Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 16 februari 2006 - Strasbourg

14.1. Kulturarv i Azerbajdzjan

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en debatt om sex resolutionsförslag om kulturarv i Azerbajdzjan.

  Justas Vincas Paleckis (PSE), författare. – (LT) Sorgligt nog är förstörelsen av kulturmonument i olika delar av världen i regel en följd av eller en upptakt till utrotning av människor. Därför stöder jag resolutionen och åsikten att vi måste klargöra vår ståndpunkt i fråga om förstörelsen av kulturarv i Azerbajdzjan. I konflikter som den mellan Azerbajdzjan och Armenien är det svårt att lägga hela skulden på den ena sidan. Kulturella monument förstörs där som en följd av Nagorno-Karabach-konflikten, som på 18 år har krävt 25 000 människoliv och gjort miljontals invånare till flyktingar. Varken attacker, provokationer från endera sidan eller vanhelgande av kulturarv kan hjälpa oss att lösa denna djupt rotade konflikt. Endast om parterna söker förhandla, hittar ett gemensamt politiskt språk och visar god vilja med målet att närma sig Europeiska unionen, kan konflikten lösas. Färska enkätundersökningar visar att en stor andel av befolkningen i båda staterna vill bringa konflikten under kontroll snarast möjligt. De stater som vill spela en aktiv roll i Europeiska unionens grannskapspolitik måste helt enkelt skydda minoriteters kulturarv på lämpligt sätt.

  Marios Matsakis (ALDE), föredragande. – (EN) Herr talman! Att förstöra eller vanhelga en kyrkogård är en barbarisk handling, oavsett vem som gör det eller var det sker. Om en sådan kyrkogård även är ett monument med ett särskilt arkeologiskt värde så är det en del av vårt gemensamma internationella arv, och att förstöra detta monument utgör dessutom ett brott mot mänskligheten.

Den armeniska kyrkogården i Djulfa är en kristen kyrkogård med ett exceptionellt historiskt och kulturellt värde. Utan hänsyn till internationella protester har Azerbajdzjans regering, antingen på grund av försummelse eller, vilket är troligare, genom direkta order, burit ansvaret för det systematiska förstörandet av detta monument de senaste åren. De verkliga gärningsmännen bakom dessa avskyvärda handlingar tros vara azerbajdzjanska styrkor och civila islamiska fanatiker.

Det är helt oacceptabelt att Azerbajdzjans ambassadör i Bryssel nyligen skickade e-brev till parlamentsledamöter där han inlåter sig på illvilliga personliga angrepp mot en av föredragandena av denna resolution och försöker smutskasta och förolämpa parlamentets integritet och kunnande.

Jag vill verkligen uppmana er att rösta för denna resolution och därmed sända ett tydligt budskap till Azerbajdzjans regering om den oro och avsky vi känner över att kyrkogården i Djulfa förstörs.

  Charles Tannock (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Den påstådda förstörelsen av det medeltida Djulfa, historiskt även känt som Jugha, armeniska begravningsplatser och sönderslagningen av khatchkars, eller vackert graverade gravstenar, är en allvarlig skändning av det europeiska kristna arvet.

Azerbajdzjans regering hävdade att den videofilm som dokumenterar detta är falsk armenisk propaganda. Men jag har fått en oberoende bekräftelse på att filmen är äkta av den brittiske arkitekten Steven Sim, en expert i regionen. Och om ingen förstörelse har ägt rum, varför har då besök på platsen förbjudits av azerbajdzjanerna som även, underligt nog, uppger att detta kan vara ett verk av tjuvar som behövde stenen till lokala byggnadsarbeten.

Steven Sim har ännu en gång uppgett att man för att komma till kyrkogården måste passera genom azerbajdzjanskt militärkontrollerat område, vilket gör det närmast omöjligt utan officiellt stöd och innebär ett tydligt brott mot deras ansvar att skydda platsen.

Azerbajdzjans ambassad har också upplyst mig om att denna förstörelse inte är någonting jämfört med förstörelsen av azerbajdzjanska moskéer. Jag har faktiskt fått foton av förstörda moskéer. Att moskéer förstördes i krigszonen 1991 är obestridligt och bör utan förbehåll fördömas, men de foton som skickades till mig föreställer en förstörelse som ägde rum för femton år sedan, inte tre månader sedan. Dessutom var platsen Djulfa i Nachitjevan aldrig en del av krigszonen. Det är också värt att påpeka att jag har informerats om att myndigheterna i Nagorno-Karabach nyligen har enats om ett projekt för att återuppbygga de moskéer som förstörts i deras område.

Vi befinner oss nu i ett kritiskt ögonblick i förhandlingarna mellan de två presidenterna Robert Kotjarian och Gejdar Alijev i Rambouillet i Frankrike om att finna en lösning på Nagorno-Karabach-konflikten. Jag anser därför att en fortsatt systematisk förstörelse av det armeniska arvet inte kommer att bidra till varaktig fred i regionen.

  Marcin Libicki (UEN), författare. – (PL) Herr talman! Det råder inget tvivel om att alla kulturmonument runtom i världen ingår i vårt gemensamma kulturarv och att de inte får bli offer för politiska händelser, framför allt inte krig.

Jag skulle uppskatta om ni ville låta mig berätta en personlig anekdot. När jag reste till Armenien för några år sedan och såg alla dessa monument och kyrkor som har överlevt ända sedan tidig medeltid blev jag påmind om ett tidigare besök jag gjorde i Spanien, i andra änden av den kristna världen, tusen kilometer västerut. Jag imponerades av hur lika monumenten i dessa båda regioner var.

Samtliga var monument över tidig medeltida kultur. Vi har ett ansvar för alla monument i världen. Icke desto mindre bör de europeiska monument som vittnar om Europas kulturella historia och enighet ligga oss särskilt varmt om hjärtat, oavsett om de ligger i den avlägsna östra delen av Armenien, i Spaniens västra gränstrakter eller någonstans där emellan.

Den utveckling vi nu kan bevittna tycks mig särskilt sorglig eftersom de monument som förstörs är mer än bara en del av Europas kulturarv. De tillhör hela världen. Azerbajdzjans ansvar är särskilt tydligt. Som Charles Tannock frågade tidigare: varför tillåter inte Azerbajdzjan att någon besöker dessa platser och bedömer skadornas omfattning på plats? Lyckligtvis vet vi vad som blivit följden av barbariska beslut fattade av regionens makthavare, och skadegörelsen finns dokumenterad på film.

Denna resolution måste antas och sedan måste vi följa vad som händer härnäst. Nästa steg får inte bara bestå av ord, hur nobla dessa än må vara. Ord måste följas av handling och vi förväntar oss att Azerbajdzjan skrider till handling.

  Marie Anne Isler Béguin (Verts/ALE), författare. – (FR) Herr talman! Det är avgörande att komma ihåg vikten av EU:s engagemang i Sydkaukasien, ett område som alltjämt är härjat av låsta konflikter men som är mycket strategiskt och avgjort europeiskt. Vi vet att Benita Ferrero-Waldner just nu är på officiellt besök i regionen, men jag vill framför allt vädja till parlamentarikerna och till ansvarskänslan.

Samtidigt som Europeiska unionen förhandlar med vart och ett av länderna om handlingsplaner för att främja stabiliteten i regionen har Armenien och Azerbajdzjan gått in i en ömtålig men hoppingivande fas av fredsförhandlingar om konflikten i Nagorno-Karabach. Presidenterna Gejdar Alijev och Robert Kotjarian möttes i söndags i Rambouillet under överinseende av OSSE:s Minskgrupp. Att processen blir framgångsrik har högsta prioritet, eftersom det indirekt skulle kunna leda till en lösning på övriga konflikter i regionen. Det är således ett viktigt förhandsvillkor för den allmänna stabiliseringen i regionen.

Mot bakgrund av detta, mina damer och herrar, tror ni verkligen innerst inne att detta är rätt tid att gjuta olja på vågorna genom att, så som föreslås i ändringsförslagen, stryka de avsnitt som faktiskt gör det möjligt att på ett välavvägt sätt närma oss den gemensamma resolution som vi alla förhandlade fram i förrgår? Vi har redan fördömt förstörelsen av kyrkogården i Djulfa i Charles Tannocks betänkande i januari, och vi fördömer den fortfarande. Men, mina damer och herrar, vi kan inte utelämna det större sammanhang som utgörs av den låsta konflikt mellan Armenien och Azerbajdzjan som bär ansvaret för tusentals döda och flyktingar; såren har fortfarande inte läkt. Kan vi dessutom blunda för det faktum att Armenien betraktar 20 procent av Azerbajdzjans territorium som en buffertzon för Nagorno-Karabach och att många föremål som var en del av de ockuperade områdenas kulturella och religiösa arv också har förstörts? Det är hög tid att sätta stopp för denna farliga upptrappning. Det vore oansvarigt att förneka det delade ansvar som parterna i en konflikt bär och att endast nämna den förstörelse som orsakats av den ena sidan, och detta skulle också stå i strid med vårt åtagande att stödja våra armeniska och azeriska vänner i deras önskan att lösa sina meningsskiljaktigheter.

Resolutionen kommer slutligen i en tid av ökad spänning mellan den muslimska världen och västvärlden. En svag text skulle kunna reducera dessa händelser till en simpel krock mellan de kristna och muslimska världarna. Jag ber er därför att inte förse extremister på alla sidor med argument genom att rösta för en resolution som skulle bli orättvist partisk om den ändrades i enlighet med vissa förslag. Det är en fråga om personligt samvete, men det är också Europaparlamentets trovärdighet och, i ett större perspektiv, Europeiska unionens verksamhet i regionen som står på spel.

  Erik Meijer (GUE/NGL), författare. – (NL) Herr talman! På det ryska tsardömets tid var Transkaukasien ett av de erövrade områdena i imperiets utkant där inga tydligt fastställda gränser fanns mellan de georgiska, armeniska och azeriska territorierna och där människorna inte levde i fred med varandra, men var underkastade den ryska statens odemokratiska styre.

Det var inte förrän på 1920-talet som de tre folkgrupperna skildes åt administrativt med var sitt eget territorium. Detta var nödvändigt för att säkra fred, utveckling och stabilitet men innebar att blandade områden måste underställas någon av de grupper som var inblandade i konflikterna. Vi kan nu se vilka följder detta fick för minoritetsområdena Sydossetien, Abkhazien och, framför allt, Nagorno-Karabach och Nachitjevan, som påverkats av både armeniskt och azeriskt inflytande.

I dessa områden är frestelsen stor inte bara att driva ut människor som tillhör grannfolken utan också att förstöra deras historiska byggnader, böneplatser och begravningsplatser samt utplåna minnet av dem för alltid. Nu när det inte längre finns någon övergripande Sovjetunion som kan motverka sådana företeelser har det blivit ännu viktigare att resten av Europa bidrar till att säkra att grannfolk kan samexistera i fred och ömsesidig respekt i vad som nu är självständiga stater.

  Ioannis Kasoulides, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! För det armeniska folket – som har utsatts för folkmord och i stor utsträckning fördrivits från sitt hemland – innebär det kanske det slutliga steget mot total rotlöshet att bevittna hur deras kulturarv förstörs. Azerbajdzjans myndigheter säger att det inte händer någonting. Jag vet att det inte finns någon rök utan eld. Detta fullständiga förnekande påminner mig om det fullständiga förnekandet att folkmord har ägt rum och påståendet att det är inbillning från armeniernas sida.

I en e-brevväxling skrev den politiska rådgivaren vid Azerbajdzjans ambassad till mig att det inte gick att utesluta att några fattiga bönder med en viss kulturell nivå kan ha använt stenarna från kyrkogården i smyg för att uppföra byggnader eller andra liknande arbeten.

Jag kan inte veta vilka gärningsmännen är, men jag är säker på att ansvaret för att skydda dessa monuments integritet till hundra procent ligger hos azerbajdzjanerna.

  Martine Roure, för PSE-gruppen. – (FR) I staden Djulfa i Azerbajdzjan finns en stor armenisk kyrkogård som är unik i arkitektoniskt hänseende. Kyrkogården vittnar om historien i en region där mer än 80 procent av invånarna var armenier fram till 1925. Platsen övergavs under Sovjettiden, och 1998 började lokala myndigheter förstöra den. Unesco reagerade kraftigt vid den aktuella tidpunkten, vilket ledde till att bulldozrarnas arbete tillfälligt hejdades. Unesco kontaktade också behöriga myndigheter för att skydda detta kulturarv, eftersom de skador minnesplatsen tillfogats var mycket allvarliga.

Underbyggda bevis och färska ögonvittnen verkar bekräfta misstanken att denna förstörelse återupptogs i december 2005. Vi bör därför uppmana Azerbajdzjan att snarast möjligt låta en delegation åka till platsen för att bedöma vilka åtgärder som behövs, nu och på medellång sikt, för att bevara denna plats som är så full av historia, och framför allt av minnen och kultur, och som utgör ett folks kulturarv.

  Urszula Krupa, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Herr talman! Dagens debatt om mänskliga rättigheter och demokrati gäller skyddet av det armeniska folkets kulturarv, som hotas av fullständig förstörelse. Armenien, som har 4 miljoner invånare, har varit kristet sedan år 301 e. Kr., vilket gör det till det första kristna landet i världen. Detta faktum stöds inte bara av historiska dokument utan också av de tusentals kors som huggits ut på stentavlor – så kallade khatchkars – och som har förstörts, precis som andra armeniska kulturskatter har förstörts i Azerbajdzjan, Georgien och Turkiet.

Dessa khatchkars, som bokstavligt talat är stenkors på mellan 0,5 och 3,5 meter, tillverkades i basalt. De placerades på en kubformig bas och stenens framsida med bilden av korset vändes mot väst. Armenierna såg sina khatchkars som en skyddande kraft som skulle beskydda dem från naturkatastrofer. Föremålen restes som minnesmärken över viktiga händelser, förekom som utsmyckning i heliga byggnader och användes också som gravstenar, då de alltid placerades vid den avlidnes fötter.

En kyrkogård i Djulfa förstördes nyligen. Kyrkogården hade sina rötter i medeltiden och låg i den region som kontrolleras av Azerbajdzjan. Den skamliga ödeläggelsen och förstörelsen av armeniska kulturmonument började 1998, när 800 av de stenkors jag nyss beskrivit förstördes. Även om förstörelsen tillfälligt hejdades efter protester från Unesco återupptogs den 2002. Det är sannolikt att den förkastliga förstörelsen av det armeniska kulturarvet utförs med den azeriska regeringens goda minne, samma regering som skickade ut specialförband för att förstöra stenarna med armeniska kors.

Armenier har förföljts i århundraden. De har lidit till följd av krig, anfall och ockupation. De är en folkgrupp med rika erfarenheter, både som nation och som kristet folk. Azerierna har också upplevt förstörelse och lidande, men det måste framhållas att ingen konflikt kan rättfärdiga förstörelsen av ett kulturarv som är hela mänsklighetens gemensamma arv.

Kultur är ett uttryck för kommunikation mellan människor, för gemensamma tankar och handlingar. Det är en bekräftelse på mänsklighet och ett viktigt gemensamt arv för folkgrupper. Vi vädjar därför om respekt för vårt globala gemensamma arv, oavsett religion och ursprung.

  Ryszard Czarnecki (NI). – (PL) Herr talman! Jag minns mina egna intryck från Azerbajdzjan – av Baku och av den enorma byggnaden i stadskärnan, hotellet där azerierna som hade flytt från Nagorno-Karabach slagit läger. Det var en skrämmande anblick. Dessa människor hade varit tillfälligt bosatta på platsen i många år. Givetvis går mina tankar i dag också till dem, inte bara till de monument som vi med rätta diskuterar.

Jag håller med Marcin Libicki om att det är en självklarhet att monument bör skyddas i alla delar av världen och att deras geografiska läge bör vara oväsentligt. Jag tror emellertid också att denna fråga är ett slags undanmanöver från den azeriska regeringens sida. Den är ett försök att undvika att rikta uppmärksamheten mot de demokratiska bristerna, det föga demokratiska valet nyligen och förbudet mot demokratisk frihet och yttrandefrihet i landet.

Det är värt att kämpa för att bevara monument. Det är något som vi helt riktigt bör göra. Samtidigt bör vi dock också verka för demokrati i Azerbajdzjan.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE). – (FI) Herr talman! Vi vill i dag fördöma Azerbajdzjans fortsatta likgiltighet gentemot Unescos världsarvskonvention. Förstörelsen på kyrkogården i Djulfa kastar dessutom en skugga över landets åtaganden som medlem av Europarådet. Tolv år efter den största konflikten mellan Azerbajdzjan och Armenien är den armeniska minoritetens ställning i Azerbajdzjan fortfarande mycket osäker, i synnerhet när det gäller respekten för dess kulturarv. Förstörelsen av kyrkogården i Djulfa kan till exempel jämföras med talibanernas förstörelse av Buddhastatyerna i Afghanistan. Det är en fråga om respekt för det förflutna och människosläktets historia.

Vad kan fördömandet av händelserna leda till? Vi hoppas fortfarande att ett oberoende organ kan få inspektera förstörelsen på kyrkogården i Djulfa och att de gravstenar som återstår kan restaureras. Vi hoppas också att protester kommer att bidra till att förhindra att kulturarv förstörs i framtiden. Förödelsen på kyrkogården i Djulfa är ett brott mot människors kulturarv och bör som sådant fördömas. Förstörelsen av dessa unika kristna artefakter utgör en oersättlig förlust för mänskligheten.

(Applåder)

  Joe Borg, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att tacka parlamentsledamöterna för deras inlägg. Kommissionen har informerats om den påstådda vandaliseringen av konstföremål på kyrkogården i staden Djulfa i den azerbajdzjanska autonoma republiken Nachitjevan. Armenien och Azerbajdzjan gjorde båda ett uttalande vid det 586:e mötet i Europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationens (OSSE) ständiga råd den 22 december 2005, och frågan diskuterades också i Europarådet den 1 februari 2006.

Skyddet av de platser i tredjeländer som utsetts till världskulturarv ingår inte i kommissionens behörighet. Vi har emellertid förståelse för Armeniens vädjan till FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur (UNESCO) om att en delegation snarast ska skickas till Nachitjevan.

Kommissionen är väl medveten om att incidenter som vandaliseringen av kyrkogården i Djulfa – om den bekräftas av oberoende källor – står i direkt samband med och är ett utslag av den långvariga konflikten om Nagorno-Karabach som dels har bidragit till att föda misstro och orsaka vandalisering, dels har skördat offer på både den armeniska och azerbajdzjanska sidan sedan början av 1990-talet.

Kommissionen kommer även i fortsättningen att utnyttja alla till buds stående medel för att övertala parterna att komma fram till en snabb lösning av konflikten och kommer, när en fredsöverenskommelse förhoppningsvis väl har uppnåtts, att hjälpa till vid återuppbyggnaden och återupprustningen av regionen.

Konflikten om Nagorno-Karabach ter sig särskilt stötande i dagsläget, eftersom både Armenien och Azerbajdzjan ingår i den europeiska grannskapspolitiken som i första hand syftar till att bygga upp förtroendet i Sydkaukasien genom att främja regionalt samarbete inom så många sektorer som möjligt och därmed bidra till fred, stabilitet och välstånd vid det utvidgade EU:s gränser.

Det mål som vi kommer att försöka uppnå är långtgående och innefattar genomförandet av de handlingsplaner som kommissionen för närvarande diskuterar med Armenien, Azerbajdzjan och Georgien. Vi uppmanar i dokumenten de tre länderna i Sydkaukasien att vidta en rad åtgärder i syfte att närma sig Europa. I dokumenten tas ett mycket brett spektrum av ämnen upp, bland annat samarbete på kultur- och utbildningsområdet samt skydd av kulturarvet.

Kommissionen kommer på nära håll att övervaka genomförandet av handlingsplanerna inom den europeiska grannskapspolitiken, och de positiva effekter dessa ger hänger givetvis samman med om målen uppnås.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum vid debattens slut.