Fullständigt förhandlingsreferat

Måndagen den 13 mars 2006 - Strasbourg

22. Fri rörlighet för arbetstagare och övergångsperioder (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan – och den sista för dagen – är en debatt om den muntliga frågan (O-0013/2006 – B6-0012/2006) till kommissionen från István Szent-Iványi, Graham Watson och Ignasi Guardans Cambó för gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa om fri rörlighet för arbetstagare och övergångsperioder.

  István Szent-Iványi (ALDE), frågeställare. – (HU) Herr talman! År 2006 har utsetts till Europeiska året för arbetstagares rörlighet. Senast den 30 april måste alla medlemsstater besluta om de ska öppna sin arbetsmarknad eller inte. Detta beslut kommer att avgöra om 2006 faktiskt blir året för arbetstagares rörlighet eller en parodi på det. Vi kan inte tolerera en situation där arbetstagare från nya medlemsstater fortsätter att vara andra klassens – och i vissa hänseenden till och med tredje klassens – aktörer på arbetsmarknaden.

Den fria rörligheten för personer är en av de fyra grundläggande friheterna och en bärande tanke för Europeiska unionen. Under marstoppmötet kommer EU:s stats- och regeringschefer att diskutera Lissabonprocessen. Lissabonprocessen kommer att misslyckas om vi inte skapar en enhetlig och flexibel arbetsmarknad. Och detta kan inte uppnås utan en liberaliserad och fri arbetsmarknad.

Kommissionen har nyligen offentliggjort en utvärdering som mycket tydligt visar att den rädsla och ängslan som lever kvar i de gamla medlemsstaterna saknar grund. Det har under lång tid funnits en rädsla för en massiv tillströmning av arbetskraft till Storbritannien, Irland och Sverige – de tre länder som har öppnat sina arbetsmarknader. Detta har inte hänt. Arbetslösheten har inte ökat i dessa länder, mot alla förväntningar.

Däremot har ”svartarbetet” minskat, statsinkomsterna ökat och företagens konkurrenskrafts förbättrats. Olagliga anställningar är fortfarande ett betydande problem i de länder som fortsätter att inskränka sin arbetsmarknad. Detta har lett kommissionen till den otvetydiga slutsatsen att vinnarna i denna process har varit de länder som haft en liberal syn på rörligheten för arbetskraft från nya medlemsstater.

Jag har hittills talat om att medborgarna i de nya medlemsstaterna är andra klassens medborgare på arbetsmarknaden. Sedan den 23 januari har de dock i ett visst hänseende faktiskt varit tredje klassens medborgare, eftersom det var dagen för ikraftträdande för det direktiv som fastslår att Europeiska unionen ska bevilja tredjelandsmedborgare som har varit lagligen bosatta inom Europeiska unionens territorium i minst fem år arbets- och uppehållstillstånd. Vi har inget emot detta. Men det betyder att även dessa medborgare är i ett mer fördelaktigt läge än arbetstagarna från nya medlemsstater.

Jag undrar därför hur kommissionsledamoten tänker rätta till detta problem och hur man kan se till att arbetstagare från nya medlemsstater inte känner sig som tredje klassens medborgare på arbetsmarknaden. Och jag vill här välkomna Finlands, Spaniens och Portugals beslut. Dessa beslut är mycket positiva för arbetskraftens liberalisering, men vi väntar på att Frankrike, Nederländerna och Belgien ska följa efter och liberalisera sina arbetsmarknader, eftersom detta ligger i allas intresse.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Jag vill inledningsvis konstatera att det i anslutningsfördraget anges en nyanserad strategi och tydliga lösningar som medger att såväl direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare som övergångsbestämmelserna om fri rörlighet för arbetstagare tillämpas i full rättslig överensstämmelse. Låt mig klargöra detta mer i detalj.

Först och främst gäller det frågan om det första inträdet på arbetsmarknaden. I detta fall, och närhelst en gammal medlemsstat tillämpar övergångsbestämmelser, föreskrivs i anslutningsfördraget att medlemsstaten måste ge företräde till medborgare från de nya medlemsstaterna framför tredjelandsmedborgare när det gäller tillträde till arbetsmarknaden.

Det andra fallet gäller medborgare från de nya medlemsstaterna som redan är bosatta i en gammal medlemsstat. Även i detta fall föreskrivs i anslutningsfördraget att medborgare från nya medlemsstater som redan är bosatta och arbetar i en medlemsstat som tillämpar övergångsbestämmelser inte får behandlas mer restriktivt än tredjelandsmedborgare som också är bosatta och arbetar i medlemsstaten. Detta betyder att när en tredjelandsmedborgare enligt direktivet har beviljats varaktig bosättning fungerar anslutningsfördraget på så sätt att de gamla medlemsstaterna åläggs att behandla de medborgare från nya medlemsstater som redan lagligen bor och arbetar i länderna minst enligt de normer som garanteras i direktivet, vilket alltså innefattar rätten till fritt tillträde till arbetsmarknaden.

Samma resonemang gäller också för det tredje fallet som tas upp i direktivet, nämligen möjligheten för varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare att flytta mellan medlemsländerna. Här gäller regeln att arbetstagare från tredje land, som är varaktigt bosatta i en ny medlemsstat, inte får behandlas mer förmånligt än statens egna medborgare. När det gäller fri rörlighet till en andra medlemsstat kan en gammal medlemsstat alltså inte ge varaktigt bosatta medborgare från tredjeland fritt tillträde till arbetsmarknaden om samma fria tillträde inte kan ges till medborgare från en ny medlemsstat. Detsamma gäller i motsvarande situationer där två gamla medlemsstater berörs. I fråga om rörlighet mellan medlemsstater gäller i båda fallen att om såväl en medborgare från en ny medlemsstat som en varaktigt bosatt tredjelandsmedborgare omfattas av nationella bestämmelser, exempelvis arbetstillstånd, innebär gemenskapsföreträdet att medborgaren från den nya medlemsstaten, som är medborgare i EU, ges företräde.

Av det ovanstående kan slutsatsen dras att de rättigheter som föreskrivs i direktivet kan förenas med bestämmelserna i anslutningsfördraget. Det är ingen idé att lägga fram förslag om ändring av bestämmelserna, eftersom det omöjligen kan bli aktuellt med en mindre förmånlig behandling av medborgare från de nya medlemsstaterna i EU.

Kommissionen håller emellertid med om att medlemsstaterna behöver få tydligare information om dessa frågor, och jag tänker därför skicka brev till samtliga medlemsstater, där jag klart och tydligt redogör för gällande bestämmelser.

  Csaba Őry, för PPE-DE-gruppen. – (HU) Herr talman! En muntlig fråga ställs till kommissionen. Frågan gäller den fria rörligheten för arbetstagare från nya medlemsstater, och man söker svar på om vissa grupper tredjelandsmedborgare, med de nuvarande regelverken, åtnjuter betydligt fler fördelar än medborgare i nya medlemsstater när det gäller möjligheten att flytta mellan medlemsstater i anställningssyfte. Om detta var sant, skulle situationen självklart vara felaktig, och vi skulle behöva rätta till den för att undvika att kränka preferensprincipen enligt ”status quo”-klausulen i anslutningsfördraget.

I artikel 21 i direktiv 2003/109/EG föreskrivs dock att tredjelandsmedborgare som har fått uppehållstillstånd för längre tid i en andra medlemsstat ska ha tillträde till arbetsmarknaden. Uttrycket ”skall ha” måste tolkas som att det inte går att vägra att utfärda ett arbetstillstånd om de berörda personerna redan har fått rätt till varaktig bosättning.

Följaktligen innefattar ett uppehållstillstånd för längre tid som har utfärdats i den andra medlemsstaten i praktiken ett arbetstillstånd. Detta betyder att tillträdet till arbetsmarknaden för tredjelandsmedborgare som kommer från andra medlemsstater är automatiskt och omöjligt att inskränka, om företagen i målstaten är beredda att ta emot dem, medan tillträdet för medborgare från nya medlemsstater otvetydigt är inskränkt och möjligt att inskränka.

Vi måste självklart välkomna målsättningen att uppnå större rörlighet och en mer flexibel och mer enhetlig arbetsmarknad. Detta är också det självklara syftet med direktiv 2003/109/EG, men uppmärksamhet måste ägnas åt ordningsföljden. Jag välkomnar personligen den argumentation som jag även har hört från kommissionsledamoten, men vill göra honom uppmärksam på att det behövs mer än bara en skrivelse. Det behövs något slags förfarandeförordning som klargör exakt vad som måste göras när en tredjelandsmedborgare och en EU-medborgare är i en konkurrenssituation. Jag menar att det behövs en mer exakt och detaljerad vägledning, vilket jag förväntar mig av Europeiska kommissionen.

  Alejandro Cercas, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Oaktat svaren på det som sker och de olika tolkningarna av direktivet anser jag att detta även är ett bra tillfälle att höja våra röster, och jag vill instämma med dem som anser att problemet inte kommer att lösas förrän vi slutligen avskaffar övergångsperioden. Låt oss hoppas att den avskaffas snarast möjligt, så att alla EU-medborgare blir jämställda och så att vi kan göra arbetskraftens rörlighet till ett viktigt instrument för vår konkurrenskraft, vår sysselsättning och byggandet av Europeiska unionen.

Jag vill därför ansluta mig till dem som efterlyser en politik med öppna dörrar, och ju förr en sådan politik blir verklighet, desto bättre. I detta hänseende anser jag – och som spanjor är jag glad över detta – att den spanska regeringens tillkännagivande om att restriktionerna under övergångsperioden ska hävas är mycket viktigt.

Vi gör detta, herr kommissionsledamot, eftersom vi har viss erfarenhet som invandrar- och utvandrarland. Vidare har vi under dessa två år återigen tydligt sett att de restriktioner som EU-15 har infört för länderna i Central- och Östeuropa måste hävas av rättvise- och solidaritetsskäl, men även av förnuftsskäl – i dag mer än någonsin, detta år för rörlighet.

Vi måste först betrakta saken från rättvise- och solidaritetssynpunkt. Vi spanjorer har också en sjuårig övergångsperiod bakom oss, och vi kände oss förödmjukade och orättvist behandlade i en situation som var oberättigad, eftersom många av de främlingsfientliga och rasistiska argumenten visade sig felaktiga. Det blev aldrig någon lavin av arbetstagare. Spanska arbetstagare skapade aldrig problem i värdländerna – tvärtom.

Under de senaste två åren har vi sett samma sak hända med arbetstagarna från de nya medlemsstaterna. De har inte skapat problem, utan löser i själva verket arbetskraftsbristerna. De förbättrar sin kompetens och förhöjer det globala begreppet EU.

Jag hoppas därför att den undersökning som Europeiska unionen har genomfört kommer att bidra till att fler länder häver restriktionerna och att den dagen kommer då EU verkligen är ett EU där alla EU-medborgare och EU-arbetstagare har samma rättigheter, eftersom detta skulle vara konsekvent, eftersom detta skulle vara utmärkt för rörligheten och eftersom EU behöver rörlighet för att vinna produktivitets- och konkurrenskraftsstriden med Förenta staterna.

Vi måste skapa denna stora marknad för fria medborgare på vilken det inte finns några problem och som, vidare, gör det möjligt för oss att förbättra vår konkurrenskraft, vår förmåga och våra medborgares liv, så att vi, förutom att lösa konkreta problem, kan skapa något av en framtidsvision om att undanröja dessa hinder.

  Sophia in ’t Veld, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag kan instämma helt i vad den föregående talaren sa, och vill även önska kommissionsledamot Franco Frattini god kväll för tredje gången i dag. Det finns ingen anledning att förklara varför medborgare från de nya länderna bör få tillträde till arbetsmarknaden – tvärtom, faktiskt. Det är de länder som fortsätter att skydda sina marknader som måste förklara varför de fortsätter att förvägra fullt betalande EU-medborgare deras grundläggande rättigheter. Naturligtvis är det även ekonomiskt förnuftigt att häva restriktionerna.

EU-ekonomin och arbetsmarknaden behöver folk. Om vi i Europeiska unionen och på den inre marknaden vill konkurrera med stora marknader utanför Europa, kommer det att behövas dynamiska, unga, välutbildade människor som också är rörliga. Detta är något som vi alltid har strävat efter inom EU-ekonomin, så det är inte det minsta förnuftigt att behålla arbetsmarknaderna stängda. Dessutom är det en illusion att dessa restriktioner hindrar östeuropeiska arbetstagare från att komma hit, för de har varit här länge, även om de utnyttjas av mindre nogräknade arbetsgivare och lever under förnedrande omständigheter i våra länder – något som jag betraktar som en skam.

Av hänsyn till de medborgerliga rättigheterna, ekonomin och solidariteten måste restriktionerna därför hävas. Det gläder mig alltså att man i mitt hemland, Nederländerna, antagligen kommer att göra det – i alla fall tycks en majoritet vara för det – och jag vill uppmana alla medlemsstater att, under året för rörlighet, göra detsamma.

  Elisabeth Schroedter, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! I de länder som vill behålla övergångsreglerna pågår inget annat än en skendebatt, och Tyskland är naturligtvis ett av de länderna. Faktum är att ett sätt att bli populär är att säga folk saker som inte är sanna, särskilt om du säger dem att övergångsreglerna kan skydda arbetsmarknaden. Likväl är fallet det motsatta. Övergångsreglerna håller inte de migrerande arbetstagarna borta. Eftersom de inte kan anställas lagligt, blir i stället den svarta ekonomin det enda alternativ som återstår för dem.

I Östtysklands gränsregioner, som jag kommer ifrån, spirar den svarta marknaden, och det falska egenföretagandet har ökat kolossalt, helt enkelt därför att övergångsreglerna uppmuntrar detta. Som en följd hamnar de högre lönerna under ännu större tryck. Till skillnad från lagliga anställningar kan olagliga anställningar inte kontrolleras och övervakas, vilket leder till att arbetstagare utnyttjas och diskrimineras.

Vad som behövs i EU är en välordnad arbetsmarknad styrd av miniminormer och underbyggd av principen om samma lön för samma arbete på samma plats. Övergångsreglerna innebär helt enkelt att dessa ytterst angelägna reformer och insatser skjuts upp till en annan dag. Dessutom ger de populisterna på högerkanten material till deras tal. Och framför allt undergräver de EU:s ideal. Låt mig alltså som tysk vädja om att övergångsreglerna avskaffas, att marknaden öppnas även i Tyskland och att anständiga villkor får gälla även där.

  John Whittaker, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Den grundläggande svagheten i det europeiska bygget är att medlemsstaterna kommer att sätta sina egna intressen främst när de uppfattar att nationella intressen hotas. Så fungerar politiken, och glömda är då alla löften om solidaritet och skyldigheter enligt fördraget.

Det aktuella klagomålet gäller att vi inte behandlar arbetstagare från tredjeländer lika överallt inom EU, men vi har inte heller en fri marknad för tjänster eller något som tillnärmelsevis liknar en enhetlig tillämpning av Europeiska unionens lagstiftning. Det kanske mest flagranta exemplet på lagbrott utgörs av stabilitetspakten, och om budgetdisciplinen åsidosätts kommer eurovalutans dagar snart att vara räknade.

När stater uppträder olämpligt ber vi kommissionen att vidta åtgärder, men kommissionen kan inte göra särskilt mycket, och jag tvivlar på att Franco Frattinis informationskampanj kommer att göra någon skillnad. Om kommissionen kräver likabehandling av arbetstagare kommer vissa nationer ändå att säga nej, och om de övertalas att säga ja kommer de bara att hitta nya sätt att sätta sig på tvären.

  Adam Jerzy Bielan, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Den situation som råder sedan den 1 januari i år är paradoxal. Å ena sidan är länderna i det så kallade EU-15 skyldiga att se till att varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare behandlas på samma sätt som de egna medborgarna när det gäller tillträde till arbetsmarknaden. Å andra sidan utnyttjar många av just dessa länder bestämmelserna i anslutningsfördraget och upprätthåller förbudet mot fri rörlighet för arbetstagare när dessa kommer från de tio nya medlemsländerna. Detta förhållande strider mot bestämmelserna i det ovannämnda anslutningsfördraget, enligt vilket Europeiska unionens medborgare ska prioriteras och ges tillträde till arbetsmarknaden framför tredjelandsmedborgare. Man kunde ha löst problemet genom att slopa övergångsperioderna för anställning av medborgare från de nya medlemsstaterna på arbetsmarknaden i den gamla unionen. Tyvärr har endast tre medlemsstater, nämligen Irland, Sverige och Förenade kungariket, haft öppna arbetsmarknader sedan den 1 maj 2004. Två andra medlemsstater – Spanien och Portugal – har förklarat att de kommer att ha det från och med den 1 maj i år. Tråkigt nog har, i de flesta andra medlemsstater, rädslan för en förväntad tillströmning av billig utländsk arbetskraft och en påföljande förlust av arbetstillfällen segrat. Elisabeth Schroedter nämnde detta i fallet med Tyskland. En sådan rädsla är fullständigt grundlös. Europeiska kommissionens statistik visar att antalet anställda medborgare från de nya medlemsstaterna i de flesta länder har förblivit tämligen stabilt, om man jämför siffrorna före och efter utvidgningen. Med undantag för Österrike har siffran över anställda arbetstagare från de tio nya medlemsstaterna inte överstigit 1 procent av den ekonomiskt aktiva befolkningen. Inte i någon medlemsstat i unionen har tillströmningen av arbetstagare från de nya medlemsstaterna lett till att lokala arbetstagare har förlorat sina arbeten. De nyanlända har tagit helt nya arbeten eller anställningar som inte varit tillsatta.

Vi måste inse att den amerikanska ekonomin kommer att fortsätta att överträffa vår sett till konkurrenskraften, om vi inte ökar arbetskraftens rörlighet i EU. Arbetslösheten i EU ligger för närvarande på över 8 procent, men likväl råder det brist på arbetstagare i vissa områden. Samtidigt kan inte alla EU-medborgare röra sig fritt i sökandet efter arbete. Tyvärr kommer större delen av unionens arbetsmarknad med största sannolikhet att förbli stängd för de nya medlemsstaternas medborgare i ytterligare fem år. Europeiska kommissionen måste därför vidta åtgärder för att undanröja motsägelserna i unionens lagstiftning och utvidga den fria rörligheten för arbetstagare.

  Jacek Protasiewicz (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Jag kommer ihåg hur jag för i dag nästan två år sedan, några dagar efter Europeiska unionens historiska utvidgning, tog till orda här i kammaren och uppmanade regeringarna i den så kallade gamla unionen att vara modiga och överge övergångsperioderna. Jag uppmanade dem att öppna sina arbetsmarknader för de nya medlemsstaternas medborgare. Tyvärr var bara tre medlemsstater modiga nog att göra det den gången. Jag syftar på Förenade kungariket, Irland och Sverige. De återstående tolv medlemsstaterna gav efter för farhågorna, eller kanske även för den inhemska folkopinionen och medborgarna, och barrikaderade sig mot en tillströmning av arbetstagare från de nya medlemsstaterna, särskilt från Central- och Östeuropa. Vilka slutsatser kan man dra efter dessa två år? Jo, att det helt klart är just de tre länder som vågade öppna sina arbetsmarknader som har vunnit mest.

Av det meddelande som Europeiska kommissionen offentliggjorde för ungefär en månad sedan – i februari, om jag inte misstar mig – framgår det mycket tydligt att arbetslösheten inte har ökat i de länder som beslutade sig för att öppna sina arbetsmarknader. Det har inte heller de sociala problemen gjort. Vad som har hänt är raka motsatsen. Ekonomin har fått ytterligare fart och skatteinkomsterna har ökat. Sådana vinster ger den praktiska tillämpningen av en av de grundläggande principerna i fördraget. Principen skulle till och med kunna anses vara den mest grundläggande av dem alla. Den är en del av den grund som unionen bygger på, och vi bör sträva efter att tillämpa den i alla de 25 nuvarande EU-medlemsstaterna.

Strax före den första övergångsperioden löper ut gläder det mig att ytterligare ett par regeringar överväger att öppna sina arbetsmarknader. Det måste dock påpekas att de i dagsläget ändå utgör en minoritet av det gamla EU-15. Detta är ett allvarligt problem, och jag vill vädja om följande. När vi var och en i en nära framtid tar till orda för att debattera parlamentets resolution, bör vi rikta en tydlig uppmaning till regeringarna i medlemsstaterna om att de inte bara ska överväga att öppna sina arbetsmarknader. Vi bör vädja till dem om att gå vidare och öppna dem helt, för att medge fri rörlighet för arbetstagare.

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE). – (HU) Herr talman! Jag vill tacka min kollega István Szent-Iványi för att han har fört upp denna fråga på föredragningslistan ännu en gång. Den är viktig inte bara för medlemsstaterna, utan för hela EU. Jag vill även tacka kommissionsledamot Vladimír pidla. Han har utarbetat en utmärkt sammanfattande rapport, som ger en exakt och tillförlitlig bild av arbetsmarknadsprocessen under den gångna perioden.

Målet för Ungern och de andra nya medlemsstaterna är att alla rättsliga och administrativa hinder som för närvarande står i vägen för den fria rörligheten för arbetstagare i Europeiska unionen ska försvinna. Vi vill vara jämställda EU-medborgare. Att öppna arbetsmarknaden och säkra den fria rörligheten för arbetstagare är ingen gåva eller tjänst, utan det enda förnuftiga beslutet av de nio gamla medlemsstaterna, ett beslut som skulle gynna alla EU:s medborgare.

Europeiska unionens konkurrenskraft står på spel. Jag hoppas att de nio återstående gamla medlemsstaterna kommer att inse detta och att de i april 2006, i slutet av den tvååriga övergångsperioden, även kommer att fatta ett positivt beslut och följa Finland, Spanien och Portugal, som nu öppnar sina marknader.

Vi måste tacka Förenade kungariket, Irland och Sverige, som var de första länderna som öppnade sin marknad. Detta steg har gett dessa länder en betydande fördel. I Irland har arbetslösheten sjunkit under de senaste två åren, delvis tack vare den positiva inverkan som arbetstagare från nya medlemsstater har haft. I Förenade kungariket har tillströmningen av arbetstagare bidragit till den ekonomiska tillväxten och en förbättrad konkurrenskraft. Följaktligen är anklagelserna om och farhågorna för massinvandring och social dumpning helt enkelt ogrundade.

Ett stort tack till Finland, Spanien och Portugal, som har tillkännagett att även de öppnar arbetsmarknaden.

Det är ett stort hyckleri att de nio gamla medlemsstaterna, som inte häver sina restriktioner, låter arbetskraft från länder utanför Europeiska unionen komma in i landet men vägrar att låta arbetstagare från de nya medlemsstaterna göra det. I denna sena timme är jag tvungen att säga emot kommissionsledamot Franco Frattini. Vad han har sagt är sant bara i de länder som har öppnat sin arbetsmarknad. I dessa länder är det verkligen möjligt att ge arbetstagare från nya medlemsstater företräde framför arbetstagare från tredjeland. I de länder som inte har öppnat sin arbetsmarknad blir denna fråga aldrig ens aktuell. Att öppna arbetsmarknaderna handlar därför om principer, om konkurrenskraft, om diskriminering som måste undanröjas och om jämställdhet mellan de femton gamla och de tio nya medlemsstaterna.

  Šarūnas Birutis (ALDE). – (LT) Vad mer kan jag tillägga till det som alla kolleger som talat före mig sagt? Den fria rörligheten för personer är en av de grundläggande friheterna, som garanteras av – men hittills bara uttalas i – EG-lagstiftningen. De nya medlemsstaterna förväntar sig att Europeiska unionens gamla medlemsländer snarast möjligt öppnar sina arbetsmarknader för nykomlingarna, och anser att de gamla medlemsländerna bara kommer att vinna på detta, även om det står var och en av de gamla medlemsstaterna helt fritt att göra detta innan det faktiskt blir obligatoriskt. Enligt Europeiska kommissionens statistik blev tillströmningen av arbetskraft från de nya länderna inte så stor som befarat. Förenade kungariket, Irland och Sverige, som släppt in arbetstagare från de nya medlemsländerna, har bara vunnit på det. Vi måste gratulera flera stater till deras beslut att från och med maj öppna sin arbetsmarknad för Europeiska unionens nya medlemmar. Den fria rörligheten för arbetskraft, liberaliseringen av tjänstemarknaden med flera åtgärder skulle bidra till Europeiska unionens konkurrenskraft och skulle dessutom öka medborgarnas förtroende för EU-medlemskapet. En komplicerad situations klarhet eller tvetydighet minskar förtroendet för Europeiska unionen. Enligt min mening måste Europeiska unionens medlemmar vidta åtgärder för att omedelbart avskaffa de diskriminerande restriktionerna på lagliga anställningar för medborgarna i Litauen och andra nya medlemsstater. Då skulle människor verkligen kunna utnyttja sina rättigheter, och de skulle kunna betala skatter lagligt. Det är dags att bryta det gamla, stereotypa sättet att tänka och inse att frihet och sund konkurrens är motorn för framsteg i EU.

  Konrad Szymański (UEN). – (PL) Herr talman! Den enkla och obekväma sanningen är att de gamla medlemsstaterna mer än gärna öppnade sina marknader i de fall då de hade en konkurrensfördel, nämligen på det fria kapitalflödets område. Jag vill påpeka att marknaderna förblev stängda när de nya medlemsstaterna hade en konkurrensfördel. Ett exempel är tjänstemarknaden, och arbetsmarknaden kan tjäna som ett annat.

Efter den 23 januari, efter det slutliga genomförandet av direktivet om fast bosatta, kan situationen när det gäller tredjelandsmedborgares tillträde till arbetsmarknaden rentav vara bättre än situationen för medborgare från de länder som nyligen anslöt sig till unionen. Jag fann era förklaringar intressanta, herr kommissionsledamot, men de övertygade mig inte. Jag anser att vi här i kammaren behöver höra mer i saken. Det hela strider klart och tydligt mot bestämmelserna i anslutningsfördraget. Det är värt att åter betona för kammaren att man inte i ett enda av de länder som öppnade sin arbetsmarknad har kunnat konstatera någon ökning av arbetslösheten eller andra sociala problem, såsom bidragsbedrägeri. Tvärtom har den billigare arbetskraften från de nya medlemsstaterna gett ekonomin ny fart. Två år senare kan vi kategoriskt slå fast att dessa restriktioner saknar ekonomiskt berättigande.

Enligt kommissionens planer är det i år Europeiska året för arbetstagares rörlighet. Det bör betonas att den låga rörligheten bland arbetstagare även hänger samman med de stängda arbetsmarknaderna i de flesta medlemsstaterna. Om medlemsstaterna insisterar på att omotiverat behålla arbetsmarknaderna stängda, kan 2006 mycket väl bli Europeiska hyckleriåret i stället för Europeiska året för arbetstagares rörlighet.

  Othmar Karas (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag är glad att vi har denna debatt, eftersom jag inte hör till dem som vill avgöra frågan genom att utse vinnare och förlorare eller genom att spela ut det gamla mot det nya. Vi lever i en gemenskap.

Det är mycket viktigt att vi gör fullständigt klart att de fyra friheterna hör till de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen, och en av principerna i Europeiska unionen är diskrimineringsförbudet. De fyra friheterna är centrala för den inre marknaden, som om dessa friheter tillämpas blir en hemmamarknad. Dessa EU-principer – de politiska målen – är tydliga och förenar oss. Vi måste tillämpa dem snarast möjligt. Skälet till att vi ännu inte har gjort det är att våra strategier är föremål för olika ramvillkor, för olika sociallagstiftningar, olika löner, olika skattelagstiftningar och olika arbetsrätter. Med 19 miljoner arbetslösa har vi tillväxttakter som skiljer sig åt och som – gudskelov – är högre i de nya medlemsstaterna än i de gamla. Följden av detta är rädsla och oro bland allmänheten. Inte minst i mitt eget land, som har den längsta yttre gränsen mot de nya medlemsstaterna, ingår allt fler medborgare från de nya medlemsstaterna i arbetsstyrkan.

Men vi måste leta i fördragen och gemenskapslagstiftningen efter sätt att beakta allmänhetens oro och rädsla. I stället för att stå i vägen söker vi godtagbara övergångsordningar, men övergångsordningar är inte vårt mål. Vi försöker förverkliga de fyra friheterna, undanröja rädsla och tillsammans söka gemensamma lösningar. I stället för att fördela skulden måste vi kompromissa.

  Harald Ettl (PSE). – (DE) Herr talman! Även om den ömsesidiga förståelsen ibland försvåras avsevärt av våra språkliga skillnader, är det faktiskt rimligt att det är parlamentets behöriga utskott som går igenom kommissionens rapporter, bedömer och debatterar dem. Tanken är att utskottet för sysselsättning och sociala frågor ska behandla detta ärende, men denna debatt, liksom den aktuella frågan, föregriper utskottets överläggningar, och jag anser verkligen att vi kan klara oss utan detta. Det kan finnas skäl till att det har blivit så, men jag anser att vi kan klara oss utan det.

Låt mig börja med att säga att jag anser att kommissionens meddelande, som är tänkt att bidra till att övergångsperioderna för den fria rörligheten för arbetstagare avskaffas, fortfarande är bristfälligt innehållsmässigt sett och att det – i den form som det har förelagts oss – ännu inte är vattentätt ekonomiskt sett. Inte heller ser de två förslagsställarna saker och ting ur rätt synvinkel när de talar om att medborgarna i de tio nya medlemsstaterna försätts i ett ofördelaktigt läge i förhållande till tredjelandsmedborgarna. I Tyskland är sannolikheten 3 procent större att personer från de tio nya medlemsstaterna har arbete än personer från tredjestater. I Österrike är skillnaden så stor som 6 procent. Den fördel som de tio nya medlemsstaterna åtnjuter är ännu mer uttalad i Storbritannien och Irland. Dessutom kan uppgifter som avser bara ett enda år efter anslutningen inte tjäna som tillförlitlig grundval för en prognos om arbetsmarknadsförändringar på medellång och lång sikt av det slag som kommissionen lägger fram.

När man betänker vilken period utvärderingen hänför sig till är den slutsats som dras i meddelandet, nämligen att en öppnad arbetsmarknad inverkar positivt på den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen, helt enkelt felaktig. Under 2005 var den ekonomiska tillväxten i EU-25 markant lägre än vad den var 2004. Detta var fallet särskilt i Förenade kungariket, där nedgången var 1,4 procent och invandringen var tio gånger högre än vad den brittiska regeringen hade förutsagt. I motsats till de föregående åren minskade därtill arbetslösheten knappt alls, så jag uppmanar kommissionen att snarast möjligt beställa en undersökning av arbetstagarmigrationen och av alla de effekter som hänger samman med företeelsen och att göra detta förutsättningslöst.

Det kommer att gynna inte bara kommissionen, utan även en fortsatt rationell dialog. Samtidigt som även jag vill se en snabb minskning av övergångsperioderna, vill jag tillägga att detta kommer att kräva goda, kompletterande åtgärder inom en lämplig ram samt en översyn av direktivet om utstationering av arbetstagare. Detta skulle gynna alla berörda parter, genom att dämpa den ena sidans rädsla och oro och ge båda sidor bättre möjligheter att föra en dialog, men den sorts debatt som vi har i dag betraktar jag helt enkelt som felaktig.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Två år har gått sedan det senaste utvidgningsskedet inleddes, och den första delen av den sjuåriga övergångsperioden närmar sig sitt slut. De gamla medlemsstaterna måste besluta om de ska förlänga eller avskaffa övergångsperioden. Förenade kungariket, Irland och Sverige öppnade sina marknader omedelbart och har vunnit på det. Samtidigt har de uppmuntrat de nya medlemsstaterna att betrakta sin arbetskraft i ett något annorlunda ljus och att utvärdera den bättre. Arbetsmarknaden i EU-15 har inte översvämmats av arbetskraft från de nya staterna. Expansionen har främjat en legalisering av tidigare olagliga arbeten. Inga övergångsperioder hejdar en person som vill ge sig i väg. En persons fria rörlighet är grundvärderingen i Europeiska gemenskapen. Den 26 januari trädde ett rådsdirektiv i kraft som ger tredjelandsmedborgare som har bott i EU i fem år rätt att röra sig fritt, studera, arbeta eller helt enkelt bo i vilket EU-land som helst. Varför antog rådet ett direktiv som är diskriminerande mot de nya länderna? Varför finns det ett så väldigt motstånd mot att återställa rättvisa? Det är goda nyheter att Finland, Spanien och Portugal planerar att överge övergångsperioden. Österrike och Tyskland låg bakom införandet av övergångsperioderna. Resultaten av de två åren har visat att de nya staterna inte utgör något hot. Jag uppmanar Österrike och de andra återstående staterna att överge den diskriminerande övergångsperioden och denna diskriminerande syn på de nya medlemsstaterna.

  Toomas Hendrik Ilves (PSE). – (ET) Jag vill ställa en mer allmän fråga, nämligen varför de nya medlemsstaterna anser att det finns en växande klyfta mellan dem själva och de gamla medlemsstaterna.

Jag ska börja med att tala om tjänstedirektivet. Det fanns en rädsla för att de nya medlemsstaterna skulle börja erbjuda tjänster av en bättre kvalitet än tjänsterna i de gamla medlemsstaterna, vilket ledde till att genomförandet av en av EU:s grundläggande rättigheter, som i femtio år bara hade funnits på papper, blockerades. Det talades kränkande om att rörligheten för tjänster utgjorde ”social dumpning”, och den mytiska polske rörmokaren frammanades för att skrämma medborgarna i de gamla medlemsstaterna. Denna retorik var förödmjukande för de nya medlemsstaterna och gav deras medborgare intrycket att de inte var människor. Konflikten stod dock inte mellan vänster- och högerkrafter, och de gamla medlemsstaterna nådde snabbt en kompromiss mellan sig: några försvarade sina storföretag, medan andra skyddade sina fackföreningar. Men Östeuropa öppnade sin marknad långt före anslutningen till Europeiska unionen, med följden att storföretag från de gamla medlemsstaterna i åratal helt enkelt har köpt upp företag i Östeuropa utan något tjänstedirektivs restriktioner. De kom till vår marknad och köpte den, men när det blev vår tur var dörren stängd. Det är småföretagen och medborgarna i de nya medlemsstaterna, liksom konsumenterna i de gamla medlemsstaterna, som blir lidande till följd av detta.

För det andra gör inskränkningen i den fria rörligheten för arbetskraft de nya EU-medborgarna till andra klassens medborgare. Några medborgare i EU är berättigade att röra sig fritt, medan andra inte är det – på grund av sitt medborgarskap. Nyprotektionismen i EU begränsar de medborgerliga rättigheterna för de nya medlemsstaternas medborgare, ofta genom främlingsfientlig retorik, som vi märkte i samband med debatten om tjänstedirektivet. Även om arbetsmarknaden är stängd, har de gamla medlemsstaterna i åratal gladeligen plockat ut de arbetstagare som de saknat – till exempel läkare, sjuksystrar och IT-specialister. Det skulle aldrig falla dem in att förolämpa dessa arbetstagare genom att tala om ”dumpning”, eftersom deras rekryteringar ofta till och med finansieras genom statsbidrag.

För det tredje har nu ett direktiv genomförts som föreskriver att tredjelandsmedborgare som har bott i en EU-medlemsstat i fem år är berättigade till fri rörlighet, en rättighet som medborgarna i de nya medlemsstaterna saknar. Vilken slutsats kan man dra av detta? Jo, att medborgarna i de nya medlemsstaterna inte bara är andra klassens, utan till och med tredje klassens medborgare.

Jag undrar därför vilka åtgärder EU planerar att vidta för att se till att denna oacceptabla protektionism och uppenbara diskriminering inte splittrar det nyligen återförenade Europa.

  Vladimír Maňka (PSE). – (SK) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag har med intresse läst kommissionens rapport från den 8 februari, av vilken det tydligt framgår att arbetskraftens rörlighet inom Europeiska unionen har haft positiva effekter. Migrerande arbetstagare har bidragit till att avhjälpa brister på arbetsmarknaden. De har ökat utbudet av yrkesutbildad arbetskraft i EU, minskat utrymmet för olagliga anställningar och på det hela taget bidragit till bättre effektivitet i EU.

För en månad sedan debatterade vi och godkände vi i första behandlingen ett betänkande om att öppna tjänstemarknaden i Europeiska unionen. Jag nämner tjänstedirektivet, eftersom det kan komma en punkt när direktivet kommer att beröra den fria rörligheten för arbetstagare. En kritisk situation skulle kunna uppstå om å ena sidan tjänstedirektivet träder i kraft och å andra sidan ett land fortfarande väljer att hindra den fria rörligheten för arbetstagare. Detta skulle begränsa arbetstagarnas möjligheter att byta arbetsgivare, även om inte bara de själva, utan även bestämmelselandet, skulle vinna på en sådan förändring. Ett land kan undanröja denna risk genom att upphäva övergångsperioden.

Den fria rörligheten för arbetstagare är i sig själv naturligtvis ingen lösning för att upprätthålla den sociala modellen i en bestämd stat. Ineffektiva modeller kan inte upprätthållas inför de allt större underskott i de offentliga finanserna som är följden av globalisering, tekniska förändringar och åldrande befolkningar. Den fria rörligheten för arbetstagare är dock definitivt inte – och kan inte vara – källan till dessa problem. Man kan inte i EU:s lagstiftning diktera för medlemsstaterna om de bör eller inte bör upphäva övergångsperioder. Dessa stater bör dock vidta alla tänkbara åtgärder för att angripa de verkliga orsakerna till sina ekonomiska problem. De kommer då att betrakta den fria rörligheten för arbetstagare som en fördel, inte som ett hot.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Jules Maaten (ALDE). – (NL) Europaparlamentets ledamöter från Folkpartiet för frihet och demokrati (VVD) anser att de ”gamla” medlemsstaterna bör häva restriktionerna för arbetstagare från de nya medlemsstaterna. Alla EU-länder vinner ekonomiskt på att öppna sina gränser. I Nederländerna, till exempel, råder det brist på arbetskraft i metall-, trädgårds-, jordbruks- samt hälso- och sjukvårdsnäringarna. Strategin med öppna gränser i Förenade kungariket, Irland och Sverige har visat sig vara framgångsrik. Om vi låser upp ytterdörren kan vi åtminstone välja vem vi ska släppa in, i stället för att desperat försöka hålla dem som olagligt försöker ta sig in borta från köksingången. Detta har visat sig omöjligt, eftersom vi varje år noterar att säsongsarbete i synnerhet utförs av olagliga arbetstagare.