Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 22 mars 2006 - Bryssel

12. Säkrad energiförsörjning i Europeiska unionen (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en muntlig fråga till rådet (O-0007/2006 – B6-0009/2006) från Giles Chichester för utskottet för industrifrågor, forskning och energi om säkrad energiförsörjning i Europeiska unionen.

  Giles Chichester (PPE-DE), frågeställare. – (EN) Herr talman! Det är en glädje för mig att få ställa den här frågan för utskottet för industrifrågor, forskning och energi. Det är en uppföljning av den fråga som debatterades i januari om säkrad energiförsörjning.

Det har hänt en del i världen sedan dess. Vi har nu kommissionens grönbok och slutsatserna från rådets möte förra veckan. Båda dessa är mycket intressanta och visar tydligt att man nu har tagit till sig många av de punkter som har tagits upp i debatten tidigare. Jag skulle vilja tacka kommissionsledamoten och gratulera rådet. Det är också välkommet att energifrågorna har kommit högst upp på dagordningen.

Detta är en fråga som huvudsakligen handlar om beroende av import av en rad bränslen. Därför ställer vi frågan vad kommissionen tänker göra för att på lämpligt sätt reagera på utvecklingen och förändringarna i den geopolitiska, strategiska och diplomatiska situationen. Jag vill dock betona att jag menar att de aspekterna mera ligger inom kompetensen för våra kolleger i utskottet för utrikesfrågor. Jag är mycket glad över att vissa av mina kolleger som ska tala senare i debatten kommer att ta upp dessa frågor.

Det allra viktigaste i fråga om försörjningssäkerheten är nödvändigheten av mångfald: en mångfald bränslen, en mångfald källor och en mångfald tekniker. Det är helt grundläggande.

Jag vill säga att jag är en aning besviken på grönboken – som vi ser fram emot att debattera när det är dags för det – därför att man kanske inte i tillräcklig omfattning hade erkänt kärnkraftens viktiga roll i och med att den står för den allra största delen av elektriciteten i Europeiska unionen. Parlamentet antog nyligen ett ändringsförslag om ett ambitiöst men realistiskt mål om att 60 procent av elektriciteten i Europeiska unionen ska komma från källor som genererar mycket låga eller inga koldioxidutsläpp. Detta är möjligt endast genom en kombination av förnybara energikällor och kärnkraft. Jag noterar med stort nöje att man i rådets slutsatser hänvisar till ”hållbara och effektiva energisystem”. Kärnkraft är det jag kommer att tänka på i det sammanhanget.

Det finns dock andra energikällor som vi inte får glömma. Sedan EU utvidgades har vårt beroende av importerat kol minskat från 50 till 35 procent, eftersom en viss medlemsstat är en betydande kolproducent. Vi får inte bortse från fördelarna med och potentialen hos ren kolteknik när vi har denna betydelsefulla inhemska energikälla.

I förslaget till resolution som bifogas denna muntliga fråga betonas bland annat större effektivitet i transportsektorn. Betydelsen av forskning och utveckling av framtida energiteknik betonas, och man ser fram mot förslag om förbättring av energieffektiviteten i byggnader.

Vi har ställt fyra frågor till kommissionsledamoten, och vi ser fram emot att få höra av honom i sinom tid. Vi vill veta vad vi kan göra för att minska vårt beroende av importerad olja och gas. Vi vill veta vilka andra källor han menar att vi kan utveckla. Kanske har han några tankar om gastillgången, hanteringen av gaslager och lagringsmöjligheter för gas.

Slutligen förväntar vi oss att kommissionen väver samman frågan om försörjningssäkerheten med den sammanhängande frågan om klimatförändring och hur vi förändrar vår energipolitik efter Kyoto för att uppnå de tre målen om hållbarhet, konkurrenskraft och försörjningstrygghet.

(Applåder)

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (EN) Herr talman! Först vill jag tacka Giles Chichester för frågan. Den kommer lägligt. Det österrikiska ordförandeskapet var faktiskt exakt åtta timmar gammalt när det på allvar gick upp för oss att energi är ett EU-problem, ett problem för oss alla, eftersom gaskonflikten mellan Ryssland, Ukraina och Moldavien började klockan åtta på morgonen den 1 januari 2006. Det blev uppenbart att vi var tvungna att ta itu med problemet, trots att det inte var helt nytt. Dess betydelse har emellertid blivit allt tydligare, särskilt under innevarande år.

Det är helt uppenbart att energiförsörjningen är en fråga av yttersta betydelse för EU. Det är därför man vid Europeiska rådets möte i morgon kommer att ta upp denna fråga som en av de högst prioriterade.

Vi sammankallade också ytterligare ett extra rådsmöte med energiministrarna, som ni har hänvisat till, för att på bästa möjliga sätt förbereda mötet med Europeiska rådet. Vid mötet med energiministrarna presenterades mycket nyttiga och användbara förslag som kommer att diskuteras i morgon och i övermorgon.

I samband med gasbråket mellan Ryssland, Ukraina och Moldavien blev det också uppenbart att frågan om energiförsörjning inte enbart är en fråga som vi kan diskutera oss emellan. När jag hade nöjet att rapportera till utskottet för utrikesfrågor i går betonades starkt att det är en fråga för Europeiska unionens utrikespolitik. Detta beror på att vi måste samarbeta med våra partner och med våra grannar och ta hänsyn till deras problem. Det är exempelvis viktigt för oss att betona den politiska och ekonomiska stabiliteten i transitlandet. Vi behöver också ha med leverantörsländer och konsumentländer i våra debatter.

Det är därför vi har intensiva förbindelser med OPEC, Ryssland och andra viktiga länder såsom Kina och Indien. Vi är också aktiva i fråga om internationella instrument. Jag ska bara kort nämna IAEA, de internationella energiforumen och Euromed, som spelar en viktig roll. Det finns andra viktiga internationella överenskommelser, till exempel energiavtalet med sydöstra Europa. Jag hoppas, herr Chichester, att vi kommer att få kammarens samtycke mycket snart, eftersom vi hyser förhoppningar om att få det före ministermötet i juni.

(DE) Det finns naturligtvis också andra viktiga aspekter på en trygg energiförsörjning, såsom frågan om att diversifiera våra energikällor, särskilt för att ta med inhemska energikällor i beräkningen och inte minst frågan om förnybara energikällor. Efterfrågestyrning, däribland att förbättra energianvändningens effektivitet, är emellertid också av mycket stor betydelse i det här sammanhanget.

När rådet talar med sina partner framhåller det regelbundet att tillräckliga investeringar i infrastruktur och utforskning också är väsentliga. Av det skälet anser rådet också att det är av största betydelse att Europaparlamentets och rådets resolution om transeuropeiska energinät antas snart, eftersom det kommer att bli omöjligt att diversifiera utbudet och därmed få en säkrare försörjning utan att det finns medel för att bygga ut det europeiska energinätet. När det gäller just en trygg försörjning har rådet redan tidigare antagit lagbestämmelser, som jag av tidsskäl inte ska gå in på i detalj nu. Jag ska kort också nämna direktivet om åtgärder för att säkra naturgasförsörjningen, som antogs 2004.

För att nu övergå till er fråga om alternativa energikällor, herr Chichester, så anser rådet att det finns två huvudkomponenter i energipolitiken som särskilt förtjänar att nämnas här, och jag har redan berört dem något: frågan om diversifiering av bränslekällor och frågan om energieffektivitet. Som redan har sagts i dagens debatt – energin var en central fråga i den debatt som just avslutades, med rätta – måste medlemsstaterna själva välja den energimix de vill ha som ett uttryck för sin nationella politik. Oavsett vad medlemsstaterna beslutar innebär en diversifiering av energikällorna naturligtvis en diversifiering av leverantörsländerna när det gäller energiimporten – och det tycker jag är särskilt viktigt – men de förnybara energikällorna är också mycket viktiga här.

I det sammanhanget kan rådet också framhålla en hel rad instrument, som jag bara ska nämna kort här. När det gäller diversifieringen av energikällorna, särskilt genom användning av förnybara energikällor, antog rådet och Europaparlamentet ett direktiv om främjande av el från förnybara energikällor redan 2001. Jag vill också i det här sammanhanget fästa er uppmärksamhet på förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om främjande av biobränslen eller andra förnybara drivmedel för transport. I december förra året nåddes också en överenskommelse med Europaparlamentet om förslaget till direktiv om energieffektivitet och energitjänster, som jag hoppas kan antas under de närmaste månaderna. Vi arbetar på det. Så långt frågan om energibesparingar.

Jag vill också påpeka att programmet ”Intelligent energi för Europa” redan ger ett viktigt tillskott som en del av det sjätte ramprogrammet för forskning. Det sjunde ramprogrammet för forskning och programmet ”Intelligent energi för Europa”, som för närvarande diskuteras som en del av ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation, kommer också att innehålla en adekvat och relevant prioritering.

Det finns också åtgärder som ligger utanför lagstiftningssfären. Till exempel gav energiministrarna så sent som förra året ett bidrag till Europeiska rådets vårmöte 2005. Rådet håller för närvarande på med en mycket brådskande och ingående granskning av handlingsplanen om biomassa, som är en högt prioriterad fråga för oss.

Herr Chichester! Jag vill sluta med att ta upp er fråga om Kyoto efter 2012, en trygg energiförsörjning och Europeiska unionens konkurrenskraft, och säga att denna effekt enligt vår åsikt kan vara i grunden positiv. Jag tycker att det är särskilt viktigt att säga att vi är övertygade om att en väl utformad miljöpolitik kommer att få en positiv effekt på tillväxten och sysselsättningen.

Åtgärder för att främja energieffektivitet leder till ekologiskt nyskapande och miljöteknik, och efterfrågan på sådana innovationer växer stadigt i hela världen. Detta innebär också nya möjligheter för våra ekonomier. Genom att diversifiera energikällorna och särskilt genom att främja förnybara energikällor vill vi också bidra till att säkra energiförsörjningen samtidigt som vi mildrar klimatförändringarna och ökar hela EU:s konkurrenskraft.

(Applåder)

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! I den föregående debatten om kommissionens arbetsprogram låg fokus till stor del på energi. Jag är mycket tacksam för det och för den fråga som ställdes till kommissionen och som möjliggjorde denna debatt.

På ett sätt har grönboken om en europeisk strategi för hållbar, konkurrenskraftig och säker energi gett svaret på hur vi bör fortsätta att möta de utmaningar som omtalas i er fråga. Vi måste också inse att det är en global utmaning: det nära sambandet mellan tillgång och efterfrågan, klimatförändringar, importberoende och investeringsbehov i energisektorn är allesammans globala utmaningar. Svaret från Europeiska unionen är en gemensam energipolitik. Vi har ett betydande stöd från medborgarna. I en nyligen genomförd opinionsundersökning stödde 47 procent av EU-medborgarna åtgärder på EU-nivå. Vi fick omfattande stöd från många medlemsstater och nationella parlament efter utgivningen av grönboken. Det är uppenbart att det huvudsakliga mervärdet i grönboken ligger i dess gemensamma strategi där vi betonar att försörjningssäkerheten, konkurrenskraften och hållbarheten inte kan åtskiljas i vår energipolitik. Alla tre måste interagera.

Samtidigt är det också uppenbart att vi inte kan hitta någon universallösning och att det inte finns någon universallösning. Det innebär att vi på energipolitikens område måste fokusera på en uppsättning åtgärder inom specifika områden. För det första är det viktigt för försörjningstrygghet, hållbarhet och konkurrenskraft att se till att det finns en verkligt konkurrenskraftig, öppen och genomblickbar inre marknad inom EU. Det är också avgörande för försörjningstrygghet. Vi vidtar åtgärder som verkligen föreskriver inte bara hårdare konkurrens utan också gränsöverskridande handel: gränsöverskridande energiaffärer. Det är ett oerhört viktigt område, och jag förväntar mig stöd från kammaren i framtiden i de frågorna.

Den andra frågan, som är oerhört viktig – som rådets ordförande pekade på – är solidaritet. Unionen är stark när det finns solidaritet. Solidaritet innebär för det första att man är beredd på nödsituationer. För det andra innefattar det solidaritetsmekanismen och för det tredje innefattar det en stor mängd information om vad som händer på energimarknaderna. Jag instämmer i att mångfald är den allra viktigaste frågan, men för att utnyttja mångfalden på bästa möjliga sätt behöver vi mängder av information och stor öppenhet. Vi vidtar sådana åtgärder genom att se över direktivet om oljelager, genom att i högre grad fokusera på tryggad försörjning av el och gas samt genom att leta efter nya mekanismer som verkligen motsvarar medborgarnas behov, för i en eventuell nödsituation vill de veta att vi har en mekanism och reserver på plats som kan användas i en sådan situation.

Sedan har vi frågan om energisystemet, som bör vara varje medlemsstats ansvar – det är en fråga om subsidiaritet. Vi vet emellertid att åtgärder i en medlemsstat påverkar alla övriga medlemsstater, åtminstone de omkringliggande medlemsstaterna. Det innebär att vi bör vidta åtgärder med hänsyn till våra grannländers energipolitik och försöka att bana väg för de bästa möjliga åtgärderna.

En strategisk energiöversikt för EU som skulle möjliggöra att frågorna sågs över kontinuerligt är nödvändig för att uppnå den bästa strategin för varje stats energisystem. Energieffektivitet och utveckling av förnybar energi kommer definitivt att vara på uppgång när vi beslutar om energisystem. Samtidigt menar jag dock att kärnkraften, som nu finns med i energisystemen, kommer att användas i många medlemsstater. Det är dock viktigt att se till att den energin används på ett säkert och hållbart sätt.

Jag tror också på mångfald som kan ge oss nya tekniker och på ren kolteknik, kolfällor och så vidare. Vi har nu ett gott exempel med Shell- och Statoilprojektet som omfattar kolfällor och efterförbränning. Detta är inte ett demonstrationsprojekt, utan genom ett verkligt industriellt projekt som omfattar 860 megawatt skapas för första gången nya möjligheter till en mångfald i energisystemen som motsvarar målen för vår energipolitik.

Vissa har antytt att man inte skulle fokusera tillräckligt på energieffektivitet. Jag instämmer inte, för det läggs stor vikt vid den frågan. Parlamentet har debatterat grönboken om energieffektivitet. Vi kommer att föreslå en ambitiös europeisk handlingsplan om energieffektivitet där transporter kommer att betonas starkt. Fokuseringen på energieffektivitet kommer emellertid att fortsätta i alla medlemsstater genom deras nationella handlingsplaner, och det är oerhört viktigt

Jag ska bara nämna ett exempel när det gäller frågan om teknik: EU kan vidta åtgärder för ny teknik, men vi bör använda alla möjligheter på ett samlat sätt. Jag menar att EU:s strategiska plan för energiteknik verkligen kan vara betydelsefull.

Sist men inte minst vill jag fästa er uppmärksamhet på de internationella områdena. Det bästa svaret på frågan om energiförsörjning är inte bara mångfald, utan också globala, öppna och konkurrerande gas- och oljemarknader. Detta är den vision som kan ge den nödvändiga mångfalden. För att så ska ske måste vi stabilisera de länder som har gas- och oljetillgångar. Vi måste bygga en infrastruktur som möjliggör leveranser av mera gas från olika områden i världen, för det är bara så vi kan åstadkomma försörjningstrygghet när det gäller gas och olja. Vi måste föra fram vår vision av marknaden för våra närmaste grannar. Energigemenskapen måste utvidgas.

I morgon kommer Europeiska rådet att få tillfälle att debattera dessa frågor. Jag menar att den drivkraft som skapats genom grönboken för att upprätta en gemensam europeisk energipolitik kommer att fortsätta. Jag är mycket tacksam för debatten, och jag ser fram mot att arbeta med parlamentet för att upprätta en europeisk energipolitik som motsvarar de grundläggande behoven hos våra medborgare.

  Paul Rübig, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr ordförande, kommissionsledamot Piebalgs, mina damer och herrar! I flera månader har vi varit mitt uppe i en ny strategisk debatt. Vi åser konflikten med Iran och kriget i Irak, men också en konflikt med OPEC-länderna där vi inte hade väntat oss en sådan utveckling. Vi ser att Kina gör strategiska uppköp på energimarknaderna, vi ser att Ryssland rör sig bort ifrån en kontinuerlig, pålitlig politik och vi ser att världsmarknaderna genomgår en mycket dynamisk utveckling. Därför måste vi hålla fast vid våra mål, Lissabonmålen.

Vi vill ha tillväxt och sysselsättning. Således är energipolitiken en högt prioriterad fråga – och jag vill tacka kommissionsledamot Andris Piebalgs för att han fokuserar på energieffektivitet. Detta kan öppna hela nya verksamhetsområden för våra små och medelstora företag. Det skapar arbetstillfällen inom hantverket och småföretagscykler som ger oss energisäkerhet.

Å andra sidan får vi inte glömma vår energiindustris konkurrenskraft. I det hänseendet uppmanar jag särskilt kommissionen att noggrant granska konsekvenserna av Kyotoprotokollet efter 2012 för våra energiintensiva primärindustrier, såsom stål- och aluminiumindustrin och många andra sektorer, och för vår energiproduktion. Jag anser att vi också måste titta på miljöaspekterna av hållbarhet, särskilt när det gäller konkurrenskraften.

Jag uppmanar kommissionen och José Manuel Barroso att utnyttja kommissionens olika avdelningar – om det så är kommunikationsstrategi, skattepolitik, externa ekonomiska förbindelser, utrikespolitik, konkurrenspolitik eller miljöpolitik – i hanteringen av denna viktiga uppgift, som har en enorm betydelse för vår framtid i Europa.

  Robert Goebbels, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman! Vi lever i en värld som blir alltmer svältfödd på energi. De största konsumenterna – amerikanarna och européerna – kan inte neka kineser, indier och andra rätten att sträva efter våra levnadsstandarder och konsumera mer energi.

När den globala efterfrågan ökar måste konsumentländerna gå samman mot marknader som är organiserade i karteller i syfte att påverka prisnivåerna. I ett sådant sammanhang har energisparande och större energieffektivitet högsta prioritet. Internationella energiorganet har räknat ut att om datortillverkarna helt enkelt tvingades att minska datorernas energiförbrukning i standby-läge till en watt, i stället för dagens tio watt, skulle besparingen motsvara tjugo kraftverk på 1 000 megawatt.

Vi måste utnyttja förnybara energikällor mer: Brasilien producerar 700 miljoner liter etanol, en biprodukt till dess sockerindustri. Mauritius sparar 20 000 ton olja genom att bränna fiberavfall i sina kraftverk. Sverige kommer att tvinga alla bensinstationer att sälja biobränsle och i Fiji går dieselmotorer på kopraolja.

Därmed inte sagt att förnybara energikällor helt och hållet kan ersätta traditionella energikällor. Det krävs tekniska genombrott på områdena solenergi, väteceller och så vidare. Till och med vindkraft, som Europa har en betydande potential för till havs, kräver omfattande investeringar om näten ska bli säkra. Världen kommer inte att kunna avstå från kol och kärnkraft så snabbt. Det är medlemsstaterna som ansvarar för de här besluten, det är de som fritt måste bestämma vilken energimix de ska ha.

EU kommer att behöva investera mer i forskning om energieffektivitet, förnybara energikällor, kolupptagning, ren kol, kärnkraftssäkerhet och fusionskraft. Unionen måste genomföra en mer sammanhållen energipolitik. Den måste fullborda sin inre marknad genom att förhindra en situation där marknaderna är uppdelade till oligopolens fromma. Jag ska sluta med att säga att rådet måste fatta beslut vid sitt vårmöte: ett Europa utan en gemensam energipolitik kommer inte att bli något annat än en svag makt.

  Lena Ek, för ALDE-gruppen. – Herr talman! Ärade ledamöter, representanter för Österrike och herr kommissionär. Europa har ett oerhört och ofattbart importberoende, som ställer oss i en mycket bekymmersam situation. Vi behöver se över produktionen och distributionen och reglera marknaden på ett sådant sätt att den fungerar, nämligen så att konsumenträttigheter och överföringskapacitet regleras och de stora energibolagens dominerande ställning ses över.

Vi använder inte den teknik som finns, vi minskar på forskningsanslagen i de budgetförhandlingar som pågår och industrin får inte de tydliga signaler som de behöver för att våga investera, och investera långsiktigt. Medlemsstaterna väljer själva sin energimix, vilket är bra. Vi är nu i ett skede där grönboken har kommit. Vi i ALDE-gruppen stöder den och anser att den är väldigt bra. Det är också det arbete som Neelie Kroes gör när det gäller konkurrens.

Men herr Winkler, ni inledde med att säga att klockan åtta den 1 januari fick Europa en energichock, och vi fick den av Ryssland. I denna situation blir nu många nationella regeringschefer nervösa och vill återreglera. De vill ha en protektionism inom energiområdet som står i direkt motsatt ställning till vad rådet har sagt förut, till vad kommissionen vill och till det som parlamentet vill. Det är en skam när vi står i ett skede där vi med solidaritet kan hjälpa de nya medlemsländerna att få en stabil energisituation och när vi kan lösa stora miljöproblem. Det är en skam att föra dehär argumenten när vi också kan skapa så många arbetstillfällen i Europa. Jag är ledsen att säga att vår egen svenska regeringschef, Göran Persson, idag har sagt att han vill återreglera den svenska energimarknaden.

Om du gör det du alltid har gjort så kommer du att få det du alltid har fått, men vi har inte råd med en sådan situation i Europa längre. Vi behöver väldigt tuffa beslut och ansvaret vilar tungt på Österrike som leder ministerrådet vid morgondagens möte.

  Claude Turmes, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! I morgon möts stats- och regeringscheferna för ett toppmöte om energi. Kommer de att diskutera energi? Jag befarar att de inte kommer att göra det, utan i morgon kommer Silvio Berlusconi att ställa till med ett stort skådespel och Enel kommer att meddela att bolaget tar över Suez. Det kommer med andra ord att bli en föreställning inför det italienska valet, och Dominique de Villepin och president Jacques Chirac kommer att utnyttja situationen för att återigen framställa sig själva som nationalhjältar i en fransk regering som är på väg att splittras.

Detta är bara rökridåer på den inre marknaden. Vilken är den verkliga frågan på EU:s inre marknad? Såsom den fungerar i dag är den EU:s största ekonomiska misstag någonsin. Enel skinnar de italienska konsumenterna, Endesa skinnar de spanska konsumenterna, Suez skinnar de belgiska konsumenterna och E.ON skinnar de tyska konsumenterna. Och nu ska vi diskutera om det finns nationella ledande aktörer eller – som José Manuel Barroso säger – ännu större europeiska ledande aktörer som dominerar sina marknader ännu mer och utsätter konsumenterna och konkurrenskraften för ännu större risker. Nej, det är inte frågan! Den verkliga frågan är följande: Kommer vi till sist att uppnå våra politiska mål och tillämpa en ändamålsenlig och oberoende reglering och skilja nätverken från allt annat? Transportpolitiken måste vara central för energipolitiken. Innan den blir det är alla dessa dokument bara papperstigrar.

Det viktigaste vi kan bidra med genom våra riktlinjer är långsiktiga mål, förnybar energi, effektivitet och koldioxidmål – annars finns det ingen investeringssäkerhet. Jag anser att debatten behöver en ny metodik. Hittills har vi inte lyckats skapa god samordning på alla nivåer. Vi behöver alltså nya partnerskap. Så vad gör José Manuel Barroso, lika taktlös som vanligt? Han beslutar att låta debatten fokuseras på energi, en fråga som splittrar EU-medborgarna mer än någon annan! Är det över huvud taget möjligt att handla med mindre politiskt förnuft gentemot pressen än vad han gör just nu?

  Esko Seppänen, för GUE/NGL-gruppen. – (FI) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr rådsordförande! Vi känner till de stora oljebolagens prognoser. Enligt dem kommer cirka 80 procent av världens energi fortfarande att framställas av fossila bränslen 2030. Historien visar att dessa prognoser brukar stämma, även om vi skulle göra allt vi kan för att spara energi, förbättra energieffektiviteten och främja användningen av alternativa energiformer och biobränslen, och även om vi skulle bygga fler kärnkraftverk och avveckla de gamla reaktorerna.

Det är ett välkänt faktum att det inte längre finns några stora oljefyndigheter i EU-länderna och att även gasen i vår region kommer att ta slut inom de närmaste 10 åren. Enligt den nyligen utarbetade grönboken kommer EU:s importberoende att ha ökat till 71 procent 2030.

Om oljebolagens prognoser att våra energibehov främst kommer att tillgodoses genom fossila bränslen blir verklighet kommer konkurrensen om dessa bränslen att öka. EU vill bemöta de ökade energibehoven genom att använda gas. Utvecklingen av gaskondensering kommer att förvärra den situation som gynnar EU-länderna, eftersom majoriteten av världens gasreserver finns i slutet av rörledningarna på den eurasiska kontinenten.

Tillgången och priset på olja och gas påverkas kraftigt av konkurrensen om dessa naturtillgångar från Kina och andra länder i Fjärran Östern, tillgångar som hittills nästan enbart har utnyttjats av OECD-länderna.

Vår grupp stöder kommissionens sökande efter alternativ. Det finns ingen annan lösning som är lika enkel. Om vi fortsätter att bränna fossila bränslen måste EU upprätta goda handelsförbindelser med Ryssland.

Låt mig slutligen säga något om ”europeiska lösningar”. En politik som innebär att elpriset stiger i vissa länder så att det kan sjunka i andra är oacceptabel. För vissa länder är detta en form av solidaritet som är alltför kostsam.

  Umberto Pirilli, för UEN-gruppen. – (IT) Herr talman, herr Piebalgs, mina damer och herrar! De senaste veckornas händelser i fallet med Suez och Enel och det som nu händer när det gäller E.ON:s bud på Endesa, som har stoppats av den spanska regeringens förordning om att öka det nationella energirådets befogenheter, vittnar om en tillbakagång i medlemsstaterna för de principer och regler som utgör grunden för Europeiska unionen.

Senast i går sa José Manuel Barroso att han hoppas att regeringscheferna ska svara på frågan om de har den politiska vilja som krävs för att finna europeiska lösningar på de europeiska problemen.

Kommissionen har granskat alla aspekter av energiproblemet i en mycket viktig och ingående analys, som jag inte behöver gå in på här, för alla känner redan till den. Den gemensamma resolution som har lagts fram av gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa och gruppen Unionen för nationernas Europa ger uttryck för farhågor som delas av alla EU-medborgare. Den innehåller också lösningar som en majoritet av medborgarna och medlemsstaterna vill se.

På en punkt brister dock förslaget, nämligen när det gäller centrumen för beslutsfattande. Hur många är de och vilka är de? I sitt uttalande i går talade José Manuel Barroso om 25 olika energimarknader och 25 olika strategier inom sektorn. Utöver denna statistik, som är förödande i förhållande till EU:s efterlängtade konvergenspolitik, måste den fysiska säkerheten för Europas energiinfrastruktur skyddas mot naturkatastrofer och terroristattacker och mot politiska risker, däribland leveransavbrott.

Den fråga som jag ställer till oss alla är: ”Kan Europa styras av 25 olika regeringar eller är tiden inne att skapa ett enda beslutsfattande centrum för EU:s säkerhets-, utrikes- och energipolitik för att på ett ändamålsenligt och konsekvent sätt kunna bemöta de utmaningar som uppstår i denna snabbt föränderliga moderna värld?”

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Den senaste tidens avbrott i energileveranserna har lett till en förnyad medvetenhet om sårbarheten hos importerad energi. Energi är livsviktigt för alla länder. Vad kan vi lära oss om försörjningstrygghet?

Det är nu ett faktum att energipolitik och utrikespolitik hänger ihop. EU måste akta sig för påtryckningar från energiproducerande länder, och därför är ett större utbud av energileverantörer en politisk nödvändighet.

Dessutom har krissituationen med Ryssland och Ukraina återigen aktualiserat möjligheten att importera flytande naturgas från andra länder. Vi måste också beakta att den inre marknaden är så känslig, och debatten om nationella ledande aktörer får inte distrahera oss från det. Medlemsstaterna förfogar redan över kraftfulla instrument för att bemöta frågor om försörjningstrygghet, och förutom att använda fler energikällor kan de också utnyttja nödreserverna i större utsträckning.

Genom sådana åtgärder och ett ökat samarbete mellan medlemsstaterna kan vi göra framsteg på ett sätt som vi inte kan genom en detaljerad europeisk energipolitik. Vi måste också iaktta försiktighet om vi sluter ett energiavtal med Ryssland. Kritisk distans är att föredra framför ytterligare integration i energisektorn med länder som vi har instabila förbindelser med.

  Luca Romagnoli (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! EU:s energiberoende är oroande, vilket kommissionens grönbok visar. Italien har ett ännu större beroende av energi, vilket bekräftas av tydliga uppgifter från Enea och Istat. Italien har en energiproduktionskapacitet på bara cirka 30 miljoner ton oljeekvivalent och måste importera energi utifrån. Landets beroende har dessutom ökat till cirka 85 procent 2005 jämfört med 83 procent 2001 och 81 procent 1995.

Inom EU är bara Irland, Luxemburg och Portugal mer energiberoende än Italien. Italiens energibehov är därför starkt beroende av olja, som utgör 45 procent, och gas, som utgör 32 procent. De ökade energipriserna leder till högre bensinförbrukning och högre el- och gasräkningar för alla. Miljöaspekter påverkar också valen på detta område, så pass mycket att alternativet kärnkraft blir aktuellt igen.

För att minska energiberoendet måste vi göra försörjningssystemet mer flexibelt, rationalisera energianvändningen, distribuera energi lokalt både med hjälp av små traditionella anläggningar och med förnybara energikällor, och satsa mer på forskning. Det verkar inte längre möjligt att vänta med termodynamisk solenergi, geotermisk energi, användningen av biomassa, införandet av nya kombinerade gascykler i de elproducerande systemen och till sist återinförandet av kärnkraft.

Detta är framtidens frågor och utmaningar, men vi måste fråga oss själva varför Italien och EU fortfarande förlorar mark till Ryssland och framför allt till Kina. Gas och olja från Iran till Kina och Ryssland, energiflöden och resurser som europeiska företag under årtionden har investerat enorma mängder forskningskapital i – allt detta är bortkastat bara för att vi ska vika oss för intressen utanför EU.

Detta innebär att EU ännu en gång går miste om stora möjligheter till utveckling, trygghet och social välfärd och ökar sitt beroende av både energi och politik. EU måste våga fatta geopolitiska beslut som gynnar unionens intressen om vi verkligen vill trygga medborgarnas framtid. Detta är, vid sidan av befintliga direktiv, den typ av banbrytande åtgärder som EU:s medborgare förväntar sig av kommissionen och rådet.

  Jacek Emil Saryusz-Wolski (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Energi används, som vi nyligen har bevittnat, ibland också som ett vapen för att utöva politiskt inflytande av stater som nästan intar en monopolställning, som i fallet med Ryssland och Ukraina. Det var detta som verkligen utlöste det plötsliga intresset för energipolitiken. Problemet bör därför ses som en utrikes- och säkerhetspolitisk fråga, och jag skulle gärna vända mig till Javier Solana och Benita Ferrero-Waldner, vid sidan av kommissionsledamot Piebalgs.

Det är mycket viktigt för EU att utveckla en äkta yttre säkerhetspolitisk dimension när det gäller gas- och oljeleveranser, som är separat från den egentliga energipolitiken. Vi får inte blanda ihop dem. Frågan är: Vilket mervärde kan EU ge om energileveranser avbryts av politiska skäl? Förslagen i grönboken går i rätt riktning även om de fortfarande är alltför blygsamma. Solidaritet som en av huvudprinciperna för europeisk integration innebär en skyldighet att bistå alla de medlemsstater som är i svårigheter. Vi måste utsträcka solidaritetsprincipen till att även gälla problem med bristande energiförsörjning på grund av politiska åtgärder

Det som behövs är samarbete och solidaritet, inte konkurrens mellan medlemsstater, för att trygga extern energiförsörjning, som det ser ut i dag. Vid rådets kommande vårmöte bör man framför allt ta upp tre mycket viktiga frågor: för det första ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaterna vid avstängning av energileveranser, för det andra mekanismer för ömsesidigt samråd mellan medlemsstaterna om stora gas- och leveranskontrakt och för det tredje en säkerhetsklausul om energi i alla EU-fördrag med tredjeländer som antingen har energikällor eller är transitländer. En säkerhetsklausul om energi bör innebära ett åtagande att följa en särskild uppförandekod och att lova att inte använda energileveranser som politiskt påtryckningsmedel. Det är dags att gå från ord till handling.

  Pasqualina Napoletano (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Energipolitiken har en klar extern dimension, som framträdde tydligt under krisen i januari mellan Ryssland och Ukraina. Under de senaste åren har EU infört riktlinjer såsom det strategiska samarbetet med Ryssland, Europa–Medelhavspartnerskapet, grannskapspolitiken och avtalet med Gulfstaternas samarbetsråd. Dessa förbindelser omfattar de flesta olje- och gasproducerande länderna.

Energifrågan har behandlats på ett splittrat sätt: från avreglering av marknaderna till försörjningstrygghet, effektivitet och bättre användning av resurserna. Allt detta har hittills inte varit en strukturerad strategi. Vid Europeiska rådets möte i morgon och övermorgon kommer dessa frågor att tas upp, men de europeiska regeringarna verkar oeniga om huruvida vi behöver en gemensam politik eller om vi ska fortsätta med bilaterala förbindelser som grundar sig på historiska, geografiska eller politiska faktorer.

Europaparlamentet stöder kommissionens arbete, men efterfrågar samtidigt större insatser. Detta är dock inte möjligt om vi inte besvarar några viktiga frågor. Har vi för avsikt att minska beroendet av fossila bränslen? Med hur mycket? Kan vi uppskatta de framtida behoven? Ska vår målsättning vara att samordna efterfrågan med andra importländer, framför allt utvecklingsländerna? Ska vi lämna in ett enda enhälligt förslag till nästa G8-möte i S:t Petersburg?

Svaren på dessa frågor förutsätter något som i mångt och mycket liknar en europeisk energistrategi. Grönboken utgör ett första steg, men det finns mycket kvar att göra och parlamentet vill förstås engagera sig till fullo i detta arbete.

  Šarūnas Birutis (ALDE). – (LT) Denna resolution är ett mycket viktigt och lägligt dokument som uttrycker Europaparlamentets ståndpunkt om förändringarna inom EU:s energisektor. Genom resolutionen inleds debatten om grönboken om en säker, konkurrenskraftig och enhetlig energipolitik. Jämte effektiviteten i energiförbrukningen är den mångfald av energikällor som nämns i resolutionen den viktigaste faktorn för att minska EU-ländernas beroende av energileveranser från tredjeländer. Stor uppmärksamhet ägnas åt kärnenergi, eftersom det är en nödvändig del av EU:s energisektor. Detta är mycket viktigt för Litauen och andra länder som inte har tillräckligt med vind- och solkraft, geotermal energi eller andra alternativ till gas och olja. Medlemsstaterna bör även i fortsättningen främst satsa på att utveckla kärnenergi. Vi måste skapa lagstiftning så att en del av jordbrukspolitikens resurser kan användas för biomassatillväxt, produktion och energibehov. Principen om energisolidaritet mellan medlemsstaterna är oerhört viktig, särskilt i dialoger med övriga världen. När medlemsstaterna planerar energiprojekt bör de bedöma vilka konsekvenserna blir för andra länder. Jag anser därför att vi bör koncentrera oss på att omarbeta bilagorna till TEN-E. Projektlistan innehåller motstridiga åsikter om vad jag skulle kalla den politiska norra gasledningen i Baltiska havet. Tyvärr nämns inte något av de projekt som är viktiga för de baltiska staterna och Polen, till exempel Amber-ledningen och de elledningar som gör det möjligt att snabbt koppla samman den avlägsna baltiska regionen med det europeiska området.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Jag befarar att kommissionens förslag om naturgas, som kommer i kölvattnet efter krisen Ryssland/Ukraina, inte motsvarar vare sig omständigheter eller behov. Det är bristfälligt.

Om vi vill uppnå kommissionens mål måste vi satsa allt mer på förnybara energikällor, på att spara energi och på att skapa energinätverk. Med de budgetar som ni föreslår kan dessa mål inte förverkligas. Vi kan inte göra några verkliga framsteg i utarbetandet av en gemensam energipolitik, vi kan inte utveckla billigare och bättre teknik för förnybara källor och energisparande med de resurser som tilldelas dessa mål i det sjunde ramprogrammet, och med de steg som ni föreslår för den gemensamma energipolitiken kan vi inte bekämpa förehavandena hos de stora kartellerna som styr – styr och ställer – på bekostnad av konsumenterna och av ett enat Europa när det gäller energifrågor.

En sak till: förnybara energikällor är en sak och kärnenergi en annan. Låt oss inte blanda ihop saker och ting och använda förnybara energikällor för att dölja det faktum att många EU-medborgare hyser allt från betänkligheter till motstånd mot användningen av kärnenergi, vilket man inte åtgärdar över en natt.

  Konrad Szymański (UEN). – (PL) Herr talman! Pålitligheten hos energileveranserna till EU minskar för var månad som går i takt med att vårt beroende av importerad energi ökar. Det enda vi har råd att förlora är opålitliga och oförutsägbara partner. Deras roll på den europeiska energimarknaden bör hållas inom trygga ramar.

Till många, men inte alla, EU-länders förvåning har Ryssland nyligen visat sig vara en sådan opålitlig partner. Rysslands tillgångar har nyligen begränsats på grund av klimatvillkoren i Sibirien, den bristande säkerheten för ledningar i den norra delen av landet och den obetvingliga viljan att använda energi för att utöva politiska påtryckningar på landets västvänliga grannländer.

Av den anledningen kan inte energisamarbetet inskränkas till länder inom EU. Våra energiproblem har sitt ursprung utanför unionen. Vissa lösningar ligger dock också utanför EU, till exempel norska oljefält, och därför bör inte bara energipolitiken utan även de transeuropeiska näten överskrida EU:s gränser. Därför bör en förbättrad grannskapspolitik omfatta energi och därför bör det polska förslaget om en energipakt som bygger på solidaritet och som går utanför EU:s gränser diskuteras mer ingående vid nästa toppmöte.

En tryggad energiförsörjning är framför allt en fråga om utrikes- och försvarspolitik. Det är naivt att tro att nya energikällor eller införandet av restriktioner för industrin, såsom klimatavtal, är lösningen. Under en lång tid framöver kommer förnybara energikällor att vara ett kostsamt tillägg till våra energikällor. Att införa överdrivet stränga restriktioner för den europeiska industrin, ofta på grundval av tvivelaktiga vetenskapliga antaganden, är något som begränsar vår konkurrenskraft.

ORDFÖRANDESKAP: TRAKATELLIS
Vice talman

  Gerard Batten (IND/DEM). – (EN) Herr talman! EU:s kaotiska liberalisering av energimarknaden har redan resulterat i stora störningar. Goda européer, som Storbritannien, har lydigt liberaliserat sina marknader medan dåliga européer, som Frankrike och Tyskland, har vägrat.

Liberaliseringen har fått det direkta resultatet att gaspriset i grossistledet i Förenade kungariket har ökat enormt. På grund av EU har den genomsnittliga gasräkningen i Förenade kungariket ökat med drygt 200 brittiska pund per år. Nu vill EU ha en gemensam energipolitik så att man kan lägga vantarna på det som återstår av Storbritanniens gas- och oljereserver. Giles Chichester frågar hur rådet och kommissionen kommer att reagera på utvecklingen på världsenergimarknaden och hur försörjningen ska säkras: det är rätt fråga, men den har ställts till fel personer. Han borde ställa frågan till den brittiska regeringen.

Det konservativa partiet, i form av Giles Chichester, inbjuder Europeiska unionen ännu en gång att lägga sig i Storbritanniens affärer ännu mer. Storbritannien borde följa Frankrikes och Tysklands exempel och skydda sina egna nationella intressen och de inhemska energikonsumenternas intressen.

  Alejo Vidal-Quadras Roca (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Under de närmaste dagarna kommer stats- och regeringscheferna att diskutera möjligheten att införa en gemensam energipolitik.

Både regeringarna och medborgarna har insett allvaret i situationen, sårbarheten hos vårt leveranssystem, vårt importberoende och vårt trängande behov av att vidta åtgärder som motsvarar omständigheterna.

Parlamentet delar till fullo medborgarnas oro och vi här i kammaren måste därför sända ut ett tydligt och kraftfullt budskap till stöd för EU:s energioberoende.

För att uppnå det måste vi främja en fullständig energimix, där fokus ligger på utsläppsfria energikällor som exempelvis kärnenergi och förnybar energi. Det är dags att på allvar överväga möjligheten att investera i alternativa leveransvägar för att minska effekterna av situationer liknande den senaste krisen mellan Ryssland och Ukraina.

När det gäller försörjningen måste vi satsa på att förbättra energieffektiviteten på alla konsumtions- och produktionsnivåer. I detta avseende är spridning av information och goda rutiner avgörande.

Vi måste ta tydlig ställning för en verkligt fri inre energimarknad, förbättra infrastrukturen och sammankopplingarna och en gång för alla överge den förlegade idén om stora nationella ledande aktörer.

Vi befinner oss i 2000-talet, i ett allt mer integrerat EU, och det är inte läge att backa tillbaka. Det råder inga tvivel om att protektionism skadar inte bara våra ekonomier och vår konkurrenskraft, utan framför allt konsumenterna. I en globaliserad värld är de nationella jättarna obetydliga på världsnivå och proeuropeiska tal tjänar ingenting till om inte orden följs av konkreta handlingar när det är dags att fatta beslut.

Herr talman! Jag vill avsluta med att uppmana rådet att inte låta denna chans gå förlorad.

  Reino Paasilinna (PSE). – (FI) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi befinner oss i en långvarig energikris. Anledningen är uppenbar: klyftan mellan konsumtion och tillgång är så smal att nästan vad som helst kan göra att priserna stiger. Detta kan exempelvis hända efter en storm på andra sidan havet och mycket annat.

Det finns en bra lösning på problemet, nämligen energisamarbete inom unionen. Detta förhindras dock av en ”anti-solidaritetsrörelse” i vissa medlemsländer, som faktiskt har växt bland de ursprungliga staterna. De tillåter inte konkurrens i de egna länderna, men de köper upp energibolag i andra länder med hjälp av detta outnyttjade kapital. Det leder inte till någonting. De gjorde samma sak inom telekommunikationssektorn när telekommarknaderna skulle öppnas upp. Detta ledde till att vi återigen fick utländska köpare.

Om vi inte visar solidaritet inom unionen kan vi glömma de energilösningar som diskuteras här. Ett villkor för en gemensam energipolitik är gemensamma mål som våra ledare förbinder sig att eftersträva och inte bara utnyttjar, vilket är fallet nu.

Hur kan vi uppnå detta? Jag föreslår att Finland bör leda ett energitoppmöte, där regeringscheferna kan enas om en strategi. På så sätt kan vi ta oss ut ur den nuvarande situationen där vi ofta drabbas av olika kriser. Finland kan organisera mötet som en tjänst, särskilt eftersom frågan om rysk energi är mycket relevant för oss, vilket många medlemsstater har påpekat. Vi har stor erfarenhet på området. Den ryska energidialogen, som inte har gjort särskilt stora framsteg och som är relativt okänd eftersom rådet nästan aldrig deltar, skulle samtidigt kunna kopplas till mötet. På så sätt slår vi två flugor i en smäll och främjar solidariteten.

  Fiona Hall (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag är glad över att den gemensamma resolutionen är balanserad och inte en stereotyp reaktion. Energifrågan har blivit en viktig politisk fråga, men geopolitiska initiativ är bara en del av hur man hanterar problemet med en tryggad energiförsörjning. Vägen framåt ligger fortfarande till stor del hos oss själva. Vi måste hantera problemet med efterfrågan genom att verkligen anstränga oss för att genomföra åtgärderna för energieffektivitet och genom att utveckla inhemska energikällor, särskilt förnybara. Detta understryks av punkterna om hållbara energikällor och förstärks genom ett antal förändringar som vi i ALDE-gruppen stöder.

Till och med när det gäller frågan om gasförsörjning ligger mycket av ansvaret nära oss själva. Stora industriella användare i nordöstra England har varit tvungna att kämpa för att säkra gasförsörjningen trots inflationspriser, eftersom marknaden helt enkelt inte fungerar. På rådets vårmöte i morgon måste man våga ta tag i saken och peka ut de medlemsstater som inte har öppnat upp sina gasmarknader.

  Diamanto Manolakou (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Energitillgången och användningen av samtliga energikällor är ett politiskt val som måste syfta till ett kombinerat tillvägagångssätt när det gäller alla behov på gräsrotsnivå, som att minska energiberoendet, spara energi, säkerställa invånarnas trygghet, skydda miljön och främja energiprodukter som en social – inte en kommersiell – handelsvara.

EU förespråkar avreglering genom att offra tillgodoseendet av behoven på gräsrotsnivå till förmån för privata investerares lönsamhet. Grönboken har utarbetats inom ramen för denna konkurrenskraft och den gräsrotsfientliga Lissabonstrategin, och här använder man till och med förnybara energikällor som ett medel för att föra in privat kapital i energisektorn. Att åberopa miljöskydd är hyckleri och döljer EU:s egentliga mål att skynda på avregleringen, främja gemenskapens produkter och begränsa beroendet av importerat bränsle.

En lösning skulle kunna vara en gemensam energibyrå som skulle tillhöra folket och verka inom ramen för en ekonomi med nationaliserade grundläggande produktionsmedel. Detta skulle bemöta de viktigaste frågorna och bidra till att energi blir en social, inte en kommersiell, handelsvara.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). – (PL) Herr talman! Polen är särskilt känsligt för strategier som exploaterar landets naturgas- och råoljetillgångar som ett sätt att utöva politiska påtryckningar. Sådana strategier tillämpas av den främsta leverantören av dessa drivmedel, nämligen Ryssland. Detta ligger till grund för den polska regeringens initiativ, som har lämnats in till EU-institutionerna och som skulle göra det möjligt för oss att lösa problemet med en tryggad energiförsörjning genom principen ”en för alla och alla för en”, dvs. solidaritetsprincipen. Detta initiativ fick tyvärr ett ganska svalt mottagande av de största EU-medlemsstaterna, eftersom de flesta av dem förespråkar lösningar som gynnar dem själva, även på bekostnad av de andra medlemsstaterna.

Ett perfekt exempel på en sådan strategi är byggandet av den norra gasledningen genom Östersjön, efter en överenskommelse mellan Ryssland och Tyskland. Detta kommer visserligen att avsevärt förbättra Tysklands framtida energiförsörjning men samtidigt hota de ekonomiska intressena och energiförsörjningen i länder som Polen, Litauen, Lettland, Estland och andra länder utanför EU, till exempel Ukraina.

Därför krävs ett samstämmigt agerande från medlemsstaterna, eller med andra ord en gemensam energipolitik. Därför förtjänar det polska initiativ som jag nämnde att diskuteras ordentligt.

  Elmar Brok (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr rådsordförande! Jag vill inte tala om energipolitiken som sådan, utan om de utrikes- och säkerhetspolitiska åtgärder som den är förknippad med. Med tanke på att Ryssland uppenbarligen har använt energi som ett politiskt vapen denna vinter och med tanke på situationen i Mellanöstern, måste vi inse att frågan om en trygg energiförsörjning är mycket problematisk, ännu mer än vad som har varit fallet på länge. Vi måste därför utveckla och vidta ett antal åtgärder i nära samarbete mellan utrikesutskottet och ert utskott, herr Chichester. Vi måste till exempel uppmana Ryssland att skriva under och ratificera Europeiska energistadgan för att trygga energiförsörjningen.

Vi måste klargöra – kanske genom utrikespolitiska åtgärder, men också genom att främja konkurrensen – att det måste finnas en skillnad i ägande mellan producenterna och de leverantörer som äger ledningarna, för att undvika att exempelvis Gazprom inte bara blir den största producenten utan också kontrollerar försörjningskedjan och därigenom sitter med trumf på hand.

Jag tror att vi måste ha ett mycket närmare samarbete med Ukraina och Sydkaukasien för att modernisera och utveckla energinätverk. Framför allt måste vi dock skapa nätverk inom EU, nätverk som inte är riktade mot någon, dvs. inte ett ”energi-Nato”, utan ett internt nätverk som ser till att om någon försöker stoppa leveranserna till ett land, så får det landet automatiskt leveranser från alla de andra länderna. Varför skulle då leveranserna till detta land inte stoppas? Därför att det skulle bli för dyrt för leverantörslandet, eftersom det då inte skulle få några inkomster alls.

Jag anser att solidaritetsklausuler som kan jämföras med Natoavtalet är fel tillvägagångssätt. Vi behöver ett solidaritetsnätverk som inte riktar sig mot andra, och det är genom sådana nätverk som vi måste organisera den interna solidariteten i praktiken.

Därför vill jag påpeka att den tyska regeringens tidigare beslut att bygga denna ledning under Östersjön, förbi Polen och de baltiska staterna, var dåligt. Som ett exempel på denna typ av nätverk måste vi se till att det finns förgreningar till exempelvis Polen, för att garantera försörjningen. När det gäller de baltiska staternas situation måste även de få möjlighet att säkra sina energitillgångar, om leveranserna från Ryssland skulle upphöra. Detta måste vi även lösa internt. Det är något som vi behöver diskutera.

  Mechtild Rothe (PSE). – (DE) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Hans Winkler och kommissionsledamot Andris Piebalgs för deras inlägg. Jag håller med er om att det är mycket viktigt att vi för en verkligt gemensam energipolitik.

Frågan bör inte vara om, utan hur, vi kan genomföra en gemensam energipolitik som uppfyller kraven på leveranssäkerhet, konkurrensförmåga och hållbarhet. En del av detta – vilket några ledamöter redan har nämnt – är en inre energimarknad med verkligt rättvis konkurrens, och vi vet att vi fortfarande har mycket långt kvar innan vi åstadkommit detta. Jag hade faktiskt förväntat mig ett något tydligare uttalande från er i det avseendet. (Får jag bara fråga er varför klockan inte går? Jag kan inte se hur mycket tid jag har kvar.)

Ni framhävde båda behovet av att fortsätta att utveckla den förnybara energin. Det håller jag helhjärtat med om. Men samtidigt hade jag hoppats på några mer specifika förslag. Som ni vet sträcker sig våra mål för närvarande bara fram till 2010: mål för elektricitet, biobränsle och för energin som helhet. Som ni också vet har Europaparlamentet krävt ett mål om 20 procent till 2020.

I kommissionens grönbok tas frågan upp om det överhuvud taget ska sättas några nya mål. Om jag förstår det rätt diskuterar man i rådet för närvarande ett nytt mål om 15 procent till 2015, vilket helt klart är ett steg bakåt. Det vore viktigare att verkligen se till att vi kan uppnå vårt mål för 2010, dvs. att 12 procent av den totala energiförbrukningen ska komma från förnybar energi. Det är därför mycket viktigt, för att inte säga nödvändigt, att det som ni informerade parlamentet om verkligen sker, herr Piebalgs, nämligen att ett direktiv ska föreslås om uppvärmning och nedkylning som är baserat på förnybar energi, och det är just på detta område som det finns brister.

Detta är mycket viktigt för att vi ska kunna utveckla energisäkerheten. Tysklands exempel klargör detta: När Tyskland avvecklar kärnkraften innebär det att 33 miljarder kilowattimmar måste ersättas till 2010. Enligt nuvarande prognoser kommer 51 miljarder kilowattimmar att produceras från förnybara energikällor 2010. Hittills har verkligheten alltid överträffat prognoserna när det gäller förnybara energikällor.

Till dem som säger att kärnkraft är så viktig vill jag därför säga följande: Vi har möjlighet att ersätta denna energikälla, och vi måste göra det, eftersom det är en icke förnybar energikälla och eftersom vi är helt beroende av import av uran. Dessutom är det mycket viktigt att tillämpa energieffektivitet. Ni påpekade detta båda två, och jag hoppas verkligen, kommissionsledamot Piebalgs, att ni kommer att lägga fram en ambitiös plan för energieffektivitet.

  Patrizia Toia (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det är verkligen dags att EU får en omfattande, komplett energiförsörjningsstrategi, där vi, herrar Piebalgs och Winkler, önskar att parlamentet ska spela en central roll. En viktig del i denna strategi är inrättandet av en gemensam europeisk marknad och en sammanhållen EU-politik.

I dag har avregleringen nått de individuella nationella marknaderna, men det räcker inte. På energiområdet har vissa länder övergett monopolfilosofin, medan andra inte gjort det. Om vi begränsar oss till att enbart uppmana till fullbordandet av enskilda nationella marknader kommer vi att till slut ha en asymmetrisk och därför svag EU-marknad. Den kommer att vara svag i sig själv och vi kommer med andra ord inte att klara av att ändra de snedvridningar som vi så väl känner till, dvs. de begränsningar som har analyserats i våra betänkanden. Den blir också svag därför att vi inte kommer att kunna förhandla med konsumentländerna. Dessutom finns det en stor risk för att den faller offer, som det står i ett ändringsförslag till vår resolution, för nya oligopol som kan bildas bland världens producerande områden.

Den andra viktiga punkten är att vi, i den energimix som vi måste åstadkomma, måste besluta inte bara om nationella val utan också om EU-mål och motsvarande referensindikatorer för energibesparingar och effektivitet. Vi förväntade oss att rådet skulle vara djärvare när det valde mål och infrastruktur samt forskningspolitik. Detta är EU-mål för en energipolitik i gemenskapen.

  Jerzy Buzek (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Jag vill nämna ett par tekniska punkter efter de politiska kommentarer som har gjorts. Energikriser uppstår alltid inom EU på grund av knapphet i leveranserna från två energikällor, nämligen gas och olja. Vi är inte självförsörjande på dessa områden, vilket gör att vi har två alternativ. Det första är att åstadkomma mer med hjälp av våra egna europeiska energikällor, och det andra är att sprida försörjningen.

Att åstadkomma mer egen energi kräver framför allt forskning och utveckling, ökad energieffektivitet och mer förnybar energi. Vi glömmer att EU har stora reserver av brunkol och stenkol. Jag förstår inte varför man fullständigt har bortsett från den rena koltekniken i parlamentets resolution. Andra har i flera år haft forskningsprogram och kommersiella program på detta område. Kärnkraft är en annan nödvändighet, särskilt med tanke på hoten från växthuseffekten. Europaparlamentet bör ställa tydliga krav på ökade medel till forskning och ny teknik.

Den andra fråga jag vill ta upp är diversifiering av källor. Vi har ännu inte utnyttjat de omfattande resurserna i ett av våra grannländer, Ukraina. I går kväll presenterade den ukrainska regeringen i Solvay, som inte ligger långt härifrån, landets potential – de största naturgasreserverna i Europa och gas- och oljeledningar från Turkmenistan och Kaspiska havet, som inte är beroende av Gazprom. Allt detta skulle kunna bli föremål för samarbete mellan EU och Ukraina. Det innebär att de ukrainska olje- och gasledningarna stannar kvar i händerna på ukrainarna. Detta kräver investeringar, byggande och reparation av olje- och gasledningar, och EU måste hjälpa Ukraina med dessa uppgifter. Vi kan utnyttja Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling, de transeuropeiska näten och en förbättrad grannskapspolitik för detta ändamål. Vi skulle få större säkerhet och visa större solidaritet, och vi skulle få en stadig grundval för gemenskapens energipolitik.

  Adam Gierek (PSE). – (PL) Herr talman! EU:s energipolitik har två dimensioner: den yttre eller geopolitiska dimensionen, och den inre dimensionen, eftersom energitrygghet också betyder en rationell användning av energi.

För närvarande måste EU organisera sin egen energipotential och förbättra användningen av den genom att öka den termodynamiska effektiviteten. Exempel på hur detta skulle kunna ske inkluderar modern värmeisolering av byggnader och andra strukturer, modernisering och mer vidsträckt användning av olika källor för värmeenergi och elektrisk energi, särskilt i EU:s nya medlemsstater, som har en stor potential för samproduktion och energibesparing, och förnuftig användning av förnybara energikällor, särskilt biomassa. Men samtidigt anser jag att användning av biomassa för elproduktion är ett misstag.

Genom att bygga nätverk över gränserna kan det utvidgade EU utnyttja de betydande tidsskillnaderna mellan de östra och västra gränserna för att minska toppbelastningarna på de elektriska näten, och EU skulle också kunna utnyttja säsongsskillnader i temperatur längs sin nord–sydaxel.

Den energi som används för att generera nationella inkomster behöver också minskas ytterligare, och detta måste återspeglas i tullpolitiken. Det är därför obegripligt att en tull om 6 procent ska tas ut på mycket energiintensiv aluminiumråvara. Att importera sådan aluminium är detsamma som att importera energi, vilken EU sedan skulle spara.

  Herbert Reul (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag har fått det intrycket att den nya situation vi haft sedan början av året har klargjort för alla att energin är viktig inte bara för EU:s ekonomiska utveckling. Det blir också allt tydligare att vi lider brist på energi och att det uppstår ett politiskt beroende i en omfattning som man i stora delar av samhället uppenbarligen inte hade kunnat förutse.

Men denna kris ger oss också mycket goda möjligheter eftersom vi nu äntligen diskuterar energifrågorna på ett objektivt och förnuftigt sätt, och vi skulle kunna uppträda civiliserat, lämna gamla tvister bakom oss och sluta att ställa upp dogmer. Men detta innebär – och här har jag många frågor kring det som kommissionen lade fram – att vi måste stanna upp och inventera läget. Hur ser situationen ut, vilka möjligheter har vi, hur mycket finns det och var, vilka är riskerna, var finns potentialen? Jag är mer eller mindre säker på att vi inte kommer fram till en enda lösning. Så blir det inte, och så har det aldrig varit. Men vi måste göra en förenad ansträngning för att diskutera alla frågor öppet och finna lösningar på bred basis.

Vi kan inte, som vår kollega från Polen just sa, klara oss utan de nuvarande kolresurserna – det är ställt utom allt tvivel. Vi måste överväga hur vi kan använda dem på ett rent sätt, men vi kan absolut inte klara oss utan dem. Vi får inte bortse från några möjliga källor – inklusive de förnybara energikällorna. Men vi måste också vara tillräckligt ärliga för att erkänna att deras potential är begränsad och att de inte kommer att lösa problemet med vår försörjning. Jag anser därför också att vi i ärlighetens namn inte kan komma ifrån att vi måste ha kärnkraft. Vårt motto får inte vara ”ingen kol, ingen kärnkraft, men allt som är fritt från koldioxid och miljövänligt”.

Jag menar att vi måste sluta diskutera på grundval av drömmar och dogmer. Vi behöver ha en realistisk och förnuftig debatt. Vi är skyldiga våra barn att se till att det fortfarande finns energi i framtiden, och tillräcklig energi, eftersom det är en vital förutsättning för välståndet i våra länder inom EU.

Jag anser också att det är omoraliskt att vi köper upp all energipotential i världen, bara för att vi har resurserna för det, och därigenom i slutändan lämnar de länder som inte har några resurser – jag menar utvecklingsländerna – i sticket. Det är vår skyldighet att också utnyttja modern teknik. Användningen av kärnkraft är för oss en fråga om moralisk förpliktelse.

  Katerina Batzeli (PSE). – (EL) Herr talman! Det råder inte längre något tvivel om hur viktigt det är att gemenskapen ger anslag till en ny och mer energieffektiv teknik för förnybara energikällor. Genom att stödja differentiering av olika slag av energikällor, inklusive vind- och solenergi, ursprungsländer och transit genom länder, kommer vi dessutom att bidra till nya villkor för utveckling, skapa sysselsättning och stärka en hållbar utveckling.

Jag skulle också här vilja belysa och betona att man kan stödja produktionen av biomassa genom att sammanställa nationella handlingsplaner som garanterar ekonomisk trygghet och trygghet för företagarna samt förtroende bland investerare och producenter, och som samtidigt möjliggör en väg ut ur jordbruksproduktionen. Det bör också framhävas att harmoniseringen av den inre marknaden på energiområdet bör ha som syfte att skydda konsumenterna och inte belasta dem med högre kostnader. Sådan politik kan inte garanteras vid drift som styrs av oligopolkoncentrationer.

Slutligen vill jag i samband med ökningen av investeringarna i nya, mer miljövänliga energiformer säga att man kan främja detta genom en grön skatt, en skatt där kärnkraft inte ingår och inte kan ingå.

Herr talman, herr kommissionsledamot! Under historiens gång och till och med nu har större konflikter och krig ägt rum av två anledningar: för det första på grund av energi och för det andra på grund av vatten. EU måste stå starkt och möta detta internationella problem med en stabil politik.

  Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Energitrygghet och mångfald av försörjningskällor har hastigt klättrat uppåt på den politiska agendan i år efter att Gazprom använde ”gasvapnet” mot Ukraina och Moldavien vid nyår. Detta är inte längre en teknisk fråga som enbart rör teknokrater, utan den är lika mycket en del av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) som av energiministrarnas beredningsområde.

Som föredragande för den europeiska grannskapspolitiken var jag mycket medveten om att flera av medlemsländerna, till exempel Algeriet och Azerbajdzjan, producerade gas och olja, och att andra var viktiga för att frakta bränsle med pipelinesystemet till Västeuropa, som Ukraina. Jag har upprepat vikten av att ett stabilt Kazakstan omfattas av den europeiska grannskapspolitiken, eftersom landet gärna vill komma bort från riskerna med en politisk och ekonomisk dominans från Ryssland och Kina, och eftersom det, förutom olja och gas, faktiskt även skulle kunna leverera uran till EU, eftersom vi oundvikligen måste bygga fler kärnkraftsreaktorer för att uppfylla kraven i Kyotoavtalet och inte förlita oss för mycket på instabila regioner i världen, som mellanöstern, Venezuela och Nigeria till exempel, för försörjningen av fossila bränslen.

Jag har full respekt för de länder som är emot kärnkraften, som Österrike och Irland, men nya tekniker som transmutation kommer enligt min mening en dag att lösa allmänhetens oro för den långsiktiga förvaringen av radioaktivt avfall.

Självklart krävs en hel del arbete från medlemsstaterna, helst genom ett mellanstatligt samarbete, för att arbeta för bättre energieffektivitet och utveckla fler tekniker i form av förnybara källor, men även för att sammanbinda elnäten i ett alleuropeiskt system som kan driva ner priserna och tillåta en reservkapacitet. Det finns också ett behov av att sammanlänka nuvarande olje- och gasledningar mellan EU:s medlemsstater. Spanien är uppenbarligen i stort sett självförsörjande, men isolerat i detta avseende, och de baltiska staterna är för beroende av Ryssland, men de har nu gått samman om ett eget nytt kärnkraftverk, vilket är dem till heder.

Jag anser också att Ryssland måste uppmuntras att ansluta sig till energistadgan för att förhindra att den hindrar tredjeländer från att använda deras ledningar. Det finns även en uppenbar lucka genom att det internationella energiorganet (IEA) bara tillåter strategiska oljereserver, inte gasreserver. Vissa medlemsstater i EU verkar inte ha några reserver överhuvudtaget.

  Toomas Hendrik Ilves (PSE). – (ET) Först av allt vill jag påminna oss alla om varför denna fråga diskuteras här i dag. I början av året visade den tvist om gasleveranser som blossade upp mellan Ukraina och Ryssland hur väldigt sårbart EU:s energisystem är, och, vilket är ännu viktigare, hur energin kan användas som ett extremt kraftfullt politiskt instrument.

Gasdispyten mellan Ukraina och Ryssland visade att om ett land har en lämplig ledare, till exempel Lukasjenko, får det billig energi från Ryssland. Om landet har valt en väg som inte passar Ryssland, vilket är fallet i Ukraina, får det ingen billig energi. Effekterna av denna politik har sänt chockvågor genom EU:s hela energisystem.

Så länge som EU saknar en gemensam energipolitik, och så länge som varje medlemsstat eller regeringschef försöker att för sig själv trygga bästa möjliga uppgörelse med ett företag i ett stort land utanför EU, kommer vi att förbli beroende och offer för transaktioner som görs vid sidan om.

EU behöver en gemensam energipolitik på samma sätt som vi behöver vår gemensamma handelspolitik, vilket gör EU extremt effektivt i förhandlingar. Föreställ er bara vilket läge Tyskland eller Frankrike, för att inte nämna mitt eget lilla land Estland, skulle befinna sig i om de på egen hand skulle förhandla med Förenta staterna eller Kina vid WTO-mötet. Men den nuvarande situationen, där varje land är ansvarigt för sin egen energiförsörjning och sluter bilaterala avtal, liknar detta.

Dessutom skulle två gasledningar som man planerar bygga mellan Ryssland och Kina kunna hota hela försörjningen.

Om man är skyldig banken 100 000 euro, då äger banken en. Men om man är skyldig banken 100 miljoner euro, då äger man banken. Samma sak gäller energi. Med en splittrad energipolitik är vi beroende av det statliga monopolets hugskott i ett land. Men en gemensam energipolitik skulle EU besluta om på egen hand.

  Ján Hudacký (PPE-DE). – (SK) I förhållande till EU:s geopolitiska strategi vill jag påpeka det viktiga (om än välkända) faktum att de flesta av de nya medlemsstaterna är totalt beroende av leveranser av olja och gas från Ryssland och i detta avseende skiljer sig från många av de gamla medlemsstaterna, vars bränsleleveranser är mer diversifierade. Jag är säker på att det inte är nödvändigt att nämna de senaste negativa konsekvenserna av ett sådant beroende som Ukraina har upplevt.

De nya medlemsstaterna är mycket lyhörda för frågorna om en trygg bränsleförsörjning. I brådskan att hinna ifatt de gamla medlemsstaternas ekonomiska utvecklingsnivåer har en trygg energiförsörjning blivit en alltmer överhängande fråga. Särskilt när det gäller elförsörjning har ett antal av de nya medlemsstaterna ärvt en mix av energiförsörjning som domineras av kärnenergi. Jag för min del anser att subsidiaritetsprincipen bör tillämpas när det gäller utvecklingen av denna typ av energi. Men jag kan inte bortse från solidaritetsprincipen, som borde göra det möjligt för enskilda medlemsstater att utveckla denna typ av energi åtminstone utan att utsättas för negativ inblandning utifrån. Jag välkomnar kommissionens initiativ att stödja forskning som syftar till att ytterligare förbättra säkerheten för kärnkraften, till exempel forskning om återvinning eller kärnfusionsteknik och andra besläktade områden. Men jag måste betona att det särskilt för denna forskning inte finns tillräckliga anslag i den nya budgetplanen.

Grönboken om energipolitik fokuseras främst på förnybara energikällor. Jag har inga större invändningar mot det. Men kommissionen måste agera ansvarsfullt och acceptera att vissa medlemsstater vill fortsätta att utveckla kärnenergin i framtiden, framför allt av två skäl. För det första är potentialen för att utveckla förnybara energikällor inte särskilt stor i dessa länder, och man kan inte räkna med någon långsiktig hållbarhet för dessa källor. För det andra har dessa länder haft mycket positiv erfarenhet av kärnenergi, som är säker, miljövänlig och hållbar på lång sikt.

  Eluned Morgan (PSE). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar denna resolution som ett bevis på att det faktiskt råder en energikris i Europa. Som parlamentsledamot för Förenade kungariket kan jag berätta för er att våra gaspriser är tre gånger högre än i Nederländerna och att industrier har varnats för att de kanske måste stänga ett tag på grund av gasbrist. EU:s inre energimarknad fungerar inte. Svaret är inte att dra sig tillbaka in i en trångsynt nationalism, utan att samarbeta och se till att systemet fungerar bättre. Vi måste utveckla EU:s gemensamma energipolitik.

Orkanen Katrina och Gazproms och Rysslands uppförande nyligen är två större incidenter som har pressat oss i denna fråga. Sedan de uppmuntrande tonerna från Hampton Court är jag rädd att vi har sett några tråkiga drag från medlemsstaterna: deras fortsatta misslyckanden med att fullfölja nuvarande lagstiftning inom detta område, prisregleringen på energimarknaden, nytt tullskydd och etableringen av nya nationella försvarare. Inget av detta bådar gott inför mötet i morgon, där vi hoppas slippa se rådet bromsa mer.

Detta är första gången som vi i parlamentet har haft en möjlighet att kommentera grönboken. Vår första reaktion måste vara besvikelse: det finns inga nya mål och inga konkreta förslag för att etablera en gemensam energipolitik. Det finns ingen möjlighet att få en biljon euro i finansiering utan en mer långsiktig planering.

I grönboken undviker man helt och hållet frågan om transport och flyg och deras bidrag till energidebatten. Parlamentet måste arbeta ingående med den. Jag hoppas att vi kommer att kunna samarbeta på detta område och att det inte kommer att behövas en tredje allvarlig incident för att medlemsstaterna ska reagera i frågan.

  Vytautas Landsbergis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Försörjningstrygghet som recept på ett verkligt problem borde innehålla konkreta otrygghetseventualiteter, som bör listas specifikt. Vi bör tillhandahålla åtgärder för hur man klarar sig även om gas- eller elkraftsledningar blir bombade. Båda exemplen har nyligen upplevts i Georgien, där ingen tvivlade på att dåden var politiska. Det finns också kategorier där naturkatastrofer kan avbryta försörjningen. I dokumentet om energiförsörjningstrygghet i EU undviker man att nämna hur förberett EU är på sådana katastrofer, för att inte tala om hur personliga infall kan påverka försörjningen. En eventuell angripare, som vill använda energi som vapen, kan bara hindras genom vetskapen att hans drag inte ger några politiska vinster utan bara nackdelar för honom själv, medan den utsatta staten omedelbart får hjälp och kompensation genom att EU agerar i gemensam solidaritet.

Detta är vad vi snarast bör arbeta för, men det finns inte med i resolutionen. När vi nu debatterar trygghet kontra otrygghet finns det också en verklig otrygghet för miljön i samband med byggandet av pipelines och försörjningen av västvärlden på ett så sårbart ställe som på botten av Östersjön. Det råder en märklig tystnad om kemiska granater och bomber från andra världskriget i stora mängder, som ligger och rostar och väntar på sin egen undergång.

Medan tiden rinner iväg kan detta mekaniska arbete med att bygga pipelines gå allt snabbare mot en jättekatastrof. Vem skulle bli lidande? Ingen, förutom några oviktiga mindre nationer längs Östersjöns östkust. Vem kan ge oss baltiska nationer några garantier för både energin och den biologiska fortlevnaden? Tyskland? Kommissionsledamöterna i den splittrade unionen? Vi har rätt att förvänta oss en passande politik och konkreta garantier från EU. Först då har EU anledning att använda ordet solidaritet.

  Gunnar Hökmark (PPE-DE). – Herr talman! Det finns två saker som är viktiga att definiera i den gemensamma europeiska uppgiften när det gäller energipolitik, och som jag menar att vi måste förtydliga.

Det första är att en av de uppenbara uppgifterna för oss gemensamt är att säkerställa att den inre marknaden fungerar. Här finns många hinder redan idag. Det gäller allt ifrån att se till att företag kan växa samman över gränserna till att se till att den inre marknaden, både legalt och också tekniskt, kan fungera.

Vi behöver gemensamma nät därför att det är ett sätt att uppnå många av de mål som vi har gemensamma. Vi får mer konkurrens och lägre priser genom gemensamma nät. Ska vi få en möjlighet för de förnybara bränslena att växa fram så behöver vi en större marknad där de också kan marknadsföras och utvecklas på kommersiell grund. Den minskade sårbarheten uppnår vi genom gemensamma nät, och möjligheten att samtidigt få tillgång till säker och billig elenergi.

Den andra gemensamma uppgiften när det gäller energipolitiken handlar såklart om det som ryms inom utrikespolitiken och handelspolitiken. Där tror jag att det är avgörande, än en gång, när det gäller solidariteten mellan länderna att vi har de gemensamma näten. Vi kan tala om solidaritet och solidaritetsklausuler hur mycket vi än vill, men i grunden är det faktiskt så att det är först med gemensamma nät som länder som Estland, Lettland och Litauen, eller varje annat land som kan bli föremål för politisk utpressning, det är först med det som vi kommer att kunna klara den faktiska solidariteten. Då blir den verklighet, och inte bara politiska mål.

I utrikespolitiken och handelspolitiken måste varje samarbete med Ryssland bygga på att villkoren för handel och distribution är klara och uppenbara. Unionen måste stå bakom en politik som leder till att Ryssland förbinder sig att leverera under säkra villkor till varje enskild medlemsstat. Då får vi en bra energipolitik och då får vi solidaritet och då får vi ett bättre Europa.

  Peter Liese (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! EU är alltför beroende av fossila bränslen. De senaste veckorna har gjort det tydligare än någonsin att vi måste få ett slut på det. Priserna ökar dramatiskt för industrin och för de privata konsumenterna. Det finns ingen verklig trygghet i försörjningen, och det finns ingen garanti för att vår nuvarande energiförsörjning är hållbar med tanke på klimatet. Under förmiddagen talade Eluned Morgan om Katrina. Det har förekommit en hel rad orkaner, och forskarna säger att dessa förmodligen är ett tecken på klimatförändringar.

Därför behöver vi minska vårt beroende av fossila bränslen. Jag menar att tre saker är särskilt viktiga. Det första är kärnkraften. Vi får inte stänga säkra kärnkraftverk enbart av politiska skäl. Därför förespråkar jag att vi antar ändringsförslaget från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater på denna punkt. Jag anser att det är beklagligt att den tyska förbundskanslern Angela Merkel inte sa det i sitt tal under förmiddagen, eftersom vi är i koalition med socialdemokraterna, men jag är glad att socialdemokraterna här i Europaparlamentet börjar ompröva detta. Om ett år kanske Angela Merkel kan försvara kärnkraften på hela förbundsregeringens vägnar.

Det finns en rad andra punkter som Angela Merkel och vi alla kan stödja, och hon kommer att göra det i sitt huvudanförande vid morgondagens toppmöte. Vi behöver energieffektivitet. Energin slösas bort i EU, och vi får inte låta detta fortsätta. Vi behöver en effektiv utvidgning av den förnybara energin. Det är mycket viktigt att vi använder oss av mer förnybar energi, men vi måste göra det utan långsiktiga subventioner. Jag vill därför än en gång peka på parlamentets krav på ett direktiv om uppvärmning och nedkylning. Detta är ett område där det finns en stor potential och där kostnaderna är ganska låga, och vi bör därför se till att vi snabbt kommer fram till åtgärder i det avseendet.

Jag stöder denna resolution eftersom den innehåller dessa krav och därför att den uppmanar kommissionen och rådet att agera snabbare i denna fråga.

  Renato Brunetta (PPE-DE). – (IT) Herr talman, herr Piebalgs, mina damer och herrar! För att skapa en gemensam energipolitik måste kommissionen till att börja med slutföra liberaliseringen av gas- och elmarknaden. Nog med asymmetri och skojare. Kommissionen måste bekämpa alla åtgärder som är avsedda att hindra den fria rörligheten för kapital och undvika alla former av snedvridning av konkurrensen som orsakas av regeringarnas protektionistiska stöd av nationella toppföretag; er egen trovärdighet hänger på det, herr Piebalgs.

Energi är som bekant både en produktionsfaktor och en konsumtionsvara, och båda är oumbärliga för utvecklingen av vår ekonomi och för upprätthållandet av höga levnadsstandarder. Den gemensamma energipolitiken, tillsammans med en gemensam utrikespolitik, är de verktyg som vi kan uppnå dessa mål med i ett utvidgat Europa. Den politiska frågan är: Kommer vi att kunna genomföra detta?

Europa är uppdelat i två läger: de som litar på Ryssland och de som är mycket kritiska mot det landet, även om vi är nästan helt beroende av dess energiresurser. Ryssland är en oundviklig leverantör på den europeiska energimarknaden, som vi dock inte borde förbli alltför hårt knutna till. Det är därför grundläggande att diversifiera energiförsörjningen, och det är avgörande att finna europeiska lösningar för försörjningen. Vi måste kort sagt tala med en röst – kommer vi att kunna göra det?

Att diversifiera försörjningskällorna tycks vara ett obligatoriskt svar, precis som att förbättra transportnätverken för energi, gasledningarna och hamnarna. Det är viktigt att utveckla en energidimension inom Europeiska unionens strategi och säkerhet och att öka de offentliga och privata investeringarna i alternativa och förnybara energikällor. Kommer vi att kunna göra detta?

Kort sagt, en energipolitik som är en grundläggande beståndsdel av det nya Europa – detta är det budskap vi måste ge våra medborgare. Kommer vi att kunna göra det?

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Herr talman! När ljuset slocknade i Kalifornien, Turin och till och med i min egen hemstad, Wexford – för att inte tala om vid Gazpromincidenten nyligen – ägnades mycket tid åt energiförsörjningstryggheten, som är av yttersta vikt för oss, både strategiskt och ekonomiskt, särskilt när behovet av energiimport och kostnader växer exponentiellt. Som nämns i den senaste grönboken om energipolitik kommer 70 procent av energibehovet att behöva lösas med importerade produkter, gentemot dagens siffra på bara 50 procent, om vi inte kan göra vår inhemska energi mer konkurrenskraftig under de kommande årtiondena. Det mesta av detta kommer från regioner som hotas av geopolitisk instabilitet.

Men den här siffran döljer det större behovet av energiimport för avlägsna och geopolitiskt isolerade energimarknader, som de baltiska staterna, Irland och andra ö-samhällen. På Irland har vi gått från ett behov av importerad energi på 65 procent 1990 till ett behov på över 90 procent idag, och det stiger. Våra inhemska tillgångar på fossila bränslen, torv och naturgas, har tömts i rasande fart sedan 1995, medan en rekordartad ekonomisk och industriell tillväxt har ökat efterfrågan.

Även om energimixen måste fortsätta att vara medlemsstaternas ansvar, så är ett angrepp mot en medlemsstat ett angrepp på alla medlemsstater i energiavseende på den inre marknaden. Solidaritet inom EU kommer att vara avgörande för att garantera en rättvist fördelad försörjning från områden utanför våra gränser, genom att genomföra en konkurrenskraftig och integrerad inre energimarknad. Detta kan inte ske utan en extra fysisk kapacitet, i form av transeuropeiska energinätverk som knyter oss alla till ett europeiskt nät.

Inom varje medlemsstat måste en effektiv ”bolagisering” av nätverk och försörjningsaktiviteter för gas och elektricitet genomföras. På Irland har det ännu inte genomförts.

Genom uppmuntran på EU- och medlemsstatsnivå måste vi sikta seriöst på att utveckla och integrera de 21 typerna av förnybara energikällor, inte minst på grund av våra skyldigheter i samband med klimatförändringen. När det gäller biobränslen får jag intrycket att det knappast saknas intresse: forsknings- och finanssamhället svävar kring ämnet, men vågar inte ta steget i mörkret. Samtal, samförstånd och intresse räcker inte. Vi behöver seriösa finansiella och reglerande katalysatorer för att öka forskningen och förlänga utvecklingen av pilotprojekt med de senaste förnybara teknikerna.

Frikopplingen av den ekonomiska tillväxten och energikonsumtionen och hela frågan om efterfrågestyrning kan inte förbises. Världens energibehov och koldioxidutsläpp förväntas stiga med 60 procent till 2030. Genom att enbart öka energieffektivitetsåtgärderna till 2020 kan vi minska behovet med över 20 procent.

Herr kommissionsledamot! Vänta inte tills ljuset slocknar igen! Låt oss agera nu och behålla energitryggheten högst upp på den politiska agendan i fredstid.

  Romana Jordan Cizelj (PPE-DE). – (SL) Energi är grundläggande för vårt arbete och centralt för att vi ska kunna genomföra den politik vi fastställt. Situationen på energiområdet kommer, i icke försumbar utsträckning, att avgöra i vilken grad vi når Lissabonstrategins mål och förvisso om vi kommer att kunna nå dem överhuvudtaget.

Herr kommissionsledamot, ni är medveten om att situationen ser ut på det här viset, och det var därför ni förde frågan vidare och offentliggjorde grönboken om en gemensam europeisk energipolitik tidigare den här månaden. Det är förvisso hög tid att vi finner svar på följande frågor: Hur kan vi garantera en säker och tillräcklig energiförsörjning till konkurrenskraftiga priser och samtidigt ta hand om miljön? Hur ska vår energimix sammanställas i framtiden? Hur stabila är de områden som vi kan importera energiresurser från? Vad kostar energiresurserna för närvarande och hur mycket kommer de att kosta i framtiden? Hur påverkar användningen av energiresurserna miljön, och så vidare?

Våra svar på dessa frågor måste vara en realistisk bedömning av bidraget av primära energikällor till den övergripande europeiska energimixen, och en ärlig utvärdering av effektiviteten hos den befintliga tekniken och potentialen hos utvecklingen av ny teknik samt medlemsstaternas naturresurser måste också beaktas. Tiden är inne för oss att undvika politisk retorik och ta itu med de verkliga förhållandena.

Jag vill särskilt påpeka att kärnenergi inte får och inte bör vara ett tabubelagt ämne inom den europeiska politiken. Kärnenergi orsakar för tillfället inga växthusgasutsläpp, den gör det möjligt för oss att importera uran från en rad länder, däribland de som är politiskt stabila, och det är av just det skälet som kärnenergi ligger på ett stabilt och konkurrenskraftigt pris. Det framtida forsknings- och utvecklingsarbetet förväntas förbättra kärnenergins effektivitet, minska mängden radioaktivt avfall och öka säkerheten. Kärnenergin måste nu inta en plats som motsvarar dessa faktorer både i EU:s strategidokument och när man vidtar konkreta åtgärder.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Dagens debatt var mycket viktig med tanke på rådets möte i morgon och med tanke på de mycket intensiva diskussioner om energifrågan som stats- och regeringscheferna kommer att föra i morgon, och jag skulle verkligen vilja tacka alla som deltagit i debatten. Jag har inte tid att svara på allt som sagts – och många viktiga saker har sagts – men jag skulle bara sammanfattningsvis vilja ta upp ett par punkter.

Paul Rübig hade helt rätt när han sa att en mer omfattande debatt om denna fråga behövs, och att energifrågan måste tas upp inom alla Europeiska unionens verksamhetsområden. Ordförandeskapet är medvetet om detta och arbetar naturligtvis tillsammans med kommissionen i detta hänseende. Här skulle jag särskilt vilja tacka kommissionsledamot Piebalgs för hans samarbete ända från början. Jag tror att han var den första kommissionsledamot som vi bedrev ett nära samarbete med, och jag tackar honom varmt för det.

Medlemsstaterna måste dock också göras delaktiga, eftersom endast en gemensam ansträngning kommer att föra oss fram till vårt mål om en säker försörjning, konkurrenskraft och hållbarhet, vilket måste vara de centrala frågorna inom den europeiska energipolitiken.

EU måste tala med en röst när man diskuterar energipolitiken med tredjeländer. Detta har flera talare betonat. Renato Brunetta sa det, liksom Elmar Brok, ordföranden för utskottet för utrikesfrågor. Detta är också särskilt viktigt, och en uppgift som vi måste ta itu med.

Robert Goebbels och kommissionsledamot Piebalgs nämnde båda solidariteten. Solidaritet är förvisso en tämligen viktig faktor, och i morgon kommer stats- och regeringscheferna att medge detta i sin deklaration och i de slutsatser som antas. Robert Goebbels krävde en politique énergique plus solidaire (en mer solidarisk energipolitik), och det är en bra fras.

Claude Turmes har redan förutsett vad stats- och regeringscheferna kommer att säga i morgon. Jag måste erkänna att jag inte vet det: andra kanske är bättre informerade. Men en sak kan jag säga: morgondagens energidebatt har förberetts noga, däribland av energiministrarna och rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser). Vi vet naturligtvis inte hur den text som stats- och regeringscheferna antar slutligen kommer att se ut, men jag förmodar att den kommer att innehålla några mycket viktiga saker. Det kommer inte att vara en deklaration om nationella intressen, utan det blir snarare en europeisk energipolitik som antas i morgon. Så mycket kan vi redan säga.

(EN) Lena Ek nämnde att det är nödvändigt att behålla konkurrensen. Först av allt vill jag fästa er uppmärksamhet på den debatt för tio dagar sedan i Strasbourg där jag på rådets vägnar och tillsammans med kommissionsledamoten med ansvar för konkurrensfrågor mycket tydligt nämnde att vi i hög grad förespråkar konkurrens och att vi måste behålla konkurrensreglerna, i synnerhet på energiområdet. Jag vill nämna en liten punkt i EU:s energipolitik. I den punkt som handlar om just det som ni frågade om framhålls det att EU:s energipolitik för att kunna uppfylla sina mål bör säkerställa öppenhet och icke-diskriminerande marknader. Energipolitiken måste överensstämma med konkurrensreglerna, leva upp till kravet på tillhandahållande av allmännyttiga tjänster och fullt ut respektera medlemsstaternas rätt att själva bestämma över sina primära energikällor och sitt val av energimix.

(DE) Mycket av det har också nämnts här, och jag kan endast bekräfta och betona det.

Mechtild Rothe krävde särskilda mål för utvidgningen av förnybara energikällor, och jag instämmer helt och hållet i det. Det österrikiska ordförandeskapet är mycket engagerat och mycket ambitiöst. Som denna debatt har visat finns det dock en bristande enighet i många frågor. En sammanhängande, konsekvent energipolitik för Europa kan inte skapas över en natt.

Det är viktigt att stats- och regeringscheferna i morgon ger en betydande stimulans, och att medlemsstaterna, rådet och kommissionen sedan bygger vidare på de principer som utarbetas och antas i morgon, så att vi slutligen uppnår vad vi alla önskar: en trygg försörjning, ökad effektivitet och en konstruktiv dialog med tredjeländer, så att vi kan garantera användningen av ren energi i framtiden och för de kommande generationerna.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Efter en sådan stimulerande och intressant debatt vill jag ta mig friheten att tala lite längre än vanligt för att avsluta debatten.

I den situation vi nu står inför skulle vi normalt kunna ta historien till hjälp för att finna djärva beslut på energipolitikens område. Hittills har jag funnit ett sådant beslut: det var före första världskriget när Winston Churchill, som då hade ansvaret för flottan, beslutade att byta bränsle för den brittiska flottan från kol – som producerades inom landet i Wales – till olja. När han tillfrågades om säkerheten sa han att svaret var mångfald. Vi står inför en lika stor utmaning som han gjorde. Men även vi bör visa mod. Varken OPEC eller Ryssland sitter inne med esset i vårt pokerspel. Det är vi som gör det.

Inför den nuvarande utmaningen anser jag att den största konkurrensfördelen kommer att vara att en del av världen inte bara kommer att vara energieffektiv utan också kommer att kunna styra efterfrågan. Detta är nyckeln till framgång. I annat fall kommer vi inte att få en hållbar energiförsörjning, inte ens med största möjliga mångfald. Detta är en mycket viktig utmaning som vi måste möta.

Den andra viktiga frågan är att om vi vill ha framgång och nå de mål vi har enats om i en mer komplicerad situation – inte bara en situation där vi byter från kol till olja – bör vi vara medvetna om att vi kan nå dessa mål på samma sätt som vi har kunnat nå våra tidigare mål. Detta är av avgörande betydelse.

Solidariteten är ytterst viktig. Men vi bör alla förstå att solidariteten tvingar oss att utföra en del ”hemarbete” för att förbereda oss för detta och att det finns ett pris som måste betalas. Vi bör till exempel inte uppfatta kraftledningen mellan Litauen och Polen enbart som en kommersiell fråga utan också som en fråga om solidaritet. Den bör byggas, men inte utifrån kommersiella argument.

Jag hörde en del skeptiska påpekanden om marknaderna. Men det är faktiskt marknaden som ger Europeiska unionen dess styrka. Det finns många känslor när det gäller att försvara nationella intressen. Men varje fall kommer att bedömas med utgångspunkt från EU:s konkurrenslagstiftning. Om det finns behov av att skärpa lagstiftningen är det en helt annan sak. Debatten kommer alltid att göra känslorna starkare. Men lagstiftningen kommer att tillämpas noggrant och konkurrensen kommer att segra.

Det är helt klart nödvändigt med nya tekniker. Oljepriset stimulerar faktiskt utvecklingen. Jag fick nyligen ett mycket intressant förslag om mycket stora kraftledningsnät som binder samman många vindkraftverk ute till havs. När man träffar företrädare för små och medelstora företag som sysslar med förnybara energikällor och uppvärmning och frågar dem vad de skulle stödja hävdar de att oljepriserna bör ligga kvar på nuvarande nivå. Detta ger större mångfald och stimulerar den tekniska utvecklingen bland våra forskare. Men detta för oss återigen tillbaka till det faktum att det bara är vår vilja som avgör vår styrka. Om vi är svaga och inte tror på vår styrka kommer ingen annan att hjälpa oss – varken Ryssland eller Saudiarabien. Vi måste hjälpa oss själva.

I detta avseende anser jag att sådana debatter är nödvändiga. Den strategiska översynen av EU:s energipolitik kommer att leda till en mycket vederhäftig debatt och till riktiga beslut. Men jag anser fortfarande att det grundläggande svaret ligger i vår styrka som union, det vill säga i vår demokrati och i vår vision om de internationella förbindelserna och marknaden. Men för att marknaden ska fungera bör vi sörja för stabila och förutsägbara investeringsvillkor. Marknaden kommer då att tillhandahålla vad som efterfrågas.

Tack så mycket för er debatt. Jag tror verkligen att vi kommer tillbaka till debatten och kan enas om innehållet i en europeisk energipolitik.

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

  Talmannen. – Jag har avslutningsvis mottagit fem resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 108.5 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.

(1) Se protokollet.