Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 15 mars 2006 - Strasbourg

11. Fusioner på den inre marknaden (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är uttalanden av rådet och kommissionen – Fusioner på den inre marknaden.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Detta är en debatt som naturligtvis kommer att domineras av kommissionsledamotens anförande. Jag kan tänka mig att de närvarande ledamöterna är särskilt intresserade av att höra vad kommissionen har att säga. Därför ska jag hålla mig till ett par kommentarer från rådets sida eftersom vi är övertygade om att kommissionen genom tillämpningen av de nya bestämmelserna och konkurrensreglerna i EU visar stort ansvarstagande för att nå konkurrenspolitikens mål i enlighet med Lissabonstrategin.

De sektorsvisa studier som kommissionen redan förbereder och vill genomföra mer fördjupat utgör en nödvändig grund för detta, och även frågan om marknadsdefinition är viktig. Det är viktigt att komma ihåg att även beakta aspekterna på medellång och lång sikt när beslut fattas om fusioner.

Ekonomin är inte statisk utan dynamisk, vilket gör att företag står inför den dagliga utmaningen att rusta sig för framtiden och förbli konkurrenskraftiga. Det finns över 23 miljoner företag i hela EU, och varje dag etableras och läggs företag ned.

Efter förmiddagens debatt bör vikt åter fästas vid att över 99 procent av dessa är små och medelstora företag som står för 80 procent av sysselsättningen. Konkurrenskraften får därmed även avsevärda följder för arbetsmarknaden, och konkurrensen måste alltså vara effektiv. Konkurrensen på den inre marknaden får inte snedvridas. Det är en av grunderna för att den europeiska ekonomin ska vara framgångsrik.

Fullbordandet av den inre marknaden och den ekonomiska och monetära unionen, EU:s utvidgning och minskningen av hinder för den internationella handeln och för investeringar kommer att medföra ännu större omorganisationer i företagen, även i form av företagskoncentrationer. Omorganisation som sådan är välkommen om den är i linje med den dynamiska konkurrensens krav och tros öka den europeiska industrins konkurrenskraft genom bättre villkor för ekonomisk tillväxt och ökad levnadsstandard i EU. Det är helt i linje med de Lissabonmål vi diskuterat i dag.

Den aktuella frågan diskuteras mot bakgrund av nuvarande exempel på koncentrationer på framför allt energiområdet. Särskilt viktigt för allmänheten och konsumenterna i det avseendet är prisutvecklingen, som påverkas negativt av bristande konkurrens och strategier för att bevara arbetstillfällen.

Konsumenterna kan lätt inse att tillräcklig konkurrens är det enda sättet att förhindra orättfärdiga prishöjningar. Men det är också så att arbetstillfällen enbart kan garanteras på lång sikt om företagen är konkurrenskraftiga. I det här sammanhanget bör vi aktivt föra en alleuropeisk politik inom ramen för de fyra grundläggande friheterna.

En annan viktig konkurrenspolitisk uppgift är att se till att omorganisationer och koncentrationer inte skadar konkurrensen på lång sikt. Därför innehåller gemenskapslagstiftningen som bekant regler om koncentrationer som kan snedvrida konkurrensen antingen på hela eller på delar av den gemensamma marknaden.

Jag upprepar: Vi är förvissade om att kommissionen kommer att vidta rätt åtgärder och fortsätta på ett ansvarsfullt sätt. Rättsstatsprincipen och därmed förutsebara beslut är också särskilt viktiga för att Europa ska lyckas som lokaliseringsort för företag. Därför måste arbetet på en mer ekonomiskt inriktad strategi utföras på ett ännu djupare sätt. Om det efter en utvärdering visar sig att den rättsliga ramen för fusioner behöver kompletteras i den riktningen kommer rådet även att ta upp den frågan.

Det framgår också klart att det inte går att skapa rättsliga ramar för alla eventualiteter och att det snarare behövs ett visst mått av abstraktion. Rådsordförandeskapet förutsätter även att kommissionen, när den ska fatta de förestående besluten, kommer att vara mycket noggrann i bedömningen av frågor som marknadsdefinition och verkningsgrad.

  Neelie Kroes, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! EU är framgångsrikt när det gäller att riva ned hinder mellan medlemsstater, inte i att bygga upp dem. Öppna och konkurrerande marknader är centrala drivkrafter för tillväxt och arbetstillfällen i Europa. Företag som är framgångsrika aktörer på den europeiska marknaden har också en bra position för att konkurrera globalt.

Kommissionen kommer alltid att se med oro på varje försök från nationella regeringar, direkt eller indirekt, att felaktigt blanda sig i processen med gränsöverskridande företagsomstruktureringar i Europa. Fördraget innefattar principen att det inte får förekomma omotiverade hinder för de grundläggande friheter som stadgas där – särskilt för den fria rörligheten för kapital – eller för etableringsrätten enligt fördraget. Grundläggande för dessa rättigheter är friheten för företag att omstrukturera, också genom ägarbyte.

Att vägra företag den möjligheten som en principfråga eller genom att inte korrekt tillämpa EG:s sektoriella lagstiftning om konkurrens på marknader – såsom energi, telekom och finansiella tjänster – skulle innebära en allvarlig begränsning av deras möjlighet att anpassa sig till de utmaningar som integrationen av marknader i EU innebär, till de snabba tekniska framsteg som många industrier erfar och allmänt till de utvecklande dynamiska företagskrafterna i dagens Europa.

Den europeiska industrin lyfter sig mot dessa utmaningar, bland annat genom ett ökande antal gränsöverskridande europeiska företag. Effekterna av enskilda fusioner måste bedömas från fall till fall i enlighet med aktuella konkurrensregler samtidigt som fusioner mellan företag i olika medlemsstater sannolikt ökar konkurrensen i den berörda medlemsstaten genom att bidra till konkreta fördelar för de europeiska konsumenterna i form av lägre priser och större urval. Ta energisektorn som ett exempel. Den grönbok som kommissionen gav ut förra veckan var mycket tydlig. Hållbar, konkurrenskraftig och säker energi kommer inte att kunna erhållas utan öppna och konkurrerande energimarknader, grundade på konkurrens mellan företag som siktar på att bli Europatäckande konkurrenter snarare än dominerande nationella aktörer. Öppna marknader kommer att stärka EU och göra det möjligt för EU att ta itu med sina problem. Samtidigt förbättrar processen med gränsöverskridande företagsomstruktureringar de europeiska företagens konkurrenskraft genom att de blir rustade för framgång på globala marknader.

Varje inblandning i processen från nationella regeringar som inte är motiverad av legitima intressen enligt fördragen, sekundärrätten eller rättspraxis riskerar att allvarligt skada EU:s utsikter att tjäna på de tillfällen som erbjuds genom integrering och globalisering av marknader.

Kommissionen har, som ni vet, två huvudsakliga rättsliga instrument till sitt förfogande – bestämmelserna om den inre marknaden i EG-fördraget och artikel 21 i EG:s koncentrationsförordning – för att hantera onödig inblandning av nationella myndigheter vid företagsomstruktureringar. Det är kommissionens plikt att se till att de reglerna efterföljs i förekommande fall.

Som EG-fördragets väktare och som ansvarig institution för kontroll av fusioner i konkurrenshänseende på EU-nivå är kommissionen fast besluten att garantera att företag kan tjäna på fördelarna med EU:s inre marknad. Efterlevnad av de bestämmelserna är och förblir därför ett av kommissionens centrala prioriterade mål.

  Klaus-Heiner Lehne, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Den inre marknaden sätts på prov, och särskilt på energiområdet kan den rentav sägas äventyras. Att främja toppföretagen i varje land resulterar i nationella monopol, vilket betyder att det inte finns någon konkurrens, vilket i sin tur innebär att det inte längre finns någon konkurrens på EU:s inre marknad. Det är ett dåligt scenario för konsumenterna.

Europeiska energibolag står dessutom inför problemet att om de inte konkurrerar i Europa kommer de inte att kunna konkurrera internationellt i framtiden. Det förvärrar också situationen i Europa. Det råkar också förvärra situationen för alla andra företag eftersom de måste betala de höga energipriserna och sålunda förlorar i internationell konkurrenskraft.

Trots att jag uttryckligen stöder kommissionens och särskilt kommissionsledamotens ansträngningar i denna fråga anser jag att kommissionens alternativ helt enkelt är begränsade. Kommissionen strävar efter att lägga fram lagstiftningsinstrument på konkurrensområdet, men framför allt på energiområdet tillämpas nästan alltid den famösa regeln om två tredjedelar från fusionslagstiftningen. Detta resulterar i att kommissionens utrymme att ingripa är minimalt.

Jag vet att kommissionsledamot Neelie Kroes överväger att ändra detta, men det skulle kräva enhällighet i rådet och jag tror inte att en sådan är möjlig i dagsläget. Därför är det mycket viktigt att också rådet tar itu med problemet. Regeringarna kan förväntas följa både anda och bokstav i fördragen och EU-lagstiftningen. Det handlar om att vi vill ha en inre marknad särskilt för energibolagen. Därför förväntar jag mig att rådet engagerar sig i frågan.

Jag vill säga en sak om lagen om företagsförvärv. Pressen har de gångna dagarna rapporterat om att EU:s lagstiftning om företagsförvärv främjar denna utveckling. Det anser jag vara olämpligt. Medlemsstaterna kan förväntas införliva lagstiftningen om företagsförvärv, men detta är en fråga om relationer mellan företag. Det har ingenting att göra med utövande av politiskt inflytande. Maktutövning omfattas inte av beslut inom EU-lagstiftningen om företagsförvärv och bör även undvikas och förhindras. Det är av central betydelse att frågan tas upp öppet i rådet och att en uppmaning går ut till samtliga ansvariga inom rådet.

  Ieke van den Burg, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Föreställ er att ordförande Barroso nästa helg skulle kalla till en presskonferens för att tillkänna ge en fusion mellan Euronet, Deutsche Börse och London Stock Exchange. Ett drömscenario eller en mardröm? Jag är benägen att säga ingetdera utan bara konstatera att det är ganska otroligt att det skulle hända.

Min grupps budskap är, icke desto mindre, att ordförande Barroso, kommissionsledamoten och deras kolleger inte bör överrumplas i den situation vi nu befinner oss i, med de fusioner, förvärv och den utveckling vi ser på de finansiella marknaderna, energisektorn och andra sektorer – sektorer som alla är mycket viktiga för den europeiska ekonomin.

Vi socialdemokrater menar fortfarande att staten har en roll att spela i ekonomin för att underlätta, reglera och försvara det allmännas intresse. Jag säger inte att vi politiker ska spela huvudrollen och vara stjärnor vid presskonferenser, men vi bör spela en roll genom tyst diplomati och skapa villkor i en dialog med företagen. Vi ska inte bara inleda med det som har hänt utan också föregripa det som kommer att hända.

Det är därför jag inte gillar er strategi, fru kommissionsledamot, som bara är negativ och syftar till att hindra myndigheter från att blanda sig i det som händer med företagen. Jag menar att man bör ha en proaktiv strategi, och jag ska nämna tre frågor där vi bör föra en grundlig debatt i EU.

Den första är industripolitiken. Jag blev mycket glad över några av kommissionsledamot Verheugens inlägg under förmiddagen, som gjordes ur ett industripolitiskt perspektiv.

Den andra – som också nämndes av Klaus-Heiner Lehne – gäller vad som händer vid övertaganden och hur vi organiserar det. Vi behöver en debatt där, inte bara om aktieägardemokrati, som Financial Times och The Economist förespråkar, utan också om andra aspekter.

Den tredje är den europeiska strategin visavi den nationella strategin.

  Vittorio Prodi, för ALDE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi står verkligen inför en situation av stor betydelse för Europa. Medlemsstaterna håller fortfarande fast vid att den nationella dimensionen bör gälla under alla omständigheter samtidigt som vi glömmer att dimensionen har förändrats och att vi medvetet måste gå mot en kontinental dimension, vara medvetna om att vi går i den riktningen och veta hur vi ska hantera det.

Därför förstår inte jag de problem som tas upp, om t.ex. bankfusioner i Polen. I Italien accepterade vi ett uppköp av Banca Nazionale del Lavoro av just den anledningen. Jag skönjer en intressekonflikt bakom problemen, eftersom det handlar om företag som mycket ofta ägs helt av staten eller där staten är majoritetsägare.

Det är en intressekonflikt mellan det direkta politiska intresset och det långsiktiga intresset, inte bara för konsumenternas del utan också när det gäller hela det europeiska systemets effektivitet. Detta inträffade också i fallet med Enel och Suez, där en allvarlig intressekonflikt seglade upp mellan behovet av att rationalisera våra företag för att rusta dem för den globala konkurrensen och behovet av att inte försvåra för dem på mycket kort sikt.

Jag anser också att det behövs en konkurrensram. Vi diskuterade även detta i förmiddags med kommissionsledamot Neelie Kroes, som jag tackar för beredvilligheten att agera på energikonkurrensens område. Vi behöver skapa elnät, gas och el helt och hållet på EU-nivå. Det är vårt uppdrag och jag uppmanar till snabba åtgärder.

  Claude Turmes, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag förstår fullständigt Italiens och Spaniens ilska mot vad jag skulle kalla den tysk-franska energiimperialismen i Europa. Det är de tyska och franska ekonomierna som betalar det högsta priset för det. Österrike har priser på el och gas som ligger 20 procent under priserna i Tyskland eftersom landet har lägre nätkostnader och eftersom det är större konkurrens på dess marknad än på den tyska marknaden.

Svaret på vad som har hänt de senaste veckorna, fru Kroes och herr Barroso, är inte att bli Europamästare. Europamästare i energi skulle klämma ut ännu mer pengar ur vår största industri och våra konsumenter, och ur oss medborgare, och föra över dem till aktieägarna. Det enda svaret är konkurrerande marknader som måste förstärkas genom starka och oberoende lagstiftare, starka konkurrensmyndigheter och fullständig åtskillnad i ägandet.

  Roberto Musacchio, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi har alltid sagt att energi och Europa inte behöver en låt-gå-mentalitet, utan relevant politik som bygger på samsyn. Beviset är det som inträffar nu. Europa har enorma svårigheter att utveckla en innovativ energipolitik som står i proportion till de problem som Kyotoprotokollet givit upphov till och behovet av en ny typ av utveckling.

Världen erfar tragiska krig om vem som ska kontrollera oljereserverna, och konflikten rör sig nu mot Europa. Lösningen är uppenbarligen inte protektionism utan i stället en mer rättvis användning av den tillgängliga energin och främjande av energibesparingar och förnybara energikällor. Jag vill påminna om vårt bestämda motstånd mot farliga energikällor som kärnkraft.

Vi måste införa ekonomiska och sociala modeller som inte är energislukande och betona samarbetet med andra kontinenter. Som vi ser det är detta något helt annat än att ge sig in i handelskrig som inte har någonting att göra med vår framtid. Att förminska allting till att handla om varor och handel är ett allvarligt misstag. Varken låt-gå eller protektionism, utan i stället en mångskiftande och gemensam energipolitik som är solidarisk med Europa och världen – det måste vara vår roll.

  Adam Jerzy Bielan, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Jag vill tala om fusionen av två bankgrupper, UniCredito Italiano och HVB. Frågan har gett upphov till omfattande kontroverser i Polen.

UniCredito förvärvade 1999 en majoritetspost i Pekao S.A., en av de största polska bankerna. Detta visade sig vara ett mycket fördelaktigt beslut. Sju år senare har aktievärdet fyrdubblats. När italienarna köpte den polska banken måste de dock gå med på att inte investera något kapital i något företag som konkurrerade med den banken i Polen. Förvärvet av HVB och samtidigt också en annan polsk bank, BPH, är därför en flagrant överträdelse av privatiseringsavtalet. De polska myndigheterna är därför skyldiga att stoppa fusionen och göra avtalsvillkoren gällande.

Det är värt att påpeka att konflikten inte alls handlar om att den polska regeringen försöker hindra en utländsk aktör från att ta kontroll över ett nationellt företag, något som var fallet nyligen i Frankrike, Spanien och Italien. Anklagelserna om protektionism mot den polska regeringen är därför helt ogrundade i det här fallet. Vi bör också ha i åtanke att kommissionen visserligen har kontroll över fusioner på EU-nivå men att de skyldigheter som rör avtalen och kontrollen över bankerna fortfarande faller inom de nationella regeringarnas behörighet.

Därför hoppas jag att kommissionen överväger dessa argument och att Polen inte längre ska behöva ta emot en störtsjö av hot i frågan.

  Antonio Tajani (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Marknadsharmoniseringen är ett grundläggande mål för EU, men den är också mer än så. Marknaden är en av de pelare som hela den europeiska integrationsprocessen har vilat och fortfarande vilar på.

En äkta marknad förutsätter främst att kapital kan röra sig fritt och investeras där det ger bäst avkastning. Den förutsätter också att företagen har en gränsöverskridande dimension och kan etableras där konkurrenskraften så kräver, med hjälp av fusioner och företagsförvärv, även offensiva sådana. Marknaden accepterar inte missbruk av dominerande ställning som förhindrar den fria konkurrensen. En öppen marknad som fungerar smidigt är avgörande för att Europa ska kunna konkurrera på internationella marknader.

Protektionism ger motsatt effekt, som vi sett de senaste månaderna när stater har blockerat gränsöverskridande företagsförvärv, fusioner eller uppköp för att skydda strategiska nationella intressen. Protektionism syftar till att försvara svaga och ineffektiva företag eller att på konstgjord väg skapa nationella toppföretag. Skadorna är betydande för de kunder som inte kan erhålla varor och tjänster till bästa pris och allvarliga för ett samhälle som tvingas bära kostnaderna för företag som inte kan konkurrera. Protektionism kan inte heller garantera arbetstagarna säkra och hållbara utsikter om anställning. Protektionism betyder att man lägger i backen för Europa.

För att fungera väl måste marknaden vara effektiv och snedvridningar undvikas. Alla måste följa spelets regler. Vi får inte acceptera illojal konkurrens från de länder och företag som med ena handen skyddar sig själva och med den andra utnyttjar den öppenhet som andra visar.

Därför ber vi kommissionen vidta bestämda åtgärder för att garantera den fria rörligheten för kapital och släppa konkurrensen fri. Därför är det glädjande att höra kommissionsledamot Neelie Kroes kommentarer här i parlamentet. Att ha modet att fatta det beslutet innebär att vara en äkta europé. Konkurrenskraft, tillväxt och välfärd för medborgarna som bygger på en integrerad marknad är grundläggande om man vill bereda marken för att en konstitution för Europa ska födas.

  Pervenche Berès (PSE). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot! Ni vill att marknaden ska fungera väl. Därför måste ni frångå den vanvettiga liberalism som ni föreslår och som aldrig hjälper oss att nå målen. Visst behöver vi en fusionsstrategi som fungerar, men den ska vara i linje med en välreglerad industripolitisk strategi som är avstämd efter miljömålen och de sociala normerna.

Rådets ordförande hade rätt i att även mål på medellång och lång sikt behöver omfattas, något som en otyglad liberalism inte kan ge oss. Om vi sedan vill att direktivet om uppköpserbjudanden ska fungera väl kommer medlemsstaterna att ha ett större ansvar. Vi kanske även måste räkna med att det behöver ses över – något som även nämns i texten – så att aktieägarnas makt inte är en blind makt som utan hänsyn till vare sig intressen, landet i fråga, den aktuella industristrategin eller de anställdas intressen kan förstöra företag som under många år ackumulerat kunskaper och en affärsstrategi som också kan bidra till en europeisk industripolitik.

(Applåder från vänster)

  Umberto Pirilli (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi står inför två möjliga fusioner. Den första, mellan Gaz de France och Suez, är inte önskvärd eftersom den skapar ett energimonopol i den belgiska gas- och elsektorn och sluter den franska marknaden ännu mer för konkurrenter. Men den andra fusionen, mellan Enel och Suez, kan ge upphov till mångfald på den franska och den belgiska energimarknaden.

Ömsesidighetsprincipen i förbindelserna mellan europeiska länder i energisektorn verkar nödvändig för en europeisk energimarknad som gynnar konsumenten och för en gemensam europeisk politik i energisektorn.

I Italien har energiföretag från andra länder fått stort utrymme genom privatiserings- och avregleringspolitiken. Detta har även varit fallet i andra EU-länder. Frankrikes kränkning av ömsesidighetsprincipen i det här fallet kan inte rättfärdigas av ett behov att garantera en självständig energisektor med hjälp av nationella toppföretag utan är snarare ett tydligt uttryck för en nationalistisk politik. Frankrike har redan sina nationella toppföretag på energiområdet och behöver inte skapa fler.

Fusionen mellan Gaz de France och Suez, som kontrollerar det belgiska företaget Electrabel, riskerar på allvar att uppmuntra protektionistiska trender, inte bara inom energisektorn utan också inom andra industriella, finansiella och tjänstebaserade sektorer.

I andra fall har Europeiska kommissionen strikt tillämpat sina antitrustinstrument för att förhindra att dominerande ställningar utvecklas och att den internationella konkurrensen slår tillbaka. Detta inträffade nyligen i fall som ABN-AMRO/Banca Antonveneta och BBVA/Banca Nazionale del Lavoro som nu verkar gå till BNP Paribas, en fransk bank.

Man kan hoppas att kommissionen är lika strikt med att garantera den fria rörligheten för kapital, för principen måste tillämpas på alla, även under dessa omständigheter. Vi kan inte tillåta vissa EU-länder att bli mer jämlika än andra.

  Cristóbal Montoro Romero (PPE-DE). – (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! Eftermiddagens debatt hålls till följd av extremt allvarliga händelser på energimarknaderna, särskilt de för el och gas. Vi ser uppköpserbjudanden komma från regeringar – som i Spanien – eller förhindras av regeringar, som i Frankrike. Det går åt fel håll och strider mot EU:s anda.

Vi hör politiska argument från toppolitiker i stora EU-länder som inte tvekar att ifrågasätta EU:s grundprinciper, den fria rörligheten för kapital och fullständig konkurrens på marknaderna. Dit hör argument liknande dem som vi hört de senaste dagarna från ministrar som verkar tala om planering, närmare bestämt den mest föråldrade och misslyckade formen av ekonomisk planering. De talar gärna om protektionism, om ekonomisk patriotism, om nationalism. De använder sig kort sagt av värsta sortens populistiska argument.

I det sammanhanget måste vi engagera oss fullt ut i Europabygget, vilket innebär marknadernas fria integration och erkännandet av att det finns asymmetrier på de marknaderna. Naturligtvis finns det asymmetrier! Vi har knappt sett ett enda exempel på ekonomisk integration där det inte varit fråga om asymmetrier. Trots detta har vi kommit ända hit, och de politiska ståndpunkterna bara tillför problem och svårigheter till de problem och svårigheter vi redan har att tampas med.

Vi talar om strategiska sektorer, men kommunikations-, transport- och finanssektorerna är lika strategiska. Med tanke på dessa nationalistiska frestelser bör vi uppmana kommissionen att prioritera EU-integrationens mål och ideal och att mot bakgrund av denna populistiska och isolationistiska hållning anstränga sig ännu mer för att skapa en gemensam marknad. Vi uppmanar sammanfattningsvis kommissionen att fullgöra sin uppgift som fördragens väktare och att främja en verklig utvecklings- och sysselsättningspolitik för EU:s alla medborgare.

(Applåder från höger)

  Pier Luigi Bersani (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den industriella och finansiella koncentrationsprocessen kan stärka EU på världsmarknaden.

I vissa fall och under vissa faser kan denna process vara oss behjälplig när den uppstår genom nationella kanaler, men alltför ofta är de defensiva och riskerar att utlösa en farlig spiral av protektionism som absolut måste stoppas. Vi behöver föra den rättsliga ramen vidare och främja ökad samverkan mellan nationella regelverk för fusioner och företagsförvärv, annars kommer kampen om ömsesidighetsklausuler att tynga ned alla dessa länder med mer stängd och protektionistisk lagstiftning.

Slutligen kommer vi oundvikligen att få oligopolstrukturer i vissa sektorer, t.ex. i energisektorn. Dessa strukturer får inte vara hemligt uppgjorda eller vara ofördelaktiga för konsumenterna och den offentliga kontrollen av vissa företag får inte underlätta för marknadsmissbruk. Sammanfattningsvis behöver vi ha en stärkt och integrerad reglerande myndighet, antitrustinstrumenten måste förbättras och på mycket kort varsel behövs en aktivare och mer effektiv inställning från kommissionen.

  Ivo Belet (PPE-DE). – (NL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Ni vet att många ögon i Belgien är riktade mot er just nu. Det förväntas allmänt att ni på ett glasklart sätt meddelar de nyligen hopslagna franska företagsgrupperna Suez och Gaz de France att de har en ohållbar monopolliknande ställning på en så liten marknad som den belgiska. Jag vet att kommissionens tjänstegrenar inte officiellt meddelats om fusionen, men vi menar att det inte innebär att ni inte kan sända ut ett tydligt budskap om att denna typ av situationer strider mot EU-lagstiftningen, eftersom den nyligen bildade företagsgruppen avser att tillhandahålla inte mindre än 90 procent av den gas som distribueras i Belgien. Jag hoppas att ni kan bekräfta att ett företag med en sådan marknadskoncentration tvingas lämna ifrån sig en avsevärd del av sin verksamhet.

Kommissionsledamot Kroes! Ni är konsumenternas, både privatpersonernas och företagens, enda garanti för att de inte ska behöva betala ett oacceptabelt högt pris för sin gas och el i framtiden. Ni har också makten att återskapa allmänhetens förtroende för EU, åtminstone i viss utsträckning. Det kan ni göra genom att klargöra för dessa mammutar till industrigrupper att de exploaterar avregleringen, agerar olagligt och i strid med konkurrensreglerna.

Ni har också sagt att ni snart lägger fram nya förslag för att få ett slut på maktkoncentrationen inom energidistributionens område. Kan ni bekräfta att det betyder att stora producenter kommer att behöva lämna ifrån sig sin blockerande kapacitet i distributionsföretagen?.

Avslutningsvis, fru kommissionsledamot, kan ni skriva historia genom att ta fasta på ert inflytande och ge uttryck för att de europeiska myndigheterna kan stå emot dessa monsterfusioner. Ni har rykte om er att kunna bjuda motstånd och vi skulle uppskatta om ni de närmaste veckorna kunde göra skäl för det.

  Antolín Sánchez Presedo (PSE). – (ES) Herr talman! Jag delar kommissionsledamotens åsikt att det är meningslöst att tala om nationella toppföretag och kontinentala jättar och att strategin i konkurrenslagstiftningen går ut på att döma från fall till fall.

Konkurrenspolitiken är nyckeln men löser inte alla problem på energiområdet, vilket den inre marknadens politik inte heller gör. Att tala om energi är att tala om säkerhet och allmänhetens intressen. Energi är grundläggande och faller inom medlemsstaternas behörighetsområden.

Det finns i dag 25 energimarknader med stora skillnader, asymmetriska bestämmelser och operatörer som arbetar efter varierande strategiska alternativ och utrikespolitiska åtaganden.

Vi behöver få ett homogent system med harmoniserade spelregler. De stora operatörerna får inte införa eller bestämma vilka reglerna ska vara. En europeisk energimarknad med energitjänster skapar inte sig själv utan är ett resultat av den europeiska metoden, gemensamma åtaganden och åtgärder. Europa behöver en dagordning och ett ledarskap för att göra det möjligt.

Vi socialister förordar en EU-omfattande energipolitik så som den för första gången fastställs i konstitutionen för Europa. Vi behöver klyftiga åtgärder som främjar Europatanken snarare än bittra ord som fördömer patriotism.

  Iles Braghetto (PPE-DE). – (IT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! De senaste veckorna har den italienska UDC-SVP-delegationen lagt fram en skriftlig fråga till kommissionen för klargörande av motsättningarna med en EU-energipolitik som verkar befinna sig i kris.

Den franska regeringens beslut att skapa ännu en energijätte bryter mot den europeiska marknadens principer och får negativa konsekvenser. Fusionen mellan företagen Suez och Gaz de France riskerar att ställa medlemsstat mot medlemsstat just som Europa ska till att hundraprocentigt avreglera marknaden i sektorn. Detta politiska initiativ går emot alla planer på öppenhet och insyn och fri konkurrens och ersätter faktiskt det ekonomiska kivande som bör höra till en gemensam marknad.

Frankrikes antagande av direktivet om uppköpserbjudanden, som nationalförsamlingen efter en lång tids tystnad kommer att ta upp på nytt i morgon, ger anledning till oro. Ett lagstiftningsförslag som detta kan begränsa Suez möjliga kapitaltransaktioner genom att långtgående makt ges till företag som är föremål för ett uppköpserbjudande. Ställda mot sådana orimligheter hade vi inget annat val än att ta upp problemet på ett ansvarsfullt sätt och fråga oss själva vilken typ av energipolitik vårt EU eftersträvar.

Vi i parlamentet vill ge tydligt uttryck för vår rädsla för en farlig tendens mot ett Europa av nationer som är emot fördragens ideal och anda och den anda och värderingar vi ärvt av Alcide De Gasperi, Konrad Adenauer, Robert Schumann och Jean Monnet.

Ett Europa som skapat en gemensam valuta, som vill harmonisera lagar, lagstiftning, stadgar och institutioner, som har byggt en centralbank och inrättat Schengenområdet får inte reduceras till ett spel om vilka nationella intressen som ska råda över gemenskapens intressen och där politiken snabbt tar över marknadens roll.

Utsikterna om ett EU-övergripande industriellt sammanhang som ordförande Barroso åter gjorde gällande i och med antagandet av grönboken om energi ger äntligen anledning till hopp. Kommissionens främsta mål de kommande månaderna måste vara att skapa öppna marknader som gynnar konsumenterna och fokusera på en övergripande EU-politik som skyddar mot nationella egenintressen.

  Manuel Medina Ortega (PSE). – (ES) Herr talman! När jag hör parlamentsledamöter här behandla principen om fri rörlighet som helig och samtidigt glömmer de sociala målen i fördragen, t.ex. sysselsättning, utveckling av en ekonomi i balans eller vidmakthållandet av solidaritet och sammanhållning, får jag intrycket att vissa ledamöter inte har läst EU:s fördrag.

När det gäller uppköpserbjudanden i allmänhet behöver vi t.ex. beakta arbetstagarnas intressen, som erkänns i direktivet om uppköpserbjudanden, men vi måste också beakta skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster.

Som Claude Turmes sa tidigare kräver de stora multinationella företagen nu att deras abonnenter betalar mer i vissa länder i än i länder där fri rörlighet inte finns. Vi som kommer från avsides belägna öregioner undrar vem som ska betala den merkostnad som uppstår i de missgynnade regionerna.

Till sist vill jag påpeka att det inte stämmer att direktivet och uppköpserbjudanden inte möjliggör politiska ingripanden. I artikel 4.5 ges denna möjlighet genom fastställandet av exceptionella åtgärder i förhållande till de nationella omständigheterna. EU:s lagstiftare måste ta hänsyn till det.

  José Manuel García-Margallo y Marfil (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Jag tar fasta på vad min landsman Antolín Sánchez Presedo sa och vill tala om uppköpserbjudanden – i plural – för företaget Endesa.

Vad har den spanska socialistregeringen gjort i det fallet? För det första har den sysselsatt alla lagstiftande organ och konkurrensdomstolen. För första gången i den spanska demokratins historia styrs maktens tre instanser av personer med känd politisk tillhörighet.

För det andra har den med så stor tydlighet uttryckt stöd för ett visst uppköpserbjudande för Endesa att ministerrådet godkände det, tvärtemot konkurrensdomstolens yttrande.

För det tredje har den rest en mur – som befästs i dag av ekonomiministern och industriministern – för att förhindra ett uppköpserbjudande från ett annat EU-företag.

När premiärministern ropade ”stoppa fienden” satte industriministern in alla sina ”massförstörelsevapen” och ändrade spelreglerna mitt i matchen – något som för resten behövde regleras på nivån mellan kabinettet och författningssamlingen − vilket gör Spanien till en sorts bananrepublik där man trampar på rättssäkerheten.

Om vi ska tala om ekonomisk patriotism behöver Spanien mer konkurrens för att kunna växa, snarare än mer protektionism, mer liberalism i stället för politiska ingripanden eller käbbel, mer energisäkerhet vilket betyder att integreras i Europa snarare än att fortsätta att vara isolerad som en ö när det gäller energin.

Jag ber kommissionen att till att börja med reda ut de politiska tvivel som omger dessa förehavanden. Så snart som uppköpserbjudandet kom bad jag kommissionsledamoten att finna en lösning på frågan eftersom jag varnade henne för de politiska riskerna med det erbjudandet. Det ville hon dock inte göra, så här är vi i dag.

För det andra kräver jag en garanti för att konkurrensreglerna tillämpas så som de är fastställda. För det tredje efterlyser jag, i likhet med vad hon sa, integration på en gemensam marknad, vilket är det enda sättet att se till att vi får tillräckligt med energi och billig energi och integration på den inre marknaden, vilket är vad vi vill ha. Det är spansk patriotism och även europeisk patriotism.

  Andrzej Jan Szejna (PSE). – (PL) Herr talman! Gemenskapslagstiftningen reglerar fusioner och företagsförvärv på den inre marknaden genom att skapa en konkurrenspolitik som är ett av de centrala och även de första politikområdena i den gemensamma lagstiftningen. Den är tänkt att avskaffa hindren för den interna handeln på den inre marknaden och se till att de inte ersätts av andra åtgärder från företags eller regeringars håll som kan snedvrida konkurrensen.

Tyvärr har de senaste händelserna visat att protektionistiska och kortsiktiga åtgärder vidtas i vissa medlemsstater. Det gäller det tyska företaget E.ON som vill förvärva den spanska företaget Endesa, fusionen mellan den franska gasjätten Gaz de France och Suez, den Italienbaserade multinationella bränsle- och energigruppen och nyligen den polska regeringens blockering av fusionen där bankerna Pekao S.A. och BPH ingår, som är produkten av en fusion mellan tyska HVB Group och italienska UniCredito.

Den polska regeringens motstånd har en tvivelaktig rättslig grund i förhållande till gemenskapslagstiftningen och framställer Polen i ogynnsam dager för utländska investerare. Tyvärr har detta fall blivit till en hävstång för högerregeringen i dess kamp mot den polska nationalbankens, tillika centralbankens, oberoende.

  Alexander Radwan (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Visste ni att yoghurt är ett riksintresse? Detta var det argument som framfördes av en av de stora ursprungliga EU-medlemsstaterna apropå frågan om uppköpet av Danone skulle godkännas eller inte, trots att huvuddelen av företagets omsättning och vinst genereras utomlands.

Den diskussion som nu förs är häpnadsväckande. Alla uppskattar att det egna landets företag har köpfest runtom i Europa och världen – men inte om detsamma sker i det egna landet. Jag hörde inga spanska protester när det spanska Telefónica köpte det tysk-brittiska företaget O2 eller när Banco de Santander köpte en större brittisk leverantör av finansiella tjänster. Ingen blev upprörd när Frankrike försökte köpa upp en italiensk bank, när Electricité de France förvärvade en andel i Energie Baden-Württemberg AG, eller när UniCredito i Italien förvärvade Hypo-Vereinsbank, även om ABN AMRO stötte på problem när de försökte göra någonting liknande i Italien.

I den här typen av frågor kan vi notera ett utbrett hyckleri från medlemsstaternas och rådets sida. De stänger sina egna dörrar och försöker att göra affärer på andra håll och försvagar därmed Europas ekonomi. Vi misstar oss om vi tror att vi kan klara av Lissabonmålen och växa oss starkare genom nationell protektionism, när vi inte ens kan stå emot den konkurrens som finns på hemmaplan. Vi behöver starka företag och även företag som bedriver verksamhet i andra länder och skärper konkurrensen där.

Kommissionen står inför en utmaning på två plan. Den måste noggrant undersöka varje ärende och besvara följande frågor. Gynnar fusionen konsumenterna? Leder den till ökad konkurrens? Detta är kommissionens verkliga uppgift i den här typen av granskningar, och svaret är vanligtvis ”ja” och emellanåt ”nej”. Kommissionen måste inta en strikt hållning gentemot rådet för att försäkra sig om att medlemsstaterna och rådet tänker utifrån ett europeiskt perspektiv och med utgångspunkt i den inre marknaden, vilken har lidit stor skada de senaste åren.

  Elisa Ferreira (PSE). – (PT) Jag välkomnar kommissionens initiativ att göra en översyn av förordningen om fusioner. Lagstiftningen har blivit ineffektiv, vilket bevisats genom obalanserade och ekonomiskt ohållbara rättsliga avgöranden om energimarknaden i Portugal och i Spanien.

Den senaste tidens snabba ökning av antalet storskaliga aktörer i Europa förvärrar lagstiftningsproblemen, framför allt i mindre länder med begränsade resurser. Oundgängliga varor och tjänster som borde finnas tillgängliga överallt till lägsta möjliga pris tillhandahålls nu av privata företag i monopol- eller oligopolställning. Marknadens brister har blivit regel snarare än undantag och de syften som konkurrensen är tänkt att tillgodose har blivit ouppnåeliga, och det är främst på detta område som regleringar har en avgörande roll att spela.

Fru kommissionsledamot! Kommer den pågående översynen av lagstiftningen att ge några svar på dessa frågor? Hur planerar kommissionen att reglera de europeiska oligopolens makt? Klarar sig Europa utan en djuplodande analys av industripolitiken och de allmännyttiga tjänsterna?

Tack på förhand för svaret på dessa frågor.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag har inte särskilt mycket att tillägga till det jag sa inledningsvis. Jag uttalade på rådets vägnar mitt stöd till konkurrens för konsumenternas bästa. I början av debatten begärde Klaus-Heiner Lehne att rådet skulle ta itu med denna fråga. Alexander Radwan riktade en liknande vädjan till rådet. Jag kan bara säga att vi, när det blir nödvändigt med en insats från rådets sida, naturligtvis kommer att vidta åtgärder i linje med tillämpliga bestämmelser i fördragen, i mån av behörighet och befogenhet.

Med er tillåtelse skulle jag vilja passa på att marknadsföra mig själv en smula. Jag vill göra kammaren uppmärksam på ett evenemang som anordnas gemensamt av det österrikiska och det finska ordförandeskapet och som kan vara av intresse för församlingen. I samband med den numera traditionella Europeiska konkurrensdagen arrangerar Österrike och Finland, de båda ordförandeländerna under 2006, ett evenemang med rubriken ”Konkurrenslagstiftningen och dess sammanhang – samband och nya tendenser” som kommer att äga rum i Wien den 19 juni 2006.

Tonvikten för evenemanget kommer att ligga på den senaste tidens utveckling när det gäller fusioner och kontroll av företagskoncentrationer. Under rubriken ”Håller fusionerna vad de lovar?” kommer man, utifrån olika exempel på en fusion och läget i en ekonomi under omvandling, att diskutera frågan om koncentrationsförordningen har medfört ett nytt synsätt eller inte. Till detta evenemang kommer vi att få nöjet att välkomna kommissionsledamot Neelie Kroes och även Österrikes förbundsminister för ekonomi och arbetsmarknadsfrågor, Martin Bartenstein. Jag kan föreställa mig att detta kommer att röna ett visst intresse.

  Neelie Kroes, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag är tacksam för det österrikiska ordförandeskapets initiativ att tillsammans med det kommande finska ordförandeskapet arrangera en mycket viktig dag i juni: Konkurrensdagen. Med hänsyn till andra frågor är jag imponerad av att man har prioriterat små och medelstora företag. Man har närmat sig frågan på ett sätt som verkligen innebär ett stort steg framåt. Ordförandeskapet har inte bara fullföljt en dagordning utan också arbetat mycket pragmatiskt för att försöka finna lösningar. Vi är medvetna om att det inte bara är Europaparlamentariker som är intresserade av frågan utan också andra, särskilt de små och medelstora företagen själva.

Jag är tacksam mot alla ledamöter som i sina inlägg gav mycket tydligt stöd för kommissionens politik. Jag noterar också att inte alla är överens om politiken. Jag hoppas emellertid uppriktigt att vi alla är medvetna om att öppna och konkurrerande marknader är centrala drivkrafter för tillväxt och arbetstillfällen i EU. Det nämndes mycket riktigt att det var vad vi lovade att åstadkomma genom Lissabonmålen: fler arbetstillfällen, bättre arbetstillfällen och ekonomisk tillväxt.

Som många av er har medgett har en inre marknad en enorm potential. Vi måste låta våra företag och industrier utnyttja den fullt ut. Det är vad som beslutades. Där ingår för övrigt processen med företagsomstruktureringar. Det ser lovande ut, och det handlar inte bara om att se på den inre marknaden i sig utan också på den inre marknadens ställning utanför EU. Vi måste vara medvetna om att det finns en global konkurrens, och om vi menar allvar med att vi vill vara med i leken måste vi vara medvetna om att det är nödvändigt att omstrukturera under vissa omständigheter.

Även om effekterna av enskilda fusioner måste bedömas från fall till fall och utan tvivel i enlighet med aktuella konkurrensbestämmelser är det sannolikt att fusioner mellan företag i olika medlemsstater kommer att öka konkurrensen. Detta leder i sin tur till konkreta fördelar för de europeiska konsumenterna i form av lägre priser och större urval, och kommissionen ser därför med stor oro på varje omotiverat ingripande i processen från nationella regeringar.

När det gäller den fria rörligheten för kapital som ett antal ledamöter med rätta har nämnt kommer kommissionen att upprätthålla den inre marknaden, som ni förväntar er att vi ska göra. Vi kommer att vara tuffa mot de medlemsstater som inte tillämpar EG:s sektoriella lagstiftning på ett korrekt sätt när det gäller att införa konkurrens på marknader som energi, telekom, finansiella tjänster eller banktjänster. När det gäller enskilda fusioner kommer vi att tillämpa koncentrationsförordningen på ett rättvist, objektivt och sammanhållet sätt. Som ni minns har kommissionen enligt koncentrationsförordningen exklusiv behörighet att i konkurrenshänseende kontrollera effekterna av fusioner ur ett gemenskapsperspektiv.

Jag noterar nogsamt den oro som uttrycks här för särskilda fall i energisektorn. Jag har ingen information i detta läge, så jag kan inte diskutera dem. Jag säger återigen att vi kontrollerar fusioner enbart i konkurrenshänseende, och det är i det hänseendet som domstolen granskar våra beslut. Som ni vet ger oss artikel 21 i koncentrationsförordningen också ett verktyg mot varje onödig inblandning från nationella myndigheter i företagsomstruktureringar. Jag skulle vilja tillägga att jag inte kommer att tveka att använda det verktyget varhelst det är nödvändigt.

När det gäller regeln om två tredjedelar för fusioner som vissa ledamöter har berört: kommer den regeln för fusioner att ändras? Uppdelningen av kompetenser i enlighet med regeln om två tredjedelar kan leda till inkonsekvens i behandlingen av i allt väsentligt liknande fusioner. Det är grundläggande. Jag menar att det verkar synnerligen olämpligt i energisektorn, där en EU-omfattande politik om liberalisering för närvarande införs – den är inte klar ännu, men den håller på att införas – och där olika aktörer bör behandlas på liknande sätt i alla medlemsstater. Alltså, inga olikheter mellan behandlingen i en medlemsstat och i en annan.

Kommissionen är dock i ett mycket tidigt stadium av tankeprocessen. Det första steget är ett samråd med aktörerna i medlemsstaterna om huruvida det är tillrådligt att modifiera regeln om två tredjedelar. Jag är medveten om att vi behöver rådets stöd, och jag är medveten om hur svårt det kommer att bli. Det är ett möjligt instrument, och jag är för att man tar itu med det, men det är inte mitt mål. Målet är att säkra en rimlig och rättvis behandling snarare än att någon ska vara mer rättvis än någon annan. Om det finns någon möjlighet att komma fram till den politiken, vilken riktning det än må vara ifrån, så kommer det att bli dagen D för den delen av min politik.

Kommissionen är skyldig att se till att reglerna efterföljs i förekommande fall. Som fördragens väktare kommer vi att göra vårt jobb hårt men rättvist, som mycket riktigt sades av det österrikiska ordförandeskapet.

Jag tackar återigen för ert stöd – jag är tacksam för det. Vi behöver verkligen göra vårt jobb så fort som möjligt, ty det är onekligen ganska hektiskt i fusionslandet.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman