Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 15 mars 2006 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.05)

2. Ändring av föredragningslistan (händelserna i Palestina)

  Talmannen. – God morgon, mina damer och herrar! Innan vi övergår till punkterna på föredragningslistan måste jag upplysa er om någonting som ni redan vet. Vi kommer inte att få tillfälle att lyssna till president Mahmoud Abbas i dag.

Några timmar efter sin ankomst till Strasbourg igår måste vår gäst, president Mahmoud Abbas, i dag återvända till Ramallah. Detta beror naturligtvis på de förfärliga och beklagliga händelser i Jeriko som har lett till en våldsam och farlig situation.

Igår kväll informerade jag honom om att parlamentet mycket väl förstod att den kris som uppstått i Palestina tvingade honom att återvända till sitt land för att få situationen under kontroll.

Ödet har lett till en i högsta grad symbolisk situation. Att han måste lämna Strasbourg strax efter sin ankomst utan att kunna komma till parlamentet påminner på sätt och vis om symboliken i en grekisk tragedi.

Mahmoud Abbas företräder den majoritet av palestinier som fortfarande stöder en förhandlingslösning av konflikten med Israel trots allt det lidande och alla de besvikelser de har tvingats utstå. Han företräder de människor som trots allt fortfarande tror att det är möjligt att finna en lösning med fredliga medel.

Han är en man som har försökt att åstadkomma fred genom förhandlingar alltsedan sjuttiotalet, och hans närvaro bland oss här i dag skulle därför ha varit ett gyllene tillfälle för oss att stödja hans inställning. Ännu ett tillfälle har gått förlorat till följd av en onödig och olaglig militär operation och det våld som den har förorsakat.

Hela världen undrar nu varför och hur en sådan militär operation kan bidra till att stärka Israels säkerhet, varför och hur de förödmjukande bilder vi har sett på tv och bulldozrarnas förstörande av detta fängelse kan bidra till Israels säkerhet. Vi européer kommer att tvingas betala för ett nytt fängelse precis som för så många andra saker som har förstörts under dessa tragiska sammanstötningar.

Det våld som har följt i denna militära aktions spår är ytterst oroväckande. I nyheterna nu på förmiddagen bekräftas som ni vet att tre västerlänningar har tagits som gisslan, bland dem två EU-medborgare – två franska medborgare. Det har förekommit rykten om fler kidnappningar, men dessa rykten har inte bekräftats.

Innan Mahmoud Abbas åkte iväg till flygplatsen igår kväll besökte jag honom på hans hotell och han berättade för mig att han under dagen hade gjort ansträngningar för att förhindra denna militära operation och bryta våldsspiralen innan den blev omöjlig att kontrollera.

Presidenten för den palestinska myndigheten bad mig förklara för er varför han var tvungen att återvända till sitt land för att försöka få situationen under kontroll och förhindra ytterligare kidnappningar av västerländska medborgare, något som för närvarande inger mycket stor oro. Den EU-personal som kontrollerade gränsen mellan Gaza och Egypten har också haft säkerhetsproblem.

Dessutom måste jag upplysa er om att president Mahmoud Abbas har lovat att komma tillbaka till Strasbourg och tala till Europaparlamentet så snart han kan: antagligen under nästa sammanträdesperiod i april. Om detta sker kommer vi att få tillfälle att höra hur han avser att ta itu med den allvarliga krisen i sitt land.

Jag frågade honom om han ville att det tal han hade tänkt hålla i dag skulle delas ut i skriftlig form till parlamentets ledamöter. Mahmoud Abbas ansåg att det hade blivit inaktuellt och att det var bättre att se hur den nuvarande situationen utvecklar sig och att han ville komma och träffa oss så snart som läget gjorde det möjligt för honom.

Jag anser att detta är ett lämpligt tillfälle att överlämna ordet till de politiska gruppledare som önskar tala. Några av dem har bett om det. De som önskar tala får därför göra det under den relativt korta perioden tre minuter.

  Hans-Gert Poettering, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Vi känner alla djup oro över de händelser som har inträffat i Mellanöstern, och vår grupp beklagar i högsta grad att presidenten för den palestinska myndigheten, Mahmoud Abbas, inte kan tala inför Europaparlamentet i dag.

På ert förslag, herr talman, beslutade gruppordförandena att inbjuda Mahmoud Abbas till parlamentet eftersom vi uppfattar honom som en man med självkontroll som eftersträvar försoning och fred. Vi beklagar därför djupt att han inte kan tala här i dag. Herr talman! Ni har förklarat omständigheterna kring detta.

I sådana situationer är vi verkligen ganska hjälplösa. Jag skulle vilja varna för förhastade slutsatser. Vi måste vara försiktiga och vi får inte förvärra våldsspiralen. Däremot måste vi kräva en undersökning av stormningen av fängelset i Jeriko. Vi måste få ett svar på frågan om varför detta hände, och detta svar måste vara övertygande, om det nu över huvud taget kan finnas något svar.

Eftersom jag varnar för förhastade slutsatser är det i en stund som denna viktigt att vi påminner varandra om principerna. Vi förespråkar en israelisk stat inom säkra gränser men vi vill också ha en palestinsk stat inom säkra gränser. Israelerna har samma status som palestinierna och palestinierna har samma status som israelerna. Trots de bilder vi har sett på tv är jag övertygad om att majoriteten av folket både i Israel och i Palestina vill leva i fred. Vi vill uppmuntra alla att följa denna väg för att nå samförstånd. Vi uppmanar alla parter att upphöra med våldet och att frige gisslan – både européer och icke-européer – eftersom rätten till mänsklig värdighet gäller alla.

Jag hoppas att Europeiska unionen kommer att kunna lämna ett bidrag till freden i regionen genom ett objektivt, rättvist och opartiskt uttalande. Vår grupp stöder allt som kan bidra till att skapa fred i Mellanöstern. Som ni sa, herr talman, hoppas vi verkligen att det snart ska bli möjligt för den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas att hålla sitt tal till Europaparlamentet. Det önskar vi av hela vårt hjärta.

(Applåder)

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag instämmer i de synpunkter som framförts av Hans-Gert Poettering och i synnerhet av er, herr talman. Vi beklagar alla det som har inträffat under de senaste timmarna. Vi beklagar särskilt att Mahmoud Abbas inte kan tala till oss. Vi beklagar det inte för vår egen skull utan därför att han hade möjlighet att komma. Att han redan var här, att han kunde komma till parlamentet och att han kunde tacka ja till vår inbjudan var ett uppmuntrande tecken, och det är särskilt positivt att vi kan ta emot Palestinas valde president här. Genom att göra det skapade vi – som Hans-Gert Poettering just sa – en situation där vi arbetar steg för steg mot en palestinsk stat genom att behandla Mahmoud Abbas på det sätt som tillkommer honom, det vill säga som framtida statschef, som företrädare för sitt land i regionen och som jämbördig partner på den fulla suveränitetens grund. Detta måste vara vårt mål. Och varje liten insats som vi kan göra med fredliga medel för att nå detta mål är en värdefull insats.

Det skulle ha varit bra om Mahmoud Abbas hade kunnat utnyttja detta tillfälle, men nu har det skjutits upp. Vi säger mycket medvetet att det har skjutits upp, eftersom vi hoppas att vi ska kunna hälsa Mahmoud Abbas välkommen hit så snart som möjligt.

Men när det gäller de nyligen inträffade händelserna i Jeriko, som jag igår kväll och nu under förmiddagen har diskuterat med de ledamöter som har varit i området som valobservatörer under de senaste veckorna, ställer min grupp den fråga som alltid uppstår i internationell politik under sådana omständigheter: till nytta för vem? Vem drar nytta av det som hände? Det kan vi naturligtvis bara spekulera om, och spekulation är inte något svar.

Jag har emellertid tre frågor. Den första frågan är: gagnar det verkligen någon att storma detta fängelse? De svar vi för närvarande får från de israeliska medierna är inte tillfredsställande. Jag anser det orimligt att en stat som har förmåga att genomföra riktade mord måste storma ett fängelse för att kunna frige dem som hålls fångna där. Det måste naturligtvis finnas möjligheter att förhindra detta utan att tvingas storma fängelset.

Min andra fråga är följande: Varför genomfördes denna aktion över huvud taget när internationella observatörer övervakade fängelset som ett led i en internationell överenskommelse? Varför uppfylldes inte denna internationella förpliktelse? Varför tillämpades den inte?

För det tredje hoppas jag att denna aktion inte motiverades av inrikespolitiska skäl i Israel. Det skulle vara ödesdigert om den verkliga orsaken var de inrikespolitiska händelser som ska äga rum i mars. Detta skulle vi anse mycket beklagligt eftersom det inte gagnar någon. På kort sikt skulle det kunna leda till inrikespolitiska framgångar men på lång sikt skulle det skada hela regionen.

(Applåder)

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! På ALDE-gruppens vägnar vill även jag beklaga att Mahmoud Abbas var tvungen att återvända hem under sådana förhållanden och jag vill uttrycka min grupps tacksamhet för ert uttalande i går kväll angående denna fråga.

Det är tydligt att vi bör gå ytterst försiktigt fram i det område där världens tre största monoteistiska religioner – kristendomen, judendomen och islam – likt tektoniska plattor stöter emot varandra så att det slår gnistor. Parlamentet bör inte underskatta risken för att konflikten i Mellanöstern trappas upp. De tragiska händelserna den 11 september och den lika tragiska motreaktionen utgör ett allvarligt hot mot utsikterna till fortsatt fred i vår värld. På samma sätt som EU:s diplomati med Iran undergrävs av George Bush, som kör över icke-spridningsfördraget i sina förhandlingar med Indien, så äventyras vår diplomati för Mellanöstern av Israels agerande i går. Jag hoppas att EU genom rådet och kommissionen kommer att framföra kraftiga protester till den israeliska regeringen mot dessa handlingar.

Man kan fråga sig om det var en konspiration mellan de brittiska och amerikanska övervakare som vaktade fängelset och lämnade det strax innan israelerna gick in, och jag hoppas att rådet återkommer till kammaren med en rapport så snart vi känner till alla fakta om situationen.

Ingenting kan rättfärdiga anfallet mot fängelset. Ingenting kan heller rättfärdiga gisslantagandet därefter. Jag hoppas att vi kommer att kunna agera snabbt för att återställa lugnet och tilliten, och jag hoppas att vi kommer att få se Mahmoud Abbas här i kammaren igen under lugnare förhållanden så att vi på allvar kan diskutera med alla sidor hur vi kan skapa en säker och varaktig fred i denna oroliga region.

(Applåder)

  Daniel Marc Cohn-Bendit, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det är inte tragiskt att Mahmoud Abbas inte kunde tala här men det är svårt att acceptera det politiskt eftersom detta skulle ha varit ett lämpligt forum för att ge perspektiv på den nuvarande situationen i Mellanöstern.

Ensidiga politiska aktioner som de som för närvarande genomförs i denna region leder till katastrof, och med detta menar jag ensidiga politiska aktioner från båda sidor. Ensidigt ömsesidigt förakt leder till brutala aktioner. Vi kan se detta i praktiken i regionen. Vi i Europeiska unionen, rådet och kommissionen och även Javier Solana måste av princip insistera på en sak: att det inte får förekomma några fler ensidiga politiska aktioner. Israel kan inte på egen hand bestämma hur den palestinska staten ska se ut. Det går bara inte, och det internationella samfundet kan inte tolerera det. Palestinierna och deras Hamas-ledda regering kan inte på egen hand besluta om när våld får eller inte får användas mot Israel. EU och världen kan helt enkelt inte blunda för detta.

Om båda sidor anser att deras legitima ståndpunkt kan ge dem en universellt giltig rätt att agera och en rätt att inte tala med varandra och att hysa förakt för varandra, då måste det internationella samfundet sätta stopp för det. Detta innebär också att beslutet om när och hur Israel agerar i de palestinska territorierna inte enbart kan vara en fråga för israelerna, inte ens när det handlar om säkerhetsproblem. Herr Schulz! Det står fullständigt klart: det är inrikesval. Ehud Olmert och Kadimapartiet sa att de skulle lämna tillbaka bosättningar. Genom att säga det vann de poäng hos vänsterflygeln. Nu vill de vinna poäng hos högerflygeln, och därför genomförde de denna aktion. Låt oss inte göra oss några illusioner: det var uteslutande ett inslag i valkampanjen. Det värsta med hela denna historia är att regionens framtid offras för ett vals skull.

Därför vill jag säga till alla som är här: vi får inte låta oss luras. Den israeliska aktionen var avskyvärd. Fängelset i Jeriko var inte längre något fängelse. Detta är också sant. Man kunde hålla en presskonferens med 500 journalister där. Jag skulle vilja se ett fängelse var som helst i världen – och jag har suttit i fängelse några gånger – där man skulle kunna hålla en presskonferens med 500 journalister. Båda aktionerna var ensidiga och oacceptabla och detta måste vi helt enkelt erkänna. Om man vill frige någon från ett fängelse – vilket är fullt möjligt – finns det möjligheter att göra det på ett rättssäkert sätt. Detta är vad palestinierna och Hamas borde ha gjort. Men Israel har ingen rätt att storma en institution bara därför att någonting inte är rätt. Låt oss därför vara uppriktiga: vad vi måste kämpa emot är ensidiga och godtyckliga aktioner från båda sidor.

(Applåder)

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman! Genom att så snabbt tacka ja till er inbjudan visade president Mahmoud Abbas hur viktigt han ansåg det vara att besöka Europaparlamentet, och därför var hans beslut att plötsligt återvända hem ett allvarligt beslut. Han ansåg faktiskt att hans land skulle kunna hamna i en ytterst allvarlig situation genom denna nya och avsiktligt förödmjukande upptrappning av det israeliska våldet och dess oundvikliga följder, vilket ni med rätta påpekade, och allt detta var, i likhet med kidnappningarna, fullständigt oacceptabelt samtidigt som det också var oundvikligt och möjligt att förutse.

Jag anser att denna fråga är viktig för Europeiska unionen av flera skäl, för det första därför att en medlemsstat, Förenade kungariket, hade slutit ett avtal med Förenta staterna och den palestinska myndigheten om att dessa två västländer skulle övervakade det aktuella fängelset. Det är detta avtal som Israel på ett flagrant sätt har brutit emot trots att det över huvud taget inte har förekommit några problem i fängelset under fyra år. Ingen fånge har flytt eller försökt att fly. Och dessutom – och nu vänder jag mig till Daniel Marc Cohn-Bendit –, om Israel hade ansett att det fanns ett problem skulle president Mahmoud Abbas ha föreslagit för den israeliska regeringen att fångarna skulle överföras till Moukata under vederbörlig, i själva verket internationell, övervakning. Därför fanns det över huvud taget ingen ursäkt eller grund för Israels beslut. Kan vi acceptera detta?

Det andra skälet till att jag anser att frågan är viktig för Europeiska unionen är – om jag får vara uppriktig – EU:s systematiska eftergivenhet, tidigare mot Ariel Sharons regering och nu mot hans efterträdares regering. Hur ska man annars kunna förstå varför en person som eftersträvar premiärministerposten vågar vara så hänsynslös att han tar risken att förvärra den redan explosiva situationen i Palestina och i regionen enbart för att blidka de mest fanatiska extremisterna bland sina väljare, och på denna punkt håller jag med mina parlamentskolleger. Det är verkligen svårt att tro på detta. Om han kan tillåta sig att göra detta är det därför att han vet att de amerikanska ledarna å ena sidan ger Israel fria händer att göra vad det vill och att Israel å andra sidan har vant sig vid att i praktiken åtnjuta rätten att begå brott ostraffat, med benäget tillstånd från EU:s ledare. Vi måste nu ställa oss följande fråga: kommer vi med tanke på resultaten av denna politik att fortsätta att spela rollen som bekymmerslösa åskådare samtidigt som detta nya slag mot freden successivt försvagar de palestiniers ställning som är mest angelägna om fredliga lösningar, bland dem i första han president Mahmoud Abbas?

Jag anser att detta är de frågor vi måste ställa oss. För egen del kommer jag i morgon att lämna in tre konkreta förslag till talmanskonferensen. Samtliga förslag går ut på att parlamentet ska agera omedelbart för att formellt visa vårt engagemang för rättssäkerheten och för en rättvis fred i Mellanöstern.

(Applåder)

  Irena Belohorská (NI) . – (SK) Mina damer och herrar! Detta är ännu en uppvisning av intolerans mellan två stater som vi respekterar men som inte respekterar varandra. Ett angrepp mot ett fängelse och mot politiska fångar betraktas inte någonstans som acceptabelt, och det har det heller aldrig gjort under historien. Även politiska fångar har rätt att vara i fängelse utan att utsättas för hot om utomrättsliga domar. Dagens angrepp mot fängelset påminner mig på sätt och vis om verkställandet av just en sådan dom. Naturligtvis kommer denna händelse att framkalla ytterligare reaktioner och spänningar på båda sidor och leda till vad som skulle kunna beskrivas som ”en historia utan slut”. Jag såg verkligen fram emot dagens tal av Palestinas president här i parlamentet, vid presskonferensen och under den gemensamma lunchen, och jag förväntade mig att få kunskap om den vision som Palestina tänker ta med sig till förhandlingsbordet i hopp om att skapa fred för medborgarna i denna del av världen. Jag hoppades, och förväntade mig kanske, att Europaparlamentet skulle ta på sig medlarrollen. Jag önskar innerligt att vi skulle kunna erbjuda hjälp på detta sätt eftersom båda sidor nu äntligen måste få fred.

  Elmar Brok (PPE-DE), ordförande för utskottet för utrikesfrågor. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Detta är ett av de tillfällen då man är mycket osäker och inte vet vad som händer härnäst, och man är därför orolig att detta kan vara inledningen till en negativ utveckling. Under många år efter inledandet av Osloprocessen hade vi ju hoppats att det skulle vara möjligt att komma fram till en överenskommelse på detta världspolitiska nyckelområde. President Mahmoud Abbas, som valdes direkt av sina palestinska landsmän och därför har legitimitet, verkade inta en medlarroll för att förhandla mellan å ena sidan dem som förespråkar att man ska avstå från våld och erkänna Israels rätt att existera och å andra sidan Hamas, som hittills inte har erkänt detta men som har vunnit ett val, så att Hamas kan pacificeras. Jag fruktar att det nu är uppenbart att han håller på att överge denna roll, och vi vet inte vilken annan person som kan åta sig den.

Aktionen i Jeriko var en allvarlig och känsloladdad händelse som kommer att leda till problem på den palestinska sidan. Men jag är mycket mer orolig över att tillbakadragandet av de internationella observatörerna från Förenta staterna och Förenade kungariket kommer att få till följd att kvartetten förlorar sin trovärdighet som en stabiliserande faktor och en garant för stabilitet. Jag är rädd att allt detta går mycket djupare.

Å andra sidan visade Fatahs aktioner i Gaza att de personer under Mahmoud Abbas ledning som tidigare förespråkade att man skulle avstå från våld håller på att ta på sig en ny roll nu när de har förlorat valet och sina inkomstkällor. Och å andra sidan är Hamas ännu inte där. De som tidigare förespråkade att man skulle avstå från våld är på väg bort från denna ståndpunkt och de andra har ännu inte kommit fram till den. Sådan förefaller mig den aktuella situationen vara. Både president Mahmoud Abbas och kvartetten har förlorat trovärdighet när det gäller att ordna upp situationen. Så ser jag för närvarande på situationen. I vårt eget intresse hoppas jag att denna beskrivning av läget ska visa sig vara felaktig.

(Applåder)

  Véronique De Keyser (PSE), chefsobservatör för EU:s observationsgrupp i de palestinska territorierna. – (FR) Herr talman! Tillsammans med min parlamentskollega Edward H.C. McMillan-Scott hade jag igår kväll tillfälle att tillbringa fyrtiofem minuter tillsammans med president Mahmoud Abbas, och jag vill uppriktigt förmedla till er hur chockade vi blev över den senaste tidens händelser och vilken vrede de väckte hos oss.

Herr talman! Ni sa att detta var ödesbestämda eller slumpartade händelser. De var faktiskt inte en följd av vare sig ödet eller slumpen. Att fängelset i Jeriko angreps vid en tidpunkt då den palestinske presidenten var i Europa för att tala för sin sak i sällskap med Saeb Erakat, Jerikos starke man, beror inte alls på slumpen. Den nuvarande pantomimen med halvnakna fångar med bindlar för ögonen och med händerna sammanbundna beror inte alls på slumpen i ett land som vi vet lider kval. Det krävs inte mycket för att utlösa våld, och karikatyren är aldrig långt borta.

Därför står vi nu inför en mycket allvarlig händelse, och som Elmar Brok just har sagt är syftet med händelsen att försvaga den man som är garanten för stabilitet mellan Palestina och Israel men som också är garanten för motstånd mot Hamas som han vill ska bli en fredssträvande kraft. Det är dessa mål man i dag har försökt motarbeta.

Jag vet inte vem som kommer att dra nytta av detta brott, men vad jag faktiskt vet är att vi i Europaparlamentet varken får låta oss luras eller ta på oss en del av ansvaret för detta brott, som vi måste fördöma.

Det är sant att situationen är svår och att förhandlingar om fången Saadate hade inletts. Det är sant att han hade varit inblandad i mordet på en israelisk minister, ett mord som i sin tur var en följd av mordet på en PFLP-ledare. Ska vi fortsätta denna våldsspiral? Nej, det får vi inte göra. Vi måste hålla huvudet kallt men vi måste också kraftfullt fördöma vad som hände igår. Situationen är verkligen ytterst allvarlig.

(Applåder)

  Edward McMillan-Scott (PPE-DE), ordförande för Europaparlamentets valobservatörsdelegation i Palestina. – (EN) Herr talman! Som ni sa var jag ordförande för parlamentets delegation för presidentvalet i januari 2005, när president Mahmoud Abbas valdes i ett fritt och rättvist val av det palestinska folket, och nu igen i januari 2006 när parlamentsvalet ägde rum under sådana kontroversiella omständigheter. Likväl var det fritt och rättvist.

Vi har här en man – Mahmoud Abbas – vars bakgrund ni har beskrivit tillbaka till 1970-talet, hans engagemang för fred och hans närvaro här i dag i en församling som består av 25 nationer, är direktvald och representerar just de värderingar som vi försöker främja i andra delar av världen och i Mellanöstern i synnerhet, nämligen mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstatsprincipen, oberoende medier osv. Det är dessa värderingar som jag anser att president Mahmoud Abbas var beredd att godta och som han talade om i sitt installationstal i januari 2005.

Som britt, och med ett djupt engagemang för freds- och demokratiprocessen i arabvärlden, finner jag det paradoxalt, ironiskt och tragiskt att de två länder som talar så mycket om demokrati i arabvärlden är just de länder – Förenta staterna och Förenade kungariket – som lämnade fängelset och svek sina internationella förpliktelser i stället för att öka säkerheten vid fängelset. Vi visste att det fanns ett problem, och de visste att det fanns ett problem. Det var deras plikt att ta itu med det. Men det gjorde de inte: de gick därifrån.

Herr talman! Jag hoppas att vi om några dagar när Euromeds parlamentariska församling, som ni är ordförande för, sammanträder i Bryssel kommer att få ett uttalande från kommissionen och rådet om vad som egentligen hände, varför det hände, när det hände och vem som fick order. Det finns frågor att besvara och de kan behöva besvaras inför världssamfundet, men till att börja med inför det här parlamentet.

(Applåder)

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman! Det var meningen att Mahmoud Abbas skulle tala inför parlamentet i dag, men av skäl som ni känner till måste detta tal inställas. Det är därför naturligt att gruppledarna och andra betydande ledamöter ville tala.

Jag vill dock ta tillfället i akt att på rådets vägnar kortfattat ge uttryck för vår djupa oro över det fortsatta och upptrappade våldet i Mellanöstern. Den österrikiska utrikesministern och tillika rådets ordförande, Ursula Plassnik, har fördömt de våldsamma attackerna av radikala palestinier mot EU-institutioner och har också gett sitt stöd till de vädjanden som FN:s säkerhetsråd och FN:s generalsekreterare har gjort med anledning av detta.

Topprioriteringen måste vara att återupprätta fred och ordning och skydda människoliv. Vi måste påminna alla ansvariga om att de har skyldighet att skydda människorna och att befria den gisslan som fortfarande kvarhålls.

Som Hans-Gert Poettering med rätta sa är detta inte den rätta tidpunkten för förhastade slutsatser. Även rådet kommer nu att diskutera vilka specifika åtgärder som behöver vidtas. Jag instämmer också i det som Martin Schulz sa om att alla institutionerna – parlamentet, rådet och kommissionen – är skyldiga att agera ansvarsfullt för att se till att fredsprocessen i Mellanöstern inte bryter samman oåterkalleligt, utan kan fortsätta.

Vi uppmanar Israel och den palestinska myndigheten att visa återhållsamhet för att undvika ytterligare upptrappning av våldet. I detta sammanhang instämmer jag också med Daniel Marc Cohn-Bendit om att vi måste förebygga och undvika ensidigt agerande. Under de senaste veckorna och månaderna har utrikesministrarna vid upprepade tillfällen gripit sig an problemet med Mellanöstern, senast i Salzburg förra helgen vid utrikesministrarnas informella möte, som Ursula Plassnik kommer att rapportera om i dag.

Attacker mot institutioner, gisslantagande och alla former av våld strider inte bara mot våra egna värderingar. De splittrar också och är direkt skadliga för fredsinsatserna. Vi hoppas att vi, tillsammans, kommer att kunna föra in fredsprocessen på rätt spår igen.

(Applåder)

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (PT) Mina damer och herrar! Jag delar den allmänna besvikelsen i kammaren över att president Mahmoud Abbas inte har kunnat tala här i dag. Jag hade själv ett möte inplanerat med honom och är ledsen över att det inte har kunnat genomföras. Kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner hade ett möte med president Abbas i går, och uttryckte på kommissionens vägnar vårt stöd för sökandet efter en fredlig lösning på Mellanösternkonflikten.

Jag vill mycket tydligt klargöra att vi otvetydigt fördömer alla former av våld, oberoende av vilken sida som har begått det, och vi uppmanar alla parter att agera ansvarsfullt och visa maximal återhållsamhet. Vi delar den oro som några talare har uttryckt om den ytterst farliga situationen i regionen.

Vi måste naturligtvis betona det faktum att några européer har tagits som gisslan och att EU:s och några av medlemsstaternas intressen i området har attackerats.

Jag vill påpeka att ingen har hjälpt det palestinska folket mer än Europeiska unionen. EU har varit och är fortfarande en givare till palestinierna, och därför vädjar vi högt och tydligt om att våld mot EU:s intressen eller mot våra medborgare ska undvikas till varje pris, och vi uppmanar alla sidor att visa återhållsamhet för att förhindra att situationen förvärras. Vi kommer att arbeta tillsammans för att se till att det israeliska och det palestinska folket kan leva i fred.

(Applåder)

  Talmannen. – När alla nu har talat färdigt vill jag påpeka att ordförandekonferensen kommer att granska de förslag som de politiska gruppernas ordförande lägger fram och att den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet kommer att genomföra ett plenarsammanträde i Bryssel om tio dagar, vilket blir slutpunkten för Europeiska unionens ordförandeskap för denna institution.

Jag vill uppmana alla att se till att detta möte utnyttjas för att garantera att den dialog som alla har nämnt denna morgon genomförs ordentligt. Jag vill särskilt uppmana kommissionen och rådet att se till att deras närvaro i den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet motsvarar omständigheterna, eftersom de kanske inte har varit så närvarande vid de tidigare mötena som vi skulle ha önskat och har bett om.

Jag hoppas att kommissionen och rådet kommer att lägga fram rapporter, åtgärder och förslag vid detta möte inom ramen för den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet, som kan bidra till dialogen mellan EU och Medelhavsområdet och till det som EU kan göra för att lösa problemen i Mellanöstern, som sannerligen inte har förbättrats efter gårdagens händelser.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Herr talman! Jag hänvisar till artikel 142 tillsammans med artiklarna 132 och 137 i arbetsordningen. Demokratin kan endast fungera om folkets företrädare inte genom sitt personliga agerande fullständigt åsidosätter väljarkårens önskemål och de löften som de har gett. När vi – som vi gör ibland – uppmanar till uppoffringar, när budgeten blir snäv, vill jag återigen uppmana er att inleda sammanträdena i tid. I dag började vi ännu en gång fem minuter för sent. Ert personliga uppförande när det gäller de ytterligare förseningarna har redan kostat skattebetalarna tusentals euro. Jag uppmanar de ledamöter vars centrala vallöfte var att de skulle använda medlen på ärligt sätt – och baserat på världens ledande dagstidningar i dag, International Herald Tribune och New York Times – att äntligen hålla detta löfte.

(Talmannen avbröt talaren.)

Det är ganska svårt att acceptera att ni nu försöker förhindra mig från att tala.

  Talmannen. – Herr Martin! Vad handlar er ordningsfråga om?

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Herr talman! Jag anser att jag gjorde ett påpekande och bad er att vara vänlig och försöka komma hit i tid. Er företrädare Pat Cox sparade skattebetalarna hundratusentals euro genom att göra detta. Detsamma gäller utskotten. Detta innebär att 12 miljoner euro slösas bort per år. Sedan kan vi inte komma och säga att vi inte har några pengar till viktiga sociala projekt.

  Talmannen. – Herr Martin, det här är ingen ordningsfråga. Jag vill påminna er om att den tid som ni slösar bort också kostar skattebetalarna pengar.

  Robert Atkins (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill ta upp en ordningsfråga. Jag vill inte uppehålla kammaren länge, men jag måste ta upp detta eftersom det är en allvarlig fråga. Enligt artikel 191.8, som hänför sig till utskottet för framställningar där jag är ledamot, kan en framställare till parlamentet begära sekretess. Men i ett ärende som nyligen behandlades av utskottet för framställningar brast sekretessen när det gäller fru X:s, före detta medlem i Lloyd’s, anonymitet. Som en direkt följd av detta har nu fru X den brittiska regeringen efter sig med lagens fulla kraft.

Detta skulle inte ha hänt om hennes anonymitet hade bevarats. Det är därför ytterst viktigt att parlamentet skyddar hennes ställning, upprätthåller framställarnas rättigheter och står emot den brittiska regeringen. Utskottets ordförande har vänt sig till er skriftligen i ett brådskande ärende, men han har ännu inte ens tillmötesgåtts med ett svar. Herr talman! När tänker ni svara, och kommer ni att skydda parlamentets och dess framställares rättigheter och privilegier?

  Talmannen. – Herr Atkins! Ni har rätt att fråga vad ni vill, men inte i form av en ordningsfråga. Det förfarande som ni följde är inte heller det lämpliga. Jag vill be samtliga att använda de tillämpliga förfaranden som fastställs i arbetsordningen när ni gör era påpekanden.

Denna ordningsfråga berör inte dagens sammanträde. Trots detta kommer jag att undersöka vad som har hänt med den skrivelse som ni säger att ni har sänt till mig och det svar som jag antar måste lämnas.

Var vänliga och utnyttja inte förfarandena för ordningsfrågor som endast berör arbetet under pågående sammanträden för att ta upp andra frågor som, hur viktiga de än är, inte får utnyttjas för det slags begäran ni kommer med.

3. Förberedelser av Europeiska rådets möte: Lissabonstrategin (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en debatt om rådets och kommissionens uttalanden om förberedelserna av Europeiska rådets möte och Lissabonstrategin.

Eftersom vi redan har ändrat föredragningslistan till följd av att det formella sammanträdet inställdes, kommer denna debatt att förlängas till ungefär kl. 12.00. Omröstningen kommer att äga rum efter debatten.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! En vecka före Europeiska rådets vårmöte utgör dagens debatt ett utmärkt tillfälle för oss att samlas och diskutera de grundläggande prioriteringar som detta toppmöte kommer att inriktas på. Som ni vet kommer genomförandet av Lissabonstrategin att vara ett centralt tema för toppmötet. Det säger sig självt att det bästa sättet att garantera framgång för ett sådant initiativ är grundliga förberedelser, och de rådskonstellationer som är ansvariga för de olika frågorna har följaktligen granskat prioriteringarna för Europeiska rådet utifrån sina perspektiv och lagt fram sina förslag. Förslaget till slutsatser kommer sedan att granskas under det fastställda förfarandets gång.

Under öppningsdagen för Europeiska rådets möte, den 23 mars, kommer som vanligt även det sociala trepartsmötet att genomföras. Avsikten med detta är att garantera samarbete mellan rådet, kommissionen och arbetsmarknadens parter, särskilt när det gäller sysselsättning, ekonomisk politik och social trygghet.

I detta sammanhang välkomnar vi särskilt EU-institutionernas initiativ till ökat ansvar och deltagande på gemenskapsnivå, samt de värdefulla bidrag som till exempel gjorts under det andra interparlamentariska mötet mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten. Det krävs även en hel del av allmänheten i detta sammanhang.

Medlemsstaternas regeringar har uppgiften att bättre förklara för sina medborgare hur viktigt det är att snabbt genomföra partnerskapet för tillväxt och arbetstillfällen. I detta avseende är det viktigt att regionala och lokala myndigheter – inom ramen för respektive lands konstitution – och det civila samhället även görs delaktiga i utformningen och genomförandet av de nationella reformprogrammen.

I denna konstruktiva anda vill vi även att dagens debatt ska omfatta en öppen diskussion om alternativen för att lösa de ekonomiska och sociala problem som är gemensamma för hela EU, och den viktiga funktion som ni har som folkets företrädare.

Som ni säkert känner till enades Europeiska rådet i mars 2005 om en djupgående nystart för Lissabonstrategin och skärpte även förfarandet. Det nya styrningssystemet bygger på partnerskap och ansvar. Som en del av toppmötet i Hampton Court enades stats- och regeringscheferna om att ge ökad politisk drivkraft till den nyligen återupplivade Lissabonstrategin, och de fokuserade på frågan om hur de europeiska värderingarna kan förstärka moderniseringen av ekonomin och samhället i en globaliserad värld.

Det är också viktigt att Europeiska rådet vid sitt möte i december förra året nådde en politisk överenskommelse om budgetplanen för 2007–2013. Detta är i sig självt ett viktigt tecken på att Europeiska unionen kan finna lösningar, även om vi naturligtvis är medvetna om att vi befinner oss i en intensiv och komplicerad dialogprocess med er, som vi vill föra på ett konstruktivt sätt i syfte att genomföra denna överenskommelse mellan regeringarna i samarbete med er.

Europa står inför nya utmaningar, däribland det ökande konkurrenstrycket från omvärlden, på både det ekonomiska och det tekniska området, den åldrande befolkningen, de stigande energipriserna och behovet av att garantera energitrygghet.

Sedan årsslutet 2005 har det funnits tecken på en långsam men säker ekonomisk återhämtning. Det beräknas att sex miljoner nya arbetstillfällen kommer att skapas i Europeiska unionen under de tre åren 2005–2007. Detta skulle minska arbetslösheten med nästan en procentenhet 2007. Att fortsätta att minska arbetslösheten, som för närvarande berör nästan 19,5 miljoner personer, samt att öka produktiviteten och tillväxtpotentialen är emellertid de största utmaningarna för EU.

Denna visserligen svaga ekonomiska återhämtning utgör ett utmärkt tillfälle att beslutsamt fortsätta med strukturreformerna i linje med de nationella reformprogrammen och gå vidare med ökad finansiell konsolidering i linje med den nya stabilitets- och tillväxtpakten. Konkreta mål och tidsplaner är användbara verktyg för att påskynda genomförandet av de planerade reformerna och nå bättre resultat när det gäller tillväxt och skapande av arbetstillfällen.

På grundval av sitt beslut från våren 2005 har Europeiska rådet antagit integrerade strategiska riktlinjer. Medlemsstaterna har sedan använt dessa riktlinjer som utgångspunkt för att utarbeta nationella reformprogram som motsvarar de specifika nationella behoven. Kommissionen har lagt fram ett ”gemensamt Lissabonprogram”, där den föreslår vilka åtgärder som bör vidtas på gemenskapsnivå. Kommissionens årliga framstegsrapport utgör även den ett viktigt bidrag till processen för den förnyade Lissabonstrategin för tillväxt och arbetstillfällen.

Alla medlemsstater har utarbetat sina egna nationella reformprogram snabbt och grundligt. Dessa program är anpassade efter varje medlemsstats specifika behov och förhållanden och fungerar som verktyg för genomförandet av reformerna. De nationella reformprogrammen är ett avgörande första steg för att gå framåt med större individuellt ansvar och ökad medvetenhet om reformprioriteringarna. Allt som allt utgör dessa nationella reformprogram en god grund för det framtida arbetet med reformagendan.

Kommissionen anser emellertid – och här vill jag passa på att särskilt tacka kommissionens ordförande José Manuel Barroso för det arbete som hans institution har genomfört, som är mycket viktigt för förberedelserna, och jag vill särskilt tacka för att kommissionen har arbetat så snabbt och grundligt – att en del av programmen bör omfatta mer specifika mål och tidsplaner och ytterligare detaljer kring de budgetära aspekterna av de föreslagna reformerna, och att det är nödvändigt att mer detaljerat gå in på de frågor som rör konkurrenskraft och undanröjande av hinder för marknadstillträde.

De nödvändiga instrumenten finns redan. Medlemsstaternas topprioriteringar för 2006 kommer följaktligen att vara ett lägligt och omfattande genomförande av våra mål. För att göra detta är det centralt att medlemsstaterna intensifierar de åtgärder som de redan har föreslagit.

Kommissionen har inte föreslagit någon uppdatering av riktlinjerna för tillväxt och arbetstillfällen, vilket innebär att dessa riktlinjer kommer att vara fullt tillämpliga även i fortsättningen. Efter de stora förändringar som gjordes förra året bör fokus nu ligga på ökat agerande och ökad kontinuitet.

I linje med strategins nya styrning har medlemsstaterna gjort verkliga insatser för att se till att de nationella parlamenten, företrädare för lokala och regionala myndigheter, arbetsmarknadens parter och andra företrädare för det civila samhället deltar i arbetet med att utforma de nationella programmen.

Nu måste vi se till att EU-medborgarna engagerar sig mer aktivt i processen, för att övertyga dem om att ett lägligt och lämpligt genomförande av reformerna kommer att bidra till ett ökat och bättre fördelat välstånd.

För att göra detta behöver vi verkligen parlamentets hjälp. Europaparlamentet kan hjälpa oss att ge alla berörda parter ökat ansvar för och deltagande i Lissabonstrategin och säkra deras framtida deltagande. Debatter som den vi för i dag är ett särskilt välkommet tillfälle att göra detta.

I detta sammanhang vill jag också påpeka att det österrikiska ordförandeskapet fäster mycket stor vikt vid den kompromiss om tjänstedirektivet som nåddes under första behandlingen här i parlamentet. Det är ett mycket välbalanserat resultat och utgör en stabil grund för framtida insatser. Antalet framlagda ändringsförslag visar att denna fråga fortfarande är ytterst kontroversiell. Mot bakgrund av resultaten och de diskussioner som hittills har förts i rådet, är ordförandeskapet angeläget om att Europeiska rådet nu uppmanar kommissionen att lägga fram sitt ändrade förslag så snart som möjligt och uttrycker sin förhoppning om att institutionerna kommer att kunna avsluta lagstiftningsprocessen snabbt.

Det är ordförandeskapets avsikt att Europeiska rådet inom ramen för de integrerade riktlinjer som antogs förra året ska fastställa specifika prioriterade åtgärder som ska genomföras till årsslutet 2007. Som en del av den återupplivade Lissabonstrategin kommer vårtoppmötet därför att ägnas åt de frågor som prioriteras i de nationella reformprogrammen och i Europeiska kommissionens rapport, nämligen forskning, utveckling och innovation, politik för små och medelstora företag, sysselsättning och energi. Vi måste naturligtvis också fortsätta att agera generellt inom ramen för alla tre linjerna i Lissabonstrategin – den ekonomiska, den sociala och den miljömässiga linjen. För att vi ska kunna inleda en etapp där vi verkligen når synliga resultat måste vi sikta på en bra blandning av kontrollerbara frivilliga åtaganden av de 25 medlemsstaterna och kommissionens rekommendationer. Hur högt vi bör sikta diskuteras fortfarande som en del av förberedelserna inför Europeiska rådets möte.

En av Lissabonstrategins pelare är forskning och innovation, som är drivkraften bakom produktion och kunskapsanvändning. Det är nu fyra år sedan vi fastställde målet att utgifterna för forskning ska uppgå till 3 procent inom EU till 2010 och att en betydande del av denna finansiering, två tredjedelar, ska komma från den privata sektorn. Det skulle vara en god idé att de tillgängliga medlen från Europeiska unionen ökade i takt med våra egna nationella insatser. Därför måste vi också öka samarbetet mellan universitet, forskningsinstitut och företag för att bidra till att öka finansieringen.

Som vi alla är medvetna om har vi dock inte kommit så väldigt långt på detta område, som är så viktigt för vår framtid – forskningsutgifterna inom EU ligger för närvarande endast på cirka 1,9 procent.

Våra gemensamma insatser tillsammans med Europeiska kommissionen har gett oss möjlighet att skapa lite drivkraft och att höja medvetandet i medlemsstaterna om att specifika mål och frivilliga åtaganden för att öka utgifterna för forskning är viktiga. I det avseendet har alla medlemsstater redan höjt siktet och fastställt sina nationella mål därefter.

I vårt snabbt föränderliga informationssamhälle fyller moderna kommunikationsstrategier en central funktion för främjandet av innovation. När det gäller högre utbildning vill vi uppmana medlemsstaterna att till 2007 underlätta för universiteten att få tillträde till ytterligare privata sponsorskap och undanröja hindren för samarbetet mellan akademiska institutioner och företag, i enlighet med respektive nationella avtal.

För det andra måste mer göras för att öppna ramvillkoren för företag, företagens potential och i synnerhet situationen för små och medelstora företag. Även detta måste Europeiska rådet fokusera på. De små och medelstora företagen utgör en stor del av den europeiska ekonomin och kan rättmätigt beskrivas som en drivkraft. Det finns omkring 23 miljoner små och medelstora företag i Europeiska unionen, och dessa står för nästan 75 miljoner arbetstillfällen. Åtgärder för att stärka och främja små och medelstora företag som ryggraden i EU-ekonomin kan därför bli ett viktigt bidrag till tillväxt och arbetstillfällen. Vi vill också få bort byråkratin för små och medelstora företag och minska tiden och kostnaderna för att starta nya företag.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Talmannen. – Herr Winkler! Ursäkta mig, vanligtvis finns det inga begränsningar för rådets och kommissionens talartider, men denna förmiddag har vi problem med tidsplanen på grund av den tid vi tog i anspråk för den förra debatten. Jag vill be er att om möjligt även begränsa er talartid så att ledamöterna kan yttra sig. Jag skulle vara tacksam för det.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman! Jag ber om ursäkt om jag har talat för länge. Jag kommer att korta av mina kommentarer och avsluta. Det finns ett brådskande behov av åtgärder på en rad olika områden. Mina kommentarer skulle vara ofullständiga om jag inte nämnde arbetsmarknaden, och särskilt främjande av integrationen av ungdomar på arbetsmarknaden. Inom Europeiska rådet vill vi ägna särskild uppmärksamhet åt att bekämpa ungdomsarbetslösheten. En av våra målsättningar är att till 2010 minska antalet elever som slutar skolan i förtid och försäkra oss om att fler ungdomar fullföljer högstadiet och gymnasiet. Bekämpande av långtidsarbetslöshet måste också stå i centrum för våra insatser.

Slutligen kommer även energifrågan att spela en särskilt viktig roll, inte bara på grund av att denna sektor är viktig för skapandet av arbetstillfällen och för tillväxten, utan naturligtvis även mot bakgrund av den senaste tidens händelser. Jag hoppas att Europeiska rådet, i detta avseende precis som alla de andra frågor jag har nämnt, kommer att kunna tillföra en viktig drivkraft som kommer att påverka den framtida verksamheten för alla EU-institutioner på ett avgörande sätt.

  Talmannen. – Nej, herr ordförande. Det finns ingen begränsning av den tid som rådets ordförandeskap och kommissionen kan tala, men i dag måste vi alla dela på den tid vi har till förfogande och se den som en knapp och icke-förnybar resurs.

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Nästa veckas möte i Europeiska rådet hålls vid en viktig tidpunkt. Vi ser nu de första uppmuntrande tecknen på ett ökat konsumentförtroende i Europa: investeringarna har skjutit fart och tillväxtsiffrorna förbättras gradvis. Det är goda nyheter. Låt oss dra fördel av denna gynnsamma ekonomiska ram för att ta ett nytt stort språng framåt mot våra mål för tillväxt och sysselsättning. Låt oss lägga in en högre växel.

Förra året utlovade vi en djupgående översyn av styrningen av den ekonomiska politiken i EU. Vi enades om att arbeta tillsammans inom ett partnerskap. Vi delade upp ansvaret mellan oss och riktade in vår strategi och våra intressen på väsentligheterna. Parlamentet stödde starkt denna nya taktik, och jag vill gratulera parlamentet till den viktiga funktion som det fyller i detta sammanhang.

I sin rapport inför Europeiska rådets vårmöte föreslog kommissionen flera olika prioriterade åtgärder till förmån för tillväxt och sysselsättning. Jag vill inte gå in i detalj på alla dessa specifika åtgärder som vi föreslår, utan kommer att välja ut ett antal teman som jag anser vara särskilt viktiga i dag.

Det gläder mig att 25 nationella reformprogram nu har antagits, där medlemsstaterna, med utgångspunkt i de aktuella omständigheter som är karakteristiska för varje nation, beskriver hur de har för avsikt att genomföra de riktlinjer för tillväxt och sysselsättning som man gemensamt har enats om. Visserligen är inte alla nationella planer lika ambitiösa. Det är också sant att de inte heller är av samma kvalitet. Trots detta utgör de en hållbar grund för det fortsatta arbetet.

Låt oss tala klarspråk. Detta är bara ett första steg, och alla vet att rapporter inte skapar arbetstillfällen. Nu behöver vi politisk vilja och beslutsamhet för att genomföra just dessa goda avsikter i praktiken.

I år är det därför dags att omsätta ord i handling. Under de närmaste månaderna kommer kommissionen att föra ett nära samarbete med medlemsstaterna för att hjälpa till att genomföra de nationella programmen och följa upp dem. Jag är mycket tacksam för den roll som parlamentet axlar i detta sammanhang. De gemensamma parlamentariska sammanträden som har genomförts av Europaparlamentet och företrädare för de nationella parlamenten och som ägnats åt Lissabonstrategin, har varit ett viktigt bidrag till att öka de nationella parlamentens medvetande om vad som står på spel, och detta har också uppmuntrat dem att delta i processen.

Mina damer och herrar! Faktum är dock att det fortfarande återstår arbete att göra för att medlemsstaterna ska ta till sig den nya strategin för tillväxt och sysselsättning. Inom ramen för partnerskapet drar medlemsstaterna lärdom av andras erfarenheter. Alla har både något att erbjuda och något att lära, men jag kan aldrig nog betona att vi inte bara behöver agerande från kommissionen, rådet och Europaparlamentet, utan att vi även aktivt måste involvera de nationella parlamenten, arbetsmarknadens parter, de nationella parterna – och inte bara EU-parter – och den europeiska allmänna opinionen. Detta är en förutsättning för att vår återupplivade strategi för tillväxt och sysselsättning ska lyckas.

En annan viktig fråga är fri rörlighet för arbetstagare. Jag noterade att parlamentet, i den resolution som det har föreslagit som avslutning på denna debatt, uppmanar medlemsstaterna, och jag citerar, ”att i så snabb takt som möjligt gå mot en helt fri rörlighet för arbetstagare och andra medborgare inom EU och samtidigt vidta beslutsamma åtgärder för att främja arbetskvalitet i alla dess aspekter”. Jag instämmer fullständigt i detta förslag från Europaparlamentet. Dessutom visar fakta att ni har rätt. En undersökning som kommissionen nyligen har gjort visar tydligt att flödet av arbetstagare från de nya medlemsstaterna i centrala och östra Europa till de gamla medlemsstaterna huvudsakligen har haft fördelaktiga effekter. Detta är bara ett av skälen till att kommissionen välkomnar det tillkännagivande som gjordes nyligen – närmare bestämt efter offentliggörandet av vårt meddelande – av Finland, Portugal och Spanien i första hand och nu även av Nederländerna, om att de ansluter sig till Irland, Förenade kungariket och Sverige när det gäller att upphäva begränsningarna för arbetstagarnas fria rörlighet inom EU. Jag väntar otåligt på att andra länder ska ansluta sig till dem.

(Applåder)

Ingen medlemsstat har råd att gå sin egen väg i en globaliserad ekonomi. Detta är inte rätt tillfälle för ekonomisk nationalism. Det är inte genom att tillämpa nationalistisk retorik som vi kommer att kunna bygga upp morgondagens Europa.

(Applåder)

Att försvara de nationella flaggskeppen på kort sikt leder vanligen till att dessa företag förvisas till andra divisionen på lång sikt. De effektivare företagen, som ställdes inför konkurrensens alla hårda villkor, kommer att ta över de nationella flaggskeppen när de väl dyker upp på de internationella marknaderna. Låt oss tala klarspråk om detta. Vad vi behöver är inte nationella flaggskepp, utan världsomspännande företag som är baserade i Europa och drar full nytta av vår inre marknad.

(Applåder)

Det får dock inte finnas några missförstånd. Kommissionen kommer att utöva sina befogenheter om något företag missbrukar sin dominerande ställning på marknaden. Kommissionen är enligt lag skyldig att skydda konsumenterna och se till att konkurrensbestämmelserna tillämpas, och den kommer att uppfylla dessa skyldigheter fullt ut.

(EN) För att möta den utmaning som globaliseringen innebär krävs att den inre marknaden stärks. Frihet att tillhandahålla tjänster är en grundförutsättning för den inre marknaden, och vi har redan nämnt att tjänstesektorn å ena sidan och små och medelstora företag å andra sidan är de viktigaste drivkrafterna för sysselsättningen i Europa i dag.

Jag vill tacka er för resultatet av parlamentets första behandling av tjänstedirektivet. Ni lade fram ändringsförslag som huvudsakligen grundade sig på ett brett samförstånd, vilket nu kan föra oss framåt. Kommissionen kommer att bemöta ert samförstånd på ett positivt sätt.

I början på nästa månad kommer vi att lägga fram ett ändrat förslag som till stor del kommer att grunda sig på den första behandlingen och diskussionerna i rådet. Vi vet att det österrikiska ordförandeskapet kommer att arbeta med rådets gemensamma ståndpunkt kort därefter. Jag hoppas att lagstiftningen sedan snabbt kan antas eftersom vi måste göra framsteg på detta område om vi menar allvar med tillväxt och arbetstillfällen.

(Applåder)

För 2000-talets energiutmaningar krävs ett kraftfullt och effektivt bemötande. Efter en lång period med relativ stabilitet kan vi inte längre ta en trygg energiförsörjning till överkomliga priser för given. Ett ökat importberoende, högre energipriser och klimatförändringar är utmaningar som alla EU-medlemsstater står inför. Endast gemensamt, och med utgångspunkt i hållbarhet, konkurrenskraft och säkerhet, kan EU bemöta dessa omfattande utmaningar.

I kommissionens grönbok har vi lagt betoningen på sex nyckelåtgärder. Vi måste skapa en verklig gemensam europeisk el- och gasmarknad. Vi måste åstadkomma bättre samordning. Bättre samordning bidrar till större solidaritet mellan medlemsstaterna i kristider. Vi måste påskynda övergången till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp och använda både ny och befintlig energi för att garantera hållbarhet. Vi måste inte bara förändra energiförsörjningen utan även efterfrågan på energi. Det finns många möjligheter att använda energi på ett mer effektivt sätt till förmån för klimatet, konsumenterna och vår säkerhet.

EU ligger i frontlinjen när det gäller utvecklingen av teknik för låga koldioxidutsläpp. Vi måste hålla oss kvar där. Vi behöver mer europeisk innovation när det gäller förnybara energikällor och allt som rör miljövänlig teknik. Sist men inte minst måste vi främja en mer sammanhängande och integrerad strategi i våra förbindelser med tredjeländer och i internationella sammanhang.

Ibland hör jag folk säga att en europeisk energipolitik inte är genomförbar eftersom den berör områden inom vilka medlemsstaterna har nationella strategiska intressen. Jag behöver inte påminna er om att själva grundvalen för Europeiska gemenskapen i själva verket var en gemensam europeisk politik för kol och stål, de två områden som vid den tidpunkten ansågs vara mest känsliga när det gällde medlemsstaternas nationella strategiska intressen. Det är just därför vi behöver en gemensam europeisk strategi och inte 25 nationella strategier. Det är just därför vi behöver den strategin.

(Applåder)

Grönboken inbjuder alla att bidra till denna viktiga debatt. Jag är mycket uppmuntrad av de positiva reaktionerna på vår grönbok och av det österrikiska ordförandeskapets mycket engagerade stöd, och jag ser fram emot ett starkt stöd från Europaparlamentet för denna nya EU-strategi.

Jag vill också betona behovet av att betrakta social sammanhållning som en nödvändig del av strategin för att skapa tillväxt och arbetstillfällen. Kommissionen är väl medveten om behovet av att garantera högkvalitativa arbeten och undvika otrygga arbetsförhållanden. Jag anser att globaliseringen erbjuder stora möjligheter, men vi kan inte och bör inte ignorera den press som företag och arbetstagare utsätts för till följd av den hårda internationella konkurrensen. Därför har kommissionen föreslagit en europeisk fond för justering för globaliseringseffekter. Denna fond kommer att fungera som en stötdämpare för globaliseringens kraftfulla motor. Den kommer att komplettera medlemsstaternas ansträngningar för att hjälpa de arbetstagare som påverkats på fötter igen. Det viktigaste är att få människor omskolade och tillbaka på arbetsmarknaden på ett hållbart sätt. Vi behöver involvera arbetsmarknadens parter i våra diskussioner om arbetstillfällen och arbetsmarknader.

EU:s ekonomiska framtid är beroende av att ha de bäst utbildade människorna med många olika kompetensområden och den anpassningsförmåga som krävs för en kunskapsekonomi. Därför måste vi se till att investeringarna i högre utbildning ökar betydligt. Kommissionen föreslår ett mål på 2 procent av BNP till 2010.

Samtidigt måste vi öka EU:s forsknings- och utvecklingsutgifter till 3 procent av BNP till 2010. Det innebär ambitiösare nationella mål och ambitiösare åtgärder för att uppnå dem. Vi har några utmärkta universitet och forskningscenter som verkligen kommer att dra nytta av ökad finansiering. Våra system är dock splittrade. Det finns en klyfta mellan å ena sidan högre utbildning och forskning, och å andra sidan företagen och ekonomin. Det verkar inte finnas någon samverkan.

Alltför många av våra största begåvningar lämnar Europa. Därför har kommissionen i sin strävan efter att EU ska bli framstående föreslagit ett europeiskt teknikinstitut. Ett europeiskt teknikinstitut skulle utgöra ett komplement till andra åtgärder; det skulle finansieras genom anslag från deltagande parter och det skulle ske på ett effektivare sätt till förmån för dem och för hela EU:s ekonomi. Det är ett ambitiöst projekt. Jag kommer att be stats- och regeringscheferna att stödja idén och jag ber om parlamentets stöd. Airbus och Galileo har visat oss hur viktigt det är med framgångsrika europeiska flaggskepp. Europeiska tekniska institutet (ETI) bör stå närmast på tur eftersom det är en symbol för ett europeiskt mål, men det är mer än en symbol: det bidrar till att göra våra gemensamma ansträngningar i fråga om forskning, utbildning och innovation mer betydelsefulla.

Jag är också medveten om behovet att uträtta mer på det här området och jag anser att detta kan bli ett tydligt åtagande nu för denna kunskapstriangel. Kort sagt, ett större engagemang för EU kommer att medföra ökat välstånd och större frihet för våra medborgare.

Jag tackar er varmt för det stöd som ni uttryckte så väl i ert förslag till resolution. Nästa vecka måste Europeiska rådet visa en liknande grad av engagemang för tillväxt och arbetstillfällen. Det är nu dags att uppnå resultat och gå från ord till handling.

(Applåder)

  Hans-Gert Poettering, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsordförande, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Lissabon står för tillväxt och sysselsättning och står således i centrum för EU-ekonomins konkurrenskraft, och jag är glad över kommissionsordförandens personliga åtagande och att han inriktar sin kommissions insatser på detta område.

Jag vill tacka honom för att han sa att en återgång till ekonomisk nationalism eller – en del vill ge det en positiv vinkling – ekonomisk patriotism skulle innebära undergången för EU:s ekonomi och skulle leda till att vi inte blir internationellt konkurrenskraftiga i hela den globaliserade världen.

(Applåder)

Jag är därför tacksam för den kraftfulla inställningen, och jag hoppas att ni kommer att säga samma sak i rådet vid stats- och regeringschefernas möte. Herr Winkler, vi värderar er mycket högt som person, och vi uppskattar att ni är här, men när kommissionens ordförande är här vore det lämpligt om rådet var företrätt på lika hög nivå, av en minister. Vi måste ha detta i åtanke. Jag vill klargöra att jag har den största respekt för er personligen, men institutionerna måste ha likvärdig representation vid sådana här debatter. Jag säger detta helt oberoende av alla partipolitiska anknytningar. Detta handlar om EU:s institutioner.

Europaparlamentet prioriterar Lissabonprocessen högt, som är en kontinuerlig process som inte begränsas till 2010. Därför har vi inrättat en styrgrupp under ordförandeskap av Joseph Daul. Det gläder mig att de tre största grupperna – ja, och de andra grupperna kanske också kommer att ansluta sig en dag, herr Wurtz – sätter detta i centrum för sin verksamhet, vilket naturligtvis gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen gör, även om de inte är här, och kanske en del andra också ...

(Protester)

... det är sant, gruppledarna är inte här, och ni bör vara glada att jag ägnar så mycket uppmärksamhet åt dem. Den inre marknaden, den fria rörligheten för personer, varor, tjänster och kapital är en nödvändig förutsättning för att Europeiska unionen ska vara konkurrenskraftig på de globala marknaderna.

Jag uppmanar stats- och regeringscheferna att ta parlamentets insatser när det gäller tjänstedirektivet som exempel. Till regeringarna säger jag att alla som nu vill ha något annat kommer att förstöra denna kompromiss om tjänstedirektivet. Jag uppmanar därför regeringarna att ta Europaparlamentet som exempel.

Jag välkomnar också – detta är inte min uppgift, men som ordförande för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater gläder det mig – att en av ledarna för De gröna nu är här. Tillsammans kommer vi att utforma Europa, herr Cohn-Bendit.

Vi behöver företagaranda i Europeiska unionen. Företag är inte något abstrakt koncept, och att engagera sig betyder att göra friheten till en realitet. Företagaranda betyder skapande av arbetstillfällen. Vi behöver ett positivt perspektiv i detta sammanhang.

Herr Barroso! Vi välkomnar det förslag ni har lagt fram om ett europeiskt teknikinstitut. Detta måste innebära att vi inte inrättar en ny stor universitetsmyndighet, utan ett nätverk mellan de olika europeiska teknikinstitut som redan finns, för att skapa mervärde och se till att EU verkligen kan vara en av de globala ledarna i innovation och forskning. Ni nämnde Galileo och Airbus. Vi behöver nya projekt och i det avseendet stöder vi era synpunkter.

En sista kommentar, eftersom jag inte har 15 minuter som rådet och kommissionen har: någon gång måste vi tänka på hur vi kan nå en bättre balans. Jag förespråkar att parlamentet för ett nära samarbete med de nationella parlamenten om den här frågan, eftersom det är vår gemensamma uppgift, både nationellt och inom EU, att göra EU konkurrenskraftigt och se till att det utvecklas väl ekonomiskt sett och i allmänhet.

(Applåder)

  Christopher Beazley (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill ta upp en ordningsfråga i enlighet med artiklarna 166.1 och 121.2. Jag ber om ursäkt för att jag avbryter debatten, men innan den började tog Sir Robert Atkins upp en ordningsfråga som ni avvisade eftersom den inte hade något samband med dagens frågor. Han hänvisade faktiskt till en ytterst viktig fråga som omfattas av artikel 166. När parlamentets bestämmelser förbigås är det helt i sin ordning att en ledamot uppmärksammar er på detta.

Sir Robert Atkins uppgav att den brittiska regeringen överskred sina befogenheter och bröt mot gemenskapsrätten när det gäller brott mot sekretess. Det berörda utskottet har skrivit till er. Jag undrar om ni skulle kunna besvara Sir Robert Atkins före omröstningen.

Jag vill återigen påminna er om att jag hänvisar till artikel 166.1 och artikel 121.2.

Jag ber om ursäkt för avbrottet.

  Talmannen. – Jag beklagar även detta avbrott.

Mina damer och herrar! Från och med nu måste ordförandeskapet vara mer strikt i bedömningen av begäran om ordningsfrågor eftersom ni om och om igen utnyttjar detta förfarande för syften som det inte är avsett för.

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Lanseringen av Lissabonprocessen var det första verkliga försöket, och enligt min åsikt ett mycket väl genomtänkt sådant, att ge ett EU-betonat svar på globaliseringens utmaningar. Den utgångspunkt som användes i Lissabon var att vi endast skulle kunna överleva den interkontinentala konkurrensen och fortsätta att konkurrera med medtävlarna på andra kontinenter på lång sikt om vi blir det starkaste kunskapsbaserade samhället och ekonomin i världen – men på EU-nivå.

Det var det rätta steget att ta, men vad har hänt sedan dess? De som beslutade att ta detta steg kan inte bestämma sig för om de vill ta det på EU-nivå eller nationell nivå. De slits fram och tillbaka mellan budskapet att ”vi kan bara överleva i denna konkurrens som ett enat Europa”, vilket är rätt, och budskapet i deras egna länder att ”egentligen är vi i princip starka nog som regeringar att göra det själva”, vilket naturligtvis är populärare hos väljarna. Resultatet är att det inte har investerats tillräckligt i Lissabonprocessen, varken på EU-nivå eller på nationell nivå. Detta är situationen efter sex år!

(Applåder)

Herr kommissionsordförande! Jag är tacksam för det ni sa, men jag beklagar också att ni håller tyst om något annat. Det finns en gapande avgrund mellan det som ni återigen har beskrivit som ett nödvändigt åtagande, även finansiellt sett, och det som sker i praktiken. Ni och er kommission har beskrivit det som EU behöver när det gäller finansieringen under de kommande sju åren, och rådet har antagit en finansiell grund. Problemet är att det finns en lucka på 40,82 procent mellan det ni har begärt och det som rådet har beslutat!

Rådet gick med på 40,82 procent mindre än ni hade begärt för budgetplanen. Herr talman, detta är de olika budskapen, de olikformade brickorna i spelet. Ni kan inte ens bygga en timmerkoja. Ni kan inte ens bygga en skidstuga i Arlberg am Lech – eller snarare Lech am Arlberg – där man kan sjunga gamla sjömanssånger om kvällarna. Välkommen ner i dalen, herr ordförande! Störtloppet är nu över.

(Skratt)

Uppmärksamheten kommer återigen att fästas vid denna motsägelse vid trepartsmötet om budgetplanen, som vi kommer att få vara med om under de närmaste dagarna, och vid det följande toppmötet. Trepartsmötet leds av snåljåpar, som skrapar ihop varenda euro som finns kvar så att pengarna inte kan gå till EU.

(Applåder)

Tre dagar senare kommer stats- och regeringscheferna att mötas, och de kommer ännu en gång att förklara hur viktigt toppmötet i Lissabon och Lissabonmålen är. Det är exakt det som hejdar EU: det finns ingen sammanhängande och konsekvent inställning till Lissabonprocessen!

I Europaparlamentet har vi försökt kombinera den flexibilitet som EU behöver med den sociala sammanhållning som EU inte kan klara sig utan, eftersom dessa två aspekter hör ihop. Om vi vill få folket med oss – ja, herr Winkler, ni har helt rätt i det – om vi vill att folket ska följa oss, måste vi framställa globaliseringen som en möjlighet, men också minska risken för att den kan utnyttjas för att rasera de sociala normerna. Med tjänstedirektivet avsåg vi att säga ja till flexibilitet där detta är nödvändigt och möjligt, men bara om vi bevarar den sociala sammanhållningen. Jag förutsätter därför att Europaparlamentets beslut kommer att utgöra en grund för kommissionens och rådets fortsatta samråd om tjänstedirektivet. Jag kan bara varna för att gå ifrån det. Ni gav löftet, herr Winkler, och ni sa i dag att ni kommer att hålla det löftet. Vi kommer att se till att ni gör det, det kan ni vara säker på!

Det är verkligen sant att tillräckligt med bläck redan har ödslats på frågan om Lissabonprocessens framtid. Det vi behöver är en investering i forskning och kvalifikationer, så att våra bästa förmågor inte försvinner till andra kontinenter. Det vi behöver är investeringar i livslångt lärande; om goda kvalifikationer är en nödvändig förutsättning för tillträde till arbetsmarknaden, är livslångt lärande en grundläggande rättighet som garanterar att alla har tillgång till den.

I går klargjorde Förbundsrepubliken Tysklands president de europeiska ungdomarnas önskan genom att använda exemplet med Erasmus-systemet. Erasmus är dock en av de punkter som rådet har minskat budgeten mest för. Så jag kommer att säga det igen: i Lissabonprocessen passar ingenting ihop.

(Applåder)

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Klyftan är större än någonsin i unionens historia mellan de som strävar framåt och de som strävar bakåt, de som försvarar den inre marknaden och Lissabonmålen som det bästa sättet att garantera långsiktig effektivitet, konkurrenskraft och tillväxt och de som avvisar fri handel till fördel för en ekonomisk patriotism som – med Giulio Tremontis ord – påminner om den närmast före kriget 1914–1918.

Det ironiska är att denna så kallade patriotism – lätt förklädd ekonomisk nationalism – kommer att medföra lika få fördelar för medborgarna i Frankrike, Spanien eller Polen som den gör för resten av EU eftersom en rättvis konkurrens är själva drivkraften bakom den globala marknaden och det som bidrar till att öka kvaliteten och sänka priserna, och protektionismen undergräver en rättvis konkurrens. Om ett företag anser att det är kommersiellt logiskt att gå ihop med ett annat, varför ska vi då lägga oss i och lägga hinder i vägen? Eurons stora framgång, som kommissionens ordförande påpekade, är att sammanslagningar och uppköp fullföljs i rask takt. Den europeiska industrin lägger nu i en högre växel inför utmaningarna i att konkurrera i en global ekonomi.

Dessa frågor bör tas upp vid Europeiska rådets vårmöte. Det här är frågor för kommissionen eftersom kommissionen kommer att testas i detta klimat som fördragens väktare. Ställd inför ett aldrig tidigare skådat angrepp mot den inre marknaden måste kommissionen hålla fast vid fördragen och de grundläggande friheterna, och vid behov tala ut – som ni, ordförande Barroso, och även kommissionsledamöterna Charlie McCreevy och Neelie Kroes har gjort – och försvara unionen. Men att försvara den inre marknaden faller inte bara på kommissionens lott; även rådet har en roll, vilket vi betonar i det förslag vi diskuterar i dag. Det innebär att man vid Europeiska rådets vårmöte påskyndar införlivande och genomförande av unionens direktiv för att upprätta en inre marknad med fri rörlighet för varor, tjänster och kapital. Vi vill se att Europeiska rådet på allvar tar itu med fri rörlighet för tjänster, fri rörlighet för arbetstagare och fri rörlighet för kapital. Låt oss hoppas att stats- och regeringscheferna, när de diskuterar unionens framtida finansiering, finner de medel som behövs för att utbilda vår arbetskraft, för de transeuropeiska näten och för forskning och utveckling genom Europeiska tekniska institutet, vilket kommer att säkra en framtida dynamisk ekonomi.

Det är dags för våra stats- och regeringschefer att utforma de rådsmöten som kommer att äga rum i mars och oktober. De behöver inte enbart utannonseras som toppmöten för ekonomisk politik, för kraven på energisäkerhet, fred i Mellanöstern och kamp mot internationell organiserad brottslighet är lika brådskande och bör finnas med på dagordningen för nästa vecka. Det bör även finnas med en offentlig diskussion om unionens spirande försvarspolitik som för närvarande planeras inom stängda dörrar. Det österrikiska ordförandeskapet öppnade nyligen ett möte i rådet (miljö) för allmänhetens granskning. Varför inte göra denna öppenhet till allmän praxis i rådet?

Min grupp välkomnar kommissionens förslag att lägga fram ett strategidokument så att vi kan diskutera försvarspolitik här i parlamentet och göra medborgarna delaktiga i diskussionen om vad vår kontinent kan bli.

Herr ordförande! För hundra år sedan hade ert land en utrikesminister som studerade i Strasbourg, återinförde den gamla regimen och dominerade den kontinentala politiken i 30 år. Om Ursula Plassnik kan ta efter Metternichs bedrifter så kommer Europa att blomstra. Om hon misslyckas kan hon alltid följa hans exempel och fly till Förenade kungariket.

  Rebecca Harms, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr Winkler, herr Barroso! Allteftersom tiden har gått har min grupp insett att Lissabonstrategin inte längre är den strategi som stakades ut i början av denna mycket intressanta process. Detta framgick mycket tydligt av Hans Winklers anförande. Den är nu en mycket ensidig strategi för tillväxt och arbetstillfällen. Tanken att målet för hållbarhet och social rättvisa, som fastställdes i Göteborg, också ska ingå i denna strategi har fullständigt åsidosatts. Efter de diskussioner som jag följde i samordningsstrukturen för Lissabon och mot bakgrund av det resolutionsförslag som vi har utarbetat och som vi kommer att rösta om i dag, är jag rädd att det finns en risk att parlamentet inte längre är berett att fortsätta med denna ambitiösa strategi för att verkligen koppla ihop hållbarhet och tillväxt.

Varför säger jag detta? Det finns absolut ingen vilja att diskutera viktiga instrument som skulle garantera en framgång. Vi försökte diskutera skattepolitik inom denna samordningsstruktur. Om vi inte är beredda att överväga enhetlig företagsbeskattning inom EU, hur ska vi då kunna lösa den negativa lokaliseringskonkurrensen? Om vi inte är beredda att tala om miljöskatter, hur ska staten då kunna främja hållbarhet på ett kontrollerat sätt? En del av parlamentsledamöterna är ovilliga att använda ordet ”skatter” över huvud taget. De ger löften till folket men försäkrar sig inte om att det inrättas instrument för att vi verkligen ska kunna hålla alla dessa ambitiösa löften.

Låt oss ta ett viktigt aktuellt exempel: energipolitiken. Till kommissionsledamot Günter Verheugen och José Manuel Barroso säger jag följande: om ni inte är beredda att införliva transportpolitiken i era energipolitiska strategier, om ni inte är beredda att sätta resursbevarande och effektivitet i centrum för era strategier, och om ni fortsätter att fokusera på att förlänga livslängden för kärnkraftsanläggningar, då är ni dömda att misslyckas. Ni kommer inte att minska beroendet av råmaterial och ni kommer inte att vara i stånd att säkra rättvisa priser på energimarknaden. Se bara på de länder där en stor andel av energin kommer från kärnkraft. Är elen i Frankrike och Tyskland billig? Nej, den är dyr.

Herr Barroso! När det gäller marknaden har jag en begäran: lita på Neelie Kroes förslag från förra veckan. Marknaden kan inte tillämpas för energi för närvarande. Produktionen och distributionen av energi och elnäten måste vara åtskilda. Som Neelie Kroes helt riktigt sa kommer vi endast att ha en chans mot energijättarna om vi verkligen vänder marknaden mot dem.

(Applåder)

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman, herr Barroso, herr Winkler! Kommissionen är vanligtvis duktig på att finna associationsrika patronymikon för sina program: Erasmus, Sokrates och så vidare. Den kunde ju ha kallat sin Lissabonstrategi för ”Janus” efter den berömde romerske guden, som traditionellt avbildas med två ansikten: ett som ser mot framtiden och ett som ser in i det förgångna, precis som Lissabonstrategin.

Ett av Lissabonstrategins ansikten för tioårsperioden 2000–2010 är tilltalande och påminner om slutsatserna från Europeiska rådets vårmöte 2005, med talet om behovet av att, och jag citerar, ”investera i humankapital [som är] Europas viktigaste tillgång”. Där utbasunerades fler arbetstillfällen – till och med full sysselsättning – samt bättre arbetskvalitet. Man betonade vikten av forskning, utbildning och innovation samt en gedigen industriell struktur inom hela EU. Man lade till och med fram målet, och jag citerar, att ”stoppa förlusten av biologisk mångfald från och med nu och fram till 2010”.

Detta särskilda ansikte av den europeiske Janus ser mot framtiden. Det tycks förebåda en period av social, ekonomisk och ekologisk utveckling så att det, vid första anblicken, är svårt att förstå varför kommissionen anser, och jag citerar, att det ”återstår mycket att göra för att övertyga medborgarna om att reformerna kommer att bidra till ökat, delat välstånd och att engagera dem i processen”.

Varför, för guds skull? Beror det på Lissabonstrategins andra ansikte, det som riktas mot EU-ledarnas oförsonliga liberala fixering? Jag vill hänvisa till kommissionens senaste meddelande, där den till exempel hänvisar till behovet av att göra EU mer attraktivt för företagen, att reformera pensionerna, hälsosektorn och arbetsmarknaden och att stabilisera budgeten, höja pensionsåldern, öka produktiviteten på arbetsplatserna, garantera verklig konkurrens inom tjänstesektorn och främja ökad konkurrens på el- och gasmarknaderna.

Kommissionen förväntar sig till och med att fackföreningarna ska hjälpa till med att sprida denna liberala strategi, och den väntar sig att även parlamentet ska förmedla dess fördelar.

Vi ser tyska statstjänstemän sluta sig samman för att protestera mot längre arbetstider och lägre löner och italienska anställda som kräver en grundlig genomgång av lag 30 och dess tanklösa bidrag till att skapa osäkra arbetsförhållanden. Vi ser ungdomar i Frankrike som protesterar mot planer på tvååriga anställningskontrakt som gör det möjligt att avskeda dem som det passar sig, kvinnliga löntagare i England som protesterar mot planer på att höja pensionsåldern från 60 till 65 år och anställda i de nya medlemsstaterna i Centraleuropa som opponerar sig mot att deras länder betraktas som en del av lågkostnadsområdet och kräver sin rätt till social utveckling. När ni ställs inför dessa människor och alla dem som motsätter sig den strategi för att pressa ned statliga och sociala utgifter som genomförs under beskydd av stabilitetspakten, ber jag er att inte lita på att vi ska förklara för dem att de har fel och säga att det, tvärtemot vad det kan verka, är så att deras välbefinnande står i centrum för Lissabonstrategin.

Sanningen är att de två aspekterna av Lissabonstrategin är oförenliga. Den andra aspekten måste omintetgöras så att den första kan utvecklas. Detta är det val vi står inför.

  Jens-Peter Bonde, för IND/DEM-gruppen. – (DA) Herr talman! Efter att fransmännen och nederländarna sagt nej till utkastet till konstitution beslutade man vid EU-toppmötet om en paus för att tänka över Europas framtid. Det förefaller nu som om detta inte var någon paus för eftertanke, utan snarare en ändring av ordningen för vilka som ska ratificera och när. Sedan de två nejrösterna har konstitutionen antagits i Luxemburg, Cypern, Malta, Lettland och nu senast i Belgien. Processen pågår i Estland, och Finland kommer att anta konstitutionen innan landet tar över ordförandeskapet den 1 juli. En delegation från oss i utskottet för konstitutionella frågor besökte Helsingfors häromdagen. Bara ett litet parti, som företräder verkliga finländare, kommer att respektera de franska och nederländska nejrösterna. I konstitutionen föreslås det att ratificeringarna ska få fortsätta tills 80 procent av länderna har antagit konstitutionen, då ett särskilt toppmöte kommer att hållas. Bestämmelserna i konstitutionen kan dock inte utgöra grunden för en ändring av Nicefördraget, där enhällighet är regeln. Konstitutionen är därför formellt död efter de franska och nederländska nejrösterna. I Nederländerna har regeringen förklarat att den inte kommer att ratificera det förkastade dokumentet, och i Frankrike säger ledande politiker samma sak. Det är därför olagligt att fortsätta med ratificeringarna utan ett nytt beslut, om inte Frankrike och Nederländerna sysslar med dubbelspel och säger en sak hemma och en annan i Bryssel.

Jag vill fråga ordförandeskapet om Frankrike och Nederländerna formellt har gått med på att ratificeringarna kan fortsätta utan ändringar av det förkastade dokumentet. Skulle det inte vara bättre att använda andrummet för att tänka ut nya idéer och sedan utarbeta ett dokument som folket kan godkänna i en folkomröstning i alla länder på samma dag, ett dokument där ledorden skulle vara insyn, demokrati och närhet till folket?

  Brian Crowley, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka rådets ordförande Hans Winkler och ordförande José Manuel Barroso för deras anföranden här i dag.

Efter att ha studerat och diskuterat denna fråga ett antal år är en av de saker som slår mig: vad vill vi egentligen få ut av Lissabonstrategin? De mest grundläggande frågorna och målen är lika relevanta i dag som de var när man först enades om att göra EU till den mest dynamiska och innovativa ekonomin i världen till 2010. Dessvärre hör vi här i dag åsikter om att Lissabonstrategin ska omfatta allt mellan himmel och jord. Kanske är vi för ambitiösa och vill att alltför många områden ska omfattas.

En av de allra viktigaste frågorna – som har tagits upp av alla talare i kammaren i dag – har varit investeringarna i mänskligt kapital: frågan om praktisk och teoretisk utbildning och hur den leder till vidare forskning och framtida innovation och utveckling. Låt oss verkligen titta på vad som händer i Europeiska unionen för närvarande. Ta till exempel den demografiska situationen där vi har en åldrande befolkning, sjunkande födelsetal i de flesta medlemsstater och där vi inte har strategier för att bemöta detta. Vi behöver strategier där man tar hänsyn till de positiva aspekterna av en åldrande befolkning, till den erfarenhet den har, men vi behöver även strategier som är realistiska när det gäller att se att människor nekas möjligheter att få tillgång till den nya arbetsmarknaden. Vi måste ge dem den kompetens och utbildning som de behöver för att arbeta i den så kallade digitala ekonomin.

Trots alla insmickrande ord är den som i själva verket har störst möjlighet att genomföra dessa strategier – som har störst möjlighet att erbjuda denna kompetens till unga arbetstagare, studenter eller äldre människor som vill omskola sig – inte EU utan medlemsstaterna var för sig. Därför har vi bett om nationella planer med tydliga mål som garanterar att investeringarna kommer att bära frukt.

När vi talar om den europeiska sysselsättningsstrategin, social sammanhållning och socialt partnerskap är det mycket viktigt att människor övertygas, men det är också viktigt att de vaknar upp och ser vad som verkligen sker med omlokaliseringen av branscher – som diskuterades i går – och bristen på investeringar i forskning och utveckling. Titta på de 20 ledande bioteknikföretagen i världen. Av dessa är 19 amerikanska och ett schweiziskt – det finns inget inom EU.

Om vi verkligen vill bli den mest dynamiska ekonomin måste vi fatta svåra beslut som speglar denna ståndpunkt.

(Applåder)

  Leopold Józef Rutowicz (NI). – (PL) Herr talman! Rapporten från den högnivågrupp som leds av Wim Kok ger en realistisk beskrivning av läget för EU:s ekonomi, som står inför hotet att marginaliseras i förhållande till de asiatiska och amerikanska marknaderna. Den globala marknaden är generös mot ekonomiska enheter som är effektiva, konkurrenskraftiga och som erbjuder billiga produkter och tjänster av god kvalitet. Medlemsstaterna och parlamentens direkta deltagande i genomförandeprogrammen kan räknas som en av framgångarna för de åtgärder som inriktas på att fullfölja Lissabonstrategin. Åtgärder inom ramen för programmet för trygg energiförsörjning kan också skapa bättre och stabila förhållanden för ekonomisk utveckling. Det faktum att ett stort antal personer deltar i genomförandet av strategin kan också ge upphov till optimism. Problemet är åtgärdernas effektivitet och det motstånd som finns mot dem. Dessa åtgärder omfattar inrättandet av en inre marknad, en arbetsmarknad, de rätta villkoren för omstruktureringar och skapande av företag och ökad innovation, som både gör slut på arbetslösheten och ökar lönerna. Vi behöver ett samförstånd mellan de politiska grupperna, fackföreningarna och arbetsgivarna. Det finns särskilt stora hinder för processen att omstrukturera och organisera jordbruksmarknaden och begränsa jordbruksproduktionens kostnader. Den bristande livskraften inom en del produktionssektorer innebär att många jordbruk ställs inför risken att gå i konkurs och att arbetslösheten och arealen outnyttjad mark ökar. Därför är det absolut nödvändigt att agera snabbt för att inrätta ett system för jordbruksproduktion med en garanterad marknad, såsom biobränslen och biomassa. Vi behöver ett flerårigt program för att anpassa jordbruket till de nya marknadsvillkoren. Processen att avskaffa protektionismen, som inte skapar utan minskar mervärdet och ökar de sociala kostnaderna, möter stora hinder. Avslutningsvis vill jag nämna ett optimistiskt citat från Tysklands president: ”Vi måste förvandla utmaningarna till möjligheter till framgång.” Jag anser att vi kan åstadkomma detta.

  Othmar Karas (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsordförande, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Jag önskar alla institutioner lycka till med de åtgärder som de behöver anta under de närmaste veckorna eller vid toppmötet, som måste bli utgångspunkten för Europas framtid. Mottot för alla sammanträden under de kommande veckorna måste, som José Manuel Barroso sa, vara ”handlingar, inte ord”.

Vi efterlyser åtgärder som inte lämnar något tvivel om att vi avvisar partikularism, protektionism och strategin att alltid se om sitt eget hus först. Vi efterlyser modiga, konkreta, verifierbara EU-åtgärder från medlemsstaterna för tillväxt och arbetstillfällen och för energipolitik. Vi uppmanar slutligen medlemsstaterna att rätta in sig i ledet när det gäller tjänstedirektivet och budgetplanen och inte längre stå stilla.

Vad vill vi ha? För det första vill vi ha beslutsamma åtgärder, så att Europeiska unionen kan fortsätta utvecklas mot en politisk union med större mod, trovärdighet och beslutsamhet. En politisk union är vårt främsta mål.

För det andra behöver vi skapa en fungerande inre marknad och vidta åtgärder så att den i slutändan utvecklas till en hemmamarknad. När kommer vi att kunna tala om en hemmamarknad för alla? När vi slösar så lite tid som möjligt på att genomföra de fyra friheterna för alla medborgare i ett EU utan gränser. Frihet och ansvar i stället för bojor, protektionism, nationalism och åtskiljande övergångsregler – detta är vårt mål, och det kommer att medföra ett gemensamt mervärde för Europas medborgare.

(Applåder)

För det tredje, den som hellre nationaliserar än europeiserar slår blå dunster i ögonen på folk. Var finns initiativen och projekten för att genomföra plan D och göra människor delaktiga i det europeiska projektet? För det fjärde efterlyser jag också medbeslutande tillsammans med Europaparlamentet i alla frågor som rör den inre marknaden, i frågor om tillväxt och sysselsättning och om budgetplanen. Det är uppenbart att regeln om enhällighet i rådet blockerar utvecklingen, förhindrar EU-lösningar och stärker partikularismen. Det är inte vad vi vill.

För det femte behöver vi särskilda EU-projekt, inte bara nationella handlingsplaner: en europeisk forskningsram, en europeisk infrastruktur, en europeisk energimarknad, ett europeiskt luftrum, en europeisk etablerings- och innovationsoffensiv samt utvidgning av det europeiska utbildningsprogrammet. För allt detta vill vi se projekt och åtgärder, inte bara uttalanden. För det sjätte: vi har inte någon gemensam ekonomisk politik, vilket innebär att vi måste samordna de ekonomiska riktlinjerna mycket mer ingående. EU är en möjlighet. Partikularism och protektionism är vår egen hemmagjorda risk.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

  Robert Goebbels (PSE). – (FR) Herr talman, herr Winkler, herr Barroso! En strategi utan resurser är som Napoleon utan armé: kraftlös och i slutändan värdelös. Det är det hot som hänger över Lissabonstrategin. Är EU begränsat till tomma gester, med en mager budgetplan, obalanserade nationella budgetar och en gemenskapsbudget som utgör mindre än en tredjedel av enbart underskottet i den amerikanska budgeten?

I det förslag till resolution som jag har förberett tillsammans med min förträfflige kollega, Klaus-Heiner Lehne, visar vi på några spår som är värda att följa, även om vårt parlament ibland vägrar att se sanningen i vitögat. Således har majoriteten av Europaparlamentarikerna ignorerat att en väsentlig del av Förenta staternas överskott i tillväxten de senaste åren är resultatet av att man har integrerat mer än tio miljoner lagliga invandrare. Vi behöver en mer generös europeisk invandringspolitik. Skulle en sådan politik genomföras på bekostnad av utvecklingsländerna? Enligt FN utgör penningöverföringar från invandrare till deras familjer mer än dubbelt så mycket som den summa som går till internationellt utvecklingsbistånd. Den spektakulära ekonomiska utvecklingen i Indien, Kina, Taiwan och Hongkong har kommit till stånd mycket tack vare företag som startats av före detta utvandrare som återvänt hem.

Forsknings-Europa återstår att bygga. Det är huvudsakligen de medelstora företagen som inte investerar tillräckligt. En av anledningarna till det är den överdrivna byråkratin, som utgör ett hinder för att få tillgång till EU-bidrag. En annan är bristen på samarbete mellan företag och universitet. De senare borde kunna få mer resurser själva genom att satsa på lovande unga förmågor och öka prestigen hos sin forskning genom utfärdande av därtill knutna examina.

När det gäller energi måste EU samverka med de andra stora konsumenterna – Förenta staterna, Japan, Kina och Indien – för att bilda en motvikt till de karteller och oligopol som dominerar olje- och gassektorerna. När man ställs inför en marknad som domineras av en handfull producentföretag är det lönlöst att ta sin tillflykt enbart till liberalisering av den europeiska marknaden, särskilt när sådan liberalisering leder till att ett litet antal så kallade Europamästare utkristalliseras, som i slutändan delar upp marknaden mellan sig. På den amerikanska energimarknaden var liberaliseringen långtifrån en framgång.

Den demografiska utveckling som Europa står inför utgör mer än bara en utmaning för finansieringen av social trygghet. Den tio- eller tjugoåriga ökningen av den förväntade livslängden för befolkningar som är allmänt pigga och friska utgör också en stor möjlighet. Det måste utarbetas strategier som gör det möjligt för människor att förbli aktiva när de blir äldre men också erbjuda dem ett antal pensioneringsalternativ och integrering i ett bredare samhällsliv. EU måste sluta tala i pessimistiska termer om framtiden och i stället ta tag i alla nya möjligheter att bygga det dynamiska och inkluderande samhälle som Lissabonstrategin utformats för.

ORDFÖRANDESKAP: ONYSZKIEWICZ
Vice talman

  Alexander Lambsdorff (ALDE). – (DE) Herr talman! Ett år efter halvtidsöversynen av Lissabonagendan är det dags att återigen fråga vilken nivå EU har nått. Dessvärre är svaret på den frågan nedslående. Efter den politiska chock som nej-rösterna mot konstitutionen levererade står vi nu inför ett hot om ekonomisk förlamning, om att Lissabon, likt den berömda itusågade damen, blir ett cirkusnummer, ty trots samförståndet om att genomförandet av strategin är varje medlemsstats ansvar är det dem vi ser begå protektionistiska ojustheter i den ekonomiska patriotismens namn, och det ger anledning till stor oro.

De som föreställer sig att vi skulle kunna åstadkomma ”mera Lissabon” eller bli mer konkurrenskraftiga med mindre av en inre marknad har antingen tappat greppet om verkligheten eller också är de ohederliga. Till grund för EU:s ekonomiska framgång de senaste femtio åren ligger den inre marknadens fyra friheter, varav tre nu är i omedelbar fara. Det började för två år sedan när bland andra Tyskland och Österrike införde begränsningar i rörligheten för arbetskraft från medlemsstaterna i östra EU. Nu visar det sig att de länder som inte blandade sig i arbetskraftens rörlighet, såsom Storbritannien, kan vittna om fördelarna med det.

Låt oss betrakta den fria rörligheten för kapital. Italien har förbjudit försäljning av intressen i italienska banker. Polen motsätter sig fusionen mellan UniCredit och HBV. Fransmännen och spanjorerna spjärnar emot övertagandet av inhemska energileverantörer. Detta är särskilt ironiskt mot bakgrund av att det är just i energisektorn som en EU-strategi efterlyses – är det meningen att vi ska tro att vi kan ha en gemensam energipolitik utan en inre marknad för energi? Kommissionens entydiga ord i frågan välkomnas verkligen, och man får hoppas att rådet kommer att följa dess rekommendationer.

Den tredje friheten, för tillhandahållande av tjänster, är också i fara. Den urvattning av tjänstedirektivet som Tyskland, Belgien och Frankrike har gjort sig skyldiga till innebär ingenting annat än att fördelningen av arbetskraften på detta område inte har kommit i gång. Om man skulle tillämpa det på rörligheten för varor skulle det innebära till exempel att Renault fick lov att exportera sina bilar till Tyskland enbart om de, väl där, inte fick kosta mer eller mindre än en Volkswagen. Och vad ska vi säga om Skoda? Arbetare i Mladá Boleslav tjänar mindre än sina motsvarigheter som monterar Audi eller Citroën – är det också social dumpning? Den logiska följden av fackföreningarnas argument om tjänstedirektivet är att de borde efterlysa strafftullar på industriprodukter från medlemsstater där lönerna är lägre, och det är bara en fråga om tid innan de gör det. Jag skulle kunna tillägga att om man resonerar konsekvent i frågan så borde kraven från de nya medlemsstaterna att de ska höja sina företagsskatter innebära exakt samma sak.

Lissabon är lika lite som den inre marknaden ett mål i sig. Det som behövs i hjärtat av kontinenten Europa är ny tillväxt och mera av tillväxt, om de miljontals arbetslösa ska kunna få nytt hopp inför framtiden. Att ge dem det är en fråga om förpliktelser – politiska, sociala och, när allt kommer omkring, moraliska. Att äventyra den inre marknaden är en synd mot EU:s arbetslösa, som vi har förpliktelser mot, eftersom det är för deras skull, för de svagaste medlemmarna i vårt samhälle, som vi måste nå framgång med Lissabonmålen. Detta är också sant när det gäller äldre. I parlamentets resolution betonas betydelsen av demografisk förändring, och både dagens och morgondagens äldre förtjänar vår uppmärksamhet. Tillväxt är vad som behövs för att stabilisera våra sociala trygghetssystem – bara omfördelning kommer inte att räcka. Jag skulle vilja tillägga att jag menar att vi borde föra den debatten i Bryssel snarare än i Strasbourg.

  Pierre Jonckheer (Verts/ALE). – (FR) Herr talman, herr Winkler, herr Barroso, herr Verheugen! Jag hör till de gröna, men jag tänker inte tala med er om energi. Jag har kolleger som ni känner och som är mycket kunniga på det området.

Jag skulle vilja tala med er om kommissionens roll i Lissabonstrategin. Vid många tillfällen har ni mycket riktigt betonat att det, för att strategin ska bli framgångsrik, krävs ett brett folkligt stöd liksom delaktighet för alla berörda aktörer, däribland de nationella parlamenten. Därför anser jag att det krävs att kommissionen sänder ut två tydliga budskap.

Det första består i att Lissabonstrategin inte är synonym med obegränsad konkurrens mellan medlemsstaterna. I stället förespråkar vi en modell av samarbete och solidaritet mellan medlemsstaterna.

Det andra budskapet består i att det, i ett EU med 25 medlemsstater, inte får finnas några första eller andra klassens medborgare eller arbetstagare.

Jag ska nu ge er tre praktiska exempel, och i samband med det förväntar jag mig att ni förmedlar ett mer aktivt förhållningssätt. För det första, den fria rörligheten för arbetstagare. Ni har hänvisat till den och offentliggjort en rapport – och allt detta är mycket lovvärt – och ni är mycket nöjda med att ett antal nationer har rättat in sig i ledet bakom kommissionen. Jag förväntar mig att både kommissionens ordförande och kommissionen handlar i Europeiska unionens intresse genom att på ett fint sätt tala om för de stater som inte vill rätta in sig bakom kommissionen eller som är betänksamma inför att göra det att de har slagit in på fel väg.

Jag fortsätter nu med mitt andra exempel. När det gäller tjänstedirektivet avvisade parlamentet ursprungslandsprincipen. Vilket var problemet med den principen? Det fanns en ovillighet att organisera den inre marknaden genom att man hade otillräckligt harmoniserade nationella regler som konkurrerade med varandra. För att lugna arbetstagarna borde ni nu tydligt uttala att portugiser, tyskar och slovaker som arbetar på ett bygge i Polen måste få samma lön, och omvänt. Med andra ord, direktivet om utstationering av arbetstagare måste stärkas, och det är ert privilegium att göra det.

Nu till mitt tredje exempel. När det gäller utvecklingen av beskattning i EU har kommissionen gjort framsteg i harmoniseringen av skattebaser inom ramen för företagsbeskattning. Under 2007–2008 ska ni lägga fram en rapport om Europeiska unionens budget och framtida resurser. Ni borde ha den politiska viljan och modet att säga – och detta är en fråga som andra ledamöter har tagit upp – att det är oacceptabelt med sådana budgetnedskärningar som innebär att budgeten för unga studenter eller unga arbetstagare skärs ned med en tredjedel.

Med andra ord, herr Barroso, jag förväntar mig att ni, när ni genomför Lissabonstrategin, inte enbart tar skydd bakom medlemsstaterna, även om de har en viktig roll att spela. Jag förväntar mig att ni i stället går längre än rollen som opartisk mellanhand, och att ni, eftersom ni har monopol på lagstiftningsinitiativ, verkligen hittar kraften att försvara de europeiska intressen som hotas av tendensen att länder blir mer slutna.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Det är dags att lyssna på protesterna och kampen mot de nyliberala åtgärderna i Lissabonstrategin, som nyligen setts över, vars konsekvenser har gått på tvärs mot vad som utlovades 2000 vid toppmötet i Lissabon.

Med liberaliseringen av marknader, privatiseringen av offentliga tjänster och främjandet av flexibilitet på arbetsmarknaden, eller ”flexicurity” (flexibilitet med trygghet) som kommissionen nu kallar det för, som trappas upp, har vi fått se lägre ekonomisk tillväxt, högre arbetslöshet, fler osäkra arbeten, ökad fattigdom och större ojämlikhet i fördelningen av välfärd, i konkurrenskraftens och den fria konkurrensens namn.

Det är nu mer uppenbart att de två centrala pelarna i den nyliberala politiken är stabilitets- och tillväxtpakten och den så kallade Lissabonstrategin, för att inte tala om de väldiga nedskärningarna i gemenskapsmedlen som har använts för att göra ekonomisk och social sammanhållning till inget annat än en illusion.

Följaktligen är det, som vi föreslår i den resolution som vi lade fram, mycket viktigt att Lissabonstrategin ersätts med en EU-strategi för solidaritet och hållbar utveckling, som kommer att främja investeringar i forskning och innovation med balanserad och långvarig utveckling som mål, investeringar i alla aspekter av arbetskvaliteten, investeringar i förbättring av kvalifikationer, i grundläggande infrastruktur för underleverantörer, i offentliga tjänster, i miljöskydd och miljöteknik, särskilt när det gäller energi och transport, i förbättringar av arbetsmarknads-, social-, miljö- och trygghetslagstiftning för att uppnå harmonisering på högsta nivå, och i den sociala ekonomin.

En ny socialpolitisk agenda krävs också, med sikte på att utveckla ett samhälle ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  John Whittaker (IND/DEM). – (EN) Herr talman! José Manuel Barroso vill att EU engagerar sig för det civila samhället och Hans Winkler vill motivera EU-medborgarna. Men det finns inget enklare sätt att få de som följer EU att gäspa eller sucka och säga ”åh nej, inte en gång till” än att diskutera Lissabonmålen. Kan vi inte acceptera att Lissabonstrategin är förlorad, liksom stabilitetspakten är förlorad, vilket är mycket olyckligt eftersom det är den som stärker euron? Om Lissabonstrategin inte är förlorad, varför behöver vi hela tiden ge den en nystart?

Vi vill alla ha ekonomisk tillväxt och arbetstillfällen, vi vill alla att Europas ekonomier ska blomstra. Men det är hög tid att inse att vi inte har den rätta formeln. Snarare än att vara drivkraften bakom de nödvändiga reformerna håller EU med sin inblandning och sina ändlösa förordningar tillbaka EU:s ekonomier. De blygsamma förbättringar som nyligen setts i vissa EU-ekonomier har åstadkommits trots Europeiska unionen. De är i första hand ett resultat av den globala utvecklingen.

EU:s ekonomier behöver inte Lissabonstrategin: de behöver lämnas i fred för att marknaderna ska fungera och för att företagarna ska kunna skapa arbetstillfällen. Kan vi inte inse att EU framhäver sin egen oförmåga genom att fortsätta att diskutera Lissabonstrategin? Jag rekommenderar därför en period av tystnad: sluta tala om en strategi som år efter år har blivit allmänt erkänd som ett misslyckande.

  Guntars Krasts (UEN). – (LV) Herr talman! Efter översynen av Lissabonprocessen förra året väcktes förhoppningar om att strategin fått ny kraft, men händelserna de senaste sex månaderna visar att man fortsätter att släpa efter med åtgärder för att uppnå målen i strategin.

I sin utvärdering av medlemsstaternas program för genomförande av Lissabonstrategin talar Europeiska kommissionen om en fördubbling av ansträngningarna för att nå Lissabonmålen. Jag menar att det skulle vara ett stort framsteg om man lyckades åtminstone halvera ansträngningarna för att undvika Lissabonmålen. Det senaste mest påfallande exemplet är tjänstedirektivet, som var avsett att ge viktig drivkraft till liberaliseringen av den inre marknaden och ökningen av konkurrenskraften och som också tjänade som en av grundstenarna för Lissabonstrategin. Europaparlamentets kompromisstext kommer inte att kunna bidra särskilt mycket till att stimulera den gemensamma marknaden, åtminstone inte så länge Lissabonstrategin fortfarande är i bruk. På liknande sätt finner vi på andra områden alltmer att varje förändring och reform möts av ett ökat socialt och politiskt motstånd. Ofantligt mycket energi förbrukas på bevarande av nuläget och begränsning av förändringar och reformer, men i själva verket är reformer av Europeiska unionens inre marknad och intensifiering av dess integration de huvudsakliga åtgärder som kan skapa en miljö som främjar genomförandet av Lissabonstrategin.

Hittills har inte mycket gjorts för att tillhandahålla ett samordnat ekonomiskt stöd för Lissabonmålen. Företrädarna för medlemsstaternas regeringar tänkte inte strategiskt under den passionerade debatten om den finansiella ramen, och den finansiella ramen visar bara en mycket svag koppling till Lissabonmålen. Inte heller har mycket blivit gjort för att samordna användningen av strukturfonderna med Lissabonmålen. Användningen av strukturfonderna och en tätare samordning av Lissabonstrategin borde uppnås på både EU-nivå och medlemsstatsnivå genom harmonisering av nationella utvecklingsplaner med genomförandeprogrammen för Lissabonstrategin.

Till grund för varje strategi ligger förmågan att låta sina kortsiktiga intressen vara underordnade de långsiktiga uppgifterna. Av den anledningen kommer uppnåendet av Lissabonstrategin också att bero på hur och när medlemsstaterna och Europeiska unionen som helhet klarar av att övertyga medborgarna i EU om att det, om vi inte uppnår Lissabonstrategin, på lång sikt inte kommer att vara möjligt att uppnå målen om tillväxt och sysselsättning.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Lissabonstrategin syftar till att göra EU till världens starkaste ekonomi, och jag menar att det här i kammaren råder ett brett samförstånd om det målet, även om jag skulle vilja ifrågasätta sättet att uppnå detta. Jag kan inte bortse från slutsatsen att EU i dag fortfarande sysslar alldeles för mycket med bidrag till förfång för investeringar och innovation.

Inte bara de olika medlemsstaterna utan också kommissionen bär det tunga ansvaret för det. Kommissionen hade föreslagit en fördubbling av utgifterna för vetenskap och utveckling till 10 miljarder euro per år från 2007, något som rådet avvisade med motiveringen att det skulle ha krävt avsevärda nedskärningar i jordbruksstödet, regionalstödet och också strukturfonderna.

När jag tänker på EU:s strukturfonder påminns jag automatiskt om t.ex. Valloniens bottenlösa gruvhål, där miljontals euro varje år sugs upp, utan att det någonsin leder till någon strukturförändring eftersom det förhindras av det helt förhärskande och korrupta Parti Socialiste. Detta bekräftas nu också av olika vallonska politiker och framstående ekonomer.

Men då kommer Danuta Hübner, kommissionsledamot med ansvar för regionalpolitik, och påstår att Vallonien klarar att använda strukturfonderna effektivt och att de vallonska projekten är typiska för de så kallade märkvärdiga strukturella förändringar som sker i regionen. Eftersom det kommer från någon som är delvis ansvarig för uppföljningen av Lissabonstrategin sätter jag ett frågetecken för alltsammans.

  Klaus-Heiner Lehne (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja inleda med att ta tillfället i akt att framföra mitt varmaste tack till min medföredragande, Robert Goebbels, för det goda samarbetet i styrgruppen, där vi för parlamentet och ordförandekonferensen lyckades formulera ett förslag som är den logiska följden av resultatet vid förra årets behandling av halvtidsöversynen.

Liksom då stöder parlamentet kommissionens strategi. Vi har på nytt särskilt tydliggjort att vår förmåga att förverkliga de andra huvudmålen i Lissabonstrategin på det sätt som vi önskar är beroende av tillväxt och sysselsättning.

Parlamentet har också spelat en roll genom att sätta upp prioriterade mål, varav tre nämns i vår resolution, nämligen befolkningsförändring, energipolitik och innovation.

Min enda anmärkning gäller något som många talare redan har nämnt. Den strategiska inriktningen är inte vårt huvudproblem – den strategiska inriktningen är riktig. Vårt problem är vad som händer i slutändan. För att formulera detta handfast och rakt på sak – det som jag menar är de mest negativa aspekterna är det som vi alltid kan iaktta när Europeiska rådet får fatt i frågan: rådet beslutar om en bra och i allt väsentligt sund strategi, presenterar den vid en presskonferens, vilket leder till att den blir omskriven. Nästa dag, eller kanske några dagar senare, dyker finansministrarna upp och tar tillbaka det som Europeiska rådet har beslutat. Det är ett grundläggande strategiskt problem, och jag har ingen aning om hur vi ska få bukt med det – det spelar en betydande roll för framväxten av den uppfattning som delar av den europeiska allmänheten har, nämligen att EU:s politik är oärlig, och detta ökar allmänhetens misströstan inför EU. Det måste sägas rent ut vid toppmötet att vi inte kan tillämpa denna dubbelmoral. Tvärtom, den politik som genomförs nu måste återspegla de strategiska riktlinjerna.

Den sista fråga som jag vill ta upp är den om hur effekterna av lagarna ska bedömas – någonting som också nämns i vår resolution. Vi skulle vilja framhålla att vi förväntar oss att konsekvensanalysen innehåller en oberoende faktor, så att man försäkrar sig om att resultatet verkligen är neutralt. Detta är en del i ”bättre lagstiftning”, och denna begäran är riktad till kommissionen.

  Harlem Désir (PSE). – (FR) Herr talman! År 2005 var det första året då den reviderade Lissabonstrategin tillämpades. Strategin är nu mer bekant och har debatterats i medlemsstaterna, och de nationella reformprogrammen har antagits. Detta är framsteg, men det är också de enda framsteg som har uppnåtts.

För övrigt var Hans Winkler mycket djärv när han alldeles nyss uttalade att Lissabonstrategin hade fått ny fart. I själva verket har den kört fast lite. Som Martin Schulz sa hålls den tillbaka av en ytterst liten budgetplan och av en blodfattig tillväxt i euroområdet men också av en uppenbar brist på investeringar – både på EU- och medlemsstatsnivå – i universiteten, i forskning och innovation samt i livslångt lärande. På samma sätt kämpar vi för att fullborda de transeuropeiska näten, och förnybara energikällor och bioteknik behandlas fortfarande styvmoderligt när det gäller våra insatser för investering och forskning.

Låt oss lägga i en högre växel, sa ni, herr Barroso. Jag är frestad att svara att vi borde börja med att lägga i ettans växel. Om Lissabonstrategin ska bli en framgång krävs det resurser, en sammanhållen budgetplan med definierade prioriterade mål, investeringar från varje medlemsstat och en makroekonomisk ram som verkligen stöder tillväxt.

Som ni sa finns också ett behov av att människor tar till sig Lissabonstrategin. Om den tillväxtstrategi som Europeiska unionen har definierat ska bli framgångsrik måste den få stöd. Det skulle därför vara ett dubbelt misstag att ge upp den sociala dimensionen av strategin och låta sig ryckas med i den totala liberaliseringen, med osäkra anställningar, försvagade sociala rättigheter och en undergrävd offentlig sektor. Det skulle vara att försvaga grunden för EU:s framtida konkurrenskraft och leda bort från ett framgångsrikt EU. Det skulle också vara att skrämma bort européerna från Europeiska unionen och dess politik.

Den sociala dimensionen är inte någon fiende till konkurrenskraften. Som vi ofta har nämnt i debatten har de nordiska länderna kunnat genomföra reformer framgångsrikt därför att de har förhandlat fram dem och sett till att de åtföljs av både kollektiva investeringar i forskning och innovation och av en ny ekonomisk flexibilitet och rejäl ersättning för arbetstagare i form av sociala förmåner, livslångt lärande och bevarande av rättigheter. Allt detta förutsätter emellertid att man bibehåller en hög nivå på både skatteuttag och social omfördelning. På samma sätt har Tyskland visat sig sitta med alla trumfkorten i fråga om export och har, i likhet med andra EU-länder, visat att landet även med höga lönekostnader och ett socialt skyddssystem som är bland de mest effektiva i Europa och bland de mest omfattande i världen, kan förbli internationellt konkurrenskraftigt.

Låt oss därför sluta att åberopa global konkurrens för att racka ned på den europeiska sociala modellen. Låt oss åberopa den för att investera mer i EU:s tillgångar, i mänskligt kapital och i forskning och innovation.

Vägen till förnyad tillväxt går i dag på det hela taget via konsumenternas förtroende, en ökning av den inre efterfrågan, en förstärkning av köpkraften och en mer rättvis fördelning av inkomster och mervärde mellan aktieägare och anställda.

Till sist, herr Winkler och herr Barroso, skulle jag vilja säga att Europeiska rådet kommer att dömas på två punkter: å ena sidan den lärdom som rådet kommer att dra efter parlamentets omröstning om tjänstedirektivet – det får absolut inte gå tillbaka till Fritz Bolkestein igen – och å andra sidan, den fria rörligheten för arbetstagare från de nya EU-medlemsstaterna. Det är dags att se till att de får den grundläggande friheten.

(Applåder)

  Paolo Costa (ALDE). – (IT) Herr talman, herr Barroso, herr Winkler, mina damer och herrar! Jag ser positivt på att Europeiska unionen använder sin tyngd för att se till att helheten är värd mer än summan av dess delar, genom att stötta forskning och utveckling för att frigöra företagens potential, för att gynna utvidgning och bästa möjliga användning av arbetskraftens kompetens, med åtgärder som syftar till att trygga energiförsörjningen – men allt detta beror på en grundläggande förutsättning: Europas mervärde kan bara utvecklas fullt ut om det är ett resultat av arbetet i ett verkligt enat europeiskt samhälle och en verkligt enad europeisk ekonomi och om resultaten uppnås genom Europeiska unionens ”kärnuppgifter”.

En inre marknad och en gemenskap som är socialt och politiskt enad när det gäller att utveckla det inneboende värdet av dess kulturella identiteter är en faktor av stor betydelse: det finns ingen inre marknad, inget europeiskt samhälle som kan uttrycka hela sin potential förutan EU:s fysiska integration och utan transportinfrastruktur och transporttjänster som möjliggör rörlighet och ser till att det från varje punkt ”a” i unionen går att komma till varje punkt ”b”.

Det målet ska inte ses som ett mer eller mindre föråldrat mål jämfört med de nya utmaningar vi står inför – det är en grundläggande förutsättning: det finns ingen forskning utan möjligheten till kontakter öga mot öga, det finns ingen verklig potential för företag om marknaderna inte är integrerade. Det är ett grundläggande, nödvändigt villkor som vi högtidligt lovade att åstadkomma genom att godkänna resolution 884/2004 här i parlamentet för ett år sedan och därigenom förbinda oss att fullborda det transeuropeiska transportnätet så fort som möjligt, och senast 2020.

Tyvärr finns det inga spår av det målet i kommissionens förklaring – i motsats till det inledande förslaget – eller av det som hände förra året när kommissionen gjorde en behärskad reflexion och ledde oss i den riktningen samt uppmanade medlemsstaterna att göra detsamma. Om vi till det lägger rådets förslag att drastiskt skära ned bidragen till den sektorn, vilket i praktiken gör det helt uteslutet att uppnå målet eller åtminstone försenar det oerhört, befinner vi oss i en nödsituation.

I alla fall ser jag parlamentets ingripande som ett försök att strama upp föresatserna och en inbjudan till alla berörda parter att se till att det transeuropeiska transportnätet faktiskt ser dagens ljus.

Min uppriktiga vädjan i dag är att vi ska undvika ett katastrofalt politiskt misstag, ett sant politiskt misstag, för efter resolution 884/2004 släpptes en intellektuell, politisk och finansiell energi loss i Europa, vilket skapade en oerhört stor förväntan på att vi skulle fortsätta projektet med de transeuropeiska transportnäten. Det finns inget hörn i Europa där man inte diskuterar de transeuropeiska transportnäten. I dag är det dock en av de frågor som inte finns med – och som därför inte stöttas tillräckligt – i den plan D som är ämnad att överbrygga intresseklyftan mellan Europeiska unionen och dess medborgare.

Om vi inte håller våra löften eller svarar mot dessa förväntningar kommer resultatet att bli mycket mer långtgående och allvarligt än de resultat vi försöker åstadkomma i byggandet av det europeiska projektet. Jag hoppas att den idén inte vinner bifall och att vi kan undvika de katastrofala effekter som ett eventuellt avbrytande av projektet skulle få för många EU-medborgares förväntningar.

  Bernat Joan i Marí (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Om vi räknar med att EU ska bli den mest konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomin i världen måste vi öka investeringarna i utbildning och på området forskning och utveckling. Tyvärr lider nu EU av stor utvandring bland våra egna forskare till Förenta staterna. Det bästa sättet för en forskare i dagens Europa att utmärka sig är att ansluta sig till ett ledande amerikanskt universitet. Vi måste konkurrera med Förenta staterna genom att förbättra vår politik för att hjälpa våra forskare att stanna kvar i EU.

Vi måste skapa ett europeiskt område för forskningsverksamhet i syfte att undersöka och hitta sätt att förbättra forskningsområdet och göra det till ett användbart verktyg för våra forskares behov och ändamål. Jag anser att vi måste förena Lissabonstrategin med Bolognaprocessen för att upprätta ett bra samband mellan våra universitetssystem och våra politiska målsättningar för ekonomi och välfärd.

Om vi inte förbättrar de nuvarande instrumenten för utbildning och FoU på EU-medlemsstatsnivå och på överstatlig nivå så kommer det som brukar kallas Lissabonstrategin att visa sig vara ett stort misslyckande.

  Helmuth Markov (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Självfallet är målen i Lissabonstrategin – 20 miljoner nya jobb, en årlig tillväxt av BNP på i genomsnitt 3 procent och en liknande ökning av de belopp som används till forskning och utveckling – riktiga, men jag måste säga till Klaus-Heiner Lehne att problemet inte ligger i målet utan i den strategi som föreslås för att nå det.

Låt oss beakta dagens verklighet: vår ekonomiska tillväxt uppgår i genomsnitt till 1,5 procent, och vi har bara skapat omkring en fjärdedel av de nya jobb som vi hoppades på – dessutom är de mycket dåligt betalda. Detta är det grundläggande problemet. Det är den kurs vi har följt under sex år, och de nyligen antagna riktlinjerna, som nu måste tillämpas i de nationella planerna, återspeglar det.

Se er om: vinsterna av produktiviteten i varje medlemsstat i Europeiska unionen rusar i höjden! Men hur är det med lönehöjningar? Lönerna ligger kvar där de har legat! Hur föreslår ni då att man ska stimulera den inhemska efterfrågan? Det som görs återspeglar alltid idén om att socialförsäkringsförmåner får någon sorts motsatt effekt på den nationella ekonomin, även om det inte alls är så – de gör gott för den! När allt kommer omkring leder höga löner till ekonomisk tillväxt, men man måste tänka om när det gäller politiken.

Vad vi inte behöver är permanent avreglering och privatisering. Vi behöver konkurrens, men det som vi behöver konkurrera med är högre sociala och miljömässiga normer. Vi behöver komma till insikt om att de varor vi producerar måste tillverkas i enlighet med internationella arbetsnormer. Det är vad vi behöver! Då kommer vi att ha en chans att verkligen genomföra Lissabonstrategin och nå de mål vi vill nå, och det kommer vi inte att göra genom att hela tiden minska socialförsäkringsförmånerna för att ge företagen ännu mer frihet – det är fel väg att gå.

(Dämpade applåder)

  Johannes Blokland (IND/DEM). – (NL) Herr talman! Varje år i mars har vi förberedande debatter inför vårtoppmötet, och sedan 2001 har vi diskuterat varför Lissabonprocessen inte lyckas uppfylla de föreskrivna målen. På den frågan gav Kokrapporten från 2004 ett otvetydigt svar: medlemsstaterna måste axla sitt ansvar och ta itu med uppgiften att reformera sina ekonomier och sin välfärdsstat och därigenom skapa utrymme för hållbar tillväxt och sysselsättning. När det nu återigen finns utsikter till ekonomisk tillväxt riskerar man att de nödvändiga reformerna skjuts på framtiden, men enbart tillväxt räcker inte för att behålla vår sociala modell intakt.

Skulle kommissionsledamoten kunna tala om vad kommissionen avser att göra för att avvärja den faran och tillämpa slutsatserna i Kokrapporten? Jag hoppas att perioden av eftertanke också kommer att diskuteras, för det finns ett desperat behov av det. Det verkar som om Europas elit är oförmögen att diskutera EU:s framtid utan att i onödan släpa på den avvisade konstitutionen. Nio månaders eftertanke borde vara tillräckligt för en första uppföljning.

  Wojciech Roszkowski (UEN). – (PL) Herr talman! Det är en stor skam att det högtravande talet om att genomföra Lissabonstrategin inte har lett till annat än ord.

Lissabonstrategin avser i synnerhet unionens konkurrenskraft. Som vi alla vet krävs det för ökad konkurrenskraft huvudsakligen en produktivitetsökning, som i sin tur hotar jobben. Det hotet kommer inte att förverkligas om den inkomstökning som skapas genom högre produktivitet är tillräckligt hög och inte begränsas till enskilda länder utan också gäller för integrerade ekonomier som de inom EU.

Ökad produktivitet kräver emellertid inte bara att man tillämpar tekniska landvinningar utan också att man flyttar produktionen från platser där den är dyrare till platser där den är billigare. Den inkomstökning som detta resulterar i kommer att gagna alla i unionen, medan det däremot finns hot om stagnation och minskad konkurrenskraft om man överger processen, eftersom världen inte står stilla. Därför måste vi välja antingen viss stagnation eller en risk som kan löna sig.

Vi ska inte vara rädda för Lissabonstrategin. Den är en möjlighet för oss alla.

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag talar för det nya italienska socialistpartiet. Vår uppfattning är att åtgärderna för att uppnå Lissabonmålen – tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft – har varit få och otydliga.

Det krävs ökat stöd till de små och medelstora företagen, som är hjärtat i vår industriella struktur. Exempel på detta är bättre kreditmöjligheter, europeiska finansieringsprogram och europeiska program för forskning och teknik samt bättre försvar för den högkvalitativa europeiska industrin gentemot en orättvis internationell konkurrens – jag syftar till exempel på textil- och livsmedelssektorerna.

Vi behöver en energiplan för att befria Europa från den nuvarande geopolitiska instabiliteten, och maximal uppmärksamhet bör ägnas åt nya energikällor för att trygga hållbar och långvarig utveckling – även miljömässigt.

Närmare bestämt behöver vi investera i utbildning, forskning och innovation för att göra våra tillverkningsprocesser konkurrenskraftiga. Slutligen behöver vi värna om vår främsta resurs – arbetstagare och mänskligt kapital.

Vi får inte låta våra medborgares jobb och välbefinnande betraktas som mindre viktiga än marknadslagarna och den internationella handeln. Vi får inte glömma att industrin måste vara i arbetstagarnas tjänst, inte tvärtom.

  Marianne Thyssen (PPE-DE). – (NL) Herr talman, herrar ordförande, mina damer och herrar! Jag brukar inte dela ut komplimanger, men i den här debatten vore det verkligen opassande att inte uttrycka uppskattning för de båda föredragandena, Klaus-Heiner Lehne och Robert Goebbels. De förtjänar våra gratulationer för det förslag till resolution som de har utarbetat, som är mer än tillfredsställande och som vi stöder till 100 procent.

Det är självklart att jag som samordnare för min grupp i Lissabonstyrgruppen också skulle vilja utsträcka min uppskattning till de gruppkolleger som har bidragit med nödvändig medverkan. Parlamentets diskussion om resolutionen var mycket mer konstruktiv än förra året, och jag hoppas att det bådar gott inför det genomförande som vi hoppas på av den nya strategin för tillväxt och jobb.

Halvtidsöversynen verkar ha varit givande, medlemsstaterna verkar samarbeta och jag önskar de modigaste medlemsstaterna ståndaktighet och de andra mod i övertygelsen att börja eller få upp farten. Självfallet har vi också ett ansvar som EU-institution, även om jag i detta sammanhang välkomnar både kommissionens och rådets ordförandeskaps intentioner att raskt ta itu med tjänstedirektivet och även i detta sammanhang visa respekt för den svåra avvägning som vi har kommit fram till efter mycket hårt arbete här i kammaren.

Vi känner till beskaffenheten och omfattningen av den utmaning som EU står inför. Vi tycker om att leva gott i Europa, och vi vill fortsätta med det, men för att våra drömmar ska slå in, för att bibehålla välståndsnivån och behålla det vi kallar vår sociala modell intakt, måste vi bli en konkurrenskraftig global aktör.

Jag kan inte uttrycka det bättre än den tyske presidenten gjorde i går: ju dyrare vi är, desto bättre måste vi vara. Vi måste omsätta vår oro i kreativitet och vi måste våga tro att det bara är genom förändring som vi kan bevara potentialen att förverkliga våra ambitioner. Vi vet vad vi måste göra. Låt oss agera därefter på alla fronter, för det finns inget annat alternativ.

  Poul Nyrup Rasmussen (PSE). – (EN) Herr talman! Ordföranden för min grupp, PSE-gruppen, har talat om behovet av att vidta åtgärder nu. Det är dags att vidta åtgärder. Jag kommer att koncentrera mig på detta. Vi vet alla att vi har en något högre ekonomisk tillväxt, men ett genomsnitt på 2.2 procent i stället för 2.1 procent om året skapar inte tillräckligt många arbetstillfällen för att på allvar få ned vår arbetslöshet på 19,5 miljoner. I grunden håller jag därför med ordförande Barroso och Europeiska rådets ordförande. Vi behöver högre tillväxt.

Jag har två korta frågor. Den första rör investeringar. Herr kommissionsordförande! Räknar ni med att regeringarna vid det kommande mötet i Europeiska rådet kan samlas – vi har kanske inte kapaciteten och makten enligt fördraget att tvinga dem – för att skapa ett slags mellanstatligt avtal för att besluta om att de kommande två till tre åren investera i de mål som ni har rekommenderat i era handlingar och rekommendationer? Om ni tror det skulle jag bli glad eftersom vi då kommer att ha tagit ett steg i riktning mot samordnade investeringsåtgärder.

För det andra gladde det mig att se att rådet (sysselsättning) fattade ett beslut om ”flexicurity” (flexibilitet och anställningstrygghet) på grundval av kommissionens förslag. Herr rådsordförande! Räknar ni med att slutsatserna inte bara kommer att garantera flexibilitet utan även modern trygghet? I Frankrike har man en regering som enbart fokuserar på flexibilitet och jag har sett hur de unga har reagerat. Därför är det så viktigt att vi kan garantera både och. Jag skulle vilja att ni svarade på detta, och om ni kunde svara i dag skulle det vara mycket lägligt och klokt.

Det är dags att uppnå resultat och jag hoppas att vi alla kommer att samarbeta. Jag kommer att göra vad jag kan i Europeiska socialdemokratiska partiet och jag vet att min kollega, vår gruppordförande, kommer att göra allt han kan för att uppnå resultat, för nu är det dags och människor förväntar sig att vi gör det.

  Nils Lundgren (IND/DEM). – Herr talman! Jag vill göra några allmänna reflektioner kring hela Lissabonagendan. Enligt min uppfattning så bygger den på en missuppfattning om hur ekonomier – och för den delen mänskliga civilisationer – utvecklas genom historien.

Vi har haft ett tillfälle i historien när Europa blev världens mest dynamiska kunskapsbaserade region. Det var från 1700-talets slut och under 1800-talet. Det började med förändringar i Storbritannien, lagstiftning kring ekonomiska frågor, skråväsendets avskaffande osv. Framstegen var enorma och snabba, och de spred sig oerhört snabbt till stora delar av världen. Man började använda ångmaskiner, Spinning Jenny osv. även i andra länder. Det är så utveckling går till.

Föreställningen att det i dag skulle finnas osedvanligt kloka personer som vet i detalj vilka åtgärder som bör vidtas runt om i europeiska länder för att få en gynnsam utveckling mot en kunskapsbaserad dynamisk region är helt felaktiga. Länderna söker sig fram till lösningar. De tittar ivrigt på varandra och härmar goda lösningar. Det är så utveckling går till. Att hålla på som vi nu gör är någonting som leder tankarna fel. Vi bör syssla med riktiga frågor i Europeiska unionen.

  Françoise Grossetête (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Nästa vårmöte med Europeiska rådet måste resultera i ett svar på vår tids utmaningar, däribland de som rör miljön och energipolitiken. Vi måste ta hänsyn till de ungas förväntningar, och det är vår skyldighet att erkänna att antalet äldre hela tiden växer. Allt detta förutsätter att våra infrastrukturer anpassas. Vårt samhälle genomgår enorma förändringar, och det är detta som oroar folk. Vi behöver därför hjälpa dem genom att förekomma de kommande decenniernas svårigheter.

Den allomfattande välfärdsstaten från 80-talet är inte längre svaret. Vi måste förena flexibilitet och trygghet för att hitta andra vägar att prioritera sysselsättning och ge medborgarna deras tillit tillbaka – tilliten till politikerna och ett EU som får ordning på saker och ting. Denna tillit skulle spontant ge ett uppsving för såväl tillväxten som födelsetalen, som är en bra mätare på tillståndet i vårt samhälle. Denna tillit skulle leda till att man ser invandring som en stor möjlighet, och i stället för att hämma privata initiativ skulle man frigöra, uppmuntra och stödja dem. Denna återupprättade tillit skulle göra det möjligt för oss att utbilda våra forskare bättre och sedan behålla dem. Det ligger i ett mer framgångsrikt kunskapsbaserat samhälles intresse att vi borde göra det, även om det, mot bakgrund av vad som händer med Erasmus, finns verklig anledning att oroa sig över framtidsutsikterna för ett sådant samhälle. Slutligen är detta ett EU utan tabun som därför skulle våga tala om kärnkraft och oberoende när det gäller energikällor. Jag skulle kunna ge många fler exempel på vad det skulle kunna göra.

Men vad är poängen med att tala när det inte finns en ordentlig budget? Vi får nu veta, herr Barroso, att man måste göra ett val mellan de transeuropeiska näten och Galileo. Är detta möjligt? Nej, det är det inte. Vi behöver Galileo, och den inre marknaden behöver fullbordas genom bättre kommunikationer. Tillåt mig för övrigt att lägga ett ord för järnvägsförbindelsen Lyon–Turin.

Jag vill faktiskt inte att denna förmiddag bara ska bli ytterligare ett tillfället att tala om Lissabonstrategin. Ord, ord, ord … Det är dags att gå från ord till handling. Jag vill uppmana regeringscheferna att ta mod till sig. Lissabonstrategin är det enda motgiftet mot de olika formerna av nationell protektionism.

  Jan Andersson (PSE). – Herr talman! Jag skall på denna korta minut koncentrera mig på ett ändringsförslag från den socialdemokratiska gruppen där vi välkomnar förslaget från regeringscheferna från sex länder om att upprätta en europeisk pakt för jämställdhet mellan kvinnor och män.

Vi föreslår åtgärder på tre områden. För det första vill vi minska snedfördelningen mellan könen på arbetsmarknaden, för det andra underlätta möjligheterna att förena förvärvsarbete och föräldraskap och för det tredje införa ett jämställdhetsperspektiv med uppföljning på alla politikområden.

Syftet med denna jämställdhetspakt är inte att skapa en ny process, utan att förstärka de processer som finns redan idag, till exempel Lissabonprocessen, så att målen om hållbar tillväxt, full sysselsättning och social rättvisa skall kunna uppnås. Särskilt viktigt är målet om barnomsorg och möjligheten att förena förvärvsarbete och föräldraskap.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Vid rådets möte senare denna månad kommer medlemsstaternas regeringar att få möjlighet att bekräfta det trängande behovet av reform för att gå snabbare framåt än vad man gjort tidigare.

Det är två frågor som jag anser att rådet bör ta upp på ett tydligt och kraftfullt sätt i sina slutsatser. Mot bakgrund av kommissionens dokument ”Dags att öka takten”, som lades fram i januari, är det verkligen inte rätt tidpunkt för förare att få slut på bränsle nu. Det gläder mig att José Manuel Barroso tycks gå på högoktanigt bränsle och måtte det fortsätta så, men den tilltagande protektionistiska retoriken och de protektionistiska åtgärderna från medlemsstaternas regeringar är oacceptabla. Det är förvånande att det inom EU fortfarande finns regeringar som är fast i en föråldrad protektionistisk mentalitet och främjandet av ekonomisk och industriell patriotism.

Jag välkomnar att kommissionen fördömer denna tendens i sina uttalanden. Jag välkomnar de ord som nyligen yttrades av den tyske ekonomiministern som sa att vi inte behöver industriell patriotism och att utländska investerare bör välkomnas med öppna armar i stället för att bara tolereras. Gud hjälpe oss om de nationella reformplaner som regeringarna har lagt fram liknar dem som Förenade kungarikets regering har presenterat.

Debatten om protektionism utgör kärnan i debatten om framtida ekonomisk utveckling. Det finns ingen plats för den politik som vi har sett på sista tiden. Tiden för diplomatiska finesser är över. Vi måste låta de små och medelstora företagen göra sig hörda.

När det gäller tjänstedirektivet måste det kompromisspaket som parlamentet har enats om förbättras av regeringarna. Vi har gjort framsteg, men inte tillräckliga. Rådet måste rycka upp sig angående Doharundan och arbeta hårdare för världshandelsavtal.

Jag är rädd att juryn för närvarande är emot. Jag uppmanar Europeiska rådet att visa samma kraft och beslutsamhet som José Manuel Barroso. Jag uppmanar det att undvika det vanliga struntpratet vid mötet senare denna månad och visa prov på verkligt ledarskap. Sedan kan vi bedöma det utifrån de beslut som fattats och därefter fälla vårt utslag.

  Maria Berger (PSE). – (DE) Herr talman! Till och med Hans-Gert Poettering såg sig nödgad att i sitt inledningsanförande i dag kritisera det österrikiska ordförandeskapets närvaro – särskilt förbundskansler Schüssels frånvaro – och det kan mycket väl vara så att frånvaron har någonting att göra med att de nyheter som det österrikiska ordförandeskapet skulle framföra var långtifrån något att skryta med eller ens tillräckliga. En så otacksam uppgift är han glad över att lämna till någon annan.

Budskapet är blygsamt och otillräckligt i förhållande till målen, särskilt i förhållande till den avsedda minskningen av arbetslösheten, om vi betänker hur stor arbetslösheten faktiskt är och vad vi ursprungligen avsåg att Lissabonprocessen skulle åstadkomma. Det är inte bara blygsamt och otillräckligt utan också felaktigt när det gäller de medel som används. Dessa mål, hur blygsamma de än är, kommer inte att nås enbart genom strukturreformer.

EU och medlemsstaterna måste få mer pengar. Utan pengar, ingen musik – det har vi också lärt oss av Mozart.

  Jacek Emil Saryusz-Wolski (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Det går inte att bygga en konkurrenskraftig europeisk ekonomi i enlighet med Lissabonmålen utan en tryggad gas- och oljeförsörjning. Det går inte att bygga en sådan ekonomi på en differentierad och ojämnt fördelad tillgång och trygghet vad gäller energiförsörjning. Det strider mot den logik som ligger till grund för principerna för den inre marknaden och konkurrens. Det är därför välkommet att en tryggad energiförsörjning utgör en av ordförandeskapets och kommissionens prioriteringar.

Det är hög tid att unionen vidtar konkreta åtgärder på det här området. En tryggad energiförsörjning är avgörande för den ekonomiska verksamheten och konkurrenskraften hos EU:s ekonomi som helhet. Som vi nyligen har sett används energin ibland också som ett vapen för att utöva politiskt inflytande. Alltså bör den även övervägas inom ramen för unionens utrikes- och säkerhetspolitik.

De problem som nyligen har uppstått i fråga om energiförsörjningen avslöjar vår svaghet, sårbarhet och vårt beroende av tredje parter. Därför är det nödvändigt att EU utvecklar en riktig politik för trygg energiförsörjning. Om vi menar allvar med den inre marknaden och Lissabonmålen bör vi ge våra ekonomiska aktörer och våra medborgare lika stor tillgång och trygghet när det gäller energiförsörjning. De åtgärder som vidtagits av ordförandeskapet, och särskilt de som vidtagits i enlighet med kommissionens grönbok, är ett steg i rätt riktning även om de är alltför blygsamma.

Solidaritet är en av huvudprinciperna för europeisk integration och den innebär en skyldighet att hjälpa alla de stater som är i svårigheter. Vi måste utvidga solidaritetsprincipen till att omfatta energiförsörjningsproblem som har orsakats av politiska åtgärder. Vad vi behöver för att trygga den externa energiförsörjningen är samarbete och solidaritet, inte konkurrens mellan medlemsstaterna.

Det finns även en ekonomisk aspekt på energitryggheten. De största nedskärningarna i den budgetplan som rådet har enats om har gjorts på området för transeuropeiska energinät. Vi måste lösa denna situation under ett trepartsmöte om budgeten, annars kommer våra prioriteringar bara att finnas på papper.

Energitryggheten utgör även en av hörnstenarna i grannskapspolitiken. Ett nära samarbete på området för energitrygghet är absolut nödvändigt och den mest effektiva åtgärden för att stärka förtroendet, både inom EU och mellan unionen och dess grannar.

  Gary Titley (PSE). – (EN) Herr talman! Det finns tre prioriteringar inför vårtoppmötet – handling, handling, handling: handling därför att över en tredjedel av vår befolkning i arbetsför ålder inte är yrkesverksam, vilket är skandal. Man kan inte bejaka globaliseringen samtidigt som man överger ett stort antal av våra medborgare. Vi behöver aktiva arbetsmarknader.

Vi behöver vidta åtgärder när det gäller genomförandet av lagstiftning: alltför många medlemsstater inför inte de lagar som de har godkänt, vilket rent ut sagt är oacceptabelt.

Slutligen är det på tiden att vi, 13 år efter att den gemensamma marknaden tillkom, accepterar att det finns en europeisk gemensam marknad som kräver europeiska mästare, inte nationella mästare.

Låt oss därför få se mindre prat på detta toppmöte och i stället få se många fler planer för konkret handling från medlemsstaterna. Resultat, i stället för prat!

  Ria Oomen-Ruijten (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Denna debatt handlar om vårtoppmötet, och vi har en bra resolution med förträffliga rekommendationer. När allt kommer omkring utlovas ökad tillväxt och fler jobb till den europeiska allmänheten, men låt oss inte slå blå dunster i ögonen på varandra, för papper är tålmodigt. När regeringscheferna nästa vecka efter toppmötet återvänder till sina huvudstäder måste de också ta med sig det egna ansvaret för Lissabonstrategin, för när allt kommer omkring är det medlemsstaterna som, sida vid sida med arbetsmarknadens parter och de nationella och regionala politikerna, ska lyckas öka sysselsättningen.

Budskapet till medlemsstaterna är både enkelt och tydligt. Den inre marknaden måste förverkligas vad som än händer. Mer måste göras i fråga om forskning och utveckling. Innovation måste stöttas, och utbildningen måste organiseras på en mer effektiv och högkvalitativ grund. Lissabonstrategin har emellertid också en social dimension. Vi kommer inte att bli konkurrenskraftiga om vi begränsar våra principer och våra värderingar om solidaritet med de svagaste, minskar våra medborgares eget ansvar, kringskär den sociala rättvisan eller sänker lönerna till en nivå där vi börjar konkurrera med våra konkurrenter i Asien. Detta är inte det svar från EU som kommer att främja tilliten från allmänheten.

Det är dock nödvändigt med reformer. De demografiska förändringarna, i form av en åldrande befolkning och sjunkande födelsetal, måste bemötas. Vi bör ta mod till oss och granska finansieringen av socialförsäkringssystemen, ty den demografiska verkligheten rycker allt närmare i allt snabbare takt. Det är ingen mening med att fundera på ett företagarvänligt klimat eller livslångt lärande om vi inte lyckas åstadkomma resultat. Det finns jobb att göra.

Vi har organiserat de europeiska strukturprogrammen så att tre fjärdedelar, eller 55 miljarder, ska bidra till Lissabonmålen, och om det saknas finansiering till de programmen eller om medlemsstaterna inte är beredda att betala, så måste jag dra slutsatsen att tillväxt och sysselsättning enligt Lissabonmålen inte kommer att uppnås.

När det gäller den åldrande befolkningen och det sjunkande antalet yngre kommer vi att behöva anpassa socialförsäkrings- och sysselsättningspolitiken så att aktiva unga människor och pigga äldre människor kan bidra till samhället i den närmaste framtiden, till välstånd och lycka för våra medborgare.

  Libor Rouček (PSE). – (CS) Mina damer och herrar! I dag skulle jag vilja tala om två av de frågor som jag ser som mycket viktiga för att uppnå målen i Lissabonstrategin, med andra ord, tillväxt och sysselsättning. Den första är fullbordan av den inre marknaden. Det förefaller som om de fyra friheterna som utgör grunden för Europeiska unionen tråkigt nog ofta bara finns på papperet. Vi tog ett mycket viktigt steg här förra månaden i och med den första behandlingen av tjänstedirektivet. Jag tror fullt och fast att det var ett steg i rätt riktning, men jag skulle vilja säga någonting om den fria rörligheten för personer. I rapporten från Europeiska kommissionen, som redan har nämnts här, betonas att arbetskraftens rörlighet mellan inte bara nya och gamla medlemsstater utan också inom det ”gamla” EU fortfarande är otillräcklig. Och ändå är det just den rörligheten som den ekonomiska tillväxten är beroende av. Den andra frågan är antagandet av budgetplanen.

Mina damer och herrar! Om vi inte har någon budgetplan före halvårsskiftet kommer EU att stå inför en kris. En ekonomisk kris, en politisk kris och också, befarar jag, en förtroendekris. Jag skulle därför vilja uppmana alla tre institutionerna att arbeta hårt med denna fråga så att budgetplanen är helt säkrad senast vid juni månads utgång, eller, med andra ord, senast när det österrikiska ordförandeskapet avslutas.

  John Bowis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! För det första vill jag tacka president Mahmoud Abbas för att jag fått detta oväntade tillfälle att bidra till denna debatt. Jag tackar Lissabon för att ha gett oss agendan, och Lissabons son på kommissionsbänken för hans ledarskap i fråga om denna agenda. Ingenting är viktigare för Europeiska unionen än att se till att Lissabonagendan blir en framgång. Det är så vi kan ge vårt folk nytt hopp om att Europeiska unionen kommer att bidra till deras framtid och att vi kan samarbeta med varandra för att ge nytt hopp även till andra delar av världen.

Jag vill belysa två aspekter av agendan som framhålls i resolutionsförslaget. För det första den europeiska folkhälsan, eftersom jag anser att den är en förutsättning för Lissabonagendan. Utan friska människor har man ingen sund ekonomi. Det är viktigt att vi först tittar på några av de hälsohot som vi står inför, däribland risken för en influensapandemi, och på hälsomöjligheterna, bland annat de som nu öppnas genom den fria rörligheten för patienter, och att vi ser detta som en del av Lissabonagendan.

Som mina kolleger har sagt behöver vi beakta den åldrande befolkningen för att se till att åldrandet blir en möjlighet och inte bara en belastning. Även en hälsosam miljö behöver vi betrakta som en förutsättning för vår ekonomi. Inte heller detta är ett hot. Möjligheterna för företag att vara uppfinningsrika och uppfylla våra förväntningar på högre miljönormer kommer att förbättra dessa företags ställning gentemot resten av världen. Vi har möjlighet att vara världsledande i fråga om hållbarhet, innovationer, ekologisk märkning osv., och jag anser att detta är en utmaning som kommissionen måste ta upp med parlamentet.

Till sist uppskattar jag det österrikiska ordförandeskapets arbete inom båda dessa områden, i fråga om såväl folkhälsan som en hälsosam miljö, eftersom detta kommer att leda till den sunda ekonomi som Lissabonagendan kan ge oss alla inom en mycket snar framtid.

  Edit Herczog (PSE). – (HU) Herr talman! Den 15 mars firar Ungern minnet av kampen för frihet och revolution från 1848. När vi ser tillbaka kan vi säga att de varaktiga resultaten av revolutionen har varit förändringen i det ekonomiska systemet, folkets frihet och landets fortsatta konkurrenskraft.

I dag är konkurrens inte längre något som försiggår mellan nationalstater utan mellan kontinenter, på en global nivå. Därför måste en varaktig konkurrenskraft skapas på den nivån. Europeiska unionen behöver en verklig förändring i sin ekonomiska filosofi. Vi måste äntligen växla från den förlegade, improduktiva konkurrensen mellan medlemsstater till en europeisk inre marknad som ser till att medborgarna får den högsta nivån av frihet och mänsklig värdighet.

Lissabonstrategin är inte bara en fem- eller tioårsplan utan grunden för vår konkurrenskraft och överlevnad de kommande 100–150 åren. År 1848 förstod politikerna tidens budskap och gick i spetsen för förändringen. Jag ber rådet, kommissionen, parlamentet och de premiärministrar som förbereder vårtoppmötet att slutligen förstå och tillämpa 2000-talets budskap. Detta är vad vi EU-medborgare förväntar oss av dem.

  Vito Bonsignore (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I mars 2000 beslutade EU:s ledare om utformningen av Europeiska unionen 2010. De förstod att de enskilda medlemsstaternas åtgärder skulle bli ännu effektivare om de stöddes av gemensamma åtgärder från de andra medlemsstaterna.

Idag krävs det, med tanke på den växande klyftan mellan Europeiska unionens tillväxt och tillväxten i Förenta staterna och Asien, liksom den åldrande befolkningen, att Lissabonstrategin tillämpas så snart som möjligt för att vi ska ta igen förlorad tid. Dessutom kan vi uppnå bättre resultat genom att vidta ytterligare åtgärder och genomföra de strukturförändringar som beslutats inom Europeiska unionen.

Ett ingripande i tid behövs i de sektorer som tidigare angetts för att Europeiska unionen ska bli mer attraktiv för forskare och vetenskapsmän, för att den inre marknaden ska kunna fullbordas och tillåta den fria rörligheten för varor och tjänster samt för att skapa en genuin inre marknad för tjänster. För att kunna skapa ett gynnsammare klimat för företag måste vi tillämpa rekommendationerna från den europeiska arbetsgruppen för sysselsättningen så snart som möjligt.

Enskilda medlemsstater har gjort framsteg inom vissa av dessa sektorer, men ingen har uppnått positiva eller bestående resultat. För att uppnå sina mål måste Europeiska unionen visa större engagemang och till och med utöva påtryckningar på enskilda medlemsstater. Medlemsstaterna måste överge sina gamla nationella vanor och ägna mer resurser åt att bygga Europeiska unionen. Vi måste få medborgarna att förstå att dagens uppoffringar är morgondagens vinster.

Europaparlamentet spelar en nyckelroll i strategin för tillväxt och i åtagandet att bygga ett nytt Europa. Vi måste därför alltmer stimulera alla berörda parter när det gäller att återlansera Europeiska unionen.

  Reino Paasilinna (PSE). – (FI) Herr talman! Vi har uppenbart hamnat i en knipa i Europeiska unionen. Majoriteten av medlemsstater slår av på tillämpningstakten för Lissabonstrategin av både helt egoistiska och kortsiktiga skäl. Varje vecka till exempel sackar vi efter ordentligt i jämförelse med Förenta staterna och Japan när det gäller investeringar i informations- och kommunikationsteknik. Samtidigt konkurrerar Kina och Indien allt häftigare med oss. Vi sitter helt fast och kommer ingen vart.

De nordiska länderna har dock behållit sina toppnivåer när det gäller konkurrenskraften, välfärdsstaten och en bred kunskapsbas. Det har skett nu. Jag frågar José Manuel Barroso, Europeiska kommissionens ordförande, ifall det möjligen är så att ni har den typen av sydländskt temperament som behövs för att skicka vidare detta exempel till dem som fortfarande räds de djärva lösningar som vi antog för längesedan. Detta har inte stjälpt oss, och inte heller har den kalla vintern fått oss att ändra inriktning. Med andra ord är det möjligt. Varför skulle det inte vara det?

  Gunnar Hökmark (PPE-DE). – Herr talman! När vi diskuterar Lissabonprocessen kan vi se att man lyckas mer eller mindre bra i olika länder. De länder som genomfört reformer och förändringar klarar både globaliseringen och konkurrenskraften bättre. De som inte har genomfört reformer klarar sig sämre.

Men det anmärkningsvärda är hur lite som faktiskt har skett på gemensam europeisk nivå, hur lite vi har ökat expansionsutrymmet för nya företag, nya produkter, nya tjänster och nya marknader. Kommissionens övergripande uppgift framför andra är att bekämpa den nya protektionism som vi ser växa fram bland regeringar och politiker i Europa. Den nya protektionismen riktar sig mot de nya medlemsländerna och världen utanför där de stora framtida marknaderna finns, men den riktar sig även mot och växer mellan de gamla medlemsländerna.

Den övergripande uppgiften för att kunna hantera Lissabonprocessen är att bekämpa denna protektionism. Den står i strid med fördraget och allt vad europeisk integration heter. Europa har fantastiska möjligheter. Där vi har genomfört reformer har vi lyckats. Se till exempel på telekommarknaden. Där är vi som mest framgångsrika.

Det kommissionen måste göra är att missionera vikten av att slå vakt om den fria handel som har byggt upp Europas välstånd. Bejaka globaliseringen, men se framför allt till att genomföra åtgärder som leder till fler företag, nya företag och nya jobb. Det måste vara resultaten som räknas, inte målen. Då kommer vi kunna ge Europa en ny framtid.

  Edite Estrela (PSE). – (PT) Herr talman, herr Barroso! Jag vill bara ta upp några få punkter. För att kunna uppnå målen för tillväxt och sysselsättning måste integreringen av ett jämställdhetsperspektiv i Lissabonstrategin förstärkas, speciellt i de generella ekonomipolitiska riktlinjerna och riktlinjerna för sysselsättningen. Vi måste öka sysselsättningsgraden bland kvinnor, utveckla en strategi för ett aktivt åldrande och bygga ett samhälle som kännetecknas av livslångt lärande.

Min andra punkt handlar om budgetplanen. Det finns ett akut behov av en interinstitutionell överenskommelse. Det finns ingen tid att förlora. Rådet, kommissionen och Europaparlamentet måste agera snabbt för att nå en överenskommelse. EU:s medborgare kommer inte att acceptera fler förseningar. Tiden är inne att ”Lissabonisera” Europeiska unionen och anta en budget som kommer att främja tillväxt och fler och bättre jobb för alla, inklusive kvinnor. Utan kvinnorna kan inte Lissabonstrategin bli framgångsrik.

  Hans Winkler, rådets tjänstgörande ordförande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag lovar att vara så kortfattad som möjligt. Många och intressanta saker har sagts i detta ämne och jag kan försäkra Hans-Gert Poettering och Maria Berger att förbundskanslern mycket noggrant följer allt som sägs i denna kammare, trots att han inte är närvarande just nu. Det är självklart att det ni har att säga kommer att spela en viktig roll i förberedelserna. Jag vill uppmärksamma Maria Berger på att min närvaro här idag inte får tas som ett tecken på bristande ambitioner. Tvärtom har det österrikiska ordförandeskapet ambitionen att förena sig med kommissionen för att uppnå stora saker till förmån för EU:s medborgare.

Jag kan också berätta för Martin Schulz att vi självklart är väl medvetna om behovet av att sätta in nödvändiga ekonomiska resurser. Vi talar här inte bara om EU-medel utan också om nationella medel. Deras kvalitet och effektivitet är vad som är viktigt, för vi bör inte alltid enbart beakta resursernas kvantitet utan också se till att rätt resurser sätts in på rätt ställe.

(EN) Herr Watson! Jag är helt överens med er om att det finns många ämnen som Europeiska rådet borde behandla, men eftersom tiden är begränsad kan inte allt hinnas med.

När det gäller er hänvisning till Metternich kan jag försäkra er om att Metternich inte är en förebild för oss. Hans syn på Europa är inte vår syn på Europa. Vi vill inte ha en styrelse bestående av fem stora länder som styr de övriga. Kom ihåg att han var chef för en polisstat, vilket vi inte heller vill ha.

(DE) Till Rebecca Harms vill jag säga att hållbarhet självklart spelar en viktig roll i Europeiska unionen och jag kan påminna kammaren om att hållbarhetsstrategin ska revideras före halvårsskiftet 2006. Jag kan försäkra er om att hållbarhet självklart också kommer att spela en viktig roll i allt det som rådet och kommissionen strävar efter att göra.

Jag har också något att säga till Jens-Peter Bonde. Jag vill bestämt tillbakavisa tanken på att de medlemsstater som önskar utöva sina suveräna rättigheter för att pressa på ratificeringsprocessen för det konstitutionella fördraget agerar olagligt.

(Applåder från höger)

Jag vill hänvisa er till beslutet från Europeiska rådet i juni, där man genom att utlysa en period av eftertanke även uttryckligen bestämde att giltigheten för en fortsatt ratificeringsprocessen inte skulle ifrågasättas.

Jag anser att rådet går med full fart framåt när det gäller att uppnå de mål som vi har föresatt oss.

(EN) Herr Kirkhope! Det kanske stämmer att rådet inte går på hög oktan, till skillnad från kommissionens ordförande. Låt oss gå mer på biobränslen, i linje med tidsandan.

(DE) Flera talare har i detta sammanhang nämnt kommissionens initiativ ”bättre lagstiftning”, och för detta vill jag speciellt tacka kommissionsledamot Verheugen som är med oss här idag och uppmuntra honom till att fortsätta detta initiativ. Det är den typen av initiativ som allmänheten förstår och som flyttar Europeiska unionen närmare dem ännu en gång.

Poul Nyrup Rasmussen och andra nämnde frågan om ”flexicurity” och jag kan bekräfta och understryka att det handlar om flexibilitet med trygghet som ett grundläggande paradigm för reformer inom arbetslagstiftningen och socialpolitiken. Det är självklart att avsikten här är att uppnå ett balanserat förhållande mellan flexibilitet och trygghet på EU:s arbetsmarknader.

(EN) Herr Titley! Jag håller med er om att handling är nödvändigt, eftersom det kommer att övertyga våra medborgare. Liksom kommissionen är vi fast beslutna att vidta rätt åtgärder för att få till stånd denna handling.

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Även om ”tillväxt” och ”sysselsättning” är nyckelord i Lissabonstrategin verkar det som om de återigen behöver klargöras.

När vi på 2000-talet i Europeiska unionen använder termen ”tillväxt” kan vi inte tala om något annat än en tillväxt som är hållbar, socialt försvarbar och miljömässigt ansvarsfull. Allt annat skulle innebära att vi inte har lärt oss någonting från tidigare årtionden och jag ber att detta allvarligt beaktas en gång för alla. När kommissionen talar om tillväxt talar vi utifrån termer av hållbar tillväxt, vilket innebär miljömässig förnyelse, effektiv energianvändning, konkurrens för ökad kvalitet snarare än lägre social standard, sänkta miljökrav eller lägre löner. Jag hoppas att detta står klart en gång för alla.

När vi talar om jobb talar vi inte om vilket slags jobb som helst. Vi har nämligen insett att den stora socialpolitiska frågan i vår tid är huruvida vi, mitt i globaliseringsstormarna, kommer att lyckas ställa tillräckligt välbetalda och kvalificerade arbeten till förfogande. Detta är den stora fråga som vi måste ta itu med. Vårt engagemang gäller inte bara vilket slags jobb som helst, utan det viktiga är att det bör vara långsiktiga arbetstillfällen som varar när konkurrensen hårdnar.

Konsekvenserna av detta i vår nuvarande situation är att det måste ställas vissa tydliga krav på medlemsstaterna, där det bestämt sägs att tiden är kommen för oss att göra en kursändring. Nu är tiden mogen för oss att med all den beslutsamhet som vi kan uppbåda ta steget in i det kunskapsbaserade samhället. Vi har inte råd att ha samhällen inom Europeiska unionen vars utbildningspolitik utestänger och diskriminerar människor istället för att stödja och integrera dem. Vi behöver en utbildningspolitik som tar till vara denna kontinents utbildningstillgångar på bästa möjliga sätt.

Vi har inte råd med en socialpolitik som tillåter att unga kvinnor skaffar sig en god utbildning för att sedan inte ge dem chansen att göra någonting av den, på grund av svårigheterna att förena arbete och familjeliv. Vi har heller inte råd med en socialpolitik som helt enkelt spottar ut äldre arbetstagare ur produktionsprocessen eftersom de inte längre anses behövas. Idag är inget av detta längre något hållbart alternativ och vår strategi visar detta med största tydlighet.

Vi intygar också att den europeiska inre marknaden är en politik som kan bemöta den internationella konkurrensen och är bra för tillväxt och sysselsättning. Kommissionen tror därför inte på någon som helst ekonomisk patriotism. Vi vill upprepa att de som vill ha en stor europeisk inre marknad också måste acceptera att företag grundas i syfte att verka på denna marknad utan att behöva ta hänsyn till gränser.

(Applåder)

Om det ska finnas en europeisk inre marknad måste det också finnas europeiska företag. Kommissionen noterar med oro en återgång till ett nationalistiskt ekonomiskt tänkande i vissa delar av Europeiska unionen och varnar för det. Detta eftersom det bästa sättet – vilket nästan alla talare har sagt här idag – att ta itu med Europeiska unionens problem är att göra det tillsammans.

Jag har också något att säga till de europeiska företagen. I flera år har vi nu drivit en politik för att förbättra villkoren för näringslivet inom Europeiska unionen. Vad vi förväntar oss nu, vid en tidpunkt då de största företagen går bättre än någonsin, är att de bör vara medvetna om sitt ansvar gentemot Europa som företagssäte. Näringslivet är inte enbart skyldigt att göra kortsiktiga vinster, utan är också ansvarigt gentemot den plats där vinsterna görs.

(Applåder)

Om ett företag som genomför omstruktureringar friställer delar av sin arbetskraft ligger inte huvudansvaret för detta hos de politiskt ansvariga. Tvärtom handlar det om ett misslyckande från företagets sida. Eftersom företag i god tid kan känna av när omstruktureringar kommer att bli nödvändiga och när de i så fall måste påbörjas, kräver vi att europeiska företag anstränger sig mer för att omstruktureringarna ska få en positiv utgång. Att friställa personal är alltid det sämsta sättet att hantera detta och det är ett sätt som de inte ska behöva tillgripa.

(Applåder)

Det finns dock ytterligare något som vi måste säga till de europeiska företagen, nämligen att det är möjligt att växa genom att använda stora rörelseöverskott till att skapa nya produkter, utveckla ny teknik och ny kapacitet istället för att enbart köpa upp andra företag.

Jag skulle vilja påpeka – på vänligast tänkbara sätt – att hela vår erfarenhet av företagsuppköp under de senaste tjugo åren i de allra flesta fallen inte har visat någon positiv effekt på företagen eller på ekonomin som helhet. Jag skulle föredra om europeiska företag kunde använda de enorma vinster som de har gjort under den senaste tiden till att investera i ny forskning och produktionskapacitet i Europeiska unionen istället för att finansiera kampanjer för uppköp av andra företag.

Det finns också något som parlamentsledamöterna kan göra. Det har med alla rätt klagats över att allmänheten inte har engagerats i utvecklingen av strategin för tillväxt och sysselsättningen. Detta är en uppgift för de nationella makthavarna och de nationella parlamenten.

Jag ber er därför att tala med era kolleger i de nationella parlamenten i era hemländer och se till att denna fråga hamnar på de nationella politiska agendorna. Det är när allt kommer omkring inte kommissionens uppgift att förmå medlemsstaternas oppositionspolitiker att göra sitt arbete och se till att denna fråga hamnar på agendan. Detta är parlamentsledamöternas uppgift. Därför vill jag uppmana er att använda ert inflytande, för det är endast om vi lyckas starta en bred politisk debatt i medlemsstaterna och deras lagstiftande församlingar som vi kommer att kunna skapa den nödvändiga medvetenheten om behovet av en gemensam ansträngning, inte bara av de politiskt ansvariga utan också av allmänheten, om vår konkurrenskraft ska förbli oförminskad.

(Livliga applåder)

  Martin Schulz (PSE). – (DE) Herr talman! Jag vill rikta ett varmt tack till kommissionsledamot Verheugen för det anförande han just höll. Det var utmärkt. Med mina hörlurar på kunde jag lyssna på det, fast jag måste säga att om jag inte hade använt dem skulle jag knappt ha kunnat höra något trots kammarens högtalare.

(Applåder)

Det är ingen mening att ni, på ert karaktäristiskt vänlig sätt, talar på ert eget språk in i mikrofonen för att be ledamöterna att sätta sig ner. Faktum är att de inte kommer att förstå vad ni säger om det inte tolkas för dem. Om ni vill få dem att sitta ner så borde ni svinga er ordförandeklubba.

Jag skulle bara vilja rikta en begäran till kammaren och jag gör det i egenskap av parlamentsledamot. Jag anser det oacceptabelt att vi inte lyckas utöva ett minimum av hövlighet och lyssna på dem som talar till oss.

(Applåder)

  Talmannen. – Jag hoppas att alla här tar det som sades på största allvar. Jag tar till mig kritiken och kommer därför att kalla ledamöterna till ordningen antingen med ett mer utbrett talat EU-språk eller genom att använda ordförandeklubban.

Jag har mottagit två resolutionsförslag⁽¹⁾ som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00.

ORDFÖRANDESKAP: TRAKATELLIS
Vice talman

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag vill bara ta upp en liten ordningsfråga. Somliga av oss har inte fått någon e-post sedan klockan 11 i förmiddags, förutom via webbpost. Jag vet inte hur många det gäller eftersom det finns fler än en server. Hur som helst är en server nere och det var den också ett tag på förmiddagen i går. Jag tror att detta är ett problem som speciellt gäller Strasbourg, vilket givetvis ökar nöjet att komma hit.

(Applåder)

Kan ni vara vänlig att se till att administrationen snarast löser detta problem, som är ytterst irriterande.

(Applåder)

  Talmannen. – Vi ska lägga det på minnet, fru Ludford.

  Carl Schlyter (Verts/ALE). – Herr talman! Det var just artikel 140 i Europaparlamentets arbetsordning som jag tänkte referera till. Där står det att vi har rätt att ta del av handlingarna direkt via parlamentets interna datasystem. Jag önskar att ni ser över avtalet med det privata företag som skall tillhandahålla denna service. Både våra demokratiska och ekonomiska intressen kräver att så sker.

  Talmannen. – Tack så mycket. Vi ska titta närmare på det.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Richard Corbett (PSE). – (EN) Europeiska rådets vårmöte om Europeiska unionens ekonomi äger rum i samma ögonblick som ett utbrott av protektionism i flera EU-länder, särskilt i Frankrike.

President Jacques Chirac försöker ofta framställa Frankrike som en förkämpe för europeisk integration och anklagar andra länder så fort de visar minsta antydan till bristande entusiasm. Ändå är Frankrikes resultat när det gäller att tillämpa EU-lagstiftning ett av de sämsta. Landets inställning till gränsöverskridande fusioner är att lägga hinder i vägen. Frankrike har medvetet underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt stabilitets- och tillväxtpakten och landet har ständigt bromsat takten i reformerna av den gemensamma jordbrukspolitiken.

Europeiska rådet borde vara ett tillfälle för övriga medlemsstater att pressa Frankrike att hålla ordning i sitt eget hus.

  Dominique Vlasto (PPE-DE). – (FR) Teman kopplade till konkurrenskraft och tillväxt har alltid varit centrala i Lissabonstrategin.

I den resolution som vi i dag ska rösta om – och jag vill verkligen säga vilken bra utveckling detta är – behandlas den sociala dimensionen. Resolutionen får inte ses som ett försök att förlänga tiden som det kommer att ta för att uppnå målen i Lissabonstrategin, eftersom det till exempel kommer att ge alla EU:s medborgare tillgång till högre utbildning och livslångt lärande. Jag vill påpeka betydelsen av ett europeiskt utbytesprogram för lärlingar.

Jag vill också framhäva den roll som små och medelstora företag spelar när det gäller att uppnå Lissabonmålen. Sådan affärsverksamhet är en del av den huvudsakliga källan till morgondagens arbeten. Vi måste därför skaffa oss resurserna för att undanröja de hinder som står i vägen för dessa företag, speciellt för småföretagen, och förutom det ge dem resurser för innovation. Härav betydelsen av en ambitiös budget för ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation.

Som ni säkert har insett beklagar jag bristen på en budget som kan matcha ambitionerna i Lissabonstrategin och hoppas att vi kommer att klara av att förbättra budgetplanen för att råda bot på denna situation.

(1) Se protokollet.

4. Omröstning

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen.

(För resultatet av omröstningen och andra detaljer: se protokollet.)

4.1. Partnerskapsavtal om fiske EG/Mikronesiska federationen (omröstning)

4.2. Uppgifter som minst måste ingå i fiskelicenser (omröstning)

4.3. Utvärdering av den europeiska arresteringsordern (omröstning)

4.4. Situationen för de mänskliga rättigheterna i Tchad (omröstning)

4.5. Budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (omröstning)

- Ändringsförslag 136, andra delen:

  Ingeborg Gräßle (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman! Jag vill föreslå att andra delen av ändringsförslaget ändras genom att den nämnda siffran byts ut mot ett jokertecken.

(Parlamentet godkände det muntliga ändringsförslaget.)

  Ingeborg Gräßle (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman! Jag vill föreslå att omröstningen om lagstiftningsresolutionen skjuts upp i enlighet med artikel 53.1 i arbetsordningen.

(Ärendet återförvisades till det ansvariga utskottet.)

4.6. Tvångsprostitution i samband med internationella idrottsevenemang (omröstning)

4.7. Det fjärde världsforumet för vatten i Mexico City (16-22 mars 2006) (omröstning)

- Ändringsförslag 1, punkt 12:

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Eftersom problemet med global uppvärmning inte kan lösas av EU ensamt, är syftet med mitt muntliga ändringsförslag att bredda mottagarkretsen genom att lägga till orden ”och det internationella samfundet” efter ”EU och dess medlemsstater”.

(Parlamentet godkände det muntliga ändringsförslaget.)

4.8. Omstruktureringar och sysselsättning (omröstning)

- Angående punkt 9:

  Roselyne Bachelot-Narquin (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Jag vill genom ett muntligt ändringsförslag klargöra en del saker. En fond utformad för att stödja arbetare som påverkas av omstruktureringar ska inrättas. I Jean Louis Cottignys betänkande kallas detta för en fond för anpassning till tillväxten, och för att undvika missförstånd föreslår jag därför att vi återgår till det namn som Europeiska kommissionen använder, det vill säga en europeisk fond för justering av globaliseringseffekter.

(Parlamentet godkände det muntliga ändringsförslaget.)

4.9. Socialt skydd och social integration (omröstning)

4.10. Riktlinjer för budgetförfarandet 2007 (omröstning)

- Angående punkt 47, andra delen:

  Anne E. Jensen (ALDE). – (EN) Herr talman! Min grupp vill lägga fram ett muntligt ändringsförslag om detta stycke. Vårt yrkande om delad omröstning gäller strykningen av tidsgränsen. Vi vill i stället infoga orden: ”som bör träda i kraft snarast möjligt”. Syftet med detta är att få en överensstämmelse med den formulering som kommer att föreslås i 2004 års revisionsförklaring, i punkt 55.

(Parlamentet godkände det muntliga ändringsförslaget.)

4.11. Miljövänligare fiskemetoder (omröstning)

4.12. Förberedelser av Europeiska rådets möte: Lissabonstrategin (omröstning)

- Ändringsförslag 24:

  Robert Goebbels (PSE). – (FR) Herr talman! Inledningsvis ville jag begära ordet för att föreslå återkallandet av ändringsförslag 1, som till slut förkastades. Beträffande ändringsförslag 24 skulle jag vilja lägga fram ett förslag till våra parlamentskolleger från gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa om att ersätta ett ord via ett muntligt ändringsförslag. Jag skulle vilja ersätta termen ”utbildning” med ”högre utbildning” eftersom det här handlar om samarbete mellan forskningen, den privata sektorn och den högre utbildningen. Jag anser mig kunna säga att jag lägger fram detta muntliga ändringsförslag för Klaus-Heiner Lehne och Alexander Lambsdorffs räkning, som också är överens.

(Parlamentet godkände det muntliga ändringsförslaget.)

Talmannen. – Därmed är omröstningen avslutad.

5. Röstförklaringar

Betänkande: Miguélez Ramos (A6-0035/2006)

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag anser att partnerskapsavtalet mellan EG och Mikronesiska federationen om fiske i Mikronesiska federationen bör ingås i enlighet med förslaget till rådets förordning.

Västra Stilla havet är ett av de bästa tonfiskområdena i världen och vetenskapliga undersökningar visar att det allmänna tillståndet hos bestånden är så pass bra att fisket kan utsträckas till tredjeländer.

Avtalet ger förmåner åt båda sidor och skyddar en hållbar fiskepolitik i Mikronesiska federationen.

Även om jag stöder detta fiskeavtal vill jag uppmärksamma de höga licensavgifter för långrevsfartygen, som kan bli mycket tunga att bära för vissa fartygsägare.

  Hélène Goudin, Nils Lundgren och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. – Vi är starkt kritiska till EU:s destruktiva fiskeavtal med tredje land. Vi beklagar därmed att EU väljer att sluta fiskeavtal med nya länder.

Återkommande rapporter har belyst fiskeavtalens negativa konsekvenser för kustbefolkningen i de avtalsslutande länderna. Avtalen leder till överexploatering av fiskevatten, vilket drabbar den lokala befolkningen. Såväl kommissionen som en förkrossande majoritet i Europaparlamentet väljer dock att konsekvent blunda inför denna kritik. Det aktuella fiskeavtalet kan dessutom, enligt ett av parlamentets yttranden, få negativa miljökonsekvenser.

Samtidigt som EU förordar ökade satsningar på bistånd används medborgarnas skattemedel till att finansiera fiskeavtal som motverkar utveckling. Detta är varken en konsekvent eller trovärdig politik.

Vi anser att fiskeavtalen skall avvecklas för att på sikt helt upphöra att gälla. De medlemsländer i unionen vars fartyg fiskar i tredje lands vatten borde stå för avtalets kostnader. Dessa medlemsländer får sedan självständigt avgöra om de i sin tur skall finansiera denna utgift genom att ta ut avgifter från sina respektive fiskefartyg.

Betänkande: Iles Braghetto (A6-0037/2006)

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Mot bakgrunden av reformen av den gemensamma fiskeripolitiken har det blivit absolut nödvändigt att uppdatera förordning nr 3690/93 av den 20 december 1993. Information om fiskefartyg måste överensstämma med det nya regelverket om förvaltning av återhämtningsplanerna för fiskbestånden, för att garantera att huvudprincipen om ”förvaltningsplaner om fiskeansträngningen” följs.

De ändringsförslag som presenteras, till exempel införandet av nummer i registret över gemenskapens fiskeflotta och spridningen av de fiskemetoder som används av fartygen, är viktiga element som inte är inkluderade i den ursprungliga förordningen.

Kommissionens förslag och de ändringsförslag som lagts fram av föredraganden i hans betänkande förtjänar mitt stöd.

Betänkande: Adeline Hazan (A6-0049/2006)

  Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig. – Vi moderater har valt att rösta för det aktuella betänkandet men vi beklagar det faktum att skyddet för de grundläggande rättigheterna inte lyfts fram tillräckligt på EU-nivå och anser att domstolens jurisdiktion bör omfatta enskildas grundläggande rättigheter även i frågor som rör inre säkerhet.

  Lena Ek (ALDE), skriftlig. – Tack vare initiativbetänkandet Utvärdering av den europeiska arresteringsordern av Adeline Hazan kan vi ytterligare förstärka rättssäkerheten för våra medborgare. Betänkandet pekar på förbättringar som har gjorts. Jag vill dock understryka de problem som fortfarande utgör ett hinder för rättssäkerhetsgarantin och som nämns i rapporten.

Det är oerhört viktigt att översättning, tolk- samt advokathjälp garanteras de människor som arresterats med hänvisning till den europeiska arresteringsordern. Det är varje medlemsstats ansvar att rätta till detta viktiga problem som idag medför kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

  Hélène Goudin, Nils Lundgren och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. – Detta betänkande uppvisar en uppenbar strävan mot ett utökat samarbete inom det straffrättsliga området. Rådet uppmanas att förbjuda medlemsländerna att återinföra en systematisk kontroll av dubbel straffbarhet samt att integrera arresteringsordern i den första pelaren.

Betänkandet visar på stora problem vid implementeringen av arresteringsordern. Medlemsländerna har tydligt visat att de vill bevara delar av det traditionella systemet för utlämning.

Några länder har vägrat att verkställa arresteringsordern för egna medborgare, med hänvisning till de grundläggande rättigheterna eller diskriminering. Andra har behållit eller återinfört kontrollen av dubbel straffbarhet.

Junilistan anser att detta är tydliga tecken på att medlemsländerna värnar sin suveränitet på det straffrättsliga området. Lagföring eller avtjänande av straff är några av de mest ingripande åtgärder som kan vidtas mot en individ. Då måste rättssäkerhet gå före den förenkling och effektivitet som betänkandet hävdar att arresteringsordern generar.

Junilistan tar avstånd från utökad överstatlighet och anser att detta tillhör nationella frågor. Vi har därmed valt att rösta nej till betänkandet.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Som vi påpekade 2001 har kommissionen lagt fram förslag med kampen mot terrorismen som förevändning. Man förespråkade överstatlighet för viktiga rättsliga frågor, vilket skulle innebära att det nödvändiga samarbetet mellan medlemsstaterna och befintliga rättsliga instrument, till exempel utlämning, kunde kringgås. Detta innebar en attack mot medlemsstaternas suveränitet och deras skyldighet att garantera sina medborgares rättigheter.

Vi sa då att den europeiska arresteringsordern, som bland annat syftar till att ta bort principen om dubbel straffbarhet, om än i begränsad omfattning, var en trojansk häst som skulle leda oss allt längre in i överstatligheten.

Det betänkande som ligger framför oss bekräftar vår kritik. Där betraktas rättslig suveränitet som ett hinder och det talas om politiska myndigheters ”inblandning” i utlämningsförfaranden, även då det gäller respekt för de mänskliga rättigheterna.

Det är talande att den tyska författningsdomstolen har beslutat att ogiltigförklara den lagstiftning som skulle få den europeiska arresteringsordern att träda i kraft och att ett antal medlemsstater har återgått till att tillämpa gällande utlämningsinstrument i ljuset av detta beslut. Föredraganden kritiserar dessa beslut och stöder aktiveringen av övergångsklausulen som det hänvisas till i artikel 42 i EU-fördraget, vilket alltså innebär införlivandet av den europeiska arresteringsordern i den första pelaren.

  Marine Le Pen (NI), skriftlig. – (FR) Liksom Europeiska unionens invandringspolitik är den europeiska arresteringsordern väldigt farlig och full av konsekvenser för oss alla. Den handlar faktiskt lika mycket om allvarliga brott som om mindre brott (terrorism, stöld, avsiktlig skadegörelse, kränkande beteende vid möten, yttranden som anses rasistiska och främlingsfientliga och så vidare). I samtliga fall är individens rättigheter sämre skyddade än de var med det tidigare utlämningsförfarandet, som tillät de politiska makthavarna att antingen gå med på eller vägra lämna ut en person. Arresteringsordern har idag blivit ett rent rättsligt förfarande både till följd av den slopade administrativa och politiska fasen och till följd av den kontroll som utövas av de administrativa organen.

Arresteringsordern skapades i all hast som svar på attackerna den 11 september, och för att skydda sin mediebild istället för att vara förnuftiga och ansvarsfulla tvekade inte Europeiska unionens stats- och regeringschefer att offra allmänhetens individuella friheter och rätten till försvar.

Den europeiska arresteringsordern, som uppfanns av våra EU-byråkrater som ett idealiskt verktyg för att skydda individens grundläggande rättigheter, visar idag sitt rätta ansikte: ett verktyg för totalitärt förtryck som utgör en potentiell fara för var och en av oss.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar detta betänkande som syftar till att utvärdera den europeiska arresteringsordern, dess effektivitet och de problem som har uppkommit sedan den antogs. Europeiska arresteringsorderns roll för att stärka det rättsliga samarbetet och det ömsesidiga förtroendet är oerhört nyskapande och förbättrar medlemsstaternas förmåga att bekämpa organiserad brottslighet och terrorism.

Jag instämmer i rekommendationen att parlamentet bör vara mer delaktigt i utvärderingen av den europeiska arresteringsordern och att de grundläggande rättigheterna i samband med den europeiska arresteringsordern behöver garanteras för att se till att EU-medborgare från olika medlemsländer inte utsätts för diskriminering.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Den europeiska arresteringsordern är ännu en länk i kedjan av åtgärder som ska ge kraft åt det institutionella nätverket för att skydda kapitalets makt, inom ramen för det europeiska ”området med säkerhet och rättvisa”. Den tillåter att medlemsstaternas medborgare utlämnas och den upphäver praktiskt taget principen om dubbel straffbarhet och möjligheten för det politiska ledarskapet att besluta om utlämnandet av individen. Därigenom upphävs de grundläggande principer och garantier som ska skydda individens rättigheter, som skyddades av den tidigare gällande utlämningslagen. Den begränsar den nationella rättsliga suveräniteten, eftersom den ifrågasätter den enskilda medlemsstatens rätt att utöva straffrätten över sina medborgare, samtidigt som den berör grundläggande, konstitutionellt skyddade individuella rättigheter och garantier.

I betänkandet krävs till och med fler reaktionära förändringar av den europeiska arresteringsordern. Exempelvis föreslås att avskaffandet av dubbel straffbarhet ska utökas, att alla rättigheter som det politiska ledarskapet har att av inrikespolitiska skäl och opportunitetsskäl ingripa i utlämningen av individer ska avskaffas samt att all rättslig kontroll av att de grundläggande rättigheterna garanteras ska avskaffas.

”Terrorism och organiserad brottslighet” används återigen av Europaparlamentet med nödvändigheten som svepskäl. Detta för att kunna tillhandahålla en stabilare grund för ännu en åtgärd som ska begränsa rättigheterna och friheterna, användas mot gräsrötternas kamp och mot alla dem som slåss och kämpar mot imperialismen och det exploaterande kapitalistiska systemet.

  Tobias Pflüger (GUE/NGL), skriftlig. – (DE) Det är obegripligt att Adeline Hazans betänkande, som antogs med stor majoritet av denna kammare i dag, vittnar om en sådan entusiasm för den europeiska arresteringsordern. Det som är mest förkastligt är rekommendationen att inte ålägga den domare som verkställer en europeisk arresteringsorder ”att kontrollera förenligheten med de grundläggande rättigheterna”. Även i andra avseenden vill föredraganden slopa domares bestämmanderätt. Detta beslut leder Europeiska unionen allt längre bort från de grundläggande rättigheterna. Om domar, vare sig de är avkunnade i en domstol eller inte, ska erkännas ömsesidigt i avsaknad av enhetliga normer, då kommer de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen att gå förlorade. Faktum är att den anklagade riskerar att råka illa ut i maskineriet hos det helt annorlunda straffrättssystem som existerar inom Europeiska unionen.

Det finns inte minsta antydan i detta betänkande om att individuella medlemsstaters – som till exempel Tysklands – försök att införliva den europeiska arresteringsordern i sin lagstiftning har ogiltigförklarats av författningsdomstolen på grund av att den inte stämmer överens med grundlagen. Trots detta pressas medlemsstaterna ”att utan dröjsmål vidta lämpliga åtgärder för att undvika konstitutionella eller rättsliga hinder för att den europeiska arresteringsordern skall kunna tillämpas på deras medborgare”. Detta betyder med andra ord att de tyska lagstiftarna behöver bryta mot sin egen konstitution för att kunna driva igenom den europeiska arresteringsordern.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Det positiva med analysen av den europeiska arresteringsordern är att den inriktar sig på en av de viktigaste rättsliga samarbetsmekanismerna inom Europeiska unionen, vid en tidpunkt då ett sådant samarbete blir alltmer nödvändigt och samtidigt allt svårare.

Traditionellt sett har de nationella myndigheterna haft svårt att dela med sig av säkerhetsrelaterad information och att samarbeta kring rättsliga frågor. Den europeiska arresteringsordern tar strid mot detta genom strävan att införa ett samarbete. Detta är nödvändigt, både för att öka säkerheten – eftersom det är det effektivaste sättet att förhindra brottslingar från att dra nytta av fördelarna med den fria rörligheten – och för att öka rättssäkerheten, vilket också är grundläggande.

Med det sagt är det olyckligt att medlemsstaterna behöver påminnas om att de måste vidta ”lämpliga åtgärder för att undvika konstitutionella eller rättsliga hinder för att den europeiska arresteringsordern skall kunna tillämpas på deras medborgare”. Vi vill med viss stolthet också nämna att Portugal var en av de första medlemsstaterna att genomföra rambeslutet i fråga.

Betänkande: Ingeborg Gräßle (A6-0057/2006)

  Robert Goebbels (PSE), skriftlig. – (FR) Jag lade ner min röst vid omröstningen om Ingeborg Gräßles betänkande som syftar till att reformera budgetförordningen. Jag anser att Europaparlamentet, istället för att öka ansvaret hos administratörerna, vilket skulle ha inneburit större flexibilitet och tydligare regler, bidrar till ytterligare komplexitet och byråkrati. Allt det bidrar inte till att effektivisera gemenskapens åtgärder och resulterar inte i att Europeiska unionens medel administreras på bättre sätt.

Jag känner inte till någon annan offentlig, eller för den delen privat, verksamhet där 40 procent av arbetsstyrkan är involverad i ekonomistyrning och kontroll. Europeiska unionen kommer snart att ha fler revisorer än reviderade.

  Jean-Claude Martinez (NI), skriftlig. – (FR) En budgetförordning är samma sak som en ekonomisk konstitution. Därför är den viktig. Vi måste reformera denna förordning, som stör Europeiska unionens byråkratiska maskineri, eftersom den är en norm eller ett uttryck för Europeiska unionens patologiska spridning av byråkrati.

Om det behövs tjocka manualer för att man ska förstå denna förordning, eller en supportavdelning som dagligen räddar de tjänstemän som gått vilse i labyrinten av förfaranden, och om Europeiska unionens näringsliv, institutioner, organisationer, småbönder och medborgare inte kan dra nytta av alla bidrag eller delta på alla marknader, då beror det helt enkelt på att budgetförordningen baseras på den grundläggande filosofiska princip som löper genom EU:s integration nämligen: rökridåprincipen. Detta var vad den italienske finansmannen Puviani 1905 kallade den ekonomiska illusionsprincipen, som gick ut på att använda komplexitet för att dölja sanningen – den europeiska sanningen i det här fallet.

Tvångsprostitution i samband med internationella idrottsevenemang – (RC-B6-0160/2006)

  Proinsias De Rossa (PSE), skriftlig. – (EN) Jag stöder helt detta resolutionsförslag och vädjar till Internationella fotbollsförbundet och fotbollsklubbarna att hjälpa till att sätta stopp för människohandel och tvångsprostitution och förhindra att internationella idrottsevenemang utlöser dramatiska ökningar i denna förfärliga handel.

De måste ”visa rött kort till tvångsprostitution”. De bör arbeta tillsammans med klubbarna för att informera och utbilda allmänheten, och särskilt idrottsintresserade och supportrar, om storleksordningen av problemet med tvångsprostitution och människohandel.

Upp till 800 000 kvinnor faller offer för människohandel varje år, 100 000 av dem inom Europeiska unionen. Detta är ett av de mest allvarliga brotten mot de mänskliga rättigheterna i världen i dag. Organiserade kriminella förbereder sig nu för att utnyttja fotbolls-VM. Tusentals fattiga kvinnor kommer att lockas till Tyskland med falska löften om arbete, endast för att tvingas till prostitution och ett liv i misär.

Vi behöver EU-omfattande handling och medverkan inte bara från polisen och politiker utan även från fotbollsförbundet, klubbarna och de idrottsintresserade själva. Jag vädjar till alla idrottsintresserade som besöker fotbolls-VM att vara medvetna om denna skandal och att rapportera varje misstanke om smuggling som de kan ha.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi röstade för denna resolution om tvångsprostitution, i vilken man erkänner den verkliga situationen i Tyskland och behovet att utnyttja det tillfälle som världsmästerskapet utgör att fördöma människohandel och prostitution. Vi har dock alltid hävdat att tvångsprostitution inte är den korrekta termen, eftersom den antyder att det finns något som heter frivillig prostitution.

Kampen mot tvångsprostitution och människohandel är naturligtvis mycket viktig, men vi får inte glömma att all prostitution är påtvingad, även när det inte handlar om människohandel. Denna prostitution är resultatet av fattigdom, socialt utanförskap, arbetslöshet, otrygga och dåligt betalda arbeten och den psykologiska pressen från konsumtionssamhället. Prostitution är därför alltid ett angrepp på de mänskliga rättigheterna, ett angrepp på kvinnors värdighet och liktydigt med slaveri. Det är förfärligt att man försöker att sälja allting, till och med kvinnokroppen.

Därav vår kamp för social integration och för alla kvinnors rätt till värdighet. Vi fördömer också alla former av människohandel och kräver effektiva åtgärder för att garantera att alla kvinnor och alla människor kan leva ett värdigt liv.

  Diamanto Manolakou (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Distinktionen mellan laglig prostitution och tvångsprostitution är artificiell. Det är också hycklande att fördöma tvångsprostitution, eftersom det befäster och ökar den lagliga prostitutionen.

Oavsett om prostitutionen är laglig eller påtvingad är det människokroppen som säljs, som en handelsvara som lyder under alla marknadens regler. Inom den rättsliga ramen för de hygienbestämmelser som registrerade prostituerade måste följa erkänns prostitution i stort sett som ett yrke och problemet hanteras inom den ramen. Inför denna växande sociala företeelse legaliseras prostitution alltså som ett yrke; prostitutionen frikopplas med andra ord från de sociala orsaker som framkallar och mångfaldigar prostitution (arbetslöshet, fattigdom, utarmning och avsaknad av sociala förmåner). Rötan i det exploaterande systemet döljs och rentvås med andra ord, och man förkastar sitt ansvar och hänvisar problemet till den individuella sfären.

Prostitution kan inte kallas ett yrke eller ett fritt val, eftersom det är oförenligt med människors värde och värdighet. Det är den mest extrema formen av angrepp mot de mänskliga rättigheterna. När prostitution kallas för ett yrke hamnar det på yrkesrådgivarnas förteckningar som ett alternativ till den arbetslöshet som drabbar unga kvinnor med sådan grymhet. Samtidigt legaliseras investeringar i företag på prostitutionsmarknaden, vilket etablerar pornografikulturen och främjar unga kvinnors prostitution. Vi säger nej till alla former av prostitution.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar denna resolution som syftar till att inför fotbolls-VM sätta stopp för den dramatiska ökningen av efterfrågan på sexuella tjänster genom att beskydda insmugglade kvinnor som är offer för organiserad brottslighet.

I resolutionen betonas behovet av en integrerad kampanj på EU-nivå och därför uppmanas medlemsstaterna att dra igång och stödja Rött kort-kampanjen i nära samarbete med frivilligorganisationer, polisen, rättsliga instanser, kyrkan samt hälso- och sjukvården.

Förutom att försöka informera allmänheten uppmanar man i resolutionen Internationella olympiska kommittén, förbund som FIFA, UEFA, det tyska fotbollsförbundet m.fl., samt idrottsmän och idrottskvinnor att stödja Rött kort-kampanjen och öppet fördöma människohandel och tvångsprostitution.

  Claude Moraes (PSE), skriftlig. – (EN) Jag röstar för resolutionsförslaget eftersom jag oroad över att i synnerhet fotbolls-VM leder till en ökning av handeln med kvinnor. När kommissionen och andra tar itu med dessa företeelser, och även generellt, måste prioriteringen vara att angripa de gäng som tvingar kvinnor in i sådana förhållanden, i stället för att begagna sig av de ”mjukare” alternativen att rikta in sig på ofta sårbara kvinnor som tvingas till sexuellt slaveri.

  Jonas Sjöstedt och Eva-Britt Svensson (GUE/NGL), skriftlig. – Vi stöder resolutionen eftersom vi anser att det är viktigt att fokusera på åtgärder för att minska antalet offer för sexslavhandeln. Däremot är vår uppfattning att resolutionen borde omfatta all prostitution. Ordet ”tvångsprostitution” kan tolkas som om en motsats, så kallad ”frivillig” prostitution, finns. Vi anser att all prostitution är tvång – ingen kvinna väljer frivilligt att prostituera sig. Hon tvingas av olika orsaker, t.ex. fattigdom och arbetslöshet, men framför allt finns det klara samband mellan valet att prostituera sig och tidigare fysiska, psykiska och/eller sexuella övergrepp.

Det fjärde världsforumet för vatten i Mexiko City (16–22 mars 2006) (RC-B6-0149/2006)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för det gemensamma resolutionsförslaget om det fjärde världsforumet för vatten i Mexiko City den 16–22 mars 2006, eftersom jag anser att vatten är en av de centrala faktorerna för våra medborgares välmående och för världsfreden. Europeiska unionen måste möta den globala utmaningen att ge människor tillgång till den värdefulla naturresurs som vatten är. Vi har ett kollektivt ansvar för att övervaka denna fråga, som påverkar människors, djurs och växters grundläggande rättigheter. Samtidigt undrar jag om inte tiden är kommen att undersöka om EU bör överväga en omfattande europeisk vattenpolitik, i syfte att garantera EU-medborgarna en hållbar och förnybar försörjning av tillräcklig kvalitet och kvantitet, oavsett var inom EU:s territorium de befinner sig. Jag anser att kommissionen bör påskynda överlämnandet av den rapport till Europaparlamentet och Europeiska rådet som föreskrivs i artikel 18.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område.

  Diamanto Manolakou (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Naturen tillhandahåller vatten gratis. Vattnet tillhör alla och alla måste ha tillgång till det. Det kan inte vara en handelsvara som ska ge vinster åt kapitalet, eftersom tillgången till vatten är en grundläggande rättighet som är nära förknippad med hälsa, miljöskydd, utveckling och livskvalitet.

Förvaltningen av vattenresurser måste vara statens exklusiva ansvar, så att vi får en universell försörjning av vatten av god kvalitet till ett överkomligt pris.

Det fjärde världsforumet för vatten i Mexiko kommer egentligen att äga rum under Världsbankens beskydd och med dess klasspolitik, dvs. dess politik för privatisering av vattenförsörjningssystemen, vilket innebär en brist på dricksvatten för de fattiga gräsrotsklasserna och nya vinster för kapitalet.

ΕU främjar liberaliseringspolitiken när det gäller tjänster inom ramen för Lissabonstrategin. EU enades om tjänster (GATS) tillsammans med de andra imperialistiska centren vid WTO-förhandlingarna.

Privatiseringen och förstörelsen av skogar och bergsmassiv, som är viktiga områden för vattenlagring, omfattas av vinstfilosofin, som förkastar grundläggande mänskliga behov.

Vi parlamentsledamöter från det grekiska kommunistpartiet motsätter oss det fjärde världsforumet för vatten, eftersom de grundläggande mänskliga behoven ignoreras till förmån för vinsterna. Vi uppmanar arbetarklassen och gräsrötterna att kämpa för att kullkasta sina exploatörers barbariska, gräsrotsfientliga planer.

Betänkande: Jean Louis Cottigny (A6-0031/2006)

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! I en tid då aktieutdelningen och vinsterna ökar och chefslönerna med dem, gör arbetstillfällena det motsatta och minskar i antal. Om man tittar på hela Europa påverkas lika många arbetstillfällen av omstrukturering som av obestånd. I enbart Österrike beräknas 15 000–20 000 arbetstillfällen under de senaste åren ha försvunnit till de nya medlemsstaterna. Omstrukturering är ett universalmedel som gör det möjligt för dagens företag att framställa sig själva som framgångssagor inför omvärlden, i alla fall på papperet. Det har skett ännu fler omstruktureringar inom den offentliga sektorn än inom den privata, inte minst som svar på EU:s riktlinjer.

Man inser nu att man ofta får betala ett högt pris för ekonomiska åtgärder, eftersom man förlorar i kvalitet, kunnande, kompetens, de anställdas motivation och strategisk potential. Trots den stora risken att misslyckas om omstrukturering används i stället för en tydlig strategi, är detta en trend som EU:s privatiseringsriktlinjer och förmånsbehandling för bidragsturism definitivt har uppmuntrat till. Det är hög tid att EU tar sitt ansvar och avstår från vidare utvidgning, vilket är vad denna utveckling delvis beror på, och återigen börjar att bry sig mer om social rättvisa.

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet om omstruktureringar och sysselsättning, eftersom vi kontinuerligt måste visa medborgarna att EU är lösningen på de nuvarande omfattande ekonomiska och sociala förändringarna, och inte orsaken till problemen.

Allvaret i de ekonomiska och sociala frågor som hänger samman med omstruktureringar, och särskilt omstruktureringar inom industrin, kräver en stark EU-politik som kan förena de nödvändiga förändringarna med unionens konkurrenskraft. Jag välkomnar förslaget att inrätta en europeisk fond för justering av globaliseringseffekter. Det fanns ett allt större behov av att förena å ena sidan de oundvikliga omstruktureringsprocesserna inom industrin på grund av de ekonomiska förändringarna med å andra sidan skyddet av de främsta offren, dvs. de uppsagda arbetstagarna, och skyddet av den ekonomiska verksamhet som är beroende av de omstrukturerade sektorerna, som till största delen bedrivs av underleverantörer. Jag stöder slutligen helt och hållet idén att Europeiska unionen ska träda in för att hjälpa de regioner som måste ta sig in på nya ekonomiska områden, efter att ha genomgått omstruktureringsprocesser.

  Jean Louis Cottigny (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för resolutionsförslaget om omstruktureringar och sysselsättning, där man föreslår finansiella resurser, en stärkt roll för arbetsmarknadens parter och verktyg för att analysera och förutse omstruktureringar.

Företag omstruktureras av olika skäl, ibland i syfte att skydda dem och ibland för att göra dem mer konkurrenskraftiga, men processen har alltid samma inverkan på de anställda, som utgör anpassningsvariabeln för industrikoncernernas strategier.

Det är både välkommet och nödvändigt att Europeiska unionen tittar på detta problem för att förutse konsekvenserna av omstruktureringar för de anställda, men det är EU:s skyldighet att inrätta en ekonomisk och industriell politik som är dynamisk och som hanterar bevarandet och skapandet av arbetstillfällen för EU-medborgare och en social och territoriell sammanhållning.

Jag beklagar därför att EU självt uppmuntrar till konkurrens mellan medlemsstaterna genom att tillåta social och skattemässig dumpning.

  Brigitte Douay (PSE), skriftlig. – (FR) Industriell omstrukturering är en långvarig och bestående företeelse som beror på tekniska framsteg och ökad produktivitet. Omstrukturering kan ofta inte undvikas om konkurrenskraften, och därmed den långsiktiga sysselsättningen, ska bevaras. Det har alltid ett högt socialt pris, särskilt i regioner med traditionella industrier där anställda med låga kvalifikationer som inte är särskilt rörliga har svårt att byta sysselsättning. De sociala konsekvenserna av omstruktureringar måste därför lindras.

Därför röstade jag med stor bestämdhet för Cottignybetänkandet om omstruktureringar och sysselsättning. Jag hoppas verkligen att dessa förslag införlivas av rådet och kommissionen och att de leder till praktiska åtgärder. Europeiska unionen måste anpassa sina reaktioner, stärka rollen för båda sidor inom industrin och införa verktyg med vilka man lättare kan förutse omstruktureringar.

Ökad uppmärksamhet på små och medelstora företag, inrättande av en fond för justering av globaliseringseffekter, rätten till livslångt lärande och så vidare är samtliga åtgärder som bör göra det möjligt för oss att visa människor att Europeiska unionen är medveten om deras problem och att den är lika angelägen som de att skapa verklig social sammanhållning.

  Lena Ek och Cecilia Malmström (ALDE), skriftlig. – I det betänkande som rör Omstruktureringar och sysselsättning intar föredragaren Jean Louis Cottigny samma tråkiga attityd som återfinns i gårdagens omröstade betänkande Omlokalisering i ett regionalt utvecklingsperspektiv. Igår röstade vi nej till denna ekonomiska protektionism och gör detsamma idag. Återigen är det vår bestämda åsikt att det knappast är staten eller EU som ska berätta för företag hur omstrukturering ska ske. Däremot ska vi självklart inte sticka huvudet i sanden och låtsas som om vissa omstruktureringar och utflyttningar av företag inte påverkar människor och de sociala förutsättningarna i berört område. Vi stöder efterfrågan på en starkare dialog mellan parterna på arbetsmarknaden kring dessa frågor men de negativa effekterna kan vi lösa på annat sätt än att hindra den privata sektorn från att utvecklas. Vi bör istället lägga vår energi på att förbättra förutsättningarna för fler långsiktiga jobb att skapas genom fler företag.

  Anne Ferreira (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för resolutionsförslaget om omstruktureringar och sysselsättning, där man föreslår finansiella resurser, en stärkt roll för arbetsmarknadens parter och verktyg för att analysera och förutse omstruktureringar.

Företag omstruktureras av olika skäl, ibland för att man vill skydda dem och ibland för att göra dem mer konkurrenskraftiga, men processen har alltid samma inverkan på de anställda, eftersom de blir anpassningsvariabeln för industrikoncernernas strategier.

Det är lika välkommet som nödvändigt att Europeiska unionen tittar på detta problem för att förutse konsekvenserna av omstruktureringar för de anställda, men det är Europeiska unionens skyldighet att inrätta en ekonomisk och industriell politik som är dynamisk och som hanterar bevarandet och skapandet av arbetstillfällen för EU-medborgarna samt en social och territoriell sammanhållning.

Jag beklagar därför att Europeiska unionen själv uppmuntrar till konkurrens mellan medlemsstaterna genom att tillåta social och skattemässig dumpning.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) I eftermiddag kommer jag att besöka Le Syndicats stad i Vogeserna. Ett evenemang äger rum där som symboliserar följderna av den politik som fastställs i Bryssel.

SEB-koncernen ska lägga ned en produktionsenhet i staden eftersom konkurrensen från billig kinesisk import har blivit oacceptabel. Över 400 anställda blir arbetslösa, och då nämner jag inte de underleverantörer som förlorar en av sina största kunder och som också kommer att tvingas avskeda anställda. Detta är ett arbetsmarknadsområde som förstörs av arbetslösheten. SEB-koncernen går dock bra. Dess vinster ökar. Den etablerar sig utomlands och köper upp varumärken och så vidare, men lägger ned fabriker i Frankrike. Det beror på att koncernen inte har något annat val, eftersom den hamnar i kläm mellan byråkratiska och finansiella krav – som direkt eller indirekt kommer från EU – och den ohämmade globala konkurrens som EU förhandlat fram. Det är inte SEB som har ställt upp spelets regler, det har man gjort i Bryssel.

I ett försök att bromsa det logiska resultatet av EU:s konkurrenspolitik (omstruktureringar, utlokalisering etc.) lägger Cottigny nu i sitt betänkande fram en förteckning över byråkratiska åtgärder som inte kommer att lösa problemet, utan snarare förvärra det och göra att det växer allt snabbare. Hela den logiska grunden måste ändras, och man måste börja med dyrkan av den ”fria” konkurrensen i kombination med utbredningen av regelmässiga och skattemässiga restriktioner. Arbetsmarknaden skulle vinna på detta.

  Hélène Goudin, Nils Lundgren och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. – EU vidtar sedan länge politiska åtgärder för att möta omstruktureringar inom olika sektorer. Detta betänkande innehåller några positiva förslag till förändringar av dessa åtgärder, till exempel att de resurser som utbetalas från gemenskapens fonder skall kontrolleras på ett effektivare sätt och att fonderna inte skall användas för omlokaliseringar inom unionen.

Junilistans grundläggande inställning är att följderna av omlokaliseringar och omstruktureringar är nationella frågor. Vi anser inte att EU skall vidta åtgärder för att företagen skall ta ansvar. Denna typ av betydelsefulla frågor skall avgöras i medlemsländerna.

Europaparlamentet vill bland annat:

– fastställa kriterier för under vilka villkor omstruktureringar skall få genomföras (för att rädda arbetstillfällen, förbättra konkurrenskraft och inte i renodlat vinstsyfte etc.),

– inrätta en särskild fond för ”anpassning till tillväxten”,

– att unionen skall ha ansvar för ”dolda effekter” av omstruktureringar, såsom konsekvenser för arbetstagarnas hälsa, psykiska problem och ökade dödstal bland dem som blir uppsagda,

– att de anställda skall vara delägare i företagen eftersom de då blir delaktiga i beslut som gäller omstruktureringar,

– ha synpunkter på det faktum att medlemsstaterna förtidspensionerar arbetstagare som en konsekvens av omstruktureringar.

Oavsett politisk uppfattning i ovanstående frågor är detta nationella frågor. Vi har därmed valt att rösta nej till detta betänkande.

  Carl Lang (NI), skriftlig. – (FR) ”Lissabonstrategin”, som man tänkt ska ge oss en strålande framtid, kommer att bli ett bittert misstag, och lite extra stödmedel kommer inte att skydda offren inom en industrisektor där man, i min region Nord-Pas-de-Calais, har fått se sina arbetstillfällen omintetgöras för ingenting. Denna uppoffring kommer inte att göra det möjligt att exportera ekonomiskt och socialt välstånd någon annanstans i världen.

Det är inte bara det att vi inte vill ha välgörenhet, utan vi vill heller inte ha ännu ett interventionistiskt betänkande som är avsett att rätta till Europeiska kommissionens dåliga vanor. Förlusten av arbetstillfällen i Frankrike och i ett utvidgat EU kommer att fortsätta, trots att vi spottar ur oss tonvis med papper som bara ger uttryck för vår maktlöshet och vår underkastelse inför den ohämmade globaliseringens bestämmelser och inför nitiska eurofilers ultraliberala inställning. Europa lider också av ett slags nymarxism som främjar ökat statligt ingripande och därmed lägger ytterligare EU-byråkrati till vår nationella byråkrati, som redan utmärks av sin administrativa byråkrati och sin förkrossande tonvikt på beskattning.

Drivkraften i vår ekonomi flyr, bara för att ersättas av en enorm immigration vars negativa bidrag är en oacceptabel ekonomisk och social börda. Vi behöver ekonomisk nationalism, återupprättandet av tullar och tariffära hinder, gemenskapspreferens inom EU och skydd och nationella preferenser i Frankrike.

  Thomas Mann (PPE-DE), skriftlig. – (DE) Jag röstade för Cottignybetänkandet efter att tillräcklig majoritet nåtts för de ändringsförslag som lagts fram av gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och där mina förslag som lagts fram i utskottet för sysselsättning och sociala frågor införlivats. Omstruktureringar av företag måste betraktas ur ett nyanserat perspektiv.

Å ena sidan leder utlokalisering av företag till billigare platser utomlands till en krock mellan olika företagskulturer och till att man förlorar de synergieffekter som man ofta säger att detta medför, vilket arbetstagarna – inklusive de på chefsnivå – förlorar på. Å andra sidan är omstruktureringar nödvändiga i alla de fall då företag måste bemöta behoven på nya marknader, närheten till kunderna och kravet att bli mer konkurrenskraftiga.

För att arbetstagarna inom EU ska vara bättre förberedda på att vara så rörliga som de kommer att behöva vara, behöver de tillräckligt stöd i form av vidareutbildning och omskolning, och de måste göras delaktiga i program för livslångt lärande. Det är de små och medelstora företagen som bör dra störst nytta av omstruktureringsstöd, vilket måste ges i enlighet med Lissabonmålen. För att avgöra om bidrag är lagliga eller inte, måste det bli enklare att spåra medel tillbaka till källan och därigenom underlätta återbetalningen av felaktigt erhållen finansiering.

Eftersom de strukturmedel som vi för närvarande har är otillräckliga välkomnar jag att vi som ett uttryck för vår solidaritet inrättar en särskild fond som uppgår till 500 miljoner euro per år, för omskolning och hjälp att byta jobb. Kriterierna för fonden måste dock fortfarande diskuteras, eftersom den enligt planerna endast ska användas vid utlokalisering till stater utanför EU och i de fall då företagen avskedar fler än 1 000 anställda. Att administrera den får inte leda till att ny byråkrati skapas inom Europeiska kommissionen eller inom de nationella myndigheterna.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar betänkandet som är skrivet som svar på kommissionens meddelande om omstruktureringar och sysselsättning. I betänkandet instämmer man i att omstruktureringar inte nödvändigtvis är detsamma som social tillbakagång förutsatt att de förberetts väl och genomförs i gott samarbete mellan de berörda företagen och fackföreningarna, plus lämplig vidareutbildning för arbetstagarna.

I betänkandet efterlyser man stöd för små och medelstora företag och föreslår att de stödprogram som diskuteras för 2007–2013 mer bör inriktas på att förbereda och hantera omstruktureringar. För att undvika ”bidragsturism” argumenterar man i betänkandet för att företag som får stöd från unionens fonder och som helt eller delvis flyttar sin produktion inom EU, inte på nytt får beviljas gemenskapsstöd under en viss tid.

  Claude Moraes (PSE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för Cottignybetänkandet om omstruktureringar och sysselsättning. Jag röstade för punkt 9, del 2, om bidrag till globaliserings- och anpassningsfonden från företagen eftersom detta är en frivillig donation.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Globaliseringen är inte bara en process för att närma sig varandra, minska avstånden och maximera skalan. Det är också en process för att öka hastigheten. Nuförtiden handlar allt om rörelse och allt rör sig snabbare. Det är därför förståeligt att vissa människor är oroliga över att allt går så fort i dag. Slutet av en cykel, demonteringen av en modell, en brytning med det förflutna; sådana tider är alltid krisartade. Det är helt klart osannolikt att offren för dessa processer skulle tro på förtjänsterna av en ”kreativ förstörelse”. Detta är dock lika verkligt som förstörelsen själv.

Jag gör dessa kommentarer som svar på Cottignybetänkandet om omstruktureringar och sysselsättning, som är ett misslyckande just för att det inte har någon anknytning till verkligheten. Sociala strukturer, särskilt offentliga sådana, måste vara redo för inverkan av de omvandlingar som denna tid av ekonomisk revolution oundvikligen kommer att medföra. Vi kan trots allt inte vända ryggen åt de som uteslutits från framstegen. Men jag tycker inte heller att det är önskvärt att backa processen helt och hållet. Vårt mål bör vara att sträva efter att utnyttja den här tiden så gott det går för våra ekonomier och våra medborgare, och det är detta projekt som våra ansträngningar bör inriktas på.

  Carl Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. – Betänkandet är huvudsakligen bra och belyser många av problemen med en kortsiktig spekulationsekonomi. Jag röstar därför för det. Betänkandet innehåller dock ett positivt omnämnande av den fond som kommissionen vill upprätta. Denna fond skulle innebära direkta utbetalningar till enskilda och bli ett embryo till att EU tar makten över socialpolitiken, vilket vore en olycklig utveckling.

Om denna fond införs är det dock bra att privata medel är med och finansierar en rimlig del. Jag röstar mot nya EU-direktiv om arbetsrätt vid omstruktureringar eftersom detta skulle underminera den svenska modellen med kollektiva avtal mellan arbetsmarknadens parter.

Betänkande: Edit Bauer (A6-0028/2006)

  Carlo Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Mina damer och herrar! Jag röstade för Edit Bauers betänkande om socialt skydd och social integration och jag skulle vilja ställa en fråga till Europeiska rådet – det vill säga till de 25 stats- och regeringscheferna – som jag hoppas att de kommer att besvara: Varför faller pensionerna konstant i värde och visar sig allt mer otillräckliga som försörjning?

De reformer som de 25 stats- och regeringscheferna genomför är avsedda att ge lägre pensionsutbetalningar till våra pensionärer. Enbart i Italien kommer de unga människorna 2050 att få en pension som bara utgör en tredjedel av deras slutlön.

Jag vill sända denna dvd-inspelning av min röst till de 27 stats- och regeringscheferna, som jag hoppas kommer att säga tydligt vad de har för avsikt att göra. De kanske vill avskaffa statusen för pensionärer eller sörja för överlevnaden för de personer som har arbetat tidigare, men som nu är för gamla för att göra det.

  Hélène Goudin, Nils Lundgren och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. – Detta betänkande innehåller en lång rad uppmaningar till medlemsstaterna om hur de skall agera för att komma till rätta med den relativa fattigdomen i respektive medlemsland. Det finns självfallet goda skäl för medlemsländerna att samarbeta i denna typ av frågor, t.ex. genom att frivilligt utbyta erfarenheter och bästa metoder.

Social integration och fattigdom är dock frågor som skall handhas nationellt eller genom frivilligt samarbete mellan medlemsstaternas regeringar. Det är svårt att se vilket mervärde eller vilken specifik kompetens Europaparlamentet bidrar med genom att agera åsiktsmaskin i denna och likvärdiga frågor.

Betänkandet innehåller förslag om att:

– medlemsstaterna skall utöka möjligheterna till livslångt lärande (punkt 11),

– medlemsstaterna skall ge tillgång till barnomsorg av god kvalitet till en låg kostnad (punkt 24),

– pensionssystemen i medlemsländerna skall reformeras och garantera maximal social rättvisa (punkt 44),

– reformer av de offentliga pensionssystemen i medlemsländerna inte skall leda till att den totala beskattningen av arbete ökar (punkt 45).

Junilistan förordar att betydelsefulla frågor likt de ovanstående skall avgöras genom en bred nationell debatt. Medlemsstaterna skall därefter självständigt, eller i frivilligt samarbete med lämpliga aktörer, i vanlig demokratisk ordning besluta om lämplig lagstiftning och relevanta åtgärder. Vi har därmed röstat nej till detta betänkande.

  Sérgio Marques (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Kommissionens betänkande om socialt skydd och social integration bekräftar att medlemsstaterna ökar sina ansträngningar för att bekämpa fattigdomen och se till att pensionssystemen fortfarande kan ge pensionärerna tillräckliga inkomster. I betänkandet påpekas dock att över 68 miljoner eller 15 procent av EU:s befolkning hotades av fattigdom 2002.

Trots betydande strukturella förbättringar på EU:s arbetsmarknad förblir sysselsättningen och deltagandet otillräckliga. Arbetslösheten är fortfarande hög i ett antal medlemsstater, särskilt bland ungdomar, äldre arbetstagare och kvinnor. Utestängningen från arbetsmarknaden har enligt betänkandet en nationell men också regional dimension.

Jag stöder helhjärtat Bauerbetänkandet, i vilket man lovordar kommissionens åtgärder för att hjälpa medlemsstaterna att förstå vilka problem missgynnade människor har och för att stödja integrationen av dessa människor, främja skapandet av nya arbetstillfällen, utbildnings- och karriärutveckling, förenligheten mellan yrkes- och privatliv och rätten till lika tillgång till hälso- och sjukvård och drägligt boende, och för att garantera hållbarheten i de sociala skyddssystemen.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar detta betänkande som tar upp ett antal viktiga politiska prioriteringar: att öka deltagandet på arbetsmarknaden, modernisera de sociala trygghetssystemen, tackla eftersatta gruppers brist på utbildning och yrkesutbildning, avskaffa barnfattigdomen, garantera hyggliga bostäder, förbättra bostadsstandarden och ta itu med bristen på subventionerat boende för sårbara grupper, förbättra tillgången till kvalitetstjänster inom hälsovård och långsiktig omvårdnad, sociala tjänster och transporter samt övervinna diskrimineringen och öka integrationen av etniska minoriteter och invandrare.

Betänkande: Louis Grech (A6-0058/2006)

  Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig. – Vi har i slutomröstningen valt att rösta för riktlinjerna för budgetpolitiken 2007 trots att vi på två punkter har allvarliga invändningar.

Vi är emot att det utvecklas en särskild stadga för ledamöternas assistenter. Assistenterna riskerar därmed att leva under helt andra villkor än medborgarna i de valkretsar de skall arbeta nära. Det finns också en betydande risk att ledamotsassistent blir en särskild livslång yrkeskarriär.

Vi motsätter oss också upprättandet av Europahuscenter i Bryssel för att bedriva informationspolitik om EU.

  Gérard Deprez (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Grechbetänkandet, som inte på något sätt är politiskt obetydligt. Om vi hädanefter, till exempel på området för informationspolitik, tillämpar den allmänna princip som fastställs i punkterna 17, 28 och 62 (att dra ned på verksamhet som inte tillför något mervärde), tror jag att allvarliga förändringar måste göras! Vi mottar varje dag informationsbroschyrer skrivna av ”specialister”. Jag är övertygad om att det för att ingjuta förtroende hos EU-medborgarna vore bättre att informera dem med hjälp av de medier som de normalt nås av i verkligheten, än att utforma dyra broschyrer som de inte kommer att läsa eller förstå.

En annan sektor där principerna i betänkandet bör tillämpas är ”extraanställd personal för sammanträdesperioder”. När det gäller sysselsättningen hävdar föredraganden att personal bör tillsvidareanställas, snarare än att använda agenter med visstidsanställning. Om vi stöder denna princip, vilket jag gör, vilken status kommer då att föreslås i slutet av året för de 300 personer i den extraanställda personalen för sammanträdesperioder vars kontrakt inte kommer att kunna förlängas i deras nuvarande form, till följd av avskaffandet av den rättsliga grund som fastställs i artikel 78 i ”tjänsteföreskrifter för övriga EG-anställda”?

  Astrid Lulling (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade emot Grechbetänkandet, eftersom jag inte håller med om ifrågasättandet av inrättandet av Europaparlamentets huvudkontor i Strasbourg och inrättandet av Luxemburg som arbetsort.

  Claude Moraes (PSE), skriftlig. – (EN) Jag röstar för Grechbetänkandet. Jag röstade för båda delarna av artikel 47, eftersom jag anser att det bör finnas en stadga för ledamöternas assistenter senast 2009.

Betänkande: Seán Ó Neachtain (A6-0019/2006)

  Hélène Goudin, Nils Lundgren och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. – Vi välkomnar införandet av mer miljövänliga fiskemetoder. Vi är dock kritiska till förslaget att EU skall införa ett understöds- och ersättningssystem till de yrkesfiskare som drabbas negativt av att mer miljövänliga fiskemetoder införs. Det nämns inga ersättningsbelopp i betänkandet, eller från vilken budgetpost denna kompensation skall utgå.

Vi stöder att fiskarna och de organisationer som företräder dem skall vara delaktiga i utformningen av åtgärder för skydd av den marina miljön och för återhämtning av fiskebestånd (ändringsförslag 1). Vi är däremot negativa till förslaget om gemenskapsfinansiering av de föreslagna kompensationsåtgärderna till fiskarna (ändringsförslag 2).

Vi är kritiska till ytterligare budgetutgifter inom EU och har valt att rösta nej till detta betänkande i dess helhet.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Efter den föregående debatten välkomnar vi stödet från kommissionsledamoten med ansvar för fiske och sjöfart, Joe Borg, för vårt ändringsförslag, i vilket vi angav att decentralisering och samförvaltning är två grundläggande principer både när det gäller att garantera fiskares och deras representativa sammanslutningars deltagande i åtgärder för att skydda havsmiljön och återuppbygga utarmade fiskbestånd, och när det gäller att garantera effektiviteten hos sådana åtgärder, med tanke på att det är fiskarna och deras sammanslutningar som kommer att tillämpa dessa åtgärder, som har förstahandskunskapen om hur resurserna ser ut och som har störst intresse av att se till att de bevaras.

Vi noterar också kommissionsledamotens öppenhet när det gäller att överväga vårt ändringsförslag, i vilket vi uppmanar kommissionen att lägga fram socioekonomiska åtgärder, med den garanterade gemenskapsfinansieringen, för planer för återuppbyggnad av utarmade fiskbestånd.

Majoriteten i parlamentet har obegripligt nog förkastat dessa förslag, vilket vi beklagar.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) En hållbar fiskesektor som bygger på den allra senaste vetenskapliga och tekniska forskningen är avgörande för om vi ska kunna uppfylla ett av EU:s viktigaste mål, nämligen att utnyttja levande marina resurser på ett sätt som ger hållbara ekonomiska, miljömässiga och sociala förhållanden.

Kommissionens meddelande är ett steg i rätt riktning och stärker främjandet av en ekologiskt hållbar fiskeriförvaltning.

Jag skulle vilja upprepa hur viktiga dessa åtgärder är för fiskarna, med tanke på att det ligger i deras intresse att göra all ekonomisk verksamhet mer miljövänlig, eftersom det skulle garantera dem friska fiskbestånd. Med tanke på att dessa åtgärder skulle kunna ha en betydande socioekonomisk inverkan på kort sikt bör de berörda parterna vara delaktiga i de planerade reformerna, och vi bör fundera över hur vi kan kompensera de fiskare som påverkas negativt av miljövänligt fiske, på kort och medellång sikt.

Mot bakgrund av de punkter jag har tagit upp anser jag att innehållet i kommissionens meddelande hjälper oss att göra ett relevant och viktigt bidrag till att bygga en positiv framtid för dem vars uppehälle beror på fisket och för miljöskyddet.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag röstade naturligtvis för detta betänkande, i vilket man förespråkar fiskemetoder som i högre grad respekterar miljön.

Den nuvarande prioriteringen är att minska intensiteten inom fisket för att tillåta bestånden att återhämta sig. Vi vet att detta är en känslig fråga, men den är brådskande. 46 procent av de 28 000 fiskarter som övervakas i världen hotas. Vidare betonar FN i sitt program för utvärdering av ekosystem att 25 procent av de kommersiella arterna överexploateras.

Det är uppenbart att vi måste ta hänsyn till de socioekonomiska kraven och inte bestraffa fiskesektorn, som redan lyder under orimliga restriktioner. Att minska fiskeverksamheten är acceptabelt om det är förknippat med kompensationer. Andra åtgärder kan dock ge betydande resultat, som till exempel att öka kampen mot föroreningar från fartyg eller att främja hållbara fiskemetoder.

Hållbara fiskeresurser är ett grundläggande mål, och det är på den principen jag grundar min åsikt om kommissionens meddelande om en gemenskapsstrategi för miljömärkning av fiskeriprodukter.

Bidraget till Europeiska rådets vårmöte 2006 om Lissabonstrategin (RC – B6-0161/2006)

  Brian Crowley (UEN), skriftlig. – (EN) Jag stöder målet att modernisera Europeiska unionens ekonomi genom Lissabonpartnerskapet för tillväxt och sysselsättning. Jag accepterar att denna strategi också måste ses i det vidare perspektivet av krav på hållbar utveckling – att våra nuvarande behov måste uppfyllas utan avkall på kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov. Europeiska unionen har säkerligen resurser att bevara vår höga levnadsstandard men vi måste vidta åtgärder för att frigöra dem.

Jag vill få fört till protokollet att jag visserligen stöder det allmänna målet i parlamentets resolutionsförslag om vårtoppmötet 2006 men att jag inte stöder de ändringsförslag där kärnkraft anges som ett hållbart alternativ till Europas nuvarande energiberoende. Irland är absolut inte för användning av kärnkraft.

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE), skriftlig. – (PT) Det har gått nästan ett år sedan nystarten för Lissabonstrategin, som Europeiska rådet enades om vid sitt vårmöte i mars förra året.

I sin årliga delrapport om Lissabonstrategin, som offentliggjordes den 25 januari inför Europeiska rådets kommande vårmöte, anger kommissionen att även om den inser att viktiga framsteg gjorts sedan dess är prioriteten nu att producera resultat och att tiden är inne att påskynda reformerna.

Följaktligen har kommissionen fastställt fyra prioriterade åtgärdsområden, varigenom EU:s stats- och regeringschefer måste åta sig att vidta följande specifika ytterligare åtgärder på nationell nivå och inom EU: ökade investeringar i utbildning och innovation, frigörande av företagspotential, särskilt inom små och medelstora företag, bemötande av globaliseringens utmaningar och befolkningens åldrande, och igångsättning av en effektiv, integrerad europeisk energipolitik.

Det framlagda resolutionsförslaget innehåller kommentarer och förslag om de fyra prioriterade åtgärdsområdena som jag helhjärtat stöder. Jag röstade därför för resolutionsförslaget.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Även om jag är besviken över att den resolution som vi lade fram förkastades, är det värt att påpeka att ungefär 100 parlamentsledamöter antingen röstade för resolutionen (79) eller lade ner sina röster (20), vilket är över hälften av antalet ledamöter i vår grupp och förvisso fler än i gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster och i gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen sammantaget. Likaså var det talande att ett ännu större antal ledamöter vägrade att rösta för den gemensamma resolutionen, som ändå antogs av majoriteten av ledamöterna.

Erfarenheten har lärt oss att den öppna samordningsmetoden som föreskrivs i Lissabonstrategin inte har minskat fattigdomen. Till följd av Lissabonstrategin har prioriteringarna varit liberalisering och privatisering av offentliga sektorer och tjänster.

Med tanke på att fattigdom är en kränkning av de mänskliga rättigheterna måste dess orsaker uppmärksammas i högre grad. Därför måste de nödvändiga åtgärderna vidtas för att främja social integration ur ett tvärvetenskapligt perspektiv.

Vi förespråkar därför att man ersätter stabilitets- och tillväxtpakten med en verklig utvecklings- och framstegspakt, och att Lissabonstrategin ersätts med en verklig ekonomisk och social sammanhållningsstrategi. Vi anser återigen att tonvikten inte bör ligga på förslaget till direktiv om inrättandet av en inre marknad för tjänster.

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. – (EN) Jag kommer att stödja detta resolutionsförslag tillsammans med mina kolleger i socialdemokratiska gruppen och delegationen från brittiska Labour. Trots detta måste jag påpeka ett viktigt utelämnande i avsnittet om energipolitik, nämligen tidvattenkraft.

Den globala uppvärmningen för oss bort från konventionell kraftproduktion, samtidigt som säkerhetsfrågorna hotar kärnkraften. Bristen kan endast med stor svårighet fyllas av förnybara energikällor, oavsett om det är sol, vind eller biobränslen. Den möjlighet som försummas är tidvattenkraft. Fransmännen byggde en kraftstation över La Ranchemynningen för att demonstrera tekniken. I Förenade kungariket är både Mersey, i liten skala, och Severn, i stor skala, lämpliga platser. Enbart Severnprojektet skulle kunna tillgodose nästan tio procent av Storbritanniens energibehov. Varför försummar vi ”stora” förnybara energikällor för att i stället täcka våra bergssluttningar med vindkraftverk och våra tak med solpaneler?

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Parlamentets resolutioner om förberedelserna inför Europeiska rådets möten består i regel av en litania av önskemål till regeringarna och kommissionen. Vad resolutionerna har gemensamt är att man aldrig påpekar att de svårigheter som våra länder upplever beror på den europeiska integrationen, och att man alltid kräver att Bryssel ingriper mer i medlemsstaternas politik. Räddningen kan inte komma från Bryssels Europa, eftersom det är roten till merparten av de problem som nämns i texten.

Vi befinner oss nu till exempel i ett skede där de problem som orsakats av liberaliseringen av den inre marknaden för energi – som Bryssel önskade och som baserades på den enda och okränkbara principen om konkurrens – föranleder parlamentsledamöterna att kräva en gemensam energipolitik, och till och med en enda politik. Detta åtgärdsområde nämns dock inte i fördragen, och det finns goda skäl till det: motståndet från regeringarna, som är medvetna om denna sektors strategiska vikt och om sina skilda intressen.

Det allmänna intrycket är att den europeiska integrationen, som den ser ut i dag, är ett ändamål i sig och att den närs av de negativa konsekvenserna av sina egna misstag. Vi måste sätta stopp för denna onda cirkel.

  Hélène Goudin, Nils Lundgren och Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. – Europaparlamentet går i denna resolution in på områden som åligger medlemsstaternas parlament att åtgärda för att nå överenskomna mål i Europa om ökad tillväxt och sysselsättning. Grunden i Lissabonstrategin är att medlemsländerna genomför det som man kommit överens om.

Lissabonstrategin får inte bli ett argument för att ständigt kräva ökade anslag till EU:s budget. Junilistan menar istället att Lissabonstrategin måste inrymmas i respektive medlemslands budget. Punkt 3 i resolutionen menar att EU:s budget måste öka för att målen i Lissabonstrategin skall uppnås. Av den anledningen väljer vi att rösta nej till resolutionen.

Resolutionen innehåller många positiva förslag, men utgår alltså från att EU skall ha en budgetplan som vi inte ställer oss bakom. Ansvaret för förverkligandet av Lissabonstrategin ligger på medlemsstaterna, varför det är viktigt att deras medlemsavgift till EU inte ökas utan att de har ett utrymme att själva åtgärda det som behövs inom Lissabonstrategin.

Vi har därför röstat nej till förslaget till resolution som lagts fram av PPE-DE-, PSE- och ALDE-grupperna.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det som kommer att äga rum den 16–17 mars kan kallas arbetsgivarnas generalförsamling, och det är ingen tillfällighet att detta möte har planerats in precis före Europeiska rådets möte. Vid rådets möte kommer Österrikes förbundskansler tillika rådets ordförande, kommissionens ordförande och kommissionsledamöterna att närvara, tillsammans med höjdarna från företagsvärlden, industrin, miljöorganisationerna och forsknings- och medievärlden, för att inte nämna regeringsföreträdarna för de så kallade nationella reformprogrammen.

Industriledarna kommer att lägga fram sin önskelista där de kräver att de så kallade strukturreformerna ska genomföras, vilket är en omskrivning för högerpolitik vars sanna innebörd är välkänd för arbetstagarna: det innebär mer otrygga arbeten, lägre löner, längre arbetsliv och längre arbetstider, senare pensionsålder, nedmontering och därav följande liberalisering och privatisering av offentliga tjänster, och tonvikt på energi och kommunikationer, social trygghet, hälsa och utbildning och forskning, med utnyttjande, arbetslöshet och fattigdom som följd.

Majoriteten i parlamentet har enats om att anta denna dagordning, även om vi röstade emot den.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Jag och mina brittiska konservativa kolleger stöder helt alla åtgärder i Lissabonstrategin som verkligen förbättrar Europeiska unionens ekonomiska konkurrenskraft. För detta krävs verklig ekonomisk reform som ger mer tillväxt, flexibla arbetsmarknader och högre sysselsättning inom hela EU.

Medan vi helt stöder kommissionsordförandes och vissa medlemsstaters ansträngningar att minska företagens ansvar och hindren för skapandet av arbetstillfällen är vi oroade över att vissa av de åtgärder som beskrivs i resolutionsförslaget kan leda till högre kostnader för företagen och avleda dem från den allt överskuggande prioriteringen att göra EU mer konkurrenskraftigt på den globala marknaden och därigenom sänka arbetslösheten i betydande grad.

Vi kan inte stödja de förslag i resolutionsförslaget som skulle leda till en mer omfattande budgetplan än vad Europeiska rådet kom överens om i december 2005.

Av dessa och andra skäl har vi beslutat att avstå från att rösta om resolutionsförslaget.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Det gemensamma resolutionsförslag om Lissabonstrategin som undertecknats och som förespråkas i Europaparlamentet av gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa syftar till att ytterligare påskynda de kapitalistiska omstruktureringarna genom att utarbeta nationella program. Det enade euro-kapitalets angrepp utvidgas och omfattar alla grundläggande förbindelser, med en kapitalinvasion som följd och en kommersialisering av hälsa, utbildning och energi, en nedmontering av arbetsrätten och avskaffandet av alla rättigheter som arbetarklasserna erövrat, med nya angrepp mot deras försäkrings- och pensionsrättigheter.

Lissabonstrategin bygger också på Maastrichtfördraget och de fyra friheterna (kapital, handel, arbetskraft och tjänster) som gemensamt antagits i vårt land av Nea Dimokratia, Panellinio Socialistiko Kinima och Synaspismos.

Det grekiska kommunistpartiet varnade i rättan tid arbetarklassen och folket för Lissabonstrategins syften. Det grekiska kommunistpartiet uppmanar arbetarklassen att öka sin kamp mot kapitalets barbariska angrepp, att göra sin kamp till en anti-monopolistisk och anti-imperialistisk kamp och skapa en allians för makt och välstånd på gräsrotsnivå.

  Tobias Pflüger (GUE/NGL), skriftlig. – (DE) Det är skandalöst att två tredjedelar av parlamentsledamöterna, fortfarande 20 år efter Tjernobylkatastrofen, stöder den fortsatta användningen av kärnkraft genom att rösta för resolutionen om Lissabonstrategin. Kärnkraft förblir en högriskteknologi med oförutsebara konsekvenser.

Den ökande kärnkraftsanvändningen kränker de grundläggande rättigheterna och försämrar ohjälpligt levnadsförhållandena för framtida generationer. Utvinningen av uran leder till ett omfattande överutnyttjande av naturen och till radioaktiv förorening av grundvattnet. Uran kan också anrikas, vilket är ett sätt att producera material som kan användas i atomvapen. Egentligen är det faktiskt inte möjligt att göra en absolut åtskillnad mellan ”civil” och militär användning av kärnkraft. Till och med normal drift av kärnreaktorer medför en ständig risksituation på grund av sådant som låg strålning och risken för förorening av de floder som används för att kyla av reaktorerna.

Det finns återkommande exempel på upparbetningsanläggningar som orsakar radioaktiva föroreningar över stora land- och havsområden. Hittills har ingen kunnat lösa problemet med hur man ska hantera och lagra högradioaktivt avfall, av vilket mer produceras dagligen och som kommer att fortsätta att avge strålning i åtminstone ytterligare 10 000 år. De 3,1 miljarder euro som avsatts för kärnkraftsforskning inom EU:s sjunde ramprogram för forskning (2007–2011) är dubbelt så mycket som avsattes inom sjätte ramprogrammet för forskning. I stället för att investera i kärnkraftsteknik borde EU göra mer för att utveckla förnybara energiformer. Decentraliserad försörjning i form av förnybara energikällor är det enda sättet att garantera en långsiktig säkerhet i fråga om energiförsörjning.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för Europaparlamentets resolution om bidraget till Europeiska rådets vårmöte 2006 om Lissabonstrategin, eftersom jag samtycker till de flesta punkter som tas upp och till de förslag som läggs fram i resolutionen. Jag välkomnar särskilt förslagen om en djupgående, konkurrenskraftig och innovativ strategi för den europeiska ekonomin, där det handlar om att inrätta en färdplan för en europeisk ekonomisk reform som kännetecknas av fullbordandet av den inre marknaden, investeringar i forskning och utveckling samt solidaritet mellan samhällen och generationer.

Jag anser att vissa punkter måste klargöras.

Enligt min åsikt är det beklagligt att vi, ett år efter Europeiska rådets vårmöte 2005, mer eller mindre står kvar exakt där vi befann oss på många områden, nämligen när det gäller friheten att tillhandahålla tjänster, friheten att etablera sig för medborgare från de nya medlemsstaterna, fördjupningen av den inre marknaden och reformen av budgetprioriteringarna. Dessa punkter har verkligen inte fått mig att rösta emot resolutionen, men de stärker min besvikelse över bristen på åtaganden i fråga om EU-reformerna.

6. Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 13.20 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

(Sammanträdet återupptogs kl. 15.00.)

7. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

8. Resultaten av utrikesministrarnas informella rådsmöte den 10–11 mars 2006 (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är uttalandena från rådet och kommissionen om resultaten av utrikesministrarnas informella rådsmöte den 10–11 mars 2006.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! För länderna på västra Balkan kan EU verkligen göra skillnad. Detta diskuterades vid det informella utrikesministermötet i Salzburg.

Regionen står vid en skiljeväg och EU kommer att leda den in på en fredlig och reformvänlig kurs. Vi har sett många exempel på positiv utveckling under senare år men vi bör inte låta oss invaggas i en falsk känsla av säkerhet.

I år måste de återstående statusfrågorna, Kosovo och Montenegro, tålmodigt och beslutsamt lösas. Vi måste också få regionen att lämna krigseran bakom sig. Vi måste följaktligen bana väg för framsteg i frågor som verkligen betyder något för medborgarna i regionen: ekonomisk och social utveckling och att leda in länderna i den europeiska huvudfåran.

Hur kan vi bäst främja att länderna håller fast vid en ambitiös reformplan? Viktigast av allt är att vi måste hålla fast vid vårt åtagande att länderna kan närma sig EU med medlemskap som det slutliga målet, så snart de lyckats uppfylla de stränga anslutningsvillkoren. Vidare måste vi sträva efter att göra detta perspektiv konkret och handgripligt, vilket kommissionen gjorde i sitt senaste meddelande. Låt mig nämna ett par exempel på våra konkreta mål och förslag.

För det första ska vi undanröja hindren för handel, produktion och investering. Kommissionen försöker tillsammans med stabilitetspakten och de berörda länderna få till stånd ett regionalt frihandelsavtal, som ska ersätta det befintliga lappverket av 31 bilaterala frihandelsavtal. Detta kan ske genom en samtidig utvidgning och modernisering av Centraleuropeiska frihandelsavtalet (Cefta), vilket det kommer att hållas ett Cefta-toppmöte om i april i Bukarest.

För det andra bör vi ”europeisera” nästa generation – eller varför inte den nuvarande generationen? Därför har vi föreslagit att rörligheten för forskare och studenter ska ökas genom att göra fler stipendier tillgängliga för dem.

För det tredje behöver vi underlätta kontakterna människor emellan. Vi ska lägga fram förslag om viseringslättnader, och jag är övertygad om att medlemsstaterna snabbt kommer att få dem igenom rådet, så att vi kan inleda förhandlingar om viseringslättnader och återtagandeavtal. Låt mig understryka att ju mer länderna i regionen kan göra för att garantera gränskontroller och skydd av dokument mot förfalskning, desto enklare kommer det vara att övertyga EU:s medlemsstater om att gå vidare i fråga om viseringslättnader.

Jag är glad över att EU:s utrikesministrar i Salzburg förra veckohelgen gav sitt bifall till dessa konkreta åtgärder. Ursula Plassnik är visserligen inte här i dag men jag vill ändå gratulera henne till hennes insatser för att säkra framsteg i de västra Balkanländerna.

Slutligen måste jag säga ett par ord om Slobodan Milosevics död. När vi fick nyheterna om hans död i slutet av det informella utrikesmötet var min spontana reaktion att erinra mig mitt besök i Srebrenica i juli förra året, på den tionde årsdagen av den värsta massakern i efterkrigstidens Europa. Jag beklagar att Milosevic dog innan rättvisa hade hunnit skipas för de hundratusentals offren för de brott han var åtalad för.

I sina memoarer skriver förbundskansler Helmut Kohl att varje generation måste verka för en nödvändig historisk medvetenhet för att undvika att vi upprepar våra misstag och för att garantera att ”offrens röster hörs”. Det är mycket klokt sagt.

Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien upptar bevis som kommer att hjälpa dagens serber och kommande generationer att förstå att många brott begicks i Serbiens namn trots att det i själva verket var enskilda individer som var ansvariga för dessa brott.

Milosevics död gör det ännu viktigare att Haagdomstolen får slutföra sitt arbete och att de återstående åtalade förs dit. Det kommer att hjälpa Serbien att avsluta detta tragiska kapitel i sin historia då Milosevic härskade och göra upp med arvet från det förflutna.

Dagens Serbien är verkligen vid en skiljeväg och jag hoppas verkligen att ledarna och folket i Serbien har viljan och klokheten att välja den europeiska framtiden i stället för sitt nationalistiska förflutna. Landet håller nu verkligen framtiden i sina egna händer. Vi kan hjälpa Serbien att göra det rätta valet genom att hålla de europeiska utsikterna öppna för dem.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Det sades att detta skulle vara en debatt med rådet. Ni sa just att rådet ännu inte är närvarande, men jag tycker att vi ska vänta på att de kommer, för vad vi vill är att få höra en rapport från toppmötet i Salzburg och sedan diskutera denna. Det finns ingen anledning att hålla en debatt innan vi hört rapporten; det vore en meningslös ritual.

  Talmannen. – Jag håller med om Posselts kommentarer, även om jag har informerats om att ministern ankommer inom kort.

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag vill instämma i Posselts protest, eftersom jag anser att vi i parlamentet inte får försaka det som är verkligt viktigt enbart på grund av att man inte följt de formella arrangemangen, och om en debatt med kommissionen och rådet har planerats in bör rådet närvara.

Herr talman! Som om situationen i Mellanöstern och Palestina inte vore tillräckligt komplicerad efter Hamas seger, gör de israeliska truppernas angrepp mot fängelset i Jeriko – som jag anser att vi måste fördöma – situationen ännu mer komplicerad, och detta har utlöst en urskillningslös våldsvåg som skadat EU-medborgare och EU-intressen och som vi med största bestämdhet måste fördöma.

Eftersom jag vet att frågan diskuterats vid utrikesministrarnas informella rådsmöte, skulle jag vilja fråga kommissionen vilken ståndpunkt Europeiska kommissionen och rådet, som tyvärr fortfarande är frånvarande, kommer att inta i fråga om EU-stöd till Palestina, och om kommissionen kommer att insistera på behovet att kräva att Hamas tar avstånd från våld och erkänner staten Israel och de tidigare överenskommelserna, vilket vore logiskt.

För det andra, när det gäller frågan om Iran, som hänskjutits till FN:s säkerhetsråd, skulle jag vilja fråga kommissionen om den föredrar ett gradvist tillvägagångssätt, det vill säga att säkerhetsrådet borde utfärda ett uttalande, eller om kommissionen hoppas att sanktioner kommer att införas.

Med tanke på utvidgningen gjorde Frankrikes inrikesminister, Nicolas Sarkozy, en kommentar om att det finns en viss utvidgningströtthet och begärde en debatt i rådet i juni för att utvärdera gränserna för Europeiska unionens absorptionsförmåga. Med tanke på detta, och eftersom Broks betänkande är nästa punkt på föredragningslistan, skulle jag vilja veta om kommissionen instämmer i Sarkozys begäran till rådet och om den anser att det österrikiska ordförandeskapet borde ge ett definitivt svar på frågan om de geografiska gränserna för vårt politiska projekt.

  Talmannen. – Vissa av de frågor ni just tagit upp borde ställas till Benita Ferrero-Waldner, som inte är här för närvarande, medan många av era andra frågor kommer att besvaras som en del av debatten om den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet, som kommer att äga rum i vederbörlig ordning.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Eftersom talartiden för kommissionen är knapp i denna debatt och det är omöjligt att rapportera om ett så brett fält av frågor, som omfattar alla utrikesfrågor, alla globala frågor, har vi kommit överens om att Benita Ferrero-Waldner tar hand om Iran och Palestina och karikatyrkrisen när hon talar senare i kväll. Därför har jag koncentrerat mig på politiken för länderna på västra Balkan.

Kommissionens inlägg kommer att fördelas på detta sätt, vilket innebär att jag efter debatten kommer att svara på frågor om länderna på västra Balkan och Benita Ferrero-Waldner kommer att svara på övriga frågor senare i kväll.

  Doris Pack (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Kommissionsledamot Rehn har beskrivit hur saker och ting ser ut, så låt oss nu diskutera Brokbetänkandet, som handlar om utvidgningen, innan vi går vidare till allt annat när Ursula Plassnik kommit hit. Jag ber er att göra på detta sätt, annars blir det orättvist för kommissionsledamoten och debatten kommer inte att äga rum i rätt ordning.

  Talmannen. – Jag inser att vi befinner oss i en ovanlig situation, men debatten om Brokbetänkandet kommer tyvärr att äga rum efter uttalandena från rådet och kommissionen, i enlighet med föredragningslistan.

  Elmar Brok (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag har också ett förslag. Vi kan naturligtvis göra ett uppehåll om den frånvarande rådsordföranden bjuder oss på kaffe under tiden.

(Skratt)

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Jag är mycket väl medveten om pressen när det gäller att utarbeta parlamentets dagordning, men ni har sagt att vi har en särskild dagordning, och vad vi inte kan göra är att sätta upp en punkt på föredragningslistan som innebär att vi ska diskutera utrikesministrarnas informella rådsmöte, när det visar sig att kommissionsledamoten med ansvar för majoriteten av frågorna om detta rådsmöte har beslutat att diskussionen ska ske senare under debatten.

Jag anser att Posselts och Packs förslag är helt och hållet berättigade. Om den ansvarige kommissionsledamoten inte är här för att diskutera de viktigaste frågorna från utrikesministrarnas informella rådsmöte, låt oss då diskutera Brokbetänkandet och så kan vi sedan ta upp frågan om det informella rådsmötet när den ansvarige kommissionsledamoten kommer hit, för det är oacceptabelt att ämnen delas ut utan att ledamöternas åsikter beaktas.

  Talmannen. – Jag förstår er oro, men jag måste säga att jag inte känner till något i arbetsordningen som skulle kunna hjälpa oss att lösa detta problem.

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman! Problemet är naturligtvis att vissa ledamöter som ska diskutera Brokbetänkandet inte är här nu och inte kommer att komma förrän senare. Vi kan naturligtvis organisera saker och ting på ett litet annorlunda sätt. Pasqualina Napoletano var redo att tala, och jag talar nu eftersom jag huvudsakligen talar om Balkan. Vi kan nu naturligtvis helt enkelt kombinera de två, men vissa ledamöter kommer att bli arga över att de inte fått tala om Brokbetänkandet, eftersom de inte var här. Det är det som är problemet!

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Kan jag i all försiktighet få fråga om ni känner till när rådet faktiskt kommer att infinna sig? Om det jag hör faktiskt stämmer och de kommer att infinna sig om ytterligare en kvart, då kan vi vänta en kvart, för vi har haft många förseningar på 15 minuter i det här parlamentet. Jag föreslår alltså att om rådet kommer att infinna sig i kammaren om 15 minuter kan vi avbryta sammanträdet under den tiden. Om de kommer om en timma, då måste vi göra något annat. Vi har ingen information alls om detta, men det kanske ni har.

  Talmannen. – Jag föreslår att vi avbryter sammanträdet i några minuter medan vi väntar på att rådets företrädare ska infinna sig.

(Sammanträdet avbröts kl. 15.20 och återupptogs kl. 15.35.)

Eftersom rådets företrädare nu kommit, kan vi återuppta våra förhandlingar.

  Ursula Plassnik, rådets ordförande. – (DE) Herr talman! Jag ber verkligen om ursäkt för att vi är sena. Vi har just tampats med två trafikolyckor, en på väg till flygplatsen i Wien och en på väg från Entzheim.

Tack för att jag får möjlighet att informera er om vårt informella Gymnich-möte med utrikesministrarna, som ägde rum i helgen i Salzburg. Vid mötet togs huvudsakligen två ämnen upp, det första var de aktuella utmaningarna för utrikespolitiken, och främst utvecklingen i Mellanöstern och de förestående valen i Vitryssland och Ukraina. Den andra dagen ägnades åt Balkan, dagordningen från Thessaloniki, dess tillämpning och framtid.

Om ni tillåter skulle jag vilja diskutera Mellanöstern först och sedan gå vidare till att tala om Balkan.

Då talar vi alltså om Mellanöstern, som till följd av valet till det palestinska lagstiftande rådet och upptakten till valet i Israel befinner sig i ett övergångsskede, under vilket vi har ett mycket tydligt och konsekvent budskap till den kommande palestinska regeringen, eftersom vi måste klargöra våra egna grundläggande principer, utifrån vilka vi är redo att bedriva ett framtida samarbete. Grundprinciperna är helt och hållet tydliga och består av tre inslag. Vi kräver att de ska ta avstånd från våld, gå med på att föra förhandlingar – vilket innebär att de måste erkänna de befintliga överenskommelserna – och erkänna Israels existensrätt.

Det är på denna tydliga och konsekventa grund som vi bygger vår politik och vädjar till våra partner i Mellanöstern. Särskilt Hamas kommer att behöva bli medvetna om det vägval vi står inför och fatta ett beslut om vilken väg man vill välja i framtiden. Hamas måste klargöra vilken väg de ska välja. Vi har talat om vilka villkoren är, och de har inte ändrats i något hänseende. Vi kommer att fortsätta att stödja det palestinska folket, och vi tog också tillfället i akt vid Gymnich-mötet att diskutera hur det ekonomiska stödet kan se ut i framtiden. Vad som är tydligt är att allt sådant stöd måste gynna det palestinska folket, och inte användas för terrorism eller våld.

Vi uppmärksammar alltså noggrant utvecklingen och ansträngningarna att utforma en ny palestinsk regering och dess framtida program. I går besökte president Mahmoud Abbas och hans delegation Wien, där vi hade möjlighet att ta upp dessa frågor med honom. Han och interimsregeringen har vårt stöd under denna svåra period, och jag skulle gärna diskutera saker och ting mer i detalj om jag får möjlighet till det senare.

Angående Balkan var och är denna fråga viktig för det österrikiska ordförandeskapet, och jag ser därför Gymnich-mötet och de åtaganden som gjordes där som ett uppmuntrande budskap, även i ordets dubbla bemärkelse, till folket i staterna i västra Balkan. Den väg de måste gå mot Europa och mot att uppfylla de europeiska normerna kan väl vara svår, men det är resan värt, och de har våra lyckönskningar och vårt stöd på vägen.

Detta är också ett tecken till vår egen befolkning, som uppmuntrar dem i tron på att det faktiskt är möjligt att finna lösningar på svåra problem – också på de allra svåraste problemen. Jag ser det därför som ett tecken på hopp och tillit att vi i Salzburgdeklarationen lyckades betona och synliggöra Balkanstaternas möjligheter att ansluta sig till Europeiska unionen.

För det var viktigt, särskilt vid en tidpunkt då människor talar om ”utvidgningströtthet”, att denna signal sändes ut för att ge våra partner en god uppfattning om vad de kan vänta sig mot bakgrund av de oerhört svåra beslut vi måste fatta under 2006. Av gästlistan från vårt möte i Salzburg framgick tydligt hur mycket vägen framför oss i år kommer att kräva av oss, för bland våra gäster fanns Martti Ahtisaari, FN:s särskilda sändebud för Kosovo, och hans ställföreträdare Albert Rohan, och vi kunde diskutera regionens framtid med dem. Vi hade också bjudit in Christian Schwarz-Schilling, hög representant för Bosnien och Hercegovina, Søren Jensen-Petersen, chef för UNMIK, och dennes delegation, samt Ibrahim Rugovas efterträdare som Kosovos president, Fatmir Sejdiu. Det gladde mig också att vi under denna del av vårt möte i Salzburg kunde göra ett slags första bedrift i närvaro av Elmar Brok, ordföranden för parlamentets utskott för utrikesfrågor, som deltog i våra diskussioner.

Balkan utgör hjärtat av Europa och utan dessa länder kommer enandet av Europa att bli ofullständigt. Vi vet att vägen framför oss kommer att vara svår, men vi är beslutna att gå den. Vi har beslutat att successivt närma oss det arbete som ligger framför oss, och att arbeta oss igenom frågorna en i taget och lösa dem en efter en.

Det är arbetet med de europeiska normerna som faktiskt är den grundläggande frågan för vart och ett av dessa länder. Bosniens premiärminister besökte mig i Wien i går och talade om för mig att det viktigaste inte är ett datum eller en särskild tidpunkt under utvecklingen, utan att vi arbetar tillsammans med de europeiska normerna. Javier Solana, som har övervakat utvecklingen under en lång tid, beskriver vad som uppnåtts sedan mötet i Thessaloniki 2003 som en framgångshistoria som kan utläsas från dagordningen, och mer specifikt från dagordningen för mötet i Salzburg, eftersom de frågor som togs upp vid detta möte handlade om enklare och bättre handelsarrangemang, kampen mot organiserad brottslighet, ungdomarnas situation och att underlätta resande. Vi uppmärksammade visumfrågan mot bakgrund av behovet att ta upp de förväntningar som människorna i dessa länder har på oss. Vi måste dock också klargöra för dem vilka alternativ vi har och ansluta oss till dem i det gradvisa sökandet efter lösningar på de problem som ännu inte lösts på detta och på andra områden.

Det råder inga tvivel: EU gör skillnad i denna region, men vi har också betonat de berörda ländernas ansvar för sig själva, eftersom vi i vissa av dessa länder, som redan stabiliserats, måste gå vidare med deras dynamiska europeisering. När vi framskrider på denna väg måste vi klargöra för dem att de måste vara villiga att vidta de nödvändiga åtgärderna och uppvisa den egenskap som så väl beskrivs genom det engelska ordet ”ownership” (egenansvar).

Vi har betonat behovet av ett regionalt samarbete, särskilt med tanke på det arbete som bedrivs i fråga om ett regionalt frihandelsområde, där ett enda frihandelsavtal, som bygger på Cefta, ska ersätta 31 enskilda avtal. Jag är personligen mycket tacksam mot kommissionsledamot Rehn och hela kommissionen för deras engagemang. Rådet och kommissionen arbetar med den här frågan hand i hand och sida vid sida i ordets bästa bemärkelse. Jag vill tacka kommissionen för dess meddelande från slutet av januari, och också för viljan att ansluta sig till oss när det gäller att fullfölja vårt arbete för att nå de mål som fastställs i uttalandet från Salzburg.

Ministrarna i de nationella regeringarna måste också fortsätta att arbete inom sina egna ansvarsområden, eftersom det är de som bland annat måste bilda nätverk med sina partner i Balkanstaterna när det gäller att ta upp aktuella problem. Inrikesministrarna är särskilt fast beslutna att göra detta och bär ett stort ansvar, eftersom det är de och deras samarbete som avgör vilka framsteg som kan göras i viktiga frågor.

Vi diskuterade också EU:s assimileringsförmåga och utforskade dess konsekvenser. Som ni vet är detta ett ämne som jag betonade mer förra hösten, och jag anser att det var rätt att göra det, eftersom vi inte försöker att inrätta ytterligare ett hinder, utan i grund och botten bli medvetna om något som borde vara ganska uppenbart, nämligen att det inte bara är kandidaterna för anslutning som måste göra sin läxa, utan att också Europeiska unionen måste göra sin.

Vid detta gemensamma möte, vid ett tillfälle då vi alla var samlade vid samma bord i Salzburg, upplevde vi alla något som inte bara var oroande, utan som samtidigt också gav oss en känsla av hoppfullt förtroende: våra överläggningar avbröts av nyheten om Slobodan Miloševićs död, och det fanns en europeisk symbolism i att vi, vid ett sådant tillfälle, kunde arbeta med vår gemensamma europeiska framtid.

(Applåder)

  Hannes Swoboda, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionsledamot! Jag vill bara göra två korta iakttagelser om Mellanöstern. Det är för det första rätt att begära att Hamas möter verkligheten och tar avstånd från våld, men det får inte berättiga Israel att fullfölja sin ensidiga våldspolitik, vilket vi just sett landet göra. För det andra måste EU och USA vara konsekventa i sin kärnkraftspolitik, särskilt mot bakgrund av de olika sätt som Indien och Iran behandlas på, och internationella atomenergiorganet i Wien måste få en viktigare roll i det multilaterala systemet med anrikning av uran och kärnavfallshantering. Om vi håller oss till dessa principer kommer vi att göra framsteg.

Om vi går över till Balkan slår det mig att våra åtgärder styrs av principen att framsteg ska definieras som allt som inte är en tillbakagång. Jag måste säga att min grupp och jag är mycket besvärade över vissa medlemsstaters uppförande, vilka gör sig själva skyldiga till att spela ut uppgiften att göra Europa lämpligt för anslutningen av nya medlemsstater mot Balkanländernas anslutningsmöjligheter. Europa kommer dock inte att stärkas av att Balkanländerna berövas sina anslutningsmöjligheter eller att dessa skjuts upp till någon gång i framtiden. Den vägledande principen måste fortfarande vara visionen om ett EU-medlemskap, som detta parlament – inbegripet min grupp – så ofta röstat enhälligt för. Även om det är fullt förståeligt att man begär att EU:s möjlighet att välkomna nya medlemmar ska stärkas – nu tänker jag på konstitutionen och på den ekonomiska grunden – kan detta inte användas mot länderna i sydöstra Europa eller som ett sätt att avvärja deras strävan efter anslutning. Förberedelserna för detta måste löpa parallellt både hos oss och på Balkan. Förberedelserna på båda sidor måste vara konsekventa och noggranna, och medan dessa görs måste praktiska åtgärder vidtas för att förbereda Balkanländerna på en anslutning till Europeiska unionen, inte minst genom att förenkla viseringarna. Utöver vad ni sa om inrikesministrarna – Gottes och Ohr – hoppas jag att de kommer att göra något konkret för att ge i synnerhet de unga människorna i denna region en chans att slutligen få lära känna EU. Trots Slobodan Miloševićs död – som i många hänseenden var för tidig – ligger det fortfarande i offrens intresse och i intresset för Europas gemensamma framtid att alla de som begått brott ställs inför rätta i Haag, och det måste vi verkligen insistera på.

Balkanländerna, som så ofta under vår kontinents historia varit de europeiska stormakternas leksaker, måste gradvis integreras i Europeiska unionen. Vi kommer hur som helst inte att acceptera att de förvisas till ett tidigare skede i sina förbindelser med EU. När vi i morgon röstar om att anta Brokbetänkandet måste vi göra detta genom att tydligt ange endast det som står i texten, och utan de tolkningar som vi tyvärr gjort av betänkandet under de senaste timmarna och som följaktligen ger en felaktig bild av vad texten faktiskt innehåller. Vi försvarar Balkanländernas utsikter till EU-medlemskap.

(Applåder)

  Annemie Neyts-Uyttebroeck, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag hade hoppats att Balkankonferensen skulle leda till ett starkt och positivt budskap. Jag tror att detta också var ordförandeskapets och kommissionens förhoppning. Ingen av er kan kosta på sig att uttrycka sin besvikelse, så därför ska jag göra det åt er.

Vi är alla medvetna om att hela Balkanregionen fortfarande är labil och potentiellt instabil, varför klarhet är absolut oundgängligt. I det gemensamma pressmeddelandet, som är påtagligt svagare än tidigare uttalanden, anges att de västra Balkanländernas framtid ligger i Europeiska unionen. Vi konstaterar att medlemskap inte omnämns. Av uttalandet framgår också att en debatt om utvidgningsstrategin är planerad till 2006 och att EU:s absorptionsförmåga måste beaktas. Detta är en besvikelse. Jag kommer att återkomma till detta under debatten om Brokbetänkandet.

Tillåt mig en kommentar om Mellanöstern. Jag delar helt min gruppordförandes reaktion på Israels beklagliga och oacceptabla beteende i Jeriko i går, för att inte tala om de amerikanska och brittiska styrkornas minst sagt egendomliga beteende. Det behöver knappast sägas att den handlingen gör EU:s ställning ännu svårare. Min grupp förespråkar starkt att Hamas måste upphöra med allt våld och underteckna befintliga internationella fördrag och avtal, men vi måste tyvärr konstatera att Israel gör det allt svårare att hålla fast vid den ståndpunkten. Det gör vi trots allt, men vi måste också göra det mycket klart att åtgärder som de vi i går bevittnade går stick i stäv med sökandet efter en fredlig lösning.

  Angelika Beer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Fru Plassnik! Skälet till varför vi avbröt vårt sammanträde för att vänta på er var att det finns saker som oroar oss mycket och som vi vill diskutera med er.

Då Österrike inledde sitt ordförandeskap planerade ordförandeskapet Thessaloniki II, men ändå nämns detta inte i uttalandet från Salzburg, och inte heller har någonting mer sagts om möjligheterna till status som medlemsstat för västra Balkan. Uttalandet är en kompromiss, som trots sin ofullständighet tas emot med kritiska öron på Balkan och på intet sätt var något tecken på uppmuntran, utan i bästa fall ledde till missuppfattningar. Det är hur som helst så jag skulle vilja värdera uttalandet av Elmar Brok, som också deltog vid mötet i Salzburg och som sedan i måndags i tyska medier talat om ett slut för Balkans EU-möjligheter och propagerat för vad han kallar en tredje väg, ett privilegierat partnerskap.

Om EU vill ha någon trovärdighet måste vi upprätthålla de europeiska utsikterna för Balkan inte bara i ord utan också genom våra handlingar, och på den punkten håller jag med kommissionsledamot Rehn.

Herr Brok! Låt mig avslutningsvis säga en sak, nämligen att en tredje väg är precis vad den libyska statschefen, överste Khadaffi, eftersträvade för så länge sedan som på 1980-talet. Han misslyckades som tur var rejält med detta, och det kommer ni också att göra.

  Elmar Brok (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Låt mig bara säga ett par saker om de frågor som inte har något att göra med utvidgningsländerna, vilka jag snart ska diskutera inom ramen för mitt betänkande. Jag vill kort säga något om Mellanöstern.

Vi står inför allt större svårigheter, inte bara till följd av de senaste dagarnas utveckling, utan också på grund av den utveckling som ägt rum under de senaste veckorna och månaderna. Å ena sidan har vi den situation som båda sidor i det heliga landet själva lägger fram för oss, och å andra sidan har vi frågan om hur troligt det är att Iran kommer att avskräckas från ett militärt kärnkraftsprogram. Och om cirkeln sluts, vilket faktiskt är möjligt – med Iran och Syrien, en multilateral överenskommelse i Libanon med Hizbollah och kontakterna med Hamas – uppstår en stor risk för en allians som är mycket problematisk och som vi måste finna ett svar på, inte bara för att säkra freden och bekämpa terrorismen, utan också för att garantera en säker energiförsörjning.

Fru rådsordförande, jag är tacksam för att jag fick möjlighet att närvara vid några av diskussionerna. Samtidigt som vi under förhandlingarna kommer att ta oss an hårda politiska fakta, måste vi också se till att det finns en verklig dialog om kulturer, så att fundamentalisterna inte kan hindra de moderata – som finns i alla regioner – från att bilda en majoritet.

Fru rådsordförande! Jag kanske kan få ta upp en annan aspekt av stor betydelse i vissa områden, nämligen frågan om Europeiska unionens uppdrag i Kongo. Det skulle verkligen intressera mig att få veta om det redan finns ett mandat för detta, där det fastställs vad som ska göras och under hur lång tid och i vilket geografiskt område, och om de kongolesiska myndigheterna officiellt har begärt ett sådant projekt och Europeiska unionens deltagande. Om beslut ska fattas om detta både här och på annat håll, är det oerhört viktigt att det finns en tydlighet om vad rådets ordförandeskap och den höge representanten gör för att ordna ett sådant mandat.

  Cecilia Malmström (ALDE). – Herr talman! Herr kommissionär, fru rådsordförande! Det är utmärkt att ni håller en hög profil när det gäller Balkan. Vi har ju alla ett intresse av att den regionen stabiliseras och demokratiseras. EU har verkligen möjlighet att spela en viktig roll. Jag önskar er båda lycka till i arbetet att få med era kollegor i de andra medlemsländerna på samma höga ambitionsnivå. Ni skall veta att ni har den liberala gruppen med er.

De olika initiativen för att få länderna att samarbeta med varandra och med oss är väldigt bra. Det är också bra att man slutligen har beslutat att bygga på CEFTA, som redan finns och faktiskt fungerar, i stället för att skapa något nytt som det var tal om tidigare. Jag tycker att det är ett väldigt klokt beslut. Samtidigt handlar det också olika länder med olika traditioner, olika historia och olika grad av utveckling. Det är därför viktigt att vi vidhåller budskapet att alla dessa länder är välkomna in i Europeiska gemenskapen om de så önskar, och att de då kommer behandlas utifrån egna meriter. Det finns i dag i vissa läger en oro över att vi vill bunta ihop länderna igen och att de kommer behandlas som ett kollektiv. Jag tror den oron är överdriven, men det är väldigt viktigt att vara mycket, mycket tydlig på den punkten, att varje land behandlas på egna meriter.

Vad gäller Slobodan Milosevics död så var han en vidrig diktator, ansvarig för hundratusentals människors liv och stora delar av den tragedi som har utspelat sig. Jag beklagar också att rättegången inte kunde slutföras och jag tror att det var uppenbart att det var en ganska patetisk man som slutade sina dagar. Vi måste fortfarande vara kristallklara över att Radovan Karadzic och Ratko Mladic skall lämnas ut, och att det skall ske nu. Det finns inga kompromissmöjligheter där.

  Margie Sudre (PPE-DE). – (FR) Herr talman, fru minister, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! På lördag omdefinierade unionens utrikesministrar västra Balkans möjligheter till EU-medlemskap och slog fast att det yttersta målet för den aktuella stabiliserings- och associeringsprocessen med dessa länder är anslutning till Europeiska unionen. De har därför gått längre än man gjorde i Thessalonikideklarationen från 2003, där man talade om den stora utmaningen att integrera de fem länderna i Balkan och deras eventuella anslutning till unionen. UMP:s parlamentsledamöter instämmer i denna uppfattning och dessa möjligheter och är övertygade om att enandet av Europa inte är fullständigt utan Balkan. De delar också åsikten att det kommer att bli en lång resa med många hinder på vägen, men först av allt begär de, i fråga om Balkan och alla andra möjliga framtida utvidgningar, att man ska redogöra tydligt för de verkliga frågorna. Vilka är de verkliga frågorna? För det första: har Europeiska unionen möjlighet att integrera dessa länder? Jag vill påpeka att detta är ett av Köpenhamnskriterierna, ett kriterium som alltför ofta glöms bort, nämligen ekonomisk kapacitet, institutionell kapacitet, men också politisk kapacitet. Är våra medlemsstater och deras folk redo att ta emot ytterligare medlemsstater inom unionen och om de är det, när och hur?

Vidare har en annan unionsmedlem, Frankrike, ändrat sin författning och gjort det obligatoriskt att hålla en folkomröstning för all vidare utvidgning, till följd av Rumäniens, Bulgariens och Kroatiens anslutning. Våra partner kan välkomna eller beklaga detta, men det är nu den institutionella verkligheten.

Slutligen har UMP:s ledamöter i åratal krävt en djupgående debatt inom Europeiska unionen om Europas gränser. Det är hög tid att den debatten äger rum! Vi måste se verkligheten i vitögat och göra ett moget val om Europeiska unionens framtid, i fråga om politiskt innehåll och geografiska gränser. Detta är vår skyldighet, och det är en skyldighet mot de länder som knackar på vår dörr. Vi måste ta vårt ansvar.

  Silvana Koch-Mehrin (ALDE). – (DE) Herr talman, fru rådsordförande! Samtidigt som jag vill instämma i vad Annemie Neyts-Uyttebroeck sa om min grupps syn på Israels politik under de senaste dagarna, vill jag också svara på vad ni sa om vikten av detta övergångsskede. Det är ett skede under vilket EU måste sända ut ett tydligt budskap där man betonar samarbetsprinciperna, vilka är avstånd från våld, godkännandet av befintliga överenskommelser och erkännandet av Israels existensberättigande. Det är oerhört viktigt, och EU får inte ta avstånd från detta på något sätt. Därför anser jag att EU gör ett allvarligt misstag när man fortsätter att ge interimsregeringen finansiellt stöd.

Samtidigt som EU bör sända humanitärt bistånd till de palestinska områdena och hjälpa de människor som bor där, bör unionen inte stödja myndigheterna där, för Hamas har varken erkänt Israels existensberättigande eller tagit avstånd från våld, och det budskap vi sänder är ödesdigert eftersom Hamas har upprepat sin åsikt att EU:s beslut att fortsätta att sända pengar är en indikation på att unionen accepterar Hamas politik, samtidigt som Hamas fortfarande vägrar att förhandla med Israel eftersom man inte erkänner landets legitimitet.

Hela målet med EU:s stöd är att främja fredsprocessen, men det är fel att ge ekonomiskt stöd till de som vill att den ska gå under. EU måste hålla fast vid den riktning den intagit hittills och får inte överge det ekonomiska stödet, som är dess viktigaste förhandlingsmöjlighet, och därför ber jag er att reflektera över detta igen.

ORDFÖRANDESKAP: SARYUSZ-WOLSKI
Vice talman

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru rådsordförande! Jag vill börja med att gratulera er till er historiska bedrift i Luxemburg, där ni banade väg för Kroatiens anslutning, som är den enda centraleuropeiska stat förutom Schweiz som ännu inte är EU-medlem. Jag vill också gratulera er till det stora mod med vilket ni i Kroatien lanserade debatten om Europas gränser, som borde ha inletts för länge sedan.

Låt mig för det andra visa min tacksamhet för att ni i Salzburg argumenterade för att de övriga staterna i sydöstra Europa ska ges möjlighet att ansluta sig till unionen. Jag anser verkligen att vi inte får vika oss i den här frågan. Det får inte råda något tvivel om att staterna i sydöstra Europa faktiskt är europeiska, och att de har rätt att bli fullständiga medlemmar i Europeiska unionen så snart som alla kriterier har uppfyllts – vilket innefattar de utvidgningskriterier som gäller för oss.

För det tredje – och här måste jag säga emot Silvana Koch-Mehrin – vill jag säga att vad vi borde göra för Palestina är inte bara att ge humanitärt bistånd, utan också hjälpa dem att nå en pluralism – även om det måste erkännas att detta är svårt. Även om Fatah-staten var korrumperad och suspekt, skulle en stat som styrs av Hamas vara ännu mer förkastlig. Vi måste främja fredsprocessen och pluralismen på alla tänkbara sätt för att förhindra att en zon med iranskt inflytande som sprider sig från golfen till Medelhavet skapas.

För det fjärde är Iran, som näst Kina är världens äldsta stormakt, inte ett enhetligt block, och därför måste vi tillämpa en kombination av stränghet och intensiva diplomatiska ansträngningar för våra kontakter med dem. Hur oacceptabel landets nuvarande president än må vara, får vi inte heller i den här frågan tappa tron på dialog. Iran är mer än sin president; det är en av världens äldsta stater, och vi européer måste göra allt i vår makt för att stärka de pluralistiska makterna i landet och förhindra det från att urarta till en aggressiv uniformitet.

  Ursula Plassnik, rådets ordförande. – (DE) Herr talman! Om vi återgår till frågan om Balkan anser jag att tiden var mogen, och jag tycker att mitt beslut att göra Balkan till en prioritering för rådets österrikiska ordförandeskap är ännu mer motiverat. Tiden var mogen för en debatt om utvidgningen, och debatten i Salzburg avlöpte väl. Jag ser detta som ett framsteg, för det värsta tillvägagångssättet är att hålla tyst och låta bli att ta upp de frågor som måste tas upp, misslyckas med att göra allmänheten medveten om dessa frågor eller misslyckas med att förklara för allmänheten vad som står på spel, vad som sker och varför. Och jag är verkligen glad att vi höll denna debatt och inte minst att vi också uppmärksammade den frustration som staterna i västra Balkan upplever.

Jag förkastar idén att Salzburgdeklarationen var en ytlig kompromiss eller till och med ett steg bakåt, och jag vill be er att granska ordalydelsen noga. Låt mig erinra om att vi i punkt 3 uttryckligen talar om EU-medlemskap som ett långsiktigt mål, som det ”yttersta målet i enlighet med Thessalonikideklarationen”. Huvudsaken och målet med våra diskussioner är att möjligheterna till anslutning görs mer trovärdiga och konkreta, inte minst för folket på västra Balkan. Det är förklaringen till varför vi diskuterade de ämnen vi diskuterade, och varför vi diskuterade dem i en mycket konstruktiv anda.

Om vi går vidare till Kongo håller man på att klargöra villkoren i fråga om tid, räckvidd och innehåll. Detta sker i rådet, tillsammans med Javier Solana, och i samarbete med de kongolesiska myndigheterna. Det ligger i hög grad i allas vårt intresse att denna fråga klargörs.

Om vi går vidare till Iran befinner vi oss nu i en period av diplomatisk munhuggning med FN, och som en talare påpekade är det verkligt viktiga att Internationella atomenergiorganets befogenheter stärks och att de många resolutioner som antagits i den här frågan snabbt genomförs.

Låt mig avsluta med att kort säga något om vad som sker både i Jeriko och i Gaza. Ordförandeskapet betraktar det som hände i går som mycket allvarligt. Vi har betonat behovet av lämpliga åtgärder för att återställa freden och ordningen; vi har sagt att Israels användning av tvång i Jeriko och de palestinska extremisternas verksamhet som svar på detta båda kan leda till att situationen i Mellanöstern, som redan är spänd, destabiliseras ytterligare.

Vi har manat både Israel och den palestinska myndigheten till återhållsamhet. Båda sidor måste nu mycket noga överväga konsekvenserna av sina handlingar. Vi fördömde mycket bestämt gisslantagandet och uppmanade – liksom Hans Winkler sa i dag – omedelbart den palestinska myndigheten att göra allt som krävdes, både nu och i framtiden, för att se till att EU:s medborgare och byggnader är trygga och skyddas. Det måste sägas att samtidigt som vi är beredda att ge bistånd – det vill säga humanitärt bistånd – kan sådant bistånd endast bli effektivt i en fredlig miljö, och alla parter måste göra sitt för att skapa en sådan miljö.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Som jag sa före pausen kommer kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner att presentera kommissionens syn på Mellanöstern, Palestina och Iran senare i kväll.

Jag tänker kommentera nästa punkt på föredragningslistan: frågor som gäller utvidgningen och absorptionsförmågan. Jag vill ta detta tillfälle i akt och lyckönska Ursula Plassnik till hennes personliga insatser för politiken för länderna på västra Balkan. Det har varit oerhört viktigt och det österrikiska ordförandeskapet har vidtagit nya åtgärder för att integrera regionen i den europeiska huvudfåran. Detta är absolut nödvändigt för hela Europas och unionens säkerhet och stabilitet.

Alla debattdeltagare har medgett att framtiden för länderna på västra Balkan är en utmaning och att många reformer måste genomföras innan dessa länder uppfyller de nödvändiga villkoren.

Det står likaså klart att det finns en enighet i denna kammare om den absolut fundamentala roll som Europeiska unionen spelar och oundvikligen kommer att spela för att ge länderna på västra Balkan trovärdiga anslutningsutsikter – må vara utsikter på medellång till lång sikt – men trovärdiga anslutningsutsikter. Detta är drivkraften bakom reformerna och detta är grunden för vårt arbete för säkerhet och stabilitet.

Särskilt med hänsyn till Kosovos framtida status måste vi alla vara ytterst ansvarskännande i fråga om länderna på västra Balkan och deras stabilitet. Vi får inte underminera EU-utsikterna, som är grunden för säkerhet och stabilitet i regionen. För att undvika att undergräva vår trovärdighet får vi följaktligen inte ta tillbaka med den vänstra handen vad vi gav med den högra. De viktigaste målen att arbeta för är säkerhet, stabilitet och framsteg i länderna på västra Balkan.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

9. Strategidokumentet inför utvidgningen (2005) (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0025/2006) av Elmar Brok för utskottet för utrikesfrågor om kommissionens strategidokument inför utvidgningen (2005) (2005/2206(INI)).

  Elmar Brok (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, fru rådsordförande! Ända fram till i dag har Europeiska unionens utvidgning varit den mest framgångsrika aspekten av EU:s utrikespolitik, eftersom det varit ett sätt att utvidga området med stabilitet och fred i Europa, och också att ytterligare utveckla fred, frihet, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet. Detta är en viktig poäng, och en poäng som vi inte får glömma vare sig nu eller i framtiden.

Men det måste också vara tydligt för oss att stabilitet är ett mål som endast kan nås om Europeiska unionen är stark nog att utveckla förmågan att hantera dessa uppgifter. Det var till exempel därför som det konstitutionella fördraget var ett tillbakablickande försök att verkligen få anslutningen av tio nya medlemsstater att fungera institutionellt sett och i fråga om de berörda målen, och anledningen till att vi nu upplever sådana problem är att ratificeringsprocessen står stilla.

Vi måste också inse att Europeiska unionens förmåga att godkänna nya medlemmar är en av de grundläggande aspekterna av Köpenhamnskriterierna, även om det finns goda skäl till varför detta endast varit rent förklarande till sin natur. När vi når den typen av läge som vi kommer att nå efter Bulgarien och Rumänien, kommer vi dock att tvingas utveckla och omdefiniera detta. Därför ber vi kommissionen att i slutet av året definiera vad som menas med Europeiska unionens absorptionsförmåga i detta sammanhang, och det kommer att tillåta oss att använda denna definition. Vad som gör detta så oerhört viktigt är att detta inte bara är en konstitutionell fråga, utan också handlar om Europeiska unionens ekonomiska förmåga och mycket mer utöver det.

Jag menar också att vi måste tydliggöra i precis vilken utsträckning Europeiska unionen kan godkänna nya medlemmar och att detta i slutändan kan påverka beslutet att säga ”ja” eller ”nej”. Möjligheten till ett EU-medlemskap måste erbjudas inte bara för de länder som redan har inlett anslutningsförhandlingar, som har kandidatstatus eller som utlovats sådan status efter Thessaloniki – ett löfte inte kan tas tillbaka, vilket jag vill påpeka för att undvika tidigare tvivel och för att återigen klargöra saker och ting – utan också fungera som ett incitament för oerhört viktiga interna reformer och för sådana stater som Ukraina, europeiska stater som för närvarande är diktaturer och som behöver detta perspektiv om vi vill se till att de fortsätter att rikta blicken västerut.

Enbart grannskapspolitiken är inte tillräcklig i detta hänseende. I vissa fall anser länderna själva eller EU självt att det är för mycket att kombinera detta med möjligheterna till ett fullvärdigt medlemskap, eftersom det i många fall inte kan bli verklighet förrän om femton år. Om detta projekt ska vara trovärdigt behövs ett slags mellanting mellan dessa båda lägen, något som kan göra att möjligheten till fullständigt medlemskap kan erbjudas dessa länder, utan att vi sätts under ett orealistiskt tryck att ge dem det genast.

Detta borde vara en möjlighet för alla stater som för närvarande inte är EU-medlemmar. Jag vill återigen betona att detta kan vara slutsträckan för länder som Norge – som också är en part i Schengenkonventionen – så fatta ert beslut utifrån deras deltagande i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Om jag får tala i termer av ett ”utvidgat Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde” finns det mycket som kan göras med ett sådant multilateralt projekt på området för den inre marknaden, inre och yttre säkerhet, miljöpolitik och många andra frågor.

Det kan dock också vara ett övergångsstadium. Om stater som i dag erbjudits möjligheten att ansluta sig till unionen efter mötet i Thessaloniki – som till exempel länderna på västra Balkan, vars utveckling förväntas ta olika lång tid – skulle bestämma sig för att använda denna möjlighet som ett övergångsskede inför ett fullvärdigt medlemskap, då skulle de löften som gavs vid mötet i Thessaloniki inte göras ogiltiga. Det är utifrån dessa grunder som vi kan nå en ny grad av flexibilitet genom att göra dessa möjligheter trovärdiga, eftersom saker och ting kan ske på en gång, utan femton års förhandlingar, och då måste vi säga ”ja” eller ”nej”.

Så ja, jag inser att utvidgningen i vissa länder medför folkomröstningar, och därför har vi ingen aning om huruvida en ratificering slutligen kommer att ske. Detta innebär att det här inte bara är ett försök till en strategi med ”allt eller inget”, utan också ett försök att skapa medel för att ge dessa länder trovärdiga perspektiv, samtidigt som vi räddar och utvecklar det politiska projekt som Europeiska unionen är.

(Applåder)

  Ursula Plassnik, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka parlamentet och ordföranden för utrikesutskottet för det grundliga betänkandet om kommissionens strategidokument (2005). Detta ämne har ständigt diskuterats i rådet, inte minst med hänvisning till de praktiska beslut som vi måste fatta. Som vi rapporterade hade vi i Gymnich en mycket god och omfattande debatt om detta, och vi kommer att fortsätta med den debatten. Jag anser att det är nödvändigt att vi gör det, eftersom vägran att debattera skapar misstänksamhet bland allmänheten, och vi måste vara noga med att förstärka den europeiska allmänhetens förtroende för det europeiska projektet som helhet och skapa mer tillit och tydlighet. Detta är en av de viktigaste ambitionerna för mig som rådets tjänstgörande ordförande, och därför välkomnar jag den debatt som nu är igång.

Eftersom vi behöver allmänhetens stöd för utvidgningsprocessen måste vi förbättra informationsflödet och vårt PR-arbete, samtidigt som vi även förklarar de enskilda stegen på ett bättre sätt. Vi måste helt enkelt göra klart att vi kommer att vara grundliga och försiktiga, och att vi, även om vi inte ska förhasta oss, inte heller ska bromsa processen godtyckligt. Det är något som jag anser vara mycket viktigt.

Gud förbjude att vi genom att införa begreppet ”assimilationskapacitet”, inför ett ytterligare och godtyckligt hinder – det handlar tvärtom om att vara medveten, bli medveten och göra andra medvetna om några ganska centrala och självklara grundläggande rättigheter. Varje steg i utvidgningen, varje ny anslutning kräver två deltagare, varav en är Europeiska unionen, och den andra det land som ska bli medlemsstat.

Vi vill förbereda oss för de närmaste anslutningarna så gott vi kan. Även i detta avseende var Salzburg viktigt för mig, för det är viktigt att se tillbaka på de senaste tre åren och vidare till de närmaste praktiska stegen, för att vi alla ska kunna bli tydligare kring var vi står och vilken beredskap som faktiskt finns, oavsett om det är hemma eller utomlands. Vi kan också ha förtroende för den expertkunskap som vi fick under den senaste utvidgningen och vi bör vara beslutna att använda den kunskap om omvandling som vi har genom partnerskap.

Såsom sades i den tidigare debatten understryker även egenansvaret de europeiska normerna, som, trots att de är rättvisa, måste uppfyllas strängt, såsom mycket tydligt framgick av kommissionens rapport i november 2005.

I denna debatt bör vi dock även vara ärliga när det gäller de förväntningar som människor har på Europeiska unionen, inte minst förväntningarna hos de människor som bor inom EU. Vi är skyldiga varandra tydlighet, och det är bara vi som kan ge det till varandra. Vi får inte skriva ut checkar som saknar täckning.

Jag kräver vidare en mer nyanserad syn på varje enskilt land, för vi måste vara rättvisa i våra mellanhavanden med vart och ett av dem, och detta måste vara garanterat. Ordförandeskapet kommer därför att lägga särskild vikt vid parlamentets bidrag i den pågående debatten.

Låt mig med bara några ord skissera de faktiska beslut som vi för närvarande arbetar med. Det första har att göra med Rumänien och Bulgarien, för vilka betänkandena är uppmuntrande och vi redan har en anslutning den 1 januari 2007 som mål, dock med en möjlig försening med ett år. Turkiets och Kroatiens anslutningsförhandlingar har inletts – startskottet avfyrades officiellt den 3 oktober förra året. Vi håller nu på att gå igenom regelverket, det vill säga analysera det gemensamma regelverket. Vi, ordförandeskapet, har skrivit till Kroatien och Turkiet och erbjudit dem att ange sin förhandlingsposition för det första kapitlet, ”Forskning och utveckling”.

Vi delar parlamentets åsikt att det krävs fortsatta framsteg när det gäller att uppfylla alla de politiska och ekonomiska kriterierna och att genomföra de grundläggande rättigheterna, rättsstatsprincipen och demokratin i praktiken. När det gäller Turkiet välkomnade vi i ordförandeskapet avslutningen av fallet Orhan Pamuk och gjorde vid det senaste trojkamötet i Wien klart att vi förväntar oss att de rättegångar som fortfarande pågår enligt artikel 301 i den turkiska strafflagen ska hanteras på liknande sätt eller, faktiskt, att lagen ändras.

Vi övervakar även noggrant genomförandet av Ankaraprotokollet och kommer att se till att det ses över i år i de relevanta organen och i enlighet med rådets förklaring av den 21 september 2005.

Vi ser inledningen av anslutningspartnerskapet med Kroatien som lika viktigt, och har välkomnat den kroatiska premiärministerns åtagande att garantera ett ovillkorligt samarbete med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien samt fortsättningen av detsamma. Vi delar parlamentets åsikt att Kroatien bidrar mer till det regionala samarbetet och att ytterligare arbete behövs.

Jag har sagt det som måste sägas om västra Balkan. Rådets strategi för att uppnå Serbien och Montenegros fulla samarbete med internationella krigsförbrytartribunalen är också mycket tydlig, och vi sände en mycket tydlig signal om det vid vårt senaste möte. Vi stöder FN:s särskilda sändebud i Kosovo, Martti Ahtisaari, i hans arbete, och jag anser att Europeiska unionen, genom sin särskilde representant Javier Solana, har förmågan att på ett mycket positivt och diplomatiskt sätt bidra till att uppnå enighet om villkoren för folkomröstningen den 21 maj.

(Applåder)

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Eftersom Elmar Brok fortfarande är här vill jag passa på att gratulera honom till hans viktiga betänkande. Som han så riktigt sa är utvidgningen verkligen en av EU:s mest kraftfulla politiska instrument för att främja fred och välstånd, frihet och demokrati. Utvidgningen österut under 2004 beseglade den fredliga återföreningen mellan västra och östra Europa. Nu koncentrerar vi våra krafter på en fredlig förening i sydöstra Europa. Vår successiva och omsorgsfullt handlagda anslutningsprocess bygger på tre huvudprinciper.

För det första har vi konsoliderat vår utvidgningsagenda. Det innebär att vi måste vara försiktiga innan vi gör några nya åtaganden men att vi ändå måste hålla fast vid våra ingångna åtaganden mot kandidatländerna och de potentiella kandidatländer som redan är inne i processen. Vår konsoliderade utvidgningsagenda är inriktad på sydöstra Europa: Bulgarien och Rumänien, samt Turkiet och Kroatien och de andra länderna på västra Balkan.

För det andra tillämpar vi sträng villkorlighet. Tillsammans med trovärdiga anslutningsutsikter fungerar villkorligheten. Detta har bidragit till att omvandla Central- och Östeuropa till moderna demokratier. Under den senaste tiden har de inspirerat till djärva och betydelsefulla reformer i Turkiet och i allt högre grad även i länderna på västra Balkan. Detta framgick också av viktiga händelser nyligen, som att general Ante Gotovina är bakom galler i Haag, samtidigt som författaren Orhan Pamuk har frihet att uttrycka sina åsikter.

Utvidgningspolitiken och grannskapspolitiken kompletterar varandra. Dessutom är kommissionen redo att ytterligare fördjupa och förbättra samarbetet med våra grannskapspartner så snart dessa tagit itu med de viktigaste prioriteringarna i de gällande handlingsplanerna.

Samtidigt bör vi undvika fallgroparna i en alltför teoretisk debatt om EU:s slutliga gränser. Eftersom vi nu har konsoliderat utvidgningsagendan är en teoretisk diskussion om exempelvis huruvida Ukraina till och med borde anslutas till Europeiska unionen inte till fördel för vare sig oss eller ukrainarna nu när Ukrainas framtida väg och demokratiska utveckling står på spel.

När det gäller utvidgningstakten måste givetvis EU:s absorptionsförmåga beaktas. Det har kommissionen alltid ansett. Utvidgningen handlar om att medverka i ett projekt som bygger på gemensamma värderingar, politiska principer och institutioner. Unionen måste se till att den kan bibehålla sin handlings- och beslutskapacitet med en skälig avvägning mellan sina institutioner och under iakttagande av budgetbegränsningarna för att genomföra gemensamma politiska åtgärder som fungerar väl och uppfyller sina mål.

I mer än tre decennier har EU framgångsrikt absorberat en mycket mångskiftande samling länder, som vi till exempel kan se av denna kammares sammansättning, däribland talmannen som leder denna debatt och den ansvariga kommissionsledamoten. Genom att utveckla sin politik och sina institutioner har unionen bejakat nya omständigheter, som exempelvis diktaturers fall, kommunismens sammanbrott och den ökade ekonomiska globaliseringen. Utvidgningen har visat sig vara en framgångsrik stötdämpare för Europa.

För det tredje behöver vi bättre kommunikation. I betänkandet efterlyser man med rätta en kommunikationsstrategi, och ett brett stöd hos allmänheten är verkligen viktigt för allting som unionen gör, inbegripet utvidgningen. Jag är beroende av det politiska och ekonomiska stödet från parlamentet för att föra en insiktsfull diskussion om utvidgningen.

Avslutningsvis var konsolideringen nödvändig för att undvika att våra utvidgningsåtaganden blir alltför långtgående. Men låt oss inte glömma vårt eget strategiska intresse: Det vore mycket oansvarigt att avbryta en värdefull process som hjälper till att bygga upp stabila och effektiva partnerländer i de mest instabila delarna av Europa. Om vi börjar vackla om EU-utsikterna för länderna på västra Balkan skulle vårt välgörande inflytande, vår politiska makt, vårt inflytande allvarligt urholkas just när regionen går in i en svår period av samtal om Kosovos status.

EU-utsikterna är nyckeln till en hållbar lösning för Kosovo och för en demokratisk utveckling i Serbien och resten av regionen. Det är grunden som håller regionen på en fredlig och reformistisk väg. Låt oss därför för Europas skull undvika att skaka om denna grundval och i stället se till att det fortfarande bräckliga Balkanbygget inte rasar samman framför våra fötter på vår egen tröskel!

(Applåder)

  Giorgos Dimitrakopoulos, för PPE-DE-gruppen. – (EL) Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionsledamot! Jag vill börja med att gratulera föredraganden och ordföranden i utrikesutskottet, Elmar Brok, till hans mycket viktiga betänkande och samtidigt gratulera er, fru rådsordförande, till det intresse och den beslutsamhet som ni visar, både som Österrikes utrikesminister och som rådets tjänstgörande ordförande, i frågan om Balkan. Jag gratulerar även kommissionsledamoten till kommissionens globala och integrerade meddelande, som ni har presenterat för oss.

Jag vill mycket snabbt lämna följande kommentarer:

För det första är den centrala åsikten i Brokbetänkandet korrekt när det gäller betydelsen av utsikterna till ett medlemskap i EU för ett antal länder, varav de flesta finns på Balkan. Samtidigt utgör punkterna 5, 9 och 10 i betänkandet, om man läser dem tillsammans, en referenspunkt enligt vilken Europeiska unionen nu ser framtida utvidgningar.

När det gäller Turkiet vill jag säga att jag stöder Turkiets utsikter att bli medlem i EU, men jag anser, som ni mycket riktigt sa, att vi inledningsvis måste fokusera på frågan om Ankaraprotokollet. Bara protokollet – jag upprepar, bara protokollet – ska ratificeras, inte den ensidiga förklaringen, och naturligtvis frågan om att uppdatera den rättsliga ram inom vilken detta land fungerar.

När det gäller Kosovo håller jag med om att uppmärksamheten under förhandlingarna bör riktas mot dess slutgiltiga status, men vi måste även förbereda oss på hur det beslut som fattas om Kosovos slutgiltiga status ska tillämpas.

När det gäller FYROM har detta land nu status som kandidatland, det är riktigt, men just eftersom det har status som kandidatland har det även rättigheter och skyldigheter, varav en är att visa en konstruktiv inställning i dialogen med Grekland, så att den sista fråga som återstår, vilken avser namnet, kan lösas.

När det slutligen gäller Serbien håller jag med om att det är nödvändigt och att Serbien har skyldighet att samarbeta med tribunalen i Haag, men det är en del av en rad kriterier som Serbien måste uppfylla och jag vill uppmana till försiktighet, så att vi inte ”kroatiserar” fallet med Serbien. I denna fråga har även ni, fru minister, en personlig åsikt.

  Jan Marinus Wiersma, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman! Kommissionen skräder inte orden i sitt dokument. Trots att det inte kommer att bli någon utvidgningsrunda som innefattar ett stort antal länder på samma gång hävdar den – med rätta, anser jag – att Europeiska unionen är och förblir en organisation som fortfarande är öppen för nya medlemmar, men på vissa villkor. Samtidigt som tillskottet av tio nya länder 2004 blev en framgång ser inte alla medborgare saken på det sättet. En extra ansträngning att berätta denna framgångshistoria behövs därför.

På gruppens vägnar kan jag säga att vi stöder drivkraften bakom Brokbetänkandet och jag vill tacka honom för de intressanta förberedelser som vi har varit delaktiga i under de senaste månaderna. Socialdemokraterna är starkt för den extra uppmärksamhet ägnas åt kriteriet absorptionsförmåga. Det dödläge som kringgärdar ratificeringen av konstitutionsfördraget spelar här en viktig roll. Utan interna reformer blir det svårt att styra de nya medlemsstaternas anslutning på ett effektivt sätt.

Såsom har uttryckts i tidigare resolutioner anser vi att Nicefördraget inte utgör en grund för nya beslut om anslutning. Det finns emellertid ett större behov av mer klarhet kring begreppet absorptionsförmåga i enlighet med Köpenhamnskriterierna, och det är riktigt att betänkandet även fokuseras på denna aspekt.

Jag vill ta detta tillfälle i akt att beskriva var socialdemokraterna står med avseende på olika länders eventuella anslutning. När det gäller våra grannar i öst, Ukraina och Moldavien, anser vi att tiden inte är inne att diskutera deras anslutning. Vi bör i stället investera i praktiskt samarbete. Vi har slutfört handlingsplanerna med dessa länder, och vi bör försöka avsluta dem framgångsrikt.

När det gäller Balkan stöder vi rådets inställning. I princip har länderna på västra Balkan utsikter till medlemskap, även om de kommer att ansluta sig vid olika tidpunkter. När det gäller Turkiet kommer vi för vår del att fortsätta på den väg vi har valt. Vi är i början av en process som kommer att vara i många år, och det är mycket viktigt att vi står för löftet, men även för de villkor som vi föreskrev i detta sammanhang.

När jag ändå talar om Balkan vill jag tillägga att socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, trots att det är självklart att Köpenhamnskriterierna fortfarande är mycket viktiga för oss, fortsätter att lägga stor vikt vid tribunalen för f.d. Jugoslavien som kriterium. Jag anser också – och det har talats mycket om det – att regionalt samarbete kan lämna ett betydande bidrag till dessa länders närmande till Europeiska unionen.

Slutligen – och detta kan mycket väl vara den viktigaste punkten i hela diskussionen – nämns i rapporten möjligheten att skapa en helt ny multilateral ram för de europeiska länder som ännu inte har anslutit sig till Europeiska unionen. För vissa länder kan det vara ett alternativ till medlemskap, medan det för andra kan vara ett omedelbart steg i riktning mot medlemskap. För Ukraina och Moldavien kan till exempel en struktur av denna typ vara ett sunt uppföljande steg, men för de länder som redan erkänns som potentiella medlemmar vill jag betona att detta är ett alternativ, och inte en skyldighet.

Detta framgår också mycket tydligt av Brokbetänkandet. Det är något som dessa länder kan välja, om de anser att det är till nytta för dem att göra det. Det är inte ett alternativ till utsikterna till medlemskap. Det gäller för såväl Turkiet som länderna på Balkan. Jag vill betona att det är så vi tolkar punkt 10 i förslaget till resolution. Det är på detta sätt, och inget annat, som vi i utrikesutskottet har uppnått enighet med föredraganden.

  Cecilia Malmström, för ALDE-gruppen. – Herr talman! Utvidgningen är EU:s största framgång i det europeiska samarbetet. Enandet av öst och väst i maj 2004 markerade slutet på Europas delning och visar vilken kraft det finns i drömmen om ett enat Europa som bygger på demokrati, öppen handel och respekt för rättsstaten. EU-medlemskapet var den morot som hjälpte de starka reformkrafterna i de forna kommunistdiktaturerna, utsikterna till medlemskap har också en enorm betydelse för förhandlingarna och reformerna i Turkiet och på Balkan. EU har här en oerhörd källa till så kallad soft power som bidrar till ett stabilare och mer demokratiskt Europa. Vi i min grupp menar att det är viktigt att vi håller dörren öppen för fortsatt utvidgning, såsom fördraget säger. Naturligtvis skall kriterierna tillämpas, och EU:s förmåga att ta emot är viktig. Men vi behöver förändras internt och inte skylla på utvidgningen, utan ta den diskussionen.

Jag är medveten om att det pågår en diskussion i många länder och en oro för att EU växer för fort och hur det ska gå. Det samtalet måste föras ödmjukt och rättframt, men vi måste också våga stå upp för utvidgningens fördelar och framhålla dem. I det sammanhanget är diskussionen om den ekonomiska protektionismen väldigt bekymmersam. Vi har ett ansvar för våra grannländer. Löftena till Balkan och Turkiet skall hållas. Det är de som bestämmer takten, och vi gör vad vi kan för att skynda på den. Vi måste också hålla öppet för andra länder som Ukraina och kanske också, en dag, Vitryssland, även om situationen där nu är oerhört bekymmersam. Hoppet om ett europeiskt medlemskap är det som håller oppositionen och demokratikrafterna levande där.

Därför är vi emot att definiera Europas geografiska gränser Europa. Detta parlament har varit pådrivande för utvidgningen och vi stod i kammaren i Bryssel, klädda i orangea sjalar, för ett år sedan och applåderade president Jusjtjenko. Vi antog en resolution där vi talade om Ukrainas utsikter till medlemskap. Det är en målsättning – det kanske är långt kvar. Ukrainas folk står och väger, precis som Brok sa, mellan demokrati och diktatur. Om vi sätter upp gränser för Europa kommer de att uppfatta det som om vi slänger igen dörren i ansiktet på dem. Det vore ett historiskt misstag.

Istället för att introducera nya koncept, som multilaterala avtal, låt oss först – som också kommissionär Rehn sa – utnyttja möjligheten att individualisera och konkretisera grannskapsstrategin för de medlemmarna. Att nu lägga fram nya koncept som vi inte riktigt har diskuterat och som vi inte vet vad de innebär känns inte så fruktbart för stunden.

(Spridda applåder)

  Joost Lagendijk, för Verts/ALE-gruppen. – (NL) Herr talman! I utrikesutskottet har min grupp röstat för Brokbetänkandet av två skäl. Vi anser att begreppet absorptionsförmåga bör definieras på ett bättre sätt. Det är ett trendigt begrepp för alla syften, på vilket alla kan hänga vad de vill, och det betyder att frågan om geografiska gränser måste lösas, för vi kan inte längre smita från den.

Vi delar åsikten att det är nödvändigt att EU funderar över ett mellansteg mellan fullvärdigt medlemskap och grannskap, för de länder som ännu saknar utsikter till medlemskap. Jag talar därför inte om Turkiet eller västra Balkan, utan om Ukraina, Moldavien eller Vitryssland. Jag måste säga att min grupp och jag blev djupt besvikna och rent ut sagt mycket irriterade över att medierna i upptakten till denna debatt förvrängde orden i betänkandet, vilket fick ett resultat som gick stick i stäv med ett antal centrala punkter.

Om vi läser medierna före denna debatt blir slutsatsen att ett mellansteg bör skapas för länder som Turkiet och västra Balkan. Det är ingen slump – låt oss vara ärliga – att detta råkar vara föredragandens åsikt, och en åsikt som han aldrig hade någon avsikt att dölja. Elmar Brok har alltid varit emot att inleda förhandlingar med Turkiet och har, sedan konstitutionen förkastades, blivit allt mer skeptisk till utsikterna till medlemskap för länderna på västra Balkan. Föredraganden har all rätt till sin åsikt, men det är inte en åsikt som delas av majoritetens i utrikesutskottet. Dessutom uttrycks den inte heller i hans eget betänkande.

Det skulle vara lämpligt om föredraganden utanför denna kammare uttalade vad som finns i hans betänkande, och inte blandade samman dess innehåll med sin egen uppfattning. Vad parlamentet anger i detta betänkande är att vi inte vill mixtra med utsikterna till medlemskap för Turkiet och västra Balkan och att mellansteg bara skulle vara ett alternativ för dessa länder om de själva skulle besluta om det. Alla vet lika väl som jag att alla länder på västra Balkan och Turkiet inte vill vandra längs den vägen. De vill ha ett fullvärdigt medlemskap. Låt oss stoppa tvetydigheten i denna kammare och inte minst utanför den.

  Erik Meijer, för GUE/NGL-gruppen. – (NL) Herr talman! Tills nyligen föreslogs en snabb och omfattande utvidgning av Europeiska unionen som ett snabbt och stort steg framåt, och som något som förtjänade allmänt stöd. Det betraktades som en återförening av Europa och som en seger för Väst i det kalla kriget. Efter den stora utvidgningen 2004 förändrades detta klimat dramatiskt. Den allmänna opinionen i de gamla medlemsstaterna ser inte denna utvidgning som en framgång, särskilt inte på grund av den ökade exploateringen av skillnaderna mellan länder med höga och låga lönenivåer.

Politikerna distanserar sig också från den. Denna förändring framgår tydligt av det betänkande om utvidgningsstrategin som är föremål för dagens debatt. Uppmärksamhet riktas mot EU:s absorptionsförmåga, till de yttre gränserna, de kostnader som följer av utvidgningen och till administrativa problem som hör samman med frånvaron av en europeisk konstitution. Till följd av det kommer Rumänien och Bulgarien sannolikt att bli de sista länder som tillåts ansluta sig på kort sikt. Andra europeiska stater hänvisas till grannskapspolitiken. Inget datum för anslutningen har ens angetts för de tre länder som redan har valts ut till kandidatländer.

Överallt på västra Balkan, i både erkända stater och federala stater eller protektorat som strävar mot självständighet, där grupper av människor som talar olika språk och praktiserar olika religioner och som på 1990-talet stod på fientlig fot med varandra, förväntar sig den allmänna opinionen nu mirakel av en snabb anslutningsprocess till Europeiska unionen. EU använder dessa förväntningar till att kräva reformer, och gör på så sätt djupa intrång i de administrativa val som görs där.

EU vill för närvarande inte ha inflytande utanför sina gränser. Det är därför som Bosnien och Hercegovina nu har ett skattesystem som ingen bad om, och den regionala autonomi som garanterades i Daytonavtalet skjuts upp. Enligt propagandaaffischerna är det tack vare EU:s militära närvaro som detta land är på väg in i Europeiska unionen. Den allmänna opinionen i Montenegro och Kosovo, områden där euron för fyra år sedan, tillsammans med 12 medlemsstater, infördes som lagligt betalningsmedel, tar för givet att de snart kommer att släppas in i EU som självständiga stater, medan den ungerskspråkiga befolkningen i Vojvodina förväntar sig skydd mot den slaviska dominansen.

Hittills har EU:s åtgärder gjort alla dessa människor besvikna. Har vi ingenting annat att erbjuda dessa länder på västra Balkan än en inbjudan att bilda en gemensam marknad inom territoriet för före detta Jugoslavien och anpassa sin ekonomi efter våra önskemål utan möjlighet till anslutning före 2020? Min grupp kan inte uppbåda särskilt mycket entusiasm för detta förslag.

Vi inser dock även att det tack vare denna text är möjligt att betona att den kommande folkomröstningen i Montenegro måste tas på allvar och att konflikten om användningen av namnet Makedonien bör lösas snabbt i gott samråd mellan Grekland och dess granne i norr. Positivt är även att en lösning måste hittas i Kosovo på kort sikt som tillgodoser behoven hos både den albanska majoriteten och de serbiska och romska minoriteterna.

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Det är svårt att förlika hypernationalism, även kallat chauvinism, med EU-medlemskap, och det är naturligtvis lika sant när det gäller kandidatländerna. Tyvärr finns det ett kandidatland som präglas av chauvinism, och det är Turkiet, som redan är tillräckligt kontroversiellt.

Mot denna bakgrund har jag två frågor att ställa till kommissionsledamot Olli Rehn. Finns det någon sanning i den information som jag fick av en expert i går kväll, om att de kristna kyrkornas ställning i Turkiet har försämrats synbart på sistone?

Mot bakgrund av denna information är lönnmordet på den italienska prästen Andrea Santoro den 5 februari i hamnen i Trabzon inte ett isolerat fall. Ett liknande mordförsök ägde rum alldeles nyligen i staden Mersin, och direkta hot riktas mot kyrkor via telefon eller till och med i tidningsartiklar. Förresten betraktar den turkiska eliten, enligt den anglikanska kyrkoherden Ian Sherwood, som är aktiv i Istanbul, spridningen av kristen litteratur på turkiska som intellektuellt oacceptabel, eller kanske till och med kriminell. Herr kommissionsledamot! Hur kan detta förlikas med religionsfriheten i Turkiet? Såvitt jag kan se görs inga framsteg alls när det gäller denna viktiga punkt i de politiska Köpenhamnskriterierna.

I går kväll råkande jag höra att Trabzon ligger i det som kallas vargarnas dal. ”Vargarnas dal” är även titeln på en turkisk originalfilm som bokstavligen dryper av chauvinism och som är känd som radikalt antikristen, antisemitisk och antikurdisk. Den är redan en enorm kassasuccé i Turkiet och har fått ett euforiskt bifall från premiärminister Erdogans närmaste följe och talmannen i det turkiska parlamentet.

Jag vill fråga kommissionsledamoten om han har ställt premiärminister Erdogan och minister Gül till svars för denna turkiska chauvinism, som är helt oförenlig med EU:s värderingar.

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Det är mycket viktigt att det betänkande som har framställts av Elmar Brok i dag har gett oss möjlighet att tala om utvidgningen.

Vi måste definitivt stärka grannskapspolitiken och vi behöver en ny, allvarligare relation mellan unionen och de länder som den delar gränser med. Hittills har grannskapspolitiken inte varit tillräcklig som instrument. Det har bevisats av att de länder som påverkades av den under dess genomförande upplevde perioder av kris och destabilisering i stor skala.

Nya former av samarbete, såsom föreslås i betänkandet, kan emellertid inte stänga dörren för medlemskap. Vi måste i dag vara medvetna om att våra krav på demokrati, marknadsekonomi och respekt för de mänskliga rättigheterna kommer att fortsätta att vara tomma ord om vi inte erbjuder länderna vid våra gränser i öst utsikter till medlemskap. Om de inte erbjuds åtminstone utsikter till medlemskap inom en avlägsen framtid kommer dessa länder att återgå till sfären av ryskt inflytande och allt som det medför när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter.

I samma betänkande ser vi dock en utveckling och ett förstärkande av åsikter om utvidgningen uttryckt som absorptionsförmåga. Detta begrepp definierades aldrig tydligt och i dag är det inget annat än en ursäkt som låter bra, en billig förklaring för att backa ur utvidgningsprocessen. Om absorptionsförmågan ska grunda sig på ett godtagande av konstitutionsfördraget kan man få intryck av att upphovsmännen till denna text definitivt vill stänga dörren för alla. Fördraget kan aldrig återuppstå i den version vi känner i dag.

Att kräva att Europeiska kommissionen definierar unionens gränser är ett misstag. Det kommer vara att medföra generande politiska diskussioner om geografi och definitivt försvaga det inflytande som unionen har på processerna för demokratisering, stabilisering och stärkande av västvänlig politik i grannländerna. Europaparlamentet har ofta gått i bräschen för integrationsprocessen. Det har ställt upp långtgående mål. I dag visar sig just parlamentet vara det mest konservativa och passiva organet. Det ger upphov till följande fråga: varför?

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Jag vill rikta er uppmärksamhet mot några brister och motstridigheter i betänkandet om Turkiet. I betänkandet finns så många grundläggande problem att det är förbryllande att människor inte drar den enda logiska slutsatsen, det vill säga att det var ett ödesdigert misstag att inleda förhandlingar om Turkiets anslutning till Europeiska unionen från första början.

Som Bastiaan Belder detaljerat förklarade för en stund sedan förekommer brott mot rättigheterna för nationella och religiösa minoriteter. Tortyr är fortfarande mycket utbrett och på grundval av bland annat artikel 301 i strafflagen kan yttrandefriheten och tryckfriheten inte garanteras. Turkiet misslyckas även flagrant med att uppfylla sina skyldigheter i samband med tullunionen. Cypriotiska fartyg och flygplan släpps fortfarande inte in på turkiskt territorium.

Under de senaste veckorna har vi också lagt märke till en eskalerande spänning mellan de turkiska myndigheterna och vissa kurdiska grupper. Ingen annan än den person som har näst högsta befälet över Turkiets armé anklagas för att ha iscensatt en bombattack i syfte att anklaga kurderna. Vissa inom militären ser denna anklagelse som ett trick som har regisserats av staten, som vill destabilisera den aktuella generalen på grund av hans inställning till muslimsk fundamentalism.

På vissa håll diskuteras till och med möjligheten till en ny militärkupp om situationen eskalerar ytterligare.

Det måste medges att det inte verkar finnas mycket att se fram emot, och det i ett land som har ambitionen att ansluta sig till Europeiska unionen om några år. Vi bör faktiskt säga som det är och medge att det är helt absurt. Betänkandet påminner oss med rätta om att Köpenhamnskriterierna innehåller vår egen absorptionsförmåga. Enbart på denna grund bör vi häva beslutet att inleda förhandlingar med Turkiet.

  Doris Pack (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, fru rådsordförande! I egenskap av ordförande för delegationen för Sydösteuropa vill jag säga att jag helhjärtat skriver under på det som sägs i Brokbetänkandet om varje enskilt land och det som krävs av dem. Vart och ett av dem har sina egna speciella problem och måste bedömas utifrån sina egna prestationer, och det skulle vara mycket önskvärt att hänsyn tidigt togs till Kroatiens anslutning. Att göra det skulle skicka ett viktigt stabiliseringsbudskap till hela regionen, eftersom Kroatiens prestationer inom både den politiska och den ekonomiska sfären inte i något avseende är underlägsna prestationerna av de nästa två anslutningsländerna.

När vi nu närmar oss slutet av debatten vill jag dock ta upp en tanke – som är dold i Brokbetänkandet men mer framträdande i offentliga medier. Jag tänker på anspelningarna på förändringar i utvidgningsstrategin. Frågan ställs om var EU:s gränser finns, men ingen besvarar den. Kommissionsledamot Olli Rehn sa själv tidigare att detta är en fråga som måste besvaras, och det är just det som har oroat allmänheten. Min personliga åsikt är att anslutningarna av Bulgarien, Rumänien och länderna på västra Balkan kommer att innebära att EU har nått sina gränser. För alla de andra länderna har vi uppfunnit det nya instrumentet grannskapspolitiken, och vi måste ge oss i kast med den. De förhastade förhandlingarna med Turkiet har gjort det som återstod att göra för att våra medborgare skulle bli osäkra och vilseledda.

I tio år har vi sagt att det inte får ske någon utvidgning utan en reform av EU:s institutioner, men rådet började inte göra detta rättvisa förrän efter den senaste utvidgningen, och för detta bestraffades vi alla genom resultaten av folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna. Det skulle dock vara ödesdigert om vi på denna grund skulle dra slutsatsen att inga ytterligare anslutningar får tillåtas. Vi måste skynda oss att utnyttja de nödvändiga instrumenten, som naturligtvis föreskrivs i konstitutionsfördraget, och använda dem för att återställa vår förmåga att välkomna nya medlemmar. Om vi inte vill äventyra det som hittills har varit vårt stora engagemang för Balkan måste vi fortsätta att vara konsekventa och ändamålsenliga när vi fortsätter att föra dessa länder närmare EU.

Jag välkomnar verkligen det som både kommissionsledamot Olli Rehn och Ursula Plassnik har haft att säga i detta ämne. Alla dessa stater lovades med rätta anslutning till EU med förbehåll för uppfyllandet av kriterierna. Det var och fortsätter att vara en viktig motor för förändring i kölvattnet av de förfärliga konflikterna i före detta Jugoslavien och av Enver Hoxhas diktatur i Albanien. Det är uppenbart för varje rationell person som någon gång ens kastar en blick på en karta ett denna region ligger mitt i EU. Om den har stabilitet har vi också det. Under 1990-talet upplevde vi alla och drabbades av motsatsen till det, men jag är rädd – och kan berätta för rådsordföranden att vagheten och bristfälligheten i det som sas i Salzburg ger mig skäl till det – att vissa européer har för avsikt att lämna de sydöstra europeiska staterna i sticket för andra gången, och det kan vi inte tillåta.

  Helmut Kuhne (PSE). – (DE) Herr talman! Jag välkomnar det förändrade perspektiv som beskrivs i Brokbetänkandet. Våra debatter kan inte längre handla om vår preferens för ett land framför ett annat. Vi måste i stället en gång för alla ta upp frågan om vilken typ av politiskt system som Europeiska unionen faktiskt har råd med om den ska kunna fatta bättre beslut och agera i enlighet med dem. Det är en grundläggande fråga som alla andra beror på.

Därför måste vårt nästa steg vara att klargöra begrepp som ännu inte har definierats. I Köpenhamnskriterierna hänvisas till begreppet ”assimilationskapacitet”, utan att detta definieras. Som jag ser saken måste det innefatta minst de politiska och institutionella arrangemang som föreskrivs i konstitutionsfördraget.

Trots att jag har lyssnat uppmärksamt på det som kommissionsledamoten har sagt, och han kan rätta mig om jag har fel, har jag ännu inte hört honom säga något om detta. I beslutet om vad som är ett kriterium för kapacitet att assimilera ingår den möjliga källan till meningsskiljaktigheter mellan oss och kommissionen. Bland de viktiga kriterierna finns att Europeiska unionen bör finansieras på ett sådant sätt att den har en hållbar framtid och accepteras av de människor som bor i den. Om vi ska tala i termer av trovärdighet kräver denna trovärdighet, och de kriterier som med rätta kan användas för kapacitet att assimilera, att det inte ska vara möjligt för ett annat land att ansluta sig under en överskådlig framtid när Rumänien och Bulgarien väl har gjort det. Trovärdighet handlar om mer än ett löfte att ta emot människor vid någon icke angiven tidpunkt. Det handlar även om att ange på vilka villkor de alls kan tas emot, och det betyder att vi måste vara mer exakta om begrepp som ”utvidgningsperspektiv” eller ”utsikter till anslutning”.

Vi måste ha helt klart för oss att tron att ett lands anslutning kommer att lösa spänningar och inre säkerhetsproblem är felaktig. Sådana spänningar och problem måste lösas innan anslutningsförhandlingarna inleds.

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman

  Annemie Neyts-Uyttebroeck (ALDE). – (NL) Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I Brokbetänkandet ställs relevanta frågor och svar lämnas, trots att jag inte håller med om dem alla. Det avspeglar även den tvekan som många av oss känner när det gäller ytterligare utvidgning. Därför läggs stor vikt vid absorptionsförmågan, som, om betänkandet skulle godkännas utan några ändringar, till och med skulle få en geografisk dimension.

Jag delar åsikten hos större delen av min grupp att absorptionsförmågan inte kräver någon föregående geografisk avgränsning för att byggas ut, eftersom unionens avgränsning i första skedet kommer att vara politisk – vilket inte heller kommer att vara enkelt. Det viktigaste är att EU bör uppfylla sitt löfte om utvidgning, även med hänsyn till länderna på västra Balkan. Samtidigt som länderna i fråga ligger åratal från ett eventuellt medlemskap är tiden inne att ingå några fasta överenskommelser i denna fråga och även att lägga fram en tidsplan. Det är självklart att alla kriterier, särskilt de politiska, måste uppfyllas.

Såvitt jag förstår var detta exakt vad rådsordföranden sa i sitt svar. Jag anser att vagheten kring ett slutligt medlemskap och utbyggnaden av kriterierna bara kommer att fördröja processen, eftersom denna vaghet skulle användas som en ursäkt som inte gynnar någon.

  Cem Özdemir (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! I detta betänkande krävs att Europeiska unionens geografiska gränser fastställs och att dess egenskaper definieras. Inte bara vissa kristdemokrater, utan även en del socialdemokrater, ser sig om efter alternativ till medlemskap i Europeiska unionen. Jag vill påminna parlamentet om att politiska forskare och analytiker för några år sedan inte kunde föreställa sig att den dag skulle komma då järnridån inte längre skulle finnas. Den har dock försvunnit nu, och vi kan glädjas över det. Jag vädjar till parlamentet att vara försiktigt med att förutspå hur Europeiska unionen kommer att se ut om tjugo, trettio eller fyrtio år, då de flesta av oss för länge sedan har slutat att vara politiskt aktiva. Jag anser att det skulle var lämpligt för oss med tanke på att de flesta av oss hade fel om vad som skulle hända 1989.

Det andra som jag vill säga är att alla har talat om behovet av att Ankaraprotokollet genomförs, och det är riktigt, men det som också måste sägas är att även Turkiet och norra Cypern är för en lösning, och vi har lämnat utfästelser. Det gamla maximet pacta sunt servanda gäller, dvs. att avtal ska hållas, och vad det betyder är att isoleringen av den norra delen av ön, som Europeiska unionen har lovat, måste få ett slut.

Vad jag vill säga till Elmar Brok är att jag önskar att Helmut Kohl inte var förpassad till historieböckerna, utan även då och då åter skulle kunna spela en roll i formandet av CDU:s Europapolitik.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Min politiska grupp kommer inte att rösta för Brokbetänkandet, främst av följande skäl:

I betänkandet, särskilt punkt 10 med dess avsiktliga obskyritet, formuleras en dubbel strategi. Bakdörren lämnas vidöppen så att anslutningsutsikterna kan förvandlas till en formel för en särskild relation, som de tyska kristdemokraterna är mycket förtjusta i. Punkten om Kosovo, med dess dunkla ordalydelse, avspeglar det svårtydda språket inom unionen och trenden mot gradvis frigörelse från de tydliga kraven i FN:s resolution 1244.

Min politiska grupp betonar att kravet på att Turkiet ska genomföra de angivna villkoren inom en specifik tidsram, och då först och främst en trogen tillämpning av Ankaraprotokollet, utan brott mot detsamma.

Slutligen stöder min grupp bland annat ändringsförslag 19 om en ömsesidigt godtagbar lösning av problemet med namnet på före detta jugoslaviska republiken Makedonien och det reviderade ändringsförslag 4 om Cypern.

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Herr talman! Den första fråga som vi måste debattera är var Europa ska sluta. Vi vet inte längre var Europa finns. Vi har nått Diyarbakir och, om amerikanerna säger till oss i morgon att Irak måste ansluta sig till EU för stabilitetens skull, kommer vi då att nå Indiska Oceanen? Det är frågan. Vem bestämmer vem som får ansluta sig till EU? Tills helt nyligen sa vi nej till Kroatien. Åklagaren, Carla del Ponte, sa nej, Österrike utövade påtryckningar, och Kroatien är med. Är det Europas politiska vilja? Det är naturligtvis inte särskilt trevligt att behöva berätta för våra vänner turkarna att de inte får förolämpa Europaparlamentets talman. Det är inte särskilt smart av oss att ta ifrån dem 139 miljoner euro i de ockuperade områdena eller av dem att kasta ägg och stenar på Europaparlamentets ledamöter. De måste ändra sin inställning, inte bara en artikel i sin konstitution. De kan inte få denna specialbehandling. De får inte hota en europeisk stat med krig, med casus belli, medan vi talar om att släppa in dem. Kan de inte erkänna en regering som har erkänts av de övriga 24? Det här är inte logiska formuleringar.

Det för mig vidare till före detta jugoslaviska republiken Makedonien som naturligtvis kräver ett namn. Får jag påminna er om att när ni ansökte om medlemskap i FN som Germanska republiken Österrike lade Tyskland – vid denna tid det besegrade Tyskland – in sitt veto mot det, och ni anslöt er som Österrike? Får jag påminna er om att bretagnarna inte tillät att Storbritannien anslöt sig eftersom de hade Bretagne, och de anslöt sig som Förenade kungariket? Varför kan ni då inte stödja oss, som har en 3000-årig historia med Makedonien?

Varför nämner vi inte saker vid deras rätta namn? Varför har vi inte slutligen en självständig politik utan måste följa amerikanernas spel och förarga Ryssland och ta deras satelliter och öppna en front mot Iran och så vidare? När kommer Europa till slut – och det är frågan – att bestämma att det inte är amerikanernas baby? Vi behöver inga ordningsmän för att utveckla våra egna initiativ.

  Inese Vaidere (UEN). – (LV) Mina damer och herrar! Utvidgningen av Europeiska unionen har hittills utan tvekan varit en framgångsrik formel, eftersom den har främjat reformer i många stater genom att utvidga området med fred, stabilitet och rättsstatsprincipen i Europa.

En ytterligare utvidgning av Europeiska unionen är nödvändig, men vi måste hitta nya mekanismer och sätt som kan leda Europeiska unionen ut ur dödläget för dess nuvarande förmåga att absorbera nya stater. Genom att definiera exakta kriterier måste Europeiska kommissionen definitivt utveckla det begrepp som kallas absorptionsförmåga. Förutom möjligheten till fullvärdigt medlemskap behöver vi även andra former av multilateralt samarbete och partnerskap med länder som åtminstone på kort sikt inte kommer att kunna ansluta sig till Europeiska unionen. Jag vill här uttrycka min fullständiga enighet med det som Elmar Brok sa. Detta kan vara ett sätt att dra in exempelvis Turkiet, Ukraina och Balkan, och senare andra länder, på vägen mot reformer och europeiska värderingar.

  Ryszard Czarnecki (NI). – (PL) Herr talman! Det är en myt att unionen utan ytterligare utvidgning kommer att vara stark och konkurrenskraftig. Det är dock också en myt att unionen kan utvidga sina gränser hur långt som helst, till exempel genom att Ryssland ansluter sig till EU.

Låt oss helt enkelt fokusera på prioriteringarna när det gäller utvidgningen. Länderna i sydöstra Europa bör stå på tur efter Rumänien och Bulgarien, som bör ansluta sig till Europeiska unionen 2007 och inte 2008. Efter Kroatien och Makedonien bör vi öppna fler dörrar för Serbien, Bosnien och Hercegovina, Montenegro, Kosovo och Albanien. Det här är den logiska vägen att gå. Det är en fråga om strategiskt tänkande och även om att öka säkerheten på den gamla kontinenten. Allt som allt kommer det att vara gynnsamt ur ekonomisk synvinkel, eftersom vi kommer att spendera mindre pengar på att utvidga unionen med nästa stater på Balkan än på att ösa in pengar i form av föranslutningsstöd i de bottenlösa penningkistorna på Balkan. Lösningen av bestående konflikter i denna del av Europa kostar mer än det skulle kosta att ha dessa stater i Europa och därigenom tvinga dem att följa EU:s politiska och ekonomiska spelregler.

Låt oss inte vara rädda för att utvidga unionen till följd av de närmaste staternas anslutning. Jag vet att denna rädsla har blivit så att säga ”trendig”. Den är särskilt användbar i de valkampanjer som hela tiden äger rum i olika EU-medlemsstater. Om vår union ska bli mer ekonomiskt effektiv och inte komma efter Amerika och Asien bör den progressivt avskaffa uppdelningen av Europa i två delar – Europa A, med andra ord Europeiska unionen, och Europa B, det vill säga allt som inte är en del av unionen. Historien har även visat att en union som utvidgas är en union som är säkrare. En inbjudan till anslutningsförhandlingar, även utan utsikter om anslutning till unionen inom en nära framtid, är som den startflagga som höjs i början av en biltävling. Förarna måste ha ett mål att sikta mot, de måste veta var mållinjen finns. Sedan kan de färdas långt, förhandla om många svängar och till och med klara av motorfel. Det viktiga är dock att sätta anslutningshjulen i rullning.

Parlamentets förslag till resolution belyser med rätta att det var just denna impuls som stödde reformerna i Turkiet, Kroatien och staterna på västra Balkan. Ja, utvidgningen är dyr, särskilt på kort sikt, men det är en investering som är väl värd pengarna på lång sikt.

  Jacek Emil Saryusz-Wolski (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar det allmänt positiva betänkandet av Elmar Brok. Jag välkomnar modet att erkänna att västra Balkan bör vara en integrerad del av Europeiska unionen i framtiden. Jag är övertygad om att vi måste respektera våra åtaganden. Vi kan inte stänga dörren för länder som vi erbjudit utsikter till medlemskap eller för de länder som förtjänar sådana utsikter inför framtiden mot bakgrund av bestämmelserna i EU-fördraget.

Låt oss dock inte upprepa våra gamla misstag. Vi måste vara förberedda på utvidgning. Först och främst måste vi skaffa finansiering. Vi måste också förbereda våra medborgare för en möjlig utvidgning genom att förklara de stora fördelarna. Vi måste sluta att göra tidigare och framtida utvidgning till syndabock för våra interna, främst inrikespolitiska problem och vår overksamhet.

I förberedelserna för en utvidgning måste vi vara ytterst noggranna, vi måste hålla fast vid villkorlighet och vi måste vara uppriktiga mot våra partner. Låt oss emellertid inte vara överdrivet dogmatiska. Det är fullt möjligt att öppna dörren för Kroatien utan konstitutionsfördraget. Det räcker att införa de nödvändiga anpassningarna i anslutningsfördraget. Kroatien får inte offras eller tas som gisslan för våra problem med konstitutionsfördraget.

Jag välkomnar den uppfinningsrikedom och det mod som uttrycks i betänkandet. Vi skulle kunna diskutera idén med mellanliggande steg på vägen mot anslutning under förutsättning att de inte permanentas – mellanliggande steg, ja, men inte som ersättning för medlemskap. Olika överväganden får inte användas som alibi för overksamhet eller för att stänga dörren för länder som en dag kommer att göra sig förtjänta av medlemskap, som Ukraina. Unionens gränser är redan definierade i EU-fördraget, där det stadgas att ”varje europeisk stat som respekterar de principer ...”, etc.

Låt mig slutligen upprepa: Utvidgningen är en av unionens mest framgångsrika strategier, och vi bör därför utnyttja dess potential för att bygga en stark, säker och inflytelserik union som är trogen sina värderingar om solidaritet, demokrati och öppenhet.

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Herr talman! Jag vill belysa det särskilda ansvar som Europeiska unionen har för att skapa en gemenskap av länder, nationer och medborgare på den europeiska kontinenten, som grundar sig på fred, liberal demokrati, mänskliga rättigheter, marknadsekonomi och rättsstatsprincipen.

I dag står vi emellertid inför frågan om huruvida Europeiska unionen är kapabel att utvidgas mer och verkligen öppnas upp samtidigt som vi även står inför problemet med hur Europeiska unionens karaktär definieras, inklusive dess geografiska gränser.

Absorptionsförmågan görs för närvarande mer komplicerad genom dödläget i ratificeringsprocessen för fördraget om upprättande av en konstitution för Europa och av hindren på vägen mot en djupare politisk och strategisk integration av de 25 medlemsstaterna i Europeiska unionen. Samtidigt måste Europeiska unionens institutioner under de närmaste åren genomföra utvidgningsstrategier som grundar sig på strikt definierade villkor som tar hänsyn till Europeiska unionens skyldigheter gentemot Turkiet, Kroatien och alla staterna på västra Balkan. Europeiska unionen bör också utarbeta ett långsiktigt europeiskt perspektiv i förhållande till staterna i östra Europa, särskilt Ukraina.

  Alexander Lambsdorff (ALDE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! När vi diskuterar utvidgningen diskuterar vi i praktiken vår uppfattning om Europeiska unionen. Ser vi den som ett medel för att nå ett mål eller som en politisk enhet i sig själv? Vill vi ha ett OSSE med frihandel för att stabilisera ett problematiskt grannskap, eller vill vi ha en politisk union med makt att agera på grundval av sina egna lagar? Brokbetänkandet är bra eftersom det verkligen förändrar perspektivet till förmån för det andra alternativet.

Det sägs om oss politiker i allmänhet att vi inte kan ge beröm, men SPD:s Helmut Kuhne har just talat på grundval av ett utmärkt dokument som de tyska socialdemokraterna har antagit, och det mest fantastiska med det är att det definierar var SPD står när det gäller utvidgningen.

Det är visserligen så att besluten har fattats när det gäller Bulgarien och Rumänien, men vi måste överväga möjligheten att behandla dem separat om deras framsteg motiverar det. Det är inte medlen som är avgörande, utan målen. Det är fullt möjligt att förhandlingarna med Turkiet kommer att ge ett annat resultat än fullvärdigt medlemskap, och här kommer en nyckelfras: ”Vi kommer inte längre att gå med på den progressiva uppluckringen av anslutningskriterierna”, säger de tyska socialdemokraterna, och vi tyska fria demokrater håller med till hundra procent.

Assimilationskapacitet definieras också. Här är det största problemet att Europeiska unionens kapacitet att assimilera de nya medlemmarna delvis beror på att människorna i medlemsstaterna i princip är överens om det. Jag ser det som ganska avgörande om vi vill ha allmänheten med oss. Om vi vill att de ska fortsätta att vara goda och lojala EU-medborgare måste vi ta hänsyn till deras önskemål.

  Tatjana Ždanoka (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Jag uppskattar verkligen omnämnandet i Elmar Broks betänkande av behovet av respekt för de grundläggande rättigheterna och friheterna, särskilt rättigheterna för minoriteter i Turkiet, Kroatien och länderna på västra Balkan.

När vi debatterade den turkiska medlemskapsansökan till unionen uppmanade jag kommissionen att inte upprepa de misstag som gjordes vid anslutningen av mitt land, Lettland, genom att man inte använde processen för att främja minoriteters rättigheter. Europeiska fria alliansen har uppmanat EU-institutionerna att begära att den turkiska regeringen förbättrar sin politik för etniska, religiösa och språkliga minoriteter. Tyvärr ser vi inga framsteg här, och oskyldiga medborgare dödas fortfarande, särskilt i Kurdistan. För två veckor sedan dödades föräldrarna till Derwich Ferho, den framstående människorättskämpen och ordföranden för kurdiska institutet i Bryssel. Det finns antydningar om att turkiska specialstyrkor var inblandade. Jag är för ytterligare utvidgning, men jag är för utvidgning strikt grundad på Köpenhamnskriterierna.

  Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! När det gäller punkt 29 i betänkandet var rådets beslut om införande av en stödordning för turkcyprioterna en utveckling i rätt riktning och jag vill tacka ministern för det.

När det gäller handelsfrågan kan den fortfarande lösas inom ramen för det nya avtalet om diskussioner om ett paket av förtroendeskapande åtgärder. I sitt gemensamma uttalande efter mötet i Paris uppgav FN:s generalsekreterare och president Papadopoulos bland annat att det skulle gynna alla berörda och starkt förbättra atmosfären för ytterligare samtal om framsteg kunde göras när det gäller att dra tillbaka ytterligare styrkor och att ytterligare demilitarisera ön, när det gäller att avlägsna alla minor på Cypern och när det gäller frågan om Famagusta.

Framför allt kan framsteg i frågan om Famagusta leda till framsteg i handelsfrågan. Vi känner alla till den cypriotiska regeringens aktuella förslag att återlämnandet av Famagusta till de lagligen bosatta och nyöppnandet av hamnen i Famagusta skulle kunna lösa frågan om handel från och till de ockuperade områdena. Turkiet och det turkcypriotiska ledarskapet har dock tyvärr ännu inte tagit ställning i just denna fråga.

  Roger Knapman (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Först välkomnar vår vilseledda föredragande att kommissionens strategidokument ”förespråkar en framåtblickande union”. Han menar i själva verket inte en framåtblickande union utan en expansiv union och uppenbarligen inte en period av eftertanke efter de nederländska och franska folkomröstningarna – inte alls! De sa nej, i synnerhet till Turkiet. Allt vi får här är mer centralisering samtidigt med mer expansion som tillsammans blir en ogenomförbar helhet, och det under en och samma vecka som Tyskland har blivit tillsagt att få ordning på ekonomin! Hellre än skicka enorma mängder pengar till Östeuropa borde de se till att välståndet i Europa som helhet inte äventyras.

Det är på modet just nu att låtsas som om det finns en lång kö av länder som vill vara med här. Faktum är att länderna på Balkan just har lämnat en dominerande, byråkratisk, korrupt organisation under namnet Jugoslavien och inte önskar gå med i en annan organisation med liknande egenskaper bara för att må bra. Sanningen är att de vill ha pengar. De vill ha ännu mer pengar. Vad de inte borde göra i länderna på Balkan är att handla med sin suveränitet som om den var en vara, för på den vägen finns en stor besvikelse. Jag är rädd för att en stor besvikelse ligger framför dem.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Herr talman, ärade ledamöter i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, särskilt ni från Tyskland och Österrike! Grattis! I stället för att göra som tidigare och använda populism som en klubba – ordet är ert eget – för att slå era före detta partiledare eller ledande kandidater har ni nu slagit er själva i huvudet med den. Människor blir alltmer medvetna om vad väljarna säger och om de verkliga ekonomiska siffrorna, och de kommer förhoppningsvis till någon form av insikt. De debatter som har hållits i er grupp i åratal har nu lett till ett dokument som vi faktiskt kan göra någonting med.

Bra gjort, herr Kuhne! Ändrade perspektiv, utsikter till anslutning, assimilationskapacitet – det är just vad det handlar om. Det finns skäl till hopp, för det som ni argumenterar för kan få majoritetsstöd inte bara bland era egna väljare, utan även i hela Europa. Med rätt perspektiv kan saker och ting gå framåt, men det kan de inte om vi inte börjar tala klarspråk om det som har varit.

  Camiel Eurlings (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Utvidgningarna har varit gynnsamma för Europeiska unionen, inte bara för människorna i de nya länderna, utan även andra har gynnats av dem.

Den förhärskande känslan i mitt land under folkomröstningen rörde rädslan för att översvämmas av polska rörmokare. Verkligheten är annorlunda – sedan den senaste utvidgningen till dessa länder har Nederländerna tjänat 2 miljarder euro per år. Det är just de människor som alltid har förespråkat denna utvidgning som måste förmedla just denna information om utvidgningen, samtidigt som de håller ett öga på balansen mellan utvidgning och fördjupning, för denna balans är för närvarande skev. Nicefördraget var egentligen inte gott nog för 25, och det kommer definitivt inte att vara tillräckligt när ytterligare två länder, det vill säga Rumänien och Bulgarien, snart ansluter sig till oss. Jag anser att det vore bra om vi åtog oss att se om vårt eget hus med ett nytt fördrag innan vi släpper in ytterligare två länder. Låt oss självmant åta oss detta.

För det andra anser jag att det är viktigt att de länder som är på väg in inte väntar på att Europeiska unionen ska göra sin läxa innan de inleder fördjupningsprocessen med ett slags partnerskap. Om de vill bli fullvärdiga medlemmar, och EU förefaller kunna hantera det, kan nästa steg för dem vara att röra sig närmare ett medlemskap.

Betänkandet begränsar inte på något sätt rättigheterna för de länder som för närvarande har status som kandidatland, det vill jag vara tydlig med. Denna trovärdighet måste emellertid även gå hand i hand med att vi ger trovärdighet åt kriterierna. Som Ursula Plassnik helt riktigt sa innebär detta att Turkiet måste övervaka yttrandefriheten, inte bara för en enskild författare, utan även för andra, att religionsfriheten måste garanteras och att vi måste göra framsteg när det gäller Cypern.

Vi välkomnar förhandlingspaketet om ålder, men det skulle vara fantastiskt – och jag hoppas att kommissionsledamoten noterar detta – om Turkiet skulle kunna övertalas att ratificera och införliva protokollet. Hur tänker ni göra för att uppnå denna tydlighet, herr kommissionsledamot? När detta har gjorts kommer även stora framsteg att göras när det gäller Cypern. Därför ställer jag mig helt bakom ändringsförslag 4, i vilket vi i parlamentet än en gång talar om att vi vill uppfylla våra skyldigheter mot människorna i söder, men givetvis även mot dem som finns på öns norra del.

  Richard Howitt (PSE). – (EN) Herr talman! Utvidgningen är EU:s största framgångssaga som har spritt och kommer att sprida stabilitet, trygghet, välstånd och demokrati över hela vår kontinent. Men när uppfattningen hos majoriteten i sju medlemsstater, inklusive min egen, är emot framtida utvidgning är det dags att förklara för allmänheten och bemöta dem som försöker stoppa utvecklingen, att avvisa dem som till och med i denna resolution försöker använda termer som ”konkreta möjligheter” eller ”att rita om gränserna” för att undergräva EU:s befintliga åtaganden, att bemöta dem som likt det brittiska konservativa partiet säger att EU måste välja mellan utvidgning och fördjupning – det måste vi inte. Det är också dags att bemöta den yttersta högern som medvetet underblåser rädslan för att den nya invandringen hotar människors jobb och försörjning, när det finns bevis på raka motsatsen, att lyfta fram dem som, till och med på nytt i denna resolution, välkomnar utveckling i Kroatien men inte samma utveckling i Turkiet, att erkänna att de muslimska majoritetsbefolkningarna i Makedonien, Bosnien och Albanien också delar det europeiska ödet och att understryka att en paus för eftertanke om konstitutionsfördraget inte kan bli en ursäkt för ett fullständigt stopp för ny utvidgning.

  István Szent-Iványi (ALDE). – (HU) Herr talman! Den regionala integrationen på västra Balkan är en mycket viktig del av kommissionens utvidgningsstrategi. Denna strävan är riktig, eftersom den uppmuntrar till samarbete och ansvarstagande, och den medför även ekonomiska fördelar.

Det är dock inte rätt att tvinga fram en ekonomisk eller politisk enhet som inte är önskad av de berörda, eller som inte är livskraftig i sig själv. Det skulle vara mycket mer effektivt att utvidga det redan befintliga Cefta, såsom har föreslagits av den kroatiska regeringen, eftersom det redan har visat sig vara ett framgångsrikt och gott samarbete, och här bör staterna på Balkan inkluderas.

Den verkliga garantin för stabilitet på västra Balkan är det verkliga löftet om europeisk integration. Det är därför mycket oroande att de berörda länderna på grund av rådets förslag inte kommer att få tillfredsställande ekonomiskt stöd i framtiden och att de kommer att få mindre stöd nästa år och under de kommande åren än de har fått hittills. Detta kastar även tvivel över trovärdigheten hos hela anslutningsprocessen. Vi vill därför se en betydande ökning av de tillgängliga medlen.

För det tredje måste vi vid bedömningen av varje land fundera över dess individuella resultat, och inga som helst kollektiva bedömningar får accepteras, eftersom dessa länder måste visa sin mognad var för sig.

Kroatien har gjort en hel del för att bli medlem i Europeiska unionen så snart som möjligt. Vi måste erkänna dessa ansträngningar, eftersom Kroatien förtjänar att avsluta förhandlingarna med framgång så snart som möjligt.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE-DE). – (LT) Jag vill för det första tacka Elmar Brok för hans mycket konstruktiva och logiska betänkande. Jag är säker på att om Europeiska unionen kunde formulera sin ståndpunkt i alla frågor på detta sätt skulle den utan tvekan få bättre stöd och förståelse från sina medborgare. Jag vill tala om den del av betänkandet som rör Turkiet. Jag håller helt med om att Europeiska unionens utvidgningsstrategi utan tvekan har uppmuntrat till demokratiska, politiska och andra reformer i Turkiet och de andra stater som nämns i resolutionen. Det är emellertid lika viktigt att notera att, och jag citerar, ”Turkiets politiska övergångsprocess pågår, men att förändringarna under 2005 börjat förlöpa långsammare och att genomförandet av reformerna är och förblir ojämnt.”. Detta är exakt det svar som jag fick i går av kommissionsledamot Olli Rehn på min muntliga fråga om genomförandet av Europaparlamentets resolution om inledandet av förhandlingar med Turkiet. Detta anges även i det förslag till resolution som vi har debatterat i dag, det vill säga att reformtakten i Turkiet 2005 inte bara har varit otillräcklig, utan att den faktiskt har blivit långsammare. Detta kan tolkas som att Turkiet inte är berett att genomföra reformer som skulle föra landet närmare Europeiska unionen, eller kanske rentav som ovilja att förbinda sig till de grundläggande förpliktelser som följer av ett eventuellt medlemskap.

Jag stöder även att man i Elmar Broks betänkande och i resolutionen beklagar den ensidiga förklaring som Turkiet gjorde vid undertecknandet av tilläggsprotokollet till Ankaraavtalet. Jag anser att det är nödvändigt att påminna Turkiet om att ett erkännande av alla medlemsstater i Europeiska unionen är en oumbärlig del av anslutningsprocessen.

Det som jag tänker säga nu nämns visserligen inte i betänkandet, men jag är säker på att folkmordet mot den armeniska nationen för nittio år sedan bör erkännas av Turkiet på högsta nivå, eftersom detta mer än något annat skulle visa att Turkiets ställning, även med beaktande av dessa smärtsamma händelser i det förgångna, stämmer överens med andemeningen i Köpenhamnskriterierna.

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE). – (HU) Herr talman! I Brokbetänkandet finns inga som helst konkreta definitioner på området etniska minoriteter. Europeiska unionen använder ofta dubbla eller tredubbla standarder genom att kräva eller förvänta sig helt olika saker av två kandidatstater, samtidigt som den nästan aldrig utkräver ansvar av sina egna medlemsstater i frågor som rör etniska minoriteter.

Efter ett väpnat uppror fick albaner som var bosatta i Makedonien administrativ och till och med territoriell autonomi av största möjliga omfattning, medan Europeiska unionen i fallet med Rumänien inte krävde territoriell autonomi för de nästan en miljon ungrare som bor i Székely Land. Europeiska unionen lovar självständighet för Kosovo, men för Vojvodina rekommenderar den inte ens den autonomi som tagits bort av Slobodan Milošević.

Jag ber er stödja de ungerska ändringsförslag som syftar till bevarandet av Vojvodinas multietniska karaktär, skyddet för minoriteter och utvidgningen av den provinsiella autonomin. Kommissionsledamot Olli Rehn vet mycket väl att det inte finns någon lösning utan autonomi för de svenskspråkiga finländarna i Finland, och det kan inte finnas någon lösning för Balkan eller för kurderna som bor i Turkiet heller.

  Panagiotis Beglitis (PSE). – (EL) Herr talman! Vi måste vara helt ärliga och medge att utvidgningsstrategin inte är orsaken till den rådande institutionella krisen i Europeiska unionen. Som strategisk målsättning kan utvidgningen emellertid bli en syndabock för kollektiva europeiska dödlägen, och jag anser att det bör undvikas. Inom denna ram är det meddelande som skickades av det österrikiska ordförandeskapet vid utrikesministrarnas möte i Salzburg om den slutgiltiga målsättningen för integrationen av länderna på västra Balkan i Europeiska unionen av mycket stor vikt. Vi säger ja till integrationen av länderna och nej till särskilda förbindelser.

Därför bör kommissionen påskynda sitt förslag om att bevilja inresevisum för medborgarna i länderna på Balkan. Frågan är djupt politisk, inte byråkratisk. EU:s vackra fraser om Kosovo ger skäl till oro. Bristen på en gemensam EU-politik kommer att få negativa konsekvenser.

När det slutligen gäller Cypern anser jag att det är dags att ta politiska initiativ för att skapa en nödvändig gemensam politisk och social grund i det civila samhället mellan grekcyprioter och turkcyprioter. Rollen som katalysator tillfaller Europeiska unionen.

  Marianne Mikko (PSE). – (ET) Mina damer och herrar! Föredraganden Elmar Brok har gjort ett grundligt arbete med att visa länderna på västra Balkan vägen till Europeiska unionen.

Som ledare för delegationen för Moldavien måste jag dock påminna om att det finns två länder som ligger ännu närmare Europas hjärta som behöver ett löfte om EU-medlemskap precis lika mycket som länderna på Balkan och Turkiet.

Europaparlamentet har tydligt uttryckt sitt stöd för Ukrainas och Moldaviens ambitioner att kandidera för EU-medlemskap. Moldavien har utfört ett enormt stort arbete under två år.

Ukraina har även nyligen visat att det vill bli ett EU-land. Jag kände detta mycket tydligt när jag besökte Ukraina förra veckan.

Jag är dock besviken över den omfattande vikt som har lagts vid det fjärde Köpenhamnskriteriet i betänkandet. Samtidigt håller jag med Elmar Brok om att Europeiska kommissionen snarast möjligt bör definiera vad som menas med anslutningsförmåga. Det får inte vara en vag ursäkt för att avvisa länder som vill ansluta sig till Europeiska unionen.

Sedan toppmötet i Thessaloniki 2003 har EU reformerats. Detta är en framgångshistoria om de länder som uppfyllde Köpenhamnskriterierna. Möjliga kandidatländer måste i framtiden också utvärderas på grundval av synbara kriterier.

Utvidgningen måste fortsätta, eftersom Europa behöver stabilitet på samma sätt som det behöver luft.

  Ursula Plassnik, rådets ordförande. – (DE) Herr talman! Jag är tacksam för denna spännande och verkligt intensiva debatt som även rådet anser viktig.

Mina damer och herrar! Jag är från ett land som enligt alla tillgängliga siffror och uppgifter gagnats betydligt av den senaste utmaningen. Ändå är allmänhetens syn på både EU och utvidgningen mycket kritisk, så jag vill göra ett par personliga kommentarer i frågan.

Det kommer inte att bli något Europa utan gränser: ”L’Europe sans frontières n’existera pas” – ändå har EU alltid varit ett politiskt projekt. Därför kommer varken geografer, historiker eller ledare att bli till nytta för oss i de politiska beslut som vi måste fatta. Avgörande för besluten kommer att vara den gemensamma vilja hos dem som delar denna gemenskaps värderingar och lagar, nämligen vi och folket självt, vilket är normen i demokratier. Var står vi då i dag? Objektivt sätt fattades det politiska beslut med långtgående följder den 3 oktober 2005. Framför oss har vi, det vill säga rådet och kommissionen samt våra partner runt om i världen, en period av arbete med dessa frågeställningar.

Jag vill kommentera ytterligare tre saker om de geografiska frågorna på Balkan. Vad handlar det om, i sak? Vad arbetar vi med? Jag menar att vi arbetar med EU som ett fredsprojekt, med Europas enande och överbryggandet av klyftan mellan öst och väst samt med att göra oss av med den delning som kommunismen orsakade. Det är oacceptabelt att Balkan blir till ett europeiskt ingenmansland. Vi måste bekräfta mervärdet för oss själva, för vårt folk och folken på Balkan, ett mervärde som utgörs av rättsstaten, säkerhet och ekonomiska möjligheter.

Om jag får gå över till Turkiet, som många ledamöter nämnt, tar kommissionen och rådet i den aktuella processen inte bara upp de framsteg som Turkiet nått i reformprocessen, utan på ett ganska specifikt och direkt sätt tar vi också upp vad som återstår att göra på områden som religionsfrihet och yttrandefrihet. Detta gjorde vi under vårt trepartsmöte.

För att säga något om Ukraina var kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner och jag nyligen på en trepartsresa i Ukraina och jag kan säga samma sak till er som jag gjorde där, nämligen att vi i Europa, i EU, vill se ett stabilt, självmedvetet och framgångsrikt Ukraina, men framför allt ett Ukraina som åtar sig uppgiften att genomgå en förvandling på ett beslutsamt sätt. Den europeiska grannskapspolitiken och den handlingsplan som ska ses över för första gången under det österrikiska ordförandeskapet ger oss en bra och lämplig uppsättning instrument. Det finns också en stor potential för exempelvis en mer djupgående överenskommelse som mycket väl kan inbegripa ett frihandelsavtal på bred basis.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att delge er några nyheter: besluten från slutet av 2005 har skapat en fast politisk ram för vår utvidgningspolitik för 2006–2010, och i vissa fall ännu längre. Det är till exempel troligt att anslutningsförhandlingarna med Turkiet tar 10–15 år. Jag förväntar mig inte att någon på allvar ifrågasätter våra nuvarande åtaganden i sydöstra Europa, för det är verkligen en fråga om vår egen säkerhet och stabilitet att vi kan förstärka fred och demokrati och öka välståndet i det mycket känsliga området.

Vi har nu en konsoliderad och tillräckligt krävande dagordning för utvidgningen. Utvidgningståget är inget japanskt snabbtåg, inget TGV, inget Eurostartåg, utan ett vanligt tåg, i vissa fall till och med ett lokaltåg, men – vilket är det viktigaste – tåget rör sig, det är inne i processen, och därigenom förändras de länder som ligger i Europeiska unionens omedelbara närhet.

När det gäller EU:s gränser arbetar kommissionen på grundval av artikel 49 i fördraget om Europeiska unionen, där det fastslås att varje europeiskt land som respekterar och tillämpar de europeiska principerna om demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt rättsstatsprincipen kan ansöka om medlemskap i unionen. Det betyder inte att alla europeiska länder måste ansöka eller att EU måste godta varje land, men det betyder samtidigt att det inte är förnuftigt att stänga dörren för gott genom att dra ett streck tvärs över kartan för att fastställa Europa en gång för alla, något som allvarligt skulle skada våra möjligheter till gynnsamt inflytande och strategisk makt i vår omedelbara närhet.

Trots att inga slutgiltiga gränser för unionen ännu har fastställts utvecklar EU även andra former av partnerskap och samarbete med våra grannländer, till exempel i form av den europeiska grannskapspolitiken, som kan utvecklas och förbättras ytterligare.

Några kommentarer och synpunkter har framförts om absorptionsförmåga. Jag skulle vilja ge en mycket kortfattad historisk översikt. Begreppet nämndes uttryckligen först i Köpenhamn 1993 när Europeiska rådet fastslog att unionens förmåga att absorbera nya medlemmar utan att den europeiska integrationen förlorar i kraft också är viktig att överväga i både unionens och kandidatländernas allmänna intresse. Det begreppet och dess följder har utretts ordentligt av kommissionen.

I sin Agenda 2000 – och jag är glad över att hänvisa till den eftersom jag var ledamot i styrgruppen för Agenda 2000, som antogs 1997 – utredde kommissionen konsekvenserna av anslutningen av central- och östeuropeiska länder från två synvinklar: dess effekter på EU:s politik i fråga om jordbruk eller regionalpolitik och dess ekonomiska konsekvenser. Som ett resultat av arbetet fastställdes kritiska parametrar i de förhandlingar som följde, i besluten i mars 1999 vid toppmötet i Berlin och 2003, när länderna i Öst- och Centraleuropa fick bli medlemmar i Europeiska unionen. Det underlättade anslutningen av EU-10, och på det sättet kunde vi med framgång kombinera vårt historiska uppdrag att återförena den europeiska kontinenten och ta hand om de praktiska frågorna, som också är viktiga för våra medborgare i dag.

Senare utredde vi begreppet under anslutningsförhandlingarna, särskilt i vissa kapitel som det om fri rörlighet för personer och de kapitel som rör ekonomi, och nyligen har kommissionen också utrett begreppet i vårt dokument från 2004 om frågor som uppkommit i samband med utsikterna för Turkiets medlemskap.

Jag skulle vilja rekommendera dokumentet från oktober 2004 till alla ledamöter i Europaparlamentet. Det förtjänar fortfarande att läsas och skisserar på ett bra sätt följderna av ett eventuellt turkiskt medlemskap i unionen om Turkiet, någon gång, uppfyller alla villkor för medlemskap.

Följaktligen är kapacitetshöjningen ett viktigt begrepp, och det har också hänvisats till det i ramarna för förhandlingarna med Turkiet och Kroatien. Jag kan försäkra er att vi har det i åtanke genom hela förhandlingarna och att det också är ett ledande begrepp i vårt strategidokument från november förra året. Vi grundar vårt jobb på det begreppet, och det är en mycket viktig faktor.

Slutligen, med hänvisning till vad Camiel Eurlings sa om fördjupning och utvidgning, vill jag säga att jag tillhör det läger som menar att en fördjupning av den politiska integrationen är oumbärlig för att göra Europeiska unionen mer effektiv och demokratisk. Vi måste få unionen att fungera bättre, och detta är och förblir syftet med konstitutionsfördraget. Därför behöver vi en konstitutionell debatt, och tids nog – ju förr desto bättre – måste vi bestämma hur vi ska förändra våra strukturer så att de blir mer effektiva och demokratiska och så att Europeiska unionen kan bli mer slagkraftig i yttre förbindelser, i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och i bevarandet av säkerhet för de egna medborgarna mot internationell brottslighet och terrorism.

Det måste göras i en nära framtid, inte i en avlägsen framtid – inte inom 10–15 år, till exempel, när Turkiet kan få möjlighet att bli medlem – för Europas skull, och vi behöver det redan för ett EU med 25 eller 27 medlemsstater. Därför skulle jag hellre än att prata om absorptionsförmåga prata om hur den nuvarande Europeiska unionen fungerar, för att se till att vi tjänar medborgarna bättre i termer av både politik och institutioner.

  Talmannen. – Den gemensamma debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon torsdag kl. 12.00.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Cristiana Muscardini (UEN). – (IT) Elmar Broks betänkande är omfattande och uttömmande när det gäller utvidgningens aktuella status, och hänsyn tas till de länder som otvetydigt gör verkliga framsteg när det gäller att uppfylla de politiska och ekonomiska mål som krävs för anslutning till EU.

Vi ställer oss i synnerhet bakom uppmaningen till Kroatien att ”lösa de aktuella bilaterala frågorna, i synnerhet de som rör […] egendom” men beklagar att ingen hänvisning görs till problemen med ändringarna i landets lagar när det gäller gemenskapsmedborgarnas tillgång till fastighetsmarknaden, i synnerhet för italienare och landsflyktingar från Giulia och Dalmatien. Ingen EU-medborgare kan hindras från att bosätta sig i en medlemsstat och från att ha tillgång till fastighetsmarknaden.

Att motivera förbudet genom att tillämpa ömsesidighetsprincipen räcker inte för att visa att Kroatien uppfyller alla krav för att bli medlem i EU i framtiden. Trots att vi är medvetna om misslyckandet att uppfylla frihetsprincipen, som nu accepterats i alla medlemsstater, och trots att vi röstar för betänkandet begär vi att Kroatien uppmanas att korrigera denna allvarliga brist som, om inget händer, gör det omöjligt för oss att stödja landets anslutning.

10. Ändring av föredragningslistan (debatt om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt demokratiska och rättsstatliga principer): se protokollet

11. Fusioner på den inre marknaden (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är uttalanden av rådet och kommissionen – Fusioner på den inre marknaden.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Detta är en debatt som naturligtvis kommer att domineras av kommissionsledamotens anförande. Jag kan tänka mig att de närvarande ledamöterna är särskilt intresserade av att höra vad kommissionen har att säga. Därför ska jag hålla mig till ett par kommentarer från rådets sida eftersom vi är övertygade om att kommissionen genom tillämpningen av de nya bestämmelserna och konkurrensreglerna i EU visar stort ansvarstagande för att nå konkurrenspolitikens mål i enlighet med Lissabonstrategin.

De sektorsvisa studier som kommissionen redan förbereder och vill genomföra mer fördjupat utgör en nödvändig grund för detta, och även frågan om marknadsdefinition är viktig. Det är viktigt att komma ihåg att även beakta aspekterna på medellång och lång sikt när beslut fattas om fusioner.

Ekonomin är inte statisk utan dynamisk, vilket gör att företag står inför den dagliga utmaningen att rusta sig för framtiden och förbli konkurrenskraftiga. Det finns över 23 miljoner företag i hela EU, och varje dag etableras och läggs företag ned.

Efter förmiddagens debatt bör vikt åter fästas vid att över 99 procent av dessa är små och medelstora företag som står för 80 procent av sysselsättningen. Konkurrenskraften får därmed även avsevärda följder för arbetsmarknaden, och konkurrensen måste alltså vara effektiv. Konkurrensen på den inre marknaden får inte snedvridas. Det är en av grunderna för att den europeiska ekonomin ska vara framgångsrik.

Fullbordandet av den inre marknaden och den ekonomiska och monetära unionen, EU:s utvidgning och minskningen av hinder för den internationella handeln och för investeringar kommer att medföra ännu större omorganisationer i företagen, även i form av företagskoncentrationer. Omorganisation som sådan är välkommen om den är i linje med den dynamiska konkurrensens krav och tros öka den europeiska industrins konkurrenskraft genom bättre villkor för ekonomisk tillväxt och ökad levnadsstandard i EU. Det är helt i linje med de Lissabonmål vi diskuterat i dag.

Den aktuella frågan diskuteras mot bakgrund av nuvarande exempel på koncentrationer på framför allt energiområdet. Särskilt viktigt för allmänheten och konsumenterna i det avseendet är prisutvecklingen, som påverkas negativt av bristande konkurrens och strategier för att bevara arbetstillfällen.

Konsumenterna kan lätt inse att tillräcklig konkurrens är det enda sättet att förhindra orättfärdiga prishöjningar. Men det är också så att arbetstillfällen enbart kan garanteras på lång sikt om företagen är konkurrenskraftiga. I det här sammanhanget bör vi aktivt föra en alleuropeisk politik inom ramen för de fyra grundläggande friheterna.

En annan viktig konkurrenspolitisk uppgift är att se till att omorganisationer och koncentrationer inte skadar konkurrensen på lång sikt. Därför innehåller gemenskapslagstiftningen som bekant regler om koncentrationer som kan snedvrida konkurrensen antingen på hela eller på delar av den gemensamma marknaden.

Jag upprepar: Vi är förvissade om att kommissionen kommer att vidta rätt åtgärder och fortsätta på ett ansvarsfullt sätt. Rättsstatsprincipen och därmed förutsebara beslut är också särskilt viktiga för att Europa ska lyckas som lokaliseringsort för företag. Därför måste arbetet på en mer ekonomiskt inriktad strategi utföras på ett ännu djupare sätt. Om det efter en utvärdering visar sig att den rättsliga ramen för fusioner behöver kompletteras i den riktningen kommer rådet även att ta upp den frågan.

Det framgår också klart att det inte går att skapa rättsliga ramar för alla eventualiteter och att det snarare behövs ett visst mått av abstraktion. Rådsordförandeskapet förutsätter även att kommissionen, när den ska fatta de förestående besluten, kommer att vara mycket noggrann i bedömningen av frågor som marknadsdefinition och verkningsgrad.

  Neelie Kroes, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! EU är framgångsrikt när det gäller att riva ned hinder mellan medlemsstater, inte i att bygga upp dem. Öppna och konkurrerande marknader är centrala drivkrafter för tillväxt och arbetstillfällen i Europa. Företag som är framgångsrika aktörer på den europeiska marknaden har också en bra position för att konkurrera globalt.

Kommissionen kommer alltid att se med oro på varje försök från nationella regeringar, direkt eller indirekt, att felaktigt blanda sig i processen med gränsöverskridande företagsomstruktureringar i Europa. Fördraget innefattar principen att det inte får förekomma omotiverade hinder för de grundläggande friheter som stadgas där – särskilt för den fria rörligheten för kapital – eller för etableringsrätten enligt fördraget. Grundläggande för dessa rättigheter är friheten för företag att omstrukturera, också genom ägarbyte.

Att vägra företag den möjligheten som en principfråga eller genom att inte korrekt tillämpa EG:s sektoriella lagstiftning om konkurrens på marknader – såsom energi, telekom och finansiella tjänster – skulle innebära en allvarlig begränsning av deras möjlighet att anpassa sig till de utmaningar som integrationen av marknader i EU innebär, till de snabba tekniska framsteg som många industrier erfar och allmänt till de utvecklande dynamiska företagskrafterna i dagens Europa.

Den europeiska industrin lyfter sig mot dessa utmaningar, bland annat genom ett ökande antal gränsöverskridande europeiska företag. Effekterna av enskilda fusioner måste bedömas från fall till fall i enlighet med aktuella konkurrensregler samtidigt som fusioner mellan företag i olika medlemsstater sannolikt ökar konkurrensen i den berörda medlemsstaten genom att bidra till konkreta fördelar för de europeiska konsumenterna i form av lägre priser och större urval. Ta energisektorn som ett exempel. Den grönbok som kommissionen gav ut förra veckan var mycket tydlig. Hållbar, konkurrenskraftig och säker energi kommer inte att kunna erhållas utan öppna och konkurrerande energimarknader, grundade på konkurrens mellan företag som siktar på att bli Europatäckande konkurrenter snarare än dominerande nationella aktörer. Öppna marknader kommer att stärka EU och göra det möjligt för EU att ta itu med sina problem. Samtidigt förbättrar processen med gränsöverskridande företagsomstruktureringar de europeiska företagens konkurrenskraft genom att de blir rustade för framgång på globala marknader.

Varje inblandning i processen från nationella regeringar som inte är motiverad av legitima intressen enligt fördragen, sekundärrätten eller rättspraxis riskerar att allvarligt skada EU:s utsikter att tjäna på de tillfällen som erbjuds genom integrering och globalisering av marknader.

Kommissionen har, som ni vet, två huvudsakliga rättsliga instrument till sitt förfogande – bestämmelserna om den inre marknaden i EG-fördraget och artikel 21 i EG:s koncentrationsförordning – för att hantera onödig inblandning av nationella myndigheter vid företagsomstruktureringar. Det är kommissionens plikt att se till att de reglerna efterföljs i förekommande fall.

Som EG-fördragets väktare och som ansvarig institution för kontroll av fusioner i konkurrenshänseende på EU-nivå är kommissionen fast besluten att garantera att företag kan tjäna på fördelarna med EU:s inre marknad. Efterlevnad av de bestämmelserna är och förblir därför ett av kommissionens centrala prioriterade mål.

  Klaus-Heiner Lehne, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Den inre marknaden sätts på prov, och särskilt på energiområdet kan den rentav sägas äventyras. Att främja toppföretagen i varje land resulterar i nationella monopol, vilket betyder att det inte finns någon konkurrens, vilket i sin tur innebär att det inte längre finns någon konkurrens på EU:s inre marknad. Det är ett dåligt scenario för konsumenterna.

Europeiska energibolag står dessutom inför problemet att om de inte konkurrerar i Europa kommer de inte att kunna konkurrera internationellt i framtiden. Det förvärrar också situationen i Europa. Det råkar också förvärra situationen för alla andra företag eftersom de måste betala de höga energipriserna och sålunda förlorar i internationell konkurrenskraft.

Trots att jag uttryckligen stöder kommissionens och särskilt kommissionsledamotens ansträngningar i denna fråga anser jag att kommissionens alternativ helt enkelt är begränsade. Kommissionen strävar efter att lägga fram lagstiftningsinstrument på konkurrensområdet, men framför allt på energiområdet tillämpas nästan alltid den famösa regeln om två tredjedelar från fusionslagstiftningen. Detta resulterar i att kommissionens utrymme att ingripa är minimalt.

Jag vet att kommissionsledamot Neelie Kroes överväger att ändra detta, men det skulle kräva enhällighet i rådet och jag tror inte att en sådan är möjlig i dagsläget. Därför är det mycket viktigt att också rådet tar itu med problemet. Regeringarna kan förväntas följa både anda och bokstav i fördragen och EU-lagstiftningen. Det handlar om att vi vill ha en inre marknad särskilt för energibolagen. Därför förväntar jag mig att rådet engagerar sig i frågan.

Jag vill säga en sak om lagen om företagsförvärv. Pressen har de gångna dagarna rapporterat om att EU:s lagstiftning om företagsförvärv främjar denna utveckling. Det anser jag vara olämpligt. Medlemsstaterna kan förväntas införliva lagstiftningen om företagsförvärv, men detta är en fråga om relationer mellan företag. Det har ingenting att göra med utövande av politiskt inflytande. Maktutövning omfattas inte av beslut inom EU-lagstiftningen om företagsförvärv och bör även undvikas och förhindras. Det är av central betydelse att frågan tas upp öppet i rådet och att en uppmaning går ut till samtliga ansvariga inom rådet.

  Ieke van den Burg, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Föreställ er att ordförande Barroso nästa helg skulle kalla till en presskonferens för att tillkänna ge en fusion mellan Euronet, Deutsche Börse och London Stock Exchange. Ett drömscenario eller en mardröm? Jag är benägen att säga ingetdera utan bara konstatera att det är ganska otroligt att det skulle hända.

Min grupps budskap är, icke desto mindre, att ordförande Barroso, kommissionsledamoten och deras kolleger inte bör överrumplas i den situation vi nu befinner oss i, med de fusioner, förvärv och den utveckling vi ser på de finansiella marknaderna, energisektorn och andra sektorer – sektorer som alla är mycket viktiga för den europeiska ekonomin.

Vi socialdemokrater menar fortfarande att staten har en roll att spela i ekonomin för att underlätta, reglera och försvara det allmännas intresse. Jag säger inte att vi politiker ska spela huvudrollen och vara stjärnor vid presskonferenser, men vi bör spela en roll genom tyst diplomati och skapa villkor i en dialog med företagen. Vi ska inte bara inleda med det som har hänt utan också föregripa det som kommer att hända.

Det är därför jag inte gillar er strategi, fru kommissionsledamot, som bara är negativ och syftar till att hindra myndigheter från att blanda sig i det som händer med företagen. Jag menar att man bör ha en proaktiv strategi, och jag ska nämna tre frågor där vi bör föra en grundlig debatt i EU.

Den första är industripolitiken. Jag blev mycket glad över några av kommissionsledamot Verheugens inlägg under förmiddagen, som gjordes ur ett industripolitiskt perspektiv.

Den andra – som också nämndes av Klaus-Heiner Lehne – gäller vad som händer vid övertaganden och hur vi organiserar det. Vi behöver en debatt där, inte bara om aktieägardemokrati, som Financial Times och The Economist förespråkar, utan också om andra aspekter.

Den tredje är den europeiska strategin visavi den nationella strategin.

  Vittorio Prodi, för ALDE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi står verkligen inför en situation av stor betydelse för Europa. Medlemsstaterna håller fortfarande fast vid att den nationella dimensionen bör gälla under alla omständigheter samtidigt som vi glömmer att dimensionen har förändrats och att vi medvetet måste gå mot en kontinental dimension, vara medvetna om att vi går i den riktningen och veta hur vi ska hantera det.

Därför förstår inte jag de problem som tas upp, om t.ex. bankfusioner i Polen. I Italien accepterade vi ett uppköp av Banca Nazionale del Lavoro av just den anledningen. Jag skönjer en intressekonflikt bakom problemen, eftersom det handlar om företag som mycket ofta ägs helt av staten eller där staten är majoritetsägare.

Det är en intressekonflikt mellan det direkta politiska intresset och det långsiktiga intresset, inte bara för konsumenternas del utan också när det gäller hela det europeiska systemets effektivitet. Detta inträffade också i fallet med Enel och Suez, där en allvarlig intressekonflikt seglade upp mellan behovet av att rationalisera våra företag för att rusta dem för den globala konkurrensen och behovet av att inte försvåra för dem på mycket kort sikt.

Jag anser också att det behövs en konkurrensram. Vi diskuterade även detta i förmiddags med kommissionsledamot Neelie Kroes, som jag tackar för beredvilligheten att agera på energikonkurrensens område. Vi behöver skapa elnät, gas och el helt och hållet på EU-nivå. Det är vårt uppdrag och jag uppmanar till snabba åtgärder.

  Claude Turmes, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag förstår fullständigt Italiens och Spaniens ilska mot vad jag skulle kalla den tysk-franska energiimperialismen i Europa. Det är de tyska och franska ekonomierna som betalar det högsta priset för det. Österrike har priser på el och gas som ligger 20 procent under priserna i Tyskland eftersom landet har lägre nätkostnader och eftersom det är större konkurrens på dess marknad än på den tyska marknaden.

Svaret på vad som har hänt de senaste veckorna, fru Kroes och herr Barroso, är inte att bli Europamästare. Europamästare i energi skulle klämma ut ännu mer pengar ur vår största industri och våra konsumenter, och ur oss medborgare, och föra över dem till aktieägarna. Det enda svaret är konkurrerande marknader som måste förstärkas genom starka och oberoende lagstiftare, starka konkurrensmyndigheter och fullständig åtskillnad i ägandet.

  Roberto Musacchio, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi har alltid sagt att energi och Europa inte behöver en låt-gå-mentalitet, utan relevant politik som bygger på samsyn. Beviset är det som inträffar nu. Europa har enorma svårigheter att utveckla en innovativ energipolitik som står i proportion till de problem som Kyotoprotokollet givit upphov till och behovet av en ny typ av utveckling.

Världen erfar tragiska krig om vem som ska kontrollera oljereserverna, och konflikten rör sig nu mot Europa. Lösningen är uppenbarligen inte protektionism utan i stället en mer rättvis användning av den tillgängliga energin och främjande av energibesparingar och förnybara energikällor. Jag vill påminna om vårt bestämda motstånd mot farliga energikällor som kärnkraft.

Vi måste införa ekonomiska och sociala modeller som inte är energislukande och betona samarbetet med andra kontinenter. Som vi ser det är detta något helt annat än att ge sig in i handelskrig som inte har någonting att göra med vår framtid. Att förminska allting till att handla om varor och handel är ett allvarligt misstag. Varken låt-gå eller protektionism, utan i stället en mångskiftande och gemensam energipolitik som är solidarisk med Europa och världen – det måste vara vår roll.

  Adam Jerzy Bielan, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Jag vill tala om fusionen av två bankgrupper, UniCredito Italiano och HVB. Frågan har gett upphov till omfattande kontroverser i Polen.

UniCredito förvärvade 1999 en majoritetspost i Pekao S.A., en av de största polska bankerna. Detta visade sig vara ett mycket fördelaktigt beslut. Sju år senare har aktievärdet fyrdubblats. När italienarna köpte den polska banken måste de dock gå med på att inte investera något kapital i något företag som konkurrerade med den banken i Polen. Förvärvet av HVB och samtidigt också en annan polsk bank, BPH, är därför en flagrant överträdelse av privatiseringsavtalet. De polska myndigheterna är därför skyldiga att stoppa fusionen och göra avtalsvillkoren gällande.

Det är värt att påpeka att konflikten inte alls handlar om att den polska regeringen försöker hindra en utländsk aktör från att ta kontroll över ett nationellt företag, något som var fallet nyligen i Frankrike, Spanien och Italien. Anklagelserna om protektionism mot den polska regeringen är därför helt ogrundade i det här fallet. Vi bör också ha i åtanke att kommissionen visserligen har kontroll över fusioner på EU-nivå men att de skyldigheter som rör avtalen och kontrollen över bankerna fortfarande faller inom de nationella regeringarnas behörighet.

Därför hoppas jag att kommissionen överväger dessa argument och att Polen inte längre ska behöva ta emot en störtsjö av hot i frågan.

  Antonio Tajani (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Marknadsharmoniseringen är ett grundläggande mål för EU, men den är också mer än så. Marknaden är en av de pelare som hela den europeiska integrationsprocessen har vilat och fortfarande vilar på.

En äkta marknad förutsätter främst att kapital kan röra sig fritt och investeras där det ger bäst avkastning. Den förutsätter också att företagen har en gränsöverskridande dimension och kan etableras där konkurrenskraften så kräver, med hjälp av fusioner och företagsförvärv, även offensiva sådana. Marknaden accepterar inte missbruk av dominerande ställning som förhindrar den fria konkurrensen. En öppen marknad som fungerar smidigt är avgörande för att Europa ska kunna konkurrera på internationella marknader.

Protektionism ger motsatt effekt, som vi sett de senaste månaderna när stater har blockerat gränsöverskridande företagsförvärv, fusioner eller uppköp för att skydda strategiska nationella intressen. Protektionism syftar till att försvara svaga och ineffektiva företag eller att på konstgjord väg skapa nationella toppföretag. Skadorna är betydande för de kunder som inte kan erhålla varor och tjänster till bästa pris och allvarliga för ett samhälle som tvingas bära kostnaderna för företag som inte kan konkurrera. Protektionism kan inte heller garantera arbetstagarna säkra och hållbara utsikter om anställning. Protektionism betyder att man lägger i backen för Europa.

För att fungera väl måste marknaden vara effektiv och snedvridningar undvikas. Alla måste följa spelets regler. Vi får inte acceptera illojal konkurrens från de länder och företag som med ena handen skyddar sig själva och med den andra utnyttjar den öppenhet som andra visar.

Därför ber vi kommissionen vidta bestämda åtgärder för att garantera den fria rörligheten för kapital och släppa konkurrensen fri. Därför är det glädjande att höra kommissionsledamot Neelie Kroes kommentarer här i parlamentet. Att ha modet att fatta det beslutet innebär att vara en äkta europé. Konkurrenskraft, tillväxt och välfärd för medborgarna som bygger på en integrerad marknad är grundläggande om man vill bereda marken för att en konstitution för Europa ska födas.

  Pervenche Berès (PSE). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot! Ni vill att marknaden ska fungera väl. Därför måste ni frångå den vanvettiga liberalism som ni föreslår och som aldrig hjälper oss att nå målen. Visst behöver vi en fusionsstrategi som fungerar, men den ska vara i linje med en välreglerad industripolitisk strategi som är avstämd efter miljömålen och de sociala normerna.

Rådets ordförande hade rätt i att även mål på medellång och lång sikt behöver omfattas, något som en otyglad liberalism inte kan ge oss. Om vi sedan vill att direktivet om uppköpserbjudanden ska fungera väl kommer medlemsstaterna att ha ett större ansvar. Vi kanske även måste räkna med att det behöver ses över – något som även nämns i texten – så att aktieägarnas makt inte är en blind makt som utan hänsyn till vare sig intressen, landet i fråga, den aktuella industristrategin eller de anställdas intressen kan förstöra företag som under många år ackumulerat kunskaper och en affärsstrategi som också kan bidra till en europeisk industripolitik.

(Applåder från vänster)

  Umberto Pirilli (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi står inför två möjliga fusioner. Den första, mellan Gaz de France och Suez, är inte önskvärd eftersom den skapar ett energimonopol i den belgiska gas- och elsektorn och sluter den franska marknaden ännu mer för konkurrenter. Men den andra fusionen, mellan Enel och Suez, kan ge upphov till mångfald på den franska och den belgiska energimarknaden.

Ömsesidighetsprincipen i förbindelserna mellan europeiska länder i energisektorn verkar nödvändig för en europeisk energimarknad som gynnar konsumenten och för en gemensam europeisk politik i energisektorn.

I Italien har energiföretag från andra länder fått stort utrymme genom privatiserings- och avregleringspolitiken. Detta har även varit fallet i andra EU-länder. Frankrikes kränkning av ömsesidighetsprincipen i det här fallet kan inte rättfärdigas av ett behov att garantera en självständig energisektor med hjälp av nationella toppföretag utan är snarare ett tydligt uttryck för en nationalistisk politik. Frankrike har redan sina nationella toppföretag på energiområdet och behöver inte skapa fler.

Fusionen mellan Gaz de France och Suez, som kontrollerar det belgiska företaget Electrabel, riskerar på allvar att uppmuntra protektionistiska trender, inte bara inom energisektorn utan också inom andra industriella, finansiella och tjänstebaserade sektorer.

I andra fall har Europeiska kommissionen strikt tillämpat sina antitrustinstrument för att förhindra att dominerande ställningar utvecklas och att den internationella konkurrensen slår tillbaka. Detta inträffade nyligen i fall som ABN-AMRO/Banca Antonveneta och BBVA/Banca Nazionale del Lavoro som nu verkar gå till BNP Paribas, en fransk bank.

Man kan hoppas att kommissionen är lika strikt med att garantera den fria rörligheten för kapital, för principen måste tillämpas på alla, även under dessa omständigheter. Vi kan inte tillåta vissa EU-länder att bli mer jämlika än andra.

  Cristóbal Montoro Romero (PPE-DE). – (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! Eftermiddagens debatt hålls till följd av extremt allvarliga händelser på energimarknaderna, särskilt de för el och gas. Vi ser uppköpserbjudanden komma från regeringar – som i Spanien – eller förhindras av regeringar, som i Frankrike. Det går åt fel håll och strider mot EU:s anda.

Vi hör politiska argument från toppolitiker i stora EU-länder som inte tvekar att ifrågasätta EU:s grundprinciper, den fria rörligheten för kapital och fullständig konkurrens på marknaderna. Dit hör argument liknande dem som vi hört de senaste dagarna från ministrar som verkar tala om planering, närmare bestämt den mest föråldrade och misslyckade formen av ekonomisk planering. De talar gärna om protektionism, om ekonomisk patriotism, om nationalism. De använder sig kort sagt av värsta sortens populistiska argument.

I det sammanhanget måste vi engagera oss fullt ut i Europabygget, vilket innebär marknadernas fria integration och erkännandet av att det finns asymmetrier på de marknaderna. Naturligtvis finns det asymmetrier! Vi har knappt sett ett enda exempel på ekonomisk integration där det inte varit fråga om asymmetrier. Trots detta har vi kommit ända hit, och de politiska ståndpunkterna bara tillför problem och svårigheter till de problem och svårigheter vi redan har att tampas med.

Vi talar om strategiska sektorer, men kommunikations-, transport- och finanssektorerna är lika strategiska. Med tanke på dessa nationalistiska frestelser bör vi uppmana kommissionen att prioritera EU-integrationens mål och ideal och att mot bakgrund av denna populistiska och isolationistiska hållning anstränga sig ännu mer för att skapa en gemensam marknad. Vi uppmanar sammanfattningsvis kommissionen att fullgöra sin uppgift som fördragens väktare och att främja en verklig utvecklings- och sysselsättningspolitik för EU:s alla medborgare.

(Applåder från höger)

  Pier Luigi Bersani (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den industriella och finansiella koncentrationsprocessen kan stärka EU på världsmarknaden.

I vissa fall och under vissa faser kan denna process vara oss behjälplig när den uppstår genom nationella kanaler, men alltför ofta är de defensiva och riskerar att utlösa en farlig spiral av protektionism som absolut måste stoppas. Vi behöver föra den rättsliga ramen vidare och främja ökad samverkan mellan nationella regelverk för fusioner och företagsförvärv, annars kommer kampen om ömsesidighetsklausuler att tynga ned alla dessa länder med mer stängd och protektionistisk lagstiftning.

Slutligen kommer vi oundvikligen att få oligopolstrukturer i vissa sektorer, t.ex. i energisektorn. Dessa strukturer får inte vara hemligt uppgjorda eller vara ofördelaktiga för konsumenterna och den offentliga kontrollen av vissa företag får inte underlätta för marknadsmissbruk. Sammanfattningsvis behöver vi ha en stärkt och integrerad reglerande myndighet, antitrustinstrumenten måste förbättras och på mycket kort varsel behövs en aktivare och mer effektiv inställning från kommissionen.

  Ivo Belet (PPE-DE). – (NL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Ni vet att många ögon i Belgien är riktade mot er just nu. Det förväntas allmänt att ni på ett glasklart sätt meddelar de nyligen hopslagna franska företagsgrupperna Suez och Gaz de France att de har en ohållbar monopolliknande ställning på en så liten marknad som den belgiska. Jag vet att kommissionens tjänstegrenar inte officiellt meddelats om fusionen, men vi menar att det inte innebär att ni inte kan sända ut ett tydligt budskap om att denna typ av situationer strider mot EU-lagstiftningen, eftersom den nyligen bildade företagsgruppen avser att tillhandahålla inte mindre än 90 procent av den gas som distribueras i Belgien. Jag hoppas att ni kan bekräfta att ett företag med en sådan marknadskoncentration tvingas lämna ifrån sig en avsevärd del av sin verksamhet.

Kommissionsledamot Kroes! Ni är konsumenternas, både privatpersonernas och företagens, enda garanti för att de inte ska behöva betala ett oacceptabelt högt pris för sin gas och el i framtiden. Ni har också makten att återskapa allmänhetens förtroende för EU, åtminstone i viss utsträckning. Det kan ni göra genom att klargöra för dessa mammutar till industrigrupper att de exploaterar avregleringen, agerar olagligt och i strid med konkurrensreglerna.

Ni har också sagt att ni snart lägger fram nya förslag för att få ett slut på maktkoncentrationen inom energidistributionens område. Kan ni bekräfta att det betyder att stora producenter kommer att behöva lämna ifrån sig sin blockerande kapacitet i distributionsföretagen?.

Avslutningsvis, fru kommissionsledamot, kan ni skriva historia genom att ta fasta på ert inflytande och ge uttryck för att de europeiska myndigheterna kan stå emot dessa monsterfusioner. Ni har rykte om er att kunna bjuda motstånd och vi skulle uppskatta om ni de närmaste veckorna kunde göra skäl för det.

  Antolín Sánchez Presedo (PSE). – (ES) Herr talman! Jag delar kommissionsledamotens åsikt att det är meningslöst att tala om nationella toppföretag och kontinentala jättar och att strategin i konkurrenslagstiftningen går ut på att döma från fall till fall.

Konkurrenspolitiken är nyckeln men löser inte alla problem på energiområdet, vilket den inre marknadens politik inte heller gör. Att tala om energi är att tala om säkerhet och allmänhetens intressen. Energi är grundläggande och faller inom medlemsstaternas behörighetsområden.

Det finns i dag 25 energimarknader med stora skillnader, asymmetriska bestämmelser och operatörer som arbetar efter varierande strategiska alternativ och utrikespolitiska åtaganden.

Vi behöver få ett homogent system med harmoniserade spelregler. De stora operatörerna får inte införa eller bestämma vilka reglerna ska vara. En europeisk energimarknad med energitjänster skapar inte sig själv utan är ett resultat av den europeiska metoden, gemensamma åtaganden och åtgärder. Europa behöver en dagordning och ett ledarskap för att göra det möjligt.

Vi socialister förordar en EU-omfattande energipolitik så som den för första gången fastställs i konstitutionen för Europa. Vi behöver klyftiga åtgärder som främjar Europatanken snarare än bittra ord som fördömer patriotism.

  Iles Braghetto (PPE-DE). – (IT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! De senaste veckorna har den italienska UDC-SVP-delegationen lagt fram en skriftlig fråga till kommissionen för klargörande av motsättningarna med en EU-energipolitik som verkar befinna sig i kris.

Den franska regeringens beslut att skapa ännu en energijätte bryter mot den europeiska marknadens principer och får negativa konsekvenser. Fusionen mellan företagen Suez och Gaz de France riskerar att ställa medlemsstat mot medlemsstat just som Europa ska till att hundraprocentigt avreglera marknaden i sektorn. Detta politiska initiativ går emot alla planer på öppenhet och insyn och fri konkurrens och ersätter faktiskt det ekonomiska kivande som bör höra till en gemensam marknad.

Frankrikes antagande av direktivet om uppköpserbjudanden, som nationalförsamlingen efter en lång tids tystnad kommer att ta upp på nytt i morgon, ger anledning till oro. Ett lagstiftningsförslag som detta kan begränsa Suez möjliga kapitaltransaktioner genom att långtgående makt ges till företag som är föremål för ett uppköpserbjudande. Ställda mot sådana orimligheter hade vi inget annat val än att ta upp problemet på ett ansvarsfullt sätt och fråga oss själva vilken typ av energipolitik vårt EU eftersträvar.

Vi i parlamentet vill ge tydligt uttryck för vår rädsla för en farlig tendens mot ett Europa av nationer som är emot fördragens ideal och anda och den anda och värderingar vi ärvt av Alcide De Gasperi, Konrad Adenauer, Robert Schumann och Jean Monnet.

Ett Europa som skapat en gemensam valuta, som vill harmonisera lagar, lagstiftning, stadgar och institutioner, som har byggt en centralbank och inrättat Schengenområdet får inte reduceras till ett spel om vilka nationella intressen som ska råda över gemenskapens intressen och där politiken snabbt tar över marknadens roll.

Utsikterna om ett EU-övergripande industriellt sammanhang som ordförande Barroso åter gjorde gällande i och med antagandet av grönboken om energi ger äntligen anledning till hopp. Kommissionens främsta mål de kommande månaderna måste vara att skapa öppna marknader som gynnar konsumenterna och fokusera på en övergripande EU-politik som skyddar mot nationella egenintressen.

  Manuel Medina Ortega (PSE). – (ES) Herr talman! När jag hör parlamentsledamöter här behandla principen om fri rörlighet som helig och samtidigt glömmer de sociala målen i fördragen, t.ex. sysselsättning, utveckling av en ekonomi i balans eller vidmakthållandet av solidaritet och sammanhållning, får jag intrycket att vissa ledamöter inte har läst EU:s fördrag.

När det gäller uppköpserbjudanden i allmänhet behöver vi t.ex. beakta arbetstagarnas intressen, som erkänns i direktivet om uppköpserbjudanden, men vi måste också beakta skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster.

Som Claude Turmes sa tidigare kräver de stora multinationella företagen nu att deras abonnenter betalar mer i vissa länder i än i länder där fri rörlighet inte finns. Vi som kommer från avsides belägna öregioner undrar vem som ska betala den merkostnad som uppstår i de missgynnade regionerna.

Till sist vill jag påpeka att det inte stämmer att direktivet och uppköpserbjudanden inte möjliggör politiska ingripanden. I artikel 4.5 ges denna möjlighet genom fastställandet av exceptionella åtgärder i förhållande till de nationella omständigheterna. EU:s lagstiftare måste ta hänsyn till det.

  José Manuel García-Margallo y Marfil (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Jag tar fasta på vad min landsman Antolín Sánchez Presedo sa och vill tala om uppköpserbjudanden – i plural – för företaget Endesa.

Vad har den spanska socialistregeringen gjort i det fallet? För det första har den sysselsatt alla lagstiftande organ och konkurrensdomstolen. För första gången i den spanska demokratins historia styrs maktens tre instanser av personer med känd politisk tillhörighet.

För det andra har den med så stor tydlighet uttryckt stöd för ett visst uppköpserbjudande för Endesa att ministerrådet godkände det, tvärtemot konkurrensdomstolens yttrande.

För det tredje har den rest en mur – som befästs i dag av ekonomiministern och industriministern – för att förhindra ett uppköpserbjudande från ett annat EU-företag.

När premiärministern ropade ”stoppa fienden” satte industriministern in alla sina ”massförstörelsevapen” och ändrade spelreglerna mitt i matchen – något som för resten behövde regleras på nivån mellan kabinettet och författningssamlingen − vilket gör Spanien till en sorts bananrepublik där man trampar på rättssäkerheten.

Om vi ska tala om ekonomisk patriotism behöver Spanien mer konkurrens för att kunna växa, snarare än mer protektionism, mer liberalism i stället för politiska ingripanden eller käbbel, mer energisäkerhet vilket betyder att integreras i Europa snarare än att fortsätta att vara isolerad som en ö när det gäller energin.

Jag ber kommissionen att till att börja med reda ut de politiska tvivel som omger dessa förehavanden. Så snart som uppköpserbjudandet kom bad jag kommissionsledamoten att finna en lösning på frågan eftersom jag varnade henne för de politiska riskerna med det erbjudandet. Det ville hon dock inte göra, så här är vi i dag.

För det andra kräver jag en garanti för att konkurrensreglerna tillämpas så som de är fastställda. För det tredje efterlyser jag, i likhet med vad hon sa, integration på en gemensam marknad, vilket är det enda sättet att se till att vi får tillräckligt med energi och billig energi och integration på den inre marknaden, vilket är vad vi vill ha. Det är spansk patriotism och även europeisk patriotism.

  Andrzej Jan Szejna (PSE). – (PL) Herr talman! Gemenskapslagstiftningen reglerar fusioner och företagsförvärv på den inre marknaden genom att skapa en konkurrenspolitik som är ett av de centrala och även de första politikområdena i den gemensamma lagstiftningen. Den är tänkt att avskaffa hindren för den interna handeln på den inre marknaden och se till att de inte ersätts av andra åtgärder från företags eller regeringars håll som kan snedvrida konkurrensen.

Tyvärr har de senaste händelserna visat att protektionistiska och kortsiktiga åtgärder vidtas i vissa medlemsstater. Det gäller det tyska företaget E.ON som vill förvärva den spanska företaget Endesa, fusionen mellan den franska gasjätten Gaz de France och Suez, den Italienbaserade multinationella bränsle- och energigruppen och nyligen den polska regeringens blockering av fusionen där bankerna Pekao S.A. och BPH ingår, som är produkten av en fusion mellan tyska HVB Group och italienska UniCredito.

Den polska regeringens motstånd har en tvivelaktig rättslig grund i förhållande till gemenskapslagstiftningen och framställer Polen i ogynnsam dager för utländska investerare. Tyvärr har detta fall blivit till en hävstång för högerregeringen i dess kamp mot den polska nationalbankens, tillika centralbankens, oberoende.

  Alexander Radwan (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Visste ni att yoghurt är ett riksintresse? Detta var det argument som framfördes av en av de stora ursprungliga EU-medlemsstaterna apropå frågan om uppköpet av Danone skulle godkännas eller inte, trots att huvuddelen av företagets omsättning och vinst genereras utomlands.

Den diskussion som nu förs är häpnadsväckande. Alla uppskattar att det egna landets företag har köpfest runtom i Europa och världen – men inte om detsamma sker i det egna landet. Jag hörde inga spanska protester när det spanska Telefónica köpte det tysk-brittiska företaget O2 eller när Banco de Santander köpte en större brittisk leverantör av finansiella tjänster. Ingen blev upprörd när Frankrike försökte köpa upp en italiensk bank, när Electricité de France förvärvade en andel i Energie Baden-Württemberg AG, eller när UniCredito i Italien förvärvade Hypo-Vereinsbank, även om ABN AMRO stötte på problem när de försökte göra någonting liknande i Italien.

I den här typen av frågor kan vi notera ett utbrett hyckleri från medlemsstaternas och rådets sida. De stänger sina egna dörrar och försöker att göra affärer på andra håll och försvagar därmed Europas ekonomi. Vi misstar oss om vi tror att vi kan klara av Lissabonmålen och växa oss starkare genom nationell protektionism, när vi inte ens kan stå emot den konkurrens som finns på hemmaplan. Vi behöver starka företag och även företag som bedriver verksamhet i andra länder och skärper konkurrensen där.

Kommissionen står inför en utmaning på två plan. Den måste noggrant undersöka varje ärende och besvara följande frågor. Gynnar fusionen konsumenterna? Leder den till ökad konkurrens? Detta är kommissionens verkliga uppgift i den här typen av granskningar, och svaret är vanligtvis ”ja” och emellanåt ”nej”. Kommissionen måste inta en strikt hållning gentemot rådet för att försäkra sig om att medlemsstaterna och rådet tänker utifrån ett europeiskt perspektiv och med utgångspunkt i den inre marknaden, vilken har lidit stor skada de senaste åren.

  Elisa Ferreira (PSE). – (PT) Jag välkomnar kommissionens initiativ att göra en översyn av förordningen om fusioner. Lagstiftningen har blivit ineffektiv, vilket bevisats genom obalanserade och ekonomiskt ohållbara rättsliga avgöranden om energimarknaden i Portugal och i Spanien.

Den senaste tidens snabba ökning av antalet storskaliga aktörer i Europa förvärrar lagstiftningsproblemen, framför allt i mindre länder med begränsade resurser. Oundgängliga varor och tjänster som borde finnas tillgängliga överallt till lägsta möjliga pris tillhandahålls nu av privata företag i monopol- eller oligopolställning. Marknadens brister har blivit regel snarare än undantag och de syften som konkurrensen är tänkt att tillgodose har blivit ouppnåeliga, och det är främst på detta område som regleringar har en avgörande roll att spela.

Fru kommissionsledamot! Kommer den pågående översynen av lagstiftningen att ge några svar på dessa frågor? Hur planerar kommissionen att reglera de europeiska oligopolens makt? Klarar sig Europa utan en djuplodande analys av industripolitiken och de allmännyttiga tjänsterna?

Tack på förhand för svaret på dessa frågor.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag har inte särskilt mycket att tillägga till det jag sa inledningsvis. Jag uttalade på rådets vägnar mitt stöd till konkurrens för konsumenternas bästa. I början av debatten begärde Klaus-Heiner Lehne att rådet skulle ta itu med denna fråga. Alexander Radwan riktade en liknande vädjan till rådet. Jag kan bara säga att vi, när det blir nödvändigt med en insats från rådets sida, naturligtvis kommer att vidta åtgärder i linje med tillämpliga bestämmelser i fördragen, i mån av behörighet och befogenhet.

Med er tillåtelse skulle jag vilja passa på att marknadsföra mig själv en smula. Jag vill göra kammaren uppmärksam på ett evenemang som anordnas gemensamt av det österrikiska och det finska ordförandeskapet och som kan vara av intresse för församlingen. I samband med den numera traditionella Europeiska konkurrensdagen arrangerar Österrike och Finland, de båda ordförandeländerna under 2006, ett evenemang med rubriken ”Konkurrenslagstiftningen och dess sammanhang – samband och nya tendenser” som kommer att äga rum i Wien den 19 juni 2006.

Tonvikten för evenemanget kommer att ligga på den senaste tidens utveckling när det gäller fusioner och kontroll av företagskoncentrationer. Under rubriken ”Håller fusionerna vad de lovar?” kommer man, utifrån olika exempel på en fusion och läget i en ekonomi under omvandling, att diskutera frågan om koncentrationsförordningen har medfört ett nytt synsätt eller inte. Till detta evenemang kommer vi att få nöjet att välkomna kommissionsledamot Neelie Kroes och även Österrikes förbundsminister för ekonomi och arbetsmarknadsfrågor, Martin Bartenstein. Jag kan föreställa mig att detta kommer att röna ett visst intresse.

  Neelie Kroes, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag är tacksam för det österrikiska ordförandeskapets initiativ att tillsammans med det kommande finska ordförandeskapet arrangera en mycket viktig dag i juni: Konkurrensdagen. Med hänsyn till andra frågor är jag imponerad av att man har prioriterat små och medelstora företag. Man har närmat sig frågan på ett sätt som verkligen innebär ett stort steg framåt. Ordförandeskapet har inte bara fullföljt en dagordning utan också arbetat mycket pragmatiskt för att försöka finna lösningar. Vi är medvetna om att det inte bara är Europaparlamentariker som är intresserade av frågan utan också andra, särskilt de små och medelstora företagen själva.

Jag är tacksam mot alla ledamöter som i sina inlägg gav mycket tydligt stöd för kommissionens politik. Jag noterar också att inte alla är överens om politiken. Jag hoppas emellertid uppriktigt att vi alla är medvetna om att öppna och konkurrerande marknader är centrala drivkrafter för tillväxt och arbetstillfällen i EU. Det nämndes mycket riktigt att det var vad vi lovade att åstadkomma genom Lissabonmålen: fler arbetstillfällen, bättre arbetstillfällen och ekonomisk tillväxt.

Som många av er har medgett har en inre marknad en enorm potential. Vi måste låta våra företag och industrier utnyttja den fullt ut. Det är vad som beslutades. Där ingår för övrigt processen med företagsomstruktureringar. Det ser lovande ut, och det handlar inte bara om att se på den inre marknaden i sig utan också på den inre marknadens ställning utanför EU. Vi måste vara medvetna om att det finns en global konkurrens, och om vi menar allvar med att vi vill vara med i leken måste vi vara medvetna om att det är nödvändigt att omstrukturera under vissa omständigheter.

Även om effekterna av enskilda fusioner måste bedömas från fall till fall och utan tvivel i enlighet med aktuella konkurrensbestämmelser är det sannolikt att fusioner mellan företag i olika medlemsstater kommer att öka konkurrensen. Detta leder i sin tur till konkreta fördelar för de europeiska konsumenterna i form av lägre priser och större urval, och kommissionen ser därför med stor oro på varje omotiverat ingripande i processen från nationella regeringar.

När det gäller den fria rörligheten för kapital som ett antal ledamöter med rätta har nämnt kommer kommissionen att upprätthålla den inre marknaden, som ni förväntar er att vi ska göra. Vi kommer att vara tuffa mot de medlemsstater som inte tillämpar EG:s sektoriella lagstiftning på ett korrekt sätt när det gäller att införa konkurrens på marknader som energi, telekom, finansiella tjänster eller banktjänster. När det gäller enskilda fusioner kommer vi att tillämpa koncentrationsförordningen på ett rättvist, objektivt och sammanhållet sätt. Som ni minns har kommissionen enligt koncentrationsförordningen exklusiv behörighet att i konkurrenshänseende kontrollera effekterna av fusioner ur ett gemenskapsperspektiv.

Jag noterar nogsamt den oro som uttrycks här för särskilda fall i energisektorn. Jag har ingen information i detta läge, så jag kan inte diskutera dem. Jag säger återigen att vi kontrollerar fusioner enbart i konkurrenshänseende, och det är i det hänseendet som domstolen granskar våra beslut. Som ni vet ger oss artikel 21 i koncentrationsförordningen också ett verktyg mot varje onödig inblandning från nationella myndigheter i företagsomstruktureringar. Jag skulle vilja tillägga att jag inte kommer att tveka att använda det verktyget varhelst det är nödvändigt.

När det gäller regeln om två tredjedelar för fusioner som vissa ledamöter har berört: kommer den regeln för fusioner att ändras? Uppdelningen av kompetenser i enlighet med regeln om två tredjedelar kan leda till inkonsekvens i behandlingen av i allt väsentligt liknande fusioner. Det är grundläggande. Jag menar att det verkar synnerligen olämpligt i energisektorn, där en EU-omfattande politik om liberalisering för närvarande införs – den är inte klar ännu, men den håller på att införas – och där olika aktörer bör behandlas på liknande sätt i alla medlemsstater. Alltså, inga olikheter mellan behandlingen i en medlemsstat och i en annan.

Kommissionen är dock i ett mycket tidigt stadium av tankeprocessen. Det första steget är ett samråd med aktörerna i medlemsstaterna om huruvida det är tillrådligt att modifiera regeln om två tredjedelar. Jag är medveten om att vi behöver rådets stöd, och jag är medveten om hur svårt det kommer att bli. Det är ett möjligt instrument, och jag är för att man tar itu med det, men det är inte mitt mål. Målet är att säkra en rimlig och rättvis behandling snarare än att någon ska vara mer rättvis än någon annan. Om det finns någon möjlighet att komma fram till den politiken, vilken riktning det än må vara ifrån, så kommer det att bli dagen D för den delen av min politik.

Kommissionen är skyldig att se till att reglerna efterföljs i förekommande fall. Som fördragens väktare kommer vi att göra vårt jobb hårt men rättvist, som mycket riktigt sades av det österrikiska ordförandeskapet.

Jag tackar återigen för ert stöd – jag är tacksam för det. Vi behöver verkligen göra vårt jobb så fort som möjligt, ty det är onekligen ganska hektiskt i fusionslandet.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

12. Den europeiska medelhavspolitiken / Förberedelser inför nästa möte med den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om den europeiska medelhavspolitiken/Förberedelser inför nästa möte med den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet i Bryssel.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Inom ramen för den korta debatt om Mellanöstern som hållits i dag med anledning av den senaste händelseutvecklingen förtjänar även Europa–Medelhavssamarbetet att nämnas. Detta samarbete är av yttersta betydelse, inte bara när det gäller Mellanösternfrågan, utan även i andra sammanhang. Jag behöver inte upprepa vad jag sagt tidigare på rådets vägnar om händelseutvecklingen i Mellanöstern. Även ordförandeskapet har nu kommit med ett uttalande på temat. Därmed önskar jag övergå till själva Europa–Medelhavsprocessen.

Det österrikiska ordförandeskapet följer i fotspåren efter toppmötet i Barcelona i november i fjol med anledning av tioårsjubileet av det första Barcelonatoppmötet, då man antog ett femårigt arbetsprogram för partnerskapet med inriktning på politiska och ekonomiska reformer, samt en uppförandekod i kampen mot terrorismen. Jag anser att dessa dokument och överenskommelser är av mycket stor betydelse.

Vi och våra Medelhavspartner kom dessutom överens om att öka investeringarna i utbildning och att tillsammans ta itu med alla former av legal och illegal invandring. Detta är en annan mycket viktig fråga.

Det är nu upp till det österrikiska ordförandeskapet att verka för att alla dessa projekt genomförs. Vi kommer att göra detta med glädje, intensitet och övertygelse. Jag vill också gärna passa på att meddela att det kommer att hållas ett handelsministermöte i Marrakech den 24 mars och ett finansministermöte inom Europa–Medelhavssamarbetet i Tunis den 25–26 juni.

Vi kommer även att ge särskilt stöd till kommissionen när det gäller att förbättra mediabelysningen, eftersom vi är övertygade om att medierna spelar en särskilt viktig roll för den interkulturella förståelsen. Mot bakgrund av detta kommer det Europa–Medelhavsseminarium om främlingsfientlighet och rasism i medierna, som det länge funnits planer på, att gå av stapeln i maj, under det österrikiska ordförandeskapet.

Som kammaren redan har fått höra av Österrikes utrikesminister, ordföranden för rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser), har rådet under de senaste veckorna varit djupt engagerat i frågan kring karikatyrerna, bland annat i samband med det informella utrikesministermötet i Salzburg. Även detta är en fråga som jag redan har haft tillfälle att ta upp med er. Detta problem har framför allt gjort att vi kommit till insikt om att vi bestämt måste ägna oss åt en framtidsinriktad dialog mellan EU och den muslimska världen och med Europas muslimska befolkningsgrupper. Europa–Medelhavspartnerskapet utgör ett idealiskt och särskilt viktigt forum för dialogen med Medelhavsländerna i detta hänseende. Jag betraktar denna dialog som synnerligen viktig på alla nivåer, framför allt direktkontakten mellan ungdomar, och jag anser att Europa–Medelhavspartnerskapet verkligen kan och måste spela en nyckelroll. Det var just för detta ändamål som Anna Lindh-stiftelsen för dialog mellan kulturer grundades förra året. Denna stiftelse har en nyckelroll att spela, särskilt i dessa tider.

I slutsatserna från Europeiska unionens råd (allmänna frågor och yttre förbindelser) av den 27 februari 2006 nämns Barcelonaprocessen och Anna Lindh-stiftelsen uttryckligen, tillsammans med andra multilaterala organisationer som spelar en roll på detta område. Detta anser vi vara mycket välkommet.

Det är nu viktigt att ta alla instrument som finns tillgängliga inom Europa–Medelhavspartnerskapet och utnyttja dem för att lösa upp spänningar av den typ som förekommit den senaste tiden. Ett möte mellan ledande tjänstemän inom Europa–Medelhavspartnerskapet ägde rum redan den 22 februari, vilket skapade tillfälle för ett mycket öppet åsiktsutbyte om händelseutvecklingen och innebar en möjlighet för alla deltagare att föreslå konkreta åtgärder.

Man är i grund och botten överens om att de strukturer som krävs för att komma till rätta med detta problem redan existerar. Jag anser inte att vi behöver inrätta några nya strukturer. Den utmaning vi nu står inför handlar om att utnyttja varje tillfälle till dialog för att med framgång fortsätta de mångåriga ansträngningarna med målet att föra folken på båda sidor om Medelhavet närmare varandra.

Den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet för samman företrädare för folken på båda sidor om Medelhavet. Vi förväntar oss att den kommer att lämna ett särskilt betydelsefullt bidrag till ansträngningarna att ytterligare avdramatisera situationen och förbättra förståelsen.

Den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet har gett Barcelonaprocessen en mycket välbehövlig ny dimension och framför allt ökat dess legitimitet. De berörda arbetsutskotten sattes i arbete redan i samband med förberedelserna inför Barcelonatoppmötet i november 2005.

Utskottet för politik, säkerhet och mänskliga rättigheter i den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet debatterade problemet med karikatyrerna sansat och ingående vid sitt möte den 6 mars, då man dessutom pekade på behovet av en intensifierad dialog. Jag är övertygad om att man vid det plenarsammanträde som kommer att äga rum den 26–27 mars kommer att hitta adekvata svar på de frågor som har uppkommit. Det österrikiska ordförandeskapet följer och stöder de olika initiativ som tas i detta hänseende.

Så sent som i dag, under sammanträdet i Europa–Medelhavskommittén för Barcelonaprocessen, Euromed-kommittén, ändrades titeln på ett seminarium som ska äga rum i Wien på begäran av våra Medelhavspartner, för att tillmötesgå önskemålet om respekt för deras religiösa känslor.

Det är min övertygelse att det finns utrymme för ytterligare förbättringar av kommunikationen mellan de traditionella Euromed-utskotten och den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet. Jag hoppas att vi med lite fantasi ska lyckas göra ytterligare framsteg i den här frågan under det österrikiska ordförandeskapet, till gagn för alla Europa–Medelhavsutskott och för partnerskapet i sin helhet.

Särskilt med tanke på den senaste händelseutvecklingen bör det dessutom finnas en möjlighet att inleda ett förbättrat samarbete med till exempel OSSE eller till och med ”alliansen av civilisationer”, vilken som bekant har tillkommit på spansk-turkiskt initiativ under FN:s beskydd. Österrike har för avsikt att fortsätta sitt engagemang i detta bredare sammanhang och har redan erbjudit högnivågruppen för alliansen av civilisationer att hålla sitt tredje möte i Wien i slutet av maj.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Vi är här för att diskutera Barcelonaprocessen och förberedelserna för nästa möte med den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet.

Låt mig bara säga några ord om de senaste händelserna i de palestinska territorierna, eftersom tiden i dag var så kort för talen om Gymnichmötet och det bara var två kommissionsledamöter där. Jag lämnade min plats till kommissionsledamot Rehn för debatten om västra Balkan, och nu ska jag, om ni tillåter, säga några ord om gårdagens händelser. Det är inte geografiskt begränsat utan rör kärnan i partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet, vårt gemensamma mål om en region i fred, stabilitet, välstånd och med framtidsutsikter. Det är omöjligt för mig att se att någon av gårdagens handlingar på något sätt bidrog till de målen.

Den israeliska attacken mot fängelset i Jeriko och israelernas offentliga behandling av fängelsevakter och interner är oacceptabel och bör fördömas. Jag beklagar också djupt våldet, kidnappningarna och angreppen mot kommissionens kontor och andra kontor som medlemsstaterna har i Gaza och på Västbanken.

De första offren för detta sammanbrott i lag och ordning är det palestinska folket självt. Under de rådande omständigheterna, med avgörande politiska slutdatum både på israeliska och palestinska territorier, är det viktigare än någonsin att båda parter visar återhållsamhet och ansvar. Attacker som de som ägde rum i går och provocerande uttalanden bidrar inte till att förbättra framtidsutsikterna, och den palestinska myndigheten måste få slut på våld och otrygghet. I går kväll hade jag en bra diskussion – liksom ni, herr talman, utan tvivel – med president Abbas innan han återvände för att ta itu med det ökande våldet och konfrontationerna. Han har ett av de svåraste arbetena i världen just nu, och det underlättades inte av gårdagens händelser. Hur han lyckas sätta ihop en ny regering för den palestinska myndigheten kommer att påverka utsikterna för fred i Mellanöstern och också få återverkningar för oss alla.

Europeiska unionen är en pålitlig partner till det palestinska folket. Ingen biståndsgivare har gjort mer för att hjälpa dem. Jag talade än en gång om för president Abbas att vi vill fortsätta vårt stöd för en bättre, fredlig och blomstrande framtid, men att vi står fast vid våra principer och lämnar dörren öppen för positiv utveckling. Allt framtida stöd till en ny regering för den palestinska myndigheten kommer att ses över i förhållande till dess inställning till huvudprincipen om slut på våldet, erkännande av Israel och efterlevnad av det befintliga avtalet inklusive färdplanen. Dem som president Abbas förhandlar med måste veta och förstå att deras beslut i de frågorna får viktiga återverkningar.

Låt mig nu säga några ord om partnerskapet för Europa–Medelhavsområdet. Vid toppmötet i Barcelona förra året i november uppnåddes betydande resultat inför framtiden. Det femåriga arbetsprogrammet som man enades om vid toppmötet och uppförandekoden för kampen mot terrorism utgör en mycket ambitiös dagordning som kommer att göra partnerskapet mer konkret, mer politiskt relevant och mer operationellt.

För att följa upp toppmötet måste vi nu se till att alla parter bidrar konstruktivt och effektivt för att uppnå de gemensamt överenskomna målen om politiska och ekonomiska reformer, tillväxt och skapande av arbetstillfällen, mänskliga rättigheter och jämställdhetsfrågor, utbildning och hantering av invandring, regional stabilitet och kampen mot terrorism.

Kommissionen har redan påbörjat arbetet med att genomföra femårsprogrammet. Initiativ har tagits tillsammans med nuvarande och kommande ordförandeskap i rådet liksom tillsammans med partnerländer i Medelhavsområdet, för att se till att denna gemensamma strävan lyckas. Vi har avsatt vederbörlig finansiering för stöd och bistånd, genom Meda och det framtida europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet, inklusive ett viktigt hjälpmedel för att uppmuntra framsteg i fråga om styrningsreformer som vi kallar för ” styrhjälpmedel”.

Från och med i år kommer flera nya och innovativa åtgärder att inledas. Förberedelser är i gång inför det första ministermötet för Europa–Medelhavsområdet om jämställdhetsfrågor vid slutet av året.

Två underregionala konferenser, en i Maghrebländerna och en i Mashrekländerna, kommer att bereda väg för regeringsföreträdare och företrädare för det civila samhället att undersöka betydelsen av jämställdhet mellan könen för ekonomisk och social utveckling och förslå praktiska åtgärder för att förbättra kvinnors tillgång till arbetstillfällen och det offentliga livet.

Vid Barcelonatoppmötet betonade partnerländerna i Europa–Medelhavsområdet betydelsen av invandring, social integrering, rättvisa och säkerhet som frågor av gemensamt intresse för partnerskapet, som man bör ta itu med på ett väl avvägt och övergripande sätt. Man har börjat förbereda ett ministermöte för att ge sig i kast med alla frågor, från illegal invandring till människohandel och människosmuggling.

Det regionala initiativet kompletteras av våra bilaterala program som syftar till att stärka institutionernas kapacitet, hanteringen av laglig invandring, förbättring av gränskontroller samt kampen mot illegal invandring och människohandel.

Hans Winkler har redan nämnt ministermötet om handel, där kommissionsledamot Peter Mandelson kommer att närvara och där målet om ett europeiskt frihandelsområde kommer att föras framåt.

Vi hoppas också få se liknande framsteg i syd–syd-handeln – ”Agadir-processen”. Den så kallade karikatyrkrisen har understrukit farorna med att låta fördomar, felaktig information och missförstånd ligga och gro. Vi beklagar den förolämpning mot muslimer i hela världen som karikatyrerna gav upphov till, men vi fördömer också kraftfullt alla våldshandlingar och hot mot enskilda individer och egendom i Europeiska unionen och andra länder. Stöd till interkulturell dialog på alla nivåer är viktigt. Jag är glad att det har rekommenderats kraftfullt i Salzburg. Vi är övertygade om att Barcelonaprocessen har en ram för det och att arkitekturen redan finns: där finns Anna Lindh-stiftelsen och 35 andra strukturer i ett helt nätverk.

Vi måste nå ut till det civila samhället och medierna, och alla de medieseminarier som planeras av det österrikiska ordförandeskapet är mycket välkomna.

I det sammanhanget är jag mycket glad över initiativet att utbyta åsikter i frågan under nästa session med den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet. Därifrån skulle jag vilja gå vidare till Arabförbundets toppmöte i Khartoum, eftersom det är högst betydelsefullt att vi nu utnyttjar varje tillfälle att verkligen prata med våra arabiska vänner och kolleger.

Vid detta kritiska vägval måste vårt budskap vara tydligt: det är genom en kraftfull men också fredlig dialog mellan åsikter, med full respekt för yttrandefriheten, som förståelsen kan fördjupas och respekt byggas. Det är själva essensen i Barcelonaprocessen. Det vi vill göra är därför att sätta vår tro till utvecklingen. Tillsammans vill vi förverkliga målen om säkerhet, stabilitet och välstånd.

(Applåder)

  Edward McMillan-Scott, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Det är ett stort nöje att se er leda förhandlingarna i inledningen av debatten om den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet, som ni gör så mycket för att lyfta fram och förbättra. Bland kollegerna här i kammaren är pionjärerna inom Europa–Medelhavspolitiken många på den vänstra sidan men inte lika många i mitten och till höger, med de framstående undantagen Simon Busuttil, Ioannis Kasoulides och Tokia Saïfi, men flera kan komma.

Som nämndes tidigare i dag hade Véronique De Keyser och jag äran att träffa Palestinas president i går kväll. Vi beklagar djupt de omständigheter under vilka han var tvungen att återvända hem. Jag menar att det är tragiskt och ironiskt att de två länder som talar mest om att uppmuntra demokrati i Mellanöstern – Förenade kungariket och Förenta staterna – är de länder som lämnade sina poster i Jeriko i går. Regeringarna i de båda länderna borde ha förstärkt och inte dragit tillbaka sina trupper.

Det vore lämpligt att den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet fick höra, särskilt från rådet, var ansvaret låg för besluten, vem som fattade dem, när och varför de fattades. Jag hoppas, om det är möjligt, att vi får ett uttalande från rådet vid det mötet, med kommissionens bistånd.

Euromeds arbete grundas till stor del på dess utskott. Vi är mycket tacksamma för det arbete som sker där och för det världsunika tillfälle som församlingen ger Palestina och Israel att arbeta tillsammans. Det är ett ovanligt möte, som äger rum omedelbart före ett israeliskt val och efter valet i Palestina den 25 januari. Det kan bli så att företrädare för de två länderna inte närvarar, men det betyder inte att vi inte tänker på dem. De intar en central plats i våra tankar. Jag menar att detta möte – det sista under ert ordförandeskap i Europaparlamentets presidium – kommer att utgöra ett viktigt tillfälle för kommissionen, rådet och parlamentet att understryka vårt åtagande att ge den parlamentariska dimensionen i Medelhavsområdet verkligt innehåll.

Jag hoppas att det arbete som jag gör i mitt underutskott kan ge Europaparlamentet möjlighet att bli det operationella och organisatoriska hjärtat i den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet i framtiden. Det är min avsikt.

(Applåder)

  Pasqualina Napoletano, för PSE-gruppen. – (IT) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr minister, mina damer och herrar! De senaste timmarnas dramatiska händelser i Palestina tvingar oss att komma fram till en uppfattning och att, som ni sa, fru kommissionsledamot, komma till själva kärnan av Europa–Medelhavspartnerskapet.

Till de israeliska myndigheterna skulle jag vilja säga att en valkampanj, hur viktig den än må vara, aldrig får rättfärdiga en förvanskning av de gällande rättsliga ramarna. En av dessa ramar, den viktigaste av dem, är president Mahmoud Abbas roll, som nu har skadats genom att presidenten har berövats sitt anseende genom det oansvariga angreppet på fängelset i Jeriko och genom gripandet av fångar vars frihetsberövande låg inom den palestinska myndighetens maktbefogenheter. Jag skulle dessutom vilja veta vad rådet anser om uppträdandet från de brittiska och amerikanska styrkor som finns i området.

Vi ger vårt fulla moraliska och politiska stöd till den palestinska myndighetens president, som skulle ha varit hos oss i dag. Vi är medvetna om den mycket besvärliga situation han befinner sig i, särskilt efter resultaten av parlamentsvalet i Palestina. Som ni sa, fru kommissionsledamot, måste Europa påminna de israeliska myndigheterna om vikten av att respektera lagen och sina legitima partner, på samma sätt som Hamas måste respektera dessa krav. Om man trotsar de rättsliga ramarna öppnar man dörren för den typ av vedergällningar och våld som redan förekommer, och det måste vi försöka hejda. Vi är därför lättade av nyheten att gisslan nu har släppts.

När det gäller krisen i Iran, ett annat sorgligt kapitel, välkomnar jag Jack Straws löfte och hoppas att han kommer att hålla det till punkt och pricka. Han förklarade att något militärt alternativ inte finns. Han intog en klar och tydlig hållning som hela Europa borde inta och som den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet helt och hållet ställer sig bakom, eftersom det även är vår ståndpunkt. Ett avbrytande av förhandlingarna skulle leda till den ödesdigra situation som i dag råder i Irak.

Detta gör oss inte svagare utan skapar tvärtom ett tillfälle till en nära dialog, samtidigt som det lugnar de iranska och syriska folken, som känner sig hotade. Låt oss minska spänningarna och undvika att oönskade allianser bildas i kampen mot västvärlden. Låt oss se till att världssamfundet även fortsättningsvis står enat i påtryckningarna mot Iran med kravet att landet ska uppfylla de åtaganden man skrivit under på i och med icke-spridningsavtalet, med syfte att åstadkomma en nedrustning i Mellanöstern och hela Medelhavsområdet.

Man får hoppas att Europa klarar av att självständigt och fullständigt tala med en röst under denna mycket känsliga period, och att nästa möte i den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet blir ett gyllene tillfälle att ta tag i dessa frågor.

  Hélène Flautre, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! Även jag vill fördöma den israeliska arméns attack mot fängelset i Jeriko under gårdagen. Ett sådant agerande bidrar endast till att radikalisera Hamas politik och därmed ytterligare förvärra det redan spända läget i regionen.

Med tanke på kränkningarna av folkrätten och de mänskliga rättigheterna och på de demokratiska utmaningarna i regionen måste vi beklaga att deklarationerna och åtagandena från Barcelonatoppmötet inte åtföljdes av ett kraftfullare åtagande när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati.

Yttrandefriheten är en universell rättighet som är både avgörande och nödvändig för varje demokratis utveckling. Europeiska unionen bör därför inte lämna något oprövat för att försvara och främja den.

Det handlar inte bara om händelserna efter publikationen av karikatyrerna. De som angriper presidenten i Algeriet åtalas för förtal och fängslas eller bötfälls. Bland dessa personer kan nämnas Ali Dilem, korrespondent för Sud-Ouest d'Alger, Bachir El Arabi och Hakim Laâlam, kolumnist vid Soir d'Algérie.

Mohammed Benchicou, chefredaktör för Le Matin, har hållits fängslad i El-Harrach-fängelset sedan den 14 juni 2004. Trots att hans hälsotillstånd blir allt sämre vägrar myndigheterna att låta honom få vård. Han har dömts eller åtalats för nära femtio tryckfrihetsbrott. Han är en samvetsfånge och ingen brottsling, som vissa påstår.

I Tunisien, vars delegation inom kort kommer att inneha ordförandeskapet i den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet (EMPA), har människorättsaktivisten och juristen Mohammed Abbou suttit fängslad i över ett år för att ha publicerat två kritiska artiklar. Han har redan sytt igen sin egen mun i protest mot fängslandet och mot de förhållanden under vilka han hålls fången. Nu planerar han att inleda en hungerstrejk.

I Marocko har Aboubakr Jamai och Fahd Iraki från tidningen L'Hebdomadaire dömts att betala ett belopp som motsvarar 143 marockanska minimiårslöner. Den spanska dagstidningen El Mundos upplaga den 2 februari 2006 belades med försäljningsförbud på grund av en artikel från Ali Lmrabets penna. Även journalister från veckotidskriften TelQuel har dömts för förtal.

Jag vill avsluta med en uppmaning att ägna större uppmärksamhet åt mänskliga rättigheter och demokratifrågor i diskussionerna inom EMPA, i enlighet med det önskemål som riktades till oss från vinnarna av 2005 års Sacharovpris, Reportrar utan gränser.

  Luisa Morgantini, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vid gränsövergången i Karni i Gaza berättade en man vid namn Ayman för mig att han önskade oss och våra pengar åt helsike, inte på grund av att han egentligen inte ville ta emot vår hjälp eller för att han var otacksam, utan för att förklara att han och hans folk hade fått nog, att de behövde frihet och värdighet och inte bara humanitär hjälp. Samtidigt kan vi inte ha gott samvete bara för att vi fortsätter att ge hjälp. Vad vi verkligen måste göra är att fortsätta att hjälpa palestinierna.

Gårdagens aktion var som så många andra olaglig, cynisk och inhuman. Aktionen var olaglig för att den var olaglig, men cynisk var den för att den utfördes med anledning av det kommande valet. Aktionen var i själva verket ett exempel på hämnd och brutal kolonialism. Jag anser att det är dags för Israel att komma till insikt om att landets existens och dess kärlek till demokratin endast är möjlig om de respekterar andra folk. Ändå gör inte Israel det, och vi får absolut inte ha någon del i detta uppträdande, vilket vi heller inte har.

Kommissionen och rådet förklarade detta mycket öppet under förmiddagen. Den parlamentariska församlingen är av mycket stor betydelse, men vi bör ta itu med ett problem: de palestinska företrädarnas deltagande i den parlamentariska församlingen. Vi måste under alla omständigheter godta den representant som förs fram av det palestinska lagstiftande rådet.

Det är beklagligt att detta inträffar dagen före det israeliska valet, eftersom det innebär att en väsentlig del av församlingen inte kommer att vara på plats. Vi måste emellertid se till att församlingen kan agera, att den fungerar, inte minst med tanke på att diskussionerna i vår församling ständigt kommer att handla om Israel–Palestinafrågan om Palestinafrågan inte löses. Vi kommer då heller inte att kunna ta itu med de problem som kommissionen och rådet klart och tydligt har redogjort för, nämligen hur man ska gå vidare med att skapa ett Medelhavsområde där det verkligen finns samarbetsvilja.

  Paul Marie Coûteaux, för IND/DEM-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag vill utnyttja den här debatten för att lyckönska presidiet i den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet (EMPA) till meddelandet om de avskyvärda karikatyrerna. Muhammed är den länk som förenar ett islam som är mer bräckligt och splittrat än vi kanske tror. Ett angrepp mot denna figur är ett angrepp mot islams hjärta. Vi hade alla möjligheter att förutse det, liksom vi hade alla möjligheter att beakta konsekvenserna av det inträffade, nämligen ett underblåsande av konflikten mellan civilisationer. Vems ärenden går dessa karikatyrer egentligen: vem har intresse av att dessa konflikter blossar upp? Jag skulle vilja föra fram den frågan. Det gynnar sannerligen inte oss européer, i varje fall inte Frankrike, det mest inflytelserika landet längs Medelhavskusten vars inflytande är beroende av en känslig jämvikt mellan å ena sidan dess politik för den europeiska kontinenten och å andra sidan dess Medelhavs- och Afrikapolitik.

Detta uttalande för onekligen med sig ett dubbelt problem: för det första liknar den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet och Europa–Medelhavssamarbetet fortfarande bräckliga farkoster som driver ute till havs. Bräckliga inte bara när det gäller resurser, utan framför allt när det gäller intellektuell inspiration, eftersom man fortfarande tycks hålla fast vid en eurocentrisk syn på demokrati och mänskliga rättigheter – vi har just sett ytterligare ett exempel på detta – vilket inte bara luktar kolonialism, utan också, såsom vi kunde konstatera i Barcelona i december, hindrar oss från att ta itu med de verkligt viktiga frågorna, det vill säga det ekonomiska, finansiella och handelsmässiga samarbetet och förvaltningen av migrationsflödena. I motsats till kommissionen skulle jag personligen föredra att tala om ett samarbete snarare än om ett frihandelsområde, eftersom jag anser det vara ett mycket farligt koncept.

För det andra har civilisationsproblemet varit uppenbart under en mycket lång tid och vi har varit medvetna om det alltsedan Karl Martell: vi borde inte ha behövt vänta på att amerikanska tänkare skulle påpeka saken för oss. Man måste vara löjligt uppslukad av globaliseringens vanföreställningar för att plötsligt låta sig förbluffas av upptäckten att civilisationer inte är utbytbara, att människor är det i ännu mindre utsträckning och att samexistens mellan olika folk inte är något som sker automatiskt. Detta huntingtonska synsätt är utan tvivel avsett att skicka ut ett annat budskap, nämligen att vi alla är förutbestämda att bli en del av ”västerlandet”, inom tydliga citationstecken, vars huvudstad med nödvändighet skulle vara Washington, och där Europa bara har att delta i Förenta staterna krigiska äventyr. Själva tanken på västerlandet är som vi vet en ideologisk bluff. Det är just på grund av att civilisationerna alltid kommer att drabba samman som vi behöver en politisk strategi, som vi behöver politik, och en vilja att leva tillsammans. Det är detta som EMPA och Europa–Medelhavssamarbetet inom kort kommer att erbjuda en ram för. Så låt oss börja stärka dessa institutioner, eftersom jag upplever det som om de blir allt skörare samtidigt som de blir allt viktigare för varje år som går.

  Simon Busuttil (PPE-DE). – (MT) Det är beklagligt att det alltid inträffar något i Mellanöstern som hejdar den utveckling vi skulle ha åstadkommit så snart vi kommer ett steg vidare i Barcelonaprocessen. Jag vill emellertid fortsätta att fokusera på vårt tema och jag ska tala som ledamot i ekonomiutskottet i den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet (EMPA). Jag vill be både kommissionen och rådet att analysera en undersökning som gjorts vid University of Manchester med titeln ”Sustainable Impact Assessment Study of the Euromed Free-Trade Area”. Vi började diskutera denna studie i församlingens ekonomiutskott och den ger en oroväckande bild av de effekter som Europeiska unionens politik har på inrättandet av ett frihandelsområde i Medelhavsområdet. I studien förutses tämligen negativa konsekvenser för de partnerländer som är tänkta att tjäna på och inte skadas av Barcelonaprocessen. Bland de negativa effekterna nämns risken att dessa länder kan komma att drabbas av ökad arbetslöshet, sänkta lönenivåer och stora påfrestningar på resurser såsom vatten och biologisk mångfald och annan miljöpåverkan. Rapporten innehåller naturligtvis ingen uppmaning att stoppa eller slopa planerna på att inrätta ett frihandelsområde, men samtidigt uppmanas vi att ta dessa negativa effekter på allvar och att vidta förebyggande åtgärder nu innan det är för sent. Därför vill jag be både kommissionen och rådet att berätta för oss vad de har för uppfattning om denna studie och vilka åtgärder de avser att vidta för att komma till rätta med de eventuella negativa effekter som inrättandet av ett frihandelsområde i Medelhavsområdet kan ge upphov till. Som exempel kan nämnas att Europeiska unionens politik gentemot dessa länder utan tvivel i högre grad måste präglas av jämvikt mellan rent kommersiella aspekter och ett intensivare samarbete i ekonomiska samt sociala och utbildningsmässiga frågor samt på miljöområdet. Jag vill avsluta med att vädja till kommissionen och rådet att spela en mer aktiv roll i EMPA och att besvara de frågor som ställts av parlamentets ledamöter.

  Carlos Carnero González (PSE). – (ES) Herr talman! Jag vill börja med att tacka er för att ni kommit hit och framför allt lyckönska er till ett framgångsrikt ledarskap i den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet (EMPA) under de sex månader då det har varit kammarens uppgift att leda arbetet.

Vi måste kunna erkänna både våra goda och våra mindre goda resultat. I det här fallet handlar det om att erkänna ett gott resultat. Europa–Medelhavsprocessen har varit en framgång, precis som Barcelonatoppmötet i november förra året. Detta är en levande process under utveckling.

Låt oss fundera över hur läget hade varit om inte Europa–Medelhavsprocessen hade funnits, till exempel med tanke på händelserna i samband med karikatyrkrisen och gårdagens händelser i Jeriko. Problemen hade varit kolossala: hur skulle man få till stånd en dialog, hur skulle man hitta samarbetsformer för att lösa problemen?

Den handlingsplan som godkändes i Barcelona innehåller några ytterst viktiga punkter – vissa av dem har jag redan nämnt. Jag skulle vilja nämna något som jag uppfattar som helt avgörande: ett ja till frihandelsområdet, men vid sidan av ekonomisk och social sammanhållning. Vi har goda kunskaper om detta i Europa och det kommer att bli nyckeln till framgång för att uppnå det främsta målet.

En annan fråga som behandlades var uppförandekoden vid terrorismbekämpning. För bara några år sedan hade en liknande uppförandekod varit otänkbar på ett område som detta. I dag finns den.

Dessutom godkände man under Barcelonatoppmötet det spansk-turkiska initiativet om en allians av civilisationer, vilket inte innebär ett samtycke till kulturrelativism utan snarare handlar om att leda kulturer åt samma håll: försvar av demokrati, frihet, mänskliga rättigheter och jämlikhet.

På detta område är EMPA ett utomordentligt forum för politisk debatt. Jag anser att vi har fyra saker att göra med sikte på mötet den 26–27 mars: påskynda beslutsfattandet, återigen fokusera debatterna kring föredragandena i utskotten, se till att kommissionen och rådet är på plats och deltar när omständigheterna så kräver, såsom talman Borrell Fontelles begärde i början av sammanträdet i förmiddags, och slutligen att involvera det civila samhället.

Lyckas vi med detta kommer vi att vara på väg åt rätt håll.

  David Hammerstein Mintz (Verts/ALE). – (ES) Herr talman! Under den knappa minut jag har till mitt förfogande skulle jag vilja lägga fram ett mycket konkret förslag.

Jag instämmer naturligtvis helt och hållet i de åsikter som yttrats med anledning av händelserna i Jeriko.

Med tanke på det upptrappade våldet och konflikten i kölvattnet efter Muhammedkarikatyrerna, måste vi ur politisk synpunkt nu mer än någonsin arbeta för fredlig samexistens i Medelhavsområdet.

Vi har inom ramen för EMPA:s utskott med ansvar för kulturfrågor föreslagit inrättandet av ett utskott för kulturell kontakt bestående av ansedda experter som förmår skapa en dialog, med syfte att hantera kulturella och religiösa konflikter, att medla, reda ut och skingra kulturella och religiösa spänningar mellan länderna på båda sidor om Medelhavet.

Anna Lindh-stiftelsen med säte i Alexandria har alla förutsättningar att organisera en sådan expertgrupp som skulle kunna verka förebyggande i händelse av liknande konflikter, för att reda ut missförstånd beträffande andra kulturer och för att undanröja eventuella tvivel kring vad som egentligen hände.

Enligt min uppfattning kan vi under sammanträdet den 26 mars på detta sätt ta ett litet steg på vägen mot den tolerans vi vill se i Medelhavsområdet.

  Tokia Saïfi (PPE-DE). – (FR) Herr talman, herr minister, fru kommissionsledamot! Vi måste medge att insatserna under Barcelonatoppmötet var en besvikelse med tanke på de oerhörda utmaningarna. Vi måste därför ta oss an framtiden med större beslutsamhet och åstadkomma resultat nu.

Mot bakgrund av den senaste tidens händelser är den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet (EMPA) det idealiska forumet för att stärka vårt partnerskap, med utgångspunkt i dialog, utbyte och ömsesidig förståelse. Nu mer än någonsin är det nödvändigt att stärka och stödja EMPA:s åtgärder. Nu mer än någonsin bör våra beslut kretsa kring målet att skapa fred och garantera säkerhet, och dessa beslut bör åtföljas av konkreta insatser.

Det krävs omedelbara åtgärder för att klara av det besvärliga lokala läget och ett allt mer osäkert regionalt sammanhang. Jag anser att det vilar ett tungt ansvar på EU i dag, och detta säger jag i egenskap av ordförande för EMPA:s politiska utskott eftersom jag, tillsammans med en palestinsk och en israelisk vice ordförande, har för avsikt att göra lösningen av Mellanösternkonflikten till hjärtpunkten i vårt arbete. Unionen måste tala med en röst och fördöma de ondskefulla handlingar som stärker upptrappningen av våldet och undergräver den redan bräckliga fredsprocessen.

Det är beklagligt att den palestinske presidenten, Mahmoud Abbas, inte har haft möjlighet att tala till vårt parlament till följd av händelserna i Jeriko, och jag vill här inför kammaren uttrycka min oro över denna situation.

Fru kommissionsledamot, vi har lyssnat till er. Vi har noterat er övertygelse och er vilja. Inom EMPA och tillsammans med talman Borrell, är vi fast beslutna att komma vidare. Jag anser att det är dags att sluta göra folk besvikna.

  Véronique De Keyser (PSE). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot! Händelserna i Jeriko som berövade oss ett möte med Mahmoud Abbas inträffade inte av en slump. De är politiskt betydelsefulla. Den förste att drabbas var utan tvivel Mahmoud Abbas. Knappt hade han lämnat sitt land förrän den israeliska militären satte igång attacken mot fängelset.

Han är emellertid inte den ende som drabbats. Det har inte nämnts något om att Ahmed Saadat var ledamot av det nyvalda palestinska lagstiftande rådet. Ingen har heller påpekat att Hamas, som hade gjort vissa trevande försök att erkänna staten Israel enligt 1967 års gränser, inte kan gå vidare mot ett sådant erkännande efter de förödmjukande bilderna av halvnakna och bundna fångar med förbundna ögon.

Även vi européer har nonchalerats. Vi väntade på Mahmoud Abbas, men han kom inte. Nu står hela vår Palestinapolitik på spel. Nu när våra kontor har plundrats och våra landsmän har tagits som gisslan finns det vissa ledamöter här i kammaren som säger till mig att vi, den största givaren, inte längre bör fortsätta att ge ekonomiskt stöd till Palestina, efter den otacksamhet de gett prov på. Detta är resultatet av händelserna i Jeriko.

Till de parlamentsledamöter som är tveksamma till att stödja Palestina vill jag säga att det i dag inte finns en enda palestinier som inte skulle byta de pengar vi ger till Palestina mot ett tydligt ställningstagande från Europeiska unionens sida med anledning av den senaste händelseutvecklingen. Kan vi när allt kommer omkring blunda för att Israel har valt att slå in på den ensidiga vägen med inriktning på lag och ordning, vilket inte längre kan sägas ha någonting att göra med färdplanen? Olmerts plan är en ensidig plan, på samma sätt som tillbakadragandet från Gaza – varmt välkomnat som det var –, annekteringen av Västbanken och ockupationen av östra Jerusalem. De faktiska förutsättningarna för Palestina är en ändlös ockupation och en mur som fördömts av Haag men som fortfarande står kvar. Alla de pengar som vi ger till Palestina för att hjälpa dem att överleva räcker inte för att de ska kunna fly undan denna verklighet. Med andra ord går fredsprocessen för långsamt framåt.

Till sist, fru kommissionsledamot, måste Europa göra ett tydligt och djärvt ställningstagande om det ska bli verklighet av någon alternativ plan för att hjälpa Palestina. Hur kan vi annars förvänta oss att palestinierna ska känna hopp och ha förtroende för oss när vi talar om färdplanen?

  Ioannis Kasoulides (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jerikohändelserna har debatterats länge av kollegerna, under förmiddagen och även senare, men i utskottet för främjande av livskvalitet, utbytesverksamheter och kultur kommer säkert frågan om karikatyrerna upp.

Vi måste vara tydliga i vårt fördömande av innehållet i karikatyrerna. Respekt för andras religiösa värderingar och identitet, såsom muslimska europeiska medborgare, är en europeisk värdering, och enbart den dumme förstår inte det, men i Europa måste vi även försvara den dummes rätt att uttrycka sig fritt, och våra arabiska partner måste förstå det.

I invandringsfrågan är de nya initiativen från kommissionen och de beslut som rådet nyligen har fattat om att hantera migrationsströmmarna i stället för att bara tala om illegal invandring lovvärda. En sådan politik som den väl förutsedda och organiserade lagliga mottagningen av invandrare som behövs på hemmamarknaderna, upprättandet av kunskapsrörlighet i stället för kunskapsflykt, underlättandet av penningöverföringar, integreringen i samhället av invandrare, en enhetlig asylpolitik och så vidare blir mer tilltalande för våra Medelhavspartner.

Det är sant att vissa av länderna har gått från att vara ursprungsländer eller transitländer till att bli slutländer. Därför måste vi arbeta tillsammans genom att dela på tekniska medel, sakkunskap och ansvar för att kämpa mot människohandel och illegal invandring.

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

  Béatrice Patrie (PSE). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Som ordförande för Europaparlamentets delegationen för förbindelserna med Mashrekländerna stöder jag givetvis det som just har sagts om händelseutvecklingen i Palestina och framför allt fördömandet av attacken mot fängelset i Jeriko, vilket utan tvivel inte är ett steg på vägen mot fred och demokrati.

Jag vill nämna Anna Lindh-stiftelsen, som främjar en dialog mellan civilisationerna och som var tema för en arbetsgrupp inom den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet (EMPA). Denna institution brottas redan med en rad strukturella problem. Vissa partnerländer har ännu inte skapat någon struktur för sina nationella nätverk, och det har uppstått allvarliga förseningar i utbetalningen av bidrag. Det råder största osäkerhet om finansieringen kommer att fortsätta efter 2008.

Därför måste problemen angripas genast: garantier måste ges för en fortsatt finansiering av Anna Lindh-stiftelsen, de åtgärder som vidtas av stiftelsen och dess prioriteringar måste göras mer synliga, Europeiska unionens regler för finansieringen av projekt måste mjukas upp, en europeisk tevestation på arabiska måste inrättas, och de tre arbetsspråken måste jämställas i kommunikationen.

Avslutningsvis måste EMPA tillsammans med rådet och kommissionen göra den ansträngning som krävs för att närmare granska denna fråga.

  Jamila Madeira (PSE). – (PT) Herr talman, mina damer och herrar! Den senaste tidens tragiska händelser har gjort att de i högsta grad konkreta slutsatserna från vårt sammanträde i november blivit särskilt relevanta. Ekonomiskt välstånd och social utveckling är inte alla förunnat och det gör våldsyttringar väldigt påtagliga.

Vi vet redan att de som nekas sjukvård och rätten att tillgodogöra sig kvalitativa och kvantitativa kunskaper vanligtvis är våra partner i södra Medelhavsområdet och framför allt de minst gynnade grupperna i samhället, det vill säga kvinnor och fattiga.

Framtidsscenariot är oroväckande. Särskilt oroväckande är det om man betänker hur hållbarheten påverkas av Europa–Medelhavsområdets frihandelsområde, vilket vi, såsom kommissionsledamoten påpekade, hoppas ska vara operativt från och med 2010. Siffrorna visar att de omedelbara vinsterna av att minska fattigdomen är avsevärt lägre, även om andra fördelar kan vinnas genom de omvälvande förändringar som äger rum i våra Medelhavspartners ekonomier. Utsikterna att åstadkomma kortsiktiga vinster på hälso- och utbildningsområdet är ganska blygsamma. Därför är det troligt att hälso- och utbildningsområdet kommer att drabbas negativt i avsaknad av åtgärder som kan bromsa denna effekt.

På området mänskliga rättigheter är det mycket viktigt att vi granskar den närmast totala avsaknaden av vägledande riktlinjer inom EU:s och Europa–Medelhavssamarbetets institutioner när det gäller ekonomiska och sociala rättigheter och den roll detta spelar inom Barcelonaprocessen.

Jag menar att detta, framför allt inom den nuvarande strukturen, även om det i själva verket gäller över hela linjen, är en mycket viktig fråga som därför bör ges en välförtjänt framskjutande plats i Medaprogrammet.

Vår mest angelägna prioritering inom detta partnerskap bör vara att intensifiera den sociala dialogen, kampen mot barnarbete, samarbetet för att bekämpa diskriminering i de sociala trygghetssystemen och främjandet av lika möjligheter för män och kvinnor.

Med tanke på hur dagens verklighet ser ut bör denna fråga prioriteras inom Barcelonaprocessen.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag är skyldig er alla ett tack för att ni i era anföranden nämnt Europa–Medelhavspartnerskapets positiva effekter. Man kan förstås, som Jamila Madeira, räkna upp en lång rad områden där det fortfarande råder ganska stora brister. Detta innebär att vi inte på något sätt kan vila på våra lagrar, vilket vi heller inte har för avsikt att göra, utan att vi måste göra det till vår uppgift att fortsätta arbetet på alla de områden som Jamila Madeira nämnde – hälsovård, den sociala dialogen, hållbarhet, jämställdhetsfrågor, möjlighet till utbildning och mycket annat. Detta kan inte åstadkommas över en natt. Vi skulle lura oss själva om vi trodde att partnerskapet i sig räcker för att åstadkomma förändringar på kort tid, men arbetet måste fortgå, och som kommissionsledamoten påpekade har vi också tillgång till de instrument som krävs för detta.

Människorättsfrågan nämndes vid ett flertal tillfällen. Detta är en fråga som jag personligen och även hela rådet ägnar särskild uppmärksamhet åt. Jag vill tillägga att jag inte delar uppfattningen att rådet eller Europeiska unionen i sin helhet kan anklagas för att sakna en sammanhängande och systematisk politik för mänskliga rättigheter. Min uppfattning är att en sådan politik finns. Förresten hoppas jag att det organ för mänskliga rättigheter som med ert stöd förhoppningsvis kommer att inrättas inom kort, också kommer att bidra till en mer systematisk behandling av frågor på människorättsområdet.

(EN) Herr talman! Jag vill också tacka alla mycket engagerade parlamentariker som ni själv och ert underutskott samt Véronique De Keyser och andra som konstant arbetar med stort engagemang för större förståelse mellan folken i partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet. Vi bör vara tacksamma mot dem, och vi måste göra vårt bästa för att stödja och hjälpa er, även om ni inte helt och hållet ställer er bakom en eller ett par åtgärder från rådet.

(DE) Iran har också nämnts i detta sammanhang. Jag vill bara säga att rådets politik naturligtvis går ut på att resultat ska uppnås med hjälp av fredliga medel, genom förhandlingar.

Carnero González sa något mycket viktigt, nämligen att det som inträffade under novembertoppmötet hade varit omöjligt för några år sedan. En närmare granskning av denna förklaring om terrorism visar att den innefattar ett lämpligt tillvägagångssätt även för de svåra och känsliga frågorna, och kampen mot terrorismen är naturligtvis, med alla de välkända politiska problemen, en ytterst svår fråga. Det är ett tillvägagångssätt som gör det möjligt för oss åstadkomma ytterligare resultat, och rådet ställer sig bakom detta mål.

Jag vill passa på att tacka ledamöterna för de goda uppslag och förslag som vi givetvis kommer att diskutera och granska närmare.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag instämmer helt i betydelsen av nästa möte med den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet. Det är av största betydelse, och jag kan redan bekräfta att jag kommer att vara där personligen. Den här gången är det möjligt, och jag vill verkligen komma.

Ert förslag till resolution är utmärkt. Alla viktiga ämnen finns med: yttrandefrihet och respekt för religiös tro, utsikter för ett verkligt partnerskap. Det är vad vi vill ha. Det innebär att inte bara vi måste leverera utan också våra partner. Tillsammans måste vi hitta den rätta blandningen så att de kan utvecklas mer och mer. Det finns några särskilda frågor som vi också måste lyfta fram, varav en ligger mig varmt om hjärtat och också finns med i vårt meddelande: utbildning. Jag har alltid ansett att vi med hjälp av utbildning kan föra fram nästa generation. Vi kan göra vårt yttersta för att få saker att hända.

Jag instämmer helt med Carlos Carnero González. Jag menar att Barcelona var en framgång. Det är dock inte riktigt att säga att det inte var en fullständig framgång därför att bara statsöverhuvuden var där. Innehållet var bra. Nu måste vi se till att det kan genomföras alltsammans i vårt femårsprogram. Jag är för liberalisering, men jag håller med om att man också måste ta hänsyn till social sammanhållning och social stabilitet, sociala rättigheter, energifrågor och, naturligtvis, utbildning.

Låt mig snabbt säga att några undersökningar har inletts. Manchesterundersökningen är ganska negativ, men det finns andra som är mycket mer positiva. Som jag sa, detta är exakt vad vi vill skapa med partnerskapet för Europa–Medelhavsområdet: ett partnerskap som innebär att båda sidor måste göra sitt yttersta för att få saker att hända, och ganska många reformer är fortfarande nödvändiga.

Det vi vill åstadkomma genom mer handel är också fler arbetstillfällen – vilket innebär fler jobb för fler unga människor – liksom, naturligtvis, att skapa riktiga utsikter för arbetsmarknaden och en hållbar utveckling som tar hänsyn till sociala och miljömässiga krav. Grannskapspolitiken är den politik genom vilken vi försöker komplettera partnerskapet för Europa–Medelhavsområdet. Den fokuserar också mycket tydligt på de mänskliga rättigheterna och har som mål att gynna alla andra faktorer som kommer att tillförsäkra dessa länder ett bättre liv i framtiden.

Slutligen vill jag säga en sak, även om allt detta tyvärr överskuggas av konflikten mellan Israel och Palestina och även om detta tyvärr inte är det bästa tillfället: Vi befinner oss i ett mycket kritiskt, avgörande läge. Förhoppningsvis kan vi, även i detta kritiska skede, skapa en bättre framtid.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

(Sammanträdet avbröts kl. 19.50 och återupptogs kl. 21.00)

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Den palestinska myndighetens president, Mahmoud Abbas, tvingades skyndsamt återvända till sitt land och ställa in sitt tal i Europaparlamentet på grund av den ytterst allvarliga vändning som händelserna har tagit.

EU måste kraftfullt fördöma Israels fortsatta angrepp på Palestina, där förstörelsen av fängelset i Jeriko framstår som en av de allvarligaste och mest förödmjukande händelserna. Israel begick detta brott efter att en överenskommelse nyligen hade träffats mellan den palestinska myndigheten, USA och Förenade kungariket om fångars säkerhet, och ändå gjordes ingenting för att förhindra angreppet.

Kommissionens och rådets känslighet gentemot den israeliska regeringen och upptrappningen av det brottsliga våldet mot Palestina kan inte få fortsätta. Åtgärder måste vidtas för att hindra Israel från att fortsätta att handla på detta upprörande sätt, varigenom Palestinas mest grundläggande rättigheter undergrävs.

Vid sitt nästa möte måste den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet visa tydlig solidaritet med Palestina och fördöma det våld som utövas av Israel och som äventyrar freden i Mellanöstern. FN:s resolutioner måste följas och det palestinska folkets fria vilja måste försvaras.

ORDFÖRANDESKAP: MOSCOVICI
Vice talman

13. Rådet för mänskliga rättigheters 62:a sammanträde (MR-rådet, Genève) (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är uttalanden av rådet och kommissionen om rådet för mänskliga rättigheters 62:a sammanträde (MR-rådet, Genève).

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den fråga som vi nu, vid denna relativt sena timme, diskuterar är också en viktig angelägenhet för mig personligen, och därför var det viktigt för mig att stanna kvar och delta i denna debatt. Jag är glad att jag har möjlighet att vara med er i denna debatt.

Som ni vet hölls ett toppmöte i New York förra året om en reformering av Förenta nationerna, och naturligtvis fick deltagarna – statsöverhuvuden och regeringschefer – frågan om de ansåg att mötet var en framgång eller inte. Republiken Österrikes president förklarade att han betraktade mötet som en klar framgång. Naturligtvis var det några frågor som antogs och andra som avslogs – som det alltid är i multilaterala sammanhang – men vid en slutsummering kan förra årets FN-toppmöte i New York beskrivas som en framgång. Det var en framgång såtillvida att överenskommelser om väsentligheter nåddes i en rad frågor som var mycket viktiga särskilt för oss som medlemsstater i EU och för västvärlden som helhet. Vi försvarar alla de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Det principbeslut som fattades i New York i september förra året om att bilda ett råd för mänskliga rättigheter som ska ersätta kommissionen för de mänskliga rättigheterna var ett beslut som motiverade en positiv bedömning av toppmötet.

Visserligen var det beslut som fattades i september förra året bara ett principbeslut och det krävdes svåra förhandlingar för att blåsa liv i rådet för mänskliga rättigheter. Jag anser att ett särskilt tack vid detta tillfälle bör riktas till ordföranden för FN:s generalförsamling, Jan Eliasson, för hans outtröttliga arbete för att möjliggöra det beslut som fattades för bara några timmar sedan i New York om att inrätta rådet för mänskliga rättigheter. Resultatet av omröstningen om rådet för mänskliga rättigheter är imponerande: 170 röster för, 4 mot och 3 nedlagda röster. De länder som röstade mot var USA, Israel, Palau och Marshallöarna. Venezuela, Iran och Vitryssland lade ned sina röster.

Mina damer och herrar, 170 röster i FN är en stor framgång. EU visade med sin gemensamma ståndpunkt en enad front i FN:s generalförsamling. Detta är något vi kan vara stolta över och vi kan lyckönska oss själva och världssamfundet till denna framgång.

Bildandet av rådet för mänskliga rättigheter utgör ett viktigt, jag vill till och med säga historiskt, steg mot att ytterligare stärka FN:s system för de mänskliga rättigheterna och skyddet för de mänskliga rättigheterna i hela världen.

Naturligtvis fanns det ett antal frågor som var en besvikelse även för EU. Vi hade gärna velat se ett annat resultat i en eller annan fråga, men när allt kommer omkring är kompromisser nödvändiga inom ramen för ett multilateralt arbete, och vi måste fråga oss om det som till slut visade sig vara möjligt fortfarande i huvudsak rimmar med vad vi faktiskt önskade. Vad beträffar rådet för mänskliga rättigheter i dess nuvarande form är svaret ett klart ”ja”. Jag är mycket tacksam mot alla dem som medverkade till att detta beslut kom till stånd. Det gläder mig att rådet lyckades vinna alla medlemsstaters stöd för detta.

Jag vill i detta läge inte koncentrera mig så mycket på sådant som inte lyckades utan på ett antal – enligt min mening – särskilt positiva sidor av det nya system som rådet för mänskliga rättigheter innebär.

Till skillnad från kommissionen för de mänskliga rättigheterna, som verkade under Eurosoc och som sammanträdde en gång om året i Genève under en sexveckorsperiod, kommer för det första rådet för mänskliga rättigheter att träffas hela året och vara direkt ansvarigt inför generalförsamlingen. Möjligheten att rådet för mänskliga rättigheter en dag ska bli ett av huvudorganen i FN har lämnats öppen. Detta skulle naturligtvis innebära att Förenta nationernas stadga skulle behöva ändras, och vi vet hur svårt det skulle vara, men möjligheten finns. I vilket fall som helst är emellertid detta råd nu ett fast organ knutet till FN:s generalförsamling.

Att valet av medlemmar till rådet ska vara direkt och individuellt med krav på absolut majoritet bland alla FN:s medlemsstater innebär också ett framsteg. Alla som liksom jag själv under senare år gång på gång har deltagit kommer att vara glada över att detta nu förhoppningsvis betyder, om inte slutet på, så åtminstone en kraftig minskning av den – ofta ovärdiga – kohandeln om röster: Vem röstar på vem, när ska man rösta i den frågan, ska jag rösta för någon i gengäld? En annan nyhet är möjligheten att med stöd av två tredjedelars majoritet utesluta medlemmar ur rådet för mänskliga rättigheter vid grava och systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna. För övrigt var detta till slut den avgörande orsaken till att Förenta staterna vägrade att stödja rådet för mänskliga rättigheter. USA försökte in i det sista att genomdriva kravet på två tredjedelars majoritet för medlemskap och även en automatisk uteslutning av medlemmar som drabbats av sanktioner från säkerhetsrådet. EU erbjöd sig i samband med bildandet av rådet för mänskliga rättigheter att i generalförsamlingen utfärda – och har faktiskt utfärdat – en politisk förklaring där man förbinder sig att inte rösta för att godkänna något land som medlem i rådet för mänskliga rättigheter som av säkerhetsrådet har anklagats för kränkning av de mänskliga rättigheterna och är föremål för sanktioner från säkerhetsrådet. Även här har EU sänt en viktig politisk signal.

För det tredje kommer det att ske en regelbunden granskning av alla länder genom skapandet av en allmän granskningsmekanism som även kommer att bidra till att undanröja anklagelser om dubbelmoral och selektivitet i framtiden.

För det fjärde har rådet för mänskliga rättigheter befogenhet att lämna direkta rekommendationer till alla organ inom FN, däribland även FN:s säkerhetsråd. Vi anser att detta avsevärt kan stärka FN:s system till skydd för de mänskliga rättigheterna som helhet.

Den femte punkten är att de viktiga resultat som nåtts av kommissionen för de mänskliga rättigheterna i slutändan ändå finns kvar, nämligen systemet med särskilda rapportörer och ett aktivt deltagande av frivilligorganisationer vid sammanträdena.

Trots att det inte var möjligt att åstadkomma allt utgör det nya rådet för mänskliga rättigheter en klar förbättring jämfört med kommissionen för de mänskliga rättigheterna, som inte längre var effektiv. Kommissionen för de mänskliga rättigheterna kommer nu att träffas igen – förmodligen i ett kort möte – för att avsluta sina ärenden och därefter överlämna dem till rådet för mänskliga rättigheter. I maj i år – med andra ord inom kort – ska de första medlemmarna i rådet för mänskliga rättigheter väljas och rådets konstituerande sammanträde ska hållas redan i juni. Vi – EU och Europeiska rådet – ska göra vårt yttersta för att se till att rådet för mänskliga rättigheter ska kunna utföra sitt arbete framgångsrikt och effektivt från första början.

Trots att Förenta staterna inte gav sitt stöd för detta förslag är jag ändå av den uppfattningen att ett visst mått av förtroende har skapats de senaste dagarna och veckorna, särskilt i de transatlantiska förbindelserna mellan EU och USA, eftersom USA i samband med bildandet av rådet för mänskliga rättigheter förklarade att man inte hade för avsikt att hindra bildandet och finansieringen av detta råd och att man i princip instämde i målen för detta råd men att de två problem som jag har nämnt – frågan om val av medlemmar och frågan om uteslutning av medlemmar – var för allvarliga för att man skulle kunna rösta för förslaget.

Jag hoppas att arbetet i rådet för mänskliga rättigheter under de kommande åren kommer att övertyga alla parter om att detta var ett bra val, att detta är ett framsteg och att vi i slutändan också har gjort något positivt för de mänskliga rättigheterna i hela världen. Jag anser att vi, Europeiska unionen, kan vara stolta över att ha lämnat ett bidrag till detta.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja säga: Heureka! Vi har ett råd för mänskliga rättigheter! Det är fantastiskt, och jag är mycket glad över att vara här i kväll för att fira det med rådet och Europaparlamentet.

Som ni vet har Europeiska unionen och Europeiska kommissionen bidragit väsentligt till det resultatet. Förra veckan, när EU beslutade att stödja det förslag till resolution som ordförande Jan Eliasson lade fram, möjliggjorde vi för ett antal länder att göra likadant. Vi hade hoppats att ett antal av våra förslag skulle vara med i resolutionen. Jag håller dock med ordförandeskapet om att kompromisstexten utgör en markant förbättring av FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, och det är centralt.

Låt mig säga några ord om FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. De senaste månaderna har det framförts mycket kritik mot den kommissionen. Typiskt nog anklagas den för dubbelmoral, överpolitisering och för att ibland vara för tam gentemot uppenbara människorättskränkningar. Det råder inget tvivel om att det ligger viss sanning i beskyllningarna, och det är ingen tillfällighet att det föreslås i dokumentet från FN-toppmötet att den ska ersättas.

Samtidigt är det sant att det som kunde göras har gjorts. Det var den kommissionen som 1948 övervakade utarbetandet av det viktigaste uttalandet av alla om människorättsprinciper: den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Jag ville nämna det därför att vi nu, självklart, ser framåt, men vi borde också ha sett tillbaka i tiden.

Jag vill också fästa parlamentets uppmärksamhet på en viktigt inslag i rådet för mänskliga rättigheter: den allmänna periodiska översynen. Om den tillämpas korrekt bör det bidra till att man tar itu med frågan om dubbelmoral och selektivitet, som har besvärat FN:s kommission för mänskliga rättigheter. När allt kommer omkring ser vi att expertgranskning fungerar mycket effektivt inom andra områden, till exempel handel, mekanismen för övervakning av handel, och till och med i bråket om diamanter och Kimberleyprocessen.

Det är enastående att Europeiska unionen, genom hela den komplexa och utdragna förhandlingsprocessen om rådet för mänskliga rättigheter, har kunnat bibehålla en gemensam ståndpunkt. Det råder inget tvivel om att det har påverkat utvecklingen av förhandlingarna positivt. Därför var kommissionen mycket lättad när Europeiska unionen, efter skiljaktigheterna nyligen mellan medlemsstaterna om det slutliga förslaget till resolution, återigen kunde anta en gemensam ståndpunkt och på så sätt visa sitt engagemang för den mycket viktiga delen av reformprocessen i FN.

Kommissionen är, liksom medlemsstaterna, oroad över att Förenta staterna röstade mot texten. Å andra sidan är vi också lättade över landets uttalade önskan att arbeta tillsammans med rådet för mänskliga rättigheter. Kofi Annan sa i dag att han hade uppfattat att Förenta staterna, även om landet inte skulle kunna rösta för rådet som det var utformat i förslaget, skulle kunna arbeta med rådet, och jag är säker på att Förenta staterna, som har gjort så mycket för de mänskliga rättigheterna, kommer att hitta ett sätt att arbeta tillsammans med de andra medlemsstaterna för att göra rådet till vad det borde vara. Jag menar alltså att tecknen inför framtiden, på det stora hela, inte är dåliga.

Vi måste hylla FN:s kommission för mänskliga rättigheter, men nu vill vi se en ny utveckling och förhoppningsvis kan vi åstadkomma det tillsammans.

  Simon Coveney, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Att inrätta en effektiv och fungerande människorättskommission som har ett brett stöd är en mycket viktig del i det reformpaket för FN som Kofi Annan skisserade förra året. Till skillnad från det politiska minfält som omger reformen av FN:s säkerhetsråd har FN visat att man kan enas om en ny struktur för att hantera människorättsfrågor.

De flesta är ense om att det nuvarande storskaliga upplägget där FN:s kommission om mänskliga rättigheter möts sex veckor en gång om året i Genève nu har blivit föråldrat och behöver ersättas. Vi behöver en mer permanent mekanism som året runt kan reagera på den mångfald av människorättskriser som uppstår. De frågor som har debatterats i utformningen av den nya strukturen för mänskliga rättigheter har varit många:

1. Behovet av en permanent struktur/ett permanent råd.

2. Medlemmarna i rådet måste vara trovärdiga i människorättsfrågor.

3. Rådet får inte vara för stort.

4. Rådet ska återspegla geografiska skillnader över världen.

5. Det ska inte ses som ett råd för eliten eller som en liten grupp som predikar för de andra.

6. Frågan om hur vi ska utse eller välja medlemmar till rådet.

7. Behovet av en fortsatt roll för frivilligorganisationer.

8. En avstängningsmekanism för dem som konsekvent missköter sig när det gäller de mänskliga rättigheterna.

Ingen trodde att det skulle bli lätt att försöka nå enighet och vid behov kompromissa i alla dessa frågor. Enligt min åsikt är dock förslaget till resolution från ordföranden i generalförsamlingen ett rimligt försök att göra just det – ett försök att finna en gemensam plattform. Jag välkomnar FN:s starka stöd för förslaget till resolution i kväll. Det är olyckligt att Förenta staterna inte kunde stödja den.

Jag ser dock inte dokumentet som perfekt på något sätt, och jag skulle vilja framföra kritik på särskilt två punkter. För det första anser jag att rådet är för stort: 47 medlemmar är för många. För det andra är valförfarandet där medlemmar väljs med absolut majoritet inte idealiskt. Jag håller med Förenta staterna och skulle snarare ha velat se två tredjedelars majoritet för det ändamålet.

Jag vill avsluta med att säga att detta är ett arbete som FN gör bra i dag, och jag menar att det kommer att öka trovärdigheten för dess inställning i människorättsfrågor.

  Panagiotis Beglitis, för PSE-gruppen. – (EL) Herr talman! Den utveckling som har skett i dag med den överenskommelse som har nåtts i New York har verkligen varit mycket positiv. Denna överenskommelse, med en mycket stor majoritet på 170 länder, utgör en dynamisk och progressiv kompromiss ämnad att förbättra och stärka ett effektivt internationellt system till försvar för de mänskliga rättigheterna.

Bland de mycket viktiga reformer och förändringar som har införts vill jag särskilt kommentera möjligheten för internationella frivilligorganisationer och organ som arbetar för att försvara mänskliga rättigheter att delta i det nya rådets förhandlingar. Jag är övertygad om att kommissionen och kommissionsledamoten kommer att arbeta med frivilligorganisationer för att stärka rådets roll och effektivitet.

Dessa tydliga reformer kan ge ny kraft åt rådet som institution i dess kamp för de mänskliga rättigheterna och minska bristen på trovärdighet och effektivitet inom FN. På liknande sätt kan Europeiska unionen arbeta med FN och med andra länder inom ramen för rådet för att stärka den nya institutionen. Tyvärr undergrävs den positiva kompromiss som har nåtts i dag av Förenta staternas demonstrativa försök att nå ett bättre resultat. Det är hög tid att grundläggande humanitära värden ges företräde framför politisk opportunism.

  Cecilia Malmström, för ALDE-gruppen. – Herr talman! Det är förstås på många sätt en historisk dag i dag att vi har inrättat ett MR-råd. Europaparlamentet har ju drivit den frågan tidigare och vi vet att det faktiskt går att förändra situationen för de mänskliga rättigheterna om man arbetar hårt och är eniga. Vi stöder verkligen FN i detta arbete.

Beslutet om MR-rådet var ett av de få konkreta beslut som fattades i september och därför känns det väldigt skönt att det faktiskt finns ett sådant råd i dag. Att man har fått ett permanent organ som tar bort dessa lobbyintensiva sex veckor i Genève, där det har kohandlats hela tiden om vem som skall stödja vilken resolution, precis så som ni sa. Får man ett permanent organ som kan leda detta så kommer man förhoppningsvis också bort från det faktum att några av de värsta skurkstaterna i bland har suttit ordförande under sessionerna i Genève.

Jag delar också analysen att det är något svagare än vad man hade hoppats. Jag håller med Coveney om att två tredjedels majoritet hade varit bättre. Det regionala kvotsystem som gäller i dag för att utse representanterna i rådet kommer tyvärr att göra att även stater som bryter mot de mänskliga rättigheterna kommer att representeras. Men hemlig omröstning och möjligheten att utesluta länder innebär ändå ett stort steg framåt.

Jag hoppas att EU fortsättningsvis kommer vara enhälligt och konsekvent och inte dra sig för att påpeka om ett land som sitter i rådet gravt bryter mot de mänskliga rättigheterna. För EU kan, när man är enig, spela en fantastiskt stor roll i FN. Vi i min grupp skulle så småningom vilja se en gemensam europeisk plats i FN:s säkerhetsråd.

Detta är ett stort steg framåt. Nu är det upp till bevis, det är viktigt att snabbt kunna agera när kriser uppstår men att inte heller glömma bort de mindre mediasexiga händelserna, de permanenta kränkningarna av mänskliga rättigheter på lite udda, bortglömda ställen. Kan MR-rådet ta tillvara dessa människors rättigheter har vi tagit ett stort steg framåt.

  Hélène Flautre, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag vill berömma parlamentet som varit framsynt nog att anordna denna debatt bara några timmar efter det att resolutionen har antagits och som kommer att följa exemplet och anta en sådan resolution i morgon. Vi kan tillsammans uttrycka vår tillfredsställelse och vår stora lättnad över att se att denna resolution har blivit antagen. Allt är naturligtvis inte perfekt. Rådets medlemmar kommer till exempel inte att väljas med två tredjedelars majoritet, vissa grupper har fått ett ökat antal platser och punkter har lagts till. Jag behöver inte fortsätta.

Å andra sidan fastslås genom den resolution som har antagits inrättandet av ett permanent råd för mänskliga rättigheter som glädjande nog har några synnerligen välkomna inslag. Dess medlemmar ska till exempel väljas genom hemlig omröstning i generalförsamlingen, rådet kommer att kunna sammanträda under hela året i stället för mindre än tre gånger om året, det kommer att kunna reagera snabbt vid människorättskriser, det behåller FN:s särskilda mekanismer, det garanterar en särskild roll för frivilligorganisationer – fast på detta område behöver FN reformeras och det anser jag vara synnerligen viktigt – i syfte att låta oberoende frivilligorganisationer, även sådana som inte är offentligt erkända, bli bättre representerade. Detta råd kommer att inrätta ett system för granskning av situationen på människorättsområdet i sina medlemsstater. Allt detta är enbart positivt. Det kommer också att vara möjligt att genom två tredjedelars majoritet i generalförsamlingen stänga av ett land som gör sig skyldigt till kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Dessa positiva punkter var exakt vad parlamentet och hela EU var ute efter och de fick fullt stöd av oss alla.

Jag övergår slutligen till rådet för mänskliga rättigheters 62:a sammanträde. Allt tyder på att det kommer att få en medlarroll med huvuduppgiften att vidarebefordra sina dokumentsamlingar till rådet. Jag uppmanar emellertid medlemsstaterna att vara vaksamma och se till att omröstning genomförs i viktiga frågor, såsom när det gäller antagandet av förslaget till internationell konvention till skydd för alla offer för påtvingat försvinnande, deklarationen om ursprungsbefolkningar och förnyandet av mandat såsom mandatet för den särskilda representanten till försvar för de mänskliga rättigheterna.

  Vittorio Agnoletto, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! FN:s antagande av dagens resolution är ett oerhört viktigt framsteg. Fram till nu har ett system av dubbelmoral varit gällande. Det är oacceptabelt att Ryssland aldrig har fördömts för sina specialtruppers avskyvärda uppträdande i Tjetjenien. Det är oacceptabelt att Kina aldrig har fördömts för sitt tragiska förtrampande av det tibetanska folkets grundläggande rättigheter. Det är oacceptabelt att Förenta staterna inte behöver stå till svars för sitt uppträdande i Irak, där en ockupation som är olaglig enligt den internationella rätten har resulterat i över 100 000 civila offer. Och vad ska man säga om Israel, som tar till olagliga åtgärder i form av kollektiv bestraffning mot det palestinska folket, något som uttryckligen förbjuds i internationella konventioner? Statshänsyn kan inte rättfärdiga att man förvägrar män, kvinnor och barn i hela världen deras rättigheter.

Europeiska unionen måste visa större mod i denna fråga. Det är vår trovärdighet och vår politik för att främja de mänskliga rättigheterna som står på spel. Det är inte tillräckligt att protestera mot länder som inte skyddas av internationella allianser som ofta är av tvivelaktigt slag. De mänskliga rättigheterna finns inskrivna i lagar: Rättsliga fördrag gäller för alla, särskilt för de mäktiga.

Nådastöten för trovärdigheten hos den nu inte längre verksamma kommissionen för de mänskliga rättigheterna i Genève var att den i sin krets hade regeringar som står för diktatur och som har använt sin position inom institutionen till att inför FN undvika kritik mot sin politik och sitt uppträdande. Vilken rätt har till exempel den sudanesiska regeringen att delta i kommissionen i Genève, såsom sker i dag? Jag välkomnar därför alla reformer som har proklamerats för att förvandla kommissionen i Genève till ett råd som begränsas till de mänskliga rättigheterna.

Jag välkomnar den nyhet som just har nått oss, att FN har antagit resolutionen om radikala reformer av denna institution trots motstånd från Förenta staterna. Jag instämmer i förslagen i den resolution som vi kommer att anta i morgon, särskilt eftersom bara de länder som visar respekt för de grundläggande rättigheterna kommer att få delta i framtida råd. Vi måste även garantera en viktigare roll för frivilligorganisationer som är verkligt demokratiska och oberoende genom att skapa ett FN-utskott för frivilligorganisationer, som kan bidra med både uppmuntran och kritik till FN:s system för mänskliga rättigheter.

  Inese Vaidere, för UEN-gruppen. – (LV) Mina damer och herrar! Målet för FN:s reformer och särskilt förändringarna när det gäller kommissionen för de mänskliga rättigheterna var att skapa institutioner som är bättre, inte likadana eller sämre. Man har till slut nått en kompromiss och rådet för mänskliga rättigheter har just bildats, vilket i sig är bra. Den nuvarande lösningen, enligt vilken det bara krävs enkel majoritet i generalförsamlingen för att en stat ska väljas till rådet medan tre fjärdedelar av de närvarande måste rösta för en avstängning från rådet, är emellertid en mycket svag kompromiss. Med denna metod kan man inte vara säker på att stater där klara kränkningar av de mänskliga rättigheterna förekommer inte kommer med i rådet. Det kommer att vara ännu svårare att utesluta sådana stater ur rådet. Därför finns det en möjlighet att stater som inte respekterar de mänskliga rättigheterna kommer att fortsätta att verka i rådet, vilket kan leda till att det råkar i vanrykte. Överenskommelsen om att rådet för mänskliga rättigheter nu inte ska sammanträda sex veckor om året, utan tio, ger heller ingen anledning till optimism. Dessa kompromisser ger upphov till tvivel på om EU:s ställningstagande när det gäller FN-reformer har framförts med tillräcklig styrka. Om inte vi inom EU går i spetsen när det gäller de mänskliga rättigheterna kommer ingen annan att göra det heller. Europeiska kommissionen bör därför mobilisera största möjliga stöd för ytterligare lämpliga reformer av FN:s institution för de mänskliga rättigheterna och för val av stater till rådet som inte gör att det hamnar i vanrykte utan lägger en stadig grund för ett effektivt arbete i framtiden.

  Francisco José Millán Mon (PPE-DE). – (ES) Herr talman! I slutdokumentet från FN-toppmötet i september fastslogs de förutsättningar, i några fall de minimiförutsättningar, som de institutionella reformerna skulle bygga på.

Så var fallet med rådet för mänskliga rättigheter: En överenskommelse nåddes endast om att rådet skulle bildas medan resten blev hängande i luften. Det var svårt att på några månader nå en överenskommelse om att skapa ett organ som skulle ersätta den misskrediterade kommissionen för de mänskliga rättigheterna.

Ordföranden Jan Eliassons slutliga förslag, som just har antagits med stor majoritet i New York, är resultatet av svåra förhandlingar. Det var inte ett idealiskt förslag – EU hade velat ha mer – men genom förslaget skapas ett nytt organ som är bättre än det som vi har för närvarande.

Medlemmarna i det nya rådet kommer att väljas av generalförsamlingen genom absolut majoritet, vilket innebär att minst 96 röster kommer att krävas för inval. Dessutom kommer alla medlemmar i rådet under sin mandattid att bli föremål för noggrann granskning och det kommer även, som nämnts, att bli möjligt att utesluta dem. Dessutom kommer sammanträdena, i enlighet med vad vi har krävt, att bli mycket mer frekventa och pågå mycket längre än sammanträdena i den nuvarande kommissionen för de mänskliga rättigheterna.

Det nya rådet innebär därför ett klart framsteg jämfört med FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter. Icke desto mindre beklagar jag att den kvot som tilldelats den västeuropeiska gruppen av länder är mindre än den som vi hade i kommissionen.

Jag hade önskat att detta förslag från Jan Eliasson hade antagits i samförstånd, men till slut blev det föremål för omröstning. Jag beklagar djupt att Förenta staterna röstade mot förslaget. Landet har en nyckelroll i FN och jag hoppades att initiativen i syfte att få dess stöd för Jan Eliassons förslag skulle lyckas och att rådet till slut skulle bildas med Washingtons stöd. Men jag är i alla fall glad att Förenta staterna har garanterat att samarbeta konstruktivt med det nya rådet.

Dessutom kommer rådets arbete och verksamhet att ses över efter fem år, vilket kommer att göra det möjligt för oss att komma till rätta med brister i den nya mekanismen. Detta är ett av de mest ambitiösa målen i slutdokumentet från toppmötet i september.

Att bekämpa fattigdomen behandlas som ett prioriterat område i detta dokument och jag vill påpeka något som parlamentet redan har fastslagit, nämligen att fattigdomen ska ses som ett brott mot de mänskliga rättigheterna, eftersom den kränker den mänskliga värdigheten och berövar människor andra grundläggande rättigheter.

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Herr talman! I dag röstade FN:s generalförsamling för att skapa ett råd för mänskliga rättigheter som ska ersätta FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, vars position har blivit komprometterad.

FN:s nya råd har brister som gör att många av kriterierna för en effektiv bevakning av de mänskliga rättigheterna inte uppfylls och som hindrar ingripanden mot kränkningar av dessa rättigheter över hela världen. Det är ändå ett framsteg i riktning mot att etablera en ny internationell struktur som bygger på respekt för grundläggande rättigheter och politisk frihet. Skapandet av rådet har fått stöd av såväl vinnare av Nobels fredspris som människorättsorganisationer såsom Amnesty International, Human Rights Watch eller Open Society Institute och Soros Foundation Network.

EU bör nu spela en nyckelroll i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Europaparlamentet har möjlighet att spela en ledande roll för att stödja rådets ansträngningar att skapa ett nytt globalt system till skydd för de mänskliga rättigheterna. Som en del av en transatlantisk dialog bör EU uppmana Förenta staterna att samarbeta närmare med rådet för mänskliga rättigheter och arbeta för att ytterligare reformera FN. USA var ett av fyra länder som röstade mot skapandet av rådet.

  Frithjof Schmidt (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr rådsordförande, mina damer och herrar! När vi diskuterade FN:s reformtoppmöte sent i september förra året var det planerade bytet av den misskrediterade kommissionen för de mänskliga rättigheterna mot ett nytt råd för mänskliga rättigheter en av de frågor som vi verkligen kunde beskriva som en framgång. Det enda som ännu inte var bestämt var dess sammansättning och arbetssätt. Det hade verkligen varit ett allvarligt nederlag för de mänskliga rättigheternas sak, men även för FN, om vi hade misslyckats i vårt försök att på lämpligt sätt ersätta denna misskrediterade kommission med ett nytt råd för mänskliga rättigheter på ett lämpligt sätt.

Av den anledningen var dagens resultat av de långdragna förhandlingarna en viktig framgång, inte minst för Jan Eliasson. Vi gratulerar honom till detta, eftersom verkliga förbättringar har gjorts. Närmare bestämt måste medlemmarna i det nya rådet för mänskliga rättigheter väljas genom hemlig omröstning och få stöd av minst 96 länder. Medlemmar kan uteslutas ur rådet för mänskliga rättigheter genom två tredjedelars majoritet om de gör sig skyldiga till grava kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Rådet för mänskliga rättigheter måste sammanträda minst tre gånger om året. Mer kontinuitet har tillförts arbetet och en regelbunden granskning av situationen på människorättsområdet kommer att ske i alla FN:s medlemsländer. Detta är fem viktiga framsteg. Därför hade jag svårt att förstå varför Förenta staterna försökte sätta stopp för detta.

Herr rådsordförande, Förenta staterna ställde inte enbart positiva krav utan krävde även att de fem medlemmarna i säkerhetsrådet skulle behålla sin privilegierade ställning, att de skulle kvarstå i rådet för mänskliga rättigheter, så att säga utan att bli invalda. Detta hade varit ett allvarligt misstag med tanke på människorättssituationen i Folkrepubliken Kina. Det är bra att dagens omröstning gav stöd för förslagen i denna riktning.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Avskaffandet av FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna och skapandet av ett råd med mycket färre medlemmar är avsett att utestänga och kunna utesluta länder som inte underkastar sig Amerikas förenta stater, Europeiska unionen eller andra imperialistiska krafter. Målet är att få ett fogligt råd som kan förvandlas till ett organ som bedömer brott mot de mänskliga rättigheterna med partiskhet och enligt kriterierna för imperialistiska ambitioner. Således kommer beslut om att upprätthålla lag och ordning att ligga till grund för olika ingripanden, även krigshandlingar, som påstås vara ett försvar av de mänskliga rättigheterna.

Amerikas förenta stater har verkligen gjort en hel del för de mänskliga rättigheterna: De har mördat tiotals miljoner människor, från Hiroshima och Nagasaki via Vietnam till Irak i dag. Det är deras bidrag. För att parafrasera Bertolt Brecht – eftersom tiden är knapp – som skrev ”När imperialisterna talar om fred gör de sig redo för krig”. Jag vill påstå att när man i dag talar om att försvara de mänskliga rättigheterna gör man sig redo att förtrampa dem, vilket sker varje dag.

Det finns emellertid inget råd för mänskliga rättigheter, ingen kommission och inget FN som kan hindra folkens kamp mot förtrycket.

  Jana Hybášková (PPE-DE). – (CS) Herr talman, fru kommissionsledamot! Även om jag skulle ha välkomnat denna debatt för en kort tid sedan och tycker att den i dag kan kännas lite sent påkommen delar vi alla en stor och bestämd nyvunnen förhoppning och naturligtvis välkomnar vi alla inrättandet av det nya rådet. Framför allt gratulerar vi den svenske ordföranden för generalförsamlingen, inte bara för det som han lyckades förhandla fram mellan FN:s medlemsländer, utan också för att han lyckades sammanföra organisationerna inom frivilligsektorn som nu ger honom ett så starkt stöd. Vi välkomnar naturligtvis de längre lobbyperioderna i Genève. Vi hoppas att de senaste veckornas förbättring av de transatlantiska förbindelserna ska hålla i sig och att det ska visa sig möjligt att ändra de röstsiffror som råder för närvarande. Enligt min uppfattning är det viktigt att EU har talat och att det har visat ett klart och enigt ställningstagande, som det delar med hela den industrialiserade världen. Det är emellertid utvecklingsländerna som är i majoritet.

Trots allt tal om förlust av civilisation är det klart att det nya rådet till fullo måste bekänna sig till principen om de mänskliga rättigheternas allmängiltighet så att samma regler gäller för varje enskild kvinna och varje enskild man. Det framgår alltid tydligt om de mänskliga rättigheterna har iakttagits eller kränkts och i denna förgranskning kommer rådet att spela en mycket viktig roll. Möjligheten till uteslutning är också ett mycket viktigt instrument i detta sammanhang även om det kräver två tredjedelars majoritet, och enligt min uppfattning skapar det en ny möjlighet för EU:s utrikespolitik, en ny möjlighet att verkligen ta itu med kränkningar av de mänskliga rättigheterna, vilket är ett problem som har sin orsak i att vissa stater inte fungerar ordentligt. Fru kommissionsledamot, jag hoppas att vi, och särskilt ni, kommer att ha mod att ta tydliga steg i riktning mot att hävda allmängiltiga mänskliga rättigheter över hela världen.

  Richard Howitt (PSE). – (EN) Herr talman! Jag var med parlamentets delegation i Genève vid FN:s kommission för mänskliga rättigheter förra året och såg med egna ögon hur misskrediterad kommissionen hade blivit och att den hölls som gisslan i sina förehavanden av länder som själva var de värsta förövarna av människorättskränkningar. Jag välkomnar alltså, liksom andra ledamöter i kammaren i kväll, tillkomsten av det nya rådet för mänskliga rättigheter. Jag menar att det kommer att bli ett steg framåt genom att rådet är samlat hela året, genom att det väljs av en majoritet från FN:s generalförsamling, genom att det finns ett system för avstängning av de länder som är medlemmar och som kränker mänskliga rättigheter och genom att traditionen med tillträde för frivilligorganisationer upprätthålls.

Jag är mycket stolt över den roll som vi Europaparlamentariker har spelat i utkanten av processen. När vi träffade Louise Arbour, kommissionären för mänskliga rättigheter, i Genève och när hon gjorde sitt svarsbesök hos oss i Bryssel gick vi i detalj igenom hennes förslag till allmän periodisk granskning som man nu har enats om och som enligt uppgift kommer att möjliggöra en kraftfullare och mer objektiv undersökning av vad alla länder gör.

Vi insisterade i våra resolutioner på att endast länder som utfärdar stående öppna inbjudningar till särskilda rapportörer skulle kunna bli medlemmar i rådet för mänskliga rättigheter. Det ingår i dagens överenskommelse. Sudan, Saudiarabien, Nepal och Zimbabwe kommer inte att bli och får inte bli medlemmar i det nya rådet.

Slutligen: FN-reformen är ett resultat av toppmötet om översyn av millenniemålen och kommer vid en historisk tidpunkt i försvaret av principen om multilateralism i världen. Vi i Europaparlamentet borde skicka ett budskap till Förenta staterna – inte bara till regeringen utan till folket – att antingen det gäller rådet för mänskliga rättigheter, Kyoto, Internationella brottmålsdomstolen eller själva principen om multilateralism så är Förenta staterna isolerat i världen, på ett djupt och farligt sätt, och det är inte en roll för världens sista återstående supermakt. Om Förenta staterna vill bli nominerat till det nya rådet måste landet tillåta obehindrat tillträde till Guantánamobukten. Jag undrar om Förenta staterna kommer att hålla stånd.

  Milan Horáček (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Jag instämmer i det som föregående talare har sagt: Det är viktigt att ett beslut har fattats om att rådet för mänskliga rättigheter inte lämnas på fosterstadiet. Respekt för de mänskliga rättigheterna i dess klassiska betydelse är en av hörstenarna i den europeiska värdeuppfattningen, och detta kommer att förstärkas genom skapandet av detta nya organ.

Fastän det förslag som har antagits inte är idealiskt är det en klar förbättring gentemot kommissionen för de mänskliga rättigheterna, som fortfarande var mottaglig för påverkan från länder som själva hade gjort sig skyldiga till synnerligen allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Det är ett viktigt steg för de mänskliga rättigheterna i världen.

Ett fungerande organ kommer att kunna ingripa snabbare i brådskande fall och det måste tvinga länder att försvara, kämpa för och främja de mänskliga rättigheterna. En blockad skulle ha inneburit att världssamfundet hade förlorat trovärdighet i kampen mot förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna.

Därför är det bra att detta projekt inte misslyckades, även med tanke på de många frivilligorganisationernas viktiga arbete.

  Bogusław Sonik (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Det arbete som utförts av den nuvarande FN-kommissionen för mänskliga rättigheter har fått hård kritik från nästan alla håll. Den har anklagats för att vara alltför politiserad och överdrivet aktiv, och dessutom för att vara korrupt. Vi bör därför välkomna de ambitiösa försöken att reformera kommissionen och omvandla den till ett råd för mänskliga rättigheter, vars arbete kommer att vara mer oberoende.

Trots att omfattningen av dessa ändringar verkar vara väl genomtänkt finns det en risk att de delvis blir inskränkta under de internationella förhandlingarna om förslagen. Europaparlamentet bör klargöra sin ståndpunkt i frågan och understryka behovet av dessa förändringar för att främja och utveckla en kultur som är baserad på rättsstatsprincipen och demokratiskt styre i hela världen.

Den viktigaste utmaningen i denna reform är, vilket redan har nämnts, den oberoende ställningen för det föreslagna FN-rådet för mänskliga rättigheter. Ett av de viktigaste medlen för att uppnå detta mål är kravet på att rådet görs till ett av FN:s viktigaste organ.

Det som verkligen måste förändras är hur kandidaterna väljs. De bör väljas med kvalificerad majoritet av generalförsamlingen för att göra det omöjligt att bli medlem för ett land vars regering beter sig på ett sätt som kan leda till att man tvivlar på deras trovärdighet när det gäller de mänskliga rättigheterna. Det är också viktigt att det sker en omröstning om varje lands kandidatur, även om det finns färre kandidater från en viss region än antalet tilldelade platser i den regionen. Att undvika närvaron av länder som Libyen, vilket har inträffat tidigare, eller Kuba, vilket är fallet nu, är ett av de grundläggande stegen på vägen mot att FN återfår sin trovärdighet när det gäller att skydda de mänskliga rättigheterna i världen. Det är också viktigt att minska storleken på denna institution så att dess åtgärder och beslut blir mer effektiva.

En reformering av kommissionen för de mänskliga rättigheterna är en god möjlighet att åstadkomma betydande förbättringar av situationen för de mänskliga rättigheterna i hela världen. Vi kan dock inte behandla detta ämne som en engångsföreteelse. Vi måste se det som en möjlighet att inleda en process av kontinuerliga förbättringar av systemet för skyddet av de mänskliga rättigheterna på ett sätt som garanterar att det får allmänhetens förtroende i hela världen och status som en mekanism som uppmärksammar de allvarligaste brotten mot de mänskliga rättigheterna i världen och inte är bunden av politiska band.

  Ana Maria Gomes (PSE). – (PT) Nyheterna från New York skänker oss lättnad och tillfredsställelse. Den kompromiss som har föreslagits av generalförsamlingens ordförande Jan Eliasson kommer inte att vara perfekt, men den är bra. Skälen till detta har uttryckts av ett antal talare och i en artikel av olika vinnare av Nobels fredspris, bland annat Förenta staternas före detta president Jimmy Carter.

Vi är missnöjda med att Förenta staterna har röstat mot förslaget, även om vi inte är förvånade med tanke på att USA – ett land som tidigare har gjort så mycket för de mänskliga rättigheterna, för internationella lagar om de mänskliga rättigheterna och för FN – för närvarande är utlämnat åt en administration som saknar all trovärdighet och konsekvens i denna fråga. Det är en administration som kommer att gå till historien som den som ansvarade för den skändliga invasionen av Irak och för Guantánamo, Abu Ghraib och lagen om extraordinära överlämnanden.

Eleanor Roosevelt och andra beundransvärda försvarare av de mänskliga rättigheterna måtte vända sig i sina gravar. Bushadministrationen gjorde fel som försökte utöva utpressning mot instiftandet av det nya rådet i förhandlingarna i sista minuten. Vi måste se till att den inte lyckas om den skulle försöka bojkotta det nya rådets förhandlingar. Det är EU:s ansvar att fortsätta att sträva efter ett sunt och klarsynt arbetsförhållande med Jan Eliasson, genom det österrikiska ordförandeskapet och framtida ordförandeskap, och genom Javier Solana och José Manuel Barroso, vars röster vi skulle vilja höra högre och tydligare i denna fråga. EU måste använda hela sitt stora inflytande för att se till att rådet för mänskliga rättigheter instiftas så fort som möjligt.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE). – (PL) Herr talman! Det är oacceptabelt att världen saknar en organisation som kan fördöma brott mot de mänskliga rättigheterna, trots att sådana brott numera har blivit vardagsmat.

FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna har under de senaste fem åren tyvärr blivit en symbol för denna organisations oföretagsamhet. Det var som en herrklubb där länder som var kända för att bryta mot de mänskliga rättigheterna, som Kina, Sudan, Zimbabwe eller Ryssland, kunde träffas. Deras huvudsyfte var dock att förhindra all diskussion om deras egna förehavanden.

Förslaget om ett råd för mänskliga rättigheter är ett försök att skapa en institution som kan reagera snabbare på kriser i hela världen och vars verksamhet sträcker sig längre än till att endast skicka en symbolisk FN-delegation till det land som är föremål för kritik. Projektet är inte perfekt, men det verkar som att människorättsrådets uppgift att göra en bedömning av situationen i var och en av sina medlemsstater åtminstone kommer att förhindra de brott som hittills har begåtts av de egna medlemmarna.

Inrättandet av ett råd för mänskliga rättigheter är utan tvivel den bästa lösning som står till buds på problemet med FN-kommissionen, vars integritet har äventyrats. Europeiska unionen bör ge den nya institutionen sitt fulla stöd så att den på ett effektivt sätt kan ta itu med de globala utmaningarna när det gäller att skydda de mänskliga rättigheterna.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill varmt tacka för de åsikter som har uttryckts här. De bekräftar i stort sett att EU har haft rätt i sin ståndpunkt. Förväntningarna på det nya rådet är stora, och en konsekvent ståndpunkt om dess funktion behövs för att det ska kunna leva upp till dessa förväntningar och fungera bra.

Naturligtvis kan vi inte upphäva den politiska verklighetens lagar från den ena dagen till den andra, men jag anser att vi har en chans, och här måste EU spela en nyckelroll. Jag står i tacksamhetsskuld till parlamentet för det stöd ni har uttryckt här.

Det har flera gånger påpekats att valet av medlemmar till rådet för mänskliga rättigheter är av yttersta vikt. Vi beklagar alla att det ursprungliga förslaget om två tredjedelars majoritet inte gick igenom. Ändå vill jag upprepa det jag tidigare nämnde, nämligen att EU:s åtagande att endast rösta för länder som inte tidigare har brutit mot de mänskliga rättigheterna är mycket viktigt. Vi talar inte här om endast 25 eller 27 röster, utan snarare, om vi räknar in de associerade länderna – eller de demokratiska nationernas gemenskap i sin helhet – om ett stort antal som har möjlighet att blockera medlemskapet för länder som i själva verket uppenbart bryter mot de mänskliga rättigheterna.

Simon Coveney sa att 47 medlemmar i det nya rådet för mänskliga rättigheter är en för hög siffra, att instrumentet blir för stort. Detta är öppet för diskussion. Man bör tänka på att antalet medlemmar i rådet för mänskliga rättigheter under alla omständigheter kommer att bli lägre än antalet medlemmar i FN:s människorättskommission. Jämfört med de 191 medlemsstaterna i Förenta nationerna anser jag personligen att siffran 47 är helt i sin ordning. Inom parentes kan nämnas att detta faktiskt har inneburit aningen färre platser för den västra gruppen, eftersom medlemmarna nu inte kommer att väljas i Ecosoc, utan direkt i generalförsamlingen. Det är också beklagligt, men vi måste ta det onda med det goda. Om vi vill ha ett kraftigt och relativt litet instrument måste vi acceptera att vi kommer att få något färre röster.

Jag håller egentligen med om allt som Frithjof Schmidt sa. Förenta staternas krav på att säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar automatiskt ska bli medlemmar i rådet för mänskliga rättigheter var ett relativt tidigt förslag som inte längre stöddes i den senare fasen. Det skulle med all säkerhet inte ha fått EU:s stöd, och därmed skulle det aldrig kunna få majoritet.

Hélène Flautre påpekade att de viktiga ärenden som fortfarande behandlas av FN:s människorättskommission måste avslutas. EU kommer naturligtvis att se till att de olösta ärendena avslutas på ett sätt som gagnar de mänskliga rättigheterna och gör det möjligt för rådet för mänskliga rättigheter att ta över dessa ärenden omedelbart.

  Benita Ferrero-Waldner , ledamot av kommissionen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Det faktum att förslaget till en resolution om att inrätta ett råd för mänskliga rättigheter antogs av en så kraftfull majoritet – 70 röster för, 4 emot och 3 nedlagda röster – ger definitivt ett intryck av att detta råd kommer att få en viss trovärdighet.

Det råder ingen tvekan om att den 9 maj, den dag rådets medlemmar kommer att väljas, kommer att bli en milstolpe för utvecklingen av det nya rådet. På denna punkt litar jag på att kandidatländerna kommer att lägga fram sina kandidaturer en månad före omröstningen, vilket unionen har bett dem om.

Rådet kommer att träffas första gången i Genève den 16 juni, och jag litar på att vi kommer att vara väl företrädda på sammanträdet. Samtidigt som rådet för mänskliga rättigheter utan tvekan är ett lyckat resultat av det senaste FN-toppmötet, är det också så att den stora vinnaren faktiskt har varit den multilaterala arkitekturen, med inrättandet i december 2005 av den fredsskapande kommittén, som också kommer att sammanträda snart.

År 2006 kommer att bli ett bra år för multilateralismen. I båda fallen har EU visat sitt engagemang för en effektiv multilateralism. Vi har också visat prov på ledarskap och vår förmåga att påverka FN-reformen. Jag anser att vi kan fortsätta på denna väg tillsammans.

  Talmannen. – Jag har avslutningsvis mottagit fyra resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

(1) Se protokollet.

14. Garanterade traditionella specialiteter när det gäller jordbruksprodukter och livsmedel – Skydd för geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om följande betänkanden:

– betänkandet av Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om förslaget till rådets förordning om garanterade traditionella specialiteter av jordbruksprodukter och livsmedel (KOM(2005)0694 – C6-0026/2006 – 2005/0270(CNS) (A6-0033/2006), och

– betänkandet av Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om förslaget till rådets förordning om skydd av geografiska och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel (KOM(2005)0698 – C6-0027/2006 – 2005/0275(CNS)) (A6-0034/2006).

Jag vill påminna talarna i denna debatt om vad jag sa angående den förra debatten, nämligen att detta är en mycket lång kvällssession och att jag därför kommer att vara mycket hård när det gäller talartiden. Jag är därför tacksam om ni visar förståelse om jag måste ta till disciplinåtgärder för att ni ska hålla er till den talartid som ni officiellt har tilldelats. Detta gäller naturligtvis inte Neelie Kroes, som jag nu ger ordet.

  Neelie Kroes, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf och ledamöterna i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling för allt det arbete som de har utfört med de två betänkandena; det första om skydd för geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar, och det andra om garanterade traditionella specialiteter.

Kommissionen uppskattar den effektiva organiseringen av ert arbete, vilket har gjort det möjligt att anta betänkandena inom en kort tidsperiod. I mitt inledande anförande inriktar jag mig på båda betänkandena och fokuserar därigenom på de generella förutsättningar som har lett till dessa kommissionsförslag.

Först ska jag ta upp betänkandet om skydd för geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar. För nästan 14 år sedan inrättade Europeiska gemenskapen ett frivilligt system för geografiska beteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel utöver vin och spritdrycker. Sedan 1993 har mer än 700 namn registrerats. Närmare 300 ansökningar väntar för närvarande på registrering, och detta ger en uppfattning om systemets framgång.

Denna framgång kan kanske förklara det intresse som våra handelspartner har visat för denna förordning. Enligt slutsatserna från WTO:s senaste paneler om mål som anhängiggjorts av Förenta staterna och Australien är vi skyldiga att göra gemenskapens system tillgängligt för direkta ansökningar och invändningar från individer i tredjeländer.

Den grundläggande orsaken till det förslag som ligger framför er är att säkerställa överensstämmelse med panelernas slutsatser. Utifrån den erfarenhet som vi fick av att sköta registreringsprocessen insåg vi att det nuvarande systemet inte skulle klara av en ytterligare belastning till följd av direkta ansökningar från operatörer i tredjeländer. Vi var således tvungna att rationalisera systemet och göra det mer effektivt.

Om vi enbart skulle rätta oss efter WTO:s bestämmelser utan att effektivisera systemets funktion skulle hela godkännandeförfarandet kunna stanna av. Jag ska tillägga att förfarandet för tredjeländers och EU:s beteckningar bör vara så likformigt som möjligt för att undvika en eventuell risk för nya klagomål på WTO-nivå.

Vi har alla förvånats över den mängd förändringar som har krävts till följd av WTO:s utslag. Även om gemenskapen vann panelen om den viktiga varumärkesfrågan förlorade vi panelerna om procedurfrågorna. Vi har också infört en tydlig kursförändring, nämligen att främja användningen av gemenskapens logotyper för att öka systemets trovärdighet. Förutom detta finns det emellertid inga ytterligare politiska initiativ, eftersom förslagets huvudsakliga syfte är en anpassning till slutsatserna från WTO:s paneler före tidsfristens utgång.

I de ändringsförslag som utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har antagit anges ett stort antal krav och förslag på utarbetande av strategier. Dessa frågor förtjänar mer tid för att kunna behandlas i tillräcklig utsträckning.

Låt mig nu gå över till det andra förslaget, som gäller garanterade traditionella specialiteter. Trots det låga antalet registrerade produkter har vissa producenter visat intresse för denna förordning. Endast 50 namn har registrerats som garanterade traditionella specialiteter, men det finns 19 pågående ansökningar på gemenskapsnivå och ett antal andra som håller på att undersökas i medlemsstaterna. Denna förordning har inte ändrats sedan den antogs 1992. Förfarandet har varken utformats för 25 eller 27 medlemsstater, och inte heller för att hantera ett stort antal ansökningar.

Det finns ett liknande behov av att rationalisera och standardisera ansökningarnas innehåll i syfte att kunna införa ett effektivare förfaringssätt. Därigenom kan man också undvika att de producenter som har satsat på att engagera sig i kvalitetssystemen blir besvikna på grund av att godkännandet försenas med flera år.

Jag anser också att det är viktigt att rätta till ett antal bristande överensstämmelser och att återspegla de betydande framsteg som har gjorts när det gäller utarbetandet av rättsliga normer sedan 1992. Samtidigt föreslår vi förenklingar, förtydliganden och andra förbättringar i likhet med dem som har föreslagits för geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar.

Slutligen är vi angelägna om att klarlägga att man i denna förordning har respekterat WTO:s bestämmelser i syfte att förekomma eventuell kritik.

Dessa förslag överensstämmer med WTO:s krav och medför en begränsad men nödvändig administration som har utformats för att rationalisera och förtydliga förfarandena. Vi kan därigenom stödja mekanismerna och vara till större hjälp för producenter och konsumenter som förlitar sig på beteckningar. Vi har emellertid inte föreslagit några mer djupgående politiska förändringar, särskilt med hänsyn till WTO:s tidsfrist den 3 april i år. Sådana förändringar kommer att behandlas i vederbörlig ordning inom ramen för en mer omfattande prövning av jordbrukets kvalitetspolitik.

  Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf (Verts/ALE), föredragande. – (DE) Herr talman! Jag är glad att kommissionsledamoten är här för att företräda kommissionen i dagens debatt om detta betänkande. Hennes kollega, kommissionsledamot Mariann Fischer Boel, kan inte närvara, men det bör inte hindra oss från att göra detta till en bra debatt.

Kommissionsledamoten sa att detta inte är inledningen av en lagstiftningsprocess, utan att vi enbart bemöter en begäran från WTO. De första stegen mot en ramlagstiftning om kvalitetssäkring togs 1992, för så mycket som 14 år sedan, men naturligtvis innebar inte detta början på en produktion av hög kvalitet i de områden som skyddades vid den tiden. Snarare var det så att produkterna ifråga, precis som är fallet med det ekologiska jordbruket, hade introducerats på marknaden av producenterna för länge sedan, under en period på flera decennier, och sedermera accepterats av konsumenterna. Först därefter följde åtgärder för harmonisering och samordning, klargöranden och skyddsåtgärder.

När det gäller kvalitetspolitik finns det bara två områden inom jordbruket som faller inom ramen för kvalitetsbegreppet, nämligen det område som diskuteras i dag och det ekologiska jordbruket. Allt annat hör till området livsmedelssäkerhet. Här talar vi dock särskilt om och fokuserar på kvaliteten.

Som kommissionsledamoten redan har nämnt är detta ingen futtig fråga, utan det handlar om miljarder euro. Att garantera regioner och företag skydd av geografiska beteckningar, ursprungsbeteckningar eller specialiteter skapar ett äkta mervärde. Det är förståeligt att detta mervärde kommer att eftertraktas av andra.

Vi för en särskild diskussion med Förenta staterna – och när jag säger Förenta staterna menar jag de stora multinationella företagen. Dessa undersöker mycket noggrant om de produkter som nu skyddas här genom ursprungsbeteckningar kanske kan införlivas i deras imperier som varumärken. På exakt samma sätt som med Coca-Cola vill de införliva fetaost, parmesanost, Spreewaldgurka, karlsbaderbröd, Thüringer Rostbratwurst och även Tiroler Speck – från både Österrike och Sydtyrolen (Südtiroler Speck) – bland sina varumärken; inte för att de anser att de är särskilt bra produkter, utan för att man kan tjäna pengar på dem. Det är därför de också har medverkat i diskussionerna i WTO, och nu lägger vi fram vårt svar.

Det som är bra med diskussionen är att WTO har sagt från början att våra regler i stort sett stämmer överens med deras egna regler. Det som inte stämmer med deras regler, och där behöver framsteg göras, är frågan om tredjeländers tillgång till dessa skyddade kvalitetsbeteckningar. Vi håller på att åtgärda denna brist, och jag tror också att detta är förnuftigt.

Jag vill dock också påpeka att även ett annat slags behov framträder här. Till exempel kanske producenterna av parmaskinka eller Tiroler Speck tänker så här: Om vi skulle köpa grisar på en större marknad skulle det vara billigare än att tvingas producera dem i regionen eller kräva att de regioner som vi får dem ifrån skulle vara särskilt inriktade på sådan produktion – för detta skulle naturligtvis innebära en ökning av produktionskostnaderna.

Om vi inte gör det skulle vi dock löpa risken, i de internationella diskussionerna inom WTO – och de multinationella företagen kommer att påminna oss om detta gång på gång – att hemfalla åt godtycke, att undergräva våra egna kvalitetsbeteckningar och därmed till slut förlora skyddet. Om detta är fallet skulle det vara mycket tveksamt att tro att det är möjligt att köpa råvaror till billigare priser, och det är därför vi har krävt och fortfarande kräver att det ska finnas en särskild relation mellan regionerna i detta sammanhang.

Slutligen vill jag säga några ord om en formell fråga. Som kommissionsledamoten också är medveten om har rådet redan fattat ett beslut. Vi har än en gång en debatt här trots att allting redan är beslutat, och det är oacceptabelt. Frågan måste debatteras först. Jag hoppas att vi också kan göra det tydligt i konstitutionen när den har ratificerats.

Vi övervägde att återförvisa frågan till utskottet av ren irritation, eftersom vi än en gång har blivit försummade och vårt expertarbete ignoreras. Vi anser dock att detta skulle ge omvärlden en bild av att vi är oeniga från vårt håll i WTO-förhandlingarna, vilket skulle göra det möjligt för andra att säga: Jaså, de är inte ens överens själva. Eftersom vi vill stärka och säkra EU:s ståndpunkt kommer vi att låta det bero, men vi vill klargöra var rådets svagheter ligger på vissa punkter, och vi vill be kommissionsledamot Neelie Kroes att vidarebefordra detta i egenskap av kommissionsledamot, så att hon tänker över sina beslut än en gång.

(Applåder)

  Giuseppe Castiglione, för PPE-DE-gruppen. – (IT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Frågan om geografiska beteckningar och traditionella specialiteter av jordbruksprodukter och livsmedel är ett viktigt instrument för utvecklingen av och hållbarheten för kvalitetsprodukter.

På det hela taget anser jag att det arbete kommissionen har utfört är mycket positivt. Med tanke på att två delar av analysen av frågan har kunnat förutses, en på nationell nivå och en på gemenskapsnivå, var det absolut nödvändigt att se till att de samordnades.

Jag är övertygad om att det större ansvar som har givits av medlemsstaterna, de noggranna formuleringar som beskriver förfarandet och det nya oppositionssystemet är inriktade på behovet av ett snabbare och mer effektivt erkännande, det vill säga av en snabb kontroll som också – vilket är avgörande – är fullständig.

Möjligheten för tredjeländer att få tillgång till det europeiska systemet för skydd av jordbruksprodukter gör det nödvändigt att skydda konsumenterna från en felaktig sammanblandning av gemenskapssymbolerna och produktens faktiska ursprung. En produkts ursprungsbeteckning på en etikett, tillsammans med diversifieringen av färgen på gemenskapens logotyper och tillstånd för att använda beteckningar på förädlade produkter, är alla innovationer som tillmötesgår behovet av bättre konsumentskydd. Dessutom anser jag att dessa åtgärder kommer att uppmuntra producenterna att utnyttja märkningen av utmärkta produkter på ett bättre sätt genom att följa den strategi för livsmedelskvalitet som Europeiska unionen arbetar för.

Slutligen stöder jag ändringsförslagen 48 och 50, som syftar till att tillåta regionala myndigheter att medverka i den nationella kontrollfasen och öka skyddet av den skyddade ursprungsbeteckningen (SUB) och den skyddade geografiska beteckningen (SGB) från andra former av skydd, till exempel varumärken. Jag hoppas att mina kolleger kommer att dela denna åsikt genom att godta dessa två ändringsförslag i morgon.

Till sist vill jag tacka kommissionen, som har lagt fram detta för parlamentet, för dessa förfaranden och för erkännandet av framställningen av kvalitetsprodukter, vilket även min kollega sa tidigare. Kommissionen har tagit itu med ett omfattande behov av snabba åtgärder och inte minst med skyddet av den europeiska landsbygdens framstående ställning.

  María Isabel Salinas García, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman! Som föredraganden mycket riktigt har påpekat anser jag att kvaliteten är det europeiska jordbrukets största tillgång.

Med tanke på den globala marknaden, som vi i allt högre grad måste konkurrera med på grund av extremt billig arbetskraft, låga miljö- och hygienkrav och därmed lägre priser, anser jag att kvaliteten måste vara det som utmärker oss. Därför behöver vi en garanterad och intygad kvalitet genom ett enklare och igenkännligt system som konsumenterna kan lita på, både inom och utanför Europa – och det är vad vi arbetar med.

Dessutom är det mycket viktigt att dessa beteckningar känns igen utanför unionen, i WTO, så att vi kan upprätta en marknad för jordbruksprodukter av hög kvalitet. Vi arbetar på detta, och jag anser att det arbete som har utförts i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling stöder denna ståndpunkt.

Den första utmaning vi står inför är att stärka vårt system av konsumenter och producenter ännu mer. Vi behöver ett snabbare system, med klart definierade tidsperioder och förfaranden, där befogenheterna fördelas på ett lämpligt sätt. Jag anser att hur sektorn själv uppfattar det är lika viktigt som hur konsumenterna uppfattar det, och vi måste visa upp de ekonomiska fördelarna med en marknad av hög kvalitet: säkerheten hos ett beteckningssystem som på ett lämpligt sätt kontrollerar de produkter som inte motsvarar de villkor som har fastställts, och ett snabbt och inte alltför betungande förfarande.

Jag anser att den fråga vi ägnar oss åt är mycket viktig, särskilt för länder som mitt eget, som är pionjärer när det gäller ekologiskt jordbruk. Som jag redan har sagt anser jag att denna fråga förtjänar ett djupare övervägande, och vi måste göra detta så fort WTO:s krav har uppfyllts – och detta måste ske så snart som möjligt – för att förenkla tillgången till systemet för produkter från tredjeländer.

Under den efterföljande granskning och reflektion som vi kommer att genomföra i parlamentet anser jag att det är mycket viktigt att lyssna till sektorn och vara uppmärksam på dess behov, och att vi hela tiden tänker på att styra våra produkter och vår kvalitet mot den globala marknaden, eftersom dessa är värdefulla för en verkligt konkurrenskraftig europeisk livsmedelssektor.

  Jan Mulder, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman! Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf har än en gång gjort sin plikt som föredragande med sin vanliga entusiasm, och till detta vill jag gratulera honom. Jag håller med om huvudlinjerna i hans slutsatser. I ljuset av de ökande avregleringarna av handeln med jordbruksprodukter är det nödvändigt för oss att erkänna fler geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel på internationell nivå. Hans slutsatser är därför helt berättigade.

Det som också spelar in för mig är den exakta definitionen av en geografisk beteckning i Europa. Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf nämnde exemplet med parmaskinka, att den bör härstamma från den regionen. Jag har alltid förbryllats av att Tyskland, och inte Nederländerna, är den största producenten av edamerost, och jag anser att det måste ske en ändring.

Om vi reglerar detta i WTO – och jag är tacksam för att han är överens med mig om detta – och om vi ber de andra att erkänna våra produkter, ser jag det endast som naturligt att vi också erkänner deras produkter. Jag är inte helt överens med Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf när han säger att det för närvarande endast finns två kvalitetskategorier av jordbruksprodukter i Europeiska unionen, nämligen de med geografiska beteckningar och de som produceras ekologiskt. Även om detta kanske stämmer just nu måste vi gå mycket längre.

Det är nödvändigt att införa en europeisk kvalitetsmärkning för jordbruksprodukter. Om vi ber våra jordbrukare att respektera normerna för djurens välbefinnande, de miljömässiga målen och liknande, vore det mycket orättvist att förvänta sig att dessa jordbrukare ska konkurrera med resten av världen, med jordbrukare som inte behöver följa samma normer. För att kunderna ska kunna känna igen dem i affären måste vi utveckla en kvalitetsmärkning även för produkter som inte är ekologiska eller har skyddad geografisk beteckning eller ursprungsbeteckning.

  Daniel Strož, för GUE/NGL-gruppen. – (CS) Herr talman, fru kommissionsledamot! När det gäller förslaget till rådets förordning om skyddade geografiska och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel vill jag fästa er uppmärksamhet på något som sägs i Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorfs betänkande, nämligen att de immateriella rättigheterna är den sista råvara som européerna har kvar. Just därför kan vi uttrycka förvåning och beklagande över att vi än så länge inte har haft någon målinriktad plan för att utveckla ett särskilt system för skydd av de immateriella rättigheterna. Det nya instrumentet bör en gång för alla undanröja de ständiga tvisterna i WTO mellan EU och några av dess handelspartner. När denna fråga har lösts kan vi bara hoppas att kommissionen sedan kommer att återgå till frågan om geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar med tydliga begreppsmässiga mål.

Jag vill tillägga att ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar utgör en integrerad del av immaterialrätten, enligt Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten. Enligt Europaparlamentets arbetsordning faller frågan om immaterialrätten klart och tydligt enbart inom rättsutskottets behörighetsområde. Därför är det märkligt ur både formell och praktisk synvinkel att jordbruksutskottet har fått i uppdrag att utarbeta detta betänkande, utan att ens ta med ett yttrande från utskottet för rättsliga frågor.

  Witold Tomczak, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Herr talman! Syftet med båda förslagen till förordning verkar vara välgrundade. Det är svårt att inte stödja en ökning av jordbrukarnas inkomst, rättvisa konkurrensförhållanden och skydd mot falska kopior av originalprodukter. Det finns dock en del tvivel på om de uppsatta målen är realistiska.

Låt oss diskutera vad de befintliga lösningarna hittills har lett till. Inom ramen för garanterade traditionella specialiteter har endast 15 jordbruksprodukter och livsmedel hittills registrerats i hela unionen. Är det verkligen nödvändigt att skapa komplicerade förfaranden och öka byråkratin till förmån för ett eller några tiotal produkter? Kommer jordbrukaren eller producenten verkligen att tjäna någonting på det? Inom ramen för systemet för skydd av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar har över 700 namn registrerats i hela EU, däribland 150 ostar, 160 typer av kött eller köttprodukter, 150 typer av frukt och grönsaker och 80 typer av olivolja. Det finns 300 nya ansökningar som väntar på att granskas. Kommer vi inte inom kort att befinna oss i en löjlig, nästan skrattretande position om vi skapar denna lagstiftning? Inom några år kommer vi att ha tusentals namn på originalprodukter som väntar på att erövra snabbköpen i hela EU. Som kunder kommer vi att tröttna på dem, och det dyra byråkratiska systemet kommer att visa sig vara ineffektivt när det gäller att hantera ansökningar.

Vore det inte bättre att ge upp idén om att reglera lokala delikatesser? Om vi förvandlar delikatesserna till massprodukter kommer de inte längre att vara delikatesser. Låt de få fortsätta att vara en naturlig attraktion för vissa platser eller regioner, men utan Europeiska unionens stöd.

  Janusz Wojciechowski, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! På UEN-gruppens vägnar vill jag gratulera Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf till hans utmärkta betänkanden. Jag gläder mig åt att vi kommer att åstadkomma de nödvändiga förenklingarna i förfarandet för registrering av lokala livsmedel och att vi kommer att få tillgång till fler av dessa produkter, eller snarare att de kommer att bli mer välbekanta för oss, eftersom vi naturligtvis talar om traditionella produkter som har funnits på marknaden under en lång tid.

Europas verkliga framtid ligger i att stödja traditionella, regionala produkter som framhåller de lokala samhällenas prestationer. Det är något vi kan excellera i, något vi kan bli bättre på än andra och något som kan hjälpa oss att etablera en europeisk marknad som är en gemensam marknad men ändå en rik sådan tack vare mångfalden av regionala specialiteter. Det är en god möjlighet för regionala producenter, men framför allt är det goda nyheter för konsumenterna eftersom dessa produkter tillverkas enligt traditionella recept och metoder som går flera generationer tillbaka i tiden och som är hälsosammare och bättre än massproducerade varor. Det är också det bästa sättet att möta den utmaning som bioteknikföretagen ställer oss inför. De vill tvinga oss att konsumera deras massproducerade livsmedel som är ett resultat av genteknik.

Vi måste vara mycket tydliga på den punkten. Vi vill konsumera produkter som är hälsosamma, varierade och producerade enligt traditionella och regionala metoder, och vi vill inte tvingas konsumera livsmedel som är tillverkade enligt metoder som lurar naturen.

  Jan Tadeusz Masiel (NI). – (PL) Herr talman! Under de senaste årtiondena har den gemensamma jordbrukspolitiken uppmuntrat jordbrukare att producera mer, oavsett kvalitet. Detta har lett till att de nu har två Mercedesbilar på gården hemma och att butikerna är fulla av produkter som varken är välsmakande eller billiga. Vi tvingas betala mer för så kallade ekologiska produkter för att kunna köpa det som borde vara vanliga livsmedel.

Det är cyniskt att säga att dagens konsumenter tycker att kvalitet är viktigare än kvantitet. De vill bara kunna äta livsmedel som de inte har sett på länge och som de är berättigade till. På samma gång satsar vi större delen av vår budget på den gemensamma jordbrukspolitiken, huvudsakligen i de gamla medlemsstaterna.

Låt oss hoppas att en förenkling av de befintliga förfarandena leder till att dessa förordningar om skydd av geografiska beteckningar, ursprungsbeteckningar och traditionella specialiteter kommer att gynna jordbrukare som producerar hälsosamma och välsmakande livsmedel.

Jag vill tacka kommissionen och föredraganden för att de har tagit upp denna viktiga fråga. Jag hoppas att jordbrukarna, särskilt de från de nya medlemsstaterna som ännu inte har haft tid eller råd att starta en jordbruksproduktion i industriell skala, kommer att belönas för sina traditionella produktionsmetoder. Vi har inte sådana fantastiska tillverkningsmetoder som de som det franska köket är berömt för, men vi har hälsosamma och välsmakande jordbruksprodukter och livsmedel.

  Astrid Lulling (PPE-DE). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag behöver inte nog betona hur mycket vi värderar vårt system med skyddade geografiska beteckningar (SGB) och skyddade ursprungsbeteckningar (SUB) och hur måna vi är om att försvara dem och se till att de följs inom och utanför EU.

Såsom läget är efter de upprepade och enligt mig alltför täta reformerna av den gemensamma jordbrukspolitiken kan producenter i många av våra regioner bara överleva tack vara sina kvalitetsprodukter och sitt kunnande. Som tur är börjar konsumenterna i allt högre utsträckning uppskatta detta och är beredda att betala rimliga priser, varigenom de hjälper till att hålla människor i arbete i både tidiga och sena leda av produktionen, vilket i sin tur bidrar till landsbygdens utveckling.

Det är väl dokumenterat att Förenta staterna och Australien haft fräckheten att inom WTO angripa våra framgångsrika bestämmelser på området. Över 700 produktbeteckningar har registrerats sedan 1993. Det kommersiella värdet av detta uppgår till över tio miljarder euro. Jag vill i detta sammanhang nämna registreringen av Tiroler Speck som Michl Ebner, som har gett mig två minuter av sin talartid i den här debatten, är särskilt förtjust i.

WTO:s behöriga organ har lyckligtvis kommit fram till att våra bestämmelser inte strider mot WTO:s regler. Det enda vi behöver göra är att senast den 20 april – ingen tid att förlora, med andra ord – justera dem så att tredjelandsmedborgare står på jämbördig fot med EU-medborgare i fråga om tillämpningsförfaranden och rätt att överklaga.

Jag gratulerar vår föredragande Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf och uttrycker min uppskattning över en utmärkt samarbetsvilja som inte alltid brukar förekomma mellan grupperingar över den politiska skiljelinjen i parlamentet. Jag välkomnar att vi – tillsammans med Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf och andra förgrundsfigurer i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, bland andra ordföranden Joseph Daul – har lyckats enas kring ändringsförslag som syftar till att förtydliga, förenkla och specificera vissa frågor samt att genom lämplig övervakning se till att jordbrukarnas immaterialrätt efterlevs, eftersom den är en av de sista råvaror vi européer fortfarande har kvar.

Det vi framför allt vill åstadkomma genom särskilda tidsfrister – sex månader för kommissionen för att behandla ansökningar, fyra månader för överklaganden – är att undvika förseningar som får negativa följder för de berörda operatörerna. Vi vill ha gemenskapssymboler, våra logotyper, med särskilda färger och se till att de inte används av tredjeland. Slutligen vill vi se till att om registreringen av skyddade geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar avskaffas så ska den inte kunna användas som varumärke förrän efter fem år. Detta för att förhindra att producenterna utsätts för eventuella ekonomiska påtryckningar.

Jag vet att många ledamöter har haft många idéer och förslag om hur lagen kan förbättras, men eftersom tiden går vill vi uppmana rådet att i första hand införa de förändringar som krävs på grund av WTO:s utslag. Enligt ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Bogdan Golik (PSE). – (PL) Herr talman! Jag gratulerar föredraganden till hans två utmärkta betänkanden. Jag vill också uttrycka min övertygelse om att just dessa nya förordningar som godkänns av parlamentet kommer att gynna utvecklingen av livsmedelsproduktionen inom jordbruket och inte minst gjuta nytt liv i landsbygden genom att lyfta fram traditioner och kulturella värden samt öka sysselsättningen utanför jordbrukssektorn. Jag anser att ett öppet och enkelt registreringsförfarande och en tydlig uppdelning av befogenheter mellan medlemsstaterna och kommissionen ger ett effektivare skydd för konsumenter, producenter, unionsmedborgare och framför allt dem som tillverkar dessa produkter. De kommer att skyddas mot falska kopior, missbruk av ursprungsnamn, kopiering av innehållsförteckningar och annan bedräglig verksamhet som bedrivs av människor som söker snabba vinster.

De föreslagna förordningarna bidrar verkligen till att garantera ett trovärdigt system för att skydda kvaliteten på registrerade produkter som människor litar på och som blir allt mer populära i unionen och i världen. På produkterna kommer inte bara producentens märke att synas, utan även EU:s märke.

  Giusto Catania (GUE/NGL). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Europa måste kunna garantera och skydda kvaliteten på sin jordbruks- och livsmedelsproduktion. För att uppnå detta mål måste de traditionella specialiteterna och geografiska beteckningarna skyddas, till och med mot angrepp från det inre av WTO, från Förenta staterna och Australien.

Föredraganden har utfört ett mycket gott arbete med att förbättra de båda förordningarna. Vi måste skydda produkter för att kunna få ett verkligt inflytande på den förbättrade livsmedelssäkerheten och förebygga likriktningen av smak, vilket annars sker i global omfattning. Vi ser tyvärr alltför ofta exempel på förfalskningar. Den största marknaden i södra Italien, Vittoria på Sicilien, översvämmas till exempel varje dag av förfalskade produkter som släpps ut på marknaden som skyddade geografiska produkter, till exempel körsbärstomater från Pachino.

Vi anser därför att märkningen behövs för att produktens ursprungs- och tillverkningsort ska anges. Vi måste dock själva ifrågasätta ett faktum, nämligen att de som förespråkar systemet med geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar alltför ofta är mer intresserade av försäljning än av produktion.

  Kathy Sinnott (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden för att ha bidragit till att skydda regionernas individualitet och landsbygdens självförsörjning.

EU har sådana rika och varierade produkter och livsmedel som vi definitivt behöver skydda från avregleringsanhängarna. Familjerecepten, de lokala kryddorna, de handgjorda produkterna, kvaliteten och de unika egenskaperna kräver alla vårt skydd för att regionerna ska förbli så rika som de för närvarande är.

Men till vilken nytta kommer detta värdefulla arbete att vara om vi samtidigt tillåter att genmodifierade organismer får tränga in i våra grödor och således också i våra livsmedel och produkter? Här försöker vi skydda produkternas egenart och de lokala ingrediensernas unika särdrag. Hur kan vi påstå att våra ingredienser är lokala om alla dessa har modifierats i ett laboratorium? Detta utsäde är definitivt inte er familjevariant; det är ett konstruerat Monsanto-utsäde med ett särskilt partinummer, exakt samma utsäde som miljontals andra över hela världen.

Hur skulle vi då kunna påstå att våra produkter är unika, att de utmärks av vår rika regionala arom eller att de ens härstammar från vår region? Skulle inte vår ärlighet kräva att vi märkte våra produkter med ”Monsanto Corporation, producerat i Saint Louis, Missouri”? Vi måste tillåta att våra regioner väljer om de vill ha genmodifierade organismer och vi måste skydda dem som inte vill ha det.

Vi bör inte enbart värdera och bevara de lokala specialiteterna utan också de jordbruksmarknader där dessa fortfarande ibland säljs lokalt. Vi måste se till att vi reglerar saluföringen av livsmedel på ett sådant sätt att inte de kvarvarande traditionella jordbruksmarknaderna tillintetgörs.

  Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN). – (PL) Herr talman! Det är tur att vi håller en gemensam debatt om Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorfs betänkanden. I ett av betänkandena, i punkt 5 i motiveringen, heter det att syftet med förslagen är att förenkla förfarandet och få en korrekt definition av de olika organens ansvarsområden vid behandlingen av förslag. Denna och andra kommentarer, till exempel i punkt 9, inger förhoppningar om att de slutliga förordningarna från rådet kan bli mindre krångliga och mindre rättsligt inkonsekventa. Detta är särskilt viktigt med tanke på förordningen om skyddet av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel. Vi måste komma ihåg att geografiska beteckningar ingår i ett arv från vissa lokalsamhällen och enskilda nationer som också har ansvar för att skydda dem.

Skyddet av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för livsmedel på gemenskapsnivå bör enbart ha en stödjande funktion och förhindra ohederlig verksamhet. Endast nationella organ får dock ha rätt att införa sanktioner på nationell nivå, enligt vad som anges i artikel 11.3.

Regionala produkter och livsmedel måste stödja den regionala utvecklingen och bidra till att bredda utbudet av turistattraktioner, inklusive lantbruksturism. Ingen vill ha ett EU där alla överallt klär sig likadant, äter samma mat och talar på samma sätt.

  James Hugh Allister (NI). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar dessa betänkanden, för jag anser att det är lämpligt och nödvändigt att skydda de regionala specialiteterna. Regionerna har rätt att utnyttja och skydda sådana specialiteter för sin egen ekonomiska vinning.

Jag noterar att man i de medlemsstater där detta sker skapar ett mervärde motsvarande uppskattningsvis omkring 5 miljarder euro per år genom att främja sådana geografiska beteckningar. Givetvis sätter detta även igång en kedjereaktion som får effekter för skapandet av nya arbetstillfällen och förmågan att behålla befolkningen i landsbygdsområdena.

Det enda som jag hittills beklagar är att min hemregion, Nordirland, ännu inte har utnyttjat denna möjlighet, men jag måste säga – partisk som jag är – att vi har gott om sådana varor.

Nötkött från Ulster, som alla européer snart kommer att kunna njuta av igen när nötköttsförbudet hävs, har en smak och kvalitet som är vida berömd och som har fått Greenfield-märkningen att bli liktydig med högsta kvalitet. Vårt vete- och bikarbonatbröd är en delikatess som måste smakas och Armagh Bramley-äpplena har ett mycket gott renommé.

Jag vill därför i denna debatt uppmana den brittiska regeringen att genast utnyttja de möjligheter som står till förfogande i enlighet med dessa bestämmelser.

Ett klagomål som jag har stött på beträffande dessa bestämmelser är att ansökningsförfarandet är onödigt krångligt och byråkratiskt. Jag vill därför be om kraftansträngningar för att förenkla förfarandet så att de regionala produkterna snabbare kan skyddas och främjas, och jag välkomnar det som kommissionsledamoten sa i detta hänseende.

Det är viktigt att EU, inom ramen för WTO, försvarar de rättigheter som tillkommer oss i enlighet med dessa bestämmelser, och att man inte ger efter för påtryckningar från tredjeländer. Jag instämmer fullständigt med föredraganden i att EU måste utnyttja hela sitt inflytande och sin diplomatiska skicklighet för att försvara de geografiska beteckningarna. Även om vi bör uppmuntras av att WTO:s tvistlösningsorgan förkastade de senaste angreppen från Förenta staterna och Australien kan vi inte tillåta oss att vara nöjda.

  Agnes Schierhuber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Mina damer och herrar! Även jag ansluter mig till dem som tackar föredraganden för hans verkligt utmärkta betänkanden. Jag tackar även skuggföredragandena för deras mycket effektiva samarbete i ärendet.

Jag anser att de båda betänkandena är bland de viktigaste den här mandatperioden, framför allt betänkandet om skyddade geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar. Såsom kommissionsledamoten påpekade har redan över 700 produkter registrerats och 300 förfaranden inletts. Detta är viktiga faktorer för EU:s jordbruk och landsbygdsområden.

Jag anser att immaterialrätten också har betydelse för dessa produkter och att produkterna faktiskt bidrar till en regions identitet. Om vi öppnar våra marknader för produkter från tredjeländer måste vi som villkor kunna ange att länderna tillämpar samma normer i fråga om kvalitet och socialt ansvarstagande som inom EU. Faktum är att vi lever i en global värld, men vi har ändå bara råd med rättvis konkurrens om samma krav och regler gäller inom hela WTO och även genomförs i praktiken.

Rent allmänt måste vi dock se till att noggranna prövningar ingår i förfarandet och att inte standarden sänks. Kvaliteten har ett pris. Som Förbundsrepubliken Tysklands president Horst Köhler sa i går: EU:s högre prisnivåer måste paras med högre kvalitet. Jag kan ge ett exempel: i Österrike arbetar 180 000 jordbrukare inom produktionen. De säkrar bevisligen runt 600 000 arbetstillfällen i både tidigare och senare led. Detta visar också hur viktiga de aktiva jordbruksföretagen och de producerande familjejordbruken är för landsbygden.

  Robert Navarro (PSE). – (FR) Herr talman! Först vill jag lyckönska föredraganden och mina kolleger i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling till detta betänkande. Ett av dess starka punkter är att det lyfter fram ett centralt begrepp, nämligen att Europas jordbruk bara kan överleva genom kvalitet. Följaktligen måste försvaret av märkning och andra skyddade beteckningar vara kärnan i alla politiska åtgärder som EU vidtar, inte minst i internationella sammanhang som WTO. Detta är den enda vägen om vi vill garantera en hållbar konkurrenskraft för europeiska produkter i en globaliserad värld.

Jag kommer personligen från en region där över 30 produkter registrerats som skyddad ursprungsbeteckning (SUB), skyddad geografisk beteckning (SGB) och garanterad traditionell specialitet (GTS). Beteckningarna är utan tvivel en tillgång för de producenter som gynnas av dem. Tankegången liknar den vi alltid följt inom en annan sektor, som inte ligger inom dessa texters räckvidd, men ändå kräver stöd och skydd från EU. Jag talar givetvis om vintillverkningen som står för tiotusentals arbetstillfällen i min region i södra Frankrike och hundratusentals arbetstillfällen i Europa i övrigt, men som för närvarande skakas av en stor kris. Om inget görs, däribland på EU-nivå, finns det en risk för att Europa förlorar sin själ.

  Andrzej Tomasz Zapałowski (IND/DEM). – (PL) Herr talman! I dag diskuterar vi hur man kan skydda traditionella specialiteter av jordbruksprodukter.

I förordningen anges att det krävs produktion under en generation för att en produkt ska kunna betraktas som tillverkad enligt traditionella metoder. Farhågor har uttryckts beträffande det ändringsförslag som begränsar definitionen till produkter som användes före andra världskriget. Detta vore diskriminerande mot länderna i Östeuropa.

Polen förlorade halva sitt territorium på grund av andra världskriget och flera miljoner människor förflyttades till landområden som hade återvunnits. Därmed bröts kontinuiteten i traditionerna. Under den kommunistiska tiden förbjöds också tillverkning av produkter i handelssyfte. Det är först under det senaste decenniet, efter självständigheten, som samhällen i vissa regioner återgått till traditionella hälsosamma produktionsmetoder för livsmedel, till exempel traditionell polsk korv och skinka. Detta var helt omöjligt tidigare.

En annan oerhört viktig fråga är att få visshet om huruvida kvaliteten på dessa livsmedel kontrolleras i tillräckligt utsträckning och om man kan undvika en situation där ett allt större utbud av genetiskt modifierade växter i Europa leder till att traditionella produkter förorenas. I vissa länder i Europa har faktiskt genetiskt modifierade växter spridit sig bortom all kontroll och kommer med all säkerhet snart att hota traditionella produkter på grund av att innehållsförteckningarna ändras. Bifogade förteckning över produkter som klassificerats som traditionella bör även utvidgas och omfatta charkuterivaror.

  María Esther Herranz García (PPE-DE). – (ES) Herr talman! I betänkandet om ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar enligt det förslag som kommissionen lagt fram anges att avsikten är att klargöra förfaranden och bättre anpassa gemenskapslagstiftningen till ett utslag från WTO.

Skyddet av geografiska beteckningar är naturligtvis oerhört viktigt. Det är mycket viktigt för att konsumenterna ska få korrekt information om kvalitet, ursprung och produktionsmetoder i fråga om de produkter de konsumerar. Det är därför logiskt att inte förvirra konsumenterna. Att använda gemenskapens logotyp på produkter från tredjeland bör därför inte tillåtas.

Parlamentets ledamöter är dessutom skyldiga att måna om mångfalden och rikedomen i det europeiska gastronomiska arvet som än så länge har världsrykte.

Det råder inga tvivel om att vi måste följa utslaget från WTO:s skiljedomstol; det är därför det finns en sådan domstol. Och vi måste ändra förordningen så att den följer dessa krav.

Men fram till dess att WTO i debatten tar upp det internationella systemet med geografiska beteckningar och fram till dess att vi har en internationell förteckning över geografiska beteckningar är det inte särskilt rimligt att ändringarna i gemenskapens förordning går längre än vad som är absolut nödvändigt.

Vi måste dessutom se till att ändringarna i förordningen inte leder till förseningar i förteckningen eller till diskriminering av tredjeländer i förhållande till EU-länder på grund av att förfarandet för att få gemenskapens godkännande kräver att stränga krav på kvalitet och livsmedelssäkerhet uppfylls. Kan kommissionen se till att produkter från tredjeland följer samma normer? I ärlighetens namn tror jag inte det.

Jag anser därför att ändringsförslaget från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater bör stödjas och jag anser också att de olika synsätten på hälso- och sjukvårdssystemen bland medlemsstaterna måste innebära att jordbrukare och producenter inte är de enda som tvingas betala för att lagstiftningen om livsmedelshygien utvidgas till att även gälla ursprungsbeteckningar.

  Luis Manuel Capoulas Santos (PSE). – (PT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Även jag lyckönskar vår föredragande. Införandet av skyddad ursprungsbeteckning (SUB), skyddad geografisk beteckning (SGB) och garanterad traditionell specialitet (GTS) är ett steg i rätt riktning för landsbygdens utveckling. Beteckningarna blir en hjälp för att bevara naturarv och kulturella arv och bidrar till att utvidga utbudet av kvalitetsprodukter för ett ökande antal krävande och väl insatta konsumenter.

Jag har själv sett prov på detta i mitt land, där över 100 produkter omfattas av systemet, varav flertalet också fått hyfsade affärsframgångar. I vissa fall utgör framgångarna på marknaden ett uppsving för inhemska raser och arter som varit på väg att försvinna och för verksamhetsmetoder som annars löper stor risk att försvinna eller redan hade försvunnit.

Drivkraften i förslagen framför oss kommer att bidra till att nuvarande rättsliga ramar förbättras och anpassas till WTO:s bestämmelser, som vi vill följa. Jag betonar att en tydligare definition av gemenskapens symboler med hjälp av färger, angivelse av ursprung och plats där produkter från tredjeland har tillverkats samt det faktum att kommissionens beslut godkändes gör processen mer trovärdig och leder till lägre priser och mindre byråkrati.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Innan jag tar itu med ämnet för dagens debatt är jag angelägen om att upplysa parlamentet om att den irländska sockerindustrin kommer att lägga ned produktionen helt och hållet. Detta meddelades i Irland i dag. I fråga om WTO är Irland dess första offer när det gäller sockerbetsproduktionen. Trehundra arbetstagare kommer att mista sina arbeten och 3 500 jordbrukare kommer att drabbas mycket hårt. Är detta en varningssignal om vad som väntar, allteftersom WTO:s makt intensifieras när det gäller att forma vårt jordbruk i EU? Om sockerbetan offras i dag, såsom har skett i Irland, vad händer då i morgon med EU:s nötboskapsuppfödning?

Jag tackar föredraganden för hans goda arbete med betänkandet. Jag är emellertid rädd för att vi ibland talar ivrigt om denna fråga – vilket vi också bör göra – men att vi förbiser den större bilden av varuproduktionen i EU som också behöver skyddas.

Jag beklagar att vi i Irland endast har tre produkter som är registrerade som skyddade geografiska beteckningar (SGB), trots att vi har flera hundra små livsmedelsföretag som skulle kunna få det skydd som erbjuds i dessa förordningar. Jag vill uppmana dem att utnyttja detta. Vi kommer att behöva allt fler kvalitetsprodukter om vi ska kunna anta utmaningarna med reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken och påtryckningarna från WTO. Vi måste erkänna att den fortsatta livsmedelsproduktionen i EU är beroende av ett engagemang för denna sektor. Vi måste också erkänna att sektorn inte kan förväntas klara av det våldsamma angrepp som det oinskränkta marknadstillträdet medför genom de lågprisvaror som har producerats utanför unionen enligt normer som är annorlunda och ligger på lägre nivåer.

Låt oss med alla medel skydda och uppmuntra dem som vill producera specialiteter, men låt oss också erkänna att EU:s jordbruk producerar högspecialiserade varor som också är i behov av skydd.

  Marc Tarabella (PSE). – (FR) Herr talman! Jag vill först instämma i hyllningarna till föredraganden Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf för hans anmärkningsvärda arbete med att ta fram bättre information till och bättre skydd för producenter, tillverkare och konsumenter. Han har med sitt betänkande både lyckats undvika uppenbar konservativ protektionism och visa erkännande och respekt för vår sakkunskap. Detta kommer dock inte att glädja alla, och det bästa beviset för det är den hårda linje som drivs av Förenta staterna och Australien som vill att geografiska beteckningar endast ska godkännas under särskilda omständigheter och dessutom försöker få dem att enbart gälla vin och sprit.

EU måste göra allt som står i dess makt för att försvara dessa geografiska beteckningar och använda alla sina diplomatiska färdigheter, särskilt i de kommande förhandlingarna om införlivandet av besluten från Hongkong. Geografiska beteckningar är ett utmärkt sätt att tillföra den internationella handeln en kvalitativ aspekt. Olyckligtvis har det inte funnits ett enda tecken på att de geografiska beteckningarna har godkänts på ett hållbart vis av WTO. Kommissionen måste ges möjlighet att fylla en viktig funktion i detta avseende. Vi måste vara medvetna om att kvalitet och erkännande ger EU:s jordbruk framtidshopp.

  Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Jag är skyldig mina kolleger ett tack och vill gärna skicka en del av alla lovord vidare till mina medarbetare. Jag var också glad över ert bidrag, Jan Mulder. Vi är ense i sak, men jag är också glad över att ni har berömt mitt engagemang. Vid det här laget börjar vi båda förstås bli äldre och har varit länge i branschen. Men vi bryr oss ändå om saker och ting och vi har inte tröttnat på att kämpa för det vi anser vara rätt. Jag håller med er när ni klagar över att det bara finns två typer av kvalitetsbeteckningar. Detta måste utvidgas. Vi ska inte bara erbjuda säkerhet i bemärkelsen att människor inte dör av att äta något. Vi måste också respektera nöjet med att äta, liksom kvalitet, ursprung och generationers strävanden.

Denna kombination av marknadsekonomi och kvalitetsgarantier är precis vad vi behöver. Marknadsinriktningen är förstås bra, men den måste kompletteras med en bedömning av vad som uppnås. Som svar på frågan för en stund sedan om detta är en renodlat administrativ fråga kan jag bara svara: nej, det är inte en administrativ fråga, det är ett system som utvecklats över generationer och som nu får rättsliga och administrativa garantier. Det är stor skillnad mot något som tvingas på oss.

Om vi inte uppnådde några fördelar med detta så skulle inte heller diskussionen föras inom WTO. Det är naturligt att de multinationella företagen är vaksamma inför det mervärde som skapas här – och det är ett avsevärt mervärde. Bland oss har tyvärr Irland – som jag nu hört omnämnas två gånger – ännu inte föregått med något gott exempel och jag uppmanar med kraft landet att stimulera de i landets regioner som tillverkar produkter på detta sätt att lämna in en ansökan. Det får inte förekomma några undantag i detta hänseende. Detta är en aspekt av den information som vi, parlamentet inräknat, kan ge.

Jag vill också ta upp samarbetet med Astrid Lulling. Hon kanske inte är den äldsta, men hon är den som arbetat längst hos oss. Alla som arbetat med henne vet att det inte alltid är lätt. Det handlar inte bara om politisk inriktning, utan även om Astrid Lulling som person. Vi har ändå lyckats lägga fram gemensamma ändringsförslag på några områden. Jag skulle vilja nämna några som är särskilt viktiga.

Av något dunkelt skäl har rådet infört en bestämmelse om att alla fysiska eller juridiska personer som har ett legitimt intresse kan begära att en ursprungsbeteckning eller en särskild kvalitetsbeteckning avskaffas. Eftersom vi talar om mervärde här föds givetvis tanken om att kunna överföra detta till varumärken. För att visa att vi inte bedriver någon affärsmässig verksamhet har vi lagt fram ett gemensamt ändringsförslag. Jag ber kommissionen att verkligen se till att rådet tar med det.

Om en skyddad beteckning avskaffas kan den inte omvandlas till ett varumärke förrän efter fem år. Detta ger oss visst andrum och det blir en aning dyrare för dem som vill omvandla beteckningar till varumärken och ger även människor i regionen något i utbyte. Vi måste gå mycket försiktigt fram i sådana situationer. Jag hoppas att kommissionsledamoten kan driva frågan vidare. Jag vill uttrycka mitt varma tack för att dagens diskussion varit så konstruktiv.

  Neelie Kroes, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Föredraganden har fått beröm från ett stort antal ledamöter och jag vill på kommissionens vägnar lägga till ett par lovord. Återigen, tack för en intressant diskussion. Låt mig kommentera några av de frågor som har tagits upp under debatten.

Som en generell kommentar – en fråga som Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf och Giuseppe Castiglione berörde – vill jag återigen betona att kommissionen med hjälp av dessa förslag vill anpassa vår lagstiftning till WTO-panelernas slutsatser. Detta omfattar flera aspekter i förfarandet och åtskilliga förenklingar som gör att systemet kan stödja genomförandet av WTO:s slutsatser. Frågan togs upp av James Hugh Allister, och enligt min mening löser detta hans problem.

Som svar till Jan Mulder upprepar jag kommissionens avsikter att under nästa år ytterligare granska de åtskilliga politiska frågor som inte berörs av WTO:s slutsatser samt den mer vittomfattande frågan om jordbrukets kvalitetspolitik inom gemenskapen. Jag har lärt mig mycket i kväll, däribland det påpekande som Jan Mulder gjorde om edamerost. Jag vill klargöra för Jan Mulder att edamerost är en typ av ost som kan produceras var som helst. Detta är en Codex-standard. Edamerosten från Nordholland är emellertid skyddad, och den är en nederländsk kvalitetsprodukt. Så ät mer edamerost från Nordholland!

Låt mig kommentera diskussionen mer i detalj och inrikta mig på några av de frågor som ni har tagit upp. När det gäller logotyperna är redan de tre logotyper som har införts genom kommissionens bestämmelser olika sinsemellan. Jag vill också klargöra att alla eventuella förmåner som ges till gemenskapens producenter – och jag antar att användningen av gemenskapssymbolen är en sådan förmån – även kommer att vara tillgängliga för producenter från tredjeländer. Detta som svar till Giuseppe Castiglione och María Esther Herranz García. Kommissionen håller emellertid med om att detta kräver ytterligare undersökningar. Dessa kommer att utföras inom ramen för en mer vittomfattande politisk granskning som kommissionen tänker uträtta så snart förslaget har genomförts.

I flera ändringsförslag behandlas medlemsstaternas och kommissionens skyldigheter, vilket Zdzisław Zbigniew Podkański nämnde. Kommissionen tänker inte förändra den nuvarande fördelningen av befogenheter mellan medlemsstaterna och kommissionen.

I ändringsförslagen 23 och 24 efterfrågas en tidsfrist för när kommissionen ska granska och offentliggöra ansökningar. Jag håller med om att kommissionen bör utföra sina skyldigheter inom en rimlig tidsperiod. Astrid Lulling och María Isabel Salinas García berörde detta. Jag håller med om att vi bör beakta fastställandet av en rimlig tidsperiod, vilket inte är en lätt uppgift mot bakgrund av ansökningarnas komplexitet. Det är sannerligen inte realistiskt att granska och offentliggöra samtliga ansökningar inom sex månader; tolv månader skulle vara en mer godtagbar tidsperiod.

I era ändringsförslag om kontroller återspeglas syftet med kommissionens förslag. Detta syfte är att se till att det finns en tydlig förståelse för att det finns myndigheter över hela EU som har ansvaret för att genomföra gemenskapslagstiftningen om geografiska beteckningar och traditionella specialiteter. Det råder heller inget tvivel om att dessa kontroller kommer att genomföras inom ramen för förordning (EG) nr 882/2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen.

Jag vill ta upp vissa frågor som enbart berör betänkandet om geografiska beteckningar. Dessa gäller användningen av ingredienser i bearbetade produkter och råvarors ursprung. Jag bekräftar att ert förslag om användning av skyddade namn på ingredienser i bearbetade produkter avhjälper kommissionens oro i viss mån. De allmänna bestämmelserna om märkning täcker emellertid redan fall där vilseledande information förekommer. Ytterligare restriktioner för användningen av registrerade namn för bearbetade produkter skulle innebära en större politisk förändring som förtjänar en fullgod och grundlig analys.

Jag noterade åtskilliga ändringsförslag som gällde ursprungsmärkning eller andra tillämpliga villkor för råvaror. Kommissionen delar Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorfs mål att människor inte ska vilseledas i detta avseende. Vi måste emellertid vara mycket försiktiga. En eventuell politisk förändring på detta område skulle kunna inverka på de rättigheter som redan har beviljats användare av vissa beteckningar.

Slutligen ska jag göra några påpekanden om betänkandet om garanterade traditionella specialiteter. I den rådande förordningen om garanterade traditionella specialiteter saknas en definition av termen ”traditionell”. Vi föreslår att det införs en skyldighet att bevisa att en vara har använts under en tidsperiod av minst 25 år. Vi anser att det är en bra kompromiss.

Som ett resultat av detta kan kommissionen i princip godkänna följande ändringsförslag i betänkandet om geografiska beteckningar: ändringsförslagen 1, 10, 11, 15, 25, 29 och 31. Av de ändringsförslag som ingavs i sista minuten inför denna sammanträdesperiod kan kommissionen i princip godkänna ändringsförslagen 41, 43, 49 och 54. I betänkandet om traditionella specialiteter kan den godkänna ändringsförslagen 6, 10, 13 och 16. Kommissionen kan inte godkänna övriga ändringsförslag till dessa betänkanden.

  Talmannen. – Den gemensamma debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag.

15. Juridiska yrken och det allmänna intresset av ett fungerande rättssystem (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en debatt om den muntliga frågan (O-0003/2006 – B6-0005/2006) till kommissionen från Giuseppe Gargani för utskottet för rättsliga frågor om juridiska yrken och det allmänna intresset av ett fungerande rättssystem.

  Klaus-Heiner Lehne (PPE-DE), suppleant för frågeställaren. – (DE) Herr talman! Mina damer och herrar! Jag är här för att företräda min kollega Giuseppe Gargani som i egenskap av ordförande i utskottet för rättsliga frågor är den egentliga frågeställaren. Det är i vilket fall hedrande för mig att ersätta honom.

Innan jag förklarar frågan närmare vill jag nämna något om bakgrunden. Upphovet till frågan, som alltså gäller fria yrken, framför allt juridiska yrken, ligger flera år bakåt i tiden. Parlamentet behandlade ärendet under den förra mandatperioden i två muntliga frågor och tillhörande resolutioner. Frågorna ställdes framför allt mot bakgrund av verksamheten vid Generaldirektoratet för inre marknaden och tjänster under ledning av förre kommissionsledamoten med ansvar för konkurrensfrågor, Mario Monti, och med tanke på den undersökning som gjorts vid Institutet för högre studier i Wien och som gav upphov till hela debatten.

Jag tänker inte sticka under stol med att utskottet för rättsliga frågor var överens över partigränserna om att denna undersökning från Wien var mycket partisk till förmån för de ekonomiska aspekterna och inte tog tillräckligt stor hänsyn till den särskilda roll som de fria yrkena, särskilt de juridiska yrkena, har inom rättsskipningen. Utskottet befarade också – och dessa farhågor växte delvis fram på grund av undersökningen – att kommissionen inte alltid hade dragit rätt slutsatser av Wien-undersökningen. Dessutom befarade utskottet at kommissionen medvetet drev en politisk linje som vi betvivlade var rätt i vissa avseenden. Fria yrken har en särskild ställning och kan när allt kommer omkring inte jämföras med snabbköpet runt hörnet i fråga om konkurrenspolitik och konkurrenslagstiftning. Områdena har helt olika bakgrund och olika betydelse för samhällets funktion.

I dag lägger vi fram en annan muntlig fråga. Den gäller kommissionens senaste preliminära rapporten som presenterats av kommissionsledamot Neelie Kroes – en resolution i samma ämne läggs fram nästa vecka – och som praktiskt taget fortsätter enligt samma linje som under förra mandatperioden.

Jag vill i detta viktiga ögonblick göra det helt klart och tydligt att även vi givetvis är väl medvetna om att förlegade seder bör avskaffas. Vi lever inte längre på medeltiden och skråväsendet tillhör det förflutna. Särskild hänsyn måste dock ändå tas till de fria yrkenas särdrag, inte minst de juridiska yrkena, som ligger inom rättsutskottets intresse. Dessa särdrag är en del av rättsväsendet och måste fungera. Om inte rättsväsendet fungerar blir allmänheten lidande eftersom den får ett otillräckligt juridiskt skydd, vilket innebär att en högst väsentlig del av demokratin, dvs. rättsstatssystemet, också urholkas. Därför måste bestämmelserna för de fria yrkena granskas mycket noggrant och ingående. Och därför måste vi noggrant överväga vad som krävs för att på ett så effektivt och säkert sätt som möjligt ge medborgarna rättsligt skydd och tillgång till rättvisa, även i praktiken. Detta bör naturligtvis göras med särskild hänsyn till EG-domstolens rättspraxis.

Jag tänker nu ta upp ett särskilt problem som givetvis har nämnts i samband med denna fråga och som var ett skäl till att utskottet för rättsliga frågor ville ha denna extra debatt i ärendet här i dag. Problemet är den särskilda roll som avgifter har inom juridiska yrken eftersom dessa avgifter i många av EU:s medlemsstater har en särskild beskaffenhet och betydelse, särskilt i fråga om ersättning för juridiska utgifter och i situationer där företag som säljer försäkringar mot juridiska kostnader själva vill kunna få ersättning för sina klienters räkning. Sådant går praktiskt taget inte att reglera utan avgifter som också är djupt rotade i många medlemsstaters rättsliga traditioner. De bör därför inte ifrågasättas utan goda skäl, eftersom de utgör en så grundläggande del av konsumentskyddet. Detta bör alltså klargöras i detta ögonblick.

EG-domstolen har varit mycket omsorgsfull när den skapat rättspraxis på detta område. Nyligen – bara för några veckor sedan – såg vi ett fall där även generaladvokaten försökte visa vederbörlig omsorg i frågan. Det är mycket viktigt för oss att kommissionen slutar behandla denna grundläggande fråga – som är avgörande för ett fungerande rättssystem i många medlemsstater – på det sätt som framgår av kommissionens handlingar. Kommissionen kan inte behandla de fria yrkena på samma sätt som snabbköp. Dessa yrken har en särskild betydelse och funktion.

Vissa EU-medlemsstater har nu avskaffat avgifterna, vilket intressant nog bland annat har lett till högre priser för jurister och konsumenter – i vissa fall betydligt högre än genomsnittet i de medlemsstater som har behållit systemet. Systemet har, särskilt med hänsyn till prisbilden, garanterat att det rättsliga skyddet för konsumenter även i fortsättningen är tillgängligt och ekonomiskt hållbart.

Vi välkomnar ett svar från kommissionsledamot Neelie Kroes på vår muntliga fråga. Hon har redan diskuterat ärendet med utskottet för kommissionens räkning. Vi får sedan tillfälle att replikera svaret, både i samband med debatten och resolutionen nästa vecka.

  Neelie Kroes, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Kommissionen tackar utskottet för rättsliga frågor för frågan och Klaus-Heiner Lehne för ett utmärkt arbete här i kväll. Han har klart och tydligt redogjort för sina ståndpunkter.

Kommissionen erkänner rättssektorns särskilda roll för att det rättsliga förfarandet ska få ett korrekt förlopp och för att främja tillgången till rättslig prövning. Som svar på det exempel som Klaus-Heiner Lehne tog upp erkänner kommissionen för övrigt också att snabbköpen är mycket viktiga och hedervärda medlemmar av vårt samhälle, och detta förnekar vi definitivt inte. Men vi anser att vi på nytt bör undersöka de rådande bestämmelserna inom sektorn för att ta reda på vad som kan förnyas i syfte att främja nya typer av tjänster och nya tillvägagångssätt. Detta kan vara av intresse för dem som utnyttjar dessa viktiga tjänster.

Vi föreslår således att medlemsstaterna ska använda ett proportionalitetstest för att undersöka i hur stor utsträckning de nuvarande bestämmelserna verkligen tjänar allmänintresset. I denna strategi respekteras subsidiaritetsprincipen till fullo. Det är möjligt att ta fullständig hänsyn till nationella omständigheter och rättssektorns särskilda egenskaper.

Kommissionen håller förvisso med om behovet av viss reglering. Jag upprepar: vårt initiativ handlar om bättre reglering, inte avreglering. Vi erkänner också att det är medlemsstaternas rättighet att fastställa balansen mellan statlig reglering och yrkesorganisationers självreglering.

På frågan om medlemsstaternas rätt att fastställa avgifter vill jag understryka kommissionens ståndpunkt i rapporten från februari 2004. Enligt vår uppfattning visar Arduino-domen att statliga åtgärder genom vilka yrkesorganisationer ges regleringsbefogenheter att fastställa avgifter skulle kunna ifrågasättas enligt gemenskapslagstiftningen – t.ex. genom artikel 3.1 g, artikel 10.2 och artikel 81 i EG-fördraget – om inte staten har sista ordet och utövar en effektiv kontroll av dessa avgifters genomförande. Vi väntar på ytterligare förtydliganden om detta när EG-domstolen avkunnar sitt förhandsavgörande i Macrino-målet (mål C-202/04).

Slutligen har vi regleringen av den inre marknaden. Denna fråga är under debatt i ett annat pågående mål i EG-domstolen, nämligen Cipolla-målet (mål C-04/04), och återigen gäller det medlemsstaternas ansvar att fastställa priser. Kommissionen anser att minimipriser för advokattjänster är en inskränkning mot friheten att tillhandahålla tjänster, eftersom de upphäver konkurrensfördelen för tjänsteleverantörer från andra medlemsstater. Vi anser heller inte att minimipriser kan motiveras enligt proportionalitetstestet, eftersom de i sig inte garanterar kvalitet, tillgång till rättslig prövning eller ett gott etiskt uppförande.

  Antonio Masip Hidalgo, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman! Frågan från utskottet för rättsliga frågor är på sin plats, eftersom särskild uppmärksamhet måste fästas vid relationerna mellan advokater, notarier och – som Klaus-Heiner Lehne har sagt – de som utövar juridiska yrken i allmänhet och deras klienter.

Europeiska kommissionen bör inte behandla dessa fall som om det endast rörde sig om en affärsrelation mellan kund och tjänsteleverantör. Relationen mellan en advokat eller notarie och dennes klient påverkar rättstillämpningen – en känslig fråga från demokratisynpunkt, vilket Klaus-Heiner Lehne också har påpekat.

Det arbete som yrkesorganisationerna för de juridiska yrkena i de olika länderna utför är mycket positivt för relationerna, inte endast företagsrelationerna, utan också de relationer som försvarar det allmänna intresset. Hittills har EG-domstolen i sina domar, som Neelie Kroes så gärna vill se, konstaterat att system som det spanska systemet är förenliga med gemenskapens lagstiftning, vars avgiftssatser endast är riktlinjer, i stället för att ange lägsta nivå, och hjälper domstolsförvaltningarna att fastställa kostnader, vilka i sista hand alltid kontrolleras av domstol.

Inte heller bör man ifrågasätta att många advokater i många olika länder motsätter sig pactum de quota litis. Denna form av avtal fråntar arbetet dess värdighet and visar brist på hänsyn och respekt för yrket. Förbudet mot pactum de quota litis har, kommissionsledamot Kroes, också fastställts av nationella domstolar.

Jag vill uppmana Europeiska kommissionen att respektera arbetet vid institutioner som, likt advokat- och notariesamfunden, i allmänhet har fungerat väl i över två århundraden, trots de upp- och nedgångar och avbrott som historien har medfört. Glöm inte att yrkesorganisationernas viktiga roll och det grundläggande arbete som de utför erkänns i olika konstitutioner, exempelvis den spanska konstitutionen.

Europeiska kommissionen bör vara lojal mot den europeiska traditionen och inte mot den nyare amerikanska traditionen. Vi måste stödja de små advokatföretagen. Gör inte misstaget att tro något annat.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Diana Wallis, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Som framgår är de flesta ledamöterna i utskottet för rättsliga frågor mycket entusiastiska när det gäller advokatyrket. Flera av oss, däribland jag själv, ägnade oss åt detta yrke innan vi kom hit och i den meningen har vi ett intresse. Men hur entusiastisk jag än må ha varit över mitt tidigare yrke och dess oberoende känner jag en större entusiasm över tillgången till rättslig prövning och rättsliga tjänster i allmänhet, samt över vårt sätt att tillgängliggöra dessa tjänster i syfte att tjäna allmänintresset.

Jag anser att allmänhetens intresse för möjligheten till rättslig prövning bör vara vårt överskuggande mål och inte skyddet av, eller förmånerna för, de advokater som kanske anser att det är bekvämare att fortsätta att tillhandahålla tjänster på det sätt som de alltid har gjort. Professionen måste vara oberoende, men dess protektionism bör enbart tjäna allmänintresset.

Det verkar som om vi i EU har en fantastisk möjlighet att se oss omkring och undersöka vad som egentligen tjänar allmänintresset bäst. Till exempel har jag alltid ansett att de lägre beloppen i Tysklands avgiftssystem fungerar väl när det gäller att se till att rättssökande med problem av ringa värden kan söka rättvisa. I mitt hemland är detta ofta ett problem eftersom kostnaderna är så höga, och i de fall då det förekommer någon form av fast avgift är advokaternas ersättningar så låga att de avstår från uppdraget. Detta är en svår balansgång, men EU ger oss möjligheten att undersöka flera lösningar som skulle kunna tillämpas på dessa problem samt att plocka ut det bästa för det samhälle som vi vill tjäna. Därför bör vi inte vara räddhågade eller beskyddande när det gäller att söka efter det bästa alternativet. Jag anser att vi borde kunna samarbeta så länge kommissionen delar detta mål.

  Neelie Kroes, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag instämmer fullständigt i Diana Wallis slutsatser. Låt oss tillsammans söka efter det bästa alternativet. Bara på så sätt kan vi bemöta dessa yrkesutövares befintliga och potentiella klienter.

Jag vill på nytt betona vissa huvudbudskap när det gäller våra ambitioner på det här området. Vårt initiativ gäller en bättre reglering. Vad innebär detta? Det innebär en reglering som är balanserad och inte mer begränsad än vad som är absolut nödvändigt. Vi vill främja, inte hindra, tillgången till rättslig prövning. Detta är verkligen meningsfullt och skulle kunna uppnås genom att man främjar en större konkurrens inom denna sektor, vilket i sin tur skulle leda till uppkomsten av nya innovativa typer av tjänster. Detta är definitivt en stor fördel. Det skulle vara allmänt fördelaktigt att frigöra sektorns potential när det gäller tillväxt och sysselsättning, vilket också skulle främja tjänster av högre kvalitet och leda till en större valfrihet för konsumenterna.

Jag skulle vilja göra en mer ingående kommentar om den kritiska frågan om prisfastställelse, som har lagts fram som huvudfråga här i kväll. På det hela taget begriper jag inte hur en storskalig prisfastställelse, om så bara för domstolsinterna arbeten, skulle kunna vara objektivt motiverat för alla konsumenter och företagsanvändare. Det kan finnas vissa begränsade omständigheter då en prisfastställelse är motiverad: till exempel när det finns behov av att tillhandahålla ett särskilt skydd för vissa missgynnade grupper, däribland låginkomsttagare. En sådan omständighet skulle kunna kräva en mycket begränsad och noggrant riktad prisreglering. Men för det mesta skulle konsumenter och företagsanvändare troligen gynnas mer av en mängd erbjudanden från olika tjänsteleverantörer som de kunde jämföra och välja bland.

Inom de system där den förlorande parten får stå för de rättsliga kostnaderna kan jag emellertid se fördelarna med att ha en vägledning för domare när de ska besluta om kostnaderna. Jag säger inte att en slopad prisreglering eller lägre regleringsnivåer automatiskt kommer att leda till lägre priser, större valmöjligheter för konsumenterna eller skapandet av nya arbetstillfällen.

Även om den slopade prisregleringen i Förenade kungariket har lett till högre rättsliga kostnader känner jag inte till något som tyder på att avregleringen av priser i Förenade kungariket har medfört problem för de brittiska medborgarna när det gäller tillgången till rättslig rådgivning och rättsligt biträde eller att rättegångskostnaderna i Förenade kungariket skulle ha stigit oproportionerligt mycket som en följd av detta. I själva verket noterade det brittiska advokatsamfundet 1999 att en ökad konkurrens på området för upprättande av överlåtelsehandlingar ledde till att priserna föll med upp till 24 procent under 1990-talet, samtidigt som konsumenterna fick möjlighet att söka efter det mest förmånliga avtalet. Av de undersökningar som genomfördes i mitt hemland under 2002 framkom det att införandet av konkurrens på området för upprättande av överlåtelsehandlingar har resulterat i sjunkande priser.

Slutligen ska jag nämna ett par ord om kvalitet. Vi vill alla att de europeiska konsumenterna ska ha tillgång till kvalitativa juridiska tjänster. Detta är avgörande för att allas tillgång till rättslig prövning ska bli verklighet. Men jag tror inte att fasta priser alltid är nödvändigt för att uppnå detta. Jag känner inte till något fall som tyder på att upphävandet av fasta avgifter har lett till att kvaliteten på juridiska tjänster har försämrats i de medlemsstater där så har skett, även om kvaliteten förvisso har ett pris. Ett fast pris är inte i sig en garanti för kvalitet. Det motto som jag övertar från Diana Wallis är: ”låt oss tillsammans söka efter det bästa alternativet”.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i Bryssel torsdagen den 23 mars.

16. Förberedelser inför partsmötet om biologisk mångfald och biosäkerhet (Curitiba, Brasilien) (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om förberedelser inför partsmötet om biologisk mångfald och biosäkerhet (Curitiba, Brasilien).

  Neelie Kroes, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Kommissionen är fast besluten att genomföra och ytterligare stärka de internationella åtaganden som gäller den biologiska mångfalden. I FN:s millenniebedömning av ekosystem (Millennium Ecosystem Assessment) har man understrukit behovet av att vidta drastiska åtgärder för att undvika oersättliga förluster av de ekosystemtjänster som människornas välfärd är beroende av. Om vi inte uppmärksammar förbindelserna mellan ekonomisk utveckling och biologisk mångfald kommer infriandet av millennieutvecklingsmålen att riskeras.

I FN:s millenniebedömning av ekosystem drogs slutsatsen att ”en ansträngning utan motstycke kommer att krävas för att man fram till 2010 ska klara att märkbart minska förlusten av biologisk mångfald på alla nivåer”. Denna globala målsättning för den biologiska mångfalden som har fastställts till 2010 antogs genom FN:s konvention om biologisk mångfald och stöddes vid toppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg. Därför krävs ett omfattande politiskt engagemang för att stärka och genomföra FN:s konvention om biologisk mångfald och för att uppnå målsättningen för 2010. Den åttonde konferensen för parterna till FN:s konvention om biologisk mångfald (COP-8) kommer att äga rum under de kommande två veckorna i Curitiba, Brasilien. COP-8 föregås av det tredje mötet för parterna till Cartagenaprotokollet för biosäkerhet. Detta är två viktiga internationella miljöevenemang, och kommissionsledamot Stavros Dimas kommer att närvara vid den åttonde partskonferensens ministersegment den 26–30 mars.

Vid det rådsmöte (miljö) som hölls förra onsdagen antogs slutsatser där man fastställde EU:s prioriteringar inför den åttonde partskonferensen. Slutsatserna är följande: För det första att stärka genomförandet av FN:s konvention om biologisk mångfald och att övervaka framstegen med att infria målsättningen för den biologiska mångfalden som har satts till 2010. För det andra att gå framåt med genomförandet av arbetsprogrammet för skyddade områden i FN:s konvention om biologisk mångfald, och i synnerhet målet att inrätta ett globalt nätverk för omfattande, ekologiskt representativa och effektivt förvaltade system för nationellt och regionalt skyddade områden. Detta ska ha utförts senast 2010 för landområden och senast 2012 för havsområden. Detta kommer också att kräva att framsteg görs inom de havsområden som ligger utanför gränserna för nationell jurisdiktion. I FN:s konvention för biologisk mångfald bör man ange vetenskapliga kriterier för att fastställa de havsområden och marina arter i öppna hav som har det mest brådskande behovet av skydd. Den tredje slutsatsen gäller att nå framsteg i förhandlingarna om ett internationellt system för tillträde och fördelning av nytta.

I fråga om det pågående tredje mötet med parterna till Cartagenaprotokollet om biosäkerhet är våra prioriteringar att slutföra antagandet av kraven på dokumentation för gränsöverskridande transporter av genmodifierade organismer, att utveckla fler riktlinjer för riskbedömning och att diskutera ytterligare åtgärder när det gäller efterlevandet av krav. Frågor om kapacitetsuppbyggnad kommer också att vara centrala under det tredje partsmötet.

Kommissionen är starkt engagerad för att parlamentets ledamöter ska kunna delta som observatörer i de gemenskapsdelegationer som förhandlar om multilaterala avtal, vilket de redan har gjort vid ett flertal tillfällen.

Kommissionen välkomnar således deltagandet från Europaparlamentets ledamöter vid COP-8 och anser att de kan utgöra ett viktigt bidrag. Kommissionen kommer inom ramen för de personella resurserna under partskonferensen att hålla parlamentets ledamöter regelbundet informerade om förhandlingarnas utveckling i enlighet med det interinstitutionella avtalet.

  Eija-Riitta Korhola, för PPE-DE-gruppen. – (FI) Herr talman! Det är nu 13 år sedan FN:s konvention om biologisk mångfald undertecknades, och ändå minskar den biologiska mångfalden på jorden allt mer. När den åttonde konferensen mellan avtalsparterna inleds nästa vecka, är situationen i världen den att omkring 16 000 djurarter och 60 000 växtarter är utrotningshotade. Vi exploaterar ekosystemen på ett ohållbart sätt. Den viktigaste faktorn bakom utarmningen av mångfalden på global nivå är markanvändningen, som ändrar den naturliga miljön för att göra den mer lönsam. Varje år omvandlas omkring 2 procent av jordens ursprungliga naturliga miljö till jord- och skogsbruksmark eller införlivas i den bebyggda miljön.

Eftersom problemen med livsmiljöerna, arterna och utarmningen av den mångfald som vi har ärvt i allmänhet ofta märks först efter en viss tid, har förlusten av den biologiska mångfalden som en del av den globala förändringen inte uppmärksammats tillräckligt. Till följd av försämringen av ekosystemen kan deras funktion och de gratistjänster de tillhandahåller människorna, såsom produktion av rent vatten och underhåll av den hydrologiska cykeln, koldioxidbindning, pollinering av ätbara växter och återvinning av näringsämnen, påverkas mycket negativt. Ekologer och ekonomer har räknat ut att värdet på de gratistjänster som naturen tillhandahåller motsvarar det otroliga beloppet på omkring 23 miljarder euro per år, vilket är mer än hela världens sammanlagda nationalprodukt. De tjänster ett ekosystem tillhandahåller kan i viss grad återgäldas, till exempel genom skogsplantering i avverkade områden som är utsatta för erosion, men skogsplanteringar kompenserar inte för mångfalden i naturliga skogar. Vi delar därför samma klara önskan: vi vill hejda utarmningen av naturen. Men var finns den vishet som behövs för att komma på effektiva sätt att göra detta?

Resolutionen innehåller många värdefulla rekommendationer, men om man ser på själva naturen kan man inte låta bli att förundras över dess vishet. Naturen själv är oändligt produktiv, kreativ och till och med överdådig, men samtidigt effektiv och praktisk. Naturen är en modell för hur ett naturligt ekonomiskt produktionssystem faktiskt ser ut och för vad ekologisk produktdesign bör eftersträva. Naturen bryr sig inte om en integrerad produktpolitik från början till slut: för naturen är allting alltid början på något nytt. Vi behöver samma sorts vishet – men också en förutsättningslös strategi – för att kunna klara av de svårigheter som ligger framför oss.

  Riitta Myller, för PSE-gruppen. – (FI) Herr talman! Det råder ett brett samförstånd om behovet att stärka den internationella miljöstyrningen. Klimatförändringen är det största av de globala miljöproblemen, men tyvärr inte det enda. Minskningen av antalet arter i världen hotar redan vårt samhälles livskraft. Av denna anledning behöver EU konkreta resultat av det stundande FN-partsmötet om biologisk mångfald.

Konventionen om biologisk mångfald är det internationella avtal om bevarande av biologisk mångfald som har antagits av flest länder. Det har undertecknats av 188 länder, inbegripet alla 25 EU-medlemsstater. För att se till att konventionen får största möjliga verkan är det nödvändigt att den genomförs effektivt inom de olika politikområdena och att den är förenlig med andra internationella miljöavtal och att alla dessa kan samordnas.

Det största hindret för ett effektivt genomförande är emellertid det otillräckliga antalet indikatorer för att beskriva biologisk mångfald. Vi vet inte vad som händer i miljön eller hur vi bäst kan bemöta denna utmaning. Kommissionen måste arbeta intensivt för att ta fram sådana indikatorer. Europeiska unionen måste visa vägen när det gäller att stärka den globala dimensionen av hållbar utveckling. För att kunna stoppa utarmningen av naturen och skydda dess rikedomar – inte endast för oss själva, utan också för våra barn – måste vi vara beredda att enas om mål som är bindande för alla.

  Jolanta Dičkutė, för ALDE-gruppen. – (LT) Varför måste vi bevara den biologiska mångfalden? Svaret är enkelt – därför att den är direkt kopplad till oss människor. Människan är en del av den biologiska mångfalden. Människan påverkar de levande organismer som omger henne och påverkas i sin tur av dem. Varje dag förstör just människan emellertid ett okänt antal arter av olika livsformer, eftersom hennes handlande leder till klimatförändring, ökar miljöföroreningen och förstör de naturliga livsmiljöerna för växter och djur. Människans verksamhet, som saknar motsvarighet i naturen, är vanligen katastrofal för den biologiska mångfalden. En bedömning av tillgängliga uppgifter från olika europeiska stater om tillståndet hos fågel- och däggdjurspopulationerna och förändringarna i deras genomsnittliga förekomst visar att ett långsiktigt bevarande av många av dessa arter inte kan garanteras utan en brådskande och avgörande förändring av strategin och politiken för att skydda den biologiska mångfalden. Enligt den så kallade förenklade miljöskyddsstrategi som tidigare har använts beaktas endast behoven hos de arter som löper störst risk att utrotas. En sådan strategi är inte längre lämplig. Jag ser mycket positivt på Europeiska unionens ambitiösa mål att hejda minskningen av den biologiska mångfalden fram till 2010. För att förverkliga detta mål är det nödvändigt att skapa ett system för biologiska indikatorer, som skulle göra det enklare att bedöma framstegen i genomförandet av de åtaganden som gjorts inom ramen för konventionen om biologisk mångfald. Vi måste utarbeta nationella handlingsplaner och samordna insamlingen, analysen och offentliggörandet av uppgifter på internationell nivå. För detta krävs naturligtvis också ekonomiska investeringar. I dag är det den internationella konsumentdagen. Det är betecknande att vi i dag av alla dagar diskuterar bevarandet av den biologiska mångfalden. Den ständigt ökande konsumtionen som, vilket har bekräftats, ökar den ekonomiska tillväxten och allas välstånd, skadar miljön allt mer för varje dag.