Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 22 mars 2006 - Bryssel

1. Återupptagande av sessionen

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 15.00.)

  Talmannen. – Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 16 mars 2006.

2. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

3. Inkomna dokument: se protokollet

4. Skriftliga förklaringar (artikel 116 i arbetsordningen): se protokollet

5. Kommissionens åtgärder till följd av parlamentets resolutioner: se protokollet

6. Juridiska yrken och det allmänna intresset av ett fungerande rättssystem (ingivna resolutionsförslag): se protokollet

7. Meddelande från ordförandeskapet

  Talmannen. – Innan vi övergår till föredragningslistan måste jag berätta om några nyheter för er som är positiva för en gångs skull: en positiv nyhet som har att göra med situationen i Spanien, men som jag menar är bra för hela Europa.

Jag avser en kommuniké som ETA utfärdade i dag, i vilken man tillkännagav ett permanent eldupphör.

(Applåder)

Vi har fått en glimt av en framtid utan terrorism. Det är nu läge att handla lugnt och försiktigt. Det är också läge att minnas offren för terrorismen, och de är många. Det är läge för hopp, för en förening av alla demokratiska politiska krafter. Jag säger återigen att detta är goda nyheter inte bara för det spanska samhället utan för hela Europa, eftersom det visar att terrorismen kan bekämpas med demokratiska krafter.

Tack för applåderna, mina damer och herrar.

(Applåder)

Vill de politiska grupperna uttala sig om detta meddelande från presidiet?

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Som ni kan föreställa er har den information som ni har gett kammaren i dag frammanat en intensiv reaktion i vår grupp. En av de 200 ledamöterna i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet har själv fallit offer för ETA:s terrorism, eftersom hennes make mördades av ETA. Jag hoppas att ni går med på att jag ber min kollega Bárbara Dührkop Dührkop att säga några ord på vår grupps vägnar.

(Applåder)

  Bárbara Dührkop Dührkop, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman, mina damer och herrar! ETA:s tillkännagivande om ett permanent eldupphör, som har bekräftats, är oerhört hoppfulla nyheter för alla medborgare i Spanien, och därmed för alla medborgare i Europa.

Vi uppmanar till enighet bland alla europeiska demokrater, nu och i framtiden, för att vi ska kunna skapa en slutgiltig fred.

Som ni har sagt, herr talman – och jag är djup rörd när jag säger detta – så är detta ett tillfälle att minnas offren.

(Ihållande applåder)

  Hans-Gert Poettering, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman! Vår högt respekterade kollega Bárbara Dührkop Dührkops avslutande kommentarer skulle också ha varit mina inledande, dvs. att våra tankar i dag finns hos de män och kvinnor som har mördats av ETA och hos deras familjer.

Samtidigt som vi naturligtvis är glada över detta tillkännagivande vill vi å det bestämdaste säga att man nu inte får ge några politiska belöningar till ETA. Vid en tidpunkt som denna, då vi hoppas på en fredlig framtid för hela Baskien och hela Spanien, går våra tankar till folk över hela världen som dör på grund av terrorism eller som berövas sina fri- och rättigheter, som i Vitryssland just nu där en del av oppositionen fängslas.

Som fritt valda ledamöter av Europaparlamentet är det vår moraliska plikt att uttala oss närhelst skyddet av den mänskliga värdigheten och det mänskliga livet står på spel, eftersom den mänskliga värdigheten och skyddet av det mänskliga livet är det som värderas högst i Europa och i världen.

(Applåder)

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! När ni i vanliga fall lämnar ordet till de politiska gruppledarna är det för att vår värld har drabbats av en tragedi. Därför är det i dag ett nöje att vara inbjuden för att fira något som enbart kan betraktas som en seger.

I Västeuropa har vi, tack vare efterkrigsgenerationens politiska ledare, demokrati. I en demokrati når man förändring genom omröstning, inte genom ammunition. ETA:s, IRA:s, Röda brigadernas och andra terroristgruppers tidigare gärningar har varit oförsvarliga terroristaktioner. Som företrädare för Alliansen liberaler och demokrater för Europa välkomnar jag den process i vilken ETA har utlyst denna vapenvila. Jag ser fram emot att dialog och demokrati ska kunna ligga till grund för förändring i Spanien och över hela vår kontinent.

(Applåder)

  Daniel Marc Cohn-Bendit, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Vår grupp fick höra nyheterna om ETA:s kommuniké för omkring två timmar sedan och vi vill göra följande uttalande. Detta tillkännagivande från ETA visar två saker.

För det första att demokratierna gör rätt i att protestera mot terrorismen.

(Applåder)

För det andra visar tillkännagivandet att demokratierna, även om de gör rätt i att protestera mot terrorismen, även måste kunna förhandla och samtala om saken. Detta ägde rum i Nordirland och det håller på att ske även i Spanien. Jag gratulerar alla politiska krafter i Spanien som har kunnat visa sin ståndpunkt och förhandla eftersom de båda sidorna måste kunna tala med varandra för att förhindra en massaker. Jag gratulerar därför den spanska regeringen och alla dem som har haft styrkan att visa vad de står för och att de inte tänker ge vika, utan att de istället vill bli av med terrorismen, och slutet för terrorismen hänger alltid på förhandlingar.

Vi har dessutom begärt att ETA ska skicka sin skrivelse om eldupphör till Hamas så att de kan inspireras av den.

(Applåder)

  Brian Crowley, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag ansluter mig till mina kolleger genom att välkomna ETA:s beslut. Tyvärr är det för sent för många av offren, men tänk bara på alla framtida offer vars liv har skonats tack vare det beslut som har fattats i dag.

Med den kommande tidens fred och förhandling i Spanien som är ett resultat att detta beslut vill jag påminna om att tanken om vapenvila och förhandling inte innebär underkuvande. Det måste finnas ömsesidig aktning mellan argumentets olika sidor och det måste finnas respekt för olika åsikter, men viktigast av allt är att vi aldrig får glömma att liv har offrats i onödan för att människor vägrade att prata med varandra på lika och jämställda villkor. Om inte annat så har EU under sina 50 år bevisat att detta är den bästa fredsprocess som finns, eftersom den baseras på dialog, ömsesidig respekt, förståelse och tolerans – inte acceptans – av alla olika åsikter. Det baseras på respekt för människor med olika åsikter och fokuserar på sätt att arbeta tillsammans.

Slutligen är den möjlighet som nu presenteras genom ETA:s beslut banbrytande, men vi får inte glömma att möjligheten passerar förbi, den stannar inte upp: vi måste ta tag i den nu och arbeta för att fullborda de idéer som den för med sig.

(Applåder)

  Sylvia-Yvonne Kaufmann, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag stöder allt som de föregående talarna har sagt och jag vill särskilt tacka Bárbara Dührkop Dührkop.

Jag vill göra en sak fullständigt klar: inget kan berättiga terrorism. Det är viktigt att alla demokratiska partier, alla medborgare som bor i demokratier och lever i fred, tydligt säger: vi accepterar aldrig terrorismen, vi vill inte veta av den, utan vi vill leva i fred och vänskap med varandra. Varje offer för terrorismen är ett offer för mycket.

Demokrati och mänskliga rättigheter: vi står alla för dessa värderingar. Jag hoppas att denna dag med tillkännagivandet från ETA verkligen kommer att resultera i en politisk och fredlig lösning på problemen i Spanien.

(Applåder)

  James Hugh Allister (NI). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar med eftertryck detta tillkännagivande. Jag vill även uttrycka min sorg och mitt medlidande med ETA:s många onödiga offer. Jag gör det ur ett personligt perspektiv, eftersom vi i Nordirland har lidit på samma sätt under årtionden av terrorism.

Jag vill ansluta mig till era ord om försiktighet efter erfarenheterna i Nordirland. Vapenvilan är förvisso bra. Vi hoppas att den är permanent, men Hans-Gert Poettering har helt rätt: man kan och bör inte belönas för att man gör det som är rätt. Det misstag som gjordes i mitt land när ETA:s systerorganisation förklarade vapenvila 1994 var att alla forcerade fram politiska belöningar för det som hade åstadkommits. Det visade sig vara ödesdigert, eftersom det främjade tron på att kunna stå med en fot i vardera lägret. Du kan inte vara terrorist på natten och politiker på dagen. Övergången till uteslutande fredliga medel måste vara total.

De spanska myndigheterna bör därför dra lärdom av erfarenheterna i Nordirland. De bör pröva ETA:s engagemang och ärliga uppsåt och inse att man varken kan eller bör dela ut belöningar för handlingar som var nödvändiga och riktiga.

Jag välkomnar vapenvilan och framför samtidigt detta råd och denna varning som hämtats från erfarenheterna i mitt land.

(Applåder)

  Jens Peter Bonde, för IND/DEM-gruppen. – (DA) Herr talman! Jag vill också välkomna eldupphöret och att man lägger ned vapnen och ersätter dem med valsedlar. Jag kommer från ett område mellan Danmark och Tyskland där det har varit krig och konflikter i evigheter och där man, genom att bevilja ömsesidiga rättigheter, respektera nationella minoriteter och fastställa gränserna i folkomröstningar, skapade en situation där de gamla fienderna blev vänner. Jag har erfarit denna process i Nordirland. När vi besökte provinsen för första gången i egenskap av ledamöter av Europaparlamentet, kontrollerade man noga om vi hade några vapen innan vi åkte till vårt hotell. Vid senare tillfällen var det ett fridfullt Nordirland som vi besökte. Processen är möjlig. Jag hoppas att man till sist kan skapa fred i Spanien och Baskien.

  Alejo Vidal-Quadras Roca (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Kommunikén från terroristgruppen ETA förändrar inte situationen i Spanien på något sätt. I kommunikén skriver man att ETA ska stoppa dödandet så länge som det anses lämpligt och att man gör det för att kunna uppnå sina förment politiska mål.

Genom kommunikén, som inte innehåller ett enda ord om ånger, som inte innehåller någon begäran om förlåtande, som inte innehåller det minsta tecken på att man vill följa rättsstatsprincipen, visar bara denna brottsliga grupp återigen vilken cynism och moralisk nedrighet den besitter.

Jag hoppas att den spanska regeringen bara kommer att godta en typ av kommuniké från ETA: en som tillkännager att gruppen upplöses och överlämnar sina vapen och en i vilken man ber alla dem om förlåtelse som har fått lida och utstå så mycket orättfärdig smärta.

(Applåder från mitten och från höger)

  Talmannen. – Jag tackar er alla för ert gensvar på ETA:s kommuniké.

  James Nicholson (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill liksom ni och det spanska folket välkomna de goda nyheter som ni har mottagit. Jag anser att det är mycket bra för er region.

Som medborgare i Nordirland fick jag under den första tiden av mina sexton år i parlamentet nästan varje månad framföra mitt deltagande till människorna i min region. Det är något som jag inte saknar i parlamentet när vi nu har ett slags normaltillstånd i Nordirland. Jag hoppas att det kommer att bli så för även för Spaniens befolkning.

Jag skulle vilja upprepa Hans-Gert Poetterings ord – och det har jag verkligen lärt av egen erfarenhet – att det är mycket enklare att föra krig än att sluta fred. Jag delar Hans-Gert Poetterings uppfattning om att de som har utkämpat kriget och tagit alla dessa liv nu inte ska belönas för att de har satt stopp för det.

(Applåder)

  Willy Meyer Pleite (GUE/NGL). – (ES) Herr talman! Jag anser att det handlar om en mycket viktig nyhet, inte bara för Spanien, utan för hela EU, eftersom ETA:s tillkännagivande är ett faktum. Nya utsikter skapas nu för att undersöka en förhandlingsprocess som skulle kunna leda till en slutlig fred i Baskien och därigenom i en del av EU.

Vi inträder nu i ett komplicerat och svårt stadium och jag hoppas att Europaparlamentet kommer att hjälpa till i andra hand – för Spanien kommer i första hand genom att det är den spanska regeringens ansvar – att övervinna alla hinder som säkert kommer att uppstå under förhandlingsprocessen.

Jag anser därför att vi utan tvekan står inför en ny situation som förtjänar allas vår uppmärksamhet och stöd så att vi kan hitta en slutlig lösning på detta problem.

  Proinsias De Rossa (PSE). – (EN) Herr talman! Även jag kommer från en ö som har uthärdat nästan 30 år av terrorism. Vi hade en fredsprocess för tio år sedan eller mer. Jag välkomnar dagens tillkännagivande från organisationen ETA. Min kritik i dag är samma kritik som jag framförde till IRA i Irland under väldigt många år: att den tillämpade ett fruktlöst, meningslöst och odemokratiskt sätt i sin strävan att uppnå sina mål.

Men när allt kommer omkring måste vi som politiker försöka finna ett sätt att uppnå en demokratisk politisk lösning på problemet. Det verkar som om den spanska regeringen ska lyckönskas för att ha skapat en situation i vilken en vapenvila nu har tillkännagivits. Det är alla demokraters uppgift – både i Spanien och i Europa – att stödja den spanska regeringens arbete med att driva processen framåt, för om vi tillåter organisationer som ETA eller IRA att se en klyfta mellan oss demokrater i fredsprocessen kommer vi att misslyckas och de kommer att vinna.

  Enrique Barón Crespo (PSE). – (ES) Herr talman! Jag hade inte tänkt tala efter min kollega Bárbara Dührkop Dührkops innerliga tal, men till följd av vice talman Alejo Vidal-Quadras Rocas tal skulle jag bara vilja säga en sak eftersom jag anser att vi alla här står enade och vill uppmana de europeiska demokraterna att göra gemensam sak för att stödja denna process.

Jag vill bara säga till Alejo Vidal-Quadras Roca att jag hoppas att hans grupp kommer att uppföra sig på samma sätt som socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet gjorde när det liberala partiet och den liberala regeringen var ansvariga för att inleda en förhandlingsprocess till följd av ett eldupphör som liknade detta men som inte hade samma innehåll.

(Applåder)

  Talmannen. – Inläggen om detta ämne är avslutade.

8. Välkomsthälsning

  Talmannen. – Mina damer och herrar! Jag är glad att kunna meddela er att en delegation från det danska parlamentet under ledning av Christian Mejdahl sitter och lyssnar på oss på åhörarläktaren.

(Applåder)

Jag har haft tillfälle att ha ett möte med Christian Mejdahl och hans delegation och jag vill nu mycket varmt välkomna dem hit till kammaren. Jag hoppas att ni får en givande och positiv vistelse här i Bryssel och vid EU:s institutioner.

9. Föredragningslista

  Talmannen. – Det slutgiltiga förslaget till föredragningslista som upprättades av talmanskonferensen vid sammanträdet torsdagen den 16 mars 2006 har delats ut (artiklarna 130 och 131 i arbetsordningen).

  Martin Schulz (PSE). – (DE) Herr talman! Jag hänvisar till artikel 103 och artikel 130 i arbetsordningen. I artikel 130 behandlas föredragningslistan och i artikel 103 uttalanden och förslag från kommissionen.

Jag hänvisar emellertid inte till dagens föredragningslista utan till föredragningslistan för nästa sammanträde i plenum och jag har följande begäran. På föredragningslistan till Europaparlamentets nästa sammanträde i plenum har vi en debatt och en resolution från Europaparlamentet om läget i Vitryssland. Eftersom ordföranden, vice ordföranden och andra kommissionsledamöter är närvarande tar jag tillfället i akt att be om följande. Läget i Vitryssland är oroväckande. Jag anser inte att EU kan förhålla sig passivt samtidigt som en diktator på ett skamlöst sätt skadar demokratin i Europa. Man måste därför överväga vilka åtgärder EU kan vidta för att sätta Viktor Lukasjenko på plats.

Jag vill därför be kommissionen i dag att lägga fram lämpliga förslag under denna punkt på föredragningslistan före debatten vid nästa sammanträde i plenum och att förklara de åtgärder som den – kommissionen – lägger fram eller har möjlighet att lägga fram för vidare åtgärder mot Vitryssland och dess regering och för att stärka oppositionen i landet.

(Applåder)

  Talmannen. – Herr Schulz! Föredragningslistan för nästa sammanträde kommer att upprättas vid nästkommande talmanskonferens. Vi uppmärksammar att ni vill se denna punkt på föredragningslistan. Detta kommer att diskuteras av talmanskonferensen.

  Martin Schulz (PSE). – (DE) Herr talman! Jag begär sålunda att punkten förs upp på föredragningslistan för nästa talmanskonferens.

  Talmannen. – Jag ser till att den förs upp på föredragningslistan för nästkommande talmanskonferens.

  Jeanine Hennis-Plasschaert (ALDE). – (NL) Herr talman! Med hänvisning till artiklarna 133 och 144 i arbetsordningen talar Martin Schulz om nästa sammanträdesperiod, men jag undrar varför vi inte tar tillfället i akt att under denna sammanträdesperiod diskutera läget i Vitryssland. Visst kan vi vänta på att kommissionen lägger fram åtgärder, men vi kan också lägga fram egna. Det är absurt att vi inte använder den kraft som genereras av dem som demonstrerar på gatorna.

Jag föreslår att vi håller en debatt om Vitryssland antingen i dag eller i morgon.

  Talmannen. – Tack så mycket, fru Hennis-Plasschaert.

Vi gör avsevärda framsteg eftersom de ledamöter som ber om ordet för att ta upp en ordningsfråga numera säger vilka artiklar de åberopar. Detta är framsteg. Men förutom att åberopa dem måste ni läsa dem och då kommer ni att förstå att dessa önskemål måste läggas fram skriftligen senast tre timmar före sammanträdets början.

I enlighet med dessa artiklar kan jag därför inte lägga fram era förslag för kammaren.

Jag beklagar, men så står det i vår arbetsordning och vi kommer därför att diskutera denna fråga vid nästa talmanskonferens.

  Mario Borghezio (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag ska fatta mig mycket kort. Jag hänvisar till sammanträdesperioden i Strasbourg. Jag begär specifikt en förklaring av presidiets uttalanden under sammanträdesperioden i Strasbourg om IND/DEM-gruppens sammansättning. Jag vill informera presidiet om att ledamöterna i den delegation som jag tillhör och ledamöterna i den polska delegationen i dag har kallats till ett sammanträde för IND/DEM-gruppen som ska hållas kl. 14.00.

Vi skulle emellertid vilja veta vår status i samband med kallelsen eftersom presidiet meddelade att IND/DEM-gruppen hade uteslutit oss genom att använda ett förfarande som var totalt obegripligt och fullständigt inkorrekt.

Jag vill bara säga att detta sammanträde inte alls bidrar till att lösa de oegentligheter som IND/DEM-gruppens ledarskap har gjort sig skyldigt till gentemot de 11 ledamöter som utgör den s.k. minoriteten inom gruppen, som – kanske inte av en slump – också förklarar att de inte har något att göra med de obskyra händelser som har riktat Europeiska revisionsrättens uppmärksamhet mot gruppens ledare.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Talmannen. – Herr Borghezio! Ledamöterna kan inte komma till kammaren och be om ordet bara för att förklara att de har något slags problem. Ni har inte åberopat någon artikel som stöd för era ord.

Det problem ni tar upp har bara att göra med den interna organisationen av er politiska grupp. Presidiet känner inte till detta och har inga befogenheter att blanda sig i hur er politiska grupp sammankallar eller inte sammankallar sammanträden, av vilka skäl det vara månde.

Herr Borghezio! Jag beklagar därför att jag inte kunde avbryta er som jag borde ha gjort.

  Kathalijne Maria Buitenweg (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Jag skulle också vilja återkomma till det som sagts utifrån artiklarna 133 och 144. Jag förstår att ni tekniskt sett mycket väl kan ha rätt om att förfrågan skulle ha lämnats in tre timmar före sammanträdets början. Det var ett misstag. Men betyder det att vi här i parlamentet nu inte ska diskutera Vitryssland, där människor demonstrerar på gatorna, bara på grund av det tekniska problemet att vi inte lämnade in en förfrågan tre timmar före sammanträdet? Politiskt sett är detta fullkomligt absurt!

(Applåder)

Var vänliga och förbise dessa tre timmar och låt oss ha en omröstning om vi ska diskutera Vitryssland. Kanske folk inte vill diskutera det. Då kan de helt enkelt rösta nej. Men låt oss inte tillåta byråkratiska skäl att hindra oss från att diskutera något som är så aktuellt. I så fall skulle vi göra oss själva helt odugliga som parlament.

(Applåder)

  Talmannen. – Fru Buitenweg! När artiklarna i arbetsordningen inte passar oss kallar vi dem byråkratiska. Men bestämmelser är bestämmelser och om ni vill veta vad det står i artikeln – vilket ni bör veta – handlar det inte bara om ett skriftligt framläggande före sammanträdet: det står att det måste läggas fram av ett utskott – som inte är fallet – av en politisk grupp – som inte är fallet – eller av minst 37 ledamöter – som inte heller är fallet. Sålunda är inget av de krav som anges i vår arbetsordning uppfyllt. Talmannen måste följa arbetsordningen och handla i enlighet med denna: ärendet är avslutat. Det är avslutat: 37 ledamöter före sammanträdet – före sammanträdet.

Jag beklagar, mina damer och herrar: enligt arbetsordningen krävs ett skriftligt framläggande före sammanträdet. Om det var så viktigt för er kunde ni ha tagit er tid att lägga fram begäran skriftligen före sammanträdet, för jag kan tänka mig att ni inte plötsligt upptäckte Vitrysslandsfrågan för en halvtimme sedan, eller hur? Var vänliga och ta er tid att läsa arbetsordningen och tillämpa den på ett korrekt sätt.

  Hans-Gert Poettering (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Det finns situationer när man måste komma överens. Ni tolkar utan tvekan arbetsordningen på ett korrekt sätt, men vi har ytterligare ett sammanträde i morgon förmiddag och jag begär som talesman för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater att vi diskuterar läget i Vitryssland här i kammaren i morgon ...

(Ihållande applåder)

… för att uttrycka vår solidaritet med demokraterna i Vitryssland.

  Talmannen. – Tack så mycket, herr Poettering! Plenumet är suveränt och lämpliga åtgärder kommer att vidtas enligt det uttryckta stödet, men talmannen måste följa arbetsordningen.

  Martin Schulz (PSE). – (DE) Herr talman! Jag instämmer; vår grupp godtar det. Vi kan diskutera Vitryssland här i morgon förmiddag, det är inget problem alls. Men vi måste också diskutera det hyckleri som just har uppvisats här. Om en grupp anser att denna fråga borde ha diskuterats här i dag eller i morgon, herr Poettering, så hade det räckt med ett telefonsamtal. Jag talade med er på telefon fem minuter innan detta sammanträde började och jag hörde inte ett ord om denna fråga.

Jag har just begärt att vi diskuterar frågan under nästa sammanträde, sedan frågade en kollega om vi kunde göra det nu.

(Blandade reaktioner)

Ni visar också er demokratiska trovärdighet genom er förmåga att lyssna! Jag är snart klar.

En kollega frågade om vi kunde göra det nu; det kan diskuteras på ett lugnt och sakligt sätt. Men att gå igenom denna revolt här, som om ni – och endast ni – försvarade Vitrysslands intressen, det kan vi inte gå med på. Vi kan diskutera frågan i morgon, men inte på ert farsartade sätt.

(Sorl av missnöje)

  Jeanine Hennis-Plasschaert (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag har inte något speciellt ämne som jag skulle vilja diskutera med er. Det jag ska säga gäller fortfarande Vitryssland. Vi samlar nu in 37 namnunderskrifter. Jag tror att vi kan fortsätta mycket tidigt i morgon bitti med förfrågan från ordförandena för våra politiska grupper. Jag planerar inte att lämna in någon skriftlig förklaring, utan de 37 namnunderskrifter som samlats in här under sammanträdet bör räcka, och jag ser fram emot att få er bekräftelse.

(Applåder)

  Miloslav Ransdorf (GUE/NGL). – (CS) Jag vill uppmärksamma mina värderade kolleger som just nu uppmanar oss att så snart som möjligt ta itu med läget i Vitryssland – av vilka vissa är från Österrike – på det faktum att EU förelade Österrike sanktioner för ett tag sedan. Samtidigt som Benita Ferrero-Waldner uppmanar till påtryckningar på Vitryssland var hon ledamot av den Schüsselregering som drabbades av EU:s sanktioner. Överväg gärna noga de åtgärder ni håller på att vidta, så att ni inte drabbas av den pinsamma utsikten att ni måste nonchalera dem i framtiden.

  Daniel Marc Cohn-Bendit (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! För det första känner jag mig alltid nöjd när den stora koalitionen börjar att darra. Det är alltid bra för parlamentet.

(Applåder)

Den andra saken jag vill säga – och det finns ingen anledning att hetsa upp sig, för jag anser att Hans-Gert Poettering har helt rätt, även om han råkade få upp ögonen först när han steg in här i kammaren, vilket inte heller är så tokigt, herr Schulz – är att vi, Europaparlamentet, måste diskutera denna situation och anta en tydlig ståndpunkt gentemot Vitryssland och Ryssland, eftersom Viktor Lukasjenko inte skulle sitta vid makten längre utan Vladimir Putins stöd! Om vi gör det i morgon har vi förtjänat EU:s stjärnor.

  Talmannen. – Herr Cohn-Bendit! Vi håller på att behandla ordningsfrågor. Jag vill be er att inte ta upp själva sakfrågan.

  Graham Watson (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag uppskattar att ni ser till att arbetsordningen respekteras, och för att ni är flexibel nog att möta våra kollegers krav på en omröstning i morgon bitti. Jag föreslår att vi genast fortsätter med nästa ärende.

  Hans-Gert Poettering (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! När jag precis kom in i kammaren – och jag uttalar mig endast på grund av att Martin Schulz tilltalade mig – tänkte jag att detta är det första sammanträdet sedan jag blev gruppordförande under vilket jag inte har behövt tala. Det blev emellertid inte så – ni gjorde tillkännagivandet om ETA och jag reagerade därför att andra talade.

När jag talade i telefon med Martin Schulz, på hans initiativ, fem minuter i tre eller fem minuter i två – jag kommer inte ihåg exakt – kände jag verkligen inte till att det skulle bli en diskussion om Vitryssland här i dag. Jag ber er att tro på mig, jag lägger korten på bordet när jag säger att jag inte bara skulle ha talat med Martin Schulz om jag hade velat sätta igång en sådan diskussion, utan även med Graham Watson, Daniel Marc Cohn-Bendit, Monica Frassoni, Francis Wurtz, Brian Crowley, ja, med alla. Jag kom in i kammaren utan att känna till denna diskussion, hörde mina kollegers reaktioner och tänkte att jag skulle visa min goda vilja genom att föreslå en debatt på förmiddagen. Jag anser fortfarande att detta är ett bra förslag.

(Applåder)

  Talmannen. – Nåväl, låt oss anpassa arbetsordningen, men vi måste respektera innehållet, för om vi inte gör det i dag på grund av att vi anser att en artikel bara är irriterande byråkrati, så kanske andra tycker samma sak i morgon, vilket slutar med att vi inte har någon arbetsordning över huvud taget. Om en begäran sålunda läggs fram i eftermiddag undertecknad av 37 ledamöter eller av en politisk grupp – som anges i arbetsordningen – kommer debatten om Vitryssland att äga rum i morgon. Jag ber er dock att följa de fastställda förfarandena.

(Arbetsplanen fastställdes.)⁽¹⁾

(1) För övriga ändringar av arbetsplanen: se protokollet.

10. Välkomsthälsning

  Talmannen. – Innan jag ger ordet till de ledamöter som uttalar sig för sina grupper, vill jag informera kammaren om att Perus utrikesminister Oscar Maúrtua de Romaña är närvarande på diplomatläktaren.

(Applåder)

Jag vill ta tillfället i akt och tacka den peruanska regeringen för den fantastiska hjälpen med konferensen i Lima mellan EU och Latinamerika/Västindien i juni i fjol. Alla ledamöter av Europaparlamentet som deltog i denna konferens – särskilt vice talman Manuel António dos Santos – berättade om hur väl de hade behandlats och om den utmärkta organisationen. Herr minister! Vidarebefordra gärna vårt tack till er regering.

11. Årlig politisk strategi 2007 (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om den årliga politiska strategin för 2007.

Kommissionens ordförande har ordet. Jag vill be honom om ursäkt för förseningen.

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Vår debatt i dag handlar om att överblicka och planera för framtiden, men även om att nå samförstånd om de prioriterade åtgärderna för 2007. Vi måste alltså hitta samarbetsformer för att kunna genomföra våra framtida åtgärder på ett lämpligt sätt.

För kommissionen är det av yttersta vikt att dess strategi genomförs på ett effektivt sätt, men om detta ska kunna ske behöver vi ett verkligt partnerskap mellan EU:s institutioner. I 2005 års rapport visade man att karikatyren av ett förlamat EU inte överensstämde med verkligheten – långt därifrån. Vi har i själva verket gjort avsevärda framsteg. Kommissionen har koncentrerat sig på sina mål och har nått en genomförandegrad på nästan 90 procent för sina prioriterade åtgärder. Stabilitets- och tillväxtpakten, den reviderade sociala dagordningen och strategin för hållbar utveckling har styrts i en ny riktning. Men framför allt tror jag att vi denna vecka kommer att upptäcka att översynen av Lissabonstrategin om sysselsättning och tillväxt har varit en vändpunkt när det gäller att till sist ge strategin de instrument den behöver för att man ska kunna förvandla strävandena till verklighet.

Toppmötet i Hampton Court bidrog till att skapa ett nytt samförstånd om de viktigaste delarna i EU:s åtgärder i en allt mer globaliserad värld. Toppmötet öppnade dörren för de åtgärder som håller på att växa fram i dag. Jag tänker t.ex. på den europeiska energipolitiken och på Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter.

Unionen visade sin förmåga att reagera snabbt på medborgarnas behov efter flodvågen och bombattentaten i London. Den har också visat ett den är kapabel att fungera som ett organ i och med att det europeiska samförståndet om utveckling – som Europaparlamentet stöder – uttrycker ett verkligt gemensamt förhållningssätt. Jag inser emellertid att vi ännu inte har slutfört vår uppgift. När det gäller budgetplanen anser jag dock att vi aldrig har varit närmare en överenskommelse. Om vi hittar en lösning mycket snart kommer vi fortfarande att ha tillräckligt med tid för att börja genomföra de flesta programmen i början av nästa år. Detta är särskilt viktigt för de mindre rika länderna och regionerna i Europa.

När det gäller den europeiska debattens framtid kan vi fortfarande dra nytta av händelserna och använda denna period för att nå ett verkligt samförstånd om vilken riktning vi måste färdas i. Jag anser att vi är på rätt spår: den årliga lägesrapporten om Lissabonstrategin, grönboken om energipolitiken, biobränslen, Europeiska tekniska institutet och färdplanen för jämlikhet mellan könen är några av de viktiga initiativ som redan finns på dagordningen.

Vad kan vi då säga om 2007?

Jag tror att 2007 kommer att bli ett avgörande år när det gäller att uppnå de strategiska mål som vår kommission har satt upp för sin tjänsteperiod. Våra strategiska mål för de fem åren – välstånd, solidaritet och säkerhet – och naturligtvis deras påverkan utanför EU gäller fortfarande fullt ut. De utgör en sammanhållen politisk ram som är utformad för att vägleda EU:s åtgärder. De återspeglar de utmaningar som Europa står inför samt de önskemål som européerna sätter främst och som de strategiska målen syftar till att uppfylla. De kommer även framöver att ligga till grund för kommissionens åtgärder. Jag anser i själva verket att de utgör en bra grund för att omvärdera vilken riktning vår union måste ta. I och med Romfördragets 50-årsdag 2007 kommer uppmärksamheten helt riktigt att fokuseras på EU:s storslagna värderingar och allmänna mål.

(EN) Det huvudsakliga målet måste även fortsättningsvis vara hållbar tillväxt, så att vi kan skapa fler och bättre jobb i EU. Med en mer positiv makroekonomisk syn måste vi utnyttja varje tillfälle att snabba på reformerna och omsätta dem i praktiken. Jag vet att parlamentet har viljan att inta sin roll i ett verkligt partnerskap för tillväxt och arbetstillfällen.

Under 2007 bör flera medlemsstater snabba på sina förberedelser för att införa euron. Förutsatt att de uppfyller de nödvändiga villkoren kommer vi under 2007 att uppleva Bulgariens och Rumäniens anslutning, och jag ser fram emot deras bidrag till EU.

Energifrågan kommer att fortsätta att tilldra sig vår uppmärksamhet. Vi kommer att fästa särskilt avseende vid att främja hållbar förvaltning och skyddet av naturresurser. Vi kommer att utarbeta förslag till EU:s sjöfartspolitik. Vi kommer att följa upp grönboken om arbetsrätten. År 2007 kommer också att vara Europeiska året för lika möjligheter för alla. Inom området säkerhet och frihet kommer de huvudsakliga målen att vara utvidgningen av Schengenområdet, gräns- och migrationskontroll och kampen mot brottsligheten. Hälsofrågorna kommer att förbli centrala, med större förebyggande insatser mot pandemier. Utanför våra gränser kommer vi att se till att Doharundan följs upp ordentligt, att framsteg görs för att stabilisera västra Balkan – särskilt Kosovo – och att partnerskapsavtalen med AVS-länderna slutförs.

Som ni kan konstatera kommer vi att ha mycket att göra under 2007, då det också kommer att läggas fram nya riktlinjer för andra halvan av kommissionens mandatperiod. Vi ska förbereda oss inför framtiden genom att arbeta intensivt med den omfattande översynen av EU:s budget, vilket kommer att leda till en vitbok under 2008–2009. Denna översyn måste grundas på djup eftertanke och måste ta hänsyn till alla olika uppfattningar. Detta kommer naturligtvis att inbegripa Europaparlamentet och jag välkomnar er avsikt att aktivt delta i denna process.

Låt mig också säga några ord om vår förmåga att omsätta dessa prioriteringar i handling. Vi behöver omvandla dem till praktiska handlingar och genomföra dem med de lämpligaste instrumenten. Kommissionen har gjort framsteg i denna riktning. För det första har vi en strategisk planerings- och programplaneringscykel som garanterar ett praktiskt omsättande av våra prioriteringar och som hjälper oss att koncentrera våra resurser på dessa uppgifter. Kommissionen redogör för sina avsikter, konsulterar andra angående dessa, antar sitt arbetsprogram och rapporterar regelbundet om dess genomförande. Emellertid måste vi ytterligare förstärka den politiska relevansen och substansen i vår diskussion om vår strategiska planering och programplanering.

För det andra har vi satt en rad instrument i verket för att bättre främja reglering och sund förvaltning, vilket jag anser har en påtaglig effekt på stringensen i vårt arbete och kvaliteten på våra resultat. Vi har gjort betydande ansträngningar för att göra konsekvensanalyser av våra viktigaste förslag. Hittills har vi genomfört mer än hundra sådana, och vi kommer att fortsätta att förbättra deras kvalitet och se till att de verkligen gör skillnad i vår beslutsprocess.

Kommissionen kommer också att driva igenom sitt förenklingsprogram, som täcker in olika områden från miljö till industri, modernisering av arbetsrätten, främjande av konsumenternas rättigheter eller viktiga sektorer på den inre marknaden. Men låt oss inte glömma att förvaltning och bättre lagstiftning är ett ansvar som alla EU-institutioner och medlemsstater delar. Som jag tidigare har sagt är bättre lagstiftning av stor vikt för att frigöra vår ekonomiska potential, särskilt för små och medelstora företag. Vi behöver rulla ut röda mattan för företagen i EU, inte sätta ut byråkratiska hinder. Ansträngningar måste göras på alla nivåer för att visa att EU:s initiativ är välgrundade och ger ett mervärde. På många områden – på EU-nivå eller på nationell nivå – behöver vi inte så mycket reglering.

Som Montesquieu sa – på bästa möjliga sätt – och jag ska säga det på franska:

”Les lois inutiles affaiblissent les lois nécessaires”.

(EN) Grovt översatt betyder det ”de onödiga lagarna försvagar de nödvändiga lagarna”. Detta är själva grundsatsen för den fina europeiska traditionen.

Vad är då nästa steg? Beslutet om kommissionens årliga politiska strategi utgör grunden för vår dialog med syfte att förbereda kommissionens arbetsprogram för 2007. Alla kommissionsledamöter är nu beredda att med utskotten diskutera de politiska prioriteringar som lagts fram inom hennes eller hans område. Det är mycket viktigt att ta en paus från dagsfrågorna för att förbereda sig inför framtiden. Jag välkomnade verkligen parlamentets initiativ förra året att knyta samman trådarna i sitt betänkande. Det hade en påtaglig effekt på detta års arbetsprogram.

Kommissionen lägger fram denna strategi i en anda av partnerskap. Jag ser fram emot era synpunkter på vad EU bör lägga sin energi på under 2007.

(Applåder)

  Françoise Grossetête, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! År 2005 hade Europas befolkning möjlighet att berätta för oss inte bara att de förväntade sig fantastiska saker av oss, utan även att de undrade över sin framtid och över Europas framtid i samband med globaliseringen.

Den politiska strategin för 2007 måste göra det möjligt för oss att ge bra svar. Hur ska vi gå vidare utan vare sig det interinstitutionella avtalet eller budgetplanen? Vi är i en situation som jag skulle beskriva som fullständigt hyckleri. Vi vill debattera åtgärder som är viktiga för européerna, samtidigt som rådet, som aldrig vill höra våra argument, å sin sida föreslår i princip ingen budgetutveckling. Parlamentet kommer inte att ge upp när det gäller budgetplanen. Behoven är enorma – utbildning för ungdomar, forskning, transport, hälsoprogram, miljön – en fullständig lista skulle bli alltför lång. Herr Barroso! Ni talar med oss om ett möjligt kommande avtal, men jag har inte hört er säga ordet ”ambitiöst” – ett ambitiöst avtal – och jag är därför fortfarande skeptisk.

I den dialog som vi sätter igång kan ni räkna med vår församlings styrka i formuleringen av dess politiska prioriteringar för 2007. Det gläder mig dessutom att Europeiska kommissionen äntligen inser att ekonomisk sammanhållning, solidaritet och miljöskydd kan jämkas samman med våra målsättningar när det gäller tillväxt och sysselsättning.

Ni föreslår fyra prioriterade områden: kunskap, företag – särskilt små och medelstora företag – sysselsättning och åldrande samt slutligen energi. Vi måste faktiskt vara bäst i det kunskapsbaserade samhället. Vi kan se vad som händer i Asien och vi får inte vara hjälplösa inför det. För att EU ska lyckas måste vi bemöta kunskapsutmaningen, och då menar jag kunskap i form av teknisk och industriell utveckling. När det gäller små och medelstora företag måste vi skapa en konkurrenskraftig lagstiftning och hjälpa våra företag att få bättre fotfäste på de internationella marknaderna.

Ni har också för avsikt att göra er av med de EU-lagar som inte tjänar något syfte, de ökända oanvändbara lagar som ni nyss nämnde för oss, som försvagar de nödvändiga lagarna. Vi håller helt med er, herr Barroso, och parlamentet planerar att vara nära delaktigt i de beslut som har fattats om enklare och bättre lagstiftning. Enkelhet innebär emellertid även att uttrycka sig tydligt. Ni vill göra 2007 till ett viktigt år när det gäller kommunikation, och jag tycker att det är en bra ambition. Att hitta på nya ord har dock aldrig varit en del av en god kommunikationsstrategi. I samband med den viktigaste prioriteringen, det vill säga sysselsättning, introducerar ni ett förfärligt ord – ”flexisecurity”. Vad betyder det? Européerna kommer att fly när de hör detta starkt teknokratiska ord. ”Bryssel har uppfunnit ännu ett ord som kommer att glömmas bort” – det är det som vi riskerar att få höra.

Energi är den grundläggande frågan. År 2007 måste vara ett avgörande år när det gäller riktlinjerna för energipolitiken. Vi måste vara objektiva, bortse från alla ideologier, sluta behandla kärnkraft som ett tabubelagt ämne och komma ihåg att vårt energiberoende aldrig får överstiga 50 procent. Som vi nyligen har sett håller energi på att bli ett genuint vapen att utöva politiska påtryckningar med. Hur kommer vi för övrigt att svara om ett land utanför EU i framtiden beslutar att avbryta leveranserna och sänka Europa i mörker? Vi måste förbättra sätten att transportera energi och först och främst tänka på solidariteten bland medlemsstaterna.

Inom området för säkerhet och frihet oroar utvidgningen av Schengenområdet våra medborgare. De har fortfarande intrycket att våra gränser är porösa och att invandringsdebatten fortfarande befinner sig i ett stadium av önsketänkande. Den framtida utvidgningen för att införliva Rumänien och Bulgarien måste avgöras i år. När jag ändå är inne på detta ämne noterar vi med intresse ert oumbärliga villkor – att dessa länder till fullo måste uppfylla gemenskapens regelverk. Om grannskapspolitiken blir en politik genom egna meriter beklagar jag dessutom att inte mer görs när det gäller upprättandet av det strategiska partnerskapet.

Perioden 2007–2013 kommer även att utmärkas av lanseringen av nya EU-program. Det kommer att bli ett stort antal sådana, och om vi ska lansera dem behöver vi budgetplanen. Vi känner alltför väl till debatten om Erasmus. Slutligen kommer vi att rikta stor uppmärksamhet mot utarbetandet av er vitbok om reformen av EU-budgeten. Vi ber er att göra Europaparlamentet delaktigt i denna uppgift.

År 2007 kommer även att utmärkas av 50-årsjubileet av Romfördraget. Vore inte detta ett tillfälle att dels se till att Europeiska konstitutionen börjar tillämpas, dels att göra 2007 till Europaåret i alla medlemsstaterna, så att dubbelmoralen äntligen upphör och så att människor får höra sanningen om hur EU gynnar deras vardag?

ORDFÖRANDESKAP: COCILOVO
Vice talman

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Om vi talar om kommissionens strategiska program måste vi även fråga vilken roll kommissionen själv kommer att spela för att sätta denna strategiska planering i verket. Det är det som jag vill tala om.

På det stora hela är vi alla överens, herr Barroso, om innehållet i det ni har sagt och presenterat skriftligt. En reviderad Lissabonstrategi? Naturligtvis! En definition av EU:s roll i den globaliserade världen när det gäller migration? Visst! En nyckelutmaning! En förbättring av Europas energiförsörjning, bättre energieffektivitet, större energisäkerhet? Enighet i hela parlamentet! Främjande av teknik, investeringar i framtidens teknik för att bevara och förbättra Europas globala konkurrenskraft som en kunskapsbaserad kontinent? Absolut! Stärkande av inre säkerhet och utvidgning av Europas roll i den internationella säkerheten? Visst! Underbart! Fantastiskt! Vi kommer att få höra många flera talare i dag som säger ”det är just det här som vi behöver! José Manuel Barroso har rätt, det här är rätt väg att gå!”

Vad vi emellertid inte har fått är en budgetplan som matchar detta, det vill säga de nödvändiga resurserna för att uppnå det. Vi köpslår med rådet – där har Françoise Grossetête rätt – om en miljard mer eller mindre. Den djärva infallsvinkel som ni och era kommissionsledamöter förespråkade vid presentationen av er budgetplan, herr Barroso, minskades med 200 miljarder euro i Europeiska rådet. Ni bad om 1 022 miljarder euro för sju år, men rådet beslutade om 840 miljarder euro.

Jag undrade vad som hände med José Manuel Barrosos strategiska protest mot denna felaktiga ekonomiska politik. Ni sa till parlamentet att ni skulle kämpa för dessa strategiska målsättningar med denna ekonomiska fördelning. Sedan sa ni till parlamentet att rådets beslut var en framgång. Det finns inget mer ni kan göra, jag förstår det, eftersom ni inte kommer att få mer pengar, åtminstone inte om vi inte kämpar lite till för det. Som ordförande i kommissionen måste ni leva med stats- och regeringschefernas dumhet. Min kritik riktar sig därför inte så mycket till er och er kommission som till era partner på andra sidan.

Vi kommer inte att uppnå de strategiska målen om vi definierar målen utan att ställa de nödvändiga resurserna till förfogande för de institutioner som måste agera. Det är självklart! Det är därför som jag säger att kommissionens strategiska målsättningar är rätt men att ni även måste diskutera saken med de enskilda staterna! Som ordförande i kommissionen måste ni tala klarspråk! I varje enskilt fall måste ni och er kommission säga att vi inte kan gå ut med att vi ska ge Europol fler befogenheter eller att vi kan bekämpa terrorism och brottslighet mer effektivt på EU-nivå – förresten är den gemensamma kampen mot brottslighet och större inre säkerhet de EU-frågor som får störst medhåll från Europas medborgare – och sedan låta rådet sänka anslagen med 7,8 miljarder euro – och det tre dagar före antagandet av det tilläggsprogram för Europol som låter så bra i tidningen.

Era strategiska mål är riktiga. Kommissionen måste dock även ingripa kraftigt mot de stats- eller regeringschefer, de ministrar och ministerråd, som inte är villiga att betala priset på måndagen för de tal de höll på söndagen. Jag förväntar mig att kommissionen gör det. Ni kan förvänta er att vi stöder era strategiska mål – ni har valt rätt strategiska mål – men vi förväntar oss att ni står på vår sida i vår kamp, i parlamentets kamp, mot stats- eller regeringscheferna för att göra EU-politiken lite mer trovärdig.

Om vi enas om detta för 2007 kommer det att bli ett spännande år, och jag är säker på att det blir ett framgångsrikt år för EU:s institutioner.

(Applåder)

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! I dag diskuterar vi kommissionens prioriteringar för 2007, men i morgon måste våra stats- och regeringschefer finna medlen, modet och beslutsamheten att omsätta prioriteringarna i praktiken.

Framför oss har vi en plan för framtiden med tonvikt på kunskap, företagande, arbetstillfällen och energi. Den årliga politiska strategin för 2007 bygger vidare på förslagen från Hampton Court. Detta kan bidra till att göra EU till den mest dynamiska och konkurrenskraftiga ekonomin i världen, om medlemsstaterna bara släpper taget om de plattityder som dukades upp vid rådets årliga vårmöte i Lissabon. Jag har sett rådets förslag till slutsatser. Fina ord, men en sådan brist på mod! EU förtjänar bättre. EU förtjänar det delade ansvar som José Manuel Barroso talade om. Detta är anledningen till att liberalerna och demokraterna välkomnar den ambition som Europeiska kommissionen uttryckt.

Detta dokument utlovar vad tidigare årliga politiska strategier uppenbarligen misslyckats med att tillhandahålla. Det ger praktiska förslag för en förnyelse av EU. Dessa går ut på att skapa lagliga migrationskanaler och ett gemensamt europeiskt asylsystem – med bättre gränsförvaltning som en naturlig följd – för att tillhandahålla den arbetskraft och den säkerhet som EU behöver. Man avser här att snabba på en europeisk energipolitik, att fullborda den inre marknaden för energi och gas, att investera i ren kolteknik och att balansera flexibilitet och socialt skydd med marknadens krav på ökad tillväxt och konkurrenskraft.

Det finns en sak som kommissionen inte har lärt sig. Den placerar resursanvändning och miljöskydd under rubriken solidaritet. Den borde placera dem under rubriken välstånd. Tills vi lärt oss att miljö och grön tillväxt tillhör välståndet snarare solidariteten, kommer vi inte att ha det rätta perspektivet i sådana frågor. Lägg sedan till utvidgningen av euroområdet och välkomnandet av Bulgarien och Rumänien, och 2007 skulle kunna bli ett fruktbärande år för EU, särskilt om vi åter kan få in konstitutionsprocessen på rätt spår.

Emellertid hänger ett lyckat resultat på en faktor som har varit frånvarande ända till nu och som inte kan ersättas oavsett antalet kommissionsförslag: att medlemsstaterna nationellt erkänner de reformer som är nödvändiga. Vem litar på ledare som säger en sak och gör en annan, som antar en viss politik, men sedan tar tillbaka den, river upp besluten och försvagar deras genomförande. Jag avser inte bara de protektionister som angriper tjänstedirektivet eller direktivet om uppköp. Jag talar om en mer generell typ av närsynthet som hindrar medlemsstater från att se det större sammanhanget. Jag talar om den närsynthet som fick rådet att förkasta förslaget att namnge och hänga ut länder som uppnår dåliga resultat och att vägra ge tillräcklig finansiering till EU:s prioriterade områden. Detta är också en anledning till varför ambitionerna i fjolårets årliga politiska strategi att nå framsteg när det gäller Dohaförhandlingarna, Lissabonmålen och konstitutionen gick i stöpet.

Detta är den utmaning som EU:s ledare står inför när de samlas inför morgondagens vårmöte. Det är viktigt för EU att de lyckas enas kring det som kan förenas.

  Monica Frassoni, för Verts/ALE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi diskuterar nu ännu en strategi, ännu ett dokument och ännu en uppsättning prioriteringar. På samma sätt som vi debatterade de andra vill vi lägg tonvikt på två–tre frågor – för det första på överenskommelsen om budgetplanen.

Ni vet mycket väl att det skulle krävas en dramatisk sänkning av våra ambitioner och naturligtvis även av medborgarnas ambitioner för att nå enighet med rådet nu i dag. Vi uppmanar därför er att skapa enighet och arbeta för enighet, men på våra villkor, som även bör vara era. Jag stöder helt en överenskommelse om budgetplanen, men inte på rådets villkor. Fram till dess att vi kan räkna med enighet och en tydlig allians med kommissionen på denna punkt kommer debatter som dagens att lida en viss brist på substans.

För det andra nämnde ni andra ämnen och jag vill därför särskilt nämna två av dem. Det ena är frågan om invandring och inre säkerhet. Ni sa att prioriteringarna kommer att vara Schengen, kontroller och gränser, men ni sa ingenting om en viss punkt, trots att den nämns i texten. Problemet är en aspekt som vi anser bör prioriteras, nämligen förfarandena för laglig invandring. Detta element finns i era texter men saknas i det som görs och sägs! Det faktum att kommissionen inte säger ett ord – inte ett enda – om de tusentals personer som har dött mellan Mauretanien och Kanarieöarna och om att mitt land, Italien, fortfarande har ett okänt avtal med Libyen som har dolts för er och parlamentet och som har orsakat att ett enormt stort antal människor har dött i öknen, innebär att debatten om en gemensam invandringspolitik fortfarande bara är tomma ord. Vi skulle uppskatta om ni sa ett enda ord om detta utöver en generell anmärkning.

För det tredje har vi energifrågan. Vi har ett problem. Ni känner till att det finns olika åsikter i denna fråga och särskilt att vi inte anser att kärnkraft och förnyelsebar energi är jämförbara – det är två skilda saker. Vi inser att det finns kärnkraft på denna kontinent, men vi anser inte att denna energiform har någon framtid på vår kontinent, delvis på grund av det inte obetydliga faktum att vi fortfarande måste importera uran, medan vi inte behöver importera sol eller vind! Detta är en viktig poäng, åtminstone begreppsmässigt, och kärnkraft ska inte jämställas med dessa former. Vi måste helt klart och i detalj förstå att vi inte får bli beroende av kärnkraft. Kärnkraften uppfyller i dag endast en del av vårt energibehov och är absolut inget alternativ för framtiden.

När det gäller energifrågor finns det dessutom fortfarande ett gapande hål i kommissionens strategi – dess tystnad i transportfrågan. Sjuttio procent av vårt oljeberoende avser transport. Jag medger att inte heller parlamentet har gjort särskilt mycket för att skapa en innovativ transportpolitik, men jag anser att kommissionen bör hjälpa oss i denna fråga.

Herr talman! Jag vill avsluta med att säga att det finns en annan prioritering som ignoreras inom detta område, och det är våra städer. Städerna är en möjlighet, inte bara som en typ av laboratorier, utan även som något som Europa kan dra nytta av, och för närvarande utnyttjas de inte tillräckligt vare sig med tanke på ekonomiskt stöd eller med tanke på de viktigaste strategierna. Kanske är det bättre att börja med städerna än med viktig infrastruktur, som i alla händelser inte heller kommer att finansieras av EU.

  Kyriacos Triantaphyllides, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Herr talman! Den viktigaste fråga som min politiska grupp har tagit upp avser inte bara de politikområden som specifikt nämns för 2007, utan även de tvivel som vi alltmer hyser mot den bredare strategiska inriktningen för den europeiska konstruktionen som helhet.

Det är oacceptabelt att vi varje dag bevittnar den våldsamma oro och de protester som har väckts av de nya gräsrotsfientliga anställningslagarna i Frankrike. Vi har på senare tid ofta sett medborgarnas reaktioner på olika direktiv. Det är oacceptabelt att unionen sticker huvudet i sanden genom att fortsätta med en politik som gynnar, inte arbetarna, utan storföretagen.

Detta får också genomslag i Lissabonstrategin, som man i ett försök att förvirra arbetarna nu kallar en ”reformerad” strategi. Har den kanske reformerats eller förändrats väsentligt sedan den först beslutades, eller har den lyckats främja utvecklingen av en socialpolitisk dagordning i syfte att skydda grundläggande sociala normer, kvalitativa arbetstillfällen och möjligheten att förena arbete och privatliv? Nej, det har den inte.

I konkurrenskraftens namn utsätts arbetstagarnas rättigheter varje dag för det kapitalistiska EU:s skottsalvor. Arbetstider förlängs, löner sänks, kollektivavtal avskaffas, arbetslösheten och de orättvisa lönerna ökar och välfärdssystemet sveps undan helt. De första som drabbas är ungdomarna, de personer som vi ironiskt nog uppmanar att bygga ett EU med framtidsutsikter.

Samtidigt främjas en politik som påstås smörja invandringens kugghjul. Hur kan det vara så, när målet än en gång är de kriterier som har fastställts för att skydda Europas ekonomiska intressen, när invandrare och personer som behöver internationellt skydd hålls kvar som fångar på europeiskt territorium trots att deras enda brott har varit att söka ett mänskligt liv?

EU:s medel bör inte användas för att finansiera en politik för att stärka stängda gränser, förvisningar och återsändande, utan för att avhjälpa de verkliga orsakerna till invandringen och främja de mänskliga rättigheterna på ett betydande sätt inom ramen för en ömsesidigt gynnsam grannskapspolitik, långt från tankegången bakom reformerna av Världshandelsorganisationen och Världsbanken och från tankegången bakom militära ingripanden.

  Guntars Krasts, för UEN-gruppen. – (LV) För att man ska kunna minska klyftan mellan Europeiska unionens Lissabonmål och verkligheten måste kommissionens arbetsprogram för 2007 vara ambitiöst. Kommissionens åtgärder bör omfatta alla områden, och samtidigt bör den som prioriteringar välja de initiativ som är viktiga, inte bara i en specifik sektor utan även för Europeiska unionens övergripande utveckling.

I kommissionens program var lanseringen av rymdprogrammet och den regelbundna utvärderingen av strategin bland de viktigaste åtgärderna inför genomförandet av Lissabonstrategin 2007. Trots att jag inte ifrågasätter vikten av dessa åtgärder anser jag att specifika åtgärder för att främja utvecklingen av små och medelstora företag och utvecklingen av tjänstesektorn skulle erbjuda ett bredare stöd för Lissabonprocessen, men sådana åtgärder fanns inte i listan. Trots att utvecklingen av små och medelstora företag finns bland de prioriterade områdena i listan avspeglas denna prioritet inte alls i listan över huvudåtgärder. Det är emellertid utvecklingen av denna sektor som faktiskt kan ge det snabbaste bidraget till att uppnå målen för sysselsättning och tillväxt. Trots att utvecklingen av tjänstesektorn är och förblir ett av huvudinstrumenten för införandet av Lissabonstrategin i kommissionens strategi för 2007 nämns inga specifika åtgärder för utvecklingen av tjänstesektorn. Vi hoppas att det inte var avsiktligt, utan att det var för att man lät bli att samordna den etablerade strategin med operativa åtgärder, som reformen av tjänstesektorn inte ingick i kommissionens politiska strategi för 2006.

Antagandet av tjänstedirektivet 2007 kommer också att bana väg för nya initiativ av Europeiska kommissionen i sektorer som har identifierats för avreglering av tjänster. Skapandet av myndigheter för alla tjänster skulle vara ett specifikt steg i denna riktning.

2007 blir ett viktigt år för debatterna om Europeiska unionens framtid. Ett av de huvudkriterier enligt vilka den europeiska allmänheten kommer att bedöma Europeiska unionens livsduglighet och framtidsutsikter 2007 kommer att vara de konkreta resultaten av de åtgärder som vidtas av Europeiska unionens institutioner, däribland kommissionen. Denna detalj bör emellertid redan framgå tydligt av angivandet av prioriteringar och uppgifter, genom att de åtgärder som planeras för 2007 inte bara definieras som en fortsättning på det arbete som redan har inletts utan även som uppnåendet av konkreta resultat.

  Jens-Peter Bonde, för IND/DEM-gruppen. – (DA) Herr talman! Kommissionen har brutit ett tydligt löfte att presentera ett fullständigt årligt program, med angivande av all föreslagen lagstiftning och dess rättsliga grunder. Hittills har vi endast fått information om ett mindre urval av de lagar och förordningar som har framställts av kommissionen. Vi har inte fått exakt information om de rättsliga grunderna, så vi kan inte se om kommissionen föreslår frivillig samordning eller bindande regler. Det är svårt att debattera strategiska riktlinjer i mörkret. Vill kommissionen har mer makt, centralism och bysantinska regler, eller vill den inspirera medlemsstaterna att skärpa sig för att skapa arbetstillfällen och uppmuntra länderna att konkurrera för att göra saker och ting så gott de kan?

Gruppen Självständighet/Demokrati vill ha större frihet för medlemsstaterna och mindre centraliserad makt i Bryssel. Kommissionen måste vara öppen gentemot folket. Berätta för oss vem som ger goda råd i era 3 000 hemliga arbetsgrupper. Låt oss se vad som finns bakom råden. Berätta för oss hur ni använder skattebetalarnas pengar. Ge EU:s revisorer, Europeiska ombudsmannen och Europaparlamentets budgetkontrollutskott full tillgång för att undersöka alla utgifter. Lägg ut er post på Internet så att vi kan studera alla kontakter som tas av lobbyister. Visa förtroende för människor. Ge oss den information som vi begär, om det inte undantagsvis finns ett bra argument för att förhindra en allmän diskussion.

Jag vill även tacka ordföranden för att han citerade Montesquieu. Även han var för tredelningen av makten, även om det inte var på ett sätt som helt motsvarar kommissionens blandning av lagstiftande, verkställande och dömande makt. Det förefaller mig som att Machiavelli var en större inspirationskälla än Montesquieu när kommissionens befogenheter utformades.

  Jan Tadeusz Masiel (NI). – (PL) Herr talman, herr kommissionsordförande! År 2005 kommer tyvärr att bli ihågkommet som det år då konstitutionsfördraget förkastades i två att EU:s grundarländer. Detta bör vara en varningsflagga för oss politiker om att vi inte är tillräckligt uppmärksamma på våra medborgare. Europeiska unionen har ännu inte lyckats enas helt efter sin senaste utvidgning till att innefatta 10 nya medlemsstater, och ändå förbereder den sig redan för Turkiets framtida anslutning.

År 2007 kan bli möjligheternas år när det gäller att uppnå ett mer enat Europa som visar större solidaritet om de gamla medlemsstaterna öppnar sig för de nya medlemsstaterna, särskilt när det gäller avregleringen av deras arbetsmarknader. Tyvärr verkar det endast finnas ett fåtal länder med samma mod som Spanien och Portugal, som av egen erfarenhet från senare år vet hur svårt det är att vara andra klassens medborgare i Europeiska unionen. Jag föreslår att framtida utvidgningar av Europeiska unionen antingen ska vara fullständiga, eller att de inte ska ske alls. Jag hoppas att jag genom att säga detta även avspeglar önskemålen hos Nederländernas och Frankrikes befolkning. Det är ännu inte för sent att fördjupa den europeiska enigheten genom att se till att EU har en budget som lever upp till dess ambitioner.

Under 2006 har européernas uppmärksamhet riktats mot problemet med energiförsörjningen. I dag behöver Europa mer än någonsin tidigare en gemensam energipolitik. Det skulle innebära en bra möjlighet att förbättra utsikterna för jordbrukare, särskilt i de nya medlemsstaterna, som kan bli involverade i biobränsleproduktionen.

Den världsomfattande globaliseringsprocessen är oundviklig. Europa bör betrakta den som en ny utmaning och som en möjlighet att utvecklas. Det är vår skyldighet att hjälpa utvecklingsländerna men även att förbättra den europeiska sociala modellen och ta hand om de medborgare som har minst förmåga att ta hand om sig själva.

  József Szájer (PPE-DE). – (HU) Herr talman! Såsom redan har sagts av andra ledamöter i vår grupp som har talat före mig välkomnar vi tankarna om kommissionens politik för 2007. Jag välkomnar dem när det gäller både procedurfrågorna och innehållet.

När det gäller procedurfrågorna är jag glad över det initiativ som inleddes redan förra året till följd av avtalet mellan Europaparlamentet och Europeiska kommissionen om att se till att Europaparlamentet och dess utskott blir mer delaktiga och ges bättre möjlighet att delta i upprättandet av det årliga politiska strategi- och lagstiftningsprogrammet. Jag hoppas att de svårigheter som upplevdes förra året kommer att elimineras i år.

Innehållet i kommissionens dokument har också genomgått en betydande förändring jämfört med tidigare år, och det pekar i rätt riktning. Paradoxalt nog skulle vi även kunna säga att dokumentet har tjänat på att inte innehålla några budgetspecifikationer på grund av bristen på budgetplan, eftersom detta möjliggjorde en bättre koncentration på de politiska målen och uppgifterna för Europeiska unionen.

Samtidigt får vi inte heller glömma i vilket sammanhang denna plan har skapats. Under de senaste åren har vi flera gånger menat att Europa inte rör sig framåt, utan bakåt, och att de nödvändiga åtgärderna inte vidtas. Under förra året lyckades vi ta några första trevande steg i rätt riktning, men vi har ett enormt stort antal oavslutade projekt. Låt oss titta på dem, ett och ett.

Ett sådant projekt är konstitutionen, som jag anser att vi måste slutföra så snart som möjligt. Om vi vill undvika att Europaparlamentet fylls av EU-skeptiska grupper bör vi se till att konstitutionen får rätt riktning innan valet till Europaparlamentet inleds.

Vi har inte heller någon budgetplan. Därför finns de korrekt formulerade målen inte med i denna sjuåriga budget, och de har för närvarande ingen fast förankring. Vi har tagit ett steg i rätt riktning även i detta avseende, men vi här i parlamentet är för närvarande inte nöjda med budgeten.

När vi talar om 2007 talar vi även om utvidgningen, eftersom Rumänien och Bulgarien sannolikt kommer att bli medlemsstater i Europeiska unionen då. Vi anser att vi fortfarande inte har löst de spänningar som uppstod i EU till följd av minskad solidaritet efter den senaste utvidgningen, så låt oss närma oss 2007 genom att arbeta med de spänningar som uppstod i samband med den senaste utvidgningen.

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman, herr Barroso! Jag vill be er att fokusera mer än ni gör i ert dokument på hur ni på ett bättre sätt kan nå ut med det väldefinierade innehållet och de väldefinierade målsättningarna till allmänheten.

Konkurrenskraften är ett av era viktiga teman och den är ett av våra viktiga teman! Ändå ser jag att många medborgare anser att den inte har något med dem att göra, att den bara är en fråga för industrin, för de stora företagen. Nej, utan större konkurrenskraft kommer vi inte att kunna behålla det sociala systemet i Europa, utan större konkurrenskraft kommer vi inte att kunna behålla Europas sociala modell.

Samma sak gäller till stor del utbildning. Utbildning är inte bara något som är av intresse för en elit. Utbildningen måste nå de breda folklagren om vi ska kunna uppnå en av EU:s grundläggande målsättningar, nämligen att förhindra uteslutandet av människor eller grupper. Utbildning är även av särskild vikt om vi betänker att vi faktiskt är en kontinent med invandring. Det är mycket viktigt för integrationen av nya invandrade medborgare att vi utvecklar utbildningssektorn och anpassar den efter detta.

När det gäller den globaliseringsfond som ni nämner kommer vi faktiskt bara att kunna finansiera den om vi även ökar vår konkurrenskraft så att vi inte riskerar att behöva utnyttja denna globaliseringsfond alltför ofta.

Ett annat exempel som jag vill ta upp, eftersom ni lägger stor tonvikt på det i ert dokument, är energipolitiken. Jag ska inte föregripa vad ledamöterna efter mig kommer att säga, men ett viktigt ämne som ni berörde är en säker energiförsörjning. Jag är mycket glad att ni nyligen besökte Moskva och – enligt vad jag har hört – inte utan framgång, även om det i många avseenden fortfarande är upp till Ryssland att fatta beslut, särskilt om energistadgan.

Slutligen sa ni också att vi även bör tala om kärnkraft. Ni har rätt och jag är mycket glad att vi snart ska få lyssna till kommissionsledamoten med ansvar för energifrågor. Trots att jag är skeptiskt inställd till kärnkraft måste vi ändå tala om den, och även om de risker som den medför. I dagarna diskuterar vi spridning i samband med Iran, och en utbyggd kärnkraft innebär även större faror om vi inte gemensamt och multilateralt ser till att de risker som hör samman med den minimeras så mycket som möjligt.

Jag anser att mer bör sägas i detta specifika ämne, både av er och i grönboken. Detta gäller infrastrukturutvecklingen i samma grad. Utan mer infrastruktur – särskilt pipelines – kommer vi nämligen aldrig att kunna ge den här kontinenten energisäkerhet och vi kommer inte att ge Europa motsvarande tekniska uppsving. Jag stöder er helt i detta avseende. Jag önskar er dock mer styrka och mod när ni sätter dessa beslut i verket.

Ni nämnde Montesquieu, och någon annan ville ha Machiavelli. Jag önskar er Montesquieus visdom, men även Machiavellis styrka och list, för att få igenom ert program.

  Andrew Duff (ALDE). – (EN) Herr talman! Ordförande Barrosos citat av Montesquieu föranledde mig att genomsöka den årliga politiska strategin efter en ledtråd till vad kommissionen föreslår att göra med konstitutionen. Det finns inga ledtrådar. En politisk strategi som misslyckas med att hantera det huvudsakliga politiska hindret för unionen bör bedömas ganska kritiskt. Utan konstitutionen kommer unionen inte att ha kapacitet att agera för att fullborda kommissionens ambition med den. Den allmänna opinionen kommer att förbli skeptisk mot det europeiska projektet, och utan stöd från den allmänna opinionen kommer kommissionen att sakna det nödvändiga inflytandet inom rådet.

Kommissionens klassiska funktion skulle bli att förmedla en överenskommelse mellan de krigande parterna i en kris. Jag hoppas att Barroso när han riktar sig till parlamentsforumet den nionde maj kommer att kunna lägga fram en heltäckande strategi för kommissionen att hitta en väg ut ur krisen. Trots det stora värde vi sätter på plan D så kommer det bästa sättet att stärka förtroendet genom handling att vara att rädda konstitutionen. Kanske det nu är dags för plan B.

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Herr talman! José Manuel Barroso har säkert oskyldiga avsikter. Emellertid är jag rädd att ni inte kommer att kunna förverkliga dem, just eftersom ni inte har pengar. Det går inte, och er politik är inte en politik som kommer att få Europa att blomstra. Det finns inte en enda europeisk medborgare som kommer att få det bättre ekonomiskt i år än förra året. Fabrikerna flyttas från Europa till andra länder. Kvinnor köper franska märkeshandväskor som är tillverkade i Marocko. Er skinnjacka är designad av en europé, men producerad i Turkiet. Vad innebär det? Det innebär högre arbetslöshet. Det innebär fler avskedanden. Det innebär att vi alla blir fångna i en industri som tvingar på oss politiska åtgärder som de i Frankrike, åtgärder som ni inte avvisade. Således innebär det att livet blir sämre. Det innebär högre priser. Inget av allt det som ni tänker er kan bli kreativt om vi inte blir av med Maastrichtindikatorerna. Om inte Maastricht ses över kommer Europa att utvecklas till ett fattigt grannskap.

  Hans-Peter Martin (NI). – (PT) Jag tycker om Portugal och portugiserna.

(DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Får jag ge er ett entydigt råd som kommer från hjärtat? Från och med maj 2007, när Portugal troligen kommer att inneha rådets ordförandeskap, får ni än en gång ett historiskt tillfälle för det europeiska projektet.

Ja, jag talar om Andrew Duffs plan B och mycket annat därtill. Ni kommer att få en ny chans att pussla ihop den europeiska skapelse som vi har framför oss på ett meningsfullt sätt. Jag menar den där enorma skapelsen. Antingen lyckas ni lyfta den och gå till historien, eller också misslyckas ni fullkomligt. Men titta nu på de inlägg som faktiskt görs i debatten om konstitutionen och om EU:s hållning. Försök att komma ur de gamla tankemönster som ledde till alla dessa problem. Blicka ut över det stora havet! Tänk lite grann som Vasco da Gama – och då tänker jag inte bara på Kina och Indien – och pussla sedan ihop det så att vi verkligen kan utnyttja detta historiska tillfälle, som nu återkommer, innan det europeiska projektet helt enkelt faller samman eller imploderar.

Jag är nyfiken på vad ni kommer att kunna säga oss efter maj 2007. Ni bör redan nu kunna säga att ni kommer att ha någonting att säga då, för annars blir det samma gamla trick igen och det kommer helt klart att leda till ett misslyckande.

  Malcolm Harbour (PPE-DE). – (EN) Herr talman! När jag talade om kommissionens politiska strategi i slutet av förra året kommenterade jag att vi inte hade någon som helst känsla för prioriteringar i den strategin. Vi har 62 prioriteringar i det här strålande nya dokumentet. Jag ser också att vi nu har gått vidare från ”att lägga in en högre växel” till att ”öka förtroendet genom handling”. Jag är inte säker på om Margot Wallström fortfarande är kvar och jag vet inte om hon är ansvarig för att hitta på de här underbara meningarna, men vi behöver en mycket mer strukturerad och praktisk strategi från kommissionen än de här konstlade orden.

Jag lägger också här märke till, herr Barroso, att ni kommer att ”i rask takt uppvisa resultat”! Helt uppriktigt betyder det att saker går framåt i gånghastighet för tillfället. Vi vill ha ett tydligt avstamp från kommissionen, inte enbart ett långsamt framglidande. Problemet med er strategi är inte att vi har brist på nya idéer eller nya initiativ, utan vi har faktiskt brist på riktiga politiska resultat som kommer att skapa de jobb och den tillväxt som ni är så fästa vid. Vad är det för mening med att ni lägger riktiga resurser och prioriteringar på att lösa problemen på den inre marknaden? Det finns en liten punkt där det står att ni kommer att rationalisera strategin för reglering, det är fantastiskt, men var finns den bland era prioriterade åtgärder?

Ni använde en fantastisk mening, och jag berömmer er för det, om att rulla ut röda mattan för små företag. Inte i någon enda prioriterad åtgärd nämns små företag. Så det är mycket välkommet att vi har en debatt om detta, men vi behöver material av bättre kvalitet; vi behöver material som är mycket mer inriktat på en verklig strategi och en verklig resursanvändning, snarare än de här konstlade orden som Margot Wallström verkar förse er med. Vi vill ha något som verkligen betyder att ni prioriterar resultat på de områden som är grundläggande för EU och att ni får den inre marknaden att fungera bättre. Vi vill inte att ni bara lägger fram en lång rad oprövade prioriteringar som ser bra ut på papperet men som ingen vet om de verkligen kommer att fungera i praktiken.

  Libor Rouček (PSE). – (CS) Mina damer och herrar! I dag vill jag koncentrera mig på en del av EU:s prioriteringar för 2007 ur ett europeiskt utvidgningsperspektiv. Nu kan det sägas att utvidgningen 2004 var en stor framgång för EU både politiskt, säkerhetsmässigt, ekonomiskt och socialt sett, och jag är säker på att denna framgång kommer att fortsätta 2007. De första nya medlemsstaterna ska träda in i euroområdet 2007. I detta hänseende vill jag uppmana kommissionen att aktivt hjälpa dessa länder att förbereda sig för införandet av euron och att strikt övervaka att inträdeskraven, de så kallade Maastrichtkriterierna, uppfylls. Jag är övertygad om att det är viktigt att kriterierna uppfylls, vare sig det är kriterierna från Maastricht eller i stabilitets- och tillväxtpakten, för att bevara den politiska och ekonomiska trovärdigheten hos den gemensamma europeiska valutan samt dess trovärdighet inom gemenskapen.

2007 kommer de nya medlemsstaterna i Central- och Östeuropa också att bli en del av det utvidgade Schengenområdet. Att de inre gränskontrollerna mellan medlemsstaterna avskaffas så att det skapas en verklig rörelsefrihet i unionen får inte under några omständigheter betyda rörelsefrihet för all slags brottslighet, olaglig invandring och så vidare. Kampen mot brottslighet och våld i Europa bör enligt min mening vara en del av EU:s tydliga och praktiska prioriteringar för 2007, tillsammans med lanseringen av andra generationens Schengensystem.

Slutligen bör också nästa utvidgning ske 2007, i och med att Rumänien och Bulgarien ansluter sig till unionen. När det gäller detta vill jag uppmana kommissionen att hjälpa dessa två länder att förbereda sig för anslutningen och se till att de uppfyller sina inträdeskrav på alla sätt. Rumänien och Bulgarien måste vara lika väl förberedda för anslutning som de 10 anslutningsländerna var 2004. Jag anser att detta är oerhört viktigt för trovärdigheten hos kommande utvidgningar och för att den europeiska allmänheten ska acceptera processen.

  Talmannen. – Jag vill informera ledamöterna om att kommissionens ordförande José Manuel Barroso måste lämna oss och därför har bett att få hålla sitt anförande och ge några svar och klargöranden. Jag ger honom ordet nu. Debatten återupptas omedelbart efter hans anförande.

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (PT) Tyvärr måste jag strax gå, eftersom jag har ett officiellt möte med de belgiska myndigheterna. Jag väntade mig inte att mötet skulle ta så här lång tid, på grund av den första delen av förhandlingarna i kammaren innan denna punkt på föredragningslistan började behandlas. Hur som helst kommer kommissionen att vara närvarande under hela debatten och jag kan ändå svara på en del av frågorna.

Först vill jag säga att jag är tacksam för era kommentarer, som till största delen var positiva till vårt program. Vi har självfallet den bakomliggande frågan om budgetplanen, som jag ska ta upp om ett ögonblick. Generellt sett anser jag dock att jag kan säga att kommissionens mål för 2007 har fått ett positivt mottagande.

Närmare bestämt frågade Graham Watson varför vi har placerat mål som har med energihushållning och miljöskydd att göra under rubriken solidaritet i stället för under rubriken välstånd. Det är klart att de kan och bör återfinnas under rubriken välstånd, men vi placerade dem under solidaritet för att framhålla hur oerhört viktiga de är, med tanke på att ordet solidaritet står för solidaritet med framtida generationer. Kampen för en ren miljö och för hållbar utveckling har direkt betydelse för vår framtid som helhet. Det var detta som gjorde att vi placerade miljöfrågorna under rubriken solidaritet i vår presentation.

När det gäller invandringen sa Monica Frassoni att vi aldrig har uttalat oss om frågan om olaglig invandring och tragedin med de många afrikaner som dör i Medelhavsområdet. Jag är ledsen, men det stämmer inte. Kommissionen har antagit ett antal tydliga ståndpunkter i frågan, som Franco Frattini sa, och faktum är att vi kämpar för att om möjligt komma fram till en gemensam strategi för medlemsstaterna i de här frågorna.

Monica Frassoni frågade också varför transporterna inte nämns i samband med energipolitiken. Jag är ledsen, men i grönboken står det att vi har föreslagit följande möjliga åtgärder för medlemsstaterna, jag citerar från sidan 11 i den engelska texten:

(EN) ”En stor ansträngning för att förbättra energieffektiviteten i transportsektorn och framför allt snabbt förbättra de allmänna transporterna i Europas större städer.”

(PT) Det här är naturligtvis bara en grönbok, för samrådsändamål, men denna rad finns i den. När det gäller energieffektivitet anser vi att transportsektorn har avgörande betydelse. Ingen får tvivla på detta.

En av ledamöterna nämnde öppnandet av arbetsmarknaderna i Europa. Ni vet att kommissionen är för detta. Ovanpå vårt betänkande har ett antal medlemsstater – inte bara de som nämns, det vill säga Portugal och Spanien, utan även Finland och den nederländska regeringen – meddelat sin avsikt att främja avregleringen av arbetsmarknaderna i Europa vid första möjliga tillfälle. Det är vidare fallet i Förenade kungariket, Irland och Sverige. Jag förstår att andra också överväger att underlätta den fria rörligheten för arbetskraft inom EU.

Hannes Swoboda frågade hur detta kan förklaras på ett bättre sätt för våra medborgare eller, med andra ord, vad vi kan göra för att förklara EU:s mervärde, vilket är en mycket viktig fråga. Det är enklare i vissa frågor än i andra. I dag tillkännagav vi faktiskt en mycket viktig åtgärd, ”svarta listan” för flygsäkerhet, som är den första lagstiftning som har antagits av denna kommission med stöd av parlamentet och rådet. Det här är en fråga i vilken fördelarna med åtgärder på gemenskapsnivå är fullständigt tydliga för medborgarna. I frågor som dessa måste vi göra oss det extra besväret att ge förklaringar och argumentera för vår inställning. Det är faktiskt kommissionens jobb, men om jag får vill jag tillägga att vi alla är ansvariga för att göra detta. Det ankommer dessutom på parlamentet, ledamöterna, de nationella parlamenten och alla som har Europas intresse för ögonen och som anser att det är nödvändigt att förklara det mervärde som EU medför.

När det gäller kärnkraft, herr Swoboda, är vår inställning mycket tydlig. Vi respekterar subsidiaritetsprincipen. Detta är en svår fråga i Europa. Det finns medlemsstater som är för och andra som är emot. Jag anser att rätt väg framåt är att inte undvika debatten. Hannes Swoboda nämnde mitt möte med president Putin. Jag vill berätta för er att president Putin, trots Rysslands rikliga naturliga olje- och gasresurser, har sagt att en av Rysslands främsta prioriteringar i framtiden är att utveckla kärnkraft. Det här är därför en fråga som vi inte kan undvika. Det är en fråga som står på dagordningen och som måste diskuteras på ett uppriktigt sätt. Kommissionen väljer inte sida i debatten om kärnkraft. Det vi förespråkar är den princip enligt vilken varje medlemsstat hittar långsiktiga, hållbara energiformer i sin ”energimix”, samtidigt som uppfyllandet av subsidiaritetsprincipen garanteras.

Andrew Duff med flera tog upp frågan om konstitutionen. Det är inte det som vi diskuterar här i dag, men jag vill bekräfta att kommissionen fortfarande stöder de principer och värden som ingår i förslaget till konstitutionsfördrag, och vi arbetar med denna fråga. Vi funderar på att ta med oss några tankar kring framtiden för EU-debatten till Europeiska rådet i juni. Förhoppningsvis kommer dessa tankar att vara ett värdefullt bidrag. Trots att konstitutionsfördraget, som namnet antyder, är ett mellanstatligt fördrag är kommissionen besluten att ta sitt ansvar och vill därför lämna ett eget bidrag till perioden av eftertanke.

Jag vet inte om detta kommer att vara ett bidrag som kan konkurrera med Vasco da Gamas upptäckter när det gäller ambitionsnivån, men det kommer i alla händelser att vara vårt bidrag. Det gjorde mig hur som helst glad i dag att höra Montesquieu, Machiavelli och Vasco da Gama nämnas i vår debatt, vilket visar att debattnivån i parlamentet fortfarande är på väg uppåt.

(EN) Och nu ska jag göra några anmärkningar på engelska, jag talar alltid engelska när jag talar om pengar! Jag blev van vid det under det brittiska ordförandeskapet. Så nu några anmärkningar på engelska om budgetplanerna.

Enligt min uppfattning gjorde institutionerna riktiga framsteg igår. Med utgångspunkt i de kompromisstexter som lagts fram av kommissionen ägde ett tredje trepartsmöte rum igår eftermiddag mellan det österrikiska ordförandeskapet, parlamentets förhandlingsgrupp och kommissionen. Enligt vår uppfattning var resultatet av mötet övervägande positivt. Det råder nästan full enighet om det interinstitutionella avtalet, inklusive idén om att lägga till en ny del tre om sund ekonomisk förvaltning.

Texter om viktiga punkter som budgetförordningen, kontrollintyg från medlemsstater och översynsklausulen, som är föremål för slutlig teknisk granskning, har antagits. När jag säger ”antagits”, menar jag antagits mellan delegationerna. De är överenskommelser ad referendum. Alla de här punkterna har betraktats som nyckelelement i olika förordningar som antagits av parlamentet. Jag är glad att se att de tre institutionerna har kunnat enas och jag är stolt över kommissionens bidrag till överenskommelsen.

Parlamentet och rådet har diskuterat siffrorna och sina bedömningar av dessa utifrån de tak som man enades om vid rådets möte i december. Låt oss vara uppriktiga. Det finns fortfarande en stor skillnad mellan de siffror som parlamentet föreslagit och de som rådet föreslagit. Jag vill vara tydlig med detta. Kommissionen stöder ambitiösast möjliga förslag. Uppriktigt sagt är frågan: hur långt är rådet berett att gå? Jag vädjar därför om en kompromiss så snabbt som möjligt. En utebliven kompromiss får negativa konsekvenser för oss alla inom Europeiska unionen, särskilt för de nya medlemsstaterna och de medlemsstater och regioner som verkligen behöver vår solidaritet för att utvecklas.

Lösningen skulle kunna vara att hitta en lämplig blandning mellan tre element: flexibilitet, metoder för att mobilisera medlen för de olika flexibilitetsmekanismerna och slutligen de allmänna taken.

Det finns ljus i slutet av tunneln! Ett sista trepartsmöte är planerat till den 4 eller 5 april i Strasbourg. Det är min fasta övertygelse att en överenskommelse kan nås vid det mötet. Under tiden kommer kommissionen att fortsätta att spela en aktiv roll för att söka den ambitiösaste positionen, men när allt kommer omkring behöver vi både ambition och en överenskommelse. Därför säger jag ja till ambition, men en ambition med realism och ansvar, i ett försök att få ombord alla institutioner.

Jag vet att det österrikiska ordförandeskapet aktivt söker en överenskommelse med alla medlemsstater. Låt mig berätta att jag vid mina olika möten med regeringscheferna, och denna vecka har jag haft flera stycken, har uppmanat dem, både offentligt och privat, att acceptera en ökning av de totala utgifterna. Jag har särskilt nämnt behovet av utbildning och kultur: Erasmus och medborgarprogrammen. Åtminstone där bör vi göra en ordentlig ansträngning, och vissa framsteg är möjliga. Låt oss alla arbeta hårt för att nå en bra överenskommelse och sedan, om vi har goda avsikter, en bra strategi och bra politik. Låt oss hoppas att vi också får bra instrument när det gäller budgetplanerna.

(Applåder)

  Bronisław Geremek (ALDE). – (PL) Herr talman! Det är mycket viktigt att parlamentet har tillfälle att föra en debatt om strategin. 2007 kommer att bli ett avgörande år för Europeiska unionens framtid. Och för att en strategisk debatt ska kunna hållas i parlamentet måste vi få alternativ. Kommissionens ordförande har inte förklarat vilka alternativ kommissionen har, trots att politik är konsten att välja.

För det första har vi frågan om konstitutionen. Tror Europeiska kommissionen att konstitutionen kommer att antas 2007 och har den de möjligheter och metoder som krävs för detta?

För det andra har vi den viktiga frågan om sysselsättningen. Är det ekonomisk tillväxt och tillit till ekonomisk frihet och fri rörlighet för arbetstagare som är svaret på arbetslösheten? Annars kan vi ju återgå till Colbert och ekonomisk protektionism, som en gång kallades ekonomisk patriotism?

För det tredje är frågan om Lissabonstrategin ett centralt problem för EU:s framtid. Den har reducerats till retorik, eftersom vi å ena sidan hävdar att EU:s framtid är avhängig av Lissabonstrategin och å andra sidan alltid börjar med att skära ner på den vetenskapliga forskningen och utbildningssystemet så snart vi har fattat beslut om budget och budgetnedskärningar. Europeiska unionen har förmågan att göra Europa till en plats för nyskapande och en global partner, men för att kunna göra det behöver den en strategi.

Jag anser att dagens debatt är ett bevis för parlamentets betydelse och det vore bra om alla övriga EU-institutioner tog parlamentet på allvar.

  Jeffrey Titford (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Jag har läst de femton dystra sidorna i det här dokumentet och menar att det är ett betänkande om det förflutna snarare än om framtiden. Den mening som kommer i åtanke är den som man ofta ser på en skolpojkes betyg: ”kan bättre”. Javisst, men om er dröm är att förändra uppfattningen hos folket i Europeiska unionen, så är det ett ”måste göra bättre”.

Vi bjuds på termer som ”strategiska mål”, ”politisk strategi”, ”nya riktlinjer”, ”effektiv kommunikation” och ”genuin dialog”. Man lovar oss att mer pengar kommer att läggas på regionala fonder, sammanhållningsfonder, sociala fonder, globaliserade fonder, fiskefonder etc., allt detta för att vinna invånarnas förtroende och engagemang. Men var finns orden ”frihet”, ”val” och ”individen”? George Orwells 1984 dyker upp i sinnet, förutom att jag tror att han tog fel på år och att det när som helst är dags, och då blir det ”kontroll, kontroll, kontroll” av individen.

Med tanke på folkomröstningarna om EU, eller till och med valen, kommer folkets sanna känslor att visa att de flesta vill säga ”nej” till den här byråkratiska mardrömmen.

  John Bowis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag beklagar att ordförande Barroso måste inställa sig hos de belgiska myndigheterna. Om han bara parkerar sin bil noggrannare i framtiden kommer han säkert att kunna stanna till slutet av våra debatter, men utan tvekan kommer meddelandet att föras fram till honom.

Jag välkomnar titeln på det här dokumentet: ”Öka förtroendet genom handling”. Ibland ökar ni förtroendet genom handling och ibland genom icke-handling. Ibland gör ni det genom att dra tillbaka åtgärder, genom tidsfristklausuler och översyn, men det handlar alltid om att läsa det finstilta i förslagen. Vi ökar inte förtroendet hos våra väljare genom vansinniga historier liknande dem som vi haft i Storbritannien i veckan om kyrkorglar eller genom Europeiska unionens avsikt enligt WEEE-direktivet att förbjuda reparation och tillverkning av kyrkorglar på grund av blyhalten. Detta är vansinne, och vid minsta hot om detta hoppas jag att det kommer ett snabbt telefonsamtal från Vatikanen om att Peterskyrkan inte kommer att finna sig i sådant nonsens. Det är emellertid den finstilta texten.

Jag anser att vi måste återuppta kontakten med våra väljare, att vi måste hitta nya spår för det europeiska projektet och att vi måste förmedla detta till allmänheten. Detta kan till exempel göras vid nästa energidebatt genom att visa att vi arbetar tillsammans solidariskt för att tackla alla eventuella hot.

Montesquieu har citerats. Som Dumas skrev: ”en för alla, alla för en”. Vi behöver det europeiska energinätet för att slå ner alla försök att isolera någon av våra medlemsstater. Det handlar också om insatser på hälsoområdet för att se till att vi får det gemensamma arbetet gjort när det gäller att förbereda sig inför en influensapandemi. Vi måste anta det österrikiska förslaget till en diabetesram, vi måste jobba hårt när det gäller kommissionens eget förslag om psykisk hälsa. Margot Wallström kommer att hålla med mig om att vi måste jobba hårt för att övertyga allmänheten om att vi kan få ordning på kemikalie- och föroreningsfrågorna, miljömärkningen och allt annat som är begripligt för allmänheten. De skulle se detta som ett EU-mervärde, och därmed skulle vi inte att ha samma problem som några av våra medlemsstater nyligen haft när det gäller folkomröstningar.

  Margarita Starkevičiūtė (ALDE). – (LT) På grundval av mitt eget lands erfarenhet av reformer finns det bara en sak som jag kan säga med förtröstan: ekonomiska och politiska program är omöjliga att genomföra om de faktiska institutionerna inte reformeras. Jag tycker att det är svårt att förstå varför Europeiska kommissionen, som säger att den strävar efter att förenkla bestämmelserna, inte förändrar sina egna strukturer, inte omorganiserar arbetet i sina institutioner, som trots allt skapar dessa komplicerade dokument. Detta är helt obegripligt och inkonsekvent. Låt mig ge er ett enkelt exempel. Nyligen hade vi besök av en delegation av lektorer från Litauen. De gick runt till olika direktorat för att få information om hur ett direktorat arbetar. De fick samma information överallt. Och den kommissionsledamot som kom till vårt budgetutskott sa till och med att alla medel till PR och reklamkampanjer inte används. Men allt arbete görs dubbelt. De litauiska lektorerna var mycket förvånade. Vi måste absolut göra någonting för att reformera Europeiska kommissionens arbete. Åtminstone visar Europaparlamentet prov på lite initiativkraft och en strävan att reformera sitt arbete, så att vi kan genomföra dessa ambitiösa mål. Jag beklagar alltid att vi inte utnyttjar de nya ländernas erfarenhet. Vi, de nya länderna, förstår verkligen att vi först och främst måste reformera våra institutioner. Jag hoppas att Europeiska kommissionen kommer att lägga fram ett reformprogram för sin förvaltningsstruktur så snart som möjligt.

ORDFÖRANDESKAP: ONYSZKIEWICZ
Vice talman

  Alexander Stubb (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja göra tre kommentarer.

Min första kommentar är att jag faktiskt spelar den ”gode polisen” i motsats till den ”onde polisen” som Malcolm Harbour. Jag anser att den här strategin är väldigt bra. Kommissionen lägger fram detta vid ett väldigt gynnsamt tillfälle, då det råder en atmosfär av nationalism och protektionism. Till skillnad från många strategier som ni lagt fram tidigare, herr Barroso, och som jag skulle vilja kalla ”nato” som i no action, talk only, är det faktiskt så att den här innehåller många åtgärder.

Jag håller emellertid med Malcolm Harbour om att ni kanske borde välja ett alternativt namn. Ni kallar det här dokumentet ”Öka förtroendet genom handling”, vilket kanske inte är helt passande. Kanske skulle ni be en reklambyrå om råd innan ni lanserar en ny slogan igen. Det är en tuff sak att göra, men detta kommer inte att lyckas.

Den andra kommentaren är att jag håller med om fokuseringen på kommunikation. Margot Wallström, ni spelar förstås en mycket viktig roll i detta. Vi har inte ett demokratiskt underskott, vi har inte ett informationsunderskott, vi har nästan för mycket av det, men vi har verkligen ett underskott på kommunikation. Det dokument som ni lade fram om europeisk kommunikation är väldigt bra. Vi har stora problem: John Bowis talade om kyrkorglar för en sekund sedan och naturligtvis vet vi att det är rena dumheterna. Men när respektabla dagstidningar som The Independent har rubriker som ”EU tvingar fram återvinning av dildos”, då är det problem. Det handlade om ett direktiv om elektriska apparater: om man tar tillbaka apparaten till en affär, så måste den återvinnas. Det är emellertid den här sortens kommunikation som vi verkligen behöver bli av med.

Min sista kommentar är att EU väldigt ofta används som syndabock. Allt som är dåligt kommer från EU, allt som är bra kommer från medlemsstaterna. Därför uppmanar jag er, fru Wallström, att fokusera mer på att förmedla innehållet i konstitutionen. Det är en bra konstitution, vi behöver den, så håll den vid liv till våren 2007 och låt oss se vad som händer efter det.

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Vi lägger fram detta dokument och denna årliga politiska strategi för Europaparlamentet för att få era synpunkter och idéer om hur den kan förbättras. Vi lyssnar därför mycket noggrant på er. Vi har redan hört ett antal saker som skulle förbättra vårt dokument. Detsamma gäller för den diskussion jag hade vid utskottsordförandekonferensen. Det kommer att ge oss mycket, eftersom vi kan föra en äkta politisk diskussion om våra prioriteringar, om den balans vi vill uppnå och om de budskap vi vill skicka.

Vi tycks återkomma till vår vilja att nå resultat och vinna förtroende. Det är grundläggande och centrala villkor för oss för att bygga ett starkare EU. Vilken titel vi än väljer kommer det att bli språkliga eller andra problem. Jag är inte säker på att vi någonsin kommer att kunna hitta något som alla är överens om. Vårt mål är dock att bygga upp förtroende genom att visa goda resultat och genom att leva upp till våra åtaganden. Om vi ger oss in i en demokratisk diskussion och debatt med medborgarna kommer det också att bli lättare att förklara varför vi behöver konstitutionella förändringar för att nå de goda resultaten. Det är den vägen vi måste gå – vi måste engagera oss tillsammans med medborgarna på ett demokratiskt sätt.

Jag är mycket glad över tillfället att berätta för alla i Förenade kungariket att pipor från kyrkorglar inte omfattas av direktivet om elektroniskt och elektriskt avfall. Ni kan fylla alla era kyrkor med så många blypipor ni vill. Kommissionen kommer inte att lägga sig i det. Se bara till att de stackars människorna i Förenade kungariket då och då får höra sanningen, för de får sällan korrekt information. Ni kan vara fullständigt lugna över att direktivet inte omfattar pipor från kyrkorglar.

Jag hoppas också att vi kan öppna rådsmötena. Det finska ordförandeskapet förbereder nu ett genomförande av det, och det kommer definitivt att bidra till att man slutar skylla på varandra. Om medborgarna kan följa vad deras ministrar gör i rådet – vilka ståndpunkter de intar och vilka uttalanden de gör, om de över huvud taget är där – kommer det att bidra till att man slutar skylla på varandra. Om vi agerar i samverkan kommer vi alla att behöva förklara vad Europeiska unionen gör och vad den är. Kanske kan vi göra vissa framsteg. Jag hoppas att vi har gjort framsteg under det österrikiska ordförandeskapet, för detta är en av era ambitioner. Vi bör definitivt göra framsteg under det finska ordförandeskapet, då vi kan ta ännu ett steg.

Tack för alla era kloka kommentarer om den årliga politiska strategin. Jag ska definitivt ta alla era kommentarer med mig hem och föra dem vidare till alla övriga kommissionsledamöter.

(Applåder)

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

12. Säkrad energiförsörjning i Europeiska unionen (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en muntlig fråga till rådet (O-0007/2006 – B6-0009/2006) från Giles Chichester för utskottet för industrifrågor, forskning och energi om säkrad energiförsörjning i Europeiska unionen.

  Giles Chichester (PPE-DE), frågeställare. – (EN) Herr talman! Det är en glädje för mig att få ställa den här frågan för utskottet för industrifrågor, forskning och energi. Det är en uppföljning av den fråga som debatterades i januari om säkrad energiförsörjning.

Det har hänt en del i världen sedan dess. Vi har nu kommissionens grönbok och slutsatserna från rådets möte förra veckan. Båda dessa är mycket intressanta och visar tydligt att man nu har tagit till sig många av de punkter som har tagits upp i debatten tidigare. Jag skulle vilja tacka kommissionsledamoten och gratulera rådet. Det är också välkommet att energifrågorna har kommit högst upp på dagordningen.

Detta är en fråga som huvudsakligen handlar om beroende av import av en rad bränslen. Därför ställer vi frågan vad kommissionen tänker göra för att på lämpligt sätt reagera på utvecklingen och förändringarna i den geopolitiska, strategiska och diplomatiska situationen. Jag vill dock betona att jag menar att de aspekterna mera ligger inom kompetensen för våra kolleger i utskottet för utrikesfrågor. Jag är mycket glad över att vissa av mina kolleger som ska tala senare i debatten kommer att ta upp dessa frågor.

Det allra viktigaste i fråga om försörjningssäkerheten är nödvändigheten av mångfald: en mångfald bränslen, en mångfald källor och en mångfald tekniker. Det är helt grundläggande.

Jag vill säga att jag är en aning besviken på grönboken – som vi ser fram emot att debattera när det är dags för det – därför att man kanske inte i tillräcklig omfattning hade erkänt kärnkraftens viktiga roll i och med att den står för den allra största delen av elektriciteten i Europeiska unionen. Parlamentet antog nyligen ett ändringsförslag om ett ambitiöst men realistiskt mål om att 60 procent av elektriciteten i Europeiska unionen ska komma från källor som genererar mycket låga eller inga koldioxidutsläpp. Detta är möjligt endast genom en kombination av förnybara energikällor och kärnkraft. Jag noterar med stort nöje att man i rådets slutsatser hänvisar till ”hållbara och effektiva energisystem”. Kärnkraft är det jag kommer att tänka på i det sammanhanget.

Det finns dock andra energikällor som vi inte får glömma. Sedan EU utvidgades har vårt beroende av importerat kol minskat från 50 till 35 procent, eftersom en viss medlemsstat är en betydande kolproducent. Vi får inte bortse från fördelarna med och potentialen hos ren kolteknik när vi har denna betydelsefulla inhemska energikälla.

I förslaget till resolution som bifogas denna muntliga fråga betonas bland annat större effektivitet i transportsektorn. Betydelsen av forskning och utveckling av framtida energiteknik betonas, och man ser fram mot förslag om förbättring av energieffektiviteten i byggnader.

Vi har ställt fyra frågor till kommissionsledamoten, och vi ser fram emot att få höra av honom i sinom tid. Vi vill veta vad vi kan göra för att minska vårt beroende av importerad olja och gas. Vi vill veta vilka andra källor han menar att vi kan utveckla. Kanske har han några tankar om gastillgången, hanteringen av gaslager och lagringsmöjligheter för gas.

Slutligen förväntar vi oss att kommissionen väver samman frågan om försörjningssäkerheten med den sammanhängande frågan om klimatförändring och hur vi förändrar vår energipolitik efter Kyoto för att uppnå de tre målen om hållbarhet, konkurrenskraft och försörjningstrygghet.

(Applåder)

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (EN) Herr talman! Först vill jag tacka Giles Chichester för frågan. Den kommer lägligt. Det österrikiska ordförandeskapet var faktiskt exakt åtta timmar gammalt när det på allvar gick upp för oss att energi är ett EU-problem, ett problem för oss alla, eftersom gaskonflikten mellan Ryssland, Ukraina och Moldavien började klockan åtta på morgonen den 1 januari 2006. Det blev uppenbart att vi var tvungna att ta itu med problemet, trots att det inte var helt nytt. Dess betydelse har emellertid blivit allt tydligare, särskilt under innevarande år.

Det är helt uppenbart att energiförsörjningen är en fråga av yttersta betydelse för EU. Det är därför man vid Europeiska rådets möte i morgon kommer att ta upp denna fråga som en av de högst prioriterade.

Vi sammankallade också ytterligare ett extra rådsmöte med energiministrarna, som ni har hänvisat till, för att på bästa möjliga sätt förbereda mötet med Europeiska rådet. Vid mötet med energiministrarna presenterades mycket nyttiga och användbara förslag som kommer att diskuteras i morgon och i övermorgon.

I samband med gasbråket mellan Ryssland, Ukraina och Moldavien blev det också uppenbart att frågan om energiförsörjning inte enbart är en fråga som vi kan diskutera oss emellan. När jag hade nöjet att rapportera till utskottet för utrikesfrågor i går betonades starkt att det är en fråga för Europeiska unionens utrikespolitik. Detta beror på att vi måste samarbeta med våra partner och med våra grannar och ta hänsyn till deras problem. Det är exempelvis viktigt för oss att betona den politiska och ekonomiska stabiliteten i transitlandet. Vi behöver också ha med leverantörsländer och konsumentländer i våra debatter.

Det är därför vi har intensiva förbindelser med OPEC, Ryssland och andra viktiga länder såsom Kina och Indien. Vi är också aktiva i fråga om internationella instrument. Jag ska bara kort nämna IAEA, de internationella energiforumen och Euromed, som spelar en viktig roll. Det finns andra viktiga internationella överenskommelser, till exempel energiavtalet med sydöstra Europa. Jag hoppas, herr Chichester, att vi kommer att få kammarens samtycke mycket snart, eftersom vi hyser förhoppningar om att få det före ministermötet i juni.

(DE) Det finns naturligtvis också andra viktiga aspekter på en trygg energiförsörjning, såsom frågan om att diversifiera våra energikällor, särskilt för att ta med inhemska energikällor i beräkningen och inte minst frågan om förnybara energikällor. Efterfrågestyrning, däribland att förbättra energianvändningens effektivitet, är emellertid också av mycket stor betydelse i det här sammanhanget.

När rådet talar med sina partner framhåller det regelbundet att tillräckliga investeringar i infrastruktur och utforskning också är väsentliga. Av det skälet anser rådet också att det är av största betydelse att Europaparlamentets och rådets resolution om transeuropeiska energinät antas snart, eftersom det kommer att bli omöjligt att diversifiera utbudet och därmed få en säkrare försörjning utan att det finns medel för att bygga ut det europeiska energinätet. När det gäller just en trygg försörjning har rådet redan tidigare antagit lagbestämmelser, som jag av tidsskäl inte ska gå in på i detalj nu. Jag ska kort också nämna direktivet om åtgärder för att säkra naturgasförsörjningen, som antogs 2004.

För att nu övergå till er fråga om alternativa energikällor, herr Chichester, så anser rådet att det finns två huvudkomponenter i energipolitiken som särskilt förtjänar att nämnas här, och jag har redan berört dem något: frågan om diversifiering av bränslekällor och frågan om energieffektivitet. Som redan har sagts i dagens debatt – energin var en central fråga i den debatt som just avslutades, med rätta – måste medlemsstaterna själva välja den energimix de vill ha som ett uttryck för sin nationella politik. Oavsett vad medlemsstaterna beslutar innebär en diversifiering av energikällorna naturligtvis en diversifiering av leverantörsländerna när det gäller energiimporten – och det tycker jag är särskilt viktigt – men de förnybara energikällorna är också mycket viktiga här.

I det sammanhanget kan rådet också framhålla en hel rad instrument, som jag bara ska nämna kort här. När det gäller diversifieringen av energikällorna, särskilt genom användning av förnybara energikällor, antog rådet och Europaparlamentet ett direktiv om främjande av el från förnybara energikällor redan 2001. Jag vill också i det här sammanhanget fästa er uppmärksamhet på förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om främjande av biobränslen eller andra förnybara drivmedel för transport. I december förra året nåddes också en överenskommelse med Europaparlamentet om förslaget till direktiv om energieffektivitet och energitjänster, som jag hoppas kan antas under de närmaste månaderna. Vi arbetar på det. Så långt frågan om energibesparingar.

Jag vill också påpeka att programmet ”Intelligent energi för Europa” redan ger ett viktigt tillskott som en del av det sjätte ramprogrammet för forskning. Det sjunde ramprogrammet för forskning och programmet ”Intelligent energi för Europa”, som för närvarande diskuteras som en del av ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation, kommer också att innehålla en adekvat och relevant prioritering.

Det finns också åtgärder som ligger utanför lagstiftningssfären. Till exempel gav energiministrarna så sent som förra året ett bidrag till Europeiska rådets vårmöte 2005. Rådet håller för närvarande på med en mycket brådskande och ingående granskning av handlingsplanen om biomassa, som är en högt prioriterad fråga för oss.

Herr Chichester! Jag vill sluta med att ta upp er fråga om Kyoto efter 2012, en trygg energiförsörjning och Europeiska unionens konkurrenskraft, och säga att denna effekt enligt vår åsikt kan vara i grunden positiv. Jag tycker att det är särskilt viktigt att säga att vi är övertygade om att en väl utformad miljöpolitik kommer att få en positiv effekt på tillväxten och sysselsättningen.

Åtgärder för att främja energieffektivitet leder till ekologiskt nyskapande och miljöteknik, och efterfrågan på sådana innovationer växer stadigt i hela världen. Detta innebär också nya möjligheter för våra ekonomier. Genom att diversifiera energikällorna och särskilt genom att främja förnybara energikällor vill vi också bidra till att säkra energiförsörjningen samtidigt som vi mildrar klimatförändringarna och ökar hela EU:s konkurrenskraft.

(Applåder)

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! I den föregående debatten om kommissionens arbetsprogram låg fokus till stor del på energi. Jag är mycket tacksam för det och för den fråga som ställdes till kommissionen och som möjliggjorde denna debatt.

På ett sätt har grönboken om en europeisk strategi för hållbar, konkurrenskraftig och säker energi gett svaret på hur vi bör fortsätta att möta de utmaningar som omtalas i er fråga. Vi måste också inse att det är en global utmaning: det nära sambandet mellan tillgång och efterfrågan, klimatförändringar, importberoende och investeringsbehov i energisektorn är allesammans globala utmaningar. Svaret från Europeiska unionen är en gemensam energipolitik. Vi har ett betydande stöd från medborgarna. I en nyligen genomförd opinionsundersökning stödde 47 procent av EU-medborgarna åtgärder på EU-nivå. Vi fick omfattande stöd från många medlemsstater och nationella parlament efter utgivningen av grönboken. Det är uppenbart att det huvudsakliga mervärdet i grönboken ligger i dess gemensamma strategi där vi betonar att försörjningssäkerheten, konkurrenskraften och hållbarheten inte kan åtskiljas i vår energipolitik. Alla tre måste interagera.

Samtidigt är det också uppenbart att vi inte kan hitta någon universallösning och att det inte finns någon universallösning. Det innebär att vi på energipolitikens område måste fokusera på en uppsättning åtgärder inom specifika områden. För det första är det viktigt för försörjningstrygghet, hållbarhet och konkurrenskraft att se till att det finns en verkligt konkurrenskraftig, öppen och genomblickbar inre marknad inom EU. Det är också avgörande för försörjningstrygghet. Vi vidtar åtgärder som verkligen föreskriver inte bara hårdare konkurrens utan också gränsöverskridande handel: gränsöverskridande energiaffärer. Det är ett oerhört viktigt område, och jag förväntar mig stöd från kammaren i framtiden i de frågorna.

Den andra frågan, som är oerhört viktig – som rådets ordförande pekade på – är solidaritet. Unionen är stark när det finns solidaritet. Solidaritet innebär för det första att man är beredd på nödsituationer. För det andra innefattar det solidaritetsmekanismen och för det tredje innefattar det en stor mängd information om vad som händer på energimarknaderna. Jag instämmer i att mångfald är den allra viktigaste frågan, men för att utnyttja mångfalden på bästa möjliga sätt behöver vi mängder av information och stor öppenhet. Vi vidtar sådana åtgärder genom att se över direktivet om oljelager, genom att i högre grad fokusera på tryggad försörjning av el och gas samt genom att leta efter nya mekanismer som verkligen motsvarar medborgarnas behov, för i en eventuell nödsituation vill de veta att vi har en mekanism och reserver på plats som kan användas i en sådan situation.

Sedan har vi frågan om energisystemet, som bör vara varje medlemsstats ansvar – det är en fråga om subsidiaritet. Vi vet emellertid att åtgärder i en medlemsstat påverkar alla övriga medlemsstater, åtminstone de omkringliggande medlemsstaterna. Det innebär att vi bör vidta åtgärder med hänsyn till våra grannländers energipolitik och försöka att bana väg för de bästa möjliga åtgärderna.

En strategisk energiöversikt för EU som skulle möjliggöra att frågorna sågs över kontinuerligt är nödvändig för att uppnå den bästa strategin för varje stats energisystem. Energieffektivitet och utveckling av förnybar energi kommer definitivt att vara på uppgång när vi beslutar om energisystem. Samtidigt menar jag dock att kärnkraften, som nu finns med i energisystemen, kommer att användas i många medlemsstater. Det är dock viktigt att se till att den energin används på ett säkert och hållbart sätt.

Jag tror också på mångfald som kan ge oss nya tekniker och på ren kolteknik, kolfällor och så vidare. Vi har nu ett gott exempel med Shell- och Statoilprojektet som omfattar kolfällor och efterförbränning. Detta är inte ett demonstrationsprojekt, utan genom ett verkligt industriellt projekt som omfattar 860 megawatt skapas för första gången nya möjligheter till en mångfald i energisystemen som motsvarar målen för vår energipolitik.

Vissa har antytt att man inte skulle fokusera tillräckligt på energieffektivitet. Jag instämmer inte, för det läggs stor vikt vid den frågan. Parlamentet har debatterat grönboken om energieffektivitet. Vi kommer att föreslå en ambitiös europeisk handlingsplan om energieffektivitet där transporter kommer att betonas starkt. Fokuseringen på energieffektivitet kommer emellertid att fortsätta i alla medlemsstater genom deras nationella handlingsplaner, och det är oerhört viktigt

Jag ska bara nämna ett exempel när det gäller frågan om teknik: EU kan vidta åtgärder för ny teknik, men vi bör använda alla möjligheter på ett samlat sätt. Jag menar att EU:s strategiska plan för energiteknik verkligen kan vara betydelsefull.

Sist men inte minst vill jag fästa er uppmärksamhet på de internationella områdena. Det bästa svaret på frågan om energiförsörjning är inte bara mångfald, utan också globala, öppna och konkurrerande gas- och oljemarknader. Detta är den vision som kan ge den nödvändiga mångfalden. För att så ska ske måste vi stabilisera de länder som har gas- och oljetillgångar. Vi måste bygga en infrastruktur som möjliggör leveranser av mera gas från olika områden i världen, för det är bara så vi kan åstadkomma försörjningstrygghet när det gäller gas och olja. Vi måste föra fram vår vision av marknaden för våra närmaste grannar. Energigemenskapen måste utvidgas.

I morgon kommer Europeiska rådet att få tillfälle att debattera dessa frågor. Jag menar att den drivkraft som skapats genom grönboken för att upprätta en gemensam europeisk energipolitik kommer att fortsätta. Jag är mycket tacksam för debatten, och jag ser fram mot att arbeta med parlamentet för att upprätta en europeisk energipolitik som motsvarar de grundläggande behoven hos våra medborgare.

  Paul Rübig, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr ordförande, kommissionsledamot Piebalgs, mina damer och herrar! I flera månader har vi varit mitt uppe i en ny strategisk debatt. Vi åser konflikten med Iran och kriget i Irak, men också en konflikt med OPEC-länderna där vi inte hade väntat oss en sådan utveckling. Vi ser att Kina gör strategiska uppköp på energimarknaderna, vi ser att Ryssland rör sig bort ifrån en kontinuerlig, pålitlig politik och vi ser att världsmarknaderna genomgår en mycket dynamisk utveckling. Därför måste vi hålla fast vid våra mål, Lissabonmålen.

Vi vill ha tillväxt och sysselsättning. Således är energipolitiken en högt prioriterad fråga – och jag vill tacka kommissionsledamot Andris Piebalgs för att han fokuserar på energieffektivitet. Detta kan öppna hela nya verksamhetsområden för våra små och medelstora företag. Det skapar arbetstillfällen inom hantverket och småföretagscykler som ger oss energisäkerhet.

Å andra sidan får vi inte glömma vår energiindustris konkurrenskraft. I det hänseendet uppmanar jag särskilt kommissionen att noggrant granska konsekvenserna av Kyotoprotokollet efter 2012 för våra energiintensiva primärindustrier, såsom stål- och aluminiumindustrin och många andra sektorer, och för vår energiproduktion. Jag anser att vi också måste titta på miljöaspekterna av hållbarhet, särskilt när det gäller konkurrenskraften.

Jag uppmanar kommissionen och José Manuel Barroso att utnyttja kommissionens olika avdelningar – om det så är kommunikationsstrategi, skattepolitik, externa ekonomiska förbindelser, utrikespolitik, konkurrenspolitik eller miljöpolitik – i hanteringen av denna viktiga uppgift, som har en enorm betydelse för vår framtid i Europa.

  Robert Goebbels, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman! Vi lever i en värld som blir alltmer svältfödd på energi. De största konsumenterna – amerikanarna och européerna – kan inte neka kineser, indier och andra rätten att sträva efter våra levnadsstandarder och konsumera mer energi.

När den globala efterfrågan ökar måste konsumentländerna gå samman mot marknader som är organiserade i karteller i syfte att påverka prisnivåerna. I ett sådant sammanhang har energisparande och större energieffektivitet högsta prioritet. Internationella energiorganet har räknat ut att om datortillverkarna helt enkelt tvingades att minska datorernas energiförbrukning i standby-läge till en watt, i stället för dagens tio watt, skulle besparingen motsvara tjugo kraftverk på 1 000 megawatt.

Vi måste utnyttja förnybara energikällor mer: Brasilien producerar 700 miljoner liter etanol, en biprodukt till dess sockerindustri. Mauritius sparar 20 000 ton olja genom att bränna fiberavfall i sina kraftverk. Sverige kommer att tvinga alla bensinstationer att sälja biobränsle och i Fiji går dieselmotorer på kopraolja.

Därmed inte sagt att förnybara energikällor helt och hållet kan ersätta traditionella energikällor. Det krävs tekniska genombrott på områdena solenergi, väteceller och så vidare. Till och med vindkraft, som Europa har en betydande potential för till havs, kräver omfattande investeringar om näten ska bli säkra. Världen kommer inte att kunna avstå från kol och kärnkraft så snabbt. Det är medlemsstaterna som ansvarar för de här besluten, det är de som fritt måste bestämma vilken energimix de ska ha.

EU kommer att behöva investera mer i forskning om energieffektivitet, förnybara energikällor, kolupptagning, ren kol, kärnkraftssäkerhet och fusionskraft. Unionen måste genomföra en mer sammanhållen energipolitik. Den måste fullborda sin inre marknad genom att förhindra en situation där marknaderna är uppdelade till oligopolens fromma. Jag ska sluta med att säga att rådet måste fatta beslut vid sitt vårmöte: ett Europa utan en gemensam energipolitik kommer inte att bli något annat än en svag makt.

  Lena Ek, för ALDE-gruppen. – Herr talman! Ärade ledamöter, representanter för Österrike och herr kommissionär. Europa har ett oerhört och ofattbart importberoende, som ställer oss i en mycket bekymmersam situation. Vi behöver se över produktionen och distributionen och reglera marknaden på ett sådant sätt att den fungerar, nämligen så att konsumenträttigheter och överföringskapacitet regleras och de stora energibolagens dominerande ställning ses över.

Vi använder inte den teknik som finns, vi minskar på forskningsanslagen i de budgetförhandlingar som pågår och industrin får inte de tydliga signaler som de behöver för att våga investera, och investera långsiktigt. Medlemsstaterna väljer själva sin energimix, vilket är bra. Vi är nu i ett skede där grönboken har kommit. Vi i ALDE-gruppen stöder den och anser att den är väldigt bra. Det är också det arbete som Neelie Kroes gör när det gäller konkurrens.

Men herr Winkler, ni inledde med att säga att klockan åtta den 1 januari fick Europa en energichock, och vi fick den av Ryssland. I denna situation blir nu många nationella regeringschefer nervösa och vill återreglera. De vill ha en protektionism inom energiområdet som står i direkt motsatt ställning till vad rådet har sagt förut, till vad kommissionen vill och till det som parlamentet vill. Det är en skam när vi står i ett skede där vi med solidaritet kan hjälpa de nya medlemsländerna att få en stabil energisituation och när vi kan lösa stora miljöproblem. Det är en skam att föra dehär argumenten när vi också kan skapa så många arbetstillfällen i Europa. Jag är ledsen att säga att vår egen svenska regeringschef, Göran Persson, idag har sagt att han vill återreglera den svenska energimarknaden.

Om du gör det du alltid har gjort så kommer du att få det du alltid har fått, men vi har inte råd med en sådan situation i Europa längre. Vi behöver väldigt tuffa beslut och ansvaret vilar tungt på Österrike som leder ministerrådet vid morgondagens möte.

  Claude Turmes, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! I morgon möts stats- och regeringscheferna för ett toppmöte om energi. Kommer de att diskutera energi? Jag befarar att de inte kommer att göra det, utan i morgon kommer Silvio Berlusconi att ställa till med ett stort skådespel och Enel kommer att meddela att bolaget tar över Suez. Det kommer med andra ord att bli en föreställning inför det italienska valet, och Dominique de Villepin och president Jacques Chirac kommer att utnyttja situationen för att återigen framställa sig själva som nationalhjältar i en fransk regering som är på väg att splittras.

Detta är bara rökridåer på den inre marknaden. Vilken är den verkliga frågan på EU:s inre marknad? Såsom den fungerar i dag är den EU:s största ekonomiska misstag någonsin. Enel skinnar de italienska konsumenterna, Endesa skinnar de spanska konsumenterna, Suez skinnar de belgiska konsumenterna och E.ON skinnar de tyska konsumenterna. Och nu ska vi diskutera om det finns nationella ledande aktörer eller – som José Manuel Barroso säger – ännu större europeiska ledande aktörer som dominerar sina marknader ännu mer och utsätter konsumenterna och konkurrenskraften för ännu större risker. Nej, det är inte frågan! Den verkliga frågan är följande: Kommer vi till sist att uppnå våra politiska mål och tillämpa en ändamålsenlig och oberoende reglering och skilja nätverken från allt annat? Transportpolitiken måste vara central för energipolitiken. Innan den blir det är alla dessa dokument bara papperstigrar.

Det viktigaste vi kan bidra med genom våra riktlinjer är långsiktiga mål, förnybar energi, effektivitet och koldioxidmål – annars finns det ingen investeringssäkerhet. Jag anser att debatten behöver en ny metodik. Hittills har vi inte lyckats skapa god samordning på alla nivåer. Vi behöver alltså nya partnerskap. Så vad gör José Manuel Barroso, lika taktlös som vanligt? Han beslutar att låta debatten fokuseras på energi, en fråga som splittrar EU-medborgarna mer än någon annan! Är det över huvud taget möjligt att handla med mindre politiskt förnuft gentemot pressen än vad han gör just nu?

  Esko Seppänen, för GUE/NGL-gruppen. – (FI) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr rådsordförande! Vi känner till de stora oljebolagens prognoser. Enligt dem kommer cirka 80 procent av världens energi fortfarande att framställas av fossila bränslen 2030. Historien visar att dessa prognoser brukar stämma, även om vi skulle göra allt vi kan för att spara energi, förbättra energieffektiviteten och främja användningen av alternativa energiformer och biobränslen, och även om vi skulle bygga fler kärnkraftverk och avveckla de gamla reaktorerna.

Det är ett välkänt faktum att det inte längre finns några stora oljefyndigheter i EU-länderna och att även gasen i vår region kommer att ta slut inom de närmaste 10 åren. Enligt den nyligen utarbetade grönboken kommer EU:s importberoende att ha ökat till 71 procent 2030.

Om oljebolagens prognoser att våra energibehov främst kommer att tillgodoses genom fossila bränslen blir verklighet kommer konkurrensen om dessa bränslen att öka. EU vill bemöta de ökade energibehoven genom att använda gas. Utvecklingen av gaskondensering kommer att förvärra den situation som gynnar EU-länderna, eftersom majoriteten av världens gasreserver finns i slutet av rörledningarna på den eurasiska kontinenten.

Tillgången och priset på olja och gas påverkas kraftigt av konkurrensen om dessa naturtillgångar från Kina och andra länder i Fjärran Östern, tillgångar som hittills nästan enbart har utnyttjats av OECD-länderna.

Vår grupp stöder kommissionens sökande efter alternativ. Det finns ingen annan lösning som är lika enkel. Om vi fortsätter att bränna fossila bränslen måste EU upprätta goda handelsförbindelser med Ryssland.

Låt mig slutligen säga något om ”europeiska lösningar”. En politik som innebär att elpriset stiger i vissa länder så att det kan sjunka i andra är oacceptabel. För vissa länder är detta en form av solidaritet som är alltför kostsam.

  Umberto Pirilli, för UEN-gruppen. – (IT) Herr talman, herr Piebalgs, mina damer och herrar! De senaste veckornas händelser i fallet med Suez och Enel och det som nu händer när det gäller E.ON:s bud på Endesa, som har stoppats av den spanska regeringens förordning om att öka det nationella energirådets befogenheter, vittnar om en tillbakagång i medlemsstaterna för de principer och regler som utgör grunden för Europeiska unionen.

Senast i går sa José Manuel Barroso att han hoppas att regeringscheferna ska svara på frågan om de har den politiska vilja som krävs för att finna europeiska lösningar på de europeiska problemen.

Kommissionen har granskat alla aspekter av energiproblemet i en mycket viktig och ingående analys, som jag inte behöver gå in på här, för alla känner redan till den. Den gemensamma resolution som har lagts fram av gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa och gruppen Unionen för nationernas Europa ger uttryck för farhågor som delas av alla EU-medborgare. Den innehåller också lösningar som en majoritet av medborgarna och medlemsstaterna vill se.

På en punkt brister dock förslaget, nämligen när det gäller centrumen för beslutsfattande. Hur många är de och vilka är de? I sitt uttalande i går talade José Manuel Barroso om 25 olika energimarknader och 25 olika strategier inom sektorn. Utöver denna statistik, som är förödande i förhållande till EU:s efterlängtade konvergenspolitik, måste den fysiska säkerheten för Europas energiinfrastruktur skyddas mot naturkatastrofer och terroristattacker och mot politiska risker, däribland leveransavbrott.

Den fråga som jag ställer till oss alla är: ”Kan Europa styras av 25 olika regeringar eller är tiden inne att skapa ett enda beslutsfattande centrum för EU:s säkerhets-, utrikes- och energipolitik för att på ett ändamålsenligt och konsekvent sätt kunna bemöta de utmaningar som uppstår i denna snabbt föränderliga moderna värld?”

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Den senaste tidens avbrott i energileveranserna har lett till en förnyad medvetenhet om sårbarheten hos importerad energi. Energi är livsviktigt för alla länder. Vad kan vi lära oss om försörjningstrygghet?

Det är nu ett faktum att energipolitik och utrikespolitik hänger ihop. EU måste akta sig för påtryckningar från energiproducerande länder, och därför är ett större utbud av energileverantörer en politisk nödvändighet.

Dessutom har krissituationen med Ryssland och Ukraina återigen aktualiserat möjligheten att importera flytande naturgas från andra länder. Vi måste också beakta att den inre marknaden är så känslig, och debatten om nationella ledande aktörer får inte distrahera oss från det. Medlemsstaterna förfogar redan över kraftfulla instrument för att bemöta frågor om försörjningstrygghet, och förutom att använda fler energikällor kan de också utnyttja nödreserverna i större utsträckning.

Genom sådana åtgärder och ett ökat samarbete mellan medlemsstaterna kan vi göra framsteg på ett sätt som vi inte kan genom en detaljerad europeisk energipolitik. Vi måste också iaktta försiktighet om vi sluter ett energiavtal med Ryssland. Kritisk distans är att föredra framför ytterligare integration i energisektorn med länder som vi har instabila förbindelser med.

  Luca Romagnoli (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! EU:s energiberoende är oroande, vilket kommissionens grönbok visar. Italien har ett ännu större beroende av energi, vilket bekräftas av tydliga uppgifter från Enea och Istat. Italien har en energiproduktionskapacitet på bara cirka 30 miljoner ton oljeekvivalent och måste importera energi utifrån. Landets beroende har dessutom ökat till cirka 85 procent 2005 jämfört med 83 procent 2001 och 81 procent 1995.

Inom EU är bara Irland, Luxemburg och Portugal mer energiberoende än Italien. Italiens energibehov är därför starkt beroende av olja, som utgör 45 procent, och gas, som utgör 32 procent. De ökade energipriserna leder till högre bensinförbrukning och högre el- och gasräkningar för alla. Miljöaspekter påverkar också valen på detta område, så pass mycket att alternativet kärnkraft blir aktuellt igen.

För att minska energiberoendet måste vi göra försörjningssystemet mer flexibelt, rationalisera energianvändningen, distribuera energi lokalt både med hjälp av små traditionella anläggningar och med förnybara energikällor, och satsa mer på forskning. Det verkar inte längre möjligt att vänta med termodynamisk solenergi, geotermisk energi, användningen av biomassa, införandet av nya kombinerade gascykler i de elproducerande systemen och till sist återinförandet av kärnkraft.

Detta är framtidens frågor och utmaningar, men vi måste fråga oss själva varför Italien och EU fortfarande förlorar mark till Ryssland och framför allt till Kina. Gas och olja från Iran till Kina och Ryssland, energiflöden och resurser som europeiska företag under årtionden har investerat enorma mängder forskningskapital i – allt detta är bortkastat bara för att vi ska vika oss för intressen utanför EU.

Detta innebär att EU ännu en gång går miste om stora möjligheter till utveckling, trygghet och social välfärd och ökar sitt beroende av både energi och politik. EU måste våga fatta geopolitiska beslut som gynnar unionens intressen om vi verkligen vill trygga medborgarnas framtid. Detta är, vid sidan av befintliga direktiv, den typ av banbrytande åtgärder som EU:s medborgare förväntar sig av kommissionen och rådet.

  Jacek Emil Saryusz-Wolski (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Energi används, som vi nyligen har bevittnat, ibland också som ett vapen för att utöva politiskt inflytande av stater som nästan intar en monopolställning, som i fallet med Ryssland och Ukraina. Det var detta som verkligen utlöste det plötsliga intresset för energipolitiken. Problemet bör därför ses som en utrikes- och säkerhetspolitisk fråga, och jag skulle gärna vända mig till Javier Solana och Benita Ferrero-Waldner, vid sidan av kommissionsledamot Piebalgs.

Det är mycket viktigt för EU att utveckla en äkta yttre säkerhetspolitisk dimension när det gäller gas- och oljeleveranser, som är separat från den egentliga energipolitiken. Vi får inte blanda ihop dem. Frågan är: Vilket mervärde kan EU ge om energileveranser avbryts av politiska skäl? Förslagen i grönboken går i rätt riktning även om de fortfarande är alltför blygsamma. Solidaritet som en av huvudprinciperna för europeisk integration innebär en skyldighet att bistå alla de medlemsstater som är i svårigheter. Vi måste utsträcka solidaritetsprincipen till att även gälla problem med bristande energiförsörjning på grund av politiska åtgärder

Det som behövs är samarbete och solidaritet, inte konkurrens mellan medlemsstater, för att trygga extern energiförsörjning, som det ser ut i dag. Vid rådets kommande vårmöte bör man framför allt ta upp tre mycket viktiga frågor: för det första ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaterna vid avstängning av energileveranser, för det andra mekanismer för ömsesidigt samråd mellan medlemsstaterna om stora gas- och leveranskontrakt och för det tredje en säkerhetsklausul om energi i alla EU-fördrag med tredjeländer som antingen har energikällor eller är transitländer. En säkerhetsklausul om energi bör innebära ett åtagande att följa en särskild uppförandekod och att lova att inte använda energileveranser som politiskt påtryckningsmedel. Det är dags att gå från ord till handling.

  Pasqualina Napoletano (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Energipolitiken har en klar extern dimension, som framträdde tydligt under krisen i januari mellan Ryssland och Ukraina. Under de senaste åren har EU infört riktlinjer såsom det strategiska samarbetet med Ryssland, Europa–Medelhavspartnerskapet, grannskapspolitiken och avtalet med Gulfstaternas samarbetsråd. Dessa förbindelser omfattar de flesta olje- och gasproducerande länderna.

Energifrågan har behandlats på ett splittrat sätt: från avreglering av marknaderna till försörjningstrygghet, effektivitet och bättre användning av resurserna. Allt detta har hittills inte varit en strukturerad strategi. Vid Europeiska rådets möte i morgon och övermorgon kommer dessa frågor att tas upp, men de europeiska regeringarna verkar oeniga om huruvida vi behöver en gemensam politik eller om vi ska fortsätta med bilaterala förbindelser som grundar sig på historiska, geografiska eller politiska faktorer.

Europaparlamentet stöder kommissionens arbete, men efterfrågar samtidigt större insatser. Detta är dock inte möjligt om vi inte besvarar några viktiga frågor. Har vi för avsikt att minska beroendet av fossila bränslen? Med hur mycket? Kan vi uppskatta de framtida behoven? Ska vår målsättning vara att samordna efterfrågan med andra importländer, framför allt utvecklingsländerna? Ska vi lämna in ett enda enhälligt förslag till nästa G8-möte i S:t Petersburg?

Svaren på dessa frågor förutsätter något som i mångt och mycket liknar en europeisk energistrategi. Grönboken utgör ett första steg, men det finns mycket kvar att göra och parlamentet vill förstås engagera sig till fullo i detta arbete.

  Šarūnas Birutis (ALDE). – (LT) Denna resolution är ett mycket viktigt och lägligt dokument som uttrycker Europaparlamentets ståndpunkt om förändringarna inom EU:s energisektor. Genom resolutionen inleds debatten om grönboken om en säker, konkurrenskraftig och enhetlig energipolitik. Jämte effektiviteten i energiförbrukningen är den mångfald av energikällor som nämns i resolutionen den viktigaste faktorn för att minska EU-ländernas beroende av energileveranser från tredjeländer. Stor uppmärksamhet ägnas åt kärnenergi, eftersom det är en nödvändig del av EU:s energisektor. Detta är mycket viktigt för Litauen och andra länder som inte har tillräckligt med vind- och solkraft, geotermal energi eller andra alternativ till gas och olja. Medlemsstaterna bör även i fortsättningen främst satsa på att utveckla kärnenergi. Vi måste skapa lagstiftning så att en del av jordbrukspolitikens resurser kan användas för biomassatillväxt, produktion och energibehov. Principen om energisolidaritet mellan medlemsstaterna är oerhört viktig, särskilt i dialoger med övriga världen. När medlemsstaterna planerar energiprojekt bör de bedöma vilka konsekvenserna blir för andra länder. Jag anser därför att vi bör koncentrera oss på att omarbeta bilagorna till TEN-E. Projektlistan innehåller motstridiga åsikter om vad jag skulle kalla den politiska norra gasledningen i Baltiska havet. Tyvärr nämns inte något av de projekt som är viktiga för de baltiska staterna och Polen, till exempel Amber-ledningen och de elledningar som gör det möjligt att snabbt koppla samman den avlägsna baltiska regionen med det europeiska området.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Jag befarar att kommissionens förslag om naturgas, som kommer i kölvattnet efter krisen Ryssland/Ukraina, inte motsvarar vare sig omständigheter eller behov. Det är bristfälligt.

Om vi vill uppnå kommissionens mål måste vi satsa allt mer på förnybara energikällor, på att spara energi och på att skapa energinätverk. Med de budgetar som ni föreslår kan dessa mål inte förverkligas. Vi kan inte göra några verkliga framsteg i utarbetandet av en gemensam energipolitik, vi kan inte utveckla billigare och bättre teknik för förnybara källor och energisparande med de resurser som tilldelas dessa mål i det sjunde ramprogrammet, och med de steg som ni föreslår för den gemensamma energipolitiken kan vi inte bekämpa förehavandena hos de stora kartellerna som styr – styr och ställer – på bekostnad av konsumenterna och av ett enat Europa när det gäller energifrågor.

En sak till: förnybara energikällor är en sak och kärnenergi en annan. Låt oss inte blanda ihop saker och ting och använda förnybara energikällor för att dölja det faktum att många EU-medborgare hyser allt från betänkligheter till motstånd mot användningen av kärnenergi, vilket man inte åtgärdar över en natt.

  Konrad Szymański (UEN). – (PL) Herr talman! Pålitligheten hos energileveranserna till EU minskar för var månad som går i takt med att vårt beroende av importerad energi ökar. Det enda vi har råd att förlora är opålitliga och oförutsägbara partner. Deras roll på den europeiska energimarknaden bör hållas inom trygga ramar.

Till många, men inte alla, EU-länders förvåning har Ryssland nyligen visat sig vara en sådan opålitlig partner. Rysslands tillgångar har nyligen begränsats på grund av klimatvillkoren i Sibirien, den bristande säkerheten för ledningar i den norra delen av landet och den obetvingliga viljan att använda energi för att utöva politiska påtryckningar på landets västvänliga grannländer.

Av den anledningen kan inte energisamarbetet inskränkas till länder inom EU. Våra energiproblem har sitt ursprung utanför unionen. Vissa lösningar ligger dock också utanför EU, till exempel norska oljefält, och därför bör inte bara energipolitiken utan även de transeuropeiska näten överskrida EU:s gränser. Därför bör en förbättrad grannskapspolitik omfatta energi och därför bör det polska förslaget om en energipakt som bygger på solidaritet och som går utanför EU:s gränser diskuteras mer ingående vid nästa toppmöte.

En tryggad energiförsörjning är framför allt en fråga om utrikes- och försvarspolitik. Det är naivt att tro att nya energikällor eller införandet av restriktioner för industrin, såsom klimatavtal, är lösningen. Under en lång tid framöver kommer förnybara energikällor att vara ett kostsamt tillägg till våra energikällor. Att införa överdrivet stränga restriktioner för den europeiska industrin, ofta på grundval av tvivelaktiga vetenskapliga antaganden, är något som begränsar vår konkurrenskraft.

ORDFÖRANDESKAP: TRAKATELLIS
Vice talman

  Gerard Batten (IND/DEM). – (EN) Herr talman! EU:s kaotiska liberalisering av energimarknaden har redan resulterat i stora störningar. Goda européer, som Storbritannien, har lydigt liberaliserat sina marknader medan dåliga européer, som Frankrike och Tyskland, har vägrat.

Liberaliseringen har fått det direkta resultatet att gaspriset i grossistledet i Förenade kungariket har ökat enormt. På grund av EU har den genomsnittliga gasräkningen i Förenade kungariket ökat med drygt 200 brittiska pund per år. Nu vill EU ha en gemensam energipolitik så att man kan lägga vantarna på det som återstår av Storbritanniens gas- och oljereserver. Giles Chichester frågar hur rådet och kommissionen kommer att reagera på utvecklingen på världsenergimarknaden och hur försörjningen ska säkras: det är rätt fråga, men den har ställts till fel personer. Han borde ställa frågan till den brittiska regeringen.

Det konservativa partiet, i form av Giles Chichester, inbjuder Europeiska unionen ännu en gång att lägga sig i Storbritanniens affärer ännu mer. Storbritannien borde följa Frankrikes och Tysklands exempel och skydda sina egna nationella intressen och de inhemska energikonsumenternas intressen.

  Alejo Vidal-Quadras Roca (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Under de närmaste dagarna kommer stats- och regeringscheferna att diskutera möjligheten att införa en gemensam energipolitik.

Både regeringarna och medborgarna har insett allvaret i situationen, sårbarheten hos vårt leveranssystem, vårt importberoende och vårt trängande behov av att vidta åtgärder som motsvarar omständigheterna.

Parlamentet delar till fullo medborgarnas oro och vi här i kammaren måste därför sända ut ett tydligt och kraftfullt budskap till stöd för EU:s energioberoende.

För att uppnå det måste vi främja en fullständig energimix, där fokus ligger på utsläppsfria energikällor som exempelvis kärnenergi och förnybar energi. Det är dags att på allvar överväga möjligheten att investera i alternativa leveransvägar för att minska effekterna av situationer liknande den senaste krisen mellan Ryssland och Ukraina.

När det gäller försörjningen måste vi satsa på att förbättra energieffektiviteten på alla konsumtions- och produktionsnivåer. I detta avseende är spridning av information och goda rutiner avgörande.

Vi måste ta tydlig ställning för en verkligt fri inre energimarknad, förbättra infrastrukturen och sammankopplingarna och en gång för alla överge den förlegade idén om stora nationella ledande aktörer.

Vi befinner oss i 2000-talet, i ett allt mer integrerat EU, och det är inte läge att backa tillbaka. Det råder inga tvivel om att protektionism skadar inte bara våra ekonomier och vår konkurrenskraft, utan framför allt konsumenterna. I en globaliserad värld är de nationella jättarna obetydliga på världsnivå och proeuropeiska tal tjänar ingenting till om inte orden följs av konkreta handlingar när det är dags att fatta beslut.

Herr talman! Jag vill avsluta med att uppmana rådet att inte låta denna chans gå förlorad.

  Reino Paasilinna (PSE). – (FI) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi befinner oss i en långvarig energikris. Anledningen är uppenbar: klyftan mellan konsumtion och tillgång är så smal att nästan vad som helst kan göra att priserna stiger. Detta kan exempelvis hända efter en storm på andra sidan havet och mycket annat.

Det finns en bra lösning på problemet, nämligen energisamarbete inom unionen. Detta förhindras dock av en ”anti-solidaritetsrörelse” i vissa medlemsländer, som faktiskt har växt bland de ursprungliga staterna. De tillåter inte konkurrens i de egna länderna, men de köper upp energibolag i andra länder med hjälp av detta outnyttjade kapital. Det leder inte till någonting. De gjorde samma sak inom telekommunikationssektorn när telekommarknaderna skulle öppnas upp. Detta ledde till att vi återigen fick utländska köpare.

Om vi inte visar solidaritet inom unionen kan vi glömma de energilösningar som diskuteras här. Ett villkor för en gemensam energipolitik är gemensamma mål som våra ledare förbinder sig att eftersträva och inte bara utnyttjar, vilket är fallet nu.

Hur kan vi uppnå detta? Jag föreslår att Finland bör leda ett energitoppmöte, där regeringscheferna kan enas om en strategi. På så sätt kan vi ta oss ut ur den nuvarande situationen där vi ofta drabbas av olika kriser. Finland kan organisera mötet som en tjänst, särskilt eftersom frågan om rysk energi är mycket relevant för oss, vilket många medlemsstater har påpekat. Vi har stor erfarenhet på området. Den ryska energidialogen, som inte har gjort särskilt stora framsteg och som är relativt okänd eftersom rådet nästan aldrig deltar, skulle samtidigt kunna kopplas till mötet. På så sätt slår vi två flugor i en smäll och främjar solidariteten.

  Fiona Hall (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag är glad över att den gemensamma resolutionen är balanserad och inte en stereotyp reaktion. Energifrågan har blivit en viktig politisk fråga, men geopolitiska initiativ är bara en del av hur man hanterar problemet med en tryggad energiförsörjning. Vägen framåt ligger fortfarande till stor del hos oss själva. Vi måste hantera problemet med efterfrågan genom att verkligen anstränga oss för att genomföra åtgärderna för energieffektivitet och genom att utveckla inhemska energikällor, särskilt förnybara. Detta understryks av punkterna om hållbara energikällor och förstärks genom ett antal förändringar som vi i ALDE-gruppen stöder.

Till och med när det gäller frågan om gasförsörjning ligger mycket av ansvaret nära oss själva. Stora industriella användare i nordöstra England har varit tvungna att kämpa för att säkra gasförsörjningen trots inflationspriser, eftersom marknaden helt enkelt inte fungerar. På rådets vårmöte i morgon måste man våga ta tag i saken och peka ut de medlemsstater som inte har öppnat upp sina gasmarknader.

  Diamanto Manolakou (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Energitillgången och användningen av samtliga energikällor är ett politiskt val som måste syfta till ett kombinerat tillvägagångssätt när det gäller alla behov på gräsrotsnivå, som att minska energiberoendet, spara energi, säkerställa invånarnas trygghet, skydda miljön och främja energiprodukter som en social – inte en kommersiell – handelsvara.

EU förespråkar avreglering genom att offra tillgodoseendet av behoven på gräsrotsnivå till förmån för privata investerares lönsamhet. Grönboken har utarbetats inom ramen för denna konkurrenskraft och den gräsrotsfientliga Lissabonstrategin, och här använder man till och med förnybara energikällor som ett medel för att föra in privat kapital i energisektorn. Att åberopa miljöskydd är hyckleri och döljer EU:s egentliga mål att skynda på avregleringen, främja gemenskapens produkter och begränsa beroendet av importerat bränsle.

En lösning skulle kunna vara en gemensam energibyrå som skulle tillhöra folket och verka inom ramen för en ekonomi med nationaliserade grundläggande produktionsmedel. Detta skulle bemöta de viktigaste frågorna och bidra till att energi blir en social, inte en kommersiell, handelsvara.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). – (PL) Herr talman! Polen är särskilt känsligt för strategier som exploaterar landets naturgas- och råoljetillgångar som ett sätt att utöva politiska påtryckningar. Sådana strategier tillämpas av den främsta leverantören av dessa drivmedel, nämligen Ryssland. Detta ligger till grund för den polska regeringens initiativ, som har lämnats in till EU-institutionerna och som skulle göra det möjligt för oss att lösa problemet med en tryggad energiförsörjning genom principen ”en för alla och alla för en”, dvs. solidaritetsprincipen. Detta initiativ fick tyvärr ett ganska svalt mottagande av de största EU-medlemsstaterna, eftersom de flesta av dem förespråkar lösningar som gynnar dem själva, även på bekostnad av de andra medlemsstaterna.

Ett perfekt exempel på en sådan strategi är byggandet av den norra gasledningen genom Östersjön, efter en överenskommelse mellan Ryssland och Tyskland. Detta kommer visserligen att avsevärt förbättra Tysklands framtida energiförsörjning men samtidigt hota de ekonomiska intressena och energiförsörjningen i länder som Polen, Litauen, Lettland, Estland och andra länder utanför EU, till exempel Ukraina.

Därför krävs ett samstämmigt agerande från medlemsstaterna, eller med andra ord en gemensam energipolitik. Därför förtjänar det polska initiativ som jag nämnde att diskuteras ordentligt.

  Elmar Brok (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr rådsordförande! Jag vill inte tala om energipolitiken som sådan, utan om de utrikes- och säkerhetspolitiska åtgärder som den är förknippad med. Med tanke på att Ryssland uppenbarligen har använt energi som ett politiskt vapen denna vinter och med tanke på situationen i Mellanöstern, måste vi inse att frågan om en trygg energiförsörjning är mycket problematisk, ännu mer än vad som har varit fallet på länge. Vi måste därför utveckla och vidta ett antal åtgärder i nära samarbete mellan utrikesutskottet och ert utskott, herr Chichester. Vi måste till exempel uppmana Ryssland att skriva under och ratificera Europeiska energistadgan för att trygga energiförsörjningen.

Vi måste klargöra – kanske genom utrikespolitiska åtgärder, men också genom att främja konkurrensen – att det måste finnas en skillnad i ägande mellan producenterna och de leverantörer som äger ledningarna, för att undvika att exempelvis Gazprom inte bara blir den största producenten utan också kontrollerar försörjningskedjan och därigenom sitter med trumf på hand.

Jag tror att vi måste ha ett mycket närmare samarbete med Ukraina och Sydkaukasien för att modernisera och utveckla energinätverk. Framför allt måste vi dock skapa nätverk inom EU, nätverk som inte är riktade mot någon, dvs. inte ett ”energi-Nato”, utan ett internt nätverk som ser till att om någon försöker stoppa leveranserna till ett land, så får det landet automatiskt leveranser från alla de andra länderna. Varför skulle då leveranserna till detta land inte stoppas? Därför att det skulle bli för dyrt för leverantörslandet, eftersom det då inte skulle få några inkomster alls.

Jag anser att solidaritetsklausuler som kan jämföras med Natoavtalet är fel tillvägagångssätt. Vi behöver ett solidaritetsnätverk som inte riktar sig mot andra, och det är genom sådana nätverk som vi måste organisera den interna solidariteten i praktiken.

Därför vill jag påpeka att den tyska regeringens tidigare beslut att bygga denna ledning under Östersjön, förbi Polen och de baltiska staterna, var dåligt. Som ett exempel på denna typ av nätverk måste vi se till att det finns förgreningar till exempelvis Polen, för att garantera försörjningen. När det gäller de baltiska staternas situation måste även de få möjlighet att säkra sina energitillgångar, om leveranserna från Ryssland skulle upphöra. Detta måste vi även lösa internt. Det är något som vi behöver diskutera.

  Mechtild Rothe (PSE). – (DE) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Hans Winkler och kommissionsledamot Andris Piebalgs för deras inlägg. Jag håller med er om att det är mycket viktigt att vi för en verkligt gemensam energipolitik.

Frågan bör inte vara om, utan hur, vi kan genomföra en gemensam energipolitik som uppfyller kraven på leveranssäkerhet, konkurrensförmåga och hållbarhet. En del av detta – vilket några ledamöter redan har nämnt – är en inre energimarknad med verkligt rättvis konkurrens, och vi vet att vi fortfarande har mycket långt kvar innan vi åstadkommit detta. Jag hade faktiskt förväntat mig ett något tydligare uttalande från er i det avseendet. (Får jag bara fråga er varför klockan inte går? Jag kan inte se hur mycket tid jag har kvar.)

Ni framhävde båda behovet av att fortsätta att utveckla den förnybara energin. Det håller jag helhjärtat med om. Men samtidigt hade jag hoppats på några mer specifika förslag. Som ni vet sträcker sig våra mål för närvarande bara fram till 2010: mål för elektricitet, biobränsle och för energin som helhet. Som ni också vet har Europaparlamentet krävt ett mål om 20 procent till 2020.

I kommissionens grönbok tas frågan upp om det överhuvud taget ska sättas några nya mål. Om jag förstår det rätt diskuterar man i rådet för närvarande ett nytt mål om 15 procent till 2015, vilket helt klart är ett steg bakåt. Det vore viktigare att verkligen se till att vi kan uppnå vårt mål för 2010, dvs. att 12 procent av den totala energiförbrukningen ska komma från förnybar energi. Det är därför mycket viktigt, för att inte säga nödvändigt, att det som ni informerade parlamentet om verkligen sker, herr Piebalgs, nämligen att ett direktiv ska föreslås om uppvärmning och nedkylning som är baserat på förnybar energi, och det är just på detta område som det finns brister.

Detta är mycket viktigt för att vi ska kunna utveckla energisäkerheten. Tysklands exempel klargör detta: När Tyskland avvecklar kärnkraften innebär det att 33 miljarder kilowattimmar måste ersättas till 2010. Enligt nuvarande prognoser kommer 51 miljarder kilowattimmar att produceras från förnybara energikällor 2010. Hittills har verkligheten alltid överträffat prognoserna när det gäller förnybara energikällor.

Till dem som säger att kärnkraft är så viktig vill jag därför säga följande: Vi har möjlighet att ersätta denna energikälla, och vi måste göra det, eftersom det är en icke förnybar energikälla och eftersom vi är helt beroende av import av uran. Dessutom är det mycket viktigt att tillämpa energieffektivitet. Ni påpekade detta båda två, och jag hoppas verkligen, kommissionsledamot Piebalgs, att ni kommer att lägga fram en ambitiös plan för energieffektivitet.

  Patrizia Toia (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det är verkligen dags att EU får en omfattande, komplett energiförsörjningsstrategi, där vi, herrar Piebalgs och Winkler, önskar att parlamentet ska spela en central roll. En viktig del i denna strategi är inrättandet av en gemensam europeisk marknad och en sammanhållen EU-politik.

I dag har avregleringen nått de individuella nationella marknaderna, men det räcker inte. På energiområdet har vissa länder övergett monopolfilosofin, medan andra inte gjort det. Om vi begränsar oss till att enbart uppmana till fullbordandet av enskilda nationella marknader kommer vi att till slut ha en asymmetrisk och därför svag EU-marknad. Den kommer att vara svag i sig själv och vi kommer med andra ord inte att klara av att ändra de snedvridningar som vi så väl känner till, dvs. de begränsningar som har analyserats i våra betänkanden. Den blir också svag därför att vi inte kommer att kunna förhandla med konsumentländerna. Dessutom finns det en stor risk för att den faller offer, som det står i ett ändringsförslag till vår resolution, för nya oligopol som kan bildas bland världens producerande områden.

Den andra viktiga punkten är att vi, i den energimix som vi måste åstadkomma, måste besluta inte bara om nationella val utan också om EU-mål och motsvarande referensindikatorer för energibesparingar och effektivitet. Vi förväntade oss att rådet skulle vara djärvare när det valde mål och infrastruktur samt forskningspolitik. Detta är EU-mål för en energipolitik i gemenskapen.

  Jerzy Buzek (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Jag vill nämna ett par tekniska punkter efter de politiska kommentarer som har gjorts. Energikriser uppstår alltid inom EU på grund av knapphet i leveranserna från två energikällor, nämligen gas och olja. Vi är inte självförsörjande på dessa områden, vilket gör att vi har två alternativ. Det första är att åstadkomma mer med hjälp av våra egna europeiska energikällor, och det andra är att sprida försörjningen.

Att åstadkomma mer egen energi kräver framför allt forskning och utveckling, ökad energieffektivitet och mer förnybar energi. Vi glömmer att EU har stora reserver av brunkol och stenkol. Jag förstår inte varför man fullständigt har bortsett från den rena koltekniken i parlamentets resolution. Andra har i flera år haft forskningsprogram och kommersiella program på detta område. Kärnkraft är en annan nödvändighet, särskilt med tanke på hoten från växthuseffekten. Europaparlamentet bör ställa tydliga krav på ökade medel till forskning och ny teknik.

Den andra fråga jag vill ta upp är diversifiering av källor. Vi har ännu inte utnyttjat de omfattande resurserna i ett av våra grannländer, Ukraina. I går kväll presenterade den ukrainska regeringen i Solvay, som inte ligger långt härifrån, landets potential – de största naturgasreserverna i Europa och gas- och oljeledningar från Turkmenistan och Kaspiska havet, som inte är beroende av Gazprom. Allt detta skulle kunna bli föremål för samarbete mellan EU och Ukraina. Det innebär att de ukrainska olje- och gasledningarna stannar kvar i händerna på ukrainarna. Detta kräver investeringar, byggande och reparation av olje- och gasledningar, och EU måste hjälpa Ukraina med dessa uppgifter. Vi kan utnyttja Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling, de transeuropeiska näten och en förbättrad grannskapspolitik för detta ändamål. Vi skulle få större säkerhet och visa större solidaritet, och vi skulle få en stadig grundval för gemenskapens energipolitik.

  Adam Gierek (PSE). – (PL) Herr talman! EU:s energipolitik har två dimensioner: den yttre eller geopolitiska dimensionen, och den inre dimensionen, eftersom energitrygghet också betyder en rationell användning av energi.

För närvarande måste EU organisera sin egen energipotential och förbättra användningen av den genom att öka den termodynamiska effektiviteten. Exempel på hur detta skulle kunna ske inkluderar modern värmeisolering av byggnader och andra strukturer, modernisering och mer vidsträckt användning av olika källor för värmeenergi och elektrisk energi, särskilt i EU:s nya medlemsstater, som har en stor potential för samproduktion och energibesparing, och förnuftig användning av förnybara energikällor, särskilt biomassa. Men samtidigt anser jag att användning av biomassa för elproduktion är ett misstag.

Genom att bygga nätverk över gränserna kan det utvidgade EU utnyttja de betydande tidsskillnaderna mellan de östra och västra gränserna för att minska toppbelastningarna på de elektriska näten, och EU skulle också kunna utnyttja säsongsskillnader i temperatur längs sin nord–sydaxel.

Den energi som används för att generera nationella inkomster behöver också minskas ytterligare, och detta måste återspeglas i tullpolitiken. Det är därför obegripligt att en tull om 6 procent ska tas ut på mycket energiintensiv aluminiumråvara. Att importera sådan aluminium är detsamma som att importera energi, vilken EU sedan skulle spara.

  Herbert Reul (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag har fått det intrycket att den nya situation vi haft sedan början av året har klargjort för alla att energin är viktig inte bara för EU:s ekonomiska utveckling. Det blir också allt tydligare att vi lider brist på energi och att det uppstår ett politiskt beroende i en omfattning som man i stora delar av samhället uppenbarligen inte hade kunnat förutse.

Men denna kris ger oss också mycket goda möjligheter eftersom vi nu äntligen diskuterar energifrågorna på ett objektivt och förnuftigt sätt, och vi skulle kunna uppträda civiliserat, lämna gamla tvister bakom oss och sluta att ställa upp dogmer. Men detta innebär – och här har jag många frågor kring det som kommissionen lade fram – att vi måste stanna upp och inventera läget. Hur ser situationen ut, vilka möjligheter har vi, hur mycket finns det och var, vilka är riskerna, var finns potentialen? Jag är mer eller mindre säker på att vi inte kommer fram till en enda lösning. Så blir det inte, och så har det aldrig varit. Men vi måste göra en förenad ansträngning för att diskutera alla frågor öppet och finna lösningar på bred basis.

Vi kan inte, som vår kollega från Polen just sa, klara oss utan de nuvarande kolresurserna – det är ställt utom allt tvivel. Vi måste överväga hur vi kan använda dem på ett rent sätt, men vi kan absolut inte klara oss utan dem. Vi får inte bortse från några möjliga källor – inklusive de förnybara energikällorna. Men vi måste också vara tillräckligt ärliga för att erkänna att deras potential är begränsad och att de inte kommer att lösa problemet med vår försörjning. Jag anser därför också att vi i ärlighetens namn inte kan komma ifrån att vi måste ha kärnkraft. Vårt motto får inte vara ”ingen kol, ingen kärnkraft, men allt som är fritt från koldioxid och miljövänligt”.

Jag menar att vi måste sluta diskutera på grundval av drömmar och dogmer. Vi behöver ha en realistisk och förnuftig debatt. Vi är skyldiga våra barn att se till att det fortfarande finns energi i framtiden, och tillräcklig energi, eftersom det är en vital förutsättning för välståndet i våra länder inom EU.

Jag anser också att det är omoraliskt att vi köper upp all energipotential i världen, bara för att vi har resurserna för det, och därigenom i slutändan lämnar de länder som inte har några resurser – jag menar utvecklingsländerna – i sticket. Det är vår skyldighet att också utnyttja modern teknik. Användningen av kärnkraft är för oss en fråga om moralisk förpliktelse.

  Katerina Batzeli (PSE). – (EL) Herr talman! Det råder inte längre något tvivel om hur viktigt det är att gemenskapen ger anslag till en ny och mer energieffektiv teknik för förnybara energikällor. Genom att stödja differentiering av olika slag av energikällor, inklusive vind- och solenergi, ursprungsländer och transit genom länder, kommer vi dessutom att bidra till nya villkor för utveckling, skapa sysselsättning och stärka en hållbar utveckling.

Jag skulle också här vilja belysa och betona att man kan stödja produktionen av biomassa genom att sammanställa nationella handlingsplaner som garanterar ekonomisk trygghet och trygghet för företagarna samt förtroende bland investerare och producenter, och som samtidigt möjliggör en väg ut ur jordbruksproduktionen. Det bör också framhävas att harmoniseringen av den inre marknaden på energiområdet bör ha som syfte att skydda konsumenterna och inte belasta dem med högre kostnader. Sådan politik kan inte garanteras vid drift som styrs av oligopolkoncentrationer.

Slutligen vill jag i samband med ökningen av investeringarna i nya, mer miljövänliga energiformer säga att man kan främja detta genom en grön skatt, en skatt där kärnkraft inte ingår och inte kan ingå.

Herr talman, herr kommissionsledamot! Under historiens gång och till och med nu har större konflikter och krig ägt rum av två anledningar: för det första på grund av energi och för det andra på grund av vatten. EU måste stå starkt och möta detta internationella problem med en stabil politik.

  Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Energitrygghet och mångfald av försörjningskällor har hastigt klättrat uppåt på den politiska agendan i år efter att Gazprom använde ”gasvapnet” mot Ukraina och Moldavien vid nyår. Detta är inte längre en teknisk fråga som enbart rör teknokrater, utan den är lika mycket en del av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) som av energiministrarnas beredningsområde.

Som föredragande för den europeiska grannskapspolitiken var jag mycket medveten om att flera av medlemsländerna, till exempel Algeriet och Azerbajdzjan, producerade gas och olja, och att andra var viktiga för att frakta bränsle med pipelinesystemet till Västeuropa, som Ukraina. Jag har upprepat vikten av att ett stabilt Kazakstan omfattas av den europeiska grannskapspolitiken, eftersom landet gärna vill komma bort från riskerna med en politisk och ekonomisk dominans från Ryssland och Kina, och eftersom det, förutom olja och gas, faktiskt även skulle kunna leverera uran till EU, eftersom vi oundvikligen måste bygga fler kärnkraftsreaktorer för att uppfylla kraven i Kyotoavtalet och inte förlita oss för mycket på instabila regioner i världen, som mellanöstern, Venezuela och Nigeria till exempel, för försörjningen av fossila bränslen.

Jag har full respekt för de länder som är emot kärnkraften, som Österrike och Irland, men nya tekniker som transmutation kommer enligt min mening en dag att lösa allmänhetens oro för den långsiktiga förvaringen av radioaktivt avfall.

Självklart krävs en hel del arbete från medlemsstaterna, helst genom ett mellanstatligt samarbete, för att arbeta för bättre energieffektivitet och utveckla fler tekniker i form av förnybara källor, men även för att sammanbinda elnäten i ett alleuropeiskt system som kan driva ner priserna och tillåta en reservkapacitet. Det finns också ett behov av att sammanlänka nuvarande olje- och gasledningar mellan EU:s medlemsstater. Spanien är uppenbarligen i stort sett självförsörjande, men isolerat i detta avseende, och de baltiska staterna är för beroende av Ryssland, men de har nu gått samman om ett eget nytt kärnkraftverk, vilket är dem till heder.

Jag anser också att Ryssland måste uppmuntras att ansluta sig till energistadgan för att förhindra att den hindrar tredjeländer från att använda deras ledningar. Det finns även en uppenbar lucka genom att det internationella energiorganet (IEA) bara tillåter strategiska oljereserver, inte gasreserver. Vissa medlemsstater i EU verkar inte ha några reserver överhuvudtaget.

  Toomas Hendrik Ilves (PSE). – (ET) Först av allt vill jag påminna oss alla om varför denna fråga diskuteras här i dag. I början av året visade den tvist om gasleveranser som blossade upp mellan Ukraina och Ryssland hur väldigt sårbart EU:s energisystem är, och, vilket är ännu viktigare, hur energin kan användas som ett extremt kraftfullt politiskt instrument.

Gasdispyten mellan Ukraina och Ryssland visade att om ett land har en lämplig ledare, till exempel Lukasjenko, får det billig energi från Ryssland. Om landet har valt en väg som inte passar Ryssland, vilket är fallet i Ukraina, får det ingen billig energi. Effekterna av denna politik har sänt chockvågor genom EU:s hela energisystem.

Så länge som EU saknar en gemensam energipolitik, och så länge som varje medlemsstat eller regeringschef försöker att för sig själv trygga bästa möjliga uppgörelse med ett företag i ett stort land utanför EU, kommer vi att förbli beroende och offer för transaktioner som görs vid sidan om.

EU behöver en gemensam energipolitik på samma sätt som vi behöver vår gemensamma handelspolitik, vilket gör EU extremt effektivt i förhandlingar. Föreställ er bara vilket läge Tyskland eller Frankrike, för att inte nämna mitt eget lilla land Estland, skulle befinna sig i om de på egen hand skulle förhandla med Förenta staterna eller Kina vid WTO-mötet. Men den nuvarande situationen, där varje land är ansvarigt för sin egen energiförsörjning och sluter bilaterala avtal, liknar detta.

Dessutom skulle två gasledningar som man planerar bygga mellan Ryssland och Kina kunna hota hela försörjningen.

Om man är skyldig banken 100 000 euro, då äger banken en. Men om man är skyldig banken 100 miljoner euro, då äger man banken. Samma sak gäller energi. Med en splittrad energipolitik är vi beroende av det statliga monopolets hugskott i ett land. Men en gemensam energipolitik skulle EU besluta om på egen hand.

  Ján Hudacký (PPE-DE). – (SK) I förhållande till EU:s geopolitiska strategi vill jag påpeka det viktiga (om än välkända) faktum att de flesta av de nya medlemsstaterna är totalt beroende av leveranser av olja och gas från Ryssland och i detta avseende skiljer sig från många av de gamla medlemsstaterna, vars bränsleleveranser är mer diversifierade. Jag är säker på att det inte är nödvändigt att nämna de senaste negativa konsekvenserna av ett sådant beroende som Ukraina har upplevt.

De nya medlemsstaterna är mycket lyhörda för frågorna om en trygg bränsleförsörjning. I brådskan att hinna ifatt de gamla medlemsstaternas ekonomiska utvecklingsnivåer har en trygg energiförsörjning blivit en alltmer överhängande fråga. Särskilt när det gäller elförsörjning har ett antal av de nya medlemsstaterna ärvt en mix av energiförsörjning som domineras av kärnenergi. Jag för min del anser att subsidiaritetsprincipen bör tillämpas när det gäller utvecklingen av denna typ av energi. Men jag kan inte bortse från solidaritetsprincipen, som borde göra det möjligt för enskilda medlemsstater att utveckla denna typ av energi åtminstone utan att utsättas för negativ inblandning utifrån. Jag välkomnar kommissionens initiativ att stödja forskning som syftar till att ytterligare förbättra säkerheten för kärnkraften, till exempel forskning om återvinning eller kärnfusionsteknik och andra besläktade områden. Men jag måste betona att det särskilt för denna forskning inte finns tillräckliga anslag i den nya budgetplanen.

Grönboken om energipolitik fokuseras främst på förnybara energikällor. Jag har inga större invändningar mot det. Men kommissionen måste agera ansvarsfullt och acceptera att vissa medlemsstater vill fortsätta att utveckla kärnenergin i framtiden, framför allt av två skäl. För det första är potentialen för att utveckla förnybara energikällor inte särskilt stor i dessa länder, och man kan inte räkna med någon långsiktig hållbarhet för dessa källor. För det andra har dessa länder haft mycket positiv erfarenhet av kärnenergi, som är säker, miljövänlig och hållbar på lång sikt.

  Eluned Morgan (PSE). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar denna resolution som ett bevis på att det faktiskt råder en energikris i Europa. Som parlamentsledamot för Förenade kungariket kan jag berätta för er att våra gaspriser är tre gånger högre än i Nederländerna och att industrier har varnats för att de kanske måste stänga ett tag på grund av gasbrist. EU:s inre energimarknad fungerar inte. Svaret är inte att dra sig tillbaka in i en trångsynt nationalism, utan att samarbeta och se till att systemet fungerar bättre. Vi måste utveckla EU:s gemensamma energipolitik.

Orkanen Katrina och Gazproms och Rysslands uppförande nyligen är två större incidenter som har pressat oss i denna fråga. Sedan de uppmuntrande tonerna från Hampton Court är jag rädd att vi har sett några tråkiga drag från medlemsstaterna: deras fortsatta misslyckanden med att fullfölja nuvarande lagstiftning inom detta område, prisregleringen på energimarknaden, nytt tullskydd och etableringen av nya nationella försvarare. Inget av detta bådar gott inför mötet i morgon, där vi hoppas slippa se rådet bromsa mer.

Detta är första gången som vi i parlamentet har haft en möjlighet att kommentera grönboken. Vår första reaktion måste vara besvikelse: det finns inga nya mål och inga konkreta förslag för att etablera en gemensam energipolitik. Det finns ingen möjlighet att få en biljon euro i finansiering utan en mer långsiktig planering.

I grönboken undviker man helt och hållet frågan om transport och flyg och deras bidrag till energidebatten. Parlamentet måste arbeta ingående med den. Jag hoppas att vi kommer att kunna samarbeta på detta område och att det inte kommer att behövas en tredje allvarlig incident för att medlemsstaterna ska reagera i frågan.

  Vytautas Landsbergis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Försörjningstrygghet som recept på ett verkligt problem borde innehålla konkreta otrygghetseventualiteter, som bör listas specifikt. Vi bör tillhandahålla åtgärder för hur man klarar sig även om gas- eller elkraftsledningar blir bombade. Båda exemplen har nyligen upplevts i Georgien, där ingen tvivlade på att dåden var politiska. Det finns också kategorier där naturkatastrofer kan avbryta försörjningen. I dokumentet om energiförsörjningstrygghet i EU undviker man att nämna hur förberett EU är på sådana katastrofer, för att inte tala om hur personliga infall kan påverka försörjningen. En eventuell angripare, som vill använda energi som vapen, kan bara hindras genom vetskapen att hans drag inte ger några politiska vinster utan bara nackdelar för honom själv, medan den utsatta staten omedelbart får hjälp och kompensation genom att EU agerar i gemensam solidaritet.

Detta är vad vi snarast bör arbeta för, men det finns inte med i resolutionen. När vi nu debatterar trygghet kontra otrygghet finns det också en verklig otrygghet för miljön i samband med byggandet av pipelines och försörjningen av västvärlden på ett så sårbart ställe som på botten av Östersjön. Det råder en märklig tystnad om kemiska granater och bomber från andra världskriget i stora mängder, som ligger och rostar och väntar på sin egen undergång.

Medan tiden rinner iväg kan detta mekaniska arbete med att bygga pipelines gå allt snabbare mot en jättekatastrof. Vem skulle bli lidande? Ingen, förutom några oviktiga mindre nationer längs Östersjöns östkust. Vem kan ge oss baltiska nationer några garantier för både energin och den biologiska fortlevnaden? Tyskland? Kommissionsledamöterna i den splittrade unionen? Vi har rätt att förvänta oss en passande politik och konkreta garantier från EU. Först då har EU anledning att använda ordet solidaritet.

  Gunnar Hökmark (PPE-DE). – Herr talman! Det finns två saker som är viktiga att definiera i den gemensamma europeiska uppgiften när det gäller energipolitik, och som jag menar att vi måste förtydliga.

Det första är att en av de uppenbara uppgifterna för oss gemensamt är att säkerställa att den inre marknaden fungerar. Här finns många hinder redan idag. Det gäller allt ifrån att se till att företag kan växa samman över gränserna till att se till att den inre marknaden, både legalt och också tekniskt, kan fungera.

Vi behöver gemensamma nät därför att det är ett sätt att uppnå många av de mål som vi har gemensamma. Vi får mer konkurrens och lägre priser genom gemensamma nät. Ska vi få en möjlighet för de förnybara bränslena att växa fram så behöver vi en större marknad där de också kan marknadsföras och utvecklas på kommersiell grund. Den minskade sårbarheten uppnår vi genom gemensamma nät, och möjligheten att samtidigt få tillgång till säker och billig elenergi.

Den andra gemensamma uppgiften när det gäller energipolitiken handlar såklart om det som ryms inom utrikespolitiken och handelspolitiken. Där tror jag att det är avgörande, än en gång, när det gäller solidariteten mellan länderna att vi har de gemensamma näten. Vi kan tala om solidaritet och solidaritetsklausuler hur mycket vi än vill, men i grunden är det faktiskt så att det är först med gemensamma nät som länder som Estland, Lettland och Litauen, eller varje annat land som kan bli föremål för politisk utpressning, det är först med det som vi kommer att kunna klara den faktiska solidariteten. Då blir den verklighet, och inte bara politiska mål.

I utrikespolitiken och handelspolitiken måste varje samarbete med Ryssland bygga på att villkoren för handel och distribution är klara och uppenbara. Unionen måste stå bakom en politik som leder till att Ryssland förbinder sig att leverera under säkra villkor till varje enskild medlemsstat. Då får vi en bra energipolitik och då får vi solidaritet och då får vi ett bättre Europa.

  Peter Liese (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! EU är alltför beroende av fossila bränslen. De senaste veckorna har gjort det tydligare än någonsin att vi måste få ett slut på det. Priserna ökar dramatiskt för industrin och för de privata konsumenterna. Det finns ingen verklig trygghet i försörjningen, och det finns ingen garanti för att vår nuvarande energiförsörjning är hållbar med tanke på klimatet. Under förmiddagen talade Eluned Morgan om Katrina. Det har förekommit en hel rad orkaner, och forskarna säger att dessa förmodligen är ett tecken på klimatförändringar.

Därför behöver vi minska vårt beroende av fossila bränslen. Jag menar att tre saker är särskilt viktiga. Det första är kärnkraften. Vi får inte stänga säkra kärnkraftverk enbart av politiska skäl. Därför förespråkar jag att vi antar ändringsförslaget från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater på denna punkt. Jag anser att det är beklagligt att den tyska förbundskanslern Angela Merkel inte sa det i sitt tal under förmiddagen, eftersom vi är i koalition med socialdemokraterna, men jag är glad att socialdemokraterna här i Europaparlamentet börjar ompröva detta. Om ett år kanske Angela Merkel kan försvara kärnkraften på hela förbundsregeringens vägnar.

Det finns en rad andra punkter som Angela Merkel och vi alla kan stödja, och hon kommer att göra det i sitt huvudanförande vid morgondagens toppmöte. Vi behöver energieffektivitet. Energin slösas bort i EU, och vi får inte låta detta fortsätta. Vi behöver en effektiv utvidgning av den förnybara energin. Det är mycket viktigt att vi använder oss av mer förnybar energi, men vi måste göra det utan långsiktiga subventioner. Jag vill därför än en gång peka på parlamentets krav på ett direktiv om uppvärmning och nedkylning. Detta är ett område där det finns en stor potential och där kostnaderna är ganska låga, och vi bör därför se till att vi snabbt kommer fram till åtgärder i det avseendet.

Jag stöder denna resolution eftersom den innehåller dessa krav och därför att den uppmanar kommissionen och rådet att agera snabbare i denna fråga.

  Renato Brunetta (PPE-DE). – (IT) Herr talman, herr Piebalgs, mina damer och herrar! För att skapa en gemensam energipolitik måste kommissionen till att börja med slutföra liberaliseringen av gas- och elmarknaden. Nog med asymmetri och skojare. Kommissionen måste bekämpa alla åtgärder som är avsedda att hindra den fria rörligheten för kapital och undvika alla former av snedvridning av konkurrensen som orsakas av regeringarnas protektionistiska stöd av nationella toppföretag; er egen trovärdighet hänger på det, herr Piebalgs.

Energi är som bekant både en produktionsfaktor och en konsumtionsvara, och båda är oumbärliga för utvecklingen av vår ekonomi och för upprätthållandet av höga levnadsstandarder. Den gemensamma energipolitiken, tillsammans med en gemensam utrikespolitik, är de verktyg som vi kan uppnå dessa mål med i ett utvidgat Europa. Den politiska frågan är: Kommer vi att kunna genomföra detta?

Europa är uppdelat i två läger: de som litar på Ryssland och de som är mycket kritiska mot det landet, även om vi är nästan helt beroende av dess energiresurser. Ryssland är en oundviklig leverantör på den europeiska energimarknaden, som vi dock inte borde förbli alltför hårt knutna till. Det är därför grundläggande att diversifiera energiförsörjningen, och det är avgörande att finna europeiska lösningar för försörjningen. Vi måste kort sagt tala med en röst – kommer vi att kunna göra det?

Att diversifiera försörjningskällorna tycks vara ett obligatoriskt svar, precis som att förbättra transportnätverken för energi, gasledningarna och hamnarna. Det är viktigt att utveckla en energidimension inom Europeiska unionens strategi och säkerhet och att öka de offentliga och privata investeringarna i alternativa och förnybara energikällor. Kommer vi att kunna göra detta?

Kort sagt, en energipolitik som är en grundläggande beståndsdel av det nya Europa – detta är det budskap vi måste ge våra medborgare. Kommer vi att kunna göra det?

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Herr talman! När ljuset slocknade i Kalifornien, Turin och till och med i min egen hemstad, Wexford – för att inte tala om vid Gazpromincidenten nyligen – ägnades mycket tid åt energiförsörjningstryggheten, som är av yttersta vikt för oss, både strategiskt och ekonomiskt, särskilt när behovet av energiimport och kostnader växer exponentiellt. Som nämns i den senaste grönboken om energipolitik kommer 70 procent av energibehovet att behöva lösas med importerade produkter, gentemot dagens siffra på bara 50 procent, om vi inte kan göra vår inhemska energi mer konkurrenskraftig under de kommande årtiondena. Det mesta av detta kommer från regioner som hotas av geopolitisk instabilitet.

Men den här siffran döljer det större behovet av energiimport för avlägsna och geopolitiskt isolerade energimarknader, som de baltiska staterna, Irland och andra ö-samhällen. På Irland har vi gått från ett behov av importerad energi på 65 procent 1990 till ett behov på över 90 procent idag, och det stiger. Våra inhemska tillgångar på fossila bränslen, torv och naturgas, har tömts i rasande fart sedan 1995, medan en rekordartad ekonomisk och industriell tillväxt har ökat efterfrågan.

Även om energimixen måste fortsätta att vara medlemsstaternas ansvar, så är ett angrepp mot en medlemsstat ett angrepp på alla medlemsstater i energiavseende på den inre marknaden. Solidaritet inom EU kommer att vara avgörande för att garantera en rättvist fördelad försörjning från områden utanför våra gränser, genom att genomföra en konkurrenskraftig och integrerad inre energimarknad. Detta kan inte ske utan en extra fysisk kapacitet, i form av transeuropeiska energinätverk som knyter oss alla till ett europeiskt nät.

Inom varje medlemsstat måste en effektiv ”bolagisering” av nätverk och försörjningsaktiviteter för gas och elektricitet genomföras. På Irland har det ännu inte genomförts.

Genom uppmuntran på EU- och medlemsstatsnivå måste vi sikta seriöst på att utveckla och integrera de 21 typerna av förnybara energikällor, inte minst på grund av våra skyldigheter i samband med klimatförändringen. När det gäller biobränslen får jag intrycket att det knappast saknas intresse: forsknings- och finanssamhället svävar kring ämnet, men vågar inte ta steget i mörkret. Samtal, samförstånd och intresse räcker inte. Vi behöver seriösa finansiella och reglerande katalysatorer för att öka forskningen och förlänga utvecklingen av pilotprojekt med de senaste förnybara teknikerna.

Frikopplingen av den ekonomiska tillväxten och energikonsumtionen och hela frågan om efterfrågestyrning kan inte förbises. Världens energibehov och koldioxidutsläpp förväntas stiga med 60 procent till 2030. Genom att enbart öka energieffektivitetsåtgärderna till 2020 kan vi minska behovet med över 20 procent.

Herr kommissionsledamot! Vänta inte tills ljuset slocknar igen! Låt oss agera nu och behålla energitryggheten högst upp på den politiska agendan i fredstid.

  Romana Jordan Cizelj (PPE-DE). – (SL) Energi är grundläggande för vårt arbete och centralt för att vi ska kunna genomföra den politik vi fastställt. Situationen på energiområdet kommer, i icke försumbar utsträckning, att avgöra i vilken grad vi når Lissabonstrategins mål och förvisso om vi kommer att kunna nå dem överhuvudtaget.

Herr kommissionsledamot, ni är medveten om att situationen ser ut på det här viset, och det var därför ni förde frågan vidare och offentliggjorde grönboken om en gemensam europeisk energipolitik tidigare den här månaden. Det är förvisso hög tid att vi finner svar på följande frågor: Hur kan vi garantera en säker och tillräcklig energiförsörjning till konkurrenskraftiga priser och samtidigt ta hand om miljön? Hur ska vår energimix sammanställas i framtiden? Hur stabila är de områden som vi kan importera energiresurser från? Vad kostar energiresurserna för närvarande och hur mycket kommer de att kosta i framtiden? Hur påverkar användningen av energiresurserna miljön, och så vidare?

Våra svar på dessa frågor måste vara en realistisk bedömning av bidraget av primära energikällor till den övergripande europeiska energimixen, och en ärlig utvärdering av effektiviteten hos den befintliga tekniken och potentialen hos utvecklingen av ny teknik samt medlemsstaternas naturresurser måste också beaktas. Tiden är inne för oss att undvika politisk retorik och ta itu med de verkliga förhållandena.

Jag vill särskilt påpeka att kärnenergi inte får och inte bör vara ett tabubelagt ämne inom den europeiska politiken. Kärnenergi orsakar för tillfället inga växthusgasutsläpp, den gör det möjligt för oss att importera uran från en rad länder, däribland de som är politiskt stabila, och det är av just det skälet som kärnenergi ligger på ett stabilt och konkurrenskraftigt pris. Det framtida forsknings- och utvecklingsarbetet förväntas förbättra kärnenergins effektivitet, minska mängden radioaktivt avfall och öka säkerheten. Kärnenergin måste nu inta en plats som motsvarar dessa faktorer både i EU:s strategidokument och när man vidtar konkreta åtgärder.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Dagens debatt var mycket viktig med tanke på rådets möte i morgon och med tanke på de mycket intensiva diskussioner om energifrågan som stats- och regeringscheferna kommer att föra i morgon, och jag skulle verkligen vilja tacka alla som deltagit i debatten. Jag har inte tid att svara på allt som sagts – och många viktiga saker har sagts – men jag skulle bara sammanfattningsvis vilja ta upp ett par punkter.

Paul Rübig hade helt rätt när han sa att en mer omfattande debatt om denna fråga behövs, och att energifrågan måste tas upp inom alla Europeiska unionens verksamhetsområden. Ordförandeskapet är medvetet om detta och arbetar naturligtvis tillsammans med kommissionen i detta hänseende. Här skulle jag särskilt vilja tacka kommissionsledamot Piebalgs för hans samarbete ända från början. Jag tror att han var den första kommissionsledamot som vi bedrev ett nära samarbete med, och jag tackar honom varmt för det.

Medlemsstaterna måste dock också göras delaktiga, eftersom endast en gemensam ansträngning kommer att föra oss fram till vårt mål om en säker försörjning, konkurrenskraft och hållbarhet, vilket måste vara de centrala frågorna inom den europeiska energipolitiken.

EU måste tala med en röst när man diskuterar energipolitiken med tredjeländer. Detta har flera talare betonat. Renato Brunetta sa det, liksom Elmar Brok, ordföranden för utskottet för utrikesfrågor. Detta är också särskilt viktigt, och en uppgift som vi måste ta itu med.

Robert Goebbels och kommissionsledamot Piebalgs nämnde båda solidariteten. Solidaritet är förvisso en tämligen viktig faktor, och i morgon kommer stats- och regeringscheferna att medge detta i sin deklaration och i de slutsatser som antas. Robert Goebbels krävde en politique énergique plus solidaire (en mer solidarisk energipolitik), och det är en bra fras.

Claude Turmes har redan förutsett vad stats- och regeringscheferna kommer att säga i morgon. Jag måste erkänna att jag inte vet det: andra kanske är bättre informerade. Men en sak kan jag säga: morgondagens energidebatt har förberetts noga, däribland av energiministrarna och rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser). Vi vet naturligtvis inte hur den text som stats- och regeringscheferna antar slutligen kommer att se ut, men jag förmodar att den kommer att innehålla några mycket viktiga saker. Det kommer inte att vara en deklaration om nationella intressen, utan det blir snarare en europeisk energipolitik som antas i morgon. Så mycket kan vi redan säga.

(EN) Lena Ek nämnde att det är nödvändigt att behålla konkurrensen. Först av allt vill jag fästa er uppmärksamhet på den debatt för tio dagar sedan i Strasbourg där jag på rådets vägnar och tillsammans med kommissionsledamoten med ansvar för konkurrensfrågor mycket tydligt nämnde att vi i hög grad förespråkar konkurrens och att vi måste behålla konkurrensreglerna, i synnerhet på energiområdet. Jag vill nämna en liten punkt i EU:s energipolitik. I den punkt som handlar om just det som ni frågade om framhålls det att EU:s energipolitik för att kunna uppfylla sina mål bör säkerställa öppenhet och icke-diskriminerande marknader. Energipolitiken måste överensstämma med konkurrensreglerna, leva upp till kravet på tillhandahållande av allmännyttiga tjänster och fullt ut respektera medlemsstaternas rätt att själva bestämma över sina primära energikällor och sitt val av energimix.

(DE) Mycket av det har också nämnts här, och jag kan endast bekräfta och betona det.

Mechtild Rothe krävde särskilda mål för utvidgningen av förnybara energikällor, och jag instämmer helt och hållet i det. Det österrikiska ordförandeskapet är mycket engagerat och mycket ambitiöst. Som denna debatt har visat finns det dock en bristande enighet i många frågor. En sammanhängande, konsekvent energipolitik för Europa kan inte skapas över en natt.

Det är viktigt att stats- och regeringscheferna i morgon ger en betydande stimulans, och att medlemsstaterna, rådet och kommissionen sedan bygger vidare på de principer som utarbetas och antas i morgon, så att vi slutligen uppnår vad vi alla önskar: en trygg försörjning, ökad effektivitet och en konstruktiv dialog med tredjeländer, så att vi kan garantera användningen av ren energi i framtiden och för de kommande generationerna.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Efter en sådan stimulerande och intressant debatt vill jag ta mig friheten att tala lite längre än vanligt för att avsluta debatten.

I den situation vi nu står inför skulle vi normalt kunna ta historien till hjälp för att finna djärva beslut på energipolitikens område. Hittills har jag funnit ett sådant beslut: det var före första världskriget när Winston Churchill, som då hade ansvaret för flottan, beslutade att byta bränsle för den brittiska flottan från kol – som producerades inom landet i Wales – till olja. När han tillfrågades om säkerheten sa han att svaret var mångfald. Vi står inför en lika stor utmaning som han gjorde. Men även vi bör visa mod. Varken OPEC eller Ryssland sitter inne med esset i vårt pokerspel. Det är vi som gör det.

Inför den nuvarande utmaningen anser jag att den största konkurrensfördelen kommer att vara att en del av världen inte bara kommer att vara energieffektiv utan också kommer att kunna styra efterfrågan. Detta är nyckeln till framgång. I annat fall kommer vi inte att få en hållbar energiförsörjning, inte ens med största möjliga mångfald. Detta är en mycket viktig utmaning som vi måste möta.

Den andra viktiga frågan är att om vi vill ha framgång och nå de mål vi har enats om i en mer komplicerad situation – inte bara en situation där vi byter från kol till olja – bör vi vara medvetna om att vi kan nå dessa mål på samma sätt som vi har kunnat nå våra tidigare mål. Detta är av avgörande betydelse.

Solidariteten är ytterst viktig. Men vi bör alla förstå att solidariteten tvingar oss att utföra en del ”hemarbete” för att förbereda oss för detta och att det finns ett pris som måste betalas. Vi bör till exempel inte uppfatta kraftledningen mellan Litauen och Polen enbart som en kommersiell fråga utan också som en fråga om solidaritet. Den bör byggas, men inte utifrån kommersiella argument.

Jag hörde en del skeptiska påpekanden om marknaderna. Men det är faktiskt marknaden som ger Europeiska unionen dess styrka. Det finns många känslor när det gäller att försvara nationella intressen. Men varje fall kommer att bedömas med utgångspunkt från EU:s konkurrenslagstiftning. Om det finns behov av att skärpa lagstiftningen är det en helt annan sak. Debatten kommer alltid att göra känslorna starkare. Men lagstiftningen kommer att tillämpas noggrant och konkurrensen kommer att segra.

Det är helt klart nödvändigt med nya tekniker. Oljepriset stimulerar faktiskt utvecklingen. Jag fick nyligen ett mycket intressant förslag om mycket stora kraftledningsnät som binder samman många vindkraftverk ute till havs. När man träffar företrädare för små och medelstora företag som sysslar med förnybara energikällor och uppvärmning och frågar dem vad de skulle stödja hävdar de att oljepriserna bör ligga kvar på nuvarande nivå. Detta ger större mångfald och stimulerar den tekniska utvecklingen bland våra forskare. Men detta för oss återigen tillbaka till det faktum att det bara är vår vilja som avgör vår styrka. Om vi är svaga och inte tror på vår styrka kommer ingen annan att hjälpa oss – varken Ryssland eller Saudiarabien. Vi måste hjälpa oss själva.

I detta avseende anser jag att sådana debatter är nödvändiga. Den strategiska översynen av EU:s energipolitik kommer att leda till en mycket vederhäftig debatt och till riktiga beslut. Men jag anser fortfarande att det grundläggande svaret ligger i vår styrka som union, det vill säga i vår demokrati och i vår vision om de internationella förbindelserna och marknaden. Men för att marknaden ska fungera bör vi sörja för stabila och förutsägbara investeringsvillkor. Marknaden kommer då att tillhandahålla vad som efterfrågas.

Tack så mycket för er debatt. Jag tror verkligen att vi kommer tillbaka till debatten och kan enas om innehållet i en europeisk energipolitik.

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

  Talmannen. – Jag har avslutningsvis mottagit fem resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 108.5 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.

(1) Se protokollet.

13. Europeiska unionens kriterier för fredsbevarande, särskilt i Demokratiska republiken Kongo (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett uttalande från rådet om Europeiska unionens kriterier för fredsbevarande, särskilt i Demokratiska republiken Kongo.

  Hans Winkler , rådets ordförande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag tror att vi alla kan enas om att Europeiska unionen bygger på värderingar och att den är mycket engagerad för att främja dessa värderingar världen över. Detta omfattar konkreta bidrag till fred, hållbar utveckling, respekten för de mänskliga rättigheterna och utvecklingen och stärkandet av demokratin världen över.

Europeiska unionen har en mycket omfattande samling instrument för åtgärder på dessa områden. Dessa innefattar en handels- och utvecklingspolitik, diplomatiska initiativ inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och civila och militära krishanteringsoperationer inom den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken.

Genomförandet av dessa olika resurser kan särskilt väl demonstreras genom vår Afrikapolitik. Dagens debatt om Europeiska unionens insatser i Demokratiska republiken Kongo är ett särskilt gott exempel. Vi får dock inte glömma vår övriga verksamhet i detta sammanhang, som till exempel åtgärderna för att stödja Afrikanska unionens fredsbevarande styrkor AMIS II i Darfur.

Den omfattande Afrikastrategi som Europeiska unionen antog i slutet av förra året, den ”gemensamma ståndpunkten om förebyggande, hantering och lösning av konflikter i Afrika” och den ”europeiska säkerhets- och försvarspolitiska handlingsplanen för fred och säkerhet i Afrika” ger Europeiska unionen en tydlig vägledning: åtagandet för fred och säkerhet i dessa dokument som en absolut nödvändighet för Afrikas utveckling leder logiskt sett till ett åtagande att hjälpa till att lösa konflikterna i Afrika genom att stärka den afrikanska krishanteringskapaciteten, med hjälp av medel från den ”fredsbevarande resursen för Afrika” och genom lämpliga insatser inom den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken.

Europeiska unionens insatser i Demokratiska republiken Kongo återspeglar den mångsidiga karaktären hos EU:s ambitioner: den huvudsakliga grunden för förbindelserna mellan Europeiska unionen och Demokratiska republiken Kongo, och sålunda också för EU:s stöd för att stabilisera landet, utgörs först och främst av Cotonouavtalet och medlen från Europeiska utvecklingsfonden för detta. Medlen från den fredsbevarande resursen, som jag redan kortfattat har nämnt och som inte är direkt kopplade till Cotonouavtalet, är också värda att uppmärksammas i detta sammanhang. En del av dessa medel används för att finansiera initiativ som utgör ett mycket direkt bidrag för att förbättra säkerhetssituationen i Kongo, till exempel genom att skapa humana livsrum för soldater och deras familjer, eller genom att bistå med modern utrustning.

I Demokratiska republiken Kongo har det också blivit tydligt att den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken, med tämligen små resurser, kan utgöra ett viktigt bidrag till att stabilisera landet, genom att stödja reformen av dess säkerhetssektor, inom både den civila och den militära sektorn. Jag vill nämna det civila ESFP-uppdraget, EUPOL Kinshasa, som nyligen förlängts till slutet av året. Inom detta uppdrag får den ”integrerade polisenheten” utbildning och råd, och uppdraget bidrar sålunda till att garantera att polisarbetet i huvudstaden Kinshasa inte bara är effektivt, utan också förenligt med de grundläggande dragen hos en modern stat enligt rättsstatsprincipen.

Det militära ESFP-uppdraget, EUSEC Kongo, stöder i sin tur de kongolesiska militära myndigheterna i utvecklingen av de nödvändiga reformerna och den nödvändiga moderniseringen av de beväpnade styrkorna.

Jag är övertygad om att jag inte behöver tala om för er att det arbete som utförs av EU:s särskilda representant för området kring de afrikanska stora sjöarna, Aldo Ajello, är oerhört viktigt för att stabilisera situationen i Demokratiska republiken Kongo.

Jag vill nu betona ett par specifika punkter om uppdraget i Kongo. Till att börja med finns det fyra centrala frågor som utmärker rådets ståndpunkt om en insats till stöd för Förenta nationernas uppdrag i Demokratiska republiken Kongo (MONUC).

För det första svarar Europeiska unionen på en särskild förfrågan från Förenta nationerna. I den här frågan har vi förtroende för den bedömning som gjorts av generalsekreterare Kofi Annan. Ni känner säkert till att rådet tidigare har gjort avsevärda ansträngningar för att stödja Förenta nationerna, och att Förenta nationernas närvaro i regionen, som en del av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP), har stärkts. Jag är säker på att ni håller med mig om att Europeiska unionen, i sitt åtagande för multilateralism, är skyldig att ge ett effektivt bidrag i detta sammanhang, vilket medlemsstaterna också vill.

För det andra förespråkar både Demokratiska republiken Kongos president och båda dess vice presidenter sådana stödåtgärder. Högsta försvarsrådet har också särskilt efterfrågat detta uppdrag, och detta har också införlivats i ett pressmeddelande om frågan. Detta visar oss att det ligger i Demokratiska republiken Kongos intresse att ha ytterligare trovärdiga avskräckningsmedel tillgängliga, för att förhindra ett militärt alternativ. Jag vill särskilt betona det faktum att detta är ett uppdrag som bör utnyttjas för att förhindra våldsanvändning, och vi hoppas att detta avskräckningsmedel ska förhindra den aktuella användningen av militära resurser. Denna avskräckningseffekt är värd besväret, även om de utsända styrkorna, enligt de kongolesiska myndigheternas bedömning, inte kommer att behöva användas. Men de bör finnas tillgängliga. Vi ser ingen anledning att ifråga sätta den kongolesiska bedömningen.

För det tredje är Demokratiska republiken Kongo det största landet i regionen med den största befolkningen. Inte minst därför är EU som bekant mer engagerat i övergången till demokrati i Kongo än i något annat afrikanskt land. Europeiska unionen har redan tidigare använt sina omfattande verktyg för att sätta stopp för konflikten och göra framsteg i fredsprocessen. Vi i Europeiska unionen har bidragit med 700 miljoner euro till projekt för att stödja övergången, varav 200 miljoner euro enbart gick till stöd för valet. Jag har redan nämnt polisuppdraget. Som ni känner till sände vi 2003 en militär delegation till de östra delarna av landet för att förhindra en upptrappning av den konflikt som hotade de slutliga förhandlingarna i fredsprocessen och därmed inrättandet av övergångsregeringen. Enligt medlemsstaterna är det nu klokt och nödvändigt att säkra denna tidigare investering i freden i Demokratiska republiken Kongo och se till att den fredliga demokratiska utvecklingen fortsätter.

För det fjärde måste uppdragets politiska och militära parametrar – liksom vid tidigare uppdrag, däribland de i Demokratiska republiken Kongo – inrättas och fastställas i samarbete med de behöriga rådskonstellationerna och de operativa högkvarteren.

  Karl von Wogau, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Förenta nationerna har som vi hört krävt att Europeiska unionen ska lämna ett bidrag till valet i Kongo genom att sända en militär delegation. Vad ska vi svara på denna begäran?

Vi måste komma ihåg ett antal saker. Till att börja med måste vi nu fråga oss själva om Europeiska unionen har den kapacitet som krävs för att genomföra en sådan operation. Den andra frågan är: har vi inte andra prioriteringar i Europeiska unionens omedelbara närhet, till exempel på Balkan, där fredsbevarande är vår främsta och viktigaste uppgift? För det tredje, finns det inte en risk att vi kommer att dras in i en konflikt som vi sedan inte kommer att kunna dra oss ur snabbt? Detta är frågor som jag, som parlamentsledamot, upprepat får i detta sammanhang.

Å andra sidan måste vi, som rådets ordförande sa, inse att Europeiska unionen har ett intresse av att detta land i Afrikas hjärta är stabilt. Det faktum att Europeiska unionen själv också påverkas borde vara tydligt för alla som har betraktat Ceuta, Melilla eller Lampedusa och de fruktansvärda scener som utspelas vid dessa gränser mot fattigdomen. Stabilitet i Afrika ligger i Europeiska unionens och dess medborgares intressen.

Vi måste vara medvetna om vårt ansvar mot FN. Vi måste vara tydliga med att förhindrandet av våld, vilket är syftet med denna insats, är helt i linje med Europeiska unionens säkerhetsstrategi. Vi får inte heller glömma att en stor andel av Europaparlamentets och andra parlaments valobservatörer, under Philippe Morillons ledning, redan arbetar i Kongo med att säkra valet.

Vilka är villkoren för Europeiska unionens ingripande i Kongo? För det första måste det finnas en tydlig tidsgräns. En sådan här insats kan inte syfta till att stabilisera hela Kongo – det är en långsiktig uppgift, och FN:s ansvar. Därför finns det 17 000 FN-soldater i Kongo. Vi måste koncentrera oss på att hjälpa till med att stabilisera valet den 18 juni.

För det andra måste det finnas tydliga uppföljningsregler som visar hur Förenta nationerna å ena sidan, och den kongolesiska armén å andra sidan, kommer att återuppta denna verksamhet efter vårt ingripande. Det måste också finnas en geografisk gräns, och det måste till exempel vara tydligt att Katanga och Kongos östra provinser måste fortsätta att vara Förenta nationernas ansvar och inte Europeiska unionens.

Vidare måste det vara helt klart att detta uppdrag definitivt är ett EU-uppdrag. Det får inte bara vara en eller två europeiska nationer som deltar, utan fler EU-nationer måste verkligen engagera sig i uppgiften. Vi behöver en formell inbjudan från interimsregeringen. Också i det här sammanhanget tycks det fortfarande finnas vissa tvivel om vad Kongos regering faktiskt formellt sagt.

Men vi behöver framför allt en övertygande plan, en plan som kan övertyga alla orosstiftare att det är bättre att godkänna valresultatet och som också kan uppmuntra Kongos medborgare att utöva sin rösträtt. Under dessa förhållanden kan Europeiska unionen och vi i Europaparlamentet godkänna ett sådant uppdrag. Nu behöver vi få svar på de fortfarande olösta frågorna, och det snarast möjligt.

  Ana Maria Gomes, för PSE-gruppen. – (PT) Situationen i Demokratiska republiken Kongo ställer oss inför enorma utmaningar – och med oss menar jag vi inom EU som tar ”skyddsansvaret”, som behandlades vid FN:s senaste högnivåmöte i september 2005, på allvar.

Den konflikt som ödelagt Demokratiska republiken Kongo och hela området kring de stora sjöarna är den blodigaste sedan andra världskriget. Den har redan krävt 4 miljoner dödsoffer, varav den överväldigande majoriteten är civila. En verklig och varaktig fred i landet är en helt avgörande förutsättning för fred i området kring de stora sjöarna och i Centralafrika som helhet. I detta sammanhang har FN, som har sitt största fredsbevarande uppdrag någonsin i Kongo, uppmanat EU att se till att valet den 18 juni förlöper fredligt. Valobservatörsdelegationen kommer att ledas av Philippe Morillon, och detta är ett uppdrag som vi alla i parlamentet stöder.

Vad beträffar oss i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet är detta val något av ett avgörande moment för Kongo. Antingen ersätts de institutioner som inrättades under inbördeskriget med demokratiskt valda institutioner, eller också fortsätter Kongo att vara utlämnat till blodtörstiga miliser, vilket är troligare.

Ändå utgör detta val och den utmaning som ställts upp av Förenta nationerna också ett sanningens ögonblick för Europeiska unionen. Kommer den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken att visa sig trovärdig? Kan vi lita på att medlemsstaterna genomför den europeiska säkerhetsstrategin?

Jag vill lyfta fram tre frågor i den gemensamma resolution som vi lagt fram. Denna insats bör betraktas som en del av en tillfällig lösning av problemet med landets interna stabilitet, som kommer att lösas först när den kongolesiska armén blir en stabiliserande faktor. Det framgick tydligt under de kongolesiska operationerna nyligen i Katangaregionen att befolkningen fortfarande har anledning att tvivla på myndigheternas förmåga att skydda dem från miliserna. Det internationella samfundet måste inrikta sina ansträngningar på att stärka de integrerade militära enheter som redan finns på plats och påskynda inrättandet av andra. Såvida inte förbättringar sker snabbt inom säkerhetssektorn kan EU och FN tyvärr uppmanas att ingripa i Kongo många fler gånger i framtiden.

För det andra måste detta uppdrags politiska legitimitet vara en viktig faktor för dess framgång. Det måste följaktligen vara ett verkligt europeiskt uppdrag, och som sådant välkomnar vi nyheterna om det eniga deltagandet av flera medlemsstater under Tysklands ledning, däribland mitt eget land Portugal. Uppdraget måste också få fullständigt stöd från FN:s säkerhetsråd. Alla interna och externa aktörer måste göras medvetna om att den nuvarande kongolesiska regeringen välkomnar detta uppdrag. Som en del av detta uppdrags utformning måste EU vara verkligt berett på att stödja valprocessen, trots de inneboende riskerna.

Det främsta syftet med EU-styrkornas närvaro är att utgöra ett synligt och trovärdigt bidrag till stabiliteten i den kongolesiska valprocessen. Detta är vad Kongos och Afrikas folk väntar sig av oss.

  Philippe Morillon, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr Winkler! Det som för närvarande sker i Demokratiska republiken Kongo, med stöd av det internationella samfundet och mer specifikt av Europeiska unionen, är mycket viktigt för framtiden för detta vidsträckta land, som splittrats under åratal av inbördeskrig och krig med andra länder.

Det kongolesiska folket är i dag enat i sin djupa önskan om fred och stabilitet och i sina förhoppningar om en demokrati som kan möjliggöra en sådan situation. Detta framgick tydligt när ett mycket stort antal människor registrerade sig för att rösta i juli 2005, och i december, vid folkomröstningen för ett utkast till konstitution som ska sätta stopp för den nuvarande övergångsperioden.

Som chef för observatörsuppdraget vid denna folkomröstning deltog jag vid de ceremonier där konstitutionen tillkännagavs den 18 februari i Kinshasa, och jag såg de starka känslorna hos deltagarna och hela nationen. Ett hopp föddes om att landet i slutet av nästa skede, då en president och ett parlament kommer att väljas i sommar, kommer att lyckas med att slutligen ta sig ur det kaos och den fattigdom som det fortfarande befinner sig i. Det är det kongolesiska folkets, hela den afrikanska kontinentens och därmed EU:s intressen som står på spel.

Risken finns dock att de som hittills har utnyttjat detta kaos och denna fattigdom inte kommer att se med blida ögon på att de berövas sin makt genom valurnorna och att de lockas att både använda terrortaktik för att förhindra ett lagligt val och att använda våld för att bestrida valresultaten. Säkerhetssituationen övervakas av FN:s styrkor, som huvudsakligen är placerade i de östra provinserna, där organiserade gäng fortfarande är aktiva. Under dessa omständigheter, och för att öka säkerheten under det kommande valet, har FN bett om Europeiska unionens hjälp, vilket ni nämnde.

Det kommer att vara upp till rådet att avgöra hur denna hjälp ska utformas. Jag tillhör de som anser att värdet hos detta åtagande kommer att vara att det utgör en mycket stark politisk signal för alla potentiella orosstiftare, och att vi förväntar oss att det kommer att ha en avskräckande effekt, och därför kommer jag att sälla mig till de som stöder detta uppdrag.

  Angelika Beer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Debatten under de senaste veckorna har visat på hela dilemmat med bristen på politiskt styre på det här området. Det vore fel av oss att bara försöka att bortförklara det.

Det har nu gått 12 veckor sedan FN:s biträdande generalsekreterare Guéhennos skrivelse av den 27 december om militära insatser i Demokratiska republiken Kongo mottogs under nyårsuppehållet, något som kom som en överraskning till och med för säkerhetsrådet. Trots detta är frågorna fortfarande fler än svaren. Det finns fortfarande en stor klyfta mellan ord och handling. Vi måste fortfarande övertygas. Vi stöder inte den gemensamma resolutionen, och låt mig förklara varför.

Vi i gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen förespråkar naturligtvis ett stöd för demokratiseringsprocessen i Kongo. Men hur kommer det sig att frågan om EU:s delaktighet har reducerats till militära insatser i Kinshasa och till räknandet av soldater? Hur kommer det sig att vi diskuterar att skicka soldater, men inte frågan om ett stort antal EU-valobservatörer? Hur kommer det sig att alla åtgärder inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken inte undersöks? Hur kommer det sig att nya motiveringar dyker upp dagligen, som till exempel EU:s intresse av att inte ta emot flyktingar? Jag frågar er vad allt detta har att göra med att främja demokratiska val i Kongo?

De mångordiga diskussionerna under de gångna veckorna har gett upphov till frågan om huruvida den planerade utplaceringen av trupper i Kinshasa verkligen handlar om demokratisering, eller om den egentligen handlar om att rädda EU:s anseende. Jag säger rädda EU:s anseende, eftersom den dynamik som satts igång på grund av undersökningen fått eget liv. Månader har gått sedan undersökningen och det resultatlösa faktainsamlingsuppdraget i Kongo och sedan New York, men ändå finns det inga tecken på en politisk plan eller en tydlig uppgift.

Mina damer och herrar! En fin gest från Jacques Chirac kan inte dölja de frågor som ännu inte tagits upp, nämligen frågan om hur sändandet av 1 500 soldater till Kinshasa ska garantera fria val i hela Kongo? Hur kan vi motbevisa anklagelsen att vi tar Kabilas parti? Hur kan EU spela en roll i Kongo som helhet efter en insats av det här slaget? Och om det handlar om evakuering, och det har blivit den viktiga frågan, vem är det egentligen som ska evakueras? Måste trupper med FN-mandat användas för att driva på demokratifrågan i Kongo?

Min slutliga punkt är mycket grundläggande. Vi talar så passionerat i kammaren om EU:s ansvar gentemot Afrika, men hur kan vi förena dagens debatt med vår underlåtenhet att agera i fråga om det pågående folkmordet i Darfur?

  Tobias Pflüger, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! Mot allt förnuft planerar Europeiska unionen en militär insats i Demokratiska republiken Kongo. Officiellt handlar det om att skydda valets integritet, men någonting tycks ha gått fel i valförberedelserna. Endast 60 kandidater har nominerats till de 500 platserna i parlamentet, och nomineringen avslutas i morgon kväll, det vill säga torsdag kväll. EU planerar att skicka 1 500 soldater till Afrikas tredje största nation, ett land med en auktoritär regim. Som en SPD-politiker från Tyskland har sagt, det är som om 750 soldater skulle landa i Europa och påstå att det skulle stabilisera hela Europa.

Militärt sett verkar den här insatsen helt obegriplig. Så vad är då syftet med att skicka dessa trupper? Tysklands försvarsminister Franz Joseph Jung har tagit bladet från munnen. Han har sagt att det bara handlar om att avvisa flyktingar, och att stabilitet i regioner som är rika på råvaror också är bra för Tysklands ekonomi. CDU-riksdagsmän i Tyskland har bekräftat denna motivering under hänvisning till råvaror som tungsten och mangan. Och den tyska regeringen har nu bestämt sig för att inte fatta beslut om en militär insats förrän i början av maj. Militären gör det allt tydligare att den inte är för denna insats. Situationen är ganska klar: när man väl har gått in i Kongo är det inte så lätt att dra sig ur igen – detta kommer inte bara att ta fyra månader.

Resolutionsförslaget innehåller inte några geografiska inskränkningar och tidsfristen uttrycks bara i ytterst vaga formuleringar. Därför ber vi alla ledamöter som är skeptiska mot detta att rösta mot resolutionsförslaget. Jag sticker inte under stol med att det i själva verket handlar om tillgången till råvaror och att avvisa flyktingar med militära medel. Som en grupp tillhörande vänstern vill vi säga ett mycket tydligt ”nej” till det och att vi inte kommer att rösta för detta resolutionsförslag.

  Helmut Kuhne (PSE). – (DE) Herr talman! Bortsett från den tekniska debatten om denna insats finns det även andra aspekter som också bör diskuteras här. Till en del är det här frågan om en trångsynt fördomsfullhet. I mitt land, Tyskland, förekommer det att en del CSU-politiker, istället för att öppet tala om en mörk kontinent där människor ständigt är inblandade i inbördes konflikter av rent nödtvång, påstår att Tysklands armé till exempel skulle göra större nytta om den bevakade VM-arenorna den närmaste tiden än om den skickas till Demokratiska republiken Kongo.

Jag anser att vi bör göra det helt klart att detta är en ofattbart inskränkt syn på världen. Jag medger, Angelika Beer, att det finns många frågor som återstår att lösa, mycket allvarliga problem som ännu inte har lösts. Jag är också helt säker på att de kommer att lösas, även av våra kolleger i den tyska förbundsdagen.

Men vad som bör intressera oss på EU-nivå är en sak som inte har nämnts hittills. Jag anser att under de senaste veckorna har allvarliga brister i EU:s beslutsprocess kommit i dagen, brister som alltjämt måste avhjälpas. Det är inte acceptabelt att en del kräver insatsplaner innan det finns trupper till förfogande medan andra säger att insatsplaner kommer att utarbetas först när vi är säkra på att vi inte behöver ge oss iväg ensamma. Detta är orimligt och skulle leda till ett slags självförvållad blockering. Utan att kräva orealistiska fördragsändringar måste vi utan dröjsmål få till stånd en översyn av beslutsprocessen på rådsnivå så att det faktiskt blir möjligt att fatta beslut i situationer som kräver snabbare beslut än vad som nu är möjligt.

  Marie-Hélène Aubert (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Det är utmärkt att Europeiska unionen är starkt engagerad i att stödja valrörelsen i Demokratiska republiken Kongo, och vi hoppas också att den kommer att vara mer vaksam när det gäller kränkningar av de mänskliga rättigheterna som jag är rädd för har förvärrats under en längre tid.

EU:s militära operation i Demokratiska republiken Kongo tar emellertid form på ett minst sagt egendomligt och underligt sätt. Siffror på några få hundra soldater har nämnts samtidigt som MONUC redan har 16 000 man. Ni säger att dessa soldater inte skulle vara direkt delaktiga utan bara finns till hands om de skulle behövas. Var skulle det vara, i så fall? Vilket uppdrag skulle denna militära styrka ha och vilket mandat skulle dessa män ha om våld bryter ut under eller efter valet, särskilt i Kinshasa? Kan vi inte lära oss något av vad som hänt när FN-styrkor hamnat i omöjliga situationer och sedan blivit anklagade av alla sidor därför att de varken hade något tydligt mandat eller tillräckliga resurser?

Därför finns det två möjligheter: antingen uppfyller Europeiska unionen helt Förenta nationernas begäran genom att fastställa villkor och avsätta avsevärda resurser för att stödja MONUC, eller också avsätter EU dessa medel till att göra valprocessen till en framgång, till att fullständigt engagera det civila samhället, till att stärka respekten för de mänskliga rättigheterna och till att kontrollera och skapa insyn i exploateringen av Demokratiska republiken Kongos så värdefulla och eftertraktade naturtillgångar.

Det är tydligt att vi för vår del klart föredrar det andra alternativet framför att stödja en militär operation som för tillfället är mycket begränsad, har oklara mål och om vilken vi för närvarande vet mycket litet.

  Richard Howitt (PSE). – (EN) Herr talman! Det är rätt att vi i vår resolution som avslutning på debatten lägger tonvikten på en integrerad strategi för insatsstyrkan i Demokratiska republiken Kongo, att vi fastställer en tydlig tidsgräns för utplaceringen av trupperna parallellt med en strategi för tillbakadragande och att vi dessutom betonar att trupperna själva måste skyddas. Jag vill dock ifrågasätta påståendet i skäl A att säkerheten i EU:s grannskapsområde, i synnerhet Balkan, bör komma i första hand. Grannskapsområdet är naturligtvis mycket viktigt, men när Balkanländerna nu är på väg mot anslutning och stabilisering borde vi tala om färre EU-trupper och inte bibehålla dem på nuvarande nivåer.

Den ena gången efter den andra antar Europaparlamentet resolutioner om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik där EU spelar en ledande roll i världen. Vi säger att terrorismen på våra gator orsakas av bräckliga statsbildningar runt om i världen. Varför ska vi då försöka begränsa våra ambitioner till att bara gälla EU:s grannskapsområde? Vi antar resolutioner för att bekämpa fattigdomen i världen, men är vi beredda att tillämpa dem i det nionde fattigaste landet i världen, där siffrorna för spädbarnsdödlighet är bland de högsta i världen? För att uttrycka det med Internationella krisgruppens ord: ”Allting från val till humanitärt bistånd och ekonomisk verksamhet är beroende av att det skapas en trygg miljö.”

Tio års krig i Demokratiska republiken Kongo har kostat fyra miljoner människor livet, och fortfarande dör tusen människor om dagen av orsaker som har samband med kriget. Vi får dagligen rapporter om massakrer och om mord på civila och om våldtäkter och sexuellt våld av mycket stor omfattning.

Detta val inger hopp. EU ger vårt hittills största bistånd för att stödja valprocessen. Kravet att valet ska övervakas av säkerhetsstyrkor kommer från alla fraktioner i den nationella övergångsregeringen. Det är ett krav som vi bör tillmötesgå.

  Glyn Ford (PSE). – (EN) Herr talman! Jag stöder i högsta grad den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik som håller på att utvecklas i Europeiska unionen. Nu när Europeiska unionen är större än Förenta staterna, rikare än Förenta staterna och ger mer bistånd till tredje världen än Förenta staterna är det faktiskt helt rätt att vi dessutom har en gemensam utrikespolitisk och säkerhetspolitisk dimension.

Mot den bakgrunden är det naturligtvis ingen som ifrågasätter värdet av FN:s begäran om en insatsstyrka i Demokratiska republiken Kongo. Problemet är att insatsstyrkan diskuteras inom stängda dörrar, och vi behöver någon form av demokratisk granskning. Eftersom vi i allt större utsträckning skickar insatsstyrkor till Aceh – vilket jag verkligen välkomnar som tidigare chefsobservatör vid det indonesiska valet – och till Demokratiska republiken Kongo, behöver vi denna demokratiska kontroll.

Problemet är att det utan någon form av demokratisk granskning finns en risk att insatsstyrkan kör fast och hamnar på ett gungfly i ett system efter valet där läget i Demokratiska republiken Kongo kan komma att försämras.

Vi skickar en valobservatörsgrupp men vi skickar också en insatsstyrka. Kan vi vara säkra på att det förekommer något slags nära samordning mellan dessa båda uppdrag?

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag kan inte svara på alla era frågor, för som jag redan har förklarat håller de exakta politiska, militärpolitiska och militära parametrar som kommer att underbygga rådets slutliga beslut på att utarbetas medan vi talar, och jag är mycket tacksam mot Helmut Kuhne för att han i detta sammanhang nämnde att det är nödvändigt att en lämplig bas för beslutsfattande utarbetas i detta skede.

Karl von Wogau frågade vad regeringen egentligen hade sagt. I mitt första uttalande sa jag att mycket tydliga yttranden hade framförts av presidenten och de två vicepresidenterna. Låt mig bara citera ett stycke ur det pressmeddelande som offentliggjordes efter måndagens möte i försvarsrådet:

(FR) ”Under sitt möte som hölls måndagen den 20 mars under ordförandeskap av statschefen, hans excellens Joseph Kabila”.

(DE) Statschefen är ordförande i detta organ.

(FR) ”Försvarsrådet prövade bland annat frågan om en militär styrka från EU skulle bildas på Förenta nationernas begäran”.

(DE) Rådet kom sedan fram till följande slutsats:

(FR) ”Försvarsrådet som är angeläget att stärka säkerhetsarrangemangen för valprocessen rekommenderade i ljuset av en rapport som presenterats av utrikesministern att initiativet att sätta in dessa europeiska specialstyrkor skulle stödjas”.

(DE) Detta är således ett tydligt uttalande och det finns ingen anledning att ifrågasätta det. I pressmeddelandet nämndes likaså än en gång de yttranden som rör betänkligheter om uppdragets lämplighet.

(FR) ”Det bör framhållas att denna styrka framförallt kommer att verka avskräckande”.

(DE) Jag är mycket tacksam mot Philippe Morillon för att han särskilt nämnde även det.

Jag kan bara upprepa vad jag redan har sagt. Jag anser att det är Europeiska unionens ansvar att göra en betydelsefull insats för den demokratiska processen i Demokratiska republiken Kongo. Vi måste vara på det klara med att bland de många olika alternativ som står öppna för oss måste utplaceringen av militära styrkor övervägas jämte andra slags ingripanden för att bistå den demokratiska utvecklingen, t.ex. utvecklingssamarbete och stöd för att skapa rättssäkerhet och demokratiska processer och för att skydda de mänskliga rättigheterna.

Detta är ett ansvar som Europeiska unionen har åtagit sig och som rådet fullföljer.

  Talmannen. – Jag har avslutningsvis mottagit tre resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.

(1) Se protokollet.

14. Översyn av Cotonouavtalet och fastställande av beloppet för den tionde Europeiska utvecklingsfonden (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en muntlig fråga till rådet av Margrietus van den Berg för utskottet för utveckling om översyn av Cotonouavtalet och fastställandet av beloppet för den tionde Europeiska utvecklingsfonden (O-0004/2006 – B6-0006/2006).

  Glenys Kinnock (PSE), suppleant för frågeställaren. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka rådet för att det är här vid denna mycket viktiga debatt om Europeiska utvecklingsfonden. Som rådet känner till innehåller det ändrade Cotonouavtalet inga bestämmelser om finansieringsramen på grund av den pågående debatten om upptagandet av Europeiska utvecklingsfonden (EUF) i budgeten. I bilaga 1 sägs det dock mycket tydligt att ”Europeiska unionen ska upprätthålla sitt bistånd på som lägst samma nivå som nivån för den nionde EUF”.

Därför, herr rådsordförande, anser jag att AVS-länderna vilseleddes till att tro att de borde känna sig säkra när det gäller framtida bidrag genom den tionde EUF. Kommissionens bedömning var att 24 948 miljarder euro var en lämplig summa för den tionde EUF, men vid sitt möte i Bryssel i december enades Europeiska rådet om 22 682 miljarder euro i löpande priser för perioden 2008–2013.

Herr rådsordförande! Jag ger denna bakgrund därför att jag anser att den är relevant för den ståndpunkt som utskottet för utveckling har intagit och som innebär att utskottet kräver försäkringar och förtydliganden innan vi ger vårt samtycke till det ändrade Cotonouavtalet.

Tidigare överenskommelser borde tvinga både rådet och kommissionen att inse att när utskottet för utveckling intar en tydlig ståndpunkt, som vi har gjort när det gäller DCCI, kommer vi i vårt utskott att hålla hårt på våra principer. Våra principer handlar framför allt om utveckling, och om dessa inte respekteras bör rådet förstå att vi inte kommer att ge vårt samtycke förrän det står klart att denna respekt ingår i ert sätt att arbeta.

En av de saker som oroar oss är att vissa rådsmedlemmar säger att vi bör acceptera att vi drar av 0,3 miljarder euro avsedda för EU:s 21 utomeuropeiska länder och territorier och att ytterligare 0,9 miljarder euro bör dras av för att täcka administrativa kostnader. Vid utskottets sammanträde igår klargjorde generaldirektören vid generaldirektoratet för utveckling mycket tydligt att den ståndpunkt ni kanske har om EU:s utomeuropeiska länder och territorier inte delades av kommissionen. Kan rådet därför förtydliga sin ståndpunkt när det gäller de utomeuropeiska länderna och territorierna? Som brittisk ledamot av Europaparlamentet känner jag väl till Förenade kungarikets, alltså det senaste ordförandeskapets, ståndpunkt. Men, herr rådsordförande, jag vill veta vilken er ståndpunkt är.

Och dessutom, när det gäller administrativa kostnader, hur kan det vara rimligt att kommissionen betalar till sig själv för förvaltningen av sina regna resurser? Detta kan inte vara meningsfullt, och jag är säker på att det inte är någonting som ni är förtrogen med i er egen förvaltning. Skulle medlemsstaterna – rådet – vara berett att överväga att ge extra pengar för att täcka kostnaderna för EU:s utomeuropeiska länder och territorier? Detta är inte några betydelselösa varningar. Jag framför dem inte för ros skull, för jag vill verkligen få exakt information av er om hur det kan komma sig att ni fattar beslut som innebär att ni inte på ett tydligt och öppet sätt vill ge oss en försäkran om att de pengar ni ger till AVS-länderna för att användas av AVS-länderna är medel som faktiskt är avsedda för dessa länder.

Jag skulle också vilja ifrågasätta påståendet att den tionde EUF innebär en betydande förbättring i jämförelse med den nionde EUF. Jag skulle vilja påstå att det i själva verket bara handlar om stagnation. Utskottet för utveckling kan inte och kommer inte att låta sig duperas av vad vi uppfattar som tvetydigt tal i denna fråga.

Den nionde EUF innehöll medel som hade blivit över från den föregående EUF: ”ej utnyttjade pengar”. När dessa pengar läggs till den nionde EUF är de siffror som rådet försöker pracka på oss jämförbara endast i nominella termer. När de avgörande besluten har fattats måste den tionde EUF ratificeras, och det gör oss oerhört bekymrade när man betänker att 25 medlemsstater måste medverka i ratificeringsprocessen.

Resultaten av ett tidigare underutnyttjande har varit att vi har satsat på alla dessa resurser – vattenresurser, fredsresurser – som endast i mycket begränsad omfattning har kunnat kontrolleras demokratiskt. Detta måste väl ändå vara något som bekymrar er, herr rådsordförande.

Vår nästa debatt kommer att handla om avtal om ekonomiskt partnerskap, och en av de mest omstridda frågorna för oss, som vi också kommer att ta upp, kommer att vara finansieringen av bistånd genom handel i avtalen om ekonomiskt partnerskap. Herr rådsordförande! Kan ni klargöra om ni kommer att erbjuda ytterligare medel till förhandlingarna om ekonomiskt partnerskap eller om ni räknar med att sådana medel ska komma från AVS-ländernas tionde EUF?

Till sist: om Afrikanska unionen ska omfattas av avtalet, hur kommer man då att ta med i beräkningen att många medlemmar i Afrikanska unionen inte är AVS-länder? Räknar ni med att dessa länder ska dra nytta av EUF-pengar om rådet beslutar att ni ska stödja Afrikanska unionen med medel från den tionde EUF?

Vi talar om ett bindande avtal med AVS-länderna, och jag litar på att rådet kommer att beakta detta i sina beslut om den tionde EUF.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, fru Kinnock! Jag ska försöka att svara på era frågor så fullständigt som möjligt. Jag är rädd att jag inte kommer att kunna svara på dem alla, delvis därför att förhandlingarna ännu inte har avslutats på alla områden och därför att rådet ännu inte har tagit ställning till alla dessa frågor. Ändå hoppas jag att jag ska kunna ge er några klarlägganden.

Först vill jag hänvisa till överenskommelsen i Europeiska rådet i december 2005 om integreringen av den tionde Europeiska utvecklingsfonden i budgeten och om fördelningsnyckeln för medlemsstaterna, en process som både var svår och långdragen. Ni känner naturligtvis till den överenskommelse som nåddes om att utvecklingsbistånd för AVS-länderna i framtiden inte ska finansieras inom den allmänna budgeten utan inom i ramen för den tionde Europeiska utvecklingsfonden. Ni känner till siffrorna – Europeiska rådet enades om ett belopp på 22,6 miljarder euro. Det var den utfästelse som Europeiska unionen gav AVS-länderna när Cotonouavtalet sågs över i februari 2005. I detta sammanhang är det viktigt att nämna att AVS-länderna, som en del av den processen, fick löfte om att biståndet skulle upprätthållas på samma nivå som den nionde EUF, minus överblivna medel från tidigare utvecklingsfonder men med justering för inflation och tillväxt i EU och med hänsyn till effekten av utvidgningen till de tio nya medlemsstaterna. Skälet till detta är uppenbart: vi ville inte belöna den ineffektivitet som det bristande utnyttjandet av anslag tyder på. Detta var ett tydligt löfte som Europeiska unionen gav till AVS-länderna. Kommissionens ursprungliga förslag – och jag hoppas att det är svaret på er fråga – var på 24,9 miljarder euro och grundade sig på den nionde EUF inklusive överblivna medel från tidigare fonder. Därför var detta riktigt och i överensstämmelse med det åtagande som givits AVS-länderna att korrigera detta förslag från kommissionen. I själva verket utgör den utfästelse som givits av EU, det vill säga det belopp som jag redan nämnt, en avsevärd reell ökning av finansieringen jämfört med den nionde EUF, vilken som vi vet har en budget på 13,8 miljarder euro – och jag anser att vi också bör erkänna detta faktum. Det genomsnittliga årliga bidraget har ökats för alla 15 gamla medlemsstater på grundval av den nya fördelningsnyckeln. De 10 nya medlemsstaterna kommer för första gången att delta i och bidra till EUF. Detta är helt i överensstämmelse med rådets överenskommelse från maj 2005 om att avsevärt öka det allmänna utvecklingsbiståndet senast 2015.

Ni frågade också om bidragen från Bulgarien och Rumänien. Bulgariens och Rumäniens planerade anslutning under 2007 har redan beaktats vid beräkningen av den totala volymen av den tionde EUF och de individuella bidrag från medlemsstaterna som beslutet grundar sig på. Som vi vet kan den nya tionde EUF träda i kraft först i början av 2008. Det innebär att det inte kommer att bli någon ytterligare finansiering för den tionde EUF när dessa länder ansluter sig till EU. Detta ligger helt i linje med det förfarande som följdes vid tidigare utvidgningsrundor. Rådet har också ställt 18 miljoner euro från den nionde EUF till förfogande för den nya Cotonou-medlemmen Östtimor för att täcka EU-utvecklingsbiståndet när Östtimor blir en AVS-stat och efter ratificeringen av Cotonouavtalet för 2007. En logisk följd av detta är att Östtimor inte kommer att få ytterligare stöd under budgetposten för Asien, och att det landet från och med 2008 kommer att få bistånd under den tionde EUF.

Rådet kan i nuläget inte ge någon information om fördelningen av medlen under den tionde EUF eftersom detta kommer att diskuteras under de förhandlingar som snart ska inledas om de rättsliga grunderna, det vill säga om finansprotokollet för Cotonouavtalet och de interna ekonomiska avtalen om den tionde EUF. Målet för det österrikiska ordförandeskapet är att enas med AVS-länderna om finansprotokollet vid AVS–EG-ministerrådet den 1–2 juni 2006, där jag kommer att delta.

Det finns en punkt till som jag behöver uttala mig om eftersom ni tog upp den, fru Kinnock, och det är hur utomeuropeiska länder och territorier samt administrationskostnader ska behandlas. Det är frågor som fortfarande är beroende av överenskommelser och förhandlingar.

Kommissionens förslag om hur medlen ska fördelas mellan AVS-partnerländerna diskuteras för närvarande av kommissionen och medlemsstaterna. Stöd för AVS-länderna för att genomföra de regionala ekonomiska partnerskapsavtalen – jag tror att ni frågade om det också – förväntas komma från de medel som är öronmärkta för regionalt samarbete i den tionde EUF. Rådet har också sett till att stödet till Afrikanska unionen ska fortgå under den tionde EDF.

Tiden är av betydelse. I januari, under kommissionens diskussioner med den österrikiska regeringen insisterade den ansvarige kommissionsledamoten, Louis Michel, på skyndsam behandling för att det nuvarande programmet under den nionde EUF utan avbrott ska kunna övergå i den tionde EUF i början av 2008. Som Louis Michel i mycket dramatiska ordalag förklarade för oss har vi denna gång bara hälften så mycket tid till vårt förfogande som förra gången, så vi måste handla mycket snabbt. För att se till att detta sker har programplaneringsprocessen för länderna redan påbörjats, parallellt med förhandlingarna om den tionde EUF, som jag redan har beskrivit. Till följd av godkännandet av Europeiska samförståndet om utveckling och på grundval av Parisdeklarationen görs insatser för att åstadkomma gemensamma utvecklingsprogram för länderna som ska innehålla inte endast Europeiska kommissionens utan också medlemsstaternas nationella program. Vi välkomnar denna utveckling och kommer att fortsätta att stödja den.

  Jürgen Schröder, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr rådsordförande! Jag anser att detta inte främst handlar om fördelningen av medel, juridiska frågor, program och så vidare utan olyckligtvis om att finansieringen har skurits ned. Vi alla här i kammaren ser med oro på hur översynen av Cotonouavtalet och förhandlingarna om den tionde Europeiska utvecklingsfonden utvecklas. Rådet har gjort en bestämd utfästelse om att göra mer medel tillgängliga för utvecklingsbistånd. Detta tillkännagavs under mycket ryggdunkande vid toppmötena i juli och december 2005. Kommissionen räknade med att den tionde EUF som omfattar perioden 2008–2013 skulle ha en budget på strax under 25 miljarder euro.

Jag beklagar djupt att rådet, tvärtemot dessa åtaganden, nu bara har kunnat enas om ett belopp på mindre än 23 miljarder euro. Bortsett från att mindre pengar blir tillgängliga skulle ett ökat offentligt utvecklingsbistånd och en fast EUF-budget i själva verket innebära att EU:s utvecklingsbistånd åternationaliseras. Detta skulle vara ett steg tillbaka för alla våra ansträngningar att förbättra samordningen av EU:s utvecklingsbistånd. Detta kan väl ändå inte ligga i vårt intresse.

Jag välkomnar dock att parlamentet har lagt fram ett resolutionsförslag över partigränserna i syfte att lösa denna bedrövliga situation. Jag uppmanar rådet att hålla fast vid sina löften och göra de medel som det finns ett så trängande behov av tillgängliga för EU:s utvecklingsbistånd. En skillnad på 2 miljarder är inte småpotatis. Vi talar om att utrota fattigdomen, om en hållbar utveckling och om en gradvis integrering av AVS-länderna i världsekonomin.

Herr rådsordförande, 2 miljarder euro mindre är att spara på fel sätt.

  Marie-Arlette Carlotti, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman och herr Winkler! När det gäller samarbetet mellan EU och AVS-länderna har flera belopp föreslagits, först av kommissionen, sedan av rådet i december 2005, och inom loppet av några få veckor har nästan 2,5 miljarder euro försvunnit. Jag vill tro att detta bara handlar om en grov felräkning.

Lyckligtvis har kommissionen nyligen, den 17 mars, lagt fram en del nya förslag som präglas av två viktiga framsteg. För det första ett tilläggspaket på nästan en miljard euro till den tionde EUF som har utformats för att täcka de administrativa kostnaderna. För det andra ett tilläggspaket på nästan 300 miljoner euro till de utomeuropeiska länderna och territorierna (ULT) som därmed skulle återinföras i EUF, vilket de för övrigt kräver. Jag anser att kommissionens förslag går i rätt riktning och utgör ett första steg på den väg som parlamentet stakat ut. Det är alltjämt så att förslagen från och med nu ligger i rådets händer och att det är rådets ansvar att försöka komma med något bättre. Det är i själva verket EU:s ord och engagemang i kampen mot fattigdom som står på spel.

Med EU:s ord avses det som står med i bilaga 1 till det omarbetade Cotonouavtalet. Det får erkännas att formuleringen blev avsiktligt tvetydig eftersom det handlade om att få våra AVS-samarbetspartners godkännande på några politiska punkter som var omtvistade och, kan jag tillägga, tvistiga. Emellertid var det inte tillräckligt tvetydigt för att duga som förklaring till rådets fantasifulla beräkningar. Låt oss inte få våra afrikanska samarbetspartner att tro att EU:s nya motto är ”löften är bara bindande för dem som tror på dem”.

Det gavs faktiskt löften 2005. Vid Europeiska rådets möte i juni förband sig EU och medlemsstaterna att regelbundet öka det officiella utvecklingsbiståndet fram till 2015. Vid G8-mötet i juli åtog sig också EU tillsammans med de andra givarna att fördubbla det officiella biståndet till Afrika till 2010. Kommer vi att kunna hålla dessa löften med den krympande budget som rådet föreslår för den tionde EUF? Svaret är ”nej” och rådet kan inte påstå annat.

När det gäller förvaltnings- och betalningsförfarandena i den tionde EUF hyser jag också oro. Men det behövs förklaringar i lika hög grad från rådet som från kommissionen. Det är för det första en fråga om finansieringen av ”utvecklingsdimensionen” i de avtal om ekonomiskt partnerskap som man för närvarande förhandlar om, och för det andra är det en fråga om de nya prestandakriterier som kommissionen har fastställt i arbetsdokumentet av den 13 januari om tilldelningen av EUF-medel. Detta är kriterier som ska läggas till det tidigare ”behovskriteriet”.

Jag vill avsluta med att säga några ord om budgeteringen för EUF. Parlamentet har gett sitt stöd för budgetering vid flera tillfällen eftersom det är en fråga om demokratisk kontroll av budgetanslagen. Jag anser att vi kan ta med EUF i budgeten samtidigt som vi respekterar våra AVS-partner eftersom vi måste komma bort från de mellanstatliga seder som ger upphov till kohandel, med det slags resultat för EUF som vi såg exempel på vid rådsmötet i december. Jag medger att detta inte är vad vi talar om här i dag och allt har sin tid, men det betyder inte att vi kan glömma det.

  Thierry Cornillet, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman! Det har inte undgått Hans Winkler att resolutionen inte bara är gemensam utan också enhällig. Alla parter, oaktat politiska meningsskiljaktigheter, påminner er om era skyldigheter.

Detta är en hedersfråga för vårt EU och en fråga om respekt. Det är inte fråga om att ge ett löfte, utan snarare om åtaganden och det är en fråga om trovärdighet när det gäller våra yttre åtgärder. Det är därför inte bara genom volymen bistånd utan också genom dess effektivitet som man vinner trovärdighet.

Med er tillåtelse har jag två kommentarer om detta. När det gäller volymen skulle man kunna tro att vi för en virtuell debatt här eftersom det handlar om 22 eller 24 miljarder euro och efter kvarvarande överskott och underutnyttjande av medel är det i slutändan inte stor idé att kämpa för två miljarder euro som man kanske inte gör av med. Här har ni ett ansvar, nämligen att se till att pengarna faktiskt används och dessutom att ge en så stor del som möjligt till storskaliga regionala projekt. När jag säger det menar jag ”region” i betydelsen NEPAD.

Ämnet för min andra kommentar förbryllar mig verkligen. Om vi fullgör våra åtaganden och går från 0,31 procent till 0,56 procent av BNP 2010 innebär det att vi kommer att få ytterligare 50 miljarder euro till officiellt utvecklingsbistånd. Av detta kommer 25 miljarder euro, eller ett års EUF, att gå till Afrika ensamt i enlighet med det åtagande vi nyss har gjort. Jag blir helt förbryllad när jag inser att det är medlemsstaterna, inte EU, som kommer att behöva hålla detta löfte om pengar när det gäller 80 procent av medlen. När jag redan nu kan se medlemsstaternas reaktioner på att de måste finansiera EUF med ett belopp på 24 miljarder euro under en femårsperiod tvivlar jag på att de kan visa oss sin förmåga att bidra med 25 miljarder euro årligen, eller nästan årligen.

Därför befinner vi oss i en virtuell verklighet här. Jag anser att vi riskerar två saker. Vi riskerar att göra oss löjliga genom att utlova mycket höga belopp för sådant som ger väldigt lite resultat och framförallt kommer det att bli en bumerangeffekt för våra skattebetalande väljare som kommer att undra hur i hela fridens namn vi ska kunna använda de belopp vi aviserat på ett bra sätt.

ORDFÖRANDESKAP: MAURO
Vice talman

  Margrete Auken, för Verts/ALE-gruppen. – (DA) Herr talman! Världen står inför enorma utmaningar: fattigdom, klimatförändring, allvarliga katastrofer och väpnade konflikter. Om rådet vill visa att man tar ett globalt ansvar får det inte vara snålare och knussligare än kommissionen och göra nedskärningar med mer än två miljarder euro. Vi måste öka EU:s totala bistånd till världens fattigaste betydligt så att vi kan hålla vad vi lovat. Det är viktigt att komma ihåg att medlemsstaterna har lovat att nå FN-målet om att öka biståndet till 0,7 procent av EU:s BNP till 2015 och att målet på medellång sikt är att öka det till 0,56 procent till 2010. Utvecklingsbistånd är bra men det finns andra saker, som rättvis handel, som är ännu viktigare. Om EU samtidigt behåller sina orimliga jordbruksstöd, fortsätter att skydda sina egna marknader och som grädden på moset och skär ned på biståndet kommer resultatet att bli en dödlig cocktail som drabbar de fattigaste först och därefter oss alla. Det är således för vår gemensamma framtids skull som vi måste hålla våra löften.

  Luisa Morgantini, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! År 2005 var året för vackra ord om utveckling och kampen mot fattigdom. Under det brittiska ordförandeskapet åtog sig EU att öka det ekonomiska stödet för att nå millenniemålen bland annat genom en ökning av biståndet i flera institutionella och multilaterala forum som Europeiska rådet, G8-toppmötet och millennietoppmötet den 5 september 2005.

Att inte genomföra dessa åtaganden skulle innebära ett steg bakåt i förhållande till alla de internationella åtaganden som gjorts de senaste åren för att bekämpa fattigdom. Det skulle vara en bekräftelse på att det bara var tomma ord alltsammans. Det var ett misstag att skära ned i den tionde EUF trots att man inte använde hela summan i den nionde. I stället borde vi ha skapat ekonomiska möjligheter för de stora strukturreformer som krävs av AVS-länderna inom ramen för förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap.

Hur kan någon tro att dessa länder, och låt oss komma ihåg att vi talar om länder där flertalet av de fattigaste människorna i världen bor, ska lyckas genomföra nationella och regionala makroekonomiska reformer utan ekonomiskt stöd från EU? Hur ska de dämpa de sociala konsekvenserna och gå vidare med reformer som ökar de restriktioner som redan införts genom de reformer som internationella finansiella institutioner kräver? Varför skulle ytterligare sänkningar av tariffer göras, med ytterligare en minskning av tillgängliga allmänna medel som följd, som man kräver inom ramen för avtalen om ekonomiskt partnerskap, om medlemsstaterna på EU-sidan inte är beredda att anstränga sig för att öka stödet till AVS-ländernas statsbudgetar? Vad är det för slags partnerskap?

Jag anser inte heller att det råder klarhet om EU:s särskilda åtagande i +5-utvecklingsfinansieringsprocessen eller om den exakta omfattningen av utvecklingsbiståndet inom ramen för förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap. Hur kan vi infria våra åtaganden om vi skär ned i EU:s utvecklingsbudget? Med tanke också på den internationella geopolitiska situationen anser jag att det skulle vara mycket mer strategiskt framsynt från vår sida, från EU, att nu gå in i en relation präglad av ömsesidigt politiskt stöd med de fattigaste länderna och på så sätt förstärka AVS–EG-partnerskapet.

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! EU är världens största givare och har skyldighet att genomföra de åtaganden man vid flera tillfällen gjorde när millenniemålen fastställdes 2000 och nyligen i rådet och i de G8-möten som hölls 2005.

Herr Winkler, att minska det föreslagna anslaget till EUF är ingen positiv signal till våra globala samarbetspartner, särskilt AVS-länderna, just när det står klart att man är långt ifrån att nå millenniemålen. Varje dag ger globaliseringen upphov till nya och svåra utmaningar för utvecklingsländerna.

För att våra medel verkligen ska vara effektiva i kampen mot fattigdomen måste vi, förutom på anslagets storlek, rikta in oss helt på öppenhet och insyn, konsekvens med andra EU-politikområden, prestandakriteriet hos mottagarna och framför allt de inblandade regeringarnas fulla deltagande och samordning av olika instrument, både på EU-nivå och när det gäller de enskilda medlemsstaternas biståndspolitik med avsikt att minska byråkratin, som fortfarande står för en alltför stor del av de totala utgifterna.

Det är grundläggande att rådet enas om de anslag som krävs för att uppfylla de åtaganden som gjorts och att kommissionen, delvis på grundval av revisionsrättens rekommendationer från september 2005, åtar sig att inrätta ett öppet och effektivt system för en aktsam förvaltning av medlen.

  Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Den fråga vi debatterar här i kväll är mycket viktig för EU:s yttre åtgärder och för ansträngningarna för att fullgöra vårt politiska åtagande att nå millenniemålen. Det är rimligt att vi frågar oss om det föreslagna beloppet till den tionde regionala fonden är lägre än det som EU-kommissionen räknade fram och som vi förband oss vid, eller om det är tillräckligt för att både svara mot behoven och uppnå målen.

Emellertid är det inte bara beloppet som väcker oro. Vi har ofta uppmärksammat problem som behöver åtgärdas omedelbart och som har att göra med hastigheten i utbetalningarna och ackumulationen av oanvända anslag, som uppgår till 11 miljarder, som ni nämnde, herr rådsordförande.

Budgeteringen av Europeiska utvecklingsfonden kommer dessutom att lösa många av komplikationerna och svårigheterna i tillämpningen av flera regionala EU-fonder. Det kommer att hjälpa dem att sätta fart på likviditetsflödet och få bort det befintliga demokratiska underskottet, vilket Europaparlamentet har uppmanat till vid upprepade tillfällen.

Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Inte heller kontrolleras de finansiella tillgångar som hanteras av Europeiska investeringsfonden av vare sig revisionsrätten eller Europaparlamentet. Öppenheten och insynen måste öka om information om dessa finansiella tillgångar överförs. Vi behöver en nedbrytning per användningsområde och en helhetsbild av resultaten, av samarbetet kring utestående tillämpningar och av mervärdet.

Tillsammans med AVS-länderna åtog vi oss att genomföra millenniemålen och som ett tillägg till Thierry Cornillets hänvisning till respekt för skattebetalarna vill jag säga att vi måste värdera genomförande- och kontrollmekanismerna både inom våra institutioner och i mottagarländerna. Vi ska bli både mer demokratiska och mer konsekventa i våra åtaganden gentemot EU:s skattebetalare och mer effektiva när det gäller millenniemålen.

  Karin Scheele (PSE). – (DE) Herr talman! Ekonomin står i centrum för många debatter om biståndspolitik. Så är fallet i än högre grad för närvarande eftersom förhandlingarna mellan Europaparlamentet och rådet om budgeten för de kommande sju åren har varit väldigt intensiv. Vi vet att kommissionens förslag innebär att många mål som har fastställts gång på gång inte kan uppnås. Detta gäller helt olika områden som utbytesprogram för studenter, bevarande av biologisk mångfald och naturligtvis gäller det framför allt biståndsprogram, program för att utrota fattigdom och program för hållbar utveckling.

I denna debatt om omarbetningen av Cotonouavtalet tittar vi inte på budgetplanen, som för närvarande är föremål för en så intensiv debatt, eftersom Europeiska utvecklingsfonden inte är en del av den allmänna budgeten. Emellertid är problemen desamma. Folk talar med stora ord och vi är inget undantag, men alltför lite pengar frigörs. Europaparlamentet beklagar att rådet lägger det totala överenskomna beloppet för den tionde EUF under den nivå som kommissionen har räknat fram. De exakta siffrorna har redan nämnts flera gånger. Minskningen på två miljarder euro strider mot de åtaganden som EU gjort inom ramen för omarbetningen av Cotonouavtalet och innebär att man bortser från alla löften om en avsevärd ökning av biståndet. Vi uppmanar medlemsstaterna att avsevärt öka sina bidrag till den tionde EUF så att åtaganden och löften kan hållas.

Jag är också mycket glad över att det kommer att bli en enhällig resolution eftersom det naturligtvis ger ett stort stöd till de ståndpunkter som flera ledamöter i parlamentet gett uttryck för här i dag. Emellertid vill jag ännu en gång säga att jag stöder de ändringsförslag som ligger framför oss och som i hög grad handlar om hur man ska se till att utvecklingsaspekterna av avtalen om ekonomiskt partnerskap ska finansieras. Ska en ”utvecklingsdimension” finansieras genom att pengar tas från arbetet med att uppnå millenniemålen? Eller blir det genom extra anslag, som vi kräver och som jag också vill att vi ska kräva i resolutionen? Jag vill ännu en gång ge mitt stöd till uppmaningen från min kollega Glenys Kinnock att det vid tidpunkten för Rumäniens och Bulgariens anslutning, som kommer att äga rum i en mycket nära framtid, ska finnas tilläggsfinansiering för EUF.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har lyssnat mycket noga och jag inser att parlamentet är enat i sin ståndpunkt. Jag vill emellertid säga att rådet naturligtvis kommer att stå fast vid de åtaganden man har gjort. Jag har redan sagt och det är fortfarande min åsikt att vi anser att vi i högsta grad hedrar dessa åtaganden gentemot AVS-länderna.

Frågan om fördelning och tilldelning av anslag är också mycket viktig eftersom strukturella problem också kommer in i bilden, ett exempel är frågan om outnyttjade anslag, som nämnts. Naturligtvis ligger det i vårt intresse att anslagen utnyttjas i så hög grad som möjligt. Detta kräver mycket noga granskning. Vi kommer att genomföra en sådan granskning och också återkomma till frågan.

Frågan om en höjning av anslagen för offentligt utvecklingsbistånd har också kommit upp. Jag vill påpeka att i den interna finansieringsöverenskommelsen erbjuds möjlighet till medfinansiering från medlemsstaterna till eller genom EUF.

Flera hänvisningar har gjorts till frågan om ekonomiska partnerskap. I samband med sådana partnerskap som vi i hög grad ser som verktyg för utvecklingsbistånd är en av våra ambitioner att stödja AVS-länderna för att de ska kunna förverkliga sin potential för ekonomisk integration och för att de ska kunna bygga upp en handelskapacitet och därigenom öka konkurrensen. AVS-regionerna kommer också att stärkas genom regional, politisk och ekonomisk integration och genom att de integreras i den globala ekonomin. Vi anser därför att det är särskilt viktigt att avtalen om ekonomiskt partnerskap erbjuder stöd i form av utvecklingsbistånd från den tionde EUF.

Slutligen vill jag ännu en gång hänvisa till höjningen av anslagen avseende Bulgarien och Rumänien. Rådet har följt praxis hittills till punkt och pricka och har tagit med Rumänien och Bulgarien, som då kommer att vara medlemmar, i beräkningarna av anslagen till den tionde EUF 2008. Jag anser att förfarandet har gått helt korrekt till och jag anser inte att rådet har betett sig orättvist.

Mycket av det som diskuterats och krävts här i dag är fortfarande föremål för förhandlingar. Allt detta har naturligtvis också att göra med budgetplanen. Jag vill återigen betona att det Österrikiska ordförandeskapet är villigt att när som helst diskutera utvecklingsfrågor med er. Mot denna bakgrund har vi föreslagit att vi ska informera parlamentets utvecklingsutskott efter mötet i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) den 11 april, som helt kommer att ägnas åt utvecklingsfrågor. Den 24 april har redan informellt vikts för detta.

  Talmannen. – Sex resolutionsförslag⁽¹⁾ har lagts fram i enlighet med artikel 108.5 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.

(1) Se protokollet.

15. Anföranden på en minut om frågor av politisk vikt

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är anföranden på en minut om frågor av politisk vikt.

  Manuel Medina Ortega (PSE). – (ES) Jag reser mig i dag för att tala om en stor mänsklig tragedi som äger rum just nu.

Sedan den 1 januari i år har över tusen afrikanska invandrare nått Kanarieöarnas stränder, men många fler har drunknat under färden från Mauretanien till Kanarieöarna. Detta är ett enormt slöseri med människoliv.

De spanska och mauretanska regeringarna har börjat samarbeta, men jag hoppas att EU, framför allt kommissionen och rådet, kommer att vidta åtgärder för att hjälpa till att snarast lösa denna stora mänskliga tragedi.

  Arūnas Degutis (ALDE). – (LT) Utvidgningen och genomförandet av det transeuropeiska nätet är nästan oundgängligt, när vi eftersträvar de mål som lades fram i Europeiska kommissionens vitbok 2001 och när vi förverkligar Lissabonstrategin. Men de transeuropeiska nätverksprojekten har bara utvärderats om de har planerats, finansierats och genomförts korrekt. Med tanke på förslaget om budgetplanen för perioden 2007–2013, som lades fram av Europeiska rådet i december, står det klart att ekonomiska svårigheter kommer att uppstå när projekten utvärderas. Därför anser jag att EU bör bidra ytterligare till att förverkliga projekten genom att uppmuntra följande åtgärder: en flexiblare strategi för användningen av struktur- och sammanhållningsfonderna, när de transeuropeiska näten finansieras och när Galileoprogrammen finansieras med hjälp av den vetenskapliga budgetposten för forskning. Olika projekt måste också prioriteras, framför allt projekt som järnvägssektorn, där de flesta framstegen hittills har åstadkommits med de så kallade gränsöverskridande järnvägskorridorerna.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) De problem som de portugisiska lantbrukarna står inför på grund av det dåliga jordbruksåret efter fjolårets svåra torka har förvärrats genom att regeringen ensidigt har upphört med de livsmedelsåtgärder som den kom överens om 2005 med jordbrukarna och som till 85 procent medfinansierades av EU. Situationen är också ett exempel på följderna av att uppfylla stabilitets- och tillväxtpaktens irrationella kriterier, vilket leder till enorma budgetnedskärningar för att klara av underskotten, utan tanke på de ekonomiska och sociala problem som blir följden. Det innebär att de gemenskapsmedel som saknas i den portugisiska budgeten för det nationella bidraget på 15 procent inte kan användas, vilket regeringen har påpekat.

Det ger anledning till två frågor: Först och främst när de irrationella kriterierna i stabilitets- och tillväxtpakten kommer att avskaffas, och för det andra om kommissionen har en strategi för att minska de portugisiska jordbrukarnas problem.

  Gerard Batten (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Storbritannien åtnjuter för närvarande ett skatteundantag för röd diesel som gäller för fritidsbåtar. Detta undantag löper ut i december 2006. Om undantaget inte förlängs kan priserna på bränsle för motorbåtar komma att tredubblas. Om detta sker kommer antalet fritidsbåtar oundvikligen att minska. Statskassans skatteintäkter kommer att minska, inte öka, och lokalsamhällena kommer att skadas ekonomiskt. Att förlänga undantaget är en fråga för rådet och kommissionen, men skattepolitiken borde vara de suveräna nationella regeringarnas exklusiva behörighet.

Alla brittiska parlamentsledamöter bör bedriva lobbying mot ansvarig minister för att se till att undantaget förlängs. De bör också ansluta sig till den kamp för att rädda undantaget som initierats av tidskriften Motorboat Monthly. Jag informerar dem gärna om hur de kan gå tillväga.

  Urszula Krupa (NI). – (PL) Herr talman! Det här är tredje gången denna valperiod som jag begär ordet vid ett plenarsammanträde för att protestera mot diskriminering av katoliker. Den här gången vill jag tala om stängningen av Radio Maryjas interaktiva Internetsändning, som är den enda pålitliga informationskällan för ledamöter av kristen övertygelse. Vår verksamhet är, liksom våra väljares, knuten till dessa medier. Att mottagningen av denna station har stängts av betyder därför att vi under två månader har berövats kontakten med våra väljare.

Upprepade krav till informations- och telekommunikationstjänsterna har inte givit några resultat. Därför känner jag mig tvingad att ta till orda i parlamentet med hänvisning till artikel 10 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Den nuvarande situationen är en uppenbar överträdelse av principerna i konventionen. Vi hoppas att vi, tillsammans med andra minoriteter, kommer att garanteras våra friheter i Europaparlamentet.

  Tunne Kelam (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill framföra min oro över de förhållanden under vilka de ryska myndigheterna internerar sina fångar. I strid mot lagstiftningen har Michail Chodorkovskij från bolaget Yukos skickats 7 000 kilometer bort från sin familj. Hans advokat reste till det sibiriska interneringslägret – det tog sex timmar med plan, tretton timmar med tåg och ett par timmar med bil – för att sammanställa en överklagan till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg. Hon fick endast tillstånd att träffa sin klient efter klockan 18. Efter flera kvällsmöten överfördes Chodorkovskij plötsligt till en särskild isoleringscell. Där sitter han fortfarande kvar. Den uppenbara anledningen var att förhindra honom från att fullborda sin överklagan till Europadomstolen i Strasbourg. Jag uppmanar mina kolleger att reagera på dessa godtyckliga handlingar av de ryska myndigheterna, som uppenbart kränker sin egen lagstiftning.

  Marianne Mikko (PSE). – (ET) I söndags arresterades två unga ester, som var inofficiella valobservatörer i Minsk. ”Kom inte till Minsk med er orange revolution”, fick de höra. Det vitryska valet var inte fritt den här gången heller. Jag är övertygad om att det val som detta veckoslut kommer att hållas i Ukraina blir demokratiskt, rättvist och fritt. Eftersom jag just har kommit tillbaka från Kiev kan jag bekräfta detta.

Estland känner sympati för Moldavien, Ukraina och Vitryssland, för vi har inte glömt vår historia.

Den här veckan sörjer Estland en person utan vilken vår återkomst till Europa hade blivit mycket svårare. I nekrologerna sägs det att president Lennart Meri var en stor est. Han valdes till årets europé innan Estland gick med i EU. Lennart Meri ägnade all sin energi åt kampen mot småaktigt europeiskt tänkande.

Europeiska unionen får inte uppträda trångsynt eller kortsiktigt. Unionen måste stödja alla de länder som försöker befria sig från det förflutnas bojor och förena sig med ett demokratiskt Europa.

Vi måste entydigt fastslå att uppfyllandet av de tre Köpenhamnskriterierna också erbjuder Sovjetunionens vasallstater möjligheten att bli medlemsstater i Europeiska unionen.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) I och med att beslutet om utvidgningen av euroområdet närmar sig blir kriterierna för införandet av euron alltmer politiserade. Chefen för Europeiska centralbanken har uppgivit att kriterierna måste uppfyllas på lång sikt, inte bara under utvärderingsperioden. Nyligen har de höga energipriserna, en yttre faktor som är oberoende av förvaltningen av ett lands ekonomi, inverkat på ett av Maastrichtkriterierna, nämligen den stigande inflationen. Det är mycket svårt att bibehålla höga ekonomiska tillväxtsiffror och låg inflation. När vi bestämmer inflationskriterierna måste vi också ta hänsyn till den tillfälliga minskningen av priset på vissa varor i Finland och Nederländerna, som har den lägsta inflationen, och förbättra metoderna att bestämma kriterierna. I Litauen kan inflationen vara något större än den nivå som förväntas enligt kriterierna. I sex år har den varit avsevärt lägre än Maastrichtkriterierna, men i en ekonomi som växer så snabbt är det mycket svårt att hålla priserna nere. Låt oss åtminstone utvidga euroområdet och ge EU förnyad tillväxtkraft efter den ofruktbara folkomröstningen om det konstitutionella fördraget, trots att vi inte har någon gemensam utrikes- och energipolitik.

  Mario Borghezio (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Gruppen Självständighet/Demokratis uteslutande av den polska delegationen och Norditalienska ligan är en skandal, som från början till slut har ägt rum genom ett olagligt förfarande med sovjetisk prägel.

Ett brev har skickats till Europaparlamentets talman av dåvarande ordföranden för gruppen Självständighet/Demokrati, Miroslaw Mariusz Piotrowski. Vi skulle vilja att talmannen meddelade oss när ett officiellt svar kommer att ges på detta klagomål.

Vi är redo att överklaga inför EG-domstolen. Under tiden undersöker revisionsrätten de personer som har använt sig av sovjetiska metoder för att utesluta oss ur denna grupp genom att avfärda oss på ett sätt som påminner om kommunismen. Undersökningen gäller vanskötsel av gemenskapsmedel, något som vi och våra vänner och kolleger i den polska delegationen alltid har motsatt oss med åberopande av öppenhetsprincipen. Var vänlig och klargör denna fråga, som är en skam för Europaparlamentet.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE-DE). – (LT) I söndags väntade Europaparlamentet på att det vitryska presidentvalet skulle äga rum. Visserligen gav valkampanjen föga hopp om att valet skulle bli demokratiskt, fritt och rättvist, eftersom kampanjen fördes i en atmosfär av hotelser, arrestering av oppositionsledaren och förtryck av den oberoende pressen. Lukasjenkos regim bär ansvaret för allt detta, men somliga hoppades ändå att åtminstone valet skulle bli rättvist. Men i stället för val såg vi bara en fars, ett manipulerat val som liknade dem som på 1930- och 1950-talen anordnades i Östeuropa och Litauen under den sovjetiska ockupationen. Detta bekräftas av slutsatserna av OSSE:s observatörsgrupp, men ”jeansrevolutionen” är inte över. Omkring 600 ungdomar tillbringade ytterligare en natt i tält på Oktobertorget i Minsk trots att det var 10 minusgrader. I går besöktes de av 11 EU-ambassadörer som var där för att visa Europeiska unionens solidaritet. Herr talman! Vi måste kräva att ett nytt presidentval anordnas i Vitryssland.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE). – (PL) Herr talman! Vi välkomnar de tydliga framstegen i förhandlingarna med rådet om den nya budgetplanen. Resultatet av gårdagens trepartsmöte var emellertid bara första steget på vägen mot en överenskommelse, och detta steg togs när det österrikiska ordförandeskapet avverkat halva mandattiden. Det tog tre månader för rådet att börja förhandla. Om nio månader upphör det interinstitutionella avtalet, en ny programperiod börjar och EU kommer att få ytterligare två medlemmar, men fortfarande vet vi ingenting om vår budget och vilken sorts EU vi eftersträvar.

Vi kan inte acceptera att förhandlingar drar ut på tiden i månader, i synnerhet som EU-medborgarna inte kan förstå varför det är så svårt att komma fram till en överenskommelse, om vi alla arbetar mot samma mål, det vill säga en balanserad utveckling i alla medlemsstaters intresse. Framsteg innebär emellertid en kapplöpning med tiden, och när det gäller genomförandet av nya program är förseningar detsamma som förlorade investeringsmöjligheter och förlorade chanser. Det är något vi kommer att få stå till svars för inför medborgarna i det förenade Europa. Hur som helst har vi inte råd att slösa bort de närmaste veckorna. En kompromiss måste träffas så snart som möjligt.

  Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Herr talman! Nästa vecka högtidlighåller man på Cypern årsdagen av folkupproret 1955 mot det brittiska kolonialstyret och de som då omkom. Hundratals civila, däribland kvinnor och barn, dödades eller avrättades av den brittiska armén under den fyra år långa striden, som upphörde 1959, efter att Storbritannien tvingats bevilja Cypern en form av oberoende. I dag är Cypern och Storbritannien vänner och partner i en anda av förlåtelse och försoning, tack vare EU-medlemskapet, och de bedriver ett nära samarbete för att uppnå fred och välstånd.

Denna förbindelse riskerar dock att infekteras på grund av den fortsatta närvaron av brittiska trupper på Cypern. Cirka tiotusen brittiska soldater är stationerade på ett område som uppgår till ungefär fyra procent av öns territorium, och som kallas suveräna brittiska baser. Många tusentals cypriotiska civila bor i dessa områden, där gemenskapens regelverk konstigt nog inte gäller. Storbritannien kränker djupt deras mänskliga rättigheter.

Jag vädjar till mina brittiska kolleger att förstå det cypriotiska folkets känslor och respektera deras rättigheter, och att utöva påtryckningar mot sin regering för att återlämna de brittiska basernas territorium till dess rättmätiga ägare: Cyperns befolkning.

Jag vet att detta är en öm punkt, men jag hoppas att ni håller med mig om att det är helt oacceptabelt att Storbritannien, som är en EU-medlemsstat, ockuperar en del av en annan EU-medlemsstat, nämligen Cypern.

  Dariusz Maciej Grabowski (NI). – (PL) Herr talman! Europeiska unionen har tagit ställning för banken UniCredito Italiano i dispyten med den polska regeringen. Därigenom har den ignorerat den gamla romerska principen Pacta sunt servanda – avtal är till för att hållas – eftersom UniCredito Italiano inte har hållit fast vid sin del av överenskommelsen. EU har ignorerat det faktum att banktjänsterna på den polska marknaden har monopoliserats på grund av bankens handlande. I själva verket skyddar EU-tjänstemännen UniCredito Italianos intressen och vinster.

Vill EU-tjänstemännen genom denna hållning bevisa att tanken att EU-institutionerna är till för att skydda konsumenterna, företagarna och konkurrensen bara är tomma ord och att det som verkligen betyder något är storfinansens intressen. Det är ett diktat som vi polska ledamöter motsätter oss.

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE). – (HU) Herr talman! Jag vill tala om det senaste exemplet på diskriminering av de nya medlemsstaterna. Europaparlamentets Strasbourgsession är alltid en pärs för Europaparlamentets ledamöter. Många ledamöter kan bara nå Strasbourg via Frankfurt. Det innebär en ansträngande bussresa på två och en halv timme.

Vi har nu ytterligare en olägenhet att lägga till de tidigare. Passagerare som reser med de nya medlemsstaternas flygbolag måste nu passera säkerhetskontrollerna två gånger på flygplatsen i Frankfurt, medan andra passagerare bara passerar dem en gång. Det är mycket intressant att passagerare som reser till Afghanistan bara behöver passera säkerhetskontrollerna en gång, medan de som reser till de nya medlemsstaternas huvudstäder, till exempel Tallinn, Riga, Vilnius, Warszawa, Prag, Bratislava, Budapest och Ljubljana måste passera två säkerhetskontroller.

Detta är ytterligare ett exempel på öppen diskriminering av de nya medlemsstaternas flygbolag och av passagerare som reser till dessa länder, eftersom det ökar flygbolagens kostnader. Jag vill be de tyska parlamentsledamöterna att hjälpa till att sätta stopp för diskrimineringen av de nya medlemsstaterna.

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Herr talman! Jag vill i korthet ta upp två frågor. Demokrati och mänskliga rättigheter är något mycket viktigt för EU-medborgarna. Dessa begrepp ligger oss varmt om hjärtat. Tunne Kelam har redan tagit upp frågan om situationen för de mänskliga rättigheterna i Ryssland och i synnerhet behandlingen av Michail Chodorkovskij. Om vi i Europeiska unionen verkligen värnar om de mänskliga rättigheterna kan vi inte acceptera detta. Vi måste ingripa i fallet Chodorkovskij och när det gäller situationen för de mänskliga rättigheterna i Ryssland i allmänhet.

Ytterligare en sak som gäller demokratin är uppfattningen att vi i EU bör få veta exakt vad de europeiska skattebetalarnas euro används till. Vi kan inte stödja en terroristorganisation som Hamas, som nu har kommit till makten i det palestinska självständiga området. I stället bör vi främja demokrati. Vi bör upphöra att samarbeta med terroristorganisationer och att finansiera dem.

  James Hugh Allister (NI). – (EN) Herr talman! I enlighet med genomförandet av direktivet om nitrater drabbas jordbrukssektorn i min valkrets, liksom på andra platser, av omfattande anläggningskostnader i syfte att radikalt öka gödsellagringskapaciteten. Den brittiska regeringen tillkännagav en stödordning som ett bidrag till processen, för vilken ansökningarna måste göras före slutet av den här månaden. Sedan meddelade samma ministerium tidigare den här månaden ensidigt att stödordningen lades ned, eftersom det avsatta beloppet – endast 45 miljoner brittiska pund – redan övertecknats.

De lantbrukare som i god tro räknade med den fastställda tidsfristen har helt klart missgynnats. Motiveringen till stödet, nämligen nödvändigheten att företa ett mycket, mycket dyrt arbete, föreligger fortfarande. Stödet har nu emellertid dragits tillbaka. Detta är lika orättvist som de 45 miljonerna brittiska punden var klart otillräckliga. Jag utnyttjar därför detta forum i kväll för att uppmana den brittiska regeringen att frigöra tillräckliga medel för att göra det möjligt att utföra detta viktiga arbete. Annars kommer genomförandet av direktivet om nitrater att bli omöjligt.

  Joseph Muscat (PSE). – (EN) Herr talman! Den 19 februari 2006 anordnade en liten grupp av unga maltesiska medlemmar från Moviment Graffitti en fredlig protest till förmån för fred och mot krig. De ville visa att de misstyckte till att fem krigsfartyg från Nato låg i hamn på Malta, genom att endast visa upp banderoller med budskapen ”Fred, inte krig” och ”Krigsfartyg dödar”. Polismyndigheterna hindrade dessa aktivister från att visa upp sina banderoller – vilket var en liten och legitim fredlig protest – i Pinto-varvet och på bastionerna i Grand Harbour.

Aktivisterna fick tydligen också höra att sådana demonstrationer inte skulle tillåtas i framtiden. Denna inställning är oacceptabel och strider mot den grundläggande rätten till yttrandefrihet. Därför har jag bett kommissionen att yttra sig om detta fall. Vi borde visa fullständig solidaritet med dessa unga människor och uppmana dem att fortsätta att utöva sin rätt att uttrycka sina åsikter på ett fredligt sätt.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

16. De ekonomiska partnerskapsavtalens effekter på utvecklingen (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om ett betänkande (A6-0053/2006) av Luisa Morgantini för utskottet för utveckling om utvecklingspåverkan av avtalen om ekonomiskt partnerskap (2005/2162(INI)).

  Luisa Morgantini (GUE/NGL), föredragande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! På en affisch står det: ”Du får äta när du blir konkurrenskraftig”. I bakgrunden ser man ett svältande afrikanskt barn. Frasen är mycket kraftfull, men det verkar faktiskt som om EU – med en förskönande omskrivning – lägger alltför stor vikt vid effektiv handel i kampen mot fattigdomen.

Betänkandet som ska debatteras i dag är ofullständigt. I utkastet fanns det några punkter där avregleringens effekter på utvecklingsländernas ekonomier ifrågasattes. Olika ekonometriska studier, en rapport av Christian Aid och en studie med titeln ”Winners and losers” (Vinnare och förlorare) av Sandra Polanski som publicerades i förra veckan, har visat att många utvecklingsländer, i synnerhet i Afrika söder om Sahara, skulle ha bättre levnadsvillkor i dag om vi inte hade infört otyglade avregleringsmetoder.

I Polanskis studie, där vinnare och förlorare i de avregleringar som lanserades enligt Dohautvecklingsrundan analyseras, bekräftas data som tidigare har publicerats av FN:s handels- och utvecklingskonferens (UNCTAD) och av FN:s utvecklingsprogram (UNDP) och vissa slutsatser dras: Utvecklingsländerna kommer troligen att förlora spelet, eftersom de inte har kapacitet inom jordbruk och industri att konkurrera med de rika länderna. Vinnare blir i själva verket rika länder som Förenta staterna, de europeiska länderna, Japan och även Kina.

Frihandeln kommer att ge blygsamma vinster på global nivå, delvis därför att de anpassningskostnader som länderna måste bära under den avregleringsprocess som främjas av industriländerna, kan bli större än fördelarna.

Det är inte fråga om att vara emot handel, eftersom öppnandet av marknaderna också kan vara ett effektivt instrument i kampen mot fattigdomen, men som varje instrument måste det användas med stor försiktighet. Först och främst är det nödvändigt att skapa förutsättningar för länderna att tillgodose sina egna interna krav genom att skapa ett uppsving för produktionskapaciteten, framför allt genom inhemska mål om självförsörjning av livsmedel. Därefter är det nödvändigt att låta dem ta itu med konkurrens och begränsad tillgång genom att tillhandahålla lämpliga resurser som för närvarande inte finns med i budgetplanen.

För det andra gäller det sedan att arbeta med realistiska tidsplaner, där hänsyn tas till den tid som strukturanpassningen kräver. För det tredje är det nödvändigt att begränsa öppnandet av marknaden och att dessutom fastställa mekanismer för att om nödvändigt uppskjuta avregleringsprocessen. Vi måste också ge AVS-länderna möjlighet att skydda sina egna spirande och strategiska industrier. I varje fall använde vi själva detta kriterium under förra århundradet och vissa försöker fortfarande föra fram det på nytt i dag.

Dessa principer finns i någon mån i betänkandet, delvis därför att det är de krav som ställs av AVS-länderna. Det är dessa länder som ställer kraven. En effektiv partnerskapsprincip innebär nämligen att vi måste ta hänsyn till våra partners krav, framför allt om de är berättigade och framför allt om de stöds av det civila samhället i EU och i AVS-länderna. Detta är viktigt inte minst därför att de ekonomiska partnerskapsavtalen har sitt ursprung i den rättsliga och institutionella ramen för Cotonouavtalet, som har undertecknats av EU. Jag vill betona att deras främsta mål är utveckling och kampen mot fattigdomen.

Partnerskapsprincipen ger oss inte rätt att tvinga fram överenskommelser. Jag anser att AVS-länderna måste ta initiativet. En av huvudpunkterna i betänkandet är kravet att kommissionen omedelbart ska undersöka alternativen, så att AVS-länderna kan utvärdera alternativen och besluta om de ska underteckna avtalen eller inte. Den ömsesidighet som krävs i genomförandet av avregleringarna innebär att jämlika lagar ska tillämpas för länder som inte är jämlika när det gäller ekonomi och utveckling. Det här är inget bra sätt att åstadkomma vare sig jämlikhet eller demokrati.

Att enbart betrakta utveckling som en ökning av ett lands bruttonationalprodukt är mycket inskränkt. Det är svårt att definiera utveckling, men när kommissionen i mitt betänkande uppmanas att skydda vatten, hälsa och utbildning från avreglering, menar vi i grunden rättigheter som måste säkerställas, som när Kapstadsdeklarationen citeras. Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen har också makt att fastställa utvecklingsindikatorer för att utvärdera de uppnådda resultaten och handelsavtalen och kräva att sociala och miljömässiga indikatorer inkluderas, till exempel att skapa värdiga arbetstillfällen, hälsa, utbildning och jämställdhet mellan könen.

Vi talar om rättigheter, samma rättigheter som vi har kämpat för i Europa, samma rättigheter som EU grundas på. Det kan inte vara Europaparlamentets önskan att avskaffa dessa värden. Vi befinner oss i ett avgörande skede av kampen mot fattigdomen och vi måste nå de mål som vi har satt upp.

  Louis Michel, ledamot av kommissionen. – (FR) Herr talman, fru Morgantini, mina damer och herrar! För kommissionens räkning vill jag gratulera utskottet för utveckling, och särskilt dess ordförande Luisa Morgantini, till det här betänkandet som gör utvecklingen central i förhandlingarna om de ekonomiska partnerskapsavtalen. Utgångspunkten är utveckling, det är vi alla överens om, och det är den viktigaste frågan och prioriteringen för våra åtgärder. Vi ska självfallet fortsätta att insistera på det under förhandlingarna och vid genomförandet av de ekonomiska partnerskapsavtalen, när den tiden kommer.

För det första är jag mycket glad att vi har samma uppfattning på många punkter, exempelvis betydelsen av dialog med det civila samhället och de nationella parlamenten i AVS-länderna, målsättningen för regional integration och ekonomisk styrning, investeringarnas roll och diversifieringen av exporten. I betänkandet finns uppfattningar som jag själv ofta har framfört till våra partner, vilka spelar en grundläggande roll i det här hänseendet.

Den viktigaste målsättningen är utveckling, och det innefattar även ett flexibelt synsätt som gör det möjligt att ta hänsyn till den ekonomiska svagheten i de länder som vi vill stärka. Detta synsätt visar sig exempelvis genom handelns inriktning på att främja AVS-länderna, flexibiliteten när det gäller öppnandet av deras marknader, hur väl vi täcker deras produkter och de nödvändiga garantimekanismerna. Allt detta är principer som vi tydligt angav i vår förhandlingsposition från den första dagen och som kommissionsledamot Peter Mandelson själv har bekräftat vid flera tillfällen.

Jag har emellertid också noterat att betänkandet i vissa känsliga frågor innehåller tvivel som jag inte anser vara motiverade. I betänkandet ifrågasätts exempelvis hur förenlig vår ståndpunkt om de ekonomiska partnerskapsavtalen är med de åtaganden som gjorts inom ramen för Cotonouavtalet eller i förklaringen nyligen om Europeiska unionens utvecklingspolitik. Kanske föreligger det ett kommunikationsproblem och jag ska försöka att lösa det redan i dag. Det får inte finnas några missförstånd mellan oss eftersom parlamentets stöd helt klart är viktigare för kommissionen än någonsin i den känsliga förhandlingsfas som vi nu befinner oss i och som ska avslutas inom lite mer än ett år.

För det första tror jag att vi åter behöver placera de ekonomiska partnerskapsavtalens kompatibilitet med WTO:s regler i rätt perspektiv. Denna kompatibilitet är nödvändig om vi vill att de ekonomiska partnerskapsavtalen ska vara lika stabila som alla våra överenskommelser, och kommissionen måste lyssna noga på detta. Vi är också beredda att förbättra WTO-reglerna om det är möjligt. Vissa förslag har skett enligt dessa linjer, men jag anser inte att vi bör göra oss några illusioner utan att vi måste vara medvetna om de objektiva begränsningarna och svårigheterna med detta synsätt. Man får framför allt inte glömma att det verkliga skälet till att dessa partnerskapsavtal existerar inte är WTO utan det brådskande behovet, som klart framgick av och bekräftades i Cotonouavtalet, av att bättre använda handeln som en drivkraft för ekonomisk tillväxt i AVS-länderna, på samma sätt som i så många andra länder, inklusive utvecklingsländerna.

Enligt min uppfattning kommer framgången för de ekonomiska partnerskapsavtalen att bero på tre nyckelfaktorer, som alla är lika viktiga. För det första förhandlingar som verkligen är inriktade på utveckling av våra partner, vilket som sagt är vår enda strategiska målsättning. För det andra våra AVS-partners engagemang för att inrätta en rättslig ram som främjar investeringar. För det tredje det stöd som Europeiska unionen, men även dess medlemsstater och andra finansiärer, kommer att kunna erbjuda de berörda länderna för att förbereda och genomföra de ekonomiska partnerskapsavtalen. Jag förstår att våra partner och parlamentet vill uppmärksamma denna sista punkt. Redan min allra första dag i kommissionen lovade jag att se till att nödvändiga lösningar skulle tas fram.

Vi har lyckats engagera medlemsstaterna för att successivt fördubbla sitt stöd till utveckling, och jag tackar parlamentet för dess stöd utan vilket detta inte skulle ha varit möjligt. Får jag erinra er om att det kommer att innebära en ökning på mer än 20 miljarder euro per från och med 2010? Vi har lyckats nå en överenskommelse om att stärka samarbetet mellan kommissionen och medlemsstaterna inom ramen för det europeiska samförstånd som nåddes i december och bekräfta att det effektiva stödet bör prioriteras. Vi beslutade att fokusera först på Afrika, och där utvecklade vi en enhetlig strategi. En förvaltningsfond för infrastruktur, inklusive sådana som underlättar handeln, har redan inrättats. I samband med programmet för den tionde Europeiska utvecklingsfonden (EUF) beslutar vi tillsammans med våra partner om de bästa sätten att stödja regional ekonomisk integration, för vilken våra partner själva har utarbetat dagordningar.

De ekonomiska partnerskapsavtalen är en del av denna åtgärd och en viktig del. Ur denna synvinkel är tidsaspekten grundläggande. När de ekonomiska partnerskapsavtalen träder i kraft kommer det exempelvis att leda till förlust av skatteintäkter på grund av slopade tullavgifter. Detta kommer att motverkas dels av den förväntade ekonomiska tillväxten, dels av de rationaliserade skattesystem som redan har initierats i flera länder, ofta med vårt stöd. För att göra övergången lättare har man dessutom redan planerat makroekonomiska stödåtgärder för vissa regioner. Jag kan berätta för er att jag aktivt arbetar med att planera åtgärder för att stödja de ekonomiska partnerskapsavtalen, särskilt när det gäller de konsekvenser som inledningsvis kan uppstå när det gäller de medel som krävs för att driva den suveräna staten.

Jag vet att vissa skulle föredra en debatt om eventuella alternativ till de ekonomiska partnerskapsavtalen. Personligen tror jag inte att en akademisk debatt av detta slag skulle vara till nytta. För det första ägde en fördjupad debatt redan rum när man i Cotonou kom överens om att de ekonomiska partnerskapsavtalen skulle erbjuda de största fördelarna när det gäller utveckling, ett marknadstillträde som är förenligt med WTO och stöd till ett bra styrelseskick och regional integration. För det andra fortsätter samtliga AVS-länder att förhandla om ekonomiska partnerskapsavtal. Avslutningsvis gynnas länderna av effekterna av att ha tillträde till marknader som är en del av Allmänna preferenssystemet och initiativet ”allt utom vapen”. Under tiden vet vi, efter praktiskt taget ett halvt århundrade av ensidiga förmåner enligt Lomékonventionen och Cotonouavtalet, att förmånstillträdet till vår marknad i sig inte är tillräckligt för att möta våra partners behov.

Sammanfattningsvis förmedlas i betänkandet vår gemensamma uppfattning i en rad olika frågor. För att så många länder som möjligt ska få hjälp med utveckling och tillväxt är jag beredd att fortsätta att samarbeta med er om målen och de utmaningar som vi och våra partner möter i det komplexa, ambitiösa och viktiga projekt som de ekonomiska partnerskapsavtalen utgör.

I morgon har jag ett seminarium om Östafrika. Ni vet att jag besöker alla regionala organisationer och att jag vid varje besök får höra hur oroliga de är som är delaktiga i utvecklingen. Ni har förmedlat denna oro perfekt, och tro mig, jag är mycket medveten om den. Jag är mycket medveten om de verkliga frågor ni tar upp och jag kan öppet säga er att undersökningarna och diskussionerna gör stora framsteg, liksom det kreativa tänkandet, för att utveckla en rad vägar som ger bättre stöd till partnerländerna och bemöter deras oro mer direkt.

Sammanfattningsvis vill jag därför tacka er. Jag instämmer fullständigt i grunddragen i detta utmärkta betänkande och jag är mer än någonsin öppen för tanken på en debatt med er, särskilt om det bästa sättet att stödja denna process.

  Maria Martens, för PPE-DE-gruppen. – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot! De ekonomiska partnerskapsavtalen handlar om handelsförbindelser med AVS-länderna, vilka i sin tur styrs av Cotonouavtalet. De nuvarande arrangemangen överensstämmer emellertid inte längre med de regler som avtalats inom WTO, eftersom den särbehandling som AVS-länderna åtnjutit jämfört med andra utvecklingsländer strider mot WTO-reglerna och därför måste anpassas till dem.

Det nuvarande systemet kan tillämpas fram till 2008, men måste ha anpassats senast då.

Det finns personer här i kammaren som avvisar de ekonomiska partnerskapen redan från början. De tror inte att en viss åtgärd för avreglering av handeln, oavsett form, på något sätt kan bidra till att utveckla de fattiga länderna.

Min grupp är emellertid övertygad om att handeln verkligen kan spela en roll och att avregleringen av handeln bland AVS-länderna definitivt kan göra det. Vi har i princip inga invändningar mot de ekonomiska partnerskapen, under förutsättning att de träffas på grundval av sunda avtal så att det exempelvis finns en rimlig tidsram för de berörda länderna att anpassa sig till de nya förhållandena och att de får stöd för att göra detta. Det är viktigt att de ekonomiska partnerskapsavtalen innehåller förutsättningar för det.

Vi för vår del inrättar gärna ekonomiska partnerskap, om de kan bidra till att bekämpa fattigdomen. Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater vill att utvecklingsmålet ska förbli den viktigaste prioriteringen, vilket innebär att avregleringen endast ska ske successivt till förmån för AVS-länderna och anpassas till deras specifika och varierande omständigheter, och att viktiga bastjänster som vatten, utbildning, transport och energi fortfarande måste vara tillgängliga för alla. PPE vill ha en realistisk tidsplan, med andra ord tillräckligt med tid för att nödvändiga förändringar ska kunna göras. PPE-DE-gruppen vill ha tillräckliga stödåtgärder (exempelvis tekniskt stöd, kapacitetsuppbyggnad och reformer inom områden som tull och beskattning) och vi vill att samarbete på regional basis ska främjas mellan AVS-länderna.

Det finns fyra områden som PPE-DE-gruppen är oroad över och de är följande:

Det första är den begränsade tillgången till information från kommissionen om hur förhandlingarna förlöper. Sedan har vi tidspressen under vilken dessa nu genomförs och under vilken de också måste genomföras. Förhandlingarna har pågått sedan 2002 och ännu har vi inte fått tillgång till några utkast till texter.

Avslutningsvis har vi de ekonomiska aspekterna. De ekonomiska partnerskapsavtalens framgång kommer att vara beroende av att en anständig summa pengar görs tillgänglig. Till att börja med måste pengarna komma från Europeiska utvecklingsfonden och sedan även från andra källor. Det är ännu inte tillräckligt klart varifrån pengarna sedan ska komma. Det finns regler för nödsituationer och de är nödvändiga. Om det visar sig att systemet inte fungerar på vissa platser måste processen kunna saktas ned eller stoppas under en period. Utrymme för det finns redan i de nuvarande WTO-reglerna. Vi har ännu inga specifika förslag att lämna om detta. Kommissionsledamoten har redan gått ännu lite djupare in på detta och jag ser med nöje fram emot ett närmare samarbete och mer detaljerad information.

  Glenys Kinnock, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten. Jag vill börja med att hänvisa till hans kommentar om att det är ”akademiskt” att tala om alternativ till ekonomiska partnerskapsavtal – det var det ord han använde. Det anges mycket tydligt i Cotonouavtalet att alternativ ingår i vad AVS-länderna kan välja att besluta att följa. Därför, herr kommissionsledamot, är detta inte en akademisk fråga, utan något som helt avgjort är ett alternativ för AVS-länderna.

De ekonomiska partnerskapsavtalen är mycket komplexa och komplicerade för AVS-länderna, och de mest komplexa och komplicerade förhandlingar de någonsin deltagit i. Jag misstänker att de också medför vissa svårigheter för kommissionen, om inte annat så på grund av de spänningar som naturligtvis finns mellan de intressen och prioriteringar som finns inom generaldirektoratet för bistånd och de som finns inom generaldirektoratet för handel, vilka skiljer sig helt åt. Vi vet av egen erfarenhet i parlamentet att det inte alltid finns en nödvändig sammanhållning mellan våra mål.

Mitt intryck är att det finns intressen som är gemensamma för alla regionala förhandlingar och jag följer dem mycket noga. Det finns exempel på att kommissionen vill ha ett ramverk som underlättar handel som en främsta prioritet. AVS-regionerna är mycket mer intresserade av att ta itu med begränsningar på utbudssidan och sambandet mellan ekonomiska partnerskapsavtal och utvecklingsstöd. Frågan om marknadstillträde förblir absolut central.

Det föreslagna öppnandet av ekonomierna i AVS-länderna – varav de flesta är minst utvecklade länder – är en viktig fråga. Fördelarna med regional integration, marknadstillträde och integrerad handel och utveckling är, som min kollega Maria Martens sa, helt och hållet uppenbara. Vad vi förstår i utskottet för utveckling är dock att alla potentiella fördelar kan uppvägas av de potentiella kostnader som länderna kan förväntas betala. Därför kanske de avtal som AVS-länderna kan behöva ingå om marknadstillträde – öppnande av marknaden – inte är exakt vad de behöver och kanske skulle de kunna få ut mer av andra typer av arrangemang.

För att länderna ska vara konkurrenskraftiga och kunna marknadsföra sina varor måste verkliga investeringar göras i fråga om deras förmåga till detta. AVS-länderna behöver utbildning och deras arbetskraft måste stärkas: de behöver förbättrad infrastruktur, förbättrade transporter och institutionellt kapacitetsbyggande. Allt detta är centrala prioriteringar för AVS-länderna.

Det måste sägas att det inte är kommissionens sak att tala om för AVS-länderna vad ett bra ekonomiskt partnerskapsavtal är. Det är upp till AVS-länderna – i samråd med sina parlament, den gemensamma parlamentariska församlingen och det civila samhället – att fatta sådana beslut. Alla kriterier som vi fastställer om ekonomiska partnerskapsavtal måste bygga på deras anknytning till millennieutvecklingsmålen.

Jag vill ställa en fråga till kommissionsledamoten. De centralafrikanska förhandlingarna framställs som en modell för dessa regionala förhandlingar. Mina källor talar om för mig att generaldirektoratet för bistånd på högsta nivån – det betyder troligen ni, herr kommissionsledamot – är mycket oroat över kapaciteten hos sekretariatet för Centralafrikanska ekonomiska och monetära gemenskapen under förhandlingarna. Är det så att ni, herr kommissionsledamot, offentligt har krävt att Centralafrikanska ekonomiska och monetära gemenskapens chefssekreterare och chefsförhandlare för de ekonomiska partnerskapsavtalen ska avskedas? Om så är fallet, hur går då detta ihop med att generaldirektoratet för handel beskrivit detta som den absoluta förebilden?

Slutligen vill jag uppmärksamma Kapstadsdeklarationen från 2002 från den gemensamma parlamentariska församlingen. Riktmärken infördes i denna deklaration för att bedöma förhandlingarnas genomförande och resultat mot bakgrund av centrala sociala och miljörelaterade indikatorer, däribland drägligt arbete, hälsa, utbildning och genus. Potentialen för detta bekräftades förra året av AVS-rådet. Kommer kommissionsledamoten att agera utifrån detta förslag?

  Fiona Hall, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Luisa Morgantinis betänkande välkomnades innerligt i utskottet för utveckling, eftersom man där talar klarspråk om de grundläggande principer som ekonomiska partnerskap ska bygga på.

Som kommissionsledamöterna Michel och Mandelson nämnde måste ekonomiska partnerskapsavtal vara utvecklingsvänliga. Det betyder att liberaliseringen nödvändigtvis måste vara asymmetrisk. Det kommer inte på fråga att tvinga AVS-länderna att öppna sina marknader för EU-varor förrän deras egna inhemska marknader är långt mer ordentligt etablerade. Från EU:s sida kan vi erbjuda stöd för handelsåtgärder för att hjälpa till med denna marknadsuppbyggnad och med begränsningarna på utbudssidan.

Av de ändringsförslag som lagts fram i kammaren kommer ALDE-gruppen att stödja de där man betonar att AVS-länderna ska bestämma takten för öppnandet av marknaderna och att det finns ett utrymme för EU att arbeta mycket närmare AVS-parterna i förhandlingarna om världshandeln. Tillsammans utgör AVS-länderna och EU en betydelsefull grupp.

ALDE-gruppen kommer också att stödja ändringsförslagen från PPE-DE-gruppen, där ordalydelsen förbättrats och man undviker överdrivet restriktiva definitioner av till exempel riktmärken för drägligt arbete.

Vissa icke-statliga organisationer har drivit en kampanj utifrån en enkel plattform med ”nej” till ekonomiska partnerskapsavtal, men det skulle kunna innebära att man kastar ut barnet med badvattnet. Den regionala integration som ingår i processen för de ekonomiska partnerskapsavtalen kommer att hjälpa AVS-länderna att blomstra, öka syd-syd-handeln och avlägsna de tariffära hindren mellan angränsande AVS-länder.

Den centrala punkten i varje skede av förhandlingsprocessen om de ekonomiska partnerskapsavtalen är att se till att resultatet gynnar utvecklingen. Jag hoppas att kommissionsledamoten under alla omständigheter verkligen kommer att låta sig vägledas konsekvent av den principen och av detta betänkande.

  Margrete Auken, för Verts/ALE-gruppen. – (DA) Herr talman! Syftet med Cotonouavtalet och de ekonomiska partnerskapsavtalen är att utrota fattigdomen och främja en hållbar utveckling. Den målsättningen får under inga omständigheter gå över styr. Utgångspunkten quid pro quo, eller idén om ömsesidighet baserat på principen om jämlikhet, är därför helt fel. Faktum är att vi här har att göra med två helt ojämlika partner, EU och AVS-länderna, och det är inte AVS-länderna som bör hjälpa EU-länderna, utan tvärtom. Jag är fullständigt övertygad om att Luisa Morgantini håller med mig om det.

Fattiga länders enda exportmöjligheter finns inom områdena jordbruk och råvaror och i anslutning till mycket arbetskraftsintensiva produkter, exempelvis textiler, som de bör få tillstånd att exportera till oss i EU utan några restriktioner. AVS-länderna har också mycket svaga ekonomier. Vi kan därför inte kräva att dessa länder bara ska fortsätta och öppna upp 90 procent av sina marknader som ersättning för att EU öppnar sina egna marknader som en slags betalning. Detta är en uppfattning som också uttrycks i Luisa Morgantinis betänkande. Jag hoppas därför att jag gör rätt när jag tolkar punkt 17 i betänkandet som att det självfallet endast är AVS-länderna som har rätt att införa tillfälliga importrestriktioner för industrier som hotas av plötsligt ökande import. Det skulle vara mycket olyckligt om vi hade rätt att hindra AVS-länderna från att sälja textilier och jordbruksprodukter till oss bara för att vi inte varit tillräckligt duktiga på att anpassa oss till de förändrade konkurrensförhållandena i en globaliserad värld. Faktum är att också vi hade rätt att skydda våra egna marknader när våra ekonomier fortfarande höll på att utvecklas. Att skydda marknader är ett mycket osäkert sätt att uppnå tillväxt och en hälsosam ekonomi, och det bör därför vara en begränsad, inklusive tidsbegränsad, åtgärd också för utvecklingsländerna.

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS ROCA
Vice talman

  Gabriele Zimmer, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! I parlamentet har vi redan vid flera tillfällen och med stor enhällighet kommit överens om Förenta nationernas utvecklingsmål och vi har lyft upp utrotandet av fattigdomen från jorden som vår viktigaste uppgift under de kommande årtiondena.

I Luisa Morgantinis utmärkta betänkande har man nu utvärderat hur de ekonomiska partnerskapsavtalen faktiskt kan bidra till att den här uppgiften lyckas. Vi förväntar oss att kommissionen tydligt prioriterar utveckling och utrotning av fattigdomen i AVS-länderna i förhandlingarna. Den kritik jag tänker framföra syftar på ett framträdande som en företrädare för Generaldirektoratet för handel gjorde vid en utfrågning i utskottet för utveckling. Jag ska vara mycket tydlig: vi vill inte ha förhandlingar som återspeglar en kolonialmakts stil och uppträdande. Vi anser att den beslutsfattande suveräniteten hos våra partner i AVS-länderna måste bevaras.

Denna suveränitet bör uppmuntras genom investeringar i infrastruktur för handel och, naturligtvis, genom stöd till nationella strategier för att bekämpa fattigdomen, vilket är helt i linje med den inom EU så hyllade subsidiaritetsprincipen. Om regeringarna utövar sin suveränitet genom att bestämma sig för att betrakta de ekonomiska partnerskapsavtalen med skepsis, då måste det finnas alternativ såsom de som erbjuds genom Cotonouavtalet. Det är anledningen till att jag undrar varför gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater vill ta bort denna hänvisning. Varför känner sig PPE-DE-gruppen inte längre bunden av överenskommelser? PPE-DE-gruppen försöker också stryka praktiskt taget varje mening i betänkandet som ger AVS-regeringarna förhandlingssuveränitet och ett eget politiskt manöverutrymme när det gäller om avreglering bör genomföras i en given sektor, i vilken utsträckning och inom vilken tidsram. Varför, skulle jag vilja veta?

I Morgantinibetänkandet anser man att grundläggande försörjning av dricksvatten, utbildning och annan viktig offentlig service ska uteslutas från avregleringen redan från början. PPE-DE-gruppen vill att detta ska strykas och anser i stället att avregleringen av vattensektorn ska bygga på överkomliga priser. Jag anser att det är ren cynism. Med tanke på den vitt spridda fattigdomen i många delar av AVS-länderna är det helt enkelt inte acceptabelt. Jag ber er att avvisa dessa ändringsförslag i morgon.

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Först av allt vill jag tacka föredraganden Luisa Morgantini för det utmärkta arbete hon har gjort. I ett samhälle som nu domineras av en globaliserad ekonomisk marknad har gemenskapsinstitutionerna en skyldighet att uppmuntra utvecklingssamarbete i en värld där tre miljarder människor lever på mindre än två dollar om dagen och över en miljard överlever på en dollar.

Vi måste leta efter lämpliga medel för detta gemensamma syfte som kan leda både till en förbättring av den ekonomiska situationen i utvecklingsländerna och till en successiv och ökande integration på världsmarknaden. Europeiska unionens samarbetspolitik måste innehålla prioriteringar som är utformade för att förändra de inhemska processerna i dessa länder och främja ett stabilt, öppet och demokratiskt politiskt klimat samt ökat välstånd. I detta sammanhang kan det sägas att de ekonomiska partnerskapsavtalen är ett lämpligt verktyg för att öka och genomföra handelsförbindelserna mellan AVS och Europeiska unionen.

Vi bör också betona en annan punkt: utvecklingsinvesteringar i så kallade ”känsliga” sektorer såsom utbildning, hälsa och energi bör övervakas kontinuerligt och vid behov bör restriktioner införas för den ekonomiska avregleringen. En sak bör vi alltid komma ihåg: för att en effektiv integration och en ekonomisk tillväxt ska lyckas och ha en positiv inverkan på det sociala nätverket i utvecklingsländerna måste de absolut leda till bättre allmänna villkor för människorna. I den här frågan behövs ett exakt, specifikt och enhetligt åtagande.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE). – (FI) Herr talman! Först av allt vill jag tacka min kollega Maria Martens för hennes utmärkta tal och de ändringsförslag hon har lagt fram. Detta synsätt stärker det betänkande vi nu har framför oss och stöder dess målsättningar att göra de ekonomiska partnerskapsavtalen till ett användbart verktyg för att genomföra EU:s mål för utvecklingssamarbete.

WTO-reglerna tvingar oss till separata ekonomiska partnerskapsavtal, eftersom de handelsförbindelser som bygger på Lomékonventionen och Cotonouavtalet inte är ömsesidiga och därför inte förenliga med WTO:s bemyndigandeklausul. Enligt denna klausul får industriländerna bara ge ensidiga, icke ömsesidiga förmåner till två kategorier av länder: antingen alla minst utvecklade länder eller alla utvecklingsländer. Eftersom staterna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS) omfattar länder som tillhör båda grupperna är de förmåner som ursprungligen gavs till AVS-länderna inte förenliga med nuvarande WTO-regler, och vår övergångsperiod som möjliggör undantag löper ut 2008.

För att handelsförbindelserna mellan EU och AVS ska göras förenliga med WTO på lång sikt har en lösning sökts genom de ekonomiska partnerskapsavtalen. Enligt de föreslagna ekonomiska partnerskapsavtalen ska handelsförbindelserna mellan EU och de olika regionala grupperna i AVS vara ömsesidiga. Enligt artikel XXIV i det allmänna tull- och handelsavtalet (GATT) kan länder på olika utvecklingsnivå ingå ömsesidiga frihandelsavtal under förutsättning att avregleringen av praktiskt taget all handel sker inom rimlig tid. I samband med de ekonomiska partnerskapsavtalen har detta kommit att uppfattas som ca 90 procent av handeln inom 10–12 år.

Det är uppenbart att genomförandet av ett ömsesidigt frihandelsavtal kommer att bli en stor utmaning för de AVS-länder vars utvecklingsnivå varierar mycket. Ömsesidighet innebär en stor förändring av EU:s syn på utveckling och handelspolitik med AVS-länderna.

Å andra sidan vet vi att det stöd som tillåts genom Lomé och Cotonou inte har hindrat nedgången i AVS-ländernas marknadsandel. Eftersom vi är oroade över en förhastad avreglering måste vi fråga oss om det i detta sammanhang finns något som kan kallas ”i rätt tid” när det gäller avreglering. Ibland måste djärva steg tas, vilket innebär att vi samtidigt måste se till att ett eventuellt resultat av avtalsförhandlingarna lämnar tillräckligt med tid för att de inhemska och regionala marknaderna i AVS-länderna ska hinna anpassa sig.

Även jag anser att det är viktigt att tillåta alla fri tillgång till naturens egna ”fria” tjänster. I dag på Världsvattendagen tycker jag därför att det är nödvändigt att nämna hur grundläggande det exempelvis är att vattenresurserna hanteras rättvist.

Öppningen av marknaderna i vissa fall har också lett till att fattigdomen har spridits i vissa utvecklingsländer, och av den anledningen bör framstegen i diskussionerna övervakas noggrant. Förhandlingarna måste vara opartiska och inga påtryckningar bör göras på någon part när de äger rum.

  Kader Arif (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill tacka min kollega Luisa Morgantini för det utmärkta betänkande hon har lagt fram i dag om de ekonomiska partnerskapsavtalens effekter på utvecklingen.

Den allmänna tankegången i texten är rätt. Man förespråkar behovet av gemenskapssolidaritet inför en förordning som innebär en risk för okontrollerad avreglering. Arbetet välkomnades enhälligt inom utskottet för utveckling. Det är min förhoppning att det kommer att få samma stöd vid omröstningen i morgon.

En grundläggande princip måste styra vårt sätt att tänka: utveckling i enlighet med, och nära förbundet med, Cotonouavtalet. Det är en huvudmålsättning i alla förhandlingar och inom ramen för genomförandet av de ekonomiska partnerskapsavtalen med länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS).

Jag förstår behovet av att handelsförbindelserna mellan Europeiska unionen och AVS-länderna sker i linje med WTO-reglerna. Det jag talar om är ensidig företrädesrätt mellan marknader inom gemenskapen. Överensstämmelse med WTO-reglerna behöver emellertid inte komma före vårt internationella åtagande att främja en hållbar utveckling och utrota fattigdomen.

Jag förstår våra AVS-partners och många frivilligorganisationers oro över hur förhandlingarna nu bedrivs av kommissionen och över logiken i dessa förhandlingar. Det finns verkligen en skarp asymmetri mellan de två parterna. Om vi inte tar tag i detta kommer det snabba och harmoniska ömsesidiga öppnande av marknaderna som lurats på oss att bli olyckligt obalanserat och, är jag rädd, endast leda till desillusionering.

Denna avreglering av handeln mellan ojämlika parter riskerar att leda till skadliga effekter på de känsliga ekonomierna i de berörda länderna och deras sårbara befolkningar, i stället för att främja utvecklingen som avsett. Och detta just när vi i våra tal påstår oss vilja hjälpa dessa länder att uppnå Förenta nationernas utvecklingsmål, vilka som vi redan vet är utom räckhåll.

Jag tror att om dessa överenskommelser formuleras gradvis och på ett gemensamt sätt, inom en rationell och förutsägbar ram för att främja handel och investeringar i detta område, kommer de att utgöra en verklig möjlighet för AVS-länderna, en möjlighet både när det gäller ekonomisk diversifiering och harmonisk regional integration och i termer av verklig och framgångsrik integration inom världsekonomin.

Ett antal prioriteringar måste nu slås fast. Den första är uteslutandet av Singaporefrågorna och grundläggande offentlig service, utan att bortse från principen om dessa länders rätt att använda garantier för att försvara sina känsliga strategiska sektorer. Den andra prioriteringen är att respektera vårt åtagande att utarbeta alternativa handelssystem till de ekonomiska partnerskapsavtalen för de länder som kräver det, i enlighet med artikel 37.6 i Cotonouavtalet. Dessa alternativ måste baseras på principen om icke-reciprocitet i det allmänna preferenssystemet liksom på införandet av en klausul om en särskild differentierad behandling inom WTO. Dessa prioriteringar beror mycket på Europeiska unionens vilja att inom WTO lägga stor vikt vid att underlätta förbättringar av reglerna för att prioritera utveckling.

Avslutningsvis vill jag säga att det inte är till någon nytta att ha önskemål om det inte finns några medel för att uppnå det. Jag vill till sist säga att utöver oron över Europeiska unionens budgetplan måste vi å ena sidan hålla de löften som kommissionsordföranden framförde i Gleneagles om stöd till handel. Å andra sidan måste vi överväga nya ekonomiska åtaganden för att kompensera för kostnaden för AVS-länderna för att avskaffa preferenser och tullavgifter, stärka det tekniska stödet till AVS-länderna och avslutningsvis avvisa den oacceptabla minskningen av Europeiska utvecklingsfonden. Eftersom jag emellertid inte är övertygad om att dessa mål kommer att uppnås snabbt föreslår jag, när det gäller det ömsesidiga öppnandet av marknaderna, att kommissionen som ett bevis för sin goda vilja överväger att förlänga övergångsperioden enligt de specifika behoven i AVS-länderna, såsom vi fastställde i samband med förhandlingarna.

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Herr talman! Jag hoppas att de ekonomiska partnerskapsavtalen kommer att bli ett användbart sätt att utrota fattigdomen och att de kommer att göra det möjligt för oss att övergå från tal till handling. Jag välkomnade varmt talen i frågan i kväll, och särskilt Eija-Riitta Korholas tal var utmärkt. När det gäller kvaliteten kan jag inte lägga till något, men jag vill ändå säga några ord om Luisa Morgantinis betänkande.

Betydelsen av utvecklingssamarbete bör inte underskattas. Som välfärdsstater och europeiska sammanslutningar vill vi hjälpa medmänniskor som har det sämre än vi, både i våra egna länder och på andra ställen. På sätt och vis är det ett mått på hur civiliserade vi är.

I många av Europeiska unionens medlemsstater förekommer i dag viss debatt om hur stor del av finansieringen som bör användas till utvecklingssamarbete. I Finland, som jag kommer ifrån, har frågan exempelvis just diskuterats och jag vet att det mål på 0,7 procent som FN rekommenderar inte har uppnåtts: vi har legat på ca 0,4 procent. Vi får också hoppas att de övriga europeiska länderna, inklusive Finland, kommer att göra framsteg på detta område. Förhoppningsvis kommer vi i Europeiska unionen att uppbåda en gemensam vilja och medel för att tillgodose behoven hos våra bröder och i de nationer som har det sämre än vi.

Enligt min uppfattning bör vi emellertid se till att det stöd vi lämnar är förenligt med principerna om hållbar utveckling. Vi måste alltid ta hänsyn till ekonomiska, sociala och miljömässiga faktorer i EU:s utvecklingssamarbete. Pengar är inte allt, utan det viktigaste är partnerskap, att bidra till utveckling och att hjälpa länder att få en bra start.

Vi måste också vara noggranna med att främja europeiska värderingar såsom demokrati och mänskliga rättigheter genom utvecklingssamarbete. Det är viktigt att ta hänsyn till detta vid utvecklingssamarbetet.

  Vittorio Agnoletto (GUE/NGL). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Morgantinibetänkandet är ett viktigt försök att begränsa den skada som orsakas av avtalen om ekonomiskt partnerskap. Tror ni verkligen att ett fritt handelsavtal är vad som behövs för att minska eller utrota hunger och fattigdom?

Se på Burundi: Ett teoretiskt avskaffande av tariffer på det sätt som förutses i avtalen om ekonomiskt partnerskap skulle resultera i en ökning av EU:s handelsandel motsvarande 12,4 miljoner US-dollar, som Burundi skulle förlora, och detta sedan man beräknat vinsten för de lokala konsumenterna. Denna uppgift härrör från en studie som gjorts av FN:s ekonomiska kommission för Afrika och som också visade att en ganska hög andel av denna kontinents förmögenhet redan ägs av invånare av utländsk härkomst, en andel som är högre än i någon annan region i världen, eller 39 procent.

Föreställningen att en ytterligare utvidgning av frihandelskonceptet skulle skapa välstånd i dessa områden vederläggs också av uppgifterna om subventioner. I Nigeria är det billigaste köttet tyskt och engelskt och i Senegal fick bönderna mycket stora problem på grund av de 52 000 ton lök som 2005 exporterades enbart från Nederländerna. Avtalen om ekonomiskt partnerskap utarbetades ursprungligen inom ramen för Cotonouavtalet, som ska ge stöd i kampen mot fattigdom och i kampen för social utveckling, men dessa har i stället blivit till något som snarare leder till ökad fattigdom än främjar social utveckling.

  Louis Michel, ledamot av kommissionen. – (FR) Mina damer och herrar! Jag instämmer i några av de ståndpunkter som har lagts fram. Vad beträffar den märkbara bristen på information från kommissionen är kommissionen naturligtvis villig att tillhandahålla all den information som den har tillgång till. Ni kanske tycker att det är för lite information. Jag ska i varje fall för min egen del se till att jag ger er all den information som jag har.

När det gäller behovet av att ha stora summor pengar tillgängliga för tillfällen då extra medel behövs måste medlemsstaterna tillhandahålla dessa. Ni vet mycket väl vilka summor som finns tillgängliga från Europeiska utvecklingsfonden: jag har bara de pengar som har tilldelats mig.

När det gäller Glenys Kinnocks tal vill jag inte att det ska bli något missförstånd. När jag talade om en ”akademisk” debatt om alternativen hade jag ingen avsikt att vara oförskämd. Det är faktiskt möjligt att lägga fram alternativa förslag för dem som inte vill förhandla, men för närvarande är det så, vilket ni mycket väl vet, fru Kinnock, att alla förhandlar. Ordet var kanske illa valt, men att inleda en debatt om alternativen när alla redan förhandlar tycker jag inte verkar särskilt fruktbart.

Jag vill påstå att jag i stort sett är överens med er om era övriga synpunkter. Således håller jag med er om vad ni säger om marknadstillträde, men ni måste också medge att tillträde till marknaden inte är allt. Vår erfarenhet av 50 års liberalisering visar tydligt att detta inte är tillräckligt och att det finns en hel rad andra faktorer att beakta. Ingen är mer övertygad än jag om att vi måste koncentrera oss på utvecklingens fördelar. Jag håller därför fullständigt med om denna princip.

När det gäller problemen på tillverkningsområdet är det tydligt att detta är ett av de områden där vårt stöd kan bli till störst nytta för länderna i fråga. Det är på den nivån som nödvändig finansiering kan tillhandahållas för teknisk och teknologisk uppdatering, tekniköverföring och produktkvalitet, kort sagt finansiering av det mervärde som är så nödvändigt för tillträde till marknaden.

Jag håller med er och inser att EU inte får lägga fram diktat. Det skulle inte alls stämma överens vare sig med mina övertygelser eller med min idé om utveckling. Det sker en förhandling, och i en förhandling lägger varje part fram sina argument. Det finns inget diktat i detta. Jag håller också med Maria Martens när hon säger att tidsskalan måste vara realistisk. Jag håller fullständigt med om att det är nödvändigt att trygga tillgången på vatten, energi och en hel rad livsviktiga varor. Jag delar helt er syn i denna fråga och jag är synnerligen tveksam till tanken på att liberalisera dessa sektorer.

Fru Kinnock! När det gäller det avskedande av en sekreterare som jag påstås ha krävt vill jag för det första tala om att jag inte har befogenhet att avskeda den berörde sekreteraren och för det andra att jag inte har krävt att någon ska avskedas. Vad som är sant – för jag är angelägen om att ta fullt ansvar för vad jag har gjort – är att jag som svar på en begäran från sekreteraren för Centralafrikanska ekonomiska och monetära gemenskapen bara sa att jag inte gick med på att bevilja en begäran om extra pengar till någon som inte har gjort någonting, och jag kan garantera att han inte har gjort någonting. Jag är för övrigt inte ensam om att klaga över detta. För att rättfärdiga sig sa han att han inte hade någon rätt att ålägga medlemsstaterna något. Det arbete som skulle ha gjorts blev inte gjort. Vi får inte de dokument till bevis som vi begär. Det finns ett öppenhetsproblem i hans arbete. Under dessa förhållanden anser jag att det hör till mitt arbete att peka på några av våra ledningsprinciper, särskilt då vi har att göra med en begäran som gäller finansiering från kommissionen. Jag talar därför om vad jag gjorde, men jag krävde aldrig någons avsked, och i vilket fall som helst har jag ingen befogenhet att göra det.

Sammanfattningsvis vill jag säga att förhandlingspaketet måste vara begripligt och sammanhållet. Peter Mandelson förhandlar om avtalen om ekonomiskt partnerskap och jag har en stödjande roll. Vi arbetar alltså sida vid sida. Min utgångspunkt är naturligtvis att utveckling, mer specifikt ekonomisk utveckling, är drivkraften för tillväxt. Jag vill dessutom påpeka att länderna har handlingsplaner för att bekämpa fattigdomen där även denna aspekt finns med. De regioner som omfattas av handlingsplaner för ekonomisk integration ber oss att stödja dem, vilket vi också gör. Denna integration innefattar en kommersiell liberalisering mellan länderna. Vi stöder detta och avtalen om ekonomiskt partnerskap ger stöd för detta krav på regional integration.

Jag inser att vissa av era farhågor är berättigade, men jag kan försäkra er, åtminstone när det gäller mig själv, att utveckling är en aspekt som kommer att prioriteras. Det är på denna aspekt som fokus i förhandlingarna kommer att ligga, och stödåtgärderna måste, med beaktande av den hastighet som dessa länder är kapabla att hålla, möjliggöra en uppdatering som i långa loppet bör ge dem mycket lättare tillträde inte bara till regionalt integrerade marknader utan även till världsmarknaden.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag förstår alla era farhågor och all er oro. Jag är beredd – och jag anser verkligen att detta är mycket viktigt – att diskutera med er, även när det gäller alla stödåtgärder. Jag söker all den kreativitet som ni är kapabla till och jag är helt öppen i dessa frågor utan några förutfattade meningar. I vilket fall som helst försäkrar jag er att jag är mer än redo att fortsätta att söka bästa möjliga lösningar för att stödja utvecklingsländerna inom ramen för avtalen om ekonomiskt partnerskap.

  Talmannen. – Tack så mycket, herr kommissionsledamot.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.

17. Europeiska politiska partier (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0042/2006) av Jo Leinen för utskottet för konstitutionella frågor om europeiska politiska partier (2005/2224(INI)).

  Jo Leinen (PSE), föredragande. – (DE) Herr talman, fru vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Den förordning om finansiering av europeiska politiska partier som vi antog 2004 har blivit en dundrande succé. Uppdelningen mellan parlamentet och dess politiska grupper å ena sidan och de politiska partierna å andra sidan har blivit en succé. Detta var något som revisionsrätten hade krävt i många år, ett krav som uppfylldes genom denna förordning.

Under tiden har tio europeiska partier registrerats: dessa tar även emot stöd ur tillämplig budgetpost. Detta visar att den politiska kulturen fortfarande är mångfaldig och blomstrande på EU-nivå. Att ha tio europeiska partier är en rejäl framgång – tidigare fanns det bara fyra, så antalet har mer än fördubblats.

Våra erfarenheter av finansieringen av de politiska partierna har varit goda. Icke desto mindre finns det en kort önskelista i det nya betänkandet med önskemål om planeringssäkerhet och önskemål om flexibilitet i de europeiska partiernas funktion. Det finns också ett önskemål om att budgetutskottet och presidiet i början av varje valperiod ska skapa planeringssäkerhet för hela valperioden. Detta gör inte den årliga budget som vi antar överflödig, men jag anser att det vore tillrådligt att garantera att denna budgetpost finns kvar och kan utvecklas i linje med en utvidgning eller ökning av antalet politiska partier.

Partierna har även sina egna tillgångar i form av donationer och medlemsavgifter. Det kan naturligtvis inte vara avsikten med EU:s finansieringsbestämmelser att dessa egna tillgångar ska förverkas om de inte används under samma år. Därför är jag tacksam att vi i Strasbourg redan har uppfyllt ett krav som finns i betänkandet, nämligen att partierna ska kunna använda upp till 25 procent av sina egna tillgångar för att bygga upp reserver. När allt kommer omkring är det deras egna pengar och EU:s finansieringsbestämmelser bör inte förelägga partierna oproportionerliga restriktioner.

Ett annat önskemål är emellertid att det även ska vara möjligt att transportera upp till 25 procent av bidragen till första kvartalet av det påföljande året. Politik är ett oförutsägbart område och om oförutsedda händelser inträffar måste det vara möjligt att använda en viss summa under det påföljande kvartalet, så att inte partierna i december tvingas till rena köprushen i slutet av året.

Betänkandet innehåller även några andra förslag. Jag vill nu emellertid övergå till det andra stadium som vi presenterar i detta betänkande. Vi behöver en ordentlig europeisk partistadga. Det är inte acceptabelt att de europeiska partierna tvingas registrera sig och styrs enligt den lagstiftning som gäller i en medlemsstat. Alla partier är för att identiska rättigheter och skyldigheter ska gälla i alla medlemsstater, och detta är bara möjligt om det finns en gemensam stadga. Utskottet för konstitutionella frågor är villigt att gå i spetsen för detta arbete. Fru vice kommissionsordförande! Det skulle glädja mig mycket om kommissionen tog till sig vårt förslag och använde sin initiativrätt till att lägga fram ett förslag till ny rättsakt.

Den andra tanke som vi vill ge uttryck för är vikten av politisk kommunikation över gränserna. I många länder finns det politiska stiftelser för detta ändamål. Vi anser att politiska stiftelser även bör grundas på EU-nivå. Även på detta område uppmanar vi kommissionen att lägga fram antingen ett förslag till rättsakt eller ett budgetförslag.

Vi bör överväga om det vid framtida val till Europaparlamentet inte borde finnas en Europalista också, så att våra medborgare faktiskt skulle ha två röster: en för den nationella eller regionala listan och en för en europeisk lista som är gemensam för partierna. Endast med en lista av detta slag skulle en gemensam valkampanj vara möjlig. För närvarande har vi 25 olika valkampanjer i samband med Europavalen, och Europalistor skulle göra att dessa fördes samman.

Slutligen vill jag nämna partiernas ungdomsavdelningar. Våra ungdomar är vår framtid. Vi måste ägna särskild uppmärksamhet åt att främja politiska ungdomsorganisationer och ungdomsrörelser, som utgör partiernas framtid, och partierna är en del av den demokratiska processen. Genom betänkandet tar vi ännu ett viktigt steg framåt. Jag vill tacka partiernas generalsekreterare och även parlamentets förvaltning för deras effektiva hantering av resurserna. Jag vill också tacka generalsekreterarna för de utmärkta förslag som har inarbetats i detta betänkande.

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka Jo Leinen för detta viktiga betänkande, som utgör ett bra tillfälle att både se bakåt på vad som uträttats på området för de europeiska politiska partierna och vad som kan göras i framtiden.

Det var bara för tre år sedan, 2003, som förordningen om politiska partier på EU-nivå antogs av Europaparlamentet och rådet, på grundval av ett förslag från kommissionen. Institutionerna förverkligade sålunda det mål som fastställts genom Amsterdamfördraget och genom den nya rättsliga grunden i Nicefördraget. Liksom medges i fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen är politiska partier på EU-nivå en viktig faktor för integrationen inom unionen. De bidrar till att forma en europeisk medvetenhet, till att uttrycka medborgarnas politiska vilja och till att främja politiska debatter på EU-nivå. Det är ett faktum att tio europeiska politiska partier har inrättats på EU-nivå sedan förordningen trädde i kraft.

Vi kan se detta som ett tecken på att man gradvis bygger upp den europeiska offentliga sfären, där medborgarna kan förvänta sig att institutionerna lyssnar allt mer på dem. Jag har stor förståelse för detta, eftersom det också är en av tankarna i vår vitbok om kommunikation. Vi behöver en europeisk politisk kultur och vi behöver hjälp med att främja detta. Men vi har fortfarande långt kvar när det gäller att förena EU-projektet och EU-institutionerna med medborgarna. Detta är återigen en av de centrala frågor som kommissionen tar upp i vitboken om EU:s kommunikationspolitik.

Jag är övertygad om att inte bara regeringar och parlament, utan också politiska partier och offentliga organ anser att EU-frågan måste placeras långt fram i allmänhetens medvetande. Vi borde också fundera över det låga valdeltagandet i EU-valen och tillsammans reflektera över hur man kan öka detta, vilket kommissionen redan föreslagit i plan D. Det är inte alltid lätt att förstå exakt hur vi kan spela den rollen, men jag tror att institutionerna kan ha ett gemensamt intresse av att se till att valdeltagandet höjs och att deltagandet i diskussionen om dessa val är stort.

Jo Leinen betonar i sitt betänkande att de politiska partierna måste arbeta för att göra medborgarna delaktiga, inte enbart genom EU-valen, utan i alla andra aspekter av det europeiska politiska livet. Vi delar den åsikten fullt ut.

Det finns ett antal viktiga frågor som tas upp i punkt 12 i betänkandet. De rör den roll som den europeiska grundvalen har. Som Leinen nämnde gäller detta den roll som de europeiska partierna kan spela i de europeiska folkomröstningarna och när det gäller att stärka ungdomsorganisationerna. Kommissionen skulle välkomna en omfattande och detaljerad diskussion om dessa frågor. De ingår alla i vår gradvisa rörelse mot den verkliga europeiska offentliga sfären. Vi har återigen en stor förståelse för dessa förslag.

De politiska partierna är en grundläggande del av unionens demokratiska struktur, och det är därför lämpligt att de får ett visst stöd ur gemenskapsbudgeten.

Vi tar del av de förslag som läggs fram i betänkandet i fråga om att göra det offentliga finansieringssystemet mer flexibelt. Många av de idéer som det redogörs för i betänkandet skulle kunna genomföras genom en anpassning av parlamentets interna bestämmelser.

När det gäller de andra förslagen, som skulle kunna innebära ändringar av förordningen om de europeiska politiska partierna eller av budgetförordningen, måste vi titta på dem i ett större sammanhang. Ni lägger märke till att jag uttrycker mig försiktigt. Som ni vet ser vi för närvarande över budgetförordningen och dess genomförandebestämmelser. Vi bör utvärdera situationen mot bakgrund av denna översyn, eftersom man återigen måste göra en avvägning av behovet att fundera över annan finansiering, eller över icke-statliga organisationer till exempel, i syfte att finna de bästa verktygen för att förbättra den nuvarande situationen.

Vi noterar slutligen med intresse den idé som betonas i punkt 4 i betänkandet, nämligen att utskottet för konstitutionella frågor skulle överväga frågan om en europeisk stadga för de europeiska politiska partierna, som skulle kunna sträcka sig längre än den befintliga förordningen. Bland de idéer som utskottet borde överväga är möjligheten att bättre definiera de europeiska partiernas rättigheter och skyldigheter.

Kommissionen kommer förvisso att med intresse och uppmärksamhet följa parlamentsutskottets arbete på detta område. Jag vill här framföra mitt personliga engagemang för denna viktiga fråga. Jag upprepar att detta ligger helt i linje med våra idéer i vitboken. Det handlar om att skapa en europeisk politisk offentlig sfär där vi kan föra en debatt och där de politiska partierna kommer att spela en mycket viktig roll.

  Klaus-Heiner Lehne (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för rättsliga frågor. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag företräder min kollega Antonio López-Istúriz White, som har utarbetat yttrandet från utskottet för rättsliga frågor, och jag ska lämna några synpunkter på detta yttrande på hans och min grupps vägnar.

Jag håller med huvudföredraganden Jo Leinen om att den existerande stadgan i princip absolut måste betraktas som en total framgång och att det var helt och hållet rätt och riktigt av oss att göra tydlig skillnad mellan partibidrag och finansiering av parlamentsgrupper. Vi var också skyldiga allmänheten att göra denna ändring.

Politiska partier bidrar till att forma folkets vilja – i det europeiska perspektivet bör vi säga ”folkens” – och därför är det viktigt att EU-institutionerna skapar förutsättningar och villkor så att de europeiska partierna kan fungera ordentligt. I detta sammanhang finns det fyra punkter som jag tillmäter särskilt stor betydelse.

För det första är det nödvändigt att skapa en hållbar permanent ekonomisk ram som säkrar en långsiktig finansiering av partierna. De bidrag som för närvarande betalas till de europeiska partierna ger inte någon tillräcklig grund för en verkligt hållbar långsiktig planering av verksamheterna. Planerna är för närvarande knutna till kalenderår inom en valperiod. Förändringar av partibidragen kan också inträffa om nya partier bildas och bidragsvolymen då måste justeras. Vad jag säger är helt enkel att de nuvarande bestämmelserna inte tillåter partierna att planera för framtiden med tillräcklig grad av ekonomisk säkerhet och att förändringar därför är synnerligen önskvärda.

För det andra måste vi tillåta de europeiska partierna att skapa finansiella reserver som inte går förlorade från det ena året till det andra. Jo Leinen tog också upp detta ämne, som även fanns med i våra överväganden i utskottet för rättsliga frågor. Hans hänvisning till den beryktade köprushen i december träffade huvudet på spiken. Vi vill ha en hållbar långsiktig planering av partiernas finansiering, vi vill inte ha en situation där man så att säga strör pengarna omkring sig när julen närmar sig bara för att man står under press att göra slut på eller förlora dem.

I detta sammanhang är det också värt att överväga om den gräns på 20 procent för överföringar från en budgetkategori till en annan bör ändras i syfte att åstadkomma större flexibilitet. De europeiska partierna måste ha frihet att reagera på förändrade krav, som till exempel kan härröra ur en kris på den politiska arenan, och kunna omfördela tillgångarna mer radikalt än vad den nuvarande stadgan tillåter.

För det fjärde anser jag att stadgan för de europeiska politiska partierna bör ändras så att de europeiska partierna kan agera effektivare till fromma för hela befolkningen och utöva sin roll som drivkraft i den politiska beslutsprocessen. Samtidigt kan jag å andra sidan inte förneka att partierna skulle kunna göra mer genom egna ansträngningar för att nå målet att föra EU närmare folket och göra medborgarna engagerade i det som händer här i Europa.

Personligen anser jag inte att en europeisk kandidatlista parallellt med de nationella listorna skulle vara ett sätt att lösa detta problem. Partilistor är ett abstrakt begrepp och mandaten tilldelas de olika partierna, och många människor kan inte identifiera sig med dessa. Vad vi behöver är en europeisk valprocess som är mycket mer personinriktad, och det finns ett mycket enkelt sätt att uppnå detta: om åtminstone de två stora europeiska politiska partierna vart och ett kunde besluta sig för att i sin kampanj inför Europavalet föra fram en utvald ledare som även skulle vara partiets kandidat till posten som ordförande i kommissionen, skulle valet på relativt kort tid bli kraftigt personvalsinriktat och väljarna skulle identifiera sig mycket starkare med de individuella kandidaterna och lättare ta till sig politiska avsiktsförklaringar. Redan detta skulle förmodligen leda till ett betydligt större deltagande i valet till Europaparlamentet.

Jag hoppas att de politiska partierna kommer att ha modet att ta detta steg.

  Jean-Luc Dehaene, för PPE-DE-gruppen. – (NL) Herr talman! Även jag gläder mig över att detta betänkande möjliggör för oss att ta ännu ett viktigt steg i riktning mot bildandet av ett europeiskt politiskt parti.

Faktum är att jag anser att om vi verkligen vill utveckla en parlamentarisk demokrati värd namnet inom EU måste vi låta genuint europeiska partier spela en viktig roll i detta arbete. Den resolution som antogs för flera år sedan med rekommendationer om att göra finansieringen av partierna helt oberoende av grupperna framstår för mig som ett mycket viktigt steg i den riktningen. Det behöver emellertid inte nödvändigtvis falla väl ut hos allmänheten, som inte anser att detta är nödvändigt.

Jag anser emellertid att vi i en sund parlamentarisk demokrati måste beskriva de politiska partierna som en viktig länk mellan allmänheten och beslutsprocessen och att vi inte får detta gratis. För att uttrycka sig på ett annat sätt måste vi ha modet att tala om för omvärlden att vi måste betala ett pris för demokratin, att det inte ligger något onormalt i detta och att det är bättre att finansieringen är öppen och kommer från offentliga källor och inte går genom alla slags mörka kanaler.

Som jag redan har sagt togs ett viktigt steg på detta område för ett antal år sedan. Jag anser att tiden är mogen för några förbättringar, varvid den strukturellt viktigaste aspekten utan tvivel är att de politiska partierna ska kunna planera för längre tidsperioder i stället för att vara tvingade att arbeta med ettårsbudgetar utan någon säkerhet i fråga om vad som ska hända påföljande år.

Det finns även två viktiga tekniska förbättringar som har att göra med flexibiliteten i förvaltningen av budgeten.

Jag vill nu på sätt och vis missbruka denna plattform för att påvisa att problemet med att till påföljande år transportera något som på inkomstsidan har sparats ihop under ett visst år inte enbart är ett problem som de politiska partierna ställs inför. Denna regel tycks ha smugit sig in och fått allmänt genomslag bland de regelverk som kommissionen utfärdar. Jag har samma problem att kämpa med som ordförande för ledningsrådet för Europeiska högskolan, som också har kravet att använda pengarna under ett givet år för att inte problem ska uppstå, vilket i sin tur resulterar i bristfällig ledning. Det är bättre med större flexibilitet i detta hänseende, på samma sätt som vi föreslår för de politiska partierna. Jag vill fästa kommissionsledamotens uppmärksamhet på att detta problem inte bara gäller de politiska partierna. Trots att detta utgör ett hinder för god förvaltning tycks det vara en allmän regel som kommissionen tillämpar och som revisorerna har kommit på, men själv har jag svårt att förstå deras tankar.

Jag vill också avslutningsvis betona att vi nu tillsammans med utskottet för rättsliga frågor kan komma långt i det viktiga arbetet mot en riktig stadga för politiska partier, som ska innehålla – hur ofördelaktigt det än må vara när det gäller mitt lands skattkammare – en skattestadga som är bättre anpassad till skattestadgan för EU:s institutioner, så att det står fullkomligt klart att de politiska partierna hör hemma på denna specifika förvaltningsnivå och att de är en integrerad del av EU:s institutioner.

  Richard Corbett, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Tack för att jag får ordet vid vad som, i det här skedet av kvällen, mer framstår som ett öppet sammanträde i utskottet för konstitutionella frågor, vid vilket några andra ledamöter är mycket välkomna att delta.

Min grupp stöder det betänkande som lagts fram av vår föredragande, ordföranden för utskottet för konstitutionella frågor. Som vi har hört handlar betänkandet om anpassningar av det system som vi antog för över ett år sedan vid det här laget. Dessa anpassningar är nödvändiga, på grund av de barnsjukdomar som vi upptäckt när vi använt systemet. Anpassningarna är förnuftiga och pragmatiska och jag vill uppmana kommissionen – när det gäller de delar i betänkandet som riktar sig till kommissionen, liksom de som handlar om budgetförordningen – att anta dem. De politiska partierna är inga frivilligorganisationer, de spelar en annan roll och de är avgörande för att vårt demokratiska system ska fungera.

Vad vi har inrättat och vad vi hoppas förbättra är ett system där vi har ett tydligt, öppet och rättvist system för att finansiera de politiska partiernas arbete på EU-nivå, och det kan allmänheten se att vi har. Detta är något som de aktuella händelserna visat inte alltid är fallet på nationell nivå. Vi bör vara stolta över att införa en förnuftig struktur på EU-nivå för att finansiera de europeiska politiska partiernas arbete. Det är viktigt att vi gör det, eftersom det som de politiska partierna erbjuder röstarna är ett val, andra visioner, andra program, andra idéer och andra förslag. Det är detta val som ger liv åt den politiska debatten inom EU.

Detta val gör en sak till: det visar att de val vi står inför inom EU faktiskt är politiska val, och inte val mellan nationella synpunkter och nationella visioner. Alltför ofta ger pressen, när de inriktar sig på Europeiska rådets möten, intrycket att det är fråga om en gladiatorkamp mellan nationella intressen. Men de verkliga val vi står inför är politiska val. Vill man ha högre miljönormer till en högre kostnad eller inte? Vill man att marknaderna ska vara en totalt liberal huggsexa, eller att de ska regleras och skydda utsatta människor? Allt detta är politiska beslut, politiska val som betonas av de politiska partierna, och de göms ofta undan i rådet. Detta är grundläggande om vår union ska fungera effektivt.

Tio partier har redan registrerat sig. Det visar att systemet fungerar. Somliga påstod att detta endast skulle finansiera de stora partierna. Men andra skulle säga att tio partier som finansieras är ett mycket stort antal partier.

Somliga, som inte är här i kväll, däribland Daniel Hannan från PPE-DE-gruppen, sa att detta endast skulle finansiera partier som är EU-förespråkare, som om det fanns en regel som sa att vi kunde styra finansieringen mot en särskild politisk synpunkt. Så är det naturligtvis inte.

Vad vi har sett och uppnått, och vad vi hoppas förbättra, är ett förnuftigt system, ett system som är nödvändigt och som kommer att öka kvaliteten i den demokratiska debatten inom EU.

  Jules Maaten, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman! På detta stadium av EU:s utveckling – som en del skulle beskriva som ”brist på utveckling” – kan detta betänkandes betydelse inte betonas för mycket. Faktum är att det inte bara handlar om politiska partier, och det är det som jag tycker är bra med betänkandet och det som föredraganden försöker göra.

Han kunde ha sagt: ”Ja, det finns tio partier.” Han kunde titta på hur de fungerar och vad vi gör med dem. Men i stället valde han en mycket bredare filosofisk synvinkel, och det tycker jag han gjorde rätt i, för allt har att göra med det europeiska politikområde som kommissionsledamoten själv belyste. Vad är det, när allt kommer omkring, som vi ständigt får höra, inte bara under valkampanjerna utan även mellan dessa? Vi hör folk fråga: ”Vad ska det här med Europaparlamentet vara bra för, när det inte finns något europeiskt politikområde?” De har rätt: det finns inget sådant område. Det finns inte någon allmän europeisk opinion. Något sådant existerar inte och är inte ens möjligt.

Det kommer det inte heller att finnas så länge det finns de som gör sitt yttersta för att vi aldrig ska få till stånd ett europeiskt politiskt område av det slag som vi behöver om vi ska få en politisk debatt i Europa utan hänsyn till gränser.

Låt oss ta en titt på hur det ser ut nu. Det finns 25 kommissionsledamöter, som i första hand är valda med sin nationalitet som grund. Rådets sammansättning vilar naturligtvis på nationell grund. Inte ens parlamentet väljs genom ett europeiskt val utan genom 25 nationella val som ligger nära varandra tidsmässigt, men inte är det ett val. Vi vill naturligtvis inte att det europeiska politikområdet ska se ut på det sättet.

Vi kommer verkligen att behöva ett europeiskt politikområde om vi någonsin ska få se en vald ordförande för kommissionen, som antingen väljs av Europaparlamentet eller, vilket jag skulle föredra, av EU:s valmanskår. Detta kommer att inleda en europeisk politisk debatt över gränserna. Eller om en europeisk folkomröstning ska hållas, till exempel för att avgöra om vi ska ha en ny konstitution eller behålla den gamla, låt det då bli en enda europeisk folkomröstning i stället för 25 nationella folkomröstningar.

Vad jag vill är att på ett eller annat sätt ge valet till Europaparlamentet ett europeiskt inslag, åtminstone i viss utsträckning. Då kommer vi att få en europeisk politisk debatt och för detta krävs ett område för Europapolitik. Och om vi vill ha en representativ demokrati, vilket vi vill, krävs det också politiska partier eftersom vi vill att politiker som vi själva ska kontrolleras, och det enda sättet att göra det på är att ha starka politiska partier, som definitivt är starkare än de är i dag.

Dessa måste då skötas väl, och det betyder att deras specifika finansiella behov måste tillgodoses. Det gläder mig att detta problem får uppmärksamhet i betänkandet, till exempel genom förslaget att skapa flexibilitet genom att transportera tillgångar från ett år till påföljande år.

På EU-nivå arbetar de politiska partierna i en femårscykel snarare än från det ena året till det andra. Det är naturligtvis värt att notera att andra frivilligorganisationer nu är underkastade mycket snäva regler på ett sätt som vissa av dem finner mycket besvärligt, och vi kanske borde titta även på dem. Med tanke på detta uttryckte Jean-Luc Dehaene saken mycket bra när han sa att det inte är något galet med att även ge andra den flexibilitet som vi vill att våra politiska partier ska åtnjuta.

Låt mig slutligen ta upp kravet på en gemensam stadga. Detta är något som jag mycket starkt förespråkar, och även på den punkten är jag enig med föredraganden. Vi måste allvarligt överväga inrättandet av europeiska stiftelser och jag skulle då föredra partipolitiska stiftelser. Jag anser att det tyska systemet är det mest civiliserade i världen i detta hänseende, och om vi kunde ha samma system på EU-nivå kunde vi skatta oss lyckliga.

Jag ber er också – ja, jag ska sluta nu – att tänka på de ändringsförslag som har lagts fram av Ignasi Guardans för min grupp om kvinnors medverkan i politiska partier.

  Gérard Onesta, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman, fru vice kommissionsordförande, herr Leinen, mina damer och herrar! Jag anser att vi som parlament i hög grad har bidragit till den nya skapelse som de europeiska politiska partierna är. Nu måste vi emellertid kanske ge denna skapelse näring för att bidra till att göra den starkare. Leinenbetänkandet är i detta hänseende mycket viktigt, eftersom det belyser alla de brister som fortfarande finns i den frukt som vi snart ska skörda.

Ett europeiskt politiskt parti är först och främst ett politiskt parti. Är det tänkbart, mina damer och herrar, att ett politiskt parti kan existera utan att delta i något val? Därför är Jo Leinens synpunkt så viktig: De europeiska politiska partierna bör kunna delta som sådana i valen till Europaparlamentet. Det enda sätt som de kan delta i val på är om vi en dag till slut låter välja en del av Europaparlamentet transnationellt. Först då skulle partierna röna praktisk förståelse hos våra medborgare. De skulle också få förståelse bland våra medborgare om det vore möjligt för enskilda individer att bli medlemmar. Jag vet att vissa partier tillåter detta, men inte alla, och jag anser att det skulle vara ett bra sätt att ge våra medborgare större delaktighet.

Jag är lite mer skeptisk till förslaget från utskottet för konstitutionella frågor om att stadgan ska sträcka sig så långt som till att innehålla bestämmelser om hur partikongresser ska organiseras och hur nominering av kandidater ska gå till. När det gäller individuellt medlemskap anser jag emellertid att detta är något som vi bör driva på samma sätt som vi bör driva frågan om att dessa partier måste lyda under gemenskapsrätten. Det verkar något orimligt att dessa partier ibland drivs som ideella föreningar, även om jag har all respekt för ideella organisationer. Jag anser att gemenskapsrätten måste stödja framväxten av dessa nya juridiska personer.

När det gäller budgeten är den förslagna spridningen över tre månader i slutet av året också mycket viktig. Jag tror att vissa politiska partier redan har befunnit sig i trångmål i december med pengar som de inte förbrukat, och då handlade det bara om att hitta det bästa sättet att snabbt använda pengarna till några pennor, några T-tröjor, kort sagt saker som inte alls låg i det politiska partiets omedelbara intresse. Därför är en bestämmelse som gör det möjligt att sprida överskottet över åtskilliga månader samtidigt en regel för god förvaltning som vi bör stödja.

Min sista punkt är att de europeiska partierna är unga partier men ännu inte partier för unga människor. Jag anser att vi måste göra en ansträngning på denna nivå för att finna en lämplig rättslig ram och den finansiering som krävs för att möjliggöra för europeiska politiska ungdomsorganisationer att delta i denna stora debatt. Jag har lagt fram några ändringsförslag i detta syfte. Icke desto mindre är detta i stort sett ett utmärkt betänkande.

  Sylvia-Yvonne Kaufmann, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman, fru vice ordförande! Som medlem av Europeiska vänsterpartiet som grundades i maj 2004 anser jag fullt och fast att de europeiska politiska partierna, samtidigt som integrationsprocessen går framåt, kan spela en viktig roll för att se till att vår kontinent fortsätter att sträva efter samma mål och framför allt att en medvetenhet om en europeisk identitet kan utvecklas mer och mer runt om i alla våra länder.

De politiska partierna är förvisso inte de enda aktörerna i vår demokrati och de är långt ifrån de bästa aktörerna, men de spelar en nyckelroll och därför finns det i det konstitutionella fördraget ett avsnitt om de politiska partiernas roll under rubriken ”Unionens demokratiska liv”. Till skillnad från de andra europeiska politiska partierna är Europeiska vänsterpartiet ett ungt europeiskt parti. I viss utsträckning är partiet därför fortfarande upptaget av sin utveckling som parti. Men om jag tänker på de hetsiga debatterna under den senaste tiden och särskilt debatten om den mycket viktiga frågan om tjänstedirektivet måste jag dra slutsatsen att partiet har visat att det har både beredskap och förmåga att handla och att det har etablerat sig med en egen profil.

I punkt 12 i betänkandet uppmanas alla de politiska partierna att diskutera de specifika sätt på vilka de kan spela en mer aktiv roll i offentliga debatter om Europeiska unionens framtid, och detta är något som jag stöder helhjärtat. Den nuvarande perioden av eftertanke om konstitutionen för Europa får inte urarta så att man tar paus från eftertanken. Personligen anser jag att det är hög tid att våga sig in på ett nytt område, till exempel Europavalens område. Det har nu gått flera år sedan parlamentet föreslog ändringar av vallagstiftningen, och varför ska inte människorna i EU få den möjlighet som de borde ha fått för länge sedan, nämligen att kunna välja mellan olika europeiska listor med kandidater som föreslås av de europeiska partierna vid nästa val? Om jag får återgå till Klaus-Heiner Lehnes påpekanden anser jag inte att detta är ett ”abstrakt begrepp” utan en politisk nyorientering. Det finns naturligtvis ingenting som hindrar någon från att kombinera europeiska listor med mer personinriktat kampanjarbete.

Låt mig till sist tacka Jo Leinen för hans betänkande. Hans förslag om finansieringens utformning är välavvägda och Europeiska vänsterpartiet stöder dem. Större ekonomisk säkerhet för långsiktig planering och mer flexibel förvaltning av de tilldelade resurserna kommer att göra det lättare för varje parti att fortsätta att utveckla sin politiska verksamhet.

  Jens-Peter Bonde, för IND/DEM-gruppen. – (DA) Herr talman! Jag har röstat emot betänkandet och tillsammans med 22 ledamöter i det förra parlamentet försökte jag förgäves att vidta rättsliga åtgärder mot tanken att skattebetalarna ska ge bidrag till de europeiska politiska partierna. Partier är alltid någonting konstlat. Det finns ingenting man kan rösta om, det finns ingenting man kan bli medlem av och det finns ingenting man kan få inflytande över. Undantaget är underligt nog EU-demokraterna, den nya alliansen av europeiska partier och rörelser som har grundats av EU-kritiker. Det är möjligt att logga in på vår hemsida, EUDemocrats.org, och att på så sätt gratis bli medlem med en gång, att få information och även att delta i de olika arrangemangen.

De regler som gäller för de politiska partierna diskriminerar mindre rörelser, mindre partier och till exempel nationella minoriteter. Dessa kommer aldrig att få status som europeiska partier och ta emot bidrag till en verksamhet som kanske i varje avseende är identisk med den verksamhet som de större politiska partierna – i många fall de mindre gruppernas konkurrenter – får bidrag till från EU:s kassakistor. Förordningen om de europeiska politiska partierna är diskriminerande och därigenom i normala fall olaglig. Dessutom är detta någonting som vi inte ens kan få prövat i EU:s högsta domstol. Förordningen antogs genom majoritetsbeslut i ministerrådet av människor som alla har ekonomiskt intresse av omröstningens resultat. Vad mera är, beslutsfattarna är själva medlemmar i de politiska partier som nu tar pengar från väljare som röstar på deras politiska konkurrenter i beslut som dessa konkurrenter inte får vara med om att fatta. Förordningen stöddes av en majoritet i Europaparlamentet, och majoriteten av parlamentets ledamöter har naturligtvis också ett ekonomiskt intresse av att diskriminera besvärliga minoriteter. Ingen av beslutsfattarna är medveten om att det kan finnas problem som rör befogenheter. Och beslutsfattarna inser inte heller att de bryter mot EU-lagstiftningens princip om jämlikhet och förbudet mot diskriminering.

Min grupp vill att förordningen ska avskaffas eller åtminstone modifieras så att alla behandlas likvärdigt när de till exempel bedriver gränsöverskridande verksamhet i syfte att sprida information. Varför ska internationella konferenser som anordnas av socialdemokrater och kristdemokrater, eller för den delen av EU-demokrater, finansieras av EU:s skattebetalare samtidigt som 21 nationella minoriteter inte kan få anslag för att diskutera kanske exakt samma ämnen vid sina egna likvärdiga konferenser? Detta är oförsvarligt. Det är en uppenbart olaglig diskriminering, och det bör finnas jämlikhet såväl för Loke som för Tor, som vi säger i Danmark.

  James Hugh Allister (NI). – (EN) Herr talman! Det talas i resolutionen om den klyfta som finns mellan allmänheten och EU:s institutioner. De som anser att lösningen ligger i ett större EU-inflytande och europeiska politiska partier förstår enligt min uppfattning inte vad saken gäller. Det är institutionerna det är fel på, inte människorna. Människornas förakt talar för sig självt – se bara på det usla valdeltagandet i EU-valen. Faktum är ju att de flesta ledamöter av Europaparlamentet sitter i kammaren på ett besvärande svagt mandat. Jag har svårt att föreställa mig att EU:s medborgare skulle tåga ut på gatorna och kräva att få rösta på europeiska politiska partier, men jag kan däremot konstatera att de bevisligen tar avstånd från ett alltmer centraliserat EU som i Frankrike och Nederländerna förra året.

Europeiska politiska partier som man hoppas ska radera ut de nationella partierna passar kanske in i det europeiska integrationsmönstret, men deras öde kommer att beseglas när de möter den bistra verkligheten och måste söka vanliga människors stöd i viktiga frågor, eftersom detta stöd kommer att undandras dem i demokratiska val. Det är en sak att leka överstatlig i kammaren med det svaga mandat man har, men en helt annan att möta de frågor som är viktiga för väljarna.

Hur inskränkt den politiska visionen i denna satsning är framgår av skälen A och B. Den ses som nästa steg mot europeisk integration och upprättandet av ett europeiskt politiskt område. Partierna betraktas helt klart som maskineriet i ett federalt Europa. Federala partier för federala politiker kanske verkar någotsånär vettigt på det intellektuella planet, men jag skulle mer än gärna ta en dust med dem i min valkrets.

Det är också enligt min uppfattning fel att försöka köpa sig framgång genom att kasta ut enorma summor av skattebetalarnas pengar på de europeiska partierna. Ni måste se sanningen i vitögat! Så höga tankar om oss har inte väljarna att de vill ha förmånen att betala för att få oss som företrädare för europeiska partier. Jag tänkte att Richard Corbett möjligen kunde dra nytta av sitt eget partis erfarenheter i Förenade kungariket och kanske föreslå att vi skulle finansiera satsningen genom att inrätta ett överhus och därefter sälja medlemskap till högstbjudande – det vore ju inte helt orimligt med tanke på en del av det som utspelar sig på detta ställe.

  Íñigo Méndez de Vigo (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag är en vanlig människa, och jag ska tala om viktiga frågor!

(ES) Jag riktar mig här till James Hugh Allister och Jens-Peter Bonde.

Skillnaden mellan de senaste talarna och majoriteten i parlamentet är att vi – majoriteten i parlamentet – vill bygga upp, vi vill göra saker tillsammans, vi vill att EU ska gå framåt eftersom vi anser att EU erbjuder en bra lösning på människornas problem. Med andra ord: vi sitter inte fast i försvarsställning, vi är inte kritiska och säger att allting är diskriminerande. Nej, vi vill helt enkelt utnyttja entusiasmen hos de olika partierna här i parlamentet, hos de olika politiska familjerna här i parlamentet för att söka lösningar på människornas problem.

Detta är den grundläggande skillnaden mellan oss, herr talman. Låt oss inte bedra oss själva. I detta sammanhang spelar de politiska partierna en grundläggande roll. De politiska partierna har i själva verket uppstått ur parlamentsgrupperna här i parlamentet på samma sätt som de ursprungligen uppstod även i de olika nationalstaterna. De politiska partierna har sitt ursprung i parlamentsgrupperna här i parlamentet.

Om de europeiska politiska partierna har ett problem anser jag att det är att de i själva verket fortfarande är federationer, sammanslutningar av nationella politiska partier. Detta är verkligheten. Det är sant att vi har gjort framsteg under de senaste åren, men inte tillräckligt. Vi måste göra mycket mer.

Varför? Därför att jag tror att de politiska partierna på EU-nivå kanske kan stimulera Europadebatten och förhindra att varje debatt om EU-frågor på nationell nivå förvandlas till en debatt om inrikespolitiska frågor, vilket är vad vi ser händer gång på gång.

Jag anser till exempel att om Europeiska rådet hade hörsammat parlamentets begäran att alla eventuella folkomröstningar om den europeiska konstitutionen skulle hållas samma dag hade vi kunnat se till att det var EU-frågor och inte inrikespolitiska frågor som diskuterades.

Låt oss nu vända blicken mot framtiden, herr talman. Vid en tidpunkt då fler och fler av oss inser behovet av bestämmelserna i den europeiska konstitutionen anser jag att de europeiska politiska partierna måste spela en mycket viktig roll under perioden av eftertanke, och det gläder mig verkligen att kommissionens vice ordförande Margot Wallström, som har ansvaret för dessa initiativ inom kommissionen, är här.

Den 8–9 maj kommer vi att hålla det första interparlamentariska forumet här. Jag tror att de europeiska politiska partierna kommer att spela en nyckelroll för att skapa samverkan mellan ledamöterna i Europaparlamentet och ledamöterna i de nationella parlamenten och för att driva på utvecklingen i rätt riktning. Majoriteten av oss som anser att den europeiska konstitutionen är nödvändig för att EU ska göra framsteg vill se en utveckling i denna riktning.

Här har vi därför ett antal stora utmaningar, och det är uppenbart att dessa stora utmaningar – Gérard Onesta hade rätt – när allt kommer omkring inte bara kräver vackra ord utan att de också behöver en ordentlig finansiering. Jag anser att detta betänkande av Jo Leinen, som jag uttryckligen vill gratulera, fäster uppmärksamheten på svårigheterna i förordningen och de metoder vi måste använda för att bemästra svårigheterna på ett effektivare sätt.

Därför, herr talman, kommer gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater att stödja Leinenbetänkandet och gruppen kommer även att rösta för de ändringsförslag som har lagts fram av socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, av Gérard Onesta för gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen – som tar upp ungdomsföreningarna – och av Jules Maaten och Marielle De Sarnez.

Herr talman! Jag anser att detta skulle bevisa att vad vi vill är att bygga upp till skillnad från dem som bara vill riva ned.

  Javier Moreno Sánchez (PSE). – (ES) Herr talman, fru vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Först och främst vill jag gratulera föredraganden till hans betänkande, som jag stöder helt, och till allt det arbete han har lagt ned när det gäller de europeiska politiska partierna.

Jo Leinen är en oförtröttlig försvarare av de europeiska politiska partierna och deras utveckling och han är också en av upphovsmännen till den nuvarande förordningen. I min egenskap av ställföreträdande generalsekreterare för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet kämpade jag hårt tillsammans med honom och några av de ledamöter som är här i dag för att få förordningen godkänd.

Förordningen skar av den ekonomiska och administrativa navelsträngen mellan dessa partier och de politiska grupperna i Europaparlamentet. Syftet med förordningen var att göra dessa partiers ekonomi och administration öppna för insyn och att skapa klara och tydliga regler för deras verksamhet och finansiering.

Förordningen är dock bara ett första steg, en tillfällig lösning fram till antagandet av en verklig stadga för de europeiska politiska partierna och deras finansiering enligt artikel 191 i Fördraget om Europeiska unionen.

Vi vill därför uppmana kommissionen att lägga fram ett förslag så att denna stadga kan träda i kraft före nästa Europaval för att garantera en valprocess med verklig konkurrens på EU-nivå. Det är också nödvändigt att ge dessa partier status som juridiska personer med stöd av gemenskapslagstiftningen så att de kommer att verka på ett öppet och effektivt sätt i alla medlemsländerna.

De politiska partiernas roll är mycket viktig för att föra unionen närmare medborgarna och för att ge dem incitament att aktivt delta i det politiska livet så att de kan känna att de är deltagare och huvudpersoner i ett gemensamt politiskt projekt och öde. Dessa partier utgör också en grundval för den gränsöverskridande dimensionen i unionens politiska integrationsprocess.

Dessutom måste vi också börja undersöka olika sätt att skapa europeiska politiska stiftelser som finansieras via unionens budget och står under Europaparlamentets demokratiska kontroll. Dessa stiftelser kommer att vara ett mycket viktigt instrument för att utöka de europeiska politiska partiernas verksamhet och för att stärka banden med medborgarna, och de kommer att spela en viktig roll när det gäller information och politisk utbildning.

Herr ordförande för utskottet för konstitutionella frågor! Fortsätt med ert arbete så kan ni räkna med mitt fulla stöd.

  Andrew Duff (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag stöder helt de reformer som kommer att innebära att vi får ett rättvist, dynamiskt och öppet system för offentlig finansiering av de politiska partierna, något som tyvärr saknas i Storbritannien för närvarande.

Att vi får verkligt europeiska partier är oerhört viktigt för att lösa den europeiska demokratins kris. Varför det? Därför att de nationella partierna uppenbarligen inte klarar av att möta den utmaning som ett integrerat Europa innebär. De lyckas varken få i gång ett kontinuerligt samtal om europeiska angelägenheter eller fungera som en sammanhållande länk mellan den nationella, regionala och lokala nivån inom EU.

Jag utgår från att de europeiska politiska partierna, däribland företrädarna för Jens Peter Bondes parti, under perioden av eftertanke kommer att sporras till att bidra till en lösning av krisen och framför allt till att ge ut grönböcker om dessa för Europas framtid grundläggande frågor.

  Eva-Britt Svensson (GUE/NGL). – Herr talman! Trots den beskrivna framgången för 10 Europapartier har den demokratiska legitimiteten bl.a. för detta parlament minskat val efter val. Det sägs i betänkandet att det finns en klyfta mellan medborgarna och EU:s institutioner, vilket är sant, men lösningen på detta är inte ekonomiskt stöd till Europapartier, utan demokratin bör bl.a. ökas genom att man återför makt till de nationella parlamenten.

Det sägs också att en union som ligger nära medborgarna är en förutsättning för att nästa steg i den europeiska integrationen skall stödas av medborgarna. Alltså, för att övertyga medborgarna att acceptera den förkastade konstitutionen skall bidrag tilldelas Europapartier. Alla demokratiska krafter kan naturligtvis bilda partier, men att tro att man genom att utdela stora ekonomiska bidrag skall få medborgarna att acceptera konstitutionsförslaget är inte bara att försöka köpa sig till acceptans, det är också demokratiskt mycket tveksamt.

  Patrick Louis (IND/DEM). – (FR) Herr talman! Eftersom den enda naturliga platsen för politisk och demokratisk debatt är på nationell nivå hör sammanhållna partier med ett globalt program bara hemma inom medlemsstaterna. Det demokratiska underskottet i Europeiska unionen kommer endast att kunna avhjälpas genom representation för nationella partier som har en egen särskild identitet, partier som är ansvariga inför medborgarna som känner dem och förstår dem.

De europeiska politiska partierna, som i realiteten finansieras av Europeiska unionen, måste kunna bevara sin självständighet och får inte bli ännu ett sätt att framföra EU-propaganda till väljarna. De europeiska politiska partierna måste därför helt enkelt förbli en möjlighet till samarbete mellan nationella politiska partier, ett öppet forum där varje medlem respekteras. De bör under inga omständigheter återspegla eller tjäna som medel för att förmedla något slags europeisk allmän opinion som inte existerar och inte kommer att existera eftersom språkskillnaderna är ett faktum och Europeiska unionen är ett medel och inte ett mål i sig själv.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Samtidigt som gränsöverskridande samarbete mellan politiska partier i Europa inte är någonting nytt företräder till och med partier med samma ideologiska hemvist ofta olika politiska kulturer. Oavsett planerna att stödja dem med flera miljoner euro kommer de aldrig att kunna komma överens politiskt om mer än den minsta gemensamma nämnaren, och den har hittills varit begränsad till innehållet i valmanifest och löften till väljarna. Det är helt säkert att inte ens europeiska partier kommer att kunna befria oss från detta dilemma.

Även om det råder enighet om att Europeiska unionen befinner sig i kris har unionens institutioner ännu en gång valt att pumpa in enorma summor pengar – och denna gång är mottagarna de europeiska politiska partierna – i stället för att äntligen ta itu med orsakerna till krisen. Orsakerna till den alltför välbekanta bristen på förtroende för EU:s ledare är av många olika slag: orealistiska löften vid olika medlemsstaters anslutning, en förhastad östutvidgning av EU mot flertalet EU-medborgares vilja, en europeisk konstitution som dikteras uppifrån, ökade avgifter och nu idén med EU-skatter.

Det är alltid fascinerande att iaktta hur godtrogna det politiska etablissemanget i Europeiska unionen faktiskt tror att unionens medborgare är. Kraftigt sjunkande valdeltagande, nejröster i folkomröstningar och en växande förbittring över EU tolkas inte för ett ögonblick som kritik av unionen utan avfärdas som skarp kritik riktad mot de nationella regeringarna. Men vi kommer inte att kunna ändra denna mentalitet genom nya europeiska politiska partier. Vare sig det passar oss eller inte är det enda sättet att bygga upp förtroende att åstadkomma ett gott resultat.

På något sätt har EU lyckats att inte bara slösa bort goodwill utan också hantera avgörande händelser på ett sömngångaraktigt sätt eller styra utvecklingen i fel riktning, och resultatet av dessa fadäser kan ses inte minst i form av stigande arbetslöshetssiffror och enorma höjningar av europriserna. Även om vi investerar den planerade årliga summan på 8,4 miljoner euro i partiprojektet finns det små utsikter till att detta kommer att ge resultat när det gäller att skapa medvetenhet om en europeisk identitet. Denna medvetenhet om identiteten kan vi bara lyckas uppnå om vi ger våra kritiska medborgare möjlighet att äntligen spela en verklig direkt roll i sådana viktiga beslut som utvidgningen och konstitutionen.

  Othmar Karas (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Även om ingen av oss någonsin har påstått sig sitta inne med alla svaren är det verkligen nedslående att se hur de EU-motståndare som är ledamöter av Europaparlamentet försöker omintetgöra alla våra ansträngningar att främja Europeiska unionens utveckling när vi försöker göra våra medborgare delaktiga i detta projekt, hur de trampar på varje liten planta vi planterar i stället för att ge den näring.

Ingen här anser att politiska partier är ett mål i sig själva. Vi anser alla att de är ett potentiellt medel – ett nödvändigt medel i en parlamentarisk demokrati – för att göra våra medborgare delaktiga i lagstiftningsprocessen och för att företräda deras åsikter på ett lämpligt sätt. Ingen av oss här har sagt att det räcker med en partistadga för att de politiska partierna ska handla på rätt sätt.

Den som betalar får bestämma hur det ska vara eller som vi säger i min del av världen: ”inga pengar, ingen musik”. Men musik är inte resultatet av pengar utan den uppstår genom arbetet i en orkester med kritiska, utbildade och kvalificerade musiker. De behöver instrument, de behöver partitur, de behöver människor som väljer deras repertoar och de behöver en dirigent. Därför vädjar jag till alla politiska partier att använda pengarna och partistadgan till att skapa någonting värdefullt så att de blir delaktiga och bidrar till att de nationella partierna verkligen integreras i de europeiska strukturerna. Enligt min mening görs det alltför få framsteg mot att utveckla en europeisk dimension i den politiska debatten, till och med bland de europeiska partierna. Dessa partier är inte bara komplement utan partier med genomslagskraft, både internt och externt.

En sak är enligt vår uppfattning helt klar, nämligen att EU måste bli mer politiskt, mer demokratiskt, mer öppet och närmare människorna. De flesta av oss bidrar varje dag på ett konstruktivt sätt till att detta mål kan nås. Vi välkomnar kommissionens initiativ att stödja information och kommunikation runt om i EU genom plan D. Vi beklagar att Europadebatten inte stimuleras och att man sorgligt nog på ett skamlöst sätt ägnar sig åt särintressen, populism, nationalism och själviskhet – jag behöver bara säga ”energipolitik”, ”budgetplan” och ”EU:s utrikespolitik”. Vi vill stärka Europaparlamentet, stödja parlamentsledamöternas självständighet och lossa på de band som gör att de driver rent nationella intressefrågor. Vi beklagar att det inte finns en europeisk allmän opinion. Många av oss förespråkar folkomröstningar som gäller för hela EU och en mekanism som gör att framställningar från allmänheten kan leda fram till en EU-folkomröstning.

Därför betraktar vi en partistadga som ett sätt för de politiska partierna att bidra till att förändra den osunda situation jag har beskrivit och se till att man utnyttjar de möjligheter som en sådan förändring skapar. En europeisk partistadga kommer att bidra till att göra den politiska debatten öppen och självständig och att ge den ett europeiskt perspektiv. Den kommer att ge kraft åt våra ansträngningar att ge inrikespolitiken en europeisk dimension i stället för att åternationalisera Europapolitiken.

Låt mig avslutningsvis säga att jag helt stöder förslaget om europeiska vallistor som komplement till de nationella listorna, för en Europalista kommer att uppmuntra de europeiska partierna att driva valkampanj under ledning av framstående europeiska ledare. Ja, jag förespråkar att de europeiska politiska partierna hellre än de nationella partierna ska kandidera till topposterna. Ja, vi vill att de europeiska politiska partierna ska utöka sin utbildningsverksamhet, främja sina egna politiska stiftelser och engagera sig i ungdomsarbetet. Det är av dessa skäl vi stöder betänkandet.

  Carlos Carnero González (PSE). – (ES) Herr talman! Jag anser att föredraganden, Jo Leinen, har gjort ett utmärkt jobb. Jag lyckönskar honom. Vi måste vara ärliga mot oss själva. De nationella politiska partier som utgör grunden för de europeiska politiska partierna är ofta de första att misstro dem.

Hur ofta har vi inte hört våra kolleger i hemländerna säga att visst, det parti de tillhör på EU-nivå är väldigt viktigt och gör många bra saker, men det verkligt viktiga är vad som händer i hemlandet? Vi hör det där överallt. En enkel devis måste användas här, nämligen att funktionen formar organet. När vi har fått en gällande EU-lagstiftning – som vi får genom konstitutionen – som gör det obligatoriskt för dessa politiska partier att finnas, med sina särskilda uppgifter, då kommer vi att ha vunnit denna strid till gagn för Europabygget.

I konstitutionen för Europa sägs det exempelvis att rådet måste beakta resultatet av Europavalet när man lägger fram ett förslag inför parlamentets val av kommissionsordförande. De europeiska partierna kommer i så fall att tvingas tänka till om vem som ska stå överst på deras listor och även vad de har för program. Då kommer också termen europeiska listor att bli fullt begriplig, snarare än transnationella listor – den termen bör vi glömma. Europeiska listor är också den mest korrekta benämningen.

Vi står nu självklart inför en period av eftertanke och debatt. Vi måste tillhandahålla grunden för denna debatt – parlamentet och de europeiska politiska partierna. Europeiska konventet var en framgång eftersom dess arbete utgick från de europeiska politiska partierna, och de interparlamentariska mötena och perioden av eftertanke kommer också att bli en framgång om vi klarar av att arbeta som politiska familjer, förstå varandra och nå överenskommelser.

Här har de europeiska politiska partierna en betydelsefull roll att spela. Det kommer också att ha stor betydelse när vi får europeiska folkomröstningar och när vi får ett slut på spektaklet med nationella folkomröstningar där agendan kapas av problem i de enskilda länderna.

På den punkten tas ett ytterligare och positivt steg genom detta betänkande.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Herr talman! Föredraganden Jo Leinen och de politiska partierna i EU har haft en mycket likartad karriärutveckling under de senaste årtiondena. Från att ha börjat på en ganska imponerande nivå har de nu nått bottenskiktet. Bara två procent av Tysklands befolkning har fortfarande förtroende för de politiska partierna. Finansieringsprogrammen i den form de nu utformas kan säkerligen inte vända denna extrema förtroendekris.

Vad är orsaken till denna kollaps? Det är att demokratin alltid har likställts med politiska partier snarare än med folket. Kort sagt ligger inte suveräniteten hos folket i vårt system, utan hos de politiska partierna, vars överlägsenhet ska konsolideras, bäddas in och blåsas upp av de förhistoriska planer som ni nu lägger fram för oss. De är dömda att misslyckas och kommer inte att vidareutveckla EU. Framtiden ligger i själva verket i kontrollerbara personval med kandidater med lätt urskiljbara övertygelser. Med andra ord kandidater som till skillnad från föredraganden inte deltar i valkampanjer för SPD och sedan så snart de har tryggat en bra plats på partiets lista överger valkampanjen och börjar värva stöd för märkliga europeiska politiska partier.

  Maria da Assunção Esteves (PPE-DE). – (PT) När parlamentet i januari månads resolution om perioden av eftertanke gav klartecken för en andra debatt om EU-konstitutionen blev det uppenbart att EU hade ett behov av politiska partier. Utmaningen är uppenbar för alla. EU måste bli mer politiskt och får inte rygga för att ha en stark, drivande och ansvarig partistruktur.

Partierna har en central roll att spela för att uppnå EU:s ambitioner och förstärka demokratin inom EU. De fungerar som en bro mellan medborgare och myndigheter, som en katalysator för den offentliga opinionen i Europa och som ett stöd för att det civila samhället ska vidta åtgärder och bredda sitt medinflytande.

De politiska partiernas roll är och bör vara något helt annat än deras rent parlamentariska och representativa roll. De europeiska politiska partierna har oförklarligt nog misslyckats med att växa sig starkare i förhållande till Europaparlamentet och i samma takt som parlamentet. Det beror antingen på ren och skär okunskap om vårt system eller på bristande självinsikt hos de europeiska partierna. EU har emellertid aldrig hittills under sin utveckling begärt att partierna ska vara dynamiska. Partierna har anklagats för att ha varit påfallande frånvarande exempelvis under debatten om EU-konstitutionen, en debatt som hittills enbart har förts inom institutionerna. Eftersom Europa väntar på att de politiska partierna ska axla sin roll måste en gemensam europeisk stadga för EU:s politiska partier skyndsamt inrättas för att stärka partistrukturen. En stadga av detta slag kan stärka den demokratiska kontrollen, främja politisk konkurrens inom parlamentet och befria de europeiska partierna från rent parlamentariska skyldigheter, i syfte att anpassa dem till den mångskiftande dynamiken på den europeiska offentliga arenan. Det är dessutom tydligt att vad som krävs för att stärka partierna är en gemensam stadga, att de får en ställning som juridiska personer enligt gemenskapsrätten, kapacitet för självständigt ansvar, bättre strukturer för reflektionsarbete inom partiet och lämplig finansiering för att verkligen kunna definiera politiska prioriteringar.

Jo Leinen föreslår därför mycket mer i sitt betänkande än en sifferreform av de europeiska politiska partiernas liv. Betänkandet pekar fram mot en strategisk förståelse mellan partierna, parallellt med ett erkännande av deras betydelse för att hitta strukturella lösningar på det fortsatta demokratiska underskottet inom EU.

För att kunna hitta strukturella lösningar måste den politiska marknaden få mer fart, det måste finnas starkare kopplingar mellan de europeiska politiska partierna och de nationella partierna, och Europapolitiken – och det europeiska valsystemet – måste göras mer attraktiva. Betänkandet bidrar också till en form av partimedvetenhet på EU-nivå. Härigenom kan vi som kan organisera oss i ett försök att ta ansvar för världen förstå att dessa organisationer också har fått en ny dimension. Ansvaret växer, allteftersom det europeiska landskapet förändras, med nya riktmärken som konstitutionen och utvidgningen. Vad som då krävs är nya politiska metoder och en ny syn på institutionernas, medborgarnas och partiernas respektive roller.

  Marie-Line Reynaud (PSE). – (FR) Herr talman! Först av allt vill jag tacka föredraganden för den höga kvaliteten på hans arbete.

De europeiska politiska partierna är mycket viktiga för bildandet och framförandet av en allmän europeisk opinion. Det är ju främst på dem som den svåra uppgiften vilar att arbeta för ett verkligt medborgarinflytande, och då gäller det inte bara vart femte år i samband med Europavalet, utan dagligen och inom alla områden av det europeiska politiska livet.

Jo Leinen lägger i sitt betänkande fram förslag som kan göra det möjligt att ge de europeiska partierna den finansiering som krävs för att uppnå detta mål. Jag välkomnar särskilt följande förslag: förbättrade finansieringsregler tack vare att man inför ökad tydlighet, flexibilitet, oberoende och ekonomisk säkerhet på medellång sikt, starkt stöd för europeiska ungdomsorganisationer och ungdomsrörelser och till sist ökad kvinnorepresentation på vallistorna och i synnerhet bland de valda ledamöterna.

  Andrzej Jan Szejna (PSE). – (PL) Herr talman! I artikel 191 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen sägs att politiska partier på EU-nivå är viktiga som en integrationsfaktor inom unionen. De bidrar till att skapa ett europeiskt medvetande och till att uttrycka unionsmedborgarnas politiska vilja. Detta har idag en oerhörd betydelse, eftersom vi är mitt uppe i långtgående funderingar om EU:s framtid, något som kräver en bred dialog med EU:s medborgare. Politiska partier på EU-nivå måste här spela en avgörande roll genom att främja fortsatt integration och försvara konstitutionsfördraget. Den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet har i det avseendet åstadkommit mycket och har stor erfarenhet inom området.

De europeiska politiska partierna har utan tvekan en viktig roll att spela i folkomröstningar om EU-frågor, vid valet till Europaparlamentet och i valet av kommissionens ordförande. Dessutom måste resultaten i Europavalet återspeglas i valet av kandidat till kommissionens ordförandepost. För att kunna uppnå dessa mål är bestämmelser om de politiska partierna av stort värde på EU-nivå. Det behövs en europeisk partistadga för att fastställa partiernas rättigheter och skyldigheter och ge dem ställning som juridiska personer.

Till sist vill jag lyckönska Jo Leinen till hans enastående betänkande och till den utomordentligt höga kompetens han har visat prov på.

  Aloyzas Sakalas (PSE). – (LT) Först av allt vill jag tacka Jo Leinen för ett mycket ansvarsfullt utarbetat betänkande. Jag vill betona att stödet för de europeiska politiska partiernas arbete på EU-institutionernas nivå är särskilt betydelsefullt nu. Skälet till det är att vissa politiska forskare, åtminstone i Litauen, hävdar att de politiska partierna har förlorat sin ideologiska bas och blivit likartade. Om så verkligen skulle ske skulle partierna fatta beslut som blir oförutsägbara eftersom de saknar ideologisk grund. Det skulle innebära att det inte längre står klart för väljarna vad ett visst parti kommer att göra om det får makten. Och det i sin tur skulle innebära att det inte längre blir viktigt för väljarna vilket parti de röstar på och vissa kommer att undra om det över huvudtaget är värt att gå och rösta. Det är en synnerligen farlig utveckling. Därför är det mycket viktigt att stärka de lokala partier i Europa som har en vänster- eller högerideologi. Det kan bli ett riktmärke för partierna till vänster och höger i olika länder, på alla tänkbara sätt, även ekonomiskt. Jag föreslår därför att vi stöder detta betänkande.

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Herr talman! De politiska partierna är rotade i den industriella revolutionen, skapandet av nationalstaterna och det efterföljande andra världskriget. Globaliseringen medför nya utmaningar för civilisationen, och demokratiseringen av EU:s politiska system innebär att de europeiska politiska partierna måste spela en roll i den europeiska offentligheten. De måste bli den representativa demokratins verkliga institutioner som kan fungera som mellanhänder mellan medborgarna och de beslutsfattande organen inom EU. För att åstadkomma detta krävs en stadga för de europeiska politiska partierna, som klargör deras rättigheter och skyldigheter och ger dem möjlighet att bli juridiska personer på grundval av gemenskapsrätten. En sådan stadga bör fungera effektivt i medlemsstaterna.

I EU står vi för närvarande inför en kris i de europeiska systemen för liberal demokrati. I den konstitutionella EU-krisens spår följer rasism, intolerans och fördomar mot invandrare, och man reser barriärer mellan nationalstaterna. EU måste stödja de europeiska politiska grundvalarna och främja och stärka europeiska politiska organisationer och ungdomsrörelser. Europeiska unionen måste bemöta den nuvarande krisen med en verklig europeisk politik, vilket också föreslås i det betänkande av Jo Leinen som nu föreläggs parlamentet.

  Zita Gurmai (PSE). – (EN) Herr talman! De politiska partierna är ett nödvändigt inslag för att upprätta och förstärka ett europeiskt politiskt område. De spelar en viktig och avgörande roll för att främja demokratiska värden som frihet, tolerans, solidaritet och jämställdhet mellan könen. Samtidigt måste vi föra en dialog med medborgarna om Europas framtid, och i detta sammanhang måste de politiska partierna spela en nyckelroll.

Jo Leinens betänkande är lovvärt genom att han ger sitt stöd till europeiska politiska partier och rekommenderar att den nuvarande situationen förbättras. Jo Leinen och vår politiska grupp har emellertid av PPE-DE-gruppen hindrats från att lyfta fram de europeiska politiska partiernas viktiga roll när det gäller att ytterligare prioritera jämställdhet mellan könen. Jag vill be mina kolleger, och särskilt de i PPE-DE-gruppen som röstade mot ändringsförslaget i utskottet för konstitutionella frågor, att ompröva sin ståndpunkt. I ändringsförslaget fastslogs att de europeiska politiska partierna skulle beakta principen om lika möjligheter vid tillsättning av tjänster vid partikontoren och vid nominering av kandidater till partiernas vallistor. Vi får inte glömma att kvinnorna är i majoritet i befolkningen.

Som ordförande i PSE:s kvinnogrupp känner jag väl till det fantastiska arbete som vår politiska grupp utför på detta område inom hela Europaparlamentet. Övriga politiska partier borde följa vårt exempel. Jag uppmanar mina kolleger i PPE-DE-gruppen att ompröva sin ståndpunkt och slå vakt om EU:s värderingar.

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Debatten har till mycket stor del handlat om demokratin, dess starka och svaga sidor samt de utmaningar som en snabbt föränderlig verklighet innebär. Det system vi har för att utöva och organisera demokratin har hittills genomsyrat samtliga politiska partier. Så har vi det i Europa, såväl på nationell, lokal och regional nivå som på europeisk nivå. Systemet är långt ifrån fullkomligt, och det ställer krav på ständiga insatser för att mobilisera människorna, eftersom vi vet att den största fienden heter okunskap och total uppgivenhet. Detta gäller också på EU-nivå. Vi kan konstatera att det inte längre räcker att lämna över beslutsfattandet och hanteringen av demokratin till en liten politisk elit – det är åtminstone så jag analyserar situationen. Vi måste också mobilisera människor på EU-nivå för att möjliggöra en demokratisk utveckling även där. Det är genom de politiska partierna som vi kan utkräva ansvar av människor, skapa öppenhet och få ett effektivt beslutsfattande.

Det hela ligger fortfarande i sin linda – även om vi har lyckats bilda tio europeiska partier kan vi inte säga att vi har varit odelat framgångsrika. Det har emellertid varit ett steg på vägen och står inte i någon motsatsställning till att vi också måste arbeta för att de nationella partierna ska föra upp de europeiska frågorna på sin politiska dagordning och ta med dem i sina diskussioner och beslut. Vi måste göra bådadera, och vi måste vidta åtgärder på båda områdena.

Därutöver måste vi se till att europeiska medier bevakar händelseutvecklingen. Det kräver dessutom vissa insatser och viss marknadsföring från vår sida för att se till att rapporteringen också fungerar, till fromma för medborgarna och demokratin så att människor kan följa händelseutvecklingen och ta ställning. Jag skulle vilja tillägga att det också måste skapas mötesplatser, där medborgarna kan få möjlighet att träffas och diskutera. Dessa tre hörnstenar är nödvändiga för att utveckla demokratin på EU-nivå. Det kan ske virtuellt eller geografiskt eller genom verkliga möten, men alla tre inslagen måste finnas med.

De europeiska politiska partierna är ett mycket viktigt inslag. Ni kan diskutera kriterierna, men vi måste diskutera de frågor som har tagits upp här. Jag aktar mig noga för att i nuläget ge något löfte om resultatet av översynen av budgetförordningen. Jag anser att jag gör klokast i att inte lova att kommissionen vid den och den tidpunkten ska lägga fram ett nytt förslag i den ena eller den andra riktningen. Det måste komma i anslutning till och efter den diskussion som vi nu för om översynen av budgetförordningen och tillämpningsföreskrifterna. Detta kan bli det resultat vi får efter diskussionen. Jag anser emellertid att ni har utarbetat och lagt fram nödvändigt underlag för en diskussion om hur vi ska hantera frågan om europeiska politiska partier.

Som flera av er emellertid har påpekat finns det dessutom en koppling till andra organisationer, vilket vi måste beakta för att så småningom kunna lägga fram ett nyanserat förslag. Det är dessutom klokt att ha en föreställning om när detta kan vara klart, men jag kan i dagsläget inte ge något löfte om detta på kommissionens vägnar.

Debatten är mycket viktig. Jag välkomnar de ändringsförslag där vikten av att främja jämställdhet mellan kvinnor och män betonas, och eftersom jag ser Zita Gurmai där borta vill jag framhålla att detta är fullkomligt självklart för mig. Om James Hugh Allister hade varit kvar skulle jag ha frågat honom vem han skulle rösta på. Skulle han rösta på och vilja betala för någon som säger: ”Jag går in i detta rum eller denna institution med ambitioner, förhoppningar och drömmar, och jag lovar att göra mitt bästa och arbeta för att EU ska ha en framtid”? Eller skulle ni rösta på någon som säger sig sakna tilltro till denna institution och inte anser att den har något berättigande utan sysslar med struntsaker, och som därför inte tänker engagera sig särskilt mycket i vad som händer här? Vem skulle ni som vanlig skattebetalare vilja lägga pengar på? Jag anser att svaret är självklart, men i slutändan handlar det faktiskt också, som Richard Corbett och andra har påpekat, om människors möjlighet att få ta ställning. Det är ett val som EU:s medborgare måste ges möjlighet att göra, och till syvende och sist är det detta som demokratin handlar om.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Låt mig be Margot Wallström om ursäkt för de ledamöter som lämnar in sina anföranden men inte deltar i debatten. Detta är ingalunda vedertaget bruk i kammaren. Jag vill be om ursäkt på mina kollegers vägnar.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.

18. Europeisk avtalsrätt och översynen av gemenskapens regelverk: det fortsatta arbetet (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0055/2006) av Klaus-Heiner Lehne för utskottet för rättsliga frågor om europeisk avtalsrätt och översynen av gemenskapens regelverk: utvecklingen i framtiden (2005/2022(INI)).

  Klaus-Heiner Lehne (PPE-DE), fördragande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Låt mig börja med en något kättersk anmärkning. Viktiga betänkanden diskuteras här i kammaren strax före midnatt, och esoteriskt dravel i form av resolutioner diskuteras dagtid på bästa sändningstid. Om vi ska ta upp frågan om en parlamentarisk reform – och det finns förstås ett förslag om detta som talmannen har lagt fram – då vill jag säga att vi innan vi seriöst diskuterar inskränkningar av ledamöternas rättigheter bör ta upp frågan om att ge sammanträdeskalendern en mer logisk struktur där viktiga frågor ges sin rättmätiga plats.

Betänkandet handlar om den europeiska civilrätten. Enkelt uttryckt syftar det till att få kommissionen att försöka utforma breda områden av den europeiska civilrätten genom att skapa en gemensam referensram, i ett första skede inom ett särskilt område och på ett sådant sätt att det påverkar medlemsstaternas och EU:s lagstiftning på det civilrättsliga området under många generationer framöver.

Det finns till och med något som liknar en diskussion om huruvida det arbete vi här talar om i slutänden kan leda fram till en gemensam europeisk civillag. Även om jag säger detta med största försiktighet har vi ändå här ett i sann mening viktigt och avgörande initiativ.

Parlamentet har i många års tid övervakat Europeiska kommissionens ansträngningar på den europeiska civilrättens område och har uttryckt sitt gillande och givit sitt stöd i många resolutioner sedan 1989. Detta är också avsikten med vårt resolutionsförslag.

Vi har nått ett mycket kritiskt skede. För närvarande pågår ett arbete om referensramen och en översyn av gemenskapens samlade lagstiftning och rättspraxis inom konsumentskyddsområdet. Skälet till att detta är ett kritiskt läge är att de nuvarande ansträngningarna kommer att avgöra om arbetet i sista hand blir framgångsrikt eller om det inte lever upp till förväntningarna. Detta beror väldigt mycket på kvaliteten på de konkreta förslag som de nuvarande ansträngningarna resulterar i.

Parlamentets ståndpunkt är därför att det i flera avseenden krävs förbättringar, även om kommissionens förslag i princip är riktigt. Vi har exempelvis intrycket att samarbetet mellan de forskningsgrupper som utarbetar den gemensamma referensramen om avtalsrätt och aktörerna inom nätverket inte fungerar så bra. Vi vill säkerställa att de praktiska erfarenheter som nätverksspecialisterna har tillfört detta projekt beaktas av forskningsgrupperna i ett lämpligt ramverk. Detta är något som vi i utskottet för rättsliga frågor energiskt förordar.

En annan viktig fråga är att det måste göras åtskillnad mellan transaktioner mellan företag och transaktioner mellan konsumenter och företag. Vi vill skydda konsumenterna, men handelsaktörer måste också ha ett brett utrymme för att ingå avtal med varandra och detta utrymme får inte begränsas av onödig byråkrati.

Det finns också ett behov av att se till att vad som för närvarande håller på att växa fram inom denna referensram och som följaktligen, åtminstone på EU-nivå, kommer att utgöra en mycket omfattande uppsättning av icke-bindande regler och påverka all lagstiftning på det civilrättsliga området, inte utformas utan någon medverkan av de lagstiftande institutionerna, nämligen parlamentet och rådet. Det räcker inte att parlamentet och rådet avger sina yttranden om förfarandet. De måste också delta i arbetet med att definiera referensramens innehåll, eftersom det är de som ska anta lagar som inbegriper delar av referensramen och som inför allmänheten ska försvara antagandet av dessa lagar.

Mot den bakgrunden är det viktigt att parlamentet också är delaktigt i innehållet. Som vi ser det bör detta inbegripa två förfaranden. För det första bör kommissionen förse parlamentet med löpande och utförlig information om hur arbetet med att formulera referensramen framskrider och hur gemenskapens rättsordning och praxis i konsumentskyddsfrågor förbättras, och vi bör ges tillfälle att yttra oss i alla skeden av en fortlöpande process.

Det andra förfarandet, som vi redan har förberett genom att ta ett första organisatoriskt steg i parlamentet, är att inrätta en projektgrupp där föredragandena och skuggföredragandena från de båda deltagande utskotten ska medverka, en arbetsgrupp som får till uppgift att mycket noga bevaka kommissionens, forskningsgruppernas och nätverkets arbete samt tillhandahålla politisk vägledning om särskilda rättspolitiska frågor, exempelvis frågan om åtskillnad mellan transaktioner mellan företag och transaktioner mellan konsumenter och företag.

Ur vår synvinkel är detta avgörande frågor som ännu återstår att reglera och där ett ökat engagemang från parlamentets sida är både välkommet och nödvändigt. Detta är huvudinslagen i den föreliggande resolutionen. Låt mig avsluta med att säga att jag anser att det här är det mest betydelsefulla initiativet från Europeiska kommissionen och övriga institutioner under den innevarande mandatperioden. Det är utan konkurrens det mest betydande och jag förväntar mig därför självklart att vi försöker föra det lyckligt i hamn. Det kommer också att spela en viktig roll för att bedöma om den gemensamma inre marknaden fortsätter att utvecklas på ett sätt som gagnar alla – både konsumenter och handelsaktörer.

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Klaus-Heiner Lehne för hans betänkande. Kommissionen ser odelat positivt på parlamentets intresse för såväl den gemensamma referensramen för avtalsrätt som för översynen av regelverket på konsumentskyddsområdet. Det gläder kommissionen att parlamentet i huvudsak delar vår uppfattning om behovet av ett ordentligt konsumentskydd i översynen av regelverket på konsumentskyddsområdet.

Parlamentet anser att det är svårt att veta hur den gemensamma referensramen kommer att utvecklas och att resultatet på lång sikt kan komma att bli en europeisk åtagandekod eller till och med en fullt utvecklad europeisk civillag. Jag vill understryka att kommissionen och kommissionsledamot Markos Kyprianou personligen upprepade gånger klart har deklarerat att kommissionen inte avser att ta införa en europeisk civillag. Kommissionen anser att den gemensamma referensramen kommer att utgöra ett mer ändamålsenligt lagstiftningsinstrument i syfte att uppnå överensstämmelse vid översyn av befintlig lagstiftning och när nya instrument ska antas på det avtalsrättsliga området, framför allt när det gäller avtalsrätten på konsumentskyddsområdet, som nu återigen står i centrum för vårt arbete.

Vilken rättslig form instrumentet kommer att få och om, och i vilken utsträckning, det kan bli bindande är ännu inte avgjort. Om kommissionen anser att instrumentet kommer att kunna användas på annat sätt än för internt bruk inom kommissionen är detta helt klart ett politiskt beslut som måste fattas av kommissionen, parlamentet och rådet.

Kommissionen har full förståelse för att parlamentet vill ha löpande information om och önskar delta i det pågående arbetet med den gemensamma referensramen. Vi välkomnar därför att parlamentet deltar i processen, särskilt vid tillkomsten av arbetsgruppen. Kommissionen kommer fortsättningsvis att på lämpligt sätt hålla parlamentet underrättat om händelseutvecklingen. Kommissionsledamot Markos Kyprianou kommer regelbundet att med relevanta utskott i parlamentet diskutera hur arbetet med den gemensamma referensramen fortskrider, och då i första hand de mellanliggande politiskt relevanta åtgärderna.

Jag vill avsluta med att tacka parlamentet för dess stöd och uppmuntran i arbetet med detta viktiga ärende.

  Diana Wallis (ALDE), föredragande för yttrandet från utskottet för den inte marknaden och konsumentskydd. – (EN) Herr talman! Jag ser synnerligen positivt på Klaus-Heiner Lehnes betänkande, så positivt att min egen politiska grupp kommer att rösta mot alla förslag till ändringar av den. Trots den utbredda enigheten och den sena timmen är alla överens om att det är angeläget med en debatt om detta mycket viktiga betänkande.

I yttrandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd betonade vi att detta är ett initiativ i syfte att förbättra lagstiftningen. Den gemensamma referensramen och översynen av regelverket kan på ett avgörande sätt bidra till att förbättra den inre marknadens funktion. Den viktigaste frågan för oss var att utarbetandet av den gemensamma referensramen emellertid är ett politiskt initiativ, eftersom det innebär politiska ställningstaganden. Europaparlamentet måste därför delta fullt ut i lagstiftningsprocessen.

Vi är alla positiva till att en projektgrupp inrättas, vilket bådar gott för ett givande framtida samarbete med kommissionen. Vi är emellertid fortfarande angelägna om att kommissionen ska lägga fram en samordnad strategi. Detta innebär att såväl generaldirektoratet för hälsa och konsumentskydd som generaldirektoratet för rättvisa, frihet och säkerhet och generaldirektoratet för inre marknaden och tjänster bör vara fullt delaktiga i processen.

Projektet är framför allt av praktisk betydelse för den inre marknaden, och detta gäller i lika hög grad för såväl företag som konsumenter. I mitt eget land, som inte precis är känt för att stödja något som ens har den avlägsnaste likhet med en europeisk kod inom avtalsrätten, belystes i en oberoende undersökning som genomförts av en stor advokatfirma de gränsöverskridande kostnaderna för en icke-samordnad avtalsrätt på den inre marknaden.

Jag anser att detta visar vad många redan har haft på känn, nämligen att reella framsteg av detta slag inom den europeiska civilrätten kan bidra till att höja EU:s popularitet om, jag betonar om, vi hanterar det rätt. För att åstadkomma detta måste vi emellertid ha såväl en diskussion som en debatt. Detta är inte bara ett tekniskt utan även ett politiskt lagstiftningsinitiativ. Om vi någonsin kommer så långt som till en europeisk avtalsrätt kan vi inte riskera att den går samma öde till mötes som förslaget om ett konstitutionellt fördrag förra året. Den måste få politiskt stöd, och min förhoppning är att vi med gemensamma krafter har skapat ett lämpligt instrument för att uppnå detta resultat.

  Giuseppe Gargani, för PPE-DE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Som kommissionsledamoten nyss nämnde lade kommissionen i september 2005 fram den första årliga lägesrapporten om europeisk avtalsrätt och översynen av gemenskapens regelverk. En av de åtgärder som planeras är såsom föredraganden påpekade att inrätta en gemensam referensram för europeisk avtalsrätt.

Kommissionen anser att den gemensamma referensramens räckvidd kan omfatta en möjlighet för nationella lagstiftande församlingar att använda den även i sektorer som inte lyder under gemenskapsrätten. Den gällande civilrättsliga lagstiftningen, som i huvudsak hänför sig till konsumentskydd, bör förbättras och kompletteras med en uppsättning gemensamma principer som utgör en säker men flexibel referenspunkt för medborgare och rättsutövare.

Föredraganden, Klaus-Heiner Lehne, har uträttat ett värdefullt och viktigt arbete i utskottet och har i kväll givit oss sina synpunkter på en bestämmelse av historisk betydelse. I sitt betänkande har han försökt skissa en strategisk plan för kommissionens framtida verksamhet, som självklart omfattar Europaparlamentet, och till vilken parlamentet med eftertryck uppmanas att bidra.

För att understryka det arbete som föredraganden har uträttat som ordförande för utskottet för rättsliga frågor vill jag säga att en omfattande harmoniserings- och faktiskt även kodifieringsprocess har inletts för olika avtalsrättsliga områden inom EU. Det är en historisk händelse, även alldeles oavsett de resultat som kan komma att uppnås, eftersom harmoniseringen inom EU hittills har skett med en räckvidd som antingen har varit mer begränsad eller mer omfattande än de relevanta direktiven – konsumentavtalet, som utökats med direktiven om tillämpning av elektroteknik och datateknik.

Från och med nu är uppgifterna inte längre begränsade till att samordna gällande lagstiftning, utan de ska inriktas mot framtiden och mot enhetliga definitioner av de termer som förekommer i direktiven och fastställande av gemensamma principer i fråga om avtal som kommer att kunna minska framträdande skillnader. Detta är en regel- och kunskapsbaserad process som kommer att gå bortom gällande lagstiftning och forma en modern kodex. Det fanns till och med en tanke om att vi kanske kan uppnå en enhetlig kodex för avtalsrätt, formulerad genom principer. Vi kan börja med att undersöka direktiv som inte överensstämmer med genomförandebestämmelserna i medlemsstaterna och utforma en sorts gemensam grund för europeisk avtalsrätt.

Jag vill avsluta med att säga att konvergensprocessen på privaträttens och framför allt den europeiska avtalsrättens område är en realitet, som drivs framåt både av EU-lagstiftningen och av de jämförande analysstudier som presenteras. Jag stöder civilrättens primära roll. Civilrätten och avtalsrätten finns för att stärka det europeiska medborgarskapet och det ekonomiska och medborgerliga utbytet inom Europa.

  Manuel Medina Ortega, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag anser att detta är rätt tidpunkt på dygnet att diskutera denna fråga, eftersom det i själva verket är en fråga som kräver eftertanke. Vi har inte mycket svängrum. Det här är ingen glödhet debatt om något som måste göras nu. Det är något som kommissionen börjar ta i tu med och som vi i parlamentet stöder.

De av oss som är här hör troligen till de fåtaliga som tror på detta mål eller denna möjlighet, men jag tror inte att en gemensam marknad, en EU:s inre marknad, är möjlig utan en europeisk avtalsrätt.

När jag talar om avtalsrätt är det just lagstiftning jag menar. Jag är oroad över kommissionsledamotens uttalanden som innebär att vi inte vet vilken sorts rättsligt instrument vi kommer att få. Det finns inga icke-bindande bestämmelser i EU. Europeiska unionens stora fördel är att man har utvecklat en gedigen lagstiftning, en positiv rätt, som tillämpas av domstolarna, och vi behöver precision.

Det viktigaste i lagen är rättslig precision när det gäller både skyldigheternas art och innehållet. Jag anser därför att det är viktigt att vi börjar fundera på definierade rättsliga instrument av bindande slag som inte bara är rekommendationer. Självreglering, samreglering och icke-bindande bestämmelser kommer inte att räcka för att lösa de rättsliga problemen inom detta område.

I detta avseende är det inte bara möjligheten att införa en europeisk avtalsrätt som tas upp i kommissionens rapport, utan även en översyn av gemenskapens regelverk inom konsumentskyddets område.

Jag menar att vi måste ha i åtanke att ingen i det här skedet kan inta ståndpunkten att konsumenten kan behandlas på samma sätt som ett företag när det gäller avtal. Förhållandena mellan konsumenter och företag är av en annan rättslig art och detta måste erkännas i den nuvarande lagstiftningen. Tanken bakom ändringsförslagen från Maria Berger och Béatrice Patrie är att upprätthålla en god nivå av konsumentskydd.

I alla händelser vill jag tacka Klaus-Heiner Lehne och Diana Wallis för det arbete de har uträttat och även tacka kommissionen för att den strävat på i denna riktning. Jag tror nämligen att det kommer att bli nödvändigt att utforma Europeiska unionens framtid med hjälp av privaträttsliga verktyg, som Giuseppe Gargani sa, i synnerhet inom den mest närliggande framtiden med hjälp av en bindande lagstiftning på avtalsrättens område och inte enbart genom rekommendationer.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.

19. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

20. Avslutande av sammanträdet

(Sammanträdet avslutades kl. 23.05.)