Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2005/2162(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A6-0053/2006

Ingivna texter :

A6-0053/2006

Debatter :

PV 22/03/2006 - 16
CRE 22/03/2006 - 16

Omröstningar :

PV 23/03/2006 - 11.12
CRE 23/03/2006 - 11.12

Antagna texter :

P6_TA(2006)0113

Debatter
Onsdagen den 22 mars 2006 - Bryssel EUT-utgåva

16. De ekonomiska partnerskapsavtalens effekter på utvecklingen (debatt)
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om ett betänkande (A6-0053/2006) av Luisa Morgantini för utskottet för utveckling om utvecklingspåverkan av avtalen om ekonomiskt partnerskap (2005/2162(INI)).

 
  
MPphoto
 
 

  Luisa Morgantini (GUE/NGL), föredragande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! På en affisch står det: ”Du får äta när du blir konkurrenskraftig”. I bakgrunden ser man ett svältande afrikanskt barn. Frasen är mycket kraftfull, men det verkar faktiskt som om EU – med en förskönande omskrivning – lägger alltför stor vikt vid effektiv handel i kampen mot fattigdomen.

Betänkandet som ska debatteras i dag är ofullständigt. I utkastet fanns det några punkter där avregleringens effekter på utvecklingsländernas ekonomier ifrågasattes. Olika ekonometriska studier, en rapport av Christian Aid och en studie med titeln ”Winners and losers” (Vinnare och förlorare) av Sandra Polanski som publicerades i förra veckan, har visat att många utvecklingsländer, i synnerhet i Afrika söder om Sahara, skulle ha bättre levnadsvillkor i dag om vi inte hade infört otyglade avregleringsmetoder.

I Polanskis studie, där vinnare och förlorare i de avregleringar som lanserades enligt Dohautvecklingsrundan analyseras, bekräftas data som tidigare har publicerats av FN:s handels- och utvecklingskonferens (UNCTAD) och av FN:s utvecklingsprogram (UNDP) och vissa slutsatser dras: Utvecklingsländerna kommer troligen att förlora spelet, eftersom de inte har kapacitet inom jordbruk och industri att konkurrera med de rika länderna. Vinnare blir i själva verket rika länder som Förenta staterna, de europeiska länderna, Japan och även Kina.

Frihandeln kommer att ge blygsamma vinster på global nivå, delvis därför att de anpassningskostnader som länderna måste bära under den avregleringsprocess som främjas av industriländerna, kan bli större än fördelarna.

Det är inte fråga om att vara emot handel, eftersom öppnandet av marknaderna också kan vara ett effektivt instrument i kampen mot fattigdomen, men som varje instrument måste det användas med stor försiktighet. Först och främst är det nödvändigt att skapa förutsättningar för länderna att tillgodose sina egna interna krav genom att skapa ett uppsving för produktionskapaciteten, framför allt genom inhemska mål om självförsörjning av livsmedel. Därefter är det nödvändigt att låta dem ta itu med konkurrens och begränsad tillgång genom att tillhandahålla lämpliga resurser som för närvarande inte finns med i budgetplanen.

För det andra gäller det sedan att arbeta med realistiska tidsplaner, där hänsyn tas till den tid som strukturanpassningen kräver. För det tredje är det nödvändigt att begränsa öppnandet av marknaden och att dessutom fastställa mekanismer för att om nödvändigt uppskjuta avregleringsprocessen. Vi måste också ge AVS-länderna möjlighet att skydda sina egna spirande och strategiska industrier. I varje fall använde vi själva detta kriterium under förra århundradet och vissa försöker fortfarande föra fram det på nytt i dag.

Dessa principer finns i någon mån i betänkandet, delvis därför att det är de krav som ställs av AVS-länderna. Det är dessa länder som ställer kraven. En effektiv partnerskapsprincip innebär nämligen att vi måste ta hänsyn till våra partners krav, framför allt om de är berättigade och framför allt om de stöds av det civila samhället i EU och i AVS-länderna. Detta är viktigt inte minst därför att de ekonomiska partnerskapsavtalen har sitt ursprung i den rättsliga och institutionella ramen för Cotonouavtalet, som har undertecknats av EU. Jag vill betona att deras främsta mål är utveckling och kampen mot fattigdomen.

Partnerskapsprincipen ger oss inte rätt att tvinga fram överenskommelser. Jag anser att AVS-länderna måste ta initiativet. En av huvudpunkterna i betänkandet är kravet att kommissionen omedelbart ska undersöka alternativen, så att AVS-länderna kan utvärdera alternativen och besluta om de ska underteckna avtalen eller inte. Den ömsesidighet som krävs i genomförandet av avregleringarna innebär att jämlika lagar ska tillämpas för länder som inte är jämlika när det gäller ekonomi och utveckling. Det här är inget bra sätt att åstadkomma vare sig jämlikhet eller demokrati.

Att enbart betrakta utveckling som en ökning av ett lands bruttonationalprodukt är mycket inskränkt. Det är svårt att definiera utveckling, men när kommissionen i mitt betänkande uppmanas att skydda vatten, hälsa och utbildning från avreglering, menar vi i grunden rättigheter som måste säkerställas, som när Kapstadsdeklarationen citeras. Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen har också makt att fastställa utvecklingsindikatorer för att utvärdera de uppnådda resultaten och handelsavtalen och kräva att sociala och miljömässiga indikatorer inkluderas, till exempel att skapa värdiga arbetstillfällen, hälsa, utbildning och jämställdhet mellan könen.

Vi talar om rättigheter, samma rättigheter som vi har kämpat för i Europa, samma rättigheter som EU grundas på. Det kan inte vara Europaparlamentets önskan att avskaffa dessa värden. Vi befinner oss i ett avgörande skede av kampen mot fattigdomen och vi måste nå de mål som vi har satt upp.

 
  
MPphoto
 
 

  Louis Michel, ledamot av kommissionen.(FR) Herr talman, fru Morgantini, mina damer och herrar! För kommissionens räkning vill jag gratulera utskottet för utveckling, och särskilt dess ordförande Luisa Morgantini, till det här betänkandet som gör utvecklingen central i förhandlingarna om de ekonomiska partnerskapsavtalen. Utgångspunkten är utveckling, det är vi alla överens om, och det är den viktigaste frågan och prioriteringen för våra åtgärder. Vi ska självfallet fortsätta att insistera på det under förhandlingarna och vid genomförandet av de ekonomiska partnerskapsavtalen, när den tiden kommer.

För det första är jag mycket glad att vi har samma uppfattning på många punkter, exempelvis betydelsen av dialog med det civila samhället och de nationella parlamenten i AVS-länderna, målsättningen för regional integration och ekonomisk styrning, investeringarnas roll och diversifieringen av exporten. I betänkandet finns uppfattningar som jag själv ofta har framfört till våra partner, vilka spelar en grundläggande roll i det här hänseendet.

Den viktigaste målsättningen är utveckling, och det innefattar även ett flexibelt synsätt som gör det möjligt att ta hänsyn till den ekonomiska svagheten i de länder som vi vill stärka. Detta synsätt visar sig exempelvis genom handelns inriktning på att främja AVS-länderna, flexibiliteten när det gäller öppnandet av deras marknader, hur väl vi täcker deras produkter och de nödvändiga garantimekanismerna. Allt detta är principer som vi tydligt angav i vår förhandlingsposition från den första dagen och som kommissionsledamot Peter Mandelson själv har bekräftat vid flera tillfällen.

Jag har emellertid också noterat att betänkandet i vissa känsliga frågor innehåller tvivel som jag inte anser vara motiverade. I betänkandet ifrågasätts exempelvis hur förenlig vår ståndpunkt om de ekonomiska partnerskapsavtalen är med de åtaganden som gjorts inom ramen för Cotonouavtalet eller i förklaringen nyligen om Europeiska unionens utvecklingspolitik. Kanske föreligger det ett kommunikationsproblem och jag ska försöka att lösa det redan i dag. Det får inte finnas några missförstånd mellan oss eftersom parlamentets stöd helt klart är viktigare för kommissionen än någonsin i den känsliga förhandlingsfas som vi nu befinner oss i och som ska avslutas inom lite mer än ett år.

För det första tror jag att vi åter behöver placera de ekonomiska partnerskapsavtalens kompatibilitet med WTO:s regler i rätt perspektiv. Denna kompatibilitet är nödvändig om vi vill att de ekonomiska partnerskapsavtalen ska vara lika stabila som alla våra överenskommelser, och kommissionen måste lyssna noga på detta. Vi är också beredda att förbättra WTO-reglerna om det är möjligt. Vissa förslag har skett enligt dessa linjer, men jag anser inte att vi bör göra oss några illusioner utan att vi måste vara medvetna om de objektiva begränsningarna och svårigheterna med detta synsätt. Man får framför allt inte glömma att det verkliga skälet till att dessa partnerskapsavtal existerar inte är WTO utan det brådskande behovet, som klart framgick av och bekräftades i Cotonouavtalet, av att bättre använda handeln som en drivkraft för ekonomisk tillväxt i AVS-länderna, på samma sätt som i så många andra länder, inklusive utvecklingsländerna.

Enligt min uppfattning kommer framgången för de ekonomiska partnerskapsavtalen att bero på tre nyckelfaktorer, som alla är lika viktiga. För det första förhandlingar som verkligen är inriktade på utveckling av våra partner, vilket som sagt är vår enda strategiska målsättning. För det andra våra AVS-partners engagemang för att inrätta en rättslig ram som främjar investeringar. För det tredje det stöd som Europeiska unionen, men även dess medlemsstater och andra finansiärer, kommer att kunna erbjuda de berörda länderna för att förbereda och genomföra de ekonomiska partnerskapsavtalen. Jag förstår att våra partner och parlamentet vill uppmärksamma denna sista punkt. Redan min allra första dag i kommissionen lovade jag att se till att nödvändiga lösningar skulle tas fram.

Vi har lyckats engagera medlemsstaterna för att successivt fördubbla sitt stöd till utveckling, och jag tackar parlamentet för dess stöd utan vilket detta inte skulle ha varit möjligt. Får jag erinra er om att det kommer att innebära en ökning på mer än 20 miljarder euro per från och med 2010? Vi har lyckats nå en överenskommelse om att stärka samarbetet mellan kommissionen och medlemsstaterna inom ramen för det europeiska samförstånd som nåddes i december och bekräfta att det effektiva stödet bör prioriteras. Vi beslutade att fokusera först på Afrika, och där utvecklade vi en enhetlig strategi. En förvaltningsfond för infrastruktur, inklusive sådana som underlättar handeln, har redan inrättats. I samband med programmet för den tionde Europeiska utvecklingsfonden (EUF) beslutar vi tillsammans med våra partner om de bästa sätten att stödja regional ekonomisk integration, för vilken våra partner själva har utarbetat dagordningar.

De ekonomiska partnerskapsavtalen är en del av denna åtgärd och en viktig del. Ur denna synvinkel är tidsaspekten grundläggande. När de ekonomiska partnerskapsavtalen träder i kraft kommer det exempelvis att leda till förlust av skatteintäkter på grund av slopade tullavgifter. Detta kommer att motverkas dels av den förväntade ekonomiska tillväxten, dels av de rationaliserade skattesystem som redan har initierats i flera länder, ofta med vårt stöd. För att göra övergången lättare har man dessutom redan planerat makroekonomiska stödåtgärder för vissa regioner. Jag kan berätta för er att jag aktivt arbetar med att planera åtgärder för att stödja de ekonomiska partnerskapsavtalen, särskilt när det gäller de konsekvenser som inledningsvis kan uppstå när det gäller de medel som krävs för att driva den suveräna staten.

Jag vet att vissa skulle föredra en debatt om eventuella alternativ till de ekonomiska partnerskapsavtalen. Personligen tror jag inte att en akademisk debatt av detta slag skulle vara till nytta. För det första ägde en fördjupad debatt redan rum när man i Cotonou kom överens om att de ekonomiska partnerskapsavtalen skulle erbjuda de största fördelarna när det gäller utveckling, ett marknadstillträde som är förenligt med WTO och stöd till ett bra styrelseskick och regional integration. För det andra fortsätter samtliga AVS-länder att förhandla om ekonomiska partnerskapsavtal. Avslutningsvis gynnas länderna av effekterna av att ha tillträde till marknader som är en del av Allmänna preferenssystemet och initiativet ”allt utom vapen”. Under tiden vet vi, efter praktiskt taget ett halvt århundrade av ensidiga förmåner enligt Lomékonventionen och Cotonouavtalet, att förmånstillträdet till vår marknad i sig inte är tillräckligt för att möta våra partners behov.

Sammanfattningsvis förmedlas i betänkandet vår gemensamma uppfattning i en rad olika frågor. För att så många länder som möjligt ska få hjälp med utveckling och tillväxt är jag beredd att fortsätta att samarbeta med er om målen och de utmaningar som vi och våra partner möter i det komplexa, ambitiösa och viktiga projekt som de ekonomiska partnerskapsavtalen utgör.

I morgon har jag ett seminarium om Östafrika. Ni vet att jag besöker alla regionala organisationer och att jag vid varje besök får höra hur oroliga de är som är delaktiga i utvecklingen. Ni har förmedlat denna oro perfekt, och tro mig, jag är mycket medveten om den. Jag är mycket medveten om de verkliga frågor ni tar upp och jag kan öppet säga er att undersökningarna och diskussionerna gör stora framsteg, liksom det kreativa tänkandet, för att utveckla en rad vägar som ger bättre stöd till partnerländerna och bemöter deras oro mer direkt.

Sammanfattningsvis vill jag därför tacka er. Jag instämmer fullständigt i grunddragen i detta utmärkta betänkande och jag är mer än någonsin öppen för tanken på en debatt med er, särskilt om det bästa sättet att stödja denna process.

 
  
MPphoto
 
 

  Maria Martens, för PPE-DE-gruppen.(NL) Herr talman, herr kommissionsledamot! De ekonomiska partnerskapsavtalen handlar om handelsförbindelser med AVS-länderna, vilka i sin tur styrs av Cotonouavtalet. De nuvarande arrangemangen överensstämmer emellertid inte längre med de regler som avtalats inom WTO, eftersom den särbehandling som AVS-länderna åtnjutit jämfört med andra utvecklingsländer strider mot WTO-reglerna och därför måste anpassas till dem.

Det nuvarande systemet kan tillämpas fram till 2008, men måste ha anpassats senast då.

Det finns personer här i kammaren som avvisar de ekonomiska partnerskapen redan från början. De tror inte att en viss åtgärd för avreglering av handeln, oavsett form, på något sätt kan bidra till att utveckla de fattiga länderna.

Min grupp är emellertid övertygad om att handeln verkligen kan spela en roll och att avregleringen av handeln bland AVS-länderna definitivt kan göra det. Vi har i princip inga invändningar mot de ekonomiska partnerskapen, under förutsättning att de träffas på grundval av sunda avtal så att det exempelvis finns en rimlig tidsram för de berörda länderna att anpassa sig till de nya förhållandena och att de får stöd för att göra detta. Det är viktigt att de ekonomiska partnerskapsavtalen innehåller förutsättningar för det.

Vi för vår del inrättar gärna ekonomiska partnerskap, om de kan bidra till att bekämpa fattigdomen. Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater vill att utvecklingsmålet ska förbli den viktigaste prioriteringen, vilket innebär att avregleringen endast ska ske successivt till förmån för AVS-länderna och anpassas till deras specifika och varierande omständigheter, och att viktiga bastjänster som vatten, utbildning, transport och energi fortfarande måste vara tillgängliga för alla. PPE vill ha en realistisk tidsplan, med andra ord tillräckligt med tid för att nödvändiga förändringar ska kunna göras. PPE-DE-gruppen vill ha tillräckliga stödåtgärder (exempelvis tekniskt stöd, kapacitetsuppbyggnad och reformer inom områden som tull och beskattning) och vi vill att samarbete på regional basis ska främjas mellan AVS-länderna.

Det finns fyra områden som PPE-DE-gruppen är oroad över och de är följande:

Det första är den begränsade tillgången till information från kommissionen om hur förhandlingarna förlöper. Sedan har vi tidspressen under vilken dessa nu genomförs och under vilken de också måste genomföras. Förhandlingarna har pågått sedan 2002 och ännu har vi inte fått tillgång till några utkast till texter.

Avslutningsvis har vi de ekonomiska aspekterna. De ekonomiska partnerskapsavtalens framgång kommer att vara beroende av att en anständig summa pengar görs tillgänglig. Till att börja med måste pengarna komma från Europeiska utvecklingsfonden och sedan även från andra källor. Det är ännu inte tillräckligt klart varifrån pengarna sedan ska komma. Det finns regler för nödsituationer och de är nödvändiga. Om det visar sig att systemet inte fungerar på vissa platser måste processen kunna saktas ned eller stoppas under en period. Utrymme för det finns redan i de nuvarande WTO-reglerna. Vi har ännu inga specifika förslag att lämna om detta. Kommissionsledamoten har redan gått ännu lite djupare in på detta och jag ser med nöje fram emot ett närmare samarbete och mer detaljerad information.

 
  
MPphoto
 
 

  Glenys Kinnock, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten. Jag vill börja med att hänvisa till hans kommentar om att det är ”akademiskt” att tala om alternativ till ekonomiska partnerskapsavtal – det var det ord han använde. Det anges mycket tydligt i Cotonouavtalet att alternativ ingår i vad AVS-länderna kan välja att besluta att följa. Därför, herr kommissionsledamot, är detta inte en akademisk fråga, utan något som helt avgjort är ett alternativ för AVS-länderna.

De ekonomiska partnerskapsavtalen är mycket komplexa och komplicerade för AVS-länderna, och de mest komplexa och komplicerade förhandlingar de någonsin deltagit i. Jag misstänker att de också medför vissa svårigheter för kommissionen, om inte annat så på grund av de spänningar som naturligtvis finns mellan de intressen och prioriteringar som finns inom generaldirektoratet för bistånd och de som finns inom generaldirektoratet för handel, vilka skiljer sig helt åt. Vi vet av egen erfarenhet i parlamentet att det inte alltid finns en nödvändig sammanhållning mellan våra mål.

Mitt intryck är att det finns intressen som är gemensamma för alla regionala förhandlingar och jag följer dem mycket noga. Det finns exempel på att kommissionen vill ha ett ramverk som underlättar handel som en främsta prioritet. AVS-regionerna är mycket mer intresserade av att ta itu med begränsningar på utbudssidan och sambandet mellan ekonomiska partnerskapsavtal och utvecklingsstöd. Frågan om marknadstillträde förblir absolut central.

Det föreslagna öppnandet av ekonomierna i AVS-länderna – varav de flesta är minst utvecklade länder – är en viktig fråga. Fördelarna med regional integration, marknadstillträde och integrerad handel och utveckling är, som min kollega Maria Martens sa, helt och hållet uppenbara. Vad vi förstår i utskottet för utveckling är dock att alla potentiella fördelar kan uppvägas av de potentiella kostnader som länderna kan förväntas betala. Därför kanske de avtal som AVS-länderna kan behöva ingå om marknadstillträde – öppnande av marknaden – inte är exakt vad de behöver och kanske skulle de kunna få ut mer av andra typer av arrangemang.

För att länderna ska vara konkurrenskraftiga och kunna marknadsföra sina varor måste verkliga investeringar göras i fråga om deras förmåga till detta. AVS-länderna behöver utbildning och deras arbetskraft måste stärkas: de behöver förbättrad infrastruktur, förbättrade transporter och institutionellt kapacitetsbyggande. Allt detta är centrala prioriteringar för AVS-länderna.

Det måste sägas att det inte är kommissionens sak att tala om för AVS-länderna vad ett bra ekonomiskt partnerskapsavtal är. Det är upp till AVS-länderna – i samråd med sina parlament, den gemensamma parlamentariska församlingen och det civila samhället – att fatta sådana beslut. Alla kriterier som vi fastställer om ekonomiska partnerskapsavtal måste bygga på deras anknytning till millennieutvecklingsmålen.

Jag vill ställa en fråga till kommissionsledamoten. De centralafrikanska förhandlingarna framställs som en modell för dessa regionala förhandlingar. Mina källor talar om för mig att generaldirektoratet för bistånd på högsta nivån – det betyder troligen ni, herr kommissionsledamot – är mycket oroat över kapaciteten hos sekretariatet för Centralafrikanska ekonomiska och monetära gemenskapen under förhandlingarna. Är det så att ni, herr kommissionsledamot, offentligt har krävt att Centralafrikanska ekonomiska och monetära gemenskapens chefssekreterare och chefsförhandlare för de ekonomiska partnerskapsavtalen ska avskedas? Om så är fallet, hur går då detta ihop med att generaldirektoratet för handel beskrivit detta som den absoluta förebilden?

Slutligen vill jag uppmärksamma Kapstadsdeklarationen från 2002 från den gemensamma parlamentariska församlingen. Riktmärken infördes i denna deklaration för att bedöma förhandlingarnas genomförande och resultat mot bakgrund av centrala sociala och miljörelaterade indikatorer, däribland drägligt arbete, hälsa, utbildning och genus. Potentialen för detta bekräftades förra året av AVS-rådet. Kommer kommissionsledamoten att agera utifrån detta förslag?

 
  
MPphoto
 
 

  Fiona Hall, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Luisa Morgantinis betänkande välkomnades innerligt i utskottet för utveckling, eftersom man där talar klarspråk om de grundläggande principer som ekonomiska partnerskap ska bygga på.

Som kommissionsledamöterna Michel och Mandelson nämnde måste ekonomiska partnerskapsavtal vara utvecklingsvänliga. Det betyder att liberaliseringen nödvändigtvis måste vara asymmetrisk. Det kommer inte på fråga att tvinga AVS-länderna att öppna sina marknader för EU-varor förrän deras egna inhemska marknader är långt mer ordentligt etablerade. Från EU:s sida kan vi erbjuda stöd för handelsåtgärder för att hjälpa till med denna marknadsuppbyggnad och med begränsningarna på utbudssidan.

Av de ändringsförslag som lagts fram i kammaren kommer ALDE-gruppen att stödja de där man betonar att AVS-länderna ska bestämma takten för öppnandet av marknaderna och att det finns ett utrymme för EU att arbeta mycket närmare AVS-parterna i förhandlingarna om världshandeln. Tillsammans utgör AVS-länderna och EU en betydelsefull grupp.

ALDE-gruppen kommer också att stödja ändringsförslagen från PPE-DE-gruppen, där ordalydelsen förbättrats och man undviker överdrivet restriktiva definitioner av till exempel riktmärken för drägligt arbete.

Vissa icke-statliga organisationer har drivit en kampanj utifrån en enkel plattform med ”nej” till ekonomiska partnerskapsavtal, men det skulle kunna innebära att man kastar ut barnet med badvattnet. Den regionala integration som ingår i processen för de ekonomiska partnerskapsavtalen kommer att hjälpa AVS-länderna att blomstra, öka syd-syd-handeln och avlägsna de tariffära hindren mellan angränsande AVS-länder.

Den centrala punkten i varje skede av förhandlingsprocessen om de ekonomiska partnerskapsavtalen är att se till att resultatet gynnar utvecklingen. Jag hoppas att kommissionsledamoten under alla omständigheter verkligen kommer att låta sig vägledas konsekvent av den principen och av detta betänkande.

 
  
MPphoto
 
 

  Margrete Auken, för Verts/ALE-gruppen.(DA) Herr talman! Syftet med Cotonouavtalet och de ekonomiska partnerskapsavtalen är att utrota fattigdomen och främja en hållbar utveckling. Den målsättningen får under inga omständigheter gå över styr. Utgångspunkten quid pro quo, eller idén om ömsesidighet baserat på principen om jämlikhet, är därför helt fel. Faktum är att vi här har att göra med två helt ojämlika partner, EU och AVS-länderna, och det är inte AVS-länderna som bör hjälpa EU-länderna, utan tvärtom. Jag är fullständigt övertygad om att Luisa Morgantini håller med mig om det.

Fattiga länders enda exportmöjligheter finns inom områdena jordbruk och råvaror och i anslutning till mycket arbetskraftsintensiva produkter, exempelvis textiler, som de bör få tillstånd att exportera till oss i EU utan några restriktioner. AVS-länderna har också mycket svaga ekonomier. Vi kan därför inte kräva att dessa länder bara ska fortsätta och öppna upp 90 procent av sina marknader som ersättning för att EU öppnar sina egna marknader som en slags betalning. Detta är en uppfattning som också uttrycks i Luisa Morgantinis betänkande. Jag hoppas därför att jag gör rätt när jag tolkar punkt 17 i betänkandet som att det självfallet endast är AVS-länderna som har rätt att införa tillfälliga importrestriktioner för industrier som hotas av plötsligt ökande import. Det skulle vara mycket olyckligt om vi hade rätt att hindra AVS-länderna från att sälja textilier och jordbruksprodukter till oss bara för att vi inte varit tillräckligt duktiga på att anpassa oss till de förändrade konkurrensförhållandena i en globaliserad värld. Faktum är att också vi hade rätt att skydda våra egna marknader när våra ekonomier fortfarande höll på att utvecklas. Att skydda marknader är ett mycket osäkert sätt att uppnå tillväxt och en hälsosam ekonomi, och det bör därför vara en begränsad, inklusive tidsbegränsad, åtgärd också för utvecklingsländerna.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS ROCA
Vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Gabriele Zimmer, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! I parlamentet har vi redan vid flera tillfällen och med stor enhällighet kommit överens om Förenta nationernas utvecklingsmål och vi har lyft upp utrotandet av fattigdomen från jorden som vår viktigaste uppgift under de kommande årtiondena.

I Luisa Morgantinis utmärkta betänkande har man nu utvärderat hur de ekonomiska partnerskapsavtalen faktiskt kan bidra till att den här uppgiften lyckas. Vi förväntar oss att kommissionen tydligt prioriterar utveckling och utrotning av fattigdomen i AVS-länderna i förhandlingarna. Den kritik jag tänker framföra syftar på ett framträdande som en företrädare för Generaldirektoratet för handel gjorde vid en utfrågning i utskottet för utveckling. Jag ska vara mycket tydlig: vi vill inte ha förhandlingar som återspeglar en kolonialmakts stil och uppträdande. Vi anser att den beslutsfattande suveräniteten hos våra partner i AVS-länderna måste bevaras.

Denna suveränitet bör uppmuntras genom investeringar i infrastruktur för handel och, naturligtvis, genom stöd till nationella strategier för att bekämpa fattigdomen, vilket är helt i linje med den inom EU så hyllade subsidiaritetsprincipen. Om regeringarna utövar sin suveränitet genom att bestämma sig för att betrakta de ekonomiska partnerskapsavtalen med skepsis, då måste det finnas alternativ såsom de som erbjuds genom Cotonouavtalet. Det är anledningen till att jag undrar varför gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater vill ta bort denna hänvisning. Varför känner sig PPE-DE-gruppen inte längre bunden av överenskommelser? PPE-DE-gruppen försöker också stryka praktiskt taget varje mening i betänkandet som ger AVS-regeringarna förhandlingssuveränitet och ett eget politiskt manöverutrymme när det gäller om avreglering bör genomföras i en given sektor, i vilken utsträckning och inom vilken tidsram. Varför, skulle jag vilja veta?

I Morgantinibetänkandet anser man att grundläggande försörjning av dricksvatten, utbildning och annan viktig offentlig service ska uteslutas från avregleringen redan från början. PPE-DE-gruppen vill att detta ska strykas och anser i stället att avregleringen av vattensektorn ska bygga på överkomliga priser. Jag anser att det är ren cynism. Med tanke på den vitt spridda fattigdomen i många delar av AVS-länderna är det helt enkelt inte acceptabelt. Jag ber er att avvisa dessa ändringsförslag i morgon.

 
  
MPphoto
 
 

  Alessandro Battilocchio (NI).(IT) Herr talman, mina damer och herrar! Först av allt vill jag tacka föredraganden Luisa Morgantini för det utmärkta arbete hon har gjort. I ett samhälle som nu domineras av en globaliserad ekonomisk marknad har gemenskapsinstitutionerna en skyldighet att uppmuntra utvecklingssamarbete i en värld där tre miljarder människor lever på mindre än två dollar om dagen och över en miljard överlever på en dollar.

Vi måste leta efter lämpliga medel för detta gemensamma syfte som kan leda både till en förbättring av den ekonomiska situationen i utvecklingsländerna och till en successiv och ökande integration på världsmarknaden. Europeiska unionens samarbetspolitik måste innehålla prioriteringar som är utformade för att förändra de inhemska processerna i dessa länder och främja ett stabilt, öppet och demokratiskt politiskt klimat samt ökat välstånd. I detta sammanhang kan det sägas att de ekonomiska partnerskapsavtalen är ett lämpligt verktyg för att öka och genomföra handelsförbindelserna mellan AVS och Europeiska unionen.

Vi bör också betona en annan punkt: utvecklingsinvesteringar i så kallade ”känsliga” sektorer såsom utbildning, hälsa och energi bör övervakas kontinuerligt och vid behov bör restriktioner införas för den ekonomiska avregleringen. En sak bör vi alltid komma ihåg: för att en effektiv integration och en ekonomisk tillväxt ska lyckas och ha en positiv inverkan på det sociala nätverket i utvecklingsländerna måste de absolut leda till bättre allmänna villkor för människorna. I den här frågan behövs ett exakt, specifikt och enhetligt åtagande.

 
  
MPphoto
 
 

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE).(FI) Herr talman! Först av allt vill jag tacka min kollega Maria Martens för hennes utmärkta tal och de ändringsförslag hon har lagt fram. Detta synsätt stärker det betänkande vi nu har framför oss och stöder dess målsättningar att göra de ekonomiska partnerskapsavtalen till ett användbart verktyg för att genomföra EU:s mål för utvecklingssamarbete.

WTO-reglerna tvingar oss till separata ekonomiska partnerskapsavtal, eftersom de handelsförbindelser som bygger på Lomékonventionen och Cotonouavtalet inte är ömsesidiga och därför inte förenliga med WTO:s bemyndigandeklausul. Enligt denna klausul får industriländerna bara ge ensidiga, icke ömsesidiga förmåner till två kategorier av länder: antingen alla minst utvecklade länder eller alla utvecklingsländer. Eftersom staterna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS) omfattar länder som tillhör båda grupperna är de förmåner som ursprungligen gavs till AVS-länderna inte förenliga med nuvarande WTO-regler, och vår övergångsperiod som möjliggör undantag löper ut 2008.

För att handelsförbindelserna mellan EU och AVS ska göras förenliga med WTO på lång sikt har en lösning sökts genom de ekonomiska partnerskapsavtalen. Enligt de föreslagna ekonomiska partnerskapsavtalen ska handelsförbindelserna mellan EU och de olika regionala grupperna i AVS vara ömsesidiga. Enligt artikel XXIV i det allmänna tull- och handelsavtalet (GATT) kan länder på olika utvecklingsnivå ingå ömsesidiga frihandelsavtal under förutsättning att avregleringen av praktiskt taget all handel sker inom rimlig tid. I samband med de ekonomiska partnerskapsavtalen har detta kommit att uppfattas som ca 90 procent av handeln inom 10–12 år.

Det är uppenbart att genomförandet av ett ömsesidigt frihandelsavtal kommer att bli en stor utmaning för de AVS-länder vars utvecklingsnivå varierar mycket. Ömsesidighet innebär en stor förändring av EU:s syn på utveckling och handelspolitik med AVS-länderna.

Å andra sidan vet vi att det stöd som tillåts genom Lomé och Cotonou inte har hindrat nedgången i AVS-ländernas marknadsandel. Eftersom vi är oroade över en förhastad avreglering måste vi fråga oss om det i detta sammanhang finns något som kan kallas ”i rätt tid” när det gäller avreglering. Ibland måste djärva steg tas, vilket innebär att vi samtidigt måste se till att ett eventuellt resultat av avtalsförhandlingarna lämnar tillräckligt med tid för att de inhemska och regionala marknaderna i AVS-länderna ska hinna anpassa sig.

Även jag anser att det är viktigt att tillåta alla fri tillgång till naturens egna ”fria” tjänster. I dag på Världsvattendagen tycker jag därför att det är nödvändigt att nämna hur grundläggande det exempelvis är att vattenresurserna hanteras rättvist.

Öppningen av marknaderna i vissa fall har också lett till att fattigdomen har spridits i vissa utvecklingsländer, och av den anledningen bör framstegen i diskussionerna övervakas noggrant. Förhandlingarna måste vara opartiska och inga påtryckningar bör göras på någon part när de äger rum.

 
  
MPphoto
 
 

  Kader Arif (PSE).(FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill tacka min kollega Luisa Morgantini för det utmärkta betänkande hon har lagt fram i dag om de ekonomiska partnerskapsavtalens effekter på utvecklingen.

Den allmänna tankegången i texten är rätt. Man förespråkar behovet av gemenskapssolidaritet inför en förordning som innebär en risk för okontrollerad avreglering. Arbetet välkomnades enhälligt inom utskottet för utveckling. Det är min förhoppning att det kommer att få samma stöd vid omröstningen i morgon.

En grundläggande princip måste styra vårt sätt att tänka: utveckling i enlighet med, och nära förbundet med, Cotonouavtalet. Det är en huvudmålsättning i alla förhandlingar och inom ramen för genomförandet av de ekonomiska partnerskapsavtalen med länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS).

Jag förstår behovet av att handelsförbindelserna mellan Europeiska unionen och AVS-länderna sker i linje med WTO-reglerna. Det jag talar om är ensidig företrädesrätt mellan marknader inom gemenskapen. Överensstämmelse med WTO-reglerna behöver emellertid inte komma före vårt internationella åtagande att främja en hållbar utveckling och utrota fattigdomen.

Jag förstår våra AVS-partners och många frivilligorganisationers oro över hur förhandlingarna nu bedrivs av kommissionen och över logiken i dessa förhandlingar. Det finns verkligen en skarp asymmetri mellan de två parterna. Om vi inte tar tag i detta kommer det snabba och harmoniska ömsesidiga öppnande av marknaderna som lurats på oss att bli olyckligt obalanserat och, är jag rädd, endast leda till desillusionering.

Denna avreglering av handeln mellan ojämlika parter riskerar att leda till skadliga effekter på de känsliga ekonomierna i de berörda länderna och deras sårbara befolkningar, i stället för att främja utvecklingen som avsett. Och detta just när vi i våra tal påstår oss vilja hjälpa dessa länder att uppnå Förenta nationernas utvecklingsmål, vilka som vi redan vet är utom räckhåll.

Jag tror att om dessa överenskommelser formuleras gradvis och på ett gemensamt sätt, inom en rationell och förutsägbar ram för att främja handel och investeringar i detta område, kommer de att utgöra en verklig möjlighet för AVS-länderna, en möjlighet både när det gäller ekonomisk diversifiering och harmonisk regional integration och i termer av verklig och framgångsrik integration inom världsekonomin.

Ett antal prioriteringar måste nu slås fast. Den första är uteslutandet av Singaporefrågorna och grundläggande offentlig service, utan att bortse från principen om dessa länders rätt att använda garantier för att försvara sina känsliga strategiska sektorer. Den andra prioriteringen är att respektera vårt åtagande att utarbeta alternativa handelssystem till de ekonomiska partnerskapsavtalen för de länder som kräver det, i enlighet med artikel 37.6 i Cotonouavtalet. Dessa alternativ måste baseras på principen om icke-reciprocitet i det allmänna preferenssystemet liksom på införandet av en klausul om en särskild differentierad behandling inom WTO. Dessa prioriteringar beror mycket på Europeiska unionens vilja att inom WTO lägga stor vikt vid att underlätta förbättringar av reglerna för att prioritera utveckling.

Avslutningsvis vill jag säga att det inte är till någon nytta att ha önskemål om det inte finns några medel för att uppnå det. Jag vill till sist säga att utöver oron över Europeiska unionens budgetplan måste vi å ena sidan hålla de löften som kommissionsordföranden framförde i Gleneagles om stöd till handel. Å andra sidan måste vi överväga nya ekonomiska åtaganden för att kompensera för kostnaden för AVS-länderna för att avskaffa preferenser och tullavgifter, stärka det tekniska stödet till AVS-länderna och avslutningsvis avvisa den oacceptabla minskningen av Europeiska utvecklingsfonden. Eftersom jag emellertid inte är övertygad om att dessa mål kommer att uppnås snabbt föreslår jag, när det gäller det ömsesidiga öppnandet av marknaderna, att kommissionen som ett bevis för sin goda vilja överväger att förlänga övergångsperioden enligt de specifika behoven i AVS-länderna, såsom vi fastställde i samband med förhandlingarna.

 
  
MPphoto
 
 

  Hannu Takkula (ALDE).(FI) Herr talman! Jag hoppas att de ekonomiska partnerskapsavtalen kommer att bli ett användbart sätt att utrota fattigdomen och att de kommer att göra det möjligt för oss att övergå från tal till handling. Jag välkomnade varmt talen i frågan i kväll, och särskilt Eija-Riitta Korholas tal var utmärkt. När det gäller kvaliteten kan jag inte lägga till något, men jag vill ändå säga några ord om Luisa Morgantinis betänkande.

Betydelsen av utvecklingssamarbete bör inte underskattas. Som välfärdsstater och europeiska sammanslutningar vill vi hjälpa medmänniskor som har det sämre än vi, både i våra egna länder och på andra ställen. På sätt och vis är det ett mått på hur civiliserade vi är.

I många av Europeiska unionens medlemsstater förekommer i dag viss debatt om hur stor del av finansieringen som bör användas till utvecklingssamarbete. I Finland, som jag kommer ifrån, har frågan exempelvis just diskuterats och jag vet att det mål på 0,7 procent som FN rekommenderar inte har uppnåtts: vi har legat på ca 0,4 procent. Vi får också hoppas att de övriga europeiska länderna, inklusive Finland, kommer att göra framsteg på detta område. Förhoppningsvis kommer vi i Europeiska unionen att uppbåda en gemensam vilja och medel för att tillgodose behoven hos våra bröder och i de nationer som har det sämre än vi.

Enligt min uppfattning bör vi emellertid se till att det stöd vi lämnar är förenligt med principerna om hållbar utveckling. Vi måste alltid ta hänsyn till ekonomiska, sociala och miljömässiga faktorer i EU:s utvecklingssamarbete. Pengar är inte allt, utan det viktigaste är partnerskap, att bidra till utveckling och att hjälpa länder att få en bra start.

Vi måste också vara noggranna med att främja europeiska värderingar såsom demokrati och mänskliga rättigheter genom utvecklingssamarbete. Det är viktigt att ta hänsyn till detta vid utvecklingssamarbetet.

 
  
MPphoto
 
 

  Vittorio Agnoletto (GUE/NGL).(IT) Herr talman, mina damer och herrar! Morgantinibetänkandet är ett viktigt försök att begränsa den skada som orsakas av avtalen om ekonomiskt partnerskap. Tror ni verkligen att ett fritt handelsavtal är vad som behövs för att minska eller utrota hunger och fattigdom?

Se på Burundi: Ett teoretiskt avskaffande av tariffer på det sätt som förutses i avtalen om ekonomiskt partnerskap skulle resultera i en ökning av EU:s handelsandel motsvarande 12,4 miljoner US-dollar, som Burundi skulle förlora, och detta sedan man beräknat vinsten för de lokala konsumenterna. Denna uppgift härrör från en studie som gjorts av FN:s ekonomiska kommission för Afrika och som också visade att en ganska hög andel av denna kontinents förmögenhet redan ägs av invånare av utländsk härkomst, en andel som är högre än i någon annan region i världen, eller 39 procent.

Föreställningen att en ytterligare utvidgning av frihandelskonceptet skulle skapa välstånd i dessa områden vederläggs också av uppgifterna om subventioner. I Nigeria är det billigaste köttet tyskt och engelskt och i Senegal fick bönderna mycket stora problem på grund av de 52 000 ton lök som 2005 exporterades enbart från Nederländerna. Avtalen om ekonomiskt partnerskap utarbetades ursprungligen inom ramen för Cotonouavtalet, som ska ge stöd i kampen mot fattigdom och i kampen för social utveckling, men dessa har i stället blivit till något som snarare leder till ökad fattigdom än främjar social utveckling.

 
  
MPphoto
 
 

  Louis Michel, ledamot av kommissionen.(FR) Mina damer och herrar! Jag instämmer i några av de ståndpunkter som har lagts fram. Vad beträffar den märkbara bristen på information från kommissionen är kommissionen naturligtvis villig att tillhandahålla all den information som den har tillgång till. Ni kanske tycker att det är för lite information. Jag ska i varje fall för min egen del se till att jag ger er all den information som jag har.

När det gäller behovet av att ha stora summor pengar tillgängliga för tillfällen då extra medel behövs måste medlemsstaterna tillhandahålla dessa. Ni vet mycket väl vilka summor som finns tillgängliga från Europeiska utvecklingsfonden: jag har bara de pengar som har tilldelats mig.

När det gäller Glenys Kinnocks tal vill jag inte att det ska bli något missförstånd. När jag talade om en ”akademisk” debatt om alternativen hade jag ingen avsikt att vara oförskämd. Det är faktiskt möjligt att lägga fram alternativa förslag för dem som inte vill förhandla, men för närvarande är det så, vilket ni mycket väl vet, fru Kinnock, att alla förhandlar. Ordet var kanske illa valt, men att inleda en debatt om alternativen när alla redan förhandlar tycker jag inte verkar särskilt fruktbart.

Jag vill påstå att jag i stort sett är överens med er om era övriga synpunkter. Således håller jag med er om vad ni säger om marknadstillträde, men ni måste också medge att tillträde till marknaden inte är allt. Vår erfarenhet av 50 års liberalisering visar tydligt att detta inte är tillräckligt och att det finns en hel rad andra faktorer att beakta. Ingen är mer övertygad än jag om att vi måste koncentrera oss på utvecklingens fördelar. Jag håller därför fullständigt med om denna princip.

När det gäller problemen på tillverkningsområdet är det tydligt att detta är ett av de områden där vårt stöd kan bli till störst nytta för länderna i fråga. Det är på den nivån som nödvändig finansiering kan tillhandahållas för teknisk och teknologisk uppdatering, tekniköverföring och produktkvalitet, kort sagt finansiering av det mervärde som är så nödvändigt för tillträde till marknaden.

Jag håller med er och inser att EU inte får lägga fram diktat. Det skulle inte alls stämma överens vare sig med mina övertygelser eller med min idé om utveckling. Det sker en förhandling, och i en förhandling lägger varje part fram sina argument. Det finns inget diktat i detta. Jag håller också med Maria Martens när hon säger att tidsskalan måste vara realistisk. Jag håller fullständigt med om att det är nödvändigt att trygga tillgången på vatten, energi och en hel rad livsviktiga varor. Jag delar helt er syn i denna fråga och jag är synnerligen tveksam till tanken på att liberalisera dessa sektorer.

Fru Kinnock! När det gäller det avskedande av en sekreterare som jag påstås ha krävt vill jag för det första tala om att jag inte har befogenhet att avskeda den berörde sekreteraren och för det andra att jag inte har krävt att någon ska avskedas. Vad som är sant – för jag är angelägen om att ta fullt ansvar för vad jag har gjort – är att jag som svar på en begäran från sekreteraren för Centralafrikanska ekonomiska och monetära gemenskapen bara sa att jag inte gick med på att bevilja en begäran om extra pengar till någon som inte har gjort någonting, och jag kan garantera att han inte har gjort någonting. Jag är för övrigt inte ensam om att klaga över detta. För att rättfärdiga sig sa han att han inte hade någon rätt att ålägga medlemsstaterna något. Det arbete som skulle ha gjorts blev inte gjort. Vi får inte de dokument till bevis som vi begär. Det finns ett öppenhetsproblem i hans arbete. Under dessa förhållanden anser jag att det hör till mitt arbete att peka på några av våra ledningsprinciper, särskilt då vi har att göra med en begäran som gäller finansiering från kommissionen. Jag talar därför om vad jag gjorde, men jag krävde aldrig någons avsked, och i vilket fall som helst har jag ingen befogenhet att göra det.

Sammanfattningsvis vill jag säga att förhandlingspaketet måste vara begripligt och sammanhållet. Peter Mandelson förhandlar om avtalen om ekonomiskt partnerskap och jag har en stödjande roll. Vi arbetar alltså sida vid sida. Min utgångspunkt är naturligtvis att utveckling, mer specifikt ekonomisk utveckling, är drivkraften för tillväxt. Jag vill dessutom påpeka att länderna har handlingsplaner för att bekämpa fattigdomen där även denna aspekt finns med. De regioner som omfattas av handlingsplaner för ekonomisk integration ber oss att stödja dem, vilket vi också gör. Denna integration innefattar en kommersiell liberalisering mellan länderna. Vi stöder detta och avtalen om ekonomiskt partnerskap ger stöd för detta krav på regional integration.

Jag inser att vissa av era farhågor är berättigade, men jag kan försäkra er, åtminstone när det gäller mig själv, att utveckling är en aspekt som kommer att prioriteras. Det är på denna aspekt som fokus i förhandlingarna kommer att ligga, och stödåtgärderna måste, med beaktande av den hastighet som dessa länder är kapabla att hålla, möjliggöra en uppdatering som i långa loppet bör ge dem mycket lättare tillträde inte bara till regionalt integrerade marknader utan även till världsmarknaden.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag förstår alla era farhågor och all er oro. Jag är beredd – och jag anser verkligen att detta är mycket viktigt – att diskutera med er, även när det gäller alla stödåtgärder. Jag söker all den kreativitet som ni är kapabla till och jag är helt öppen i dessa frågor utan några förutfattade meningar. I vilket fall som helst försäkrar jag er att jag är mer än redo att fortsätta att söka bästa möjliga lösningar för att stödja utvecklingsländerna inom ramen för avtalen om ekonomiskt partnerskap.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Tack så mycket, herr kommissionsledamot.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy