Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 14 mars 2006 - Strasbourg

10. Högtidligt möte – Förbundsrepubliken Tyskland

  Talmannen. – Herr president för Förbundsrepubliken Tyskland, mina damer och herrar! Innan vi välkomnar vår berömda gäst i dag måste jag informera er om att vi under det möte som hölls med president Horst Köhler innan han kom till kammaren mottog den sorgliga nyheten om Lennart Meris bortgång. Han var Estlands president under tiden 1992–2001. Som ni vet sågs president Meri som en symbol för Estlands kamp för frihet och nationell identitet, och hans död berövar oss en viktig europeisk personlighet vars minne vi i dag här ska hedra.

Herr president, mina damer och herrar! Det är en stor ära för mig och hela Europaparlamentet att välkomna er till detta högtidliga möte i dag.

Herr president! Tillåt mig att betona ert personliga engagemang för Europaprojektet, som är särskilt användbart och nödvändigt i en tid när situationen i Europeiska unionen orsakar mycket tvivel bland medborgarna. Jag vet att det oroar er, vilket ni uttryckt lidelsefullt. Jag vet att ni är högst medveten om det ansvar vi alla delar för problem som ger anledning till oro bland européerna i dag, och som inte kan lösas utan mer Europa.

Vi är medvetna om de initiativ ni tar för att utvidga och fördjupa den europeiska debatten. Ett exempel på detta var er inbjudan till era kolleger i Finland, Italien, Lettland, Österrike, Portugal och Ungern till ett möte som hölls i Dresden – som jag är övertygad om att ni kommer att tala om i dag – med studenter och andra personer från dessa länder, i syfte att diskutera europeisk identitet och Europas framtid.

Detta viktiga initiativ är inte isolerat. Ni tar alla tillgängliga tillfällen i akt för att utbyta uppfattningar med medborgarna och särskilt med yngre människor. Underligt nog är det de som är mest skeptiska mot projektet som är så viktigt för deras framtid.

Ni kombinerar även ord med handling: ni talar inte bara om Europa vid officiella händelser, utan ni arbetar också varje dag med specifika frågor på den europeiska agendan.

Er personliga erfarenhet gör er nästan till en europeisk förebild. Ni var ung, ett flyktingbarn under andra världskrigets slut. Under mitt besök i Tyskland berättade ni om era erfarenheter, mycket direkt och personligt: hur ni fick utstå kriget och flykten från flyktingförläggningen, hur ni gjorde ert liv till en framgång i ett ödelagt land som också gradvis byggde sin framtid på historiens vrakspillror.

Er personliga erfarenhet tog er bort från Europa. Ni har levt utanför Europa, och ni har sett på oss därifrån och, just av den anledningen, eftersom ni har haft dramatiska erfarenheter i Europa och har sett det byggas upp från utsidan vet ni att Europa inte har någon annan valmöjlighet än projektet med Europeiska unionen.

Ni vet emellertid också att dessa värderingar och projekt måste försvaras aktivt varje dag och att de inte sker gratis eller automatiskt, och jag vill därför tacka er för att ni är med oss här i dag för att förmedla era idéer till oss, vilka definitivt kommer att vara ett viktigt bidrag till vår breda debatt om Europa.

President Köhler! Jag är mycket glad att ge er ordet.

  Horst Köhler, Förbundsrepubliken Tysklands president. – (DE) Herr talman, herr kommissionsordförande, ärade ledamöter i Europaparlamentet! Er hedervärda kammare är centrum för offentlig politik och demokratisk opinion för EU, och jag är tacksam för möjligheten att kunna tala här om Europa och dess framtid.

Europa visar upp en gåtfull bild för världen. Varför förefaller Europa redan så delat, så snart efter återföreningen? Varför hyser Europa inte större förtroende för sina fördelar, när den europeiska inre marknaden har varit så framgångsrik? Varför visar Europa upp en sådan tveksamhet, med alla sina styrkor och möjligheter?

När jag arbetade för Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling och för Internationella valutafonden lärde jag känna många länder världen över. Att se på Europa från utsidan gav mig en skarpare bild av kontinenten, och jag insåg hur andra länder ser på oss och på Europeiska unionen. För oss har demokrati baserad på frihet, en fredlig lösning på diskussioner och ömsesidig solidaritet mellan de 25 medlemsstaterna länge varit ett faktum i det dagliga livet. När man ser på oss från utsidan ser man emellertid mycket tydligare vilken otrolig satsning som har gjorts för att uppnå det som nu är normalt, endast två generationer efter andra världskriget och en halv generation efter att järnridån fallit.

Det är tack vare detta resultat som Europa beundras av många människor världen runt, men samtidigt som de beundrar oss börjar de bli otåliga och förbryllade av oss. De ser alltför många européer som på ett anmärkningsvärt sätt saknar självmedvetenhet, är omgivna av tvivel och saknar mod, och de säger på ett vänligt sätt att ”Europa, om du är trött så stig åt sidan, vi vill gå vidare”. Vad svarar vi på det?

Vad jag svarar på det är följande: Europa kommer alltid att vara fullt av kreativa pådrivande faktorer. Vi européer är inte rädda för utmaningar – vi använder dem, och det är anledningen till att Europeiska unionen har en god framtid för sig.

Jag vill backa upp tre saker jag just har sagt.

De som vill förstå Europa måste beakta dess historia och förstå vilka idéer och ideal som binder oss européer samman. Det som vi betraktar som centralt är alla människors oförytterliga värde, i hela deras unika situation, tillsammans med deras värdighet och frihet. Till och med för tusentals år sedan betraktade människor i Europa dessa saker som gåvor som man visade sig värdig endast genom att använda dem till det yttersta och vid behov slåss gång på gång för att säkra dem. Det är exakt vad européerna gjorde – oförtröttligt och trots alla förskräckliga motgångar. Det faktum att de använde sina talanger fördjupade tanken och anden för dem i form av filosofi, vetenskap och konstens rikedomar. Genom att göra detta lärde sig människorna i Europa också att ifrågasätta sina egna övertygelser och be om – och ge – goda skäl för varje åtgärd, och den processen med upplysningar kommer aldrig att upphöra.

På ett mycket tidigt stadium förstod vi och tog till vårt hjärta betydelsen av social sammanhållning, självbestämmande och självständighet, inte bara i stadsstaterna i det gamla Grekland utan även i republikerna i det medeltida Italien, inte bara med självkännedomen i Spanien, Frankrike, Polen och England utan även den färggranna mångfalden hos det ”Heliga romerska riket av tysk nation”.

På alla dessa platser var européerna lika gudfruktiga som flitiga. Inte bara hemma utan även i världen utanför uppfattade de arbete som en religiös skyldighet. De handlade och lärde sig hur man samexisterar med människor från andra övertygelser och kulturer och lever med dem.

Genom att göra detta syndade européerna mer än en gång mot andra människor och kulturer och även mot varandra, men de lärde sig de rätta läxorna av detta, genom att de nu strider för mänskliga rättigheter, fred och demokrati och vill att andra ska lära sig samma läxor de har tvingats lära sig. Europa är också märkt av en kultur av aktiv kärlek till nästan och en aktiv kamp för social rättvisa.

Dessa goda kvaliteter står naturligtvis att finna på alla kontinenter, och Europa har lärt av dem, men den särskilda europeiska blandningen av kärlek och frihet, kampen för sanning, solidaritet och kreativa pådrivande faktorer är unik och anses som god av de många utanför Europa som förväntar sig att vi ska bidra till världens fred och välbefinnande, på samma sätt som för dem som kommer efter oss.

Men återigen, stora utmaningar ligger framför Europeiska unionen och dess medlemsstater.

Världen över växer nya tillväxtregioner fram, och formen för konkurrensen förändras. Det finns nya inflytelsesfärer, och nya konfliktlinjer dras upp. I många europeiska länder är arbetslösheten oacceptabelt hög.

Allmänheten och väljarna blir bevisligen främmande för Europeiska unionen, och fördraget om en konstitution för Europa vann inte folkets godkännande i två av vår gemenskaps grundarstater.

Så många utmaningar, så många möjligheter! Vi måste återigen tänka tillbaka på hur ofta Europa har lyckats med att bemöta tider av prövningar, just för att vi kunde förnya oss. Man behöver bara titta på den europeiska inre marknaden och den ekonomiska och monetära unionen.

För trettio år sedan sa den nederländska utrikesministern Max van der Stoel att mottot för Europeiska gemenskaperna inte längre var ”komplettare, djupare och bredare” utan snarare ”tröghet, omsvängning och flykt”. Europa befann sig på den tiden i en djup ekonomisk och institutionell kris.

För tjugo år sedan satte man i Europeiska enhetsakten upp den inre marknaden som ett mål. På den tiden fanns så många hinder för den fria rörligheten för personer, varor, tjänster och kapital att Philips, för att ta ett exempel, var tvungna att tillverka sju olika versioner av samma rakapparat för den europeiska marknaden, och Siemens var tvungna att tillverka 25 olika elkontakter.

För tio år sedan hade målet med den inre marknaden i stor utsträckning uppnåtts. Europeiska unionen har nu placerat den på en institutionell grund och ökat den ekonomiska och sociala sammanhållningen mellan medlemsstaterna. Sedan dess har europeiska företag haft en inhemsk marknad med i dag 450 miljoner kunder för sina produkter. Nya möjligheter till framgång har skapats, inte minst för tjänsteleverantörer från de mindre medlemsstaterna, som nu kan tillverka sina varor i större mängder och därmed på ett mer konkurrenskraftigt sätt. Och den inre marknaden är framför allt ett ypperligt program för att få den europeiska affärsverksamheten att passa den globala konkurrensen. De som lyckas bevisa sitt värde där behöver inte vara rädda för konkurrensen från andra sidan Atlanten.

Den ekonomiska och monetära unionen var och är det logiska resultatet av den inre marknaden, och skyddar den mot risken att återigen splittras upp genom godtyckliga devalveringar, mot valutakriser och spekulationsvågor av det slag som vi i Europa fortfarande upplevde i början av 1990-talet. Den ger företagen säkerheten att kunna planera framåt, gör det möjligt för konsumenterna att jämföra priser utan svårighet och leder till avskaffande av höga avgifter för valutaväxling och de höga kostnaderna för valutasäkring. Det är anledningen till att euron – i likhet med den inre marknaden – länge har varit en framgångshistoria, och dess styrka på den internationella valutamarknaden är ett bevis för världen att det som vi lärde oss för länge sedan fortfarande är sant i dag, att Europa kan omvandla utmaningar till möjligheter, och det är något som ni behöver komma ihåg, om och om igen, dag in och dag ut.

(Applåder)

Vi kommer att lyckas igen, om än under förutsättning att två villkor är uppfyllda: vi får inte låta våra prövade och testade principer och resultat undermineras, och vi måste allvarligt och ärligt ta itu med uppgiften att korrigera det som gått fel och ställa saker till rätta där det behövs.

Allt som behöver sägas om det första villkoret är att de vars protektionism försvagar den europeiska inre marknaden när allt kommer omkring skadar sig själva.

(Applåder)

De som nu återgår till den gamla attityden att var och en ska sköta sig själv först missbedömer omfattningen av den globala konkurrensen och erbjuder sina medborgare en falsk säkerhet.

(Applåder)

På lång sikt underminerar de Europas förmåga att upprätthålla sin ställning i världen, skapa varaktiga arbetstillfällen och öka resurserna för ett rättvisare samhälle.

Det innebär därför att endast den andra vägen återstår. Europa måste återfå sin kapacitet. För var och en av oss börjar uppgiften hemma. Vissa medlemsstater har gjort avsevärda framsteg med de nödvändiga strukturreformerna och har det som behövs. Andra behöver fortfarande göra mer ansträngningar i den riktningen. Det finns många exempel som visar att det är värt ansträngningen, och vi får inte misslyckas med att göra den.

Även Europeiska unionen behöver möbleras om. Den första frågan vi behöver ta upp är var den, som union, bör bli aktiv. När allt kommer omkring behöver unionen inte göra allt som kan göras, utan snarare allt som behöver göras, och det innefattar inte sådana saker som redan kan göras fullt tillfredsställande på lokal eller regional nivå eller av enskilda nationalstater. Respekt för subsidiaritetsprincipen innebär att så långt det är möjligt respektera EU-medborgarens personliga ansvar och identitet, och alla som vet hur man verkligen fattar beslut inom Europeiska unionen vet att det är en skyldighet som åligger inte bara regeringarna i medlemsstaterna utan även Europeiska unionens institutioner.

(Applåder)

Om Europeiska unionen av goda skäl emellertid vidtar åtgärder, behöver den göra det med så lite administrativ byråkrati som möjligt och på ett sätt som människor kan förstå. När allt kommer omkring är vi arvtagare till en stark tradition av lag och administration i Europa, och det bör uppmuntra oss att en gång för alla släppa in lite luft i den byråkratiska apparaten. Vår tidigare entusiasm för lagstiftning har gett oss massor med platser där vi kan göra detta, och det är bra att Europeiska kommissionen har satt i gång ett stort program för att ta sig igenom den snårskog av rättslig mångordighet som vi för närvarande har i syfte att förenkla europeisk lag. Jag har just haft en bra diskussion om detta med kommissionsledamot Günter Verheugen.

Allmänheten kommer också att uppskatta om beslut i Europa uppnås på ett mer öppet sätt. För närvarande befinner sig beslutsfattandeprocesserna på EU-nivå ofta en hel värld ifrån de människor de påverkar, och många där har dålig uppfattning om vem i Europa som faktiskt är ansvarig för vad och vem som när allt kommer omkring ska hållas ansvarig för det som pågår, och de blir därför apatiska eller misstänksamma – och båda är skadligt.

Allmänheten vill emellertid vara mer än bara åskådare som förstår handlingen. Utöver Europavalen vill de ha så mycket demokratisk inblandning som möjligt. De vill att man lyssnar till dem, och de vill kunna ta initiativet genom att påverka vad EU:s institutioner gör.

Mot detta invänder ni att alla dessa saker – subsidiaritet, demokratiskt deltagande, rätten till medborgarinitiativ – finns i den europeiska konstitutionen. Det gör de förvisso, och fördraget innehåller mycket mer som är bra och rätt, vilket inte alltför lätt bör överges, inte minst med tanke på att 14 medlemsländer redan har röstat för att godkänna det.

(Ihållande applåder och häcklande från höger)

Europa har nu ordinerat sig själv en ”period av eftertanke”, på tyska Denkpause, som kan betyda både en paus för att tänka efter och en paus i tankarna. Vi bör använda denna period av eftertanke som ett tillfälle till en grundlig omprövning. Senast då måste vi tala med varandra nyktert och allvarligt – inte bara i EU-institutionerna och partierna utan även i alla medlemsstaters offentliga forum för politisk debatt. Vad detta kommer att kräva av ledamöterna i kammaren är idéer och oförtröttlig ansträngning – inte minst i diskussioner med dem som inte var nöjda med vad jag har att säga.

(Applåder)

Denna europeiska debatt kan bara gynnas av mångfald och kreativitet, men det enda som kommer att räknas blir kraften i sunda argument. Det kommer att bli upplysande i ordets bästa bemärkelse om det blir en fördjupad diskussion i medlemsstaterna om syftet med och innehållet i den europeiska integrationen. Det kommer på längre sikt att göra gott för allmänhetens acceptans av EU. Jag har förtroende för Europas folk och för den europeiska allmänheten. De måste äntligen anförtros något.

Vi européer förväntar oss goda skäl och ger dem. Det är något som jag tycker är kännetecknande för oss. Jag tror därför att det finns mer än ett bra skäl till att Europa i den nya världsordning som är på väg borde uppträda enat i frågor som gäller utrikes- och säkerhetspolitik. Det ger oss mer tyngd, exempelvis när vi diskuterar med andra i världen om den internationella dimensionen av socialt ansvar och miljöskydd, och allmänheten har länge varit medveten om att i en världsomspännande konkurrens måste vi vara bättre ju dyrare vi är. För Europas framtidsutsikter och för de alltför många ungdomar som är utan arbete är utbildning, undervisning, forskning och utveckling grundläggande, och det är ett tillräckligt bra skäl för att omfördela avsevärda belopp från EU:s budget i den riktningen och därmed få ett erkännande från våra nationalstater.

(Applåder)

Allmänheten kommer också att uppskatta om EU sätter upp nya mål och vidtar det slags åtgärder som gör européernas liv lättare och tryggare. Det är faktiskt möjligt, vilket helt nyligen tydligt visats genom energipolitiken. Det måste absolut vara uppenbart för varje rationell människa att alla medlemsstater har ett grundläggande intresse av att säkert och överkomligt tillhandahålla miljövänlig energi och att de måste samarbeta för att hitta det effektivaste sättet att uppnå detta. Attityden att ”var och en får ta vara på sig” kommer inte att hålla. Europeiska kommissionen har lagt fram en grönbok om energipolitik, och det välkomnar jag väldigt mycket. När det gäller dessa frågor behöver vi de rätta besluten, och vi behöver dem snart. De debatter jag har talat om och som kommer att garantera Europeiska unionen en bra framtid är redan på väg.

Låg mig ge ett litet exempel på detta: för några veckor sedan var jag i Dresden med sex andra europeiska presidenter. Vi fortsatte en dialog som inletts av den tidigare portugisiska presidenten Jorge Sampaio, och vi talade till unga människor, med ett hundratal studenter från sju medlemsstater, och vi frågade dem vad de trodde om Europa, vilka fördelar de kunde se med Europa och vilka förväntningar de hade på Europeiska unionen och dess medlemsstater. Dessa studenter var inte handplockade. De hade tagits ut genom ett offentligt lotteri, men dessa unga människor var väl förberedda. De hade tillbringat en och en halv dag med att diskutera sinsemellan och kallade det som hade kommit fram i deras egna diskussioner ”Dresdens krav på europeisk sammanhållning”. De tänker exempelvis i termer av en enhetlig rösträtt och skulle vilja se ett europeiskt historiskt museum. De föreslår att man ska sätta av fem procent av BNP till forskning och utveckling.

(Applåder)

Och de vill ha en europeisk armé och en europeisk vapenfri tjänst.

(Applåder)

I anslutning till det här talet lägger jag fram en kopia av vad dessa unga människor skrev, som kan arkiveras hos parlamentet. Gruppen var knappast representativ, och de förefaller idealistiska i sina krav, men deras idealism är imponerande. Det handlar mycket om den entusiasm som fanns bland människorna som på nytt byggde upp Europa efter kriget och som kämpade för dess enande i frihet. Där har vi det, den typiska kreativa pådrivande faktorn. Där har vi dem – de européer som förväntar sig något av Europa och som är beredda att göra något för det. De finns i Europa.

(Applåder)

Vissa av dessa studenter har för övrigt ingått i Erasmusprogrammet. Låt oss glädjas åt den här Erasmusgenerationen och göra mer av dem.

(Livliga applåder)

Och medan jag ändå talar om detta: praktikanter och lärlingar bör också få större möjligheter att lära sig från sina grannar och lära sig Europas värde genom erfarenhet.

(Applåder)

Det var Jacques Delors som föreslog den europeiska utbildningschecken, och jag uppmanar kammaren att utnyttja den!

(Applåder)

Låt oss ta dessa unga människors entusiasm som ett föredöme. Låt oss visa oss som verkliga européer. Låt oss, snarare än att oroas över framtiden, fyllas med kreativ rastlöshet, för Europa och för Europeiska unionen. Låt oss gemensamt omvandla alla våra utmaningar till möjligheter, till förmån för alla. Europa kommer då att fortfarande vara vad det är i dag, en bra plats att leva på och en god kraft i denna vår värld!

(Ledamöterna gav stående och ihållande ovationer.)

Bilaga

Dresdens krav för europeisk sammanhållning (5 februari 2006)

I. Föra människorna närmare varandra

1. Utbytesprogram för alla områden i samhället

2. Enhetliga vallagar i hela EU

3. Europa bör ha ett ansikte genom en direktvald president

4. En kort och begriplig EU-konstitution

5. Europa bör få en ”synlig dräkt” genom mer kraftfulla symboler, såsom

– ett museum över europeisk historia

– ett europeiskt förtjänsttecken

– Europadagen som en allmän helgdag i hela EU

– ett blått EU-pass och mycket mer

6. ”Europastudier” i alla skolor i Europa och ett ”europeiskt centrum för politisk utbildning”

7. ”Euronews” bör utvecklas till en folklig ”Eurokanal”

8. En kampanj för ”Vi är Europa”

9. En ”eurobuss” för att föra ut Europa till landsbygden

II. Fånga Europas möjligheter

1. 5 procent av EU:s medlemsstaters BNP ska användas till forskning och vetenskap

2. Europaparlamentet ska ha full makt över budgeten

3. Anslagen till jordbruket bör minskas och reformeras

4. En ”europeisk volontärtjänst” bör inrättas

III. Tillsammans för säkerhet och ansvar

1. Vitryssland och den politiska agendan

2. Inrättande av en ”europeisk armé” som en del av en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik

3. Hållbarhetsprincipen bör få en permanent plats i EU-lagstiftningen

  Talmannen. – Tack, herr president.

Innan vi fortsätter sammanträdet vill jag säga några ord som tack till presidenten för hans tal.

Det stämmer att det fanns en tid när vi hade tjugofem olika slags elkontakter – nu har vi samma, men tjugofem olika elnät.

Som ni påpekade är nästa steg att gå vidare med energi för Europa och med många andra aspekter som måste bli gemensamma.

Tack så mycket för era ord och för er uppmuntran, herr president.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: MOSCOVICI
Vice talman