi har framför oss är vettig eftersom den ger länder där tjänsten tillhandahålls möjlighet att även i fortsättningen vidta rättsliga åtgärder till förmån för det allmänna intresset.

Sammanfattningsvis hoppas jag att parlamentet på torsdag ska kunna sända ut ett kraftfullt budskap i form av en ny och helt omarbetad text till kommissionen och rådet om den radikala sociala justering av kommissionens ursprungsdokument som Europaparlamentet förordar. Först då kommer vi att kunna övertyga allmänheten om att parlamentet inte har tagit fram något som innebär en licens för social dumpning.

  Malcolm Harbour (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Det har gått mer än två år sedan jag började arbeta på det här direktivet, och jag har ända från början varit övertygad om att dess mål samt ambitionen att angripa hindren för den inre marknaden för tjänster absolut är det rätta. Varför har det tagit två år? Det var aktuellt i slutskedet av den förra mandatperioden, och några av frågorna har tagits upp i de många anförandena här i dag, i vilka problemen i många fall har överbetonats kolossalt medan möjligheterna har bagatelliserats.

Med tanke på en del av den högtravande retorik vi har fått höra i dag beträffande frågor som social dumpning och så vidare, som jag inte på något sätt varit övertygad om skulle uppstå med anledning av detta direktiv, är det mycket viktigt att vi inte glömmer bort möjligheterna. Därför ska jag tala lite om dessa i kväll.

Först och främst vill jag rikta ett särskilt tack till alla ledamöterna i min grupp i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, som har arbetat så outtröttligt med mig för att arbeta om den här texten. Enligt min beräkning härrör tre fjärdedelar av alla de ändringsförslag till texten som vi ska rösta om på torsdag från vår grupp. I synnerhet utvecklades hela idén om en central klausul kallad ”frihet att tillhandahålla tjänster” av oss i upptakten till omröstningen i utskottet. Detta kommer att utgöra grunden för den kompromiss som jag rekommenderar till alla mina kolleger denna eftermiddag. Jag vill också tacka våra kolleger i ALDE-gruppen och UEN-gruppen som hjälpte oss att nå ett mycket viktigt resultat i utskottet i november.

Detta är ett av de ämnen som gett upphov till flest debatter och oenigheter under de senaste två åren. Detta kommer att bli den sista debatten i den här cykeln, men jag är övertygad om att det kommer att komma många fler debatter. Evelyne Gebhardt har befunnit sig i mittpunkten av denna debatt, som en mycket hårt arbetande och beslutsam föredragande. Även om hon inte lyssnar på mig – jag tror att hon arbetar på sin omröstningslista – vill jag hedra henne och det mycket tillmötesgående och noggranna sätt på vilket hon har lett vårt arbete med ett mycket komplicerat och svårt förslag.

Jag sa att jag ville se på effekten av direktivet som helhet, eftersom vi borde tänka särskilt på små och medelstora företag, som ständigt är frustrerade över att de inte får tillträde till den inre marknaden för närvarande. Det finns en hel rad bestämmelser i detta förslag – inte mindre än 81 bestämmelser om medlemsstater – med vilka man kan hantera den här sortens hinder, för företagen vill kunna få tillträde till marknader. De vill kunna etablera sig utan onödiga, byråkratiska hinder. De vill kunna skicka sina experter till andra länder. Men de vill också vara säkra på att de inte kommer att drabbas av oproportionerliga och onödiga inskränkningar, och detta innefattar krav på att de ska följa dubbla uppsättningar regler och tillstånd när de redan följer dem i det egna landet. Detta är enligt min uppfattning inte rimligt. EU:s domstolar anser inte heller att det är rimligt, och det anges i denna kompromiss. Om detta är den förödande principen om ursprungsland, vad är det då vi har diskuterat under hela den här tiden? Det står där i EG-domstolens rättspraxis. Min uppfattning om den här kompromissen är att den inte är urholkad på något sätt, och vi måste se till att den inte urholkas när det är dags för omröstning.

Kommissionens roll har redan nämnts. Om kommissionsledamot Charlie McCreevy också skulle vilja lyssna på mig – alla jag vänder mig till samtalar – så har han, som kommissionsledamot, ett avgörande ansvar för att driva detta framåt. Jag vill inte att han bara utarbetar ett förslag som är baserat på den här texten ord för ord. Vi måste arbeta mer på det, för det måste ge upphov till fördelar för företag. Annars gör det ingen nytta alls. Jag tror att vi kan göra det.

Jag vill avslutningsvis säga till Martin Bartenstein – och jag har fortfarande på mig min österrikiska slips, för jag sa till honom att jag skulle ha den på mig så länge som det finns en tydlig överenskommelse inom synhåll – att det fortfarande finns tid att lägga fram detta förslag vid det ekonomiska toppmötet i mars om han ger sig den på det.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: ROTH-BEHRENDT
Vice talman

  Robert Goebbels (PSE). – (FR) Fru talman! Det är ovanligt att ett förslag till direktiv utlöser så heta känslor. Frits Bolkestein blev till frälsare för vissa och till antikrist för andra. Men efter att ha lyssnat på några anföranden framgår det att det faktiskt är få som läst den ursprungliga texten. Många av dess motståndare har inte insett att parlamentet helt skrivit om det så kallade ”Bolkesteinförslaget” och uppmanar fortfarande till att vi avvisar det. Jag vill råda dem att inte göra det. Parlamentet måste utföra sina uppgifter som lagstiftare, annars inför EG-domstolen sin praxis, vilket kan bli farligt.

I dag väntar 53 mål på att behandlas av EG-domstolen som rör det fria tillhandahållandet av tjänster. EG-domstolen väntar uppenbarligen på klargöranden från EU:s lagstiftare. Om Europaparlamentet inte gör sitt jobb gör EG-domstolen sitt. Jag vill uppmuntra er att rösta för den kompromiss som utarbetats av Evelyne Gebhardt och Malcolm Harbour och som öppnar den inre marknaden för tjänster samtidigt som brutal och illojal konkurrens undviks. Den skyddar varje lands rätt att försvara sin sociala modell och sina offentliga tjänster på ett icke-diskriminerande sätt.

Frits Bolkesteins förslag var klumpigt och implicerade ett försök att kringgå gemenskapsprincipen om gradvis harmonisering med ursprungslandsprincipen. Men principen är inte fastlagd i fördragen, även om den använts enligt EG-domstolens praxis för att främja den fria rörligheten för varor. Inte desto mindre tillhandahålls tjänster av människor som måste skyddas mot social dumpning. Ursprungslandsprincipen stimulerade till kapplöpning i riktning mot så få regler som möjligt, men principen om destinationsland uppmuntrar hård och dum protektionism. Vi måste utplåna den protektionism och de handelshinder som byggts upp sedan 1957, särskilt i grundarländerna.

I Romfördraget skrevs målet med fri rörlighet för tjänster in. Vi är långt ifrån att nå det målet trots att våra länder i stort sett blivit tjänsteekonomier. Alla tjänster kan inte exporteras. Offentliga tjänster kommer fortsättningsvis att vara en fråga för de offentliga myndigheterna. Länderna kan för tjänster för den offentliga marknaden definiera vad de menar med tjänster av allmänt ekonomiskt intresse genom att reglera hur de är organiserade och finansierade.

I vissa länder försöker folk göra tanken om offentliga tjänster till gudomlig utan att fråga sig om offentliga tjänster verkligen är tjänster till allmänheten. Det är svårt att godta att Frankrike försöker skydda sina marknader för vad de kallar offentliga tjänster, medan franska offentliga och privata företag plundrar andra marknader. Den balans vi nått tack vare Evelyne Gebhardts, Malcolm Harbours, Anne Van Lanckers, Marianne Thyssens och andras arbete garanterar att staterna har kontroll över tjänsterna som tillhandahålls allmänheten samtidigt som diskriminerande åtgärder undviks.

Till sist, fru talman, vill jag säga att om vi antar detta ändrade direktiv överlämnar vi Bolkestein åt glömskan. Tack vare det nya funktionssättet, främst tack vare systemet med en enda kontaktpunkt, kan unionens inre marknad göra framsteg.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Fru talman, mina damer och herrar! Debatten om tjänstedirektivet har gett upphov till starka känslor, och vi befinner oss ännu inte på fast mark.

I en demokrati utformas besluten genom debatt, ibland långa debatter. Som ett resultat av debatterna i Europaparlamentet har kommissionens förslag förbättrats och blivit godtagbart.

Direktivet har inte urvattnats med ändringsförslag; det är så en demokrati fungerar. Vissa säger att Europaparlamentets ledamöter är rädda att genomföra djärva reformer och driva igenom det ursprungliga direktivet. Som svar på det vill jag säga att vi inte arbetar i något elfenbenstorn. Vi tar upp legitima skäl till farhågor närhelst det behövs, och vi ändrar direktivet om vi tycker det är lämpligt. Vi lyssnar till den allmänna opinionen precis som vi måste. Det kallas demokrati, något unionen sägs respektera och även marknadsför i världen utanför.

Jag är redo att stödja rimliga kompromissförslag eftersom det är bättre att ha någon sorts diffus harmoni än stor disharmoni. Men jag är säker på att vi kan nå bred samsyn i frågan. Det skulle vara bra för EU:s inre marknad. Men vi måste samtidigt se till att det inte blir fritt fram för medlemsstaterna att hindra rörligheten för tjänstehandeln på alldeles för lösa grunder.

Till sist vill jag tacka Evelyne Gebhardt och alla här, inklusive kommissionsledamot Charlie McCreevy.

  Pierre Jonckheer (Verts/ALE). – (FR) Fru talman! Jag vill också tacka Evelyne Gebhardt och Anne Van Lancker, inte bara för deras utmärkta arbete men också för att de visat god känsla för rättvisa och samarbetsanda i kontakterna med min och andra grupper. Men efter att ha hört Malcolm Harbour tala efter Evelyne Gebhardt och Anne Van Lancker är jag inte säker på att den famösa gemensamma texten betyder samma sak för alla. Det oroar mig och stärker min tro på den tanke som uttrycktes av Heide Rühle om att texten kanske är en kompromiss som ökar snarare än minskar rättssäkerheten.

Herr McCreevy! José Manuel Barroso talade om ett missförstånd. Det missförståndet kommer sig främst av den ökända ursprungslandsprincipen. Vi vill alla skapa arbetstillfällen, men de skapas inte bara med ökande konkurrens och lägre priser i syfte att öka efterfrågan. Efterfrågan ökar när människor, medborgare som arbetstagare, känner förtroende. Om de ska göra det måste de vara övertygade om att konkurrensreglerna är rättvisa till sin natur. Därför finns ursprungslandsprincipen inte i fördragen i juridisk mening, men det vore också ekonomiskt katastrofalt. Vi vill inte ha en union med 25 länder där nationella regler ställs mot nationella regler i konkurrensen. Om vi vill sända positiva politiska signaler till medborgarna i de nya medlemsstaterna ska vi skaffa oss en budget som motsvarar den solidaritet vi måste visa. Låt oss följa kommissionens råd, och här vänder jag mig till rådets ordförandeskap, och se till att alla medlemsstater upphäver sina restriktioner för den fria rörligheten för personer och att den 1 maj 2006 verkligen är den 1 maj för alla arbetstagare i Europeiska unionens 25 länder.

Till sist, herr McCreevy, har under Europaparlamentets senaste mandatperiod majoriteten av ledamöterna som tagit till orda i plenum två gånger uppmanat kommissionen att utarbeta ett förslag till ramdirektiv om tjänster av allmänt intresse, även kallade offentliga tjänster, för att undvika att dessa tjänster blir styrda av EG-domstolens praxis eller föremål för undantag i konkurrenslagstiftningen. Vad hindrar er från att utarbeta det förslaget? Vi gjorde ett åtagande i samband med valet, nämligen att samtidigt arbeta på ett ramdirektiv om tjänster av allmänt intresse och ett direktiv om den inre marknaden för tjänster. Genom att inte utarbeta förslaget skapar ni, er inställning och er kommission en obalans och ger upphov till eller späder på den misstro som en liten del av européerna känner. Från den synpunkten uppmuntrar ni inte skapandet av en union med 25 medlemsstater där de viktigaste frågeställningarna är solidaritet mellan öst och väst och rättvis behandling av alla arbetstagare.

  Sahra Wagenknecht (GUE/NGL). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Man använder alltid samma lögner för att motivera nyliberal politik – att det kommer att skapas arbetstillfällen och att tillväxten kommer att främjas, och vi har fått höra dem gång på gång i dag. Saken är emellertid den att den nyliberala omdaningen av EU under de senaste 15 åren har fått precis motsatt effekt. Varje ny omgång liberaliseringsåtgärder har fått effekten att hundratusentals personer har förlorat jobben och blivit ännu fattigare. Varje ingrepp i arbetstagarnas rättigheter minskar deras köpkraft, vilket därigenom dämpar tillväxten. Det finns de som vill se en otämjd kapitalism, och Bolkesteindirektivet är ett av deras stora projekt. Om detta blir verklighet kommer vi att få se början på ett EU där marknadskrafterna och vinstbegäret får härja fritt, där kvalitets- och miljöstandarderna nedvärderas och den nedåtgående spiralen avseende löner och social trygghet påskyndas på ett oacceptabelt sätt.

Den svaga kompromiss som de konservativa och socialdemokraterna har kommit överens om går alltjämt i den riktningen. På viktiga områden som t.ex. vattenförsörjning eller utbildning ser vi fortfarande det genomgripande marknadsekonomiska synsättet från det ursprungliga direktivet. Principen om ursprungsland har egentligen inte lämnats därhän – så mycket har blivit glasklart om man har lyssnat på anförandena från båda sidor – utan den har i stället lämnats för tolkning av EG-domstolen. Om man erinrar sig EG-domstolens tidigare domslut är det inte troligt att detta blir något problem för storföretagens lobbyverksamhet. Vi vill inte ha ett Bolkesteindirektiv; vi vill inte ha ett Bolkestein-EU.

Vi vill alltså inte ha ett EU som använder begreppen lika möjligheter och frihet att tillhandahålla tjänster som en undanflykt för att skapa bästa möjliga villkor för storföretagen och göra det möjligt för dem att maximera sina vinster på arbetstagarnas och konsumenternas bekostnad. Vi vill inte ha ett EU där grundläggande tjänster av allmänt intresse blir leksaker för de kapitalistiska marknadskrafterna. Privatiseringsmanin måste stoppas, och utvecklingen måste vändas. Motståndet mot detta brutala nyliberala projekt måste fortsätta.

Det är tack vare denna kompromiss som dessa protester över huvud taget äger rum, så jag tror inte att vi har sett slutet på historien. Kampen mot direktivet måste fortsätta tills det till sist …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Philippe de Villiers (IND/DEM). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Vi är åskådare till Bolkesteins maskeradbal som har återvänt hit till Europaparlamentet. Denna kompromiss, denna propaganda, detta svek är både en lögn och en skandal.

Det är en lögn eftersom vi ska tro att Bolkesteindirektivet har förlorat sin substans, sitt innehåll. Inget kunde vara mindre sant. Principen om ursprungsland finns kvar, framför allt tillsammans med friheten att tillhandahålla tjänster som särskilt har att göra med egenföretagare på hantverksområdet. Principen om att nationell lagstiftning har företräde framför gemenskapsrätten saknas, och vi har hört flera talare förklara för oss vid flera tillfällen att hela denna fråga klarades av inom ramen för EG-domstolens kontroll eller skiljedomsförfarande, en domstol vars rättspraxis vi redan är väl förtrogna med. Detta är skandalöst.

  Guntars Krasts (UEN). – (LV) Tack så mycket, fru talman! Om vi nu tar upp de senaste ändringsförslagen som har ingetts gemensamt av gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och socialdemokratiska gruppen, tycker jag att det är skamligt att tjänstedirektivet inte antogs före EU:s senaste utvidgning. Det är tydligt att allmänhetens åsikt i de gamla medlemsstaterna, som de två största politiska grupperna har tagit hänsyn till, för närvarande är att alla åtgärder för marknadsavregleringar är ett hot, trots att de syftar till att göra EU starkare. Jag skulle därför först och främst vilja vederlägga det felaktiga synsättet att avregleringen av tjänstemarknaden bara är till nytta för dem som är billigast, dvs. för de nya medlemsstaterna. Redan i dag inom tjänstesektorer med högt mervärde – finansiella tjänster och konsulttjänster – är detta flöde större från de gamla till de nya medlemsstaterna. Rörligheten för tjänster till följd av avregleringen är inte och kan inte bara vara riktad åt ett håll. De gamla medlemsstaternas andel av det totala mervärdet inom byggbranschen i EU utgör sålunda 95 procent, samtidigt som den är ännu större när det gäller kommersiella tjänster, nämligen 98 procent. Av detta skäl kommer marknaderna i de nya medlemsstaterna definitivt att ha en permanent plats för de gamla medlemsstaternas tjänstesektor med sitt höga mervärde, sin kapacitet och sitt kapital. Tillämpningen av principen om ursprungsland på tillhandahållandet av tjänster kommer att öppna EU:s inre marknad för de största tjänstetillhandahållarna i medlemsstaterna – små och medelstora företag. Upprätthållandet av principen om ursprungsland kommer att kanalisera en del av konkurrenstrycket på arbetsmarknaden till näringslivet. Detta kommer att få en gynnsam effekt på utvecklingen av näringslivets verksamhet i hela Europa. Anställda som arbetar utanför sina hemländer kommer att behålla en nära kontakt med sina ursprungsländer genom sitt nationella näringsliv. De nya medlemsstaterna är intresserade av att exportera varor och tjänster, inte av att exportera arbetskraft. Ett av argumenten mot principen om ursprungsland är rädslan att levnadsstandarden i de gamla medlemsstaterna skulle vara hotad, men avlägsnandet av principen om ursprungsland eller en betydande begränsning av den skulle göra tjänstedirektivet ineffektivt, och detta skulle definitivt urholka levnadsstandarden i framtiden.

  Jan Tadeusz Masiel (NI). – (PL) Herr talman! Genom den ursprungliga texten i Bolkesteindirektivet gavs en möjlighet för EU-25 och även för EU-15. Det är inte mycket som nu återstår av denna text. Nationella intressen har gått före de europeiska, och solidaritetsprincipen har åsidosatts av den egoism som vissa länder har uppvisat. Är omsorgen om de sociala förhållandena inte bara en rökridå för omsorgen om de nationella marknaderna? Finns det något värde i kompromissen mellan högern och vänstern, och kan man lita på den?

Under den senaste tidens diskussioner om den europeiska konstitutionen i Frankrike uppdagades allvarliga oegentligheter i samband med unionens senaste utvidgning. Trots detta inleddes förhandlingarna med Turkiet. De nya medlemsstaterna utgör inte något hot mot unionen.

I sin ursprungliga form var tjänstedirektivet en möjlighet att återställa den obalans som uppkommit genom de orättvisa anslutningsvillkor som har påtvingats de nya medlemsstaterna. Deras medborgare har inte rätt att arbeta i andra länder i EU, och jordbruksstödet är väldigt lågt. Samtidigt gör utländska snabbköp och andra företag, främst franska, rekordvinster i Polen. De anställer personer för en femtedel av den normala lönen fram till kl. 22 på söndagar, och de betalar mycket lite skatt till den polska staten.

Martin Schulz, ledare för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, behöver inte ligga sömnlös på grund av vår situation. Våra länder vet vad som är bra för dem. Detta ambitiösa program verkar vara dött och begravet trots att det var förenligt med målen i Lissabonstrategin. Vi hade valet att resa till ett bättre Europa med snabbtåg eller med cykel, och vi valde cykeln.

I dag är det alla hjärtans dag, men det finns inte mycket som tyder på kärlek mellan de gamla och de nya medlemsstaterna.

  Marianne Thyssen (PPE-DE). – (NL) Fru talman! Från den allra första stunden då detta förslag till tjänstedirektiv blev till var de flamländska kristdemokraterna en av de grupper som ansåg att det var oerhört kontroversiellt. Dess räckvidd var för stor för vår smak, viljan att reglera för stark, decentraliseringen av maktbefogenheter till medlemsstaterna respekterades inte i tillräcklig grad och det var tvetydigt på alltför många ställen. Allt detta resulterade i en allmänt utbredd fruktan för de effekter detta direktiv skulle kunna få, vilket har utnyttjats och missbrukats och gradvis utvecklats till själva den symbol som representerar motsättningarna till allmänheten.

Samtidigt har vi alltid vetat att det är nödvändigt att få till stånd den inre marknaden för tjänster och att detta verkligen kan spela roll för vår välfärdsnivå. Om vi som parlament vill axla en del av ansvaret när det gäller strategin för tillväxt och arbetstillfällen är ett sunt tjänstedirektiv vårt i särklass bästa instrument. Möjligheten att skapa 600 000 arbetstillfällen är inte något som vi bara kan nonchalera.

Det är därför vi aldrig har röstat för ett förkastande och från första början har stött en översyn av det, och hittills har vi uppfyllt vårt mål. Alla som har läst texterna och placerat dem i sitt sammanhang kan bekräfta detta.

I och med omröstningen i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd har vi ledamöter av Europaparlamentet gett diskussionen en riktning. Vi har bevisat att förslaget kan ändras på ett sådant sätt att målet att avlägsna byråkratin och de ansvarslösa hindren mot fri rörlighet är uppnåbart utan att man påverkar den sociala tryggheten.

Jag är mycket stolt över de resultat som vår grupp, under ledning av Malcolm Harbour i utskottet, lyckades att åstadkomma. Med hjälp från gruppen Unionen för nationernas Europa och liberalerna lyckades vi att driva igenom många av våra ändringsförslag. Detta var otvetydigt grunden för fler övertygande åtgärder och för att knyta ihop lösa ändar vid förhandlingarna under de senaste veckorna.

Jag vill tacka alla kolleger i parlamentet, även dem i socialdemokratiska gruppen, som har bidragit, för vi har alla gjort vår del för att se till att det nu ligger ett bra paket på bordet.

Vi bör inte hindras av det finstilta. Det är normalt att vi har olika uppfattning om vissa saker. Frågans känslighet är trots allt olika hos parterna och i medlemsstaterna. I stället för att vända oss till höger och vänster bör vi titta på det övergripande paket som ligger på bordet, och detta kommer att vara till stor hjälp i samband med vårt gemensamma mål att skapa högre tillväxt och fler arbetstillfällen.

En överväldigande majoritet vid torsdagens omröstning kommer också att hjälpa oss att stänga en tredelad klyfta: klyftan mellan institutionerna och allmänheten, klyftan som har uppkommit mellan de gamla och de nya medlemsstaterna – låt oss vara storsinta nog att erkänna detta – samt klyftan mellan EG-fördragets bokstav och de faktiska omständigheterna som har hindrat utvecklingen av tjänstemarknaden alldeles för länge.

Vi ser fram emot de förslag som kommissionen har meddelat, och jag hoppas att vi kommer att uppnå vårt mål på torsdag.

  Richard Falbr (PSE). – (CS) Fru talman, mina damer och herrar! Denna debatt bekräftar bara de starka känslor som förslaget till tjänstedirektiv skapar. Både motståndarna och anhängarna uttrycker argument som i vissa fall är ganska tvivelaktiga. Man har redan här i kammaren sagt flera gånger att den fria rörligheten för tjänster, som är en av de fyra grundprinciperna som understöder EU:s gemensamma inre marknad, inte genomförs i praktiken. Denna situation har nu gällt under en lång tid, och det är bara en tillfällighet att vi försöker att ändra den kort efter en omfattande utvidgning av EU, som i sig själv är en av anledningarna till den känslomässiga reaktionen.

Om de överenskomna ändringarna godtas kan fackföreningarna som demonstrerar framför denna byggnad känna sig lugna. Deras farhågor om att billig arbetskraft kommer att exporteras för att tillhandahålla tjänster kommer inte att besannas. Som före detta fackföreningsman välkomnar jag att det finns personer från fackföreningar i de nya medlemsstaterna bland demonstranterna. Många frågar sig varför detta är fallet. Svaret är att de känner sig solidariska med fackföreningarna från de gamla medlemsstaterna och på grund av att utvidgningen av EU kommer att fortsätta. Det som vissa kan uppfatta som onödigt i dag kan se mycket annorlunda ut om ett år. Det handlar om huruvida det direktiv som ligger på parlamentets bord kommer att bli bra eller dåligt. Den allmänna frågan handlar om huruvida direktivet kommer att betraktas som så obegripligt efter alla dessa ändringsförslag att det vore bättre att förkasta det. Om vi antar direktivet tillsammans med de godkända ändringsförslagen kommer det att ge upphov till mycket arbete för juristerna i alla medlemsstater. Jag menar att – precis som i många andra tidigare fall – EU-institutionerna misslyckas med att utarbeta direktiv som är klara och tydliga på ett sätt som gör det lätt att kontrollera om man genomför och följer dem på ett korrekt sätt. Jag är inte överraskad över att näringslivet är så pass intresserat av vilket öde detta direktiv får. Affärsverksamheten i tjänstesektorn, särskilt när det gäller allmännyttiga tjänster, utsätts inte för samma slags konkurrenstryck som vi ser inom tillverkningsindustrin.

Jag anser att den problematiska bestämmelsen genom vilken medlemsstaterna får möjlighet att kräva ett uppfyllande av ytterligare krav som har att göra med socialpolitik eller konsumentskydd måste strykas i direktivet. Jag vill inte se konsumentskyddet förvrängas till protektionism. Just nu ventileras många åsikter om det allmänt dåliga förtroende som de gamla medlemsstaterna känner för de nya. Låt oss ta ett steg för att avlägsna en av delarna i denna dispyt och rösta för direktivet, under förutsättning att de kompromisser vi har nått genomförs.

  Talmannen. – Herr de Villiers! Jag vill påpeka att vi haft problem med tidsplaneringen. Ni skulle ha haft en och en halv minuts talartid, men den avsatta tiden var bara en minut. Det var ett misstag, och vi kan inte klargöra hur det uppstod. När jag ger någon ordet anger jag dock alltid den avsatta tiden. Jag skulle uppskatta om ni i framtiden påpekar avvikelsen omedelbart, om en sådan skulle förekomma. Jag kommer nu att ge er en minuts talartid, eftersom det är omöjligt att förmedla något sammanhängande under de 30 sekunder som återstår.

  Philippe de Villiers (IND/DEM). – (FR) Fru talman! Jag beklagar naturligtvis väldigt mycket att detta misstag, genom slumpens försorg, uppstod när en av Frankrikes ledande talesmän för ”nejkampanjen” i folkomröstningen talade. Ni avbröt mig därför; ni kan protestera.

Det franska folket röstade nej den 29 maj 2005. De sa nej till Bolkesteindirektivet. Jag anser också att det är beklagansvärt att jag blir avbruten, med min talartid avkortad med en tredjedel, precis när jag ska säga att Bolkesteindirektivet utan krus förkastades genom allmänna val med en spark i rumpan från det franska folket, och att det nu återkommer här i Europaparlamentet. För det franska folket som i kväll kommer att få se detta på tv är det helt enkelt en provokation. Det är en provokation eftersom det franska folket hörde Frankrikes president Jacques Chirac säga i maj att Bolkesteindirektivet inte skulle bli verklighet. Detta uttalande var inte sant – detta är en provokation!

  Bernard Lehideux (ALDE). – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! I likhet med ledamöterna i gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa är tydligen företrädarna för Unionen för den franska demokratin verkliga anhängare av den fria rörligheten för tjänster. Det finns ett verkligt behov av att stoppa medlemsstaternas diskriminerande och protektionistiska praxis, och vi stöder därför ett tjänstedirektiv som utarbetats här i parlamentet och inte genom EG-domstolens praxis.

Vi kräver emellertid att man gör en avvägning mellan å ena sidan denna frihet som främjar EU:s ekonomiska utveckling och å andra sidan respekten för arbetsrätten, miljöskyddet och konsumentskyddet.

Vi hade emellertid föredragit en verklig harmonisering framför den klumpiga och löjliga text som har föreslagits. Alla vi i kammaren borde ha förstått att detta förslag skulle förkastas – på ett överväldigande och motiverat sätt – av EU:s medborgare. Genom att vi redan har kommit så långt med detta ärende skulle vi ha kunnat förhindra detta ytterligare slag mot det sätt på vilket man betraktar den europeiska integrationen.

Fru talman! Jag måste säga att kommissionens brist på politiskt omdöme bara matchades av den som uppvisades av de franska myndigheterna när de oväntat avslöjade att de varit delaktiga i denna rad av tabbar. För att ta upp själva kärnpunkten vill jag emellertid säga att jag gläder mig över de framsteg som har gjorts under våra debatter i kammaren.

Mina damer och herrar! Vi kan se till att skydda arbetsrätten genom att stryka artiklarna 24 och 25. Vi kan förkasta principen om ursprungsland genom att anta den kompromiss som finns i artikel 16, som har blivit ”kompromissändringsförslag” 293. Detta ändringsförslag banar dessutom väg för den harmonisering som vi alla hoppas på och ber om.

Vi kan, hoppas jag, lyckas med att få bort sociala tjänster och tjänster av allmänt ekonomiskt intresse från direktivet genom att rösta för våra ändringsförslag. Genom hela denna process har vi stött föredragandena Evelyne Gebhardt och Anne Van Lancker som jag vill tacka för att de har lyssnat och visat en anda av öppenhet. Om, vilket vi hoppas, parlamentet verkligen vill fortsätta med denna linje kommer vi i slutomröstningen att kunna stödja denna text, eftersom den då har ändrats på ett grundligt sätt.

  Jean Lambert (Verts/ALE). – (EN) Fru talman! Även jag vill lägga mitt tack till alla dem som har framförts till Evelyne Gebhardt och Anne Van Lancker för det stora arbete som de lagt ned på detta. När jag lyssnar till eftermiddagens debatt får jag känslan av att omröstningen redan har ägt rum, för folk talar med en sådan övertygelse om vad som kommer att antas och vad som inte kommer att antas. Ingenting är ute ur spelet förrän vi har röstat på torsdag morgon.

Det råder absolut ingen tvekan om att detta direktiv behövde skrivas om. Det är synd att parlamentet tar hand om det. Vi bad kommissionen att dra tillbaka det och skriva om det, men det gjorde man inte. Många av oss här anser, vilket har sagts tidigare, att kommissionens agerande under hela debatten om direktivet har varit högst tvivelaktigt. Vi har inte kunnat få klarhet, inte fått svar på särskilda frågor och det har saknats allmänt gensvar på ändringsförslag som har lagts fram, inte minst under våra utskottssammanträden, liksom en effektiv konsekvensbedömning för sociala faktorer, vilket kanske hade kunnat dämpa den allmänna rädslan något för vad detta innebär.

Det stämmer att det är få punkter där det råder oenighet, men dessa punkter är verkligen mycket viktiga. Om vi ser på den internationella bakgrunden, för en del av oss handlar detta om Allmänna tjänstehandelsavtalet (GATS), där vi har hört vissa saker om vad som verkligen ligger på bordet i teorin, och sedan hör vi om förutsättningar för förhandlingspositioner som leder till någonting annat.

Många av oss har haft stora problem med hela teorin om ursprungsland – jag anser inte att det är en princip – och hur detta exempelvis ska kunna vara förenligt med möjligheten för medlemsstaterna att eftersträva högre normer, vilket också är tillåtet. Många av frågorna om hur det dominerande allmänintresset kommer att göra sig gällande här får inte heller några fullständiga svar.

Jag håller med om att hälsofrågan bör tas bort ur detta direktiv. Den skulle aldrig ha tagits med, och många av oss ser fram emot ett snabbt förslag från kommissionen om frågorna om patientrörlighet och inte rörlighet av tjänster, vilket är anledningen till att det inte skulle ha ingått i direktivet över huvud taget.

(Applåder)

  Roberto Musacchio (GUE/NGL). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! En enormt stor demonstration i dag i Strasbourg har gett oss ett klart och tydligt budskap att man vill ha ett annorlunda EU. Denna önskan om ett annorlunda EU är motsatsen till Bolkesteindirektivet och kan inte ens tillfredsställas genom kompromissen, som inte hamnar i närheten av förståelse för vad man vill ha. Det som skapas är i själva verket en övervägande rätt att göra vinst på tjänster såväl som på varor så att handelsbestämmelser och GATS blir den grundläggande lagstiftningen i stället för rättigheter och bästa praxis.

Vem bestämmer vad som är nödvändigt, proportionerligt och icke-diskriminerande? Det kommer att sluta med att detta direktiv skapar många rättstvister. Detta förvärras genom att kompromissen inte utesluter offentliga tjänster och frivilligorganisationer från att omfattas av direktivet, samtidigt som det är slående att man utesluter de fria yrkena samt finansiella tjänster och försäkringstjänster, dvs. områdena med inflytelserika personer. Egenföretagarna som drabbas av dumpning får ta itu med den bäst de kan, och det är lätt att föreställa sig vad som kommer att hända. Vi vill se nya idéer, men i stället erbjuds vi de gamla igen. Det är därför vi ska rösta mot detta direktiv och denna dåliga kompromiss.

  Mario Borghezio (IND/DEM). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Vi är och har alltid varit mot direktivet, även i dess ändrade version. De ändringsförslag som har lagts fram avlägsnar faktiskt inte helt och hållet de allvarliga konsekvenser som direktivet kan föra med sig när det gäller social dumpning och, framför allt, en försvagning av de regionala organens roll och befogenheter.

Dessutom kommer förmodligen det allmänna förslaget om att avlägsna hinder för utländska tjänsteleverantörer att leda till en sämre kvalitet på de tjänster som erbjuds allmänheten, t.ex. när det gäller att se till att ekologisk mat levereras till skolmatsalar och det faktiska tillståndet att utföra vissa tjänster. Sedan finns det en mängd olika föreskrifter som medlemsstaterna och de lokala myndigheterna måste tillämpa för att skydda konsumenter och användare som vi måste överge för gott.

Denna kompromiss öppnar dessutom dörren för en väldig mängd rättstvister och kommer verkligen inte att göra det möjligt för oss att få bort byråkratin och effektivera tjänstemarknaden. Man behöver bara tänka på alla tvister som kommer att hamna i EG-domstolen för avgörande för att sedermera bli rättspraxis i EU som faktiskt får företräde och därmed krossar medlemsstaternas egna rättssystem såväl som lokala och regionala rättsvårdande myndigheter. Det är därför vi säger nej till detta försök att i smyg införa en princip som man påstår har tonats ned i direktivet …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Roberta Angelilli (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är ledsen att behöva säga detta, men Europaparlamentet löper risken att skapa ett monster i och med detta direktiv. Tyvärr har målet att få bort dessa förhatliga byråkratiska hinder som effektivt stryper den fria rörligheten för tjänster i stort sett inte uppfyllts. Det som återstår av direktivet är ett mischmasch, resultatet av den logiska grunden att kompromissen ska utnyttjas till det yttersta genom att bunta ihop synsätt som inte fungerar tillsammans, dvs. ohämmad liberalisering och skydd av företagens privilegier inom vissa kategorier och områden.

Det är faktiskt viktigt att inse att alla inflytelserika områden inte omfattas av detta direktiv – telekommunikation, banktjänster och finansiella tjänster, försäkringstjänster och juridiska tjänster – med andra ord alla de områden som har varit tillräckligt starka för att hålla sig borta från direktivet, medan det kommer att vara tillämpligt på alla svaga områden som behöver ett större socialt skydd och som har svårare att bli företrädda och utöva påtryckningar.

Men trots detta vill jag betrakta glaset som halvfullt. Jag noterar att principen om ursprungsland helt riktigt har avlägsnats, och vi hoppas att alla tjänster av allmänt intresse inte kommer att omfattas av direktivet.

Jag vill belysa två bidrag som vi har lagt fram till texten. För det första är kommissionen skyldig att lägga fram en rapport om läget för genomförandet av direktivet för att man ska kunna kontrollera att det genomförs på ett korrekt sätt och för att se till att direktivet inte bryter mot lagstiftning som skyddar arbetstagares och konsumenters rättigheter. För det andra har vi efterlyst ett inrättande av ett nationellt tillsynsorgan i alla medlemsstater som ska utarbeta en årlig rapport och kontrollera att direktivet genomförs på ett sådant sätt att man inte överträder arbetstagarnas rättigheter eller att det resulterar i en praxis som orsakar social dumpning. Organet måste också kontrollera att arbetstagarna får allt vederbörligt hälso- och säkerhetsskydd på arbetsplatsen. Sammanfattningsvis uppmanar jag organet att övervaka …

(Talmannen avbröt talaren.)

  James Hugh Allister (NI). – (EN) Fru talman! I den spänning som finns mellan ett fullständigt fritt marknadstillträde och bevarandet av inhemsk nationell sysselsättning prioriterar jag skyddet av lokala arbetstillfällen utan att skämmas för det. Följaktligen är principen om ursprungsland, särskilt i dess ursprungliga form i det föreslagna direktivet, en bro för mycket för mig: det skulle vara skadligt för inhemsk sysselsättning att tillåta tjänsteleverantörer att verka i ett valfritt värdland utan att, till skillnad från lokala leverantörer, omfattas av samma kostnadskrävande inskränkningar i arbets-, konsument- och miljölagstiftning. Detta skulle innebära att inhemska arbetsgivare, arbetstagare och, i slutändan, inhemska konsumenter blir förlorarna. Konkurrensen kan inte bara vara fri: den måste också vara rättvis, och det förefaller mig som om den principen har skjutits undan.

Det andra området som jag har invändningar på i det här direktivet är dess ram. Jag anser inte att det är acceptabelt att det ska tillämpas på grundläggande allmänna tjänster. Varje nation har en skyldighet att tillhandahålla sådana tjänster och den skyldigheten bör inte kringgås, och inte heller får kvaliteten på dessa tjänster sänkas genom att man tillåter att de tillhandahålls av billigast möjliga ”cowboy”-leverantör. Kommersiella tjänster är en sak, men grundläggande allmänna tjänster, såsom subventionerat boende och socialbidrag, är någonting helt annat, och de bör inte vara en leksak för vinststyrda leverantörer. Detta är därför ett direktiv som jag inte kan och inte kommer att stödja.

  Othmar Karas (PPE-DE). – (DE) Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Saker och ting har under en viss tid sett bra ut för tjänstedirektivet. Rådet är närvarande i dag, företrätt av ekonomi- och arbetsmarknadsministern från ett land där samarbetet mellan arbetsmarknadens parter fungerar och där den sociala marknadsekonomin är en realitet. Enighet mellan arbetsmarknadens parter, den sociala marknadsekonomin och förenlighet mellan ekonomisk tillväxt och konkurrenskraft och social trygghet är också de principer som ledamöterna av Europaparlamentet under de senaste veckorna har kommit överens om att stödja och på grundval av vilka man vill skriva om Bolkesteindirektivet.

Under de senaste veckorna och månaderna har emellertid mycket av det som har sagts och skrivits om tjänstedirektivet varit osant, och det har gjorts avsiktliga försök att skapa oro och väcka fördomar. Det finns fortfarande de som hellre vill demonstrera än informera, som föredrar att ge sig ut på gatorna i stället för att förhandla och som söker splittring i stället för sunda politiska lösningar.

Vi här i kammaren har tagit en annan väg, ändå finns det t.o.m. här de som lämnar felaktig information utan att vara pålästa. Jag måste säga till Sahra Wagenknecht att direktivet inte handlar om liberalisering eller privatisering, och våra vänner i gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen måste påminnas om att det i den första meningen i artikel 16 står att medlemsstaterna ska garantera fri tillgång till, och fritt utövande av, tjänster.

Genom detta direktiv avlägsnas byråkrati och rättslig osäkerhet. Det skapar ekonomisk tillväxt och arbetstillfällen samtidigt som den sociala tryggheten upprätthålls. Utgångspunkten i direktivet är friheten att tillhandahålla tjänster, och sedan fortsätter man med att reglera vad man kan göra med denna frihet.

Det vi har gjort genom att skriva om kommissionens förslag och resolutionen om den inre marknaden, och genom förhandlingar mellan grupperna, är att ta fram ett visitkort för den sociala marknadsekonomins europeiska modell. Vi spelar inte ut oss själva mot varandra. Vi har också lyssnat på folket, och vi har, i samband med vårt arbete i kammaren, tagit hänsyn till deras rädsla och oro.

EU behöver detta tjänstedirektiv. Det kommer att garantera högre tillväxt och fler arbetstillfällen i EU och kommer att vara bra för arbetstagarna, entreprenörerna och EU. Det finns inte ett enda skäl till att förkasta detta direktiv i den form vi kommer att rösta om det, och i dagsläget finns det inte heller ett enda skäl till att demonstrera mot detta direktiv i den form vi kommer att anta det.

Demonstranterna har också insett detta, därför att färre än 1 000 av de 35 000 som kom till Strasbourg har kommit till parlamentsbyggnaden. De vet också att vi arbetar för dem.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Fru talman! Jag vill först och främst tacka er uppriktigt för att ni har sett till att tre österrikare fått möjlighet att tala strax före pausen. Det är en uppskattning av ordförandeskapet. Det är i alla fall så jag ser på saken.

Mina damer och herrar, kommissionsledamot McCreevy! Kommissionens ordförande och minister Martin Bartenstein har faktiskt rätt när de säger att torsdagens omröstning kommer att bli en mycket viktig omröstning, både för utvecklingen av tjänstemarknaden och för den inre marknaden rent allmänt samt för utvidgningsfrågan. Att dessa två frågor sammanfaller har naturligtvis skapat stor oro att konkurrensen kommer att öka eller att det blir sociala nedskärningar. Vår kritik av direktivet i dess nuvarande form var i själva verket att det kommer att få just dessa effekter. Jag anser emellertid, och alla måste vara övertygade om det, att vi har åtagit oss att använda den inre marknaden som ett av EU:s instrument, och vi måste gradvis förverkliga denna inre marknad. Vi har också åtagit oss att genomföra utvidgningar. Detta innebär också att vi måste låta de grannstater som har blivit medlemmar i EU delta i denna inre marknad utan diskriminering. Med hjälp av detta direktiv måste vi se till att detta blir verklighet ur en social synvinkel.

Jag kommer från ett land som samverkar med utvidgningsländerna. Mycket av det som kanske inte har ägt rum formellt sett har faktiskt redan blivit verklighet. Jag vet att det finns problem, och om jag använder termen ”social dumpning” vet jag att vissa kolleger i min grupp kommer att säga att det är diskriminerande. Jag avser emellertid inte arbetstagare. Jag avser ett litet antal företag som använder billig arbetskraft för att skapa social dumpning. Vi måste därför förhindra att t.o.m. ett litet antal ger ett dåligt intryck av utvidgningsprocessen eller den inre marknaden, därför att den inre marknaden och utvidgningen är i sig själva av godo. Jag är övertygad om att vi har gjort framsteg här.

Journalister frågar oss i dag om detta direktiv ger några fördelar över huvud taget. Särskilt artikel 16 är viktig i sin nuvarande lydelse, eftersom det står där vad man kan göra och inte göra. Jag håller med kommissionen om att saker som är diskriminerande bör avskaffas, och bestämmelser som är oproportionerliga eller onödiga för att nå målen bör avskaffas. Å andra sidan är det viktigt att klargöra att detta inte är ett bidrag till social dumpning eller att det handlar om att undergräva de framsteg som redan har gjorts, eftersom ingen skulle förstå om vi använde utvidgningen eller den inre marknaden för att blockera framsteg eller omintetgöra de framsteg som redan har gjorts. Med detta i åtanke är det rätt och viktigt att vi i morgon bör kunna genomföra den kompromiss som vi har nått i dag. Demonstrationerna har hjälpt till med att rikta uppmärksamheten på detta. Man var trots allt inte mot ett direktiv, utan för ett bättre direktiv.

Om ordförandeskapet och kommissionen hjälper till med att skapa ett bättre direktiv så kan vi verkligen vara nöjda.

(Applåder)

  Martin Bartenstein, rådets ordförande. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Jag håller med er och kommissionsledamot Charlie McCreevy att vi nu har fått ett bättre direktiv, ett direktiv som jag hoppas kommer att få ett mycket stort stöd under första behandlingen. Jag säger inte bara detta som ett resultat av att jag har följt denna debatt, utan även som ett resultat av de senaste veckornas och månadernas arbete.

Antingen det är slumpen eller tack vare talmannens klokhet gläder det mig att få ordet i egenskap av landsman till de två tidigare talarna, Othmar Karas och Hannes Swoboda, inte bara därför att de är landsmän utan därför att de båda har haft en viktig roll när det gäller uppnåendet av denna kompromiss under de senaste veckorna. Jag har redan riktat mitt tack till Evelyne Gebhardt, och jag vill tacka båda två och naturligtvis också Malcolm Harbour och många andra. Jag är säker på att ni kommer att kunna bära ordförandeskapsslipsen under de kommande veckorna och månaderna, herr Harbour, därför att detta direktiv även fortsättningsvis kommer att vara ett bra direktiv, och det kommer att öppna vägen för en större frihet att tillhandahålla tjänster.

Det är och var en av de mest kontroversiella frågorna – kanske den mest kontroversiella Europaparlamentet har behandlat, förvisso en av de mest innehållsrika, när jag betraktar det antal ändringsförslag som har lagts fram. Även när det gäller Reach, som hade en liknande omfattning, utförde Europaparlamentet en del utmärkt arbete och öppnade verkligen vägen för ett förnuftigare kemikaliedirektiv. Europaparlamentet kan vara stolt över det. Det viktiga är att det blir en stor majoritet i övermorgon, inte bara av principskäl utan därför att vi alla vet att det till exempel finns en skrivelse från sex medlemsstater till kommissionen, att det fortfarande också finns vissa öppna frågor i kommissionen och att en stor majoritet i parlamentet naturligtvis kommer att skicka en signal till kommissionen och rådet att de måste följa parlamentets åsikt i detta sammanhang.

Jag och ordförandeskapet anser att vi åstadkommer mycket genom denna kompromisstext – å ena sidan skapar man ett tydligt mervärde på den inre marknaden för tjänster och friheten att tillhandahålla tjänster, samtidigt som man å andra sidan uttrycker ett tydligt nej till alla risker för social dumpning och lönedumpning. Personligen anser jag inte att den sociala tryggheten i EU är ett hinder för EU:s konkurrenskraft och styrka, utan att den i själva verket är en förutsättning för att kunna göra EU ännu mer konkurrenskraftigt.

Detta direktiv har också en stor symbolisk innebörd. Även om, som Marianne Thyssen sa, detta direktiv under de senaste veckorna och månaderna har symboliserat en klyfta mellan EU och dess institutioner å ena sidan och allmänheten å den andra – vilket var synd, men tyvärr en realitet – är det också symboliskt för frågan om huruvida detta EU har förmågan att kunna ta oss framåt mot högre tillväxt och sysselsättning. Politiskt sett har vi inte så många tillfällen att skapa tillväxt och sysselsättning. Tjänstedirektivet är ett sådant tillfälle.

Betraktat på detta sätt är det en viktig symbol i många hänseenden, och vi är på rätt spår. Under de senaste månaderna har jag fått intrycket att alla aktörer, däribland arbetsmarknadens parter, dvs. alla ansvarsfulla aktörer, vill ha ett lyckat tjänstedirektiv därför vi behöver det, och jag vill påpeka att generalsekreteraren för den europeiska fackliga samorganisationen har sagt att det är en bra kompromiss som man bör anta. Många har också sagt att de ska demonstrera för ett bättre direktiv i dag. Om vi vill fylla Lissabonstrategin med liv, om vi vill ge allmänheten en signal om att vi arbetar för tillväxt och sysselsättning, så behöver vi detta tjänstedirektiv.

Vårt ordförandeskap kommer att fortsätta sitt hårda arbete under de kommande veckorna. Vi kommer att ta hänsyn till parlamentets åsikter och ståndpunkt, vi kommer att diskutera den med arbetsmarknadens parter den 9 mars och i rådet (konkurrenskraft) den 13 mars, och den kommer att diskuteras i Europeiska rådet den 23–24 mars. Så snart som Charlie McCreevy och kommissionen har skickat det nya, reviderade förslaget till oss i slutet av april, som till stor del kommer att grundas på parlamentets arbete, och offentliggöra det, kommer vi att göra allt vi kan för att nå så långt som möjligt med denna fråga. Jag lovar er detta, och jag lovar också Europaparlamentet att vi verkligen tar hänsyn till dess ståndpunkt om detta och kommer att följa den i mycket hög grad.

(Applåder)

  Toine Manders (ALDE). – (NL) Fru talman! Jag beklagar djupt att ordförandeskapet inte kan stanna till slutet eftersom vi behöver fatta beslut om våra prioriteringar, och jag anser att det är beklagansvärt att personer från de mindre grupperna måste tala i kväll utan att ordförandeskapet är närvarande. Jag är besviken över det, och det är faktiskt samtidigt svaret på alla kommentarer som redan har gjorts. Jag ville bara lätta mitt hjärta genom att ta upp detta först.

Det är också beklagansvärt att de mindre grupperna inte deltar i förhandlingarna. Underlåtenheten att bjuda in dem är helt enkelt inte ett godtagbart arbetssätt. Att gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet nu ingår en överenskommelse anser jag vara mycket beklagansvärt. Om det är så det kommer att se ut i politiken framöver anser jag att vi har slagit i på fel väg och att demokratin i EU håller på att urholkas. Detta är ytterligare två saker som brände i mitt bröst som jag ville diskutera.

Målet med detta direktiv är att skapa en stark europeisk ekonomi, inte i avsikt att konkurrera mot varandra utan i avsikt att konkurrera mot resten av världen. Syftet är att göra en avvägning mellan konsumenternas och arbetsgivarnas intressen och att skapa en ekonomi som kan mäta sig med resten av världen.

Jag hoppas att vi kan nå en godtagbar kompromiss senast under torsdag förmiddag. Om vi inte lyckas med det är jag rädd att vi kommer att göra samma misstag som egyptierna gjorde på toppen av sin civilisation. De skyddade bara sina prestationer och koncentrerade sig inte längre på att bevara sitt välstånd för framtiden, och vi vet alla vad som hände med den egyptiska kulturen. Av detta skäl …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Elisabeth Schroedter (Verts/ALE). – (DE) Fru talman! Jag måste tyvärr störa denna uppvisning i harmoni en aning och påpeka att kommissionen har gjort EU en otjänst med Bolkesteindirektivet. Kommissionen kan inte ens skylla på att man ärvt direktivet, eftersom man inte lyckades dra tillbaka det i mars. Bolkestein delar in Europa i fattiga och rika, i öst och väst. Förslaget har få vinnare och många förlorare. Det är inte ett steg framåt utan ett steg tillbaka för den europeiska integrationen. Vi behöver ett tjänstedirektiv som alla vinner på, ett tjänstedirektiv som kombinerar friheten att tillhandahålla tjänster med erkännandet av varje medlemsstats sociala rättigheter och skyddet för arbetstagarna. Principen om ursprungsland innebär i stället att vi riskerar en nedåtgående spiral för de sociala rättigheterna i Europa.

Många människor från hela Europa, från Frankrike, Italien, Polen och Tyskland, protesterar i dag mot detta ute på gatorna i Strasbourg. De protesterar inte mot EU, utan de protesterar mot att Europa går mot nyliberalism, mot europeisk splittring. Vi har redan lagar i EU som innebär att principen om ”lika lön för lika arbete på en likadan arbetsplats” har införts i den lagstiftning som gäller vid gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster. Det är lagstiftning som alla vinner på. Och nu ska den principen undergrävas.

Förstår jag detta rätt, herr Bolkestein? Om parlamentet stryker artiklarna 24 och 25 från kommissionens förslag tänker ni lägga fram ett nytt förslag? Det, herr Bolkestein, nej: det, herr McCreevy – jag sa fel, men kanske var det rätt – betyder att ni i efterhand måste undergräva direktivet om utstationering av arbetstagare! Så blir det inte om vi kan förhindra det, herr kommissionsledamot! Det ni säger visar att alla som var ute på gatorna i Strasbourg i dag hade goda skäl till det.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Vi vänder oss kraftigt mot detta förslag till direktiv som syftar till att liberalisera tjänstemarknaden.

Vi kan inte bortse från att detta är ett av de viktigaste instrumenten inom den så kallade Lissabonstrategin, i själva verket en av dess hörnstenar. Syftet är att intensifiera liberaliseringen och privatiseringen av offentliga tjänster och att underblåsa social dumpning och konkurrens mellan arbetstagare till gagn för ekonomiska och finansiella grupper.

Även om allmänhetens påtryckningar, sociala rörelser och arbetstagarnas bemödanden, inklusive dagens demonstration, har lett till att den ursprungliga lydelsen ändrats något, finns det centrala syftet kvar. Vi måste därför förkasta detta förslag om vi vill undvika att denna lagstiftning införs oförmärkt. För rättssäkerhetens skull och för att säkra skyddet för sociala rättigheter, arbetstagares rättigheter, miljö- och konsumenträttigheter måste detta förslag förkastas, och det är så vi kommer att rösta.

  Johannes Blokland (IND/DEM). – (NL) Fru talman! Jag stöder i princip direktivet, med förbehåll för de restriktioner som de två största grupperna enats om. På så sätt görs rättvisa åt de miljö- och arbetsnormer som gäller i medlemsstaterna.

Det är viktigt att direktivet bidrar till att minska den administrativa bördan för tjänsteleverantörer som verkar i andra medlemsstater.

Det finns alla skäl att anta att principen om ursprungsland kommer att försvinna, och det välkomnar jag. Men jag undrar om rådet och kommissionen kan garantera att medlemsstaterna kan tillhandahålla tjänster med medicinsk-etiska krav som villkor.

Dricksvatten är ett lika problematiskt ämne och bör därför inte omfattas av direktivets tillämpningsområde.

Detsamma gäller social omsorg och sociala tjänster. Mottagarna av dessa tjänster har ofta ingen möjlighet att välja leverantör. Omsorgen om människor med funktionshinder kan därför komma att bli lidande.

Direktivet handlar inte om arbetsvillkor för tillfälligt anställda, för bestämmelser om detta finns i direktivet om utstationering av arbetstagare. Det finns alltså inget skäl till att direktivet inte skulle gälla personaluthyrningsbranschen.

Direktivet måste ges konkret form. Genomförandets kvalitet kommer att vara avgörande i detta hänseende.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Eoin Ryan (UEN). – (EN) Fru talman! Europa har under alltför lång tid dominerats av en rädslans politik: rädsla för globalisering, för invandring och för en ”kapplöpning” där underbuden avlöser varandra tills botten är nådd. Men rädslan är i verkligheten en rädsla för förändring. Detta är lika sant för Irland som för alla andra medlemsstater. I Irland har denna rädsla inte grundats på en konkret ekonomisk analys utan på anekdotiska bevis på den negativa förändring som tjänstedirektivet skulle kunna medföra.

Det är naturligtvis av mycket stor betydelse att normer och villkor för arbetarna skyddas och inte undergrävs. Vi måste garantera att den utveckling som skett på området för arbetarnas löner och villkor under årens lopp inte undergrävs på något sätt. Det är därför mycket viktigt att vi stöder en kompromiss som innebär en garanti för effektiv kontroll av och effektivt genomförande av arbetarnas rättigheter genom att direktivets ursprungliga syfte bevaras.

Men det finns inga hinder som kan skydda oss mot globaliseringens kraft. EU måste ta ett tillitsfullt och enat steg framåt. Den verkliga faran för EU är inte faran för en ”kapplöpning mot botten”, utan den gäller behovet för EU att säkerställa segern i kapplöpningen om att hålla sig kvar i täten och att inte sjunka till botten.

Om vi når ett fungerande samförstånd i fråga om detta direktiv kommer detta att visa våra medborgare att Europeiska unionen engagerar sig för och är förmögen att konkurrera globalt. Vi måste också undvika vidare ekonomisk stagnation på EU:s marknader. De flesta reformerna börjar som goda avsikter, men de kan förlora det ursprungliga syftet i parlamentet genom ändringsförslag. Vi kan inte tillåta att det utvecklas en situation som leder till att, som en nationalekonom sa tidigare i dag, tjänstedirektivet i slutändan blir ett gott exempel på ”död genom parlamentet”.

Det är, som kommissionsledamot Charlie McCreevy sa, mycket viktigt att vi tillhandahåller ett bättre tjänstedirektiv som släpper loss den enorma ekonomiska potential som den europeiska tjänstesektorn har.

  Jana Bobošíková (NI). – (CS) Mina damer och herrar! Jag stöder till fullo att Europaparlamentet godkänner direktivet om tjänster på den inre marknaden. Det gäller även de viktiga bestämmelserna i artikel 16, där det tydligt anges att tillhandahållare av tjänster uteslutande omfattas av den egna medlemsstatens nationella bestämmelser. Jag stöder också kommissionens förslag när det gäller artiklarna 24 och 25, som i hög grad kommer att underlätta arbetstagarnas rörlighet på EU:s marknad. Bara om vi antar direktivet i denna form kan vi skapa ett starkt fundament för upprättandet av en gemensam marknad inom tjänstesektorn. Jag tänker nu citera ur det första avtalet mellan EU:s medlemsstater om ekonomisk integration, nämligen Messinadeklarationen, som nu är 50 år gammal. Dåtidens statsmän satte som mål att skapa en gemensam marknad och gradvis införa fri rörlighet för arbetskraft.

Jag citerar: ”Regeringarna i Förbundsrepubliken Tyskland, Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna är fast övertygade om att tiden är inne att ta ytterligare ett steg mot ett enat Europa.” De ansåg att det var nödvändigt att nå detta mål i första hand inom den ekonomiska sfären, och att ett enat Europa måste skapas genom utveckling av gemensamma institutioner, gradvis sammankoppling av nationella ekonomier, upprättande av en gemensam marknad och gradvis harmonisering av socialpolitiken. Jag ser ett sådant program som grundläggande för att Europa ska kunna bibehålla sin ställning och förnya sitt inflytande och sin prestige i världen, samtidigt som de europeiska invånarnas levnadsstandard fortsätter att förbättras. Det var vad jag ville säga om detta 50 år gamla citat.

Mina damer och herrar! Jag vill härmed uppmana särskilt ledamöterna från de stater jag nyss nämnde att förbli trogna sina politiska föregångares mål och inte överge idealet med en öppen ekonomi. Annars riskerar vi att släppa ut populismens och nationalismens svarta och röda ande ur sin flaska, den ande som i det förflutna bara har fört med sig tyranni och fattigdom för vår kontinent.

  Talmannen. – Debatten avbryts nu och kommer att återupptas kl. 21.00.

Nu kommer vi till frågestunden, och jag vill tacka företrädaren för rådets ordförandeskap Hans Winkler för att han är flexibel och tillåter en liten försening.

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

13. Frågestund (frågor till rådet)

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden (B6-0002/2006).

Mina damer och herrar! Jag vill göra er uppmärksamma på de nya reglerna i artikel 109 i arbetsordningen, som gällde redan under januari månads sammanträdesperiod. Jag vill därför be rådet och parlamentets ledamöter att samarbeta så att så många frågor som möjligt kan diskuteras och besvaras.

Enligt de nya bestämmelserna har frågestunden nu två delar. Under den första delen kommer Hans Winkler, den österrikiske företrädaren för rådet (allmänna frågor), att besvara frågor, och under den andra delen svarar den behörige ministern, beroende på vilket ämne som diskuteras.

Följande frågor har ställts till rådet.

Del I:

Fråga nr 1 från Dimitrios Papadimoulis (H-0006/06):

Angående: Anslutningsförhandlingar Serbien-Montenegro

Europeiska rådet beslutade i Thessaloniki (den 20 juni 2003) om de europeiska utsikterna för samtliga länder på västra Balkan. Serbien-Montenegro lämnades dock utanför denna process och först den 10 oktober 2005 inledde kommissionsledamot Olli Rehn, ansvarig för frågor som rör utvidgningen, förhandlingar om ingående av ett stabilitets- och associeringsavtal mellan Europeiska unionen (EU) och Serbien-Montenegro.

Kan rådet upplysa mig om vad detta dröjsmål berodde på? Kommer exakt samma kriterier att gälla för Serbien-Montenegro som för Kroatien? Anser rådet att Serbiens hållning i förhandlingarna om Kosovos slutgiltiga status kommer att inverka på förhandlingarna om ett stabilitets- och associeringsavtal?

  Hans Winkler, rådets ordförande. (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Som svar på Dimitrios Papadimoulis fråga vill jag understryka att samma kriterier givetvis gäller alla länder på västra Balkan. Rådet har alltid upprätthållit denna princip, och det är självklart att den även gäller Serbien och Montenegro.

Låt mig påminna er om att stats- och regeringscheferna i EU:s medlemsstater och i länderna på västra Balkan vid toppmötet i Zagreb i november 2000 uttryckte sitt engagemang för stabiliserings- och associeringsprocessen. Det klargjordes att anslutning till EU kan äga rum endast om villkoren i Fördraget om Europeiska unionen iakttas, Köpenhamnskriterierna uppfylls och framsteg görs när det gäller stabiliserings- och associeringsavtalet. Naturligtvis måste alla länder uppfylla dessa villkor i samma utsträckning, utan någon diskriminering.

Det finns också ett åtagande om regionalt samarbete och goda grannskapsförbindelser, vilka utgör mycket viktiga inslag i stabiliserings- och associeringsprocessen.

Det åtagandet bekräftades på nytt i förklaringen från toppmötet i Thessaloniki 2003, där dessa länders europeiska perspektiv också noterades. Jag vill i detta sammanhang återigen påpeka att en av det österrikiska ordförandeskapets prioriteringar är att på nytt bekräfta detta europeiska perspektiv genom att inrikta sig på Balkan under det halvår som Österrike innehar ordförandeskapet. Länderna på västra Balkan måste ha möjlighet att ansluta sig till EU om villkoren för detta är uppfyllda.

När det sedan gäller Serbien och Montenegro har det landet beviljats handelsmedgivanden och finansiellt och tekniskt bistånd sedan 2000, som ett led i stabiliserings- och associeringsprocessen. Sedan 2001 har EU också gett Serbien och Montenegro politisk rådgivning genom samrådsgruppen, som senare ersattes med den förstärkta ständiga dialogen inför förhandlingarna om ett stabiliserings- och associeringsavtal.

För att framsteg ska kunna göras i förhandlingsprocessens olika skeden måste Serbien och Montenegro fortsätta att samarbeta mycket nära och konsekvent med Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien. Detta gäller Serbien och Montenegro i lika hög grad som det gällde Kroatien, och det gäller också alla andra länder som det är frågan om här.

Europeiska kommissionen övervakar också Serbien och Montenegros samarbete med Internationella tribunalen under förhandlingarna om stabilitets- och associeringsavtalet. Om kommissionen kommer fram till att samarbetet inte är fullständigt kan den, tillsammans med rådet, besluta att avbryta förhandlingarna.

Som jag redan påpekat måste Serbien och Montenegro och alla andra länder i regionen givetvis uppfylla Köpenhamnskriterierna. Här ingår politisk stabilitet, respekt för mänskliga rättigheter och förmåga att uppfylla de särskilda kraven inom ramen för stabiliserings- och associeringsprocessen.

Ledamoten tog också upp Kosovofrågan. Jag vill framhålla att Europeiska rådet i juni 2005 klargjorde vad EU förväntar sig av parterna när det gäller Kosovo. Man uppmanade både Belgrad och Priština att inte hindra införandet av nödvändiga standarder i Kosovo. Som ni vet pågår förhandlingar om Kosovos status. Båda sidor måste dock visa sin goda vilja i denna process, om det ska gå att nå en lösning som båda sidor kan godta.

Rådet sa vid det tillfället att en eventuell lösning måste vara helt förenlig med europeiska värden och standarder och bidra till att det europeiska perspektivet för Kosovo och regionen kan förverkligas. Man sa också att Kosovos slutgiltiga status måste leda till större säkerhet och stabilitet i regionen och att en ensidig lösning eller en lösning som genomdrivs med våld därför skulle vara oacceptabel.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Herr rådsordförande! Tack så mycket för ert svar. Jag noterade med särskilt intresse att rådet och det österrikiska ordförandeskapet kommer att utgå från exakt samma kriterier och kommer att visa samma intresse för Serbien och Montenegros som för Kroatiens europeiska utsikter.

Jag skulle mer i detalj vilja fråga er exakt hur ni i rådet kopplar samman de europeiska utsikterna för Serbien och Montenegro med diskussionerna om Kosovos framtid.

  Hans Winkler, rådets ordförande. (DE) Herr talman, ärade ledamot! Samtalen om Kosovo hålls för närvarande i FN:s regi. Stabiliserings- och associeringsprocessen äger rum inom EU:s ramar. Det vore nog oklokt att i nuläget spekulera om vad som skulle hända i det ena eller det andra fallet.

Båda dessa processer måste fortgå. Så småningom måste de smälta ihop. Det står naturligtvis också klart, vilken status som än beslutas för Kosovo, att även Kosovo måste ha ett europeiskt perspektiv i någon form. Vi får inte låta oss påverkas av frågan om statusförhandlingar just nu utan måste gå vidare med stabiliserings- och associeringsprocessen för Serbien och Montenegro.

  Bart Staes (Verts/ALE). – (NL) Herr talman! Rådets ordförande känner utan tvivel till att många tusen människor fördes bort och försvann under bombningarna i början av kriget i Kosovo i mars 1999. Än i dag saknas 2 500 personer, vilket ger upphov till stort lidande i Kosovo. Bröder, systrar, föräldrar och barn vet inte var deras släktingar finns. En gemensam kommitté bestående av serber och kroater har inrättats för att lösa frågan, men serberna tar inte riktigt sin del av ansvaret.

Delar rådets ordförande min uppfattning att ett av villkoren för anslutning till EU bör vara att något görs för att lösa dessa mänskliga problem, så att det blir känt var dessa människor finns, oavsett om de lever eller är döda, och så att de kan återföras till Kosovo?

  Hans Winkler, rådets ordförande. (DE) Herr talman! Jag vill påpeka att alla människorättsliga frågor givetvis tas upp under samtalen och förhandlingarna med Serbien och Montenegro. I synnerhet gemensamma europeiska värden är av stor betydelse vid dessa förhandlingar, och de frågor ledamoten nämnde tas också upp.

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman! För stabiliteten inom EU är det mycket välkommet att Österrike engagerar sig i Sydösteuropa. Vi vet nu att en omröstning om Montenegros självständighet kan komma att hållas i april. I vilken utsträckning kan det eller kommer det att ske en förändring av EU:s strategi gentemot den nya staten Montenegro? Vilka former av stöd bör EU i så fall ge för uppbyggnaden av ett stabilt land?

  Hans Winkler, rådets ordförande. (DE) Herr talman! Som svar på denna fråga vill jag säga att det förmodligen inte vore klokt att i nuläget uttala sig om hur det potentiella resultatet av en eventuell folkomröstning skulle kunna påverka förbindelserna mellan Serbien och Montenegro eller mellan ett eventuellt nytt Montenegro och EU; vi vet inte ens under vilka förhållanden denna folkomröstning kommer att hållas.

Ordförandeskapet och kommissionen vill under alla omständigheter att Serbien och Montenegro gör snabbast möjliga framsteg mot integration med europeiska strukturer. Det är vårt mål. Vi kan för närvarande inte säga vad det innebär om de två delarna av den befintliga staten skiljs åt. Men, och detta är kanske det direkta svaret på er fråga, vi vill definitivt inte att processen för anpassning till EU avbryts, även om Montenegro skulle bli självständigt. Vi måste ha beredskap för alla möjligheter. I dagsläget måste dock processen gå vidare som planerat, och vi måste vara beredda på alla eventualiteter.

  Talmannen. –

Fråga nr 2 från Richard Corbett (H-0036/06):

Angående: Rådets ordförandes kritik mot domstolen

Stöder rådet som helhet den kritik som dess ordförande Wolfgang Schüssel nyligen riktat mot domstolen?

Anser rådet att den rättspraxis från 1985 som rör tillämpningen av principen om icke-diskriminering på grund av nationalitet för tillträde till högre utbildning är olaglig?

Varför har rådet i så fall inte givit uttryck för detta tidigare eller uppmanat kommissionen att lägga fram förslag för att ändra den rättsliga situationen?

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (EN) Institutionen EG-domstolen är utan tvekan en viktig del av Europeiska unionen. Ingen har någonsin tvekat i fråga om detta, och det är verkligen inget som rådet någonsin har diskuterat på det sättet, eftersom det inte kan ifrågasättas.

Ett inlägg i debatten om EU-institutionernas funktion av någon politiker, eller den österrikiska förbundskanslern för den delen, innebär verkligen inte ett ifrågasättande av själva institutionen EG-domstolen. Vi måste kunna debattera och diskutera Europeiska unionens olika institutioners funktion, inklusive EG-domstolen, men jag upprepar att det inte på något sätt betyder att vi ifrågasätter själva institutionen.

Detta är inte heller någonting som rådet som institution har diskuterat, och därför kan jag inte ge er något svar på rådets vägnar. Jag anser att det är berättigat att diskutera och överväga EG-domstolens och de andra institutionernas funktion. Det var ett inlägg i debatten om EU:s framtid.

  Richard Corbett (PSE). – (EN) Tack för det svaret. Men låt mig påminna er om att vår EG-domstol, till skillnad från Högsta domstolen i Förenta staterna som utses av landets federala institutioner, faktiskt utses av medlemsstaterna, och ändå verkar det vara medlemsstaterna själva som klagar på vissa domar.

Domstolen kan inte ingripa i någon fråga: den kan bara hantera dispyter som överförs till den. Jag vill avsluta med några ord från en tidigare ordförande för EG-domstolen: ”Domstolen fattar inga politiska beslut, men den måste ibland påminna politikerna om de beslut som de har fattat.”

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (EN) Jag utgår från att detta egentligen inte är en fråga som jag kan besvara. Vi accepterar säkerligen att domstolen är en institution som upprättats, såsom ni beskrivit det, av medlemsstaterna. Vi accepterar också att domstolen fattar beslut om och fäller domar och att medlemsstaterna måste acceptera dessa domar. Detta innebär inte att man inte kan kommentera domarna.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande! Det fanns saklig grund för den österrikiske förbundskanslerns kritik, nämligen problemen med siffror och ekonomi mellan Österrike och Förbundsrepubliken Tyskland när det gäller tillträde till högre utbildning, liknande dem som uppstått mellan Frankrike och Belgien. På grund av storleksskillnaden är det svårt för den mindre medlemsstaten att i varje enskilt fall garantera allt, ekonomiskt och organisatoriskt, som skulle krävas för ett fullständigt obegränsat tillträde till högre utbildning.

Ser Österrike några lösningar på det specifika problemet med tillträde till högre utbildning, och i så fall vilka?

  Hans Winkler, rådets ordförande. (DE) Herr talman! Österrikes kritik mot EG-domstolens dom i fråga om tillträde till högre utbildning, som ni nämnde, gällde i själva verket främst de faktiska problem som uppstått till följd av domen och den enligt vår mening alltför strikta tillämpningen av förbudet mot diskriminering på utbildningspolitikens område. I detta sammanhang framfördes synpunkten att det skulle ha varit helt och hållet förenligt med högsta domstolars tradition att fastställa övergångsperioder i stället för att ge domen retroaktiv verkan, och det är också något som verkligen borde ha övervägts. Alla dessa punkter utgör sakliga kommentarer till domen.

Denna dom har i själva verket stått i vägen för österrikiska medborgares tillträde till högre utbildning inom många områden, särskilt sådana som är av betydelse för Österrikes tillgång på, i det här fallet, läkare. Denna rubbning i något som faktiskt är en mycket viktig nationell angelägenhet måste åtgärdas. En lösning måste hittas så det kan garanteras att tillräckligt många läkare utbildas varje år i Österrike – eller i Belgien – för att möta landets behov; det är väl ändå en rimlig begäran.

Det har lagts fram idéer om hur detta problem kan övervinnas och undanröjas. En av dem, som Europaparlamentet i slutändan måste besluta om eftersom det krävs en lag, är att fastställa en kvot för medicinstudier – för tandläkarutbildning och utbildning i humanmedicin – som inte baseras på nationalitet utan på innehav av det österrikiska slutbetyg som garanterar tillträde till högre utbildning. På så sätt ser man till att det antal medicinstudenter, och läkare, som Österrike behöver för sin nationella hälso- och sjukvård säkras.

Vi anser att denna lösning är förenlig med europeisk lag och även med EG-domstolens dom, där det ju står att den enda bristen var att denna rubbning inte var numeriskt dokumenterad. Nu, ett år senare, finns denna dokumentation. Jag anser att denna lösning, som är mycket lik den som nåtts mellan Belgien och Frankrike, också kommer att hålla för granskning med utgångspunkt i europeisk lag. Jag tror att vi närmar oss en god lösning här.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Lissabonstrategin är en prioriterad målsättning för rådet, kommissionen, parlamentet och i slutändan också den europeiska allmänheten fram till 2010. Vilken roll anser ni att utbildningspolitiken och frågan om tillträde till högre utbildning spelar för Lissabonstrategin?

  Hans Winkler, rådets ordförande. (DE) I likhet med Europaparlamentet och kommissionen anser rådet att utbildningens potential är oerhört betydelsefull för uppnåendet av målen för Lissabonstrategin. Dess bidrag är mycket viktigt, och det är definitivt också en av de saker vi måste koncentrera oss på om vi vill nå de mål som satts för Lissabonstrategin.

Vid sidan av godkännandet av de nya integrerade riktlinjerna för tillväxt och sysselsättning, som innefattar de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och riktlinjerna för sysselsättningspolitiken, anser vi att det också är viktigt att tänka igenom Lissabonstrategins och Bolognaprocessens inbördes förenlighet i samband med den pågående debatten om EU:s och dess institutioners framtid.

Bolognaprocessen, som gäller upprättandet av ett europeiskt område för högre utbildning till 2010, är av stor betydelse särskilt för våra unga. Skälet till detta är antagligen att bestämmelserna om tillträde till högre utbildning hamnar i kläm mellan å ena sidan EU-medborgarnas rättigheter på den inre marknaden, å andra sidan det strikta iakttagandet av det ansvar för kursinnehåll och utformning av utbildningssystem som medlemsstaterna har enligt EG-fördraget.

Denna spänning finns också inom andra delar av Lissabonstrategin där nationell behörighet möter europeiska målsättningar, och lösningar måste finnas som gör rättvisa åt båda principerna. Spänningen är särskilt stor på utbildningsområdet. Därför är det viktigt att vi kan finna gemensamma lösningar framför allt på detta område, för vi kommer inte att kunna nå målen för Lissabonstrategin om inte tillträdet till utbildning förbättras.

  Talmannen. –

Fråga nr 3 från Vytautas Landsbergis (H-0045/06):

Angående: EU:s gräns till Ryssland (med avseende på Estland)

I den gemensamma avsiktsförklaringen med Europeiska unionen, under toppmötet mellan EU och Ryssland i Rom den 6 november 2003, tog Ryssland på sig ansvaret att snabbt ingå de gränsöverenskommelser med Estland och Lettland som då ännu inte hade fullbordats. Det här skulle ha inneburit att man hade satt punkt för alla frågor avseende den ryska statens gränser med en union stadd i utvidgning. År 2005 meddelade den ryska regeringen emellertid att den inte har för avsikt att bli part i två redan avslutade gränsöverenskommelser med Estland som nyligen hade undertecknats av bägge sidor och ratificerats av Estlands parlament. På det här oväntade sättet drog Moskva till och med tillbaka den ryska regeringens undertecknande, och man har nyligen tryckt på Estland för att få till stånd ett återupptagande av de mer än tio år gamla förhandlingarna. Såväl rådets som kommissionens hållning i denna fråga är fortfarande oklar, detta trots att provokationen från Rysslands sida i de nya medlemsstaternas ögon måste innebära att hela unionens trovärdighet ifrågasätts. Skall man acceptera att EU:s ledning drar sig åtsides och intar rollen av likgiltig observatör? Är det rätt av EG att vägra agera part i en tvist som gäller EU?

  Hans Winkler, rådets ordförande. (DE) Herr talman, herr Landsbergis! Jag kan bara hålla med er. Rådet delar helt era – och många andras – farhågor när det gäller Rysslands fortsatta ovilja att skriva under och ratificera gränsöverenskommelserna med Estland och Lettland.

På en annan punkt kan jag emellertid inte hålla med er. EU är inte alls någon likgiltig observatör, som ni uttrycker det, utan ger regelbundet och tydligt uttryck för denna oro i samtalen med Ryssland, senast vid trojkamötet mellan EU:s och Rysslands utrikesministrar i november 2005. Så kommer att fortsätta att ske så länge det är nödvändigt. Om jag minns rätt hålls ett nytt trojkamöte mellan Ryssland och EU i morgon, och då kommer denna fråga säkert också att tas upp.

  Vytautas Landsbergis (PPE-DE). – (EN) Situationen med gränsen mellan EU och Ryssland i Estland kommer att utgöra en verklig utmaning för den europeiska solidariteten om Estland lämnas ensamt med Rysslands påtryckningar och gyckel. Jag vill därför veta vilken rådets allmänna ståndpunkt är? Är rådet för en tydlig solidaritet eller en dimmig diplomati och en situation utan respons?

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (EN) Professor Landsbergis! Jag kan bara ge ett klart och tydligt ”ja” som svar på den frågan: Europeiska unionen ska naturligtvis visa solidaritet med en medlemsstat. Det råder ingen tvekan om detta, och det får inte finnas några andra faktorer som överskuggar denna solidaritet.

  Richard Seeber (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Från ryskt håll klagar man ständigt på att de baltiska staterna inte fullgör sina skyldigheter, särskilt i fråga om de ryska minoriteterna i dessa stater. Det har förekommit svårigheter, särskilt i Lettland, när det gäller frågan om naturalisation och fullständigt återupprättande av medborgerliga rättigheter för den ryska minoriteten.

Hur tänker rådet agera när det gäller dessa medlemsstater? Eller hur ser ni på detta problem?

  Hans Winkler, rådets ordförande. (DE) Herr talman! I sin dialog med Ryssland påpekar rådet regelbundet att de baltiska staterna, såsom medlemsstater i EU, givetvis har uppfyllt Köpenhamnskriterierna och att behandlingen av den ryska minoriteten därför också är förenlig med tillämpliga standarder i internationell rätt, särskilt Europarådets och OSSE:s rekommendationer, och att vägen mot naturalisation och fullständiga medborgerliga rättigheter ligger öppen för den ryska minoriteten.

Rådet kan därför helt uppriktigt understryka att minoriteternas rättigheter respekteras och att EU också gör stora insatser i praktiken för att bekämpa all slags diskriminering i medlemsstaterna. Sådan diskriminering är inte förenlig med gällande regler eller med Köpenhamnskriterierna. Naturligtvis är var och en av EU:s medlemsstater skyldig att rätta sig efter dessa regler.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag skulle bara vilja fråga om rådet känner till att de baltiska staternas problem uppstod därför att de i årtionden ockuperades under Hitler–Stalinpakten, i strid med internationell rätt. I dag bildar de gränsen mellan Ryssland och EU. Anser rådet att erkännandet av denna gräns bör vara underordnat vissa villkor, eller är det inte i stället upp till Ryssland att erkänna denna gräns mot EU, som en förutsättning för goda och fruktbara förbindelser?

  Hans Winkler, rådets ordförande. (DE) Herr talman! Erkännandet av gränser kan givetvis inte vara underordnat några villkor; det vill jag göra alldeles klart.

Herr Posselt! Låt mig berätta något jag själv upplevt. Jag var Österrikes ständige företrädare i Europarådet när Ryssland och även de baltiska staterna släpptes in. Jag känner naturligtvis till hur denna situation uppstått historiskt sett. Vi måste vara på det klara med att detta är resultatet av en historisk utveckling. Det viktiga är att de baltiska staterna, som medlemmar i EU, bör uppfylla relevanta bestämmelser, normer och regler i internationell rätt, framför allt dem som härrör från Europarådet och OSSE. De standarder som vi, tack och lov, har i Europarådets Europa, men särskilt också i EU:s Europa, är i själva verket högre än de som gäller enligt internationell rätt i allmänhet. Det kan vi vara stolta över. Rådet känner sig också förbundet att följa dessa striktare regler och standarder.

  Talmannen. –

Fråga nr 4 från Proinsias De Rossa (H-0059/06):

Angående: Offentlig röstning i rådet

Den 21 december 2005 antog rådet slutsatser om att förbättra öppenheten och insynen vid rådet.

I punkt 4 i dessa slutsatser föreskrivs det att omröstningen om alla lagstiftningsförslag som antas inom ramen för medbeslutandeförfarandet är öppen för allmänheten och att omröstningens resultat synligt visas på den TV-skärm som förmedlar omröstningen till allmänheten.

Kan rådet bekräfta att det av den information som ges framgår hur var och en av delegationerna i rådet har röstat vid dessa omröstningar och att ett offentligt register över dessa omröstningar och varje delegations ståndpunkt senare görs tillgängligt på Internet?

  Hans Winkler, rådets ordförande. (DE) Herr talman! Jag kan besvara Proinsias De Rossas fråga om offentlig röstning i rådet på följande sätt. Som förbundskanslern sa i sitt tal om det österrikiska ordförandeskapet förra månaden eftersträvar vi insyn. Vi vill ha största möjliga insyn mellan institutionerna, i så stor utsträckning som möjligt och i den mån reglerna tillåter.

Vi måste vara medvetna om att det finns begränsningar, men vi ska med nöje göra vad vi kan under de fem månader som återstår. Detta är också något som vi diskuterar med det finska ordförandeskapet.

Situationen är följande. När rådet fungerar som lagstiftare offentliggörs resultatet av omröstningen, rådsmedlemmarnas röstförklaringar och uttalandena till rådets protokoll. Information om hur delegationerna har röstat offentliggörs och finns tillgänglig på rådets webbplats.

På webbplatsen finns också information om de rättsakter som slutligen har antagits av rådet under en viss månad samt den månatliga förteckningen över rådets rättsakter. I förteckningen redovisas också eventuella röster emot eller röstnedläggningar, röstförklaringar samt omröstningsreglerna.

Vi satsar på ytterligare förbättringar. Rådets generalsekretariat arbetar nu med att lägga ut resultaten av rådets omröstningar om lagstiftningsförslag som antas inom ramen för medbeslutandeförfarandet på rådets webbplats, där allmänheten kan få tillgång till dem.

Till sist vill jag också betona att när en rättsakt slutligen har antagits ser generalsekretariatet till att allmänheten får tillgång till alla befintliga dokument som rör den rättsakten, utan begränsningar, så länge inga undantagsregler gäller.

Ordförandeskapet vill säkerställa att befintliga och framtida begränsningar inte tillämpas mer än nödvändigt.

  Proinsias De Rossa (PSE). – (EN) Tack för ert svar och för ert engagemang för öppenhet. Får jag fråga specifikt huruvida rådets debatt om tjänstedirektivet under de närmaste månaderna kommer att vara öppen för allmänheten och huruvida de beslut som fattats av de enskilda medlemsstaterna kommer att vara tillgängliga för allmänheten? Om så inte är fallet, varför är det så, med tanke på att detta är en av de mest kontroversiella frågor som har debatterats i Europeiska unionen på mycket länge och med tanke på att det är en fråga som är av stort allmänintresse? Om vi menar allvar med att föra EU närmare allmänheten, närmare Europas medborgare, så är detta den sortens debatt som vi måste offentliggöra i rådet.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (EN) Jag bekräftar vårt otvivelaktiga engagemang för att Europeiska unionen ska föras närmare sina medborgare. Vi kommer att agera på samma sätt när det gäller tjänstedirektivet som när det gäller alla medbeslutandeförfaranden – det finns mycket tydliga regler för dessa – vilket innebär att förfarandet inleds och avslutas med en öppen debatt. Huruvida medlemsstaterna är villiga att gå längre än vad reglerna föreskriver kan jag inte svara på på det här stadiet, men vi kommer absolut att följa reglerna när det gäller tjänstedirektivet. Vissa delar av förfarandet öppnas redan för allmänheten genom reglerna, och detta gäller för tjänstedirektivet likaväl som för något annat. Resultatet från omröstningen, röstförklaringen, de uttalanden som förts till protokollet, allt detta offentliggörs.

Jag håller med ledamoten om att vi inte har kommit så långt som vi skulle vilja. Förfarandet sattes i gång i och med decemberavtalet. Det österrikiska ordförandeskapet håller för närvarande på att genomföra det, och försöker att gå längre än så – tillsammans med våra finska vänner, eftersom det kommer att bli ett långvarigt förfarande. Vi försöker att göra reglerna mer insynsvänliga, men det kommer att ta en viss tid.

  Richard Corbett (PSE). – (EN) Jag välkomnar detta utmärkta initiativ som tagits under det brittiska ordförandeskapet. Men jag vill veta huruvida rådet instämmer i att principen att rådet ska stifta lagar offentligt följdriktigt borde tillämpas på all lagstiftning och inte bara vid medbeslutandeförfaranden? Kommer rådet att överväga att i sinom tid utvidga detta beslut, så att allt lagstiftningsarbete sker offentligt? Jag skulle vilja påstå att det är ännu viktigare att den lagstiftning som utförs av rådet och som inte nödvändigtvis behöver ett godkännande av parlamentet utförs på ett så öppet sätt som möjligt.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (EN) Jag bekräftar att detta är det mål man bör sträva efter, men jag är inte säker på att det kan uppnås i det här skedet. Som jag sa är detta en långsiktig process som kommer att ta sin tid. I det här skedet bör vi nöja oss med att ta så många steg som möjligt, att arbeta vidare på det vi redan har, att tolka reglerna utförligare och att försöka – om inte under vårt ordförandeskap så under det kommande – att återigen förändra arbetsordningen för att uppnå större öppenhet.

Detta är målet, men det kommer att ta tid. Jag beklagar om jag upprepar mig, men det är så här det ligger till.

  Gay Mitchell (PPE-DE). – (EN) Instämmer rådets ordförande i att, om en annan lagstiftande församling i EU fattade beslut och sedan publicerade sitt protokoll och några referat om vad diskussionerna handlade om, och därefter erbjöd sig att lägga ut informationen på en webbplats på Internet, så skulle folk anse att detta hade något mycket odemokratiskt och suspekt över sig? Är det inte dags att ministerrådet en gång för alla sammanträder inför allmänheten när det behandlar alla dessa frågor där ministerrådet agerar som lagstiftare? Jag uppskattar de framsteg som har gjorts, men det är fullkomligt oacceptabelt att lagstiftningen på 2000-talet fortsätter att ske på det här sättet.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (EN) Tyvärr kan jag nog inte tillägga särskilt mycket till det som jag redan har sagt. Det långsiktiga målet bör vara större öppenhet. Det råder ingen tvekan om det, och det österrikiska ordförandeskapet delar definitivt detta mål. Det förekommer emellertid bestämmelser som måste ändras och förfaranden som måste anpassas, och vi kan bara arbeta med fokus på detta mål.

Jag håller förvisso med de ledamöter som har yttrat sig om att vi behöver närma oss allmänheten och hjälpa dem att bättre förstå vad som sker i Europeiska unionen och inom EU:s alla institutioner.

  Talmannen. –

Fråga nr 5 från Laima Liucija Andrikienė (H-0069/06):

Angående: Den nya budgetplanen för 2007-2013

I sin resolution av den 18 januari 2006 betonade Europaparlamentet tydligt att dess prioriteringar för den nya budgetplanen 2007–2013 är välstånd, konkurrenskraft, solidaritet, sammanhållning och säkerhet. Sammanhållning är viktigt inte bara för EU:s nya medlemsstater utan även för de gamla medlemsstaterna, bl.a. Spanien, Portugal och Grekland. Europaparlamentet avvisade rådets slutsatser av den 15–16 december 2005 och uttryckte sin villighet att inleda konstruktiva förhandlingar med rådet på grundval av respektive sidors ståndpunkter, under förutsättning att det österrikiska ordförandeskapet ges ett verkligt förhandlingsmandat. Har rådet enats om mandatet? Delar rådet Europaparlamentets ståndpunkt att sammanhållning bör förbli en prioriterad fråga under perioden 2007–2013, liksom även konkurrenskraft, säkerhet och välstånd?

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman! Som svar på Laima Liucija Andrikienės fråga kan jag bara säga att i nuläget håller rådet naturligtvis fast vid den ståndpunkt om budgetplanen 2007–2013 som man enades om vid rådets möte den 15–16 december 2005. Rådet har betonat att den ekonomiska och sociala sammanhållningen även fortsättningsvis ska vara i centrum för EU:s politik under nästa budgetplan.

Detta visar sig också genom att rådet har beslutat att avsätta över 35 procent av de totala budgetresurserna för perioden 2007–2013 till detta område.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE-DE). – (EN) Faktum är att tiden håller på att rinna ut, och EU:s båda budgetmyndigheter – rådet och parlamentet – är medvetna om att de för att uppnå en överenskommelse i tid är tvungna att omedelbart inleda konstruktiva förhandlingar. När kommer rådet att vara redo att inleda konstruktiva förhandlingar med parlamentet? När kommer rådet att ha ett mandat? Vilka är ordförandeskapets prioriteringar i förhandlingarna om den nya budgetplanen?

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (EN) Låt mig försäkra ledamoten om att vi har inlett konstruktiva förhandlingar. Det ligger i vårt intresse, och det ligger lika mycket i rådets intresse som i Europaparlamentets intresse att dessa förhandlingar slutförs på ett ändamålsenligt sätt. För att vara trovärdigt bör EU som helhet agera snabbt och konstruktivt. Rådet är berett att agera så snabbt och konstruktivt som möjligt. Jag kan försäkra er om att kommissionens ordförande och rådets ordförande Wolfgang Schüssel redan nu, vid kommissionens traditionella sammanträde med de österrikiska regeringsmedlemmarna den 19 januari, enades om att kommissionens förslag snarast möjligt skulle läggas fram och att rådet skulle förhandla så snabbt som möjligt och i god tro.

I enlighet med överenskommelsen mellan de tre institutionerna hoppas vi på och arbetar mot att slutföra förhandlingarna om det interinstitutionella avtalet i april. Jag kan inte uttrycka mig mer exakt än så. Detta är emellertid ett trovärdigt mål som vi hoppas kunna uppnå. Jag kan försäkra ledamoten om att vi arbetar mycket hårt för att uppnå detta.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande! Frågan kvarstår förstås. Har det österrikiska ordförandeskapet redan fått ett särskilt mandat från rådet för att inleda förhandlingar? Om inte, på vilken nivå och med vilket syfte kan diskussionerna i Ständiga representanternas kommitté, andra avdelningen, (Coreper II) äga rum tills ett mandat ges?

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman! Jag kan besvara Reinhard Racks fråga genom att påpeka att enligt ordförandeskapets arbetsplan kommer trepartsmötena att förberedas av Coreper II. Arbetet med detta är redan i gång.

Jag kan försäkra er om att man arbetar hårt med detta – det vet jag nämligen av egen erfarenhet. Ni förstår säkert att jag inte kan uttala mig om det exakta läget för de nödvändiga klargörandena mellan rådet och kommissionen, så länge frågan är på det här stadiet. Det skulle påverka förhandlingarna.

Jag upprepar med eftertryck att vi naturligtvis kommer att göra allt vi kan för att se till att förhandlingarna inleds, fortskrider och avslutas på ett bra sätt så snabbt som möjligt. Detta ligger både i rådets och i parlamentets intresse. Det är vi skyldiga EU:s medborgare. EU:s trovärdighet kommer också vara beroende av hur snabbt och hur väl vi når en överenskommelse i frågan.

  Agnes Schierhuber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr minister! Alla känner till det österrikiska ordförandeskapets ansträngningar för att lösa frågan om den nya budgetplanen. Därför är min fråga: Är rådet fortfarande övertygat om att den gemensamma jordbrukspolitiken och landsbygdspolitiken bidrar till att uppnå Göteborgs- och Lissabonmålen, och anser rådet fortfarande att det är en prioritering att se till att nödvändiga resurser finns tillgängliga, framför allt i budgetplanen?

  Hans Winkler, rådets ordförande. (DE) Herr talman, ärade ledamot! Eftersom detta är rådets ståndpunkt upprepar jag återigen att vi håller fast vid överenskommelsen från december. Vi rör oss inom den ramen, och de prioriteringar som följer därav kommer att fastställas under förhandlingarna. Vi arbetar naturligtvis för att uppnå de mål som ni har nämnt.

Del 2:

  Talmannen. Eftersom de behandlar samma ämne kommer följande frågor att tas upp tillsammans och besvaras av rådets företrädare Martin Bartenstein.

Fråga nr 6 från Bernd Posselt (H-1192/05):

Angående: EU:s energiberoende

Hur bedömer rådet EU:s extrema energiberoende av Ryssland och gulfstaterna, och vilka möjligheter ser rådet att minska detta beroende genom att systematiskt främja förnybara råvaror och alternativa energikällor?

Fråga nr 7 från Gay Mitchell (H-0027/06):

Angående: Energisäkerhet

I vilken utsträckning oroar sig rådet över energisäkerheten i Europa?

  Martin Bartenstein, rådets ordförande. (DE) Herr talman! Som svar på båda dessa frågor kan jag säga att en trygg energiförsörjning har tillsammans med konkurrenskraft och hållbarhet, som är tre viktiga pelare, varit ett av de viktigaste områdena inom EU:s energipolitik under många år. Det gäller även den nya energipolitik som nu är under utveckling. Framför allt har de senaste veckornas och månadernas gastvist visat att vi även måste ta hänsyn till våra grannländers och internationella partners intressen.

EU har nära förbindelser både med energiproducenter som Ryssland och OPEC och med stora användare som Kina och Indien. I det sammanhanget vill jag också påminna er om internationella projekt som Energistadgefördraget och Sydosteuropeiska energigemenskapen. Diversifieringen av energikällor, främjandet av inhemska energikällor, framför allt förnybara, och energieffektivitet utgör viktiga delar av en trygg energiförsörjning. Den stora betydelsen av investeringar i både infrastruktur och forskning bör också betonas. Transeuropeiska energinät ingår också i dessa delar.

EU har därför antagit en mängd instrument inom olika områden. När det gäller försörjningstryggheten märks framför allt rådets direktiv 2004/67/EG av den 26 april 2004 om åtgärder för att säkerställa en tryggad naturgasförsörjning, och när det gäller diversifieringen av energikällor direktivet från 2001 om främjande av el producerad från förnybara energikällor, som syftar till att 22 procent av EU:s elektricitet ska genereras från förnybara källor senast 2010, samt 2003 års direktiv om främjande av användningen av biodrivmedel eller andra förnybara drivmedel.

Jag bör också nämna förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om effektiv slutanvändning av energi och energitjänster från december 2005, som förväntas bli antaget inom de närmaste månaderna.

Vi får inte heller glömma det sjätte ramprogrammet om forskning och utveckling och programmet Intelligent energi för Europa, som bland annat främjar nya och förnybara energikällor på lokal och regional nivå och i utvecklingsländer. Rådet visar också på den vikt man lägger vid förnybara energikällor på det icke-rättsliga området. Genom sitt bidrag till rådets möte i mars 2005 stöder energiministrarna prioriteringen av en strategi för förnybara energikällor även efter 2010.

Inför rådets nästa möte under våren kommer framför allt energipolitiken och en trygg energiförsörjning att stå högt upp på dagordningen. Två andra områden som ordförandeskapet kommer att fokusera på är handlingsplanen för biomassa och den föreslagna handlingsplanen för energieffektivitet.

I sitt bidrag till den internationella handlingsplanen från den internationella konferensen om förnybar energi i Bonn i juni 2004 uppmärksammade rådet att EU:s energipolitik bör syfta till att kraftigt öka användningen av förnybara energikällor och att en ökad användning av förnybar energi, förbättrad energieffektivitet och hållbar energianvändning också kommer att bidra till försörjningstryggheten.

Vid mötet den 29 november 2004 antog rådet slutsatser om förnybar energi där man betonar vikten av att göra den förnybara energin mer konkurrenskraftig genom att bland annat minska produktionskostnaderna. Alla dessa instrument och åtgärder utgör en stabil bas för en trygg energiförsörjning på kort, medellång och lång sikt inom EU, och har dessutom visat sig värdefulla för solidaritetsarbetet i samband med de katastrofala väderhändelserna förra året.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Eftersom jag är från München men har en mor från Styrien gläder det mig att Österrike för en progressiv politik på området biomassa. Min fråga handlar om det. Vad gör ni för att introducera denna mycket progressiva politik i EU:s ministerråd, och hur bedömer ni betydelsen av biomassa, inte bara som motordrivmedel utan framför allt för uppvärmning?

  Martin Bartenstein, rådets ordförande. – (DE) Herr talman! Jag är från Österrike och Styrien men min mor är från Tyskland, och därför, ärade ledamot, gläder det mig att höra detta sammanträffande.

Jag är övertygad om att förnybara energikällor – bland annat biomassa – kommer att få större marknadsmöjligheter under kommande månader och år, för oljepriset kommer inte att sjunka till 10 eller 20 dollar per fat igen, vilket är bra, för det innebär en möjlighet att öka Europas oberoende. Vi får inte lura oss själva, men det kan bli möjligt att minska den takt med vilken beroendet av fossila bränslen ökar, dock bara ökningstakten och inte beroendetakten. Samtidigt innebär det ytterligare inkomstkällor för många landsbygdsområden och många människor, särskilt bönder, inte bara från livsmedelsproduktion utan även från energianläggningar. På lång sikt skulle faktiskt biomassa och förnybara källor kunna användas för att framställa kol och kolväten, som sedan skulle kunna användas som drivmedel för privatbilar. Jag anser att framtiden för kraftstationer och liknande kan ligga i en annan inriktning på lång sikt, men att framför allt fossila bränslen, som i dag nästan enbart används för transport, successivt kan ersättas av förnybara källor och kolväten från dessa källor.

Jag upprepar att de förutsättningarna är bättre, det är enklare att framställa förnybara energikällor, vilket är ett gångbart förslag i och med att marknadspriset för ett fat råolja är ungefär 60 dollar och en kilowatt elektricitet kostar två och en halv gånger så mycket i dag som för bara två år sedan. I dag kostar en megawattimme 50 euro – jag minns fortfarande när priset låg på 20 euro.

  Gay Mitchell (PPE-DE). – (EN) Rådets ordförande sa att det finns en mängd instrument tillgängliga, men trots detta var EU-25 till 48 procent beroende av importerad energi under 2002, och denna siffra förväntas stiga till 71 procent senast 2030. Inom EU-15 kommer 31 procent av all olja som importeras från Mellanöstern, 30 procent av all gas och 28 procent av all olja från Ryssland, och 22 procent av all gas från Algeriet.

Håller inte rådets ordförande med om att den avgörande faktorn för att upprätthålla försörjningstryggheten ligger i en fullständig avreglering av EU:s energimarknad, mot bakgrund av de åtgärder som Ryssland nyligen vidtog och med hänsyn till vissa medlemsstaters sårbarhet för Rysslands kinkighet? Ämnar rådets ordförande vidta några åtgärder för att åstadkomma detta?

  Martin Bartenstein, rådets ordförande. (DE) Herr talman, ärade ledamot! EU behöver en sammanhängande energipolitik, som är bättre anpassad till våra gemensamma intressen. Vi måste dra lärdom, å ena sidan från området klimatskydd och å andra sidan från den markanta ökningen av priset på fossila bränslen, som inte enbart men framför allt beror på bristande raffinaderikapacitet, orkaner och geopolitiska problem. Vi måste också dra lärdom av händelserna den 1 och 2 januari i år när mängden rysk naturgas till Europa genom ukrainska ledningar av en eller annan anledning minskade kraftigt. Det är tre anledningar till varför vi bör ompröva vår ståndpunkt.

Jag säger det igen: vi måste räkna med att EU:s importberoende, särskilt av fossila bränslen, ökar under de närmaste åren och förmodligen årtiondena. Det bör och får dock inte hindra oss från att i större utsträckning använda våra egna förnybara energikällor och så småningom även dra åt svångremmen när det gäller energieffektiviteten.

I det avseendet delar jag kommissionens uppfattning att det redan är svårt nog att förmå medlemsstaterna att gå med på 1 procent om året. Vi får se om 2 procent om året är möjligt i framtiden. Det finns fortfarande åtgärder som vi alla kan vidta för att förbättra energieffektiviteten, och de nya medlemsstaterna brukar ha större kapacitet på det området. Deras effektivitet definierad som energikonsumtion per enhet av bruttonationalprodukten är mycket lägre än i länderna som ingick i EU-15, då man började bryta sambandet mellan energikonsumtion, bruttonationalprodukt och tillväxt på 1970-talet som en följd av oljekriserna 1973 och 1974.

Vi behöver en sammanhängande energipolitik där alla de möjligheter som har nämnts beaktas: förnybara energikällor och ökad energieffektivitet, men även diversifiering av fossila bränslen som naturgas, och givetvis också diversifiering av ledningar. Det största problemet den 1 och 2 januari var inte brist på naturgas, utan att det bara går en ledning genom Ukraina som ska försörja många EU-länder och att 80 procent av all naturgas från Ryssland till Europa går genom den ledningen.

Det är förnuftigt att ingå avtal mellan företag i Tyskland och Ryssland. Det är mycket viktigt att parlamentet och kommissionen också stöder Nabuccoledningen som skulle kunna transportera cirka 12 miljarder kubikmeter naturgas till Centraleuropa från Kaspiska havet via Turkiet varje år från 2011 och ungefär 30 miljarder kubikmeter naturgas varje år från 2020.

Vi bör heller inte glömma den flytande naturgasen. Bortsett från några få medlemsstater i söder har EU hittills inte använt sig särskilt mycket av naturgas, men vi behöver även denna för att minska vårt beroende.

Jag välkomnar också varmt uttalandena från Rysslands finansminister vid ett G8-möte i Moskva nyligen att man kommer att ompröva eller avskaffa Gazproms exportmonopol. Han sa visserligen bara att det kommer att ske, inte när. Samarbetet med Gazprom har visserligen bestått under åren, men detta innebär att vi kan samtala, förhandla och samarbeta med andra ryska partner i framtiden.

Jag anser att den strategi som EU hittills har använt sig av för att liberalisera och avreglera energisektorn har varit betydelsefull och riktig. Den har också bidragit till att framför allt stabilisera priserna, men under de närmaste åren måste vi hitta en balans mellan en ökad försörjningstrygghet – och göra det möjligt för investerare att få tillbaka sina investeringar genom långtidsavtal – och en större inre energimarknad inom EU som omfattar sydöstra Europa, även Ukraina och eventuellt också Ryssland. Om vi inte kan åstadkomma det genom energistadgan så kanske vi kan göra det med hjälp av energigemenskapen. Det är ett konkret förslag som kommissionen förmodligen kommer att lägga fram inom de närmaste veckorna.

Vi måste fullfölja alla dessa strategier. Energipolitiken är högsta prioritet, och under de senaste månaderna har det visat sig hur viktig den är.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr Bartenstein! Vi måste prioritera energiberoendet. Säkerheten i försörjningen av energiresurser kommer att hålla oss sysselsatta i framtiden.

Kommer rådet (energi) att uppmärksamma Kyotoprotokollet även efter 2012 och effekterna av en gemensam tillämpning på detta område? Kommer EU att investera i detta, och vilket är det effektivaste sättet att uppnå det övergripliga målet att minska koldioxidutsläppen?

  Martin Bartenstein, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, herr Rübig! När det gäller Kyotoprotokollet och klimatskyddet kan jag informera parlamentet om att när USA:s förra president Bill Clinton på Världsekonomiskt forum i Davos fick frågan om vilka internationella frågor han ansåg vara viktigast under de kommande åren sa han att den högsta prioriteten är klimatskyddet. Det kanske låter som ett ganska dristigt uttalande från en amerikan, men det var den förra presidenten som sa det, och han skrev under Kyotoprotokollet. Som vi vet ratificerades det dock inte av kongressen.

Jag instämmer till fullo med er och många andra om att vi måste prioritera klimatskyddet. Det är absolut nödvändigt, eftersom det globala klimatet är hotat. Vi i Europa bör dock komma ihåg att vi just nu står för cirka 14 procent av de globala koldioxidutsläppen, och 2050 kommer den siffran att vara cirka 10 procent. I nuläget kommer alltså ungefär 86 procent och i framtiden 90 procent av koldioxidutsläppen från andra håll. Det gör stor skillnad om vi tar oss an problemet själva eller om vi åtminstone har stöd av våra samarbetspartner i USA, som förstås också är våra konkurrenter. Det går dock inte att förutse just nu.

En annan fråga är givetvis hur vi ska handskas med länder som Kina och Indien, som inte har skrivit under Kyotoprotokollet. Jag skulle tro att dessa länder med rätta kommer att säga: ”Ni européer släpper ut cirka 10 ton koldioxid per capita och amerikanerna cirka 20 ton, medan våra utsläpp bara uppgår till mellan ett och två ton. Låt oss först nå upp er nivå när det gäller industri och annan utveckling, och sedan kan vi bidra till klimatskyddet.” Det är oerhört viktigt att så snart som möjligt få med oss Kina, Indien och andra utvecklings- och tillväxtekonomier och övertyga dem om våra argument.

EU borde ta ytterligare ett steg, men vi måste samtidigt värna om vår konkurrenskraft och skydda klimatet på ett så kostnadseffektivt sätt som möjligt. Gemensam tillämpning är mycket viktigt i det avseendet.

Vi bör om möjligt investera i EU-länder, till exempel i de nya medlemsstaterna, och på så sätt minska koldioxidutsläppen genom mindre investeringar än vad som exempelvis hade varit möjligt i EU-15, och detta slås fast i Kyotoprotokollet. Det innebär i sin tur att klimatskyddet är av yttersta vikt. Samtidigt vet vi att energipriserna påverkar konkurrenskraften och därmed sysselsättningen.

Vi rör oss i rätt riktning, och under de närmaste månaderna kommer vi att få veta hur den andra fasen efter Kyotoprotokollet ska genomföras i EU:s medlemsstater och hur de nationella fördelningsplanerna kommer att se ut. Handeln med tillstånd för koldioxidutsläpp har börjat bra, och priserna är avsevärt högre än vi hade räknat med – vid ett tillfälle talade man om 10 euro per ton, och den senaste siffran tror jag var 28 euro, vilket är nästan tre gånger så mycket. Om vi nu ska informera den europeiska industrin om att den kommer att tilldelas mindre än tidigare måste vi ha goda argument.

För att främja sysselsättningen i Europa skulle jag starkt rekommendera att vi går mycket lugnt och försiktigt framåt när det gäller vår energiintensiva politik och industri. Med tanke på Kyotoprotokollets framtid är jag helt för utveckling och en offensiv strategi, men denna strategi får inte medföra en risk att arbetstillfällen flyttas från Europa till länder som fortfarande inte bryr sig om klimatskyddet.

  Richard Seeber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr Bartenstein! Under era allra första dagar som rådets ordförande var ni tvungen att ta itu med den allvarliga konflikten mellan Ryssland och Ukraina. Till att börja med var problemet inte att naturgasen stängdes av, utan helt enkelt att Ryssland krävde ett mycket högre pris för sin naturgas.

Kommer det österrikiska ordförandeskapet nu att försöka minska denna sårbarhet inför energipriserna, som inte bara påverkar Ukraina utan även EU:s ekonomi? Alla vet att en kraftig ökning av energipriserna skulle leda till hög inflation och skulle kunna minska den ekonomiska tillväxten avsevärt eller till och med resultera i en konjunkturnedgång. Vad kommer ni att göra åt den europeiska ekonomins sårbarhet inför energipriserna?

  Martin Bartenstein, rådets ordförande. – (DE) Herr talman! Vår ekonomi och bruttonationalprodukt är lyckligtvis mycket mindre känsliga för förändrade energipriser än de var 1973–1974. Både OECD och kommissionen bedömer att denna sårbarhet och känslighet har minskat till cirka hälften, just därför att vår förvaltning och tillverkning är mycket mer energieffektiva i dag. Det betyder förstås inte att vi ännu enkelt klarar av en ökning av oljepriset från 30 till 60 US-dollar. Det finns de som förespår tresiffriga priser inom en snar framtid, men jag hoppas att de har fel.

När det gäller naturgas måste man, för att behandla våra ryska vänner rättvist, säga att deras avsikt var att Ukraina skulle betala världsmarknadspriset, som dock är en relativ term, och därför vore det bättre att säga standardpriset i Europa, på cirka 220 US-dollar per tusen kubikmeter. Det enades man slutligen om den 3–4 januari i förhandlingarna mellan Gazprom och Ukraina. Kompromissen innebär – och avtalen har nu upprättas och undertecknats – att en blandning ska framställas av rysk naturgas som kostar cirka 220 US-dollar och mycket billigare naturgas från Centralasien, och Ukraina ska betala cirka 95 US-dollar för den blandningen.

När det gäller världsmarknadspriser och europeiska naturgaspriser bör ni vara medvetna om att USA betalar ett mycket högre pris än vi i Europa. Vi har förstås ännu ingen standard för världsmarknadspriset – skillnaderna för naturgas är mycket större än för olja. Det är i sin tur ett argument för en långsiktig strategi för energipolitiken och för ökat samarbete. Dialogen mellan å ena sidan EU och Ryssland och å andra sidan OPEC måste fortsätta och stärkas. Bättre insyn behövs också i det här avseendet, för att bygga upp förtroendet på båda sidor.

Jag förordar också att vi fokuserar mer på att inte bara arbeta med energiproducenterna, utan även på att upprätta en dialog med konsumenterna. Det är viktigt att vi i Europa når överenskommelser med Japan, USA och andra konsumenter, för att uppnå det mål som även de oljeproducerande länderna strävar efter, nämligen stabila långsiktiga priser. Det är fel att tro att OPEC-ländernas främsta intresse är att så snabbt som möjligt nå ett pris på 100 US-dollar. För det första är de väl medvetna om att det inte skulle vara särskilt länge och att marknadsmekanismerna sedan skulle sänka priset till en ganska låg nivå. De är också väl medvetna om att deras försäljning av olja och naturgas också är beroende av att vi har en väl fungerande ekonomi och en ökad tillväxt.

Därför har vi ett gemensamt intresse av att skapa stabila, pålitliga energimarknader och garantera säkra energiresurser och stabila priser. Vi kommer att göra stora framsteg inom de närmaste månaderna. Den grönbok som kommissionen just nu diskuterar kallas inte officiellt för en sådan, men är det i praktiken. I framtiden kommer den att vara ledande för oss.

  Talmannen. – Eftersom frågeställaren är frånvarande utgår fråga nr 8.

Fråga nr 9 från Othmar Karas (H-0061/06):

Angående: Kompletterande tjänstepensioner

Avser det österrikiska ordförandeskapet att ta upp kommissionens förslag till riktlinjer för överföring av kompletterande tjänstepensioner och på vilket sätt kommer förslaget i så fall att behandlas?

  Martin Bartenstein, rådets ordförande. – (DE) Herr talman! Eftersom detta är första gången som jag besvarar frågor från Europaparlamentet är jag fortfarande kvar i rutinerna från mitt eget parlament, där frågorna alltid upprepas. Jag kommer säkert att lära mig hur allt går till med tiden. Vi har ju trots allt fyra och en halv månad kvar.

Kompletterande tjänstepensioner är en viktig fråga, bland annat för vårt koncept ”flexicurity” – flexibilitet genom säkerhet. Rådet har redan börjat granska det förslag som kommissionen lade fram i slutet av oktober 2005 om riktlinjer för att förbättra överföringen av kompletterande tjänstepensioner. I slutet av februari kommer det förberedande organ som ansvarar för frågan, nämligen rådets arbetsgrupp för sociala frågor, att ha diskuterat förslaget vid sex möten. Det österrikiska ordförandeskapet har tagit med förslaget i utkastet till dagordning för rådets möte. Eftersom frågan är mycket tekniskt komplicerad måste vi dock granska hur långt man har kommit när rådet sammanträder i juni. Jag sticker inte under stol med att det fortfarande finns en del viktiga frågor att lösa, bortsett från den allmänna komplexiteten, men i princip anser jag att riktlinjerna kommer att bli mycket viktiga för att förbättra arbetstagarnas rörlighet inom EU.

  Othmar Karas (PPE-DE). – (DE) Herr Bartenstein! Jag försäkrar er om att ni inte har något att lära, för ni klarar er redan nu mycket bättre än många av era föregångare. Jag vill utveckla ert uttalande vidare genom att säga att när det gäller tjänstepensioner måste vi förstås även ta hänsyn till att varje land har egna kompetenser och skattesystem. Skillnaderna när det gäller kompetensen i medlemsstaterna har orsakat stora hinder för rörligheten. Anser ni att vi behöver europeiska minimistandarder för detta, en gemensam kostnadsbas för europeiska produkter och en mer omfattande europeisk pensionsdebatt, samtidigt som vi skyddar den nationella kompetensen?

  Martin Bartenstein, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, herr Karas! Förslaget till riktlinjer är utan tvekan ett steg i rätt riktning. Om vi vill att arbetstagarna ska ha rörlighet över EU:s gränser måste vi ge dem möjlighet att ta med sig sina kompletterande tjänstepensionsrättigheter utan alltför stora problem. Däremot är det inte svårt att se att varje land har sina egna traditioner när det gäller social trygghet, och därför skulle varje försök till harmonisering vara dödfött. Det vill vi inte, för när det gäller social trygghet passar inte samma modell alla.

Därför är detta en viktig fråga inom områden där det är klokt och lämpligt att införa minimistandarder. När det gäller pensionsrättigheter får vi inte glömma att man i de flesta EU-länder tillämpar ett system med avgiftsplikt som grund för statligt stöd. Vi vet samtidigt att det vore lämpligt att delvis utöka detta avgiftsbaserade system med ett som bygger på kapital, även inom den offentliga sektorn. Som ett led i denna möjlighet – och vi måste givetvis också ta hänsyn till de europeiska arbetstagarnas och spararnas inkomster – bör vi främja skyddet för privata pensioner och tjänstepensioner.

Jag förutsätter att medlemsstaterna med rätta kommer att behålla sin bestämmanderätt och kompetens under en ganska lång tid, men vi bör också hitta sätt att underlätta – framför allt genom dessa riktlinjer – för europeiska arbetstagare som har pensionsfonder att överföra sina pensioner inom EU, vilket införandet av minimistandarder givetvis skulle bidra till.

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr Bartenstein! Jag delar er uppfattning att möjligheten att överföra kompletterande tjänstepensioner utan tvekan ökar rörligheten. Alla åtgärder som främjar rörligheten ökar samtidigt arbetstryggheten. Jag är övertygad om att ni som en del av ert ordförandeskap har planer på fler åtgärder för att öka rörligheten och därmed arbetstryggheten. Vilka av dessa åtgärder kommer ni att föreslå de övriga medlemsstaterna under ert ordförandeskap?

  Martin Bartenstein, rådets ordförande. – (DE) Herr talman! Vi vet att EU-medborgarna har mindre rörlighet än andra medborgare. En stor del av den statistik som finns tillgänglig visar att rörligheten är dubbelt så stor i USA som i Europa. Vi varken kan eller vill upphäva de europeiska språkgränserna över en natt, och vi kan inte utan vidare införa de federala bestämmelser som tillämpas i USA.

I stort innebär detta dock en möjlighet för våra ungdomar att öka sin rörlighet och få tillgång till en europeisk marknad för intressanta arbetstillfällen och karriärmöjligheter. Med dessa förutsättningar, och eftersom vi definitivt inte vill tillämpa den amerikanska modellen här över en natt, är vår målsättning ökad rörlighet för arbetstagare och ungdomar.

Att förbättra arbetstagarnas rörlighet innebär att successivt vidta åtgärder. När det gäller dessa riktlinjer kan jag meddela att kommissionen har utsett 2006 till Europeiska året för arbetstagares rörlighet, och vi kommer att upprätta en portal för rörlighet i arbetslivet, Eures. En förbättrad version av denna portal kommer att presenteras vid ett möte om några dagar, närmare bestämt den 20–21 februari i Bryssel, då startskottet officiellt kommer att gå. Jag har själv äran att närvara, och kommissionens ordförande José Manuel Barroso, kommissionsledamot Vladimír Špidla samt Europaparlamentets talman har också tackat ja till att medverka.

Vid mötet kommer vi att diskutera ämnet ”rörlighet, ett instrument för fler och bättre arbeten”, och diskussionen kommer att fortsätta i form av seminarier. Vi vill inte bara införa riktlinjerna för överföring av kompletterande tjänstepensioner – vi vill ha en allmän strategi. Det är också viktigt att inleda arbetet med bästa praxis mellan myndigheter, fackföreningar och den privata sektorn, och vi vill även bredda kunskapsbasen. Detta är därför en viktig del av Lissabonstrategin.

Europeiska året för arbetstagares rörlighet har bara börjat: den sista konferensen kommer att hållas i november under det finska ordförandeskapet. Det är dock positivt att det redan finns planer på att följa upp detta första år.

  Richard Seeber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr Bartenstein! Vi är alla medvetna om att rörligheten är särskilt stor bland akademiker och ungdomar med universitetsutbildning, men vilka särskilda planer har ordförandeskapet för lärlingar och personer med lägre utbildning? Vad kan vi göra för att öka deras rörlighet?

  Martin Bartenstein, rådets ordförande. – (DE) Herr talman! Jag anser att alla människor i EU, oavsett utbildningsnivå, och i Tyskland omfattar detta ett stort antal lärlingar som genomgår yrkesutbildningar, ska ha de möjligheter som tidigare kanske förunnades personer med högre akademisk utbildning. Jag vet att det finns exempel på bästa praxis i Österrike på lärlingar som under sin utbildning får möjlighet att tillbringa tid utomlands. Med all respekt för samtliga språkordningar i Europa anser jag att det är oerhört viktigt att våra ungdomar i första hand får kunskap i engelska som språket för rörlighet. Jag hoppas att jag inte kommer att överösas med protester från Paris eller andra håll.

Om vi vill erbjuda våra ungdomar karriärmöjligheter inom hela EU måste vi naturligtvis också vara beredda att utarbeta program under utbildningen och att erbjuda bidrag, så att unga människor kan få en försmak av denna rörlighet inom ramen för sådana program, vilket kan hjälpa dem att hitta arbeten i andra EU-länder senare i karriären.

  Talmannen. – De frågor som på grund av tidsbrist inte hade besvarats skulle erhålla skriftliga svar (se bilagan).

Frågestunden är avslutad.

(Sammanträdet avbröts kl. 19.00 och återupptogs kl. 21.00.)

ORDFÖRANDESKAP: ONYSZKIEWICZ
Vice talman

14. Tjänster på den inre marknaden (fortsättning på debatten)

  Talmannen. – Vi ska nu återuppta debatten om betänkandet av Evelyne Gebhardt om tjänster på den inre marknaden.

  Jacques Toubon (PPE-DE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! I egenskap av ny ledamot av Europaparlamentet skulle jag först vilja säga att jag efter att ha deltagit i dessa debatter under 18 månader har upptäckt den rikedom och den höga kvalitet som finns i det arbete som utförs här i parlamentet.

Jag skulle vilja ge mitt erkännande till utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, till dess bortgångne ordförande, Phillip Whitehead, till dess föredragande, Evelyne Gebhardt, och till föredraganden för utskottet för sysselsättning och sociala frågor, Anne Van Lancker. Jag skulle vilja tacka dem som sköter rodret i vår grupp. Det är deras arbete vi har att tacka för det förslag som vi i dag debatterar: Malcolm Harbour, skuggföredragande och samordnare för vår grupp, Marianne Thyssen, vår vice ordförande, samt vårt outtröttliga sekretariat. Jag skulle också vilja ge mitt erkännande till det arbete som Marie-Hélène Descamps och Roselyne Bachelot-Narquin, båda ledamöter av den franska delegationen, har utfört.

Tack vare alla dessa män och kvinnor har vi gjort ett betydande genombrott: kompromissen är en ny text. För det första upprättas den inre marknaden för tjänster genom denna text. Detta förslag innebär att domstolen blir av med det de facto-monopol som den har innehaft under de senaste 50 åren när det handlar om att genomföra fördragens principer. Den inre marknaden för tjänster grundar sig på ömsesidigt förtroende och är förenad med administrativt samarbete, förenklandet av administrativa rutiner och avskaffandet av protektionistiska hinder, både när det gäller etablerandet av tjänsteföretag och det tillfälliga tillhandahållandet av tjänster. Förslaget gäller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse endast där det handlar om etableringsfrihet, medan det undantar många väsentliga tjänster såsom audiovisuella tjänster och biografer, spelaktiviteter, hälso- och sjukvård samt juristtjänster. I kompromissen föreslås att parlamentet röstar för en ramlag som syftar till ekonomisk tillväxt, innovation och sysselsättning. Detta är vad EU:s stater vill.

Ändå innebär kompromissen också att vår modell och våra kollektiva nationella preferenser respekteras. Kommer direktivet att leda till att vår sociala standard raseras? Kommer det att leda till en utjämning på en lägre nivå? Med kommissionens första förslag var risken uppenbar, och det var anledningen till att vi förkastade det. Den kompromiss som förelagts er utgör emellertid en barriär mot social dumpning, den är baserad på subsidiaritet och kännetecknas av en förnuftig och återhållsam hållning till genomförandet av friheten att tillhandahålla tjänster. Det har gjorts helt klart att social standard och arbetsrätten undantas i kompromissen. Konkurrens inom det sociala området förbjuds. Många nationella regler respekteras när det gäller etableringsfriheten, och friheten att tillhandahålla tjänster beledsagas av en garanti att medlemsstaterna kan tillämpa sina nationella regler när detta är berättigat utifrån allmänhetens intresse. Detta är en sann kompromiss. Den är föremål för kritik från båda sidorna, vilket klart visar att vi har hittad en lyckad medelväg.

På mina franska kollegers vägnar hoppas jag därför att ni kommer att stödja kompromissen genom att rösta för denna med en mycket stor majoritet. Att göra detta skulle vara en seger för Europaparlamentet, och det skulle vara en seger för EU.

  Harlem Désir (PSE). – (FR) Herr talman, herr Barroso, herr Winkler! Det är en sak att fullborda den inre marknaden, vilket är ett mål som vi alla delar. Ändå är det något helt annat att avveckla den europeiska sociala modellen, vilket är ett drag som vi bestämt motsätter oss. Vi motsätter oss bestämt detta eftersom det går emot medborgarnas intressen och arbetstagarnas och de europeiska konsumenternas intressen, men också därför att det sätter medborgarnas stöd för det europeiska projektet på spel.

Det ursprungliga förslaget till Bolkesteindirektivet förkastades på ett överväldigande sätt eftersom det tycktes avse att göra fullbordandet av den inre marknaden beroende av minskningen av sociala rättigheter, sänkningen av miljönormerna och skyddet för de konsumenter som hade uppnått en högre grad av skydd i vissa medlemsstater än i andra.

Genom att inte längre försöka grunda den inre marknaden på konkurrens mellan företag, utan på konkurrens mellan de olika medlemsstaternas sociala system, har Frits Bolkesteins direktivförslag fått det att verka som om det spelar ut medlemsstaternas intressen mot varandra. Det har skapat en misstänksam stämning mellan gamla och nya medlemsstater. Detta motverkar Europeiska kommissionens uppgift, som är att ena alla EU-medborgare kring ett gemensamt projekt. Nu vill kommissionen inkludera många sociala tjänster och några tjänster av allmänt ekonomiskt intresse inom direktivets ramar. På detta sätt försöker kommissionen se till att aktiviteter som är nödvändiga för social sammanhållning inte underställs något annat än konkurrensen och marknadens logik.

Med ursprungslandsprincipen har kommissionen vänt ryggen mot gemenskapsmetoden, vilken syftar till en sektorspecifik harmonisering. Det är en metod som alltid har bestått i att föra samman de gällande bestämmelserna i medlemsstaterna. Den har därför ett klart syfte att främja ömsesidigt erkännande och ekonomisk integration utan att sätta den europeiska sociala modellen på spel och – jag upprepar – den högre grad av skydd som vid en viss tidpunkt uppnåtts i vissa länder. Det var en fråga om harmonisering uppåt.

Med detta förslag har Europeiska kommissionen för första gången någonsin föreslagit en lag som, till skillnad från gemenskapsmetoden, uppmuntrar skillnaden i nationella lagar och belönar de minst krävande medlemsstaterna. Det måste medges att den nuvarande kommissionen inte var ansvarig för det ursprungliga förslaget. Icke desto mindre har den ett ansvar. När ni väl upptäckte att denna text var dåligt uttänkt och dåligt sammanställd – som ni, Charlie McCreevy, påpekade – var det ert ansvar att dra tillbaka den och föreslå en annan text som stod mer i samklang med europeiska sociala principer och som kunde förväntas återupprätta folks förtroende.

Detta är anledningen till att de franska ledamöterna av socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet kommer att rösta för en ändring, för att avvisa texten. Herr Barroso, ni uppgav att kommissionen var villig att inkludera de ändringsförslag som skulle hjälpa oss att göra framsteg med den inre marknaden för tjänster, men ni uppgav inte vad ni skulle göra med de ändringsförslag som syftar till att värna om sociala rättigheter, miljönormer och konsumentskydd. Inte heller uppgav ni vad ni hade i åtanke för ändringsförslagen som skulle undanta sociala tjänster och vissa tjänster av allmänt ekonomiskt intresse från direktivets räckvidd. Tvärtom uppgav Charlie McCreevy i eftermiddags att han ville behålla vissa tjänster av allmänt ekonomiskt intresse inom direktivets räckvidd. Därför ger ni intrycket av att inte lyssna på parlamentet eller att bara lyssna på det när det visar sig vara för liberalisering.

Herr talman, herr Barroso! Jag ska avsluta genom att säga att denna eftermiddags demonstration bekräftar förväntningen om ett EU som värnar mer om det sociala området än vad kommissionen gör. Vår röst för kompromissen kommer att förutsätta att alla offentliga tjänster undantas från direktivets räckvidd, att ursprungslandsprincipen tas bort och att man fastställer klara rättsregler när det gäller tillämplig lagstiftning. Den kompromiss som nu föreslås innehåller tråkigt nog inte dessa ändringar, och vi har därför lagt fram ändringsförslag enligt dessa linjer.

  Ona Juknevičienė (ALDE). – (LT) Jag är skuggföredragande för betänkandet av Anne Van Lancker från utskottet för sysselsättning och sociala frågor. Jag kommer att tala om regleringen av rörligheten för arbetstagare i direktivet.

Herr talman! Jag reste utomlands för första gången 1990, när Litauen förklarade sig självständigt. Dessförinnan ville kommunisterna inte låta mig resa, eftersom min far var motståndare till deras regim.

Litauen har nu gjort sig av med kommunister, och vi är medlemmar i EU.

Vi gick med i gemenskapen med en vilja att vara till nytta. Vi trodde att vi skulle vara jämställda partner och medborgare i unionen. Tyvärr är detta inte fallet. De flesta av dem som varit med länge i EU är mer rädda för oss än för fågelinfluensan. År 2006 har utsetts till Europeiska året för arbetstagares rörlighet inom gemenskapen, men EU:s medlemmar vill inte alls öppna dörrarna. I direktivet föreslås nya restriktioner.

Kommissionens siffror visar att länder som har liberaliserat sina arbetsmarknader har en klar fördel. Samtidigt hotar politiker folk med en invasion från öst och bortser från fakta. Varför tolereras illegala invandrare från före detta Jugoslavien i Österrike, marockaner i Frankrike och turkar i Tyskland? Men slovaker, polacker och litauer som finns där ser man som ett stort hot.

De gamla medlemmarna i gemenskapen har länge dragit nytta av de nya ländernas marknader. Vi anser att det är helt i sin ordning, för vi tror på ömsesidigt utbyte. Våra företag söker också efter nya marknader och är redo att konkurrera på ett ärligt sätt. De vet att konkurrens är lika med framsteg och tillväxt. De vet också att bara ett integrerat och enat EU kan stå emot de utmaningar som globaliseringen skapar. Men är vi medvetna om detta?

Tråkigt nog för litauerna innebär det föreslagna direktivet att inte mycket har förändrats sedan järnridåns dagar.

Herr talman! Det är möjligt att EU förblir splittrat om dess folk spelas ut mot varandra. Ett enat EU är ett EU där alla medborgare har lika rättigheter. Framför allt rörelsefrihet och frihet att tillhandahålla tjänster.

  Jean-Luc Bennahmias (Verts/ALE). – (FR) Herr talman, herr Barroso, mina damer och herrar! För gruppen De gröna/Europeiska fria alliansens räkning efterfrågar jag att vi under torsdagens omröstning planerar in ett avbrott i sammanträdet precis före den slutliga omröstningen.

Parlamentet och kommissionen borde resa en staty av Frits Bolkestein, dem mest berömde europén under 2005 och 2006, så att alla kommer ihåg att vi inte längre vill ha ett förslag av den här sorten, baserat på ett initiativ från Europeiska kommissionen.

Det måste medges att vi i dag har gått vidare från det stadium där vi befann oss med det ursprungliga Bolkesteindirektivet. Våra parlamentsutskott har arbetat, och de har arbetat hårt. Men är detta en tillräckligt god anledning att acceptera den här kompromissen? Jag – eller rättare sagt vi – tror faktiskt inte det. Det finns fortfarande för många gråzoner i den här texten, inte minst när det gäller möjligheterna att övervaka arbetsrätten, miljölagstiftningen och konsumentskyddet. Vi kan inte acceptera att tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, sociala tjänster eller subventionerade bostäder påverkas av detta direktiv.

Om målet är att återställa förtroendet bland alla våra medborgare, vilka mer och mer tvivlar på den roll som europeisk integration spelar i att förbättra deras dagliga liv, då måste vi snabbt växla till en verklig form av social harmonisering uppåt, inte minst genom att prioritera att utarbeta ett direktiv som definierar begreppen för den offentliga förvaltningen inom EU.

  Jonas Sjöstedt (GUE/NGL). – Herr talman! Förslaget till tjänstedirektiv är reaktionärt. Det hotar löntagarnas rättigheter, och det riskerar att leda till social dumpning. Vi vill därför att förslaget avvisas helt. Om det inte sker, kommer vi att rösta för varje förslag som begränsar direktivets skadeverkningar, till exempel förslag som tar bort ursprungslandsprincipen och förslag som undantar sektorer från direktivet.

Förslaget till kompromiss mellan grupperna PSE och PPE-DE avlägsnar viktiga nackdelar ur förslaget, men stora oklarheter kvarstår som lär komma att avgöras i EG-domstolen. Där vill vi inte att löntagarnas rättigheter skall avgöras. Vi kan inte acceptera att löntagarnas rättigheter och lagstiftning som skall skydda våra medborgare offras på den fria marknadens altare.

  Jens-Peter Bonde (IND/DEM). – (DA) Herr talman! Jag skulle vilja tacka de många demonstranterna som i dag på ett värdigt sätt visade sitt motstånd mot Bolkesteindirektivet. I likhet med demonstranterna vill Junirörelsen förkasta Bolkesteindirektivet. Kompromissen mellan socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater förändrar inte problemets kärna. Ursprungslandsprincipen tas bort men ersätts inte av en klar värdlandsprincip. Direktivet om utstationering av arbetstagare kommer även i fortsättningen att ge låglöneländer rätten att underminera våra egna löner och den danska modellen med kollektiva förhandlingar. Känsliga områden undantas från direktivet så att det överlåts åt domare att liberalisera offentliga tjänster och underställa dem marknaden. Detta har redan skett inom områdena utbildning, hälso- och sjukvård och sociala frågor.

EG-domstolen inbjuds direkt att lagstifta genom ändringsförslag 5, som bekräftar domstolens principer för icke-diskriminering, nödvändighet och proportionalitet. Dessa principer låter bra. Men de tre orden speglar det faktum att det är domarna i Luxemburg som kommer att besluta huruvida nationell lagstiftning kan betraktas som olaglig i de fall utländska företag under denna lagstiftning inte är likaberättigade att lämna anbud och tillhandahålla tjänster. Junirörelsen välkomnar polska rörmokare och alla andra utländska arbetare, men de bör erhålla icke-diskriminerande löner och inte dumpade löner. Vi vill se fri konkurrens, men den måste vara rättvis. Därför föreslår vi tjänster som regleras med den öppna samordningsmetoden så att våra demokratier inte förbyts i olagliga handelshinder av domarna i Luxemburg.

  Rolandas Pavilionis (UEN). – (LT) Alla håller med om att tjänstedirektivet skulle innebära att rörligheten för tjänster inom EU-området legaliseras. Och om det antogs utan betydande ändringar skulle det inte leda till diskriminering av de nya länderna. Jag menar då framför allt bevarandet av ursprungslandsprincipen. Å andra sidan, särskilt när man beaktar de faror som de flesta ändringar innebär, kunde detta direktiv komma att skilja sig mycket från det ursprungliga utkastet och bli ett oöverstigligt hinder för den vidare utvecklingen av EU.

Jag vill ta upp ytterligare en fråga som berör tjänsteområdet. Jag håller med om att utbildning, enligt både gemenskapsfördraget och direktivet, i realiteten framför allt är en fråga om nationellt ansvar. Och EU finansierar bara allmänna utbildningsprogram. Emellertid, om det finns en brist på nationellt ansvar och finansieringen av allmänna europeiska utbildningsprogram inte ökar, då hjälper tjänstedirektivet inte till att lösa de problem som kringgärdar utvidgningen av utbildning inom EU. Det bekräftar bara de nationella myndigheternas ansvar medan det åsidosätter utbildningstjänster, och därmed vidmakthåller det bara dessa problem. Detta bekräftas för övrigt av minskningen i finansiering av allmän utbildning och kulturprogram för 2007–2013, vilket var ämnet för en övertygande skrivelse från utskottet för kultur och utbildning till alla gruppledare i Europaparlamentet.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Herr talman! Det är en mycket märklig debatt som vi bevittnar i dag. När man lyssnar till de stora partiernas företrädare så kunde man tro att vi verkligen hade funnit en lösning – men vilken sorts lösning? Berget har nedkommit och frambringat en byråkratisk hybrid. Se bara på resultatet, de av er här som kallar er själva socialdemokrater. Exakt hur planerar ni att genomföra det ni tror er ha förhandlat fram? Och vi återfinner samma desperata situation på andra sidan. De som verkligen tror att de kan skapa en mer öppen marknad har också misslyckats. Vad gör man i en sådan situation i verkliga livet, där det inte finns plats för slösaktighet och ömsesidig beundran? Man går tillbaka till ruta ett. Man börjar om från början. Det är en tragedi för EU att ni inte har gjort detta. Det är en tragedi att ni inte har lyssnat på Heide Rühle. Det är de som faktiskt vill stå upp för idén om Europa som kommer att behöva ta konsekvenserna av alla de problem som nu har byggts in, och även av de klagomål som vi kommer att få höra.

  Ria Oomen-Ruijten (PPE-DE). – (NL) Herr talman! EU-medborgarnas välstånd och välfärd grundar sig på erkända friheter: den fria rörligheten för varor, personer, kapital och tjänster.

Medan främjandet av den fria rörligheten för tjänster passar in i ramen för Lissabonprocessen, eftersom den är nödvändig för att åstadkomma tillväxt och arbetstillfällen, visade sig förslaget som vi hade framför oss vara en snabb lösning. Det är en lösning som, fastän den kan ha förödande konsekvenser, också kan ha positiva effekter. Den visade sig vara till nytta för de nya medlemsstaterna, men jag varnar er att den sociala oro den kan skapa kan innebära att vi kommer att gå ur askan i elden. Direktivet skulle inte bara leda till social oro, det skulle också omintetgöra det goda som åstadkommits.

Det finns en rad andra problem. Utstationeringen av arbetstagare är ett problem som jag skulle vilja nämna. Vad avser kommissionen nu att göra i praktiken? Eftersom jag själv kommer från en gränsregion är jag medveten om att vi måste förhindra att administrativa hinder hämmar utstationeringen av arbetstagare, eller hindrar den helt och hållet. Vi måste lossa på alla spärrar, inte minst för att åter få i gång rådets arbete med de tidsbegränsade anställningarna. När allt väl rullar på inom sektorn tidsbegränsade anställningar kommer åtminstone jag att vara positiv till att föra in denna sektor inom ramarna för tjänstedirektivet, men än så länge har man inte kommit så långt. Det som nu är viktigt är att detta direktiv om tidsbegränsade anställningar kommer in på rätt spår.

Allt hänger på de övervakningsförfaranden som kommer att införas: att övervaka utstationeringen av arbetstagare, att övervaka enmansföretagare ... När det gäller det förra så undersöker vi inte bara den sociala tryggheten och skatterna. Vi skulle också kunna avtala om att minimilöner ska specificeras på de blanketter som används.

Detta är vad som gör processen med tjänstedirektivet så effektiv. Jag är nöjd med de kompromisser som har nåtts.

  Poul Nyrup Rasmussen (PSE). – (DA) Herr talman! Den kompromiss som vi har framför oss och som vi kommer att rösta om på torsdag är ett tjänstedirektiv som väsentligt skiljer sig från Bolkesteindirektivet. Därför kan jag säga till Jens-Peter Bonde att de tusentals fackföreningsmedlemmar som i dag demonstrerade utanför parlamentet stöder kompromissen som vi har kommit fram till här i parlamentet. Jens-Peter Bonde behöver bara läsa pressmeddelandet skrivet av John Monks, generalsekreterare för Europeiska fackliga samorganisationen, för att veta att detta stämmer. Jag måste också säga att jag inte hyser något tvivel om varför de stöder det. Jag har själv varit med om att styra utvecklingen i den riktningen. Avtal och arbetsrätt kommer att beslutas av enskilda länder och enskilda fackföreningsrörelser. Detta arrangemang kommer att ge fler arbetstillfällen. Den offentliga sektorn kommer att vara tryggad, och vi kommer att ha undvikit en splittring mellan de nya och de gamla medlemsstaterna.

På torsdag kommer vi att rösta om ett balanserat öppnande av den inre marknaden. Jag har länge sagt att EU inte får utvecklas till ett slags konkurrens mellan stater. Det är något vi har undvikit genom den kompromiss som vi nu har framför oss. Vi ska nu få konkurrens på rättvisa och genomskinliga villkor, och vi ska erhålla skydd för de intressen som tjänar allmänheten och den enskilde medborgaren inom den offentliga sektorn, som den uppträder i våra olika samhällen. Jag anser att vad vi har här är en viktig kompromiss, och jag anser också att den representerar en viktig utvecklingstrend som vi måste bygga vidare på, oavsett om vi talar om direktivet om arbetstiden eller de många andra frågor vi behöver ge oss i kast med. Också i min ställning som ordförande för Europeiska Socialdemokraters Parti kan jag därför rekommendera den kompromiss vi har framför oss. Den kommer definitivt att föra oss i rätt riktning.

  Cecilia Malmström (ALDE). – Herr talman! I snart två år har vi diskuterat detta tjänstedirektiv runtom i Europa. Det är ju utmärkt att det äntligen finns något som människor engagerar sig i bland det som vi sysslar med i denna församling. Ibland uppstår många missförstånd, och ibland utnyttjas dessa missförstånd på ett sätt som är ganska osmakligt.

Tjänstedirektivet syftar till att undanröja alla de tusentals byråkratiska hinder som krånglar till det för Europas företagare, inte minst för de små företagen. Vi får inte glömma bort att det är företagen som skapar arbetstillfällen. Utan företag finns det inga löntagare överhuvudtaget. Tjänstesektorn är en växande del av våra ekonomier. Där finns det stora möjligheter till jobb och tillväxt. Vi måste öppna och reformera de europeiska ekonomierna, vilket är ganska bråttom. Ursprungslandsprincipen är listig på det sättet att den skapar en verklig inre marknad utan diskriminering. Detta är ett stort framsteg för medborgarna och för företagen. Principen förtydligades och specificerades i IMCO:s kompromiss, där det slås fast att det är värdlandets regler för arbetsrätt, folkhälsa och säkerhet som gäller.

Den kompromiss som nu cirkulerar bland de stora grupperna har fört in ett väldigt luddigt begrepp, nämligen socialpolitik. Detta är djupt olyckligt, eftersom det öppnar för protektionism och väldigt många olika juridiska tolkningar. Man hör ju hur representanter från de olika grupperna redan tolkar detta. Nu verkar det emellertid som om den kompromissen är på väg att dö, vilket vi väl i så fall får välkomna.

Tjänstedirektivet handlar om hur Europa skall klara sig i en globaliserad värld. Det handlar om tillväxt, ekonomi, sysselsättning och valfrihet. Sedan Romfördraget har vi haft som mål att etablera en fri rörlighet också för tjänster – och nu är det dags.

  Carl Schlyter (Verts/ALE). – Herr talman! Parlamentet kapitulerar idag och frånsäger sig sin politiska roll. Kompromissen innebär att begreppet ursprungslandsprincipen tas bort och ersätts med ett politiskt vakuum. Detta vakuum kommer sedan att fyllas av domstolen som i sin tur kommer att återinföra ursprungslandsprincipen, eftersom den konsekvent sätter hänsynen till den inre marknaden före allt annat. Domstolen kan inte avsättas och inte heller utkrävas ansvar. Är det demokrati?

Endast stora bolag med arméer av jurister kommer att kunna hävda sina intressen med tjänstedirektivet. Den enda arbetslöshet som direktivet kommer att avhjälpa är juristernas. Förlorarna blir kommunerna, de offentliganställda, konsumenterna och småföretagen. Låt oss rösta ner detta direktiv! Istället för att tvinga fram en liberalisering av allt bör vi respektera demokratiskt fattade beslut om att bevara sektorer från kortsiktigt marknadstänkande. EU kan inte leva av ekonomisk effektivitet allena. Vi behöver också demokratisk effektivitet, där medborgarna inte ständigt blir överkörda av dåliga direktiv.

  Georgios Toussas (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Direktivet om fritt tillhandahållande av tjänster och etableringsfrihet utgör en del av EU:s mer allmänna antigräsrotspolitik. Det bygger på Maastrichtfördraget och på den fastställda målsättningen i Lissabonstrategin att skapa en inre marknad, med det primära målet att stärka konkurrensen, maximera monopolens lönsamhet, att privatisera offentliga och allmännyttiga tjänster, och slå mot arbetarklassens grundläggande anställningsrättigheter och sociala rättigheter.

Löftena om att hålla fast vid principen om monopolens ohämmade frihet repeterades i dag på ett arrogant sätt av Europeiska kommissionens ordförande José Manuel Barroso.

Den politiska överenskommelsen mellan gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, med paketet med ändringsförslag, förändrar inte direktivets reaktionära karaktär, vars grundläggande princip är ursprungslandsprincipen. Med andra ord, ingen redovisningsskyldighet för kapital och undergången för tusentals små och medelstora företag och egenföretagare. Rekommendationerna om en föregiven respekt för arbetstagarnas rättigheter utgör ett försök att sockra det beska pillret och släppa luften ur arbetstagarnas reaktioner.

Argumentet att liberalisering kommer att innebära billigare tjänster för medborgarna håller inte. Med direktivet kommer nämligen tjänster att koncentreras i färre händer, och monopolen kommer att bestämma kvalitet och priser i samklang med ökade vinster. Detta är anledningen till att vi ska rösta emot direktivet. Ni sår vindar, och ni kan vara säkra på att få skörda orkaner.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Hélène Goudin (IND/DEM). – Herr talman! Svenska Junilistan värnar om en väl fungerande inre marknad och har därför en positiv inställning till tjänstedirektivet. Samtidigt värderar vi det nationella självbestämmandet. Det måste finnas goda skäl för att medlemsländerna skall överlåta makt och befogenheter till EU. Om vi accepterar ursprungslandsprincipen, ger vi upp nationell suveränitet. Vi anser att vinsterna med denna princip är alltför begränsade för vi skall vara beredda att göra detta. Denna princip berör främst tjänster såsom byggande, städning och konsulttjänster. Detta är viktiga sektorer, men de har inte ett avgörande inflytande på Sveriges välstånd och BNP.

Vidare är det positivt att nationella tjänstemonopol inte kommer att ingå i direktivet. Om dessa skall omorganiseras, måste det ske i demokratisk anda, dvs. genom en bred debatt i de länder som anser att en sådan förändring är önskvärd. Vi kommer att stödja kompromissen.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). – (PL) Herr talman! Den gemensamma europeiska marknaden var tänkt att grundas på tre friheter. Jag syftar på den fria rörligheten för varor och tjänster, den fria rörligheten för kapital och den fria rörligheten för personer.

Under de senaste årtiondena gjorde genomförandet av den första av dessa friheter det möjligt för de gamla medlemsstaterna att uppnå överskott på tiotals miljarder euro i sin handelsbalans med länder såsom Polen. Detta hjälpte till att säkra hundratusentals jobb i de gamla medlemsstaterna.

Den andra friheten tillät företagare från de gamla medlemsstaterna att medverka vid privatiseringen av polska statliga tillgångar till exceptionellt fördelaktiga villkor, speciellt företagare inom bageri- och försäkringsbranschen.

Olyckligtvis, när det gäller fri rörlighet för personer, just den frihet som skulle vara till störst nytta för de nya medlemsstaterna, möter vi betydande begränsningar.

Det så kallade tjänstedirektivet skulle kunna ha hjälpt till att förbättra detta. Beklagligt nog är det aktuella utkastet som finns i Evelyne Gebhardts betänkande långt ifrån de versioner som lagts fram av Europeiska kommissionen och har mycket lite att göra med idén om fri rörlighet för tjänster. Detta är särskilt förvånande eftersom tjänster står för nästan 70 procent av EU:s BNP, och den fria rörligheten för tjänster otvivelaktigt skulle öka takten på BNP-tillväxten såväl i de gamla medlemsstaterna som i de nya.

  Roselyne Bachelot-Narquin (PPE-DE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Låt oss föreställa oss fortsättningen på vårt arbete. Det är dags att vi påminner oss själva om att vi här befinner oss i ett medbeslutandeförfarande. Vår kollega Malcolm Harbour kunde på ett skickligt sätt överge idén om en seger för parlamentet, vilket var det sannolika resultatet, men ett resultat som ledde rakt mot den långdragna våndan i att utarbeta en text om tjänster som skulle vara av avgörande betydelse. Hans rundtur i de europeiska huvudstäderna bekräftade för honom vad vi redan känner till. Den kompromiss som har utarbetats tillsammans med Evelyne Gebhardt – som jag skulle vilja ge mitt erkännande – är den enda som är möjlig inom rådet och mellan parlamentet och rådet. Det finns ingen kvalificerad majoritet i rådet för den typ av inre marknad som vissa önskar sig. Att envisas med att vilja ha denna typ av marknad skulle vara en pyrrhusseger.

Vad som vidare är särskilt uppenbart är att meningsskiljaktigheten mellan oss har blivit en skiljaktighet mellan öst och väst. På grundval av denna observation är det logiken i utvidgningen som i dag ifrågasätts. Låt oss inte glömma att misslyckandet med tjänstedirektivet skulle läggas till en lista som inkluderar konstitutionens sammanbrott, bekymren om budgetplanen och tvivlen om Lissabonmålen.

Vi måste nu delta i en försoningsstrategi för att hålla gemenskapens ambition vid liv. Jag identifierade ett verkligt problem när det gäller diskriminering, ett problem som de nya medlemsstaterna upplevde när de mötte begränsningarna i den fria rörligheten för arbetstagare. För att vara hjälpsam vill jag säga till dessa länder att det inte är genom att avvisa kompromissen och sålunda, på längre sikt, tjänstedirektivet eller genom att ifrågasätta direktivet om utstationering av arbetstagare som de kommer att övervinna denna diskriminering – snarare motsatsen. Det är dessa tankegångar som ligger bakom det arbete som vi i utskottet för sysselsättning och sociala frågor utförde under Anne Van Lanckers beskydd och som innebar att vi tog bort artiklarna 24 och 25 från den ursprungliga texten.

Från och med nu måste vi på allvar kräva att moratoriet överges och att alla begränsningar av den fria rörligheten för arbetstagare från de nya medlemsstaterna upphävs. Det skulle också vara värdefullt att knyta samman dessa frågor under rådets debatt om tjänstedirektivet. Emellertid har en läsning av texten också visat de många bristerna i gemenskapens uppsättning rättsliga åtgärder. Några ledamöter har gett uttryck för berättigade farhågor, och dessa måste bemötas. Låt oss betrakta de obestridliga framsteg som denna text innebär. Vårt jobb som lagstiftare har bara börjat.

  Edit Herczog (PSE). – (HU) Samma år som jag föddes yttrade president John F. Kennedy orden ”Ich bin ein Berliner”. Då förstod alla vad han menade och höll med honom om att uppdelningen mellan öst och väst var en historisk förbrytelse. Om jag skulle säga ”Ich bin ein Polish plumber” i dag undrar jag om alla här skulle förstå att kärnfrågan fortfarande är Europas enighet och om alla skulle instämma.

Tjänstedirektivet handlar om mer än intressen; det handlar om värden. Det handlar om de fyra grundläggande friheter som fastställs i Romfördraget och om lika möjligheter. I 2000-talets EU är det oacceptabelt att diskriminera en tjänsteleverantör på grund av ursprung, nationalitet eller modersmål.

Ett viktigt mål är att minska antalet personer som tvingas in i den svarta eller gråa ekonomin och att minska deras utsatthet. Vi vill ha ett bättre EU! Vi vill ha ett EU med rättssäkerhet för medlemsstaternas tjänsteleverantörer. Vi vill ha ett bättre EU, där tjänsteleverantörer kan skapa europeiska arbetstillfällen och tillgodose konsumenternas behov inom lagens råmärken. Vi måste skapa en säker, stabil och tydlig rättslig grund. Detta är särskilt viktigt för de små och medelstora företagen. De socialdemokratiska ledamöterna från de nya medlemsstaterna har alltid strävat efter att stödja detta gemensamma EU-intresse. Vi har varit konstruktiva, och vi har godtagit att arbetslagstiftningen helt har lyfts bort från direktivet. Vi accepterade att vi måste reglera friheten att tillhandahålla tjänster, i stället för att reglera ursprungsland. Vi accepterade att direktivet inte kan strida mot andra redan befintliga rättsnormer i EU och att det inte kan gå före fördraget. Vi kan inte luckra upp de säkra, stabila och tydliga ramar som håller på att inrättas. Vi kan inte godta några odefinierade undantag, eftersom detta skulle skapa utrymme för godtyckliga beslut i medlemsstaterna.

Vi stöder inte att offentliga ekonomiska tjänster lyfts bort helt, men vi är beredda att pröva undantag för vissa sektorer från fall till fall. Vi erkänner och välkomnar verkligen det skydd som europeiska konsumenter alltid har rätt till överallt, men vi accepterar inte att konsumentskyddet innebär att friheten att tillhandahålla tjänster inskränks. Sist men inte minst har inte EU råd att använda gemensamt producerad BNP för administrativ övervakning med tanke på den utmaning som den globala konkurrensen innebär.

  Karin Riis-Jørgensen (ALDE). – (DA) Herr talman! Detta är EU:s ödestimme. På torsdag har vi två valmöjligheter. Antingen kan vi ge tydligt uttryck för den sedan länge eftersträvade solidariteten med våra nya medlemsstater och visa att vi tar EU:s medborgare på allvar, liksom konsumenternas behov av fler och billigare alternativ och kravet på fler arbetstillfällen. Vi kan också bedra EU:s medborgare genom att anta ett tjänstedirektiv till vilket pris som helst, ett direktiv som innefattar den minsta gemensamma nämnaren, och genom att anta ett dokument som inte ändrar något av dagens protektionistiska förhållanden på tjänsteområdet – ett dokument som inte ens bevarar status quo, utan som till råga på allt är ett steg bakåt eftersom det skapar ännu fler hinder för våra företag.

Kommissionen har tyvärr redan gjort sitt val, herr McCreevy, och har inte gjort något för att nå en kompromiss mellan de två stora grupperna. Jag hade helt och hållet räknat med att kommissionen skulle gå i bräschen för en verklig inre marknad för tjänster, som givetvis är själva hörnstenen i kommissionens högt värderade Lissabonprocess. De stora gruppernas kompromiss kommer under inga omständigheter att minska klyftan mellan EU och medborgarna, vilket vi förstås eftersträvar under normala förhållanden. Endast en verklig inre marknad för tjänster kan generera de arbetstillfällen vi så väl behöver i EU. Allt annat är misslyckad marknadsföring.

Vi måste tydligt ta avstånd från den skrämselpropaganda, felaktiga information och manipulation som vissa personer – varav några befinner sig här i kammaren – har ägnat sig åt när det gäller frågor som social dumpning, massarbetslöshet och andra förfärligheter. Deras agerande är upprörande.

  Hélène Flautre (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Som många ledamöter har påpekat är Europeiska kommissionens ursprungliga förslag socialt riskabelt, dåligt utformat och rättsligt komplicerat. Det är med andra ord raka motsatsen till god lagstiftning, det vill säga lagstiftning som gynnar det europeiska projektet och EU-medborgarna.

Vi här i kammaren företräder medborgarna. Tiotusentals av dessa medborgare fanns ute på Strasbourgs gator i eftermiddags. Jag menar att den demonstrationen var ett hälsosamt uttryck för demokrati, som skuggföredragandena och föredragandena deltog i för att förkasta direktivet i dess nuvarande form och föreslå vissa grundläggande ändringar av dess innehåll.

Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen vill givetvis ha en inre marknad för tjänster, men är helt och hållet emot att en sådan marknad skulle styras av konkurrensen mellan nationella lagar, vilket är vad principen om ursprungsland innebär och vilket faktiskt skulle minska harmoniseringen. Därför kommer vi att rösta för förslaget. Vi har dessutom lagt fram ett antal ändringsförslag som går emot principen om ursprungsland och som innebär att tjänster av allmänt ekonomiskt intresse undantas från direktivets räckvidd.

  Bairbre de Brún (GUE/NGL). – (Talaren talade iriska.)

(EN) Jag uppmanar er att förkasta tjänstedirektivet. Den aktuella tvisten med Irish Ferries illustrerar vad framtiden kan komma att medföra för arbetstagare och arbetstagares rättigheter i enlighet med tjänstedirektivet, och på liknande sätt har kommissionsledamot Charlie McCreevy i flera av sina offentliga kommentarer under den senaste tiden belyst riskerna för arbetstagarnas rättigheter och för kollektivavtalsförhandlingarna.

Genom direktivet kommersialiseras nära nog alla tjänster inom EU. Det kommer att leda till att miljontals kvalitativa offentliga tjänster går förlorade. Direktivet drabbar kvinnor på ett oproportionerligt sätt, på grund av att kvinnorna utgör en majoritet av såväl arbetstagarna inom tjänstesektorn som av användarna av dessa tjänster, och jag instämmer med de påpekanden som har gjorts denna kväll om beslut som hamnar i EG-domstolen. Tiotusentals människor marscherade i dag för att visa sitt motstånd mot detta, men vi vill uppmärksamma regeringarna på att kampen kommer att bli som mest intensiv på nationell nivå.

  Dariusz Maciej Grabowski (IND/DEM). – (PL) Herr talman! EU:s tillväxttakt har avtagit under många år, och nyligen sjönk den under 2 procent per år. Vi halkar efter omvärlden eftersom det är de som lyckas sänka sina kostnader och priser och skapa nya produkter som dominerar i den globala konkurrensen.

EU halkar efter på grund av sin dyra jordbrukssektor och den felaktiga, ekonomiskt kostsamma och ineffektiva politik som subventionerar denna sektor. EU har även en dyr industrisektor, som vacklar under orimliga sociala förmåner, den gemensamma tullpolitiken och dyra byråkratiska regleringar. Framför allt är tjänsterna dyra i EU. Tjänstesektorn genererar flest arbetstillfällen, men billigare tjänsteleverantörer nekas tillträde till marknaden.

Försöket att bromsa avregleringen av tjänster påminner om försöket att bromsa flödet av billiga konsumentvaror från Asien. Det är dyrt och ineffektivt. Det är dyrt eftersom det kräver ett omfattande administrativt system, och det är ineffektivt eftersom det bidrar till ökningen av olagliga tjänster, vilket är förödande för arbetstagarna. De som försvarar EU:s nuvarande bestämmelser om tjänster hävdar att de kämpar för sina medborgares arbeten och mot stigande arbetslöshet. Mitt motargument är följande: Se på Irland och Förenade kungariket. Båda dessa länder öppnade sina marknader. Steg sysselsättningsgraden eller sjönk den? Ökar arbetslösheten eller minskar den? Det finns bara en slutsats. Situationen på tjänstemarknaden har gynnat den ekonomiska utvecklingen.

Jag menar att billigare tjänster är nyckeln till snabbare utveckling i EU. Billigare tjänster skulle minska produktions- och konsumtionskostnaderna. Marknaden måste också utvidgas och ny teknik införas. Billiga tjänster är enda sättet att lösa, eller åtminstone minska, problemet med att finna resurser för …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Jacek Protasiewicz (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Frågan om de utmaningar som EU står inför i dagens globala konkurrens återkommer i nästan alla parlamentets debatter.

Vi vill att EU ska utvecklas på ett dynamiskt sätt och bli världens mest konkurrenskraftiga ekonomi på bara några år. Detta vill även EU:s medborgare, som litar på att de beslut som vi fattar här i kammaren bidrar till att föra unionen närmare detta mål. Vi kommer dock inte att kunna infria dessa förväntningar om vi inte kan repa det mod som krävs för att skapa en verklig inre marknad som tillåter alla företag i EU att växa, oavsett var deras säte ligger. Rätt förhållanden för utveckling kommer aldrig att skapas om vi tillåter protektionistiska åtgärder. Sådana åtgärder är också en form av diskriminering, inte bara mellan öst och väst, även om åtgärderna märks mest där. De drabbar också ofta de nya medlemsstaternas medborgare särskilt hårt.

EU:s ekonomi är i desperat behov av utveckling, och medlemsstaternas medborgare är i desperat behov av sysselsättning. Det förslag till direktiv som vi debatterar i dag och som utarbetades av den förra kommissionen var ett lämpligt och rationellt svar på dessa behov. Med tanke på att tjänster svarar för 70 procent av de genererade inkomsterna i EU och att de skapar sysselsättning för en majoritet av EU:s medborgare borde vi göra allt som står i vår makt för att se till att denna sektor kan utvecklas utan onödiga byråkratiska hinder. Tyvärr är det inom denna sektor som hindren för den fria rörligheten är störst. Detta strider mot det sunda förnuftet men också mot fördragens bestämmelser.

Förslaget till direktiv väckte starka känslor redan från början. Flera ändringsförslag har lagts fram, och ett kompromissförslag antogs nyligen i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. Det är verkligen en långtgående kompromiss, som ändrar textens innebörd på ett genomgripande sätt. Ytterligare ändringar av texten skulle dock innebära att vi ryggar tillbaka inför de utmaningar som EU står inför.

EU kommer inte att kunna konkurrera framgångsrikt på den globala marknaden om det lamslås av oro för den interna konkurrensen.

  Arlene McCarthy (PSE). – (EN) Herr talman! Min föregångare Phillip Whitehead, ledamot av Europaparlamentet, skulle ha varit stolt över att ha talat för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. Han skulle ha varit stolt över det arbete som har utförts av vår föredragande Evelyne Gebhardt och alla de övriga ledamöter som har arbetat hårt för att förbättra och förändra kommissionens förslag. Han skulle ha velat vara här för att bevittna hur parlamentet på ett moget och ansvarsfullt sätt skapar ett samförstånd på våra medborgares vägnar för att öppna marknaden för tjänster. Om vi lyckas med detta kan vi öppna marknaden, öka sysselsättningen och tillväxten i hela unionen och hjälpa EU att konkurrera globalt med Indiens och Kinas blomstrande tjänstemarknad.

Förslaget från Frits Bolkestein sprack på grund av att man inte erkände att om man vill att allmänheten ska stödja öppnandet av marknaden så måste man övertyga dem om fördelarna samt försäkra dem om att detta inte kommer att undergräva arbetstagarnas eller konsumenternas rättigheter. Om man vill uppmuntra medborgarna att stödja förändringar och reformer måste man förklara vad detta medför för dem och för deras egna framtidsutsikter. Det är parlamentet som talar för medborgaren och som tar upp frågor som berör alla våra medborgare såväl som företagen, konsumenterna, arbetstagarna och de arbetslösa.

Så låt oss göra det enkelt. Vi måste upphöra med denna löjliga och diskriminerande praxis som hindrar våra företag från att få in en fot på EU:s marknad. Varför ska ett företag vara tvunget att ansöka om att ansluta sig till en lokal handelskammare bara för att få veta att väntelistan är på fem år? Varför ska ett företag vara tvunget att inrätta fyra kontor och betala en insats på 500 000 euro? Den svarta ekonomin inom EU:s tjänstesektor blomstrar till följd av att dessa komplicerade och kostsamma hinder uppmuntrar företagen att syssla med olagligt arbete, som inte är deklarerat. Låt oss legalisera detta arbete med hjälp av dessa bestämmelser. Låt oss bli kvitt protektionismen, men skydda konsumenternas och arbetstagarnas rättigheter.

Jag tror att konsumenterna kan se fördelarna med alternativen och konkurrensen om de kan lita på att de kan få snabb hjälp i en lokal domstol om något skulle gå fel i stället för att tvingas jaga en dålig leverantör till Lissabon, Paris, Warszawa eller London för att få sina rättigheter erkända. Detta är vad vi försöker uppnå i dessa kompromisser.

De som arbetar inom tjänstesektorn behöver löften om att deras anställningsrättigheter är skyddade. Detta handlar inte om det gamla eller det nya EU. Det handlar inte om vänster eller höger. Medborgarna förväntar sig att vi gör rätt val: att vi gör oss av med den förödande protektionismen på den inre marknaden för tjänster och att vi skyddar arbetstagarnas och konsumenternas rättigheter. Jag anser att om vi lyckas med detta kommer det att innebära en seger för den parlamentariska demokratin och ett lyft för sysselsättningen och tillväxten för EU:s framtida generationer.

Slutligen vill jag be kommissionen att se till att garantera dessa gemensamma kontaktpunkter som är så nödvändiga för att tillhandahålla, övervaka och kontrollera det slags tjänster vi vill ha. Kommissionen bör undersöka om det går att införa en förtroendemärkning eller ett europeiskt kvalitetssäkringssystem. Detta skulle kunna ge konsumenten förtroendet och övertygelsen att använda dessa tjänster som har anpassats efter konsumenternas och arbetstagarnas rättigheter.

  Bronisław Geremek (ALDE). – (PL) Herr talman! Någon gång ibland är ett och annat av de dussintals beslut som Europaparlamentet fattar avgörande för EU:s framtid.

Så är det med tjänstedirektivet, som var avsett att underlätta genomförandet av principerna för EU:s fyra friheter. Syftet är att se till att det inte förekommer någon diskriminering när det gäller tillhandahållande av tjänster i hela EU. Ursprungsland ska sakna betydelse, och medborgarna i de gamla och nya medlemsstaterna ska behandlas enligt samma principer. Direktivets genomförande ska främja den ekonomiska tillväxten och göra den europeiska sociala modellen mer allmänt spridd. Att införa ekonomisk frihet stärker snarare än försvagar EU:s sociala dimension.

Kompromisslösningar är uppenbarligen en viktig aspekt av parlamentets arbete. Så även i detta fall, och vi bör sträva efter en kompromiss trots våra åsiktsskillnader. Det finns dock gränser bortom vilka tjänstedirektivet skulle bli meningslöst.

Jag anser att det är logiskt att inte låta merkantilismen råda inom de områden där marknadens mekanismer inte fungerar. Jag anser också att påståendet att direktivet inte påverkar arbetslagstiftningen är riktigt. Däremot ser jag inget skäl för undantag från direktivets räckvidd när dessa är omotiverade och saknar tydlig rättslig grund. Jag anser att tydlig lagstiftning är avgörande i frågor som är så strategiskt viktiga. Det krävs ett logiskt beslut som ger avtryck i framtiden. Fantasifoster som Frankensteins monster och den polske rörmokaren bör suddas bort från det europeiska medvetandet och ersättas av förtroende, frihet och solidaritet.

(Applåder)

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster kräver att Frits Bolkesteins förslag till direktiv dras tillbaka, och vi vill under alla omständigheter få bort principen om ursprungsland, som finns kvar under den nya beteckningen principen om fritt tillhandahållande av tjänster. Denna medvetet otydliga nya ordalydelse ger en grogrund för det slags negativa tolkningar av EG-domstolen som kommissionsledamot Charlie McCreevy nämnde.

Vi kräver också att tjänster av allmänt ekonomiskt intresse uttryckligen undantas från direktivets räckvidd. Vi kräver enhetliga EU-specifikationer och förebyggande av social dumpning och orättvis konkurrens från företag som omfattas av en flexibel social och miljömässig lagstiftning. Den bräckliga kompromiss som nåtts mellan de konservativa och socialdemokraterna, efter påtryckningar och demonstrationer från fackföreningarna, dämpar förslagets nyliberala filosofi och negativa kraft, men bara i viss mån.

Den europeiska vänstern avvisar Frits Bolkesteins kamouflerade direktiv och kräver ändringsförslag som begränsar dess negativa följder.

  Mirosław Mariusz Piotrowski (IND/DEM). – (PL) Herr talman! De västeuropeiska ländernas rädsla för fenomenet ”den polske rörmokaren” har tagit sig uttryck i upprepade försök att försvaga förslaget till direktiv om tjänster på den inre marknaden. De många kompromissändringsförslag som man enats om främst i de större politiska grupperna visar att en del av de femton gamla medlemsstaterna inte vill följa principen om fri rörlighet för varor inom EU i enlighet med fördraget. Om man tar Förenade kungariket och Irland som exempel märker man dock att den inhemska ekonomin kan gynnas av att arbetsmarknaden öppnas för Polen och de andra nya medlemsstaterna.

Därför kan slutsatsen dras att det starka motståndet mot att anta direktivet i dess ursprungliga form bottnar i en irrationell oro orsakad av främlingsfientlighet.

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Nästa år inträffar 50-årsdagen av Romfördraget, då Europeiska ekonomiska gemenskapen krävde ett upphävande av hindren för den fria rörligheten för personer, varor, tjänster och kapital som huvudsakligt mål på vägen mot en gemensam eller inre marknad.

När det gäller tjänster däremot har vi haft mer än 50 år av protektionism och konkurrensbegränsande metoder i medlemsstaterna, allt från komplicerade byråkratiska hinder och förseningar till ekonomiska böter och otydliga kvalifikationskrav. I Österrike kan utländska skidinstruktörer endast tillhandahålla tjänster under högst två veckors tid. I Belgien och Frankrike kan brådskande reparationer tidigast utföras åtta dagar efter anmälan, vilket i sig är en motsägelse. För att ge tillfällig anställning åt piloter och flygplansingenjörer inom italienska flygbolag krävs en deposition på 400 000 euro och inrättandet av fyra kontor. Och vart och ett av dessa hinder motiveras alltid genom att man åberopar det skenbart riktiga men känsloladdade argumentet att hindra ett så kallat ”race to the bottom”, dvs. att länder börjar tävla om vem som ställer lägst krav. Protektionistiska medlemsstater uppträder som arbetstagarnas försvarare mot social dumpning. I praktiken uppmuntrar de en otyglad svart ekonomi.

I själva verket har de länder som har utnyttjat det utvidgade EU:s marknad vuxit sig allt starkare. Sedan 1993 har den fria rörligheten för varor, kapital och personer gett enorma ekonomiska och sociala vinster. Närmare 70 procent av den arbetsföra befolkningen i EU är sysselsatt inom tjänstesektorn, vilket motsvarar 55 procent av EU:s BNP, men för närvarande utgör tjänster endast 20 procent av handeln mellan medlemsstaterna. Denna ofullbordade marknad har omsatt närmare 1 000 miljarder euro och skapat 2,5 miljoner nya arbetstillfällen i EU. Tjänstedirektivet skulle kunna ge ytterligare 600 000 nya arbetstillfällen.

Det finns ett begränsat antal tjänster – särskilt hälso- och sjukvårdstjänster – som bör omfattas av sektorsspecifika bestämmelser. Jag välkomnar åtagandet från kommissionsledamot Charlie McCreevy om att föreslå ett separat direktiv om patienters rörlighet och hela frågan om ett gränsöverskridande tillhandahållande av vårdtjänster. Jag stöder emellertid de återstående bestämmelserna i det som redan är ett urvattnat direktiv. Det är framför allt viktigt att personaluthyrningsföretagen finns med inom direktivets räckvidd, med tanke på hur mycket dessa företag anlitas på den moderna och flexibla arbetsmarknaden. Men varför omfattas inte arbetstagare inom transportsektorn och barnomsorgen?

Jag stöder helhjärtat bestämmelserna i artikel 16 …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Jan Andersson (PSE). – Herr talman! Just nu är allas uppmärksamhet riktad mot Europaparlamentet. Vi har alla möjligheter att sätta den politiska dagordningen. Vi skall utnyttja den möjligheten och sätta ner foten i detta oerhört viktiga direktiv. Det här är inte Bolkestein-direktivet utan en kompromiss som håller på att växa fram vilket är någonting helt annat.

Jag skall ge några exempel från sysselsättningsutskottets område. Arbetsrätten, kollektivavtalen och rätten att vidta stridsåtgärder berörs inte av direktivet. I fortsättningen skall det bli möjligt för medlemsländerna att kräva att tjänsteföretag har en representant som kan träffa kollektivavtal, vara ansvarig vid arbetsmiljöinspektioner osv. Allmännyttiga tjänster som hälso- och sjukvård, sociala tjänster och utbildningstjänster är undantagna från direktivet. Bemanningsföretagen berörs heller inte i avvaktan på ett särskilt direktiv om just bemanningsföretag.

När det gäller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse är det upp till medlemsländerna om de vill öppna dem för konkurrens, men om så sker ska det också gälla för hela den inre marknaden. Det här är en bra kompromiss som förenar den inre marknadens förtjänster med trygghet på arbetsmarknaden och dessutom skyddar de offentliga tjänster som medborgarna i våra medlemsländer och regioner har tillgång till idag. En del anser att detta är en oklar kompromiss. Men hur är det då idag? Vad händer om vi avvisar direktivet? Hur många fall ligger inte och väntar på beslut i domstolen istället för att avgöras genom ett direktiv där vi fastställer spelreglerna? Jag hävdar att detta direktiv leder framåt! Det är tydligare än de regelverk som vi har idag, och därför bör vi rösta ja.

  Luigi Cocilovo (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag tror att vi alla är absolut övertygade om behovet av att fullborda den inre marknaden för tjänster genom att undanröja hinder, inskränkande förfaranden och protektionism, som är ett verkligt och utbrett problem.

De ursprungliga förslagen i Bolkesteindirektivet var dock motsägelsefulla och i många avseenden otydliga och felaktiga. Deras grundläggande fel var att de gav upphov till motstridiga och negativa uppfattningar. Å ena sidan gavs intrycket att återupprättandet av rättvis konkurrens i själva verket hade reducerats till en blankofullmakt för social och demokratisk dumpning. Å andra sidan ledde det fullkomligt förståeliga motståndet mot sådana otydligheter till att många länder, framför allt de nya medlemsstaterna, upplevde att syftet var att utöka eller bevara protektionistiska hinder och inskränkningar för den fria rörligheten för tjänster.

Med tanke på de kompromisstexter som har lagts fram anser jag att dessa motsägelser och felaktigheter nu i allt väsentligt kan åtgärdas. En kritisk anmärkning som kan vara berättigad rör vissa uteslutningar och undantag för specifika sektorer, som kommer att få verkligt negativa effekter på möjligheterna till konkurrenskraftig tillväxt inom EU:s produktiva, ekonomiska och sociala system. Dessa sektorer är bl.a. yrkesverksamhet, bankverksamhet, finans- och försäkringstjänster samt energiförsörjning.

Många hävdar att detta mycket omfattande direktiv sannolikt kommer att få mycket begränsad effekt. Detta skulle jag vilja bemöta genom att påpeka att det är bättre att ta den risken än att utforma ett direktiv som rubbar den europeiska sociala modellens balans.

  Vladimír Železný (IND/DEM). – (CS) En kommersiell tv-station i EU rapporterade i dag att EU:s arbetstagare protesterar mot tjänstedirektivet. Vad som inte framgick av inslaget var att det enbart är arbetstagare från de gamla medlemsstaterna som protesterar. Arbetstagarna i de nya medlemsstaterna, EU:s andraklassmedborgare, välkomnar direktivet. Varken tjecker eller andra nationaliteter från de nya medlemsstaterna kan arbeta fritt i Tyskland eller på andra platser. Vad som verkligen är skrattretande är att vi äter subventionerade livsmedel från väst och att vi köper varor från väst som passerar våra gränser fritt och utan importavgifter. Kärnpunkten är artikel 16, där det tydligt erkänns att leverantörer kan komma att omfattas av sitt ursprungslands bestämmelser, enligt formuleringen av utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. Denna artikel har fallit offer för en kompromiss mellan gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet. Det rör sig dock mindre om en kompromiss än om en kastrering av hela direktivet. Att komma med undanflykter är dock inte ett bra sätt att genomföra lagstiftning som reglerar leverantörer, eftersom detta försätter leverantörerna i en osäker rättslig situation. Det kan innefatta enbart en icke-bindande förklaring, men det hänvisas mycket till allmänhetens intresse som grund för att begränsa tjänsteleverantörernas verksamhet. Detta skapar förvirring kring hela texten, eftersom det enligt punkt 1 är etableringslandets bestämmelser som ska tillämpas, medan punkt 3 kan tolkas som att det är ursprungslandets bestämmelser som ska gälla.

Om vi till och med ska skjuta upp konkurrensutsättningen av vår ekonomi internt inom EU, hur ska vi då kunna konkurrera med omvärlden? Om vi inte drar nytta av de nya medlemsstaterna och deras snabba utveckling för göra arbetsplatserna effektivare kommer vi att gå miste om en av de största fördelarna med EU-utvidgningen.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Vi står i begrepp att fatta ett långtgående beslut som påverkar utvecklingen för en av EU:s grundläggande friheter, som har varit en del av gemenskapslagstiftningen i över femtio år. Samtidigt som EU öppnar sig för tredjeländernas ekonomier inför EU-länderna interna hinder för ömsesidigt tillhandahållande av tjänster. Nu är det dags att antingen riva dessa artificiella murar eller också ge dem vår välsignelse, något som skulle välkomnas varmt av fackföreningarna. Utgången kommer att visa hur väl EU har klarat utvidgningen. Berlinmuren har fallit, de nya medlemsstaterna har öppnat sina marknader för varor och tjänster från hela EU och fortfarande finns det EU-medlemsstater som inte fullt ut har införlivat EU:s lagstiftning om fri rörlighet för tjänster. Dessa länder skyddar skenheligt sina marknader mot ömsesidig konkurrens, i strid med EU:s lagstiftning och domstolarnas beslut. Vi möts av Jacques Chiracs fåniga spöke i form av en polsk rörmokare, som svävar över Frankrike och andra länder. Nu är det dags att ta reda på vem som tar Lissabonstrategins och den flexibla marknadens tankar på allvar och vem som inte gör det.

Jag undrar vad motståndarsidan kommer att grunda sina argument på. Den har inte lagt fram några undersökningar för oss, utan har snarare utnyttjat föredraganden för att ge fackföreningarna en felaktig bild. Det stämmer helt enkelt inte att direktivet kommer att leda till en förändring av arbetslagstiftningen, och det kommer heller inte att påverka lagarna om arbetstagarnas program eller försvaga deras skydd. Tvärtom visar alla undersökningar att direktivet kommer att generera 600 000 nya arbetstillfällen, tillföra 37 miljarder euro till ekonomin och stoppa diskrimineringen. Den föreslagna urvattningen av direktivet och slopandet av principen om ursprungsland strider mot allas intressen, inte minst konsumenternas, och skulle också innebära ett ideologiskt slag mot tanken om avreglering och fortsatt harmonisering. Vår erfarenhet av rörlighet för varor har visat att ett sådant alternativ är ohållbart. Medlemsstaterna skulle aldrig gå med på det, och framför allt skulle ökad reglering i stället för förenkling och flexibilitet göra det svårare att nå målet med ett blomstrande EU som verkar inom ramen för den globala ekonomin. Direktivet är därför ett test av om vi gynnar kortsiktig nationell protektionism eller gemensam välfärd inom EU.

ORDFÖRANDESKAP: COCILOVO
Vice talman

  Barbara Weiler (PSE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Direktivet är långt ifrån i linje med principen om bättre lagstiftning, snarare tvärtom. Det är ni, herr kommissionsledamot, som måste ta ansvar för den irritation och till och med indignation som finns hos nästan alla grupper i det europeiska samhället, och att medlemsstater från öst och väst spelas ut emot varandra, som Zuzana Roithová sa nyss. Vi talar inte om att hissa upp vindbryggan. Den inre marknaden är inte ett mål i sig. Därför behövde vi de tre stora undantagen: direktivet om utstationering av arbetstagare, direktivet om arbetsvillkor för personal som hyrs ut av bemanningsföretag, som måste förbli ett undantag så länge rådet förhalar Europaparlamentets direktiv, och framför allt direktivet om erkännande av yrkeskvalifikationer, som Europaparlamentet har antagit.

En effektiv inre marknad utan hinder och utan diskriminering, men med rättvisa ramvillkor, gynnar EU – såväl näringsidkare, tjänsteleverantörer, konsumenter som arbetstagare. Detta kan vi dock inte åstadkomma genom direktivet. Jag vill särskilt tacka Europeiska fackliga samorganisationen, som tillsammans med oss har verkat för att främja skyddet, utan att gå i den nationella trångsynthetens fälla. Lösningen är inte att avvisa, utan att omforma.

  Sophia in 't Veld (ALDE). – (NL) Herr talman! Jag vill börja med att säga att detta inte handlar om öst kontra väst, eftersom jag kommer från Västeuropa och är helt för tjänstedirektivet. Vi bör inte glömma bort direktivets syfte, som är att undanröja onödiga hinder för de små och medelstora företagen så att dessa ges möjlighet att tillhandahålla sina tjänster i andra länder. Med ett sådant urvattnat direktiv som föreslagits av socialdemokraterna och vissa ledamöter från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater riskerar vi att marknaderna blir ännu mer kringgärdade. Även om vi bör värna om viktiga resultat på det sociala området bör vi inte förfalla till protektionism eller nationalism och framför allt inte till främlingsfientlighet.

I den globala ekonomin är det viktigt att stärka EU:s marknad, inte splittra och försvaga den. Tjänstemarknaden innebär fantastiska möjligheter för många samtidigt som innovativa arbetstillfällen av hög kvalitet kan skapas inom tjänstesektorn.

Denna debatt präglas starkt av hyckleri, eftersom de gamla medlemsstaterna i Västeuropa fruktar konkurrensen från Östeuropa samtidigt som de glömmer bort att västeuropeiska företag har verkat i Östeuropa de senaste femton åren, och tjänat bra på det.

Direktivet måste antas med största möjliga räckvidd, vilket innebär att de tjänster i allmänhetens intresse och tjänster av allmänt ekonomiskt intresse – begrepp som det kanske är på tiden att vi definierar – som för närvarande tillhandahålls helt enkelt bör omfattas av direktivets räckvidd, precis som hälsovård, bemanningsföretag och spelverksamhet. Principen om ursprungsland bör helt enkelt lämnas i fred, även om det bara handlar om att byta namn på den.

Jag kommer att rösta för direktivet enbart om det leder till ökad fri rörlighet för tjänster. En kompromiss som syftar till att kringgärda marknaderna ännu mer kommer inte att få min röst.

  Charlotte Cederschiöld (PPE-DE). – Herr talman, herr kommissionär! Detta är ett gigantiskt steg för EU och ett litet steg för frihandeln. Om det blir ett steg framåt, beror på omröstningen på torsdag. Undantagen är för många, och principen får inte bli för svag. Det är viktigt för små företag, och det är viktigt särskilt för små länder. Utan mervärde blir kompromissen värdelös. Kommissionen har därför ett särskilt ansvar i det fortsatta arbetet.

Protektionism inom EU som gömmer sig bakom socialpolitik eller konsumentskydd är orimlig. Låt mig ge två exempel. Om man skall bygga 25 identiska villor i Tyskland, måste man lämna in 25 ritningar för godkännande till myndigheterna och betala 25 gånger, trots att det är exakt samma villa som skall byggas. Är det vettigt? Nej, det är dyrt för konsumenten och orimligt! Om en svensk turistgrupp beger sig på en semesterresa till Grekland och har med sig en dykinstruktör, måste vederbörande tala grekiska. Han får annars inte arbeta med och tala till en svensk grupp i Grekland, trots att denna svenska grupp överhuvudtaget inte kan någon grekiska. Det är idiotiskt!

Vi behöver därför bättre regler för gränsöverskridande tjänstehandel. Vi kan förbättra den här kompromissen på torsdag genom att minska undantagen och även inkludera privat hälsovård. Driv alltså igenom det som det österrikiska ordförandeskapet säger sig eftersträva, nämligen ett ambitiöst tjänstedirektiv som bidrar till ökat välstånd för oss alla.

  Maria Matsouka (PSE). – (EL) Herr talman, mina damer och herrar! Debatten om tjänster på den inre marknaden kan leda till något gott om den inriktas på att harmonisera arbetsförfaranden, i syfte att förbättra dessa så mycket som möjligt och sammanjämka ekonomiska strukturer och tekniska möjligheter.

Just detta förslag till direktiv syftar dock till att med hänvisning till institutionella underskott och växande problem införa en strategi som är oförenlig med sociala intressen, i syfte att ytterligare stärka kapitalet och omintetgöra de resultat som arbetarklassen har nått.

EU:s socialdemokrater är involverade i en historisk strid. Alla försök att finna kompromisser om en bättre lagstiftningstext kommer att misslyckas, eftersom det med tanke på den senaste tidens omständigheter inte finns något skäl att anta att ett arbetstagar- eller utvecklingsvänligt regelverk som gör det möjligt att bevara EU:s sociala modell kommer att nås.

Principen om ursprungsland är den princip som kommer att följas i slutändan, eftersom den berörda artikeln, artikel 16, som utgör direktivets andemening och grundvapen, inte innebär någon radikal förändring av denna princip och eftersom tjänster av allmänt ekonomiskt intresse i själva verket inte undantas från direktivets räckvidd.

I ett skede då vi förutsätts vilja minska avståndet till medborgarna genom att försöka förenkla gemenskapslagstiftningen uppmanas vi att anta en text med markanta otydligheter och motsägelser, en text som i syfte att försöka göra alla nöjda inte skapar klarhet i viktiga frågor, som i slutändan ofrånkomligen kommer att behöva lösas av domstolarna.

Tiden är för knapp för en mer utförlig teknisk analys, men kärnpunkten är att den ekonomiska liberalism som präglar hela texten inte är en återvändsgränd.

  Diana Wallis (ALDE). – (EN) Herr talman! Så mycket har sagts i dag, men min förhoppning är att oavsett vilken kompromiss vi röstar igenom på torsdag så kommer den att innebära ett steg framåt. Jag hoppas att man i kompromissen kommer att framhäva och tillvarata den sedan länge grundläggande friheten enligt fördraget att tillhandahålla tjänster, och att vi till slut gör allvar av denna befintliga frihet på ett sätt som hittills inte har skett. Låt oss emellertid dra en viktig lärdom för framtiden av allt detta: en sådan betydelsefull fråga som denna förtjänar en grundlig och långvarig förberedelse, i synnerhet för EU:s allmänhet – de medborgare som vi ska företräda och som vi i stort antal tycks ha stött bort genom detta förslag.

Jämför detta med 1992: åren av förberedelse, den stora mängd separata lagstiftningsakter, den slutliga och allmänna ivern att få välkomna den fria marknaden för varor. Jämför detta med den nuvarande metoden: ett omfattande förslag till direktiv som bokstavligt talat dumpades ned på bordet i slutet av den förra mandatperioden. Så får det inte gå till. Jag hoppas verkligen att vi dragit lärdom för framtiden om hur vi ska kommunicera om EU.

  Małgorzata Handzlik (PPE-DE). – (PL) Herr talman! I dag debatterar vi en av de rättsakter som har störst betydelse för framtidens EU. Den kan mycket väl leda till en ny dimension för EU, men en dimension som är i linje med grundarnas ursprungliga vision. Den kritik som vissa motståndare till direktivet har framfört gäller bara i viss mån dess utformning. Den är i själva verket ett försök att stoppa den ekonomiska integrationen i EU, som bygger på fyra grundläggande friheter.

Vi kan inte acceptera hyckleriet och kraven på begränsningar av företagens frihet att tillhandahålla tjänster och på begränsningar av konsumenternas frihet att få tillgång till dessa tjänster, alltsammans under förevändning av att värna om det nationella oberoendet. Vi kan heller inte godta förslaget om att backa ytterligare ett steg från den nuvarande rättsliga situationen och domstolens rättspraxis under året genom att begränsa direktivets tillämpning och fortsätta att ge nationella myndigheter fria tyglar att införa nya hinder och behålla dem som redan finns.

Vi ser också med oro på att debatten i vissa medlemsstater främst har handlat om den polske rörmokaren och den lettiske eller portugisiske byggnadsarbetaren, när det allvarligaste problemet faktiskt är de verkligt diskriminerande administrativa hindren. Den inre marknaden lider fortfarande av uppdelningen mellan det gamla och det nya EU. Många medlemsstater inför diskriminerande förfaranden för tjänsteleverantörer från andra medlemsstater. Denna utveckling har blivit ännu tydligare efter EU:s utvidgning. Resultatet av de diskriminerande restriktioner som påverkar det gränsöverskridande flödet av tjänster är att de små och medelstora företagen går miste om möjligheter att utveckla och skapa arbetstillfällen.

EU behöver ett bra tjänstedirektiv med stor räckvidd, en stark artikel 16 och givetvis artiklarna 24 och 25. Ett sådant direktiv skulle bara leda till att administrativa hinder undanröjs och skulle inte påverka direktivet om utstationering av arbetstagare, tvärtemot vad alla förleds att tro. EU behöver ett tjänstedirektiv som garanterar att Lissabonstrategins bestämmelser inte bara förblir en pappersprodukt. En klar och tydlig text krävs för att vi ska kunna nå detta mål.

Tack vare parlamentets arbete har delar av texten som var oklara förbättrats, men vi får inte skapa nya problem när vi röstar om förslaget. Direktivets ursprungliga innebörd och syfte får inte offras för att nå kompromisser som ofta är mycket långtgående. Protektionism skapar inga arbetstillfällen. Protektionism är ett dåligt kortsiktigt instrument när det gäller att försvara arbetstagarnas rättigheter. Protektionism är ett uttryck för den bristande politiska förmåga att hantera den verkliga ekonomiska och politiska världens utmaningar som utmärker byråkratin i de enskilda länderna.

  Proinsias De Rossa (PSE). – (EN) Herr talman! Först och främst vill jag gratulera föredraganden Evelyne Gebhardt, Anne Van Lancker samt skuggföredragandena från de andra grupperna för deras utmärkta arbete med att försöka stärka tjänstedirektivet.

Det är uppenbart för de flesta i kammaren att en tävlan mellan länder om vem som ställer lägst krav inte kommer att vinna lojalitet inom något område och inte heller skapa ett förtroende för EU-projektet hos EU:s medborgare. Jag hade hoppats att kommissionsledamot Charlie McCreevy skulle ha visat oss här i dag att han hade förstått budskapet, men tyvärr blev jag inte uppmuntrad att tro det av hans yttranden i fråga om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

Till dem som symboliskt vill rösta emot förslaget från Frits Bolkestein av privata skäl säger jag varsågoda. Men var då vänliga och stöd den breda reformvänliga majoriteten här i parlamentet för att få igenom ett direktiv som är mindre Bolkenstein-präglat, genom att stödja de huvudsakliga kompromissändringsförslag som med stor omsorg har förhandlats fram. Parlamentet kommer att avsäga sig sitt ansvar om det vägrar att anta det förändrade direktiv som nu står till buds, och överlämna tjänstemarknaden samt våra rättigheter på det här området när det gäller arbete, konsumtion och miljö till det osäkra förfarandet i EG-domstolen, där beslut fattas från fall till fall. EG-domstolen är inte vald att lagstifta – det är vi.

Slutligen vill jag säga till Bairbre de Brún, som nu har lämnat kammaren, att om hon vill förhindra ett ”race to the bottom” på tjänsteområdet, efter Irish Ferries modell, bör hon som en förpliktelse rösta för de ändringsförslag som kommer att läggas fram i parlamentet i morgon. Detta bör hon göra som en första åtgärd – inte som den enda åtgärden, utan som en första åtgärd – för att undvika det hon befarar.

  Šarūnas Birutis (ALDE). – (LT) Jag anser att tjänstedirektivet är det viktigaste dokument som Europaparlamentet kommer att godkänna under denna mandatperiod. Varför? För att det är ett unikt tecken på förändringarna i EU:s sätt att tänka. Vi får se om EU är redo att inrätta den inre marknaden, liberalisera den och legitimera EU:s grundläggande villkor. Det är synd att deklarationerna om Lissabonmålen ännu inte har följts upp med konkreta åtgärder. Politikernas agerande styrs fortfarande av rädslan för förändring, konkurrens och väljarpåtryckningar. Vi behöver inte hota människor med att den sociala modellen kommer att förstöras; vi måste tala med dem om verkligheten och de förändringar som är nödvändiga om EU ska kunna bli konkurrenskraftigt. Vi kommer att liberalisera marknaden förr eller senare, men en fördröjning kan vara katastrofal. Och den sociala välfärden i EU är som vätska i kommunicerande kärl. För tillfället är den sociala välfärden endast tillgänglig inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Det är möjligt och nödvändigt att kompromissa i en viss utsträckning. Jag anser att det väsentliga i principen om ursprungsland bör behållas. Vi måste verkligen lita på varandra.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Europaparlamentet har sällan befunnit sig så i rampljuset som nu, när vi står i begrepp att besluta om detta viktiga direktiv. Resultatet av vår omröstning inväntas av Europeiska kommissionen, rådet, små och medelstora företag och fackföreningar. Detta är ett tillfredsställande resultat av demokratin och ett erkännande av dem som företräder EU-medborgarna. Men det kräver ett stort ansvarstagande. Vi ska besluta om ett tjänstedirektiv som kommer att ge nytt liv och ny dynamik åt den reviderade Lissabonstrategin.

Tjänstedirektivet kommer direkt att gynna små och medelstora företag, främst genom att förenkla och underlätta tillhandahållandet av tjänster i andra medlemsstater. En fullständig liberalisering av tjänstemarknaden är särskilt viktig för de nya medlemsstaterna. Därför vill jag att artiklarna om utstationering av arbetstagare återinförs i direktivet.

Jag vill berömma skuggföredraganden Malcom Harbours arbete. Han har utifrån en överenskommelse mellan de konservativa och liberala grupperingarna lyckats bevara principen om ursprungslund, även kallad ”frihet att tillhandahålla tjänster”, samtidigt som medlemsstaterna får avvisa en tjänsteleverantör på grund av hälso- och miljöskydd.

Men jag har svårt för kompromissändringsförslaget som bland annat omfattar möjligheten att införa en reservation med hänvisning till konsumentskydd eller socialpolitik, eftersom detta gör det möjligt för myndigheterna i mottagarlandet att när som helst hindra en tjänsteleverantör från en annan medlemsstat att få tillträde till marknaden, och därigenom sätta principen om ursprungsland ur spel. Jag tycker att den offentliga debatten om detta direktiv i alltför hög grad har varit inriktad på att kritisera principen om ursprungsland.

Hittills har mycket lite skrivits om de stora fördelarna med direktivet, som underlättar det administrativa samarbetet och skapar gemensamma kontaktpunkter eller standardiserade förfaranden på elektronisk väg. Sammanfattningsvis vill jag tacka föredraganden, Evelyne Gebhardt, för hennes hårda arbete med detta betänkande.

  Ieke van den Burg (PSE). – (NL) Herr talman! Eftersom kompromissförslaget framför oss följer den fina nederländska traditionen med att kombinera öppna marknader med en rimlig nivå av socialt skydd, har förslaget min delegations fulla stöd. Vår finansminister sa nyligen att det som oroade honom mest var att det fanns så många undantag i direktivet. Jag delar inte hans oro utan vill förklara varför jag anser att några av dessa undantag är mycket välgrundade.

För det första anser jag när det gäller undantaget för hälsovården och andra sektorer som styrs av ett stort antal viktiga allmänna intressen, att dessa sektorer skulle må bättre av att regleras på individuell basis och att det också är nödvändigt att anta ett horisontellt ramdirektiv för tjänster av allmänt intresse, där icke-centraliserade myndigheters befogenheter fastställs tydligt i syfte att införa regler för denna typ av sektorer av allmänt intresse.

En annan sektor som jag vill nämna är den som omfattar tillfälliga anställningar. Som ni vet åstadkom vi en fantastisk kompromiss i denna fråga här i parlamentet för fyra år sedan, en kompromiss som hade brett stöd av oss, men som sedan dess har varit fastfrusen i rådet under lång tid. Även för sektorn med tillfälliga anställningar utgjorde det förslag till direktiv vi då lade fram, som skapade balans mellan skydd och öppna marknader, en mycket bättre grund för att införa en EU-lagstiftning för den aktuella sektorn med större träffsäkerhet och omsorg, och jag uppmanar Charlie McCreevy att uppfylla sitt åtagande och skapa en lagstiftning inom sektorerna för hälsovård och tillfälliga anställningar som skiljer sig från lagstiftningen i detta direktiv.

  Luisa Fernanda Rudi Ubeda (PPE-DE). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Det har sagts mycket i kväll om behovet av att öppna tjänstemarknaden i EU och även om behovet av att undanröja hindren för att uppnå eller genomföra vissa av målen för Lissabonstrategin. För att åstadkomma detta är tjänstedirektivet inte bara ett viktigt, utan ett nödvändigt instrument.

Men vilka krav bör detta direktiv, denna text, innehålla för att kunna spela den roll vi har gett det? Enligt min åsikt bör direktivet för det första innehålla vissa tydliga villkor som skapar rättssäkerhet för alla, såväl konsumenter som entreprenörer och framför allt för små och medelstora företag, som utgör majoriteten – omkring 80 eller 90 procent – av företagandet i Europeiska unionen. Och dessutom måste denna text – som bör garantera rättssäkerhet och, jag upprepar, vara tydligt – tillämpas i alla länder i EU.

Jag anser att den text som godkänts av utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd uppfyller dessa krav. Men jag måste också säga att jag i nuläget tvivlar på att de överenskomna kompromisstexterna uppfyller kraven på tydlighet och rättssäkerhet.

Slutligen, herr talman, vill jag göra en kort anmärkning. I kväll har några personer försökt spela ut två modeller för EU mot varandra. De som hävdar att de försvarar den europeiska sociala modellen – och som framställer sig som dess enda försvarare – vill ställa sig emot de av oss som hävdar behovet av konkurrens och konkurrensförmåga.

Jag menar att den bästa socialpolitiken är den som skapar ekonomisk tillväxt och arbetstillfällen. Jag menar att det enda möjliga hotet mot den europeiska sociala modellen är ett EU utan ekonomisk tillväxt, som klamrar sig fast vid gamla fördomar och som inte kan konkurrera med andra ekonomier, för om vi inte har tillväxt kommer vi inte att kunna bevara vår socialpolitik.

  Dariusz Rosati (PSE). – (PL) Herr talman! Europeiska unionen bygger på fyra grundläggande friheter. Det vill säga fri rörlighet för varor, kapital, arbetskraft och tjänster. Dessa pelare för Europeiska gemenskapen inrättades 1958 eftersom det redan då stod klart att de var en förutsättning för en verklig integrering av Europa.

Flera decennier har gått sedan dess, men ännu finns ingen fri rörlighet för tjänster i Europa. Den viktigaste anledningen till detta är den politiska klassens svaghet. Politikerna har antingen inte kunnat eller inte velat förklara för medborgarna att friheten att tillhandahålla tjänster leder till nya arbetstillfällen och snabbare ekonomisk tillväxt. I stället för att förklara vad EU:s utvidgning innebär och lyfta fram möjligheterna med konkurrens, har politikerna valt att skrämma upp väljarna med spöken som social dumpning, det så kallade Frankensteindirektivet och den ökände polske rörmokaren.

Detta är bakgrunden till dagens debatt om tjänstedirektivet här i kammaren. Om direktivet antas kommer det att göra livet lättare för konsumenter och entreprenörer, öka den ekonomiska tillväxten och skapa 600 000 nya arbetstillfällen i EU. Tyvärr attackeras direktivet allt hårdare av populister och protektionister. Vi har gång på gång fått höra att en öppen tjänstemarknad kommer att leda till social dumpning och sämre arbetsvillkor, men dessa åsikter är helt ogrundade.

Det är emellertid fortfarande möjligt att göra en kompromiss. Jag vill påminna parlamentet om att frågorna om sysselsättning och arbetsrätt har tagits bort från direktivets tillämpningsområde, något som borde lugna fackföreningarna. Tjänster av allmänt intresse har också uteslutits. Jag anser att detta kommer att garantera en balans mellan behovet av konkurrenskraft och behovet av att skydda arbetstagarnas rättigheter. Jag uppmanar Europaparlamentet att anta detta direktiv i sin nuvarande utformning. Det kommer att stärka konkurrenskraften och öppna arbetsmarknaderna. Det kommer också att göra livet lättare för konsumenterna och företagen.

  Alexander Stubb (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag har två dåliga nyheter, två goda nyheter och en rekommendation att framföra. Den första dåliga nyheten är att jag känner mig tämligen bedrövad över EU:s rådande debattklimat. Det är ett klimat präglat av protektionism, nationalism, rasism och främlingsfientlighet. För mig som anhängare av EU och federalist är protektionism antieuropeiskt.

Min andra dåliga nyhet gäller kommissionen. Jag är en ivrig beundrare av kommissionen. Jag stöder den alltid. Men herr McCreevy, tro mig: låt inte er byrå uppmana mig att urvattna tjänstedirektivet. Det är er uppgift att försvara tjänstedirektivet och inte protektionismen. Er byrå ville snarare få detta att handla om friheten att förhindra tjänster än friheten att erbjuda tjänster. Var vänlig och se till att detta var sista gången!

De goda nyheterna är för det första att jag tror att vi kommer att ha en kompromiss i morgon. Jag tror att vi kommer att gå framåt. Vi behöver detta direktiv. Den andra goda nyheten är att vi kan få en bred majoritet i Europaparlamentet. Jag hoppas att det österrikiska ordförandeskapet får en bred majoritet i rådet.

Slutligen vill jag göra en rekommendation: min blygsamma rekommendation är att godkänna kompromissen mellan PSE-gruppen och PPE-DE-gruppen om artikel 16 i dess nuvarande form, förutsatt att vi lyckas få med tre faktorer i direktivet: för det första, hälso- och sjukvårdstjänster; för det andra, personaluthyrningsföretag; för det tredje, utstationering av arbetstagare. Dessa tre faktorer är nödvändiga.

Jag anser att denna debatt har förts på ett mycket orättvist sätt. Vi ser detta som en fråga om gammalt mot nytt. Det handlar inte om det. Det handlar om protektionism och liberala marknader. Jag tror tyvärr att några av oss glömmer det.

  Manuel Medina Ortega (PSE). – (ES) Herr talman! Jag anser att Diana Wallis slog huvudet på spiken när hon sa att kommissionen har gjort ett dåligt arbete i denna fråga. I slutet av förra mandatperioden lade kommissionen plötsligt fram ett lagstiftningsförslag som motsvarade hela det paket som Jacques Delors hade utarbetat för avregleringen av handeln med varor mellan 1988 och 1992.

Dessutom tas avregleringen av tjänster inte ens upp i detta förslag till direktiv från kommissionen, eftersom den centrala frågan är avregleringen av arbetsmarknaden. Det vill säga, i fråga om principen om ursprungsland kommer artikel 16 inte att avreglera tjänster; syftet är i stället att avreglera arbetsmarknaden, eftersom den dåvarande kommissionsledamoten gjort vissa medgivanden som går stick i stäv med socialt skydd, miljöskydd och konsumentskydd.

Europaparlamentet hade därför stora svårigheter: det har tagit oss två års arbete. Huvudföredraganden, Evelyne Gebhardt, har arbetat mycket hårt, och det har även skuggföredragandena gjort, däribland Anne Van Lancker. Men jag anser att parlamentet nu står i begrepp att lägga fram ett direktiv som verkligen handlar om avreglering av tjänster. Detta får inte blandas ihop med arbetskraftsfrågan, som skapar så mycket debatt för tillfället.

Det föreslagna tjänstedirektivet, som jag tror kommer att godkännas på torsdag till följd av överenskommelsen mellan de två stora politiska grupperna, kommer att göra det möjligt att avreglera tjänsterna, enligt gängse förfaranden. Vi får inte glömma att tjänster redan har avreglerats inom vissa områden: transport, kommunikation, audiovisuell överföring och yrkesutövning. Vi måste fortsätta på den inslagna vägen.

Om detta direktiv godkänns av rådet – och, som Alexander Stubb sa, jag hoppas att kommissionen godkänner Europaparlamentets förslag – kommer det faktiskt att bli möjligt att avreglera tjänster.

Dessutom uppmanas kommissionen i ett av ändringsförslagen att tillsammans med samhälleliga aktörer lägga fram konkreta förslag till avreglering av tjänster inom fem år. Om kommissionen godkänner parlamentets ändringsförslag kan rådet gå med på dem, och vi kan se inledningen på en verklig avreglering av tjänster.

  Konstantinos Hatzidakis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag hade själv många invändningar mot den ursprungliga text som Europeiska kommissionen lade fram för två år sedan. Men de invändningar som någon eventuellt hade är inte särskilt relevanta längre, eftersom texten har ändrats en hel del av Europaparlamentets utskott för den inre marknaden och konsumentskydd, och jag tror att den kommer att ändras ännu mer under plenarsammanträdet i övermorgon.

Kommissionen lade först fram en text med många överdrifter och en hel del som missade målet, och detta skadade tanken på att fullborda den inre marknaden i Europeiska unionen. Med andra ord, förslaget till direktiv gick inte rätt väg för att övervinna eventuella administrativa och lagstiftningsmässiga hinder för att underlätta investeringar i denna sektor. En korrekt målsättning misstänkliggjordes av politiken, främst Europeiska kommissionens kommunikationspolitik. Många sociala grupper reagerade på detta, samtidigt som Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) hävdar att om tjänstesektorn öppnas på ett rationellt sätt i medlemsstaterna skulle detta kunna skapa 2,5 miljoner nya arbetstillfällen och öka EU:s BNP med 1,8 procent. Utskottet för den inre marknaden har gjort stora ingrepp både i direktivets omfattning och i arbetstagarnas rättigheter, och jag anser att de ändringsförslag som har lagts fram av den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater förbättrar texten till direktivet ytterligare, löser vissa problem med principen om ursprungsland och skapar förutsättningar för ett brett socialt och parlamentariskt samförstånd.

De flesta parlamentsledamöter, medlemsstater och europeiska fackföreningar har inte som målsättning att avvisa varje form av tjänstedirektiv, utan att skapa ett bättre tjänstedirektiv, och jag tror att vi tillsammans kommer att åstadkomma detta.

  Bernadette Vergnaud (PSE). – (FR) Herr talman, herr Barroso, mina damer och herrar! Inledningsvis vill jag hylla vår föredragande, Evelyne Gebhardt, som faktiskt har lyckats skriva om texten fullkomligt.

Hur ska jag berätta för er, herr Barroso, att EU-medborgarna har fått nog av detta EU med social dumpning? Kanske med ett språk som knyter an till principen om ursprungsland? Trots några viktiga framsteg, som att direktivet om utstationering av arbetstagare bibehålls och att hälsovård och tjänster av allmänt intresse utesluts, beklagar jag att tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och sociala tjänster ännu inte är undantagna. Jag vägrar att se dessa offentliga tjänsteuppdrag omfattas av reglerna på den konkurrensutsatta marknaden.

På samma sätt vore det mycket bra om arbetsrätten uteslöts från artikel 2, för att undvika en farlig tvist. Även om principen om ursprungsland inte nämns längre innebär kompromissförslaget att den faktiska lagstiftningsmakten överlämnas till EG-domstolen, som kommer att avgöra riktningen för den europeiska socialpolitiken. Det hade varit bättre att tillämpa principen om mottagarland för utövande av tjänsteverksamhet och att enbart tillämpa principen om ursprungsland för principen om tillträde.

När det gäller dem som felaktigt påstått att Bolkesteindirektivet är dött i och med nedröstningen av utkastet till en europeisk konstitution, visar situationen just nu att direktivet tvärtom är i högsta grad levande och att vi måste vara ytterst vaksamma och fortsätta kampen.

  Stefano Zappalà (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Än en gång behandlar vi ett ämne som är viktigt för att skapa en verklig inre marknad.

Jag var föredragande för direktivet om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster, där det lades fram omkring 800 ändringsförslag, och för direktivet om erkännande av yrkeskvalifikationer, där det lades fram omkring 600 ändringsförslag. I båda fallen arbetade jag med Malcolm Harbour och Evelyne Gebhardt, och många andra. De resultat vi åstadkom fick ett sådant brett stöd att det senare direktivet antogs enhälligt i maj förra året, av både parlamentet och rådet, och bara två medlemsstater avstod från att rösta. Jag vill än en gång tacka mina båda kolleger.

Principerna bakom de båda direktiven är jämförbara med de principer som bör ligga till grund för tjänstedirektivet, och de har alla samma syfte. Tyvärr omfattade Prodikommissionens förslag varken det resonemang eller det innehåll som fick parlamentet att omarbeta de båda direktiven, precis som vi i dag är tvungna att skriva om det direktiv vi nu granskar.

Vi vill alla att marknaden ska öppnas för arbete likaväl som för varor och pengar, men vi anser att det än en gång bör ske genom en harmonisering av de nationella systemen själva, inte genom att omkullkasta allt. Genom klausulen om en översyn inom högst fem år blir det möjligt att göra en gradvis övergång.

Vi vill ha detta direktiv utan trauma eller ideologiska sammandrabbningar, och därför hoppas vi på en försiktig metod med politiska lösningar som bygger på sunt förnuft. Utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd har redan framfört sin ståndpunkt som jag delar, och med hänsyn till min personliga erfarenhet av detta område uppskattar jag inte dem som i stället för att försöka åstadkomma en kompromiss vill avvisa hela tanken och därmed handla i strid med fördragen. Å andra sidan uppskattar jag verkligen de kompromisser som redan har åstadkommits, och jag hoppas att även detta direktiv kommer att stödjas av en stor majoritet. Avslutningsvis tackar jag Evelyne Gebhardt än en gång för hennes arbete.

  Joel Hasse Ferreira (PSE). – (PT) Herr talman, mina damer och herrar! Denna debatt är mycket viktig för EU:s framtid, och den ger återklang inom de ekonomiska, sociala och politiska områdena. Den kompromisslösning som åstadkommits av de största politiska grupperna förefaller vara välbalanserad.

Det är avgörande att tillämpningen av principen om ursprungsland, tillfälliga anställningar inom hälsoområdet, andra sociala områden, tjänster av allmänt intresse och lotterier undantas. Det är också avgörande att kriterierna för tjänster av allmänt intresse utformas oerhört tydligt, tas bort fullständigt, eller fastställs av varje enskild medlemsstat. Precis som i detta kompromissförslag vill jag naturligtvis lyfta fram hur viktigt det är att inte inkräkta på direktivet om utstationering av arbetstagare.

Mina damer och herrar! Även om det är nödvändigt att gå vidare med upprättandet av den inre marknaden är det inte mindre viktigt att garantera rättvis konkurrens i alla medlemsstater, inte genom att underblåsa sociala orättvisor, och absolut inte genom att snedvrida arbetsmarknaderna eller avskaffa förbindelserna mellan arbetsmarknadens parter, utan genom att minska byråkratin och undanröja orättfärdiga tekniska hinder.

Även om processen med att upprätta den inre marknaden för tjänster är mycket viktig för EU:s ekonomiska utveckling, måste reglerna för att bevara den sociala sammanhållningen inom EU följas. Även om så inte var fallet med den ursprungliga versionen av direktivet kan vi, som ledamöter av parlamentet, nu anta en text som kommer att ge ett balanserat och åskådligt bidrag till att skapa en äkta europeisk tjänstemarknad, samtidigt som den sociala sammanhållningen skyddas.

Tydlighet och mod är nödvändigt för att åstadkomma detta.

  José Manuel García-Margallo y Marfil (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Först vill jag säga att jag kommer att rösta för kompromissförslaget eftersom jag tycker att det är mycket bättre än det ursprungliga direktivet, och jag kommer att koncentrera mig på en enda fråga: ersättning för kostnader när en medborgare från en medlemsstat utnyttjar tjänster i en annan medlemsstat.

Om talmannen tillåter mig att göra en fallbeskrivning ska jag använda Valencia som exempel, även om detta skulle kunna gälla vilken region som helst, i Italien till exempel.

Vi tar emot fler turister varje dag; varje dag skaffar sig EU-medborgare ett andra hem där; varje dag tar vi emot fler medborgare som kommer för att få behandling i Valencia, enbart på grund av kvaliteten på hälsovården där. Detta tryck är ett hot mot hälsovården. Denna ekonomiska påfrestning är svår för oss att uthärda.

Vid ett flertal tillfällen har EG-domstolen erkänt att i enlighet med artiklarna 49 och 50 i EG-fördraget och dess tillämpningsförordningar har den medlemsstat som tillhandahåller hälsovård rätt att ersättas av medborgarens ursprungsmedlemsstat. Men i praktiken respekteras inte denna rätt: den är enbart ett retoriskt påstående.

Kommissionen anser att detta direktiv är ett bra instrument för att förverkliga denna rättighet, och denna åsikt avspeglas i artikel 23. För tillfället vet jag inte hur läget är i fråga om artikel 23 eller de ändringsförslag som syftar till att ta bort den artikeln. Jag ska helt enkelt uttrycka min önskan att denna artikel ska kvarstå i den form som kommissionen utarbetat. Jag uppmanar kommissionsledamoten att inte nöja sig med att göra ett formellt uttalande med ännu ett löfte om att detta problem kommer att lösas. Vi vill att denna artikel ska godkännas i sin nuvarande form, och det är så jag kommer att rösta.

  Mia De Vits (PSE). – (NL) Herr talman! Det finns de som anser att vi har gett vilseledande information om direktivet. I dag är jag mycket glad över att vi genom ändringsförslagen har gjort genomgripande ändringar i Bolkesteindirektivet. Men jag undrar om vi med detta ändrade dokument skapar rättssäkerhet. Som många andra är jag rädd att vi inte gör det.

Kommissionsledamot McCreevy! Ni skulle kunna få oss på er sida om ni i dag sa till oss att tjänster av allmänt ekonomiskt intresse bör hållas utanför detta direktivs tillämpningsområde, men ni har gjort tvärtom. Ni säger inte ett ord om ett ramdirektiv om tjänster av allmänt intresse.

I vår slutgiltiga avgörande måste vi därför ta hänsyn till att detta förslag till direktiv är allt annat än harmoniserat – tvärtom. Ett beslut har fattats om lagstiftning som bygger på skillnaderna mellan de 25 medlemsstaterna, och jag anser inte att det är det rätta sättet att integrera marknader.

  József Szájer (PPE-DE). – (HU) Vissa säger att ett urvattnat direktiv ändå är bättre än ingenting. Men det är inte sant: om vi överskrider en viss gräns kommer vi inte längre att underlätta ett fritt tillhandahållande av tjänster, utan i stället skapa hinder för detta. Tyvärr innebär några av de ändringsförslag som lades fram förra veckan just det. Om vi röstar för dem kommer vi att förstöra själva kärnan i detta förslag.

Vi har mycket att förlora, eftersom Europeiska gemenskapernas domstol under de senaste decennierna upprepade gånger har skyddat tjänstetillhandahållares rättigheter gentemot medlemsstaternas begränsningsförsök. Om vi nu godkänner ett direktiv fullt av nya hinder som strider mot andan och bokstaven i Europeiska unionens grundfördrag finns det inget hopp om att Lissabonprogrammet, som är avsett att skapa arbetstillfällen och ny tillväxt i EU, ska lyckas, eftersom vi i själva verket skulle begränsa denna marknad i ytterligare 30 år.

De nya medlemsstaterna öppnade sina marknader för kapital och varor redan för några år sedan. Detta var inte ett lätt beslut. Vi hade också kunnat säga att våra ekonomier var alltför svaga och inte klarade konkurrensen. Det är därför som många av oss ledamöter från de nya medlemsstaterna är chockerade över att nu, när vi gemensamt borde öppna tjänstemarknaden, tvekar flera av de gamla medlemsstaterna med god ekonomi.

Mina damer och herrar! Nu är det er tur. Kommer ni att stå fast vid en av de fyra grundläggande friheterna i Europeiska unionen eller inte? Ett starkt tjänstedirektiv skulle vara bra för små och medelstora företag, det skulle vara bra för gamla och nya medlemsstater och det skulle vara bra för alla medborgare i EU. Kära kolleger! Låt oss stryka alla försök att begränsa den fria marknaden för tjänster ur förslaget till direktiv! Vi ungrare kan bara stödja ett direktiv som betyder mer än att bevara Romfördragets princip om fria tjänster enbart till namnet.

  Pier Antonio Panzeri (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det direktiv vi debatterar kommer utan tvivel att bli ihågkommet för den slingrande och svåra väg det har följt.

Direktivet har kritiserats öppet och kraftigt redan från början. Det är ingen slump att till och med i dag har en stor europeisk facklig demonstration lidelsefullt hävdat att EU för den europeiska arbetsmarknadens skull behöver ett tjänstedirektiv som fullbordar den inre marknaden utan att skada den sociala sammanhållningen. Vi här i parlamentet har arbetat enligt den principen för att bidra till utveckling och tillväxt i den viktiga europeiska tjänstesektorn, utan att för ett ögonblick glömma bort den sociala dimension som EU måste ha och behovet av att inte skjuta upp harmoniseringsprocessen i det oändliga.

De ändringsförslag som har lagts fram och den kompromiss vi har åstadkommit tar i stor utsträckning upp de frågor och krav som har väckts i fråga om såväl arbetstagarnas rättigheter som den så kallade principen om ursprungsland. Det finns dock fortfarande några olösta frågor, bland annat tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, där jag hoppas att vi kommer att finna en lösning under omröstningen, utifrån de ändringsförslag som har lagts fram.

Jag anser att det har gjorts ett gott arbete hittills, delvis tack vare Evelyne Gebhardt. Vi har inte dragit oss för att ta itu med problemen: vi har i stället bidragit till att identifiera ett antal möjliga lösningar, och vi har för avsikt att fortsätta vårt engagemang, även efter förstabehandlingens omröstning.

  Thomas Mann (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Efter samtal med anställda och ledning vid 24 små och medelstora företag enbart i Hessen, och med företrädare för fackföreningar och arbetsgivare, såg det ärligt talat mörkt ut för ett acceptabelt tjänstedirektiv. Efter den ensidiga inställningen i Bolkesteindirektivet skapar kompromissförslaget en riktig balans mellan att undanröja hinder och nationella begränsningar för den inre marknaden och behovet av social sammanhållning. Tjänster av allmänt intresse bör inte avregleras; inte heller bör offentliga företag privatiseras. Konkurrenslagstiftning eller regler för statligt stöd ska inte heller begränsas. Farhågorna om att detta skulle leda till social dumpning och lönedumpning är inte längre berättigade.

Enligt den nya principen om fri rörlighet för tjänster får de länder där tjänsterna tillhandahålls kräva att deras nationella regler följs och att efterlevnaden övervakas. Detta gäller garantier för den allmänna säkerheten och ordningen och för miljö- och hälsoskydd. Utskottet för sysselsättning och sociala frågor förstärkte processen för utökat samarbete ytterligare, och detta är viktigt. Vi anser att den industriella säkerheten inte får hotas och att nuvarande system enligt tullavtal måste vidmakthållas.

Direktivet om utstationering har företräde, vilket innebär att byggsektorn och andra känsliga sektorer i medlemsstaterna kan skyddas och att minimilöner kan bevaras. För att förhindra företag från att helt enkelt registrera en postboxadress i en annan medlemsstat har en konsumentvänlig bestämmelse införts: ett dotterbolag ska bara erkännas om det kan bevisas att det har en lämplig infrastruktur och en permanent närvaro.

Många av slagorden under dagens demonstration var föråldrade. Folk har rätt att protestera offentligt, men de får större trovärdighet om innehållet i deras protester är korrekt. Allmänheten, kommissionen och rådet väntar på parlamentets beslut, och alla är medvetna om hur viktigt parlamentet faktiskt är. Gruppernas gemensamma kompromissförslag är rätt väg att gå. Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater har varit konsekvent i sin grundläggande avsikt att både skapa en ny dynamik i den inre marknaden – med Lissabon som motto – och att bevara den sociala standarden.

  Lasse Lehtinen (PSE). – (FI) Herr talman! Det är bättre att godkänna kompromissförslaget än att avvisa det. Det är i alla fall början på en gemensam, livskraftig arbetsmarknad.

Som lagstiftare måste vi sträva efter exakthet och precision. Varje vagt stycke i ett direktiv är ett potentiellt fall för Europeiska gemenskapernas domstol. När man läser förslaget får man en känsla av att ju mer högutbildad och kvalificerad en person är, desto mer troligt är det att hans eller hennes område inte omfattas av direktivet och skyddas från verklig konkurrens.

EU behöver ekonomisk tillväxt. Tillväxt skapas genom fler arbetstillfällen eller ökad produktion. Vi kan inte hindra social dumpning genom att hindra människors rörlighet, utan genom att skapa ett gränsöverskridande system där alla som beställer tjänster är ansvariga för att uppfylla villkoren för anställning. Hur kan vi tänka på att konkurrera med Kina eller Indien om vi inte kan befria vårt medlemsområde från onödiga hinder för konkurrensen?

  Bogusław Sonik (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Europeiska unionen försöker hela tiden stimulera utvecklingen för att bidra till att skapa en union som kan leva upp till utmaningarna på 2000-talet. Syftet med detta direktiv var att stärka EU på global nivå och förbättra EU:s förmåga att konkurrera med andra ekonomier världen över. Det faktum att vi nu är en gemenskap av 25 länder i stället för 15 tycks ha förbisetts. Allt fler parlamentsledamöter anser att det är de nya medlemsstaterna som konkurrerar med EU, inte Kina eller USA.

Europeiska unionen verkar vara rädd för sig själv. De gamla medlemsstater som gick samman emot detta direktiv har orsakat ett nytt utbrott av stridslysten jargong. Uppdelningen mellan den gamla och den nya unionen blir allt mer markerad. Än en gång delas medlemsstaterna in i bättre och sämre länder. De rika länderna stöder en kortsiktig politik som bygger på rädsla, inte rationella indikationer. Paradoxalt nog är det de rika länderna som hittills framställt sig som de främsta förespråkarna för integration som nu motsätter sig en fullständig tillämpning av fördragens bestämmelser. De sprider panik genom hänvisningar till social dumpning av de nya medlemsstaterna och till möjliga hot mot EU:s sociala modell.

Jag tror att de nya medlemsstaterna kommer att klara sig. Den ekonomiska tillväxten i euroområdet är i stort sett noll, och ekonomin utvecklas långsamt. Motståndet mot att öppna tjänstemarknaden helt och hållet innebär en risk för att en viktig stimulans går förlorad, som skulle påskynda EU:s ekonomiska tillväxt och skapa nya arbetstillfällen. Hittills har de nya medlemsstaterna beskrivits som gnällspikar. Men i det EU med två hastigheter som nu håller på att utvecklas måste dessa medlemsstater utveckla sätt att svara snabbt på de taktiska koalitioner emot dem som uppstår allt oftare.

De ursprungliga förslaget till direktiv utgjorde en ny möjlighet för Europeiska unionen med 25 medlemsstater. I sin nuvarande utformning, utan de artiklar som förbjuder diskriminering av företag som tillhandahåller tjänster utomlands och principen om ursprungsland, förlorar det gradvis sin betydelse och öppenhet.

  Joseph Muscat (PSE). – (EN) Herr talman! Jag kommer från en ny medlemsstat. Jag stöder kompromissen; något annat vore socialt och politiskt kortsynt. Det sätt på vilket majoriteten i parlamentet tycks ha närmat sig varandra i syfte att drastiskt ompröva tjänstedirektivet åskådliggör denna institutions betydelse. Vi omarbetar ett förslag som skulle ha kunnat få katastrofala följder för våra samhällen – särskilt för de mest utsatta – till att bli ett mycket mer omdömesgillt förslag. Vi är fortfarande inte helt och hållet nöjda; vi vill att de offentliga tjänsterna definitivt ska undantas, och vi vill ha tydligare garantier när det gäller övriga sektorer. Vi måste ändå erkänna att vi nu har en mycket mer realistisk lagstiftningsakt framför oss. Vi förnyar vårt avtal genom principen om fri rörlighet för tjänster samtidigt som vi förenklar det, men vi är överens om att sociala rättigheter kommer i första hand. Efter vårt avvisande av direktivet om hamntjänster visar vi för andra gången på relativt kort tid vårt åtagande för ett socialt EU. Jag tror att Phillip Whitehead skulle ha varit stolt över Evelyne Gebhardt och oss övriga.

  Astrid Lulling (PPE-DE). – (FR) Herr talman! I det läge vi befinner oss i denna fråga i kväll är jag medveten om att det är politiskt olämpligt att gå emot ett kompromissförslag som utarbetats med stor möda av ledarna för två politiska grupper. Varje arkitekt bakom detta kompromissförslag utropar sig till vinnare, vilket gör mig illa till mods, eftersom jag inte tycker om att betraktas som en idiot.

Mina kolleger svär på att principen om ursprungsland är underförstådd i kompromisstexten. Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet skryter om att de har kvävt den i sin linda.

Jag med många andra anser att principen om ursprungsland och den europeiska integrationens historia har en stark koppling till varandra. Om vi dogmatiskt avvisar denna koppling går vi emot det vi tålmodigt håller på att bygga upp, och vi inför principen om utbredd misstänksamhet.

Självklart skulle denna princip inte kunna ta över alla de andra principerna, eftersom vi har kontrollerat och styrt den.

Vi har gjort det klart att lagstiftningen i mottagarlandet ska gälla för alla aspekter som berör det sociala området. Därför är det ytterst missvisande att fortsätta tala om en attack mot den sociala standarden.

Vi uppmanas att inte blanda ihop kommersiella och icke-kommersiella tjänster. Men inte heller här blandade vi ihop saker och ting, och i slutändan tonade vi ned direktivet, som nu omfattar så många undantag att det skulle vara bättre att definiera vad det faktiskt ska tillämpas på och inte tvärtom.

Summan av kardemumman är att mottagarlandets regler i fråga om utstationering av arbetstagare aldrig har varit ifrågasatta. Så vad mer vill människor ha? En återgång till Romfördragets bestämmelser?

Kompromissen i fråga om artikel 16 bekräftar knappast de bestämmelserna. Detta är inte alls utveckling! Jag anser att det under dessa omständigheter skulle vara mycket bättre att behålla versionen från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, i stället för att plocka sönder ett direktiv tills det inte finns någonting kvar av det.

Herr talman! Jag är inte villig att svälja vad som helst för att åstadkomma en lösning som faktiskt, under förevändning att den skyddar den sociala standarden, skyddar protektionistiska standarder, och jag kommer att rösta därefter.

  Vladimír Maňka (PSE). – (SK) För en timme sedan fick parlamentet höra att fackföreningar från enbart de gamla medlemsstaterna demonstrerade emot direktivet i Strasbourg. I själva verket anslöt sig även kolleger till dem från de nya medlemsstaterna, och de som lyssnade noga hörde att de inte alls var emot direktivet.

Mina damer och herrar! Ni kommer mycket väl ihåg hur vi med stor majoritet avslog ett förslag som rådet hade kommit överens om när vi godkände budgetplanen för 2007–2013. Samtidigt föredrog vi EU:s intressen framför specifika egenintressen. Vi kunde förena oss för att skydda hela Europeiska unionens intressen. Jag var stolt över att vi hade stått emot försöken att påverka oss och att vi kunde nå en överenskommelse i Europaparlamentet.

Det är mycket viktigt med en kompromiss för ett grundläggande dokument som tjänstedirektivet. Jag anser att föredraganden har gjort ett mycket gott arbete. Enligt min åsikt har vi åstadkommit ett antal godtagbara kompromisser. Därför anser jag att vi bör rösta för något som representerar en situation där alla parter i EU vinner, som ger den bästa lösningen för såväl gamla som nya medlemsstater.

  Gunnar Hökmark (PPE-DE). – Herr talman! Efter att ha lyssnat på debatten här i plenum finns det skäl att påminna sig om varför vi skall ha ett tjänstedirektiv och varför vi arbetar för att få en öppnare tjänstehandel. Det beror på att vi allihop i grunden är överens om att en ökad handel med tjänster ger fler arbetstillfällen, fler nya företag, ökad tillväxt och bättre konkurrenskraft. När vi hör debatten här verkar det emellertid som om många har glömt bort detta. Fri tjänstehandel är inget negativt, utan det är något positivt. Tyvärr har motståndarna lyckats skära ned på direktivet. Det innebär att vi kommer att få mindre konkurrenskraft än vad vi annars kunde ha haft. Det innebär färre nya arbetstillfällen och färre nya företag. Det är inte vad Europas medborgare förväntar sig.

Tillsammans med andra moderater kommer jag att stödja kompromissen, inte för att det är vad vi vill ha utan för att kompromissen är ett steg på vägen. Jag vill dock understryka att jag inte accepterar den bild som framställs, nämligen att det handlar om en konflikt mellan öst och väst, mellan nya och gamla medlemsstater. Det rör sig i stället om en skiljelinje mellan dem som vill ha mer av europeisk integration och samarbete, öppnare gränser samt fler och nya arbetstillfällen genom tjänstehandel – och dem som är av annan åsikt.

Vi kommer att verka för att tillföra privat hälsa, att utstationeringsdirektivet står klart och tydligt öppet för alla, och att vi inte får någon diskriminering gentemot något lands medborgare. Vi kommer dessutom att verka för att bemanningsföretag skall kunna ingå i denna verksamhet. Jag vill säga följande till kommissionen: Detta är ett första steg, ni har ett ansvar för att se till att vi tar fler steg i den riktning som fördraget föreskriver.

  Amalia Sartori (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Även jag begär ordet för att förklara varför jag kommer att rösta för detta direktiv tillsammans med resten av min grupp. Vi är säkra på att det är början på vägen framåt och ett steg mot att stärka tanken på att fullborda den inre marknaden.

Ur den synvinkeln är min röst säker. Men jag vill kommentera det som har hänt inom de politiska grupperna under de senaste 18 månaderna och framför allt under de senaste veckorna och även under denna eftermiddag och kväll här i kammaren. Det visar – och jag vill vara fullkomligt tydlig här – att det i praktiken finns en skillnad mellan de 25 medlemsstaterna. Det är skillnaden mellan dem som tror att vi kan åstadkomma tillväxt och utveckling genom att våga satsa och investera i det nya, i flexibilitet, i möjligheten att arbeta på en friare och öppnare marknad och, framför allt, på en marknad med nästan 500 miljoner människor, och dem som i stället tror att det de har uppnått hittills bäst kan skyddas genom att de isolerar sig själva.

Det har varit den verkliga konflikten. Därför hoppas jag att avslutningen av denna debatt också kommer att innebära slutet på det argument som bygger på en uppdelning mellan gamla och nya länder, för det har aldrig funnits en sådan uppdelning. I stället har det funnits en annan uppdelning, som har lett fram till ett direktiv som enligt min åsikt bara är det första steget. Ändå kommer jag att stödja det med övertygelse, för jag anser att också ett litet framsteg är viktigt.

  Simon Busuttil (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Det är ganska ironiskt att vi debatterar tjänstedirektivet på Alla hjärtans dag, för när det gäller tjänstedirektivet – men förvisso också för Frits Bolkestein – måste detta vara fråga om obesvarad kärlek.

Förra månaden förkastade vi, med överväldigande majoritet, direktivet om hamntjänster, och den här gången var vi nära att göra samma sak om det inte vore för att parlamentet nu kommer att omvandla kommissionens förslag till en kompromiss – kanske inte den bästa, men väl en kompromiss som är möjlig att förverkliga, och där man i allt väsentligt har funnit en medelväg mellan vårt mål att öppna tjänstemarknaden och vår avsikt att inrikta oss på berättigade sociala intressen. Jag betonar ”berättigade intressen” eftersom vi alla vid det här laget känner till att förslaget har utsatts för panikspridning. För mig som kommer från en ny medlemsstat tycks denna panikspridning vara en déjà vu. I mitt hemland brukade motståndarna till EU-medlemskapet frammana mardrömsscenarier om att utländska arbetstagare skulle invadera vårt land och ta våra jobb. Samma olyckskorpar framförde även liknande nummer i de gamla medlemsstaterna, men nu vet vi att dessa domedagsscenarier helt enkelt inte stämmer: de har inte gått i uppfyllelse, och de kommer inte heller att uppfyllas i och med tjänstedirektivet.

Öppnandet av tjänstemarknaderna är något positivt, och detta bör vi påtala högt och tydligt. Det är bra för företagen – i synnerhet små och medelstora företag – och det är bra för sysselsättningen. Vi har en förståndig kompromiss. Jag säger ”låt oss anta den”.

  Ivo Strejček (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Det är alltför sent för att hålla en sådan här seriös debatt, och kommissionsledamoten torde vara trött. Jag vill bara göra några påpekanden som kanske kan friska upp debatten, eller så blir ni ännu tröttare, herr kommissionsledamot!

I inledningen av dagens debatt tänkte jag att det kanske bara var en ideologisk konflikt mellan protektionism och ett försök att avreglera marknaden för tjänster. Jag erkänner att jag var en drömmare. Tyvärr är det mycket allvarligare än så: debatten om det urvattnade direktivet börjar framstå som en konflikt mellan det nya och det gamla.

Vi är vana vid att lyssna till oändliga spekulationer om varför människor i medlemsstaterna inte förstår de djärva, nya europeiska idéerna. Varför skulle de det? Jag är en ledamot av Europaparlamentet som företräder Tjeckien och som försvarar de tjeckiska medborgarnas intressen. Tjeckien avreglerade marknaden helt och hållet i början av 1990-talet. Flera traditionella men ineffektiva företag var tvungna att lägga ned sin verksamhet. Det ledde till högre arbetslöshetssiffror och stora politiska förluster. Är det inte rättvist att förvänta sig samma sak av de gamla medlemsstaterna? Åk till någon tjeckisk stad vid gränsen mellan Tjeckien och Österrike, och försök förklara för en lokal tjänsteleverantör att han eller hon inte kan tillhandahålla sina tjänster på samma sätt som deras österrikiska konkurrenter – och jag betonar, konkurrenter – i deras tjeckiska hemstad. Jag är övertygad om att ni kommer att misslyckas. Försök att tala om höga europeiska ideal och säg samtidigt att de inte har tillåtelse att fritt driva sin affärsverksamhet var de än vill. Idén att avreglera den inre marknaden var djärv, men dagens verklighet är inget annat än den ökända ”gråten över spilld mjölk”.

Jag tackar de tjeckiska tolkarna för deras modiga arbete.

  Simon Coveney (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Det är svårt att ge ett regelrätt bidrag till debatten om tjänstedirektivet under loppet av två minuter. Genom detta direktiv försöker man uppnå väldigt mycket i ett enda modigt steg. Därför har debatten varit så kraftfull och därför har grupperna låtit ledamöterna arbeta så gott som heltid med detta direktiv under de senaste månaderna. I det här avseendet vill jag särskilt berömma Malcolm Harbours arbete. Han har gjort en enorm arbetsinsats för att på PPE-DE-gruppens vägnar föra kompromisstexten så här långt.

I denna intensiva debatt om vissa ändringsförslag, särskilt med hänsyn till artikel 16 om friheten att tillhandahålla tjänster, bör vi emellertid inte tappa bort det övergripande målet med det vi försöker uppnå. Detta är det första skedet i en process som syftar till att åstadkomma ett direktiv som kan främja en öppnare och bättre fungerande inre marknad för tjänster. Om det antas i rätt form kan direktivet främja tillväxten, skapa nya arbetstillfällen och ge en ökad ekonomisk aktivitet inom tjänstesektorn.

I själva verket behöver EU:s ekonomi en skjuts framåt. Direktivet kan bidra till detta. 68 procent av EU:s sysselsättning och mer än 60 procent av skapandet av välstånd kommer från tjänstesektorn, och därför är denna sektor en huvudsaklig pådrivare för EU:s tröga ekonomi. Kort sagt, detta nya kompromissdirektiv kanske inte uppfyller alla politiska gruppers samtliga önskningar, men det kommer att undanröja flera hinder för gränsöverskridande handel och tjänster samt minska den byråkrati som företag ställs inför när de försöker utvidga sin verksamhet till andra EU-länder. Genom kompromissen har man uppnått en balans mellan att skydda sysselsättningslagstiftningen och kollektivavtalen i EU:s medlemsstater och att öppna en effektivare marknad för tjänster.

Jag hoppas att parlamentet ger ett starkt mandat till kommissionen att med förnyad kraft gå vidare med direktivet efter torsdagens omröstning, och jag ser fram emot att en ytterligare förbättrad version av direktivet läggs fram för parlamentet inom en inte alltför avlägsen framtid.

  Riccardo Ventre (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det torde vara underförstått att antagandet av detta direktiv kommer att utgöra en ytterst betydelsefull politisk händelse.

Om parlamentet emellertid antar direktivet med stor majoritet kommer det att sända ut en ännu mer betydande politisk signal, för därigenom bekräftas återigen vår roll i lagstiftningsprocessen som medlare mellan EU:s byråkrati och varje enskild medlemsstat. Som medlare har vi en skyldighet att balansera kraven på att marknaden ska avregleras mot rättigheterna hos de svagare grupperna i samhället.

Jag anser att kompromissen mellan gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet är välgrundad eftersom den leder till en avreglering av den sektor som svarar för en mycket stor del av vår ekonomi, en sektor som i fördraget definieras som en grundläggande frihet. Vi kunde förvisso ha gått längre i avregleringen, men man kan inte få allt på en gång.

Den femåriga översynsklausulen kommer att göra det möjligt för oss att förbättra texten och att fortsätta avregleringsprocessen. När det gäller den ekonomiska aspekten bör vi själva ställa upp ambitiösa mål för tillväxt och sysselsättning.

Jag vill kommentera vissa ändringsförslag som har lagts fram, särskilt ändringsförslagen 13, 72, 73 och 86. I dessa ändringsförslag undantas inte enbart tjänster av allmänt intresse, utan man överlåter också ansvaret åt varje enskild medlemsstat att definiera begreppen och de krav på allmänna tjänster som tjänstesektorn är föremål för.

I ändringsförslag 13 undantas dessutom medlemsstaternas skyldigheter att avreglera sådana tjänster eller att privatisera offentliga organ och befintliga monopol, såsom lotterier. I ändringsförslagen 17 och 80 föreslås återigen att hasardspel ska undantas. Jag anser att vi bör gå igenom dessa ändringsförslag under den allmänna debatten.

  John Purvis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Kommissionsledamoten kommer att känna sig lättad över att vi närmar oss slutet. Jag är den tredje sista talaren.

Det var i april förra året, under den upphetsade stämningen inför den franska folkomröstningen, som utskottet för industrifrågor, forskning och energi antog Jorgo Chatzimarkakis yttrande om tjänstedirektivet. Detta yttrande utmanade den då rådande fientliga inställningen till direktivet, och de orimligt överdrivna påståendena om polska rörmokare och social dumpning som då var i omlopp.

Från och med den allra första direkt valda plenarförsamlingen 1979 har parlamentet kämpat för en genuint fri och öppen inre marknad, såsom anges i ursprungsfördragen. Ur ett internt underutskott till utskottet för ekonomi och valutafrågor, som jag var stolt över att vara ledamot av, utvecklades ”Kangaroo Group” och 1992 års program för den inre marknaden, i enlighet med Europeiska enhetsakten.

Jag finner det svårt att förstå eller försvara varför tjänstesektorn lämnades utanför denna verksamhet. Nu har vi möjlighet att ta efter det mod och de visioner som fanns hos våra föregångare och se till att en äkta inre marknad för tjänster förverkligas. Fackföreningsfolk, franska nej-sägare, franska rörmokare: det finns uppriktigt sagt ingenting att vara rädd för. På samma sätt som den inre marknaden för varor har tillhandahållit fler och bättre arbetstillfällen kommer också tjänstedirektivet att göra det, om vi bara röstar igenom en stark och liberal version. Tjänstedirektivet kan ge de möjligheter som alla eftersträvar, särskilt inom små och medelstora företag, som en väsentlig faktor i en framgångsrik och blomstrande europeisk ekonomi.

Yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi, där man antog en liberal hållning, stöddes med 34 röster för och 6 röster mot av de konservativa, liberalerna och till och med av flertalet socialdemokrater. Jag hoppas att vi kan räkna med att parlamentet som helhet antar en lika modig och förutseende position. Adam Smith hade rätt: en fri handel fungerar; en genuint fri och öppen marknad för tjänster kommer att fungera och få fler och fler européer tillbaka i sysselsättning.

  Cristina Gutiérrez-Cortines (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Jag vill varmt tacka kommissionsledamot Charlie McCreevy och ledamöterna från min grupp, Malcolm Harbour, Marianne Thyssen med flera, som har kämpat för att försvara detta direktiv, och som var tvungna att uppleva att de aspekter som vi ansåg vara de bästa gick förlorade framför deras ögon.

Jag ska erkänna att vi politiker och människor vid makten stundtals distanserar oss från samhället, och detta säger jag eftersom det förekommer två aspekter av direktivet som är av stort intresse för mig och som tyvärr inte kommer att tas upp i någon större utsträckning: å ena sidan, erkännandet av kvalifikationer och yrkeskunniga personers frihet att arbeta, och å andra sidan, frågan om hälsa.

Jag anser att när människor i EU åker till ett annat land för att arbeta är det mycket lättare för dem att arbeta inom manuella arbeten, arbeten som inte är tillräckligt erkända även om de är högkvalitativa, just på grund av att den kollektiva egoismen inte tillåter något annat. Vi har inte lyckats undanröja detta hinder.

För det andra vill jag tala om hälsan. Direktivet omfattade möjligheten eller skyldigheten att ersätta de medborgare i ett land som får läkarvård i ett annat land. I Medelhavsområdet finns miljontals européer som har åkt söderut i jakten på sol och ett nytt liv, men deras rättighet att få ersättning för utgifter för de sociala tjänster – i synnerhet hälsovårdstjänster – som de mottar har inte erkänts.

De befinner sig i en osäker och svår situation, men de har framför allt övergivits av politikerna. Och jag vill påstå att detsamma gäller inom den privata hälso- och sjukvården.

Jag stöder således förslaget att den privata hälso- och sjukvården ska omfattas, eftersom vi har hundratals kliniker som behandlar och hjälper de tyskar, engelsmän och svenskar som befinner sig i Sydeuropa och Medelhavsområdet. Dessa medborgare har rätt att tala sitt eget språk, få behandling på det egna språket och motta tjänster som tillhandahålls på deras eget språk. Denna situation existerar; den har skapats av samhället, och vi vill inte erkänna den.

  Valdis Dombrovskis (PPE-DE). – (LV) Herr talman, herr McCreevy, mina damer och herrar! Målet med tjänstedirektivet är att främja ekonomisk tillväxt och sysselsättning i Europeiska unionen. För närvarande förekommer en stor mängd administrativa hinder som hejdar EU:s inre marknad från att fungera effektivt. De administrativa hindren och de kostnader som är förknippade med dessa inverkar mest negativt på de små och medelstora företagens möjligheter att erbjuda tjänster utanför de egna länderna. Tjänstesektorn motsvarar omkring 70 procent av EU:s ekonomi, så ett avlägsnande av de administrativa hindren inom denna sektor skulle ge en väsentlig knuff åt tjänstesektorns utveckling. Kommissionens analyser visar att de åtgärder som vidtogs under perioden 1992–2002 för att förbättra EU:s inre arbetsmarknad och för att öppna EU:s inre gränser ledde till att EU:s BNP ökade med 1,8 procent och att 2,5 miljoner nya arbetstillfällen skapades. Ökningen uppnåddes framför allt genom att säkerställa fri rörlighet för varor och genom att avreglera sektorerna för telekommunikation och energi. Kommissionens analyser visar också att en välfungerande gemensam marknad för tjänster skulle kunna åstadkomma en likvärdig utveckling för ekonomin och sysselsättningen. Därför är det viktigt att rösta för ett kraftfullt tjänstedirektiv som omfattar principen om ursprungsland, åtminstone i den form som röstades igenom av parlamentets utskott för den inre marknaden och konsumentskydd. Där behölls de artiklar i direktivet som fastställde tjänsteleverantörernas rättigheter i fråga om utstationering av arbetstagare till ett land där tjänsterna tillhandahålls, och undantagen begränsades. Att utelämna dessa principer skulle definitivt förvränga tjänstedirektivets innebörd, och möjligheterna till ytterligare tillväxt inom EU:s ekonomi skulle gå förlorade. Vissa av Europaparlamentets ledamöter försöker att allvarligt förvränga tjänstedirektivets betydelse och att genomföra en protektionistisk politik när det gäller tjänsteleverantörer från de nya medlemsstaterna, utan att ta hänsyn till de ekonomiska förluster som detta skulle medföra för EU som helhet. Parlamentets omröstning kommer att visa huruvida majoriteten av ledamöterna uppfattar EU:s framtida ekonomi som en dynamisk och öppen gemensam inre marknad eller som en protektionistisk djungel av 25 medlemsstater.

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Vi har haft en lång och livlig diskussion. Man behöver definitivt inte koffein för att hålla sig vaken under en sådan uppiggande debatt. Jag vill tacka samtliga deltagare för deras inlägg, som belyste olika aspekter.

Vi har hört alla argument för och emot detta förslag. Enligt min uppfattning är det uppenbart att det, trots motsättningarna, finns en stark opinion till stöd för ett tjänstedirektiv, en gemensam önskan att nå en bred överenskommelse om hur vi bör gå vidare. Jag välkomnar detta. Det visar på den avgörande roll som Europaparlamentet kan spela för att jämka samman de många olika ståndpunkter som har uttryckts i parlamentet.

På grundval av dagens debatt känner jag mig förvissad om att parlamentet kan gå i spetsen när det gäller att bygga det samförstånd som krävs för att förslaget ska antas. Vi står i tacksamhetsskuld till föredraganden, skuggföredragandena och gruppordförandena för deras konstruktiva tillvägagångssätt.

Jag sa att kommissionen kommer att ta fullständig hänsyn till de ändringsförslag som får ett brett samförstånd här i parlamentet. Jag tror att vi är nära ett sådant samförstånd, i synnerhet när det gäller förslagets räckvidd och friheten att erbjuda tjänster i enlighet med vad som anges i artikel 16.

Jag blev uppmuntrad av att höra att så många talare önskade se ett tjänstedirektiv med ett verkligt mervärde. Därför bör vi begränsa alla eventuella ytterligare sektoriella undantag från förslagets räckvidd till ett minimum, och vi bör fästa särskild uppmärksamhet vid texten i artikel 16. Bestämmelserna i fördraget och domstolens behörighet är oåterkalleliga faktorer.

Som svar på Graham Watsons kritik mot våra försök att bygga broar när det gäller artikel 16 är det synd att han inte kontrollerade källan till det förslag till text som han anmärkte på. Det kom inte från min byrå, men jag är å andra sidan van vid att bli anklagad för flera saker – goda och dåliga – som jag inte har något ansvar för.

För att övergå till innehållet i dagens debatt och utstationeringen av arbetstagare hyser jag stor sympati för dem som oroas över vad de anser vara en onödig administrativ börda för de arbetstagare som är utstationerade i en annan medlemsstat. Det finns gemenskapslagstiftning och domstolspraxis som måste respekteras. Om ni med stor majoritet röstar för en strykning av artiklarna 24 och 25 kommer kommissionen snabbt att lägga fram riktlinjer för detta viktiga initiativ.

Det är viktigt att det budskap som följer på denna debatt och på torsdagens omröstning innebär att EU går framåt genom att föreslå en ram för ett bättre tjänstedirektiv. Detta kommer att ge de incitament och det förtroende som krävs för att företag, företagare och konsumenter ska kunna dra fullständiga fördelar av vår inre marknad genom att investera i nya möjligheter samt utveckla och sälja nya tjänster, vilket i sin tur kommer att skapa fler arbetstillfällen och ökad tillväxt.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 10.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Tjänstedirektivet, som kommer att gå till omröstning på torsdag i Strasbourg, innebär en möjlighet att visa för de 450 miljoner europeiska medborgarna att EU och särskilt parlamentet lyssnar till folkets krav och oro, och att vi försöker förena dessa med hjälp av en strategi för tillväxt och utveckling som endast kan uppnås genom en harmonisering och ett verkligt öppnande av den ekonomiska verksamheten.

Den text som jag hoppas ska gå igenom under detta plenum kommer tyvärr att vara ett urvattnat dokument med gråzoner som kommer att kräva förtydliganden. I en sådan skiftande miljö som EU är, med nya länder som söker möjligheter och med gamla länder som försöker skydda sig själva, med små och stora företag och med 25 olika rättssystem, är en kompromiss det enda sättet att gå framåt. Vi ska därför vara tacksamma för det engagemang som alla de politiska grupperna och de berörda aktörerna har visat för att nå en överenskommelse. Detta är en viktig möjlighet för EU att återupprätta sitt förtroende och att återigen satsa på ett slags ekonomisk tillväxt som inte skadar vår sociala modell; denna satsning har tyvärr förlorat trovärdighet under de senaste månaderna. Vi behöver tillväxt, och vi behöver återuppliva vår ekonomi. Därför är tjänstedirektivet en viktig första åtgärd, förutsatt att välfärden och rättigheterna för våra arbetstagare inte ifrågasätts.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL). – (PT) Direktivet om att upprätta en inre marknad för tjänster föreslogs av kommissionen när socialdemokraten Romano Prodi var ordförande, och har nu övertagits av den nuvarande kommissionen under José Manuel Barrosos ledning.

Förslaget har en central funktion för kapitalismens stormlöpning inom EU. Det är ett förslag som underblåser de stora multinationella företagens intressen genom att göra det lättare för dem att utnyttja arbetstagare och att dominera ännu fler ekonomiska sektorer.

Vad som föreslås är en total avreglering av tjänster, däribland offentliga tjänster, vilket kommer att få katastrofala följder för arbetstagarna och för varje medlemsstats suveränitet. Om förslaget antas kommer det att fungera som ett påtryckningsmedel, ett slags ”trojansk häst”, för att undergräva löner, kollektiva arbetsavtal och arbetstagares rättigheter. Det kommer också att hejda medlemsstaternas möjligheter att effektivt skydda de offentliga tjänsterna och att allmänt kontrollera hur dessa tjänster tillhandahålls.

Det är omöjligt att ”reformera” förslaget, vilket gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet försöker göra genom en strävan att behålla direktivets huvudsakliga negativa faktorer och samtidigt rädda ansiktet.

Såsom arbetstagarna har krävt och såsom vi har efterlyst ända från början bör direktivet förkastas.

  Filip Andrzej Kaczmarek (PPE-DE). – (PL) De befintliga hindren på EU:s marknad för tjänster leder till högre priser, begränsad ekonomisk tillväxt och färre nya arbetstillfällen. Är lägre tillväxt, färre arbetstillfällen och högre priser verkligen vad européerna vill ha? Jag tror inte det.

Européerna vill framför allt ha fler arbetstillfällen. Varför skulle politiker hindra detta? Vissa självutnämnda försvarare av arbetstagarna vill försvaga direktivet och göra det tandlöst. Det skulle kunna påstås att dessa individer är för en avreglering av tjänstemarknaden eller till och med mot en sådan. Jag håller definitivt med om att direktivet berör känsliga frågor. Vi kan emellertid inte begrava våra huvuden i sanden. Jag undrar om direktivets motståndare har tagit vederbörlig hänsyn till konkurrenskraften och framtiden för tjänsteleverantörerna, och om de verkligen vill ha en gemensam marknad. Det har talats mycket om jämställdhet, men det tycks vara en orwellsk jämställdhet som bara gäller dem som är ”mer jämställda”. Det har också talats om att skydda de sociala rättigheterna, men detta tycks innebära att skydda rättigheterna i de rika länderna, inte över hela EU.

De små och medelstora företagen skapar de flesta arbetstillfällena. Tjänstesektorn utgör det största bidraget till EU:s BNP. Låt oss ge företagarna en chans. Låt oss ge de 20 miljoner arbetslösa européerna en chans. Låt oss ge företagarandan en chans. Vi har en möjlighet att göra gott. Vi får inte försumma den. Därför måste vi rösta mot de ändringsförslag som skulle urvattna direktivet, hindra dess genomförande och hota att de önskade resultaten uppnås. Låt oss välja en verklig frihet. Vi kan inte tillåta att nationell egoism och protektionism får skada EU.

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Betänkandet av Evelyne Gebhardt om Bolkesteindirektivet har lagts fram i plenum i dag för att debatteras och gå till omröstning.

I själva verket är detta en omarbetning av den skugglika Bilderberggruppen för att driva igenom globaliseringens och den nya ordningens regler.

Som vald ledamot av Europaparlamentet (men inte vald av vissa maktpartier som kontrolleras av den nya ordningens anhängare), motsätter jag mig fullständigt de filosofier som har omarbetats i det aktuella direktivet, där man kallblodigt undanröjer de rättigheter för arbetstagarna som har funnits i decennier.

Som ordförande för LA.O.S. (Folklig ortodox samling) i Grekland vill jag uppmuntra alla de grupper som attackeras i direktivet att engagera sig i ett kraftfullt motstånd.

Jag har inte deltagit i debatten, helt enkelt på grund av att de ideologiska motståndarnas närvaro innebär ett godkännande av de extrema ståndpunkterna hos de personer som har ingivit direktivet.

Jag röstade mot direktivet, och jag hoppas att detta uttalande förs till protokollet.

  David Martin (PSE). – (EN) Sjuttio procent av EU:s BNP är numera baserat på tjänster. Den största klyftan när det gäller att fullborda EU:s inre marknad finns inom tjänstesektorn. Om vi kunde skapa en dynamisk inre marknad för tjänster skulle omkring 600 000 nya arbetstillfällen kunna skapas i EU.

Att undanröja de administrativa och tekniska hindren för de företag som är verksamma utanför det egna hemlandet är således ett önskvärt och viktigt mål som öppnar sektorn för rättvis konkurrens. Men att pressa ned arbetstagarnas rättigheter, löner samt hälso- och säkerhetsåtgärder bidrar däremot inte till att skapa en dynamisk tjänstesektor, och därför kommer vi att rösta för de ändringsförslag som undantar arbetslagstiftningen och de fria kollektivavtalsförhandlingarna från direktivets räckvidd.

Jag anser också att vissa tjänster, såsom hälsovård, socialtjänst och några aspekter inom utbildningen, är så pass känsliga att de inte bör omfattas av denna särskilda åtgärd.

  Kathy Sinnott (IND/DEM). – (EN) Herr McCreevy! En gång i tiden körde jag vilse på landsbygdsvägarna i ert hemland. När jag bad om vägledning från en man som jag passerade sa han ”tja, jag skulle inte starta härifrån”.

Jag överlåter detta råd till er, herr kommissionsledamot: om man på ett smidigt sätt vill underlätta en fri och ändamålsenlig rörlighet för tjänster inom EU:s 25 länder, skulle jag inte starta härifrån.

”Här” är en vag och obegriplig röra som kommer att definieras i våra domstolar. ”Här” är ett recept för kaos, som skapar en situation där vi potentiellt sett får 25 olika regelsystem och där företag flyttar till det land som har flest författningsenliga fördelar. Detta kommer att leda till en kris vars enda lösning är en fullständig federal harmonisering, och vem vill ha något sådant?

15. Ny finansieringsmekanism för utvecklingen inom ramen för millenniemålen (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett uttalande av kommissionen om den nya finansieringsmekanismen för utvecklingen inom ramen för millenniemålen.

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Europaparlamentet bad i förra veckan kommissionen att göra ett uttalande om innovativa finansieringskällor för utvecklingssamarbete. Kommissionsledamot Louis Michel kan inte närvara här i kväll, eftersom han har rest till östra Afrika för tidigare åtaganden som inte kunde skjutas upp. Han beklagar djupt att inte kunna delge er kommissionens ståndpunkter i den här frågan, och han har bett mig att ersätta honom.

Biståndet måste ökas avsevärt om millennieutvecklingsmålen ska kunna uppnås. Europeiska unionen har inte dragit sig undan sitt ansvar gentemot sina partnerländer. Snarare tvärtom: Europeiska rådets möte i juni 2005 återupprepade kraftfullt sitt stöd för millennieutvecklingsmålen med ambitiösa åtaganden när det gäller såväl biståndets kvalitet som dess kvantitet.

Europeiska rådet har i synnerhet åtagit sig att öka det officiella utvecklingsbiståndet i syfte att nå ett mål på 0,7 procent av BNI under 2015. För detta ändamål har ett kollektivt mål på 0,56 procent av BNI fastställts för 2010.

Mer bistånd kommer emellertid inte att vara tillräckligt. Vi behöver se till att de aktuella och utlovade ökningarna av finansiellt stöd tillhandahålls på ett sådant sätt att det verkligen hjälper länderna att infria sina åtaganden för att uppnå millennieutvecklingsmålen.

I det nyligen antagna gemensamma uttalandet från rådet, Europaparlamentet och kommissionen om europeiskt samförstånd för utveckling förbinder sig EU till mer förutsägbara och mindre lättföränderliga biståndsmekanismer. Kommissionen anser att innovativa finansieringsmekanismer för utveckling har en viktig funktion att fylla. Av denna anledning utarbetade kommissionen under 2005, på rådets begäran, en rad arbetsdokument med tekniska analyser av innovativa källor för finansiering av utveckling.

I april 2005 antog kommissionen dessutom ett meddelande till rådet och Europaparlamentet ”om snabbare framsteg i strävan att uppnå millennieutvecklingsmålen – Utvecklingsfinansiering och effektivitet i biståndet”. I meddelandet diskuterades bland annat innovativa finansieringskällor och nya genomförandeformer för bistånd, och rådet uppmanades att ”[komma] överens om att påskynda arbetet när det gäller de mest lovande alternativen i fråga om innovativa kompletterande finansieringskällor”. Kommissionen påpekade att alla eventuella innovativa finansieringskällor skulle utvärderas mot bakgrund av ett antal kriterier. Till exempel: hur stora belopp skulle kunna mobiliseras med hjälp av vart och ett av förslagen? I vilken utsträckning rör det sig om ett tillskott av medel utöver befintliga åtaganden? Hur stabila och förutsägbara skulle dessa finansieringskällor vara? Vad har de för verkningar för konkurrenskraften och för olika sektorer? Vilka skulle de inledande och de administrativa kostnaderna bli? Vilka förslag kan förverkligas snabbast? Krävs ett världsomfattande stöd för förslagen, eller kan de genomföras på regional nivå, dvs. EU-nivå?

Kommissionen noterar Frankrikes beredvillighet att börja genomföra ett av de förslag som utvecklades ur denna debatt, nämligen införandet av en solidaritetsavgift på alla flygbiljetter som säljs i Frankrike från och med juli 2006. Detta initiativ kan ha en positiv effekt på andra länders beredvillighet att ta fram initiativ på området för utvecklingsfinansiering.

Kommissionen vill också informera Europaparlamentet om att det hölls ett tekniskt seminarium den 9 februari 2006 mellan kommissionen och företrädare för medlemsstaterna, för att stödja debatten och bevara slagkraften i dessa frågor. Under seminariet berördes de befintliga initiativen, såväl som möjliga alternativ när det gäller innovativ finansiering. Kommissionen undersökte emellertid också hur befintliga biståndsarrangemang kunde förändras och kompletteras i syfte att tillhandahålla resurser på ett mer förutsägbart sätt.

Slutligen vill kommissionen påpeka att de franska företrädarna, under seminariet, redogjorde för den högnivåkonferens som ska hållas i Paris den 28 februari och den 1 mars. Företrädare för kommissionen kommer att närvara vid detta evenemang.

  Tokia Saïfi, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Europeiska unionen bör spela en ledande roll för att se till att millennieutvecklingsmålen uppnås. Ända sedan konferensen i Monterrey 2002 och FN:s toppmöte i september 2005 har världssamfundet erkänt behovet av att anta utvecklingens utmaningar genom att upprätta en gemensam politik där millenniemålen är integrerade. Vid en tidpunkt då klyftan mellan nord och syd blir allt större och när de industrialiserade ländernas ökade välstånd medför att flera länder i syd kastats tillbaka i fattigdom är det hög tid att världssamfundets engagemang tar sig uttryck i praktiska åtgärder.

Även om EU är den viktigaste biståndsgivaren måste unionen göra mer i dag; den måste arbeta effektivare och gå snabbare framåt. Det europeiska samförståndet om utveckling och den nya strategin för Afrika är åtgärder i rätt riktning, vilket även det nyligen utfärdade meddelandet om upprättandet av en europeisk fond för att finansiera projekt i Afrika var. Dessa genombrott gläder mig. Trots ökningen av traditionellt offentligt bistånd visar den senaste statistiken att infriandet av millenniemålen beror på antagandet av mekanismer för ytterligare finansiering. På initiativ av flera medlemsstater håller nu innovativa och kompletterande finansiella instrument på att skapas. EU måste satsa på att genomföra dessa instrument för att kunna åstadkomma de stabila och förutsägbara resurser som krävs för att infria utvecklingsländernas ouppfyllda krav, i synnerhet inom hälso- och sjukvårdssektorn. Flera medlemsstater stöder redan dessa initiativ. Herr kommissionsledamot! Ni påpekade att vissa av dessa länder, däribland Frankrike, har åtagit sig att införa internationella solidaritetsavgifter på exempelvis flygbiljetter.

Vid nästa ministerkonferens kommer medlemsstaterna att förstärka det internationella samförståndet om behovet av att införa innovativa och praktiska finansieringskällor. Detta möte måste ge en möjlighet att främja den drivkraft som skapades i New York under det senaste FN-toppmötet.

  Glenys Kinnock, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill tala om den möjlighet som erbjuds genom den internationella finansieringsmekanism som har föreslagits av Förenade kungarikets finansminister Gordon Brown. Den internationella finansieringsmekanismen uppbådar medel från internationella kapitalmarknader genom att utfärda obligationer som har möjlighet att inbringa 50 miljarder US-dollar per år från 2005 till 2015.

Fördelen med detta är, för att nämna några av de punkter som ni, herr kommissionsledamot, tog upp under ert inledande anförande, att pengarna placeras i början av perioden, de är långfristiga, stabila och förutsägbara. Det inbringar en miljard per år, vilket skulle kunna användas till att sätta barn i skola och att avskaffa de avgifter som äventyrar utbildningen för miljontals barn i utvecklingsländerna, särskilt unga flickor.

Genom den internationella finansieringsmekanismen har man redan infört ett pilotprojekt för immunisering, nämligen att söka efter vaccin mot malaria och hiv/aids – ett gissel i Afrika och på många andra platser i världen – som det inte finns något botemedel mot. Avtalet innebär att tillhandahålla en global, avancerad uppköpsplan som ska se till att livsuppehållande vaccin produceras kommersiellt till överkomliga priser samt att dessa vaccin produceras på ett sätt som vi i parlamentet skulle godkänna och anse vara nödvändiga vid denna tidpunkt.

Vi erkänner att millennieutvecklingsmålen, som utgör en del av debattens ändamål, är svåra att uppnå, men om vi kan placera pengarna – pengar som är förutsägbara – kan vi sätta alla barn i skola och förhindra att 30 000 barn dör i onödan varje dag. Detta är vad det handlar om: att försöka omsätta förhoppningar i verklighet.

När Nelson Mandela hörde talas om den internationella finansieringsmekanismen sa han att det var ett absolut nödvändigt och lägligt initiativ som förtjänade ett aktivt gensvar från världssamfundet. Jag hoppas innerligt att EU kommer att stödja detta initiativ på ett kraftfullt och mycket engagerat sätt.

  Fiona Hall, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Min grupp välkomnar denna resolution. Det finns ett brett samförstånd om att den låga graden av finansieringar och investeringar, i synnerhet i Afrika, har spelat en avgörande roll för att hålla tillbaka utvecklingsländerna. Ekonomer som amerikanen Jeremy Sachs har erkänt att utvecklingsbiståndet till Afrika hittills har varit en struntsumma när det jämförs med den grad av investeringar i infrastruktur som behövs.

Resolutionens titel är något restriktiv; där omnämns ett nytt finansiellt instrument som om det enbart fanns en lösning på problemet, men lyckligtvis är texten mycket mer övergripande. Problemets kärna är att vi är tvungna att hitta vägar för att finansiera utvecklingen utöver det nationella åtagandet på 0,7 procent.

I resolutionen föreslås idén om en solidaritetsavgift på flygbiljetter, men detta bör inte utgöra det enda alternativet. I likhet med Glenys Kinnock vill jag föreslå andra möjligheter. För det första kan medlemsstaterna helt enkelt besluta att påskynda tidsplanen för att uppnå målet på 0,7 procent av BNP, och förvisso gå längre än så. I Förenade kungariket har liberaldemokraterna förbundit sig att nå målet på 0,7 procent senast 2011, två år före den tidsfrist som den nuvarande brittiska regeringen har fastställt.

För det andra skulle utländska direktinvesteringar kunna fylla en funktion. Inget land har någonsin lyfts ur fattigdom enbart med hjälp av bistånd, och de länder som har haft de mest spektakulära utvecklingstakterna, såsom Kina, har åtnjutit höga nivåer av utländska direktinvesteringar. Problemet är att när utländska investeringar förhandlas fram via bilaterala investeringsavtal eller efter förslag från WTO i Cancún kan dessa förhandlingar medföra att den svagare parten utnyttjas samt att miljöskyddet och det sociala skyddet åsidosätts. Vad som krävs är ett nytt internationellt investeringsavtal under beskydd av FN:s kommission för hållbar utveckling.

Slutligen bör vi undersöka alla tänkbara sätt för att åstadkomma ytterligare investeringar i utveckling, men de metoder som vi väljer måste ha allmänhetens stöd och får inte hemlighållas.

  Caroline Lucas, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag tackar kommissionsledamoten. En av orsakerna till att vi diskuterar denna fråga i kväll är att det kommer att hållas en internationell konferens i Paris i slutet av denna månad, en viktig möjlighet att gå framåt när det gäller frågan om innovativa finansieringskällor för utveckling. Min grupp välkomnar särskilt att man under detta möte tycks vara redo att enas om en flygbiljettsavgift, vars intäkter ska komma några av världens fattigaste människor till godo. Givetvis finns det även en rad andra redskap och instrument. Glenys Kinnock har redan talat mycket uttrycksfullt om fördelarna med den internationella finansieringsmekanismen. Jag anser emellertid att också avgiften på flygbiljetter är viktig, för den markerar en vändpunkt i strävan efter att införa internationella avgifter för att finansiera världsomfattande utvecklingsbehov. Det förtjänar vårt fulla stöd. Jag vill emellertid betona att de nya finanserna måste vara genuint nya: med andra ord ska de utgöra ett tillägg till, och inte en ersättning för, redan befintliga utvecklingsbudgetar.

Det gläder mig mycket att kommissionen kommer att närvara vid mötet i Paris, men jag vill veta huruvida den har för avsikt att uppmuntra de andra medlemsstaterna att åka, huruvida det kommer att finnas någon mekanism för att vidarebefordra resultaten från mötet i Paris till parlamentet samt huruvida kommissionen har för avsikt att informera om innehållet i det seminarium mellan kommissionen och rådet som ägde rum den 9 februari. Jag är säker på att flera av oss är intresserade av att få veta detta.

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag talar som företrädare för det nya italienska socialistpartiet och som ledamot av utskottet för utveckling.

Uppgifterna och statistiken om fattigdomen låter meddela en öronbedövande vädjan om hjälp. Mer än en miljard människor i världen lever i extrem fattigdom och tvingas överleva på mindre än en dollar per dag. Fortfarande dör miljontals barn varje år på grund av bristen på lämplig hälso- och sjukvård, rent vatten, ordentliga bostäder och tillräcklig föda, samtidigt som 20 000 människor per dag dör till följd av brist på livsmedel.

Att denna situation fortsätter trots den nuvarande tekniska utvecklingen och jordbruksproduktionen är ekonomiskt irrationellt, politiskt oacceptabelt och moraliskt förkastligt. Därför ser vi med iver och förhoppningar fram emot arbetet med den kommande Pariskonferensen, även om vi är väl medvetna om att det inte bara krävs ökade resurser utan också andra slags resurser som bör vara skiftande, innovativa och kanske också förutsägbara och stabila.

Den som väcker störst anstöt är inte att det fortfarande förekommer hunger i världen utan att hungern fortsätter trots att världssamfundet har möjligheter att eliminera den. Det är verkligen på tiden att ord omsätts i handling.

  Karin Scheele (PSE). – (DE) Herr talman! Den internationella debatten om ett väsentligt ökat utvecklingsbistånd från de ledande industrinationerna har intensifierats – och det är en tröstande situation – för det är knappast sannolikt att vi lyckas uppnå de utvecklingsmål som världssamfundet fastställde i samband med millennieskiftet.

Det finns ett internationellt samförstånd om att det krävs en väsentlig ökning av det offentliga utvecklingsbiståndet för att vi ska uppnå millennieutvecklingsmålen och därigenom halvera fattigdomen i utvecklingsländerna. OECD:s utvecklingscentrum betonar i sin rapport för 2004 betydelsen av att ytterligare ekonomiska medel snabbt tillgängliggörs. Det är således bråttom, och fattigdomen i flera utvecklingsländer ökar. Europaparlamentet måste utnyttja beslutet att fortsätta att utöva påtryckningar gentemot medlemsstaterna för att uppnå tröskelvärdet på 0,7 procent för stöd till utvecklingssamarbete. Parlamentet bör också driva på de medlemsstater – däribland mitt eget hemland – som ännu inte har en plan för hur de senast 2015 ska ha uppnått detta att snarast möjligt utarbeta en sådan plan.

Det är också viktigt att betona att dessa innovativa finansieringsmetoder alltid måste omfatta ytterligare resurser. Vi bör inte ta fram stödformer som finansieras av åtaganden som vi redan har gjort. Det har redan nämnts att det internationella finansieringsinstrumentet är en metod för att fördubbla det nödvändiga utvecklingsstödet. Det är emellertid synd att man i den kompromiss som har lagts fram inte har tagit hänsyn till andra metoder som kommer att behövas om vi i framtiden ska kunna få fram tillräckliga medel. Kanske kan vi förbättra kompromissen ytterligare under morgondagen.

  Michel Rocard (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! De rika länderna har nu under trettio års tid varit oförmögna att uppfylla det åtagande som gjordes i FN att öka utvecklingsbiståndet till 0,7 procent. Detta är en skandal, och vi är alla här för att söka efter nya idéer.

Det är mycket beklagligt att kommissionen har så få idéer, och att det meddelande som ledamöterna har uppmanats att läsa är så innehållslöst. Ni har inte ens nämnt den brittiska idén om beskattning på kapitalrörelser. Ni nämnde endast en fransk idé om beskattning på flygresor. I sökandet efter nya idéer ber jag att få föreslå ytterligare en idé för er.

Jag tror att det var i ett dokument som utfärdades i april 2005 som kommissionen föreslog idén om ett globalt lotteri. Louis Michel, som jag själv frågade ut under ett sammanträde här i kammaren, erkände att detta var ett alternativ. Ni har inte ens tagit upp denna idé. Herr kommissionsledamot! Jag anser att alternativet med ett globalt lotteri är lättare att fullfölja än många andra alternativ.

I Världslivsmedelsprogrammet, där idén togs upp i syfte att undersöka den närmare, drog man slutsatsen att om uppskattningsvis minst 1 procent av våra länders omsättning spenderades vid varje dragning skulle fyra dragningar per år inbringa ett årligt belopp på 400 miljoner US-dollar. Dessa intäkter har Världslivsmedelsprogrammet föreslagit att bevilja till åtgärder som förhindrar svält bland världens barn. Varför har inte kommissionen satt sin stämpel på denna idé? Jag finner inget som helst nöje i att söka efter en lösning utanför ramarna för vår budget. Våra länder bör vara mycket seriösa när det gäller att infria vad de har lovat, men med hänsyn till att de är oförmögna att hålla sina löften skulle åtminstone denna nya idé ha fördelen att inte besvära någon och att fungera utan inskränkningar, om bara varje medlemsstats lagstiftande myndighet kunde bevilja vinstandelen till Världslivsmedelsprogrammet i stället för till de lokala statliga myndigheterna. Att instifta ett globalt lotteri är enkelt. Därför föreslår jag att kommissionen tar initiativet att instifta ett lotteri och att bestämt uppmuntra våra medlemsstater att genomföra det.

  Talmannen. – Jag har mottagit fem resolutionsförslag i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 10.00.

16. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

17. Avslutande av sammanträdet

(Sammanträdet avslutades kl. 23.40.)