Debatter

Tisdagen den 14 mars 2006 - Strasbourg

19. Socialt skydd och social integration (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0028/2006) av Edit Bauer för utskottet för sysselsättning och sociala frågor om socialt skydd och social integration (2005/2097(INI)).

  Edit Bauer (PPE-DE), föredragande. – (HU) Herr talman! Vid middagstid i dag konstaterade president Horst Köhler att många inte förstår dagens EU. Om någon får se den enorma energi EU har lagt ned på att omformulera sin migrationspolitik är jag övertygad om att han eller hon skulle finna det omöjligt att förstå problemet med barnfattigdom i EU.

Samtidigt som vi talar om bristen på högutbildade invandrare kan vi konstatera oundvikliga och enorma förluster till följd av barnfattigdom, förluster som kommande generationer med rätta kommer att ställa oss till svars för.

Det är inte bara en slump att betänkandet om socialt skydd och social integration framför er främst inriktas på barnfattigdom: trots att 15 procent av EU:s medborgare lever på tröskeln till fattigdom är motsvarande siffra 19 procent för barnen, och enligt uppgifterna 2004 är risken för barnfattigdom minst 25 procent större än för den vuxna befolkningen i 12 av de 25 medlemsstaterna. Jag vill betona att detta inte är en känslomässig eller rättslig fråga, eftersom den internationella konventionen om barnets rättigheter innehåller bindande klausuler i detta avseende.

EU står också inför problemet att det under de kommande decennierna kommer att behövas 50 miljoner nya invandrare för att upprätthålla de nuvarande sysselsättningsnivåerna till följd av krisen i befolkningstillväxten och den åldrande befolkningen. Barnfattigdomen, med den sociala utestängning och höga andel som slutar skolan i förtid som åtföljer den, skapar tvivel på att det är möjligt att utveckla ett kunskapsbaserat samhälle utan att vissa samhällsskikt hamnar allt mer på efterkälken.

Kommissionen gör rätt i att prioritera frågan om barnfattigdom, men samtidigt konstaterar vi att vi inte har tillförlitliga uppgifter och att det inte finns några jämförbara uppgifter om barnfattigdom. Det är uppenbart att detta förhållande måste korrigeras snarast.

Jag hade velat betona i mitt betänkande att social integration utgör ett mervärde för Lissabonprocessen. EU:s socialpolitik kräver en ny solidaritet mellan generationerna, för de skador som de kommande mänskliga resurserna drabbas av till följd av barnfattigdom och den därmed sammanhängande bristen på utbildning får inte underskattas.

Jag skulle förstås kunna ta upp många andra problem som diskuteras i betänkandet, men eftersom tiden är knapp ska jag bara nämna ett till, nämligen den äldre arbetskraftens uteslutning från arbetsmarknaden. Trots att det finns ett direktiv mot diskriminering på detta område förekommer det fortfarande diskriminering, men den är svårare att spåra. Jag är övertygad om att kommissionen valde rätt riktning när den fastställde tydliga och spårbara mål för moderniseringen av det sociala skyddet. Sist men inte minst vill jag tacka sekretariatet för utskottet för sysselsättning och sociala frågor för dess utmärkta samarbete och tacka för mina kollegers ändringsförslag. Och inte minst vill jag tacka dem för att de är här och deltar i debatten.

  Vladimír Špidla , ledamot av kommissionen. – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Jag tackar er alla, särskilt föredraganden Edit Bauer för hennes betänkande, och det gläder mig att meddela att ni och kommissionen är helt överens om att Lissabonstrategin bygger på den positiva kombinerade effekten av ekonomisk politik, sysselsättningspolitik och socialpolitik. Jag uppskattar det stöd som uttrycks i betänkandet för kommissionens initiativ för att modernisera och effektivisera den öppna samordningsmetoden för socialt skydd och social integrering. Frågan är hur socialpolitiken ska kunna bidra mer till målen för Lissabonstrategin, samtidigt som samordningen mellan de båda politikområdena förstärks. För att bidra mer via Lissabonstrategins process för social samordning måste vi utveckla aktiva funktioner för socialt skydd och visa mervärdet utifrån de arbetstillfällen och den tillväxt som skapas. Ur praktisk synvinkel kommer både de nya gemensamma mål för den öppna samordningsmetoden och de delvis tematiska mål som rådet nyss har antagit att överföras till nationella strategier. De nya nationella organen kommer först av allt att lägga fram en strategisk metod för varje medlemsstat för att modernisera deras politik inom specifika områden. Medlemsstaterna kommer sedan att lägga fram tre tematiska planer för social integration, pensioner och hälso- och sjukvård.

Kommissionen har också antagit ett meddelande om att inleda ett offentligt samråd om eventuella riktade åtgärder på EU-nivå för att justera minimilöner och integrera personer som utestängts från arbetsmarknaden. Samrådet omfattar naturligtvis även Europaparlamentet och andra organisationer, men med tanke på det tema som diskuteras kommer det att utökas till offentliga organ på alla nivåer och även till organisationer, intressegrupper och arbetsmarknadens parter. Ert betänkande öppnar också för möjligheten med nya interinstitutionella avtal som skulle befästa parlamentets roll för att tillämpa den öppna samordningsmetoden. Det är sant att parlamentets deltagande i arbetet i samband med den öppna samordningen fortfarande begränsas av att det inte finns något övergripande regelverk på plats. För egen del kan jag försäkra ledamöterna om att jag stöder mina tjänsteavdelningars arbete med att fortsätta dialogen med parlamentet.

  Věra Flasarová (GUE/NGL), föredragande för yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. – (CS) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Edit Bauers betänkande är mycket välkommet. Vi har diskuterat det i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, och vi stöder det. Betänkandets mål framställs med utgångspunkt i jämställdhet mellan kvinnor och män, och kvinnors behov beskrivs, särskilt i fråga om social integration.

Men jag vill inte bara diskutera kvinnor utan även hur fattigdom och social utestängning påverkar barn och unga människor. Låt oss inte glömma bort hur våra attityder mot fattigdom i utvecklade länder har ändrats jämfört med tidigare, i en miljö där stoltserandet med rikedom och välstånd har lett till att lägre levnadsstandard har börjat betraktas som mindre värd. Jag vill gå så långt som att säga att det betraktas som en förnedrande och onormal situation som människor kan reda ut på egen hand. Med detta menar jag att medierna och reklammakarna visar en bild av överväldigande välstånd och att människor som inte uppnår detta välstånd lider av en känsla av hjälplöshet. Framgång och det materiella överflöd som följer med framgången är uppenbarligen tillgängligt för alla, så att de som inte uppnår detta utestängs från samhällets fördelar. Utestängningen handlar inte bara om materiella faktorer utan även om utbildning, hälsa och en trygg ålderdom, och den ärvs vidare från generation till generation. Barn från begränsade sociala miljöer har svårt att få tillgång till högre utbildning, de reser mindre och har lägre levnadsstandard. Fattigdomen här är förstås inte lika dramatisk som i utvecklingsländerna, men ändå leder den, genom att den hemlighålls på grund av skam och inte kommer med i statistiken, till en känsla av att vara utestängd från den normala världen och en känsla av att något som är normalt och vardagligt samtidigt är ouppnåeligt.

Varför är det så? Hur förklarar vi för ett barn att det i motsats till andra måste klara sig utan diverse saker? Det är sant att sociala skillnader alltid har funnits och har påverkat barnens utveckling under hela deras liv. Men aldrig har överflöd betraktats som normalt i sådan utsträckning, och bristen på ekonomiska medel har aldrig utestängt människor från så många möjligheter som i dag. Detta är paradoxen i utvecklade samhällen. En anständig levnadsstandard är möjlig för många fler, men så mycket värre för dem som av olika anledningar inte kan uppnå den standarden. Jag vill uppmärksamma det faktum att det inte bara handlar om materiella saker utan också om ett otillräckligt socialt skydd, framför allt för barn och unga människor, och att detta har konsekvenser för samhällets framtid, både moraliskt och för den personliga tryggheten, eftersom sociala orättvisor leder till spänningar, vilket som vi ser överallt kan explodera i våld eller kan leda till verklighetsflykt genom narkotika eller underhållning.

Jag undervärderar inte välgörenhetsarbete, men socialt skydd och social integration måste fortfarande ingå i ett system, och människor måste kunna utnyttja det. Välgörenhet är en gåva, och i moderna samhällen som försvarar den mänskliga värdigheten borde välgörenhet vara en sista utväg som inte kan ersätta en god socialpolitik som motsvarar EU:s behov på 2000-talet.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou, för PPE-DE-gruppen. – (EL) Herr talman! Europeiska kommissionens första gemensamma rapport om socialt skydd och social integration är redan en gammal text som skrevs i januari 2005 och som behöver läsas tillsammans med slutsatserna från Europeiska rådet och lägesrapporten om Lissabonstrategin.

Bauerbetänkandet är en noggrant utformad text, och jag gratulerar föredraganden till det. Betänkandet är metodiskt uppdelat, och där beskrivs alla aspekter av hur viktigt det är att Lissabonstrategins centrala mål även fortsättningsvis är att dramatiskt minska fattigdomen och den sociala utestängningen fram till 2010. De båda rundorna i den öppna samordningsmetoden om social integration med 15 medlemsstater och, sedan 2004, med 25 medlemsstater har visat att rationaliseringen av den öppna samordningsmetoden måste skyddas genom socialt skydd och social integration. Ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning är förvisso ett medel för att åstadkomma ökad social sammanhållning, tillsammans med effektiva utbildningssystem.

I det perspektivet påminner Bauerbetänkandet oss om att åtgärder måste vidtas för att förhindra avhopp från utbildningarna och för att särskilt hjälpa elever som går ut skolan med dåliga betyg att komma in på utbildnings- och arbetsmarknaden.

Investeringar i utbildning och livslångt lärande nämns särskilt eftersom deltagandet stagnerar, och därför uppmanas även privata initiativ att delta i detta. Detta är ett kraftfullt medel för att bekämpa fattigdom och social utestängning. Uppmärksamhet bör också ägnas åt att eliminera nedärvd barnfattigdom mellan generationer, varför föredraganden Edit Bauer mycket riktigt betonar att den nedärvda fattigdomen måste bekämpas genom att kommissionen gör mera för att införa en stadga för barnens rättigheter i syfte att försvara barnens rättigheter.

  Proinsias De Rossa, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamot Vladimír Špidla och Edit Bauer för betänkandet om och initiativet till socialt skydd och social integration. Att vi har nära 70 miljoner människor som lever på gränsen till fattigdom i EU är en skamlös statistik, och det är oacceptabelt.

Fattigdom är resultatet av människors handlingar, och det kan lösas genom intelligenta människors handlingar. Vi vet hur fattigdom kan lösas, men trots det fortsätter vårt ekonomiska system att generera elände för tiotals miljoner människor och, som har påpekats, detta går vidare från generation till generation.

Vi gör det för att vi misslyckas på nationell nivå med att integrera de olika ekonomiska, sociala, kulturella och miljömässiga handlingsprogram som vi driver. Vi misslyckas med att integrera de lösningar som åtskilliga nämnder och rapporter har identifierat. En av de allra viktigaste lösningarna är inte, som ofta anförs, ett arbete, utan det är faktiskt utbildning. Att få utbildning från förskolan, i alla fall grundläggande skolutbildning, och åtminstone fram till gymnasieutbildningen.

Att ha en anställning spelar självklart en viktig roll, men det måste även noteras att alltför många av våra hemlösa och sannerligen av våra fattiga, faktiskt har ett arbete. Det är därför helt klart att en anställning måste innebära ett kvalitativt arbete med anständig lön och anständiga villkor om anställningen ska kunna ha någon inverkan på att lösa frågan om fattigdom.

Jag vill även påstå att socialt skydd måste ses i en vidare bemärkelse än endast som social trygghet. Våra offentliga tjänster bör ses som mekanismer för socialt skydd. Hälsovård, utbildning och tjänster för transport och kultur hjälper inte endast till att skydda de som lever på gränsen till fattigdom, utan hjälper även till att hålla tiotals, om inte hundratals, miljoner människor utanför fattigdom bara genom sin blotta existens. Om de inte fanns skulle många fler miljoner människor leva på existensminimum.

Jag vill även påpeka att man bör undvika uppfattningen om att social trygghet endast är ett säkerhetsnät och att vi särskilt måste se till att ta bort fattigdomsfällor när vi omstrukturerar våra sociala trygghetssystem.

  Siiri Oviir, för ALDE-gruppen. – (ET) Herr talman, ärade ordförande, kolleger! Elimineringen av fattigdom och social utestängning är en strategisk prioriterad fråga för Europeiska unionen. I lägesrapporten om Lissabonstrategin framfördes kritik mot medlemsstaternas åtgärder, eller snarare brist på åtgärder. Femton procent av EU:s befolkning, eller 68 miljoner människor varav en tredjedel är barn, lever i fattigdom. Skillnaderna i lön mellan män och kvinnor är i genomsnitt 20 procent till kvinnornas nackdel. Fattigdom skapar naturligtvis fattigdom.

Social balans ligger i hela samhällets intresse. Personligt misslyckande är inte den viktigaste anledningen till att människor blir fattiga. Social integration i alla politikområden och ett slut på slöseriet med humankapital skulle direkt ge en skjuts åt den utveckling vi vill åstadkomma genom Lissabonstrategin. Detta betonas även i det betänkande som diskuteras just nu.

EU måste se om sitt hus på nytt. De skandinaviska länderna är ett bra exempel på detta. Dessa länder har ekonomier som utan tvivel är bland de tio starkaste i världen, och de har samtidigt de mest effektiva sociala skyddssystemen.

Jag vill särskilt betona uppmaningen i betänkandet om att inleda förhandlingar för att välja ut politikområden där den öppna samordningsmetoden ska tillämpas. EU måste tänka på att om det för närvarande går 38 pensionstagare på 100 arbetstagare kan denna siffra komma att fördubblas på tio år, om sysselsättningspolitiken inte förändras. Detta problem måste vi ta itu med nu. Livslångt lärande och ökad sysselsättning bland äldre är viktiga mål.

Tyvärr innehåller lagstiftningen i flera medlemsstater bestämmelser som främjar åldersdiskriminering på arbetsmarknaden. Den praxisen borde utrotas från EU:s rättsliga område.

Vid sidan av andra riskgrupper är det kvinnor över 50 som löper störst risk för utestängning, och denna risk ökar vid pensioneringen. Det är mycket glädjande att stor uppmärksamhet ägnas åt detta i betänkandet. I betänkandet uppmanas medlemsstaterna att se till att kvinnor inte får sämre pensionsrättigheter till följd av avbrott i anställningen på grund av mamma- eller föräldraledighet. En del av betänkandet som jag anser är oumbärlig är uppmaningen till alla medlemsstater – i synnerhet de nya medlemsstaterna – att se över sina pensionssystem och att i samband med detta ta hänsyn till männens betydligt kortare medellivslängd och till de stora löneskillnaderna mellan män och kvinnor som återspeglas av storleken på kvinnors efterlevandepensioner och som ofta leder till att de hamnar under gränsen för fattigdom.

Jag tackar Edit Bauer för hennes sakkunniga arbete, och jag hoppas att principerna i detta betänkande snart kommer att tillämpas i medlemsstaternas rättspraxis.

  Jean Lambert, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka Edit Bauer för hennes arbete med detta utmärkta betänkande och kommissionen för dess ursprungliga dokument.

En av de punkter som kommer fram i betänkandet är att mångfaldig eftersatthet ofta är förenat med diskriminering. Om man ser på några av de särskilt utsatta grupperna som kvinnor, vilket vi just har hört, funktionshindrade, mörkhyade, människor tillhörande etniska minoriteter och de som är både äldre och yngre, kan man se varför direktiven om antidiskriminering som grundas på artikel 13 är så viktiga och varför de måste genomföras så utförligt som möjligt.

Fokuseringen på barnfattigdom är välkommen. Vi vet att det finns samband mellan dålig näringstillförsel, dåliga bostadsförhållanden, dålig miljö, de fattiga bor ofta i de sämsta miljöerna, samt dåliga framtidsutsikter för utbildning, vilket sedan följer människorna under deras liv och i synnerhet under deras barns liv. Jag välkomnar uppmaningen att lägga fram en grönbok om barnfattigdom. Vi måste se på det ur ett generellt sammanhang av social sammanhållning eftersom det har följder för skillnaden mellan rika och fattiga.

Proinsias De Rossa nämnde svårigheterna med utbildning och anställning. Den verkliga anledningen till fattigdom är att inte ha tillräckligt med pengar. Man kan helt enkelt inte förlita sig på att tillväxten i ekonomin ska sprida sig nedåt. Man måste vidta särskilda åtgärder för att vända sig till dem som befinner sig längst ned. Ta exemplet med Förenade kungariket som ligger ganska högt när det gäller risken för fattigdom. Trots antalet ansträngningar som vår regering för närvarande har gjort kan man se att andelen av nettoinkomsten för hela befolkningen är 2,8 procent för de fattigaste 10 procenten, medan den är 28 procent för de rikaste 10 procenten. Det är tio gånger så mycket. Ni kan se att mitt eget område, Londons innerstad, som är det rikaste området i EU också har en oerhört hög fattigdomsnivå. Vi måste ändra de procentsatserna och få till stånd en ökning för dem som befinner sig längst ned.

Jag håller med om vikten av offentliga tjänster och den roll som den sociala tryggheten måste spela där. Medlemsstaterna bör undersöka om deras sociala trygghetssystem verkar för att tillåta människor att ta sig igenom utbildning och ta vara på utbildningsmöjligheter eller om de i själva verket begränsar dem eftersom dessa människor måste vara beredda på att arbeta när som helst.

Jag skulle också vilja påminna om kommentarerna om den öppna samordningsmetoden och den roll som Europaparlamentet ska spela här, inte minst när det gäller granskningen och resultatet av de nationella handlingsplanerna.

  Ilda Figueiredo, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Den omfattande fattigdom och sociala utestängning som påverkar över 70 miljoner människor i Europeiska unionen har redan tidigare nämnts. Enligt vad som sägs i betänkandet har barnens fattigdom ökat under 1990-talet i 14 av de 17 medlemsstater där statistik har funnits tillgänglig. Den nuvarande trenden är att situationen förvärras med ökad arbetslöshet, fler oskyddade och dåligt betalda arbeten, ökad flexibilitet, privatisering av kärnsektorer och tjänster.

Eftersom fattigdom är en kränkning av de mänskliga rättigheterna måste dess orsaker ges större uppmärksamhet. Därför måste nödvändiga åtgärder vidtas för att främja social integration, sett ur ett tvärvetenskapligt perspektiv. Därav de förslag som vi lagt fram och som är inriktade på att förändra den makroekonomiska politiken och flytta upp frågorna om social integration, arbete med rättigheter, folkhälsa, utbildning och tillgång till rättvisa, kultur och ordentliga boendeförhållanden överst på den politiska agendan. Därför förespråkar vi att stabilitets- och tillväxtpakten ersätts med en riktig utvecklings- och framstegsinriktad pakt och Lissabonstrategin med en riktig ekonomisk och social sammanhållningsstrategi. Däremot anser vi inte att tonvikten bör placeras vid förslaget till direktiv om att skapa en inre tjänstemarknad.

Av erfarenhet vet vi att den öppna samordningsmetod som nämns i Lissabonstrategin inte har minskat fattigdomen. Som ett resultat av Lissabonstrategin har prioriteringarna varit liberalisering och privatisering av offentlig sektor och tjänster, vilket har gjort att fattigdomen förvärrats och att den sociala integrationen förhindrats. Eftersom dessa åtgärder var obligatoriska tvingade inte den öppna samordningsmetoden någon medlemsstat att minska fattigdomen, och det är det som är utmärkande för detta hyckleri.

Allmän ordning är avgörande för att lösa fattigdomen och garantera de mänskliga rättigheterna. Därför finns det å ena sidan behov av en allmän offentlig social säkerhetspolitik präglad av solidaritet, och å andra sidan att man avvisar tanken på att privatisera hälsosystemen, vilket vi har föreslagit.

På liknande sätt har staten en viktig roll i att garantera allmän utbildning av hög kvalitet och en arbetsrätt som inte kränker arbetstagarnas värdighet. Följaktligen insisterar vi på att det inte räcker att bara beklaga sig över fattigdomen. Den nyliberala politik som är roten och upphovet till det ökade antalet människor som riskerar att hamna i fattigdom måste ändras. Detta är den utmaning som vi presenterar för kammaren i hopp om att detta inte blir ännu en tandlös debatt.

  Guntars Krasts, för UEN-gruppen. – (LV) I punkt 37 i Europaparlamentets betänkande, som i sin helhet bör välkomnas, läser vi slutsatsen att den snabba förändring som uppstår i och med globaliseringen och den breda användningen av informations- och kommunikationsteknik ökar människors utsatthet för sociala risker. Globalisering och informations- och kommunikationsteknik bedöms utgöra risker.

Det är samhällen där den snabba förändring som globaliseringen innebär inte åtföljs av en bred användning av informations- och kommunikationsteknik som hotas. Hot uppstår när fördelarna med förändringen bedöms som risker.

Den breda användningen av informations- och kommunikationsteknik ökar människors möjligheter till utbildning och praktik, liksom deras möjligheter att komma in på arbetsmarknaden, speciellt de socialt mest utsatta grupperna som till exempel de funktionshindrade. Med hjälp av e-förvaltning kan sociala grupper eller individer vara direkt involverade i en social dialog med den nationella regeringen. Även av detta skäl bör vi inom socialpolitiken betona de åtgärder som hjälper människor att ta vara på dessa möjligheter. Politiken för att utveckla välfärdssamhället och informationssamhället bör samordnas.

Låt oss lämna rädslan för en snabb spridning av informationstekniken till diktatorerna i Nordkorea och Vitryssland.

  Jan Tadeusz Masiel (NI). – (PL) Herr talman! Det är beklagligt att ökningen av antalet miljardärer runtom i världen, enligt den senaste statistiken, inte motsvaras av en ökning av alla medborgares välstånd. Det omvända gäller i stället. Antalet människor som lever i fattigdom ökar ständigt i både de gamla och de nya medlemsstaterna. Tydligt är att fattigdom, brist på socialt skydd och den nödvändiga sociala integrationen är problem som mycket mer akut återfinns i de nya medlemsstaterna. I Polen till exempel har vi en paradoxal situation. En tidigare socialistisk stat tillhandahåller nu mindre skydd för sina medborgare än vad stater som alltid varit kapitalistiska gör. Till listan av sociala problem i de gamla medlemsstaterna kan vi lägga våra egna, som till exempel hög arbetslöshet bland välutbildade unga människor eller bristen på tillgång till allmän sjukvård.

Europeiska unionen kritiseras ofta för ett övermått av förordningar, men jag tycker det verkar som om det saknas en särskilt viktig förordning. Europeiska unionen bör kräva av medlemsstaterna att de fastställer en social minimigräns. Detta skulle göra det möjligt för alla medborgare att känna sig trygga. Dessutom skulle det främja social integration genom att minska rädslan för att inte kunna överleva.

  Tomáš Zatloukal (PPE-DE). – (CS) Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag anser att dagens debatt om socialt skydd och social integration är högst relevant. Trots att det var en minskning på 3 procent av nivån för den relativa fattigdomen under åren 1995–2000, så är nivån på 15 procent otvivelaktigt alarmerande. Med tanke på siffrorna och den nuvarande situationen är jag rädd för att det inte kommer att vara möjligt att utrota fattigdomen och den sociala utestängning som den skapar till 2010. Dessa fenomen är resultatet av strukturförändringar som följer med den sociala och ekonomiska utvecklingen i vårt samhälle. Det finns förändringar på arbetsmarknaden, tekniska förändringar i samhället, demografiska förändringar, etnisk mångfald, förändringar i hushållens sammansättning och omdefinieringen av mäns och kvinnors roller. Hjälpen måste därför främst rikta in sig på de grupper som är mest utsatta, de arbetslösa, familjerna, de äldre, de som lever ensamma, familjer med ett antal beroende personer, etniska minoriteter och funktionshindrade personer. Det faktum att fattigdom ofta påverkar även barn är enligt min mening extremt sorgligt och alarmerande.

Av alla viktiga politiska prioriteringar för att lösa frågorna kring fattigdom och social utestängning skulle jag vilja betona utbildning. Det handlar om att garantera en ordentlig utbildningsnivå, en smidig övergång från utbildningsinstitutionerna till arbetsplatsen och integration av missgynnade grupper i utbildningssystemet via användningen av e-lärande. Utbildning är inte bara skola; det är ett riktat system för livslångt lärande. Uppfyllandet av dessa och andra prioriteringar kräver dock ekonomiska resurser. Speciellt de nya medlemsstaterna har ingen möjlighet att använda det ekonomiska verktyget på detta område, dvs. Europeiska socialfonden. Därför uppmanar jag de nya medlemsstaterna, speciellt Tjeckien, att göra så mycket de kan för att lätta på den byråkratiska bördan för sökande med hänsyn till det senast föreslagna programdokumentet för perioden 2007–2013. Avslutningsvis vill jag tacka Edit Bauer för ett utmärkt betänkande.

  Karin Jöns (PSE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Pensioner, fattigdomsminskning samt hälso- och långtidsvård är nyckeluppgifter för oss och nyckelfrågor för alla EU:s medborgare. Europaparlamentet måste därför avsevärt öka sitt engagemang i den öppna samordningen inom alla aspekter av socialt skydd och social integration. Den nuvarande metoden är fullständigt oacceptabel. Förhållandena som vi diskuterar i dag är redan förlegade. Rådet har redan diskuterat kommissionens uppföljningsmeddelande. Av detta skäl behövs det akut en interinstitutionell överenskommelse.

Kommissionsledamoten har i dag sagt att han är engagerad i en dialog med Europaparlamentet. Jag är honom mycket tacksam för detta, men vi vill inte ha enbart en bra dialog. Vad vi verkligen vill se är slutförandet av en interinstitutionell överenskommelse som fastställer kristallklara regler. I framtiden bör dessutom frågor om möjligheten att förena arbete och familjeliv uppmärksammas alltmer, och i synnerhet bör särskild uppmärksamhet ägnas barnomsorgen, inom ramen för den öppna samordningsmetoden på området för socialt skydd.

  Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN). – (PL) Herr talman! Ökad globalisering leder till omstrukturering av både näringsliv och arbetsmarknad. En annan konsekvens av globaliseringen är betoningen av den internationella nivån, i stället för bara den lokala och nationella. Det finns en växande tendens hos stora företag att tvinga ut små och medelstora företag från marknaden, vilket har en betydande effekt på lokala samhällens uppehälle.

Omstruktureringarna varierar från region till region. I de gamla medlemsstaterna är de förlorade arbetstillfällena ett bekymmer, och i de nya medlemsstaterna handlar det om att få bort överproduktionen. I de nya medlemsstaterna har arbetsmarknaden drabbats hårt av stormarknader och stora snabbköp, speciellt de som byggts i stadscentrum och i stora bostadsområden. Dessa stora köpcentrum har förstört livsuppehället för småhandlarna och de som erbjuder tjänster i närområdet, varav många har tvingats lägga ned. För varje jobb som skapas i en stormarknad, försvinner fem till åtta jobb i närområdet. Investerare bortser ofta från den mänskliga faktorn, eller individens naturliga miljö och historiska arv. Edit Bauer gjorde mycket rätt i att peka på denna fråga i sitt betänkande.

Sammanfattningsvis är de huvudsakliga offren för omstrukturerade arbetsplatser de anställda och underleverantörerna, inklusive jordbrukarna. Hjälp och stöd måste ges till dessa grupper av människor. De bör erbjudas en möjlighet att hitta nya jobb, nya yrken eller nya marknader för sina produkter.

  Ljudmila Novak (PPE-DE). – (SL) Jag anser att det land som är mest socialt engagerat är det land som skapar villkor för högkvalitativa jobb och garanterar lika möjligheter för sina invånare. Och högkvalitativa jobb kan garanteras genom investeringar i humankapital, livslångt lärande, uppmuntran till flexibilitet på arbetsmarknaden och genom lagstiftning som gynnar ekonomin.

Medborgare behöver gynnsamma yttre omständigheter för att kunna utföra sitt arbete och vara kreativa, såväl som att tillfredsställa sina grundläggande behov. Det är dock en helt annan sak med riskgrupper som till exempel de äldre eller de unga utan någon arbetslivserfarenhet, de sjuka, de funktionshindrade och ensamstående mödrar eller familjer med flera barn. Alla dessa grupper behöver vår uppmärksamhet och stöd om de ska kunna få socialt skydd och inte uteslutas från samhället.

Jag kan dock inte begripa rådets beslut i förhandlingarna om budgetplanen att minska anslagen för utbildning och bidrag till unga människor, ett område där relativt blygsamma medel krävs för att kraftigt påverka utbildning, studier av utländska språk, utvecklingen av internationella kontakter och attityder gentemot Europeiska unionen. Vi strävar efter dessa värderingar i nästan alla våra dokument. Om vi i Europeiska unionen fortsätter att anta konkreta åtgärder som strider mot det vi säger och våra egna insikter, kan vi inte komma snabbare fram till de mål vi satt upp.

Kanske har tiden aldrig tidigare i vår mänskliga historia gått så fort som i dag, och inget tyder på att tempot skulle avta. Av detta skäl behöver vi också snabba och enkla lösningar för att anpassa oss efter dessa förändringar, för att kunna uppnå större ekonomisk tillväxt och bättre socialt skydd för riskgrupper i befolkningen.

  Marianne Mikko (PSE). – (ET) Mina damer och herrar! Som socialdemokrat anser jag att arbete är den enda källan till rikedom, men ändå håller arbetet på att tappa mark gentemot maskinerna – med andra ord, kapitalet – som produktionsfaktor.

Många pensionärer i de gamla medlemsstaterna har en rejäl pension, därför att regeringarna i dessa medlemsstater har lagstiftat om att arbetarna ska försörja dem upp till en viss nivå. Samtidigt riskerar många människor som klarar sig med en låg inkomst när de arbetar i samhällets tjänst att hamna under existensminimum när de når pensionen. I alltför många av medlemsstaterna är pensionssystemen i grund och botten pyramidsystem. Jag vill fästa er uppmärksamhet på det faktum att de som sist kommit in i systemet – de unga – inte längre kommer att kunna hitta de människor som ska försörja dem senare med sina löner. Deras arbete, inkomster och ekonomiska skyldigheter gör det omöjligt för dem att skaffa barn eller spara pengar.

Jag lovordar Edit Bauers betänkande, men pensionsproblemen kan inte lösas med ett enda betänkande. Vi kan dock vidta åtgärder i dag för att trygga framtiden. Både statliga och privata sektorns pensionsplaner måste innehålla reella pengar och inte grunda sig på enbart löften.

Estlands övergång till ett finansierat pensionssystem har varit framgångsrik. Europeiska unionens konkurrenskraft och hållbarhet skulle vinna mycket på om de gamla medlemsstaterna kunde kopiera den framgången. Jag hoppas att Europaparlamentet snart kommer att återvända till frågan om pensionsplanerna.

  Zita Gurmai (PSE). – (HU) Herr talman! Den verkliga utmaningen för Europeiska unionen är att tillhandahålla en möjlighet att bryta sig ur en ond cirkel av social utestängning. Det är oacceptabelt att 15 procent av EU:s medborgare, nästan 68 miljoner människor, lever med tanken att de riskerar fattigdom, vilket framgår av Europeiska kommissionens rapport av den 27 januari 2005.

Det är oacceptabelt att social utestängning påverkar de särskilt utsatta grupperna som kvinnor och människor från etniska minoriteter. Det är de här grupperna som ligger sämst till när det gäller att få och behålla ett arbete, få lön, välfärd, hälsovård, utbildning och tillgång till kultur.

Betänkandet anger att antalet som hotas av fattigdom är lägre i Ungern än genomsnittet i Europeiska unionen, att det ligger under 10 procent, vilket liknar siffrorna från Tjeckien, Sverige, Danmark och Slovenien. I Irland, Slovakien, Grekland och Portugal är dock siffran 20 procent.

Kommissionsledamot Vladimír Špidla betonade i sitt anförande att kvinnorna under sin livstid tillbringar fyra gånger mer tid än män med att ta hand om andra. När vi erkänner det sociala värdet i detta faktum kommer vi att kunna tillhandahålla en reell möjlighet att överbrygga skillnaden.

De fattiga och mest utsatta grupperna i samhället kan endast bryta den onda cirkeln av social utestängning om vi skapar arbetstillfällen för dem och garanterar dem en marknadsorienterad utbildning. Att hitta ett arbete innebär att få en inkomst, vilket underlättar social integration och förbättrar den enskildes ekonomiska situation. Däri ligger den verkliga utmaningen, låt oss möta den! Jag föreslår att betänkandet godkänns.

  Aloyzas Sakalas (PSE). – (LT) Jag vill tacka Edit Bauer för hennes skickligt utarbetade betänkande. Likväl skulle det vara bättre ifall vi kunde få ett system som visar vilka prioriteringar vi först måste ta itu med. Jag anser att den viktigaste prioriteringen är barnet eftersom han/hon representerar början, och en vuxen människa är en följd av ett barns uppfostran. Om barn inte går i skolan kommer de inte att få något arbete att gå till. Om barn alltid går hungriga kommer de att börja tigga och till och med stjäla. Om barn utsätts för våld eller blir sexuellt utnyttjade under sin uppväxt kommer de också själva att bli våldsamma. Om barn inte har några föräldrar eller tvingas leva skilda från dem kommer gatan att bli deras hem. Allt detta är utmärkta tillfällen för den kriminella världen att ge dem en tillflykt och göra dem till brottslingar. Dessa barn kommer inte att komma in på arbetsmarknaden, eftersom de endast kan sådant som inte passar på en arbetsmarknad. Därför bör den grundläggande prioriteringen vara att utrota dessa skäl till att barn blir odugliga för arbetsmarknaden. Om vi misslyckas med att utrota anledningarna kommer de andra åtgärder som nämns i betänkandet inte att bli någonting annat än att brottas med konsekvenserna.

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Jag välkomnar debattens höga standard och de förslag som ingetts av ledamöterna, och jag vill återigen bekräfta mitt engagemang att arbeta vid er sida för att uppnå Europeiska unionens mål och uppfylla den roll som EU:s medborgare gett oss. Jag kan försäkra er om att kommissionen kraftfullt bidrar till att ytterligare höja profilen på den sociala dimensionen i Lissabonstrategin. Låt mig föreslå några idéer för vårt framtida arbete.

Först måste vi höja profilen för EU:s samordning. Vi har lyckats utveckla en balanserad strategi, som understryker behovet av att kombinera sociala och ekonomiska mål. Detta är en enorm bedrift, och det är grundläggande för att förstärka medborgarnas tro på reformerna. Vi måste stärka partnerskapet mellan medlemsstaterna och Europeiska unionen. Europeiska unionens strategi för tillväxt och sysselsättning och den sociala agendan tillhör inte bara kommissionen eller EU:s organ. De grundar sig på de skyldigheter som alla deltagarna har, medlemsstaterna, EU:s medborgare, parlamenten, arbetsmarknadens parter och intressegrupperna såväl som alla gemenskapens institutioner och organ. För att partnerskapet ska bli framgångsrikt kommer det att krävas en tydlig rollfördelning. Medlemsstaterna kommer att genomföra reformerna på den mellanstatliga nivån och den strukturpolitik som godkänts inom ramen för den reviderade Lissabonstrategin. Europeiska unionen kommer att fortsätta att stödja reformansträngningar och samtidigt använda sig av alla de nya verktygen, bidrag från strukturfonderna, respekt för de grundläggande rättigheterna, stöd för en social dialog och upprättandet av beprövade strategier.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.