Fullständigt förhandlingsreferat

Måndagen den 13 mars 2006 - Strasbourg

18. Omlokalisering i ett regionalt utvecklingsperspektiv (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är Alain Hutchinsons betänkande (A6-0013/2006), för utskottet för regional utveckling, om omlokalisering i ett regionalt utvecklingsperspektiv (2004/2254(INI)).

  Alain Hutchinson (PSE), föredragande. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Ämnet i mitt betänkande – omlokalisering av företag – är ett känsligt men icke desto mindre aktuellt ämne. Jag insåg genast att det var känsligt när jag lade fram mitt första förslag till betänkande i utskottet för regional utveckling. Jag har sällan varit med om – även om jag fortfarande är en ung ledamot – en så het debatt i ett utskott. Faktum kvarstår att insikt ofta har sitt ursprung i en konflikt mellan idéer och jag anser att vi har lyckats utarbeta en bra och väl avvägd text som uttrycker flera intressanta idéer och som gör det möjligt för oss att avmystifiera, tydliggöra och bättre förstå de komplexa mekanismerna i ett verkligt problem i vårt samhälle. Jag vill också utnyttja den tid jag fått till att tacka skuggföredragandena och alla mina kolleger som hjälpt till att utarbeta detta betänkande.

Mina damer och herrar! Det är många av oss i kammaren – kanske inte i kväll, men i allmänhet – som kunde konstatera att omlokaliseringar oftast får avsevärda ekonomiska konsekvenser för de drabbade regionerna. Men en omlokalisering innebär också förlorade arbetstillfällen och tragedier för de familjer som drabbas och detta är något som påverkar oss.

En första iakttagelse jag gjorde när jag utarbetade betänkandet var därtill att EU:s statistiska verktyg inom detta område är svagt. Jag lade också märke till att vår församling redan hade tagit itu med denna fråga i form av andra betänkanden. I en första resolution från den 13 mars 2003 om nedläggningen av företag i besittning av EU-stöd satte parlamentet fingret på den stora risk som omlokaliseringar innebär med avseende på regionalpolitikens huvudsakliga målsättning, nämligen ekonomisk och social sammanhållning. Sedan kom resolutionen av den 6 juli 2005, av vår kollega Konstantinos Hatzidakis, om reformerna av strukturfonderna. Vid det tillfället hade parlamentet upprättat flera förslag om omlokaliseringar.

Jag tar i mitt betänkande givetvis upp idéerna från de resolutioner som Europaparlamentet tidigare röstat om. Jag har försökt återskapa de huvudsakliga delarna i dessa resolutioner. Efter att ha påpekat att den regionala utvecklingspolitiken syftar till att underlätta EU-regionernas utveckling och att statligt stöd inte ska användas för att uppmuntra omlokaliseringen av ekonomiska aktiviteter, övergår man i det betänkande som utskottet för regional utveckling röstat om till att föreslå att man vidtar åtgärder, både på EU-nivå och på nationell nivå, avsedda att förebygga, å ena sidan, de eventuella negativa konsekvenser som omlokaliseringarna kan få på den ekonomiska utvecklingen och, å andra sidan, de sociala tragedier som orsakas av dessa omlokaliseringar.

Vi begär för det första att vi får tillgång till ett verktyg som ger oss mer exakt information. Därför föreslår vi att observationsorganet i Dublin får ansvar för att studera, utvärdera och övervaka företeelsen med omlokalisering för att ge uttryck åt dess sociala och ekonomiska följder och dess inverkan på politik som rör sammanhållning och regional utveckling. Som tillägg till detta verktyg, och i avsaknad av bättre samordning av våra nationella samhällssystem, anser utskottet för regional utveckling att det nu är ytterst viktigt att tillämpa en övergripande europeisk strategi för att hindra, förvalta och övervaka omlokaliseringen av företag både inom och utanför unionen. Vi föreslår ett antal åtgärder som vi tar upp i mycket praktiska termer i betänkandet.

För det första uppmanar vi kommissionen att vidta alla nödvändiga åtgärder för att uppfylla det jag anser är ett av de viktigaste kraven i betänkandet: att förhindra att EU:s regionalpolitik blir ett incitament för företagen att omlokalisera.

För det andra stöder vi kommissionens förslag som syftar till att straffa de företag som har fått EU-bidrag och som omlokaliserar sin verksamhet inom sju år. Vi kräver också att det inte längre i händelse av bristande efterlevnad av nationella och internationella lagar ska vara möjligt för samma företag att få statligt stöd som är avsett för deras nya produktionsplats.

Vi uppmanar kommissionen att överväga åtgärderna med hänsyn till de omlokaliseringar som jag vill kalla omvända omlokaliseringar, det vill säga de som utan en omlokalisering av företagets verksamhet leder till sämre arbetsförhållanden. Vi anser att beviljandet, och ett fortsatt tillhandahållande, av statligt stöd till företag måste villkoras av exakta förpliktelser inom områdena för sysselsättning och lokal utveckling. Vi föreslår att kommissionen utvecklar ett system avsett att ge strängare straff åt företag som, efter att ha fått statligt stöd, omlokaliserar alla eller delar av sin verksamhet utanför EU. Vi uppmanar också kommissionen att inkludera sociala klausuler i de internationella avtalen och kräver att genomförandet av dessa sociala klausuler stöds av positiva åtgärder och incitament för att hjälpa de länder och företag som rättar sig efter dessa klausuler. Vi stöder kommissionens förslag som syftar till att skapa en globaliseringsfond avsedd att förhindra och hantera de ekonomiska och sociala kriser som orsakas av omstrukturering och omlokaliseringar.

Utskottet för regional utveckling anser slutligen att konsekvenserna av de många omlokaliseringarna måste få oss att inta en öppen och konstruktiv hållning till frågan om att skapa ett verkligt europeiskt socialt område. I detta hänseende anser vi att den sociala dialogen har en viktig roll att spela när det gäller att förebygga omlokaliseringar och att hantera deras följder.

Mina damer och herrar! Som vi alla vet och som har sagts ett antal gånger har EU genomgått en omfattande kris den senaste tiden. Det allvarliga med denna kris är att européerna utan tvivel har tappat förtroendet och intresset för detta fantastiska projekt vi kallar den europeiska integrationen. Vare sig det sker med hjälp av denna resolution om omlokaliseringar eller med hjälp av andra texter har vi, Europaparlamentets ledamöter som Europas invånare valt, en skyldighet att lyssna på denna oro. Jag anser att det betänkande som vi röstade om i utskottet innehåller en del intressanta områden att spinna vidare på och att det svarar på de befogade frågor som våra medborgare har ställt om detta ärende.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. – (EL) Herr talman! Jag vill gratulera och tacka föredraganden Alain Hutchinson och utskottet för regional utveckling för detta utmärkta betänkande som handlar om en känslig fråga som har varit föremål för utförliga debatter i de olika medlemsstaterna under de senaste månaderna.

Utan att underskatta frågans känslighet vill jag påminna er om att rätten att etablera sig varsomhelst i gemenskapen är en grundläggande frihet och hörnsten i den inre marknaden. Det är skadligt att uppmuntra eller förbjuda investeringsbeslut. Specialisering och byte av plats där ekonomisk verksamhet utövas är en del av den ekonomiska utvecklingen och behövs om vi vill ha tillväxt och fler och bättre arbetstillfällen.

Men kommissionen är fullt medveten om att omlokaliseringar av företag, som Alain Hutchinson underströk tidigare, och förlusten av arbetstillfällen inom unionen är en mycket oroväckande företeelse. Vi kan naturligtvis inte ingripa i företagens arbetsbeslut; men vi är fast beslutna att bekämpa de sociala följderna av sådana beslut.

Strukturfondernas mål, under både nuvarande och kommande programperiod, är att skapa sysselsättning, tillväxt och ytterligare ekonomisk utveckling. Med fondernas hjälp kan man på ett flexibelt sätt fullt ut minska och begränsa de svårigheter som uppstår i regionerna och för medborgarna på grund av ett företags beslut att stänga och omlokalisera alla eller delar av sin ekonomiska verksamhet till en annan medlemsstat eller utanför EU.

Både nuvarande och kommande förordningar som ännu inte har slutförts ser till att alla företag som finansierats genom EU:s strukturfonder och som omlokaliserar inom fem års tid från att de fått ett bidrag måste återbetala bidraget. Tack vare denna regel kommer företagen att sluta tillgripa bidragshoppande.

Avslutningsvis vill jag försäkra er om att kommissionen noggrant kommer att granska varje enskilt förslag som parlamentet eventuellt lägger fram inom ramen för debatter om framtida förordningar.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), föredragande av yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor. – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi är alla medvetna om de fruktansvärda följderna av företagsomlokaliseringarna i de olika EU-länderna, nämligen ökad arbetslöshet, fattigdom och social utslagning. Utvecklingen över stora områden hämmas också, särskilt i länder med svaga ekonomier såsom Portugal som domineras av ”traditionella” textil- och konfektionsindustrier, sko- och kabeltillverkning.

Enligt yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor påverkar omlokaliseringar inte bara dessa ”traditionella” industrier, utan även ytterst kapitalintensiva industrier såsom ståltillverkning, flygteknik, maskinteknik och elektroniska komponenter, för att inte tala om stora delar av tjänstesektorn som till exempel mjukvaruutveckling, finansiella tjänster och logistik- och informationstjänster.

Det innebär goda nyheter att utskottet för regional utveckling, via dess föredragande Alain Hutchinson, har välkomnat de flesta åsikter som utskottet för sysselsättning och sociala frågor har uttryckt, särskilt inkluderandet av de sociala klausulerna i de internationella avtalen grundade på internationella arbetsorganisationens konventioner, vilket gör att man kan se till att länder och företag rättar sig efter dem, även om jag personligen inte anser att dessa åtgärder är tillräckliga. Som vi sa under debatten och i omröstningen av parlamentets resolution från den 13 mars 2003, måste ändå kommissionen och medlemsstaterna vidta åtgärder för att sätta stopp för denna ekonomiska och sociala plåga som bara leder till större vinster för de multinationella företag och de ekonomiska grupper som inte visar något socialt ansvar.

Denna debatt måste leda till konkreta resultat som säkrar arbetstagarnas rättigheter och ser till att de ekonomiska grupper som har omlokaliseringar och arbetslöshet bakom sig inte längre får bidrag i någon medlemsstat.

Kommissionen måste, tillsammans med medlemsstaterna, se det som ett brådskande ärende att ta sig an de europeiska företagsrådens yttranden, att upprätta och offentliggöra en svart lista över företag och ekonomiska och/eller finansiella grupper som har använt omlokaliseringar i syfte att öka sina vinster och att kräva att alla bidrag som beviljats återbetalas. Strängare krav måste också införas när det gäller att försvara sysselsättning och regional utveckling i kommande förordningar om gemenskapsmedel.

  László Surján, för PPE-DE-gruppen. – (HU) Herr talman! Utskottet för regional utveckling stödde detta betänkande med stor majoritet. Föredraganden var tvungen att jämka samman helt motsatta åsikter och förtjänar vårt tack.

Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater har aldrig stöttat inskränkningar av friheterna, såsom, i vårt fall, den fria rörligheten för kapital. Vår kompromiss grundades på denna princip och vi måste även i framtiden fortsätta att vägra förvänta oss lösningar på de lokala problemen med inskränkningar av friheterna. Vi har tyvärr redan sett ett oroväckande exempel på detta för inte så länge sedan i samband med tjänstedirektivet.

Protektionism som orsakas av själviskhet och rädsla kommer alltid att få oönskade konsekvenser. Man har sett en produktionsökning i de länder där arbetsmarknaden öppnades för arbetstagare från de nya medlemsstaterna och arbetslösheten har faktiskt sjunkit. I andra områden omlokaliserades vissa företag till regioner med lägre löner. Omlokaliseringar av företag leder till många bekymmer. Om företagsägarna bara är intresserade av vinsten kan de lyckas med att höja sina vinstnivåer men de skulle orsaka skada för andra. Att öka aktieägarnas avkastning är ingen tröst för de anställda som förlorar sina arbeten på grund av att deras företag omlokaliseras till utvecklingsländer, eller till och med bara till en annan region i EU.

Därför måste vi fastställa de rätta metoderna för att verkställa det allmännas bästa men jag befarar att ingen lag någonsin kan ersätta känslan av ömsesidigt ansvar mellan ägare och anställd, för den andres välfärd. Förhållandet mellan ägare och anställd kommer endast att få ett mänskligt ansikte om det grundas på både ekonomiska och etiska överväganden. Därför är jag säker på att när vi letar efter nya vägar och nya lösningar kommer vi att vara tvungna att återvända till frågan om omlokaliseringar.

  Constanze Angela Krehl, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Det gläder mig att föredraganden – efter att det först var avsevärda splittringar i utskottet – har lyckats få till stånd en så bred kompromiss om detta betänkande. Det är en kompromiss som jag stöder mycket starkt.

Det finns tre punkter som jag vill lyfta fram än en gång. För det första var det intressant att få veta att bara ett mycket litet antal företag som omlokaliserar faktiskt får EU-bidrag, det vill säga bidrag från EU:s skatteintäkter, och eftersom sammanhållnings- och strukturpolitiken grundas på solidaritet med mer sårbara regioner tror jag inte att någon här i kammaren kommer att underminera dem.

För det andra måste vi ha ökad insyn när det gäller vilka företag som får vilket stöd, för att tydliggöra för vår väljarkår vad vi i EU faktiskt gör och vad vi stöder. Hursomhelst kommer vi inte att stå för något ”bidragshoppande”.

För det tredje behöver vi, på de platser där omlokaliseringar leder till förlorade arbetstillfällen, ett instrument för att hjälpa de drabbade och det skulle globaliseringsfonden kunna användas till.

  Jean Marie Beaupuy, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Det gläder mig att se att vi, efter att vår kollega Alain Hutchinson lagt ned så många arbetstimmar på betänkandet, har nått, som mina två kolleger precis har sagt, om inte fullständig enighet så åtminstone en överenskommelse om de flesta momenten.

För att återgå till det ursprungliga betänkandet och till det som iakttagits anser jag att vi naturligtvis måste ta hänsyn till det som motiverade Alain Hutchinson, nämligen den chock som en omlokalisering innebär för de anställda och för regionerna i fråga, eftersom alla omlokaliseringar av större arbetsstyrkor är en verkligt traumatisk upplevelse, både för de anställda och för regionen.

Som föredraganden också sa är det inte acceptabelt om vissa företagsledare skulle använda sig av utpressning. Vi måste dock påpeka att det i en fri ekonomi, inom våra egna regioner – eftersom omlokaliseringar ibland äger rum inom våra egna länder – finns skillnader i lön och teknisk konkurrens som betyder att ett företag faktiskt kan föranledas att omlokalisera en del av sina produktionsanläggningar, vare sig det är varor eller tjänster de producerar.

Låt oss slutligen inte glömma att vi, i enlighet med Europeiska enhetsakten från 1986, måste underlätta den fria rörligheten för varor, personer och tjänster i våra medlemsstater. Innan vi talar om omlokaliseringar måste vi ställa oss följande grundläggande fråga: om ett företag som måste möta konkurrensen och erbjuda sina kunder en tjänst inte omlokaliserar, vad ska det då göra? Jag talar inte om brottslingar nu. Jag talar om ett antal företag som har stått inför detta beslut. Många av dem har faktiskt klarat sig mycket bra genom att upprätta och utveckla en tjänst för forskning och utveckling, genom att skapa nya marknader och genom att lyckas omlokalisera delar av sin verksamhet.

Avslutningsvis vill jag betona att det, som Constanze Angela Krehl sa, är viktigt att EU inte använder sina medel på ett felaktigt sätt för att stödja omlokaliseringar. Vi måste snarare använda de befintliga medlen för att stödja de arbetstagare och regioner som hamnar i svårigheter när sådana omlokaliseringar faktiskt äger rum.

  Elisabeth Schroedter, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Bidragshoppning är ett populärt utpressningsspel inom EU och det är uppenbart att det är skattebetalarna som betalar notan för det. Detta spel har inte spelats enbart efter de tio nya medlemsstaternas anslutning; tvärtom, så fort Sverige gick med lockades ett företag från Bremen till det nya svenska ”mål 2”-området, precis när det hade fått ett bidrag. Följden av detta blev att de statliga åtgärderna mot arbetslösheten i Bremen motverkades.

Detta exempel visar vad det handlar om här. Det handlar inte om att inskränka etableringsfriheten utan snarare om behovet för de företag som får statligt stöd att åta sig att skapa sysselsättning i regionen, och att detta fastslås på ett bindande sätt.

Kommissionen har föreslagit en period på fem år, vilket jag inte anser räcker. Det är bara symboliskt och helt ineffektivt. Med tanke på att företagens investeringar subventioneras med upp till 50 procent med statliga medel måste denna period vara längre – åtminstone sju år, vilket föregående kommission föreslog. Fem år innebär en betydlig minskning; en period på sju år är inte ens mycket i detta fall. Om vi verkligen vill begränsa bidragshoppningen är det den längre perioden vi behöver.

Jag anser att Alain Hutchinson i sitt betänkande tar itu med viktiga frågor och att det är ett viktigt betänkande. Jag förväntar mig att kommissionen på nytt överväger denna femårsperiod, som med denna mängd bidrag snedvrider konkurrensen, att man införlivar perioden på fem år, som kammaren rekommenderade, i förordningen om subventioner och att man dessutom noggrannare övervakar de företag som inlåter sig på denna typ av bidragshoppning och svartlistar dem på det sätt som föredraganden föreslog.

  Pedro Guerreiro, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) För exakt tre år sedan, efter att arbetarna länge hade kämpat för att försvara sina jobb och livskraften hos sådana företag som CG och Clark i Portugal, antog parlamentet den 13 mars 2003 en resolution med en rad rekommendationer som rörde stängning av företag som hade fått EU-stöd.

Det är tre år sedan, och vad har kommissionen gjort för att genomföra dessa rekommendationer? Vad har den gjort för att gemenskapsstödet ska göras avhängigt av långsiktiga avtal om sysselsättning och lokal utveckling? Har kommissionen publicerat listan på företag som har brutit kontraktet, har omlokaliserats och direkt eller indirekt dragit nytta av allmänna medel? Hur många gånger har kommissionen vägrat bevilja gemenskapsstöd till företag som har misslyckats med att uppfylla de kontrakt som de har undertecknat, eller begärt att stödet ska återbetalas? Vilka praktiska åtgärder har kommissionen vidtagit för att stödja arbetstagarna och den ekonomiska återhämtningen i de områden som påverkats av omlokaliseringar? Har kommissionen sammanställt de föreslagna praktiska föreskrifterna för att förhindra omlokaliseringar av företag?

Svaret på alla dessa frågor är tydligt för alla i det betänkande vi har här, som efter tre år endast tar upp samma rekommendationer till kommissionen. Företagen förefaller betrakta omlokalisering som en investering. Genom att de erhåller olika offentliga stimulansåtgärder och stöd och utnyttjar lågavlönade arbetstagare, som berövats sina rättigheter, söker företagen få ut maximal vinst på kortast möjliga tid. Detta sker tills företaget finner en mer kostnadseffektiv plats att flytta till, och på så vis struntar i alla sina åtaganden och de förfärliga sociala och ekonomiska skador som de lämnar efter sig.

Företagsflyttningar fungerar som en form av konstant utpressning riktad mot arbetstagarna, ett slags press på dem för att minska lönerna, öka arbetstiden, öka flexibiliteten på arbetsmarknaderna och minska arbetstagarnas rättigheter. Vi föreslår därför att vi antar en rättslig ram med föreskrifter för att bekämpa omlokalisering av företag, så att vi om ytterligare tre år inte kommer att föra samma debatt.

  Graham Booth, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill koncentrera mig på begreppet direkt statsstöd som ett redskap för regional utveckling, vilket Alain Hutchinson talar om i sitt betänkande. Det är ett begrepp som hänger mycket nära samman med tanken på strukturfonder och regional sammanhållning, och mitt land Förenade kungariket betalar ett högt pris inom EU till följd av detta.

Föredraganden krävde att de företag som har fått offentligt stöd och som sedan har omlokaliserats inom EU inte ska få statligt stöd eller strukturbidrag under sju år. Men hur blir det för de respektabla företag som har ansökt om statsstöd i vederbörlig ordning men inte har fått något svar från den brittiska regeringen därför att kommissionen inte har gett klartecken i tid och som sedan har omlokaliserats till en annan del av EU som överensstämmer bättre med Bryssels uppfattning om sammanhållning och som därför är fullkomligt fri från samma hinder?

År 2002 bad Peugeot Europeiska kommissionen att godkänna ett statligt stödpaket för att bygga den nya 207-modellen i Ryton i West Midlands i England. Mer än två år senare, när det fortfarande inte hade kommit något svar från kommissionen, gav Peugeot upp och meddelade att 207-modellen skulle byggas i Frankrike och Slovakien. Utan tvivel såg Bryssel det som ett fullföljande av ett ekonomiskt uppdrag. Samtidigt står Ryton inför en osäker framtid. När man väl upphör med tillverkningen av 206-modellen – som hittills har tillverkats där så bra och på ett så konkurrenskraftigt sätt – om denna fabrik sedan stänger efter många års tillverkning under olika ägare, antar jag att man skulle kunna beskriva detta som ett slags omlokalisering, men det är knappast Peugeots fel. Kanske kommissionen i stället under sju år skulle förbjudas att uttala sig om statligt stöd och att överreglera affärssektorn. Detta skulle förvisso välkomnas i West Midlands i England där yrkesskickliga arbetstagare lider under EU:s ekonomiska politik.

Nu har vi fått höra nyheten att Peugeot har slutit ett avtal med Kia Motors om att bygga 206-modellen i Indonesien och dessutom fått ta del av obekräftade uppgifter att även 207-modellen kommer att byggas där, vilket innebär att man gör det än värre för de Peugeot-anställda. Det finns ingenting som bättre skulle kunna illustrera EU-ekonomins inkompetens. Om vi vill öka sysselsättningen bör vi åstadkomma den rätta balansen mellan reglering och flexibilitet för företagen. Överreglering skapar konstlade arbetstillfällen som inte är ekonomiskt berättigade.

  Seán Ó Neachtain, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag välkomnar Hutchinsonbetänkandet om omlokalisering i ett regionalt utvecklingsperspektiv. I betänkandet framhålls betydelsen av EU:s sammanhållningspolitik som ett medel att avhjälpa den bristande jämlikheten i regioner som släpar efter.

Jag kommer från ett land som har dragit nytta av EU:s strukturfonder. Därför välkomnar jag detta ur irländsk synvinkel men särskilt med tanke på min egen region – den västra och nordvästra delen av Irland. Eftersom denna till största delen är en landsbygdsregion – 70 procent av befolkningen bor i landsbygdsområden – är regionen mer sårbar än de flesta för effekterna av en omlokalisering. EU måste skydda sådana regioner som västra och nordvästra Irland, särskilt när det gäller bosättningsmönstret som bara kan vidmakthållas genom en välavvägd regional utveckling. EU måste insistera på att man avhjälper bristerna i infrastrukturen, i synnerhet på sådana områden som transport, energi och modern bredbandskommunikation. Dessa brister är ett hinder för den regionala konkurrensförmågan.

I detta sammanhang välkomnar jag verkligen att Europeiska kommissionen i förra veckan godkände den irländska regeringens beslut att använda 170 miljoner euro för att bygga ut bredbandsnätet i över 70 städer runt om i landet. Åtgärder av detta slag kommer att bidra till regionernas konkurrensförmåga, dra till sig rörliga investeringar och förhoppningsvis motverka företagens tendenser att etablera sig på platser som redan är överbefolkade. Detta är det starkaste försvaret mot omlokalisering och för ett stärkande av de regioner som bäst behöver hjälp.

  Jana Bobošíková (NI). – (CS) Herr talman! Jag vill naturligtvis inte att EU:s skattebetalare ska finansiera utvecklingen av företag som omlokaliseras utanför EU, eller som inte håller sig till reglerna. Men jag avvisar ändå fullständigt detta betänkande, eftersom jag anser att det tyder på en grav missuppfattning av den globala ekonomin om man fryser verksamheten för företagen i sju år, under vilken tid de inte kan omlokalisera driften.

Inte heller förstår jag varför ett företag i EU inte skulle få flytta till ett annat område, om det föreligger konkurrens mellan de olika typer av statligt stöd som ges av enskilda medlemsstater. Att besluta om hur företagen får flytta kommer inte att bidra till någon hållbar sysselsättning. Det kommer bara att överbelasta ett redan oflexibelt sysselsättnings- och högskattesystem med ytterligare orörlighet. Det kommer att åstadkomma ännu mer meningslös byråkrati och ytterligare sprida den orimliga strategin att kämpa mot företagens omlokaliseringar. Statstjänstemännen är engagerade i en fåfäng kamp för att slåss mot väderkvarnar med hjälp av EU:s skattebetalares pengar. Med andra ord leds kapitalet alltid dit där det ökar mest i värde, och följer inte de instruktioner som ges av parlamentet eller kommissionen.

  Konstantinos Hatzidakis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Europaparlamentet vill enligt Hutchinsonbetänkandet uppenbarligen inte förbjuda företag från att omlokaliseras till andra länder. Det skulle vara inskränkande och odemokratiskt. Vi, åtminstone gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, vet att ett företag måste vara konkurrenskraftigt för att överleva, och de enskilda medlemsstaterna måste ha en skattemässig och allmän ekonomisk miljö som drar till sig investeringar i medlemsstaterna.

Men det är ändå inte rätt om EU uppmuntrar till en ständig omlokalisering av företag med hjälp av stöd ur gemenskapens budget. Det är därför man i Hutchinsonbetänkandet än en gång föreslår att företag som har fått ekonomiskt stöd från EU och flyttar sin verksamhet inom sju år efter att stödet beviljats ska beläggas med böter. Man föreslår också att företag som fått statligt stöd, särskilt de som inte lyckats uppfylla alla de villkor som förknippats med sådant stöd, inte bör ha rätt till statligt stöd på den nya platsen, och bör avstängas från framtida stöd från strukturfonderna.

I Hutchinsonbetänkandet påpekas också att vi behöver bli ännu strängare mot företag som flyttar utanför EU. Jag anser att Europaparlamentets förslag är realistiska och på ett välavvägt sätt svarar mot det problem vi har. Jag vill också belysa förslaget i Hutchinsonbetänkandet som rör globaliseringsfonden. Vi välkomnar kommissionens förslag och menar att globaliseringsfonden snart kommer att bli en realitet för att påverka de negativa följderna av dagens situation, som erbjuder möjligheter åt var och en men också medför risker som måste tas itu med på ett effektivt sätt.

  Gábor Harangozó (PSE). – (HU) Herr talman! Tidigare föreföll det som om många ville utnyttja denna debatt för att skapa ytterligare en skiljelinje mellan EU:s gamla och nya medlemsstater. Det är vår uppgift att ta fram bestämmelser som kan bidra till ett bättre, säkrare och ett expanderande EU i varje medlemsstat och för varje medborgare. Om bestämmelserna inte är bra kan det hända att sammanhållningspolitiken, som grundar sig på solidaritet, en av våra viktigaste grundläggande värderingar, kommer att hjälpa de mest underutvecklade områdena, men leda till osäkerhet och sårbarhet i andra.

Betänkandets föredragande hade den svåra uppgiften att se till att frågan om omlokalisering av företag inte leder till ett större gap mellan öst och växt, utan till ett nytt steg i riktning mot ett enande av Europa. Föredragandens arbete har lett till mer välavvägda förslag, som oftast bidrar till att uppfylla regionalpolitikens mål, och de stärker den sociala och ekonomiska tryggheten för arbetstagare i alla de tjugofem medlemsstaterna. Jag gratulerar föredraganden.

  Alfonso Andria (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill också gratulera Alain Hutchinson till hans utmärkta arbete: det finns tydligen ett behov av att genomföra en effektiv politik som ska motverka skattemässig dumpning i de olika medlemsstaterna.

Beslutet att omlokalisera produktion inom unionen – om det är berättigat därför att ett område är mer konkurrenskraftigt än ett annat – kan ändå gynna gemenskapens ekonomi som helhet. Däremot är det en helt annan sak – och oroväckande – om omlokalisering sker till länder utanför unionen, vanligen som resultat av ganska släpphänt arbetslagstiftning i många länder utanför EU.

Det är klart att EU:s sociala modell är kostsam, och det är huvudsakligen våra företags konkurrenskraft som lider av det. Men det innebär inte att vi får acceptera kompromisser som medför lägre priser. För det första behöver vi stimulera EU:s produktion vad gäller kvalitet och specialisering. För det andra behöver vi införa åtgärder som syftar till att minska de sociala kostnaderna i samband med omlokaliseringar genom att främja arbetstagarnas utbildning och omskolning i de områden som drabbas av omstrukturering.

Vi tog upp en liknande fråga tidigare, när parlamentet diskuterade stålkrisen med särskild hänvisning till Thyssen/Krupp-affären i Terni i Italien. Jag samtycker till att man ålägger företagen höga skadestånd när de efter att ha fått gemenskapsstöd eller statligt stöd beslutar att omlokalisera en del av sin produktion utanför unionen.

Det är allt jag har att säga, herr talman. Jag vill bara ta upp förslaget att skapa ett varumärke för EU för varor som tillverkats helt inom EU: Jag anser att det är ett viktigt incitament för tillverkning inom EU.

  Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Förra månaden uppgav kommissionsledamot Danuta Hübner vid en intervju med en fransk finanstidskrift att vi behöver underlätta omlokalisering inom EU. För kommissionsledamoten är detta en av de grundläggande principerna för den inre marknaden, och tillämpning av artificiella bestämmelser som ska begränsa omlokaliseringen kommer att påverka EU-företagens konkurrenskraft negativt.

Men om kommissionen vill utveckla en konkurrenskraftig ekonomi inom EU vore det bra om man såg till att man då inte förstörde EU:s sociala modell, inte raserar arbetstagarnas rättigheter eller åtminstone inte skapade en miljö som uppmuntrar företagen att kränka dem. En konkurrenskraftig ekonomi inom EU är inte en dålig utveckling för de europeiska arbetstagarna, men medlen för att uppnå detta mål och planeringsfilosofin har utan tvekan bara lett till problem för arbetstagarna.

Hutchinsonbetänkandet är utan tvivel ett positivt steg framåt. Jag välkomnar och stöder betänkandet, eftersom jag samtycker till större delen av innehållet, men jag vill också påpeka att det är ett av få betänkanden av en PSE-ledamot som jag har sett på senare tid, vilket åtminstone förefaller ha skrivits av en verklig socialist.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). – (PL) Herr talman! När jag tar till orda i denna debatt vill jag göra kammaren uppmärksam på två viktiga frågor.

Omlokalisering, eller förfarandet för att överföra ekonomisk verksamhet till utlandet, är en objektiv ekonomisk process. Det är en följd av behovet att reagera på en allt hårdare konkurrens som går hand i hand med behovet att minska tillverkningskostnaderna. Det är sant att omlokalisering leder till förlorade arbetstillfällen i vissa länder, men bara på kort sikt. Forskning har visat att nya arbetstillfällen skapas på lång sikt efter en omlokalisering.

Undersökningar som gjorts av konsultföretaget McKenzie bland 600 tyska företag har bekräftat att överföring av arbetstillfällen till Östeuropa främjar skapandet av nya jobb i Tyskland. För 40 procent av de undersökta företagen innebar skapandet av ett jobb i utlandet att tre nya jobb skapades i Tyskland vid samma tidpunkt. Samma sak gäller för brittiska och franska företag som investerar i utlandet.

Därför är det helt enkelt inte ekonomiskt meningsfullt att sätta upp administrativa hinder och belägga de företag som vill omlokalisera verksamheten med ekonomiska sanktioner, eller belägga lokala myndigheter med sanktioner när de ger offentligt stöd för att attrahera investerare. Jag kommer därför att rösta mot Hutchinsonbetänkandet.

  Carl Lang (NI). – (FR) Herr talman! Som vald företrädare för den franska regionen Nord-Pas de Calais, där industrin – särskilt textilindustrin – förlorar tusentals arbetstillfällen varje år, tillstyrker jag självklart förslaget som syftar till att begära återbetalning av gemenskapsstöd som beviljats företag som omlokaliserar sin verksamhet.

Det är ett förnuftigt ekonomiskt och socialt förslag, som Front National lade fram under de regionala valen 2004 angående de bidrag som betalades av de regionala myndigheterna.

Denna åtgärd kommer emellertid, trots att den är sträng, inte att vara mer förnuftig än skapandet av en europeisk globaliseringsfond. I det här fallet reparerar kommissionen bara med sin ena – skenbart sociala – gren den skada som gjorts av dess andra, ultraliberala gren.

Omlokaliseringar är inte oundvikliga, men de är en följd av EU:s affärsideologi. Genom att ta bort ekonomiska gränser utsätter denna ideologi våra företag för konkurrens från grupper med extremt låga arbetskostnader. Denna sociala dumpning är inte bara fördelaktig för utomeuropeiska länder, utan äger också rum inom EU. Det finns alltså många EU-direktiv som faktiskt stöder omlokaliseringar mellan medlemsstater, och bidrar till en nedgradering av den sociala lagstiftningen.

För att vi ska kunna ha några förhoppningar om att kunna bevara våra jobb och vårt sätt att leva, måste vi återupprätta våra kommersiella gränser och införa en social mervärdesskatt på importerade varor. Vi måste faktiskt en dag välja mellan att återinföra en nationell och europeisk skyddspolitik och er politik med liberal fundamentalism, som leder till vidsträckt socialt förfall.

  Rolf Berend (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som vi vet inrättades fri rörlighet för personer, varor och kapital inom EU genom Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, och därför vore det knappast möjligt att helt och hållet förbjuda företag att fritt välja etableringsort, eftersom det skulle skada EU:s företag genom att göra dem orörliga. Men det som behövs är att man inför något som kan åtfölja principerna om fri rörlighet, som måste finnas kvar inom ramen för sammanhållningspolitiken, och reformerna av strukturfonderna och lagen om bidrag är möjligheter för att göra detta. Det betyder att det är brådskande för kommissionen att genom att tilldela stöd och finansiering från strukturfonderna se till att beviljandet av sådant stöd bör villkoras till medellånga garantier om varaktighet och sysselsättning. Detta är verkligen något som EU måste behandla.

Det som klargörs i Hutchinsonbetänkandet – även om det var utsatt för en livlig debatt i utskottet – är att de företag som får stöd är skyldiga att genomföra politiken med ekonomisk, social och territoriell sammanhållning. Klart uttryckt betyder det att det konsekventa sättet att lägga fram kommissionens förslag med hänvisning till strukturfonderna är att specificera att företag som inte uppfyller de villkor som är förbundna med offentligt stöd bör uppmanas att återbetala det, och inte under några förhållanden tillåtas erhålla offentligt stöd i den nya etableringsorten, samt undandras stöd från strukturfonder eller statligt stöd för en period om minst fem år – även om det vore bättre med sju år – från och med dagen för omlokaliseringen.

Betänkandet syftar till att betona behovet av att alla nödvändiga steg bör tas för att förhindra erbjudanden i enlighet med gemenskapens regionalpolitik om stimulanspaket för företagsomlokaliseringar som leder till förlorade arbetstillfällen. I sin nuvarande form är Hutchinsonbetänkandet ett opartiskt förslag, och det förtjänar att godkännas.

  Jacky Henin (GUE/NGL). – (FR) Herr talman! Under trycket av de franska och nederländska nej-rösterna till konstitutionen behandlar parlamentet slutligen omlokaliseringar. Jag kan bara godkänna de åtgärder som föreslagits. Det finns ett brådskande behov av att genomföra dessa åtgärder, eftersom varje dag som går leder till tusentals förlorade arbetstillfällen. Jag beklagar att vi på detta område bara har kommit så långt som att ge stöd i små doser, när det som behövs är en kraftigt verkande kur.

Ändå visar den relativt försiktiga hållningen i betänkandet den stora motsägelse som finns i unionens ekonomiska politik: konkurrensen kan aldrig vara både helt fri och utan snedvridning. Företagen använder sig av utpressning, hotar med omlokaliseringar för att tvinga de anställda att godta sociala förhållanden som är sämre än vad som krävs i det egna landets lagar. Denna sociala utpressning är kopplad till skattemässig utpressning. Hotet om omlokaliseringar används systematiskt för att erhålla skattelättnader.

Framgångsrik bekämpning av omlokaliseringar medför en snabb, uppåtgående harmonisering av skatter och social lagstiftning inom EU. Vidare måste vi få ett slut på Europeiska centralbankens oberoende, som alltid sätter offentliga låneintressen före arbetsmarknadens intressen.

  Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN). – (PL) Herr talman! Polen stöder företagens omlokaliseringar inom EU. Enligt vår åsikt är det oskäligt restriktivt och oförsvarbart att man med ett förbud mot att erhålla EU-stöd under en sjuårsperiod straffar företag som har flyttat sin verksamhet. Det är svårt att förstå varför EU:s företag ska hindras från att reagera på marknadens behov, när detta ligger i både konsumenternas och producenternas intressen.

Vi motsätter oss att man sammanställer särskilda listor på företag som har genomfört omlokaliseringar, eftersom detta strider mot EU:s grundläggande principer. Vi uppmanar alla kammarens ledamöter att avvisa sådana orättvisa villkor. De kränker principerna för den fria marknaden och skadar särskilt de nya medlemsstaterna.

  James Hugh Allister (NI). – (EN) Herr talman! Omlokalisering av industrin till ekonomier med lägre löner leder till ekonomiska och sociala svårigheter som skapar klyftor mellan EU:s regioner i stället för att förena dem. Inom EU är omlokaliseringen naturligtvis delvis en följd av de fria rörligheter som garanteras i fördraget och den har aktualiserats som en mycket viktig fråga på grund av utvidgningens omfattning och det oerhört snabba genomförandet av den.

Med sammanhållningsbidrag som är inriktade mot de nya medlemsstaterna är det givet att läget kommer att förvärras. Detta kommer att leda till ett utvecklingsunderskott i andra europeiska regioner. En politik som underlättar omlokalisering är således skadlig för den sociala sammanhållningen. Det som nu är angeläget är en mer kraftfull politik som innebär att man säger nej till EU-bidrag och en möjlighet att hålla inne bidrag till varje företag som omlokaliserar sin tillverkning till en annan medlemsstat.

Fem år är en alldeles för kort period. Det finns ingen framtid för att beröva de gamla medlemsstaterna arbetstillfällen för att utveckla de nya medlemsstaterna. EU-bidragen bör inte medverka till detta, och vi bör inte heller göra det lättare för företagen att suga åt sig bidrag och sedan flytta vidare.

  Oldřich Vlasák (PPE-DE). – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Anledningen till att vi tar upp frågan om omlokaliseringar är ett förståeligt försök att å ena sidan balansera effekterna av den inre marknadens bestämmelser med, å andra sidan, stöd för sammanhållningspolitiken och garanterandet av jämlika villkor för EU:s regioner. Men låt oss inte glömma bort att vi inte skulle behöva bekymra oss om detta problem om alla EU:s principer upprätthölls, inklusive den fria rörligheten för tjänster och arbetskraft. Att i grunden bara den fria rörligheten för varor och kapital är möjlig i dag uppmuntrar mer eller mindre till omlokalisering av produktionen till områden där kostnaderna är lägre.

Regionalt stöd får faktiskt inte snedvrida den inre marknadens bestämmelser, och EU:s regionalpolitik får inte uppmuntra till omlokalisering av företag. Men det är där som EU:s ingripande i Europas ekonomi bör upphöra. Jag accepterar inte idén med att skydda oflexibla företag och arbetstagare. Enligt min åsikt är det ett brott mot den fria rörligheten att hindra företagens omlokaliseringar. Den fria rörligheten är en av de grundläggande friheterna i gemenskapen. Jag håller principiellt inte med Elisabeth Schroedter, och jag anser att en femårsperiod för att bibehålla sådan drift som stöds av strukturfonderna är tillräckligt lång och att det inte finns någon anledning att förlänga den. Denna period bör knytas till målet för den investering som resurserna har avsatts till, och bör inte överskrida projektets verkliga omfattning. Det är fel att hindra entreprenörer som vill flytta till en billigare och bättre utbildad, kanske mer kvalificerad arbetsstyrka. Det går inte heller att hindra nationella regeringar från att försöka dra till sig utländska investeringar, på samma sätt som det är omöjligt att diktera för medlemsstaterna vilken nivå de ska välja för att driva in direkt skatt.

Mina damer och herrar! Om vi försöker undertrycka denna utveckling kommer EU:s ekonomi att präglas av oföretagsamhet och slöseri. Det handlar om den fria marknaden, och principerna för den fria marknaden skulle sakta ersättas av de strängare bestämmelserna om företagsomlokaliseringar. När det gäller omlokaliseringar bör vi enligt min åsikt koncentrera oss på omlokaliseringar av företag utanför EU, som är det verkliga mardrömsscenariot.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Fler och fler entreprenörer lockas österut på grund av lägre lönekostnader och det som förefaller vara bättre produktionsförhållanden, och eftersom en sådan omlokalisering kostar en hel del är det förståeligt att de önskar att EU ska finansiera detta beslut.

Hittills har detta huvudsakligen berört de sektorer som är arbetskraftsintensiva och mindre teknikbetonade. Det har nu märkts en ökande tendens till att forsknings- och teknikföretag gör likadant, så nu kan vi naturligtvis inte längre bortse från ljudet av varningsklockorna. Till och med de mest optimistiska bland oss måste börja inse att de multinationella företagen inte bryr sig om huruvida de exploaterar miljön, tvingar små och medelstora företag att gå i konkurs, eller lämnar en massarbetslöshet efter sig. EU-medel och nationellt stöd kan lika lite ändra på detta faktum som garantier för sjuårig varaktighet, som knappast är värt det papper de trycks på.

Det handlar inte längre om huruvida medlemsstaterna ska vara solidariska med varandra eller konkurrera med varandra. Nu gäller det att få EU:s ekonomi att överleva. Denna består inte bara av stora företag, vars olika omlokaliseringar det är meningen att vi ska finansiera, utan också av små och medelstora företag, som också behöver stimulans och stöd, och som har väntat alltför länge på detta.

  Jan Olbrycht (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Texten i den resolution vi ska rösta om har varit föremål för olika eftergifter och kompromisser. Jag vill ändå göra kammaren uppmärksam på ett par viktiga frågor som tagits upp under denna debatt.

För det första påpekas det med all rätt i texten att det finns risk för otillbörligt utnyttjande av EU-medel om de används för att flytta produktion, när medlen är knutna till områden med strukturingripande i en särskild region. På ett sätt är medlen därför knutna till denna region.

För det andra förespråkas ingripanden i texten, och den omfattar en rad förslag om förebyggande eller bestraffande åtgärder.

För det tredje uppfattas omlokalisering som ett verkligt hot i texten, även om hänvisningar görs enbart till potentiellt negativa följder. Endast i början av resolutionen uppges det att det kan finnas många anledningar till omlokaliseringar, och att dessa kan vara knutna till effektivitet och lönsamhet. I resten av texten fokuseras enbart på negativa mekanismer. Där nämns bara helt kort skillnaden mellan omlokaliseringar inom och utanför EU, och man uppmärksammar inte tillräckligt det främjande av positiva mekanismer som skulle uppmuntra investerare att stanna i EU. Man misslyckas också med att i texten skilja mellan mindre och större företag i de olika kategorierna, vilket gäller för statligt stöd. I framtiden bör texter av detta slag åtföljas av detaljerade ekonomiska analyser som belyser ekonomiska förhållanden och produktionscykelns varaktighet.

  Ambroise Guellec (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Omlokaliseringar är en företeelse som oroar EU som helhet, men särskilt de gamla medlemsstaterna. Vi vet dessutom varför, eftersom det har påpekats av våra kolleger: ekonomisk globalisering, snedvridning av konkurrensen både socialt och skattemässigt, och så vidare. Det är tydligt att denna fråga har haft en otvivelaktig effekt på den debatt vi nyligen hållit om konstitutionen, och vi, i vårt land – Frankrike – är medvetna om konsekvenserna.

Detta betänkande kommer därför i rätt tid, och jag för min del vill lovorda vår föredragandes arbete, och berömma de förbättringar som gjorts av utskottet för regional utveckling. Vi har nu en väl avvägd text. Innehållet kan verkligen förstärka de åtgärder som är avsedda att bekämpa omlokaliseringar och förhindra de negativa effekter som dessa kan ha.

Jag för min del vill särskilt betona en sak, och vi talar här uppenbarligen om regional utveckling: i betänkandet betonas vikten av att strukturfonderna utnyttjas på ett passande sätt för att på kort, medellång och lång sikt förhindra omlokaliseringar. Vi ägnar oss huvudsakligen åt det bistånd som beviljas direkt till de ekonomiska sektorer som behöver stöd, men det är tydligt att en mycket viktig bidragande faktor till att företag omlokaliseras hänger samman med produktionsenheternas isolerade belägenhet och att de är svåra att nå. Det är därför viktigt att den nya generationen strukturfonder med sikte på konkurrensförmåga och sysselsättning bland annat prioriterar tillgängligheten för områden som har en bristfällig sådan. Det skulle vara det bästa sättet att se till att dessa områden får behålla en ekonomisk verksamhet.

För min del hoppas jag att kommissionen, förutom att överväga önskemålen och rekommendationerna i betänkandet, också välkomnar denna särskilda vädjan, som helt säkert kommer att dyka upp när de nya regionala utvecklingsprogrammen sammanställs.

  Hynek Fajmon (PPE-DE). – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill yttra en del kritik mot betänkandet om omlokalisering i samband med regional utveckling. I hela EU:s historia har man väl känt till företeelsen företagsomlokaliseringar. Vi ser det för närvarande, och det kommer säkert att ske igen i framtiden. Kort sagt letar människor och företag efter den bästa platsen för att förverkliga sina idéer, tjänster och produkter, och det är, det var och det kommer inte att vara fel att göra det. Det är i själva verket ett uttryck för rationellt beteende som finns i den europeiska civilisationens kärna. Att kämpa mot ekonomiskt förnuft leder till fattigdom i EU. Sedan EU grundades har det baserats på manöverutrymme när det gäller fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital, och det inkluderar manöverutrymme för företag inom EU. Tack vare denna avregleringspolitik har västeuropeiska länder uppnått en mycket hög levnadsstandard. Inte genom att blockera sina marknader, utan just därför att de öppnade dem.

I detta betänkande föreslås den absoluta motsatsen, en politik som grundar sig på nya hinder för rörlighet för kapital, och det är något jag inte under några omständigheter kan godta. Vi har verkligen en tvistefråga om EU-stöd kontra fri rörlighet för kapital inom EU. Men lösningen är inte att strama åt villkoren för att bevilja stöd till företag eller knyta stöd till den plats där företaget bedriver sin verksamhet. Det vi i stället behöver är att sätta ett definitivt stopp för EU-stöd till företag. Sådana investeringar kan inte rättfärdigas ekonomiskt, och kommer bara att leda till en snedvridning av EU-marknaden. Om kommissionen anser att ”omlokalisering” utgör ett problem, bör den i mycket högre utsträckning ägna sig åt att förbättra villkoren för entreprenörer och företag. Kommissionen bör noga överväga om inte företagen drivs ut ur EU genom kommissionens egen överreglering. Enligt min åsikt är detta förvisso vad som sker för närvarande. EU:s lagstiftning är alltför omfattande, och den bör minskas så snart som möjligt. Vi kommer då att få se en flod av företag som kommer in i EU, och därmed ökad sysselsättning i EU.

  Markus Pieper (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Ramvillkoren för EU:s strukturpolitik förändras dramatiskt. Globaliseringen påskyndar strukturförändringar och företagen utsätts för allt hårdare konkurrens. När den globala marknadsekonomin fortsätter sina triumferande framsteg ökar urvalet av möjliga produktionsplatser. Den logiska konsekvensen av detta är att platserna ändras allt snabbare, och då agerar industrin, med nya platser som öppnar nya marknader där man kan sälja sina produkter, och kostnadstrycket tvingar företagen att flytta till länder där kostnaderna är lägre – inte bara inom EU utan också till Asien eller till Ukraina.

Dessa omlokaliseringar av företag är en verklighet. De är ett normalt yttre tecken på strukturförändringar, och EU bör inte lägga något rättsligt hinder i vägen för det. Men det är lika klart att vi inte kan subventionera sådant som beslutades för länge sedan och då handlade om företagspolicy. Ingen entreprenör kommer att flytta till en annan plats bara för ett enstaka bidrags skull. Han gör det bara om de långsiktiga villkoren på den nya platsen är de rätta, och det är därför dessa omlokaliseringssubventioner resulterar i styreffekter, vilket är exakt vad vi måste förhindra i framtiden, för EU:s strukturfonder är alldeles för värdefulla för detta.

Det finns ett annat argument mot att hjälpa företag att omlokalisera sin verksamhet. Det påverkar människors syn på den europeiska idén, om arbetstagare på en ort som ett företag har flyttat ifrån ser att de skatter de betalar används för att flytta deras jobb någon annanstans.

Vi anser att det är beklagligt att både kommissionen och de tyska socialdemokraterna bestrider att detta slags omlokaliseringsstöd existerar. Det är naturligtvis så att EU:s regionalstöd stimulerar till dessa onödiga styreffekter. Den enkla anledningen till varför så få exempel är kända är att tröskeln för att de ska rapporteras har satts alltför högt. Vi uppmanar därför kommissionen att äntligen ta förslagen från parlamentet och från ministerrådet på allvar. Det vi kräver är en reglering som kan genomdrivas med hjälp av lagstiftning, och som en gång för alla skulle förhindra att EU-medel slösas bort på ett så meningslöst sätt.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. – (EL) Herr talman! Jag vill tacka både er och Europaparlamentets ledamöter för era mycket positiva påpekanden. Kommissionen erkänner och bekräftar det faktum att problemet med omlokalisering och förlusten av ifrågavarande arbetstillfällen är en källa till allvarlig oro.

Kommissionen klargjorde tillsammans med medlemsstaterna vid det senaste toppmötet i Hampton Court att social trygghet och skyddet för arbetstagarnas rättigheter är en integrerad del av EU:s värderingar. I en global miljö fattar varje företag det slutliga beslutet att etablera eller omlokalisera sin drift på ett oberoende sätt.

Detta slags beslut fattas utifrån flera faktorer. Enligt tillgänglig information förefaller det till exempel som om följande faktorer ofta är avgörande: tillgång till specialiserad arbetskraft, tillgång till olika slags infrastruktur, och den administrativa, byråkratiska strukturen. Om den inre marknaden fungerar som den ska, kan företagen anpassa sin produktionsprocess till de möjligheter som varje tillfälle bjuder. Denna dynamiska aspekt av den inre marknaden ger långsiktiga fördelar för alla regioner.

Som jag betonade i mitt inledningsanförande tidigare har kommissionen föreslagit och tillämpat åtgärder för att begränsa all användning av strukturfonderna för ändamål som inte är knutna till en hållbar utveckling i varje område. Dessutom föreslår kommissionen att en fond för anpassning till globaliseringen inrättas, ett förslag som Europeiska rådet stödde i december.

Slutligen vill jag betona att kommissionen uppmuntrar till bättre kollationering av relevant statistik när man gör ett utkast till ytterligare undersökningar om fördelarna med och kostnaden för omlokalisering.

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

Talmannen. – Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

SKRIFTLIG FÖRKLARING (ARTIKEL 142)

  Francesco Musotto (PPE-DE). – (IT) Vi måste alltid komma ihåg målet med den regionala utvecklingspolitiken: ekonomisk, social och territoriell sammanhållning, full sysselsättning och sociala framsteg.

Inom unionen är den fria rörligheten för varor, kapital och personer inskriven i EG-fördraget, och det är därför svårt att stödja ett totalt förbud när det gäller var man ska etablera sin affärsverksamhet, än mer så eftersom ett sådant förbud skulle leda till en orörlighet som skulle skada EU:s ekonomi.

Den ekonomiska och sociala sammanhållningspolitiken är mycket viktig för att garantera medborgarnas godkännande av och stöd för Europeiska unionen. Politiken grundar sig på den harmoniska och enhetliga utvecklingen av alla regioner i EU. Att åtgärda de ekonomiska och sociala utvecklingsgapen i vissa regioner genom att stödja metoder som skulle kunna försämra utvecklingen i andra regioner i EU, skulle därför strida mot ett sådant mål. Sådana omlokaliseringsförfaranden ökar inte investeringarna rent allmänt inom EU, utan innebär bara en upprepning av dessa investeringar för att vinna, som det sägs, en temporär kostnadsfördel. Av den anledningen bör företag med verksamhet i en medlemsstat, vilka beslutar att omlokalisera sin verksamhet till en annan medlemsstat, inte få dra fördel av anslag från strukturfonderna.