Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 15 februari 2006 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.05.)

  Pervenche Berès (PSE). – (FR) Herr talman! Jag vill tala om föredragningslistan. De frågor vi ska diskutera på förmiddagen i dag är absolut grundläggande och jag är mycket glad att kammaren har möjlighet att göra det i lugn och ro och i en anda av ömsesidig förståelse.

Det fanns emellertid förslag på andra frågor att föra upp på föredragningslistan, särskilt analysen av hur Mittal Steels fientliga bud på Arcelor påverkar Europeiska unionen som helhet. Jag tycker att det skulle ha varit lämpligt om kammaren hade framfört sin uppfattning i frågan.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Talmannen. – Fru Berès! Detta är ingen ordningsfråga. Jag uppskattar att ni vill tala om frågan men om ni har begärt ordet för en ordningsfråga måste jag tyvärr informera er om att detta inte är en sådan och att jag inte kan låta er fortsätta att tala.

2. Rätten till yttrandefrihet och respekten för religiös övertygelse (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är uttalanden av rådet och kommissionen om rätten till yttrandefrihet och respekten för religiös övertygelse.

  Hans Winkler, rådets tjänstgörande ordförande. – (DE) Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Den strid vi har bevittnat de senaste veckorna om karikatyrerna som visades i dansk press är definitivt en mycket beklaglig utveckling, eftersom den berör något som EU:s medlemsstater och EU självt har stridit för i många år: ömsesidigt förtroende och konstruktivt samarbete bland de olika religiösa grupperna i våra länder.

Det förtroende och den goda vilja som märkts i alla medlemsstater och som även har uttryckts av EU:s institutioner de senaste åren förefaller ha blivit rejält omskakade. Vi har sett våldsamma demonstrationer som till och med har krävt liv. EU:s representationer och andra medlemsstaters institutioner i olika länder har attackerats och skadats. Hot har uttalats och bojkotter införts.

Det är en djupt beklaglig utveckling där vi måste fråga oss vad som har gått fel och vad som kan göras för att förebygga sådana händelser i framtiden. Ett antal principer för vår samexistens står på spel och de bör diskuteras i anslutning till frågan.

För det första råder det enighet om att varje form av våld och varje våldsam reaktion från militanta grupper ska fördömas, vilket rådets ordförandeskap uttryckligen gjorde från början.

Vi förväntar oss också att de ansvariga regeringarna ska vara medvetna om sitt ansvar, även enligt internationell lag, och vidta lämpliga förebyggande åtgärder.

Det är nu viktigt att skapa lugn och oskadliggöra allt våld och alla våldsamma konfrontationer. Rådets ordförandeskap har tagit sitt eget politiska ansvar alltsedan dessa händelser började. Redan den 30 januari försäkrade rådet Danmark, Sverige och alla andra berörda länder om sin fulla solidaritet, och utrikesministrarna i rådet betonade också betydelsen av pressfriheten och yttrandefriheten, vilka utgör en hörnsten i Europeiska unionens värderingar. Yttrandefrihet är en viktig tillgång som vi verkligen måste försvara och som vi kämpat för länge i våra samhällen under Europas hela historia. Samtidigt medför emellertid utövandet av yttrandefriheten, liksom alla rättigheter, ett stort ansvar både för enskilda och institutioner.

I ett tidigt skede uttalade sig EU och även FN och andra organisationer, där ett viktigt exempel var Islamiska konferensen (ICO), för att klargöra de principer som man måste ansluta sig till under debatten. Det gemensamma uttalandet av FN:s generalsekreterare, generalsekreteraren för ICO och den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken den 7 februari var mycket viktigt i detta hänseende. Där lades särskild tonvikt på ett ansvarsfullt uppträdande när det gäller människors religiösa övertygelser liksom yttrandefriheten, som medför ansvar – ett personligt ansvar – för pressen. Våra samhällen tillåter inte regeringar att diktera vad den oberoende pressen får säga eller inte säga, under förutsättning att det sker inom de gränser som fastställs av rättssystemet, vilket är bra. Dessa rättssystem måste överensstämma med internationella normer, särskilt principerna i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

I det nämnda uttalandet den 7 februari avvisades och fördömdes också våldsamma attacker, och man uppmanade till dialog. Den 8 februari talade Ursula Plassnik, Österrikes utrikesminister och ordförande i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser), i telefon med Abdullah Gül, Turkiets ställföreträdande premiärminister och utrikesminister. Att göra Turkiet delaktigt i vår strävan efter att lugna ned situationen var ett medvetet beslut eftersom det är ett land som ligger särskilt bra till för att spela en mycket aktiv och konstruktiv roll för att främja en dialog mellan Europa och den islamiska världen. Österrike har därför också uppmanat högnivågruppen för alliansen av civilisationer – som sorterar under FN – att hålla sitt nästa möte i Österrike.

Wolfgang Schüssel, Österrikes förbundskansler och Europeiska rådets ordförande, gjorde ett uttalande, också den 8 februari, och uttryckte sin bestörtning över bilder på en webbsida som tillhör en islamisk emigrantorganisation i Antwerpen och över den iranska nyhetstidningen Hamshahris uppmaning till en teckningstävling om förintelsen. Vi måste också inta en tydlig hållning och fördöma och avvisa sådana initiativ och uppmaningar.

Som ni vet befinner sig den höge representanten för gemenskapens utrikes- och säkerhetspolitik, Javier Solana, i Mellanöstern. Den 13 februari träffade han generalsekreteraren för Islamiska konferensen, Ekmeleddin Ihsanoglu, för att diskutera möjligheten till en riktad dialog mellan Europa och den islamska världen. Generalsekreteraren och den höge representanten kommer att fortsätta diskussionen med generalsekreteraren för Arabförbundet och med företrädare för Saudiarabien, Egypten, Jordanien, palestinska myndigheten och Israel.

Rådet och även enskilda medlemsstater kommer att aktivt främja dialogen med den islamiska världen och fortsätta på denna väg med dialoger mellan civilisationer och mellan religiösa grupper. Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja har också redan aviserat att dialogen kommer att bli en huvudfråga under det finska ordförandeskapet.

Vårt ordförandeskap kommer även att vidta ytterligare åtgärder för att bidra till att lugna ned situationen. Möjligheten till en utökad dialog mellan EU och den islamiska världen blir en viktig fråga vid nästa möte i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) den 27–28 februari.

Den aktuella krisen kräver att de folkvalda politiska företrädarna i EU utövar sitt ledarskap. Naturligtvis varken kan eller ska detta ledarskap bestå i att staten försöker införa en uppförandekod för medierna. Jag har redan betonat betydelsen av EU:s värden såsom yttrandefrihet och pressfrihet, och denna tillkämpade frihet från censur får inte på några villkor äventyras. Såsom Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har gjort klart i många grundläggande avgöranden innebär denna frihet även att tillåta nya kontroversiella idéer och varje slag av diskussion, och den innefattar även friheten att både göra misstag och skarpt kritisera andras misstag. Enligt ett grundläggande utslag i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna för 20 år sedan gäller yttrandefriheten även potentiellt kränkande eller irriterande material. Domstolen har emellertid också slagit fast att yttrandefriheten naturligtvis också måste ha sina gränser, dvs. när andras känslor – särskilt religiösa känslor – riskerar att såras.

EU:s politiska ledare måste nu på ett trovärdigt sätt förmedla att yttrandefrihet och respekt för andra kulturer och religioner inte strider mot varandra, utan snarare kompletterar och är förenliga med varandra. Vi anser att lösningen på den aktuella krisen inte ska vara mindre yttrandefrihet utan snarare trovärdigt åtagande från ett demokratiskt och pluralistiskt EU att föra en dialog mellan kulturer och civilisationer. Vi måste förmedla till världens muslimska grupper att vi vill fortsätta att arbeta sida vid sida med dem och utveckla en relation som bygger på förtroende. Vi måste förmedla till våra muslimska landsmän i EU att unionen är en bra plats där de och anhängare av andra religioner respekteras och kan känna sig hemma, och där de har möjlighet att vara delaktiga i demokratin. Det är viktigt att vårt svar på denna utmaning framför allt baseras på det förtroende som framgångsrikt byggts upp i alla medlemsstater de senaste åren, både mellan olika religiösa grupper och mellan politiker och religiösa grupper.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på ett antal skeenden i mitt eget land, Österrike, eftersom situationen i stor utsträckning kräver att även medlemsstaterna tar sitt ansvar, och naturligtvis är också rådet beroende av de åtgärder som en enskild medlemsstat vidtar i sin roll som talesman för egen räkning och för EU som helhet.

Ett av de viktigaste samtal som Österrikes ledande företrädare har fört de senaste dagarna i sin strävan att lugna situationen ägde rum den 7 februari mellan utrikesminister Ursula Plassnik och Anas Schakfeh, ordförande för Österrikes islamiska gemenskap. Där underströks betydelsen av en fredlig samexistens mellan de olika religiösa grupperna i våra länder och man slog fast att det viktiga nu är att stå sida vid sida och se till att våra pågående diskussioner, som har visat sig värdefulla i praktiken, också blir synliga utåt. Detta är en dialogkultur som Österrike, likt alla andra medlemsstater, har byggt upp under åren och som nu måste visa vad den går för i en kris.

De senaste åren har Österrike upplevt flera mycket viktiga händelser, bl.a. konferensen ”Islam i ett pluralistiskt samhälle” som besöktes av ett stort antal religiösa och politiska ledare: Afghanistans president, Iraks president, Irans förre president samt höga religiösa ledare från alla religiösa grupper. För två dagar sedan inbjöd den österrikiske förbundskanslern alla ledare för de stora statligt erkända religiösa grupperna i Österrike till ett möte där alla deltagare enhälligt betonade att fredlig samexistens och en fredlig – inbegripet kritisk – dialog är det enda sättet att förebygga en sådan utveckling som vi har sett de senaste veckorna. Det är därför viktigt att fortsätta dialogen, men även att försvara våra värderingar, exempelvis rätten till yttrandefrihet.

(Applåder)

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Herr talman! Publiceringen av teckningarna i danska och andra europeiska dagstidningar och reaktionerna på denna har avslöjat en känslig och grundläggande fråga. Teckningarna har förargat många muslimer världen över. Vi måste respektera denna känslighet och att den uttrycks genom fredliga demonstrationer, vilket är en grundläggande rättighet i ett öppet samhälle.

Jag delar de åsikter som statsminister Anders Fogh Rasmussen har lagt fram, där han gjort klart att hans regering respekterar islam som en av världens största religioner och att de inte har för avsikt att förolämpa muslimer och inte stöder några sådana aktioner. Idag vill jag personligen betona min djupa respekt för det islamiska samhället och det bidrag som det gett och fortsätter att ge Europa.

I kommissionen oroas vi inte av majoritetens fredliga gensvar på teckningarna, utan av en minoritets våldsamma reaktioner – reaktioner som många muslimer har tagit avstånd från. Därför fördömer kommissionen i starkast möjliga ordalag det våld som begåtts mot vårt kontor i Gaza och mot medlemsstaternas beskickningar, särskilt de danska. Det är ironiskt att målet med beskickningarna är att underlätta livet för värdländernas befolkning.

En handelsbojkott är inte heller rätt sätt att hantera frågan. En sådan skulle skada alla parters ekonomiska intressen och riskera att skada de växande handelsförbindelserna mellan EU och de berörda länderna. Handeln, och de förbättrade kontakter som den innebär, är ett sätt att främja en ömsesidig förståelse. Vi måste vara tydliga: En bojkott av danska varor är per definition en bojkott av EU-varor.

(Applåder)

Jag har talat med Danmarks statsminister och gett uttryck för kommissionens solidaritet. Här och nu vill jag även ge min solidaritet till det danska folket, ett folk som välförtjänt har rykte om sig att vara bland de mest öppna och toleranta människor, inte bara i Europa, utan i hela världen. Låt mig välkomna deras representanter hit idag i form av en delegation från det danska parlamentet.

(Applåder)

Jag har också talat med rådets ordförande, Wolfgang Schüssel. Kommissionen fortsätter att samarbeta med det österrikiska ordförandeskapet och alla andra parter för att lösa problemet på ett fredligt och effektivt sätt.

Frågan handlar om bredare teman. Vårt europeiska samhälle baseras på respekt för individens liv och frihet, jämställdhet mellan män och kvinnor, yttrandefrihet och en tydlig gräns mellan politik och religion. Vår utgångspunkt är att vi som människor är fria, självständiga, jämställda och ansvarstagande. Vi måste skydda dessa principer.

Yttrandefriheten är en del av EU:s värderingar och traditioner. Jag ska tala klarspråk: yttrandefriheten är inte förhandlingsbar. Precis som alla andra friheter beror dess överlevnad på individens ansvarsfulla tillämpning.

(Applåder)

Vi fördömer alla former av fördomar och diskriminering oavsett var och när de uttrycks. Men det är inte regeringarna eller de andra officiella myndigheterna som dikterar eller godkänner individernas egna åsikter. Tvärtom, det är bara den individ som uttrycker åsikten som står bakom den, och ingen annan. Det är inte ett land, ett folk eller en religion som står bakom den, och vi kan inte låta andra påstå att det är så.

(Applåder)

Yttrandefriheten och pressfriheten utgör inte bara grunden för möjligheten att publicera en åsikt eller en teckning, utan även för att kritisera den. Yttrandefriheten fungerar åt båda hållen.

Yttrandefriheten har även begränsningar och de måste respekteras. De definieras och upprätthålls av lagarna och rättssystemen i EU:s medlemsstater. Det är självklart oacceptabelt att kringgå lagar som man kommit överens om i demokratiska institutioner.

Inte heller religionsfriheten är förhandlingsbar. Precis som vi i EU respekterar yttrandefriheten, så måste vi också respektera religionsfriheten, vilket vi också gör. Religionsfriheten är en grundläggande rättighet för individer och samhällen. Den är förenad med integriteten hos alla religiösa övertygelser och alla de sätt som de utövas på. Muslimer kan, och måste kunna, praktisera sin tro, precis som anhängare av andra religioner och övertygelser praktiserar sin tro.

EU och medlemsstaterna har länge främjat en dialog mellan olika samhällen, både inom EU och med angränsande muslimska länder, samt i andra delar av världen. I skydd av yttrandefriheten kan man genom en kraftfull, men fredlig, dialog fördjupa en ömsesidig förståelse och bygga en ömsesidig respekt. Jag stöder, och kommer att fortsätta att stödja, en dialog mellan olika kulturer och med religioner. Dialogen måste baseras på tolerans, inte fördomar, på yttrande- och religionsfrihet och de värden som ligger däri.

Våld utgör ett hot mot dialogen. Vi får inte låta en minoritet av extremister vinna. Låt de bästa av våra värden segra över de värsta av fördomar.

(Applåder)

  Hans-Gert Poettering, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsordförande, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater följer kontroversen om karikatyrerna med stark oro. En sak är emellertid kristallklar för oss, och det är vår riktlinje. Vi ska försvara pressfriheten och vi ska skydda de troendes känslor, oavsett religion, och även de symboler som är så viktiga för dem. Vi ska försvara de mänskliga rättigheterna och landvinningarna från upplysningstiden, och vi ska upprätthålla rätten att bekänna sig till sin tro, att vara annorlunda och att bli respekterad. Allt detta kan endast uppnås samtidigt om alla parter först håller sig lugna och sansade. Vår vädjan i dag går därför framför allt till mediernas företrädare i Europa, i Iran och i andra islamiska länder, den går till dem som försöker blåsa upp karikatyrbråket till en fråga om politiska principer. Att bemöta polemik med polemik, aggression med aggression och okänslighet med okänslighet är inte vägen till en bra framtid. Vi vill ha en ordning som försvarar yttrandefriheten som en av de främsta mänskliga rättigheterna, samtidigt som vi är medvetna om var gränsen går, nämligen vid andra människors frihet och värdighet. Denna ordning förutsätter respekt för andras övertygelse och religiösa känslighet, samtidigt som den måste möjliggöra en fredlig och konstruktiv dialog om sådant som delar oss både på ytan och djupt inne i hjärtat av vår existens, våra värderingar, erfarenheter och känslor.

Av detta följer att våld som används för att uppvigla eller hetsa fram kränkningar av oliktänkande aldrig kan accepteras. Vi fördömer alla anstiftare till de våldsamma reaktionerna i olika länder i världen, för det här var ingen spontan reaktion – den ägde rum först flera månader efter händelsen – utan den var delvis organiserad av regimer som inte värdesätter yttrandefriheten, utan snarare förtrycker folket. Även detta måste göras mycket tydligt.

(Applåder)

Vi vänder oss emot alla former av våld, inte bara mot människor utan även mot föremål – flaggor eller byggnader – och vi fördömer dem i de starkaste ordalag. Det är viktigt att nu anta ett betydligt mer specifikt synsätt, eftersom det inte räcker att endast utlova dialog mellan kulturer. Jag vill lämna två mycket specifika förslag. De är ofullständiga, det tillstår jag, men de tål ändå att tänkas på. Eftersom vi behöver börja med ungdomarna bör vi för det första inrätta en expertkommitté för att granska skolböcker i Europa och i den islamiska världen för att se vilka slags ord och värderingar vi använder om varandra och sprider på detta sätt. Kommittén ska stå under gemensamt beskydd av EU och Islamiska konferensen, och för att den ska bli ännu effektivare bör FN:s generalsekreterare vara delaktig i valet av experter.

Vi, eller snarare den islamiska världen, har upprörts över ett antal karikatyrer i en europeisk – dansk – tidning och andra tidningar, men detta är bara en av hundratals – för att inte säga tusentals – karikatyrer, inklusive de i den islamiska världen som driver med våra kristna värderingar och våra övertygelser. Detta måste få ett slut: både här och i länderna i den islamiska världen.

(Applåder)

För det andra hörde jag till de ledamöter som deltog i Europa–Medelhavskonferensen i Barcelona. Vi bör använda den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet till att sammanföra valda politiker och företrädare för det civila samhället i Europa och våra partnerländer för regelbunden dialog och riktade diskussioner inom ramen för Barcelonaprocessen. Den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet kan på så sätt bli ett centralt forum för dialog mellan kulturer.

Låt mig också göra en personlig kommentar. Sedan 1999 och fram till i år, 2006, har jag besökt 16 arabiska och islamiska länder. Jag minns ett samtal med en mycket entusiastisk, trovärdig äldre präst i Saudiarabien som på det hela taget var ett underbart samtal. Han frågade mig då hur muslimer behandlades i Europa. Jag svarade att vi ofta skulle vilja se bättre integration men att muslimer kan utöva sin tro fritt. Jag ställde sedan en fråga tillbaka: Stämmer det att lagen i Saudiarabien kräver att en muslim som vill konvertera till kristendomen straffas med döden? Jag fick inget svar.

Tolerans är viktigt, men det är en tvåvägsprocess. Tolerans, försoning och förståelse måste bygga på sanningen och det är vad vi förespråkar. Jag välkomnar med eftertryck det som kommissionens ordförande sa: ett angrepp på en av våra medlemsstater är ett angrepp på oss alla. Enligt detta är vi naturligtvis solidariska med Danmark, och den här debatten bör sända en signal om tolerans och förståelse och bygga på ömsesidighet och erkännande av sanningen. Endast då kommer vi att vara på väg mot en bra framtid baserad på en dialog mellan två kulturer.

(Applåder från höger och mitten)

  Poul Nyrup Rasmussen, för PSE-gruppen. – (DA) Herr talman, herr rådsordförande, kommissionsordförande Barroso! Martin Schulz, vår grupps ordförande, har bett mig att tala i dag för den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och det är något jag gärna gör när det gäller den här frågan. Det har varit förskräckligt och chockerande att se människor dödas, mitt eget lands och andra länders flagga brännas, ambassadörer attackeras och bojkotter inledas, vilket medför att ett stort antal människor förlorar sitt arbete. Det har varit dubbelt deprimerande med tanke på att våra länders historia också har handlat om tolerans mot andra människor och om förståelse och respekt för dem. Vi har visat vägen inom internationell solidaritet och ekonomiskt och politiskt stöd till fattiga länder över hela världen. Vi har alltid kämpat för rättvisa och för människors rätt till en egen fri stat som kännetecknas av fredlig samexistens, särskilt i Palestina.

Det är av allra största vikt att det våld vi nu upplever inte spårar ur fullständigt. Det måste genast upphöra och jag vill personligen och för mitt lands räkning tacka kommissionens ordförande Barroso för den tydliga signal han sänt ut i dag i parlamentet och för den solidaritet han har visat med mitt land och med alla länder som angripits. Ett angrepp mot en medlemsstat är ett angrepp mot hela Europeiska unionen.

Det är emellertid också viktigt att betona att Europeiska unionen står för motsatsen till främlingsfientlighet och intolerans. Europeiska värderingar bygger på respekt för människor och religioner. Hela vår blodiga historia har lärt oss hur viktigt det är med ömsesidig förståelse, värdighet och samexistens. Det första jag därför vill säga i dag till hela den muslimska världen och till alla i Europa är att yttrandefrihet inte är något som vi kan kompromissa om. Ingen regering eller vanlig medborgare kan sätta frågetecken efter den friheten. Yttrandefriheten finns emellertid inte i ett vakuum. Den måste och kommer att utövas med ansvar. Vi kan heller inte kompromissa om respekten för andra människors religion. Detta är också grundläggande för de mänskliga rättigheter som EU och FN bygger på. Yttrandefriheten måste därför gå hand i hand med respekten för andra människor. Det är så det måste vara.

Jag vill använda min yttrandefrihet i dag till att kritisera och tydligt förkasta de teckningar av profeten Muhammed som dök upp i en dansk tidning för några månader sedan. Att publicera dem var arrogant och respektlöst och visade på en total avsaknad av kunskap om islam. Jag vill betona att teckningarna inte återspeglar vanliga danskars attityd. Vi är mycket medvetna, både i Danmark och i övriga Europa, om att kärleken till vårt eget land, vår värdighet och religion inte innebär att vi ska kritisera andra eller använda en nedlåtande ton mot dem när det gäller något som de betraktar som heligt. Jag vet också att många människor i Europa inte kan förstå varför den danske premiärministern vägrade att träffa ambassadörer från arabvärlden. Det är något som inte heller jag förstår. Vi kan emellertid inte ändra det som har skett. Det viktigaste av allt är att den danska regeringen sedan använde sin yttrandefrihet tydligt för att uttrycka respekt för andra människor och deras religion, inte minst islam. Vi måste nu se framåt.

(EN) Vi vill ge en tydlig signal idag: Vi är fast beslutna att ignorera nya provokationer, som inte får användas av extremister i Europa och i den muslimska världen för att hetsa till våld och intolerans och skapa nya vanföreställningar om varandra.

Vi har sett det så många gånger tidigare från främlingsfientliga och populistiska partier i Europa och från extrema rörelser i den muslimska världen. Vi säger nej till dem som hävdar att det är ”vi mot dem”. Extremister på båda sidor har tillåtits spela sina falska melodier alldeles för länge. Det värsta av allt är att de har spätt på hatet och rädslan, och de har fått en publik för sina åsikter. Det är dags att sansade och ansvarsfulla röster lägger fram en ny plan, som José Manuel Barroso sa. En ny plan, som klart och tydligt visar att det finns ett annat sätt.

Vi européer vill inte ge extremisterna vatten på sin kvarn. Här i Europaparlamentet har vi ett tydligt meddelande: Vi vill med enad kraft ha en ny och betydligt starkare dialog med den islamiska världen, som byggs på villkorslös respekt – en respekt som sträcker sig utanför gränserna och gäller alla folkslag och religioner. Vi vet att vi lever i en globaliserad värld. Det ger oss ett särskilt ansvar. I denna globaliserade värld är det inte ”vi mot dem”, utan vi är enade. Och nej, det är inte en kamp mellan religioner och civilisationer.

Det vi har fått se är aktioner av okunnighet som skapat förödmjukelse och förolämpning. De användes av extremister för att underblåsa hat och våld. Men för att förstå de bredare reaktionerna var teckningarna, tillsammans med extremisternas manipulationer av dem, droppen. Vi får inte glömma att det i många år har funnits en social och ekonomisk frustration i många muslimska samhällen. Det är dags för oss att inse vad förödmjukelse och arrogans från personer med makt och välstånd kan resultera i.

Vi får inte falla offer för kortsiktiga sanktioner, utan istället stå fast vid vårt ekonomiska och politiska samarbete. Låt oss lägga det som teckningarna startade bakom oss. Låt det vara det sista som provocerar, och låt nästa steg förena oss för att bygga en starkare dialog, som är kritisk, öppen, bestående och konstruktiv.

(Applåder)

  Karin Riis-Jørgensen, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Idag är det centrala meddelandet från liberalerna och demokraterna att skydda och försvara yttrandefriheten, inte bara i Europa, utan även i Kabul och Teheran. Det är fullständigt oacceptabelt att våldsamma demonstrationer, attacker mot ambassader, brännande av flaggor och varubojkotter ersätter dialogen. Att vi har fått se exempel på att ett europeiskt företag bojkottar danska varor är olyckligt och inget uttryck för europeisk solidaritet.

Vi har alla blivit chockade och ledsna över de senaste 14 dagarnas förfärliga omständigheter, och ingen har blivit mer chockad än jag och övriga danskar. Muslimerna borde ändå inse att de globala spänningarna bara har ökat stödet för extremhögern och de invandrarfientliga partierna och missbrukats av extremister inom och utanför EU.

Européer från alla samhällen måste nu ta sitt personliga ansvar för att stoppa denna tilltagande ilska. Vi får inte låta extremisterna triumfera på bekostnad av den sansade majoriteten, och vi måste stå enade med respekt för artikel 11 i fördraget för att fördöma våld och hot mot medlemsstater. När den danska och andra flaggor bränns bör EU visa solidaritet, som vi har sett här idag, och stå emot krav på att regeringar ska be om ursäkt för oberoende medier ...

(Applåder)

... särskilt eftersom det i paragraf 77 i Danmarks grundlag tydligt står: ”Alla människor är fria att publicera sina tankar i tryck, i skrift och i tal, under förutsättning att personen kan hållas ansvarig inför lagen. Censur och andra förebyggande åtgärder ska aldrig mer införas.”

EU bör också tillbakavisa försöken från den islamiska konferensen och arabförbundet att få till stånd en FN-resolution, stödd av eventuella sanktioner, för att fördöma attacker mot religiösa övertygelser. Ett sådant drag skulle gå emot den konstitutionella grunden i många liberala demokratier och fungera som en inbjudan att kriminalisera åsiktsfrihet på en global nivå.

(Applåder)

Ingen förnekar att muslimer har rätt att känna sig förnärmade över teckningarna, precis som sikher, judar, kristna eller andra troende har rätt att känna sig kränkta av pressen. Men klagomålen måste föras fram genom lämpliga lagliga kanaler. I ett civiliserat samhälle får kränkningar aldrig rättfärdiga våld. I ett sekulariserat, demokratiskt samhälle som vårt måste tryckfriheten fortsätta att vara av största vikt, för det är denna frihet som förstärker de demokratiska och pluralistiska principer som ligger till grund för vår europeiska union och som är universellt erkända i internationella konventioner. Därför bör alla troende försvara de värden som försäkrar att vem som helst i EU fritt och öppet kan utöva sin religion, men också acceptera rätten att inte vara troende.

Därmed inte sagt att tryckfrihet ska innebära fullständig frihet att kränka. Efter den 11 september och bombdåden i Madrid och London är det är självklart att det krävs ett större engagemang för att garantera att relationerna mellan olika samhällen förblir så harmoniska som möjligt. Liberalerna och demokraterna är dock övertygade om att den nuvarande situationen inte kan lösas av ”tankepolisen”, utan enbart genom dialog. Ur det perspektivet stöder vi initiativet Alliansen mellan civilisationer som föreslagits av FN:s generalsekreterare, och vi applåderar kommissionsledamoten med ansvar för rättvisa, frihet och säkerhet, Franco Frattini, för att ha ordnat en rundabordskonferens med mediechefer, journalister och religiösa ledare. Men vi drar gränsen vid att stödja era föreslagna ordningsregler för pressen, och vi uppmuntrar Javier Solana att göra detsamma, herr Frattini. Annars föreligger det större misstro och ömsesidiga motsättningar, för hur ska ett samhälle någonsin kunna vinna acceptans om man inte kan diskutera frågor om kulturella åsiktsskillnader?

Innan jag avslutar på danska vill jag rikta ett tack till kommissionens ordförande, José Manuel Barroso och mina kolleger här i kammaren för visad solidaritet.

(DA) Yttrandefrihet är en rättighet men inte nödvändigtvis en skyldighet. Det är emellertid en rättighet som inte ska ifrågasättas eller äventyras. Om vi börjar äventyra vår yttrandefrihet och samtidigt skjuter upp vår rätt att utsätta alla religioner för kritiska analyser kommer den grundläggande rätten att tänka och uttrycka sig fritt att bli begränsad.

  Daniel Marc Cohn-Bendit, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Hannah Arendt beskrev frihet som något störande och smärtsamt och sa att människor till och med kan fly från den eftersom den ibland kan vara svår och obehaglig. Jag tror att det finns en sak som vi som politiskt sinnade människor och politiker inte ska göra och det är att försöka fastställa gränser för exempelvis pressen. Det är något som politiker varken kan eller ska göra, endast samhället vet vad som är sunt förnuft. Vi politiker kan naturligtvis diskutera de av våra åtgärder som orsakar anstöt – exempelvis när man i Danmark röstar igenom lagstiftning om utländska medborgare som sårar och inte respekterar invandrare. Det kan kritiseras här, såsom Europeiska rådet gjorde i Danmarks fall. Vi kan också framföra kritik när exempelvis tyska delstater utarbetar ett frågeformulär för muslimer som visar en fullständigt uppenbar brist på respekt för muslimer. Politiker kan på alla sätt kritisera och diskutera sådant.

Mina damer och herrar! Hela denna diskussion om gränser är en fråga för samhället. Kommissionsordförande Barroso har rätt: människor har rätt att publicera karikatyrer som gör narr av oss politiker, av mig, av Hans-Gert Poettering eller någon annan. I samhället har vi rätt att uttrycka en avvikande åsikt. Muslimer har rätt att hålla demonstrationer i protest – vi respekterar det – på samma sätt som medlemmar i den judiska gemenskapen demonstrerade mot en pjäs av Rainer Werner Fassbinder. Detta är en debatt som bör föras inom samhället. Vi kan inte utarbeta en uppförandekod för pressen – antingen gör pressen det själv eller också inte – men det är inte vår uppgift.

I den internationella debatten påpekas alltid att religioner ska respekteras. Det kan så vara, men religioner befinner sig på det offentliga området och som sådana blir de föremål för hädiska karikatyrer. Det är en lika viktig del av religionen och demokratin som luften är för att man ska kunna andas, det bara är så. Det innebär inte att man måste godkänna dessa karikatyrer eller anse dem vara god smak. Frihet är inte en fråga om god eller dålig smak. Frihet är något som vi har kämpat för och ingen civilisation har ännu fallit på grund av alltför mycket frihet, utan alltid på grund av för lite, alldeles för lite.

Jag kan därför säga att jag inte sympatiserar med dessa karikatyrer. Jag kan säga er vilka av dem som fick mig att le, vilka som fick mig att skratta och vilka jag tyckte var motbjudande. Jag sympatiserar med alla dem som har fallit offer för våld i anslutning till den här striden. Jag tycker att det är fruktansvärt det som exempelvis stora europeiska företag som Carrefour och Nestlé har gjort när de gjort reklam i Saudiarabien med slogan ”Vi är inte danskar, vi är fransmän”. Det är dålig smak och ett berättigat mål för vår kritik. Jag ber om att vi alla avstår från självrättfärdigande.

Låt oss inte utesluta religionen från den sociala debatten, eftersom även religioner har rätt att säga vad som är rätt eller fel. Vi ska inte karikera dem när de pratar strunt om frågor som abort eller homosexualitet, men vi har friheten att göra det och det är en frihet vi vill försvara.

Om vi skulle visa invandrarna större respekt här i världen, om våra lagar skulle visa dem mer respekt, skulle de ha möjlighet att diskutera våra friheter på ett annat sätt. Ge dem de friheter vi kräver för egen del och de kommer att använda dem på ett ansvarsfullt sätt.

(Applåder från Verts/ALE-gruppen)

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman! Av alla kategoriska uttalanden hittills om teckningarna av Muhammed är det få som jag tycker är övertygande. Frågan blir alltför förenklad och jag tror att det är en fälla som vi till varje pris måste undvika. Vi måste snarast reflektera över de olika sidor av problemen som vi ställs inför, lugnt och på djupet.

För det första har vi frågan om yttrandefriheten, som definitivt är demokratins prövosten och även prövostenen för ett världsligt offentligt utrymme som vi helt rätt anser är mycket viktigt. Inom detta område förväntas det råda en kritisk hållning, ett personligt förhållande till ens tro och tolerans. Dessa principer får inte äventyras, men låt oss samtidigt vara överens om att försvaret av dessa principer inte får möjliggöra förolämpningar, generaliseringar eller stigmatiseringar, för att inte tala om att rättfärdiga dem. Vi säger hela tiden att vi alla lever i samma värld, en värld som blir mindre, där allt och alla är beroende av varandra och där varken Europa, västvärlden i allmänhet eller någon annan region är centrum. Vi måste dra varje möjlig slutsats av detta. Vi observeras hela tiden av hela mänskligheten. Vi måste därför sträva efter att skapa en slags global ansvarskänsla. Alla måste utöva sin frihet och samtidigt respektera alla andra.

Å andra sidan: vad ska vi göra med de fullständigt oproportionerliga reaktionerna från vissa arabländer på dessa händelser, vilka definitivt är avsedda att framför allt återupprätta det ganska skamfilade rykte som deras ledare har bland folket, något som i sin tur är ett resultat av att de underkastats en stark makt som är betydligt mer klandervärd än fredliga Danmark? På andra håll tävlar islamiska radikala med den europeiska extremhögern om att utnyttja detta slags frågor för att hetsa sina respektive trupper och tysta de förnuftiga, modiga och progressiva rösterna, som de kämpar mot. Det värsta skulle därför vara att oavsiktligt ge bränsle åt deras sak, i stället för att göra allt som är möjligt för att bryta denna onda cirkel.

Vi måste se bortom de rådande oroligheterna och de fullständigt oacceptabla överdrifter de har lett till och betrakta den mycket viktiga bakomliggande frågan, det vill säga de uppförstorade reaktionerna hos individer som sårats av en djup känsla av orättvisa, dominans och förnedring som väst, från Palestina till Irak framför allt, är ansvarig för.

Som den store palestinske poeten Mahmoud Darwish betonar i en mer allmän betydelse: ”Araber och muslimer har en känsla av att knuffas ut ur historien”. Det är här som jag tror att Europa kan spela en avgörande roll för att bygga broar mellan civilisationer. Men för att den ambitionen ska bli trovärdig innebär det att vi fullständigt måste befrias från dem som, samtidigt som de uppträder som härskare i världen, i verkligheten leder den mot undergångens brant, vilket vi ser lite mer för var dag. Det innebär också att tillämpa samma internationella lag på alla stater utan undantag, inte minst för att läka det öppna såret i Mellanöstern, som är en ändlös källa till förtvivlan. Den olyckliga historien med teckningarna bör användas för att illustrera de strategiska möjligheter vi ställs inför!

(Applåder från vänster)

  Jens-Peter Bonde, för IND/DEM-gruppen. – (EN) God morgon, lilla EU! Globaliseringen är sannerligen här. Jag hade aldrig trott att andra människor skulle kunna bränna den danska flaggan med sådan passion. Vi kommer aldrig att ge upp vår yttrandefrihet. Både åsiktsfriheten och religionsfriheten måste respekteras.

Chefsredaktören på Jyllands-Posten har bett om ursäkt för de känslor som rörts upp. Han skulle inte ha publicerat teckningarna idag. Vissa danska imamer har distribuerat teckningarna som de inte uppskattar. Varför är man så förnärmad av de teckningar som man sprider till så många som möjligt?

Den danske statsministern har med rätta vägrat att ta ansvar för innehållet i våra dagstidningar, men när elva arabiska ambassadörer ber om ett möte är det en statsministers plikt att ta emot dem. Han borde ha förklarat att yttrandefriheten begränsas av det danska rättsväsendet, inte av regeringen. Han borde ha gett dem råd om hur de kunde skriva till den särskilda pressmyndigheten för att få dess åsikt.

Hädelse är ett brott enligt den danska brottsbalken. Varje enskild redaktör måste visa ett globalt ansvar. Teckningar i en dagstidning kan spridas som en löpeld genom Internet och globala medier. Flera människor har dödats.

Den danske utrikesministern höll en väldigt bra presskonferens när de danska ambassaderna brann. Han talade om dialog och generositet istället för fientlighet. I Danmark kan man få fängelsestraff om man bränner koranen. Jag håller med helt och hållet: generositet istället för fientlighet. Vi måste lära oss respektera och samarbeta med muslimer, trots att vi aldrig ger upp åsiktsfriheten.

Min grupp varnade för att göra de grundläggande rättigheterna till en del av EU:s lagstiftning. Känsliga domar om yttrandefrihet och religiösa rättigheter måste fattas lokalt under internationella ramar enligt FN och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Vi kan erbjuda en dialog i den nya gemensamma parlamentariska församlingen för EU–Medelhavsområdet. Vi kan förbättra våra utbytesprogram för att låta européer besöka arabvärlden och låta unga araber komma till oss. Vi kan göra våra marknader mer öppna för deras produkter, göra fred och välstånd i Mellanöstern till en prioritet, men statligt stöttade handelsbojkotter måste tas upp av EU i Världshandelsorganisationen (WTO).

Islam har inte med den danska grundlagen att göra. Danska imamer har ingen rätt att vädja till andra länder. Muslimer kan använda det danska rättsväsendet precis som alla övriga medborgare. Om det inte är tillräckligt får man vända sig till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna här i Strasbourg. Globaliseringen är sannerligen här. Vi måste alla öppna våra sinnen. Det finns ingen enkel väg tillbaka. Vi måste alla anpassa oss lite för att leva i ett globalt samhälle. Ett tredje världskrig kan startas av en liten teckning, liksom det första världskriget startades när en ung student sköt ärkehertig Franz Ferdinand i Sarajevo. Ett skott från en student – eller en satirisk teckning – kanske inte är anledningen, men vi bör ta till oss budskapet. Vi måste alla leva tillsammans på denna jord. Vi har ingen annan jord tillgänglig än.

Vi skal alle være her!

  Brian Crowley, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! När man diskuterade frihet och yttrandefrihet sa en av domarna i högsta domstolen i Förenta staterna, Oliver Wendell Holmes, att det inte finns några absoluta rättigheter; rättigheter kan vara begränsade. Exemplet han gav var att man inte har rätt att ropa ”det brinner” i en fullsatt biosalong om det inte brinner.

En av de svårigheter vi stöter på under våra diskussioner är det berättigade önskemålet att garantera att press och medier i EU har yttrandefrihet, frihet att narras, frihet att göra satir och i vissa fall frihet att förolämpa folk. Det ligger i sakens natur att demokratin behöver humorn och förolämpningen som säkerhetsventil för att fungera ordentligt. Jag tror inte att någon här i kammaren på något sätt kan bortse från de våldsamma reaktionerna i vissa länder i Mellanöstern mot publiceringen av teckningarna och karikatyrerna.

Det som tyvärr har glömts bort i debatten, diskussionen och i medierapporteringen är att det även förekom många fredliga demonstrationer, där muslimer och icke-muslimer stod sida vid sida för att de uppfattade teckningarna och bilderna som de stod för som kränkande, inte mot deras religiösa övertygelser i sig, utan mot dem som människor. Respekt för mänsklig värdighet är en lika viktig rättighet som yttrandefrihet i alla demokratier.

En av de största utmaningar som EU står inför idag är att se till att vi inte får en automatisk reaktion på varje fasa eller våldshandling. För mig, som kommer från ett litet land som Irland, var det chockerande att se en dansk ambassad brinna och flaggan som tillhör ett land som kämpat för frihet och mot intolerans brännas offentligt. Jag tyckte också att det var särskilt osmakligt och mycket tungt att se mediebevakningen av en minoritet vid vissa av demonstrationerna som skadade sig själva, särskilt unga människor. Det finns ett gammalt talesätt inom medierna om att blod säljer, alltså ju mer dramatiska bilder, desto större chans har det att bli en stor nyhet.

Hur kan då EU svara? José Manuel Barroso sa med rätta att EU står solidariskt vid våra danska kollegers sida, eftersom en bojkott av danska varor är en bojkott av alla europeiska varor. Vi måste se till att vi kan hjälpa våra kolleger i den danska regeringen att stå emot det tryck de utsätts för av personer i medierna om att ge efter på sin nuvarande ståndpunkt. Även om vi är kritiska mot den danska regeringens politik och dess takt och agerande, så stod statsminister Rasmussen upp för en princip. Han sa att han inte tänkte ge vika i fråga om statligt styrda medier. Det kommer han att hyllas för om 50 år, för det är en av demokratins skyddsvallar.

Det sista jag vill säga är att vissa personer på båda sidor av dispyten kommer att försöka framställa den som en kamp mellan civilisationer, religioner eller kulturer. Nu behövs respekt och tolerans mer än något annat. Vi måste respektera olikheterna och ge de olika religionerna i EU en ordentlig och meningsfull roll, men vi förväntar oss ett ömsesidigt erkännande.

Frihet kan aldrig lämnas bort. Den kan tas ifrån en, men den frihet som tillåter oss att bära den passion som brinner i vår själ och våra hjärtan måste alltid bevaras och skyddas.

(Applåder)

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Herr talman! När allt kommer omkring tycker jag att det är en skam att de flesta europeiska regeringar har visat Danmark så lite solidaritet i denna situation. Lika skamligt, för att inte säga lismande och fegt, är det att de mycket försiktiga orden av solidaritet i dag återigen genast följs av allehanda reservationer för att inte såra de islamiska fanatikerna.

Vi bör alla känna oss som danskar eftersom brotten mot ambassaderna, bojkotten mot danska produkter, hoten och de våldsamma demonstrationerna faktiskt är riktade mot friheten och mot väst som helhet. Alla som bemöter detta hot med en illa dold vädjan om självcensur blir faktiskt en bundsförvant till terrorn.

Kan jag verkligen upprepa här i kammaren den fråga som ledde till att chefredaktören för en jordansk tidning blev arresterad och satt bakom galler? Vilket orsakar flest fördomar mot islam: publiceringen av några karikatyrer eller bilderna på islamiska gisslantagare som skär halsen av sina offer inför kameran? Kan jag också ställa frågan om det någonstans i världen finns ett islamiskt land där ateister eller människor som bekänner sig till en annan tro får den respekt som muslimerna kräver av oss?

Att ställa frågan är också att besvara den, och det är därför hög tid att sluta gå som katten kring het gröt och be de muslimer som lever i Europa, och som för övrigt med rätta åtnjuter religionsfrihet, yttrandefrihet och den sociala trygghetens alla välsignelser, att ta sig själva på mindre allvar och inse att demokrati handlar om olika uppfattningar och ibland oförenliga ståndpunkter.

Den som inte kan leva med detta borde använda sin frihet att flytta till något av de många länder där de oflexibla och ofta mycket grymma islamiska lagarna redan tillämpas.

Jag vill citera Danmarks drottning Margrethe II som jag instämmer fullständigt med och som förefaller vara mycket modigare än de flesta europeiska ledare tillsammans: ”De senaste dagarna har vi utmanats av islam både nationellt och internationellt. Vi har undvikit den här frågan alldeles för länge, eftersom vi varit toleranta och kanske till och med tillfreds. Vi måste visa vårt motstånd mot islam och acceptera risken att ibland få en ogynnsam etikett.”

Låt oss därför med näbbar och klor försvara den fria yttrandefriheten. Låt de europeiska länder där det redan finns lagar som kringskär friheten i syfte att begränsa rätten att fritt uttala politiska åsikter – Belgien exempelvis – ta initiativet att upphäva dessa lagar som sätter munkorg på människor och därmed sända ett starkt budskap till alla som bekämpar friheten.

Vi bör också dra lärdom av detta inför förhandlingarna med Turkiet, eftersom Turkiet aldrig kan bli en europeisk medlemsstat, helt enkelt därför att det inte är ett europeiskt land, och också för att de grundläggande principerna i islam är oförenliga med de europeiska värderingarna om frihet, uppdelning mellan kyrka och stat och jämställdhet mellan könen. Det är dags att vi samlar mod för att säga detta, särskilt nu när premiärminister Recep Tayyip Erdogan har varit tillräckligt arrogant för att försöka införa restriktioner för yttrandefriheten.

Avslutningsvis vill jag i den danska frågan lägga till ett imponerande citat från Mia Doornaerts kolumn i den flamländska tidningen De Standaard: ”Europa förefaller oförmöget att skaka av sig sin tendens till undfallenhet. Europa borde vid det här laget ha insett att det är omöjligt att vara undfallande mot ett totalitärt monster. Ju mer du matar det, desto fräckare blir det.” Mia Doornaert och hennes tidning tänker definitivt inte i samma politiska banor som jag, men dessa ord är profetiska och vi borde överväga dem mycket noggrant.

  Hans Winkler, rådets tjänstgörande ordförande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det är naturligtvis inte min uppgift att kommentera en debatt här i kammaren, men jag vill för rådets räkning framföra mitt uppriktigaste tack för det starka budskap som har framförts i dag: det handlar om att vara trogna våra värderingar, men även om att arbeta för en tolerant dialog med andra civilisationer och religioner.

Jag vill också betona att rådet naturligtvis anser det mycket viktigt att alla EU-institutioner – kommissionen, parlamentet och rådet – är överens om detta och talar samma språk. Jag anser att det är mycket viktigt. Den debatt vi har hållit här i dag kommer också att göra rådets arbete lättare i framtiden.

För rådets räkning vill jag upprepa vad jag sa i mitt inledande uttalande – vilket också har sagts av kommissionens ordförande och ett stort antal talare: varje angrepp på en medlemsstat i EU, varje bojkott mot en av EU:s medlemsstater, är ett angrepp mot EU, och vi är självfallet solidariska med Danmark. Jag säger detta även för rådets räkning.

Ett antal mycket intressanta idéer har framförts här, som rådet gärna tar upp. Jag instämmer med Hans-Gert Poettering att det är viktigt att nå ut även – eller framför allt – till ungdomarna, både i skolorna men också i hemmen, eftersom deras utbildning naturligt börjar hemma. Jag instämmer även med Hans-Gert Poettering att det är viktigt att undvika stereotyper och klichéer i skolböcker, och jag tycker att idén att granska dem är bra.

Jag kunde inte vara mer överens med Poul Nyrup Rasmussen om vikten av dialog mellan civilisationer och av att dialogen är öppen, kritisk och respektfull. Det förefaller vara det viktigaste. Extremisterna ska verkligen inte få möjlighet att triumfera: det är ett grundläggande uttalande som måste göras här. Det säger sig självt att inga fördelar ska förmå oss att böja knä för extremisterna: vi måste visa solidaritet och enhet i den här frågan. Jag är fullständigt överens med Daniel Marc Cohn-Bendit och jag sa också i mitt uttalande att även jag anser att pressen har ett personligt ansvar och att regeringar inte ska säga åt dem vad de får och inte får göra.

Jag är medveten om att institutioner som Europarådet under de senaste åren och årtiondena har gjort upprepade försök att inrätta en uppförandekod, men alla har misslyckats. Jag anser att detta är ett personligt ansvar, och det är mycket viktigt.

I samma anda som märkts i dagens debatt kommer rådet att fortsätta att arbeta med att förbättra förståelsen mellan civilisationer och mellan olika religiösa grupper, men rådet kommer också att tala i klartext när det gäller att avvisa våld och fördöma användandet av våld eller bojkotter mot EU:s medlemsstater. Vi måste visa solidaritet i den här frågan.

(Applåder)

  Talmannen. – Jag har avslutningsvis mottagit sex resolutionsförslag⁽¹⁾ i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon torsdag kl. 10.00.

  Ana Maria Gomes (PSE). – (PT) Jag röstade för resolutionen eftersom jag försvarar yttrandefriheten som ett europeiskt och universellt värde och eftersom jag fördömer våld som ett uttryck för indignation, oavsett målet, och det innefattar även europeiska intressen och ambassader.

Jag röstade för resolutionen också därför att man i punkt 2 fördömer uppmuntran till religiöst hat och spridning av rasistiska och främlingsfientliga åsikter.

Jag anser emellertid att resolutionen är obalanserad eftersom den huvudsakligen fokuseras på yttrandefriheten och inte på de islamofobiska intentionerna bakom de teckningar som publicerats av en rasistisk, främlingsfientlig och högerextremistisk tidning i Danmark.

För att främja yttrandefriheten och de mest grundläggande mänskliga rättigheterna måste parlamentet kategoriskt distansera sig från islamofobin och fördöma varje försök att koppla ihop islam och dess anhängare med terrorism.

Min röst för resolutionen var också ett uttryck för min solidaritet med folket i Danmark. Jag gillar emellertid inte den självbelåtna, arroganta attityden hos Anders Fogh Rasmussens regering, som jag anser vara medansvarig för att extremistiska reaktionära krafter, både i väst och i den islamiska världen, har slagit mynt av händelsen genom att åberopa ”civilisationernas kamp”.

(1) Se protokollet.

3. Konfrontationen mellan Iran och det internationella samfundet (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är uttalanden av rådet och kommissionen om konfrontationen mellan Iran och det internationella samfundet.

  Hans Winkler, rådets tjänstgörande ordförande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! I detta uttalande av rådet om konfrontationen mellan Iran och det internationella samfundet vill jag kommentera följande punkter: för det första kärnkraftsfrågan, för det andra förhållandena mellan EU och Iran och för det tredje våldet nyligen i Teheran.

Att lösa den iranska kärnkraftsfrågan är mycket viktigt för det internationella samfundet, som hyser allvarliga tvivel om de fredliga avsikterna med Irans kärnkraftsprogram. Under de senaste åren har EU inte sparat några ansträngningar för att finna en lösning genom förhandling och kräva att Iran vidtar förtroendebyggande åtgärder när det gäller kärnkraftsprogrammet. Iran har nyligen rört sig i fel riktning genom att vidta ensidiga åtgärder, nu senast genom att återuppta urananrikningen i Natanz och sluta att tillämpa IAEA:s tilläggsprotokoll.

Det faktum att IAEA:s styrelse antog sin resolution den 4 februari och därmed uppmärksammade FN:s säkerhetsråd på frågan gav en tydlig signal till Iran. Att resolutionen antogs med så stor majoritet visar att EU:s starka oro för Irans kärnkraftsprogram delas av hela det internationella samfundet.

EU ifrågasätter inte på något sätt Irans rätt att använda kärnenergi för fredliga syften. Orsaken till konflikten är att Iran hittills har misslyckats med att vidta tillräckliga åtgärder för att bygga upp det nödvändiga förtroendet för att kärnkraftsprogrammet är av ett fredligt slag. Tvärtom. Under de senaste 18 åren har Iran misslyckats med att förklara en stor del av sitt mycket omfattande kärnkraftsprogram för IAEA, och landet vägrar fortfarande att lämna viktig information om framför allt omfattningen av utvecklingen av dess teknik för anrikning av uran och utplaceringen av vapen – dvs. militariseringen av kärnkraftsprogrammet.

EU:s målsättning är fortfarande att uppnå en förhandlingslösning i frågan. Detta kräver emellertid att Iran visar tillräcklig vilja att samarbeta och vara öppen, särskilt gentemot IAEA, och vidtar de förtroendeskapande åtgärder som omedelbart behövs, såsom att avbryta den känsliga kärnkraftsverksamheten. Det ryska förslaget att bygga en rysk-iransk anläggning för urananrikning på rysk mark som ett alternativ till anrikning i Iran är ett viktigt bidrag och har EU:s fulla stöd.

Låt mig mycket tydligt upprepa att EU är fortsatt anhängare av en diplomatisk lösning på den iranska kärnkraftsfrågan, där IAEA måste spela en huvudroll. Att bjuda in säkerhetsrådet är inte detsamma som att förminska IAEA:s roll, utan det är snarare avsett att stärka IAEA:s makt och göra det möjligt för styrelsen att genomföra de åtgärder som krävs i resolutionerna.

När det gäller förbindelserna mellan EU och Iran betraktar EU fortfarande situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran med stark oro. Situationen förvärras och de iranska myndigheterna vidtar inga påtagliga åtgärder för att reformera lagstiftningen eller de officiella förfarandena. Trots upprepade krav från EU har Iran inte gjort några ytterligare utfästelser om att återuppta den avstannade dialogen om mänskliga rättigheter. EU kommer att fortsätta att uttrycka sin oro över de mänskliga rättigheterna, både direkt till den iranska regeringen och i offentliga uttalanden och internationella forum.

Den iranske presidentens uttalanden om Israel har entydigt och starkt fördömts av EU och det internationella samfundet som helhet. Irans ställning i Mellanöstern ger upphov till stark oro. Landet stöder fortfarande palestinska grupper som EU klassificerar som terroristorganisationer. Vi noterar med oro att Irans president nyligen träffade några av ledarna för sådana grupper i Syrien, och vi uppmanar Iran att upphöra med dessa kontakter. Vi uppmanar dessutom Iran att instämma i det internationella samförståndet om behovet av en tvåstatslösning på konflikten i Mellanöstern.

Den iranske presidentens försök att förneka förintelsens brott och hans krav på att staten Israel ska ”raderas från kartan” måste bestämt avvisas. Uttalanden som dessa är fullständigt oacceptabla och strider dessutom helt och hållet mot de ansträngningar som gjorts av ett stort antal politiska och religiösa ledare som särskilt arbetar på alla sidor för att främja en dialog mellan kulturerna som kännetecknas av ömsesidig respekt, särskilt efter de senaste dagarnas händelser.

EU:s förbindelser med Iran kommer att vara beroende av de framsteg som görs inom alla aktuella frågor: kärnkraftsfrågan och andra frågor i anslutning till massförstörelsevapen, mänskliga rättigheter, kampen mot terrorism och landets uppfattning om Mellanöstern. EU:s möjligheter till åtgärder kommer att noga övervakas och bedömas mot bakgrund av Irans uttalanden och åtgärder.

Avslutningsvis ett ord om våldet. Det har klart och tydligt betonats i debatten här i kammaren att angreppen mot Europeiska unionens organ inte på något sätt kan rättfärdigas, utan de är fullständigt oacceptabla. EU:s ordförandeskap har fördömt attackerna och uppmanat Iran att uppfylla sina åtaganden när det gäller det skydd som slagits fast i Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser från 1961. I enlighet med dessa skyldigheter har ordförandeskapet även erinrat Iran om att ansvaret enligt internationell lag för att uppfylla dessa skyldigheter ligger hos staterna.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: FRIEDRICH
Vice talman

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Det är uppenbart att Iran måste ta några synliga och trovärdiga steg bakåt för att återfå det internationella samfundets förtroende. De senaste månaderna har kärnenergifrågan med rätta stått i centrum för EU:s intresse för Iran. Regionen behöver inte fler spänningar och en eventuell kärnvapenupprustning. Trots envisa försök att föra en dialog från den så kallade EU3-gruppen och andra internationella parter, så har inte Iran engagerat sig på ett särskilt övertygande sätt. Som ett resultat av omröstningen vid Internationella atomenergiorganets (IAEA) möte i Wien den 4 februari ska Irans kärnkraftsverksamhet nu rapporteras till FN:s säkerhetsråd.

Reaktionen från Iran var att öka anrikningsprogrammet och upphöra att följa tilläggsprotokollet. Detta är oacceptabla nyheter, även om Iran förväntas fortsätta samarbeta med IAEA utifrån fördraget om icke-spridning av kärnvapen.

En betydande majoritet av det internationella samfundet, inklusive Ryssland och Kina, står nu helt och hållet bakom att Iran rapporteras till säkerhetsrådet och är enade om att Iran måste återgå till ett upphävande av anrikningsaktiviteterna. Det internationella samfundets beslutsamhet måste framgå klart och tydligt i Teheran. Samtidigt är dörren fortfarande öppen för att förhandla fram en lösning med diplomatiska medel, förutsatt att Iran vidtar de nödvändiga åtgärderna.

Irans taktik att undvika det internationella samfundet misslyckades den här gången, liksom den gjorde förra hösten. Det ryska förslaget att anrika uran utanför Iran ligger fortfarande öppet och behöver undersökas fullständigt. Om Iran återgår till ett upphävande av anrikningen och antar det ryska förslaget kanske linjen med säkerhetsrådet inte kommer att behövas. Utsikterna beror väldigt mycket på Teherans vilja att kompromissa och samarbeta med det internationella samfundet, och att de gör det snarast.

Vi ska inte spekulera om fortsättningen, men om situationen fortsätter att försämras måste vi beakta eventuella vidare åtgärder genom FN. FN:s säkerhetsråd kommer att återgå till frågan mot bakgrunden av Mohammed El Baradeis rapport och IAEA:s nästa styrelsemöte som börjar den 6 mars. Omvänt kan mer göras genom samfundets agerande om saker och ting utvecklas i rätt riktning. Om och när situationen kräver det måste vi kunna engagera Iran på nytt genom ett antal verktyg inom EU och samfundet. Vi är redo att engagera oss konstruktivt, och det vet Iran.

Kärnenergifrågan är inte en dispyt mellan Iran och EU eller mellan Iran och Förenta staterna, utan mellan Iran och det större internationella samfundet. Den är inte heller en dispyt om Irans rättighet enligt fördraget om icke-spridning av kärnvapen. Det handlar i stället om att Iran inte har byggt upp ett nödvändigt förtroende för att kärnenergiprogrammet är av uteslutande fredlig karaktär. Iran har självfallet rätt att utveckla forskning, produktion och användning av kärnenergi för fredliga ändamål. Därför behöver vi, utan inskränkningar, få objektiva garantier för att Irans kärnenergiprogram är av fredlig karaktär.

Jag vill säga några ord om president Mahmoud Ahmadinejads uttalanden om några frågor som påverkar stabiliteten i regionen och de internationella förbindelserna. Hans oacceptabla kommentarer om Israel och förintelsen skapade en global vrede. Vi anser att de uttalandena är kraftigt kränkande för oss alla. Det är också fullständigt oacceptabelt, som ordförandeskapet har påtalat, att Iran fortsätter att stödja terrororganisationer i Mellanöstern.

Angående mänskliga rättigheter kanske ni minns att man den 12 december i rådet för allmänna frågor och yttre förbindelser ansåg situationen tillräckligt allvarlig för att dra slutsatser utifrån statusen på dialogen om mänskliga rättigheter mellan EU och Iran. Genom att slå fast ett för mig grundläggande krav på Iran bekräftade EU att en större respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna är nödvändig i Iran om förbindelserna mellan EU och Iran ska förbättras.

Jag vill betona några särskilt viktiga punkter. Antalet offentliga avrättningar och dödsstraff har ökat, och särskilt avrättningar av ungdomar. Iran avrättade fler ungdomsbrottslingar under 2005 än något tidigare år. Det finns begränsningar för yttrandefriheten, med en utbredd censur av Internet och press – inte ens Mehdi Karroubi, före detta talman i parlamentet och presidentkandidat, kunde få tillstånd att sända sin nya TV-kanal från Dubai. Som svurna försvarare av de mänskliga rättigheterna är vi väldigt oroade över vad som ska ske med samvetsfångar, som Akbar Ganji och hans advokat, Abdolfattah Soltani. Listan över problem som rör de mänskliga rättigheterna i Iran är oroväckande lång.

Kommissionen ser fram emot ett fortsatt utbyte med parlamentet i Iranfrågan. Situationen är mycket allvarlig, men trots allt fortsätter det långsiktiga målet att vara att skapa djupare och bredare relationer med ett land som är en viktig regional och internationell aktör.

(Applåder)

  Michael Gahler, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman! För gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater vill jag framföra vårt fulla stöd för det internationella samfundets politik när det gäller Iran, vilken framgår av resolutionen från IAEA:s styrelse av den 4 februari, ståndpunkten från Europeiska rådet (allmänna frågor) av den 30 januari och uttalandet från EU-3 tillsammans med USA, Ryssland och Kina i London.

Även i regeringen i mitt hemland följer förbundskansler Angela Merkel och utrikesminister Frank-Walter Steinmeier tillsammans bestämt denna linje. Det måste göras tydligt för Irans ledare att de inte får skapa splittring inom det internationella samfundet och naturligtvis inte heller inom EU:s enskilda organ. Parlamentets resolution i dag visar det tydligt.

Vi erkänner rätten för alla fördragsslutande parter till fördraget om icke-spridning av kärnvapen att använda kärnkraft för fredliga, civila syften, men Iran har överskridit så många gränser att förtroendet för regimens hedervärda avsikter har mattats. Inte heller landets samarbete med IAEA, presidentens hot att Iran skulle lämna icke-spridningsavtalet, uppskjutandet av samtalen med Ryssland som var planerade till på torsdag och framför allt inte dess återupptagande av urananrikning bidrar till att bygga upp förtroendet och lugna situationen.

Det gör det ännu viktigare att fortsätta att visa upp en bestämd enad front mot Iran. Allt som nu kan bidra till att ge Teheran intryck av splittring eller tillmötesgående hjälper föga. De som tror att vår villkorslösa strävan efter fred ensam kommer att få våra motståndare att byta spår och se ljuset gör vår naturliga längtan efter fred en otjänst. Särskilt när våra motparter förespråkar hat och fientlighet och avsiktligt agerar i strid med det internationella samfundets förväntningar ska vi inte avslöja för den andra sidan allt som vi kan göra som en konsekvens av deras åtgärder.

Jag tror inte att alla diplomatiska ansträngningarna har uttömts än. Vi erbjuder konstruktivt samarbete. Vi uppmanar Iran att återuppta samarbetet med IAEA innan frågan diskuteras i säkerhetsrådet. Vi stöder också Rysslands erbjudande om urananrikning för civila ändamål utanför Iran. Vi kan inte låta bli att undra varför Iran vill ha egna anrikningsanläggningar. Landet driver inte en enda …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag skulle ha blivit förvånad i annat fall. Jag vill emellertid också be kammaren överväga vad som är viktigast: att ha tid till en ordentlig debatt eller ledamöter som klagar på en omröstning. Jag skulle ha velat höra Michael Gahler tala till punkt, eftersom det han sa var högst fascinerande. Den fråga han tog upp är verkligen en av de frågor som upptar våra tankar större delen av tiden just nu.

Hur ska vi handskas med en regim som flagrant tänjer alla gränser? Hur svarar vi på det som internationellt samfund? Jag ska i mitt anförande försöka lägga till ytterligare några frågor med utgångspunkt i min grupps åsikter. Det är inte nödvändigt att här i kammaren kommentera de uttalanden som den iranske presidenten har gjort. Ett statsöverhuvud som förnekar förintelsen och som ifrågasätter Israels rätt att existera är inte en passande samtalspartner för oss.

Alla de värderingar som president Ahmadinejad står för är raka motsatsen till de värderingar vi står för, och jag skulle välkomna en debatt om olika värderingar med detta folk. Vi har redan haft en debatt om värderingar under förmiddagen, och det var bra – det var en seriös och genomtänkt debatt. Vi borde föra en lugn och självsäker debatt och undersöka om det finns andra i området utöver president Ahmadinejad som vi kan föra en dialog med. Vi borde överväga vilka alternativ som står till buds innan vi spekulerar om vilka vägar som är stängda.

Finns det inte tillräckligt moderata länder i området som är öppna för dialog och som vi kan samarbeta med, som kanske inte delar våra värderingar fullt ut men för vilkas intressen det också är helt och hållet av ondo att Iran blir en ledande kärnvapenmakt i området? Jo, det finns det, och enligt min åsikt är de passande samtalspartner för EU. I det sammanhanget kommer naturligtvis konflikten om karikatyrerna inte bara vid sämsta tänkbara tillfälle utan den är dessutom i sin förlängning kontraproduktiv, för det är just med de länderna som vi behöver ha ett förhållande som kännetecknas av ömsesidig respekt. En lösning av konflikten med karikatyrerna är därför också central för lösningen av problemen i området som helhet.

Av den anledningen skulle jag vilja avråda från att sätta likhetstecken mellan ”Iran” och ”islam”. Ett aggressivt statsöverhuvuds handlingar återspeglar inte på något sätt de åsikter som hyses av den stora majoriteten fredsälskande muslimer världen över, som vi måste samarbeta med.

Jag menar att det är riktigt att all anrikningsverksamhet – dvs. i alla länder – bör stå under IAEA:s kontroll, som IAEA självt har föreslagit. Vi bör stödja det förslaget. Jag menar för övrigt också att det är högst motiverat att friska upp minnet och säga att debatten om kärnvapennedrustning inte bör begränsas till detta område: den bör gälla hela världen. Låt mig i detta sammanhang peka på att en annorlunda behandling av länder som redan innehar kärnvapen jämfört med dem som håller på att skaffa sig sådana och förebyggande åtgärder mot länder som inte har haft några massförstörelsevapen enbart uppmuntrar regimer att skaffa sig kärnvapen så fort och illegalt som möjligt, eftersom de som innehar dem inte kommer att angripas. Detta är en logik som också måste diskuteras, som framkallades av en förebyggande åtgärd i samma område tidigare, som var helt felaktig och som vi motsatte oss kraftfullt.

Jag menar att logiken bakom var oerhört farlig, och vi måste därför överge strategin med målbaserat tänkande eftersom det leder till att tänkandet militariseras. Vi måste förstärka de diplomatiska alternativen steg för steg. Det var en enorm framgång för EU-trojkan att föra samman Kina och Ryssland och därmed ge Iran en tydlig signal om att det internationella samfundet inte kommer att gå med på att bli uppdelat. Låt oss tala om diplomatiska framgångar i stället för att spekulera om militära alternativ. Det internationella samfundet bör göra allt som står i dess makt för att tydliggöra för Iran att om landet inte återvänder till förhandlingsbordet senast den 6 mars så kommer frågan automatiskt att överföras till säkerhetsrådet. Vilka åtgärder som ska vidtas beslutas sedan där, snarare än av någon central regering vilken som helst.

(Applåder)

  Annemie Neyts-Uyttebroeck, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Efter två och ett halvt år av intensiva undersökningar och inspektioner har Internationella atomenergiorganet inte kunnat bekräfta att Irans kärnenergiprogram är fredligt, och grundläggande frågor har fortfarande inte besvarats.

Irans beslut nyligen att återuppta urananrikning och att avbryta allt frivilligt samarbete med IAEA är särskilt oroande, inte minst i ljuset av den iranske presidentens uttalanden där han förnekar Israels rätt att existera och av den allmänna åtstramningen av regler som har kunnat iakttas i Iran.

När frågan nu har överlämnats till säkerhetsrådet tar saker och ting fart, även om man har beslutat att vänta på nästa rapport som Mohamed ElBaradei kommer att överlämna den 6 mars.

Insatserna är ovanligt höga. Icke-spridning av kärnvapen och massförstörelsevapen ligger i vågskålen. Stabiliteten i hela området står på spel liksom själva IAEA:s slagkraft. Det är mycket ovanligt att jag använder så starka ord, men jag varnar er: frågan sätter press på hela den internationella rättssäkerheten.

Även om konferensen om en översyn av icke-spridningsfördraget skulle misslyckas, vilket verkligen skulle vara mycket beklagligt, verkar de ständiga medlemmarna av FN:s säkerhetsråd, inklusive Kina och Ryssland, och de andra – ni känner till dem – tillsammans med Europeiska unionen i dag ha samma åsikt och på ett fredligt sätt sträva efter att förhindra spridning, och det ger verkligen anledning till blygsam tillfredsställelse.

Det är nu upp till Iran att, i full öppenhet och förnyat samarbete med IAEA, övertyga världen om att landet endast har fredliga mål ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Angelika Beer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Vi måste erkänna att situationen trappas upp. Vi måste inse att president Ahmadinejads strategi är ny. Han är helt inriktad på en brytning med väst, på att bygga upp en islamisk region och att ta över ledningen av den. Vi ser nu en mobilisering av nationell stolthet i Iran. Hur ska Europa svara på det?

Jag förväntar mig att vi ska låta oss vägledas av förnuftet och göra tydliga analyser. Jag håller med Martin Schulz när han säger att vi måste överge ”strategin med målbaserat tänkande”, att vi behöver nya samtalspartner och att vi aktivt måste prioritera diplomatin. Jag skulle också säga, mot bakgrund av de svåra förhandlingar som ägt rum nyligen, att det militära alternativet har diskuterats, och jag ber dem som har det i bakhuvudet att tänka igenom det. Jag förväntar mig att de förklarar hur de menar att man ska hantera en militär upptrappning och att de talar om för oss ifall detta kommer att göra det möjligt för oss att nå våra mål, nämligen att hindra Iran från att utveckla kärnvapen och att garantera Israels existens. Jag tror inte att det kommer att göra det.

Av den anledningen vill jag ännu en gång vädja till kammaren att vid dagens omröstning ta hänsyn till våra argument – som vi inte lyckades få igenom i förhandlingarna – att vi nu ska avstå från att leka med tanken på en militär strategi och följaktligen lägga tyngdpunkten på diplomati – trots allt det hat som president Ahmadinejad uttryckt.

Frågorna om huruvida sanktioner ska utdömas, vilka sanktioner som är lämpliga och om världsfreden riskeras ska inte besvaras av president Chirac, den man som plötsligt uttalade Frankrikes hot att använda kärnvapen. Inte heller är det förbundskansler Merkel som ska besvara dem. Den mycket viktiga frågan om fred i världen ska avgöras av FN och ingen annan, och vi ska inte föregripa den.

(Applåder)

  Miguel Portas, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Herr talman! Det finns över huvud taget ingenting som gör att man kan rekommendera Teherans teokrati. Det är en okunnig och arrogant regim, vilket har visats av presidentens uttalanden om förintelsen. Inte ens Jean-Marie Le Pen skulle sänka sig så lågt. Det är en reaktionär och fundamentalistisk regim som dagligen kränker de mänskliga rättigheterna, en farlig och hänsynslös regim som riskerar sin överlevnad för urananrikning och därmed närmar sig klubben av kärnvapenländer.

Låt oss vara helt tydliga: Europa måste göra allt, förutom att föra krig, för att hindra Teheran från att inneha kärnvapen. Det är därför vi inte godtar förslaget till resolution, och särskilt inte punkt 7. Att hänskjuta Iranfrågan till FN:s säkerhetsråd är ett olämpligt, oansvarigt steg eftersom det för världen närmare ännu ett förebyggande krig, den här gången i form av militärt ingripande med kirurgisk precision.

EU har ett alternativ till att trappa upp bråket: EU kan och måste vända det som för tillfället är ett problem till ett enastående tillfälle för mänskligheten och för det iranska folket. Jag vill påminna er om artikel VI i icke-spridningsfördraget, och jag citerar:

”Varje fördragspart förbinder sig att fortsätta förhandlingar i uppriktig avsikt om effektiva åtgärder med avseende på kärnvapenkapprustningens snara upphörande och på kärnvapennedrustning, samt om ett avtal om allmän och fullständig avrustning under noggrann och effektiv internationell kontroll.”

Detta, snarare än krig, bör vara utgångspunkten. Förenta staterna, som har undertecknat fördraget, har tillfälle att vända den underliggande militära strategin till förhandlingar med Iran. Rådet intar ståndpunkten att unionen fortfarande måste göra allt den kan, så det är tid för Chirac, Blair och Merkel att ge världen ett tecken på uppriktiga avsikter.

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag är inte själv shiit och måste säga att Islamiska republiken Irans nuvarande atomvapenambitioner övergår mitt förstånd. Trots allt tillbakavisade grundaren av republiken, ayatolla Khomeini, med skärpa kärnenergi som en ”icke-islamisk teknologi”. Numera ser president Ahmadinejad atomenergi som en välsignelse från Allah, så det innebär verkligen en klyvning av gruppen shiiter, om än inte av atomen.

Samtidigt är jag fortfarande förvirrad när det gäller Teherans atomvapenavsikter. Å ena sidan hör vi mycket lugnande ord från det religiösa överhuvudet Khamenei om att det är förbjudet i islam att använda massförstörelsevapen. I linje med det hävdar iranska ledare att de använder kärnenergi på ett fredligt sätt. Å andra sidan visar hela det persiska atomenergiprogrammet alla tecken på att landet i hemlighet försöker skaffa sig kärnvapenkapacitet, därav den katt-och-råtta-lek som Teheran i åratal har lekt med Internationella atomenergiorganet (IAEA) i Wien.

Jag frågar rådet och kommissionen: Vilken väg ska vi ta? Vad ni än gör så uppmanar jag er att inte tåla mer nonsens från mullorna, kort och gott, att hålla alla vägar öppna mot en terroristregim som än så länge bara har försökt vinna tid och vill slå in en kil mellan Europeiska unionen och Förenta staterna respektive Israel. Under tiden tickar den iranska kärnvapenklockan olycksbådande. Ni måste övertala ryssarna och kineserna att stoppa den med gemensamma krafter. Det är den typen av europeisk diplomatisk aktivitet som jag förväntar mig.

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Irans president talar om för oss att hans land, precis som vilket annat land som helst, har rätt till kärnvapen. Det skulle kunna vara sant om Iran var en normal stat, men det är det inte. Det är en diktatur som öppet har utmanat rätten för en av sina grannar att existera. Följaktligen kan Israel vara det första målet för ett iranskt angrepp, och Israel bör få vår säkerhetsgaranti genast.

Som det ser ut nu beror händelseutvecklingen i Iran på om världsmakterna står enade. Detta kommer att bli svårt att uppnå eftersom Ryssland försöker tjäna på Irans kärnenergiprogram och säljer vapen till Iran, liksom Kina, medan Indien planerar att bygga en gasledning från landet. Därför ankommer det på EU att ta täten och spela en aktiv roll i lösningen av konflikten. Kommer EU att visa att man klarar uppgiften att utarbeta en gemensam strategi tillsammans med Förenta staterna, eller kommer EU att falla till föga för nästa illusion från det fantasifulla Teheran? Om FN:s säkerhetsråd inte går i land med uppgiften, om vi misslyckas med att ändra på Irans politik genom ett program med ekonomiska och finansiella sanktioner får vi inte bli förvånade om vi ser stridsflygplan i luften ovanför Natanz eller Esfahan vid något tillfälle i framtiden.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Det fanns något rörande i den österrikiske utrikesministerns sätt att snubbla igenom det manus som han fått sig tilldelat om Iran och dess atomenergiprogram. Det visar hur långt bort från dessa frågor som företrädare för den österrikiska regeringen har kommit under 2000-talets första årtionde. Det är bra; vi har lärt oss av historien, och i det första anförandet talade utrikesministern mycket om ansvar. Om man kombinerade båda skulle det självklara händelseförloppet bli att ta initiativ, att säga att vi behöver ett ännu bredare perspektiv på denna konflikt än vad de tidigare talarna har uttryckt.

Vi får inte göra saker och ting baklänges, vi måste börja från grunden, och det betyder ”inga kärnvapen”. Det är obegripligt att några, ”de snälla” – vem bestämmer vilka de är? – tillåts ha sådana vapen, medan andra inte får det. Om utrikesministern utgår från det i ett österrikiskt perspektiv skulle han kunna åstadkomma en hel del på längre sikt snarare än att vara ytligt diplomatisk och trevlig på kort sikt.

  Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Iran har i ett antal år försökt att exportera sin fundamentalistiska revolution bortom Shia-områdena till Sunni-befolkade områden, däribland Palestina, där man genom Syrien och deras terroristföreträdare Hizbollah etablerar kontakter med islamiska Jihad och Hamas, som båda är hängivna teokratier genom sharialagar. Ett Iran beväpnat med kärnvapen är därför särskilt farligt för säkerheten i västvärlden, och Israel i synnerhet.

Det finns inget samförstånd om hur man ska hantera Iran, som uppenbart bryter mot fördraget om icke-spridning av kärnvapen och överenskommelserna med Förenade kungariket, Frankrike och Tyskland, men jag välkomnar IAEA:s beslut av den 3 februari att överlämna Iran till FN:s säkerhetsråd. Jag välkomnar också Kinas och Rysslands försenade stöd. Den traditionella pakten, där Iran ger Ryssland sitt stöd angående Tjetjenien i islamiska staternas organisation (OIC) i utbyte mot Rysslands hjälp med leveranser av kärnkraftsteknik och veto i säkerhetsrådet när det behövs, verkar lösas upp.

Kina tillbakavisar självklart vidare kärnvapennedrustning och oroas också av egna inhemska islamistiska hot. Irans omedgörlighet och vägran att acceptera det överkomliga ryska förslaget om anrikning av uran har varit en väckarklocka för Ryssland och Kina. Endast Syrien, Kuba och Venezuela tillbakavisade förslaget. Iranierna lovade genast att återuppta anrikning av uran på kommersiell nivå, som kan användas antingen som bränsle för kärnkraftverk eller i kärnan i en atombomb om de verkligen vill. De har beordrat att de oannonserade besöken av IAEA:s inspektörer ska upphöra.

Västerländsk underrättelsetjänst påstår att Iran använder ett nätverk av skenföretag för att försöka köpa delar till produktionen av missiler och bomber från Västeuropa och hyr in utfattiga kärnfysiker från forna Sovjetunionen. Jag håller med alla som menar att vi måste hålla alla möjligheter öppna för västvärlden för att stoppa ett Iran beväpnat med kärnvapen. Det är löjeväckande att Förenade kungarikets utrikesminister Jack Straw på ett blidkande sätt hävdar att ett militärt ingrepp är otänkbart, fastän hans överordnade, premiärminister Tony Blair, med rätta vägrar att utesluta det.

  Lilli Gruber (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill påminna ledamöterna om vissa grundläggande misstag som många begick under Irakaffären, då man bedömde Saddam Husseins regims avsikter angående massförstörelsevapen. Underrättelseuppgifterna var då, liksom nu, i hög grad ofullständiga, om inte vilseledande. De grundas i stort sett på slutsatser och saknar ofta reda fakta. Dagens bästa underrättelsetjänster har inte en enda tillförlitlig källa i Iran som kan tillhandahålla information om Teherans avsikter och kapacitet.

Även om det inte är perfekt, så är IAEA det enda sättet att övervaka alla former av kärnenergiprogram i Iran. Trots Saddam Husseins allra tappraste försök från 1992 och framåt, så kunde inte IAEA förklara Irak fritt från massförstörelsevapen mellan 1991 och 1998. Så låt oss undvika att begå fler kostsamma misstag genom att förväxla tvivel med välgrundade misstankar. Det är vad krigshetsande politiker försöker ingjuta i skallen på oss, och det är helt enkelt ologiskt.

En sak som vi bör lära oss från fallet med Iraks kärnenergi är väldigt enkel: Det var bombningen av Osirakreaktorn 1981 som ledde till att Saddam Hussein bestämde sig för att ha ett kärnvapenprogram i stor skala. Jag kan lätt tänka mig vilka katastrofer ett så kallat ”kirurgiskt anfall” skulle kunna leda till idag.

Vi har tid på oss att förhandla, vi har starka politiska och rättsliga grunder att begära att Iran ska rätta sig efter fördraget om icke-spridning av kärnvapen, och det finns en politisk och social opposition i Iran som är långt ifrån tandlös. Men vill vi skapa villkoren för säkerhet och stabilitet i Mellanöstern måste vi som européer göra klart för alla sidor att internationella rättigheter och skyldigheter är lika för alla.

Det innebär också att våra amerikanska vänner måste ändra sin politiska bild av Iran och erkänna att deras tidigare strategier har varit ineffektiva och att de måste anta en mer samarbetsvillig politik för att skydda allas intressen i denna kritiska del av världen.

(Applåder)

  Cecilia Malmström (ALDE). – Herr talman! Situationen i Iran ger verkligen anledning till oro. Inte nog med att situationen för de mänskliga rättigheterna är beklämmande, regimen gäckar också världssamfundet genom att bryta mot internationella principer och strunta i IAEA:s krav. Tanken på att Iran skulle skaffa sig kärnvapen är naturligtvis oerhört skrämmande, inte minst mot bakgrund av uttalandena och hoten mot Israel och för vad det skulle betyda i resten av regionen. Det tycks dessutom passa regimen i Teheran alldeles utmärkt med oroligheterna kring Muhammedteckningarna, och mycket tyder väl på att oroligheterna underblåses just från Teheran.

Det är dags för EU att formulera en mycket tydlig strategi gentemot Iran. Den bör innefatta flera olika punkter: ett tydligt stöd till dissidenter, demokratikrafter i och utanför Iran, t.ex. referendumrörelsen, kraftigt fördömande av de grova kränkningarna av de mänskliga rättigheterna, påtryckningar om att uppfylla internationella konventioner och internationellt samarbete samt självklart dialog och diplomati. Denna strategi bör dock även omfatta förberedelser av eventuella sanktioner beslutade i FN:s säkerhetsråd.

  Bernat Joan i Marí (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Det verkar som om vår strategi mot den iranska regimen i stort sett har misslyckats. Vi ser den värsta fasen av den teokratiska regimen just nu: Avrättningarna fortsätter och situationen för de mänskliga rättigheterna är den sämsta någonsin i iransk historia. Blandningen av religion och politik är tyngre än i någon annan del av världen och regeringen mobiliserar sitt och andra folk i Mellanöstern mot demokratin.

Jag tror att alla anser att utvecklingen av kärnkraft och kärnvapen i Iran skulle vara farligt för hela regionen. Av den anledningen håller jag med om att vi måste iaktta försiktighet när vi talar om kärnenergi i regionen, eftersom vi kan ge den iranska regimen den idealiska ursäkten för att fortsätta med kärnenergiprogrammet. De iranska ledarna skulle frestas att säga att om Israel inte avslutar sitt kärnenergiprogram har Iran rätt att utveckla sitt eget.

Vi måste vara medvetna om att när vi talar om den iranska regimen, så talar vi också om Syrien och Libanon, fredsprocessens framtid i Israel och Palestina, teokrati och demokrati, mänskliga rättigheter och universella värden.

  Tobias Pflüger (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Det gemensamma förslaget till resolution är mycket problematiskt. I punkterna 4 och 7 stöds EU-trojkans upptrappning. Den här gången bidrar EU-trojkan stort till upptrappningen. Jacques Chiracs inlägg att han är beredd att använda kärnvapen mot ”terroriststater” är upprörande. Den historiska jämförelse som Angela Merkel gjorde är också helt oacceptabel. Det är inte bara Irans atomenergiprogram som är farligt. Kärnvapnen i EU – Frankrike och Förenade kungariket – och i Förenta staterna bör också oskadliggöras i enlighet med fördraget om icke-spridning av kärnvapen. Användningen av kärnenergi i sig är problematisk.

Att kalla in Iran inför FN:s säkerhetsråd är det första steget mot ett militärt angrepp på Iran. Alla militära alternativ måste avfärdas. Den tyske SPD-ordföranden Matthias Platzeck har helt rätt i det. Kriget i Irak är uppenbarligen bara en plan för konflikten med Iran. De obeskrivliga kommentarerna från den iranske presidenten om Israel och kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i landet får inte utnyttjas för en krigspolitik mot Iran.

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Herr talman! Vi måste föra debatten korrekt för att se vad det är vi fruktar: kärnvapen eller den person som innehar kärnvapen? Vi fruktar den person som innehar dem. Vi fruktar inte kärnvapen, för när Israel skaffade sig kärnvapen för några år sedan med samma metod bråkade vi inte alls lika mycket. Ni kommer att tala om för mig att Israel har demokrati medan Iran har diktatur. Ja, men Pakistan har också en diktator – Musharraf – och vi tillåter landet att ha kärnvapen. Låt oss alltså se på fakta. Historien om David och Goliat upprepar sig. Slungor och stenar var inte tillåtna då, men David använde dem och blev historisk.

Hur ligger det egentligen till? Egentligen vill vi att våra allierade ska ha kärnvapen, men ingen annan. Detta är skrämseltaktik och det är an-ti-de-mo-kra-tiskt! Vi borde ägna oss åt dialog, inte hot. Hot leder alltid i fel riktning. De leder till invasion, de leder till krig, de leder till död. Ingen har någonsin blivit skadad av di-a-log! Vi måste ge tillfälle, vi måste prata, hur mycket den andra sidan än spjärnar emot. Vi måste anstränga oss, därför att det är vi som är mer civiliserade.

  Ģirts Valdis Kristovskis (UEN). – (LV) Herr Frattini, mina damer och herrar! Det har varit klart någon tid att den iranska kärnvapenfrågan skulle tas upp i FN:s säkerhetsråd. Låt oss komma ihåg att det i slutet av förra året, när Europaparlamentets betänkande om massförstörelsevapen debatterades, var just Irans kärnenergiprogram som väckte den livligaste debatten. Ledamöterna krävde då konstruktivt handlande men avfärdades med attityden att man endast förhandlingsvägen skulle kunna lösa det iranska problemet. Det är emellertid uppenbart att spänningarna mellan Iran och det internationella samfundet bara har ökat.

Mina damer och herrar! De senaste månaderna blev en tid av konsolidering av internationella åtgärder. Inte bara IAEA utan också alla de fem ständiga medlemmarna av FN:s säkerhetsråd bekräftar nu samstämmigt att Irans kärnenergiprogram inte är av fredlig natur.

Självklart är det inte Europaparlamentet som beslutar om den framtida händelseutvecklingen, men vi måste betona att staternas oförmåga att enas om gemensamma åtgärder vid 2005 års konferens om översyn av icke-spridningsfördraget bara gav upphov till en besatthet hos det iranska ledarskapet.

Mina damer och herrar! Medan de iranska kärnvapenfrågorna övervägs i FN:s säkerhetsråd måste Europaparlamentet och de nationella parlamenten i detta läge gång på gång framhäva behovet av enighet i det internationella samfundet. Låt oss erinra oss att tvivel eller bristande övertygelse ger styrka åt den iranska regimen, uppmuntrar fanatikerna och spelar dem i händerna.

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman! Vi måste för det första komma ihåg att det var Europa som sålde kärntekniken till Iran. Vi har en tendens att glömma det, och det försätter oss inte i det bästa läget för att protestera i dag. För det andra måste vi ha i åtanke att det är en enorm skillnad mellan olika grader av anrikning av uran för civilt och för militärt ändamål. För det tredje, och för att återgå till frågan om kärnvapen, undrar jag: är det inte upprörande att det internationella samfundet har tillåtit ett flertal länder öster och väster om Iran att skaffa sig kärnvapen utan någon som helst reaktion?

Slutligen skulle jag, endast med tanke på de yttre aspekterna av den iranska revolutionen, vilja påminna er om att de mest radikala och fientliga formerna av islamism kommer till oss från andra länder än Iran, trots vad vissa talare har sagt.

Sammanfattningsvis vill jag säga att vi har översvämmats av så många lögner i det förflutna att vi har rätt till bättre information. Vi måste garantera att den rättssäkerhet som vi förespråkar är densamma för alla. Det är nödvändigt för vår trovärdighet.

  Elmar Brok (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr vice kommissionsordförande, herr rådsordförande! Vi får inte låta fundamentalisterna och de som missbrukar de möjligheter som friheten i Europa innebär förstöra vår förmåga till dialog. Inslag i karikatyrkonflikten, till att börja med de drastiska, oacceptabla uttalandena från den iranske presidenten, kan inte tillåtas leda till att de moderata krafter som finns i alla områden och länder i världen förlorar förmågan att tala med varandra.

Jag menar att detta är en mycket viktig utgångspunkt liksom att se till att en president som den nuvarande inte kan slå igenom i Iran och att de många välutbildade unga som önskar leva ett anständigt liv har framtidsutsikter. Av den anledningen måste vi upprätthålla förmågan till dialog, också för att stödja den inre reformprocessen.

Det innebär också att vi inte får trappa upp situationen alltför snabbt. Det går inte att backa ett trappsteg, så det krävs noggrant övervägande. Av den anledningen är jag glad över att utskottet för utrikesfrågor nästa måndag kommer att få tillfälle till dialog med den iranske utrikesministern, något som kommer att utgöra en väsentlig del i en debatt som denna.

Det internationella samfundet måste vara beslutsamt när det gäller lagöverträdelser – oavsett om dessa sker i samband med utövande av yttrandefriheten – eller när det gäller att se till att Iran håller sig till fördraget om icke-spridning av kärnvapen och de regler som man har enats om. Iran måste också inse att om landet inte har gjort det ordentligt senast den 6 mars så kommer det internationella samfundet att stå enat och att frågan då kommer att diskuteras i FN:s säkerhetsråd.

Därför är det viktigt att vi ser till att dialogen bidrar till att bygga en fredligare värld, att vi nu inte låter oss övertalas att vidta åtgärder som gör det omöjligt att använda upptrappningen för fredliga ändamål och också att vi, i processen, inte hemfaller till automatik som det inte finns någon återvändo från.

  Christa Prets (PSE). – (DE) Herr talman! Vi måste tyvärr inse att situationen i Iran trappas upp, och det är sannerligen inte rätt väg att ta på sig en ansvarsfull roll i den framtida internationella fredsprocessen, särskilt i Mellanöstern, som Iran alltid gärna vill se det som. Jag har förståelse för ett lands önskan om vetenskaplig och teknisk utveckling till medborgarnas fromma – det alternativet måste ges – men ett så tveeggat område som kärnforskning kräver en gemensam insats från det internationella samfundet. Det är oacceptabelt för någon part att göra det ensam.

Det är mycket viktigt att bygga upp ömsesidigt förtroende, både för Förenta staterna och Europa och för Iran. Hur är då detta möjligt, med talet om militära alternativ på båda sidor? Den politiska situationen i området är i själva verket inte så stabil som vi skulle önska för dem som bor där. Därför vill vi uppmana länderna i området att inleda en process med dialog.

Regional stabilitet och säkerhet kan inte uppnås genom ingripanden utifrån, och maktspel kan inte tillåtas leda till att dörrar stängs för oss så att vi inte längre vet vad som händer bakom dem. Vi får inte ge fundamentalism eller fanatism någon chans.

  Gerard Batten (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Enligt beräkningarna kan Iran komma att ha kärnvapen inom tre till tio år, men tidpunkten då det är för sent att stoppa utvecklingen kan komma mycket tidigare. Irakkriget, som inte bara var en katastrof, utan kan komma att visa sig vara en handling av geopolitisk galenskap, har försvårat kontakterna med Iran. Den iranska regimen får inte tillåtas utveckla kärnvapen. Det är en religiöst fundamentalistisk, barbarisk, terroristvänlig och antisemitisk regim.

Världen vande sig vid dödläget i kärnenergifrågan mellan det demokratiska väst och det kommunistiska öst under kalla kriget, men i den kraftmätningen undvek man en katastrof eftersom båda sidor var rationella i slutändan. De religiösa fundamentalisterna i Iran är inte rationella. En iransk kärnladdning skulle kunna bli den största självmordsbomb världen någonsin skådat. I den här situationen är alla valmöjligheter farliga, men det allra farligaste är att inte göra något alls.

  Koenraad Dillen (NI). – (NL) Herr talman! Att alla är överens om att vi inte kan acceptera en regim med religiösa galningar som har tillgång till massförstörelsevapen är inte någonting som vi har förstått först i dag, så från den utgångspunkten är debatten överflödig. Långt viktigare är då frågan om vi inte borde ha ingripit mycket tidigare. Tillåt mig att här och nu fästa er uppmärksamhet på det hyckleri som Europa och Förenta staterna uppvisar i frågor som dessa, för att bedriva realpolitik.

När allt kommer omkring var det Frankrike som erbjöd ayatolla Khomeini skydd och asyl och som bidrog till att shahens Persien kunde försvinna i dunklet. Om vi blir upprörda i dag – som vi blir, med rätta – av Teherans barbariska avrättningar av minderåriga samtidigt som regimen spelar en ledande roll i förtalskampanjen mot Danmark, borde vi då inte också ifrågasätta människorättssituationen i det stora islamiska landet Saudiarabien, som anses vara Förenta staternas stora allierade och därmed också vår? Vi har inte ens nämnt Pakistan, som är ett land med kärnvapen. Vad gör vi om ännu en Ahmadinejad gör uppror där i morgon?

  Jana Hybášková (PPE-DE). – (CS) Herr talman! I morse tillkännagav Iran ytterligare fyra avrättningar. I januari avrättade de 18 personer och i december 35. Här sitter vi och pratar medan Iran fortsätter med vad som uppenbarligen är tillverkning av kärnvapen. Varken USA eller Israel kan försvara oss. En militär lösning som kostar miljontals liv är för närvarande inte något alternativ. Om vi ska hitta en lösning måste vi förstå orsakerna bakom Irans handlande. Det skulle vara ett stort misstag att tro att Iran handlar av fruktan eller oro. Perserna är inte araber.

Iran styrde Mellanöstern i gamla tider och under 500 år på medeltiden. Landet är övertygat om sin ställning som ledande makt i Mellanöstern och tillverkar kärnvapen för att säkra den ställningen. Dess naturliga historiska partner i den hegemonin är Ryssland. Iran är ett land med snabbt växande, utarmade, outbildade, isolerade och radikaliserade massor, som tvingas till tystnad av en kompromisslös totalitär regim. Vi har inte att göra med radikal islam utan med en radikal totalitär regim. Totalitära regimer behöver yttre fiender, de behöver angripa väst, stänga av radioutsändningar och avrätta sina egna medborgare. I kontrast till tidigare totalitära stater gör den islamistiska ideologins överlägsna natur det möjligt att deras vapen kommer till användning. Låt oss stödja dialogen med dem som bryr sig om den och dem som behöver den. Vi måste dock vara tydliga, bestämda och principfasta i vår inställning till totalitära regimer.

(Applåder)

  Marek Maciej Siwiec (PSE). – (PL) Herr talman! Det finns inte någon större synd i politiken än den att vara naiv. Ett anförande på en minut som detta kan bara vädja till känslorna och fantasin.

Att vara naiva är den synd som vi alla begår när vi uttalar visdomsord, när vi instämmer med varandra och när vi förblir obekymrade om att orden inte har någon som helst verkan. Vi upprepar samma ord hela tiden. Iran skapar hela tiden nya situationer. Har Iran på senare tid kommit närmare ett innehav av atomvapen? – Ja, det har det. Har landet kommit närmare atomkraft? – Ja, det har det. Har landet kommer närmare ett innehav av effektiva medel för att framställa dessa vapen? Ja, det har det. – Ja, landet har kommit närmare allt detta, men vi fortsätter att uttala samma ord, samma naiva ord.

Låt oss förbereda oss för den dag då kärnvapen i Iran blir en realitet. Låt oss ändra vår försvarsdoktrin, för Europa kommer också att påverkas, och låt oss komma ihåg hur dyrt det stod Europa att vara naivt i det förflutna.

  Panagiotis Beglitis (PSE). – (EL) Herr talman! Det finns vissa slutsatser som ingen inte kan betvivla. Självklart är vi emot den envåldshärskarmodell som tillämpas i Iran, vi fördömer kränkningarna av mänskliga rättigheter, men vi måste också erkänna att det iranska folket har valt det nya politiska ledarskapet i en demokratisk process.

Den andra slutsatsen är att Iran har en omistlig rätt att utveckla ett kärnenergiprogram för fredliga ändamål. Den tredje slutsatsen är att kärnenergiprogrammet inte endast kan uppfattas som identiskt med president Ahmadinejad – det har stöd hos en bred majoritet av politiska krafter och av det iranska folket. Det kan inte finnas någon annan lösning än att söka efter en politisk och diplomatisk lösning genom dialog, förhandlingar och respekt för internationell rätt.

Europeiska unionen, ordförandeskapet och kommissionen måste bidra till att stoppa hotet om eller användandet av militära medel eller förebyggande åtgärder mot Iran. Den avgörande frågan för oss alla är att bygga upp ömsesidig tillit på grundval av aktuella fakta och inslag, inte på enkel information. Herr kommissionsledamot, herr rådsordförande! Europeiska unionen har allt intresse av att förebygga att ett nytt Irak upprepas i området.

  Marcello Vernola (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi måste få slut på urananrikningen, som saknar tillräcklig öppenhet.

Iranska myndigheters uppträdande mot IAEA har gjort det omöjligt att bygga upp den nödvändiga tilliten mellan Iran och det internationella samfundet. Det finns fortfarande starka tvivel på iraniernas påståenden att de bara vill utveckla kärnenergi för fredliga ändamål.

Teherans handlande nyligen, när man tog bort IAEA:s förseglingar och upphävde den frivilliga tillämpningen av tilläggsprotokollet om säkerhetsanordningar går stick i stäv mot de avsiktsförklaringar som den iranska regeringen har gjort och mot våra försök att säkra en framförhandlad överenskommelse.

På grundval av allt detta drar vi slutsatsen att Iran presenterar sig på den internationella arenan som den ledande auktoriteten på islamisk revolt mot väst och att landet därför har för avsikt att hävda sin egen militära förmåga gentemot andra muslimska nationer. Av den anledningen blir det ett strategiskt drag att angripa och demonisera Israel. Iran anser sig vara oövervinneligt och oangripbart i fråga om ekonomi, industri och energi, och vi fruktar därför att all förhandling är dömd att misslyckas.

I vår egenskap av delegation från partiet Forza Italia föreslår vi därför att den iranske utrikesministern bjuds in till Bryssel för att delta i ett möte med vår parlamentariska delegation EU–Iran. Vi måste förklara att det inte kommer att vara möjligt att fortsätta med en dialog mellan vårt parlament och den iranska regeringen om den sistnämnda inte upprättar en likvärdig parlamentarisk delegation.

Vi måste därför kräva en fortgående dialog med alla politiska krafter i Iran, både på den styrande sidan och på oppositionssidan, och visa solidaritet med Israel i fråga om de ständigt återkommande angrepp som landet utsätts för, genom att Europeiska unionen förbinder sig att garantera säkerhet i Mellanöstern. Därför uppmanar vi ledamöterna att rösta mot ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Monika Beňová (PSE). – (SK) Jag menar att förnuftiga och fredligt tänkande människor över hela världen inte har något problem med Iran i sig. Iran är ett land som befolkas av människor precis som oss själva, med glädje och bekymmer i vardagen. Vårt problem är inte landet och dess medborgare. Vårt problem är en enskild individ, Mahmoud Ahmadinejad, som blev Irans president på grund av omständigheterna, och hans religiösa fundamentalism

Alla problem härrör från den sjuka hjärnan hos denna enda fanatiker, det må vara förnyandet av kärnenergiprogrammet, den råa verbala attacken mot staten Israel eller det primitiva och bedrövliga förnekandet av förintelsen, det största illdådet och folkmordet någonsin i mänsklighetens historia.

Jag menar därför att det är viktigt att skilja mellan dessa två och inte uppfatta presidenten som identisk med hela landet. Tyvärr har det varit så genom historien att sådana sjuka hjärnor flera gånger har lyckats framkalla krig inte bara i sina egna nationer och länder utan också ofta i hela regioner och vid två tillfällen till och med i hela världen. Det är här den största faran ligger.

Mina damer och herrar! Situationen är allvarlig men inte hopplös. Vi kan dock aldrig besegra fundamentalismen genom att ersätta den med en annan form av fundamentalism – det är mitt budskap till vår vän George Bush. Ansvaret har lagts på oss, och vi måste agera genomtänkt för att vara säkra på att inte framtida generationer en dag kommer att anklaga oss för att inte ha tagit itu med denna allvarliga situation.

  Luís Queiró (PPE-DE). – (PT) Herr talman! Trots de internationella ansträngningarna har det blivit allt tydligare att Iran antingen höjer de diplomatiska insatserna eller också inte alls är intresserat av att avsluta urananrikningsprogrammet och den därpå följande användningen för militärt ändamål.

Dagens Iran trotsar det internationella samfundets regler, har uppenbarligen inte för avsikt att respektera de reglerna och utgör ett hot mot freden i området och i världen. Dagens Iran kan vara farligt. Morgondagens Iran, beväpnat med kärnvapen, utgör definitivt en fara.

Mot denna bakgrund förväntar sig medborgarna att EU ska garantera deras säkerhet och vara en stabiliserande faktor på världsarenan. Det är i första hand ett uppdrag för dem som har fått uppgiften att leda förhandlingarna med Iran att skingra medborgarnas farhågor, trots risken – uppenbarligen en risk som tagits med i beräkningen – att Iran inte kommer att vilja ta hänsyn till det internationella samfundets legitima krav.

Herr talman! Att bara hänskjuta fallet till FN och säkerhetsrådet är enligt min åsikt inte till fyllest. Vi menar att EU:s främsta uppgift bör vara att kämpa för att upprätthålla ett sammanhållande och beslutsamt svar inom det internationella samfundet på det regionala och globala hot som Iran utgör.

Vi får inte tillåta att de aktuella svårigheterna och dessa politiskt känsliga tider leder till osämja, när något så grundläggande som vår globala säkerhet står på spel. Iran måste få veta att den diplomatiska vägen fortfarande står öppen men också att det är Irans ansvar att återuppbygga tilliten genom reella, verifierbara steg mot ett totalt upphävande av urananrikning och upparbetning. Iran måste också sluta med sin utmanande retorik om Israel och förintelsen och förbinda sig att föra en politik som är godtagbar för det internationella samfundet, med respekt för mänskliga rättigheter och oppositionspartier.

Vilka lämpliga, verkningsfulla åtgärder kan vidtas för att nå dessa mål? Det är den centrala fråga som vi måste svara på.

Herr talman! Det står allt klarare att betydelsen av EU:s roll på den internationella arenan helt beror på dess handlingar. Låt oss hoppas att denna särskilt svåra tid kommer att göra det möjligt för unionen att visa att den har medel till sitt förfogande för att spela en roll i världen, något som parlamentet ofta har efterfrågat. Vi hoppas att unionen lyckas med det.

  Libor Rouček (PSE). – (CS) Mina damer och herrar! Det ord som har använts mest under förmiddagens debatter har varit ordet ”dialog”: dialog mellan kulturer, mellan civilisationer och, vågar jag säga, till och med mellan Europeiska unionen och Iran. Förhållandet mellan unionen och Iran har de senaste åren grundats på en tredelad strategi som innefattar handelssamarbete, politisk dialog och dialog om mänskliga rättigheter. Trots de många besvikelserna och bakslagen de senaste veckorna och månaderna är jag fast övertygad om att den strategin fortfarande kan tillämpas och fortfarande är giltig. Det är självfallet helt oacceptabelt att den iranske presidenten ifrågasätter en annan stats existens, nämligen Israels, och Iran kan inte tillåtas utveckla kärnvapen, lika lite som landet kan tillåtas kringgå internationell rätt eller internationella organisationers bestämmelser. Jag är emellertid övertygad om att potentialen för dialog och för en diplomatisk lösning ännu inte har uttömts helt. Jag är också övertygad om att det inte ligger i de iranska medborgarnas intresse, iranierna själva, att deras land blir någon sorts svart hål i det internationella samfundet. Jag stöder därför den tidigare nämnda dialogen med reformvänliga grupper i Iran och det omgivande området.

  Pierre Schapira (PSE). – (FR) Herr talman! Personligen anser jag att jag måste peka på kopplingen mellan president Mahmoud Ahmadinejads uttalanden om att Israel borde utplånas från kartan och Irans beslut att återuppta sin uranbearbetning. Jag tror inte att de två händelserna är sammanträffanden. Inte heller anser jag att vår institution rimligen kan förbise sambandet mellan dem.

Många länder utvecklar sin kärnvapenkapacitet, men det internationella samfundet oroar sig bara för spridning till de länder som utgör ett omedelbart hot mot världsfreden. Jag menar att om Iran inte inger oss förtroende i dag så är det bland annat därför att landets president fäller krigiska, revisionistiska och antisemitiska kommentarer. Det är presidentens illvilliga avsikter som gör återupptagandet av urananrikningsprogrammet så oroande i termer av världsfred. Därför är jag glad över resolutionen.

  Inger Segelström (PSE). – Herr talman! Den pågående diskussionen är mycket viktig. Debatten här i parlamentet och i medier när det gäller Mellanöstern har oftast koncentrerats till valet i Palestina och till Irak. Nu när det gäller Iran är det kärnvapenfrågan som diskuteras. Samtidigt kränks de mänskliga rättigheterna, vilket många av de föregående talarna har tagit upp.

Som ledamot i inrikesutskottet och utrikesutskottet och som vice ordförande för de socialdemokratiska kvinnorna i Europa får jag mycket oroande rapporter och berättelser om kränkningar av både kvinnors och barns rättigheter. De frågor som gäller mänskliga rättigheter måste få ett större utrymme. Vi borde agera betydligt kraftfullare än jag tycker att vi gör idag.

Stora förändringar i det iranska samhället sker just nu. Vi är för få som talar om dialog och för många som har fastnat i storkonfliktfrågan. Dialogen måste återupptas mellan EU och Iran. Uttalanden om Israel är oacceptabla liksom avrättningar, dödsdomar och politiska fångar. Diplomatiska lösningar måste sättas före en upptrappning av våld och kränkningar. I moderna konflikter är det alltid civila, kvinnor och barn som främst skadas och kränks. Det måste stoppas nu – medan det fortfarande går och finns tid att göra det.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Som debatten också har visat förblir resolutionen om den iranska kärnvapenfrågan en central fråga för EU och för det internationella samfundet i allmänhet, för det finns verkligen skäl att tvivla på den fredliga karaktären i kärnenergiprogrammet.

Jag vill dock än en gång betona något som många talare här i kammaren har nämnt, dvs. att EU är fortsatt engagerat för en diplomatisk lösning av den iranska kärnvapenfrågan inom en multilateral ram, särskilt inom ramen för IAEA. Det är viktigt att betona detta. Vi menar att det ryska förslaget att bygga en rysk-iransk anläggning för anrikning av uran på rysk mark skulle vara ett bra alternativ till anrikning i Iran: den lösningen har EU:s fulla stöd. Vissa har sagt att Österrike borde ta initiativet, men jag talar här naturligtvis i min egenskap av företrädare för rådet och som sådan företräder jag hela rådets ståndpunkt, oavsett nationella ståndpunkter.

Som många talare har nämnt – och det är jag tacksam för – är det dock också viktigt att ha i åtanke att Irans kärnvapenprogram inte är den enda viktiga och grundläggande fråga om våra förbindelser med landet som måste lösas om vi ska förbättra våra kontakter med dess regering, med dess president. Vi har också människorättsfrågan. Jag vill påminna kammaren om att Iran 1975 utan förbehåll anslöt sig till både FN:s internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och FN:s internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Iran har därför en tydlig skyldighet enligt internationell rätt att efterfölja kraven i dessa viktiga avtal.

Slutligen vill jag bekräfta att jag delar den uppfattning som Elmar Brok och andra har uttryckt, att vi naturligtvis måste fortsätta dialogen med de krafter i Iran som är gynnsamt inställda till fredlig samexistens och till efterlevnad av landets skyldigheter. Det är vår avsikt att göra det – självfallet är vi villiga att delta i en dialog. Det måste emellertid klargöras att vi inte kan tillåta att dialogen missbrukas, och vi måste därför vara mycket noga i vårt val av samtalspartner. Frågan om att stödja det civila samhället i Iran förefaller mig också synnerligen viktig i detta avseende.

(Applåder)

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag menar att det är avgörande att det i det internationella samfundet, och självfallet i EU, inte får finnas någon uppdelning när det gäller att ta itu med förbindelserna med Iran.

Iran har överträtt många gränser i fråga om sin urananrikning, sina systematiska kränkningar av kvinnors, mäns och framför allt barns värdighet samt sitt stöd för det vi med rätta kallar terroristorganisationer. Inte desto mindre finns det fortfarande en möjlighet till dialog och en diplomatisk lösning.

Som många ledamöter har sagt – och jag påminner om Martin Schulz inlägg – är Iran och islam inte detsamma. Det som behövs är därmed en regional dialog som syftar till att säkra stabilitet och fred, en dialog som främst omfattar Iran men också alla andra aktörer i regionen som är intresserade av en seriös dialog med det internationella samfundet.

Iran och president Ahmadinejad är inte heller en och samma. Många ledamöter har sagt det, nu senast Monika Beňová. Det är tydligt att EU kan handla politiskt genom en dialog med det civila samhället och de moderata krafter i Iran som kämpar för frihet, som vill tänka själva, vara fria att välja sitt eget öde och som inte litar på presidentens uttalanden som syftar till att uppväcka hat och våld.

Vilka är alternativen för framtiden? Jag menar att säkerhetsrådet nu måste bevisa sin trovärdighet och auktoritet. De här i kammaren som ifrågasatte säkerhetsrådets roll ifrågasätter indirekt den roll som vi alla tilldelar det. Säkerhetsrådet utgör den internationella legitimitetens hemvist. Ingen borde frukta att säkerhetsrådet för en omfattande och djup debatt om Irankrisen eftersom det är precis det forum som en sådan fråga ska hänvisas till. Vi har vädjat till säkerhetsrådet vid många tillfällen. Det är nu dags att ge säkerhetsrådet tillfälle att spela den roll som tillkommer det.

Herr talman! EU står inför valet mellan att å ena sidan arbeta för att nå fred och regional stabilitet – vilket jag menar är vår plikt – och att å andra sidan låtsas som om ingenting sker, med faran för att en aggressiv kärnvapenmakt uppstår i regionen.

EU har ett fantastiskt tillfälle att utöva diplomati och visa beslutsamhet. Innan vi ens vagt talar om ett icke-fredligt alternativ menar jag att vi borde framhäva demokrati, beslutsamhet och diplomati som instrument för att lösa konflikterna och det potentiella våld som vi måste göra allt vi kan för att undvika.

Det är inte en konflikt under uppsegling utan en annorlunda strategi i fråga om rättigheter, värden och demokrati. Om vi innesluter Iran i demokrati och diplomati kommer vi att kunna undvika katastrofala följder.

  Talmannen. – Jag har avslutningsvis mottagit sex resolutionsförslag⁽¹⁾ som har ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 11.30.

Skriftlig förklaring (Artikel 142)

  Iles Braghetto (PPE-DE). – (IT) Vad ska vi göra med ”kärnvapenmullorna”? Vilka initiativ ska vi anta i samband med Teheranregimen, som arbetar vidare med att framställa kärnvapen? Europeiska unionen måste anta bestämda ståndpunkter för att undvika en explosiv situation i Mellanöstern och Eurasien.

Ayatollornas atombomb är ett kraftfullt vapen för utpressning av det iranska folket. Det är ett vapen för att tysta de friaste, mest vidsynta åsikterna. Det iranska samhället verkar dränkas i tystnaden. Därför krävs ett initiativ för att hjälpa dem i Iran som kämpar för frihet, mänskliga rättigheter och respekt för all religiös tro och övertygelse. Det iranska folkets tystnad innebär inte att de har gett sig självmant. Det kommer att ankomma på dem – de iranska män och kvinnor som ser till landets bästa – att desarmera mullornas bomb. Iran och islam är inte detsamma. Iran och president Ahmadinejad är inte detsamma. Därför måste dialogen fortgå och intensifieras.

Vi står inte inför en civilisationskrock utan snarare en annorlunda attityd till mänskliga rättigheter, frihet och demokrati. Vi måste uppmuntra en mer noggrann och respektfull inställning till varje liten del av mänskligheten, för det är bara så det kan bli möjligt att besegra hat och våld.

ORDFÖRANDESKAP: COCILOVO
Vice talman

(1) Se protokollet.

4. Omröstning

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen.

(För resultatet av omröstningen och andra detaljer: se protokollet.)

4.1. Gemenskapscertifikat för flygledare (omröstning)

4.2. Konfrontationen mellan Iran och det internationella samfundet (omröstning)

– Före omröstningen:

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vill bara protestera mot att förslaget till resolution bara finns tillgängligt på engelska, eftersom alla andra språkversioner fick lov att makuleras på grund av felaktigheter. I teorin skulle man kunna avstå helt från omröstningen. Jag vill dock inte stoppa omröstningen – det är en viktig fråga och vi måste rösta – men enligt min åsikt är det oacceptabelt att arbeta på ett så vårdslöst sätt här när det är så få resolutioner på föredragningslistan som i dag.

(Applåder)

  Talmannen. – Jag noterar er invändning – som jag instämmer i – även om de ansvariga avdelningarna informerar mig om att andra språkversioner fanns tillgängliga. Inte desto mindre prioriterar vi behovet av att gå till omröstning.

Omröstningen är avslutad.

5. Röstförklaringar

– Rekommendation (A6-0007/2006) av De Veyrac

  Christine De Veyrac (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Betänkandet om ett certifikat för flygledare som vi nu ska rösta om är oerhört viktigt i samband med inrättandet av ett gemensamt europeiskt luftrum.

EU-harmoniseringen av nationella certifikat kommer att möjliggöra för flygledare att arbeta inom hela det område som omfattas av det gemensamma luftrummet. Dessutom kommer certifikatet att medföra särskilda förbättringar för säkerheten inom flygledningen och bidra till att utbildningen av framtida flygledare harmoniseras på en hög kompetensnivå.

I betänkandet förordas att rådets gemensamma ståndpunkt godkänns, där man tar upp den överenskommelse som nåddes för några månader sedan av våra båda institutioner. I den kompromiss som vi har nått fram till tillsammans med rådet tas hänsyn till både det legitima intresset av ökande säkerhet och kraven på fri rörlighet för flygledare.

I en tid då EU ibland missförstås av medborgarna är det viktigt att vi ser på projekt som detta för att återupprätta deras förtroende för EU-integrationen.

Jag ska avsluta genom att tacka kommissionens olika enheter för samarbetet.

  Fernand Le Rachinel (NI), skriftlig. – (FR) För en gångs skull kan vi vara nöjda med texten av flera skäl. Införandet av ett gemensamt flygledarcertifikat måste vara ett viktigt bidrag till det säkerhetsmål som vi alla vill se i denna bransch, en bransch där vi tyvärr har sett alltför många exempel på tragiska flygtillbud. Därför är jag också nöjd med att tilläggssystemet med svarta listor över flygbolag som anses vara farliga har inrättats och kan tillämpas för alla stater i Europeiska unionen.

Dessutom menar jag att man bör notera att EU går i rätt riktning när det gäller harmonisering av yrkesutbildning och kompetens för flygledare. I själva verket går inte harmoniseringen nedåt utan snarare tvärtom. När det gäller villkoren för att börja i yrket ligger kraven och innehållet i grundutbildningen på en relativt hög nivå socialt, tekniskt, språkligt och yrkesmässigt.

Detta är särskilt viktigt eftersom flygledare, tyvärr alltför ofta, tvingas klara av extrema och farliga situationer såsom en flygkapning eller en krissituation i luften. Vi måste därför skydda yrkesgruppen, eftersom passagerarnas säkerhet i hela branschen är beroende av den.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar detta direktiv, vars syfte är att öka standarden på säkerheten och att förbättra användningen av det gemensamma flygledarsystemet. Jag är glad att rådet och parlamentet kunde nå en tillfredsställande kompromiss om de förändringar som antogs vid första behandlingen.

- Resolution om Iran (RC-B6-0096/2006/rev)

  Hélène Goudin, Nils Lundgren och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. – Junilistan stöder helhjärtat IAEA:s ansträngningar att nå en fredlig lösning på konfrontationen mellan Iran och det internationella samfundet och anser att det är FN:s säkerhetsråd som har det slutgiltiga ansvaret att avgöra vilka åtgärder som bör vidtas. Eftersom Iran inte tillhör EU:s närområde, är detta inte en fråga för EU, om inte medlemsstaterna kan uppnå enhällighet i rådet om en gemensam ståndpunkt.

Sverige bör där verka för att Iran inte utvecklas till en kärnvapenmakt. Frågan är emellertid inte något för Europaparlamentet att behandla. Vi har därför valt att avstå från att försöka ändra i resolutionen och har röstat nej till den i dess helhet.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Titeln på den resolution som vi har framför oss, och som antagits av en majoritet i parlamentet, är betecknande för det bakomliggande syftet: att underblåsa konflikten om Irans kärnvapenprogram.

Det är ingen tillfällighet att majoriteten i parlamentet avvisade det ändringsförslag som lagts fram av vår grupp, där vi vädjade om ”en fredlig politisk lösning på konflikten om Irans kärnvapenprogram”, upprepade ”vårt motstånd mot alla militära aktioner eller hot om användning av våld” och betonade att ”en upptrappning av konflikten skulle förvärra krisen i regionen”. Samma sak gäller andra föreslagna ändringar där man vädjade till ”alla länder att undvika allt hot mot Irans territoriella integritet och att klart och tydligt fördöma alla avskräckande åtgärder”.

I stället för att stödja åtgärder i syfte att skingra internationella spänningar stöder majoriteten i parlamentet tanken att FN:s säkerhetsråd ska ta kontroll över situationen. Detta uppfyller Förenta staternas önskningar, som länge har strävat efter att isolera Iran från andra länder, och ger Förenta staterna en förevändning för ny inblandning och farliga militära äventyrligheter i syfte att hävda sin dominans i regionen och skydda sina ekonomiska intressen.

Därför har vi röstat emot.

  Richard Howitt (PSE), skriftlig. – (EN) Labourpartiet i Europaparlamentet stöder resolutionen om Iran, fördömandet av vissa uttalanden från den iranske presidenten och den djupa oron över de iranska myndigheternas nuvarande inställning till kärnenergiprogrammet. Labourpartiet i Europaparlamentet ger också sitt starka stöd till engagemanget och initiativen från EU3-gruppen, IAEA och FN:s säkerhetsråd, och bekräftar behovet av att arbeta vidare med fredliga och diplomatiska medel för att lösa krisen. Den brittiska regeringens inställning är att militära aktioner fortfarande är otänkbara och att de inte är aktuella.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Efter den oväntade segern för den nye iranske presidenten, Mahmoud Ahmadinejad, har en allt mer spänd situation vuxit fram mellan Iran och det internationella samfundet, vilket har lett till ett antal förhandlingar bland medlemsstaterna om Irans vilja att utveckla kärnenergi.

Jag välkomnar utvecklingen av kärnenergi som används civilt. Av den anledningen borde så mycket diplomatiskt tryck som möjligt sättas på den iranska regeringen för att få den att rätta sig efter fördraget om icke-spridning av kärnvapen, så att alla misstankar kan raderas.

Jag måste betona att det iranska folket inte ska demoniseras eller ges skulden på något sätt. Vår dispyt är enbart med deras ledare och jag beklagar president Ahmadinejads uttalanden om Israel.

  Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. – (NL) Människor i Iran har inga förhoppningar om demokrati, mänskliga rättigheter eller garantier för minoriteter av det slag som vi är vana vid i Europa. Staten styrs av en klick personer som är absolut övertygade om att gud står på deras sida. De anser att de har rätt att bestämma hur deras folk ska leva.

Många människor har flytt från landet och bland de personer som stannat kvar är det huvudsakligen kvinnor och ungdomar som desperat önskar en förändring. Därför är det kortsynt att se Iran enbart som en stängt block som utgör ett hot mot omvärlden. Ännu mindre än vad som var fallet i Irak och Afghanistan är lösningen en militär invasion, som den amerikanske presidenten uppenbarligen överväger. Hotet att använda kärnvapen, som den franske presidenten offentligt uttalat, är ännu farligare. Båda hoten har som oundviklig konsekvens att människor i Iran skulle vända sig till sin förtryckarregim för att få skydd, eftersom den regimen då skulle vara det minst onda av två onda ting för dem. Därmed försvinner alla utsikter till verklig förändring, mänskliga rättigheter och demokrati. Det vore bättre om Europeiska unionen såg till att olika organisationer för iranier i exil som förespråkar förändringar i hemlandet har lagliga möjligheter att verka.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Förslaget till resolution om Iran från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa och gruppen Unionen för nationernas Europa underblåser spänningar och eftersträvar att förbereda den allmänna opinionen på att acceptera det nya krig som förbereds av imperialisterna med kärnvapenhotet som förevändning. Trots tomma proklamationer mot krig, trots läpparnas bekännelse att EU inte bestrider Irans rätt till fredlig användning av kärnkraft är det uppenbart att imperialisterna genomför en målinriktad angreppsplan för att till varje pris få kontroll över energikällor och över området som helhet.

Alla åsiktsskillnader som kommit till uttryck gäller motsättningar mellan imperialiststater om deras respektive andel av bytet. Samtidigt försöker de också lägga hinder i vägen för andra länder att utveckla teknik och att inte vara beroende av de stora imperialistiska staterna.

Inom denna ram håller en ny version av krigsplanen mot Irak på att formuleras. Oavsett den iranska regeringens ansvar varken får eller kommer folken att acceptera imperialisternas planer mot Iran och andra länder i området.

All intervention med eller utan säkerhetsrådets samtycke kommer att mötas av globala protester och demonstrationer från pacifister och gräsrotsrörelser. Endast det iranska folket har behörighet att lösa de allvarliga politiska problem som finns i Iran.

6. Rättelser till avgivna röster: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 11.45 och återupptogs kl. 12.05.)

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

7. Högtidligt möte – Österrike

  Talmannen. – Mina damer och herrar! Österrikes president! Det är en stor ära att få välkomna er till vårt parlament.

Vi är mycket glada att ha er här hos oss som president för det land som innehar ordförandeskapet i Europeiska unionens råd. Innan ert land tog över ordförandeskapet har många ledamöter av detta parlament – bland annat jag själv, och andra som har hälsat på er i korridorerna – haft tillfälle att träffa er under er långa karriär som framstående parlamentariker och talman för det österrikiska parlamentet. Under alla era uppdrag har ni visat ett osvikligt engagemang för Europa, för europeiska värden, för Österrikes sak i Europa och för Europas sak i världen.

Ert besök i dag i Europaparlamentet ger oss tillfälle att uttrycka den stora respekt vi känner för er och hylla era betydande personliga insatser, och ert lands insatser, med dess särskilda plats i Europas historia och kultur, liksom Europas bidrag till den senaste utvecklingen av unionen och debatten om dess framtid.

Herr president! Ni tillträder ert uppdrag under vad som obestridligen är en komplicerad fas i Europeiska unionens historia då vi står inför betydande utmaningar. Vi behandlar en del av dem här i kammaren under denna sammanträdesperiod.

På kort tid har Österrike som ordförandeland visat sig vara helt införstått med de omständigheter under vilka landet innehar rådsordförandeskapet. Man har också insett behovet av att återvinna medborgarnas förtroende för det europeiska projektet genom att främja integration och konsolidering av utvidgningen och inte minst genom att se till att vi på bästa sätt utnyttjar det rådrum som vi befinner oss i så att vi vid dess utgång kan återuppliva processen att skapa en konstitution.

Få länder har så goda förutsättningar som Österrike att gripa sig an dessa utmaningar. Österrike låg i utkanten av unionen med 15 medlemsstater men är nu i hjärtat av Europeiska unionen med 25 medlemsstater, som snart kommer att bli Europeiska unionen med 27 medlemsstater eller fler. Ni kommer allt närmare centrum av den större europeiska unionen.

För Österrike och österrikarna är därför den fria rörligheten för varor, arbetstagare och tjänster inte bara en formell bestämmelse i föredraget som inte berör dem. Tvärtom är den en verklig vardagsrealitet. Ni befinner er där alla Europas vägar möts. Vi ser därför med förväntan på er och er regering, eftersom vi hoppas att ni under de kommande månaderna kommer att bidra till att föra unionen framåt i en anda av integration som bygger på våra grundläggande värden och mål.

Herr president! Vi skattar oss lyckliga att ha er här bland oss och vi hoppas att ni kommer att spela en avgörande roll i att staka ut framtidskursen för Europeiska unionen. Ni och den österrikiska regeringen kan vara förvissade om att Europaparlamentet kommer att verka för att försvara och främja det gemensamma europeiska målet samtidigt som vi alltid beaktar de europeiska medborgarnas uppfattningar om saken.

Herr president! Det är nu en stor ära för oss att be er tala inför Europaparlamentet.

(Applåder)

  Heinz Fischer, Republiken Österrikes förbundspresident. – (DE) Herr talman, ärade parlamentsledamöter! Jag vill först tacka för den mycket vänliga presentationen. Jag hoppas att ni inte fått överdrivna förväntningar, men vi kommer att göra vårt bästa. För ett par dagar sedan rådde mig en ledamot av ert parlament som jag känner väl – hon är också från Österrike – att i mitt tal till parlamentet i dag inte ägna för mycket tid åt inledande banaliteter, eftersom ni ofta till denna talarstol inbjuder stats- och regeringschefer från de mest skilda länder som gästtalare och ni är mer intresserade av politik än av att få komplimanger. Då ska jag följa hennes råd och jag hoppas att hon har rätt.

(Applåder)

Jag är säker på att ni inte misstycker om jag säger att jag själv på sätt och vis är en parlamentsveteran som är glad över att andas parlamentsluft, efter att under mer än trettio år ha varit ledamot av det österrikiska parlamentet, som er talman just nämnde. Det är en lång tid och under en stor del av den tycktes Europas uppdelning i öst och väst av järnridån vara ett oåterkalleligt faktum.

Den ryske oppositionelle författaren Andrej Amalrik hade skrivit en onekligen fascinerande bok med titeln ”Kommer Sovjetunionen att bestå till 1984?”, i vilken han förutspådde Sovjetsystemets sammanbrott, men detta tycktes vara utan samband med den politiska verkligheten vid den tiden. För mig – och förmodligen för de flesta av oss – var därför år 1989 och månaderna före och efter Berlinmurens fall något av ett politiskt mirakel. Alltsedan dess har jag trott att politiska mirakler är möjliga, eller åtminstone på att det faktiskt kan vara möjligt att genomföra det som vid första anblicken tycks vara ett svårt eller till och med hopplöst företag.

I alla händelser fick entusiasmen för det europeiska projektet vid denna tid ett enormt uppsving och ytterligare en dimension. Tillsammans med de principer som det europeiska projektets grundare formulerat, nämligen fredstanken och idealet om personlig och ekonomisk rörelsefrihet i största möjliga europeiska område, väcktes för miljontals människor som tvingats genomleva alla de fyra decennierna av kommunistisk diktatur efter andra världskrigets slut en förhoppning om att trots allt kunna leva ett liv i demokrati och frihet.

Efter kommunismens sammanbrott och Europeiska unionens utvidgning från 12 till 15 medlemsstater – vilket verkligen var till Österrikes fördel – var det därför oundvikligt att frågan om ännu en ny utvidgningsrunda, som även sågs som ett slags återförening av Europa, skulle dyka upp på dagordningen.

Det var inte lätt men vi har sedan dess – under 2004 – åstadkommit detta, och Bulgarien och Rumänien förväntas snart komma att bli anslutna. Kroatien kan också nämnas i detta sammanhang.

I kölvattnet av denna utveckling har frågor om Europas gränser och den europeiska identiteten allt oftare ställts. Mycket har sagts och skrivits om Europas gränser men ibland är svaren på komplicerade frågor relativt okomplicerade.

Europas geografiska gränser mot väst, nord och syd är oomtvistade och enkla att fastställa. Mot öst är Europas gränser varken kulturella eller historiska och de är inte heller identiska med de befintliga nationella gränserna. För det framtida europeiska projektet är vi därför tvungna att dra upp meningsfulla politiska gränser – som inte behöver vara eviga – och genom intensivt samarbete med grannländerna utveckla partnerskap över dessa gränser – någonting som kan sammanfattas under rubriken ”ett vidare Europa”.

Under alla omständigheter är både uppfyllandet av anslutningsvillkoren och Europeiska unionens förmåga att ta emot nya medlemmar avgörande faktorer i definitionen av det europeiska projektets politiska gränser.

Jag är helt övertygad om att medlemskap bör kunna ställas i utsikt även för länderna i västra Balkan, förutsatt att de uppfyller anslutningsvillkoren när den tiden kommer, men det skulle vara orealistiskt att för närvarande binda sig vid tidsgränser eller datum.

Det perspektiv som jag just försökt att teckna gör att det finns ett överhängande behov av ett förbättrat regelverk. Förhoppningsvis inser alla nu att ett EU med fler än 25 medlemsstater inte kan fungera på ett idealiskt sätt, eller kanske inte ens tillfredsställande, med samma struktur som ett EU med 12 medlemsstater.

(Applåder)

Det var trots allt för att lösa det problemet som Europeiska konventet inrättades, och jag anser att det gjorde en imponerade insats genom att utarbeta ett utkast till fördrag om upprättande av en konstitution för Europa.

Det fanns en kompromissvilja som slutligen gjorde det möjligt för alla regeringar och även för Europaparlamentet att enas om en text som kanske inte hade allt vi skulle önska, men som ändå är eller skulle kunna vara viktig och användbar för det europeiska projektet som helhet.

Den negativa utgången av de folkomröstningar som hållits i två EU-medlemsstater har inte bara för ögonblicket satt stopp för saken utan också i hög grad dämpat de pro-europeiska stämningarna – och stämningar spelar verkligen en viktig roll i politiken. Vi befinner oss nu i en fas av eftertanke, men denna eftertanke måste göras synlig och hörbar så att människor får möjlighet att instämma i eller invända mot de idéer som lagts fram. Min egen eftertanke gör mig övertygad om att det vore ett misstag att fogligt låta tanken på ett konstitutionsfördrag förtvina och i praktiken begrava den.

(Applåder)

Jag inser också att det finns starka argument mot att starta om hela förfarandet från början igen och därför instämmer jag med alla som anser att det vore bra att så snart rådrummet är över efter moget övervägande och med förnyad energi på nytt inrikta sig på målen för konstitutionsfördraget, vilket också kommer att bidra till att stärka EU:s demokratiska parlamentariska system. Österrike är under sitt EU-ordförandeskap angeläget om att verkligen bidra till och bana väg för detta.

(Applåder)

Jag nämnde ordet folkomröstning tidigare. Ärligt talat är jag ingen vän av direktdemokrati och i Österrike används sällan folkomröstningar, av goda skäl, men om vi använder eller vill använda oss av folkomröstningar i EU:s medlemsstater om viktiga EU-beslut, anser jag att den rådande praktiken att hålla folkomröstning i vissa medlemsstater men inte i andra, och därmed skapa en sorts lapptäcke av folkomröstningar tvärs över Europa, är ganska otillfredsställande.

Enligt min mening borde folkomröstning i hela EU kunna hållas om specifika frågor av särskild vikt för Europeiska unionen, och då borde principen om dubbel majoritet gälla.

(Applåder)

Om denna tanke allmänt välkomnades i Europa skulle det naturligtvis vara nödvändigt att komma överens om de praktiska detaljerna, till exempel om hur beslut om att anordna en EU-omfattande folkomröstning av detta slag ska fattas.

En mycket viktig fråga – från österrikisk ståndpunkt kanske den viktigaste av alla – som jag skulle vilja diskutera är frågan om den sociala dimensionen, det vill säga den roll som den sociala komponenten spelar i EU-politiken.

Även om det inte råder någon tvekan om att marknadsekonomin har blivit allmänt accepterad i Europa kräver detta accepterande, när det förenas med ett accepterande av europeisk integration, att marknadsekonomin har en adekvat social komponent. Det vill säga att det ska vara en social marknadsekonomi där individen inte ses enbart som en kostnadsfaktor och där hållbarhetsprincipen råder.

Termen humankapital har alltid framstått som ganska tvivelaktig i mina ögon.

(Applåder)

Jag tvekar inte att hävda detta och jag tror inte att många kommer att invända mot mig när jag säger att det helt enkelt är oacceptabelt att 19 miljoner människor är utan arbete. Arbetslösheten är en kvarnsten runt Europas hals som minskar dess anseende. Att minska arbetslösheten måste vara en prioriterad fråga på både nationell och europeisk nivå om vi inte ska riskera uppslutningen kring den europeiska modellen.

De två ben som Europeiska unionen behöver för att stå upprätt är en sund ekonomi och en sund social harmoni.

Därför skulle det glädja mig om ni när det gäller tjänstedirektivet i morgon verkligen lyckades anta en kompromiss som även beaktar de anställdas och många näringsidkares intressen och farhågor. Jag anser också – och märker att detta återspeglas i er debatt – att det är viktigt att finna hållbara svar på frågorna om kontroll- och tillsynsmöjligheter.

I början av det österrikiska ordförandeskapet stod Salzburg värd för en stor diskussion om Europa kallad ”Sound of Europe”, vilket också anspelade på 250-årsdagen av Wolfgang Amadeus Mozarts födelse, där scenen först fylldes av politiker och sedan av artister. Artisterna utnyttjade givetvis sin rätt att hålla upp en spegel för politikerna och peka på politikens ofullkomligheter. Jag blev visserligen inte övertygad av allting som sades i det sammanhanget, men det är förvisso sant att den kulturella dimensionen av det europeiska projektet rymmer många dolda rikedomar och fortfarande har mycket kvar att förtälja. Det har gång efter annan framhållits att EU allt mer klarar att hålla takten med Förenta staterna i ekonomiska termer men att EU militärt sett är – som man säger – en dvärg. Dock finner jag detta mindre frustrerande än EU:s sociala ojämlikheter.

(Applåder)

Men borde vi inte titta närmare på hur vi står oss mot Förenta staterna på den kulturella fronten? Europas kulturproduktion, från Illiaden till dagens konstverk, är till sin kvalitet och kvantitet en ofattbar rikedom där vi inte behöver stå någon annan efter. Låt oss därför använda denna rikedom för att stärka den europeiska identiteten, för att påminna oss själva om vad vi har gemensamt, och när vi gör detta får vi inte glömma att modern konst, kreativiteten hos dagens artister, kommer att bli kommande generationers kulturarv. Vad som är sant för konst gäller också för forskning och utbildning.

För bara två veckor sedan välkomnade förbundsrepubliken Tysklands president, Horst Köhler, som snart kommer att ha äran att själv tala till er som jag gör nu, presidenterna från sju europeiska stater till ett samtal i Dresden, som följdes av en diskussion med studenter från över ett dussin länder. Studenterna hade förberett sig mycket grundligt för mötet och presenterade ett Dresdenmanifest för oss med mycket konkreta önskemål om Europa. Ett av önskemålen – som jag ber er noga uppmärksamma – var en ökad satsning på forskning och utveckling på inte bara tre utan fem procent av bruttonationalprodukten. Ett mycket djärvt mål men ett mål som är väl värt att sträva efter om vi ska göra EU till ett kunskapsbaserat samhälle.

Dresdenmanifestet, som utarbetats av unga studenter från ett stort antal europeiska länder, innehöll även andra önskemål: man efterlyste inrättandet av en gemensam institution för europeisk nutidshistoria som skulle rapportera objektivt om 1900-talets historia och om Europa i dag och ge en detaljerad redogörelse för det europeiska projektet.

Att jag i dag – om än flyktigt – delger er innehållet i detta manifest är inte bara för att visa för dessa ungdomar att deras önskemål och intressen tas på allvar genom att de presenteras för den högsta europeiska församlingen, utan även på grund av att utbildning och forskning – som ni alla är medvetna om – är produktionsfaktorer av en mycket speciell beskaffenhet. Martin Walser skrev en gång att allt detta behövdes för att utopin skulle upphöra att vara en utopi och bli verklighet. Den mycket verkliga utopin om europeisk fred och utopin om en hållbar och ekologiskt ansvarsfull ekonomisk ordning behöver kompletteras av en kulturell utopi och en utbildningsutopi genom att vi utarbetar mycket specifika mål och prioriterar genomförandet av dem.

(Applåder)

Österrike har innehaft ordförandeskapet för EU-rådet i exakt en och en halv månad och i slutet av juni kommer vi att lämna över det i Finlands pålitliga händer – ett land som vi samarbetar förträffligt med. Det är exakt fyra veckor sedan förbundskansler Wolfgang Schüssel talade till Europaparlamentet och presenterade målen för det österrikiska EU-ordförandeskapet. Jag ämnar inte upprepa vad som sades då utan vill i stället lägga till att verksamheten och utvecklingen har varit intensiv under dessa fyra veckor. Detta gäller till exempel den prioritering av Balkanfrågan som det österrikiska ordförandeskapet satt upp, men även de framsteg som gjorts i fråga om förberedelserna för det toppmöte mellan EU och Latinamerika/Västindien som kommer att hållas i Wien i mitten av maj 2006.

Det måste dock nämnas att vi greps mycket djupt av de enorma spänningarna och våldsutbrotten som sägs ha utlösts av de så kallade Muhammedkarikatyrerna, vilket tycks handla om en konfrontation mellan två ömsesidigt oförenliga ståndpunkter: den grundläggande principen om pressfrihet och yttrandefrihet å ena sidan, och det starka behovet av att skydda religiösa övertygelser och värderingar å den andra sidan.

Jag betraktar respekt för religiösa övertygelser och för det som människor håller för heligt i ordets sannaste bemärkelse som en viktig faktor i samlevnaden mellan människor och folk, snarare än som en oacceptabel inskränkning av en grundläggande rättighet.

(Applåder)

Om det som man skulle kunna kalla ett förbud mot avbildning utgör en väsentlig del av en religion bör man inte och får man inte kränka den principen två gånger – inte bara genom att överträda förbudet utan också göra denna sårande överträdelse av ett tabu ännu värre genom en karikatyr. Den omistliga konstnärliga friheten – vars införlivande i den österrikiska konstitutionen jag själv förespråkade i det österrikiska parlamentet, om jag får tillägga – är föremål för rättsliga inskränkningar och kräver hänsynstaganden och respekt, och samma sak gäller för den frihet som journalister åtnjuter. Om miljarder människor ska leva tillsammans i fred på en planet är respekten för andras värderingar och ömsesidig hänsyn inte lyxartiklar som vi kan avstå från när det passar oss. Jag kanske bör lägga till att detta gäller i alla riktningar.

(Applåder)

Våldet, den systematiska uppviglingen till våld och till att ta lagen i egna händer, är dock verkligen inte en adekvat reaktion.

(Applåder)

Jag respekterar och högaktar särskilt de muslimer som i Österrike och på annat håll har framfört sina protester på ett klart och tydligt, men fredligt sätt. Jag fördömer starkt och oreserverat inställningen hos de regeringar som låter diplomatiska beskickningar, ambassader och oskyldiga människor attackeras och utsättas för fara. Viljan och den uppriktiga avsikten att ytterligare intensifiera dialogen mellan kulturer, religioner, civilisationer och folk förblir en prioriterad angelägenhet i detta sammanhang. Det är i dessa ordalag som jag vädjar till alla berörda.

Låt mig avslutningsvis säga att det europeiska projektet, som bygger på de många saker vi har gemensamt, kommer att bli en framgång. Därför har vi rätt och skyldighet att stärka tillförsikten att vi kommer att bli framgångsrika i uppgiften att forma både det ”gamla” och det ”nya” EU till det framtida EU. Jag är mycket tacksam att ni har gett mig tillfälle att tala här inför EU:s högsta parlamentariska församling och att erbjuda er Österrikes tjänster, och mina egna, för denna sak.

(Ihållande applåder)

  Talmannen. – Herr president! Jag vill helt kort tacka er för vad ni har sagt. Ni tog parlamentsledamotens råd på allvar. Ni följde hennes råd och kom till saken: ni tog upp de frågor som är mest kontroversiella i dag och ni har talat mycket tydligt om vissa principer som är nödvändiga för att fortsätta att bygga upp EU. Jag är säker på att de applåder som ni fick är ett gott tecken på att parlamentet har lyssnat till er med stort intresse.

Herr president! Jag vill ännu en gång tacka er för att ni kom hit i dag och jag önskar er största möjliga framgång med ert lands ordförandeskap.

(Applåder)

(Sammanträdet avbröts kl. 12.30 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: TRAKATELLIS
Vice talman

8. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

9. Utsikterna för Bosnien och Hercegovina (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om framtidsutsikterna för Bosnien och Hercegovina.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Utan tvekan har det sedan Daytonavtalet skett stora framsteg i Bosnien och Hercegovina mot att skapa en multietnisk demokrati, vilket vi bör välkomna och glädja oss åt. Som österrikare och därför som någon som så att säga bevittnade händelserna på andra sidan sitt eget staket, kan jag säga att kontentan är att vi, som för tio år sedan med förfärad fascination åsåg de ofattbara grymheterna och striderna och folkets lidande, i dag med viss tillförsikt kan säga att det endast finns en mycket liten risk för en väpnad konflikt där. Det internationella samfundet, och framför allt Europeiska unionen, kan notera detta som en stor framgång.

Inledandet av förhandlingar om ett stabiliserings- och associeringsavtal mellan Europeiska unionen och Bosnien och Hercegovina vittnar om vad som framgångsrikt har uppnåtts under de senaste tio åren. Ett viktigt exempel på detta blev uppenbart i slutet av 2005 när Republika Srpska och federationen Bosnien-Hercegovina slog samman sina försvarsministerier, överförde alla försvarsfunktioner och försvarsstaben till ett enda försvarsministerium för hela staten, vilket utan tvivel var en milstolpe i landets utveckling. Europeiska unionens Euforstyrka, Althea, samarbetar nära med dessa nya gemensamma strukturer och fortsätter att föra försvarsreformen framåt.

Det finns ännu fler exempel på hur denna stat har utvecklats när det gäller integritet och att ta ansvar för sig själv. Ett av dem är införandet av moms i hela staten från den 1 januari i år.

Ett ganska fundamentalt framsteg var avtalet om en reform av polisväsendet, som nu håller på att genomföras. Alla som observerade och följde dessa förhandlingar vet hur svåra de var och hur mycket internt motstånd som fortfarande fanns kvar mellan statens etniska grupper. Övervinnandet av dessa hinder är utan tvivel en stor bedrift som Bosnien och Hercegovina förtjänar allt beröm för.

EU:s polisuppdrag – EUPM – i Bosnien och Hercegovina kommer att ha en viktig roll att spela i reformprocessen. Så sent som den 1 januari i år förlängdes uppdraget med ytterligare två år, efter det ursprungliga mandatets utgång. EUPM har till uppgift att ännu mer aktivt stödja polisens insatser för att bekämpa den organiserade brottsligheten, vilket är väsentligt för våra egna medlemsstater eftersom organiserad brottslighet i vår egen närhet givetvis har konsekvenser för oss själva. EUPM, Eufor och EU:s höge representant/särskilda representant samarbetar nära i detta område för att garantera de verkställande myndigheterna ett samordnat, konsekvent och effektivt stöd.

Under de senaste månaderna har vi också sett insatser göras för en eventuell reform av Daytonkonstitutionen. Även om konstitutionen ständigt kritiseras för att vara för komplicerad bör vi – som jag nämnde inledningsvis – komma ihåg att den har gjort det möjligt att skapa fred i landet så att det inte längre finns någon risk för utbrott av fientligheter.

Trots att de förhandlingar som inleddes förra året och återupptogs i början av det här året nu tills vidare har bordlagts, därför att partiledarna för närvarande inte kan komma överens om ett komplett paket, har framsteg onekligen gjorts och vi kan förvänta oss att dessa ska leda till konkreta resultat i framtiden. Jag vill särskilt påminna Europaparlamentet om de framsteg som gjorts i fråga om de mänskliga rättigheterna och en stärkt ställning för ordföranden för statens ministerråd, vilket ger anledning till en viss optimism.

Denna reformprocess, som inbegriper reform av konstitutionen, är en process snarare än en händelse vid en bestämd tidpunkt, och vi måste alla ha ett realistiskt perspektiv på den. Trots allt är det många saker som är svåra att göra i en demokrati under ett valår, särskilt om det önskade målet är en genomgripande reform. I sina slutsatser i januari bekräftade rådet att det välkomnar diskussionerna om en konstitutionell reform och de framsteg som uppnåtts så här långt. Den röda tråden i alla dessa insatser, och också i den roll som det internationella samfundet och Europeiska unionen spelar, är att institutionerna i Bosnien och Hercegovina behöver ta ett större ansvar, vilket skulle kunna sammanfattas i ordet egenansvar.

En annan viktig fråga som kommer att sysselsätta oss under 2006 är framtiden för EU:s höge representant och det internationella samfundets närvaro i Bosnien och Hercegovina. Att denna stat fortsatt kommer att behöva internationellt stöd under överskådlig framtid är ställt bortom allt tvivel, men målet måste vara att ersätta det internationella samfundets pådrivande kraft – förkroppsligad framför allt i EU:s höge representants allomfattande befogenheter, de så kallade Bonnbefogenheterna, med en attraktionskraft utövad från Bryssel. Som ett led i övergången från dagens befattning som EU:s höge representant till EU:s särskilda representant, behöver de internationella aktörernas befogenheter och kapacitet att ingripa reduceras i linje med begreppet egenansvar, vilket innebär att ytterligare befogenheter och ansvar överförs till statens institutioner.

Vi bör glädja oss över att detta är i samklang med de mål som uttalats av den nye höge representanten, Christian Schwarz-Schilling, som efterträdde Lord Ashdown i slutet av januari. Christian Schwarz-Schilling har sagt att han som hög representant vill fungera som en främjare och göra landet mer europeiskt och i mindre utsträckning göra bruk av de befogenheter som ämbetet ger, vilka han kommer att behöva använda allt mindre i takt med att reformprocessen fortsätter.

Vi välkomnar således hans uttalande att han avser att tillgripa sina befogenheter att ingripa enbart under exceptionella omständigheter.

Liksom för övriga Balkanländer är det stabiliserings- och associeringsprocessen som utgör ramen för att förbereda Bosnien och Hercegovina på att införlivas i de europeiska strukturerna. Inledandet av dessa förhandlingar, och med dem förhandlingarna om fördragsmässiga förbindelser med Europeiska unionen, är ett viktigt steg för att föra Bosnien och Hercegovina närmare Europeiska unionen.

Den första förhandlingsrundan, som ägde rum den 25 januari och där kommissionen och Bosniens förhandlare Davidoviç tillsammans var ordförande, genomfördes med framgång. Fortsatta framsteg, som förhoppningsvis snart uppnås, kommer självklart att vara beroende av hur långt denna reformprocess kan avancera.

Den österrikiske presidenten har tidigare i dag nämnt västra Balkan som en prioriterad fråga för Österrikes ordförandeskap. Det är en fråga som vi vill och måste främja, tillsammans med att ge dessa länder utsikter om EU-medlemskap, eftersom sådana utsikter driver på de reformer dessa länder behöver. Det är viktigt att reformerna innebär framsteg inom de mest skilda områden, som bekämpandet av korruption, förstärkning av den offentliga förvaltningen, fullt samarbete med Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien. Det sistnämnda är särskilt viktigt för alla berörda länder i regionen. Framsteg behövs också inom många andra områden där man genomför de reformer som krävs för att Bosnien, Hercegovina och alla andra stater i regionen ska bli moderna och demokratiska.

Så vad är prognosen nu? Resultatet av toppmötet mellan EU och staterna i västra Balkan i Thessaloniki i juni 2003 var att Europeiska unionen upprepade sin utfästelse om europeiska utsikter för alla stater på västra Balkan. Denna väsentliga försäkran om att framtiden för dessa länder ligger inom Europeiska unionen förstärktes och bekräftades på nytt av Europeiska rådet i juni 2005. Framsteg under denna föranslutningsfas kommer naturligtvis att vara beroende av att Köpenhamnskriterierna uppfylls och även de villkor som ingår i stabiliserings- och associeringsprocessen.

Meddelandet om det framtida mönstret för förbindelserna mellan EU och staterna på västra Balkan, som kommissionen lade fram i slutet av januari i år och som varmt välkomnades av rådet, stakar ut kursen för föranslutningen utöver Thessalonikiagendan. Jag är övertygad om att kommissionsledamot Olli Rehn kommer att ge parlamentet en utförlig rapport om detta.

Avsikten är att EU:s mål i detta avseende på nytt ska bekräftas under det kommande informella mötet mellan EU och västra Balkanstaternas utrikesministrar i Salzburg den 10–11 mars, då en överenskommelse också ska nås om hur och med vilka medel EU kan fördjupa sitt engagemang i regionen. Detta möte torde vara ett bra tillfälle att komma överens om praktiska åtgärder för att främja stabilitet, säkerhet och välstånd i västra Balkan genom att regionen successivt införlivas i de europeiska strukturerna, varvid det kommissionsmeddelande som jag nämnde tidigare kommer att utgöra den viktigaste grunden.

Jag avslutar med att upprepa det som jag sagt tidigare, nämligen att detta är en prioriterad fråga för det österrikiska ordförandeskapet. Med detta arrangemang på högsta nivå med västra Balkanländerna som tema hoppas vi ytterligare kunna motivera och uppmuntra dessa länder att fortsätta med sina reformer och sin integrering i de europeiska strukturerna.

Vi ser med tillförsikt på framtiden för Bosnien och Hercegovina, som Europeiska unionen kan ge ett betydande bidrag till.

(Applåder)

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att varmt välkomna att Österrike som ordförandeland sätter fokus på västra Balkan. Jag ser verkligen fram emot att få arbeta tillsammans med ordförandeskapet, rådet och parlamentet för att uppnå nästa viktiga steg för att föra västra Balkan närmare EU.

Bosnien och Hercegovina står verkligen vid ett vägskäl idag. I november i fjol började landet att förhandla om ett stabiliserings- och associeringsavtal med EU. En ny hög representant/EU:s särskilde representant, Christian Schwarz-Schilling, har efterträtt lord Ashdown i Sarajevo. Schwarz-Schilling kommer att utnyttja sina befogenheter i mindre utsträckning och överlåta fler uppdrag åt politikerna i Bosnien och Hercegovina. Vi är nu i en fas med ökande bosnisk kontroll och ökat bosniskt ansvar.

Innan jag redogör för den senaste tidens utveckling och våra politiska mål vill jag be om ursäkt i förväg ifall jag måste lämna kammaren innan debatten avslutas idag. Tillsammans med José Manuel Barroso ska jag i eftermiddag klockan 16 påbörja en tredagars resa till sex städer i västra Balkan som avslutas i Sarajevo på lördag. Så jag hoppas att vi är färdiga före klockan 16.

Bosnien och Hercegovina går framåt genom stabiliserings- och associeringsprocessen. Vi öppnade officiellt förhandlingarna om ett stabiliserings- och associeringsavtal i Sarajevo i november i fjol. Den första riktiga förhandlingsomgången skedde i slutet av januari 2006. Det gick väldigt bra och de bosniska representanterna var noggrant förberedda.

Kommissionens arbetshypotes är att förhandlingarna kommer att ta ungefär ett år. Men för att klara det utsatta datumet måste Bosnien och Hercegovina kunna tillmötesgå EU:s alla reformkrav. I det avseendet är det nödvändigt att Bosnien och Hercegovina samarbetar fullt ut med Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien. För att undvika alla missförstånd vill jag klargöra att det inte finns några genvägar: Ett fullständigt samarbete är ett nödvändigt krav för att sluta ett stabiliserings- och associeringsavtal och för att göra framsteg i förhandlingarna. Det är dessutom nödvändigt att följa avtalet om polisens omstrukturering, att anpassa och anta alla nödvändiga lagar för radio- och TV-sändningar i allmänhetens tjänst och inte minst garantera en tillräcklig rättslig och administrativ kapacitet för att genomföra avtalet. Vi har alltså ett mycket tydligt meddelande: Bosnien och Hercegovina bör ta tillfället i akt. Därför måste reformerna fortsätta med största möjliga beslutsamhet.

Man kan säga att det internationella samfundet har spelat en viktig roll genom att stötta reformerna i landet. Men de lokala myndigheterna förtjänar också beröm, för de har kunnat göra viktiga framsteg i en minst sagt ganska invecklad miljö. Vi hoppas att framstegen ska fortsätta och att det lokala politiska egenansvaret ska öka ännu mer. Vi är redo att stötta den här processen fullt ut. Det internationella samfundet kommer att anpassa sin roll till utvecklingen med ökat lokalt egenansvar. Ju mer mognad och politiskt egenansvar som landet kan visa upp, desto mindre kommer det internationella samfundet att behöva lägga sig i. Jag träffade nyligen den nye höge representanten/EU:s särskilde representant, Schwarz-Schilling, som delar denna åsikt om det internationella samfundets nya roll och användandet av Bonn-makten.

Reformen av Daytonavtalet är en annan viktig utmaning för de bosniska politiska ledarna. Landet behöver en grundlag som garanterar att Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna efterföljs, tillåter ett effektivt beslutsfattande och en effektiv ledning och gör regeringsstrukturen mindre kostsam för vanliga medborgare och skattebetalare.

Med andra ord är det nödvändigt att landet utvecklar en demokratisk och fungerande multietnisk stat som man har råd med för att bättre tjäna alla sina medborgare och stödja de reformer som en integrering i EU medför och kräver. Därför välkomnar jag de senaste ansträngningarna från de ledande politiska partierna och de politiska ledarna för att hitta praktiska och fungerande lösningar på dessa ytterst viktiga utmaningar. Jag uppmuntrar de politiska ledarna att fortsätta dialogen så att man kan uppnå mer ambitiösa mål. Vi förväntar oss inte en konstitutionell revolution, utan snarare en evolution. En konstitutionell evolution måste vara en process som förs i samförstånd och där ledarna för Bosnien och Hercegovina klart och tydligt går i täten. Det internationella samfundet kan underlätta processen – vi kan erbjuda uppmuntran och stöd – men de bosniska politikerna måste leda vägen.

Den konstitutionella evolutionen är inte ett krav i sig för att förhandlingarna i ett stabiliserings- och associeringsavtal ska slutföras, men vi måste understryka att EU helt klart har ett stort intresse i den här processen. Med andra ord måste Bosnien och Hercegovina se till att landets konstitutionella bestämmelser garanterar ett fullständigt och effektivt genomförande av stabiliserings- och associeringsavtalet, och därigenom bana väg för landets väg mot EU.

Jag ser fram emot att åter få diskutera de framsteg som gjorts i Bosnien och Hercegovina med Europaparlamentet vid ett senare tillfälle.

(Applåder)

  Doris Pack, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Mer än tio år efter Dayton är det i synnerhet de bosniska politikerna som måste fråga sig om de gjort allt som står i deras makt för att se till att barnen i deras land får en bra framtid. Så jag ber er att utöva ert mandat på ett ansvarsfullt sätt.

Med detta sagt vill jag liksom rådets ordförande betona hur mycket de faktiskt har uppnått. De har nu en inrikesminister och en försvarsminister. De har ett enda system för mervärdesskatt och de har, i alla fall på papperet, tagit sig an en reform av polisväsendet. Tvärtom mot vad våra egna landsmän ofta tror, är Bosnien och Hercegovina ingen grogrund för kriminalitet. Landet klarar upp brott i högre grad än vad som förväntas inom EU, och vanlig brottslighet är mindre förekommande där än i våra egna länder. Det här har vi inte bara hittat på utan det framgår tydligt av statistiken, och detta är något jag tycker att Bosnien och Hercegovina förtjänar ett erkännande för.

Den nye höge representanten Christian Schwarz-Schilling har en ingående kännedom om Bosnien och Hercegovina och jag är säker på att han kommer att vara aktiv och mycket förstående i stödet av lokala politiker och att han inte kommer att ta till tvångsmetoder i form av sina ”Bonnbefogenheter”. Rådets ordförande talade om att acceptera ansvar och det är något som kommer att framträda allt tydligare.

Emellertid måste jag säga, och jag vänder mig till kommissionsledamoten när jag säger detta, att han kommer att behöva stöd från kommissionen, särskilt när det gäller att skapa arbetstillfällen och få igång en verklig jordbrukspolitik som regionen har väntat på länge. Kommissionen måste också verkligen uppmärksamma utvecklingen av landsbygdsområden eftersom ett frihandelsområde inte är till någon nytta för landet om det inte kan producera sina egna livsmedel. Detta skulle också innebära att flyktingar äntligen skulle tillåtas återvända till sådana regioner som Posavina för att återbefolka dem och göra den bördiga jorden användbar igen.

Även de bosniska politikerna måste äntligen påbörja de institutionella reformer som kommer att göra etnisk splittring till något som hör det förflutna till och bygga en fungerande stat som har en verklig möjlighet att ansluta sig till EU. Deras samarbete med domstolen i Haag är ett oundgängligt krav. Framsteg har förvisso gjorts, men jag kan inte föreställa mig att det kommer till stånd någon verklig och fullbordad försoning om inte Karadžić ställs inför domstolen.

Förhandlingarna om stabilitets- och associeringsavtalet fortskrider på ett tillfredsställande sätt och det är vi glada över. En delegation från Europaparlamentet kommer att resa till Banja Luka i sommar för att diskutera framstegen med våra motsvarigheter där. Vi önskar ordförandeskapet och kommissionsledamoten all framgång i arbetet med att stödja Bosnien och Hercegovina.

  Jelko Kacin, för ALDE-gruppen. – (SL) Bosnien och Hercegovina har äntligen börjat förhandla om ett stabilitets- och associeringsavtal och förhandlingarna förs med framgång. Detta är bra. Det är uppmuntrande och förtjänar vår fulla respekt och beundran.

Det är svårt att finna ett land var som helst i världen med en så komplicerad och krävande statsstruktur som i Bosnien och Hercegovina och detta gör deras bedrifter och framsteg ännu större. Jag är verkligen förtjust över detta och vi i gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa stöder politikernas ansträngningar och drivkraften hos medborgarna i Bosnien och Hercegovina och vi välkomnar deras beslutsamhet när det gäller att göra ännu snabbare framsteg.

Tio år efter massakern i Srebrenica och fientligheternas upphörande i och med undertecknandet av Daytonavtalet är det hög tid att landets författning ändras och att man återställer det slags förvaltningsstrukturer på statlig, kantonal och lokal nivå som kan hjälpa snarare än hindra Bosnien att anta och verkställa den lagstiftning och praxis som vi är bekanta med i EU. Dessa bör grunda sig mer på individens rättigheter, på medborgarnas rättigheter i Bosnien och Hercegovina (och i morgon i EU), och mindre på tillhörighet till religiösa och etniska grupper.

I detta avseende kan Bosnien och Hercegovina förvänta sig en krävande övergångsperiod och vi måste alla hjälpa landet under den tiden – kommissionen, rådet och denna gång i synnerhet den tillträdande höge representanten, som bör använda sina befogenheter i mindre utsträckning samtidigt som han uppmuntrar de statliga aktörerna i Bosnien att ta på sig mer ansvar och befogenheter.

Minskningen av den militära närvaron i Bosnien och överföringen av kontrollen över uppdraget från Nato till EU är tydliga och övertygande bevis för framsteg i denna riktning. Emellertid kan vi inte komma vidare utan ett fullständigt samarbete med domstolen i Haag. På samma sätt som Serbien och Montenegro har till månadsskiftet på sig att hitta och utlämna Mladić, måste Bosnien och Hercegovina, eller Republika Srpska för att vara exakt, utlämna Karadžić. Detta är en förutsättning för förlåtelse och försoning.

Vi måste vara medvetna om att vägen till EU mer än något annat kommer att kräva förbättrade multilaterala förbindelser och respekt mellan grannar. Kristna, ortodoxa och muslimska civilisationer levde i fredlig samexistens i Bosnien och Hercegovina. De talade samma språk och förstod varandra utan svårighet. Nu talas tre olika språk men de kan fortfarande förstå varandra och nu har kommunikationen mellan dem ökat och förbättrats.

I samband med problemen med karikatyrerna nyligen är det rätt och riktigt att vi minns Bosnien och Hercegovinas smärtsamma historia. Kanske kommer detta att ta ned oss på jorden och kanske kommer vi då lättare och snabbare att ändra viseringsreglerna.

  Gisela Kallenbach, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Det är sannerligen bra att parlamentet är så beslutsamt och konsekvent i sin uppmärksamhet av västra Balkans problem och angelägenheter. Detta vittnar om vishet och pålitlighet och liksom vi har hört i dag igen står även rådet och kommissionen fast vid sina respektive åtaganden. Men, och detta är något vi alla upprepade gånger tillsammans betonar, en progressiv integration i EU kommer framför allt att bero av framsteg i de enskilda länderna. Tio år efter Daytonavtalet finns det ett förtvivlat behov av förändring av situationen i Bosnien och Hercegovina och av landets status, och det är med glädje vi hör att den nyligen utsedde höge representanten Christian Schwarz-Schilling anser att hans viktigaste uppgift är att göra sin egen roll överflödig.

Liksom Hans Winkler underströk i dag är det bara möjligt för demokratin att rota sig och växa på lång sikt om ansvaret för den vilar på dem som bor på den platsen. Detta handlar mycket om att acceptera sitt eget ansvar, inte bara för det redan skedda utan också för en gemensam framtid. Det är bra att få stöd utifrån på vägen mot detta mål och man kan mycket väl komma att behöva det stödet ännu en tid, i synnerhet i samband med ekonomiskt och strukturellt beslutsfattande, något som EU måste vara medvetet om. Vad vi emellertid inte vill är att grundlagsändringar och förvaltningsreformer, trots att behovet av dem är brådskande, ska tvingas fram genom hastigt slutna bilaterala avtal. Då riskerar man att få ett andra Dayton, eller snarare vad som skulle bli ett Washingtonavtal, under vilket lokalbefolkningen inte tar något som helst ansvar.

I takt med att Bosnien och Hercegovina närmar sig EU behöver det civila samhället, som alltför ofta möter fientlighet från alla håll, stärkas. Det finns ett behov av en dialog där de tre etniska grupperna deltar som jämbördiga och man måste få bort diskrimineringen när det gäller tillgång till utbildning, sysselsättning och bostad. Det är de som bor i Bosnien och Hercegovina som själva måste arbeta för att nå dessa mål, men de kommer att behöva vårt stöd i det arbetet och dagens resolution har till syfte att bidra till att se till att de får det.

  Erik Meijer, för GUE/NGL-gruppen. – (NL) Herr talman! Bosnien och Hercegovina är ett Jugoslavien i miniatyr. Det är en stat som hyser olika folk som vart och ett utgör en minoritet. Bosnierna i mitten och i nordväst, serberna i norr och öst och kroaterna i sydväst, alla behöver de en styrelseform som skyddar deras egna identiteter. Därutöver behöver serberna och kroaterna, som tillsammans utgör en majoritet av befolkningen, öppna gränser mot Serbien och Kroatien, dvs. de grannländer som de har historiska band till.

Den bästa lösningen för en hållbar fred och försoning mellan de tre nationerna är förmodligen en federal struktur såsom den i Belgien eller Schweiz. Därför förespråkar min grupp lösningar av modellen nedifrån och upp, där ingen kommer utifrån och försöker veta bättre utan där man utifrån hjälper till med återuppbyggnaden, försoningen och överföringen av kunskap om goda förvaltningsmetoder. Efter att ha lyssnat till Hans Winkler och Olli Rehn har jag förtroende för att denna synpunkt kommer att tas i beaktande.

Emellertid anser vi att betoningen i förslaget till resolution ligger alltför mycket på ett annat slags förhållningssätt som passar in i den beklagligt nog utbredda åsikten i EU om att Bosnien och Hercegovina sedan kriget 1992–1995 har förblivit ett våldsamt och intolerant kaos som man måste hantera utifrån genom militära medel och administrativa ingripanden till dess att en stark ledare framträder.

Detta är inte lösningen. Vi är rädda för att i en möjlig enhetsstat få en ständig maktkamp mellan de etniska grupperna om vilken grupp som ska styra och vilken som ska underordna sig.

I det förflutna har muslimer, katolska kroater och ortodoxa serber turats om att styra över de andra. Ett starkt nationellt ledarskap leder till etnisk politik och diskriminering, och inget av detta är önskvärt. Därför är min grupps villkor för att rösta för kompromissresolutionen att våra två ändringsförslag, där vi talar för de berörda nationernas förmåga att själva bestämma och emot en fortsatt extern militär inblandning, godkänns.

  Jan Tadeusz Masiel (NI). – (PL) Herr talman! Den dagen kommer när Bosnien och Hercegovina kommer att vara med i EU. Det är svårt att föreställa sig när detta ska ske men det är lika svårt att föreställa sig ett EU utan Bosnien och Hercegovina. På samma sätt bör länder som Ukraina, Vitryssland, Armenien och Georgien sälla sig till oss. Dessa länder kommer att integreras med lätthet eftersom de är byggda på en grund av kristen kultur, något som inte kan sägas om Turkiet.

Låt oss för all del erbjuda Bosnien och Hercegovina ett stabilitets- och associeringsavtal utan någon garanti om medlemskap än så länge. Jag vill föreslå att efter Bulgarien och Rumänien bör länder tas med som medlemmar endast med EU-medborgarnas godkännande, och stödet bör då vara nästan hundraprocentigt.

  Hannes Swoboda, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Tack för att ni gjorde det möjligt att skjuta upp mitt inlägg fram till nu. Jag ber ordförandeskapet och kommissionsledamoten om ursäkt, men jag kommer direkt från ett möte i talmanskonferensen med Österrikes president.

Situationen i sydöstra Europa är osäker. Förhandlingar har inletts med Kroatien, Makedonien är en kandidat även om förhandlingar ännu inte påbörjats och Kosovo förblir ett problem. Som det ser ut är det sannerligen viktigt att vi inte blundar för de problem som kvarstår i Bosnien och Hercegovina, eller glömmer bort att de finns.

Om vi ska lösa dessa problem kan vi bara göra det tillsammans, och ”tillsammans” innebär de etniska grupperna, befolkningen, de politiska myndigheterna i Bosnien och Hercegovina och det internationella samfundet, med EU som särskild företrädare. Som redan har sagts flera gånger duger den befintliga konstitutionella, eller snarare institutionella, ramen, inte för att genomföra uppgiften. Den är inte bara oduglig när det gäller att se till att Bosnien och Hercegovina blir medlemmar i EU, utan den duger inte heller för att lösa de nuvarande problemen i landet. Att lägga ungefär 50 procent av landets pengar på att bibehålla dess institutioner kan inte beskrivas som något verkligt bidrag till dess politiska och ekonomiska utveckling.

Emellertid är det naturligtvis till ingen nytta att bara ändra den institutionella ramen. Vi måste också, och framför allt, insistera på samarbete med Internationella brottmålsdomstolen för att den ska nå sitt slutmål, som är att alla de som har ansvar för krigsförbrytelserna eller är misstänkta för att ha begått dylika till slut ska ställas inför rätta. Folk kan inte tänka på andra viktiga aktuella problem förrän detta är avklarat.

Ett brådskande problem är naturligtvis det övergripande läget för landets ekonomiska utveckling med dess brist på arbetstillfällen och investeringar. En av följderna är att många utbildade ungdomar ger sig av, vilket leder till att landets framtida elit, dess framtida ledare oavsett etniskt ursprung, inte finns kvar.

Detta gör det till en absolut nödvändighet att samarbetet mellan medborgarna i Bosnien och Hercegovina, oavsett etniskt ursprung, och tillsammans med det internationella samfundet, leder till en ny författning och till en institutionell reform så att etnicitet som kriterium kan ersättas med personliga kvaliteter och professionell expertis hos de personer som väljs för att axla det politiska ansvaret.

  Anna Ibrisagic (PPE-DE). – Herr talman! För att förstå varför situationen i Bosnien är så komplicerad idag och varför vi behöver en konstitutionell reform i Bosnien, måste vi förstå bakgrunden. Alla som upplevde kriget i Bosnien eller som följde händelserna på Balkan under 90-talet vet att Daytonavtalet hade ett uppdrag, nämligen att stoppa kriget. Det var oerhört viktigt att omedelbart avbryta striderna och förhindra att landet skulle tvingas uppleva ännu en krigsvinter. Ingen ansåg heller att den lösning som Daytonavtalet erbjöd var den perfekta lösningen. Tvärtom fanns det många som ansåg att det inte alls var bra. Man borde nog se Daytonavtalet mer som ett resultat av de internationella insatserna än som en önskad kompromiss mellan Bosniens olika politiska ledare. Sedan dess har fredsavtalet visserligen lett till att Bosnien har behållit sin territoriala integritet, men samtidigt har det i bilaga 4 i avtalet fastställts att landet skall bestå av två delar, en federation mellan bosniaker och kroater och en serbisk del kallad Republica Srpska.

Tio år senare märker vi att konsekvenserna av Daytonavtalet gör det svårt för Bosnien att fungera som ett normalt europeiskt land. Då skall vi inte ens tala om hundratals ministrar eller den otympliga statsapparaten. Huvudproblemet är enligt min mening att Daytonavtalet har lett till en situation som innebär att de etniska intressena är primära istället för de enskilda medborgarnas. På det sättet har Daytonavtalet avslutat det arbete som nationalistpartierna påbörjade under det första postkommunistiska valet 1990. Dessa partier har fortfarande en mer eller mindre absolut politisk makt, och de delar en mer eller mindre utpräglad strävan att härska över ett visst territorium som befolkas av respektive etnisk grupp. Däri ligger svårigheten att komma överens om den ekonomiska eller politiska framtiden som skall gälla alla medborgare. Däri ligger också svårigheten att komma överens om en president, ett tull- eller utbildningssystem. Det etniska har blivit och är fortfarande viktigare än det medborgerliga.

Jag är född och uppvuxen i Bosnien och har upplevt kriget där. Min absoluta övertygelse är att precis som när man slöt Daytonavtalet måste landet få den nödvändiga, aktiva hjälpen från det internationella samfundet. Denna utmärkta resolution kan bli det första steget i EU:s starka engagemang i detta arbete.

  Borut Pahor (PSE). (SL) – Jag anser att Bosnien för närvarande befinner sig i en mycket känslig fas som kan beskrivas som en övergång från en period när den huvudsakliga strävan var fred till en period när den huvudsakliga strävan är utveckling. Eftersom detta tydligt framgår av resolutionen, vilket de två inledande talarna så vältaligt klargjorde för oss, ger jag den mitt stöd.

Jag vill emellertid påpeka att jag anser att det är av yttersta vikt för Bosniens framtid att den centrala myndigheten i Bosnien stärks. Personligen tror jag inte att Bosnien kan bli en utvecklad och säker stat i framtiden om landets processer för beslutsfattande inte förenklas.

De mycket komplicerade beslutsprocesserna har varit och är fortfarande i stor utsträckning utformade för att bevara fred och främja samarbete mellan de tre nationella samhällena. Men om Bosnien vill göra verkliga framsteg måste det politiska beslutsfattandet förenklas på alla plan. Det måste göras mer öppet och naturligtvis mer demokratiskt. De centrala myndigheterna måste få mer befogenheter och det internationella samfundets företrädare måste minska sin närvaro.

Jag anser att allt detta krävs om medborgarna i Bosnien och Hercegovina ska få större självförtroende, större än det man kan känna av i dag på gatorna i deras land om man besöker det.

(Applåder)

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar varmt ordförande Barrosos och kommissionsledamot Rehns resa som ett tydligt bevis på vårt engagemang för västra Balkans framtida EU-medlemskap. Låt oss hoppas att Karadžić och Mladić hittas under tiden de är där.

Bosniens konstitutionella reform är ytterst viktig, inte som en intressant intellektuell övning utan för att staten på ett effektivt sätt ska kunna införa de regler och riktlinjer som behövs för ekonomisk framgång, inklusive handelsmöjligheterna med EU.

Jag stöder starkt kommissionens nya grönbok. Jag hade framför allt hoppats att visumlättnaderna inte skulle dröja alltför länge, som ett praktiskt bevis på den frihet som EU innebär för bosnierna, tillsammans med det hårda arbete det för med sig.

Jag hoppas att ni inte anser att jag är för partisk om jag säger att även om Lord Ashdowns ämbetsperiod inte har varit helt okontroversiell har han visat ett enormt engagemang för ett framtida bosniskt EU-medlemskap och hjälpt Bosnien på vägen från Dayton till Bryssel. Dörren står öppen och vi vill att Bosnien ska komma in.

  Angelika Beer (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Jag skulle vilja påminna parlamentet om anledningarna till att min grupp tog initiativ till denna debatt.

Bosnien och Hercegovina har till slut tagit sig an uppgiften att ändra sin författning eftersom det är nödvändigt för att landet ska kunna närma sig EU. I januari i år uppstod i detta läge en mycket allvarlig situation då en amerikansk tankesmedja plötsligt försökte genomdriva denna förändring utan EU:s inblandning. Vid den tidpunkten hade Paddy Ashdowns mandat redan löpt ut och Christian Schwarz-Schillings hade ännu inte börjat. Något sådant får inte hända igen. Jag är hoppfull om att Christian Schwarz-Schilling i sin roll som hög representant kommer att handla i befolkningen i Bosnien och Hercegovinas intresse och ta deras eget ansvar på allvar i arbetet med att se till att vårt politiska mål blir möjligt att uppnå. Med detta menar jag att han tio år efter Dayton, tio år efter EU:s militära ingripande, kommer att se till att det blir ett slut på etnisk splittring och att Bosnien och Hercegovina blir förmögna att se framtiden an tillsammans.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Bosnien och Hercegovina är djupt etniskt och religiöst splittrat och ett långsiktig fredsbyggande där förutsätter att man inte bortser från denna verklighet, som till exempel valet starkt återspeglar, utan att den respekteras och integreras i strävan mot det rimliga mål som Österrikes presidents beskrev i sitt tal. Vi kan inte annat än glädja oss över att Paddy Ashdowns liberala diktatur som marginaliserade religiösa ledare och andra är över och vi ser fram emot att Christian Schwarz-Schilling ska inta ett mer lyhört förhållningssätt till hur landets angelägenheter ska hanteras.

Vi här i parlamentet måste ta itu med två huvudsakliga frågor. Den första, som man redan hänvisat till, är processen med att omforma författningen. I nuläget är landet en ojämn federation som på lång sikt är ohållbar med den bosniska/kroatiska federationen dominerad av bosnierna, serberna och deras Republika Srpska, samt kroaterna i Hercegovina som håller sig för sig själva. Men de som verkligen marginaliseras är de bosniska kroater som har svårt att finna en egen plats i denna tingens ordning. Därför kommer denna struktur inte att fungera, inte ens med det alltför byråkratiska tillägget med kantoner. Vad som brådskar är en grundlagsreform som skapar en symmetrisk federation av alla de tre etniska grupperna samtidigt som kantonerna och den byråkratiska överbyggnad som gör det omöjligt att styra landet på ett effektivt sätt måste trimmas.

Den andra viktiga frågan har jag redan nämnt, nämligen trossamfunden och den absolut grundläggande roll de spelar i landet. Mycket har sagts här om islam. När Bosnien blev en del av Österrike bildade österrikarna ett offentligt organ för muslimer och det är värt att notera att detta finns kvar i Österrike fortfarande i dag, vilket gör Österrike till det enda EU-land där det finns en representativ organisation för muslimer som muslimerna själva accepterar som sådan. Allt det hänger samman med Bosnien. Sedan finns det också Reis-ul-Ulema i Bosnien och Hercegovina som tillsammans med andra institutioner är viktigt som ett uttryck för en europeisk islam. De kristna trossamfunden i landet med så framträdande personligheter som biskop Komarica som företrädare bör också göras aktivt delaktiga i fredsprocessen och godkännas som juridiska personer.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (LT) Om Europas mest invecklade etniska och politiska knutar står att finna på Balkan, så är Bosnien och Hercegovina den allra mest tilltrasslade. Ingen annanstans i Europa finns det så många färska gravar, så många parker och idrottsplatser som nu är kyrkogårdar.

Därför är denna resolution som jag stöder helhjärtat så nödvändig och relevant. För ett år sedan blev jag själv övertygad om att utsikterna till ett medlemskap i EU gör detta olycksdrabbade land lugnare och bättre. Detta är en väg som bosnier, serber och kroater måste följa än mer beslutsamt för att återvända till en fredlig samlevnad under nya förutsättningar och för att konsolidera detta institutionellt.

EU:s stöd på vägen är och förblir särskilt betydelsefullt. För tjugo år sedan kunde landets invånare resa fritt till både öst och väst. Nu är invånarna i lilla Bosnien och Hercegovina omringade av viseringsmurar. Dessa måste rivas ned av både Sarajevo och Bryssel. Jag vill särskilt uppmana kommissionen att se till att ungdomarna kan studera på universitet i EU-länder så att de kan bekanta sig med EU, med dess erfarenhet av att få länder som en gång i tiden var dödsfiender att försonas och med den mångskiftande europeiska kulturen.

  Annemie Neyts-Uyttebroeck (ALDE). – (NL) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först av allt vill jag invända mot Bernd Posselts beskrivning av Paddy Ashdowns delegation som en liberal diktatur. Även om Paddy Ashdowns ledarskap förvisso var energiskt invänder jag mot både substantivet ”diktatur” och adjektivet ”liberal”.

Nu vill jag tala om Bosnien och Hercegovina som har varit försökskanin i 15 år, något som de bosniska, kroatiska och serbiska nationerna varit väl medvetna om. Först var det försökskanin för en kommuniststat i upplösning. Sedan blev det försökskanin för ett EU som vid den tiden, för mer än tio år sedan, inte hade någon verklig utrikes- eller säkerhetspolitik. Det var också försökskanin för ett Nato på jakt efter ett nytt uppdrag och ledsamt nog blev det också försökskanin för alla de som livnär sig på våld och krig. På senare tid har det varit ett modernt protektorat.

Jag hoppas att både EU och ledarna i Bosnien och Hercegovina kommer att använda sig av möjligheten till ett stabilitets- och associeringsavtal för att göra landet till en fullvuxen stat på väg mot EU-medlemskap.

  Jacek Protasiewicz (PPE-DE). – (PL) Herr talman! De tio år som gått sedan fredsavtalet undertecknades i Dayton har gett fred till Bosnien och Hercegovina men inte löst de stora politiska och sociala problemen. En komplex institutionell struktur innebär att det politiska beslutsfattandet inte sker med öppenhet och insyn samtidigt som förvaltningskostnaderna på alla nivåer utgör en betydande belastning på de offentliga finanserna.

Positiva faktorer som en förhållandevis hög ekonomisk tillväxt och reformer av polisväsendet, försvaret och skattesystemet bör inte skymma sikten för det faktum att utan djupgående grundlagsreformer är det svårt att se positivt på framtiden för Bosnien och Hercegovina. EU har ett särskilt ansvar i det avseendet. Förhandlingarna om ett stabilitets- och associeringsavtal som inleddes i januari är ett konkret steg i rätt riktning eftersom utsikten att integreras i en EU-struktur kommer att förstärka rörelsen mot nödvändiga politiska, institutionella och ekonomiska reformer. Det är jag ganska säker på.

Här vill jag säga att jag i hög grad är för att framsteg i processen med grundlagsreformer inte ska utgöra ett villkor för fortsatta förhandlingar om stabilitets- och associeringsavtalet. Medborgarna i Bosnien och Hercegovina räknar med en bättre framtid med ett nära förhållande till EU. Vi kan inte låta den utsikten hotas av interna politiska eller etniska stridigheter.

Jag vill tacka initiativtagarna till denna debatt och författarna till förslaget, som inte behöver ändras. Jag tänker då särskilt på ändringsförslag 2. Jag vill också önska det österrikiska ordförandeskapet all framgång med att lösa de komplexa problemen på Balkan. Hela Europa skulle gynnas av det, inte bara de berörda länderna.

(Applåder)

  Ignasi Guardans Cambó (ALDE). – (ES) Herr talman! Inbördeskriget i Spanien tog slut 1939. I dag, mer än sextio år senare, har såren efter inbördeskriget ännu inte läkt färdigt i vissa städer och hörn av Spanien. Det var ett krig som inte kan jämföras med kriget i Bosnien och Hercegovina ur en etnisk synvinkel och det var mycket lättare att förklara.

Jag säger detta för att en del personer något bättre ska förstå de enorma svårigheter som en verklig försoning innebär, den försoning som krävs mellan människor, mellan familjer, på gatorna och i städerna, särskilt med tanke på att freden är helt och hållet militär, eller i alla fall att den var rent militär till en början, en påtvingad fred.

Bosnienprocessen är därför exemplarisk. Den är helt exemplarisk med tanke på att vi efter en så kort tid har ett land i fred och med ett framtidsprojekt, ett instabilt sådant, men ändå ett projekt. Men det är tydligt att Dayton inte kan vara den slutgiltiga lösningen och därför måste vi ge ett tydligt stöd till grundlagsändringarna för att knyta ihop alla lösa trådar som Dayton lämnade efter sig. Något som kanske var vettigt då, som en tillfällig lösning, men som uppenbarligen inte bidrar till att skapa ett gemensamt politiskt projekt.

Därför måste vi stödja skapandet av ett verkligt gemensamt politiskt projekt som innefattar alla, och då även ungdomar, och här håller jag med om vad som sades alldeles nyss, även Bosnien och Hercegovinas ungdomar och deras förhållande till Europa. Därför måste vi göra det mycket lättare för studenter att röra sig mellan Bosnien och Hercegovina och EU.

  Alojz Peterle (PPE-DE). – (SL) Jag vill inleda med att välkomna Österrikes tydliga ambition när det gäller västra Balkan, ett område som fortsätter att vara av central betydelse för vår kollektiva säkerhet och för EU:s utrikes- och säkerhetspolitik. Jag välkomnar likaså de steg som Bosnien och Hercegovina tagit mot EU. När vi följde de tragiska händelserna i Bosnien och Hercegovina under årens lopp längtade vi efter att se mer av EU. Nu har vi mer av EU där, både i politisk och militär betydelse. Tio år efter Dayton vill vi nu också se mer av Bosnien och Hercegovina.

EU har erbjudit Bosnien och Hercegovina den trovärdiga utsikten om fullvärdigt medlemskap och verkliga framsteg, men detta beror i allt högre grad på den politiska viljan och kvaliteten på beslutsfattandet i Bosnien och Hercegovina. Tragiska erfarenheter har visat att man inte kan garantera framsteg om något av de konstituerande elementen i Bosnien och Hercegovina utesluts eller sätts ur spel, utan framsteg kan bara göras på grundval av respekt för alla individers och aktörers värdighet.

Man kommer att göra ännu snabbare framsteg om de europeiska normerna för respekt för mångfald och viljan att finna gemensamma nämnare införs så snart som möjligt. Utan tvekan är en förutsättning en ny författningsordning eftersom Daytonavtalet verkar ha tjänat ut. Jag förväntar mig att framtida ordförandeskap fortsätter att noga uppmärksamma länderna på västra Balkan.

(Applåder)

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag tackar er för denna debatt och för det som har sagts. Jag finner att jag inte kan annat än hålla med om vad som har sagts i alla inlägg. De åsikter ni har gett uttryck för visar att rådet och kommissionen är på rätt spår och vi uppskattar ert stöd.

Jag kan inte annat än hålla med om vad Sarah Ludford sa. När vi i dag kritiserar de strukturer Dayton skapade får vi inte glömma att Dayton var utgångspunkten för freden, och för det måste vi vara tacksamma, det måste vi uppskatta även om vi nu naturligtvis måste erkänna att dess strukturer inte var idealiska.

Så gott som alla som har talat har hänvisat till att ett av Bosnien och Hercegovinas aktuella problem är dess byråkratiska överbyggnad. Men även om det inte råder någon tvekan om att så är fallet får vi inte glömma bort anledningen till att den skapades. Den skapades som svar på det misstroende som rådde etniska grupper emellan. De litade inte på varandra och ville, och var tvungna, att hålla ögonen på vad de andra höll på med. Vad ledamoten från Spanien sa om sitt eget lands inbördeskrig gäller även i detta fall och vi får inte glömma att de etniska grupperna har begått fruktansvärda gärningar mot varandra.

Vi kan lyckas med att förändra strukturer i den utsträckning vi förmår minska detta misstroende och främja den ömsesidiga förståelse som Alojz Peterle hänvisade till. Jag tror nämligen inte att det vore rätt att göra detta uppifrån och ned medan det ömsesidiga förtroendet saknas. Vi i EU måste se till att misstroendet minskar och vi måste göra vad vi kan för att bidra till att så sker. Vi måste göra något praktiskt för att de europeiska värderingarna ska få fäste i landet, och jag stöder naturligtvis vad som har sagts om ungdomarna. Vi måste göra något för att hjälpa dem, något som gör det lättare för dem att resa utomlands, och en del av det paket som EU kommer att sätta ihop för dem kommer naturligtvis att vara att göra det lättare att få visum.

Jag vill ännu en gång tacka för era inlägg. Rådet kommer tillsammans med kommissionen att arbeta för att allt det som har fastställts som mål i dag ska förverkligas.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag konstaterar att det råder bred enighet i denna debatt om behovet av ökat ansvar från de bosniska politikernas sida och en ny roll för det internationella samfundet. Jag vill också tacka er för denna utmärkta debatt som visar Europaparlamentets och ordförandeskapets engagemang för vår gemensamma politik på västra Balkan och dess europeiska perspektiv.

Vi bör alla vara nöjda med förhandlingarna om stabiliserings- och associeringsavtalet som har börjat mycket bra med Bosnien och Hercegovina, även om vi måste erkänna att det fortfarande finns många utmaningar för landet att ta itu med. Det handlar om genomförande, genomförande och genomförande i Bosnien och Hercegovina.

Vi håller alla dessutom med om att Dayton fick slut på kriget, men det är ett mindre lämpligt ramverk för en ordentligt fungerande stat och därför måste vi se oss själva som partner i Bosnien och Hercegovinas konstitutionella utveckling.

Många av oss har understrukit behovet av ekonomisk utveckling och jag håller helt med om det. Därför har vi lagt fram flera förslag i Salzburg-meddelandet som gäller ekonomisk utveckling, handel och investering. När det gäller vårt föranslutningsstöd är vi redan på väg från återuppbyggnad till ekonomisk utveckling. I meddelandet föreslår vi att man upprättar ett regionalt frihandelsavtal för att ersätta de gällande 31 bilaterala frihandelsavtalen för att uppmuntra handel och investering och således produktion och skapande av arbetstillfällen i området.

Slutligen håller jag helt med dem som underströk behovet att arbeta i riktning mot en EU-anslutning under nuvarande eller kommande generation och därför inkluderar Salzburg-meddelandet förslag om visumlättnader och stipendiesystem.

För att visa mitt personliga engagemang samt kommissionens och ordförande Barrosos engagemang kommer jag denna vecka att flyga till Zagreb och senare till Sarajevo.

(Applåder)

  Talmannen. – Jag har mottagit sex resolutionsförslag⁽¹⁾ som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl.10.00.

(1) Se protokollet.

10. Situationen i Vitryssland inför presidentvalen den 19 mars (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är uttalanden av rådet och kommissionen om situationen i Vitryssland inför presidentvalet den 19 mars.

  Hans Winkler, rådets tjänstgörande ordförande. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det lär väl knappast komma som någon överraskning när jag säger att rådet är allvarligt oroat över den negativa utvecklingen i Vitryssland, särskilt när det gäller valet som planeras äga rum den 19 mars. Nyligen har rådet återigen haft anledning att ta upp Vitrysslandfrågan och vi noterade med oro att president Alexander Lukasjenkos regim agerar ännu mer undertryckande och blir mer och mer isolerad, inte minst av egen vilja. Vi noterade naturligtvis med tillfredsställelse regimens inbjudan till OSSE och ODIHR att observera valet, vilket utan tvekan är ett positivt steg som vi verkligen välkomnar, men vi är fortfarande oroade över hur situationen i Vitryssland förvärras och har all anledning till oro över om valet kommer att genomföras på ett demokratiskt sätt.

Rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) diskuterade Vitryssland senast den 30 januari och ministrarna enades om nya slutsatser med det tydliga budskapet att OSSE:s förmåga att kunna utföra sitt valobservationsuppdrag överallt och utan hinder måste säkerställas. Rådet varnade också för möjligheten att ytterligare restriktiva åtgärder skulle kunna vidtas mot personer i ansvarsställning om presidentvalet inte uppfyller överenskomna internationella normer.

Europeiska unionens politik gentemot Vitryssland sågs senast över i rådets slutsatser av den 7 november förra året som var en avvägning mellan å ena sidan åtagandet gentemot folket och det civila samhället och å andra sidan en hårdare linje gentemot själva regimen. I slutsatserna hänvisades också till EU:s höge representant Javier Solanas avsikt att utse en nära samarbetspartner som sin kontaktperson för Vitryssland.

Vi är alla medvetna om behovet av att se mer långsiktigt på vårt arbete med Vitryssland. Det är väl inte djärvt att förutspå att valet den 19 mars inte kommer att medföra någon verklig förändring, eller att arbeta utifrån det antagandet. Det har gjorts avsevärda insatser för att föra ut vårt budskap inför valet och se till att det hörs tydligt. Ett gemensamt initiativ på hög nivå hade planerats till början av februari och skulle omfatta representanter från Europeiska unionen och Förenta staterna, närmare bestämt rådets generalsekreterare för ekonomiska utrikesförbindelser samt gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, Robert Cooper, och den amerikanske biträdande utrikesministern med ansvar för Europa, Dan Fried, men myndigheterna i Vitryssland vägrade att utfärda de visum som skulle ge de båda dignitärerna möjlighet att besöka landet samtidigt, och detta omöjliggjorde ett sådant initiativ.

Genom att klargöra att myndigheterna i Vitryssland har misslyckats med att ta tillvara möjligheten till en uppriktig och öppen dialog med det internationella samfundet har vi inte dolt vår besvikelse över denna vändning. I detta sammanhang skulle jag också vilja nämna att den 30 januari, dagen för det senaste rådsmötet, hade Alexander Milinkevitj, den förenade oppositionens kandidat i Vitryssland som var på besök i Bryssel, ett informellt möte med representanter för medlemsstaterna, inklusive en lång rad ministrar, med över hälften av medlemsstaterna representerade på ministernivå. Han träffade även Javier Solana, kommissionens ordförande José Manuel Barroso och kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner. Det råder inget tvivel om att detta var ett klart och tydligt uttryck för Europeiska unionens stöd för den demokratiska utvecklingen i Vitryssland, även om EU naturligtvis inte kan stödja enskilda kandidater.

Oavsett vilken kritik Vitryssland förtjänar – och onekligen måste få från oss – skulle jag vilja betona att Europeiska unionens politik inte syftar till att isolera landet. Det vi vill se är ett demokratiskt, stabilt och ekonomiskt framgångsrikt Vitryssland – och vår avsikt är att det ska bli allt detta, inte minst ett land som är kapabelt att bli medlem i Europarådet och som bibehåller ordentliga, goda och starka förbindelser med det internationella samfundet i allmänhet och med Europeiska unionen i synnerhet. Vi har därför klargjort att Vitryssland naturligtvis skulle kunna dra nytta av den europeiska grannskapspolitiken, under förutsättning att utvecklingen fortsätter i rätt riktning.

Vi vill tydligt visa vår vilja att nå ut till Vitrysslands folk och att hjälpa landet att integreras med de europeiska strukturerna. Även om vi vill behålla normala och fredliga förbindelser med landet är detta inte möjligt under de nuvarande förhållandena. Rådet kommer inte att blunda för de fortsatta brotten mot de mänskliga rättigheterna och de medborgerliga fri- och rättigheterna och det kommer att fortsätta uttrycka sin oro över de förvärrade förhållandena i Vitryssland. Med främjandet av demokratin i Vitryssland i åtanke är rådet fortfarande berett att göra ett seriöst åtagande om detta och om samarbete med internationella partner. Vid mötet med Alexander Milinkevitj som jag nämnde tidigare diskuterade vi på vilket sätt vi skulle kunna hjälpa det civila samhället där i sin kamp för demokrati och vilka valmöjligheter vi har när det gäller att utöva direkt inflytande på de krafter i Vitryssland som kämpar för demokrati.

Trots att valresultatet förmodligen är avgjort på förhand måste vi göra en gemensam ansträngning för att bibehålla Europeiska unionens närvaro och inflytande i Vitryssland. Som jag redan har påpekat är det projekt som Europeiska unionen åtagit sig ett långsiktigt sådant och vi får inte låta de nuvarande svårigheterna avskräcka oss eller få oss att förlora målet ur sikte.

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman

  Joe Borg, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner hade verkligen hoppats på att få vara med er för att diskutera Vitryssland. Hon har engagerat sig starkt för att utveckla kommissionens insatser för Vitryssland sedan vi tillträdde och jag är övertygad om att hon inte kommer att missa möjligheten att diskutera Vitryssland med den ryske utrikesministern vid deras möte som hålls i Wien i dag.

På kommissionsledamot Ferrero-Waldners och kommissionens vägnar är jag glad att få denna möjlighet att utbyta åsikter med er om situationen i Vitryssland inför presidentvalet den 19 mars och om kommissionens arbete att stödja demokratiseringen och det civila samhället.

Låt mig få börja med att säga ett par ord om den övergripande situationen i Vitryssland. Kommissionen är fortfarande djupt oroad över avsaknaden av demokrati och bristen på respekt för de mänskliga rättigheterna i Vitryssland. Situationen har förvärrats i och med att valdagen närmar sig och det har resulterat i att oppositionen har kuvats hårt och att den oberoende pressen har kvävts under de senaste månaderna.

Att en OSSE-delegation har bjudits in att övervaka presidentvalet och att ett antal utmanare till president Lukasjenko troligtvis kommer att tillåtas vara med i presidentvalet är ett välkommet steg, men inte ett tillräckligt bevis på en fungerande demokrati. I denna avgörande situation, när OSSE-observatörerna har påbörjat sitt fältarbete, är det viktigt att EU och kommissionen bidrar till att uppdraget fungerar smidigt. EU:s ståndpunkt och reaktion kommer att grundas på delegationens rapport.

När det gäller EU:s reaktion är ni väl medvetna om det tydliga budskap som EU framförde till Vitryssland och återupprepade i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) den 30 januari: EU har betonat den vikt man fäster vid en demokratisk valprocess och man har också tydligt sagt att man tänker utfärda riktade sanktioner i händelse av att dessa val visar sig vara otillförlitliga. För att uppväga detta budskap med något positivt har EU upprepat sitt erbjudande att ha närmare förbindelser med Vitryssland, förutsatt att vi ser övertygande framsteg i demokratifrågan.

Låt mig nu gå vidare till kommissionens specifika åtgärder och understryka att kommissionen har hållit sitt löfte att bygga upp sin roll i Vitryssland. På grund av ökat förtryck och restriktioner från den vitryska regeringens sida av utländskt bistånd till icke-statliga organ, har kommissionen ökat och påskyndat denna typ av bistånd till Vitryssland. Bara under 2005 har upp till 8,9 miljoner euro avsatts för demokratiprojekt och projekt för det civila samhället. Kreativa verktyg har utvecklats för att övervinna hindren för att ge bistånd. Vi har flyttat över en del av vårt stöd till frivilligorganisationer som ligger utanför Vitryssland. De 2,2 miljoner euro som vi i december förra året gav Europeiska humanistiska universitetet i exil, liksom vårt stöd till oberoende massmedier, är levande exempel på denna nya strategi.

När det gäller oberoende massmedier gläder det mig att säga att kommissionen har gått i täten för bidragsgivarnas insatser. Vi har börjat med stöd till dagliga radiosändningar av nyheter till Vitryssland både på ryska och vitryska. Men vårt huvudsakliga resultat är ett medieprojekt på 2 miljoner euro som nu sätts igång. Det inkluderar radio- och TV-sändningar, Internetaktiviteter, stöd till Vitrysslands oberoende press och utbildning av vitryska journalister. Projektet kommer att möjliggöra sändningar av specifika TV- och radioprogram från och med februari, långt före valen. Vi anser att detta högkvalitativa projekt, som stöds av en alleuropeisk grupp och som uppfattas som mycket viktigt i Vitryssland – det vill säga, ingen propaganda, sanningsenliga nyheter och ren underhållning – med rätta kommer att nå stora delar av befolkningen.

Dessutom har kommissionen beslutat att inrätta en delegation i Minsk men dessvärre har de vitryska myndigheterna fortfarande inte gett sitt tillstånd. I avvaktan på framsteg på detta område kommer vi att placera en chargé d’affaires i Kiev som med jämna mellanrum kommer att resa till Minsk.

Slutligen kallade kommissionen i måndags samman alla internationella bidragsgivare till Vitryssland för att planera framåt. Detta möte har gett en gemensam tankeställare om bistånd efter valet. Mötet var ett tecken på att biståndet och samordningen inte kommer att försvinna efter valet.

Låt mig sammanfattningsvis betona att den demokratiska processen i Vitryssland förmodligen kommer att bli en lång process som i slutändan endast kommer att lyckas med befolkningens stöd. Därför måste vi fortsätta våra ansträngningar att informera den vitryska befolkningen i stort genom stöd till det civila samhället och genom att underlätta kontakten mellan människor. Eftersom Vitryssland står vid en vägkorsning är det viktigare än någonsin att vi alla förenar våra ansträngningar för att genomföra en gemensam strategi och är beredda att reagera på utvecklingen i Vitryssland när den kommer. Kommissionen står fast vid sitt åtagande att göra sin del.

  Charles Tannock, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Den 19 mars är det presidentval i Vitryssland och då har landet fortfarande en chans att inta sin rättmätiga plats i den europeiska familjen av demokratier och genomföra fria och rättvisa val. I verkligheten är chanserna dock mycket små eftersom president Lukasjenko sedan han valdes 1994 har gjort sitt land till en isolerad polisstat och en skendemokrati.

Den redan usla situationen för de mänskliga rättigheterna har förvärrats efter att anti-revolutionslagen trädde i kraft, en lag som syftar till att tysta ned protester, och många oppositionsledare sätts i fängelse för påhittade korruptionsbrott eller i vissa fall får man dem att försvinna, förmodligen mördas de. Lukasjenko förkunnar en märklig panslavisk, antivästnationalism förenad med personlighetsdyrkan.

Oberoende opinionsundersökningar ger honom runt 55 procents stöd. Det anses att han kommer att göra allt som krävs för att uppnå den magiska siffran 77 procent. Registreringen av kandidater ska göras före den 21 februari och jag välkomnar det mod som kandidaten för den förenade oppositionen, Alexander Milinkevitj, visar. Hans kampanj kommer att begränsas till två 30-minuters intervjuer i radio och TV medan Lukasjenko kommer att satsa så mycket han vill och uppträda som statschef i medierna dagligen, och anklaga sina motståndare för att vara huliganer eller västvärldens legosoldater.

Jag ber Vitryssland att tillåta oberoende vallokalsundersökningar för att kontrollera resultaten, men denna begäran tar man troligtvis ingen hänsyn till. Det är föga förvånande att Europaparlament inte har bjudits in att övervaka valet, men ordförandekonferensen bör godkänna en budget för parlamentsledamöterna så att de kan delta via OSSE. Ryssland bör också påminnas om att eftersom man hjälper regimen ekonomiskt med mycket billig gas för 50 US-dollar per 1 000 m3 bör man stödja demokratin där, då man är fullvärdig medlem i Europarådet.

Slutligen välkomnar jag, som kommissionsledamot Joe Borg nämnde, de 2 miljoner euro från Tacis som är avsedda för fria sändningar i Vitryssland och för att stödja det civila samhället.

  Jan Marinus Wiersma, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman! Den 16 december förra året gick parlamentet i Minsk – som inte är något demokratiskt valt organ – med på Alexander Lukasjenkos förslag att skjuta upp valet till den 19 mars. Detta visar hur egenmäktigt Alexander Lukasjenko agerar och det visar också att han inte har någon avsikt att lämna ifrån sig makt genom en valprocess. Därför måste vi än en gång frukta att den demokratiska processen i Vitryssland får ett ytterst bedrägligt förlopp.

Oppositionen är den som drabbas av beslutet. Hur kan den föra en valkampanj om dess kandidater fängslas, som socialdemokraten Nikolai Statkevitj, och om alla massmedier kontrolleras av regimen? Myndigheterna gör sitt allra bästa för att göra livet så svårt som möjligt för oppositionen och de har också mer än halverat valkampanjperioden.

Vi måste fortsätta att uppmärksamma dessa grova övergrepp på våra demokratiska värderingar i ett av EU:s grannländer. Samtidigt som vi än en gång måste understryka att Alexander Lukasjenkos politik är oacceptabel måste vi än en gång även betona att om utvecklingen skulle vända i en annan riktning ligger vägen öppen mot ett närmare förhållande med EU. Vad mer kan vi göra? Det är beklagligt att förhållandet mellan Alexander Lukasjenko och Europaparlamentet har försämrats till den grad att vi inte – till skillnad från OSSE – har blivit inbjudna att delta i observationsuppdraget.

Samtidigt som detta å ena sidan är ett gott tecken eftersom det är resultatet av vår ständigt kritiska hållning gentemot regimen i Vitryssland måste vi å andra sidan även ställa oss frågan varför Europaparlamentet inte helt enkelt fick delta i OSSE-uppdraget som EU:s officiella företrädare. Vi är glada över inbjudan till OSSE men vi vill också betona att det krävs mer än tomma ord när det gäller de internationella normer som Vitryssland som medlem av OSSE har förbundit sig till. Vi hoppas därför att OSSE-delegationen kan sköta sitt uppdrag som vanligt och uppmanar den vitryska regeringen att hjälpa dem.

För fyra år sedan deltog jag i observationerna och jag anser att situationen är ännu värre nu än den var då. Slutligen måste vi trots de förvärrade omständigheterna göra allt vi kan, och framför allt får vi inte avstå från någon åtgärd för att stödja oppositionen som denna gång lyckades föra fram en gemensam kandidat. Jag hoppas att parlamentet med dagens uttalande i alla fall ger oppositionen och dess kandidat Alexander Milinkevitj ett moraliskt uppsving.

  Elisabeth Schroedter, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag instämmer med de föregående talarna. Hoppet om att presidentvalet kommer att leda till en ny början och så småningom till demokrati minskar dag för dag, och varje dag hittar president Alexander Lukasjenko på nya sätt att förtrycka oppositionen och dem i landets befolkning som hävdar rätten att tänka annorlunda. Därför behövs mer hjälp från andra länder. Vi får inte heller låta oss avskräckas av att det demokratiska deltagandet där kvävs i sin linda, för folket vill ha frihet och vi vet hur svårt det är att hålla fast vid det när det mixtras med valen – som det här – så vi får inte glömma bort att den här valdagen inte är ett slutdatum – tvärtom har vi att göra med en pågående process.

Vi bör hålla ett vaksamt öga på de små saker som det vitryska folket gör för att uttrycka sin önskan om frihet och demokrati. Eftersom det finns en stor potential för verklig demokrati där vill jag även påpeka att det som kommissionen och rådet gör för att bygga upp denna potential är alldeles otillräckligt – det är för långsamt, för oflexibelt och för ineffektivt! Jag skulle vilja be rådet att verkligen ta sig an den uppgift som det tilldelats och att anpassa reglerna för bistånd till tredjeland till den här specifika situationen, och att göra detta så snart som möjligt för att gå från ord till handling och tillföra effektiva medel, om vi inte ska bära skulden för den här problematiska situationen.

  Věra Flasarová, för GUE/NGL-gruppen. – (CS) Mina damer och herrar! Som medlem av delegationen till Vitryssland för gruppen Europeiska förenade vänstern/Nordisk grön vänster stöder jag inte förslaget till resolutionen och jag ska förklara varför. Av debatten i parlamentet att döma skulle man kunna tro att oppositionskandidaten skulle kunna vinna valet i Vitryssland, men vi vet att Alexander Lukasjenko kommer att sitta kvar. Vad kommer att hända härnäst? Vad för slags förbindelser kommer vi att ha med Vitryssland? Vi måste komma ihåg att Vitryssland inte bara är Alexander Lukasjenko och privilegierade personer, utan en nation som inte enbart haft negativa erfarenheter av regimen eftersom den onekligen åtnjuter vissa sociala förmåner, till exempel fri utbildning och sjukvård. Vi är väl medvetna om hur nära förbindelserna är mellan Vitryssland och Moskva och hur viktig det här lilla landets utveckling är för sin stora granne. Det är ingen hemlighet att båda länderna förbereder sig på att komma närmare varandra än de gjort förut. Europeiska unionens strategi gentemot Vitryssland är därför när allt kommer omkring också en strategi gentemot Ryssland.

  Paul Marie Coûteaux, för IND/DEM-gruppen. – (FR) Herr talman! Som vanligt får jag bara ett par ord för att uttrycka min oenighet med vad rådet och kommissionen just har sagt.

Jag tycker att det är ganska lättvindigt att, som i andra fall, klandra en självständig stat för att den inte anpassar sig helt och hållet till de modeller vi har förordat för att erkänna en eller annan regering, i själva verket beroende på om den passar oss eller inte av någon helt annan anledning.

Efter Sovjetunionens fall lämnades Vitryssland i händerna på vissa grupper av rovlystna personer som inte var ett dugg mer legitima eftersom de tjänade ett eller annat multinationellt företags intressen till den grad att vi såg ministrar sälja ut offentlig egendom bit för bit för egen vinning, och ofta till europeiska företag. Det kallades liberalisering. Vi såg alla hur Vitryssland utnyttjades av vissa västmakter som alltför gärna vänder landet och de resurser som det erbjuder emot dess stora systernation Ryssland.

Mina damer och herrar! Låt oss inte luras av lättvindig propaganda. Om vi idag ombeds fördöma myndigheterna i Minsk så är det inte för det vitryska folkets bästa utan för att vi blint ska kunna vara medskyldiga till Förenta staternas strategi för att begränsa den ryska makten så mycket som möjligt genom att beröva landet dess naturligaste historiska och geografiska allianser. Det är, som vi såg för ett år sedan i Ukraina, att leka gud och det gagnar inte Europa, det riktiga Europa, vilket bör inkludera Ryssland och alla dess allierade inom sin sfär, och det kommer det att göra förr eller senare.

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Vitryssland är en stor utmaning för Europeiska unionen, eftersom de påtryckningar vi har utövat mot landet så här långt har varit ineffektiva.

Vi måste nu agera till stöd för demokratin i Vitryssland. Detta kommer att kräva en rad organisatoriska åtgärder. Vår kontroll av de mänskliga rättigheterna i Vitryssland bör baseras på parlamentets årsrapport om de mänskliga rättigheterna i världen och på information som tillhandahållits av kommissionens och rådets särskilda representant för Vitryssland. Parlamentets resolutioner bör reserveras för nya och kritiska situationer.

Våra åtgärder bör baseras på det grannskapspolitiska instrumentet, eller på ett separat instrument för mänskliga rättigheter om den politiska och juridiska situationen är fientlig. I synnerhet måste EU:s åtaganden för att finansiera oberoende medier utvecklas tillsammans med pålitliga partner. Kommissionens senaste anbudsförfarande har väckt de tvivel som framställs i den senaste frågan till kommissionen som lagts fram idag.

  Jan Tadeusz Masiel (NI). – (PL) Herr talman! Vitryssland är ett speciellt land – den sista diktaturen i Europa. Det är ett utarmat land. Det är också utarmat i det avseendet att det aldrig upplevt frihet, till skillnad från många av, om inte alla, sina grannar. Hur kan det nu sträva efter en frihet det aldrig haft? Det vet inte vad det ska sträva efter. Vitryssarna kräver inte mycket och de är mycket tålmodiga. Om det visar sig att det förekommit valfusk under valet den 19 mars kommer folket att vänta tills de kan hålla fria val någon gång i framtiden.

I vilket fall som helst borde vi göra allt vi kan för att se till att valet den 19 mars blir fritt. Det är inte bra att en person har makten länge. Låt Vitryssland välja fritt mellan sin sittande president och Alexander Milinkevitj.

  Anna Záborská (PPE-DE). – (SK) I Slovakien upplevde vi en regim som liknar den nuvarande i Vitryssland under fyrtio år efter vad som kom att kallas Pragkuppen 1948. Statsapparaten som kontrollerades av kommunistpartiet kvävde inte bara varje motståndsyttring utan också alla uttryck för och tecken på ett fritt demokratiskt samhälle och en rättsstat. Människor som aldrig har upplevt diktatur kan endast med svårighet föreställa sig dess konsekvenser.

Vi noterar med oro att de vitryska myndigheterna trappar upp sina undertryckande åtgärder mot civilsamhället. Den våldsamma upplösningen av den oberoende pressen och frivilligorganisationer fortsätter.

Den 6 februari 2006 beslutade Vitrysslands högsta domstol att upplösa ytterligare en frivilligorganisation, den vitryska unionen för offentliga barn- och ungdomsföreningar.

Europeiska unionen bör sätta ökad press på Vitryssland. Jag är tacksam över att vi inte begränsade oss till att uttrycka vår oro över attacken på oberoende medier, icke-statliga organisationer och religiösa organisationer, samt vissa utbildningsinstitutioner i landet. Jag välkomnar särskilt kommissionens beslut att finansiera oberoende radiosändningar till Vitryssland. Radiostationen Deutsche Welle förtjänar också vårt beröm. Jag hoppas att det ursprungliga beslutet att sända på ryska har ändrats och att Vitrysslands folk ställer in radion och lyssnar på sitt modersmål, vilket är särskilt viktigt nu dagarna före valet. Enligt mina kontakter med representanter för Vitrysslands demokratiska krafter skulle sändningar på ryska kunna ha en negativ effekt. Nu före valet bör målet för de europeiska institutionerna vara att vidta gemensamma åtgärder för att åstadkomma konkreta demokratiska förändringar i landet.

  Joseph Muscat (PSE). – (MT) Tack, herr talman! Jag tror att Europaparlamentet idag, trots att det är en dag för sent, vill sända ett budskap som förklarar sin välvilliga inställning till det vitryska folket. Som framgår av omständigheterna är det ett budskap till ett folk som förnekas friheten att välja sina ledare. Än så länge har vi talat om val här i parlamentet. Jag tycker att vi för att vara korrekta snarare borde referera till den kommande händelsen som ett befästande av en ond cirkel. Det bör noteras att Europeiska unionen har gjort enorma framsteg de senaste månaderna med att vidta praktiska åtgärder för att stödja Vitrysslands folk. Som företrädare för presidiet för delegationen för förbindelserna med Vitryssland vill jag tacka rådet och kommissionen, men det återstår mer att göra. Nu måste vi visa ett starkt stöd för Vitrysslands folk, särskilt ungdomarna. Myndigheterna som vill begränsa friheten vet att unga människor är förändringens förkämpar. Myndigheterna har till och med lagt ned RADA som representerar ungdomar från Vitryssland i Europeiska ungdomsforumet. Detta är högst beklagligt. Vi ger återigen vårt stöd till folket och särskilt till ungdomarna i Vitryssland och vi lovar att vara med dem i denna prövningens stund.

  Anne E. Jensen (ALDE). – (DA) Herr talman! Det finns säkert inte många människor som tror att presidentvalet i Vitryssland den 19 mars kommer att leva upp till ens de mest grundläggande demokratiska reglerna. Vi har all anledning att förvänta oss motsatsen. President Alexander Lukasjenko kommer att göra allt för att försvara sin position och befästa sin diktatur. Oppositionen har berövats lika möjligheter att förmedla sitt politiska budskap, och den förenade oppositionens kandidat Alexander Milinkevitjs valkampanj utvecklar sig till att bli en mycket svår sådan. Vi måste göra allt vi kan för att stödja de demokratiska krafterna i Vitryssland inför valet. Jag vill dock komma med en särskild vädjan att inte glömma bort Vitryssland efter valet. Jag håller med Hans Winkler om att det krävs långsiktiga insatser för att åstadkomma demokrati i Vitryssland och vi måste fortsätta med dessa insatser efter valet. Jag skulle vilja tacka kommissionsledamot Joe Borg för hans åtagande att bedriva en sådan strategi.

  Jonas Sjöstedt (GUE/NGL). – Herr talman! Jag tillhör den del av min grupp som anser att gruppen borde ha skrivit under det gemensamma resolutionsförslaget. Jag beklagar att det inte har skett.

Situationen i Vitryssland blir allt värre. Förutsättningarna för ett demokratiskt val är tyvärr mycket dåliga. Oppositionen förföljs systematiskt. Det gäller såväl den politiska oppositionen som den fria fackföreningsrörelsen. Kritiska, oberoende media har mycket små möjligheter att verka.

I denna situation måste vi göra allt vi kan för att stödja de demokratiska krafterna och verka för ett rättvist val, inklusive verka för en massiv valövervakning. Det finns bara ett sätt att vara solidarisk med Vitryssland på, nämligen genom att kräva att vitryssarna själva får avgöra sin framtid. För det krävs demokrati.

  Inese Vaidere (UEN). – (LV) Mina damer och herrar! Ett fritt informationsflöde från Europa är mycket viktigt för att stödja demokratin i Vitryssland.

Först skulle jag vilja betona att de resurser vi har avsatt för radiosändningar till Vitryssland hittills inte har haft önskad effekt. Europeiska kommissionens beslut att bevilja det tysk-ryska konsortiet ett kontrakt på 2 miljoner euro för sändningar till Vitryssland, trots att den vet att den ryska tv-stationen redan har generösa kontrakt med Vitrysslands regering och trots att sändningarna äger rum i Ryssland, är enligt min mening ett oacceptabelt slöseri med pengar. När allt kommer omkring kanske den stödjer Alexander Lukasjenkos regim.

För det andra måste Europeiska unionen stödja Vitrysslands demokratiska press.

För det tredje bör vi överväga att göra det lättare för vanliga vitryska medborgare, forskare och kulturarbetare att få EU-visum och samtidigt öka begränsningarna av visum för representanter för den styrande regimen och deras familjer.

Avslutningsvis skulle jag också vilja uppmana Europeiska kommissionen och rådet att ihärdigare kräva en omedelbar frigivning av Michail Marinitj, oppositionsledaren som sitter häktad på politiska grunder.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE-DE). – (LT) Med lite mer än en månad kvar till valet ger situationen i Vitryssland inte mycket hopp om att landets presidentval kommer att bli demokratiskt, fritt eller rättvist.

Hittills är inte en enda kandidat officiellt registrerad och bara en framtida kandidat (den nuvarande presidenten Alexander Lukasjenko) är föremål för en intensiv propagandakampanj som genomförs av statens alla medier. Enligt en pressanalys håller det på att bildas en landsomfattande opinion om att det inte finns något alternativ till den nuvarande presidenten och att en absolut majoritet av medborgarna kommer att rösta på honom eftersom Alexander Lukasjenko är den ende som kan garantera stabilitet i ett land vars bedrifter är odiskutabla. Presidentens motståndare framställs som odugliga uslingar medan västvärlden sägs missförstå situationen i Vitryssland och försöka destabilisera landet, vilket kommer att misslyckas eftersom Vitryssland har president Alexander Lukasjenko. Undertryckandet av de icke-statliga medierna fortsätter att intensifieras.

I det här sammanhanget är Europeiska unionens stöd en mycket viktig förutsättning, men det är otillräckligt och kommer sent och får därför lite effekt. Är detta verkligen allt Europeiska unionen kan göra för att försvara tankefriheten och tryckfriheten i ett grannland?

  Andrzej Jan Szejna (PSE). – (EN) Herr talman! Den 19 mars kommer presidentvalet att äga rum i Vitryssland. Vi är alla överens om att det är dags att stödja de demokratiska krafternas arbete i Vitryssland. Det bör vara vår högsta prioritet att underlätta en fri och demokratisk omröstning. Fullständig öppenhet i alla valprocesser, inklusive rösträkningen och lika förutsättningar för alla kandidater, måste säkras.

Lukasjenkos politik har orsakat alltför många allvarliga bekymmer. Europaparlamentets och Europarådets närvaro under presidentvalet är av yttersta vikt. Vi bör kräva av de vitryska myndigheterna att de bjuder in båda institutionerna så snart som möjligt.

Situationen för medborgarna i Vitryssland när det gäller massmediernas oberoende ställning och yttrandefriheten blir gradvis sämre, och därför stöder vi starkt att man upprättar radiosändningar från Polen, Litauen och möjligtvis Ukraina. Dessutom är de åtgärder som vidtas av Vitrysslands regering mot den polska unionen i Vitryssland och den romska minoriteten, liksom beslutet att förbjuda den reformerta kyrkan, exempel på bristen på minoriteters rättigheter, föreningsfrihet och trosfrihet.

  Rolandas Pavilionis (UEN). – (LT) Förutom dåliga nyheter från Minsk finns det även goda nyheter från Vilnius. Idag har den litauiska regeringen registrerat European Humanities University, som nyligen förvisades från Minsk och har återupptagit sin verksamhet i Vilnius. Detta är ett resultat av stora insatser från en del Europaparlamentsledamöter, tillsammans med representanter för Europeiska kommissionen och litauiska diplomater. Studenterna vid universitetet inger utan tvekan ett verkligt hopp om Vitrysslands återhämtning. Samtidigt har vi tagit emot en del dåliga nyheter från Minsk. Diktaturen har intensifierat sitt förtryck av demokratiska medborgerliga ungdomsorganisationer som motsätter sig regimen. Regimen har beslutat att förbjuda det arbete som den vitryska unionen för offentliga barn- och ungdomsföreningar, RADA, utför. Ungdomsorganisationen hade redan fått internationellt erkännande och höll på att utveckla förbindelser mellan ungdomar i Vitryssland och många europeiska ungdomsorganisationer. Jag skulle därför vilja vädja till alla mina kolleger och hoppas att de kommer att stödja kravet på att få ett slut på förtrycket av Vitrysslands ungdomar och deras organisationer.

  Hans Winkler, rådets tjänstgörande ordförande. – (FR) Jag kommer nu att avsluta den här debatten genom att föra rådets talan.

(DE) Herr talman, mina damer och herrar! Eftersom den här punkten togs upp under debatten skulle jag vilja börja med att göra det helt klart att varje land har rätt att ta upp sin oro över mänskliga rättigheter överallt i världen, och att kritik mot kränkning av de mänskliga rättigheterna inte är att likställa med inblandning i ett lands inrikesfrågor. Detta faktum fastställdes vid FN:s världskonferens om mänskliga rättigheter i Wien, som hölls så sent som 1993. Av detta följer att Europeiska unionen har all rätt att – precis som vilken annan stat som helst – göra mänskliga rättigheter i ett annat land till sin angelägenhet. Det är just det som Europeiska unionen gör och jag är tacksam över parlamentets engagemang i frågan och över de tydliga försäkringar som den här debatten har gett upphov till. Därmed underlättar ni rådets och kommissionens arbete, för det är mycket viktigt att EU-institutionerna talar med en röst i den här typen av frågor.

Som svar på Elisabeth Schroedters inlägg kanske jag törs säga att man faktiskt kan hävda att de instrument som finns att tillgå hittills inte har använts på ett effektivt sätt. Detta är något som vi strävar efter att förbättra och med det i åtanke skulle jag vilja säga att inrättandet av den europeiska grannskapspolitiken som ett nytt instrument för utlandsbistånd kommer att förbättra saker och ting. Det är det vi vill sträva efter för att se till att resurser används mer effektivt.

Eftersom flera talare i debatten har hänvisat till det skulle jag även vilja framhäva att det är idag som utrikesministrarnas trojkamöte med den ryske utrikesministern hålls i Wien – detta kungjordes av kommissionsledamot Joe Borg eftersom kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner också deltar. Det är självklart att dagordningen för detta viktiga möte omfattar Vitryssland, för det är verkligen viktigt att Ryssland förklarar sin ståndpunkt i frågan, och vi vet ju alla att Ryssland givetvis har ett visst inflytande över vad som pågår där.

En annan sak som har nämnts i debatten och som vi vill ta på stort allvar när man främjar förbindelserna mellan akademiker, mellan ungdomar och mellan medlemmar av det civila samhället är det högst påtagliga behovet av att ge dessa personer möjligheten att resa utomlands. Detta är verkligen något som vi måste titta närmare på. Dessa människor riskerar sin frihet i kampen för demokratin och det skulle inte vara rätt om vi inte underlättade för dem att arbeta tillsammans med våra institutioner för en demokratisering av Vitryssland.

Det har hänvisats till presidentvalet, som i sig skulle kunna ge Vitryssland möjligheten att välja rätt väg framåt. Såsom de flesta talare har sagt är chansen att så blir fallet inte särskilt stor, och kommissionen och rådet kommer att behöva fundera över hur de ska reagera i händelse av oegentligheter i valet. Samtidigt som vi i så fall givetvis är inställda på att överväga att vidta åtgärder, måste vi oavsett vad som händer se till att de inte drabbar fel mål – vilket sanktioner ofta gör. Oavsett vad vi gör vill vi inte att detta ska påverka civilsamhället – tvärtom vill vi främja dess välbefinnande och göra allt vi kan för att få till stånd långsiktiga förändringar i Vitryssland, och detta underifrån. Detta är vad vi vill göra. Detta är vad rådet arbetar för.

  Joe Borg, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag tackar parlamentsledamöterna för alla deras kommentarer som rent generellt förstärker kammarens åtagande att eftersträva demokrati och respekt för mänskliga rättigheter i Vitryssland.

Som jag sa i början av mitt anförande har kommissionen haft en aktiv roll i Vitryssland genom sitt stöd till frivilligorganisationer och medieorganisationer samt sina insatser för att hjälpa till att informera den vitryska befolkningen i hopp om att detta ska kunna föra med sig demokratiska förändringar. EU har understrukit den vikt man fäster vid en demokratisk valprocess och vi är beredda att erbjuda närmare förbindelser om och när vi ser övertygande framsteg i riktning mot verklig demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

Som reaktion på det som Jan Marinus Wiersma och andra ledamöter sa om presidentvalet den 19 mars beklagar kommissionen att Europaparlamentet inte har bjudits in att övervaka valen. Detta är verkligen en besvikelse men inte ett förvånansvärt beslut med tanke på situationen i landet. Vi kommer att noggrant följa det som OSSE/ODIHR-delegationen rapporterar om valen. Parlamentsledamöterna kan eventuellt ingå i de nationella grupperna från medlemsstaterna till OSSE/ODIHR-delegationen.

När det gäller den fråga som Elisabeth Schroedter och andra ledamöter har tagit upp vill jag upprepa att kommissionen strävar efter att ta itu med situationen på ett nytt sätt genom stöd till Europeiska humanistiska universitetet i exil och till oberoende massmedier.

I fråga om det som Anna Záborská sa betonar jag åter att en stor del av kommissionens strategi går ut på att stödja oberoende massmedier på både ryska och vitryska – särskilt Deutsche Welle – för att se till att de verkligen kan agera som en katalysator för förändring.

När det gäller Joseph Muscats fokus på ungdomarna tackar jag honom för hans kommentarer och försäkrar honom om att kommissionen verkligen riktar sina ansträngningar mot det civila samhället, inklusive ungdomarna i Vitryssland, som är hoppet om en bättre framtid.

Om den fråga som Inese Vaidere tog upp vill jag säga att diskussioner pågår på arbetsgruppsnivå i rådet i syfte att hitta praktiska lösningar på den gemensamma strategin för visumlättnader.

När det gäller Rolandas Pavilionis kommentar håller jag helt med om att vi behöver stödja alla insatser till förmån för ungdomarna i Vitryssland och i synnerhet till förmån för Europeiska humanistiska universitetet i exil.

Medieprojektet på 2 miljoner euro innefattar inte bara partner från Tyskland och Ryssland utan även en polsk radiostation, en litauisk radiostation, tyska och nederländska frivilligorganisationer och vitryska journalister. Därför är det ett projekt som sträcker sig över hela Europa. Den ryska TV-partnern RTV1 har visat upp en helt oberoende ställning gentemot den ryska regeringen. I själva verket består RTV1 av journalister som har flytt undan det regeringskontrollerade medieutbudet.

Alla TV- och radioprogram kommer att vara både på ryska och vitryska. TV-program som sänds på ryska kommer automatiskt att vara textade på vitryska.

  Talmannen. – Jag har mottagit sex resolutionsförslag⁽¹⁾ som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 10.00.

(Sammanträdet avbröts kl. 16.50 för frågestunden med frågor till kommissionen och återupptogs kl. 17.30.)

ORDFÖRANDESKAP: KAUFMANN
Vice talman

(1) Se protokollet.

11. Att ta itu med rasism inom fotbollen (skriftlig förklaring)

  Talmannen. – Innan vi kommer till frågestunden ska jag göra ett tillkännagivande. Jag kan meddela parlamentet att den skriftliga förklaringen 0069/2005 om bekämpning av rasism inom fotbollen⁽¹⁾ har undertecknats av en majoritet av parlamentsledamöterna.

  Emine Bozkurt (PSE). – (EN) Fru talman! Låt mig ge er ställningen. Europaparlamentet – rasismen 1–0. Mer än hälften av våra ledamöter har undertecknat den skriftliga förklaringen 0069/2005 om att ta itu med rasism inom fotbollen. Jag tackar alla ledamöter som har skrivit under. Detta är en historisk stund.

  Talmannen. – Fru Bozkurt! Ni inser säkert att det här inte var en ordningsfråga, utan parlamentet har naturligtvis skickat ut ett viktigt meddelande med förklaringen.

(1) Se protokollet.

12. Frågestund (frågor till kommissionen)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden (B6-0002/2006).

Följande frågor har ställts till kommissionen.

Del I

Fråga nr 33 från Andreas Schwab. Frågeställaren ersätts av Richard Seeber (H-0005/06)

Angående: Personbilsavgifternas förenlighet med gemenskapsrätten

Efter införandet av lastbilsavgifter i Tyskland förs det diskussioner om att snart också införa en personbilsavgift. Då detta skulle medföra en större belastning för de tyska bilisterna, måste införandet åtföljas av en kompenserande sänkning av skatten på motorfordon.

Anser kommissionen att införandet av en personbilsavgift i Tyskland, under förutsättning att man samtidigt beslutar om en sänkning av skatten på motorfordon, är förenligt med diskrimineringsförbudet i artikel 12 i EG-fördraget?

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. – (EN) Jag vill informera parlamentsledamoten om att det, med ett enda undantag för tunga godsfordon, för närvarande inte finns någon harmonisering inom fordonsbeskattning på gemenskapsnivå. Även om man genom direktiv 1999/62/EG upprättade årliga minimifordonsskatter för tunga godsfordon får medlemsstaterna fastställa nationella bestämmelser för bilskatter som de anser passande. En liknande situation råder inom vägtullar och avgifter för motorfordon. Dessa avgifter relateras ofta till, och motiveras av, de kostnader som uppbyggnad och underhåll av vägar innebär för de nationella myndigheterna.

Genom direktiv 1999/62/EG tillhandahålls ramen för tullavgifter och avgifter för tunga godsfordon på ett icke-diskriminerande och proportionerligt sätt. Det finns ingen sådan gemenskapslagstiftning för privata fordon. Men de nationella bestämmelserna om bilskatter, vägtullar eller avgifter måste vara i linje med EG-fördragets allmänna princip och de bör i synnerhet inte skapa gränsöverskridande formaliteter för handel mellan medlemsstaterna och de bör respektera principen om icke-diskriminering.

Kommissionen anser att om vägtullsavgifterna för motorfordon inte är beroende av beslut om att samtidigt minska bilskatterna, och om dessa åtgärder inte inkluderar någon direkt eller indirekt diskriminering som är grundad på motorfordonets nationalitet, strider de inte emot artikel 12 i EG-fördraget.

Jag vill påminna om att kommissionen gav ett liknande svar på en muntlig fråga under frågestunden vid parlamentets sammanträdesperiod i december 2005. Enligt kommissionens uppgifter stöder Tyskland i nuläget inte tanken på att införa vägtullar för personbilar. Om Tyskland skulle införa vägtullar, som man nämnde i den muntliga frågan, skulle kommissionen naturligtvis noggrant granska dessa bestämmelser.

  Richard Seeber (PPE-DE). – (DE) Fru talman! När det gäller vägkostnadsdirektivet skulle jag vilja fråga kommissionsledamot Janez Potočnik vad kommissionen överväger att göra för att ytterligare främja principen om internalisering av de externa kostnaderna. Även om vi nu har antagit vägkostnadsdirektivet, vad planerar kommissionen att göra, särskilt när det gäller studier och expertbedömningar, för att tydligare klarlägga länken mellan miljöförorening och tung trafik och för att på grundval av detta lägga fram ett nytt och slutgiltigt förslag om ett förbättrat Eurovinjettdirektiv som har en mindre inverkan på miljön?

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. – (EN) I vitboken om transportpolitiken för 2010 drog man slutsatsen att en av de huvudsakliga orsakerna till obalansen i transportsystemet är att transportsätten inte alltid betalar för de kostnader de är ansvariga för.

Europaparlamentet bekräftade behovet av uttag av avgifter för utnyttjande av infrastruktur när man antog betänkandet om vitbokens slutsatser den 12 januari 2003. Vägtullar på distans och avgifter grundade på hur länge man använder vägen har historiskt sett tagits ut på motorvägar eller andra huvudleder för att hjälpa till att finansiera uppbyggnaden, driften och underhållet av infrastrukturen. Allteftersom tekniken går framåt skulle man i större utsträckning kunna använda sådana instrument även för att styra trafiken: trängselavgifter, utsläppsrelaterade avgifter och så vidare.

De flesta medlemsstater tar ut vägtullar eller avgifter på åtminstone en del av sina motorvägar. Kommissionens syn på vägavgifter och vägtullar är att de är ett viktigt instrument för att finansiera investeringar i infrastruktur, styra trafiken och uppmuntra investeringar i förvaltningen av infrastruktur från den privata sektorn. Kommissionens lagstiftning är alltså för närvarande begränsad till tunga godsfordon, som jag redan har nämnt, men den är en del av vår politik.

  Talmannen. –

Fråga nr 34 från Robert Evans (H-0016/06)

Angående: Snabbmat

Håller kommissionen med om att marknadsföringen av så kallad snabbmat mot barn via teve, Internet och andra medier är ett problem? Med tanke på marknadens och försörjningskedjornas internationella natur, samt dessa produkters uppenbara och skadliga effekter, anser kommissionen att det vore lämpligt att vidta åtgärder på EU-nivå?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Kommissionen fäster mycket stor vikt vid de effekter som annons- och reklamverksamhet kan ha på barns beteende. Detta är särskilt fallet med reklam för livsmedelsprodukter, med tanke på reklamens potentiella samband med barns kost och hälsa. Rent allmänt har Europeiska unionen ett antal övergripande normer som berör det här området och reglerar den reklamverksamhet som kan influera barns beteende och som också täcker livsmedel.

För det första, när det gäller TV-reklam anges det i direktivet Television utan gränser från 1989 att sådan reklam inte ska orsaka moralisk eller fysisk skada på minderåriga. TV-reklam ska särskilt inte direkt uppmana minderåriga att köpa en produkt eller en tjänst genom att utnyttja deras brist på erfarenhet eller godtrogenhet, direkt uppmuntra dem att övertyga sina föräldrar eller andra att köpa varorna eller tjänsterna som det görs reklam för eller utnyttja den särskilda tilltro som minderåriga vanligen har för föräldrar, lärare eller andra nära dem.

Ett ändringsförslag till det här direktivet, som antogs av kommissionen den 13 december 2005, skulle utsträcka de här bestämmelserna till andra typer av audiovisuellt innehåll. Dessutom innehåller direktivet om otillbörliga affärsmetoder, som antogs 2005, liknande bestämmelser. Detta kommer att öka skyddet för sårbara konsumentgrupper genom att direkt förbjuda uppmaningar till barn att köpa annonserade produkter eller övertyga sina föräldrar eller andra vuxna att köpa annonserade produkter till dem.

I det här skedet avser inte kommissionen att ta några andra lagstiftningsinitiativ. Kommissionen förväntar sig nu självreglering genom att industrin träder in och kompletterar de rådande lagbestämmelserna på ett effektivt och precist sätt. Den har inlett en långtgående process för det ändamålet.

Den europeiska plattformen för kost, fysisk aktivitet och hälsa är till exempel avsedd att få till stånd icke-reglerande och fasta åtaganden från industrins sida. Kommissionen förväntar sig att dessa åtaganden kommer att innefatta ett antal som är relaterade till annons- och reklamverksamhet för barn. Parallellt har kommissionen också stärkt sin dialog med näringslivet och andra för att bedöma hur självreglerande åtgärder för reklam vidare kan förbättras.

I december 2005 antog kommissionen en grönbok om främjandet av hälsosam kost och fysisk aktivitet. En av frågorna som grönboken särskilt efterlyser svar på är: ”Är frivilliga regler (”självreglering”) ett lämpligt verktyg för att begränsa annons- och reklamverksamhet och marknadsföring av energität och mikronäringsämnesfattig kost? Vilka alternativ skulle kunna beaktas om denna självreglering misslyckas?” Kommissionen hoppas att detta tillvägagångssätt kommer att framkalla meningsfulla åtaganden till fördel för alla berörda aktörer och samhället i stort. Om inte detta skulle vara fallet, och det är viktigt, kommer kommissionen inte att tveka att föreslå lämpliga lagstiftningsåtgärder.

  Robert Evans (PSE). – (EN) Tack, fru kommissionsledamot! Får jag pressa er lite till på den där sista punkten, för fram till dess var jag lite besviken på vad ni sa genom att antyda att lagstiftning redan fanns. Jag skulle kunna ge hur många exempel som helst på vad som bekymrar mig, men jag ska bara ge er ett enda. Nestlés ”Cheerios” är frukostflingor som innehåller 21 procent socker och en hel del salt. De framställer sina egna målarböcker och uppmuntrar barn att äta mer och mer av denna produkt i överensstämmelse med hur mycket de målar.

EU lagstiftar redan, som ni sammanfattade i era påpekanden, men ni antydde också att den här lagstiftningen var den grund som kunde användas. Om ingen ny lagstiftning är nödvändig, får jag då uppmana er att återigen titta på de befintliga åtgärderna och den nuvarande självregleringen, eftersom jag inte alls är säker på att de är lämpliga, och undersöka om de fungerar eller om de behöver förstärkas?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) Det är väldigt tydligt att ungdomars kost och hälsa är mycket viktiga faktorer, och inte bara för kommissionen. Jag tror att vi alla kan hålla med om det. Det är också alldeles klart att vi inte vill ha en situation där barn och ungdomar kan komma att drabbas av övervikt, som ger upphov till allvarliga problem senare i livet, inte bara för deras egen hälsa utan också för samhället. Därför kommer vi att titta på hur detta fungerar för närvarande. Om, och jag betonar om, det inte verkar fungera, kommer kommissionen därför att vara redo att vidta ytterligare åtgärder.

  Philip Bushill-Matthews (PPE-DE). – (EN) Till skillnad från min kollega gläder jag mig över att ni inte föreslår någon ytterligare lagstiftning idag. Er syn är absolut rätt.

Jag tackar er också för att ni påminner oss om att det här är en fråga om kost, fysisk aktivitet och hälsa. Det är väldigt lätt att fortsätta att puckla på livsmedelsbranschen, men skulle ni inte hålla med om att det är dags att människor inser att individerna har ansvar för sina egna liv och att den punkten spelar en stor roll i vad som helt klart är ett viktigt ämne?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) Som jag tidigare sa har vi alla ett ansvar för att försöka att se till att ungdomar inte hamnar i en situation där risken ökar att de blir sjuka senare i livet. Det är tydligt att samhället inte kan ta ansvar för alla. Därför har föräldrar och andra vuxna som finns omkring ungdomarna under dagen ett ansvar inom det här området.

Vi behöver ha en diskussion i medlemsstaterna om hur mycket ungdomar motionerar under veckan i skolan. Det finns ett tydligt samband mellan motion och hälsa, eftersom man kan bli sjuk om man inte rör på sig tillräckligt. Jag är tillräckligt gammal för att säga det nu: när jag var ung hade vi inte alla de här videospelen som finns idag, så vi satt inte bara framför dataskärmarna och roade oss på det sättet. Därför måste vi uppmuntra ungdomarna att gå ut och motionera för att försöka förebygga att en situation uppstår senare i livet som ingen av oss skulle vilja ha.

  Talmannen. –

Fråga nr 35 från Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (H-0052/06)

Angående: Finansiering av transeuropeiska transportnät

Den politiska överenskommelse som nåddes om budgetplanen 2007–2013 vid Europeiska rådets möte i december 2005 innebär att kommissionens ursprungliga förslag på 20 miljarder euro i anslag för finansieringen av de transeuropeiska transportnäten reduceras till 7 miljarder euro.

Med tanke på hur viktiga de transeuropeiska transportnäten är för Lissabonstrategin och för att den inre marknaden skall fungera undrar jag: Anser kommissionen att det med ett belopp på 7 miljarder euro är möjligt att genomföra de 30 prioriterade projekt som planerats för den närmaste framtiden. Håller rådet med om att en sådan avsevärd minskning med två tredjedelar av de ursprungliga anslagen skulle fungera som en bromskloss för hela transportsektorn, detta med tanke på att vissa av projekten redan fått problem med genomförandet, och hur tänker kommissionen hantera denna fråga? Förfogar kommissionen över någon utvärdering av hur det går med genomförandet av de prioriterade projekten, och håller kommissionen med om att vissa prioriterade program bör ses över eller läggas ner på grund av de minskade anslagen?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) I juli 2004 lade kommissionen fram ett förslag till ändring av förordningen om transeuropeiska nät, TEN, under budgetplanen 2007–2013. Bland annat föreskrevs ett ökat stöd på upp till 50 procent för en gränsöverskridande del av de prioriterade projekten. Den totala tilldelningen uppgår till 20,35 miljarder euro för de här TEN-transportprojekten.

Överenskommelsen om budgetplanen för 2007–2013, som nåddes vid rådets möte i december 2005, innebär en betydande minskning med omkring 40 procent av det totala anslaget under budgetrubrik 1a, som utöver transportsektorn täcker områden som forskning, utbildning, konkurrenskraft och ny teknik. Fördelningen av anslag mellan de olika delarna av budgetrubrik 1a har ännu inte bestämts.

Kommissionen kan därför inte ge ett exakt svar till ledamoten om följderna av en minskning av de belopp som fanns i det ursprungliga förslaget till budgetplan förrän siffrorna slutligen fastställts genom interinstitutionella avtal. Dessa diskussioner pågår.

  Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (PPE-DE). – (EL) Fru talman, fru kommissionsledamot! Tack för ert svar och er uppriktighet, men ni har inte övertygat mig om att kommissionen tar sig an frågan på tillräckligt stort allvar för den sektor som är så viktig för fullbordandet av den inre marknaden och konkurrensen i Europeiska unionen.

Det torde vara tydligt att det blir en reducering – och en betydlig reducering – av kommissionens förslag. Lösningar inom den här sektorn tar tid. Planering tar tid och resurser. Har ni inte redan övervägt bättre partnerskap med den privata sektorn med en större andel för medlemsstaterna, och en större medverkan av Europeiska investeringsbanken? Det förvånar mig att ni inte förbereder er för det.

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) Naturligtvis är det inte oviktigt för mig att understryka att kommissionen inte underskattar vikten av de transeuropeiska näten. Men i dag kan jag faktiskt inte ge några signaler överhuvudtaget om de pågående diskussionerna om budgetplanen för perioden fram till 2013. Som jag sa i mitt första svar är detta en diskussion som kommer att äga rum inom institutionerna, vilket alltid är fallet i de här förhandlingarna vid den här avgörande tidpunkten.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (LT) Jag skulle vilja fråga hur den minskade finansieringen av projekten för de transeuropeiska näten kommer att påverka Europeiska unionens nya medlemsländer, vars infrastruktur för transporter, särskilt järnvägstransporter, ligger på en betydligt lägre nivå än i de gamla medlemsländerna. Och mer exakt, hur kommer det för de baltiska länderna mycket viktiga ”Rail Baltica”-projektet som förbinder huvudstäderna i de baltiska länderna med Warszawa och Berlin att genomföras?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) Jag hörde inte en fråga, jag hörde bara ett påstående.

  Richard Seeber (PPE-DE). – (DE) Fru talman! Jag skulle vilja påpeka att kommissionen inte har svarat på det väsentliga i min ursprungliga fråga, och jag vill därför ställa en följdfråga. Det är förståeligt att kommissionen idag inte kan säga hur den avser att fördela en budget som ännu inte har antagits, men jag anser att den definitivt borde överväga hur den ska gå tillväga för att förse de transeuropeiska näten med den finansiering de kommer att behöva.

Som alla vet är de olika transportörerna klart villiga att betala avgifter, och genom det nya vägkostnadsdirektivet fastställdes en mycket smal grund för att ta ut dessa avgifter. Tillåt mig därför följa upp den föregående frågan genom att fråga om det inte skulle vara möjligt att komma med ett förslag för att utvidga denna grund och möjliggöra korsfinansiering.

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Jag ber om ursäkt, men jag är inte i stånd att ge några särskilda svar. Även om jag skulle vilja ligger det helt enkelt inte i mina händer i det här stadiet. Det ligger bland annat i Europaparlamentets händer och jag ber om er förståelse för situationen.

Det finns många viktiga områden i de här förhandlingarna som vissa parlamentsledamöter vill stödja, vilket är förståeligt, men i det här stadiet är det omöjligt. Jag ber om ursäkt.

Del II

Potočnik

  Talmannen. –

Fråga nr 36 från Justas Vincas Paleckis (H-0054/06)

Angående: Finansieringen av gemenskapens sjunde ramprogram för forskning (2007–2013)

Finansieringen av gemenskapens sjunde ramprogram för forskning (2007–2013) skall antas i år. Budgeten kommer antagligen att uppgå till 72 miljarder euro. Antalet forskare som deltar i projekten skall fördubblas, nya forskartjänster och bättre förutsättningar för samarbete mellan forskarvärlden och näringslivet skall skapas.

Enligt statistik över deltagandet i gemenskapens sjätte ramprogram fick små och medelstora företag, i de flesta medlemsstater, bland annat Litauen, en mycket liten del av finansieringen i jämförelse med universitet och andra forskningscenter eller forskningsinstitut. I EU-länderna, framför allt i de nya medlemsstaterna, är samarbetet mellan privata företag och forskare inte särskilt vanligt. Detta minskar EU:s konkurrenskraft globalt.

Bör inte en viss del (15–20 procent) av medlen inom gemenskapens sjunde ramprogram avsättas för att finansiera små och medelstora företags behov? Jag anser att detta skulle ge privata företag incitament att samarbeta med forskningscenter och enskilda forskare samt dessutom öka användningen av ny teknik och innovativa metoder.

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. – (EN) Kommissionen skulle vilja ge följande svar på ledamotens fråga. För det första när det gäller den totala budgeten för det sjunde ramprogrammet för forskning, kommer kommissionens förslag att behöva ses över mot bakgrund av utvecklingen av budgetplanen för 2007–2013.

För det andra när det gäller samarbete mellan forskningsorganisationer och företag, särskilt små och medelstora företag (SMF), håller kommissionen med om att det här är av avgörande betydelse. SMF:s deltagande är och förblir ett av nyckelmålen för ramprogrammen.

I det sjätte ramprogrammet har olika slags åtgärder vidtagits för att främja SMF:s deltagande på de temaområden där de samarbetar med andra företag och forskningsorganisationer. Dessa åtgärder omfattar stöd till nätverk av mellanhänder inom särskilda tekniska sektorer för att hjälpa SMF med förslag, förberedelser, sökning efter partner etc., målinriktade krav inom områden av särskilt intresse för SMF och även finansieringsplaner avsedda för stöd till SMF samt utlokalisering av forskning genom SMF och små och medelstora företagsorganisationer. Med tanke på åtgärdernas framgång föreslår vi nu att de ska fortsätta i det sjunde ramprogrammet. Ramprogrammen främjar alltså redan SMF:s deltagande och deras samarbete med forskningsorganisationer mycket aktivt.

Med särskild hänvisning till ledamotens förslag att sätta upp ett kvantitativt mål för SMF:s deltagande noterar kommissionen att rådet har infört ett mål på 15 procent för SMF:s deltagande, som en del av den partiella allmänna överenskommelsen om det sjunde ramprogrammet. Ett sådant mål finns redan i det sjätte ramprogrammet, men kommissionen tvivlar på att upprätthålla ett sådant allmänt minimibudgetmål för SMF:s deltagande av följande anledningar.

För det första varierar ett potentiellt deltagande av SMF väldigt mycket från ett temaområde till ett annat, från omkring 5 procent till 20 procent. Det är därför praktiskt taget omöjligt att på förhand fastställa ett realistiskt allmänt mål, och det skulle till och med kunna vara missvisande.

För det andra kan mål för SMF uppfattas som en kompromiss med målsättningen att enbart stödja forskning av högsta kvalitet och det skulle gå emot principerna för lika tillträde och kompetens som är grundläggande för ramprogrammet.

För det tredje ska stöd till SMF fokuseras på riktiga åtgärder som gör det sjunde ramprogrammet verkligen attraktivt och nyttigt för SMF genom att identifiera forskningsämnen, förenkla de administrativa aspekterna och så vidare.

Kommissionen tror alltså att medverkan av SMF bäst genomförs genom att man tar bort hindren för SMF:s deltagande, och det är vad vi vill göra. Detta nås också genom förenkling och förbättring av de administrativa och finansiella förfarandena, snabbare kontraktstilldelning, minskad rapporteringsskyldighet och ökad flexibilitet för SMF att främja projekt av en omfattning och storlek som bäst passar deras behov. Mer hänsyn måste också tas till SMF:s behov och potential att utveckla innehållet i temat för det särskilda programmet och särskilt i arbetsprogrammet.

Dessutom är det väldigt viktigt att understryka att gemenskapens finansiella bidrag till SMF kan nå 75 procent av de godtagbara kostnaderna, i stället för den tänkbara nivån på 50 procent. Detta är det förslag som omfattades av reglerna för deltagande.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (EN) Tack så mycket, herr kommissionsledamot, för ett övertygande svar. I vilket fall som helst kommer mycket stora summor pengar att delas ut inom ramen för det sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling. Hur avser kommissionen att fördela dessa medel mellan medlemsstaterna? Stora och betydelsefulla projekt kommer förmodligen att ges företräde. Kan det också hända att huvuddelen av det ekonomiska stödet kommer att tilldelas länder som redan har kommit långt inom området för forskning, medan de som inte har kommit lika långt bara får smulor?

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Ramprogrammet är bara ett av de verktyg som används på EU-nivå och motsvarar ungefär 4 procent eller 5 procent av Europeiska unionens budget. Jag håller med ledamoten om att det är en stor summa pengar, för det finns viktiga utmaningar framför oss om vi ska ta itu med frågor som hur vår livskvalitet ska upprätthållas och vår globala konkurrenskraft bestå. Detta är den huvudfråga som omfattas av Lissabonagendan och partnerskapet för tillväxt och arbete som är en uppföljning av det.

Jag anser att det är avgörande att vi å ena sidan försöker stimulera potentialen i de medlemsstater som är mindre utvecklade, mindre och kanske inte har potential att konkurrera på lika villkor idag. Det finns ett antal åtgärdscentrum idag, särskilda åtgärder föreslås i det sjunde ramprogammet för att stärka konkurrensförmågan. Å andra sidan måste vi vara medvetna om att Europeiska unionen bör sträva mot toppen. Vi bör stimulera kompetens och vår möjlighet att verkligen konkurrera med dagens föränderliga och utmanande värld.

Så vi bryr oss mycket om vad ni har sagt, men vi menar också att olika slags källor bör kombineras för att ta itu med de båda frågor som jag underströk, dvs. för det första att sträva mot toppen och att ha det bästa för Europa och för det andra hur vi ska förhålla oss till dem som kanske inte är i den bästa ställning idag.

  Anne E. Jensen (ALDE). – (DA) Fru talman! Rätt många länder har uttalat att Europeiska investeringsbanken (EIB) skulle kunna ge lån på upp till 10 miljarder euro för forskningsändamål eller till forskning och innovation. Har kommissionen tänkt på att låta EIB utveckla nya finansieringsinstrument för att stödja innovationer?

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. – (EN) Tack för frågan. Ni har rätt i att säga att den nämndes i debatten. Men redan innan den nämndes i debatten försökte kommissionen att i sitt ursprungliga förslag och tillsammans med Europeiska investeringsbanken utveckla ett så kallat instrument för riskdelning. Ett av de största problem som vi måste ta itu med på EU-nivå är att vi alla hanterar risker på olika sätt. Det varierar från kultur till kultur. Det är därför avgörande att vi skapar instrument för att hantera det problemet. Det tillåter oss inte att vara helt i linje med de största konkurrenterna, särskilt när vi talar om den procentandel av BNP som investeras i forskning och utveckling. Det är avgörande att vi stimulerar det.

Detta var tanken bakom att införa riskdelningsinstrumentet med EIB. Det skulle höja potentialen, för varje del av det anslag som vi på något sätt skulle ge till EIB skulle ge oss i storleksordningen 4–5 gånger tillbaka. Det skulle också ge oss möjlighet att ta itu med några av de mer riskfyllda affärerna som EIB, i linje med bankernas logik, inte hanterar. Jag är säker på att det här inte är ett magiskt svar som kommer att lösa våra problem, men jag hoppas uppriktigt att det kommer att följas av några andra finansinstitut i Europa.

  Richard Seeber (PPE-DE). – (DE) Fru talman! Jag skulle vilja fråga kommissionsledamot Janez Potočnik hur han egentligen tänker sig att minskningen av byråkratin ska fungera rent praktiskt, eftersom vi hela tiden hör små och medelstora företag klaga över att de byråkratiska hindren – till skillnad från dem inom de nationella stödprogrammen för forskning – är oöverstigliga. För det andra, hur kommer affärshemligheter att skyddas?

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. – (EN) Ni har berört en av de svåraste frågor som vi hanterar. Att skära ned på byråkratin är förmodligen, som ni riktigt påstod, det bästa sättet att stimulera SMF:s deltagande. Större företag måste inte förbruka samma andel av sin energi på det här som mindre företag, och samma sak gäller för den ekonomiska andelen. Vi försöker att gripa oss an den här frågan på ett konsekvent sätt och minska byråkratin både när det gäller budgetförordningen, reglerna för deltagande och de följande stegen för hur vi själva kommer att hantera detta. Det är en av våra svåraste uppgifter. Jag är emellertid fast övertygad om att vi med goodwill kan ta ett större steg mot att åtminstone vända den negativa trenden.

Samma dag som vi antog ramprogrammet antog vi också det särskilda dokumentet om förenkling. Dessutom inrättade vi ett slags förenklingsgrupp, som består av ett antal små aktörer som har gett oss råd vid utarbetandet av reglerna för deltagande och som kommer att fortsätta att ge oss råd om vidare förenklingsprocesser inom kommissionen.

Jag ser förenkling som en process som vi behöver inrikta oss på i alla faser och som måste tillämpas konsekvent genom hela perioden. Jag hoppas att jag, i denna större strävan, också kommer att få stöd av Europaparlamentet och rådet, för i viss utsträckning är detta ett problem som vi all delar.

  Talmannen. –

Fråga nr 37 från Seán Ó Neachtain (H-0076/06)

Angående: Forskningsfinansiering för Europas regioner

Kan kommissionen tydligt ange vilka specifika åtgärder den tänker vidta för att främja regionernas roll i Europa inom ramen för det kommande ramprogrammet för forskning och utveckling?

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. – (EN) Enligt förslaget till det sjunde ramprogrammet ska den regionala dimensionen i det särskilda kapacitetsprogrammet utökas med ett antal nya initiativ som förser EU:s regioner med nya möjligheter för medverkan i forskning och teknisk utveckling.

Först av allt ger ett nytt system för kunskapsregioner stöd till forsknings- och utvecklingsintensiva regioner. Detta följer av två omgångar av experiment som har skapat stort intresse kring våra regionala aktörer. Ledamöterna kommer säkert ihåg att det förstnämnda faktiskt skedde med stöd av Europaparlamentet. I förslaget till det sjunde ramprogrammet erkänns de regionala aktörernas roll när det gäller att utveckla forskningskapaciteten i sina regioner och de projekt som är inriktade på regionala forskningssammanslutningar ges stöd.

Ett annat viktigt nytt initiativ i det särskilda kapacitetsprogrammet är att frigöra forskningspotential i syfte att utveckla forskningspotentialen inom EU:s konvergensregioner genom att stödja utstationering av forskningspersonal, anskaffning av utrustning eller organisering av konferenser för tekniköverföring.

Det kommer också att vidtas åtgärder för en koherent utveckling av politiska områden, vilket är en del av det särskilda kapacitetsprogrammet som kommer att möjliggöra utbyte av erfarenhet mellan beslutsfattare på regional nivå. Inom ramen för forskningsinfrastrukturerna kommer det att vidtas åtgärder som skulle kunna få viktiga konsekvenser inom några regioner i EU och sist men inte minst åtgärderna inom ramen för Eranet och Eranet+, som också kommer att omfatta forskningsaktörer på regional nivå.

Regionerna har alltid varit parter i ramprogrammet. Men bara för att detta nu tar ett steg fram, inklusive de system som är särskilt inriktade på regionerna, ska vi inte glömma att ramprogrammet har bidragit till forskning och utveckling i regionerna på många fler sätt och kommer att fortsätta att göra det.

Ramprogramsprojekten bidrar till att bekämpa den regionala ökaraktären och de tekniska hindren. Genom europeiska forskningsprojekt kommer innovativa företag i konvergensregioner att fortsätta att knyta samman större tekniska nätverk och återskapa sin profil och kapacitet, och avlägsna universitet kommer även i fortsättningen att kunna anta sina forskningsmodeller på ett innovativt sätt och i vissa fall bli riktiga drivkrafter för utvecklingen i regionen.

De nätverk av SMF som deltar i ramprogrammet kommer att fortsätta att förbättra sin tekniska kompetens. Marie Curie-föreningar kommer att upprätthålla stöd för forskning och utveckling av personella resurser med ett direkt inflytande på de regionala forskningskapaciteterna. Nya kännetecken i ramprogrammet ökar dess åtagande att förbättra synergin med EU:s regionalpolitik för att förstärka stödet för strukturfonder för forskning i regionerna.

Genom våra åtgärder i ramprogrammet kommer kommissionen att försöka tillhandahålla användbara modeller, som kommer att göra det möjligt för EU:s regioner att bli effektivare när det gäller att utforma och genomföra forskningspolitiken och alltså kunna stödja sina forskningsaktörer i större utsträckning. Dessutom kommer de på ett effektivare sätt att använda resurser från strukturfonderna för att investera i forskning.

Detta innebär en verklig möjlighet att göra framsteg i riktning mot Barcelonamålet, nämligen att 3 procent av BNP ska investeras i forskning och utveckling inom ramen för Lissabonstrategin. Det är uppenbart att vi måste inrikta oss på frågan om att komma ikapp på europeisk, nationell och regional nivå, och detta bekräftas klart och tydligt i förslaget till ramprogrammet.

  Seán Ó Neachtain (UEN). – (EN) Fru talman! Jag tackar kommissionsledamoten för hans innehållsrika svar. Jag skulle vilja fråga honom vilket övervakningssystem som kommissionen har i åtanke för att garantera att det finns en balans och en rättvis stödfördelning mellan regionerna? Som kommissionsledamoten vet finns det regioner som inte är kapabla att ta emot den här finansieringen och tydligen kommer denna obalans att skapa en ojämn utveckling i EU. Kan kommissionsledamoten tala om för mig vad kommissionen avser att göra när det gäller detta?

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. – (EN) Ledamoten pekade helt riktigt på en fråga som också berör oss. Avsikten med ramprogrammet är i första hand inte balans utan kompetens. Vi är medvetna om att vi måste utveckla regionernas potential, och kommissionens metod i förslaget är och har alltid varit att skapa synergi. Det är mycket viktigt att man noga läser riktlinjerna för sammanhållning, som utarbetats av kommissionen och som syftar till att klart och tydligt understryka att medlemsstaterna, när de tar itu med sina problem i regionerna, måste ta struktur- och sammanhållningsfonderna med i beräkningen, som i detta avseende är viktiga för att komma ikapp Lissabonmålen.

Som jag sa förut försöker vi också att göra detta genom våra program. Men även om vi har särskilda program, som de som berör potentialen hos sammanhållningsregionerna, måste vi fortsätta med en öppen ström av förslag, där vi väljer de som är mest stimulerande. Det är mycket viktigt att ha stimulansåtgärder för att ge dem som inte är på toppen idag ett lyft uppåt.

  Anne E. Jensen (ALDE). – (DA) Fru talman! Jag skulle vilja tacka kommissionsledamot Janez Potočnik för att han gjorde oss uppmärksamma på att forskning kan stödjas genom resurser från strukturfonderna. Jag är mycket intresserad av att veta hur detta ska hanteras och hur man ska se till att det finns koherens mellan olika forskningsinsatser: de som använder resurser från strukturfonderna, de som görs på nationell nivå och de som görs generellt i EU. På vilket sätt kan saker och ting hanteras så att ändamålsenliga projekt kan äga rum? En annan fråga gäller de belopp från strukturfonderna som skulle kunna tänkas anslås för forskning, jämfört med de belopp som finns att tillgå inom ramen för det sjunde ramprogrammet? Rådet talar om att 60 procent av resurserna i strukturfonderna ska gå till Lissabonmålen.

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. – (EN) Om jag får börja från slutet så var detta också kommissionens förslag i det brev som ordförande José Manuel Barroso skickade till parlamentet och rådet.

Det är viktigt att vi inser behovet av den rätta balansen mellan fysisk infrastruktur å ena sidan och intellektuell infrastruktur och andra åtgärder å andra sidan för att stimulera innovationer i regioner som idag är sammanhållningsregioner och mindre utvecklade än genomsnittet i Europeiska unionen. Det är mycket viktigt.

Jag deltog nyligen i en konferens i Polen med min kollega Danuta Hübner. Det var en bra konferens, där vi båda kunde förklara för åhörarna hur viktigt det är att angripa frågor från båda hållen. När allt kommer omkring måste vi vara medvetna om att om de här rekommendationerna antas, så ligger det i medlemsstaternas händer. Vi måste förstå hur viktigt det är att vi i praktiken behåller jämvikten i den här sortens stöd.

Jag är också fullt medveten om att ländernas behov inte är identiska på grund av olika utvecklingsnivåer. Så det är av avgörande vikt att denna aspekt på allvar tas med i beräkningen och att denna förflyttade fokus också tas med i beräkningen.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Min fråga föranleds av det återkommande behovet av att i regionalpolitiken ge människor nya exempel på hur de ska gå till väga. Herr kommissionsledamot! Eftersom det finns många exempel på ”bästa metoder” och eftersom det finns en ”resultattavla för innovation” skulle kanske ledamotskollegerna Danuta Hübner, Janez Potočnik och Margot Wallström kunna slå sina huvuden ihop och överväga hur dessa beprövade metoder bättre kan förmedlas till den europeiska allmänheten för att bli incitament som gradvis ökar den här sortens samarbete i framtiden?

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. – (EN) Jag kan bara säga att jag fullt ut håller med om ledamotens påpekanden. Det är inom alla områden mycket viktigt att vi helt enkelt förstår att vi arbetar mot samma mål, och bara genom att förena alla finansiella medel på ett praktiskt sätt kan vi verkligen uppnå förändringarna.

  Talmannen. –

Fråga nr 38 från Teresa Riera Madurell (H-0084/06)

Angående: Gemenskapsbudgeten och sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling

Kommissionsledamoten Potočnik bekräftade inför Europaparlamentet den 26 januari 2006 de stora svårigheter som de planerade nedskärningarna i budgetplanen kommer att innebära när det gäller att uppnå målen i sjunde ramprogrammet. Även om man naturligtvis måste vänta tills förhandlingarna om den slutliga gemenskapsbudgeten avslutas för att få reda på det exakta nedskärningsbeloppet, ber jag kommissionen besvara följande frågor:

Skulle kommissionen redan nu kunna redogöra för vilka huvudsakliga förslag den arbetar med för att anpassa ramprogrammet till lägre budgetanslag? Har kommissionen vid anslagsfördelningen för avsikt att bibehålla förhållandet mellan de olika programmen? Anser inte kommissionen att ett av de stöd som inte borde minskas i högre grad är det ökade stödet som man beviljar forskare för att sätta stopp för den pågående hjärnflykten?

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. – (EN) När det gäller översynen av Europeiska unionens sjunde ramprogram för forskning och utveckling är det kommissionens avsikt att upprätthålla det ursprungliga förslagets struktur och huvudsakliga filosofi i enlighet med det breda samförstånd som redan framgått av diskussionerna i parlamentet och rådet.

Principerna för översynen sammanfattades vid ett möte i parlamentets utskott för industrifrågor, forskning och energi den 26 januari 2006. Mindre aktivitetsåtgärder kan inte minskas lika mycket som större, annars förlorar de sittexistensberättigande. En del rubriker har en budget som beror på till exempel internationella åtaganden som gjorts av Europeiska unionen och några andra organ. Prioriteringar inom dessa teman och en hög nivå av flexibilitet är också nödvändigt.

Samarbetet bör förbli kärnan i programmet. Jämsides med samarbetet kommer många andra verksamheter som infrastruktur, SMF och forskares rörlighet att ges tillbörligt utrymme i det reviderade förslaget.

I samband med den minskade budgeten kan inte bara analysen utan också tidpunkten för att införa nya initiativ komma att behöva beaktas. Ramprogrammet avser att göra den europeiska forskningen attraktivare och skapa större rörlighet för forskarna. Detta ska främjas genom programmet Personal, som ägnas åt att strukturera rörlighet, utbildning och karriärutveckling för forskare runtom i EU. Det här är grundläggande för att bidra till att skapa en inre arbetsmarknad för forskarna, men det är inte det enda programmet för att skapa ett attraktivt europeiskt forskningsområde.

  Teresa Riera Madurell (PSE). – (ES) Herr kommissionsledamot, tack er för era förklaringar. Syftet med min fråga var att upplysa er om våra forskares oro över de nedskärningar som planeras för finansieringen av europeisk vetenskap och teknik.

Även om det stämmer att vi måste invänta slutet av förhandlingarna är det i praktiken av avgörande betydelse att snarast få veta vilka idéer ni överväger för att anpassa ramprogrammet till de minskade resurserna, och vi är därför tacksamma för era förklaringar. Detta är mycket viktigt både för att vi ska kunna fortsätta vårt arbete i parlamentet och för att vi ska kunna informera våra forskare, som vill få ett slut på denna situation av osäkerhet om framtiden för sina forskningsprojekt, en situation som redan rått alltför länge.

Jag vill också mer specifikt fråga er om arbetet med att göra Europeiska unionen till ett verkligt attraktivt område för forskare kommer att fortsätta att prioriteras. Denna fråga är av enorm betydelse för oss, och jag undrar om ni skulle vilja berätta mer för oss om den.

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. – (EN) Vi strävar alla efter att uppnå ett av de mål som medlemsstaterna enades om i Barcelona 2002, dvs. att investera 3 procent av BNP i forskning och utveckling. Att binda samman delarna praktiskt är mycket viktigt. Det är tydligt att samarbete på EU-nivå kan visa sig vara det bästa sättet att använda och investera pengarna. Detta sker med eller utan vår investering. Det är så utvecklingen ser ut, för det är det enda sättet som vi verkligen kan ta itu med den utmaning vi har framför oss. Vi kan dock bidra till att processen går snabbare genom att stimulera detta på EU-nivå. Därför håller jag helt och hållet med er om att vår gemensamma strävan är mycket viktig för att EU ska vinna fördelar.

Idag används ungefär 5 procent av de allmänna medlen genom ramprogrammet på EU-nivå. Resten investeras via medlemsstaternas budgetar. Privat finansiering är till och med ännu viktigare än allmän finansiering. I Europeiska unionen investeras ungefär 55 procent av privata medel, jämfört med 45 procent av allmänna medel. Det är mycket viktigt att vi försöker stimulera inte bara den offentliga utan också den privata sektorn. Det är också mycket viktigt att företag arbetar och investerar i EU. Därför är det av avgörande vikt att företagen stimuleras genom att lämpliga villkor ställs, dvs. att skattelättnader finns och backas upp att statligt stöd, att immateriella rättigheter finns på plats, att offentlig upphandling går i den här riktningen, att riskkapital tillhandahålls, att vi stimulerar kunskapsspridning och så vidare. Alla dessa saker spelar roll.

Tre procent är en sorts indikation på om vi gör saker på rätt sätt. Den övergripande politik som vi driver genom alla våra sektorer är konsekvent och svarar verkligen upp till de utmaningar som vi står inför idag.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I dagens tidning står att Jean-Claude Juncker har sagt att sista ordet inte är sagt i och med rådets bud om budgetplanen. Han säger att det skulle vara möjligt att få fram runt 875 miljarder euro.

Tror ni att det fortfarande är möjligt att utöka sjunde ramprogrammet för forskning?

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. – (EN) Det ska inte ses som sista ordet. De interinstitutionella samtalen pågår och vi känner alla till parlamentets inställning, som var rätt definitiv. Jag har alltid välkomnat parlamentets stöd i vår gemensamma strävan att främja utbildning, forskning och utveckling samt innovation, dvs. hela ”kunskapstriangeln”.

Det här är något som skulle behöva avgöras i nästa skede av processen. Jag kan helt enkelt säga att investering på EU-nivå inom områden som rör forskning och utveckling har lönat sig och det är verkligen av betydelse. Jag uppskattar väldigt mycket ert stöd.

  Margarita Starkevičiūtė (ALDE). – (LT) Herr kommissionsledamot! För att vetenskapliga forskningsprogram ska kunna bli framgångsrika är det mycket viktigt att företag deltar i dem, både genom att använda vetenskapliga innovationer och genom att finansiera dem. I går i Europeiska ekonomiska och sociala kommittén presenterade Günter Verheugen, som är kommissionsledamot för att annat område, sina program för oss som program för att stimulera innovationer. Min fråga är följande: Samarbetar ni och samordnar ni generellt arbetet från två kommissionsledamöter och två typer av program?

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. – (EN) ”Ja, det gör vi” – det vore det kortaste svaret. Enligt ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation handlar en fas om den här frågan medan övriga faser behandlas genom ramprogrammet. Vi har ända från början samordnat vårt arbete, vilket påverkar innovationerna på samma sätt som strukturfonderna påverkar regionerna.

När vi talar om att göra näringslivet delaktigt i det arbete vi utför är det dessutom mycket viktigt att betona att vi har ett nytt verktyg som inte fanns tidigare: jag syftar på teknikplattformarna som etablerades i början av detta århundrade och som utvecklas i mycket snabb takt. Hela tanken med teknikplattformar – jag tror att vi för närvarande har 28 stycken – är att de är botten-upp-initiativ som utgår från företagets ståndpunkt. På dessa plattformar samsas praktiskt taget alla intressenters åsikter. Så medan plattformarna har sitt ursprung i ett företagsinitiativ, omfattar de även forskare, politiker, frivilligorganisationer, finansinstitut, förvaltningsmyndigheter med flera. De skapar det som kallas ”strategiska forskningsagendor” för de kommande tjugo åren – eller mer, beroende på vilka faktorer som avses.

Detta är första gången som ett verktyg och en logik av det här slaget har utvecklats på EU-nivå. Jag träffar dagligen företagare och andra som tydligt är mycket entusiastiska över det som pågår just nu. Även om vi nu skulle ta bort incitamenten, som från början – om vi ska vara uppriktiga – finansierades genom ramprogrammet, är detta nu en process som har en egen historia. Den kommer utan tvekan att leda till förändringar på EU-nivå.

Jag anser att vi är en del av en process som kommer att skapa enormt viktiga fördelar. Mot bakgrund av de långsiktiga framtidsutsikterna, där det finns en tanke om vilken forskning som ska genomföras hela vägen fram till den slutliga produkten och näringslivets tankar om hur detta ska utvärderas i deras arbete, beaktar vi denna input när vi utformar vårt samarbete. Det förekommer i själva verket i huvuddelen av våra program.

På vissa områden där vi menar att detta långsiktiga, starka partnerskap existerar och där det finns ett starkt engagemang från företag och andra aktörer, såsom medlemsstaterna, är vi till exempel dessutom beredda att utveckla det som kallas ”gemensamma teknikinitiativ”, som är ett nytt långsiktigt verktyg med tydlig gemensam finansiering, ett nytt verktyg från Europeiska kommissionen.

Vi har aldrig haft en sådan tydlig överblick över branschens avsikter, strategier och ståndpunkter som vi har i dag när vi skapar ramprogrammet och därmed förstås i slutändan de specifika arbetsprogrammen.

Frågor till kommissionsledamot Margot Wallström, som företräddes av kommissionsledamot Janez Potočnik

  Talmannen. –

Fråga nr 39 från Hélène Goudin (H-0013/06)

Angående: Kommissionens förslag om ”europeiska goodwillambassadörer”

I sitt svar på min skriftliga fråga om Plan-D (E-4200/05) säger kommissionen att man ska lyssna på medborgarnas synpunkter och dra slutsatser av dessa. Kommissionen betonar också att den inte i förväg kommer att fastställa vilka personer som kommer att kunna fungera som ”europeiska goodwillambassadörer”. Kan kommissionen mot bakgrund av denna information ge specifika svar på följande två frågor?

Om medborgarna huvudsakligen lämnar synpunkter som går ut på att EU-samarbetet bör begränsas och att ytterligare integrering inte är önskvärd, kommer kommissionen då att handla i enlighet med dessa önskemål, det vill säga, kommer den att rekommendera ett mer mellanstatligt tillvägagångssätt?

Hur ska de personer som ska fungera som ”europeiska goodwillambassadörer” väljas ut? Måste en person eller organisation föreslå lämpliga ”goodwillambassadörer” eller kan vilken välkänd person som helst officiellt ha denna funktion oberoende av sina politiska åsikter?

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. – (EN) Margot Wallström ligger sjuk i influensa. Därför svarar jag.

Som ett komplement till kommissionens svar på den skriftliga frågan E-4200/05, som ställts tidigare av Hélène Goudin om goodwillambassadörer, kan kommissionen försäkra Hélène Goudin om att syftet med en period av eftertanke är att lyssna på medborgarnas åsikter i en rad EU-frågor och dra slutsatser från debatter som hålls på alla nivåer. De frågor som diskuteras kommer att vara mycket mångsidiga och de kan, men behöver inte, innehålla rekommendationer om en önskvärd integration på EU-nivå, men unionens roll kommer säkert att hanteras och innehållet i databasen över debatterna kommer i vilket fall som helst att återges i feedbackprocessen.

Processen kommer att inledas med en första sammanfattning som kommissionen kommer att lägga fram för Europeiska rådet under Österrikes ordförandeskap för att förbereda inventeringen inför Europeiska rådets möte i juni 2006. Kommissionen skulle vilja ta tillfället i akt att påminna Hélène Goudin om att det var stats- och regeringscheferna själva som efterlyste och antog en period av eftertanke, och att det därför även är rådets uppgift att utvärdera arbetet.

För övrigt spelar EU-institutionerna en viktig roll i anordnandet av de nationella debatterna, men det är medlemsstaterna som bär huvudansvaret. Det som kommissionen har rekommenderat i plan D är att de nationella debatterna måste struktureras så att feedbacken kan få en direkt inverkan på den politiska agendan i Europeiska unionen.

När det gäller den andra delen av Hélène Goudins fråga skulle kommissionen vilja betona att de olika initiativ som föreslås i plan D på EU-nivå ingår i en långsiktig plan och genomförs i olika takt i de 25 medlemsstaterna. Planen om europeiska goodwillambassadörer är en av de åtgärder som måste vidareutvecklas i de flesta EU-länder och i samarbete med medlemsstaterna, beroende på vilken kreativitet och vilka förslag som fastställs av dem som är delaktiga i processen.

Det finns ingen enskild modell för varje land och det finns inte heller någon standardmodell för hur debatterna ska anordnas i medlemsstaterna. I vilket fall som helst anser kommissionen att det är viktigt att upprepa att ambassadörerna alltid skulle agera på frivillig basis och att deras åsikter alltid skulle vara deras egna. Kommissionen har inte för avsikt att pålägga dem någon särskild linje.

  Hélène Goudin (IND/DEM). – Jag skulle vilja veta om inte kommissionsledamot Potočnik tycker att projektet med ”goodwillambassadörer” kan verka löjeväckande. Borde det inte vara förtroendevalda parlamentariker som är ambassadörer för EU?

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. – (EN) Vi litar självklart på att Europaparlamentets ledamöter kommer att fungera som ambassadörer för Europeiska unionen. Det är allas vår uppgift att vara det. Jag tror helt enkelt att Europa är för stort och att det finns så många missuppfattningar i Europa i dag för att någon av oss, även om vi försöker helhjärtat, skulle kunna hantera dem på rätt sätt. Jag tror att alla åtgärder som vi kan vidta för att öka medvetenheten om vad Europeiska unionen faktiskt är, kan hjälpa oss att nå bättre resultat.

Jag instämmer med Hélène Goudin om att det är vårt – Europaparlamentarikernas och kommissionens – gemensamma ansvar, men de åtgärder vi föreslår är också viktiga.

  Talmannen. –

Fråga nr 40 från Richard Corbett (H-0021/06)

Angående: Resurser för debatten om Europas framtid

Vilka resurser kommer att göras tillgängliga för grupper i det civila samhället för att stimulera debatten om Europas framtid? När kommer förslagsinfordran att publiceras?

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. – (EN) Kommissionen vill meddela Richard Corbett att 7,6 miljoner euro kommer att tilldelas budgetposten Prince i 2006 års budget, i syfte att finansiera de åtgärder som ingår i plan D för att framhäva debatten under perioden av eftertanke enligt det beslut som fattades under Europeiska rådets möte i juni 2005.

Denna budget kommer att förvaltas på följande sätt: En förslagsinfordran motsvarande 2 miljoner euro kommer att skickas ut under de kommande veckorna för att stödja alleuropeiska projekt som syftar till att skapa villkor för medborgardebatter i EU-frågor. Vi kommer att sträva efter att stödja EU-medborgarnas nätverksarbete och deltagande i debatten om EU. Vi kommer att sträva efter att inhämta medborgarnas åsikter, framför allt på kvalitativa och storskaliga sätt, och vi kommer att sträva efter att ta fram analyser av medborgarnas bidrag som stöd för beslutsfattare. Dessutom kommer 850 000 euro att tilldelas för att utarbeta specifika informationsprodukter.

Som komplement till att stödja genomförandet av plan D på lokal nivå kommer 4,5 miljoner euro att decentraliseras till kommissionens representationer för att skapa debatter på regional och lokal nivå, och för att förbättra synergieffekten och samverkan mellan nationella, regionala och europeiska nivåer för genomförandet av plan D. Dessa 4,5 miljoner euro kommer att verkställas genom förslagsinfordran eller genom upphandling.

Slutligen kommer vi att begära 250 000 euro för att utveckla av särskild webbplats för debatten om EU. I ett bredare perspektiv har kommissionen redan uttryckt sin besvikelse över Europeiska rådets nya överenskommelse om att minska de totala anslagen för budgetrubrik 3 i nästa budgetplan, i en situation där debatten om EU har blivit verkligt kritisk.

  Richard Corbett (PSE). – (EN) Jag välkomnar kommissionens svar. Det gläder mig att fokus fortfarande riktas mot det civila samfundet och frivilligorganisationerna och mot att hörsamma deras åsikter i stället för att enbart lyssna på tabloidpressen och andra protagonister i debatten. Medan fokus hittills under perioden av eftertanke har riktats mer mot kontexten än mot texten i konstitutionen, undrar jag också om kommissionen inser att vi så småningom måste föra debatten vidare och diskutera vad vi faktiskt måste göra med den här texten, kanske inte i år, men med all säkerhet under nästa år?

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. – (EN) Jag anser självklart också att uppmärksamheten ska riktas mot det innehåll och de frågor ni har betonat. Precis som ni sa ska vi, kanske inte i år men kanske nästa år, rikta uppmärksamhet mot det också.

  James Hugh Allister (NI). – (EN) Herr kommissionsledamot! Mot bakgrund av kommissionens önskan att kontrollera sin egen propaganda – såsom framgick av kommissionsledamot Margot Wallströms meddelande nyligen i förslaget om en politiskt styrd europeisk nyhetskanal, EBS – undrar jag vilket förtroende det då kan finnas för att det kommer att göras något som helst försök att nå en jämvikt i fördelningen av medel mellan organisationer och personer som har en positiv inställning till konstitutionen och de som har en negativ inställning till konstitutionen?

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. – (EN) Det ska vara en öppen debatt, och det har hela tiden varit tanken. Det ska vara en öppen debatt där båda sidor, för och emot, ska höras. Så skedde genom hela processen med den konstitutionella debatten, och den organiserades i ett brett samråd. Det är avsikten inför framtiden.

  Talmannen. –

Fråga nr 41 från Marie Panayotopoulos-Cassiotou (H-0030/06)

Angående: Åtgärder för att förbättra de europeiska nätverken för information

Vilken är kommissionens bedömning av den hittillsvarande verksamheten i de europeiska nätverken för information?

Tänker man omarbeta dessa nätverk så att de ger information till de europeiska medborgarna på ett mer effektivt sätt, och vilka finansiella mekanismer tänker man i så fall föreslå för detta syfte?

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. – (EN) Den 1 maj 2005 startade kommissionen ett nytt nätverk av Europa Direkt-informationscentrum. I hela den utvidgade Europeiska unionen har 393 nya centrum, lokalt placerade, tagit över från de tidigare euroinfoställena och carrefourkontoren för landsbygdsutveckling, som var inriktade mot allmänheten i stads- respektive landsbygdsområden. Målen för det nya nätverket har rationaliserats för att bättre svara mot allmänhetens informationsbehov.

De finansiella mekanismer som ska stödja nätverket måste överensstämma med EG:s budgetförordning. De nya centrumen utvaldes därför på grundval av en inbjudan att lämna förslag, i enlighet med kommissionens beslut C/2004/2869. Varje Europa Direkt-informationscentrum åtnjuter ett verksamhetsbidrag på maximalt 24 000 euro jämfört med det maximala bidraget till de tidigare euroinfoställena och carrefourkontoren som var 20 000 euro. Dessutom planerar Digicom att komma med ytterligare en inbjudan att lämna förslag i början av 2007 för att öppna nya centrum i geografiska områden som inte har tillräcklig täckning i det nuvarande nätverket och med hänsyn till den framtida utvidgningen med Rumänien och Bulgarien.

När det gäller utvärderingen av nätverkens effekter visade en intern utvärdering av de tidigare informationscentrumen 2003 centrumens verkliga värde som partner i kommunikationspolitiken, särskilt på lokal och regional nivå. För de nya informationscentrumen, som börjar arbeta det andra halvåret 2006, kommer ett övervakningssystem via Internet att införas för att utvärdera informationscentrumens verksamhet.

Slutligen har kommissionen för avsikt att, inom ramen för handlingsplanen om förbättrad kommunikation om EU som lades fram i juli 2005, genomföra en förstudie – åtgärd 6 i handlingsplanen – för att bedöma om det är önskvärt att gradvis effektivisera kommissionens olika informationskällor. Som det fastslås i åtgärd 42 i samma handlingsplan ska en konsekvensanalys av centrumens kommunikationsverksamhet enligt planerna inledas i slutet av 2006.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Fru talman! Efter att ha hört ert svar på den tidigare frågan vill jag fråga hur proportionella utgifterna för denna permanenta information om läget i Europa är i förhållande till utgifterna för plan D som ni nämnde.

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. – (EN) Det finns inga pengar för den förbindelsen. Det finns ingen koppling mellan den föregående frågan och denna.

  Talmannen. –

Fråga nr 42 från Margarita Starkevičiūtė (H-0072/06)

Angående: EuroNews-bevakningen i Litauen

EuroNews rapporterar dagligen om aktuella europeiska frågor och finansieras delvis ur EU:s budget. Det faktum att invånare i Litauen inte har tillgång till sådana program innebär att de hamnar i ett ofördelaktigt läge i jämförelse med medborgare i andra medlemsstater, särskilt eftersom lokala massmedier inte har råd att anlita reportrar i Europeiska unionen.

Kan kommissionen se hur invånarna i Litauen på något sätt skulle kunna få tillgång till dagliga halvtimmessändningar av EuroNews via allmänna nationella utsändningar?

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. – (EN) Kommissionen undertecknade 2005 ett servicekontrakt med Euronews om täckning av EU-frågor i dess nyheter och publikationer, inom ramen för en stadga om strikt redaktionellt oberoende. Kontraktet omfattar produktions- och distributionskostnader för EU-programmen. Det undertecknades på grundval av de nuvarande sju språken – tyska, engelska, franska, italienska, portugisiska, spanska och ryska – och nuvarande distributionsstatus. Det innehåller inga skyldigheter för kanalen att utöka sin geografiska täckning eller antalet språk. Inte desto mindre förutsätts i kontraktet att EU-programmen omfattas oavsett hur mycket täckningen eller antalet språk utökas under kontraktstiden.

Ett av urvalskriterierna var Euronews kapacitet och vilja att utveckla den geografiska och språkliga täckningen. Sedan kontraktet undertecknades har ett fönster öppnats i Rumänien och på det rumänska språket. Avtal har undertecknats i Indien, Kina och på andra ställen.

Euronews har också utvecklat de olika distributionstekniker som man kan ta emot programmen med: kabel, digitalt marknät (DTT), mobiltelefoner etc. Distributionen är dock en marknadsfråga som bara Euronews har full kontroll över. Kommissionen uppmuntrar självfallet Euronews att med alla medel som står till buds för dem utöka sin geografiska distributionsteknik och språktäckning.

När det gäller Litauen kan för närvarande endast 49 000 av de 1,33 miljoner hushållen ta emot Euronews via kabel eller satellit. Euronews har ansökt om distribution via digitalt marknät, Lietuvos Telekomas, och hoppas på ett positivt svar. Dessutom pågår förhandlingar med den statliga kanalen LRT, som skulle möjliggöra för LRT att sända Euronewsprogram på sin basfrekvens så ofta de vill. Ett litauiskt fönster, liknande det rumänska, diskuteras också för närvarande.

  Margarita Starkevičiūtė (ALDE). – (LT) Jag vill bara tacka er för ert svar. Jag litar på att kommissionen i framtiden kommer att försöka se till att alla möjligheter för ”Euro News” ska finnas i alla länder där programmet inte sänds och, låt oss säga, i grannländer, eftersom televisionen fortfarande är den mest populära informationskanalen, särskilt när det gäller Europa.

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. – (EN) Vi försöker göra vårt bästa, med hänsyn till kontrakten och Euronews självständighet.

Frågor till kommissionsledamot Mariann Fischer Boel

  Talmannen. –

Fråga nr 43 från Henrik Dam Kristensen (H-0007/06)

Angående: Sockeravtalet och åternationaliseringen av den gemensamma jordbrukspolitiken

Avtalet om en sockerreform skapar möjligheter för vissa medlemsstater att betala nationellt stöd till sockerbetsproducenter. Vilken är kommissionens principiella ståndpunkt angående användningen av nationellt stöd som ett styrinstrument i den gemensamma jordbrukspolitiken? Är det ett instrument som kommissionen kan förväntas använda vid framtida förslag, eller används det som ett undantag för sockerreformen? Hur ser kommissionen på de framtida möjligheterna att gradvis minska bidragen till jordbruksproduktionen i EU vid en total eller delvis åternationalisering av jordbruksstödet?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (DA) Fru talman, herr parlamentsledamot! När det gäller tillämpningen av EU:s gemensamma jordbrukspolitik har det redan från början funnits en helt accepterad princip om att hänsyn ska tas till jordbrukets särskilda karaktär och till de strukturella skillnaderna mellan EU:s olika områden – från Finland i norr till Italiens sydligaste spets. Om så behövs kan man dessutom ta hänsyn till dessa dimensioner med hjälp av statligt stöd.

Det är för närvarande tillåtet att ge statligt stöd för produktion och behandling av olika jordbruksprodukter som anges i bilaga I till EG-fördraget, om tre olika villkor uppfylls. För det första får man inte bryta mot villkoren om konkurrens. För det andra måste stödet överensstämma med den gemensamma jordbrukspolitiken i allmänhet och för det tredje måste stödet naturligtvis stå i överensstämmelse med de internationella avtal vi har ingått. Jag kan i detta sammanhang nämna vårt WTO-avtal om jordbruket.

Vid Europeiska rådets möte i november bestämde jordbruksministrarna den politiska strategin för reformeringen av den gemensamma EU-politiken om socker. Enligt denna överenskommelse kommer det att vara möjligt att ge ett begränsat och specifikt statligt stöd på högst 350 euro per hektar till sockerbetsproducenter i Finland, och högst 90 miljoner euro per år med särskild inriktning på EU:s ”yttersta randområden”. Man bestämde också att de medlemsstater som minskar sina sockerkvoter med mer än 50 procent ska ges möjlighet att få tillfälligt stöd under en övergångsperiod på fem år, räknat från det produktionsår då de börjar minska sina kvoter eller då de minskar sina kvoter till en andel under 50 procent. När det gäller Italien har man redan kunnat bevilja ett sådant övergångsstöd, motsvarande ungefär 11 euro per ton sockerbetor per produktionsår. Det har främst öronmärkts för transport av betor.

Den reform av den gemensamma jordbrukspolitiken som antogs 2003 i enlighet med de beslut på jordbruksområdet som tidigare tagits i Berlin, Göteborg och Bryssel håller nu på att genomföras. I de nya medlemsstaterna ryms reformen tydligt inom budgetramen för det utvidgade EU, som man beslutade om i Bryssel 2002. I samband med beslutet om reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken har det inte funnits någon som helst vilja att åternationalisera EU:s jordbrukspolitik.

  Henrik Dam Kristensen (PSE). – (DA) Fru talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten så mycket för hennes svar. Först vill jag påpeka hur positivt det var att vi fick en sockerreform. Dessutom tvivlar jag inte det minsta på att kommissionsledamoten handlar i enlighet med bestämmelserna. Jag ifrågasätter inte hur reformen har arbetats fram.

Det jag i stället söker är ett politiskt svar och en politisk förklaring. Jag anser att vi behöver fler reformer på jordbruksområdet under de närmaste åren. Jag skulle därför vilja veta vad kommissionsledamoten tycker om användningen av åternationalisering som ett reforminstrument. Har kommissionsledamoten inga reservationer mot att följa denna väg? Som jag ser det skulle en åternationalisering innebära att vi övergav den gemensamma jordbrukspolitiken. Jag vill med andra ord veta vilken principiell inställning kommissionsledamoten har till en åternationalisering av den framtida jordbrukspolitiken.

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (DA) Fru talman! Jag tror inte att parlamentsledamoten behöver tvivla på min inställning till åternationalisering när vi talar om EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Någon åternationalisering har aldrig föreslagits. Tvärtom.

Om jag dessutom får hänvisa till ett ganska passande exempel är det tydligt att jag med alla tillgängliga rättsliga medel har motarbetat ett förslag om en frivillig modulering på upp till 20 procent som lades fram av det brittiska ordförandeskapet vid förhandlingarna om nästa budgetplan, för 2007–2013.

Enligt min mening skulle ett sådant förslag vara det första steget mot att åternationalisera EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Det skulle betyda att vi i stället för att konkurrera på en gemensam grund skulle hamna i en situation där jordbrukspolitiken skulle handla om konkurrens mellan de olika nationella statskassorna och mellan de olika finansministrarna i EU:s 25 medlemsstater.

  Talmannen. –

Fråga nr 44 från Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (H-0011/06)

Angående: Sockermarknadsreformen

Den sockermarknadsreform som rådet och kommissionen antagit innebär bland annat att sockerproducenter får en sammanlagd ersättning på 730 euro för varje ton av kvoten de avstår från. I Polen, där produktionskvoterna tilldelas till sockerbruken och inte till jordbrukarna som odlar sockerbetor, kan detta leda till en minskning av sockerproduktionen som tvingar jordbrukarna att sluta odla sockerbetor.

Vilket slags stöd kommer de polska jordbrukarna att få när de tvingas att sluta odla sockerbetor?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) Sockerkvoten fastställs i princip per land genom gemenskapslagstiftningen. Inom ramen för den nuvarande organisationen av sockermarknaden beviljas kvoterna av medlemsstaterna till de företag som producerar socker och alltså inte direkt till betodlarna. Den principen kommer att kvarstå oförändrad efter reformen, och Polen är inget undantag från den regeln.

Omstruktureringsfonden kommer att inrättas för att underlätta nödvändiga omstruktureringsåtgärder som bör leda till lägre sockerproduktion i de mindre konkurrenskraftiga regionerna inom Europeiska unionen.

Företag som avstår från sin sockerkvot kan erhålla omstruktureringsstöd under en övergångstid av fyra år. Stödet kommer dock att kopplas till en rad villkor, däribland obligatoriskt samråd med betodlare och överlämnande av en omstruktureringsplan som regeringen och industrin enas om. Det kommer att finnas en avsevärd flexibilitet för medlemsstaterna att fastställa detaljerade bestämmelser för verkställandet av omstruktureringsstödet, så länge de överensstämmer med de allmänna reglerna i den framtida gemenskapslagstiftningen. Därför – det här är mycket viktigt, och jag understryker det vid varje tillfälle – kan industrin inte stoppa omstruktureringsstödet i egen ficka. Det är mycket viktigt, och det är hela idén bakom den här omstruktureringsfonden.

Vid sidan av företagen kommer också betodlare och maskinentreprenörer att kunna erhålla medel från omstruktureringsfonden. Minst 10 procent av omstruktureringsfonden, 730 euro per ton, ska reserveras för jordbrukarna, för att särskilt kompensera för den speciella utrustning som behövs för sockerbetsodling. Det är helt tydligt att medlemsstaterna, med formuleringen ”minst 10 procent”, kan bestämma att en högre procentandel beviljas sockerbetsodlarna, dvs. jordbrukarna.

Det bör också betonas att sockerbetsodlarna, oberoende av den omstruktureringsfond som vi just har talat om, kommer att få direktstöd som kompensation för inkomstförlusten på grund av prissänkningen. De kommer att få detta direktstöd även om de slutar odla sockerbetor. Det är mycket viktigt.

För de nya medlemsstaterna blir det inte någon särskild infasning av direktstödet. Sockerbetsodlarna i de nya medlemsstaterna kommer att få exakt samma summa per hektar i ersättning som EU-15, vilket innebär att det inte blir någon infasning som för spannmål. Ersättningen kommer att bli 100 procent direkt från och med genomförandet av den nya sockerreformen.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). – (PL) Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till. Har kommissionen några instrument för att begränsa överföringen av sockerkvoter mellan länder, till exempel från Polen till andra länder? Finns några sådana instrument, och kommer de att vara effektiva?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) I överenskommelsen i rådet har inte det ingått någon möjlighet att överföra kvoter mellan medlemsstater. Detta är möjligt inom en medlemsstat. Till exempel är det i Polen eller något annat land möjligt att flytta en kvot från en fabrik till en annan, men det finns ingen gränsöverskridande överföring av kvoter i reformförslaget.

  Talmannen. –

Fråga nr 45 från Glenys Kinnock (H-0089/06)

Angående: Raffineringsstöd

Som kommissionen vet får AVS-länder som omfattas av sockeravtalet ett garanterat pris för sitt råsocker som är detsamma som EU:s lägsta interventionspris. För närvarande inkluderar detta pris stöd för grundläggande anpassningar till traditionella raffinaderier motsvarande 5,1 procent av det garanterade priset. Stödet uppgår till cirka 35 miljoner euro. Men enligt den föreslagna reformeringen av EU:s sockerbestämmelser kommer detta raffineringsstöd inte längre att utbetalas från EU:s budget, utan kommer i stället att vidarebefordras till AVS-länderna i form av en prissänkning på 5,1 procent, vilket motsvarar en intäktsförlust på 35 miljoner euro för AVS-länderna.

Kan kommissionen bekräfta att den kommer att överväga möjligheten till en liten justering av kompromisspaketet för den gemensamma organisationen av marknaden som ska behandlas i rådet den 20 februari, och tillåta att anpassningsstödet till raffineringsindustrin fortsätter att utbetalas från EU-budgeten?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) För att garantera priset för de länder som omfattas av sockerprotokollet har priserna alltid ändrats helt i överensstämmelse med EU:s institutionella sockerpriser, så det har aldrig funnits någon garanti för ett bestämt pris för de länder som omfattas av sockerprotokollet. Dessa länder kommer dock att få en mindre prissänkning fram till produktionsåret 2008–2009. Det kommer att ge dessa länder en period på tre år för att anpassa sig till den nya ordningen för prisstöd inom Europeiska unionen.

Under 2006–2007 och 2007–2008 kommer referenspriset för råsocker att minska med bara 5 procent, medan producenterna av sockerbetor i Europeiska unionen kommer att få en sänkning med 20 procent det första året och 27,5 procent det följande året. Anledningen till sänkningen med bara 5 procent är att raffinaderier och därmed AVS-leverantörerna kommer att undantas från omstruktureringsavgiften. De kommer inte att behöva betala avgiften alls. Raffinaderierna kommer dock att gå miste om raffineringsstödet, som kommer att avskaffas i samband med reformen.

Det är helt uppenbart att de annorlunda förhållandena för AVS-länderna efter Europeiska unionens reform har diskuterats ingående före den slutliga politiska överenskommelsen i rådet. Det är helt uppenbart, och har varit det från första början, att det var viktigt att säkra de sex sista månaderna 2006, som ligger utanför nästa budgetperiod. Därför fattades ett beslut att bevilja 40 miljoner euro specifikt för perioden från den 1 juli fram till slutet av året.

För perioden inom nästa budgetplan har det varit helt uppenbart att kommissionens önskan att bevilja en avsevärt högre budget än tidigare nämnda 40 miljoner euro kommer att bero på de pågående diskussionerna om budgetplanen för nästa period. Men det är en avsevärt högre summa än den nämnda. Jag kan bara säga att det i kommissionens förslag fanns en budget på 190 miljoner euro per år, och jag hoppas därför att det kommer att bli ett samförstånd även i parlamentet om behovet av att hjälpa AVS-länderna, särskilt under en övergångsperiod.

  Glenys Kinnock (PSE). – (EN) Tack, fru kommissionsledamot! Jag talar om att den indirekta skada som har blivit följden av reformen av sockerordningen har varit kännbar för de 18 länder som är anslutna till protokollet. Ni sa att de fick 40 miljoner euro att dela på 18 länder. Tre kommissionsledamöter – ni själv, Peter Mandelson och kommissionens ordförande – lovade 190 miljoner euro till AVS-länderna. Jag följer det mycket noga nu. Vi ser inte att det finns något utrymme för de pengarna i budgeten. Vi kan inte se någon sannolikhet för att något som närmar sig den summa som ni lovade dem skulle finnas med i budgeten. Hur mycket parlamentet än försöker så är det mycket svårt ur ett budgetperspektiv att se till att öronmärka de pengar vi behöver.

Kommer ni, fru kommissionsledamot, att uppmana rådet att gå med på att vi bör öronmärka pengarna bland de ospecificerade medel vi kan finna under rubrik IV? Kommer ni att ta på ert ansvar att skydda de sockerproducerande AVS-länderna den här gången, när de känner sig så utsatta?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru Kinnock, jag är helt säker på att ni, eftersom ni är så välinformerad i frågan och det inte är första gången som vi diskuterar den, vet att vi har haft mycket nära kontakter med de sockerproducerande AVS-länderna. Alla dessa länder producerar inte socker. Det har varit mycket viktigt för oss att försöka hjälpa dem, kanske inte att fortsätta producera socker om de inte kan vara konkurrenskraftiga, men att då försöka göra någonting annat. Därför var jag mycket glad när det vid kommissionens möte förra veckan var möjligt att få igenom ett meddelande om bioetanol. Efteråt deltog Louis Michel, som är ansvarig för utvecklingspengarna, i en presskonferens om det tillsammans med mig, eftersom bioetanol kan vara ett alternativ för de länder som vill sluta producera socker

Angående siffrorna: det är en pågående diskussion. Men det har varit viktigt för kommissionen att sända ut en tydlig signal att vi bryr oss om möjligheterna för dessa sockerproducerande AVS-länder. När ni har kontakt med dem är jag helt säker på att de också kommer att bekräfta att vi har haft flera möten med dessa länder. Till exempel har vi kunnat ha direktkontakt under rådets möten vid två tillfällen. Det har bekräftats att detta verkligen är en fråga som vi tänker på.

  Talmannen. – De frågor som på grund av tidsbrist inte hade besvarats skulle erhålla skriftliga svar (se bilagan).

Frågestunden är avslutad.

(Sammanträdet avbröts kl. 19.20 och återupptogs kl. 21.00.)

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

13. Risk- och krishantering inom jordbruket (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är betänkandet av Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om risk- och krishantering inom jordbruket (2005/2053(INI)) (A6-0014/2006).

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Europaparlamentet, särskilt föredraganden Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf och ledamöterna i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, för deras arbete om risk- och krishantering och den mycket användbara resolutionen och betänkandet. Jag kommer självfallet att noga studera ert ställningstagande och de olika förslagen i betänkandet.

Min avsikt med meddelandet om risk- och krishantering som lades fram i mars 2005 var att inleda en omfattande debatt. Jag menar att det målet har nåtts med framgång, både i rådet, i Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och nu i Europaparlamentet. Er insats kommer att vara avgörande för utvecklingen av vårt arbete.

Jag noterar därför ert ställningstagande i fråga om de tre alternativen för nya åtgärder för landsbygdsutveckling för att stödja risk- och krishantering. Jag välkomnar er uppmuntran att fortsätta arbetet i frågan. Jag noterar ert särskilda intresse för alternativ 2, som gäller gemensamma fonder.

På kortare sikt delar jag era åsikter om frukt- och grönsakssektorn, och jag har redan sagt till rådet att vi kommer att undersöka frågan om risk- och krishantering i samband med den framtida reformen av den gemensamma organisationen av frukt- och grönsaksmarknaden.

Som ni har noterat är dock frågan om risk- och krishantering mycket komplicerad, inte minst därför att ändamålet är att anpassa sig till omvandlingen av världshandeln när det gäller Världshandelsorganisationens regler. Vi behöver därför studera detta område ytterligare.

När det gäller den analytiska bakgrunden inledde vi i början av 2005 ett forskningsprojekt om risk- och krishanteringsinstrument för jordbruket i EU. Arbetet har gått framåt, och vi bör ha några delresultat under det kommande året.

Vi förbereder också en undersökning om jordbrukets försäkringssystem i de olika medlemsstaterna och den tekniska frågan om försäkringssystem inom jordbruket. Detta efterfrågades särskilt av Europaparlamentet. Det är mycket viktigt att beskriva och analysera vad som görs på medlemsstatsnivå innan man slutligen bestämmer om vi behöver skapa permanenta EU-instrument för försäkringsmöjligheter. Då kommer vi att ha en god diskussionsgrund under det kommande året vilket kommer att underlätta den mer detaljerade politiska debatt som är nödvändig innan vi enas om ytterligare åtgärder. Jag är helt säker på att jag, efter att ha lyssnat på era kommentarer, kommer att kunna svara direkt på vissa av de frågor som ställs.

  Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf (Verts/ALE), föredragande. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jordbrukssektorn är beroende av många faktorer, och alla dessa ses inte alls som risker av den kommersiella sektorn. Skälet är att den gemensamma jordbrukspolitiken alltid har skyddat jordbrukssektorn mot vissa risker, och tidigare fick vissa jordbruk inkomstgarantier genom åtgärder i form av garanterade priser för och garanterad försäljning av viktiga produkter. Detta resulterade dock i en fördelning av stöd som innebar en mycket stark favorisering av större jordbruk till nackdel för de mindre. I slutändan var utbetalningarnas fördelning sådan att 80 procent av pengarna gick till 20 procent av jordbrukarna.

Resultatet blev också att överskott skapades i en EU-region som är en av världens största livsmedelsimportörer, eftersom detta statliga ingripande hade skapat ett slags vakuumeffekt. Dessa överskott såldes sedan på världsmarknaden för miljardbelopp i en skattesubventionerad dumpningsoperation med följden att regionala marknader förstördes i vissa länder, främst i utvecklingsländerna.

Som en följd av reformerna har vi därför försökt att i alla fall börja förhindra detta, men pengarna fördelas fortfarande i samma takt. Vi har en situation där starkt rationaliserade företag får 120 000 euro per anställd och år, medan de flesta jordbrukare får mindre än en tiondel av den summan.

Nu när vi överväger om vi behöver införa ett nytt system för kris- och riskhantering behöver vi korrigera fördelningen av det statliga stödet till förmån för lantgårdar. Detta har inget att göra med stora och små jordbruk – det har att göra med produktionsmetoden, med andra ord med var arbetarna faktiskt är anställda.

Vi – och jag som föredragande – anser att vi bland de förslag ni har angivit här naturligtvis behöver åtgärda det första, om försäkringsskydd mot naturkatastrofer. Ett sådant skydd finns redan, men det behöver genomföras mer systematiskt.

Förslag 2, om huruvida det finns eller ska finnas en gemensam fond, är en intressant tanke, men som jag sa tidigare bör det även här klargöras att de betalningar som jordbrukarna ska göra till dessa fonder måste vara anpassade både till produktionens storlek och till jordbrukarens betalningsförmåga, så att det nya systemet inte leder till att det ännu en gång skapas orättvisor som drabbar jordbruken.

Det är också viktigt att jordbrukarna själva medverkar i försäkringen, att det alltså finns medfinansiering från jordbruken, så att vi inte skapar en situation med statligt skydd och ett system som ersätter ett annat, och återupplivar det system vi just avskaffat men under ett nytt namn. Normala risker måste i stort sett tillåtas, och jordbrukarna och driftsledarna måste själva hantera dem på grundval av sin yrkeskunskap.

Vår främsta kritik gäller förslag 3. Detta handlar om grundfinansiering vid inkomstbortfall. Naturkatastrofer och oförutsägbara risker leder naturligtvis alltid till inkomstförluster och därmed till ekonomiska påfrestningar. Vi får dock inte riskera att detta skydd mot inkomstbortfall leder oss tillbaka till det gamla systemet med garanterade inkomster via statliga åtgärder. Det framgår av vårt betänkande hur försiktiga vi har varit när det gäller detta.

Vissa grupper har dock koncentrerat sig på detta i sina ändringsförslag och åtminstone sagt att vi bör undersöka möjligheten till att ge stöd för dessa åtgärder och anknytningen till WTO. På detta svarar vi att reformerna var en avveckling av det gamla åtgärdssystemet, och att det inte får införas igen.

  Ioannis Gklavakis, för PPE-DE-gruppen. – (EL) Herr talman! Alla vet att jordbruket är känsligt för klimatförhållanden. Den föregående talaren berättade detta för oss, så vi behöver inte upprepa det. Alla vet också att det inom den gamla gemensamma jordbrukspolitiken fanns mycket mer protektionism mot det grekiska jordbruket än det finns inom den nuvarande gemensamma jordbrukspolitiken, och jag befarar starkt att nästa version av den gemensamma jordbrukspolitiken kommer att vara ännu värre.

Vi antar att försäkringssystemet, oavsett hur det fungerar, kommer att ha sina för- och nackdelar men också att Europeiska unionens finansiering är mycket, mycket liten, och jag anser att vi bör vara mer generösa på denna punkt. Dessutom vill jag säga att särskild tonvikt bör läggas på frukt, eftersom fruktprodukter är känsliga och behöver mer skydd.

Dessutom har vi på senare tid haft stora bränsleprisökningar, som för många grödor kommer att leda till en förödande kostnadsökning. Dessutom behöver vi uppmärksamt och noggrant genomföra åtgärder för att i kristider intensifiera åtgärderna för lagring, bearbetning och marknadsföring, liksom för frivilliga produktionsminskningar. Vi ser det som särskilt viktigt att hela systemet åtgärdas snabbt.

Som avslutning vill jag säga att om vi inte stöder jordbruket i den globaliserade miljö dit vi har tagit det, så kommer det att raseras, och vi kommer inte att ha något europeiskt jordbruk.

  Bogdan Golik, för PSE-gruppen. – (PL) Herr talman! I det betänkande av Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf som diskuteras här i dag identifieras klart och tydligt bristerna i risk- och krishanteringssystemet inom det europeiska jordbruket.

Under många år skyddade den gemensamma jordbrukspolitiken jordbruket och jordbrukarna i EU. Senare reformer har gjort jordbrukarna mer marknadsorienterade, men de har också tvingat dem att ta på sig ansvaret för riskhanteringen. I det subventionerade europeiska jordbruket försvann mekanismerna för skydd och försäkring mot risker. Få jordbrukare kan planera för krissituationer i dag, och tyvärr har få av dem råd med försäkringar i ett klimat av fri konkurrens och låga vinster. Företag utanför jordbrukssektorn, handlare och försäkringsbolag har skapat ett helt utbud av försäkringar som ska täcka till och med så avancerade situationer som växelkursförändringar eller inkomstförluster beroende på politiska omständigheter vid utländska investeringar.

Både av kommissionens meddelande och av föredragandens utmärkta betänkande framgår hur mycket i skymundan denna fråga har hamnat inom Europeiska unionen. En jordbruksentreprenör som driver en gård på den fria marknaden efter reformen och med stark konkurrens riskerar allt, utan att ens ha säkerheten i den försäkring som finns för investeraren eller handlaren. På en stor eller mycket produktiv gård kan man klara kostnaden för en försäkring eller för en risk, men på miljontals små familjejordbruk i Europa kan man varken betala en hemförsäkring eller en försäkring för verksamheten. Om en kris uppstår måste dessa jordbrukare förlita sig på hjälp från grannarna eller staten.

Vilken europeisk jordbrukare tecknar en försäkring mot inkomstförlust i händelse av att Ryssland skulle stänga sina gränser, mot reformeringen av sockermarknaden och nödvändigheten att avveckla planteringar, eller mot dumpade priser på frukt och grönsaker från Kina? Vem försäkrar fullt ut en jordbrukare/investerare och täcker risken för de ekonomiska investeringarna, risken för svängningar i priset på produkterna, priset på gödningsmedel, foder och bränsle, risken för globala klimatförändringar, jordförstöring, torka, orkaner, översvämningar och stormar? Vem tillhandahåller en försäkring som skyddar mot obalanser mellan tillgång och efterfrågan, epidemiska sjukdomar och genmodifierad föda?

Som ekonomisk sektor kräver jordbruket ett särskilt rättsligt och organisatoriskt ramverk för sina försäkringsbehov. Jordbrukssektorn är för splittrad och organisatoriskt svag för att kunna skapa sina egna försäkringsprogram. Inte ens de rikaste länderna i Europeiska unionen kan själva ta på sig denna uppgift. Detta betyder att ett gemensamt och enhetligt försäkringssystem måste skapas för alla medlemsstater och alla jordbrukare som en del i ett återförsäkringsprogram.

Kommissionen har föreslagit 1 procent från moduleringen, men detta kommer inte att vara tillräckligt för ett återförsäkringsprogram, och inte ens för inrättandet av ett system för förebyggande och skadeersättning.

Spanien har det effektivaste försäkringssystem som för närvarande finns i Europa. Jag uppmanar därför kommissionen att införa detta system överallt så snart som möjligt och att göra det till en standardmodell i Europeiska unionen. Först därefter bör diskussioner inledas med större försäkringsbolag och med nationella regeringar om ett lämpligt system som skulle vara enhetligt och obligatoriskt, kostnadseffektivt och billigt, rättvist och baserat på subsidiaritetsprincipen.

Slutligen vill jag tacka föredraganden för hans utmärkta betänkande och för att med rätta ha nämnt uteslutandet av de nya medlemsstaterna från 1 procent av moduleringen och föreslagit kommissionen ett alternativt finansieringsprogram för dessa länder.

  Niels Busk, för ALDE-gruppen. – (DA) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden, Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf, för hans arbete med betänkandet om risk- och krishantering inom jordbruket. Vi lever i en tid då många skador uppkommer genom naturkatastrofer, från stora översvämningar till torka och bränder. Vi minns också EU:s enorma kostnader på grund av smittsamma djursjukdomar och ansträngningarna för att utrota och bekämpa dessa. Vi vill fortsätta med liberaliseringen av EU:s jordbrukspolitik i de pågående WTO-förhandlingarna. Reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken var ett stort och viktigt steg i den riktningen. Jag tycker dock inte att kommissionen har tagit tillräckligt allvarligt på arbetet med att formulera förslag om hur man eliminerar eller minskar risker och om hur man ska avstyra kriser och sjukdomsutbrott som vi helst vill slippa uppleva.

Vem ska täcka förlusterna vid framtida sjukdomsutbrott? Hur ska marknaden regleras och skötas, särskilt i de områden inom EU som inte påverkas av sjukdom men som ändå drabbas genom att de inte längre lika enkelt kan exportera livsmedel? Varför har kommissionen inte lagt fram förslag om tillgången till försäkringsskydd från privata och ömsesidiga försäkringsbolag – något som Europaparlamentet krävde så långt tillbaka som för två år sedan?

De många olika försäkringsmöjligheter som finns används dagligen inom jordbruket och livsmedelsindustrin. Detta område måste därför undersökas mycket snabbt med målet att skapa ett skydd för de stora förluster som i framtiden inte kommer att kunna täckas av jordbruksbudgeten. Till slut vill jag mycket tydligt säga att vi inte vill gå tillbaka till det tidigare statliga stödet eller förtäckta statliga stödet.

  Margrete Auken, för Verts/ALE-gruppen. – (DA) Herr talman! Parlamentets jordbruksutskott har ett stort trovärdighetsproblem. Utskottet tar beslut som ofta bara har ett syfte, nämligen att roffa åt sig mer pengar till sig och sina vänner. Dock bär vi alla här ansvaret för att Europaparlamentet i kammaren gång på gång antar de resolutioner som jordbruksutskottet presenterar för oss. I dag gäller frågan krishantering och försäkringsprogram. Ämnet i sig är bra att debattera, och betänkandet innehåller många konstruktiva saker. Men det innehåller också sådant som är dåligt, och det är det jag vill koncentrera mig på nu.

Först och främst ska krishantering och försäkringsprogram bekostas av branschen själv. Jag har hört att representanten för gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen slogs hårt för detta, men att han var i minoritet i utskottet. Vidare ska krishantering och försäkringsprogram ha något att göra med verkliga kriser. Jag tycker att det är lovvärt om jordbrukare i hela EU visar solidaritet med varandra om jordbruken drabbas av allvarliga sjukdomar som BSE, mul- och klövsjuka eller fågelinfluensa. Men när jordbruksutskottet definierar handelsliberaliseringen i WTO som en krissituation är det inte ett tecken på en sund prioritering. Det är ett tecken på jordbruksutskottets uppenbara oansvarighet.

Jag hoppas verkligen att gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa har begärt delad omröstning så att vi kan få bort denna tanke från resolutionen. Till slut förväntar jag mig stöd för begäran från gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen om en delad omröstning med målet att få bort utskottets krav på stöd som kompensation för höga oljepriser. Det är utan tvekan det värsta i betänkandet. Det är beklämmande att se hur ofta ledamöter i Europaparlamentet, som annars arbetar för att skapa ett grönt Europa och förebygga katastrofer på klimatområdet, aldrig gör något för att ta reda på vad som pågår i jordbruksutskottet.

Det är upprörande att förslaget om hjälp när det gäller olja överhuvudtaget kan nå kammaren. Detta är något som gruppernas talesmän för miljö- och klimatfrågor borde ha kvävt i sin linda. Men vad ska man då göra för att få jordbruksutskottet att agera på ett mindre självcentrerat sätt? Jag tror dessvärre att inget kommer att hända förrän Europaparlamentet skaffar sig verkligt inflytande över jordbrukspolitiken och innan vi får fler personer med mer långtgående visioner för Europa i utskottet.

  Diamanto Manolakou, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Herr talman! Risk- och krishanteringsåtgärder behöver införas i jordbrukssektorn. Behovet har inte bara att göra med skydd mot naturliga risker, utan också med att de mekanismer som faktiskt skyddar jordbrukarnas inkomster, om än inte på ett särskilt tillfredsställande sätt, har kollapsat och gradvis avskaffats i och med översynen av den gemensamma jordbrukspolitiken och WTO-avtalet.

Likaså behöver jordbrukarna skydd både mot införandet av ny teknik och, ännu viktigare, mot genetiskt modifierade organismer, som innebär oförutsägbara negativa effekter för miljön, folkhälsan och jordbrukarnas inkomster, som föredraganden påpekar i sitt betänkande. Dock är alla de föreslagna scenarierna baserade på att de inte kommer att belasta gemenskapens budget, och på att de anslag som behövs kommer att dras från anslagen till differentiering. Faktum är att de privata försäkringsbolagen ses som en grundläggande mekanism för genomförandet av de föreslagna åtgärderna. Men vi vet alla att vissa bolag i dessa fall ändå inte försäkrar mot vissa typer av risker därför att det är olönsamt. Dessutom accepteras i betänkandet de riktlinjer som angivits av kommissionen, i huvudsak gällande återförsäkringar, som behöver vara gratis eller ha reducerade försäkringspremier hos nationella bolag, eller behöver subventioneras, så att bolagens lönsamhet kan säkras. Jag håller inte med om att natur- och marknadskatastrofer, särskilt när det gäller små och medelstora jordbruk, ska skapa försäkringskapitalvinster.

Samtidigt accepteras att ersättning inte ska utbetalas för förluster på mindre än 30 procent av snittet för de föregående tre åren. Med andra ord främjas följande orättvisa: Små och medelstora jordbruk kommer att lida förluster genom naturkatastrofer och marknadskriser, som minst på 30 procent, medan försäkringskapitalets lönsamhet garanteras.

Även om vi accepterar att åtgärder behöver införas som täcker alla de inkomstförluster för jordbrukarna som orsakas av olika naturkatastrofer och marknadskriser kan vi inte ställa oss bakom dessa förslag, som skapar en ytterligare börda för små och medelstora jordbruk; enligt vår mening minskar de deras inkomst i stället för att öka den.

  Jeffrey Titford, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Det förefaller mig som om den största risk som jordbrukarna står inför varje år är att jordbruket, och till syvende och sist deras försörjning, styrs av Europeiska unionen. Storbritanniens misslyckande under utbrottet av mul- och klövsjuka 2001 är ett tydligt bevis på vad som händer när kriser hanteras av EU. Det är inte allmänt känt att strategin för hanteringen av den katastrofen leddes av dåvarande kommissionsledamoten för jordbruksfrågor, och vilken formidabel soppa han ställde till med. Miljontals friska djur slaktades i onödan i en orgie av dödande och brännande som chockade världen. Dessutom låg ursprunget till katastrofen hos EU och dess ödeläggelse av lokala slakterier genom överdriven lagstiftning.

Det gläder mig att man i betänkandet bekräftar att den gemensamma jordbrukspolitiken har ”gett stöd till utvecklingen av icke hållbara och ytterst vatten- och energiberoende produktionsmetoder”. Men att döma av helgens avslöjanden i tidningarna att EU har ett överskott på fyra miljarder flaskor vin, som kostar skattebetalarna en miljard om året, har man inte lärt sig mycket på det området.

Jag vill be ledamöterna att avvisa betänkandet fram till dess att en undersökning har gjorts av de praktiska konsekvenserna och kostnaderna för att genomföra de rekommendationer som framförs i det. Det förefaller mig som om det kommer att bli oerhört dyrt och möjligtvis resultatlöst i slutändan att försöka skydda jordbrukarna mot allting, inklusive avvikande väder såsom storm, som antyds i betänkandet, för vem kan förutsäga det oförutsägbara?

  Jan Tadeusz Masiel (NI). – (PL) Herr talman! Jag gratulerar föredraganden till att ha tagit itu med den mycket viktiga frågan om hantering av risker och kriser i jordbrukssektorn, och även till att han tagit hänsyn till situationen i de nya medlemsstaterna.

Jag välkomnar också kommissionens omsorg om jordbrukare som tvingas möta de kriser som orsakas av liberaliseringen av jordbruksmarknaderna och av exportrestriktioner och djursjukdomar, för att inte tala om naturkatastrofer.

Jag vill ta detta tillfälle i akt, herr kommissionsledamot, att säga att bränslekostnader och biobränsleframställning är av särskilt intresse för polska jordbrukare. Biobränsleframställning ökar inkomsten och får jordbrukarna att känna större säkerhet. Den minskar också den dagliga oron exempelvis för det instabila priset på griskött.

  Markus Pieper (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Genom marknadsregleringar och prisstöd skyddades tidigare jordbrukssektorn ganska väl mot risker. Via jordbruksreformer har nu skyddet till stor del överlåtits på marknaden, och detta är också i princip helt riktigt. Men jordbruket befinner sig i en unik situation: Jordbrukarna måste klara klimatförändringar, epidemiska djursjukdomar, naturkatastrofer och globala sektoriella kriser, som till stor del inte ens går att förutse och som det överhuvudtaget inte går att planera ekonomiskt för, men de behöver ändå en planeringstrygghet. Mer marknad betyder alltså också ett behov av mer engagemang från den privata sektorn i hanteringen av risker och kriser i jordbruket.

Betänkandet innehåller en del mycket positiva förslag – förvånansvärt många för att komma från en föredragande från de gröna. Trots vissa obalanser är det mycket välkommet för att komma från denna del av den politiska skalan. Det är främst producenter, sammanslutningar och privata försäkringsbolag som måste stå för nyskapande riskhanteringslösningar i Europa. Europeiska unionen och staten måste hålla sig i bakgrunden. De allmänna utgifterna måste begränsas till delersättning för icke försäkringsbara risker som naturkatastrofer eller stora epidemier av djursjukdomar. Det är därför vi måste utforma återförsäkringssystem, och Europeiska unionen måste också skapa ett stödsystem som tillåter både privata och allmänna lösningar för skydd mot extrema risker.

Vi måste dock ha i åtanke att vi inte kan ha försäkringar mot alla eventualiteter. Världens klimatzoner förändras, och detta får effekter på jordbruket som innebär att det är bråttom med vetenskapliga undersökningar. EU har en skyldighet att uppmuntra detta. Vi kommer också att bli tvungna att utreda flyttningsåtgärder. Detta gäller för områden som påverkas av de allt värre och mer frekventa översvämningarna eller utbrotten av torka, på ett sådant sätt att det helt enkelt inte längre är mödan värt att bedriva jordbruk där. I detta sammanhang måste vi också ta hänsyn till vad som i realiteten gäller för tilläggsförsäkringar mot risker och därför alltså ge stöd för flyttningar och strukturella förändringar. Även detta är ett politiskt ansvar för Europeiska unionen!

  Katerina Batzeli (PSE). – (EL) Herr talman! Först vill jag tacka föredraganden Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf för betänkandet, för de förslag han lagt fram och för att ha godkänt många av de förslag som lades fram av de politiska grupperna. Jag vill också tacka kommissionen och kommissionsledamot Mariann Fischer Boel för ett nyanserat meddelande i ämnet och för de alternativa scenarier som redovisas, scenarier där varje medlemsstat med utgångspunkt från hur försäkringssystemen är organiserade och från jordbrukets särart kan hitta sin egen nivå.

Jag vill dock be Mariann Fischer Boel att utöva mycket starkare påtryckningar på rådet så att ministerråden i framtiden bedriver en integrerad politik på området, och rådet (jordbruk och fiske) inte begränsar sig till att bara se risk- och krishanteringspolitiken ur olika branschers perspektiv, till exempel fruktbranschens. Vad gäller fruktbranschen drivs nämligen försäkringsfonderna av branschen själv och har inget att göra med samfinansiering eller finansiering via moduleringsmekanismen.

Som ni alla känner till befinner vi oss i vad jag tror är den mest känsliga utvecklingsfasen av den gemensamma jordbrukspolitiken, en utveckling som bedöms av den globala handeln i sig och av motsvarande EU-avtal. Vi har även de finansiella ramarna som fastställs vid förhandlingsbordet av Europaparlamentet, rådet och kommissionen där klausulen om översynen av den gemensamma jordbrukspolitiken fungerar som en löpsnara. Som parlament måste vi dock framför allt hoppas på att få fulla garantier för jordbrukarnas inkomster och jordbruksproduktionen inom Europeiska unionen.

Med utgångspunkt från dessa mål blir inrättandet av ett säkerhetsindex för jordbrukarnas inkomster senast 2013 en av EU:s grundläggande prioriteringar inom risk- och krishanteringspolitiken. Indexet måste definieras i förhållande till och i kombination med vår politik för att stärka moduleringsmekanismen.

För de vänner som är oroliga inför konkurrensen vill jag gärna betona att en hel del av våra internationella affärskonkurrenter till och med har tillämpat prissäkerhetsindex för inkomstförluster orsakade av ändrad prispolitik på marknaden, en politik som också omfattas av WTO-avtal. Europas producenter måste därför kämpa med samma mekanismer och vapen i den internationella handeln.

Fru kommissionsledamot, jag vill bara nämna en kombination, i det här fallet av åtgärder, som kan behövas: återförsäkringar, privata försäkringar och statliga försäkringar. Systemet för risk- och krishanteringspolitiken – och här är jag inte ense med föredraganden – kommer inte att omfattas av statliga stöd, eftersom detta utgör en allvarlig störning för framtidens jordbruk.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi är medvetna om att jordbruket har utsatts för allt högre risker och allvarliga kriser de senaste åren på grund av klimatförändringar och naturkatastrofer som översvämningar, torka och eldsvådor, och skador orsakade av djursjukdomar som sprids allt snabbare internationellt.

Även om kommissionen har lagt fram ett antal alternativ för hanteringen av risker och kriser tar den i sina förslag inte hänsyn till problemen för de små och medelstora jordbruk och familjejordbruk som hotas av en orättvis gemensam jordbrukspolitik och av WTO-förhandlingarna. Resultatet är att tusentals småjordbruk försvinner, landsbygden stryps och stora delar av inlandet i länder som Portugal förvandlas till öken, vilket också märks på det ökande antalet skogsbränder.

I stället för att kräva samfinansiering av försäkringspremier mot naturkatastrofer som bekostas av jordbrukarna föreslår kommissionen att finansieringen ska utgöras av endast 1 procent av medlen från moduleringen, vilket uppenbarligen är helt otillräckligt. Det som behövs, vilket vi har föreslagit, är ett offentligt försäkringssystem som finansieras av EU och som ger en bättre politisk ram för riskhanteringen och förebyggandet av kriser, vilket är avgörande för familjejordbruken.

Såsom föredraganden påpekar tar kommissionen i sina förslag inte tillräckligt stor hänsyn till risknivån och sannolikheten för att kriser ska uppstå. Det är därför avgörande att kommissionen gör en mer detaljerad bedömning av de instrument och åtgärder som kan förhindra prisfall, marknadskriser, inkomstbortfall för jordbrukarna och andra hinder som står i vägen för deras fortsatta jordbruksverksamhet.

Fru kommissionsledamot, jag noterar er vilja att anamma argument som framförts i denna debatt och ser fram emot att detta omvandlas i praktiken, både i form av risk- och krishantering och i inrättandet av ett säkerhetsnät inför kommande reformer av den gemensamma organisationen av jordbruksmarknaden, särskilt vin-, frukt- och grönsaksmarknaden. Möjlighet bör också skapas att bevilja stöd till jordbrukare för inköp av bränsle när priserna stiger kraftigt.

  Neil Parish (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag tackar Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf för hans betänkande. Det är bra att kommissionsledamoten är här i kväll, eftersom kommissionen har lagt fram en flexibel strategi för krishantering inom jordbruket. Djursjukdomar och naturkatastrofer kommer att inträffa, och vi måste hitta ett flexibelt sätt att hantera dem. Reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken utvecklas nu mot att man erbjuder hjälp till självhjälp till jordbrukare. Det måste vara vägen framåt.

Om man tar det som hände med mul- och klövsjuka i Förenade kungariket, skulle de enorma penningsummor som krävdes för att utrota sjukdomen aldrig ha kunnat finansieras av ett försäkringsbolag på egen hand. Vi bör kanske titta på en försäkringsform där medlemsstaten och Europeiska unionen går in i yttersta nödfall, så att de faktiskt kan ingripa vid mycket stora katastrofer.

Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf hänvisade till unga jordbrukare i sitt betänkande. Det finns ett specialfall med ett visst mått av extra hjälp till dem som är i början av karriären och håller på att bygga upp ett företag, eftersom de inte har kapital bakom sig och behöver extra stöd.

Om Jeffrey Titford hade varit kvar i kammaren skulle jag ha velat opponera mot det han sa om att kommissionsledamot Fischler och Europeiska kommissionen bar ansvaret för den illa skötta mul- och klövsjukekrisen. Om han hade deltagit i undersökningen här i Europaparlamentet skulle han ha fått klart för sig att så inte var fallet. Jag måste erkänna för er att det är den brittiska regeringen som ska lastas och premiärministern som var fast besluten att utlysa allmänna val och ville få sjukdomen under kontroll. Han stod bakom en enorm avlivning av miljontals djur som var helt onödig. Vi kunde ha använt vaccin, vilket också avfärdades. Jag skulle ha velat rätta Jeffrey Titford på den punkten och på andra punkter.

  Luis Manuel Capoulas Santos (PSE). – (PT) Herr talman, fru kommissionsledamot! Under senare år och särskilt förra året har vi sett fullödiga exempel på den variation av risker och kriser som Europas jordbrukare möter. Samtidigt som tusentals hektar skog förstördes av eldsvådor, människor fick sätta livet till och stora delar av södra Europa drabbades av torka år 2005, drabbades ett antal länder i Centraleuropa av fruktansvärda översvämningar. I båda fallen saknade förödelsen historiskt motstycke.

Dessutom har djursjukdomar och den obarmhärtiga handelsliberaliseringen utsatt jordbrukarna för nya risker och osäkerhetsmoment. Kommissionens initiativ som behandlas i betänkandet är därför välkommet. Kommissionen lyckas dock inte uppnå det som verkligen behövs. Jag instämmer därför med föredraganden i de flesta frågor som tas upp och förslag som läggs fram, särskilt i fråga om jordbruksförsäkringar och ömsesidiga fonder, även om jag beklagar den blygsamma – jag har valt ordet med omsorg – inställningen till täckning av inkomstbortfall, särskilt mot bakgrund av att vissa av våra största konkurrenter har tillgång till sådana säkerhetsåtgärder.

Jag anser också att betänkandet är ett viktigt verktyg i det vidare synsätt vi bör ha på frågan, inte minst eftersom den är en del av den pågående debatten om solidaritetsfonden, om skogsbruksstrategin som vi med all säkerhet kommer att diskutera, förutom initiativbetänkanden om naturkatastrofer som utarbetas av olika utskott. Jag hoppas att parlamentet kan vara konsekvent i sina ståndpunkter inför dessa olika instrument. Det är det bästa bidrag parlamentet kan ge unionen för att den ska kunna erbjuda jordbrukarna adekvat och välbehövligt skydd, i första hand för att förebygga kriser och dämpa risker, men också för att avhjälpa dem om de visar sig omöjliga att förhindra.

  Jim Higgins (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Betänkandet om risk- och krishantering inom jordbrukssektorn är välkommet och kunde inte komma mer lägligt. Det har skett en radikal omställning i jordbruksverksamheten genom jordbruksreformerna 2003 och öppnandet av marknader som ett resultat av WTO. Samtidigt som förmånerna otvivelaktigt har flödat för jordbrukarna har det blivit – vilket har sagts flera gånger i kväll – en större och verklig ökning av riskfaktorerna. Inom ramen för den nya gemensamma jordbrukspolitiken avvecklades de risk- och krisåtgärder som vi alla hade vant oss vid, och ansvaret för skydd, förebyggande och krishantering har helt och hållet lyfts över på jordbrukarnas axlar.

Öppna marknader och rörlighet för varor ökar möjligheten att sjukdomar sprids. Klimatförändringar sker mycket snabbt, så en omorientering blir oundviklig. Förbrukningen av oljetillgångarna innebär att både gödningsmedel, bekämpningsmedel och maskiner påverkas i sinom tid, och i vidare mening kommer jordbruket att påverkas och tvingas anpassa sig.

På Irland börjar till exempel nitratdirektivet verka och får så allvarliga följder att jordbruksorganisationerna har dragit sig ur de samtal som regeringen tagit initiativ till om social och ekonomisk samverkan. Jordbruket är under omvandling som aldrig förut. Det är under omvandling på grund av ett antal olika faktorer, och omvandlingen kommer att fortsätta. Jordbruket står inför fler risker än någonsin förut. God jordbrukarsed och en stabil och erfaren jordbrukarbefolkning är den bästa garantin för det som Europa behöver, nämligen tillgång till säker, trygg och hälsosam mat. Jordbruk innebär ett hårt liv: långa arbetsdagar, hårt arbete, stora investeringar och många risker. I många fall inbegriper det hela familjen. Det förtjänar det skydd mot risker som föredraganden föreslår i betänkandet.

Jag vill gratulera föredraganden och välkomna hans betänkande. Jag stöder honom helt och fullt, särskilt i fråga om alternativ 2, och jag välkomnar kommissionsledamotens kommentarer i kväll.

  Wiesław Stefan Kuc (PSE). – (PL) Herr talman! Jag lyckönskar föredraganden Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf till att ha behandlat problemen med risk- och krishantering inom jordbrukssektorn. Detta är en enorm uppgift mot bakgrund av det stora antal frågor som måste behandlas. Frågorna spänner från att begränsa konsekvenserna av naturfenomen som torka, översvämningar, eldsvådor och hagel, till sjukdomar och epidemier via risken för inkomstbortfall på grund av minskad efterfrågan på jordbruksprodukter eller höjda priser, till exempel på bränsle. Riskförsäkringar, återförsäkringar och betalningar till producenterna är bara en aspekt av hur kriserna kan dämpas inom den verksamhet vi kallar jordbruksproduktion.

Om vi verkligen ska hantera, det vill säga minska, riskerna inom jordbruksproduktionen måste vi kunna styra riskerna. Detta betyder att vi får ha ett annat synsätt på koncentrationen av produktion, på utbredning, återskapande av naturliga miljöer, nya metoder och ny teknik, till exempel bioteknik. Ett antal av dessa åtgärder har redan vidtagits. Tillsammans gör de det möjligt att undanröja negativa företeelser och minska produktionsriskerna.

  Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Det är alltid bra att höra till de större grupperna, för då får man mer tid. Fru kommissionsledamot, i mitt första inlägg lade jag tonvikten vid att inte ge vika för risken för återfall och talade om den sociala balans som måste finnas i ett nytt system av den här typen, men nu vill jag även ta upp den förebyggande krishanteringen. Alla de kriser som omnämnts här, inklusive bränder, orsakades i själva verket av människor och människors handlingar. Inte ens BSE-krisen kom från ovan: den uppstod på grund av att kor utfodrades med kor, helt tvärtemot all god jordbrukspraxis.

Om vi planterar majs och eukalyptus i torra områden borde vi inte bli förvånade när vi som resultat får skador på grund av eldsvådor och torka. När vi talar om avreglering, en fråga där en av ledamöterna framfört tämligen annorlunda tankegångar, borde vi inte bli förvånade – om vi ser på avregleringen som ett mål snarare än medel – över att många människor överger sin verksamhet och drabbas av allvarliga kriser, däribland inkomstbortfall. Vi måste därför via WTO se till att det finns lämpliga system för kvalificerat tillträde till marknaderna.

Jag vill gärna påpeka att många småjordbruk och ekologiska jordbruk har skapat en marknad med högre värde och kvalitet genom att hålla stången mot de genetiskt modifierade organismerna. Om vi nu slarvar med samexistensen kommer den att utvecklas till en trojansk häst och då försvinner snart dessa goda högkvalitativa marknader, däribland vinmarknaden. Då faller vi ner i kriser som vi hade kunnat förhindra och försäkringar kommer att vara det sista vi behöver tala om.

Men fru kommissionsledamot, jag talar även om möjligheten att skapa ekonomisk utveckling i landsbygdsområden och det faktum att vi när det gäller den andra pelaren nu hotas av finansiell utmattning. Vi borde då inte bli förvånade om många jordbrukare som tagit sig in på dessa högvärdesmarknader förhindras från att fullfölja sin satsning på grund av utmattning och överväger att dra sig ur. Den allmänna jordbrukspolitiken har därför också en förebyggande funktion.

Jag påminner också om att fossila bränslen kommer att ta slut inom en inte alltför avlägsen framtid och att vi måste förbereda jordbrukarna på att växla över till andra energikällor och, kanske, hjälpa dem att utnyttja dessa. Vi kan bedriva krisförebyggande arbete även i det här sammanhanget och jag skulle vilja att dessa förebyggande hänsyn fick en funktion i lagstiftningsförslaget från kommissionen – som i år befinner sig i idékläckningsfasen.

Till Katerina Batzeli vill jag säga att jag när jag talade om ansvaret för hanteringen inte bara ville skylla krisen på jordbrukarnas inkompetens. Jag vill att jordbruket faktiskt ska kunna påverka politiken på det sätt jag beskrev så att kriserna överhuvudtaget inte uppstår och så att jordbrukare i framtiden garanteras en hyfsad inkomst.

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att tacka alla dem som har bidragit till debatten. Många av de frågor som nämns i betänkandet behandlas i de pågående undersökningar som kommissionen har inlett, till exempel förslagen 2, 5, 7, 19 och 23.

När det gäller skyddsnätsmekanismen – förslag 8 – har diskussionen i rådet inte givit något tydligt mandat för att införa en allmän säkerhetsklausul i alla gemensamt organiserade marknader eller för att försöka finansiera försäkringen inom ramen för de modulerade medlen. Jag är dock beredd att undersöka ett införande av bestämmelser om riktad risk- och krishantering inom andra gemensamt organiserade marknader och, som Ioannis Gklavakis nämnde, inom frukt- och grönsakssektorn, som vi också kommer att diskutera i parlamentet i slutet av året.

Jag instämmer helt med er föredragande, Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf, att grundskydd mot inkomstbortfall inte är någon lösning. Det är helt uppenbart att strukturella problem, om eller när vi ställs inför dem, måste lösas med förändringar i politiken. Det är uppenbart, och jag är mycket glad för Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorfs tydliga stöd för det.

Som ett skyddsnät för inkomst menar jag att det frikopplade direktstödet till jordbrukaren i reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken är mycket viktigt.

Jag är positiv till innehållet i förslagen 18, 24 och 26.

Jag tar också tillfället i akt att fästa er uppmärksamhet på översynen av riktlinjerna för statligt stöd som kommissionen antog den 8 februari. Kommissionen föreslår att ersättning för dåligt väder samt djur- och växtsjukdomar inkluderas i nuvarande undantagsförordning om statligt stöd inom jordbrukssektorn. Det är förhoppningsvis en förenkling. Det skulle också skynda på införandet av statligt stöd i sådana situationer, så att vi kan agera ytterst snabbt.

Kommissionen har tittat närmare på ett antal alternativ för att uppmuntra utvecklingen av verktyg för risk- och krishantering och för bättre gensvar om en kris inträffar. Min avsikt med meddelandet var först och främst att föra en omfattande debatt i rådet och här i parlamentet om inriktningen innan vi lade fram något lagförslag. De diskussioner vi har haft hittills i rådet har, som jag sa, inte utmynnat i något tydligt mandat att införa en allmän säkerhetsklausul. Kommissionen är emellertid beredd att gå vidare om det i något skede skulle komma ett tydligt mandat från rådet.

Eftersom jag anser att kris- och riskhantering är en viktig fråga också inför framtiden är jag beredd att, till och med utan ett tydligt mandat från rådet, undersöka införandet av en bestämmelse om krishantering, som jag sa förut, på grundval av det enskilda fallet.

Det ställdes en fråga om de nya medlemsstaternas ställning. Det är helt uppenbart att de nya medlemsstaterna inte kommer att uteslutas från åtgärder för riskhantering. Som vi pekar på i vårt meddelande kan vi tänka oss att fastställa en jämförbar ram för landsbygdsutvecklingen, precis som vi gör för de gamla medlemsstaterna – en tydlig signal till de tio nya medlemsstaterna.

Med den politiska överenskommelsen om reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken och det genomförande som nu har skett i alla medlemsstater vill vi att EU:s jordbrukare ska försöka ta tag i möjligheterna på marknaden. Jordbrukaren har ett stort ansvar, men det behövs också solidaritet när kriser uppstår. När jag lyssnar till diskussionerna i både Europaparlamentet och rådet förefaller det mig som om strategierna är ganska olika. Min slutsats är därför att vi behöver studera alternativen noga och diskutera dem innan vi fattar ett slutgiltigt beslut om vilka instrument som ska användas.

Jag instämmer helt med Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf i att det vanligen är bättre att förebygga än att bota, och min personliga åsikt är att den konferens om samexistens som ska hållas i april är nödvändig för att undvika att genetiskt modifierade organismer (GMO) blandas med ekologisk produktion. Jag ser därför särskilt fram emot den diskussionen.

När det gäller era åsikter om fossila bränslen menar jag att vi inte bör vänta tills vi har gjort slut på dessa bränslen. Vi måste börja nu att titta på vad som kan göras i fråga om förnybar energi. Jag tänker särskilt på de diskussioner vi har haft nyligen om bioetanol och möjligheten att dra all nytta av jordbrukets bidrag till detta sätt att i framtiden begränsa utsläppen av koldioxid.

Det har varit en intressant diskussion, och jag tackar föredraganden för det som jag menar är en balanserad strategi i denna mycket viktiga fråga.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon klockan 10.00.

14. Genomförandet av EU:s skogsbruksstrategi (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande av Heinz Kindermann för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om genomförandet av en skogsbruksstrategi för Europeiska unionen (2005/2054(INI)) (A6-0015/2006).

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Först av allt skulle jag vilja gratulera föredraganden, Heinz Kindermann, till ett mycket väl avvägt betänkande.

Kommissionen menar att de stora frågorna och utmaningarna inom den europeiska skogssektorn återspeglas väl i förslaget till yttrande. Vi uppskattar särskilt det samlade stöd som ges till kommissionens förslag om förberedelser för en europeisk handlingsplan för skogsbruket. Enligt vår åsikt bör handlingsplanen utgöra en sammanhållen, verifierbar och praktisk ram för genomförandet av denna strategi. Den skulle kunna bli ett viktigt instrument för samordning mellan gemenskapsåtgärder och skogspolitiken i de olika medlemsstaterna. Av den anledningen anser vi att utvecklingen och genomförandet av handlingsplanen är en dynamisk process där medlemsstaterna och aktörerna ska vara delaktiga och att den bör åtföljas av regelbunden översyn och rapportering.

Idéerna uttrycks mycket väl i förslaget till yttrande, och vi delar helt och fullt föredragandens syn på behovet av att utveckla handlingsplanen i nära samarbete med medlemsstaterna och aktörerna. Jag menar att vi redan har gjort framsteg i det avseendet. Handlingsplanen kommer att grundas på de övergripande principerna i EU:s skogsbruksstrategi, som är hållbarhet och subsidiaritet.

Det finns tre särskilda frågor som jag skulle vilja framhäva. För det första, behovet av att öka skogssektorns konkurrenskraft, i linje med Lissabonmålen. Det finns en växande oro för den ekonomiska livskraften i ett hållbart skogsbruk i Europeiska unionen i samband med globaliseringen. Konkurrenskraft är en hörnsten i ett hållbart skogsbruk, och den är av avgörande betydelse för att bibehålla de många fördelar som skogsbruket innebär för samhället, däribland arbetstillfällen i landsbygdsområden där det inte finns någonting annat. Skogsbruket kan erbjuda ett stort antal produkter och tjänster till samhället, och vi borde försöka utveckla den potentialen i framtiden.

Den andra frågan är att skogssektorn måste svara mot de sociala kraven på att bevara miljön och naturarvet, i enlighet med Göteborgsmålen om hållbar utveckling. Skogssektorn som helhet kommer att blomstra som bäst om den passar väl in i samhället i övrigt. Ett aktivt bidragande till betydelsefulla EU-mål såsom biologisk mångfald, miljövård eller begränsning av klimatförändringar erbjuder nya möjligheter för skogsbruket. För att anknyta till en tidigare diskussion: möjligheten att använda biomassa som energi är ett tydligt exempel på hur skogsbruket kan bidra.

Den sista frågan är den om skogsbrukets globala betydelse för hållbar utveckling och behovet av att fortsätta med vårt fasta stöd för internationella åtaganden om skydd av skog och om hållbart skogsbruk i hela världen. Det omfattar också åtgärder för att bekämpa olaglig avverkning och därmed sammanhängande handel med skogsprodukter. De frågorna tas upp på ett bra sätt i betänkandet, och jag kan försäkra er att de kommer att återspeglas i våra handlingsplaner.

  Heinz Kindermann (PSE), föredragande. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! I maj 2005 uppmanade jordbruksutskottet kommissionen att bedriva ett nära samarbete med alla som arbetar med utformningen av handlingsplanen för hållbart skogsbruk i EU som ska vara klar till mitten av 2006 och som bör omsätta de olika inslagen i EU:s skogsbruksstrategi i praktiken. Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling kom in tidigt i diskussionen med sitt initiativbetänkande om EU:s skogsbruksstrategi och vi vill med detta betänkande driva den process vi påbörjade vidare och fördjupa den. Vilka av våra tankar och uppmaningar som i slutändan tas med i handlingsplanen är förstås helt och hållet upp till kommissionen, men kvaliteten på samarbetet – som jag är mycket glad över – ger oss anledning att tro att vi tänker i samma banor i de viktigaste frågorna.

Utgångspunkten för vårt initiativbetänkande var rådets resolution från 1998 om en skogsbruksstrategi för Europeiska unionen där en rad möjligheter anges, men där det saknas specifika mål och sammanhängande struktur. Förutom några generella anmärkningar har vi i enlighet med de olika utgångspunkterna definierat en rad strategiska aspekter. Jag går snabbt igenom de viktigaste.

För det första: Det har fram tills nu inte funnits någon enhetlig rättslig grund på EU-nivå för skogsbruksverksamhet. Vi anser att en objektiv bedömning är önskvärd, trots oron från alla som berörs.

För det andra: Det finns olika definitioner av skogsbruk, både internationellt och i våra 25 länder och vi ber därför kommissionen att överväga om den ska ta fram en europeisk definition så att EU:s åtgärder på området blir öppna och jämförbara.

För det tredje: För att förbättra samordningen, kommunikationen och samarbetet föreslår vi att befintliga strukturer stärks, till exempel Ständiga kommittén för skogsbruk. Förutom övergripande samordning måste informationsutbytet mellan olika organisatoriska nivåer inom kommissionen förbättras med hjälp av den nya enhetsövergripande arbetsgruppen. Vi anser att det bör finnas en särskild enhet för sådan vertikal samordning inom generalsekretariatet.

För det fjärde: Europas skogar måste skyddas mot skogsbränder och luftföroreningar, liksom mot mark- och vattenföroreningar. Illegal timmerhandel utanför EU måste bekämpas genom adekvata samordnade internationella åtgärder där EU kan medverka.

För det femte: Skogarna kan bidra till att dämpa växthuseffekten och klimatförändringarna, men bara om vi använder de olika skogsprodukterna bättre. EU bör därför gynna användningen av miljövänliga träprodukter och i sin energiförsörjning ge större utrymme för förnybar energi från skogen.

För det sjätte: För att gynna konkurrenskraften inom branschen och därmed stimulera sysselsättningen och inkomsterna i landsbygdsområden måste EU effektivare ta itu med en rad uppgifter, till exempel mobilisering av skogarnas träresurser, undanröjande av hinder mot användningen av trä, övervinna strukturella problem inom skogsbruket och diversifiera skogsägarnas inkomster.

För det sjunde: Eftersom forskningen kring och utvecklingen av skogsbruket spelar en viktig roll inom Lissabonstrategin bör de större skogsforskningsprojekten infogas i det sjunde ramprogrammet för forskning.

För det åttonde: Europeisk yrkesutbildning och fortbildning som Leonardo och Erasmus bör kunna utnyttjas bättre än hittills av skogsindustrin. Medlemsstaternas uppmanas i detta sammanhang att ge de berörda mer information om tillgängliga möjligheter.

Till sist: På vilket sätt kan skogsbranschen bidra till målen från Lissabon och Göteborg? Vi anser att Europas skogar till skillnad från skogar i övriga regioner i världen är underutnyttjade, inte bara i fråga om timmer och virke – vi använder enbart 60 procent av de kvantiteter som odlas – utan också i fråga om tjänster som tidigare inte kunnat säljas. Vi vill att skogsbruket i EU ökar sin konkurrenskraft. Endast ett levande och konkurrenskraftigt skogsbruk kan bidra till målen från Lissabon och Göteborg och därmed européernas välstånd.

  Christofer Fjellner (PPE-DE), föredragande av yttrande från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. – Herr talman! Som föredragande av yttrandet från miljöutskottet skulle jag vilja betona hur otroligt viktig skogen är för vår kontinent och att den berör väldigt många människor. I Sverige svarar skogen och skogsnäringen för nära 30 procent av svensk ekonomi, och i Europa finns över 15 miljoner skogsägare. Vad vi beslutar här i kammaren har därför stor betydelse för många, såväl hemma i Sverige som runtom i Europa.

Jag vet att det finns en stor oro för att EU skall lägga sig i och börja bestämma, och att man från Bryssel skall börja styra och ställa i skogsfrågorna. Jag kan förstå den oron. Det skulle nämligen inte bli bra. Det är jättelika skillnader mellan en olivlund i södra Italien och ett industriellt skogsbruk i norra Sverige. Beslut om skogar bör fattas lokalt, nära de människor som känner till skogarna, och som brukar och äger dem.

Jag vill dock stilla oron hos dem som befarar en sådan utveckling. Jag anser att kommissionen är väldigt tydlig i sitt meddelande: Skogspolitiken bör grundas på subsidiaritet. Det har vi i miljöutskottet tagit fasta på. Det betyder emellertid inte att EU inte har något ansvar. Tvärtom har EU ett stort ansvar, nämligen att ta hänsyn till skogen i allt sitt beslutsfattande. Redan idag fattar EU väldigt många politiska beslut, som direkt och indirekt påverkar de europeiska skogarna. Vi i miljöutskottet upplever dock att samordningen mellan de olika förslag som rör skogarna är nästan obefintlig. Det skadar såväl förenligheten mellan olika miljömål som förutsättningarna för skogsnäringen. Jag vill därför betona att jag tycker att kommissionens viktigaste uppgift framöver är att samordna den befintliga politiken och se hur den påverkar skogen. Dessutom måste förhandsutvärderingar genomföras i god tid, som kan ta hänsyn till hur olika politiska beslut påverkar europeiska skogar och skogsnäringen.

Avslutningsvis skulle jag vilja betona skogsnäringens betydelse. Det är nog den näring som tydligast skapar såväl ekonomiska som miljömässiga värden. Som kommissionen påpekar, finns det emellertid problem med konkurrenskraften hos skogsbruket i EU på den globala öppna markanden, vilket kan kosta miljövärden. Mitt och miljöutskottets budskap till er idag är därför att kommissionen genom att ta hänsyn till skogen skall kunna skapa goda, stabila förutsättningar för skogsnäringen och därmed ge Europa både en bättre ekonomi och en bättre miljö.

  Michl Ebner, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först och främst vill jag tacka Heinz Kindermann för ett klokt och nyanserat betänkande. Han har lagt ner mycket engagemang och förståelse för att nå fram till en kompromiss och få fram en nyanserad text.

Fru kommissionsledamot, vi stöder skogsbruksstrategin, men inte en reglering av marknaden. Detta vill vi klarlägga. Vi stöder subventioner inom skogspolitiken och vi är övertygade om att vi bör fortsätta längs den vägen. Vi bör absolut uppmärksamma denna bransch mer. Om enbart 85 procent av EU:s skogsområden förvaltas måste vi göra vårt bästa för att få in resterande 15 procent i det ekonomiska kretsloppet. Enligt uppgifterna från Heinz Kindermann används enbart 60 procent av det trä som odlas – då är det ännu viktigare att uppmärksamma faktum: dessa skogar kan bara skyddas om de utnyttjas.

Låt mig också få påpeka att sagan om de döende skogarna i Europa som vi fått höra i decennier verkligen var en saga. Den berättades snarare för att vinna politiska poäng än av några andra skäl. Om skogsarealen ökar med 450 000 hektar per år håller skogen verkligen inte på att dö, utan på att växa. Det återstår därmed bara för mig att be er, fru kommissionsledamot, att i ert arbete ta med så mycket som möjligt av det som efter morgondagens omröstning fortfarande är bindande i texten. Jag är också nöjd med att ni i slutet av ert anförande samtyckte till detta.

  Luis Manuel Capoulas Santos, för PSE-gruppen. – (PT) Fru kommissionsledamot! Europas skogar och dess ekonomiska, sociala och miljömässiga betydelse är ett ämne av gemensamt intresse. Vi får aldrig bortse från att skogarna utgör 35 procent av EU:s territorium, ger 3,5 miljoner arbetstillfällen, har 15 miljoner ägare och motsvarar ett produktionsvärde på över 350 miljoner euro.

Siffrorna blir ett bevis på frågans vikt och den betydelse EU:s institutioner borde ge den. Detta gäller särskilt vid en tidpunkt då olika faktorer – orsakade av natur eller människa – utgör ett sådant hot mot skogarna. Under rådande ytterst komplicerade internationella omständigheter är unionen i starkt behov av ett nytt synsätt i energifrågan, varvid biomassa med all rätt lyfts fram. Detta stöds av att kommissionen och det österrikiska ordförandeskapet har fäst stor vikt vid frågan.

Jag välkomnar därför kommissionens meddelande om strategins genomförande och ger Heinz Kindermann en eloge för betänkandet. Jag är positiv till mycket i betänkandet som utgör ett utmärkt bidrag från parlamentet till utformningen av EU:s skogsbruksstrategi. Det finns dessutom ett antal ändringsförslag som jag tror kan bidra till att göra betänkandet bättre och mer fullständigt.

Det faktum att betänkandet tar upp skogens sårbarhet är ett välkommet bidrag till den pågående debatten om naturkatastrofer. Förhoppningsvis kommer kommissionen därför att anta ett integrerat synsätt i denna mycket viktiga fråga, ett synsätt där problemen betraktas som en helhet – som vi gör. På så sätt kan bidragen från de olika instrument som nu står på den politiska agendan bidra till att förbättra läget för Europas skogar.

  Anne Laperrouze, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot! Betänkandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling är väl avvägt. Även om inte tanken på en gemensam skogsbrukspolitik erkänns i betänkandet, betonas behovet av samordning. Där uppmärksammas också att medlemsstaterna har olika definitioner av innebörden av ordet ”skog”, vilket gör det svårt att ge en definitiv bedömning av viktiga skogsbruksåtgärder på gemenskapsnivå.

Jag tillhör dem som är besvikna över att förslaget om att inrätta ett europeiskt övervakningsorgan inte har antagits. Ett sådant organ skulle ha kunnat ge oss tillförlitliga och åtkomliga uppgifter. Bortsett från detta stöder jag förslagen om att uppmana kommissionen att förbättra samordningen av de generaldirektorat som arbetar med skogsvårdsfrågor och stärka ställningen för Ständiga kommittén för skogsbruk.

Jag har lagt fram ett ändringsförslag där kommissionen uppmanas att lägga fram förslag till medlemsstaterna som bygger på skattebestämmelser och utformats för att stimulera skogsägarna att odla inhemska sorter för att behålla den biologiska mångfalden och minska risken för bränder. Andan i förslaget finns kvar i betänkandet där man rekommenderar införandet av åtgärder för att förebygga bränder och ökenspridning, åtgärder för beskogning med inhemska arter, främjandet av mångfald, hållbar förvaltning av naturresurser och främjandet av miljötjänster, särskilt för att skydda vattensystem och bekämpa erosion. Genomförandet av dessa åtgärder betyder att skogsägarna måste göra investeringar. Eftersom skogsägarna ger samhället fördelar bör de också få vederbörlig ersättning.

Slutligen återspeglas mina förhoppningar och farhågor för branschen i betänkandet. Här fastställs prioriteringarna för en politik som blir global, men samtidigt tar särskild hänsyn till olika regioner med utgångspunkt från skogsbranschens ekonomiska, sociala och miljömässiga potential. Tack Heinz Kindermann för ett arbete som jag tror kommer att få stöd av en bred majoritet i morgondagens omröstning.

  Ilda Figueiredo, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Det obestridliga behovet av att behålla skogarna och bevara skogens många funktioner kräver effektiv förvaltning och effektiva stödåtgärder som anpassas till olika varianter av skog och deras specifika problem. Jag stöder därför inte tanken på att lyfta fram ett begrepp om skogen som skulle passa alla när vi vet att det finns internationellt godkända definitioner som ligger bakom rapporter om och återkommande bedömningar av läget för skogarna i Europa och övriga världen.

Vi välkomnar en handlingsplan på EU-nivå för hållbar utveckling av skogsbruket, men vi stöder inte alla de förslag som läggs fram i betänkandet. Vi beklagar att ett antal ändringsförslag som vi lade fram i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har förkastats. Dessa ändringsförslag syftade till att varna för situationen i skogarna i södra Europa som drabbas av bränder varje år och vissa år av torka. Så var fallet i Portugal förra året där omkring 300 000 hektar skog brann upp, vilket medförde enorma kostnader och allvarliga konsekvenser för skogarna, den biologiska mångfalden, jordbrukarna och befolkningen i stora områden.

Vi efterlyser därför en lämplig strategi på medellång och lång sikt för att förhindra bränder, en särskild förordning och en särskilt budgetrubrik för att skydda skogar mot eldsvådor. I detta arbete bör hänsyn tas till resolutioner som redan har antagits av parlamentet och till det som hände med gemenskapens förra särskilda förordning, som dessvärre togs bort av kommissionen.

Vi anser att också att nästa handlingsplan bör täcka sju år så att den följer nästa budgetplan. Handlingsplanen bör innehålla program för skyddet av korkekskogar och bidrag till att föda upp kreatur och producera kork, som är av största betydelse för landsbygdens utveckling i många länder i södra Europa.

Vi litar på att kommissionen antar förslagen – som dock inte ingår i betänkandet, men som vi än en gång vill lyfta fram – om att göra handlingsplanen till ett förebyggande instrument i skyddet och främjandet av olika sorters skogar, inklusive skogarna i de sydliga länderna där klimatet medför störst risk för skogsbränder.

  Andrzej Tomasz Zapałowski, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Herr talman! De siffror som utmärker skogsstrukturen i de 15 gamla medlemsländerna i EU i fråga om skogstäckning är mycket bra och visar att skogen utgör 35 procent av den totala landarealen, och att en klar majoritet ägs av 15 miljoner privata ägare. Eftersom skogen på detta sätt är uppdelad bland privata ägare uppstår dock frågan om hur stordriftsfördelar kan uppnås inom skogsbruket.

Jag har inget emot privat skogsägande. I mitt hemland Polen ägs de flesta skogar av staten, närmare bestämt 82 procent, varav 2 procent består av nationalparker. Jämfört med andra EU-länder är våra skogar rikare och äldre. Den polska skogsbruksmodellen är ändamålsenlig och effektiv.

Statligt ägda skogar är en självfinansierande och vinstdrivande institution. Det stöd EU ger till skogarna i Centraleuropa består dock av betydande anslag till fortbildning av människor som planterar träd på egen mark samt betalningsanslag. Stöd behövs också till områden som inte exploateras i affärsdrivande syfte, till nationalparker och naturreservat. Infrastrukturen kring skogsbruket behöver moderniseras.

Jag uppmanar kommissionen och parlamentet att utgå från erfarenheterna av skogsförvaltningen i Polen. Västeuropa har också en del att lära av egna erfarenheter. Allt privat är inte alltid bäst. Även icke privatägda skogar behöver stöd.

De polska skogarnas välstånd gynnar samhället i hela Europeiska unionen.

  Janusz Wojciechowski, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Det jag ska säga berör också de problem som de polska skogarna står inför och som togs upp i föregående inlägg.

Polens skogar är en viktig resurs, men till skillnad från i de flesta andra EU-länder ägs majoriteten av skogarna – över 80 procent av den sammanlagda ytan – av staten. Detta är resultatet av en lång historisk process och det finns för närvarande inga skäl att radikalt förändra skogsägarstrukturen i Polen. Den offentliga opinionen i Polen är i stort sett positiv till att behålla skogarna i statlig ägo.

Problemet är att EU hittills har diskriminerat statligt ägda skogar och förnekat dem rätt till stöd. Jag är glad över att det i Kindermannbetänkandet finns ett ändringsförslag som inger hopp om att situationen kan förändras och att stöd från EU kan gå till skogar oavsett vem som äger dem. Detta är något vi verkligen behöver i Polen och vi förlitar oss på att kommissionen visar förståelse för situationen.

  Agnes Schierhuber (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag börjar med mitt varma tack till föredraganden för hans mycket nyanserade betänkande. Han har en mycket väl avvägd inställning till de tre pelarna som bär upp hållbarheten – den ekonomiska, ekologiska och sociokulturella. Betänkandet avspeglar den europeiska skogsbruksmodellen: mångfunktionell skogsvård, huvudsakligen privat ägande av skogar och nära samröre med jordbruk, friluftsområden för medborgarna och livsmiljö för växter och djur.

Betänkandet hänvisar också till skogsbrukets regionala karaktär: i söder har vi till exempel problem med skogsbränder och korkekar, i Centraleuropa är utnyttjandegraden hög, förutom att skogarna har stor betydelse för avkoppling, turism och skydd, särskilt i Alperna, och i norra Europa är träproduktionen framför allt avsedd för marknaden. I betänkandet betonas också vikten av att utforma politiken så att trä blir ett byggnadsmaterial och en energikälla som kan ersätta fossila bränslen. Jag tackar kommissionen för den särskilda hänvisningen till detta.

Jag ser den hållbara skogsvården som en grön lunga. I betänkandet läggs särskild betoning på behovet av att samordna skogsbrukspolitiken på EU-nivå och vidta gemensamma åtgärder som godkänns genom omröstning och som ytterligare kan påverka det europeiska skogsbruket, samtidigt som man värnar om subsidiariteten.

Följaktligen talar vi här om en europeisk skogsbruksstrategi. Jag vill tydligt framhålla att jag motsätter mig en reglering av skogsbruksmarknaden, vilket tagits upp för diskussion åtskilliga gånger. Tack än en gång för detta betänkande.

  María Isabel Salinas García (PSE). – (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! I morgon kommer Europaparlamentet att godkänna Heinz Kindermanns betänkande, och genom att göra det kommer ett tydligt budskap att framföras till kommissionen och rådet om vilken riktning vi vill att den framtida handlingsplanen för våra skogar ska ta.

Av alla idéer som vi har arbetat med i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling skulle jag vilja betona de innovativa förslagen om förbudet mot att använda brända ytor för obehöriga ändamål. Den stora fördelen med denna åtgärd, som redan genomförs med en hel del framgång i mitt hemland Spanien, är att den avskräcker de människor som förstör våra skogar och vars enda motivation är att spekulera om marken. Därför anser jag att EU:s framtida handlingsplan för skogsbruket tydligt måste innehålla en politik som bevarar våra skogar och som förstärker och på bästa sätt utnyttjar de stora resurser som skogsmarken ger.

Men jag skulle också vilja säga att vi spanska parlamentsledamöter och många ledamöter från de sydeuropeiska länderna under lång tid har efterlyst en gemensam skogspolitik som kan fungera som ett redskap för att hantera detta naturarv, något som gynnar hela EU.

Jag anser därför att vi inte får välja fel tillvägagångssätt. Att skydda skogen är bra för både norra och södra Europa. Vi skulle ha velat att några av våra förslag om skogarna i Medelhavsområdet togs med i beräkningen. Vi är alla överens om att skogen har en viktig roll och förser oss med resurser som har en nära anknytning till EU:s framtid och till de mål som vi alla satte upp i Lissabon. Skogarnas multifunktionalitet måste förstärkas på grundval av ett gemensamt tillvägagångssätt.

Vi skulle därför vilja be er, fru kommissionsledamot, att överväga en gemensam förordning om det vi ser som en tillgång och ett arv för hela EU.

  Kyösti Virrankoski (ALDE). – (FI) Herr talman! Föredraganden Heinz Kindermanns betänkande om genomförandet av en skogsbruksstrategi för Europeiska unionen är utmärkt. Ett stort tack ska han ha för det. Jag vill också tacka honom för det utmärkta samarbetet han visade under utarbetandet av betänkandet.

Som vi redan har nämnt sysselsätter EU:s skogsbruk 3,4 miljoner människor, och avkastningen ligger på 350 miljarder euro. I många länder, som t.ex. Finland och Sverige, har skogsbruket en avgörande betydelse för ekonomin. Förutom produktion, skapar skogsbruket sysselsättning i en rad angränsande industrier, bl.a. den mycket viktiga metall- och elektrotekniska industrin. Skogsbruket kommer bara att bli ännu viktigare eftersom man letar efter nya möjligheter för att producera energi.

EU har dock ingen gemensam skogsbrukspolitik trots att många politikområden såsom jordbruksutveckling och miljöpolitik har stor inverkan på denna sektor. Det är därför lämpligt att genomföra en omfattande analys av inverkan på skogarna.

I betänkandet antas det att skogsbrukspolitiken, även i framtiden kommer att hamna inom medlemsstaternas kompetensområden. Tonen i betänkandet antyder att det inte finns någon önskan att skapa ny byråkrati såsom i EU:s jordbrukspolitik. Betänkandet stöder kommissionens planer på en handlingsplan för ett hållbart skogsbruk i EU. Det faktum att detta politikområde är så splittrat gör detta nödvändigt. Det måste finnas bättre garantier för framgången och framtiden för en industri som använder sig av hållbara, förnybara naturtillgångar. Betänkandet stöder inte upprättandet av en separat skogsbruksbyrå. Detta är helt riktigt. Vi i EU behöver lära oss att rationalisera vår politik så att vi klarar av att utföra nya uppgifter med de resurser som vi redan har, utan att alltid inrätta nya byråer. Jag ser med intresse fram emot kommissionens nya förslag.

  Dariusz Maciej Grabowski (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Jag tackar Heinz Kindermann för hans betänkande och vill samtidigt betona att EU:s skogsbruksstrategi borde ha ett enda mål, nämligen att systematiskt utöka den markyta som täcks av skog, särskilt stora skogar. Den biologiska mångfalden av växter och djur kan endast återupprättas i skogar som är större än 500 hektar.

Skogsplanteringsstrategin kan genomföras på ett mycket effektivt sätt i de nya medlemsländerna, särskilt i Polen. Det beror på Polens mycket effektiva ägandemodell och rätten att bruka och utnyttja skogen. Ett bevis på detta är att Polen under 50 år har ökat sin skog med nästan 50 procent och att EU:s enda jungfruliga skog faktiskt ligger i Polen. Rådjurs-, vildsvins- och älgjakt förekommer i stor skala i de polska skogarna. Alla har tillgång till skogen, och de som jagar i den är engagerade i skötseln.

Större anslag till skogsplanteringen i de nya medlemsländerna är inte den bästa strategin. Att stödja och främja den polska skogsbruksmodellen är enligt min åsikt önskvärt. EU bör behandla statligt ägd skogsmark åtminstone lika väl som privatägd. Statligt ägda skogsföretag bör ha samma rättigheter till ekonomiskt stöd som privatägda.

Diskriminering mot statligt ägda skogsföretag är inte ekonomiskt fördelaktigt. Men ännu viktigare är att det inte är fördelaktigt ur ekologisk synvinkel.

  Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN). – (PL) Herr talman! EU:s skogar utmärker sig genom sin stora mångfald. Förutsättningarna för att bevara skogens multifunktionalitet varierar också. Det betyder att skogsbruket måste vara välplanerat och hållbart för att maximalt kunna öka skogens skyddsfunktioner och sociala funktioner som är lika viktiga som produktionen.

Skogsägarna spelar en viktig roll för skogsbruket. Undersökningar och rapporter visar att de statligt ägda skogarna sköts bäst. Till skillnad från privatägd skog kan statligt ägd skog dessvärre inte förlita sig på viktigt ekonomiskt stöd från EU. Det är därför nödvändigt att på nytt överväga om den befintliga skogsbruksstrategin är lämplig, och om inte statligt ägd skog också borde omfattas av EU-stöden. Vi måste komma ihåg att, när det kommer till kritan, är det skogen som människor bryr sig om och inte vem som äger den.

  Duarte Freitas (PPE-DE). – (PT) Herr talman, mina damer och herrar, fru kommissionsledamot! I det betänkande som vi har framför oss behandlas de huvudsakliga slutsatserna från analysen av EU:s skogsbruksstrategi och de uppkommande problem som påverkar skogssektorn, och det föreslås framtida åtgärder.

Erfarenheten har visat att skogssektorn kan hjälpa till att uppnå Lissabonmålen om en hållbar ekonomisk utveckling och konkurrenskraft samt Göteborgsmålen som bl.a. handlar om att skydda naturtillgångarna inom EU. Kommissionen föreslår att utveckla en europeisk handlingsplan för skogsbruket som kommer att kunna ge en konsekvent ram för att genomföra åtgärder inom skogsbruket. Därmed bidrar man till att på bästa sätt utnyttja skogssektorns möjligheter för EU.

EU-fördraget innehåller dock inte någon rättslig grund för en gemensam skogspolitik. Dessutom har varken den sektorsbaserade EU-politiken om skogen eller Lissabon- och Göteborgsstrategierna till sist varit tillräckligt effektiva när det gäller att bekämpa skogarnas tillbakagång.

Jag skulle vilja påminna kammaren om de tragiska skogsbränderna och torkan som har ödelagt södra Europa de senaste åren och som tyvärr har drabbat Portugal särskilt hårt. Jag inser att för vissa kanske detta inte är något annat än ett avlägset problem, men jag skulle vilja uppmärksamma er på de stora svårigheter som södra Europas skogssektor står inför och de problem som drabbar människor som är beroende av denna sektor.

Med hänsyn till hur allvarligt detta problem är måste det hanteras omedelbart genom ett engagerat tillvägagångssätt som sträcker sig långt. Det är absolut nödvändigt med en gemensam skogspolitik, nu mer än någonsin. Jag anser därför att medlemsstaterna mycket noggrant bör tänka på de miljömässiga, sociala och ekonomiska fördelarna med att införa en gemensam politik inom ramen för nästa konstitution.

Jag uppmanar därför kammaren att stödja ändringsförslagen 7, 8 och 9 som jag och María Esther Herranz García m.fl. har undertecknat.

  Rosa Miguélez Ramos (PSE). – (ES) Herr talman! Jag tycker att detta betänkande är mycket positivt och jag skulle vilja tacka föredraganden, min kollega Heinz Kindermann, varmt för hans arbete.

Vi spanska socialdemokrater identifierar oss särskilt med denna text som visar hur viktig skogssektorn är för EU eftersom den innehåller fler kriterier än enbart ekonomiska och även för att den belyser behovet av att ta fram en enda tolkning av begreppet skog.

Det är också för att man särskilt nämner bränder och hantering av naturkatastrofer, som är de två största problemen som drabbar de spanska skogarna, och för att man stöder det allmänna tillvägagångssättet och resultaten av ministerkonferensen om skydd av skogarna i Europa, en process där Spanien spelar en viktig roll eftersom vi är ett av de fyra länder som håller i konferensen.

Dessutom anser jag att Kindermann i sitt betänkande lägger fram nya detaljer som det är värt att ta hänsyn till såsom – och detta anser jag är mycket viktigt – behovet av att underlätta samordning och samarbete, både inom kommissionen och mellan kommissionen och medlemsländerna, samt att främja forskning, utbildning och kommunikation med allmänheten, områden som ligger i linje med den spanska skogspolitiken.

Jag skulle vilja framföra ett stort tack till Heinz Kindermann för att han godkände mitt ändringsförslag om skogens viktiga roll som reglerare av vattnets kretslopp, men jag skulle fortfarande vilja se att det tydligt nämns hur viktigt det är att EU är med och hjälper till att underhålla och, om det behövs, ge ersättning för de miljöfördelar som skogen innebär för hela samhället.

I detta hänseende skulle jag vilja säga till kommissionsledamoten och föredraganden att jag, trots att jag anser att vi borde ta hänsyn till de viktiga ekonomiska aspekterna och miljöaspekterna, kommer att fortsätta att arbeta för att få en genuin EU-politik inom detta område.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) EU har ingen gemensam skogsbrukspolitik. Skogsbrukets betydelse har dock tvingat fram den europeiska skogsbruksstrategin och kommissionen utarbetar en handlingsplan för att genomföra den.

EU:s skogssektor är otroligt skiftande när det gäller typer av skog, storlekar, ägandestrukturer och socioekonomiska förutsättningar. Runt 60 procent av skogarna är privatägda.

De 10 nya medlemsstaterna har mer statligt ägd skog än de 15 gamla medlemsländerna. I Litauen äger staten 50 procent av skogen, 33 procent ägs privat och 17 procent har reserverats för återlämnande av äganderätter.

I Litauen har miljöministeriet ansvaret för skogsbruket. Olika avdelningar inom ministeriet har hand om statlig respektive privat skog. Tretusen människors arbetar inom statlig skog medan den privata skogen endast har 120 tjänstemän. Skogsbruket är inte bara komplext, utan det finns också en klyfta mellan odlare och bearbetare. Man frågar sig om det inte vore bättre om skogarna sköttes av ett oberoende skogsbruksministerium.

Kommissionen kanske kan ge några exempel på erfarenheter av god praxis inom skogsbruk?

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). – (PL) Herr talman! I dagens debatt om EU:s skogsbruksstrategi skulle jag vilja rikta er uppmärksamhet mot två uppgifter som jag anser är mycket viktiga.

I Polen äger staten över 80 procent av landets skogar som brukas av statens skogsbruksföretag, Lasy Państwowe. Deras sätt att bruka skogen har pågått i flera årtionden och erkänts av Världsbanken och i EU-rapporter som en gedigen skogsbruksmodell.

För det andra tilldelade EU runt 5 miljarder euro till skogsbruksåtgärder från landsbygdsutvecklingsfonderna under åren 2000–2006. Trots ansträngningar från ett antal av mina kolleger i parlamentet kan den statliga skogen tyvärr inte gynnas av dessa pengar.

Därför vädjar jag till er, fru kommissionsledamot, att detta allvarliga fel i finansieringen i skogsbruksstrategin ska rättas till under nästa sjuårsperiod, dvs. 2007–2013.

  Elisabeth Jeggle (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Även jag vill tacka föredraganden, Heinz Kindermann, för hans utmärkta betänkande och visa mitt stöd för alla hans krav. I dessa knapra tider sliter vissa människor sitt hår när de hör talas om de nya saker som EU gör och satsar pengar på. EU:s skogsbruksstrategi och utkastet till en europeisk handlingsplan för ett hållbart skogsbruk är dock inte nya verksamheter och utgifter. Skogspolitik är inte en EU-fråga även om den inte kan förnekas att bli det, och även skogsbruket påverkas alltmer av andra politikområden såsom miljö och jordbruk. Ständigt ökande sociala krav och miljöstandarder pressar också skogs- och trävaruindustrin till den yttersta randen av lönsamhet. Om de pressas över denna rand kommer skogsbrukarna att dra sig ur.

Vi ser EU:s handlingsplan som en möjlighet att förbättra ramvillkoren för skogsbruket i ett utvidgat EU. Jag anser att det finns två nyckelfaktorer i detta. För det första att förbättra kommunikationen och samordningen på EU-nivå och för det andra att tillsätta en strukturell enhet inom kommissionen som ska ha det yttersta ansvaret för att genomföra strategier och handlingsplaner för skogsbruket.

Det finns tre saker vi inte behöver. För det första EU-lagstiftning om trävarumarknaden, för det andra mer byråkrati och för det tredje, särskilt i den nuvarande ekonomiska situationen, säger jag nej till EU-stöd till kommunal eller statlig skog. Skogsbruket i Centraleuropa karakteriseras av sin multifunktionalitet. Vi hoppas att vi fortsätter att ha en exemplarisk social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet i EU-sammanhang och att EU:s skogsbruk förblir konkurrenskraftigt.

  Bernadette Bourzai (PSE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill först och främst gratulera föredraganden, Heinz Kindermann, till hans utmärkta betänkande. Det är mycket viktigt att – med respekt för subsidiaritetsprincipen – ta hänsyn till den betydelse som EU:s skogar har med tanke på det område som skogen täcker på landsbygden, skogssektorns ställning i landsbygdsekonomin som ett komplement till jordbruket och skogens roll i landskapsplaneringen, t.ex. när det gäller att förhindra och begränsa effekterna av naturfenomen såsom översvämning och erosion.

Det finns flera anledningar till varför EU:s skogsbruksstrategi skulle göra det möjligt att skapa en hållbar utveckling för skogen. För det första skulle den hjälpa till att mildra klimatförändringarna och bidra till hållbara energitillgångar, framför allt biomassa. I detta hänseende välkomnar jag det avtal som nåddes i Ekofinrådet om att godkänna tillämpningen av sänkt moms på värme- och kylproduktion från trä. I praktiken borde en sådan sänkning främja utvecklingen av denna förnybara energitillgång och av nya marknader för träindustrin. Dessutom skapar skogsbruket välstånd och arbetstillfällen, vare sig det gäller ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Laima Liucija Andrikienė (PPE-DE). – (LT) Först och främst vill jag tacka min kollega, Heinz Kindermann, för att ha utarbetat betänkandet om genomförandet av en skogsbruksstrategi för Europeiska unionen. Utkastet till detta betänkande debatterades även i Litauen och togs väl emot av Litauens skogsägarorganisation. I Litauen är skogen av tradition en viktig del av vårt levnadssätt, vår kultur, mentalitet och ekonomi. Detta ämne är utan tvekan relevant för hela EU, där 60 procent av skogen har 15 miljoner privata ägare och genomsnittsstorleken på en privatägd skog bara är ca 13 hektar.

Hela skogsbruksstrategin är viktig, men i dag skulle jag framför allt vilja tala om strategielementet 8 i betänkandet, dvs. om främjande av konkurrenskraft, sysselsättning och inkomster inom den skogsbaserade sektorn, och då särskilt om punkt 25, där det står så här: ”Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att föreskriva effektiva åtgärder för riskförebyggande och hantering av svåra katastrofer (bränder, stormar och insekter) i handlingsplanen för hållbart skogsbruk i EU”.

I betänkandet understryks på ett riktigt sätt att en stor del av EU:s stöd för förebyggande av skogsbränder nu kommer ifrån landsbygdsutvecklingsfonder. Det framgår också att det är nödvändigt att stärka samordningen av regionala och nationella program genom att ta fram gemensamma strategiska riktlinjer som skulle bidra till att samordna förebyggande åtgärder för olika statliga institutioner.

I detta sammanhang skulle jag vilja göra er uppmärksamma på försöksprojektet för att bekämpa naturkatastrofer som vi, tack vare ansträngningarna från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, införlivade i EU-budgeten 2006. Försöksprojektet har tilldelats 6,5 miljoner euro. Målet är att finansiera förebyggande åtgärder för att bekämpa naturkatastrofer såsom skogsbränder och torka.

Jag är säker på att finansieringen av förebyggande åtgärder är ett mycket effektivare sätt att genomföra skogsbruksstrategin än att kämpa med konsekvenserna av bränder och torka och ge ersättning från Europeiska solidaritetsfonden för de skador som orsakats.

  Riitta Myller (PSE). – (FI) Herr talman! Jag vill tacka min kollega, Heinz Kindermann, särskilt för att han framgångsrikt analyserade frågan om vad EU:s skogsbrukspolitik är och vad den borde ha för uppgift.

Jag vill framför allt rikta uppmärksamheten mot skogens många användningsområden samt nya och innovativa användningsområden för trä. Som råmaterial har trä många oupptäckta egenskaper. Trä kan t.ex. användas i stället för plast vilket sparar icke förnybara råvaror. Kemiindustrin skulle kunna utnyttja träet som råvara och dess egenskaper på helt nya sätt. Det finns stora möjligheter inom livsmedelsindustrin, t.ex. vid framställning av sunda livsmedel.

Allt detta kräver dock ny forskning och kunskap. Jag föreslår därför att vi bör överväga att inrätta en forskningsenhet på toppnivå i EU för skogs- och trävarusektorn för att ta itu med denna fråga.

  Jan Březina (PPE-DE). – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att EU behöver en gemensam skogsbruksstrategi. Jag stöder helt de principer som strategin grundar sig på, framför allt erkännandet av skogens multifunktionalitet och dess betydelse för ekonomin, livskvaliteten, miljöskyddet och skyddet av den biologiska mångfalden. Som ledamot i utskottet för industrifrågor, forskning och energi ser jag också positivt på att det i betänkandet, som jag vill tacka föredraganden för, uppmanas till att stödja framställningen av biomassa från trä. På flera ställen i betänkandet påpekas det att det är nödvändigt att se på skogsbruk inom samma ram som andra politikområden såsom miljöskydd eller energi. Men för att strategin ska vara effektiv måste den även följa EU:s finansieringsinstrument.

I detta sammanhang skulle jag vilja framhålla att den nuvarande lagstiftningen om ekonomiskt stöd från EU praktiskt taget utesluter allt omnämnande av skog som ägs av staten eller statliga företag. Dessa skogar kan endast få stöd under särskilda omständigheter, t.ex. vid naturkatastrofer, men inte längre för vardagsbehov såsom investering. Detta är en nyckelfråga särskilt för länder såsom Tjeckien och Polen där mer än 50 procent av skogsmarken tillhör staten.

Det gläder mig att det i betänkandet påpekas att EU-stöd inte bör bero på skogens ägandeform. En skog är ju trots allt en skog vare sig den ägs av privatpersoner, staten eller lokala myndigheter. Ändras dess viktiga betydelse på något vis av ägandeformen? EU:s lagstiftning bör tillämpa principen om att alla ägandeformer är jämlika och ska omfattas av samma rättsliga skydd. Jag hoppas att detta betänkande kommer att bidra till att höja skogssektorns status i EU och uppmuntra kommissionen och rådet att ägna mer uppmärksamhet åt detta område. Man skulle t.ex. kunna börja med att inrätta specialiserade arbetsgrupper eller plattformar för utbyte av erfarenhet och harmonisering av nationella strategier. Det är nödvändigt att få till stånd en situation där nationella experter inom skogsbruket kan inleda en diskussion med EU-institutionerna.

  Wiesław Stefan Kuc (PSE). – (PL) Herr talman! Genomförandet av en gemensam skogsbruksstrategi i våra länder kommer som vanligt att sammankopplas med finansieringen av dessa åtgärder. Detta kommer inte att vara ett problem för många länder eftersom de flesta skogarna är allmänna eller privatägda. Men vad gör man i länder som Polen, där de flesta av dem ägs och drivs av staten?

Antalet polska ledamöter och kolleger som talar i dag vittnar om problemets omfattning. Jag delar dock inte deras åsikt och anser att till dess att man har funnit en balans mellan statligt och privat ägande ska finansiering endast gå till privatägda skogar.

Antalet ansökningar om finansiering av nya skogar har redan överstigit den finansiering som har tilldelats i detta syfte. Under det första året av programmet uppgick de nya skogsplanteringarna till ca 6 000 hektar. Detta innebär en möjlighet att förändra ägandestrukturen, sänka kostnaderna för träproduktion och genomföra en gemensam skogspolitik i linje med Lissabonstrategin.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Det gläder mig att nyckelfrågan om skogsbruket debatteras i parlamentet och att det också berör de övriga EU-institutionerna och internationella institutioner.

Kommissionen skickade ett meddelande om genomförandet av skogsbruksstrategin till dags dato till parlamentet. Där behandlas även de frågor som ska vara med i EU:s handlingsplan för ett hållbart skogsbruk. Meddelandet är allmänt och koncist och visar en väg framåt mot en verklig balans mellan skogens ekonomiska, miljömässiga och sociala funktioner inom en modell av hållbart skogsbruk.

Det ekologiska nätverket Natura 2000 är på plats i EU. Hur framgångsrikt detta initiativ blir beror dock på hur väl finansieringsmekanismen till nätverket fungerar. Bestämmelserna för finansiering av biologisk mångfald, som är Natura 2000:s huvudmål, bör vara samma för alla ägandeformer i Natura 2000-nätverket, vare sig privat eller offentlig. Finansieringen av skogsbruksrelaterade program måste komma från pengar som tilldelats i detta syfte inom EU-budgeten och bör inte komma från landsbygdsutvecklingen. De europeiska skattebetalarna finansierar hellre skogsbruk eller miljö än den gemensamma jordbrukspolitiken.

En tredjedel av Europa är täckt av skog som ger en hel rad miljömässiga, sociala och ekonomiska fördelar för EU. Sektorsöverskridande förbindelser måste få större förståelse och EU-medborgarna bättre informeras om skogssektorns problem och behov. Vårt huvudmål bör vara att få till stånd ett samarbete mellan skogsbruket och EU. Skogssektorn kan på ett viktigt sätt bidra till att uppnå Lissabon- och Göteborgsmålen. Skogen påverkar landskaps- och miljövärden och är en grund för andra aktiviteter såsom jakt och turism. Den är också en källa av råvaror för förnybar energi.

Det är viktigt att komma ihåg att bevarandet av skogens natur- och miljöfunktioner som behövs för att skydda och balansera ekosystemet kräver både pengar och kunskaper.

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag har blivit mycket uppmuntrad av den mycket engagerade och högst intressanta debatten om denna viktiga fråga, och jag vill nu ta upp några av de frågor som har ställts under vår diskussion.

Två saker måste noteras när det gäller den vertikala integrationen i kommissionen. För det första har kommissionen helt nyligen inrättat en ny enhet i sitt generaldirektorat för jordbruk och landsbygdsutveckling med mycket större fokus på skogsbruk. Enheten samordnar för närvarande förberedelserna för EU:s handlingsplan för skogsbruket och leder mötena i den särskilda gruppen för skogsbruk med deltagare från olika generaldirektorat.

För det andra har den särskilda gruppen för skogsbruk, som inrättades 2002 för att underlätta samarbete och samordning av skogsbruksrelaterat arbete mellan kommissionens berörda enheter, visat sig vara ett effektivt verktyg för samordning och arbetar på ett mycket tillfredsställande sätt. Antalet deltagare har ökat och nu omfattas 11 enheter. Gruppen deltar mycket aktivt i förberedelserna för handlingsplanen och kommer att spela en mycket viktig roll vid dess genomförande.

När det gäller den rättsliga grunden har flera rättsliga studier genomförts i medlemsstaterna om utarbetandet av en särskild rättslig grund för skogsbruk i fördragen. Enligt vår uppfattning kan man, om inte medlemsstaternas inställning förändras, ifrågasätta mervärdet av ytterligare rättsliga studier i frågan.

När det gäller det som har tagits upp om inrättandet av ett europeiskt skogsobservatorium menar jag att det först och främst bör diskuteras mellan medlemsstaterna, som har det huvudsakliga ansvaret för vår skogspolitik. De kan bedöma mervärdet av ett sådant initiativ mot bakgrund av nuvarande strukturer och befintliga internationella institutioner.

Jag är medveten om vikten av problemet med skogsbränder i Europeiska unionen och behovet av att fortsätta förebygga att de uppstår. Jag hade tillfälle att se de fruktansvärda följderna av skogsbränderna förra året vid ett besök i Portugal. Den gällande förordningen om landsbygdsutveckling erbjuder stöd till medlemsstaterna för betydande förebyggande åtgärder mot skogsbränder såsom brandgator, branddammar och förebyggande skogsskötsel liksom för återuppbyggnad av skogsbrukets produktionsförmåga i skogar som har blivit förstörda av bränder.

Jag vill peka på att dessa åtgärder kommer att fortsätta under perioden 2007–2013 under den nya förordningen om landsbygdsutveckling, och medlemsstaterna kommer därför att ha möjlighet att ha med förebyggande åtgärder mot skogsbränder i sina program för landsbygdsutveckling. Åtgärderna för landsbygdsutveckling kommer att kompletteras av åtgärder inom programmet LIFE+ under nästa budgetperiod.

I detta avseende kommer kommissionen, efter ett initiativ från Europaparlamentet, att inleda en undersökning för att studera de huvudsakliga skälen till skogarnas tillbakagång i Europa, inklusive skogsbränder, och effektiviteten av aktuella åtgärder liksom framtida alternativ för att förbättra situationen.

Ganska många ledamöter nämnde statligt ägda skogar. Det är uppenbart att det huvudsakliga målet för landsbygdsutveckling är att ge ny livskraft till landsbygdsområden och inte att finansiera offentliga myndigheters verksamhet. Det är anledningen till att den huvudsakliga målgruppen av mottagare av skogsbruksrelaterade åtgärder för landsbygdsutveckling är den privata sektorn, närmare bestämt jordbrukare, skogsbrukare och, inom axel 3 i politiken för landsbygdsutveckling, det vidare landsbygdssamhället. Det finns emellertid undantag som gäller uteslutandet av statligt ägda skogar från stöd inom den nya förordningen om landsbygdsutveckling för att ta hänsyn till särskilda situationer i vissa regioner och det som kännetecknar särskilda åtgärder.

Slutligen ska jag göra två kommentarer om innehållet i handlingsplanen. För det första kommer handlingsplanen att utformas i enlighet med huvudprinciperna i Europeiska unionens skogsbruksstrategi. Det huvudsakliga ansvaret för skogspolitiken ligger hos medlemsstaterna, och åtgärderna på gemenskapsnivå kommer också i fortsättningen att grundas på subsidiaritetsprincipen. Vår avsikt är att koncentrera gemenskapsåtgärder på de områden där det finns ett tydligt mervärde.

Den andra punkten är att handlingsplanen också kommer att peka ut de gemenskapsinstrument som kan användas av medlemsstaterna för att genomföra de föreslagna åtgärderna, till exempel den nya förordningen för landsbygdsutveckling, instrumentet LIFE+ eller – vilket också nämndes här – det sjunde ramprogrammet för forskning. I detta avseende kommer handlingsplanen att stärka skogsbrukets samlade synlighet och de olika gemenskapsåtgärdernas kompletterande egenskaper till stöd för ett hållbart skogsbruk.

När det gäller de särskilda förslagen i betänkandet välkomnar kommissionen rekommendationerna i punkterna 1, 4, 7, 11, 12, 14, 19, 20, 21, 24, 26 och 29. Det finns ett antal rekommendationer, särskilt punkterna 3, 5, 6, 8, 10, 15, 16, 17, 18, 22, 23 och 30, som riktar sig till medlemsstaterna, och kommissionen kommer att diskutera de särskilda förslagen med medlemsstaterna när vi närmare utarbetar handlingsplanen.

Kommissionen noterar också rekommendation 9, och vi kommer att se närmare på den: samordning är definitivt en fråga att ta upp.

Slutligen finns ett antal rekommendationer, såsom 2, 13, 15, 25, 27, 28, 30 och 32, som kommer att gå längre än huvudprincipen för EU:s skogsstrategi eller som möjligen inte ligger helt i linje med redan antagna förordningar.

Återigen, jag tackar för ett oerhört intressant och mycket bra betänkande och också för denna engagerade diskussion, som har varit mycket stödjande.

(Applåder)

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 10.00.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Véronique Mathieu (PPE-DE). – (FR) Syftet med handlingsplanen för skogsbruk är att befästa skogsbruksstrategins kärnprinciper, nämligen ett hållbart skogsbruk, att stärka den alltmer multifunktionella funktion som skogarna fyller, belysa skogens ekonomiska, sociala, kulturella och rekreativa dimensioner och följa subsidiaritetsprincipen.

Det är rätt att inriktningen inte ligger på att inrätta en gemensam skogsbrukspolitik. Däremot kunde vi ha gått längre genom att inrätta en speciell struktur för samordning, å ena sidan för nationell politik och gemenskapspolitik, och å andra sidan för alla verksamma inom skogsbrukssektorn.

Skogsägarna hör också till dem som garanterar den biologiska mångfalden. Förvaltningen av djurarter går hand i hand med förvaltningen av livsmiljöer. Skogar har en avsevärd kapacitet att hysa vilda djur, och de arter som förekommer naturligt i dessa livsmiljöer har rätt att existera. Dessutom behöver hanteringen av skador på skogen inte nödvändigtvis medföra hänsynslöst förstörande av djurbestånd. Det måste finnas samordning och dialog mellan skogsägarna och jägarna om det ska vara möjligt att främja den biologiska mångfalden och nå den rätta balansen mellan skogar och jakt.

15. Strategiska riktlinjer för landsbygdens utveckling (2007-2013) (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande av Mairead McGuinness för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om förslaget till rådets beslut om gemenskapens strategiska riktlinjer för landsbygdsutvecklingen (programperiod 2007–2013) (KOM(2005)0304 – C6-0349/2005 – 2005/0129(CNS)) (A6-0023/2006).

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja börja med att tacka parlamentet för dess stöd de senaste månaderna för vårt gemensamma mål att ytterligare fastslå att landsbygdsutveckling är den andra pelaren i den gemensamma jordbrukspolitiken. Jag är övertygad, precis som jag är säker på att ni är, om att det är en politik som verkligen ger mervärde till det europeiska området.

Tack vare det utmärkta samarbetet mellan parlamentet, rådet och kommissionen antogs vår förordning om landsbygdsutveckling förra hösten. De strategiska riktlinjer som ni har framför er i dag är en mycket viktig beståndsdel i den fortsatta processen med att utveckla nationella strategier och program för landsbygdsutveckling i de olika medlemsstaterna.

Jag skulle vilja tacka parlamentet, och särskilt föredraganden Mairead McGuinness, för hjälpen med att lägga fram yttrandet på ett mycket lämpligt sätt. Vi är fortfarande på god väg att få fram våra program för landsbygdsutveckling i tid.

Våra strategiska riktlinjer för landsbygdens utveckling för perioden 2007–2013 är avsedda att vägleda medlemsstaterna i utvecklingen av deras nationella strategier och program. Jag är övertygad om att vår politik kommer att erbjuda många tillfällen att göra landsbygdsutvecklingen framgångsrik, men vi får lov att använda den på rätt sätt. Vi måste använda den för att frigöra den innovativa kapaciteten hos våra livsmedels- och skogsbrukssektorer och den ekonomiska, miljömässiga och sociala potentialen i våra landsbygdsområden och hos de människor som bor där. Det är en oerhörd potential, och det är vårt ansvar att göra allt vi kan för att mobilisera den.

Gemenskapens strategiska riktlinjer kommer att bli ett första steg för att uppnå detta, för det första genom att peka på och enas om i vilka områden som användningen av EU-stöd för landsbygdsutveckling kommer att skapa ett gott mervärde. För det andra medför stärkandet av den andra pelaren tillfällen både för jordbrukare och när det gäller arbetstillfällen och tillväxt genom kopplingen till både reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken och den nödvändiga omstruktureringen. Jag har gjort det mycket tydligt att landsbygdsutveckling måste bidra till både Lissabon- och Göteborgsstrategierna, och jag menar att det är just vad vi gör. För det tredje kommer överensstämmelse med övrig EU-politik att säkerställas, särskilt i fråga om sammanhållning och miljö.

Låt mig nu säga några ord om ändringsförslagen. I betänkandet framförs många meningsfulla förslag, och jag är mycket tacksam för det. Enligt min uppfattning återspeglar många av de ändringsförslag som har lagts fram av ledamöterna viktiga frågor som inte återspeglas tillräckligt i kommissionens förslag. De kan övervägas antingen helt eller delvis. Å andra sidan finns det ett antal ändringsförslag som vi menar redan har behandlats tillräckligt i den föreliggande texten. Jag ser det som ett tydligt tecken på det mycket breda samtycket mellan kommissionen och parlamentet om målen för vår politik för landsbygdsutveckling.

Låt mig därför avsluta denna inledning genom att uttrycka mitt stöd för de punkter som föredraganden tar upp i sitt betänkande: moderniseringsåtgärdernas roll, behovet av åtgärder för att uppmuntra unga jordbrukare och jordbrukarfamiljer att stanna på landsbygden och betydelsen av att få tillbaka känslan i våra byar, ett hållbart jordbruk och bevarande av landsbygdskulturen. Framför allt är ett levande, kommersiellt och hållbart jordbruk absolut nödvändigt för utvecklingen av våra landsbygdsområden, något som vi har ett mycket stort gemensamt intresse i.

  Mairead McGuinness (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Till att börja med vill jag tacka alla som har hjälpt till med det här betänkandet och de kolleger som har lagt fram ändringsförslag som varit till oerhört stor hjälp.

I mitt förflutna som journalist hade jag det stora nöjet att rapportera om många framgångshistorier om landsbygdsutvecklingen där landsbygdsområdenas potential frigjordes, precis som ni sa, fru kommissionsledamot. Jag nämner särskilt det som har gjorts inom Leaderprogrammet. Landsbygdsutveckling i praktiken är mycket mer intressant än teorin bakom. Vi behöver dock regler, och det är därför som vi, i det här betänkandet, fastställer strategiska riktlinjer för att medlemsstaterna ska kunna planera sina program från 2007 och framåt. Jag menar att riktlinjerna erbjuder den flexibilitet som medlemsstaterna behöver för att utarbeta de programmen. Varje medlemsstat har olika behov eftersom landsbygdsområdena i de 25 medlemsstaterna skiljer sig åt.

Vi talar om de två pelarna i den gemensamma jordbrukspolitiken – jordbruk och landsbygdsutveckling. Vissa talar om två olika politikområden, men det är viktigt att komma ihåg att det är en enda politik med två olika pelare. Jag är glad att höra kommissionsledamoten säga att jordbruket fortfarande har en mycket stor betydelse. Vi får inte bortse från verkligheten att en levande, kommersiell och hållbar jordbrukssektor är en oerhört viktig beståndsdel i livet på landsbygden. Självklart är landsbygdsutvecklingen ett mycket vidare område: den sörjer för omstrukturering av landsbygdsområden och ger utrymme för bevarande av miljön samt åtgärder för att förbättra livskvaliteten för landsbygdsbefolkningen.

Så sent som i förra veckan delade jag ut examensbevis till vuxenstuderande i Tullamore, en stad i mellersta Irland. Kurserna stöddes av den lokala Leadergruppen. Varenda en av studenterna talade om hur stort värde det hade för dem och hur det hade förbättrat deras livskvalitet och kvaliteten i deras samhällen. Det kommer man att dra stor nytta av. Det är ett annat exempel på landsbygdsutveckling i praktiken – och det fungerar.

Landsbygdsområden skiljer sig från stadsområden, men de prioriterade målen i politiken för landsbygdsregioner måste passa ihop med de allmänna målen, som ni har fastställt, om konkurrenskraft och ekonomisk tillväxt, miljömässig hållbarhet och livskvalitetsfrågor. Eftersom tiden är begränsad kommer jag inte att gå igenom alla detaljer. Att förbättra konkurrenskraften för jordbruk, skogsbruk och livsmedel är dock ett prioriterat mål. Det behövs fortlöpande investeringar i forskning och utveckling inom alla verksamhetsområden i landsbygdsregioner.

I betänkandet betonade vi vikten av att befästa och bibehålla sysselsättningstillfällen, på samma sätt som vi betonade vikten av att skapa sysselsättning. När vi reformerar jordbruket kommer det att bli förändringar i sysselsättningen i landsbygdsområden. En god miljö är nyckeln till framtiden för landsbygdsregionerna. Det är även den pågående omstruktureringen av jordbrukssektorn. På de områden där åtgärder har antagits för att uppmuntra unga människor att ägna sig åt jordbruk måste vi se till att de är tillräckliga för att åstadkomma just det. I hela Europeiska unionen hör vi om att unga människor inte vill ägna sig åt jordbruk. Det kommer vi kanske att ångra i framtiden, eftersom det får följder inte bara för livsmedelsproduktionen utan också för kvaliteten på landsbygdsmiljön och landskapet. Vi vill ha unga människor därför att vi vill ha en levande landsbygd. Utan människor finns det väldigt lite annat.

Vi gör det också möjligt att främja regionala specialiteter, och vi sörjer för ekologiskt jordbruk med traditionella metoder. Återigen, vi vill i första rummet se till att dessa åtgärder och denna produktion styrs av marknaden och att de åtgärder vi vidtar inom ramen för programmen för landsbygdsutveckling ger mervärde till dessa lokala produkter. Annan användning än livsmedel är också mycket viktig, och det har i andra betänkanden som har diskuterats här i kväll talats om förnybar energi och biomassa.

Det är också mycket viktigt att se till att landsbygdssamhällena har tillgång till grundläggande tjänster såsom barnomsorg och utbildning. Vi måste tala om kvaliteten på och tillgången till dessa tjänster.

Ett viktigt krav i landsbygdsregioner är tillgång till informationsteknik: till IT-utbildning och bredband. Jag talade tidigare om den stora framgången med landsbygdsutveckling i Tullamore, men om ni tror att allt är underbart på landet i Irland kan jag säga att vi när det gäller utbyggnaden av bredband tyvärr försmäktar på sjuttonde plats i Europeiska unionen. Bredband är enligt min åsikt lika nödvändigt som elektricitet för landsbygdsregioner, och ändå är det många delar av landsbygden i EU som inte har denna grundläggande facilitet. Det innebär att de inte kan erbjuda jobb och att små och medelstora företag hålls tillbaka.

Vi hade inte tillgång till de slutliga detaljerna i budgeten när detta betänkande utarbetades. Vi vet nu att det blir en sänkning med 20 miljarder euro av anslaget för landsbygdsutveckling för perioden 2007 och framåt, jämfört med vad kommissionen hade förutsett. Det är en dålig signal att sända ut till landsbygdsområdena.

Jag är mycket oroad över hur medlemsstaterna ska kunna skära ned åtgärderna för marknadsstöd och direktstöd med 20 procent och fördela detta till landsbygdsutveckling. Det är samma sak som att betala skulder med lånta pengar. Det är enligt min åsikt ett återförstatligande av jordbrukspolitiken bakvägen. Det är också praktiskt ogenomförbart i den nuvarande formen. Det framkommer nu att medlemsstater som väljer denna frivilliga anpassning kan göra av med pengarna hur de vill, utan att bry sig om reglerna eller nationell medfinansiering – det är beklagligt.

Vi måste göra så att landsbygdsutvecklingen fungerar för människor och de ställen där de bor. Om vi gör det kommer vi att se resultaten av politiken och se till att det finns en framtid för landsbygdsutvecklingen efter 2013.

(Applåder)

  Elspeth Attwooll (ALDE), föredragande för yttrandet från utskottet för regional utveckling. – (EN) Herr talman, fru kommissionsledamot! Vårt tack från utskottet för regional utveckling ska riktas till Mairead McGuinness, inte bara för kvaliteten på hennes slutliga betänkande utan också för hennes nära samarbete med oss under utarbetandet.

Även om kommissionens ursprungliga förslag innehåller mycket av värde är vi oroliga för vissa aspekter, särskilt följande: behovet av att i större utsträckning erkänna landsbygdsområdenas mångfald, större tydlighet när det gäller de verksamheter som de individuella axlarna riktas mot, större uppmärksamhet under axel 1 mot skogsbruk, bränslekedjan och förnybara energitillgångar, ytterligare detaljer under axel 2 när det gäller att främja insatser för miljön, däribland bevarandet av såväl kultur- som naturarvet och en kraftigare betoning under axel 3 på åtgärder för att förbättra livskvaliteten och den sociala delaktigheten i landsbygdsområden parallellt med och som en aspekt av att bevara och utveckla sysselsättningen.

På ett bredare plan vill utskottet betona att både hållbarhet och territoriell sammanhållning ska gynnas och att det finns behov av en integrerad strategi som skulle innefatta fysisk planering och utveckla överensstämmelse mellan de åtgärder som möjliggörs genom alla källor av EU-finansiering. I det sammanhanget understryker vi betydelsen av partnerskapsprincipen och av bredast möjliga delaktighet för alla behöriga myndigheter och berörda organ i arbetet med att utveckla strategier på regional och/eller national nivå som passar medlemsstaten i fråga.

Vi är glada över att betänkandet i så stor omfattning tar upp vår oro och rekommenderar dess innehåll till kommissionen samtidigt som vi tackar kommissionsledamoten för att hon redan har berört några av dessa punkter i sin inledning. Vi rekommenderar betänkandet i dess helhet till rådet och parlamentet.

  Agnes Schierhuber, för PPE-DE-gruppen. – Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Även jag vill varmt tacka föredraganden Mairead McGuinness för hennes betänkande. Som kommissionsledamoten redan har sagt i sitt inledande anförande ser man i betänkandet på de strategiska riktlinjerna som en bro mellan bestämmelserna i rådets förordning om landsbygdsutveckling och genomförandet av dessa bestämmelser i medlemsstaterna i form av nationella strategier och programplaneringsdokument.

Ett stort problem är att budgetplanen saknas. Jag vet, fru kommissionsledamot, att ni är nöjd med rådets beslut i december om att minska finansieringen för landsbygdsutveckling, men vi måste till sist inrätta den finansiella ramen så att programmen kan inledas i tid i medlemsstaterna.

Den ökade flexibiliteten när det gäller prioriteringarna är viktig för oss alla. Gemenskapens strategiska riktlinjer utgör grunden för fastställandet av nationella strategier. En viktig aspekt är dels att EU:s prioriteringar har beaktats, dels att medlemsstaterna har fått tillräckligt manöverutrymme.

Detta handlar inte bara om att skapa nya arbetstillfällen, utan även om att trygga de befintliga sysselsättningsmöjligheterna inom jordbruk och skogsbruk och skydda alla relaterade industrier, som är mycket viktiga för sysselsättningssituationen i våra landsbygdsregioner, så att vi kan nå de mål som Mairead McGuinness talade så beslutsamt om. Vår målsättning måste fortsätta att vara att samarbeta för att nå målen från Lissabon och Göteborg.

  Csaba Sándor Tabajdi, för PSE-gruppen. – (HU) Mairead McGuinness har gjort ett utmärkt arbete med detta betänkande. Jag vill tacka henne för det utmärkta samarbetet, eftersom hon i betänkandet har tagit hänsyn till alla kommentarer från den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet.

Jag är oerhört glad över att detta betänkande fullständigt överensstämmer med det tidigare betänkandet av Agnes Schierhuber. Jag vet att frågan om landsbygdsutveckling är ytterst viktig för kommissionsledamoten. Vi talar alla om att landsbygdsutvecklingen har varit den största förloraren i den sjuåriga budgeten. Det är upprörande att vi alla – både kommissionen och parlamentet – säger att landsbygdsutveckling, den andra pelaren, borde ges mer pengar, men att raka motsatsen sker. Och det är skälet till att betänkandet av Mairead McGuinness är så viktigt, för om det inte finns mer pengar i systemet, och om det i själva verket finns mindre pengar, bör systemet åtminstone vara mer flexibelt och ge bättre uttryck åt den rådande mångfalden i medlemsstaterna. I det avseendet är detta betänkande mycket bra och användbart. Som parlamentsledamot från en ny medlemsstat beklagar jag för övrigt att medlen för finansieringen av landsbygdsutveckling för gamla medlemsstater har minskats med 15–20 procent, medan medlen för landsbygdsutveckling för nya medlemsstater endast har ökats marginellt, i en mycket blygsam utsträckning, även om alla hade sagt att de nya medlemsstaterna skulle kompenseras för den långa och utdragna gradvisa införandeperiod som man enades om i Köpenhamn genom en ökning av medlen. Nåväl, det har inte skett någon kompensation, och tyvärr har medlen för landsbygdsutveckling för gamla medlemsstater minskats kraftigt, vilket kanske tvingar dem att tillämpa modulering, men detta är självklart ingen tröst.

De frågor som Agnes Schierhuber tog upp är mycket viktiga: det är inte bara nödvändigt att skapa arbetstillfällen, utan de måste bevaras också. Och i detta avseende är det mycket bra att diversifiering av verksamheter stöds i McGuinness-betänkandet. Med andra ord: vi ska inte bara ge pengar för att röja bort en äppelträdgård, utan även för att jordbrukaren ska kunna plantera en säljbar gröda i dess ställe. Detta är en mycket viktig fråga i betänkandet, eftersom det underlättar bevarandet av arbetstillfällen. Förstärkande av kvalitetsprodukter och lokala produkter är också mycket viktigt. För närvarande är vår syn fortfarande alltför inriktad på marknadens vinster.

Vi vill tacka Mairead McGuinness för att de övergångsbestämmelser som för närvarande är i kraft i de nya medlemsstaterna kommer att fortsätta att gälla. Apropå det är min erfarenhet som kommande föredragande för integrationsfrågor för de nya medlemsstaterna (dessa frågor kommer att diskuteras under andra halvåret i år) att de är mycket nödvändiga i de nya medlemsstaterna. Jag stöder betänkandet av Mairead McGuinness.

  Kyösti Virrankoski, för ALDE-gruppen. – (FI) Herr talman! Föredraganden Mairead McGuinness har utarbetat ett utmärkt betänkande om kommissionens förslag om riktlinjer för landsbygdsutveckling. Jag tackar henne uppriktigt för detta.

Över hälften av EU:s befolkning lever i EU:s landsbygdsområden, och dessa regioner skapar nästan hälften av bruttomervärdet inom EU. Dessa regioner släpar dock efter andra när vissa indikatorer tillämpas. Arbetslösheten är till exempel större i dessa områden.

Den europeiska landsbygden står inför stora förändringar. En omfattande reform av jordbrukspolitiken har inletts, och till följd av detta får jordbruket det allt svårare att sysselsätta och försörja befolkningen i landsbygdsområdena. Särskilda åtgärder behövs därför för att återställa landsbygdens livskraft.

Kommissionen föreslår en rad möjliga lösningar. De strategiska riktlinjerna bygger på EU-förordningen om Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU), den text som antogs förra året. I texten fastställs tre axlar, samt gemenskapens initiativ Leader. Betänkandet förbättrar i många avseenden den text som lagts fram av kommissionen.

Debatten om betänkandet överskuggas emellertid av rådets hemska förslag om EU:s budgetplan för nästa sjuårsperiod. Det anslag som kommissionen föreslog och parlamentet stödde har rådet minskat med drygt 19 miljarder euro, med andra ord med över 20 procent. Detta fördärvar därför fullständigt de stora insatser som parlamentet och kommissionen har gjort för att inrätta en politik för landsbygdsutveckling och försörja landsbygdsbefolkningarna. Därför måste vi vänta tills frågan tas upp igen under finansförhandlingarna mellan parlamentet och rådet och situationen rättas till, vilket inte är mer än rätt och riktigt. Vi måste stå fast vid detta. Det finns inte bara behov av en allmän utveckling av landsbygden, utan EU behöver även öka sin självförsörjning av energi, och det finns även andra utmaningar som är beroende av detta.

  Kathy Sinnott, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag gratulerar min kollega till detta betänkande. Jag instämmer i många av de framförda ändringsförslagen och den allmänna inriktningen, men jag har några funderingar.

Först och främst är jag besviken över att minimibidraget för stöd inom Leaderprogrammet kommer att sänkas till 5 procent i budgeten. Det föreslås i budgetplanen att medlemsstaterna kan öka graden av anpassning med upp till 20 procent. Mot bakgrund av de nuvarande svårigheterna i jordbrukssektorn krävs mer resurser. Om nivåerna höjs, som jag hoppas, måste vi se till att rikligt med pengar avsätts för axlarna 3 och 4 liksom 1 och 2.

När det gäller mångfald vill jag säga att alla som överger jordbruket och/eller bor på landsbygden inte är entreprenörer eller intresserade av att bli det. Man behöver vidta åtgärder för att hjälpa människor till arbete, och det bör återspeglas i riktlinjerna enligt punkt 3.3. Även om stöd för förnybar energi betonas i punkterna 3.1 och 3.3 i riktlinjerna är det meningslöst att ge stöd till förnybar energi på lokal nivå om den nationella politiken förbjuder utveckling av den sektorn. Därför måste vi samordna dem. Det är absolut nödvändigt att man i riktlinjerna lyfter fram behovet av samråd med dem som är delaktiga på lokal nivå i förberedelserna av de nationella riktlinjerna och också i den följande förberedelsen av program för landsbygdsutveckling.

Slutligen vill jag säga till kommissionsledamoten att det är svårt att ta hennes rekommendationer om ekologiskt jordbruk på allvar i Irland, när hon inte tillåter oss att utropa ön till en GMO-fri zon.

  Janusz Wojciechowski, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Jag gratulerar Mairead McGuinness till hennes utmärkta betänkande om en ytterst viktig fråga. Under senare tider har unionen tenderat att försumma landsbygds- och jordbruksproblemen. Vi har ofta hört, även här i parlamentet, att det inte är värt att använda nästan hälften av unionens budget på att hjälpa landsbygdssamhällen och jordbrukare som utgör knappt sex procent av samhället. De strategiska riktlinjerna väcker nu förväntningar om att landsbygds- och jordbruksproblemen kommer att behandlas bättre i framtiden.

Utvecklingen av landsbygdsområden är trots allt inte bara en fråga som rör jordbrukarna. Den rör samhället som helhet. Utan landsbygdsutveckling och stöd till jordbruket kan det inte finnas någon trygg livsmedelsförsörjning, hållbar utveckling eller något effektivt miljöskydd.

Jag har gott hopp om att framtiden för landsbygdssamhällena och jordbruket i Europa kommer att tillgodoses väl genom det betänkande vi diskuterar i dag, särskilt i de nya medlemsstaterna, som är i mest behov av stöd för sina landsbygdsområden.

  Peter Baco (NI). – (SK) Gemenskapens strategiska riktlinjer för landsbygdsutveckling under programperioden 2007–2013 är ett värdefullt och nödvändigt dokument. Jag stöder ändringsförslagen från vårt utskott för jordbruk och landsbygdens utveckling, eftersom de bidrar till att förbättra rådets förslag. Jag uppskattar även det goda arbete som föredraganden Mairead McGuinness har utfört.

Enligt strategin ska landsbygdsutveckling åtfölja genomförandet av en ny, marknadsinriktad gemensam jordbrukspolitik och stödja marknadens nyckelroll inom denna politik. Så långt är allt gott och väl. De budgetnedskärningar som föreslås för den gemensamma jordbrukspolitiken i budgetplanen ger emellertid upphov till berättigad oro över de verkliga fördelarna med landsbygdsutvecklingen. Förhandlingarnas gång inom Världshandelsorganisationen (WTO) skapar ytterligare oro, där det verkar som att Europas jordbrukare kan försättas i ett ofördelaktigt läge i konkurrensen med den övriga världen. Den restriktiva karaktären hos de pågående reformerna ger dock upphov till risker, såsom var fallet med sockerreformen och andra reformer som är på gång.

Undersökningar talar även för att finns en risk för att landsbygdsekonomin försvagas på grund av övergången till systemet med samlat gårdsstöd och så vidare. Det säger sig självt att de ovannämnda riskerna är störst i de nya medlemsländerna. I mitt land, Slovakien, väntas till exempel jordbruksproduktionen minska med ytterligare 17 procent efter övergången till systemet med samlat gårdsstöd. Dessa siffror är dramatiska, eftersom vi har ökat livsmedelsimporten med hälften under de senaste två åren på grund av den gemensamma jordbrukspolitikens diskriminerande påverkan i de nya medlemsstaterna och eftersom balansen mellan export och import i Slovakiens jordbrukshandelssektor har sjunkit med en tredjedel. De som har det sämst ställt är de mest underutvecklade regionerna, oftast landsbygdsregioner, som halkar efter praktiskt taget mitt framför ögonen på oss. Samtidigt har man i alla EU-resolutioner förklarat att syftet med vår politik är att minska den klyfta som de mer underutvecklade regionerna ställs inför.

Enligt den slovakiska frivilligorganisationen ”Landsbygdsparlamentet” är landsbygden fullständigt beroende av jordbruksföretagens välstånd för att kunna utvecklas. Landsbygdsområden utvecklas där jordbruksföretagen blomstrar. Där affärerna går trögt på landsbygden är hela landsbygdsområden på nedgång, och landsbygdsutveckling blir omöjlig. Problemet för de nya medlemsstaterna är följaktligen en bristfällig landsbygdsekonomi på grund av de ojämna effekter som uppstår till följd av den marknadsfunktion som uttrycks i den gemensamma jordbrukspolitiken.

  Giuseppe Castiglione (PPE-DE). – (IT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka Mairead McGuinness för hennes utmärkta arbete med detta betänkande.

I den nya unionen är det viktigt att garantera en strategisk taktik när det gäller interventionspolitik. Denna taktik bör omsättas i tydliga mål, kraftfulla åtgärder och lämpligt agerande, vars resultat kan bedömas objektivt.

Fastställandet av de prioriterade åtgärder som bör vidtas får emellertid inte leda till en stel programverksamhet och begränsningar för medlemsstaterna. Det är tvärtom viktigt att garantera en viss flexibilitet för medlemsstaterna, för att ge dem möjlighet att fatta beslut om hur de ska ingripa på grundval av det som faktiskt sker på nationell, regional och lokal nivå.

Det är synnerligen viktigt för landsbygdsutvecklingen att vi blåser nytt liv i och återställer konkurrenskraften för vår jordbruksproduktion jämfört med andra länders, som har betydligt lägre produktionskostnader. I detta sammanhang är det dessutom viktigt att stödja åtföljande åtgärder som underlättar innovation, forskning och utveckling.

Tonvikten på kompetens och kvalitet på jordbruksprodukterna, särskilt de produkter som produceras lokalt och regionalt, överensstämmer med gemenskapens övergripande strategi. Kvalitet ska inte bara betyda livsmedelssäkerhet och konsumentskydd utan även ses som ett mervärde för företagens konkurrenskraft och som en yttring av lokala traditioner och landsbygdsområdenas kulturella arv. Man behöver bara tänka på lokalt hantverk, miljöskydd, jordbruksspecialiteter och relaterad traditionell produktionsteknik.

Det står klart att dessa mål måste samordnas med behovet av att hjälpa unga jordbrukare och kvinnor att välja yrken med landsbygdsanknytning, genom att föra traditionell kunskap och färdigheter vidare till dem och förbättra livskvaliteten i landsbygdsområdena genom främjande av tjänster och infrastruktur.

Avslutningsvis måste vi välkomna den centrala aspekten att överföra erfarenheterna från Leader till systemet för lokalt styre genom att bygga vidare på bästa praxis från tidigare programverksamhet.

  Marc Tarabella (PSE). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Efter att ha analyserat betänkandet av Mairead McGuinness, som jag gratulerar till ett väl utfört arbete, skulle jag vilja belysa vissa punkter.

För det första faller det på oss att se till att EU:s landsbygdsstrategi utformas och tolkas som ett riktmärke för all gemenskapspolitik för landsbygdsområdena. I detta förslag begränsar tyvärr kommissionen sina ambitioner till genomförandet av den framtida förordningen om landsbygdsutveckling, vilket gör det omöjligt att integrera landsbygdspolitiken och den regionala och sociala utvecklingspolitiken.

När det gäller Lissabonstrategin borde landsbygdsstrategin bidra i högre grad till den socioekonomiska och territoriella sammanhållningen i landsbygdssamhällena. De lokala förutsättningarna måste förbättras och stödjas, särskilt genom att man stärker befintliga nätverk för kunskapsutbyte, eller inrättar nya, och genom att levnadsvillkoren förbättras i landsbygdssamhällena. Dessa förutsättningar får dock inte uppmuntra till att människor flyttar från städerna till landsbygden.

Herr talman! Jag anser att medborgerligt deltagande bör uppmuntras och aktivt medborgarskap stödjas. Dessa frågor är centrala för att bygga upp en demokratisk lokal identitet i de berörda områdena.

Slutligen bör kommissionen inrätta ett forum för dialog med befintliga europeiska nätverk och stödja dessa nätverks verksamhet utan att undergräva deras oberoende. Detta skulle stärka förbindelserna mellan de berörda aktörerna ute på fältet.

  Marian Harkin (ALDE). – (EN) Herr talman! Först av allt vill jag gratulera föredraganden till hennes betänkande och utmärkta samarbete.

Personligen är jag fast övertygad om att landsbygdens ekonomi, små och medelstora företag och landsbygdsnätverk bör spela en meningsfull roll när det gäller att nå Lissabonmålen. Landsbygdsutvecklingen är inte bara ett bihang. Den är inte bara ett tillägg för att kompensera för sjunkande siffror inom jordbruket, även om den kan vara ett hjälpmedel för att uppnå detta. Landsbygdsutvecklingen måste, i sig själv, bidra till ökat välstånd i landsbygdsområden. I det sammanhanget instämmer jag helt med föredraganden i att finansieringen av landsbygdsutveckling inte får innebära att man tar från den första pelaren för att betala för den andra pelaren. Landsbygdsutvecklingen ska stå på två egna ben.

Jag är glad över införlivandet av mitt ändringsförslag om nödvändigheten av att garantera samråd, samarbete och i förekommande fall ersättning till jordbrukare när deras verksamhet begränsas av att landskap och livsmiljöer bevaras. Jag har alltid menat att om EU kräver detta av jordbrukare så måste ersättning utbetalas.

Slutligen har jag en smärre anmärkning mot föredraganden när hon säger att jordbruket måste förbli centralt för ekonomin i landsbygdsområden. Även om livsmedelsproduktionen, med den europeiska modellen och tryggad livsmedelsförsörjning, är av yttersta vikt får inte de insatser som görs genom landsbygdsutvecklingen åsidosättas. Landsbygdsutvecklingen har en allt viktigare roll att spela för bibehållandet av jordbrukarnas försörjning, jordbrukarfamiljernas inkomster och inkomster för landsbygdsbor, så vi måste bygga upp en hållbar inkomstkälla för att komplettera jordbruksinkomsterna. Den har ett eget liv och behöver tillräckliga medel för egen del – därav min besvikelse över nedskärningen i budgeten för landsbygdsutveckling.

  Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN). – (PL) Herr talman! Jag företräder Polen i Europaparlamentet, där sex av de tio fattigaste regionerna i unionen finns. Fem av dessa regioner är belägna i östra Polen. De kännetecknas av dåligt utvecklad infrastruktur, splittrad jordbruksstruktur och hög arbetslöshet, som delvis döljs på de små familjejordbruken. De ytterligare medlen utöver de 800 miljoner euro som anslagits för östra Polen i budgeten för 2007–2013 är inte någon lösning på denna regions underutveckling. Det stöd som vi behöver måste åtminstone vara lika stort som det stöd som unionen ger marginella och glesbefolkade regioner i de gamla medlemsstaterna. Förutom finansiellt stöd behöver östra Polen, som omfattar den fattigaste regionen Lubelszczyzna, en stabil jordbrukspolitik och skydd för jordbrukarna. Det är hög tid att vidta åtgärder för att denna region ska kunna utvecklas.

  James Hugh Allister (NI). – (EN) Herr talman! Finansiering av landsbygdsutveckling är en central fråga. Det får inte, som föredraganden har sagt, innebära att man tar från den första pelaren för att finansiera den andra. Inte heller får vi förlora ur sikte att den centrala och enskilt viktigaste beståndsdelen för utvecklingen av landsbygdsregioner är bevarandet av ett hållbart jordbruk som själva hjärtat i deras ekonomi. Således är en stödformel som är beroende av en smash-and-grab-kupp mot stödet till den enskilda gården genom överdriven anpassning helt enkelt oacceptabel, särskilt under omständigheter där det inte är nödvändigt att bidra med nationell finansiering.

Det finns fyra särskilda punkter som jag vill stödja. För det första användningen av medel för att stödja nytillkomna i branschen, för att stödja den nödvändiga övergången i jordbrukarfamiljer från en generation till nästa. För det andra prioriteringen av medel för att medge modernisering av jordbruket och bidra till uppfyllande av högre krav på djurens välfärd och miljönormer. För det tredje måste maximal regional flexibilitet i genomförandet av programmet för landsbygdsutveckling garanteras och utgöra en grund. Och för det fjärde och sista är förslaget om förnyelse av byarna och bevarande av landsbygdskulturen ytterst viktigt för att skapa ny livskraft och hållbarhet i landsbygdssamhällena.

Det här är ett bra betänkande. Det är tydligt att det är resultatet av hårt arbete från föredraganden, och jag gratulerar henne till hennes insats.

  James Nicholson (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera föredraganden till ett utmärkt betänkande. Framtiden för landsbygdens ekonomi beror på om vår framtida politik från 2007 till 2013 blir framgångsrik eller inte. Jag måste säga att jag är orolig att det inte kommer att finnas tillräckligt med medel för att åstadkomma ett positivt resultat inför framtiden inom den andra pelaren. Landsbygden har befunnit sig i en nedåtgående spiral under många år, och ni behöver inte höra mig upprepa de problemen igen.

Allt jag vet är att det inte finns några enkla lösningar, och vi kan inte vifta med något trollspö. Landsbygdsekonomin har utvecklats genom åren, och man förlitar sig nu i stor omfattning på miljöprojekt. De kan vara till hjälp, men är inte i sig någon universallösning på alla problem för landsbygdsbor. Jag menar att det nu läggs alltför stor vikt och tyngd vid sådana projekt. Det råder inget tvivel om att det är nödvändigt med mångfald, men det finns inte många nya idéer där ute. Ändå måste vi framhärda och försöka nå våra mål, och vi måste ha en större vision i de projekt vi stöder, för alltför många tidigare projekt i landsbygdsområden har visat sig kosta mer än de smakar.

I Nordirland kommer vi inte att se någon förändring om vi inte får till stånd en helt annan strategi från våra planmyndigheter. De lever i det förflutna, ser tillvaron genom rosa glasögon och ser tillbaka på en tid som inte längre existerar. Om vi ska uppnå någonting alls måste vi ta risker och vara uppfinningsrika, vi måste uppmuntra utvecklingen av fler små och medelstora företag och fler mikroindustrier i landsbygdsområden. Om en jordbrukare, hans son eller dotter, har ett tillfälle eller en idé om att utveckla gården eller öka mångfalden, måste de uppmuntras att göra det och att expandera, och inte tvingas in till närmaste stad eller by. Det är vägen framåt. Vi har inte råd att bo i en tidsbubbla.

En annan av mina farhågor är att vissa medlemsstater kommer att stödja dessa förslag och att andra, däribland min egen, kommer att göra som de alltid har gjort med sådana initiativ: ingenting! Vägen framåt för landsbygdsutveckling är en väg med visioner och förtroende. Viktigast av allt: vi måste se till framtiden!

  Rosa Miguélez Ramos (PSE). – (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot, fru McGuinness! Det betänkande vi diskuterar i dag innehåller de riktlinjer som medlemsstaterna ska följa i utarbetandet av de nationella strategiska planerna. Giuseppe Castiglione sa något mycket tydligt: de åtgärder som nämns i bilagan kommer att utgöra en vägledning som gör att det blir möjligt att slå samman kriterierna, och denna sammanslagning av kriterierna kommer att främja en enhetlig tillämpning av den nya förordningen om landsbygdsutveckling, men den kommer även att göra det möjligt för medlemsstaterna att fatta sina egna beslut på grundval av subsidiaritetsprincipen.

Vi spanska socialister är nöjda med hänvisningen till jordbrukets mångfunktionella roll och vi är också nöjda med att bevarande och skydd av mark har inbegripits som en prioritering. Marken är faktiskt en miljöresurs som måste beaktas tillsammans med vatten, luft och biologisk mångfald. Detta är nödvändigt för att lägga band på erosionen och ökenspridningen, som leder till det slags katastrofer som har nämnts här i kväll, såsom skogsbränder och översvämningar. Dessutom kommer denna omsorg om marken att göra att vi kan upprätthålla goda förutsättningar för jordbruket och miljön.

Fru McGuinness! Det gläder mig särskilt att kvinnornas tillträde till arbetsmarknaden tas upp som en genomgående prioritering och uttryckligen omnämns som sådan. Jag är också nöjd med att befästandet av befintliga arbetstillfällen har lagts till omnämnandet av skapande av nya arbetstillfällen.

När det gäller behovet av att inrätta tjänster för att landsbygdsbefolkningen ska kunna försörja sig och kunna ta emot nya invånare instämmer vi spanska socialister i detta, och vi håller även med om att en rimlig proportion av strukturfonderna bör anslås för dessa områden för att garantera den så nödvändiga balansen mellan landsbygdsområden och tätortsområden. Det står klart, fru kommissionsledamot, att goda investeringar i infrastruktur i landsbygdsområden skulle bidra till en förbättring av livskvaliteten i dessa områden och motverka avfolkning.

Jag lever i ett landsbygdsområde och har varit borgmästare i ett landsbygdsområde, och jag kan tala om för er att inget skulle vara mer nödvändigt eller mer motiverande för invånarna i dessa områden.

  Alfonso Andria (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att gratulera föredraganden till hennes utmärkta arbete och utomordentliga betänkande. Jag välkomnade och instämde bland annat i den betoning som läggs på unga jordbrukare, mikroföretag och hantverk.

Den uppgift som väntar Europeiska unionen vid en svår tidpunkt för jordbrukssektorn – som blir ännu svårare på grund av hälsohoten och osäkerheten kring resultatet av WTO-förhandlingarna – är att i första hand fokusera på unga människor och göra allt som står i dess makt för att garantera att de inte tvingas lämna landsbygden.

Det är därför centralt att diversifiera den ekonomiska verksamheten, skapa nya arbetstillfällen i landsbygdsområdena, stödja lokala initiativ såsom bondemarknader och fokusera på produkter av hög kvalitet och nischprodukter, förutom hantverk naturligtvis.

Som Elspeth Attwooll, föredragande för yttrandet från utskottet för regional utveckling, skarpt underströk måste vi också garantera hållbar användning av vattenresurserna och en stark betoning på utbildning genom att investera tillräckliga medel inom detta område.

Slutligen instämmer jag i det underifrånperspektiv som kommissionen tillämpar i sitt förslag. Inom landsbygdsutvecklingen får man inte bortse från de olika regionernas specifika särdrag och den strategiska ställningen för de lokala aktörer som fastställer riktlinjerna för varje område och framför allt utvecklingsmodellen för städer, som utgör den verkliga drivkraften för hela den regionala ekonomin.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). – (PL) Herr talman! Jag vill fästa er uppmärksamhet på betydelsen av problemen med landsbygdsutvecklingen i de nya medlemsstaterna.

I Polen blev landsbygdsområdena en slags buffert för den ekonomiska omvandling som skedde på 1990-talet. Inom dessa områden skedde ett betydande tillflöde av arbetstagare efter masstängningarna av arbetsplatser vid den tidpunkten. Detta innebär att Polens landsbygdsområden behöver ett oerhört stort ekonomiskt stöd och ett antal instrument för att skapa sysselsättning under dessa förhållanden.

Jag är glad över förslaget om att anslå över 80 miljarder euro för detta ändamål i budgetplanen för 2007–2013, och att cirka 10–20 miljarder av detta belopp skulle gå till Polen. Denna politik måste dock gå hand i hand med rationella åtgärder inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken för att stabilisera traditionell jordbruksverksamhet, eftersom endast ett stabilt livsuppehälle på jordbruken kommer att ge jordbruken möjlighet att effektivt utnyttja det stöd som finns tillgängligt från fonderna för landsbygdsutveckling.

  Ambroise Guellec (PPE-DE). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot. Liksom alla parlamentsledamöter instämmer jag i målen för de nya fonderna för landsbygdsutveckling och behovet att stärka den andra pelaren i den gemensamma jordbrukspolitiken. Jag vill instämma i gratulationerna till föredraganden och jag välkomnar insatserna från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. Jag är särskilt tacksam mot Elspeth Attwooll för att hon har bidragit till att förtydliga en text som jag anser vara avgjort överbelastad och som inte alltid är lättförståelig, inte minst för dem som ska genomföra den ute på fältet. Erfarenheten från de pågående Leaderprogrammen är en nyttig lärdom om farorna med en överdrivet beskäftig och pedantisk uppsättning riktlinjer.

Personligen vill jag betona behovet av att ta hänsyn till den territoriella sammanhållningen. För att detta ska förverkligas är det nödvändigt att nå en balans mellan territorierna i linje med principen om jämlikhet mellan alla EU-medborgare, var de än bor. Landsbygdsområdena får inte avgränsas genom skillnader mellan dessa områden och tätortsområden. Förhållandet mellan tätorterna och landsbygden måste tvärtom förstärkas genom att bland annat utveckla allmännyttiga tjänster, särskilt komplementaritet och tillgängliga transportmedel. Den livskvalitet som krävs för att försörja en aktiv befolkning i landsbygdssektorerna kräver samarbete och gemensamt genomförande av nödvändiga finansiella resurser.

Avslutningsvis är de nya territoriella indikatorerna nödvändiga för att förbättra utvärderingsprocessen och besluten om åtgärder för att förstärka den territoriella sammanhållningen. Förutom BNP måste även sysselsättningsgrad, decentraliseringsindex och nivån på tillhandahållandet av allmännyttiga tjänster inbegripas. Vi emotser kommissionens förslag i detta avseende, och inte bara från er, fru kommissionsledamot.

  Bernadette Bourzai (PSE). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag måste först gratulera Mairead McGuinness till hennes enastående arbete, och jag uppskattar hennes vilja att lyssna och hennes öppenhet. Detta nya strategiska tillvägagångssätt för landsbygdsutvecklingen är utformat för att kanalisera resurser längs väldefinierade och prioriterade axlar. Jag anser att detta kommer att bidra till att förbättra åtgärdernas effektivitet i landsbygdsområdena och samstämmigheten mellan medlemsstaterna.

Det var också viktigt att åter bekräfta vikten av landsbygdspolitiken som den andra pelaren i den nya gemensamma jordbrukspolitiken. Som föredragande för yttrandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om den nya budgetplanen konstaterar jag trots detta och till min bestörtning att det föreslagna beloppet för finansiering av politiken för landsbygdsutveckling, cirka 20 miljarder euro, är en kraftig minskning av kommissionens förslag. Den lösning som rådet har lagt fram för att hantera denna avsevärda minskning är den valfria kompletterande moduleringsöverföringen av upp till 20 procent från den första till den andra pelaren, och detta utlämnas helt till de enskilda medlemsstaternas eget godtycke.

Detta förslag ger upphov till en rad farhågor: för det första är denna modulering tekniskt omöjlig för marknadsutgifter, för det andra skulle detta innebära drastiska minskningar av direktstöden, och slutligen, vilket är viktigast, skulle denna valfria modulering varken vara förenlig med förordningen om Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) som redan har antagits av rådet efter det att parlamentet yttrat sig, eller de strategiska riktlinjer som vi ska säga vår mening om i morgon, vilket är oacceptabelt. På samma sätt som gäller för EJFLU-medlen eller de medel som baseras på obligatorisk modulering måste det finnas nationell samfinansiering, och bestämmelserna om minimiutgifter per axel och integrering med de nationella strategiska planerna måste följas.

  Ljudmila Novak (PPE-DE). – (SL) Varje region har sina egna naturliga särdrag, så varje land måste utforma sin egen strategiska plan för landsbygdsutveckling. Gemenskapens strategiska riktlinjer bör emellertid utgöra ett allmänt stöd och en generell vägledning för de enskilda länderna i detta avseende.

Landsbygden är en av nyckelfaktorerna i bevarandet av det kulturella, etnologiska och naturliga arv som berikar våra liv. Eftersom vi vill bevara och utveckla landsbygden i framtiden måste vi se till att arbets- och levnadsvillkoren på landsbygden inte halkar efter de villkor som råder i tätorterna. Detta kräver ökade investeringar i utbildning, minskad byråkrati i samband med nya investeringar och tillhandahållande av lämpliga infrastrukturer.

Bevarandet av kulturlandskapet är en ytterst viktig uppgift som vi inte bara kan lämna åt sitt öde eller överlämna till de allt färre personer som, trots de låga inkomsterna, är beredda att engagera sig i detta. Våra förfäder brukade inte bara jorden för att överleva, utan också för sin kärlek till den. I dag är detta inte längre tillräckligt. De unga måste se utsikter till förbättringar, en dräglig inkomst och lämplig social trygghet. Den sociala tryggheten för kvinnor är fortfarande mycket dålig, och det är lika oacceptabelt att mödrar som är anställda på jordbruk fortfarande inte har samma rättigheter och förmåner som kvinnor som är anställda inom andra sektorer.

Jordbrukarna måste ha en goda kunskaper för att driva sina rörelser och idka landsbygdsverksamhet. Trots det är detta slags arbete det minst värdesatta i samhället. Om vi vill att de unga ska ha framtidsutsikter och se möjligheter igen måste vi öka respekten för jordbruksarbete och för landsbygden som helhet.

  Zita Gurmai (PSE). – (HU) Över hälften av vår befolkning lever i landsbygdsområden. Landsbygdsutvecklingen inom Europeiska unionen är en utmaning för alla medlemsstater. Att fullt ut nå målen för dessa områden skulle inte bara gagna utvecklingen av landsbygdsområdena, utan det skulle även stärka hela gemenskapens ekonomi och bidra till att förbättra livskvaliteten för alla medborgare.

Effektiva program för landsbygdsutveckling förbättrar inte bara konkurrenskraften och ger ett kraftfullt stöd till hållbar utveckling, utan stärker även den sociala sammanhållningen och en sund utveckling inom alla samhällsskikt. Detta gäller särskilt de nya medlemsstaterna, vars produktivitet inte ännu har hunnit ifatt de gamla medlemsstaternas. Effektivt utnyttjande av de ökade stöd som beviljas den andra pelaren gör det lättare att minska de befintliga skillnaderna. När vi gör ett överslag över de metoder och instrument som krävs måste vi särskilt uppmärksamma den naturliga mångfalden i regionerna inom den utvidgade Europeiska unionen. Därför måste medlemsstaterna ges lämpliga möjligheter till en flexibel behandling av instrumenten för landsbygdsutveckling. Detta kommer att ge dem möjlighet att skapa de utvecklingsprojekt som är mest lämpade för regionernas särdrag. Tillförsel av privat kapital är absolut nödvändigt för programmens genomförande och för att konsekvent genomföra strukturella förändringar och moderniseringar.

Ett kreativt utnyttjande av alternativa resurser och stöd för ett brett spektrum av utbildningsmöjligheter är också centralt för att verkligen nå lika möjligheter mellan män och kvinnor, och genom att arbetsmarknaden vidgas är detta avgörande för att så många kvinnor som möjligt ska delta i arbetet med att lösa uppgifterna inom landsbygdsutvecklingen. Jag föreslår att betänkandet antas.

  Tomáš Zatloukal (PPE-DE). – (CS) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Landsbygdsregionerna upptar 92 procent av territoriet inom EU-25. Dessa regioner skapar 45 procent av bruttomervärdet och sörjer för 53 procent av sysselsättningen. När det gäller de socioekonomiska indikatorerna är de emellertid på efterkälken, inkomsten per invånare är omkring en tredjedel mindre, tjänstesektorn är mindre utvecklad och den högre utbildningen tenderar att ligga på en lägre nivå. Under perioden 2007–2013 måste vi sikta på att investera i framtiden, vilket innebär att investera i människor. Detta omfattar know-how, nya vägar för att skapa miljötjänster som alla vinner på och skapande av fler och bättre arbetstillfällen. Särskild uppmärksamhet bör riktas mot att undanröja hinder för de personer vars tillträde till arbetsmarknaden för närvarande hindras på grund av kön, ålder eller funktionshinder.

Diversifiering av ekonomiska verksamheter, skydd av landsbygdens kulturarv och investeringar i infrastrukturer för lokala tjänster är nödvändiga förutsättningar för att förbättra livskvaliteten i landsbygdsområdena och bidra till att motverka avfolkning på landsbygden. Det är nödvändigt att EU:s landsbygdsområden framstår som attraktiva platser för investeringar, för att arbeta och leva. Dessa områden kan erbjuda en enorm tillväxtpotential på områdena turism, logi och arbetsplatser. Den nya programperioden är ett unikt tillfälle att rikta om det stöd som ges genom de nya fonderna för landsbygdsutveckling mot ekonomisk tillväxt, sysselsättning och hållbarhet. Vi måste inrätta finansiella instrument med tillräckliga medel för att nå dessa mål. Det är redan i dag uppenbart att finansieringen av den tredje axeln, det vill säga förbättring av livskvaliteten i landsbygdsområdena och diversifiering av landsbygdsekonomin, inte räcker för det som krävs. Jag tackar föredraganden för hennes arbete.

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag kan försäkra er att jag vid denna sena timme inte kommer att gå in på detaljer. Vi måste emellertid, för de tappra själar som fortfarande är här, ge ett anständigt svar på några av de frågor som har ställts.

Först av allt: när det gäller ekonomin är det helt uppenbart att resultatet av budgetplanen inte blev särskilt uppmuntrande för många av oss. Det stämmer att det har blivit en sänkning med närmare 20 miljarder euro för nästa budgetperiod, vilket ger oss desto större anledning att se till att medlen används så effektivt som möjligt, och jag hoppas att de strategiska riktlinjerna kan hjälpa oss med det. Nu måste vi gå vidare med planeringen.

Jag kan inte vara mer överens med föredragandens åsikter om bredband. Politiken för landsbygdsutveckling spelar en roll i överbryggandet av den digitala klyftan. I år kommer jag att undersöka detta tillsammans med min kollega, kommissionsledamot Reding, för att se vad som kan göras.

Slutligen är jag, i fråga om frivillig anpassning, helt överens med Mairead McGuinness. Det är helt uppenbart att om vi går in i diskussionen om frivillig anpassning, som inte ens medfinansieras av medlemsstaterna, så kommer det att vara det första steget mot ett återförstatligande av den europeiska jordbrukspolitiken, så att jordbrukare i de olika medlemsstaterna får helt olika konkurrensförutsättningar. Det är inte acceptabelt.

Jag gratulerar Mairead McGuinness till hennes betänkande. Det har fått bra gehör från de ledamöter som var här tidigare under kvällen. Det har varit ett stort nöje att lyssna till debatten.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 10.00.

16. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

17. Avslutande av sammanträdet

(Sammanträdet avslutades kl. 00.05.)