Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 15 mars 2006 - Strasbourg

9. Strategidokumentet inför utvidgningen (2005) (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0025/2006) av Elmar Brok för utskottet för utrikesfrågor om kommissionens strategidokument inför utvidgningen (2005) (2005/2206(INI)).

  Elmar Brok (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, fru rådsordförande! Ända fram till i dag har Europeiska unionens utvidgning varit den mest framgångsrika aspekten av EU:s utrikespolitik, eftersom det varit ett sätt att utvidga området med stabilitet och fred i Europa, och också att ytterligare utveckla fred, frihet, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet. Detta är en viktig poäng, och en poäng som vi inte får glömma vare sig nu eller i framtiden.

Men det måste också vara tydligt för oss att stabilitet är ett mål som endast kan nås om Europeiska unionen är stark nog att utveckla förmågan att hantera dessa uppgifter. Det var till exempel därför som det konstitutionella fördraget var ett tillbakablickande försök att verkligen få anslutningen av tio nya medlemsstater att fungera institutionellt sett och i fråga om de berörda målen, och anledningen till att vi nu upplever sådana problem är att ratificeringsprocessen står stilla.

Vi måste också inse att Europeiska unionens förmåga att godkänna nya medlemmar är en av de grundläggande aspekterna av Köpenhamnskriterierna, även om det finns goda skäl till varför detta endast varit rent förklarande till sin natur. När vi når den typen av läge som vi kommer att nå efter Bulgarien och Rumänien, kommer vi dock att tvingas utveckla och omdefiniera detta. Därför ber vi kommissionen att i slutet av året definiera vad som menas med Europeiska unionens absorptionsförmåga i detta sammanhang, och det kommer att tillåta oss att använda denna definition. Vad som gör detta så oerhört viktigt är att detta inte bara är en konstitutionell fråga, utan också handlar om Europeiska unionens ekonomiska förmåga och mycket mer utöver det.

Jag menar också att vi måste tydliggöra i precis vilken utsträckning Europeiska unionen kan godkänna nya medlemmar och att detta i slutändan kan påverka beslutet att säga ”ja” eller ”nej”. Möjligheten till ett EU-medlemskap måste erbjudas inte bara för de länder som redan har inlett anslutningsförhandlingar, som har kandidatstatus eller som utlovats sådan status efter Thessaloniki – ett löfte inte kan tas tillbaka, vilket jag vill påpeka för att undvika tidigare tvivel och för att återigen klargöra saker och ting – utan också fungera som ett incitament för oerhört viktiga interna reformer och för sådana stater som Ukraina, europeiska stater som för närvarande är diktaturer och som behöver detta perspektiv om vi vill se till att de fortsätter att rikta blicken västerut.

Enbart grannskapspolitiken är inte tillräcklig i detta hänseende. I vissa fall anser länderna själva eller EU självt att det är för mycket att kombinera detta med möjligheterna till ett fullvärdigt medlemskap, eftersom det i många fall inte kan bli verklighet förrän om femton år. Om detta projekt ska vara trovärdigt behövs ett slags mellanting mellan dessa båda lägen, något som kan göra att möjligheten till fullständigt medlemskap kan erbjudas dessa länder, utan att vi sätts under ett orealistiskt tryck att ge dem det genast.

Detta borde vara en möjlighet för alla stater som för närvarande inte är EU-medlemmar. Jag vill återigen betona att detta kan vara slutsträckan för länder som Norge – som också är en part i Schengenkonventionen – så fatta ert beslut utifrån deras deltagande i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Om jag får tala i termer av ett ”utvidgat Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde” finns det mycket som kan göras med ett sådant multilateralt projekt på området för den inre marknaden, inre och yttre säkerhet, miljöpolitik och många andra frågor.

Det kan dock också vara ett övergångsstadium. Om stater som i dag erbjudits möjligheten att ansluta sig till unionen efter mötet i Thessaloniki – som till exempel länderna på västra Balkan, vars utveckling förväntas ta olika lång tid – skulle bestämma sig för att använda denna möjlighet som ett övergångsskede inför ett fullvärdigt medlemskap, då skulle de löften som gavs vid mötet i Thessaloniki inte göras ogiltiga. Det är utifrån dessa grunder som vi kan nå en ny grad av flexibilitet genom att göra dessa möjligheter trovärdiga, eftersom saker och ting kan ske på en gång, utan femton års förhandlingar, och då måste vi säga ”ja” eller ”nej”.

Så ja, jag inser att utvidgningen i vissa länder medför folkomröstningar, och därför har vi ingen aning om huruvida en ratificering slutligen kommer att ske. Detta innebär att det här inte bara är ett försök till en strategi med ”allt eller inget”, utan också ett försök att skapa medel för att ge dessa länder trovärdiga perspektiv, samtidigt som vi räddar och utvecklar det politiska projekt som Europeiska unionen är.

(Applåder)

  Ursula Plassnik, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka parlamentet och ordföranden för utrikesutskottet för det grundliga betänkandet om kommissionens strategidokument (2005). Detta ämne har ständigt diskuterats i rådet, inte minst med hänvisning till de praktiska beslut som vi måste fatta. Som vi rapporterade hade vi i Gymnich en mycket god och omfattande debatt om detta, och vi kommer att fortsätta med den debatten. Jag anser att det är nödvändigt att vi gör det, eftersom vägran att debattera skapar misstänksamhet bland allmänheten, och vi måste vara noga med att förstärka den europeiska allmänhetens förtroende för det europeiska projektet som helhet och skapa mer tillit och tydlighet. Detta är en av de viktigaste ambitionerna för mig som rådets tjänstgörande ordförande, och därför välkomnar jag den debatt som nu är igång.

Eftersom vi behöver allmänhetens stöd för utvidgningsprocessen måste vi förbättra informationsflödet och vårt PR-arbete, samtidigt som vi även förklarar de enskilda stegen på ett bättre sätt. Vi måste helt enkelt göra klart att vi kommer att vara grundliga och försiktiga, och att vi, även om vi inte ska förhasta oss, inte heller ska bromsa processen godtyckligt. Det är något som jag anser vara mycket viktigt.

Gud förbjude att vi genom att införa begreppet ”assimilationskapacitet”, inför ett ytterligare och godtyckligt hinder – det handlar tvärtom om att vara medveten, bli medveten och göra andra medvetna om några ganska centrala och självklara grundläggande rättigheter. Varje steg i utvidgningen, varje ny anslutning kräver två deltagare, varav en är Europeiska unionen, och den andra det land som ska bli medlemsstat.

Vi vill förbereda oss för de närmaste anslutningarna så gott vi kan. Även i detta avseende var Salzburg viktigt för mig, för det är viktigt att se tillbaka på de senaste tre åren och vidare till de närmaste praktiska stegen, för att vi alla ska kunna bli tydligare kring var vi står och vilken beredskap som faktiskt finns, oavsett om det är hemma eller utomlands. Vi kan också ha förtroende för den expertkunskap som vi fick under den senaste utvidgningen och vi bör vara beslutna att använda den kunskap om omvandling som vi har genom partnerskap.

Såsom sades i den tidigare debatten understryker även egenansvaret de europeiska normerna, som, trots att de är rättvisa, måste uppfyllas strängt, såsom mycket tydligt framgick av kommissionens rapport i november 2005.

I denna debatt bör vi dock även vara ärliga när det gäller de förväntningar som människor har på Europeiska unionen, inte minst förväntningarna hos de människor som bor inom EU. Vi är skyldiga varandra tydlighet, och det är bara vi som kan ge det till varandra. Vi får inte skriva ut checkar som saknar täckning.

Jag kräver vidare en mer nyanserad syn på varje enskilt land, för vi måste vara rättvisa i våra mellanhavanden med vart och ett av dem, och detta måste vara garanterat. Ordförandeskapet kommer därför att lägga särskild vikt vid parlamentets bidrag i den pågående debatten.

Låt mig med bara några ord skissera de faktiska beslut som vi för närvarande arbetar med. Det första har att göra med Rumänien och Bulgarien, för vilka betänkandena är uppmuntrande och vi redan har en anslutning den 1 januari 2007 som mål, dock med en möjlig försening med ett år. Turkiets och Kroatiens anslutningsförhandlingar har inletts – startskottet avfyrades officiellt den 3 oktober förra året. Vi håller nu på att gå igenom regelverket, det vill säga analysera det gemensamma regelverket. Vi, ordförandeskapet, har skrivit till Kroatien och Turkiet och erbjudit dem att ange sin förhandlingsposition för det första kapitlet, ”Forskning och utveckling”.

Vi delar parlamentets åsikt att det krävs fortsatta framsteg när det gäller att uppfylla alla de politiska och ekonomiska kriterierna och att genomföra de grundläggande rättigheterna, rättsstatsprincipen och demokratin i praktiken. När det gäller Turkiet välkomnade vi i ordförandeskapet avslutningen av fallet Orhan Pamuk och gjorde vid det senaste trojkamötet i Wien klart att vi förväntar oss att de rättegångar som fortfarande pågår enligt artikel 301 i den turkiska strafflagen ska hanteras på liknande sätt eller, faktiskt, att lagen ändras.

Vi övervakar även noggrant genomförandet av Ankaraprotokollet och kommer att se till att det ses över i år i de relevanta organen och i enlighet med rådets förklaring av den 21 september 2005.

Vi ser inledningen av anslutningspartnerskapet med Kroatien som lika viktigt, och har välkomnat den kroatiska premiärministerns åtagande att garantera ett ovillkorligt samarbete med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien samt fortsättningen av detsamma. Vi delar parlamentets åsikt att Kroatien bidrar mer till det regionala samarbetet och att ytterligare arbete behövs.

Jag har sagt det som måste sägas om västra Balkan. Rådets strategi för att uppnå Serbien och Montenegros fulla samarbete med internationella krigsförbrytartribunalen är också mycket tydlig, och vi sände en mycket tydlig signal om det vid vårt senaste möte. Vi stöder FN:s särskilda sändebud i Kosovo, Martti Ahtisaari, i hans arbete, och jag anser att Europeiska unionen, genom sin särskilde representant Javier Solana, har förmågan att på ett mycket positivt och diplomatiskt sätt bidra till att uppnå enighet om villkoren för folkomröstningen den 21 maj.

(Applåder)

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Eftersom Elmar Brok fortfarande är här vill jag passa på att gratulera honom till hans viktiga betänkande. Som han så riktigt sa är utvidgningen verkligen en av EU:s mest kraftfulla politiska instrument för att främja fred och välstånd, frihet och demokrati. Utvidgningen österut under 2004 beseglade den fredliga återföreningen mellan västra och östra Europa. Nu koncentrerar vi våra krafter på en fredlig förening i sydöstra Europa. Vår successiva och omsorgsfullt handlagda anslutningsprocess bygger på tre huvudprinciper.

För det första har vi konsoliderat vår utvidgningsagenda. Det innebär att vi måste vara försiktiga innan vi gör några nya åtaganden men att vi ändå måste hålla fast vid våra ingångna åtaganden mot kandidatländerna och de potentiella kandidatländer som redan är inne i processen. Vår konsoliderade utvidgningsagenda är inriktad på sydöstra Europa: Bulgarien och Rumänien, samt Turkiet och Kroatien och de andra länderna på västra Balkan.

För det andra tillämpar vi sträng villkorlighet. Tillsammans med trovärdiga anslutningsutsikter fungerar villkorligheten. Detta har bidragit till att omvandla Central- och Östeuropa till moderna demokratier. Under den senaste tiden har de inspirerat till djärva och betydelsefulla reformer i Turkiet och i allt högre grad även i länderna på västra Balkan. Detta framgick också av viktiga händelser nyligen, som att general Ante Gotovina är bakom galler i Haag, samtidigt som författaren Orhan Pamuk har frihet att uttrycka sina åsikter.

Utvidgningspolitiken och grannskapspolitiken kompletterar varandra. Dessutom är kommissionen redo att ytterligare fördjupa och förbättra samarbetet med våra grannskapspartner så snart dessa tagit itu med de viktigaste prioriteringarna i de gällande handlingsplanerna.

Samtidigt bör vi undvika fallgroparna i en alltför teoretisk debatt om EU:s slutliga gränser. Eftersom vi nu har konsoliderat utvidgningsagendan är en teoretisk diskussion om exempelvis huruvida Ukraina till och med borde anslutas till Europeiska unionen inte till fördel för vare sig oss eller ukrainarna nu när Ukrainas framtida väg och demokratiska utveckling står på spel.

När det gäller utvidgningstakten måste givetvis EU:s absorptionsförmåga beaktas. Det har kommissionen alltid ansett. Utvidgningen handlar om att medverka i ett projekt som bygger på gemensamma värderingar, politiska principer och institutioner. Unionen måste se till att den kan bibehålla sin handlings- och beslutskapacitet med en skälig avvägning mellan sina institutioner och under iakttagande av budgetbegränsningarna för att genomföra gemensamma politiska åtgärder som fungerar väl och uppfyller sina mål.

I mer än tre decennier har EU framgångsrikt absorberat en mycket mångskiftande samling länder, som vi till exempel kan se av denna kammares sammansättning, däribland talmannen som leder denna debatt och den ansvariga kommissionsledamoten. Genom att utveckla sin politik och sina institutioner har unionen bejakat nya omständigheter, som exempelvis diktaturers fall, kommunismens sammanbrott och den ökade ekonomiska globaliseringen. Utvidgningen har visat sig vara en framgångsrik stötdämpare för Europa.

För det tredje behöver vi bättre kommunikation. I betänkandet efterlyser man med rätta en kommunikationsstrategi, och ett brett stöd hos allmänheten är verkligen viktigt för allting som unionen gör, inbegripet utvidgningen. Jag är beroende av det politiska och ekonomiska stödet från parlamentet för att föra en insiktsfull diskussion om utvidgningen.

Avslutningsvis var konsolideringen nödvändig för att undvika att våra utvidgningsåtaganden blir alltför långtgående. Men låt oss inte glömma vårt eget strategiska intresse: Det vore mycket oansvarigt att avbryta en värdefull process som hjälper till att bygga upp stabila och effektiva partnerländer i de mest instabila delarna av Europa. Om vi börjar vackla om EU-utsikterna för länderna på västra Balkan skulle vårt välgörande inflytande, vår politiska makt, vårt inflytande allvarligt urholkas just när regionen går in i en svår period av samtal om Kosovos status.

EU-utsikterna är nyckeln till en hållbar lösning för Kosovo och för en demokratisk utveckling i Serbien och resten av regionen. Det är grunden som håller regionen på en fredlig och reformistisk väg. Låt oss därför för Europas skull undvika att skaka om denna grundval och i stället se till att det fortfarande bräckliga Balkanbygget inte rasar samman framför våra fötter på vår egen tröskel!

(Applåder)

  Giorgos Dimitrakopoulos, för PPE-DE-gruppen. – (EL) Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionsledamot! Jag vill börja med att gratulera föredraganden och ordföranden i utrikesutskottet, Elmar Brok, till hans mycket viktiga betänkande och samtidigt gratulera er, fru rådsordförande, till det intresse och den beslutsamhet som ni visar, både som Österrikes utrikesminister och som rådets tjänstgörande ordförande, i frågan om Balkan. Jag gratulerar även kommissionsledamoten till kommissionens globala och integrerade meddelande, som ni har presenterat för oss.

Jag vill mycket snabbt lämna följande kommentarer:

För det första är den centrala åsikten i Brokbetänkandet korrekt när det gäller betydelsen av utsikterna till ett medlemskap i EU för ett antal länder, varav de flesta finns på Balkan. Samtidigt utgör punkterna 5, 9 och 10 i betänkandet, om man läser dem tillsammans, en referenspunkt enligt vilken Europeiska unionen nu ser framtida utvidgningar.

När det gäller Turkiet vill jag säga att jag stöder Turkiets utsikter att bli medlem i EU, men jag anser, som ni mycket riktigt sa, att vi inledningsvis måste fokusera på frågan om Ankaraprotokollet. Bara protokollet – jag upprepar, bara protokollet – ska ratificeras, inte den ensidiga förklaringen, och naturligtvis frågan om att uppdatera den rättsliga ram inom vilken detta land fungerar.

När det gäller Kosovo håller jag med om att uppmärksamheten under förhandlingarna bör riktas mot dess slutgiltiga status, men vi måste även förbereda oss på hur det beslut som fattas om Kosovos slutgiltiga status ska tillämpas.

När det gäller FYROM har detta land nu status som kandidatland, det är riktigt, men just eftersom det har status som kandidatland har det även rättigheter och skyldigheter, varav en är att visa en konstruktiv inställning i dialogen med Grekland, så att den sista fråga som återstår, vilken avser namnet, kan lösas.

När det slutligen gäller Serbien håller jag med om att det är nödvändigt och att Serbien har skyldighet att samarbeta med tribunalen i Haag, men det är en del av en rad kriterier som Serbien måste uppfylla och jag vill uppmana till försiktighet, så att vi inte ”kroatiserar” fallet med Serbien. I denna fråga har även ni, fru minister, en personlig åsikt.

  Jan Marinus Wiersma, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman! Kommissionen skräder inte orden i sitt dokument. Trots att det inte kommer att bli någon utvidgningsrunda som innefattar ett stort antal länder på samma gång hävdar den – med rätta, anser jag – att Europeiska unionen är och förblir en organisation som fortfarande är öppen för nya medlemmar, men på vissa villkor. Samtidigt som tillskottet av tio nya länder 2004 blev en framgång ser inte alla medborgare saken på det sättet. En extra ansträngning att berätta denna framgångshistoria behövs därför.

På gruppens vägnar kan jag säga att vi stöder drivkraften bakom Brokbetänkandet och jag vill tacka honom för de intressanta förberedelser som vi har varit delaktiga i under de senaste månaderna. Socialdemokraterna är starkt för den extra uppmärksamhet ägnas åt kriteriet absorptionsförmåga. Det dödläge som kringgärdar ratificeringen av konstitutionsfördraget spelar här en viktig roll. Utan interna reformer blir det svårt att styra de nya medlemsstaternas anslutning på ett effektivt sätt.

Såsom har uttryckts i tidigare resolutioner anser vi att Nicefördraget inte utgör en grund för nya beslut om anslutning. Det finns emellertid ett större behov av mer klarhet kring begreppet absorptionsförmåga i enlighet med Köpenhamnskriterierna, och det är riktigt att betänkandet även fokuseras på denna aspekt.

Jag vill ta detta tillfälle i akt att beskriva var socialdemokraterna står med avseende på olika länders eventuella anslutning. När det gäller våra grannar i öst, Ukraina och Moldavien, anser vi att tiden inte är inne att diskutera deras anslutning. Vi bör i stället investera i praktiskt samarbete. Vi har slutfört handlingsplanerna med dessa länder, och vi bör försöka avsluta dem framgångsrikt.

När det gäller Balkan stöder vi rådets inställning. I princip har länderna på västra Balkan utsikter till medlemskap, även om de kommer att ansluta sig vid olika tidpunkter. När det gäller Turkiet kommer vi för vår del att fortsätta på den väg vi har valt. Vi är i början av en process som kommer att vara i många år, och det är mycket viktigt att vi står för löftet, men även för de villkor som vi föreskrev i detta sammanhang.

När jag ändå talar om Balkan vill jag tillägga att socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, trots att det är självklart att Köpenhamnskriterierna fortfarande är mycket viktiga för oss, fortsätter att lägga stor vikt vid tribunalen för f.d. Jugoslavien som kriterium. Jag anser också – och det har talats mycket om det – att regionalt samarbete kan lämna ett betydande bidrag till dessa länders närmande till Europeiska unionen.

Slutligen – och detta kan mycket väl vara den viktigaste punkten i hela diskussionen – nämns i rapporten möjligheten att skapa en helt ny multilateral ram för de europeiska länder som ännu inte har anslutit sig till Europeiska unionen. För vissa länder kan det vara ett alternativ till medlemskap, medan det för andra kan vara ett omedelbart steg i riktning mot medlemskap. För Ukraina och Moldavien kan till exempel en struktur av denna typ vara ett sunt uppföljande steg, men för de länder som redan erkänns som potentiella medlemmar vill jag betona att detta är ett alternativ, och inte en skyldighet.

Detta framgår också mycket tydligt av Brokbetänkandet. Det är något som dessa länder kan välja, om de anser att det är till nytta för dem att göra det. Det är inte ett alternativ till utsikterna till medlemskap. Det gäller för såväl Turkiet som länderna på Balkan. Jag vill betona att det är så vi tolkar punkt 10 i förslaget till resolution. Det är på detta sätt, och inget annat, som vi i utrikesutskottet har uppnått enighet med föredraganden.

  Cecilia Malmström, för ALDE-gruppen. – Herr talman! Utvidgningen är EU:s största framgång i det europeiska samarbetet. Enandet av öst och väst i maj 2004 markerade slutet på Europas delning och visar vilken kraft det finns i drömmen om ett enat Europa som bygger på demokrati, öppen handel och respekt för rättsstaten. EU-medlemskapet var den morot som hjälpte de starka reformkrafterna i de forna kommunistdiktaturerna, utsikterna till medlemskap har också en enorm betydelse för förhandlingarna och reformerna i Turkiet och på Balkan. EU har här en oerhörd källa till så kallad soft power som bidrar till ett stabilare och mer demokratiskt Europa. Vi i min grupp menar att det är viktigt att vi håller dörren öppen för fortsatt utvidgning, såsom fördraget säger. Naturligtvis skall kriterierna tillämpas, och EU:s förmåga att ta emot är viktig. Men vi behöver förändras internt och inte skylla på utvidgningen, utan ta den diskussionen.

Jag är medveten om att det pågår en diskussion i många länder och en oro för att EU växer för fort och hur det ska gå. Det samtalet måste föras ödmjukt och rättframt, men vi måste också våga stå upp för utvidgningens fördelar och framhålla dem. I det sammanhanget är diskussionen om den ekonomiska protektionismen väldigt bekymmersam. Vi har ett ansvar för våra grannländer. Löftena till Balkan och Turkiet skall hållas. Det är de som bestämmer takten, och vi gör vad vi kan för att skynda på den. Vi måste också hålla öppet för andra länder som Ukraina och kanske också, en dag, Vitryssland, även om situationen där nu är oerhört bekymmersam. Hoppet om ett europeiskt medlemskap är det som håller oppositionen och demokratikrafterna levande där.

Därför är vi emot att definiera Europas geografiska gränser Europa. Detta parlament har varit pådrivande för utvidgningen och vi stod i kammaren i Bryssel, klädda i orangea sjalar, för ett år sedan och applåderade president Jusjtjenko. Vi antog en resolution där vi talade om Ukrainas utsikter till medlemskap. Det är en målsättning – det kanske är långt kvar. Ukrainas folk står och väger, precis som Brok sa, mellan demokrati och diktatur. Om vi sätter upp gränser för Europa kommer de att uppfatta det som om vi slänger igen dörren i ansiktet på dem. Det vore ett historiskt misstag.

Istället för att introducera nya koncept, som multilaterala avtal, låt oss först – som också kommissionär Rehn sa – utnyttja möjligheten att individualisera och konkretisera grannskapsstrategin för de medlemmarna. Att nu lägga fram nya koncept som vi inte riktigt har diskuterat och som vi inte vet vad de innebär känns inte så fruktbart för stunden.

(Spridda applåder)

  Joost Lagendijk, för Verts/ALE-gruppen. – (NL) Herr talman! I utrikesutskottet har min grupp röstat för Brokbetänkandet av två skäl. Vi anser att begreppet absorptionsförmåga bör definieras på ett bättre sätt. Det är ett trendigt begrepp för alla syften, på vilket alla kan hänga vad de vill, och det betyder att frågan om geografiska gränser måste lösas, för vi kan inte längre smita från den.

Vi delar åsikten att det är nödvändigt att EU funderar över ett mellansteg mellan fullvärdigt medlemskap och grannskap, för de länder som ännu saknar utsikter till medlemskap. Jag talar därför inte om Turkiet eller västra Balkan, utan om Ukraina, Moldavien eller Vitryssland. Jag måste säga att min grupp och jag blev djupt besvikna och rent ut sagt mycket irriterade över att medierna i upptakten till denna debatt förvrängde orden i betänkandet, vilket fick ett resultat som gick stick i stäv med ett antal centrala punkter.

Om vi läser medierna före denna debatt blir slutsatsen att ett mellansteg bör skapas för länder som Turkiet och västra Balkan. Det är ingen slump – låt oss vara ärliga – att detta råkar vara föredragandens åsikt, och en åsikt som han aldrig hade någon avsikt att dölja. Elmar Brok har alltid varit emot att inleda förhandlingar med Turkiet och har, sedan konstitutionen förkastades, blivit allt mer skeptisk till utsikterna till medlemskap för länderna på västra Balkan. Föredraganden har all rätt till sin åsikt, men det är inte en åsikt som delas av majoritetens i utrikesutskottet. Dessutom uttrycks den inte heller i hans eget betänkande.

Det skulle vara lämpligt om föredraganden utanför denna kammare uttalade vad som finns i hans betänkande, och inte blandade samman dess innehåll med sin egen uppfattning. Vad parlamentet anger i detta betänkande är att vi inte vill mixtra med utsikterna till medlemskap för Turkiet och västra Balkan och att mellansteg bara skulle vara ett alternativ för dessa länder om de själva skulle besluta om det. Alla vet lika väl som jag att alla länder på västra Balkan och Turkiet inte vill vandra längs den vägen. De vill ha ett fullvärdigt medlemskap. Låt oss stoppa tvetydigheten i denna kammare och inte minst utanför den.

  Erik Meijer, för GUE/NGL-gruppen. – (NL) Herr talman! Tills nyligen föreslogs en snabb och omfattande utvidgning av Europeiska unionen som ett snabbt och stort steg framåt, och som något som förtjänade allmänt stöd. Det betraktades som en återförening av Europa och som en seger för Väst i det kalla kriget. Efter den stora utvidgningen 2004 förändrades detta klimat dramatiskt. Den allmänna opinionen i de gamla medlemsstaterna ser inte denna utvidgning som en framgång, särskilt inte på grund av den ökade exploateringen av skillnaderna mellan länder med höga och låga lönenivåer.

Politikerna distanserar sig också från den. Denna förändring framgår tydligt av det betänkande om utvidgningsstrategin som är föremål för dagens debatt. Uppmärksamhet riktas mot EU:s absorptionsförmåga, till de yttre gränserna, de kostnader som följer av utvidgningen och till administrativa problem som hör samman med frånvaron av en europeisk konstitution. Till följd av det kommer Rumänien och Bulgarien sannolikt att bli de sista länder som tillåts ansluta sig på kort sikt. Andra europeiska stater hänvisas till grannskapspolitiken. Inget datum för anslutningen har ens angetts för de tre länder som redan har valts ut till kandidatländer.

Överallt på västra Balkan, i både erkända stater och federala stater eller protektorat som strävar mot självständighet, där grupper av människor som talar olika språk och praktiserar olika religioner och som på 1990-talet stod på fientlig fot med varandra, förväntar sig den allmänna opinionen nu mirakel av en snabb anslutningsprocess till Europeiska unionen. EU använder dessa förväntningar till att kräva reformer, och gör på så sätt djupa intrång i de administrativa val som görs där.

EU vill för närvarande inte ha inflytande utanför sina gränser. Det är därför som Bosnien och Hercegovina nu har ett skattesystem som ingen bad om, och den regionala autonomi som garanterades i Daytonavtalet skjuts upp. Enligt propagandaaffischerna är det tack vare EU:s militära närvaro som detta land är på väg in i Europeiska unionen. Den allmänna opinionen i Montenegro och Kosovo, områden där euron för fyra år sedan, tillsammans med 12 medlemsstater, infördes som lagligt betalningsmedel, tar för givet att de snart kommer att släppas in i EU som självständiga stater, medan den ungerskspråkiga befolkningen i Vojvodina förväntar sig skydd mot den slaviska dominansen.

Hittills har EU:s åtgärder gjort alla dessa människor besvikna. Har vi ingenting annat att erbjuda dessa länder på västra Balkan än en inbjudan att bilda en gemensam marknad inom territoriet för före detta Jugoslavien och anpassa sin ekonomi efter våra önskemål utan möjlighet till anslutning före 2020? Min grupp kan inte uppbåda särskilt mycket entusiasm för detta förslag.

Vi inser dock även att det tack vare denna text är möjligt att betona att den kommande folkomröstningen i Montenegro måste tas på allvar och att konflikten om användningen av namnet Makedonien bör lösas snabbt i gott samråd mellan Grekland och dess granne i norr. Positivt är även att en lösning måste hittas i Kosovo på kort sikt som tillgodoser behoven hos både den albanska majoriteten och de serbiska och romska minoriteterna.

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Det är svårt att förlika hypernationalism, även kallat chauvinism, med EU-medlemskap, och det är naturligtvis lika sant när det gäller kandidatländerna. Tyvärr finns det ett kandidatland som präglas av chauvinism, och det är Turkiet, som redan är tillräckligt kontroversiellt.

Mot denna bakgrund har jag två frågor att ställa till kommissionsledamot Olli Rehn. Finns det någon sanning i den information som jag fick av en expert i går kväll, om att de kristna kyrkornas ställning i Turkiet har försämrats synbart på sistone?

Mot bakgrund av denna information är lönnmordet på den italienska prästen Andrea Santoro den 5 februari i hamnen i Trabzon inte ett isolerat fall. Ett liknande mordförsök ägde rum alldeles nyligen i staden Mersin, och direkta hot riktas mot kyrkor via telefon eller till och med i tidningsartiklar. Förresten betraktar den turkiska eliten, enligt den anglikanska kyrkoherden Ian Sherwood, som är aktiv i Istanbul, spridningen av kristen litteratur på turkiska som intellektuellt oacceptabel, eller kanske till och med kriminell. Herr kommissionsledamot! Hur kan detta förlikas med religionsfriheten i Turkiet? Såvitt jag kan se görs inga framsteg alls när det gäller denna viktiga punkt i de politiska Köpenhamnskriterierna.

I går kväll råkande jag höra att Trabzon ligger i det som kallas vargarnas dal. ”Vargarnas dal” är även titeln på en turkisk originalfilm som bokstavligen dryper av chauvinism och som är känd som radikalt antikristen, antisemitisk och antikurdisk. Den är redan en enorm kassasuccé i Turkiet och har fått ett euforiskt bifall från premiärminister Erdogans närmaste följe och talmannen i det turkiska parlamentet.

Jag vill fråga kommissionsledamoten om han har ställt premiärminister Erdogan och minister Gül till svars för denna turkiska chauvinism, som är helt oförenlig med EU:s värderingar.

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Det är mycket viktigt att det betänkande som har framställts av Elmar Brok i dag har gett oss möjlighet att tala om utvidgningen.

Vi måste definitivt stärka grannskapspolitiken och vi behöver en ny, allvarligare relation mellan unionen och de länder som den delar gränser med. Hittills har grannskapspolitiken inte varit tillräcklig som instrument. Det har bevisats av att de länder som påverkades av den under dess genomförande upplevde perioder av kris och destabilisering i stor skala.

Nya former av samarbete, såsom föreslås i betänkandet, kan emellertid inte stänga dörren för medlemskap. Vi måste i dag vara medvetna om att våra krav på demokrati, marknadsekonomi och respekt för de mänskliga rättigheterna kommer att fortsätta att vara tomma ord om vi inte erbjuder länderna vid våra gränser i öst utsikter till medlemskap. Om de inte erbjuds åtminstone utsikter till medlemskap inom en avlägsen framtid kommer dessa länder att återgå till sfären av ryskt inflytande och allt som det medför när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter.

I samma betänkande ser vi dock en utveckling och ett förstärkande av åsikter om utvidgningen uttryckt som absorptionsförmåga. Detta begrepp definierades aldrig tydligt och i dag är det inget annat än en ursäkt som låter bra, en billig förklaring för att backa ur utvidgningsprocessen. Om absorptionsförmågan ska grunda sig på ett godtagande av konstitutionsfördraget kan man få intryck av att upphovsmännen till denna text definitivt vill stänga dörren för alla. Fördraget kan aldrig återuppstå i den version vi känner i dag.

Att kräva att Europeiska kommissionen definierar unionens gränser är ett misstag. Det kommer vara att medföra generande politiska diskussioner om geografi och definitivt försvaga det inflytande som unionen har på processerna för demokratisering, stabilisering och stärkande av västvänlig politik i grannländerna. Europaparlamentet har ofta gått i bräschen för integrationsprocessen. Det har ställt upp långtgående mål. I dag visar sig just parlamentet vara det mest konservativa och passiva organet. Det ger upphov till följande fråga: varför?

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Jag vill rikta er uppmärksamhet mot några brister och motstridigheter i betänkandet om Turkiet. I betänkandet finns så många grundläggande problem att det är förbryllande att människor inte drar den enda logiska slutsatsen, det vill säga att det var ett ödesdigert misstag att inleda förhandlingar om Turkiets anslutning till Europeiska unionen från första början.

Som Bastiaan Belder detaljerat förklarade för en stund sedan förekommer brott mot rättigheterna för nationella och religiösa minoriteter. Tortyr är fortfarande mycket utbrett och på grundval av bland annat artikel 301 i strafflagen kan yttrandefriheten och tryckfriheten inte garanteras. Turkiet misslyckas även flagrant med att uppfylla sina skyldigheter i samband med tullunionen. Cypriotiska fartyg och flygplan släpps fortfarande inte in på turkiskt territorium.

Under de senaste veckorna har vi också lagt märke till en eskalerande spänning mellan de turkiska myndigheterna och vissa kurdiska grupper. Ingen annan än den person som har näst högsta befälet över Turkiets armé anklagas för att ha iscensatt en bombattack i syfte att anklaga kurderna. Vissa inom militären ser denna anklagelse som ett trick som har regisserats av staten, som vill destabilisera den aktuella generalen på grund av hans inställning till muslimsk fundamentalism.

På vissa håll diskuteras till och med möjligheten till en ny militärkupp om situationen eskalerar ytterligare.

Det måste medges att det inte verkar finnas mycket att se fram emot, och det i ett land som har ambitionen att ansluta sig till Europeiska unionen om några år. Vi bör faktiskt säga som det är och medge att det är helt absurt. Betänkandet påminner oss med rätta om att Köpenhamnskriterierna innehåller vår egen absorptionsförmåga. Enbart på denna grund bör vi häva beslutet att inleda förhandlingar med Turkiet.

  Doris Pack (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, fru rådsordförande! I egenskap av ordförande för delegationen för Sydösteuropa vill jag säga att jag helhjärtat skriver under på det som sägs i Brokbetänkandet om varje enskilt land och det som krävs av dem. Vart och ett av dem har sina egna speciella problem och måste bedömas utifrån sina egna prestationer, och det skulle vara mycket önskvärt att hänsyn tidigt togs till Kroatiens anslutning. Att göra det skulle skicka ett viktigt stabiliseringsbudskap till hela regionen, eftersom Kroatiens prestationer inom både den politiska och den ekonomiska sfären inte i något avseende är underlägsna prestationerna av de nästa två anslutningsländerna.

När vi nu närmar oss slutet av debatten vill jag dock ta upp en tanke – som är dold i Brokbetänkandet men mer framträdande i offentliga medier. Jag tänker på anspelningarna på förändringar i utvidgningsstrategin. Frågan ställs om var EU:s gränser finns, men ingen besvarar den. Kommissionsledamot Olli Rehn sa själv tidigare att detta är en fråga som måste besvaras, och det är just det som har oroat allmänheten. Min personliga åsikt är att anslutningarna av Bulgarien, Rumänien och länderna på västra Balkan kommer att innebära att EU har nått sina gränser. För alla de andra länderna har vi uppfunnit det nya instrumentet grannskapspolitiken, och vi måste ge oss i kast med den. De förhastade förhandlingarna med Turkiet har gjort det som återstod att göra för att våra medborgare skulle bli osäkra och vilseledda.

I tio år har vi sagt att det inte får ske någon utvidgning utan en reform av EU:s institutioner, men rådet började inte göra detta rättvisa förrän efter den senaste utvidgningen, och för detta bestraffades vi alla genom resultaten av folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna. Det skulle dock vara ödesdigert om vi på denna grund skulle dra slutsatsen att inga ytterligare anslutningar får tillåtas. Vi måste skynda oss att utnyttja de nödvändiga instrumenten, som naturligtvis föreskrivs i konstitutionsfördraget, och använda dem för att återställa vår förmåga att välkomna nya medlemmar. Om vi inte vill äventyra det som hittills har varit vårt stora engagemang för Balkan måste vi fortsätta att vara konsekventa och ändamålsenliga när vi fortsätter att föra dessa länder närmare EU.

Jag välkomnar verkligen det som både kommissionsledamot Olli Rehn och Ursula Plassnik har haft att säga i detta ämne. Alla dessa stater lovades med rätta anslutning till EU med förbehåll för uppfyllandet av kriterierna. Det var och fortsätter att vara en viktig motor för förändring i kölvattnet av de förfärliga konflikterna i före detta Jugoslavien och av Enver Hoxhas diktatur i Albanien. Det är uppenbart för varje rationell person som någon gång ens kastar en blick på en karta ett denna region ligger mitt i EU. Om den har stabilitet har vi också det. Under 1990-talet upplevde vi alla och drabbades av motsatsen till det, men jag är rädd – och kan berätta för rådsordföranden att vagheten och bristfälligheten i det som sas i Salzburg ger mig skäl till det – att vissa européer har för avsikt att lämna de sydöstra europeiska staterna i sticket för andra gången, och det kan vi inte tillåta.

  Helmut Kuhne (PSE). – (DE) Herr talman! Jag välkomnar det förändrade perspektiv som beskrivs i Brokbetänkandet. Våra debatter kan inte längre handla om vår preferens för ett land framför ett annat. Vi måste i stället en gång för alla ta upp frågan om vilken typ av politiskt system som Europeiska unionen faktiskt har råd med om den ska kunna fatta bättre beslut och agera i enlighet med dem. Det är en grundläggande fråga som alla andra beror på.

Därför måste vårt nästa steg vara att klargöra begrepp som ännu inte har definierats. I Köpenhamnskriterierna hänvisas till begreppet ”assimilationskapacitet”, utan att detta definieras. Som jag ser saken måste det innefatta minst de politiska och institutionella arrangemang som föreskrivs i konstitutionsfördraget.

Trots att jag har lyssnat uppmärksamt på det som kommissionsledamoten har sagt, och han kan rätta mig om jag har fel, har jag ännu inte hört honom säga något om detta. I beslutet om vad som är ett kriterium för kapacitet att assimilera ingår den möjliga källan till meningsskiljaktigheter mellan oss och kommissionen. Bland de viktiga kriterierna finns att Europeiska unionen bör finansieras på ett sådant sätt att den har en hållbar framtid och accepteras av de människor som bor i den. Om vi ska tala i termer av trovärdighet kräver denna trovärdighet, och de kriterier som med rätta kan användas för kapacitet att assimilera, att det inte ska vara möjligt för ett annat land att ansluta sig under en överskådlig framtid när Rumänien och Bulgarien väl har gjort det. Trovärdighet handlar om mer än ett löfte att ta emot människor vid någon icke angiven tidpunkt. Det handlar även om att ange på vilka villkor de alls kan tas emot, och det betyder att vi måste vara mer exakta om begrepp som ”utvidgningsperspektiv” eller ”utsikter till anslutning”.

Vi måste ha helt klart för oss att tron att ett lands anslutning kommer att lösa spänningar och inre säkerhetsproblem är felaktig. Sådana spänningar och problem måste lösas innan anslutningsförhandlingarna inleds.

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman

  Annemie Neyts-Uyttebroeck (ALDE). – (NL) Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I Brokbetänkandet ställs relevanta frågor och svar lämnas, trots att jag inte håller med om dem alla. Det avspeglar även den tvekan som många av oss känner när det gäller ytterligare utvidgning. Därför läggs stor vikt vid absorptionsförmågan, som, om betänkandet skulle godkännas utan några ändringar, till och med skulle få en geografisk dimension.

Jag delar åsikten hos större delen av min grupp att absorptionsförmågan inte kräver någon föregående geografisk avgränsning för att byggas ut, eftersom unionens avgränsning i första skedet kommer att vara politisk – vilket inte heller kommer att vara enkelt. Det viktigaste är att EU bör uppfylla sitt löfte om utvidgning, även med hänsyn till länderna på västra Balkan. Samtidigt som länderna i fråga ligger åratal från ett eventuellt medlemskap är tiden inne att ingå några fasta överenskommelser i denna fråga och även att lägga fram en tidsplan. Det är självklart att alla kriterier, särskilt de politiska, måste uppfyllas.

Såvitt jag förstår var detta exakt vad rådsordföranden sa i sitt svar. Jag anser att vagheten kring ett slutligt medlemskap och utbyggnaden av kriterierna bara kommer att fördröja processen, eftersom denna vaghet skulle användas som en ursäkt som inte gynnar någon.

  Cem Özdemir (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! I detta betänkande krävs att Europeiska unionens geografiska gränser fastställs och att dess egenskaper definieras. Inte bara vissa kristdemokrater, utan även en del socialdemokrater, ser sig om efter alternativ till medlemskap i Europeiska unionen. Jag vill påminna parlamentet om att politiska forskare och analytiker för några år sedan inte kunde föreställa sig att den dag skulle komma då järnridån inte längre skulle finnas. Den har dock försvunnit nu, och vi kan glädjas över det. Jag vädjar till parlamentet att vara försiktigt med att förutspå hur Europeiska unionen kommer att se ut om tjugo, trettio eller fyrtio år, då de flesta av oss för länge sedan har slutat att vara politiskt aktiva. Jag anser att det skulle var lämpligt för oss med tanke på att de flesta av oss hade fel om vad som skulle hända 1989.

Det andra som jag vill säga är att alla har talat om behovet av att Ankaraprotokollet genomförs, och det är riktigt, men det som också måste sägas är att även Turkiet och norra Cypern är för en lösning, och vi har lämnat utfästelser. Det gamla maximet pacta sunt servanda gäller, dvs. att avtal ska hållas, och vad det betyder är att isoleringen av den norra delen av ön, som Europeiska unionen har lovat, måste få ett slut.

Vad jag vill säga till Elmar Brok är att jag önskar att Helmut Kohl inte var förpassad till historieböckerna, utan även då och då åter skulle kunna spela en roll i formandet av CDU:s Europapolitik.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Min politiska grupp kommer inte att rösta för Brokbetänkandet, främst av följande skäl:

I betänkandet, särskilt punkt 10 med dess avsiktliga obskyritet, formuleras en dubbel strategi. Bakdörren lämnas vidöppen så att anslutningsutsikterna kan förvandlas till en formel för en särskild relation, som de tyska kristdemokraterna är mycket förtjusta i. Punkten om Kosovo, med dess dunkla ordalydelse, avspeglar det svårtydda språket inom unionen och trenden mot gradvis frigörelse från de tydliga kraven i FN:s resolution 1244.

Min politiska grupp betonar att kravet på att Turkiet ska genomföra de angivna villkoren inom en specifik tidsram, och då först och främst en trogen tillämpning av Ankaraprotokollet, utan brott mot detsamma.

Slutligen stöder min grupp bland annat ändringsförslag 19 om en ömsesidigt godtagbar lösning av problemet med namnet på före detta jugoslaviska republiken Makedonien och det reviderade ändringsförslag 4 om Cypern.

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Herr talman! Den första fråga som vi måste debattera är var Europa ska sluta. Vi vet inte längre var Europa finns. Vi har nått Diyarbakir och, om amerikanerna säger till oss i morgon att Irak måste ansluta sig till EU för stabilitetens skull, kommer vi då att nå Indiska Oceanen? Det är frågan. Vem bestämmer vem som får ansluta sig till EU? Tills helt nyligen sa vi nej till Kroatien. Åklagaren, Carla del Ponte, sa nej, Österrike utövade påtryckningar, och Kroatien är med. Är det Europas politiska vilja? Det är naturligtvis inte särskilt trevligt att behöva berätta för våra vänner turkarna att de inte får förolämpa Europaparlamentets talman. Det är inte särskilt smart av oss att ta ifrån dem 139 miljoner euro i de ockuperade områdena eller av dem att kasta ägg och stenar på Europaparlamentets ledamöter. De måste ändra sin inställning, inte bara en artikel i sin konstitution. De kan inte få denna specialbehandling. De får inte hota en europeisk stat med krig, med casus belli, medan vi talar om att släppa in dem. Kan de inte erkänna en regering som har erkänts av de övriga 24? Det här är inte logiska formuleringar.

Det för mig vidare till före detta jugoslaviska republiken Makedonien som naturligtvis kräver ett namn. Får jag påminna er om att när ni ansökte om medlemskap i FN som Germanska republiken Österrike lade Tyskland – vid denna tid det besegrade Tyskland – in sitt veto mot det, och ni anslöt er som Österrike? Får jag påminna er om att bretagnarna inte tillät att Storbritannien anslöt sig eftersom de hade Bretagne, och de anslöt sig som Förenade kungariket? Varför kan ni då inte stödja oss, som har en 3000-årig historia med Makedonien?

Varför nämner vi inte saker vid deras rätta namn? Varför har vi inte slutligen en självständig politik utan måste följa amerikanernas spel och förarga Ryssland och ta deras satelliter och öppna en front mot Iran och så vidare? När kommer Europa till slut – och det är frågan – att bestämma att det inte är amerikanernas baby? Vi behöver inga ordningsmän för att utveckla våra egna initiativ.

  Inese Vaidere (UEN). – (LV) Mina damer och herrar! Utvidgningen av Europeiska unionen har hittills utan tvekan varit en framgångsrik formel, eftersom den har främjat reformer i många stater genom att utvidga området med fred, stabilitet och rättsstatsprincipen i Europa.

En ytterligare utvidgning av Europeiska unionen är nödvändig, men vi måste hitta nya mekanismer och sätt som kan leda Europeiska unionen ut ur dödläget för dess nuvarande förmåga att absorbera nya stater. Genom att definiera exakta kriterier måste Europeiska kommissionen definitivt utveckla det begrepp som kallas absorptionsförmåga. Förutom möjligheten till fullvärdigt medlemskap behöver vi även andra former av multilateralt samarbete och partnerskap med länder som åtminstone på kort sikt inte kommer att kunna ansluta sig till Europeiska unionen. Jag vill här uttrycka min fullständiga enighet med det som Elmar Brok sa. Detta kan vara ett sätt att dra in exempelvis Turkiet, Ukraina och Balkan, och senare andra länder, på vägen mot reformer och europeiska värderingar.

  Ryszard Czarnecki (NI). – (PL) Herr talman! Det är en myt att unionen utan ytterligare utvidgning kommer att vara stark och konkurrenskraftig. Det är dock också en myt att unionen kan utvidga sina gränser hur långt som helst, till exempel genom att Ryssland ansluter sig till EU.

Låt oss helt enkelt fokusera på prioriteringarna när det gäller utvidgningen. Länderna i sydöstra Europa bör stå på tur efter Rumänien och Bulgarien, som bör ansluta sig till Europeiska unionen 2007 och inte 2008. Efter Kroatien och Makedonien bör vi öppna fler dörrar för Serbien, Bosnien och Hercegovina, Montenegro, Kosovo och Albanien. Det här är den logiska vägen att gå. Det är en fråga om strategiskt tänkande och även om att öka säkerheten på den gamla kontinenten. Allt som allt kommer det att vara gynnsamt ur ekonomisk synvinkel, eftersom vi kommer att spendera mindre pengar på att utvidga unionen med nästa stater på Balkan än på att ösa in pengar i form av föranslutningsstöd i de bottenlösa penningkistorna på Balkan. Lösningen av bestående konflikter i denna del av Europa kostar mer än det skulle kosta att ha dessa stater i Europa och därigenom tvinga dem att följa EU:s politiska och ekonomiska spelregler.

Låt oss inte vara rädda för att utvidga unionen till följd av de närmaste staternas anslutning. Jag vet att denna rädsla har blivit så att säga ”trendig”. Den är särskilt användbar i de valkampanjer som hela tiden äger rum i olika EU-medlemsstater. Om vår union ska bli mer ekonomiskt effektiv och inte komma efter Amerika och Asien bör den progressivt avskaffa uppdelningen av Europa i två delar – Europa A, med andra ord Europeiska unionen, och Europa B, det vill säga allt som inte är en del av unionen. Historien har även visat att en union som utvidgas är en union som är säkrare. En inbjudan till anslutningsförhandlingar, även utan utsikter om anslutning till unionen inom en nära framtid, är som den startflagga som höjs i början av en biltävling. Förarna måste ha ett mål att sikta mot, de måste veta var mållinjen finns. Sedan kan de färdas långt, förhandla om många svängar och till och med klara av motorfel. Det viktiga är dock att sätta anslutningshjulen i rullning.

Parlamentets förslag till resolution belyser med rätta att det var just denna impuls som stödde reformerna i Turkiet, Kroatien och staterna på västra Balkan. Ja, utvidgningen är dyr, särskilt på kort sikt, men det är en investering som är väl värd pengarna på lång sikt.

  Jacek Emil Saryusz-Wolski (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar det allmänt positiva betänkandet av Elmar Brok. Jag välkomnar modet att erkänna att västra Balkan bör vara en integrerad del av Europeiska unionen i framtiden. Jag är övertygad om att vi måste respektera våra åtaganden. Vi kan inte stänga dörren för länder som vi erbjudit utsikter till medlemskap eller för de länder som förtjänar sådana utsikter inför framtiden mot bakgrund av bestämmelserna i EU-fördraget.

Låt oss dock inte upprepa våra gamla misstag. Vi måste vara förberedda på utvidgning. Först och främst måste vi skaffa finansiering. Vi måste också förbereda våra medborgare för en möjlig utvidgning genom att förklara de stora fördelarna. Vi måste sluta att göra tidigare och framtida utvidgning till syndabock för våra interna, främst inrikespolitiska problem och vår overksamhet.

I förberedelserna för en utvidgning måste vi vara ytterst noggranna, vi måste hålla fast vid villkorlighet och vi måste vara uppriktiga mot våra partner. Låt oss emellertid inte vara överdrivet dogmatiska. Det är fullt möjligt att öppna dörren för Kroatien utan konstitutionsfördraget. Det räcker att införa de nödvändiga anpassningarna i anslutningsfördraget. Kroatien får inte offras eller tas som gisslan för våra problem med konstitutionsfördraget.

Jag välkomnar den uppfinningsrikedom och det mod som uttrycks i betänkandet. Vi skulle kunna diskutera idén med mellanliggande steg på vägen mot anslutning under förutsättning att de inte permanentas – mellanliggande steg, ja, men inte som ersättning för medlemskap. Olika överväganden får inte användas som alibi för overksamhet eller för att stänga dörren för länder som en dag kommer att göra sig förtjänta av medlemskap, som Ukraina. Unionens gränser är redan definierade i EU-fördraget, där det stadgas att ”varje europeisk stat som respekterar de principer ...”, etc.

Låt mig slutligen upprepa: Utvidgningen är en av unionens mest framgångsrika strategier, och vi bör därför utnyttja dess potential för att bygga en stark, säker och inflytelserik union som är trogen sina värderingar om solidaritet, demokrati och öppenhet.

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Herr talman! Jag vill belysa det särskilda ansvar som Europeiska unionen har för att skapa en gemenskap av länder, nationer och medborgare på den europeiska kontinenten, som grundar sig på fred, liberal demokrati, mänskliga rättigheter, marknadsekonomi och rättsstatsprincipen.

I dag står vi emellertid inför frågan om huruvida Europeiska unionen är kapabel att utvidgas mer och verkligen öppnas upp samtidigt som vi även står inför problemet med hur Europeiska unionens karaktär definieras, inklusive dess geografiska gränser.

Absorptionsförmågan görs för närvarande mer komplicerad genom dödläget i ratificeringsprocessen för fördraget om upprättande av en konstitution för Europa och av hindren på vägen mot en djupare politisk och strategisk integration av de 25 medlemsstaterna i Europeiska unionen. Samtidigt måste Europeiska unionens institutioner under de närmaste åren genomföra utvidgningsstrategier som grundar sig på strikt definierade villkor som tar hänsyn till Europeiska unionens skyldigheter gentemot Turkiet, Kroatien och alla staterna på västra Balkan. Europeiska unionen bör också utarbeta ett långsiktigt europeiskt perspektiv i förhållande till staterna i östra Europa, särskilt Ukraina.

  Alexander Lambsdorff (ALDE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! När vi diskuterar utvidgningen diskuterar vi i praktiken vår uppfattning om Europeiska unionen. Ser vi den som ett medel för att nå ett mål eller som en politisk enhet i sig själv? Vill vi ha ett OSSE med frihandel för att stabilisera ett problematiskt grannskap, eller vill vi ha en politisk union med makt att agera på grundval av sina egna lagar? Brokbetänkandet är bra eftersom det verkligen förändrar perspektivet till förmån för det andra alternativet.

Det sägs om oss politiker i allmänhet att vi inte kan ge beröm, men SPD:s Helmut Kuhne har just talat på grundval av ett utmärkt dokument som de tyska socialdemokraterna har antagit, och det mest fantastiska med det är att det definierar var SPD står när det gäller utvidgningen.

Det är visserligen så att besluten har fattats när det gäller Bulgarien och Rumänien, men vi måste överväga möjligheten att behandla dem separat om deras framsteg motiverar det. Det är inte medlen som är avgörande, utan målen. Det är fullt möjligt att förhandlingarna med Turkiet kommer att ge ett annat resultat än fullvärdigt medlemskap, och här kommer en nyckelfras: ”Vi kommer inte längre att gå med på den progressiva uppluckringen av anslutningskriterierna”, säger de tyska socialdemokraterna, och vi tyska fria demokrater håller med till hundra procent.

Assimilationskapacitet definieras också. Här är det största problemet att Europeiska unionens kapacitet att assimilera de nya medlemmarna delvis beror på att människorna i medlemsstaterna i princip är överens om det. Jag ser det som ganska avgörande om vi vill ha allmänheten med oss. Om vi vill att de ska fortsätta att vara goda och lojala EU-medborgare måste vi ta hänsyn till deras önskemål.

  Tatjana Ždanoka (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Jag uppskattar verkligen omnämnandet i Elmar Broks betänkande av behovet av respekt för de grundläggande rättigheterna och friheterna, särskilt rättigheterna för minoriteter i Turkiet, Kroatien och länderna på västra Balkan.

När vi debatterade den turkiska medlemskapsansökan till unionen uppmanade jag kommissionen att inte upprepa de misstag som gjordes vid anslutningen av mitt land, Lettland, genom att man inte använde processen för att främja minoriteters rättigheter. Europeiska fria alliansen har uppmanat EU-institutionerna att begära att den turkiska regeringen förbättrar sin politik för etniska, religiösa och språkliga minoriteter. Tyvärr ser vi inga framsteg här, och oskyldiga medborgare dödas fortfarande, särskilt i Kurdistan. För två veckor sedan dödades föräldrarna till Derwich Ferho, den framstående människorättskämpen och ordföranden för kurdiska institutet i Bryssel. Det finns antydningar om att turkiska specialstyrkor var inblandade. Jag är för ytterligare utvidgning, men jag är för utvidgning strikt grundad på Köpenhamnskriterierna.

  Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! När det gäller punkt 29 i betänkandet var rådets beslut om införande av en stödordning för turkcyprioterna en utveckling i rätt riktning och jag vill tacka ministern för det.

När det gäller handelsfrågan kan den fortfarande lösas inom ramen för det nya avtalet om diskussioner om ett paket av förtroendeskapande åtgärder. I sitt gemensamma uttalande efter mötet i Paris uppgav FN:s generalsekreterare och president Papadopoulos bland annat att det skulle gynna alla berörda och starkt förbättra atmosfären för ytterligare samtal om framsteg kunde göras när det gäller att dra tillbaka ytterligare styrkor och att ytterligare demilitarisera ön, när det gäller att avlägsna alla minor på Cypern och när det gäller frågan om Famagusta.

Framför allt kan framsteg i frågan om Famagusta leda till framsteg i handelsfrågan. Vi känner alla till den cypriotiska regeringens aktuella förslag att återlämnandet av Famagusta till de lagligen bosatta och nyöppnandet av hamnen i Famagusta skulle kunna lösa frågan om handel från och till de ockuperade områdena. Turkiet och det turkcypriotiska ledarskapet har dock tyvärr ännu inte tagit ställning i just denna fråga.

  Roger Knapman (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Först välkomnar vår vilseledda föredragande att kommissionens strategidokument ”förespråkar en framåtblickande union”. Han menar i själva verket inte en framåtblickande union utan en expansiv union och uppenbarligen inte en period av eftertanke efter de nederländska och franska folkomröstningarna – inte alls! De sa nej, i synnerhet till Turkiet. Allt vi får här är mer centralisering samtidigt med mer expansion som tillsammans blir en ogenomförbar helhet, och det under en och samma vecka som Tyskland har blivit tillsagt att få ordning på ekonomin! Hellre än skicka enorma mängder pengar till Östeuropa borde de se till att välståndet i Europa som helhet inte äventyras.

Det är på modet just nu att låtsas som om det finns en lång kö av länder som vill vara med här. Faktum är att länderna på Balkan just har lämnat en dominerande, byråkratisk, korrupt organisation under namnet Jugoslavien och inte önskar gå med i en annan organisation med liknande egenskaper bara för att må bra. Sanningen är att de vill ha pengar. De vill ha ännu mer pengar. Vad de inte borde göra i länderna på Balkan är att handla med sin suveränitet som om den var en vara, för på den vägen finns en stor besvikelse. Jag är rädd för att en stor besvikelse ligger framför dem.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Herr talman, ärade ledamöter i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, särskilt ni från Tyskland och Österrike! Grattis! I stället för att göra som tidigare och använda populism som en klubba – ordet är ert eget – för att slå era före detta partiledare eller ledande kandidater har ni nu slagit er själva i huvudet med den. Människor blir alltmer medvetna om vad väljarna säger och om de verkliga ekonomiska siffrorna, och de kommer förhoppningsvis till någon form av insikt. De debatter som har hållits i er grupp i åratal har nu lett till ett dokument som vi faktiskt kan göra någonting med.

Bra gjort, herr Kuhne! Ändrade perspektiv, utsikter till anslutning, assimilationskapacitet – det är just vad det handlar om. Det finns skäl till hopp, för det som ni argumenterar för kan få majoritetsstöd inte bara bland era egna väljare, utan även i hela Europa. Med rätt perspektiv kan saker och ting gå framåt, men det kan de inte om vi inte börjar tala klarspråk om det som har varit.

  Camiel Eurlings (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Utvidgningarna har varit gynnsamma för Europeiska unionen, inte bara för människorna i de nya länderna, utan även andra har gynnats av dem.

Den förhärskande känslan i mitt land under folkomröstningen rörde rädslan för att översvämmas av polska rörmokare. Verkligheten är annorlunda – sedan den senaste utvidgningen till dessa länder har Nederländerna tjänat 2 miljarder euro per år. Det är just de människor som alltid har förespråkat denna utvidgning som måste förmedla just denna information om utvidgningen, samtidigt som de håller ett öga på balansen mellan utvidgning och fördjupning, för denna balans är för närvarande skev. Nicefördraget var egentligen inte gott nog för 25, och det kommer definitivt inte att vara tillräckligt när ytterligare två länder, det vill säga Rumänien och Bulgarien, snart ansluter sig till oss. Jag anser att det vore bra om vi åtog oss att se om vårt eget hus med ett nytt fördrag innan vi släpper in ytterligare två länder. Låt oss självmant åta oss detta.

För det andra anser jag att det är viktigt att de länder som är på väg in inte väntar på att Europeiska unionen ska göra sin läxa innan de inleder fördjupningsprocessen med ett slags partnerskap. Om de vill bli fullvärdiga medlemmar, och EU förefaller kunna hantera det, kan nästa steg för dem vara att röra sig närmare ett medlemskap.

Betänkandet begränsar inte på något sätt rättigheterna för de länder som för närvarande har status som kandidatland, det vill jag vara tydlig med. Denna trovärdighet måste emellertid även gå hand i hand med att vi ger trovärdighet åt kriterierna. Som Ursula Plassnik helt riktigt sa innebär detta att Turkiet måste övervaka yttrandefriheten, inte bara för en enskild författare, utan även för andra, att religionsfriheten måste garanteras och att vi måste göra framsteg när det gäller Cypern.

Vi välkomnar förhandlingspaketet om ålder, men det skulle vara fantastiskt – och jag hoppas att kommissionsledamoten noterar detta – om Turkiet skulle kunna övertalas att ratificera och införliva protokollet. Hur tänker ni göra för att uppnå denna tydlighet, herr kommissionsledamot? När detta har gjorts kommer även stora framsteg att göras när det gäller Cypern. Därför ställer jag mig helt bakom ändringsförslag 4, i vilket vi i parlamentet än en gång talar om att vi vill uppfylla våra skyldigheter mot människorna i söder, men givetvis även mot dem som finns på öns norra del.

  Richard Howitt (PSE). – (EN) Herr talman! Utvidgningen är EU:s största framgångssaga som har spritt och kommer att sprida stabilitet, trygghet, välstånd och demokrati över hela vår kontinent. Men när uppfattningen hos majoriteten i sju medlemsstater, inklusive min egen, är emot framtida utvidgning är det dags att förklara för allmänheten och bemöta dem som försöker stoppa utvecklingen, att avvisa dem som till och med i denna resolution försöker använda termer som ”konkreta möjligheter” eller ”att rita om gränserna” för att undergräva EU:s befintliga åtaganden, att bemöta dem som likt det brittiska konservativa partiet säger att EU måste välja mellan utvidgning och fördjupning – det måste vi inte. Det är också dags att bemöta den yttersta högern som medvetet underblåser rädslan för att den nya invandringen hotar människors jobb och försörjning, när det finns bevis på raka motsatsen, att lyfta fram dem som, till och med på nytt i denna resolution, välkomnar utveckling i Kroatien men inte samma utveckling i Turkiet, att erkänna att de muslimska majoritetsbefolkningarna i Makedonien, Bosnien och Albanien också delar det europeiska ödet och att understryka att en paus för eftertanke om konstitutionsfördraget inte kan bli en ursäkt för ett fullständigt stopp för ny utvidgning.

  István Szent-Iványi (ALDE). – (HU) Herr talman! Den regionala integrationen på västra Balkan är en mycket viktig del av kommissionens utvidgningsstrategi. Denna strävan är riktig, eftersom den uppmuntrar till samarbete och ansvarstagande, och den medför även ekonomiska fördelar.

Det är dock inte rätt att tvinga fram en ekonomisk eller politisk enhet som inte är önskad av de berörda, eller som inte är livskraftig i sig själv. Det skulle vara mycket mer effektivt att utvidga det redan befintliga Cefta, såsom har föreslagits av den kroatiska regeringen, eftersom det redan har visat sig vara ett framgångsrikt och gott samarbete, och här bör staterna på Balkan inkluderas.

Den verkliga garantin för stabilitet på västra Balkan är det verkliga löftet om europeisk integration. Det är därför mycket oroande att de berörda länderna på grund av rådets förslag inte kommer att få tillfredsställande ekonomiskt stöd i framtiden och att de kommer att få mindre stöd nästa år och under de kommande åren än de har fått hittills. Detta kastar även tvivel över trovärdigheten hos hela anslutningsprocessen. Vi vill därför se en betydande ökning av de tillgängliga medlen.

För det tredje måste vi vid bedömningen av varje land fundera över dess individuella resultat, och inga som helst kollektiva bedömningar får accepteras, eftersom dessa länder måste visa sin mognad var för sig.

Kroatien har gjort en hel del för att bli medlem i Europeiska unionen så snart som möjligt. Vi måste erkänna dessa ansträngningar, eftersom Kroatien förtjänar att avsluta förhandlingarna med framgång så snart som möjligt.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE-DE). – (LT) Jag vill för det första tacka Elmar Brok för hans mycket konstruktiva och logiska betänkande. Jag är säker på att om Europeiska unionen kunde formulera sin ståndpunkt i alla frågor på detta sätt skulle den utan tvekan få bättre stöd och förståelse från sina medborgare. Jag vill tala om den del av betänkandet som rör Turkiet. Jag håller helt med om att Europeiska unionens utvidgningsstrategi utan tvekan har uppmuntrat till demokratiska, politiska och andra reformer i Turkiet och de andra stater som nämns i resolutionen. Det är emellertid lika viktigt att notera att, och jag citerar, ”Turkiets politiska övergångsprocess pågår, men att förändringarna under 2005 börjat förlöpa långsammare och att genomförandet av reformerna är och förblir ojämnt.”. Detta är exakt det svar som jag fick i går av kommissionsledamot Olli Rehn på min muntliga fråga om genomförandet av Europaparlamentets resolution om inledandet av förhandlingar med Turkiet. Detta anges även i det förslag till resolution som vi har debatterat i dag, det vill säga att reformtakten i Turkiet 2005 inte bara har varit otillräcklig, utan att den faktiskt har blivit långsammare. Detta kan tolkas som att Turkiet inte är berett att genomföra reformer som skulle föra landet närmare Europeiska unionen, eller kanske rentav som ovilja att förbinda sig till de grundläggande förpliktelser som följer av ett eventuellt medlemskap.

Jag stöder även att man i Elmar Broks betänkande och i resolutionen beklagar den ensidiga förklaring som Turkiet gjorde vid undertecknandet av tilläggsprotokollet till Ankaraavtalet. Jag anser att det är nödvändigt att påminna Turkiet om att ett erkännande av alla medlemsstater i Europeiska unionen är en oumbärlig del av anslutningsprocessen.

Det som jag tänker säga nu nämns visserligen inte i betänkandet, men jag är säker på att folkmordet mot den armeniska nationen för nittio år sedan bör erkännas av Turkiet på högsta nivå, eftersom detta mer än något annat skulle visa att Turkiets ställning, även med beaktande av dessa smärtsamma händelser i det förgångna, stämmer överens med andemeningen i Köpenhamnskriterierna.

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE). – (HU) Herr talman! I Brokbetänkandet finns inga som helst konkreta definitioner på området etniska minoriteter. Europeiska unionen använder ofta dubbla eller tredubbla standarder genom att kräva eller förvänta sig helt olika saker av två kandidatstater, samtidigt som den nästan aldrig utkräver ansvar av sina egna medlemsstater i frågor som rör etniska minoriteter.

Efter ett väpnat uppror fick albaner som var bosatta i Makedonien administrativ och till och med territoriell autonomi av största möjliga omfattning, medan Europeiska unionen i fallet med Rumänien inte krävde territoriell autonomi för de nästan en miljon ungrare som bor i Székely Land. Europeiska unionen lovar självständighet för Kosovo, men för Vojvodina rekommenderar den inte ens den autonomi som tagits bort av Slobodan Milošević.

Jag ber er stödja de ungerska ändringsförslag som syftar till bevarandet av Vojvodinas multietniska karaktär, skyddet för minoriteter och utvidgningen av den provinsiella autonomin. Kommissionsledamot Olli Rehn vet mycket väl att det inte finns någon lösning utan autonomi för de svenskspråkiga finländarna i Finland, och det kan inte finnas någon lösning för Balkan eller för kurderna som bor i Turkiet heller.

  Panagiotis Beglitis (PSE). – (EL) Herr talman! Vi måste vara helt ärliga och medge att utvidgningsstrategin inte är orsaken till den rådande institutionella krisen i Europeiska unionen. Som strategisk målsättning kan utvidgningen emellertid bli en syndabock för kollektiva europeiska dödlägen, och jag anser att det bör undvikas. Inom denna ram är det meddelande som skickades av det österrikiska ordförandeskapet vid utrikesministrarnas möte i Salzburg om den slutgiltiga målsättningen för integrationen av länderna på västra Balkan i Europeiska unionen av mycket stor vikt. Vi säger ja till integrationen av länderna och nej till särskilda förbindelser.

Därför bör kommissionen påskynda sitt förslag om att bevilja inresevisum för medborgarna i länderna på Balkan. Frågan är djupt politisk, inte byråkratisk. EU:s vackra fraser om Kosovo ger skäl till oro. Bristen på en gemensam EU-politik kommer att få negativa konsekvenser.

När det slutligen gäller Cypern anser jag att det är dags att ta politiska initiativ för att skapa en nödvändig gemensam politisk och social grund i det civila samhället mellan grekcyprioter och turkcyprioter. Rollen som katalysator tillfaller Europeiska unionen.

  Marianne Mikko (PSE). – (ET) Mina damer och herrar! Föredraganden Elmar Brok har gjort ett grundligt arbete med att visa länderna på västra Balkan vägen till Europeiska unionen.

Som ledare för delegationen för Moldavien måste jag dock påminna om att det finns två länder som ligger ännu närmare Europas hjärta som behöver ett löfte om EU-medlemskap precis lika mycket som länderna på Balkan och Turkiet.

Europaparlamentet har tydligt uttryckt sitt stöd för Ukrainas och Moldaviens ambitioner att kandidera för EU-medlemskap. Moldavien har utfört ett enormt stort arbete under två år.

Ukraina har även nyligen visat att det vill bli ett EU-land. Jag kände detta mycket tydligt när jag besökte Ukraina förra veckan.

Jag är dock besviken över den omfattande vikt som har lagts vid det fjärde Köpenhamnskriteriet i betänkandet. Samtidigt håller jag med Elmar Brok om att Europeiska kommissionen snarast möjligt bör definiera vad som menas med anslutningsförmåga. Det får inte vara en vag ursäkt för att avvisa länder som vill ansluta sig till Europeiska unionen.

Sedan toppmötet i Thessaloniki 2003 har EU reformerats. Detta är en framgångshistoria om de länder som uppfyllde Köpenhamnskriterierna. Möjliga kandidatländer måste i framtiden också utvärderas på grundval av synbara kriterier.

Utvidgningen måste fortsätta, eftersom Europa behöver stabilitet på samma sätt som det behöver luft.

  Ursula Plassnik, rådets ordförande. – (DE) Herr talman! Jag är tacksam för denna spännande och verkligt intensiva debatt som även rådet anser viktig.

Mina damer och herrar! Jag är från ett land som enligt alla tillgängliga siffror och uppgifter gagnats betydligt av den senaste utmaningen. Ändå är allmänhetens syn på både EU och utvidgningen mycket kritisk, så jag vill göra ett par personliga kommentarer i frågan.

Det kommer inte att bli något Europa utan gränser: ”L’Europe sans frontières n’existera pas” – ändå har EU alltid varit ett politiskt projekt. Därför kommer varken geografer, historiker eller ledare att bli till nytta för oss i de politiska beslut som vi måste fatta. Avgörande för besluten kommer att vara den gemensamma vilja hos dem som delar denna gemenskaps värderingar och lagar, nämligen vi och folket självt, vilket är normen i demokratier. Var står vi då i dag? Objektivt sätt fattades det politiska beslut med långtgående följder den 3 oktober 2005. Framför oss har vi, det vill säga rådet och kommissionen samt våra partner runt om i världen, en period av arbete med dessa frågeställningar.

Jag vill kommentera ytterligare tre saker om de geografiska frågorna på Balkan. Vad handlar det om, i sak? Vad arbetar vi med? Jag menar att vi arbetar med EU som ett fredsprojekt, med Europas enande och överbryggandet av klyftan mellan öst och väst samt med att göra oss av med den delning som kommunismen orsakade. Det är oacceptabelt att Balkan blir till ett europeiskt ingenmansland. Vi måste bekräfta mervärdet för oss själva, för vårt folk och folken på Balkan, ett mervärde som utgörs av rättsstaten, säkerhet och ekonomiska möjligheter.

Om jag får gå över till Turkiet, som många ledamöter nämnt, tar kommissionen och rådet i den aktuella processen inte bara upp de framsteg som Turkiet nått i reformprocessen, utan på ett ganska specifikt och direkt sätt tar vi också upp vad som återstår att göra på områden som religionsfrihet och yttrandefrihet. Detta gjorde vi under vårt trepartsmöte.

För att säga något om Ukraina var kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner och jag nyligen på en trepartsresa i Ukraina och jag kan säga samma sak till er som jag gjorde där, nämligen att vi i Europa, i EU, vill se ett stabilt, självmedvetet och framgångsrikt Ukraina, men framför allt ett Ukraina som åtar sig uppgiften att genomgå en förvandling på ett beslutsamt sätt. Den europeiska grannskapspolitiken och den handlingsplan som ska ses över för första gången under det österrikiska ordförandeskapet ger oss en bra och lämplig uppsättning instrument. Det finns också en stor potential för exempelvis en mer djupgående överenskommelse som mycket väl kan inbegripa ett frihandelsavtal på bred basis.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att delge er några nyheter: besluten från slutet av 2005 har skapat en fast politisk ram för vår utvidgningspolitik för 2006–2010, och i vissa fall ännu längre. Det är till exempel troligt att anslutningsförhandlingarna med Turkiet tar 10–15 år. Jag förväntar mig inte att någon på allvar ifrågasätter våra nuvarande åtaganden i sydöstra Europa, för det är verkligen en fråga om vår egen säkerhet och stabilitet att vi kan förstärka fred och demokrati och öka välståndet i det mycket känsliga området.

Vi har nu en konsoliderad och tillräckligt krävande dagordning för utvidgningen. Utvidgningståget är inget japanskt snabbtåg, inget TGV, inget Eurostartåg, utan ett vanligt tåg, i vissa fall till och med ett lokaltåg, men – vilket är det viktigaste – tåget rör sig, det är inne i processen, och därigenom förändras de länder som ligger i Europeiska unionens omedelbara närhet.

När det gäller EU:s gränser arbetar kommissionen på grundval av artikel 49 i fördraget om Europeiska unionen, där det fastslås att varje europeiskt land som respekterar och tillämpar de europeiska principerna om demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt rättsstatsprincipen kan ansöka om medlemskap i unionen. Det betyder inte att alla europeiska länder måste ansöka eller att EU måste godta varje land, men det betyder samtidigt att det inte är förnuftigt att stänga dörren för gott genom att dra ett streck tvärs över kartan för att fastställa Europa en gång för alla, något som allvarligt skulle skada våra möjligheter till gynnsamt inflytande och strategisk makt i vår omedelbara närhet.

Trots att inga slutgiltiga gränser för unionen ännu har fastställts utvecklar EU även andra former av partnerskap och samarbete med våra grannländer, till exempel i form av den europeiska grannskapspolitiken, som kan utvecklas och förbättras ytterligare.

Några kommentarer och synpunkter har framförts om absorptionsförmåga. Jag skulle vilja ge en mycket kortfattad historisk översikt. Begreppet nämndes uttryckligen först i Köpenhamn 1993 när Europeiska rådet fastslog att unionens förmåga att absorbera nya medlemmar utan att den europeiska integrationen förlorar i kraft också är viktig att överväga i både unionens och kandidatländernas allmänna intresse. Det begreppet och dess följder har utretts ordentligt av kommissionen.

I sin Agenda 2000 – och jag är glad över att hänvisa till den eftersom jag var ledamot i styrgruppen för Agenda 2000, som antogs 1997 – utredde kommissionen konsekvenserna av anslutningen av central- och östeuropeiska länder från två synvinklar: dess effekter på EU:s politik i fråga om jordbruk eller regionalpolitik och dess ekonomiska konsekvenser. Som ett resultat av arbetet fastställdes kritiska parametrar i de förhandlingar som följde, i besluten i mars 1999 vid toppmötet i Berlin och 2003, när länderna i Öst- och Centraleuropa fick bli medlemmar i Europeiska unionen. Det underlättade anslutningen av EU-10, och på det sättet kunde vi med framgång kombinera vårt historiska uppdrag att återförena den europeiska kontinenten och ta hand om de praktiska frågorna, som också är viktiga för våra medborgare i dag.

Senare utredde vi begreppet under anslutningsförhandlingarna, särskilt i vissa kapitel som det om fri rörlighet för personer och de kapitel som rör ekonomi, och nyligen har kommissionen också utrett begreppet i vårt dokument från 2004 om frågor som uppkommit i samband med utsikterna för Turkiets medlemskap.

Jag skulle vilja rekommendera dokumentet från oktober 2004 till alla ledamöter i Europaparlamentet. Det förtjänar fortfarande att läsas och skisserar på ett bra sätt följderna av ett eventuellt turkiskt medlemskap i unionen om Turkiet, någon gång, uppfyller alla villkor för medlemskap.

Följaktligen är kapacitetshöjningen ett viktigt begrepp, och det har också hänvisats till det i ramarna för förhandlingarna med Turkiet och Kroatien. Jag kan försäkra er att vi har det i åtanke genom hela förhandlingarna och att det också är ett ledande begrepp i vårt strategidokument från november förra året. Vi grundar vårt jobb på det begreppet, och det är en mycket viktig faktor.

Slutligen, med hänvisning till vad Camiel Eurlings sa om fördjupning och utvidgning, vill jag säga att jag tillhör det läger som menar att en fördjupning av den politiska integrationen är oumbärlig för att göra Europeiska unionen mer effektiv och demokratisk. Vi måste få unionen att fungera bättre, och detta är och förblir syftet med konstitutionsfördraget. Därför behöver vi en konstitutionell debatt, och tids nog – ju förr desto bättre – måste vi bestämma hur vi ska förändra våra strukturer så att de blir mer effektiva och demokratiska och så att Europeiska unionen kan bli mer slagkraftig i yttre förbindelser, i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och i bevarandet av säkerhet för de egna medborgarna mot internationell brottslighet och terrorism.

Det måste göras i en nära framtid, inte i en avlägsen framtid – inte inom 10–15 år, till exempel, när Turkiet kan få möjlighet att bli medlem – för Europas skull, och vi behöver det redan för ett EU med 25 eller 27 medlemsstater. Därför skulle jag hellre än att prata om absorptionsförmåga prata om hur den nuvarande Europeiska unionen fungerar, för att se till att vi tjänar medborgarna bättre i termer av både politik och institutioner.

  Talmannen. – Den gemensamma debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon torsdag kl. 12.00.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Cristiana Muscardini (UEN). – (IT) Elmar Broks betänkande är omfattande och uttömmande när det gäller utvidgningens aktuella status, och hänsyn tas till de länder som otvetydigt gör verkliga framsteg när det gäller att uppfylla de politiska och ekonomiska mål som krävs för anslutning till EU.

Vi ställer oss i synnerhet bakom uppmaningen till Kroatien att ”lösa de aktuella bilaterala frågorna, i synnerhet de som rör […] egendom” men beklagar att ingen hänvisning görs till problemen med ändringarna i landets lagar när det gäller gemenskapsmedborgarnas tillgång till fastighetsmarknaden, i synnerhet för italienare och landsflyktingar från Giulia och Dalmatien. Ingen EU-medborgare kan hindras från att bosätta sig i en medlemsstat och från att ha tillgång till fastighetsmarknaden.

Att motivera förbudet genom att tillämpa ömsesidighetsprincipen räcker inte för att visa att Kroatien uppfyller alla krav för att bli medlem i EU i framtiden. Trots att vi är medvetna om misslyckandet att uppfylla frihetsprincipen, som nu accepterats i alla medlemsstater, och trots att vi röstar för betänkandet begär vi att Kroatien uppmanas att korrigera denna allvarliga brist som, om inget händer, gör det omöjligt för oss att stödja landets anslutning.