Talmannen. – Nästa punkt är uttalanden av rådet och kommissionen om rätten till yttrandefrihet och respekten för religiös övertygelse.
Hans Winkler, rådets tjänstgörande ordförande. – (DE) Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Den strid vi har bevittnat de senaste veckorna om karikatyrerna som visades i dansk press är definitivt en mycket beklaglig utveckling, eftersom den berör något som EU:s medlemsstater och EU självt har stridit för i många år: ömsesidigt förtroende och konstruktivt samarbete bland de olika religiösa grupperna i våra länder.
Det förtroende och den goda vilja som märkts i alla medlemsstater och som även har uttryckts av EU:s institutioner de senaste åren förefaller ha blivit rejält omskakade. Vi har sett våldsamma demonstrationer som till och med har krävt liv. EU:s representationer och andra medlemsstaters institutioner i olika länder har attackerats och skadats. Hot har uttalats och bojkotter införts.
Det är en djupt beklaglig utveckling där vi måste fråga oss vad som har gått fel och vad som kan göras för att förebygga sådana händelser i framtiden. Ett antal principer för vår samexistens står på spel och de bör diskuteras i anslutning till frågan.
För det första råder det enighet om att varje form av våld och varje våldsam reaktion från militanta grupper ska fördömas, vilket rådets ordförandeskap uttryckligen gjorde från början.
Vi förväntar oss också att de ansvariga regeringarna ska vara medvetna om sitt ansvar, även enligt internationell lag, och vidta lämpliga förebyggande åtgärder.
Det är nu viktigt att skapa lugn och oskadliggöra allt våld och alla våldsamma konfrontationer. Rådets ordförandeskap har tagit sitt eget politiska ansvar alltsedan dessa händelser började. Redan den 30 januari försäkrade rådet Danmark, Sverige och alla andra berörda länder om sin fulla solidaritet, och utrikesministrarna i rådet betonade också betydelsen av pressfriheten och yttrandefriheten, vilka utgör en hörnsten i Europeiska unionens värderingar. Yttrandefrihet är en viktig tillgång som vi verkligen måste försvara och som vi kämpat för länge i våra samhällen under Europas hela historia. Samtidigt medför emellertid utövandet av yttrandefriheten, liksom alla rättigheter, ett stort ansvar både för enskilda och institutioner.
I ett tidigt skede uttalade sig EU och även FN och andra organisationer, där ett viktigt exempel var Islamiska konferensen (ICO), för att klargöra de principer som man måste ansluta sig till under debatten. Det gemensamma uttalandet av FN:s generalsekreterare, generalsekreteraren för ICO och den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken den 7 februari var mycket viktigt i detta hänseende. Där lades särskild tonvikt på ett ansvarsfullt uppträdande när det gäller människors religiösa övertygelser liksom yttrandefriheten, som medför ansvar – ett personligt ansvar – för pressen. Våra samhällen tillåter inte regeringar att diktera vad den oberoende pressen får säga eller inte säga, under förutsättning att det sker inom de gränser som fastställs av rättssystemet, vilket är bra. Dessa rättssystem måste överensstämma med internationella normer, särskilt principerna i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.
I det nämnda uttalandet den 7 februari avvisades och fördömdes också våldsamma attacker, och man uppmanade till dialog. Den 8 februari talade Ursula Plassnik, Österrikes utrikesminister och ordförande i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser), i telefon med Abdullah Gül, Turkiets ställföreträdande premiärminister och utrikesminister. Att göra Turkiet delaktigt i vår strävan efter att lugna ned situationen var ett medvetet beslut eftersom det är ett land som ligger särskilt bra till för att spela en mycket aktiv och konstruktiv roll för att främja en dialog mellan Europa och den islamiska världen. Österrike har därför också uppmanat högnivågruppen för alliansen av civilisationer – som sorterar under FN – att hålla sitt nästa möte i Österrike.
Wolfgang Schüssel, Österrikes förbundskansler och Europeiska rådets ordförande, gjorde ett uttalande, också den 8 februari, och uttryckte sin bestörtning över bilder på en webbsida som tillhör en islamisk emigrantorganisation i Antwerpen och över den iranska nyhetstidningen Hamshahris uppmaning till en teckningstävling om förintelsen. Vi måste också inta en tydlig hållning och fördöma och avvisa sådana initiativ och uppmaningar.
Som ni vet befinner sig den höge representanten för gemenskapens utrikes- och säkerhetspolitik, Javier Solana, i Mellanöstern. Den 13 februari träffade han generalsekreteraren för Islamiska konferensen, Ekmeleddin Ihsanoglu, för att diskutera möjligheten till en riktad dialog mellan Europa och den islamska världen. Generalsekreteraren och den höge representanten kommer att fortsätta diskussionen med generalsekreteraren för Arabförbundet och med företrädare för Saudiarabien, Egypten, Jordanien, palestinska myndigheten och Israel.
Rådet och även enskilda medlemsstater kommer att aktivt främja dialogen med den islamiska världen och fortsätta på denna väg med dialoger mellan civilisationer och mellan religiösa grupper. Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja har också redan aviserat att dialogen kommer att bli en huvudfråga under det finska ordförandeskapet.
Vårt ordförandeskap kommer även att vidta ytterligare åtgärder för att bidra till att lugna ned situationen. Möjligheten till en utökad dialog mellan EU och den islamiska världen blir en viktig fråga vid nästa möte i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) den 27–28 februari.
Den aktuella krisen kräver att de folkvalda politiska företrädarna i EU utövar sitt ledarskap. Naturligtvis varken kan eller ska detta ledarskap bestå i att staten försöker införa en uppförandekod för medierna. Jag har redan betonat betydelsen av EU:s värden såsom yttrandefrihet och pressfrihet, och denna tillkämpade frihet från censur får inte på några villkor äventyras. Såsom Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har gjort klart i många grundläggande avgöranden innebär denna frihet även att tillåta nya kontroversiella idéer och varje slag av diskussion, och den innefattar även friheten att både göra misstag och skarpt kritisera andras misstag. Enligt ett grundläggande utslag i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna för 20 år sedan gäller yttrandefriheten även potentiellt kränkande eller irriterande material. Domstolen har emellertid också slagit fast att yttrandefriheten naturligtvis också måste ha sina gränser, dvs. när andras känslor – särskilt religiösa känslor – riskerar att såras.
EU:s politiska ledare måste nu på ett trovärdigt sätt förmedla att yttrandefrihet och respekt för andra kulturer och religioner inte strider mot varandra, utan snarare kompletterar och är förenliga med varandra. Vi anser att lösningen på den aktuella krisen inte ska vara mindre yttrandefrihet utan snarare trovärdigt åtagande från ett demokratiskt och pluralistiskt EU att föra en dialog mellan kulturer och civilisationer. Vi måste förmedla till världens muslimska grupper att vi vill fortsätta att arbeta sida vid sida med dem och utveckla en relation som bygger på förtroende. Vi måste förmedla till våra muslimska landsmän i EU att unionen är en bra plats där de och anhängare av andra religioner respekteras och kan känna sig hemma, och där de har möjlighet att vara delaktiga i demokratin. Det är viktigt att vårt svar på denna utmaning framför allt baseras på det förtroende som framgångsrikt byggts upp i alla medlemsstater de senaste åren, både mellan olika religiösa grupper och mellan politiker och religiösa grupper.
Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på ett antal skeenden i mitt eget land, Österrike, eftersom situationen i stor utsträckning kräver att även medlemsstaterna tar sitt ansvar, och naturligtvis är också rådet beroende av de åtgärder som en enskild medlemsstat vidtar i sin roll som talesman för egen räkning och för EU som helhet.
Ett av de viktigaste samtal som Österrikes ledande företrädare har fört de senaste dagarna i sin strävan att lugna situationen ägde rum den 7 februari mellan utrikesminister Ursula Plassnik och Anas Schakfeh, ordförande för Österrikes islamiska gemenskap. Där underströks betydelsen av en fredlig samexistens mellan de olika religiösa grupperna i våra länder och man slog fast att det viktiga nu är att stå sida vid sida och se till att våra pågående diskussioner, som har visat sig värdefulla i praktiken, också blir synliga utåt. Detta är en dialogkultur som Österrike, likt alla andra medlemsstater, har byggt upp under åren och som nu måste visa vad den går för i en kris.
De senaste åren har Österrike upplevt flera mycket viktiga händelser, bl.a. konferensen ”Islam i ett pluralistiskt samhälle” som besöktes av ett stort antal religiösa och politiska ledare: Afghanistans president, Iraks president, Irans förre president samt höga religiösa ledare från alla religiösa grupper. För två dagar sedan inbjöd den österrikiske förbundskanslern alla ledare för de stora statligt erkända religiösa grupperna i Österrike till ett möte där alla deltagare enhälligt betonade att fredlig samexistens och en fredlig – inbegripet kritisk – dialog är det enda sättet att förebygga en sådan utveckling som vi har sett de senaste veckorna. Det är därför viktigt att fortsätta dialogen, men även att försvara våra värderingar, exempelvis rätten till yttrandefrihet.
(Applåder)
José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Herr talman! Publiceringen av teckningarna i danska och andra europeiska dagstidningar och reaktionerna på denna har avslöjat en känslig och grundläggande fråga. Teckningarna har förargat många muslimer världen över. Vi måste respektera denna känslighet och att den uttrycks genom fredliga demonstrationer, vilket är en grundläggande rättighet i ett öppet samhälle.
Jag delar de åsikter som statsminister Anders Fogh Rasmussen har lagt fram, där han gjort klart att hans regering respekterar islam som en av världens största religioner och att de inte har för avsikt att förolämpa muslimer och inte stöder några sådana aktioner. Idag vill jag personligen betona min djupa respekt för det islamiska samhället och det bidrag som det gett och fortsätter att ge Europa.
I kommissionen oroas vi inte av majoritetens fredliga gensvar på teckningarna, utan av en minoritets våldsamma reaktioner – reaktioner som många muslimer har tagit avstånd från. Därför fördömer kommissionen i starkast möjliga ordalag det våld som begåtts mot vårt kontor i Gaza och mot medlemsstaternas beskickningar, särskilt de danska. Det är ironiskt att målet med beskickningarna är att underlätta livet för värdländernas befolkning.
En handelsbojkott är inte heller rätt sätt att hantera frågan. En sådan skulle skada alla parters ekonomiska intressen och riskera att skada de växande handelsförbindelserna mellan EU och de berörda länderna. Handeln, och de förbättrade kontakter som den innebär, är ett sätt att främja en ömsesidig förståelse. Vi måste vara tydliga: En bojkott av danska varor är per definition en bojkott av EU-varor.
(Applåder)
Jag har talat med Danmarks statsminister och gett uttryck för kommissionens solidaritet. Här och nu vill jag även ge min solidaritet till det danska folket, ett folk som välförtjänt har rykte om sig att vara bland de mest öppna och toleranta människor, inte bara i Europa, utan i hela världen. Låt mig välkomna deras representanter hit idag i form av en delegation från det danska parlamentet.
(Applåder)
Jag har också talat med rådets ordförande, Wolfgang Schüssel. Kommissionen fortsätter att samarbeta med det österrikiska ordförandeskapet och alla andra parter för att lösa problemet på ett fredligt och effektivt sätt.
Frågan handlar om bredare teman. Vårt europeiska samhälle baseras på respekt för individens liv och frihet, jämställdhet mellan män och kvinnor, yttrandefrihet och en tydlig gräns mellan politik och religion. Vår utgångspunkt är att vi som människor är fria, självständiga, jämställda och ansvarstagande. Vi måste skydda dessa principer.
Yttrandefriheten är en del av EU:s värderingar och traditioner. Jag ska tala klarspråk: yttrandefriheten är inte förhandlingsbar. Precis som alla andra friheter beror dess överlevnad på individens ansvarsfulla tillämpning.
(Applåder)
Vi fördömer alla former av fördomar och diskriminering oavsett var och när de uttrycks. Men det är inte regeringarna eller de andra officiella myndigheterna som dikterar eller godkänner individernas egna åsikter. Tvärtom, det är bara den individ som uttrycker åsikten som står bakom den, och ingen annan. Det är inte ett land, ett folk eller en religion som står bakom den, och vi kan inte låta andra påstå att det är så.
(Applåder)
Yttrandefriheten och pressfriheten utgör inte bara grunden för möjligheten att publicera en åsikt eller en teckning, utan även för att kritisera den. Yttrandefriheten fungerar åt båda hållen.
Yttrandefriheten har även begränsningar och de måste respekteras. De definieras och upprätthålls av lagarna och rättssystemen i EU:s medlemsstater. Det är självklart oacceptabelt att kringgå lagar som man kommit överens om i demokratiska institutioner.
Inte heller religionsfriheten är förhandlingsbar. Precis som vi i EU respekterar yttrandefriheten, så måste vi också respektera religionsfriheten, vilket vi också gör. Religionsfriheten är en grundläggande rättighet för individer och samhällen. Den är förenad med integriteten hos alla religiösa övertygelser och alla de sätt som de utövas på. Muslimer kan, och måste kunna, praktisera sin tro, precis som anhängare av andra religioner och övertygelser praktiserar sin tro.
EU och medlemsstaterna har länge främjat en dialog mellan olika samhällen, både inom EU och med angränsande muslimska länder, samt i andra delar av världen. I skydd av yttrandefriheten kan man genom en kraftfull, men fredlig, dialog fördjupa en ömsesidig förståelse och bygga en ömsesidig respekt. Jag stöder, och kommer att fortsätta att stödja, en dialog mellan olika kulturer och med religioner. Dialogen måste baseras på tolerans, inte fördomar, på yttrande- och religionsfrihet och de värden som ligger däri.
Våld utgör ett hot mot dialogen. Vi får inte låta en minoritet av extremister vinna. Låt de bästa av våra värden segra över de värsta av fördomar.
(Applåder)
Hans-Gert Poettering, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsordförande, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater följer kontroversen om karikatyrerna med stark oro. En sak är emellertid kristallklar för oss, och det är vår riktlinje. Vi ska försvara pressfriheten och vi ska skydda de troendes känslor, oavsett religion, och även de symboler som är så viktiga för dem. Vi ska försvara de mänskliga rättigheterna och landvinningarna från upplysningstiden, och vi ska upprätthålla rätten att bekänna sig till sin tro, att vara annorlunda och att bli respekterad. Allt detta kan endast uppnås samtidigt om alla parter först håller sig lugna och sansade. Vår vädjan i dag går därför framför allt till mediernas företrädare i Europa, i Iran och i andra islamiska länder, den går till dem som försöker blåsa upp karikatyrbråket till en fråga om politiska principer. Att bemöta polemik med polemik, aggression med aggression och okänslighet med okänslighet är inte vägen till en bra framtid. Vi vill ha en ordning som försvarar yttrandefriheten som en av de främsta mänskliga rättigheterna, samtidigt som vi är medvetna om var gränsen går, nämligen vid andra människors frihet och värdighet. Denna ordning förutsätter respekt för andras övertygelse och religiösa känslighet, samtidigt som den måste möjliggöra en fredlig och konstruktiv dialog om sådant som delar oss både på ytan och djupt inne i hjärtat av vår existens, våra värderingar, erfarenheter och känslor.
Av detta följer att våld som används för att uppvigla eller hetsa fram kränkningar av oliktänkande aldrig kan accepteras. Vi fördömer alla anstiftare till de våldsamma reaktionerna i olika länder i världen, för det här var ingen spontan reaktion – den ägde rum först flera månader efter händelsen – utan den var delvis organiserad av regimer som inte värdesätter yttrandefriheten, utan snarare förtrycker folket. Även detta måste göras mycket tydligt.
(Applåder)
Vi vänder oss emot alla former av våld, inte bara mot människor utan även mot föremål – flaggor eller byggnader – och vi fördömer dem i de starkaste ordalag. Det är viktigt att nu anta ett betydligt mer specifikt synsätt, eftersom det inte räcker att endast utlova dialog mellan kulturer. Jag vill lämna två mycket specifika förslag. De är ofullständiga, det tillstår jag, men de tål ändå att tänkas på. Eftersom vi behöver börja med ungdomarna bör vi för det första inrätta en expertkommitté för att granska skolböcker i Europa och i den islamiska världen för att se vilka slags ord och värderingar vi använder om varandra och sprider på detta sätt. Kommittén ska stå under gemensamt beskydd av EU och Islamiska konferensen, och för att den ska bli ännu effektivare bör FN:s generalsekreterare vara delaktig i valet av experter.
Vi, eller snarare den islamiska världen, har upprörts över ett antal karikatyrer i en europeisk – dansk – tidning och andra tidningar, men detta är bara en av hundratals – för att inte säga tusentals – karikatyrer, inklusive de i den islamiska världen som driver med våra kristna värderingar och våra övertygelser. Detta måste få ett slut: både här och i länderna i den islamiska världen.
(Applåder)
För det andra hörde jag till de ledamöter som deltog i Europa–Medelhavskonferensen i Barcelona. Vi bör använda den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet till att sammanföra valda politiker och företrädare för det civila samhället i Europa och våra partnerländer för regelbunden dialog och riktade diskussioner inom ramen för Barcelonaprocessen. Den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet kan på så sätt bli ett centralt forum för dialog mellan kulturer.
Låt mig också göra en personlig kommentar. Sedan 1999 och fram till i år, 2006, har jag besökt 16 arabiska och islamiska länder. Jag minns ett samtal med en mycket entusiastisk, trovärdig äldre präst i Saudiarabien som på det hela taget var ett underbart samtal. Han frågade mig då hur muslimer behandlades i Europa. Jag svarade att vi ofta skulle vilja se bättre integration men att muslimer kan utöva sin tro fritt. Jag ställde sedan en fråga tillbaka: Stämmer det att lagen i Saudiarabien kräver att en muslim som vill konvertera till kristendomen straffas med döden? Jag fick inget svar.
Tolerans är viktigt, men det är en tvåvägsprocess. Tolerans, försoning och förståelse måste bygga på sanningen och det är vad vi förespråkar. Jag välkomnar med eftertryck det som kommissionens ordförande sa: ett angrepp på en av våra medlemsstater är ett angrepp på oss alla. Enligt detta är vi naturligtvis solidariska med Danmark, och den här debatten bör sända en signal om tolerans och förståelse och bygga på ömsesidighet och erkännande av sanningen. Endast då kommer vi att vara på väg mot en bra framtid baserad på en dialog mellan två kulturer.
(Applåder från höger och mitten)
Poul Nyrup Rasmussen, för PSE-gruppen. – (DA) Herr talman, herr rådsordförande, kommissionsordförande Barroso! Martin Schulz, vår grupps ordförande, har bett mig att tala i dag för den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och det är något jag gärna gör när det gäller den här frågan. Det har varit förskräckligt och chockerande att se människor dödas, mitt eget lands och andra länders flagga brännas, ambassadörer attackeras och bojkotter inledas, vilket medför att ett stort antal människor förlorar sitt arbete. Det har varit dubbelt deprimerande med tanke på att våra länders historia också har handlat om tolerans mot andra människor och om förståelse och respekt för dem. Vi har visat vägen inom internationell solidaritet och ekonomiskt och politiskt stöd till fattiga länder över hela världen. Vi har alltid kämpat för rättvisa och för människors rätt till en egen fri stat som kännetecknas av fredlig samexistens, särskilt i Palestina.
Det är av allra största vikt att det våld vi nu upplever inte spårar ur fullständigt. Det måste genast upphöra och jag vill personligen och för mitt lands räkning tacka kommissionens ordförande Barroso för den tydliga signal han sänt ut i dag i parlamentet och för den solidaritet han har visat med mitt land och med alla länder som angripits. Ett angrepp mot en medlemsstat är ett angrepp mot hela Europeiska unionen.
Det är emellertid också viktigt att betona att Europeiska unionen står för motsatsen till främlingsfientlighet och intolerans. Europeiska värderingar bygger på respekt för människor och religioner. Hela vår blodiga historia har lärt oss hur viktigt det är med ömsesidig förståelse, värdighet och samexistens. Det första jag därför vill säga i dag till hela den muslimska världen och till alla i Europa är att yttrandefrihet inte är något som vi kan kompromissa om. Ingen regering eller vanlig medborgare kan sätta frågetecken efter den friheten. Yttrandefriheten finns emellertid inte i ett vakuum. Den måste och kommer att utövas med ansvar. Vi kan heller inte kompromissa om respekten för andra människors religion. Detta är också grundläggande för de mänskliga rättigheter som EU och FN bygger på. Yttrandefriheten måste därför gå hand i hand med respekten för andra människor. Det är så det måste vara.
Jag vill använda min yttrandefrihet i dag till att kritisera och tydligt förkasta de teckningar av profeten Muhammed som dök upp i en dansk tidning för några månader sedan. Att publicera dem var arrogant och respektlöst och visade på en total avsaknad av kunskap om islam. Jag vill betona att teckningarna inte återspeglar vanliga danskars attityd. Vi är mycket medvetna, både i Danmark och i övriga Europa, om att kärleken till vårt eget land, vår värdighet och religion inte innebär att vi ska kritisera andra eller använda en nedlåtande ton mot dem när det gäller något som de betraktar som heligt. Jag vet också att många människor i Europa inte kan förstå varför den danske premiärministern vägrade att träffa ambassadörer från arabvärlden. Det är något som inte heller jag förstår. Vi kan emellertid inte ändra det som har skett. Det viktigaste av allt är att den danska regeringen sedan använde sin yttrandefrihet tydligt för att uttrycka respekt för andra människor och deras religion, inte minst islam. Vi måste nu se framåt.
(EN) Vi vill ge en tydlig signal idag: Vi är fast beslutna att ignorera nya provokationer, som inte får användas av extremister i Europa och i den muslimska världen för att hetsa till våld och intolerans och skapa nya vanföreställningar om varandra.
Vi har sett det så många gånger tidigare från främlingsfientliga och populistiska partier i Europa och från extrema rörelser i den muslimska världen. Vi säger nej till dem som hävdar att det är ”vi mot dem”. Extremister på båda sidor har tillåtits spela sina falska melodier alldeles för länge. Det värsta av allt är att de har spätt på hatet och rädslan, och de har fått en publik för sina åsikter. Det är dags att sansade och ansvarsfulla röster lägger fram en ny plan, som José Manuel Barroso sa. En ny plan, som klart och tydligt visar att det finns ett annat sätt.
Vi européer vill inte ge extremisterna vatten på sin kvarn. Här i Europaparlamentet har vi ett tydligt meddelande: Vi vill med enad kraft ha en ny och betydligt starkare dialog med den islamiska världen, som byggs på villkorslös respekt – en respekt som sträcker sig utanför gränserna och gäller alla folkslag och religioner. Vi vet att vi lever i en globaliserad värld. Det ger oss ett särskilt ansvar. I denna globaliserade värld är det inte ”vi mot dem”, utan vi är enade. Och nej, det är inte en kamp mellan religioner och civilisationer.
Det vi har fått se är aktioner av okunnighet som skapat förödmjukelse och förolämpning. De användes av extremister för att underblåsa hat och våld. Men för att förstå de bredare reaktionerna var teckningarna, tillsammans med extremisternas manipulationer av dem, droppen. Vi får inte glömma att det i många år har funnits en social och ekonomisk frustration i många muslimska samhällen. Det är dags för oss att inse vad förödmjukelse och arrogans från personer med makt och välstånd kan resultera i.
Vi får inte falla offer för kortsiktiga sanktioner, utan istället stå fast vid vårt ekonomiska och politiska samarbete. Låt oss lägga det som teckningarna startade bakom oss. Låt det vara det sista som provocerar, och låt nästa steg förena oss för att bygga en starkare dialog, som är kritisk, öppen, bestående och konstruktiv.
(Applåder)
Karin Riis-Jørgensen, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Idag är det centrala meddelandet från liberalerna och demokraterna att skydda och försvara yttrandefriheten, inte bara i Europa, utan även i Kabul och Teheran. Det är fullständigt oacceptabelt att våldsamma demonstrationer, attacker mot ambassader, brännande av flaggor och varubojkotter ersätter dialogen. Att vi har fått se exempel på att ett europeiskt företag bojkottar danska varor är olyckligt och inget uttryck för europeisk solidaritet.
Vi har alla blivit chockade och ledsna över de senaste 14 dagarnas förfärliga omständigheter, och ingen har blivit mer chockad än jag och övriga danskar. Muslimerna borde ändå inse att de globala spänningarna bara har ökat stödet för extremhögern och de invandrarfientliga partierna och missbrukats av extremister inom och utanför EU.
Européer från alla samhällen måste nu ta sitt personliga ansvar för att stoppa denna tilltagande ilska. Vi får inte låta extremisterna triumfera på bekostnad av den sansade majoriteten, och vi måste stå enade med respekt för artikel 11 i fördraget för att fördöma våld och hot mot medlemsstater. När den danska och andra flaggor bränns bör EU visa solidaritet, som vi har sett här idag, och stå emot krav på att regeringar ska be om ursäkt för oberoende medier ...
(Applåder)
... särskilt eftersom det i paragraf 77 i Danmarks grundlag tydligt står: ”Alla människor är fria att publicera sina tankar i tryck, i skrift och i tal, under förutsättning att personen kan hållas ansvarig inför lagen. Censur och andra förebyggande åtgärder ska aldrig mer införas.”
EU bör också tillbakavisa försöken från den islamiska konferensen och arabförbundet att få till stånd en FN-resolution, stödd av eventuella sanktioner, för att fördöma attacker mot religiösa övertygelser. Ett sådant drag skulle gå emot den konstitutionella grunden i många liberala demokratier och fungera som en inbjudan att kriminalisera åsiktsfrihet på en global nivå.
(Applåder)
Ingen förnekar att muslimer har rätt att känna sig förnärmade över teckningarna, precis som sikher, judar, kristna eller andra troende har rätt att känna sig kränkta av pressen. Men klagomålen måste föras fram genom lämpliga lagliga kanaler. I ett civiliserat samhälle får kränkningar aldrig rättfärdiga våld. I ett sekulariserat, demokratiskt samhälle som vårt måste tryckfriheten fortsätta att vara av största vikt, för det är denna frihet som förstärker de demokratiska och pluralistiska principer som ligger till grund för vår europeiska union och som är universellt erkända i internationella konventioner. Därför bör alla troende försvara de värden som försäkrar att vem som helst i EU fritt och öppet kan utöva sin religion, men också acceptera rätten att inte vara troende.
Därmed inte sagt att tryckfrihet ska innebära fullständig frihet att kränka. Efter den 11 september och bombdåden i Madrid och London är det är självklart att det krävs ett större engagemang för att garantera att relationerna mellan olika samhällen förblir så harmoniska som möjligt. Liberalerna och demokraterna är dock övertygade om att den nuvarande situationen inte kan lösas av ”tankepolisen”, utan enbart genom dialog. Ur det perspektivet stöder vi initiativet Alliansen mellan civilisationer som föreslagits av FN:s generalsekreterare, och vi applåderar kommissionsledamoten med ansvar för rättvisa, frihet och säkerhet, Franco Frattini, för att ha ordnat en rundabordskonferens med mediechefer, journalister och religiösa ledare. Men vi drar gränsen vid att stödja era föreslagna ordningsregler för pressen, och vi uppmuntrar Javier Solana att göra detsamma, herr Frattini. Annars föreligger det större misstro och ömsesidiga motsättningar, för hur ska ett samhälle någonsin kunna vinna acceptans om man inte kan diskutera frågor om kulturella åsiktsskillnader?
Innan jag avslutar på danska vill jag rikta ett tack till kommissionens ordförande, José Manuel Barroso och mina kolleger här i kammaren för visad solidaritet.
(DA) Yttrandefrihet är en rättighet men inte nödvändigtvis en skyldighet. Det är emellertid en rättighet som inte ska ifrågasättas eller äventyras. Om vi börjar äventyra vår yttrandefrihet och samtidigt skjuter upp vår rätt att utsätta alla religioner för kritiska analyser kommer den grundläggande rätten att tänka och uttrycka sig fritt att bli begränsad.
Daniel Marc Cohn-Bendit, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Hannah Arendt beskrev frihet som något störande och smärtsamt och sa att människor till och med kan fly från den eftersom den ibland kan vara svår och obehaglig. Jag tror att det finns en sak som vi som politiskt sinnade människor och politiker inte ska göra och det är att försöka fastställa gränser för exempelvis pressen. Det är något som politiker varken kan eller ska göra, endast samhället vet vad som är sunt förnuft. Vi politiker kan naturligtvis diskutera de av våra åtgärder som orsakar anstöt – exempelvis när man i Danmark röstar igenom lagstiftning om utländska medborgare som sårar och inte respekterar invandrare. Det kan kritiseras här, såsom Europeiska rådet gjorde i Danmarks fall. Vi kan också framföra kritik när exempelvis tyska delstater utarbetar ett frågeformulär för muslimer som visar en fullständigt uppenbar brist på respekt för muslimer. Politiker kan på alla sätt kritisera och diskutera sådant.
Mina damer och herrar! Hela denna diskussion om gränser är en fråga för samhället. Kommissionsordförande Barroso har rätt: människor har rätt att publicera karikatyrer som gör narr av oss politiker, av mig, av Hans-Gert Poettering eller någon annan. I samhället har vi rätt att uttrycka en avvikande åsikt. Muslimer har rätt att hålla demonstrationer i protest – vi respekterar det – på samma sätt som medlemmar i den judiska gemenskapen demonstrerade mot en pjäs av Rainer Werner Fassbinder. Detta är en debatt som bör föras inom samhället. Vi kan inte utarbeta en uppförandekod för pressen – antingen gör pressen det själv eller också inte – men det är inte vår uppgift.
I den internationella debatten påpekas alltid att religioner ska respekteras. Det kan så vara, men religioner befinner sig på det offentliga området och som sådana blir de föremål för hädiska karikatyrer. Det är en lika viktig del av religionen och demokratin som luften är för att man ska kunna andas, det bara är så. Det innebär inte att man måste godkänna dessa karikatyrer eller anse dem vara god smak. Frihet är inte en fråga om god eller dålig smak. Frihet är något som vi har kämpat för och ingen civilisation har ännu fallit på grund av alltför mycket frihet, utan alltid på grund av för lite, alldeles för lite.
Jag kan därför säga att jag inte sympatiserar med dessa karikatyrer. Jag kan säga er vilka av dem som fick mig att le, vilka som fick mig att skratta och vilka jag tyckte var motbjudande. Jag sympatiserar med alla dem som har fallit offer för våld i anslutning till den här striden. Jag tycker att det är fruktansvärt det som exempelvis stora europeiska företag som Carrefour och Nestlé har gjort när de gjort reklam i Saudiarabien med slogan ”Vi är inte danskar, vi är fransmän”. Det är dålig smak och ett berättigat mål för vår kritik. Jag ber om att vi alla avstår från självrättfärdigande.
Låt oss inte utesluta religionen från den sociala debatten, eftersom även religioner har rätt att säga vad som är rätt eller fel. Vi ska inte karikera dem när de pratar strunt om frågor som abort eller homosexualitet, men vi har friheten att göra det och det är en frihet vi vill försvara.
Om vi skulle visa invandrarna större respekt här i världen, om våra lagar skulle visa dem mer respekt, skulle de ha möjlighet att diskutera våra friheter på ett annat sätt. Ge dem de friheter vi kräver för egen del och de kommer att använda dem på ett ansvarsfullt sätt.
(Applåder från Verts/ALE-gruppen)
Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman! Av alla kategoriska uttalanden hittills om teckningarna av Muhammed är det få som jag tycker är övertygande. Frågan blir alltför förenklad och jag tror att det är en fälla som vi till varje pris måste undvika. Vi måste snarast reflektera över de olika sidor av problemen som vi ställs inför, lugnt och på djupet.
För det första har vi frågan om yttrandefriheten, som definitivt är demokratins prövosten och även prövostenen för ett världsligt offentligt utrymme som vi helt rätt anser är mycket viktigt. Inom detta område förväntas det råda en kritisk hållning, ett personligt förhållande till ens tro och tolerans. Dessa principer får inte äventyras, men låt oss samtidigt vara överens om att försvaret av dessa principer inte får möjliggöra förolämpningar, generaliseringar eller stigmatiseringar, för att inte tala om att rättfärdiga dem. Vi säger hela tiden att vi alla lever i samma värld, en värld som blir mindre, där allt och alla är beroende av varandra och där varken Europa, västvärlden i allmänhet eller någon annan region är centrum. Vi måste dra varje möjlig slutsats av detta. Vi observeras hela tiden av hela mänskligheten. Vi måste därför sträva efter att skapa en slags global ansvarskänsla. Alla måste utöva sin frihet och samtidigt respektera alla andra.
Å andra sidan: vad ska vi göra med de fullständigt oproportionerliga reaktionerna från vissa arabländer på dessa händelser, vilka definitivt är avsedda att framför allt återupprätta det ganska skamfilade rykte som deras ledare har bland folket, något som i sin tur är ett resultat av att de underkastats en stark makt som är betydligt mer klandervärd än fredliga Danmark? På andra håll tävlar islamiska radikala med den europeiska extremhögern om att utnyttja detta slags frågor för att hetsa sina respektive trupper och tysta de förnuftiga, modiga och progressiva rösterna, som de kämpar mot. Det värsta skulle därför vara att oavsiktligt ge bränsle åt deras sak, i stället för att göra allt som är möjligt för att bryta denna onda cirkel.
Vi måste se bortom de rådande oroligheterna och de fullständigt oacceptabla överdrifter de har lett till och betrakta den mycket viktiga bakomliggande frågan, det vill säga de uppförstorade reaktionerna hos individer som sårats av en djup känsla av orättvisa, dominans och förnedring som väst, från Palestina till Irak framför allt, är ansvarig för.
Som den store palestinske poeten Mahmoud Darwish betonar i en mer allmän betydelse: ”Araber och muslimer har en känsla av att knuffas ut ur historien”. Det är här som jag tror att Europa kan spela en avgörande roll för att bygga broar mellan civilisationer. Men för att den ambitionen ska bli trovärdig innebär det att vi fullständigt måste befrias från dem som, samtidigt som de uppträder som härskare i världen, i verkligheten leder den mot undergångens brant, vilket vi ser lite mer för var dag. Det innebär också att tillämpa samma internationella lag på alla stater utan undantag, inte minst för att läka det öppna såret i Mellanöstern, som är en ändlös källa till förtvivlan. Den olyckliga historien med teckningarna bör användas för att illustrera de strategiska möjligheter vi ställs inför!
(Applåder från vänster)
Jens-Peter Bonde, för IND/DEM-gruppen. – (EN) God morgon, lilla EU! Globaliseringen är sannerligen här. Jag hade aldrig trott att andra människor skulle kunna bränna den danska flaggan med sådan passion. Vi kommer aldrig att ge upp vår yttrandefrihet. Både åsiktsfriheten och religionsfriheten måste respekteras.
Chefsredaktören på Jyllands-Posten har bett om ursäkt för de känslor som rörts upp. Han skulle inte ha publicerat teckningarna idag. Vissa danska imamer har distribuerat teckningarna som de inte uppskattar. Varför är man så förnärmad av de teckningar som man sprider till så många som möjligt?
Den danske statsministern har med rätta vägrat att ta ansvar för innehållet i våra dagstidningar, men när elva arabiska ambassadörer ber om ett möte är det en statsministers plikt att ta emot dem. Han borde ha förklarat att yttrandefriheten begränsas av det danska rättsväsendet, inte av regeringen. Han borde ha gett dem råd om hur de kunde skriva till den särskilda pressmyndigheten för att få dess åsikt.
Hädelse är ett brott enligt den danska brottsbalken. Varje enskild redaktör måste visa ett globalt ansvar. Teckningar i en dagstidning kan spridas som en löpeld genom Internet och globala medier. Flera människor har dödats.
Den danske utrikesministern höll en väldigt bra presskonferens när de danska ambassaderna brann. Han talade om dialog och generositet istället för fientlighet. I Danmark kan man få fängelsestraff om man bränner koranen. Jag håller med helt och hållet: generositet istället för fientlighet. Vi måste lära oss respektera och samarbeta med muslimer, trots att vi aldrig ger upp åsiktsfriheten.
Min grupp varnade för att göra de grundläggande rättigheterna till en del av EU:s lagstiftning. Känsliga domar om yttrandefrihet och religiösa rättigheter måste fattas lokalt under internationella ramar enligt FN och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Vi kan erbjuda en dialog i den nya gemensamma parlamentariska församlingen för EU–Medelhavsområdet. Vi kan förbättra våra utbytesprogram för att låta européer besöka arabvärlden och låta unga araber komma till oss. Vi kan göra våra marknader mer öppna för deras produkter, göra fred och välstånd i Mellanöstern till en prioritet, men statligt stöttade handelsbojkotter måste tas upp av EU i Världshandelsorganisationen (WTO).
Islam har inte med den danska grundlagen att göra. Danska imamer har ingen rätt att vädja till andra länder. Muslimer kan använda det danska rättsväsendet precis som alla övriga medborgare. Om det inte är tillräckligt får man vända sig till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna här i Strasbourg. Globaliseringen är sannerligen här. Vi måste alla öppna våra sinnen. Det finns ingen enkel väg tillbaka. Vi måste alla anpassa oss lite för att leva i ett globalt samhälle. Ett tredje världskrig kan startas av en liten teckning, liksom det första världskriget startades när en ung student sköt ärkehertig Franz Ferdinand i Sarajevo. Ett skott från en student – eller en satirisk teckning – kanske inte är anledningen, men vi bör ta till oss budskapet. Vi måste alla leva tillsammans på denna jord. Vi har ingen annan jord tillgänglig än.
Vi skal alle være her!
Brian Crowley, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! När man diskuterade frihet och yttrandefrihet sa en av domarna i högsta domstolen i Förenta staterna, Oliver Wendell Holmes, att det inte finns några absoluta rättigheter; rättigheter kan vara begränsade. Exemplet han gav var att man inte har rätt att ropa ”det brinner” i en fullsatt biosalong om det inte brinner.
En av de svårigheter vi stöter på under våra diskussioner är det berättigade önskemålet att garantera att press och medier i EU har yttrandefrihet, frihet att narras, frihet att göra satir och i vissa fall frihet att förolämpa folk. Det ligger i sakens natur att demokratin behöver humorn och förolämpningen som säkerhetsventil för att fungera ordentligt. Jag tror inte att någon här i kammaren på något sätt kan bortse från de våldsamma reaktionerna i vissa länder i Mellanöstern mot publiceringen av teckningarna och karikatyrerna.
Det som tyvärr har glömts bort i debatten, diskussionen och i medierapporteringen är att det även förekom många fredliga demonstrationer, där muslimer och icke-muslimer stod sida vid sida för att de uppfattade teckningarna och bilderna som de stod för som kränkande, inte mot deras religiösa övertygelser i sig, utan mot dem som människor. Respekt för mänsklig värdighet är en lika viktig rättighet som yttrandefrihet i alla demokratier.
En av de största utmaningar som EU står inför idag är att se till att vi inte får en automatisk reaktion på varje fasa eller våldshandling. För mig, som kommer från ett litet land som Irland, var det chockerande att se en dansk ambassad brinna och flaggan som tillhör ett land som kämpat för frihet och mot intolerans brännas offentligt. Jag tyckte också att det var särskilt osmakligt och mycket tungt att se mediebevakningen av en minoritet vid vissa av demonstrationerna som skadade sig själva, särskilt unga människor. Det finns ett gammalt talesätt inom medierna om att blod säljer, alltså ju mer dramatiska bilder, desto större chans har det att bli en stor nyhet.
Hur kan då EU svara? José Manuel Barroso sa med rätta att EU står solidariskt vid våra danska kollegers sida, eftersom en bojkott av danska varor är en bojkott av alla europeiska varor. Vi måste se till att vi kan hjälpa våra kolleger i den danska regeringen att stå emot det tryck de utsätts för av personer i medierna om att ge efter på sin nuvarande ståndpunkt. Även om vi är kritiska mot den danska regeringens politik och dess takt och agerande, så stod statsminister Rasmussen upp för en princip. Han sa att han inte tänkte ge vika i fråga om statligt styrda medier. Det kommer han att hyllas för om 50 år, för det är en av demokratins skyddsvallar.
Det sista jag vill säga är att vissa personer på båda sidor av dispyten kommer att försöka framställa den som en kamp mellan civilisationer, religioner eller kulturer. Nu behövs respekt och tolerans mer än något annat. Vi måste respektera olikheterna och ge de olika religionerna i EU en ordentlig och meningsfull roll, men vi förväntar oss ett ömsesidigt erkännande.
Frihet kan aldrig lämnas bort. Den kan tas ifrån en, men den frihet som tillåter oss att bära den passion som brinner i vår själ och våra hjärtan måste alltid bevaras och skyddas.
(Applåder)
Frank Vanhecke (NI). – (NL) Herr talman! När allt kommer omkring tycker jag att det är en skam att de flesta europeiska regeringar har visat Danmark så lite solidaritet i denna situation. Lika skamligt, för att inte säga lismande och fegt, är det att de mycket försiktiga orden av solidaritet i dag återigen genast följs av allehanda reservationer för att inte såra de islamiska fanatikerna.
Vi bör alla känna oss som danskar eftersom brotten mot ambassaderna, bojkotten mot danska produkter, hoten och de våldsamma demonstrationerna faktiskt är riktade mot friheten och mot väst som helhet. Alla som bemöter detta hot med en illa dold vädjan om självcensur blir faktiskt en bundsförvant till terrorn.
Kan jag verkligen upprepa här i kammaren den fråga som ledde till att chefredaktören för en jordansk tidning blev arresterad och satt bakom galler? Vilket orsakar flest fördomar mot islam: publiceringen av några karikatyrer eller bilderna på islamiska gisslantagare som skär halsen av sina offer inför kameran? Kan jag också ställa frågan om det någonstans i världen finns ett islamiskt land där ateister eller människor som bekänner sig till en annan tro får den respekt som muslimerna kräver av oss?
Att ställa frågan är också att besvara den, och det är därför hög tid att sluta gå som katten kring het gröt och be de muslimer som lever i Europa, och som för övrigt med rätta åtnjuter religionsfrihet, yttrandefrihet och den sociala trygghetens alla välsignelser, att ta sig själva på mindre allvar och inse att demokrati handlar om olika uppfattningar och ibland oförenliga ståndpunkter.
Den som inte kan leva med detta borde använda sin frihet att flytta till något av de många länder där de oflexibla och ofta mycket grymma islamiska lagarna redan tillämpas.
Jag vill citera Danmarks drottning Margrethe II som jag instämmer fullständigt med och som förefaller vara mycket modigare än de flesta europeiska ledare tillsammans: ”De senaste dagarna har vi utmanats av islam både nationellt och internationellt. Vi har undvikit den här frågan alldeles för länge, eftersom vi varit toleranta och kanske till och med tillfreds. Vi måste visa vårt motstånd mot islam och acceptera risken att ibland få en ogynnsam etikett.”
Låt oss därför med näbbar och klor försvara den fria yttrandefriheten. Låt de europeiska länder där det redan finns lagar som kringskär friheten i syfte att begränsa rätten att fritt uttala politiska åsikter – Belgien exempelvis – ta initiativet att upphäva dessa lagar som sätter munkorg på människor och därmed sända ett starkt budskap till alla som bekämpar friheten.
Vi bör också dra lärdom av detta inför förhandlingarna med Turkiet, eftersom Turkiet aldrig kan bli en europeisk medlemsstat, helt enkelt därför att det inte är ett europeiskt land, och också för att de grundläggande principerna i islam är oförenliga med de europeiska värderingarna om frihet, uppdelning mellan kyrka och stat och jämställdhet mellan könen. Det är dags att vi samlar mod för att säga detta, särskilt nu när premiärminister Recep Tayyip Erdogan har varit tillräckligt arrogant för att försöka införa restriktioner för yttrandefriheten.
Avslutningsvis vill jag i den danska frågan lägga till ett imponerande citat från Mia Doornaerts kolumn i den flamländska tidningen De Standaard: ”Europa förefaller oförmöget att skaka av sig sin tendens till undfallenhet. Europa borde vid det här laget ha insett att det är omöjligt att vara undfallande mot ett totalitärt monster. Ju mer du matar det, desto fräckare blir det.” Mia Doornaert och hennes tidning tänker definitivt inte i samma politiska banor som jag, men dessa ord är profetiska och vi borde överväga dem mycket noggrant.
Hans Winkler, rådets tjänstgörande ordförande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det är naturligtvis inte min uppgift att kommentera en debatt här i kammaren, men jag vill för rådets räkning framföra mitt uppriktigaste tack för det starka budskap som har framförts i dag: det handlar om att vara trogna våra värderingar, men även om att arbeta för en tolerant dialog med andra civilisationer och religioner.
Jag vill också betona att rådet naturligtvis anser det mycket viktigt att alla EU-institutioner – kommissionen, parlamentet och rådet – är överens om detta och talar samma språk. Jag anser att det är mycket viktigt. Den debatt vi har hållit här i dag kommer också att göra rådets arbete lättare i framtiden.
För rådets räkning vill jag upprepa vad jag sa i mitt inledande uttalande – vilket också har sagts av kommissionens ordförande och ett stort antal talare: varje angrepp på en medlemsstat i EU, varje bojkott mot en av EU:s medlemsstater, är ett angrepp mot EU, och vi är självfallet solidariska med Danmark. Jag säger detta även för rådets räkning.
Ett antal mycket intressanta idéer har framförts här, som rådet gärna tar upp. Jag instämmer med Hans-Gert Poettering att det är viktigt att nå ut även – eller framför allt – till ungdomarna, både i skolorna men också i hemmen, eftersom deras utbildning naturligt börjar hemma. Jag instämmer även med Hans-Gert Poettering att det är viktigt att undvika stereotyper och klichéer i skolböcker, och jag tycker att idén att granska dem är bra.
Jag kunde inte vara mer överens med Poul Nyrup Rasmussen om vikten av dialog mellan civilisationer och av att dialogen är öppen, kritisk och respektfull. Det förefaller vara det viktigaste. Extremisterna ska verkligen inte få möjlighet att triumfera: det är ett grundläggande uttalande som måste göras här. Det säger sig självt att inga fördelar ska förmå oss att böja knä för extremisterna: vi måste visa solidaritet och enhet i den här frågan. Jag är fullständigt överens med Daniel Marc Cohn-Bendit och jag sa också i mitt uttalande att även jag anser att pressen har ett personligt ansvar och att regeringar inte ska säga åt dem vad de får och inte får göra.
Jag är medveten om att institutioner som Europarådet under de senaste åren och årtiondena har gjort upprepade försök att inrätta en uppförandekod, men alla har misslyckats. Jag anser att detta är ett personligt ansvar, och det är mycket viktigt.
I samma anda som märkts i dagens debatt kommer rådet att fortsätta att arbeta med att förbättra förståelsen mellan civilisationer och mellan olika religiösa grupper, men rådet kommer också att tala i klartext när det gäller att avvisa våld och fördöma användandet av våld eller bojkotter mot EU:s medlemsstater. Vi måste visa solidaritet i den här frågan.
(Applåder)
Talmannen. – Jag har avslutningsvis mottagit sex resolutionsförslag(1) i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon torsdag kl. 10.00.
Ana Maria Gomes (PSE). – (PT) Jag röstade för resolutionen eftersom jag försvarar yttrandefriheten som ett europeiskt och universellt värde och eftersom jag fördömer våld som ett uttryck för indignation, oavsett målet, och det innefattar även europeiska intressen och ambassader.
Jag röstade för resolutionen också därför att man i punkt 2 fördömer uppmuntran till religiöst hat och spridning av rasistiska och främlingsfientliga åsikter.
Jag anser emellertid att resolutionen är obalanserad eftersom den huvudsakligen fokuseras på yttrandefriheten och inte på de islamofobiska intentionerna bakom de teckningar som publicerats av en rasistisk, främlingsfientlig och högerextremistisk tidning i Danmark.
För att främja yttrandefriheten och de mest grundläggande mänskliga rättigheterna måste parlamentet kategoriskt distansera sig från islamofobin och fördöma varje försök att koppla ihop islam och dess anhängare med terrorism.
Min röst för resolutionen var också ett uttryck för min solidaritet med folket i Danmark. Jag gillar emellertid inte den självbelåtna, arroganta attityden hos Anders Fogh Rasmussens regering, som jag anser vara medansvarig för att extremistiska reaktionära krafter, både i väst och i den islamiska världen, har slagit mynt av händelsen genom att åberopa ”civilisationernas kamp”.