Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 15 februari 2006 - Strasbourg

7. Högtidligt möte – Österrike

  Talmannen. – Mina damer och herrar! Österrikes president! Det är en stor ära att få välkomna er till vårt parlament.

Vi är mycket glada att ha er här hos oss som president för det land som innehar ordförandeskapet i Europeiska unionens råd. Innan ert land tog över ordförandeskapet har många ledamöter av detta parlament – bland annat jag själv, och andra som har hälsat på er i korridorerna – haft tillfälle att träffa er under er långa karriär som framstående parlamentariker och talman för det österrikiska parlamentet. Under alla era uppdrag har ni visat ett osvikligt engagemang för Europa, för europeiska värden, för Österrikes sak i Europa och för Europas sak i världen.

Ert besök i dag i Europaparlamentet ger oss tillfälle att uttrycka den stora respekt vi känner för er och hylla era betydande personliga insatser, och ert lands insatser, med dess särskilda plats i Europas historia och kultur, liksom Europas bidrag till den senaste utvecklingen av unionen och debatten om dess framtid.

Herr president! Ni tillträder ert uppdrag under vad som obestridligen är en komplicerad fas i Europeiska unionens historia då vi står inför betydande utmaningar. Vi behandlar en del av dem här i kammaren under denna sammanträdesperiod.

På kort tid har Österrike som ordförandeland visat sig vara helt införstått med de omständigheter under vilka landet innehar rådsordförandeskapet. Man har också insett behovet av att återvinna medborgarnas förtroende för det europeiska projektet genom att främja integration och konsolidering av utvidgningen och inte minst genom att se till att vi på bästa sätt utnyttjar det rådrum som vi befinner oss i så att vi vid dess utgång kan återuppliva processen att skapa en konstitution.

Få länder har så goda förutsättningar som Österrike att gripa sig an dessa utmaningar. Österrike låg i utkanten av unionen med 15 medlemsstater men är nu i hjärtat av Europeiska unionen med 25 medlemsstater, som snart kommer att bli Europeiska unionen med 27 medlemsstater eller fler. Ni kommer allt närmare centrum av den större europeiska unionen.

För Österrike och österrikarna är därför den fria rörligheten för varor, arbetstagare och tjänster inte bara en formell bestämmelse i föredraget som inte berör dem. Tvärtom är den en verklig vardagsrealitet. Ni befinner er där alla Europas vägar möts. Vi ser därför med förväntan på er och er regering, eftersom vi hoppas att ni under de kommande månaderna kommer att bidra till att föra unionen framåt i en anda av integration som bygger på våra grundläggande värden och mål.

Herr president! Vi skattar oss lyckliga att ha er här bland oss och vi hoppas att ni kommer att spela en avgörande roll i att staka ut framtidskursen för Europeiska unionen. Ni och den österrikiska regeringen kan vara förvissade om att Europaparlamentet kommer att verka för att försvara och främja det gemensamma europeiska målet samtidigt som vi alltid beaktar de europeiska medborgarnas uppfattningar om saken.

Herr president! Det är nu en stor ära för oss att be er tala inför Europaparlamentet.

(Applåder)

  Heinz Fischer, Republiken Österrikes förbundspresident. – (DE) Herr talman, ärade parlamentsledamöter! Jag vill först tacka för den mycket vänliga presentationen. Jag hoppas att ni inte fått överdrivna förväntningar, men vi kommer att göra vårt bästa. För ett par dagar sedan rådde mig en ledamot av ert parlament som jag känner väl – hon är också från Österrike – att i mitt tal till parlamentet i dag inte ägna för mycket tid åt inledande banaliteter, eftersom ni ofta till denna talarstol inbjuder stats- och regeringschefer från de mest skilda länder som gästtalare och ni är mer intresserade av politik än av att få komplimanger. Då ska jag följa hennes råd och jag hoppas att hon har rätt.

(Applåder)

Jag är säker på att ni inte misstycker om jag säger att jag själv på sätt och vis är en parlamentsveteran som är glad över att andas parlamentsluft, efter att under mer än trettio år ha varit ledamot av det österrikiska parlamentet, som er talman just nämnde. Det är en lång tid och under en stor del av den tycktes Europas uppdelning i öst och väst av järnridån vara ett oåterkalleligt faktum.

Den ryske oppositionelle författaren Andrej Amalrik hade skrivit en onekligen fascinerande bok med titeln ”Kommer Sovjetunionen att bestå till 1984?”, i vilken han förutspådde Sovjetsystemets sammanbrott, men detta tycktes vara utan samband med den politiska verkligheten vid den tiden. För mig – och förmodligen för de flesta av oss – var därför år 1989 och månaderna före och efter Berlinmurens fall något av ett politiskt mirakel. Alltsedan dess har jag trott att politiska mirakler är möjliga, eller åtminstone på att det faktiskt kan vara möjligt att genomföra det som vid första anblicken tycks vara ett svårt eller till och med hopplöst företag.

I alla händelser fick entusiasmen för det europeiska projektet vid denna tid ett enormt uppsving och ytterligare en dimension. Tillsammans med de principer som det europeiska projektets grundare formulerat, nämligen fredstanken och idealet om personlig och ekonomisk rörelsefrihet i största möjliga europeiska område, väcktes för miljontals människor som tvingats genomleva alla de fyra decennierna av kommunistisk diktatur efter andra världskrigets slut en förhoppning om att trots allt kunna leva ett liv i demokrati och frihet.

Efter kommunismens sammanbrott och Europeiska unionens utvidgning från 12 till 15 medlemsstater – vilket verkligen var till Österrikes fördel – var det därför oundvikligt att frågan om ännu en ny utvidgningsrunda, som även sågs som ett slags återförening av Europa, skulle dyka upp på dagordningen.

Det var inte lätt men vi har sedan dess – under 2004 – åstadkommit detta, och Bulgarien och Rumänien förväntas snart komma att bli anslutna. Kroatien kan också nämnas i detta sammanhang.

I kölvattnet av denna utveckling har frågor om Europas gränser och den europeiska identiteten allt oftare ställts. Mycket har sagts och skrivits om Europas gränser men ibland är svaren på komplicerade frågor relativt okomplicerade.

Europas geografiska gränser mot väst, nord och syd är oomtvistade och enkla att fastställa. Mot öst är Europas gränser varken kulturella eller historiska och de är inte heller identiska med de befintliga nationella gränserna. För det framtida europeiska projektet är vi därför tvungna att dra upp meningsfulla politiska gränser – som inte behöver vara eviga – och genom intensivt samarbete med grannländerna utveckla partnerskap över dessa gränser – någonting som kan sammanfattas under rubriken ”ett vidare Europa”.

Under alla omständigheter är både uppfyllandet av anslutningsvillkoren och Europeiska unionens förmåga att ta emot nya medlemmar avgörande faktorer i definitionen av det europeiska projektets politiska gränser.

Jag är helt övertygad om att medlemskap bör kunna ställas i utsikt även för länderna i västra Balkan, förutsatt att de uppfyller anslutningsvillkoren när den tiden kommer, men det skulle vara orealistiskt att för närvarande binda sig vid tidsgränser eller datum.

Det perspektiv som jag just försökt att teckna gör att det finns ett överhängande behov av ett förbättrat regelverk. Förhoppningsvis inser alla nu att ett EU med fler än 25 medlemsstater inte kan fungera på ett idealiskt sätt, eller kanske inte ens tillfredsställande, med samma struktur som ett EU med 12 medlemsstater.

(Applåder)

Det var trots allt för att lösa det problemet som Europeiska konventet inrättades, och jag anser att det gjorde en imponerade insats genom att utarbeta ett utkast till fördrag om upprättande av en konstitution för Europa.

Det fanns en kompromissvilja som slutligen gjorde det möjligt för alla regeringar och även för Europaparlamentet att enas om en text som kanske inte hade allt vi skulle önska, men som ändå är eller skulle kunna vara viktig och användbar för det europeiska projektet som helhet.

Den negativa utgången av de folkomröstningar som hållits i två EU-medlemsstater har inte bara för ögonblicket satt stopp för saken utan också i hög grad dämpat de pro-europeiska stämningarna – och stämningar spelar verkligen en viktig roll i politiken. Vi befinner oss nu i en fas av eftertanke, men denna eftertanke måste göras synlig och hörbar så att människor får möjlighet att instämma i eller invända mot de idéer som lagts fram. Min egen eftertanke gör mig övertygad om att det vore ett misstag att fogligt låta tanken på ett konstitutionsfördrag förtvina och i praktiken begrava den.

(Applåder)

Jag inser också att det finns starka argument mot att starta om hela förfarandet från början igen och därför instämmer jag med alla som anser att det vore bra att så snart rådrummet är över efter moget övervägande och med förnyad energi på nytt inrikta sig på målen för konstitutionsfördraget, vilket också kommer att bidra till att stärka EU:s demokratiska parlamentariska system. Österrike är under sitt EU-ordförandeskap angeläget om att verkligen bidra till och bana väg för detta.

(Applåder)

Jag nämnde ordet folkomröstning tidigare. Ärligt talat är jag ingen vän av direktdemokrati och i Österrike används sällan folkomröstningar, av goda skäl, men om vi använder eller vill använda oss av folkomröstningar i EU:s medlemsstater om viktiga EU-beslut, anser jag att den rådande praktiken att hålla folkomröstning i vissa medlemsstater men inte i andra, och därmed skapa en sorts lapptäcke av folkomröstningar tvärs över Europa, är ganska otillfredsställande.

Enligt min mening borde folkomröstning i hela EU kunna hållas om specifika frågor av särskild vikt för Europeiska unionen, och då borde principen om dubbel majoritet gälla.

(Applåder)

Om denna tanke allmänt välkomnades i Europa skulle det naturligtvis vara nödvändigt att komma överens om de praktiska detaljerna, till exempel om hur beslut om att anordna en EU-omfattande folkomröstning av detta slag ska fattas.

En mycket viktig fråga – från österrikisk ståndpunkt kanske den viktigaste av alla – som jag skulle vilja diskutera är frågan om den sociala dimensionen, det vill säga den roll som den sociala komponenten spelar i EU-politiken.

Även om det inte råder någon tvekan om att marknadsekonomin har blivit allmänt accepterad i Europa kräver detta accepterande, när det förenas med ett accepterande av europeisk integration, att marknadsekonomin har en adekvat social komponent. Det vill säga att det ska vara en social marknadsekonomi där individen inte ses enbart som en kostnadsfaktor och där hållbarhetsprincipen råder.

Termen humankapital har alltid framstått som ganska tvivelaktig i mina ögon.

(Applåder)

Jag tvekar inte att hävda detta och jag tror inte att många kommer att invända mot mig när jag säger att det helt enkelt är oacceptabelt att 19 miljoner människor är utan arbete. Arbetslösheten är en kvarnsten runt Europas hals som minskar dess anseende. Att minska arbetslösheten måste vara en prioriterad fråga på både nationell och europeisk nivå om vi inte ska riskera uppslutningen kring den europeiska modellen.

De två ben som Europeiska unionen behöver för att stå upprätt är en sund ekonomi och en sund social harmoni.

Därför skulle det glädja mig om ni när det gäller tjänstedirektivet i morgon verkligen lyckades anta en kompromiss som även beaktar de anställdas och många näringsidkares intressen och farhågor. Jag anser också – och märker att detta återspeglas i er debatt – att det är viktigt att finna hållbara svar på frågorna om kontroll- och tillsynsmöjligheter.

I början av det österrikiska ordförandeskapet stod Salzburg värd för en stor diskussion om Europa kallad ”Sound of Europe”, vilket också anspelade på 250-årsdagen av Wolfgang Amadeus Mozarts födelse, där scenen först fylldes av politiker och sedan av artister. Artisterna utnyttjade givetvis sin rätt att hålla upp en spegel för politikerna och peka på politikens ofullkomligheter. Jag blev visserligen inte övertygad av allting som sades i det sammanhanget, men det är förvisso sant att den kulturella dimensionen av det europeiska projektet rymmer många dolda rikedomar och fortfarande har mycket kvar att förtälja. Det har gång efter annan framhållits att EU allt mer klarar att hålla takten med Förenta staterna i ekonomiska termer men att EU militärt sett är – som man säger – en dvärg. Dock finner jag detta mindre frustrerande än EU:s sociala ojämlikheter.

(Applåder)

Men borde vi inte titta närmare på hur vi står oss mot Förenta staterna på den kulturella fronten? Europas kulturproduktion, från Illiaden till dagens konstverk, är till sin kvalitet och kvantitet en ofattbar rikedom där vi inte behöver stå någon annan efter. Låt oss därför använda denna rikedom för att stärka den europeiska identiteten, för att påminna oss själva om vad vi har gemensamt, och när vi gör detta får vi inte glömma att modern konst, kreativiteten hos dagens artister, kommer att bli kommande generationers kulturarv. Vad som är sant för konst gäller också för forskning och utbildning.

För bara två veckor sedan välkomnade förbundsrepubliken Tysklands president, Horst Köhler, som snart kommer att ha äran att själv tala till er som jag gör nu, presidenterna från sju europeiska stater till ett samtal i Dresden, som följdes av en diskussion med studenter från över ett dussin länder. Studenterna hade förberett sig mycket grundligt för mötet och presenterade ett Dresdenmanifest för oss med mycket konkreta önskemål om Europa. Ett av önskemålen – som jag ber er noga uppmärksamma – var en ökad satsning på forskning och utveckling på inte bara tre utan fem procent av bruttonationalprodukten. Ett mycket djärvt mål men ett mål som är väl värt att sträva efter om vi ska göra EU till ett kunskapsbaserat samhälle.

Dresdenmanifestet, som utarbetats av unga studenter från ett stort antal europeiska länder, innehöll även andra önskemål: man efterlyste inrättandet av en gemensam institution för europeisk nutidshistoria som skulle rapportera objektivt om 1900-talets historia och om Europa i dag och ge en detaljerad redogörelse för det europeiska projektet.

Att jag i dag – om än flyktigt – delger er innehållet i detta manifest är inte bara för att visa för dessa ungdomar att deras önskemål och intressen tas på allvar genom att de presenteras för den högsta europeiska församlingen, utan även på grund av att utbildning och forskning – som ni alla är medvetna om – är produktionsfaktorer av en mycket speciell beskaffenhet. Martin Walser skrev en gång att allt detta behövdes för att utopin skulle upphöra att vara en utopi och bli verklighet. Den mycket verkliga utopin om europeisk fred och utopin om en hållbar och ekologiskt ansvarsfull ekonomisk ordning behöver kompletteras av en kulturell utopi och en utbildningsutopi genom att vi utarbetar mycket specifika mål och prioriterar genomförandet av dem.

(Applåder)

Österrike har innehaft ordförandeskapet för EU-rådet i exakt en och en halv månad och i slutet av juni kommer vi att lämna över det i Finlands pålitliga händer – ett land som vi samarbetar förträffligt med. Det är exakt fyra veckor sedan förbundskansler Wolfgang Schüssel talade till Europaparlamentet och presenterade målen för det österrikiska EU-ordförandeskapet. Jag ämnar inte upprepa vad som sades då utan vill i stället lägga till att verksamheten och utvecklingen har varit intensiv under dessa fyra veckor. Detta gäller till exempel den prioritering av Balkanfrågan som det österrikiska ordförandeskapet satt upp, men även de framsteg som gjorts i fråga om förberedelserna för det toppmöte mellan EU och Latinamerika/Västindien som kommer att hållas i Wien i mitten av maj 2006.

Det måste dock nämnas att vi greps mycket djupt av de enorma spänningarna och våldsutbrotten som sägs ha utlösts av de så kallade Muhammedkarikatyrerna, vilket tycks handla om en konfrontation mellan två ömsesidigt oförenliga ståndpunkter: den grundläggande principen om pressfrihet och yttrandefrihet å ena sidan, och det starka behovet av att skydda religiösa övertygelser och värderingar å den andra sidan.

Jag betraktar respekt för religiösa övertygelser och för det som människor håller för heligt i ordets sannaste bemärkelse som en viktig faktor i samlevnaden mellan människor och folk, snarare än som en oacceptabel inskränkning av en grundläggande rättighet.

(Applåder)

Om det som man skulle kunna kalla ett förbud mot avbildning utgör en väsentlig del av en religion bör man inte och får man inte kränka den principen två gånger – inte bara genom att överträda förbudet utan också göra denna sårande överträdelse av ett tabu ännu värre genom en karikatyr. Den omistliga konstnärliga friheten – vars införlivande i den österrikiska konstitutionen jag själv förespråkade i det österrikiska parlamentet, om jag får tillägga – är föremål för rättsliga inskränkningar och kräver hänsynstaganden och respekt, och samma sak gäller för den frihet som journalister åtnjuter. Om miljarder människor ska leva tillsammans i fred på en planet är respekten för andras värderingar och ömsesidig hänsyn inte lyxartiklar som vi kan avstå från när det passar oss. Jag kanske bör lägga till att detta gäller i alla riktningar.

(Applåder)

Våldet, den systematiska uppviglingen till våld och till att ta lagen i egna händer, är dock verkligen inte en adekvat reaktion.

(Applåder)

Jag respekterar och högaktar särskilt de muslimer som i Österrike och på annat håll har framfört sina protester på ett klart och tydligt, men fredligt sätt. Jag fördömer starkt och oreserverat inställningen hos de regeringar som låter diplomatiska beskickningar, ambassader och oskyldiga människor attackeras och utsättas för fara. Viljan och den uppriktiga avsikten att ytterligare intensifiera dialogen mellan kulturer, religioner, civilisationer och folk förblir en prioriterad angelägenhet i detta sammanhang. Det är i dessa ordalag som jag vädjar till alla berörda.

Låt mig avslutningsvis säga att det europeiska projektet, som bygger på de många saker vi har gemensamt, kommer att bli en framgång. Därför har vi rätt och skyldighet att stärka tillförsikten att vi kommer att bli framgångsrika i uppgiften att forma både det ”gamla” och det ”nya” EU till det framtida EU. Jag är mycket tacksam att ni har gett mig tillfälle att tala här inför EU:s högsta parlamentariska församling och att erbjuda er Österrikes tjänster, och mina egna, för denna sak.

(Ihållande applåder)

  Talmannen. – Herr president! Jag vill helt kort tacka er för vad ni har sagt. Ni tog parlamentsledamotens råd på allvar. Ni följde hennes råd och kom till saken: ni tog upp de frågor som är mest kontroversiella i dag och ni har talat mycket tydligt om vissa principer som är nödvändiga för att fortsätta att bygga upp EU. Jag är säker på att de applåder som ni fick är ett gott tecken på att parlamentet har lyssnat till er med stort intresse.

Herr president! Jag vill ännu en gång tacka er för att ni kom hit i dag och jag önskar er största möjliga framgång med ert lands ordförandeskap.

(Applåder)

(Sammanträdet avbröts kl. 12.30 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: TRAKATELLIS
Vice talman