Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 23 mars 2006 - Bryssel

12. Röstförklaringar

– Betänkande: Brok (A6-0059/2006)

  Hannu Takkula (ALDE), skriftlig. – (FI) Herr talman! Betänkandet av Elmar Brok är till formen tekniskt men ändå mycket viktigt. Jag röstade för att betänkandet skulle antas, och jag anser att vi i Europaparlamentet genom att anta denna överenskommelse visar att vi vill stärka våra förbindelser med den oberoende staten Israel, det enda demokratiska landet i Mellanöstern.

Det är viktigt att vi i Europaparlamentet stöder länder där europeiska värderingar, som demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen tillämpas. Därför behöver Israel vårt odelade stöd.

Jag hoppas att denna omröstning skickar signaler om att vi i Europaparlamentet respekterar grundläggande europeiska värderingar och att vi inte kan tillåta samarbete eller förhandlingar med terroristorganisationen Hamas, som har kommit till makten i de självstyrande palestinska områdena. Innan vi ens kan tala om förhandlingar måste Hamas entydigt 1) erkänna Israels rätt att vara en judisk stat, 2) upphöra med all terroristverksamhet, 3) lämna ifrån sig sina vapen, 4) vägra att stödja andra våldsgrupper och 5) respektera de befintliga internationella överenskommelserna mellan Israel och den palestinska myndigheten (Osloavtalen, färdplanen m.m.).

Jag hoppas att Europeiska unionen står fast vid sina grundläggande värderingar. Det är viktigt att stödja det oberoende, demokratiska Israel och dess rätt att existera.

– Betänkande: Thyssen (A6-0032/2006)

  Andreas Schwab (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Folk håller på att gå härifrån, så jag ska fatta mig kort. Eftersom jag inte kunde tala vid omröstningen förra veckan i Strasbourg skulle jag vilja upprepa att det är viktigt att skilja programmen för konsumentskydd och folkhälsa åt – även om kommissionen inte bedömde det som särskilt positivt – eftersom de två programmen i slutändan har två olika rättsliga grunder, och konsumentskyddet måste således hanteras på ett annorlunda sätt.

För det andra skulle jag vilja använda denna röstförklaring för att upprepa att det generellt sett inte är effektivt att försöka skapa ytterligare EU-byråer och därmed sprida ansvarsfördelningen mellan de olika myndigheterna ännu mer, och således minska insynen. Därför välkomnar jag Thyssenbetänkandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, där man tar full hänsyn till detta problem. Det var bra att betänkandet antogs med det muntliga ändringsförslaget om finansiering i dag.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi röstade för betänkandet eftersom man däri vill att programmet för konsumentskydd ska vara oberoende, i motsats till kommissionens försök att skapa ett enda program som även omfattar folkhälsa.

Helt oberoende av denna viktiga skillnad, som vi stöder, introducerar man förbättringar i betänkandet när det gäller vilka områden som ska behandlas, de totala penningsummorna och ökade utbetalningar till verksamheten för europeiska konsumentskyddsorganisationer som företräder konsumenternas intressen.

Även om vi skulle vilja gå ännu längre på vissa områden hoppas vi nu att kommissionen och rådet accepterar parlamentets ståndpunkt.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar gemenskapens åtgärdsprogram för att fastställa ett gemensamt program för hälsa och konsumentskydd. Åtgärdsprogrammet syftar till att tillhandahålla ett yttrande om konsumentskyddsaspekten för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd – det ansvariga utskottet.

Detta kommer att ske genom att konsumentskyddet harmoniseras på hela den inre marknaden för att göra det möjligt för medborgare att röra sig fritt inom EU och köpa varor med samma förtroende som i sina ursprungsländer.

Genom att tillhandahålla en bättre förståelse för konsumenter och marknader syftar detta åtgärdsprogram till att skydda medborgare från risker och hot som ligger bortom individens kontroll. Jag är också särskilt för detta åtgärdsprogram eftersom det kommer att sätta hälsa och konsumentfrågor i centrum för beslutsfattandet inom EU.

  Bernadette Vergnaud (PSE), skriftlig. – (FR) Jag vill gratulera Marianne Thyssen som har gjort ett utmärkt arbete. Och jag tackar henne ännu mer därför att hon har velat införliva de ändringsförslag som jag hade lagt fram angående förhållandena mellan konsumenter och hantverksföretag.

Hantverkare spelar en viktig roll varje dag när det gäller att ge information och råd till konsumenter, som de kommer i direkt kontakt med.

Jag är också nöjd med att man har hållit isär de två programmen: folkhälsa respektive konsumentskydd. Dessa politiska områden är lika viktiga för människorna, och detta kommer enbart att stärka de båda programmen.

Trots detta är jag fortfarande oerhört bekymrad över rådets förslag till gemenskapens budget för 2007–2013 som om några år skulle leda till en radikal minskning av de nuvarande politiska åtgärderna för konsumentskydd på EU-nivå. Det är otänkbart att budgeten minskas till 5 miljoner euro per år 2009, det vill säga en eurocent per år för varje EU-konsument. Detta är långt ifrån tillräckligt för att finansiera en konsumentskyddspolitik som är värd namnet och som dessutom är av grundläggande vikt för människors dagliga liv.

Jag röstar ändå för betänkandet.

– Tryggad energiförsörjning i Europeiska unionen (RC-B6-0189/2006)

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag tar hänsyn till Parishbetänkandet när jag påstår att det finns tre saker som EU behöver för att trygga sin framtid: för det första, en hälsosam miljö, i synnerhet när det gäller luft, vatten och jord, för det andra, hälsosamma livsmedel och tillräckligt med livsmedel, och för det tredje, energi.

På landsbygden kan man få alla dessa tre saker i tillräcklig mängd och oberoende av externa källor som vi bara skulle bli beroende av. Därför var det förödande när Tony Blair för några månader sedan här i kammaren beskyllde jordbrukare i EU, i synnerhet, för att vara bakåtsträvande. Vartenda öre som vi investerar i jordbruk och landsbygdsområden är en investering i EU:s framtid. Det här är tre viktiga områden som är fulla av nyskapande och framtidsutsikter.

Nyckeln till tryggandet av EU:s framtid – och detta är en revolutionerande utveckling som vi fortfarande måste ta tillräcklig hänsyn till – ligger i allt större utsträckning i våra landsbygdsområden och decentraliserade landsbygdsstrukturer.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE). – (FI) Herr talman! Jag vill redogöra för en beräkning som visar varför jag röstade för kärnkraft. Om utsläppen i EU minskas med cirka 100 miljoner ton koldioxid under utsläppshandelns första fas kommer marknadspriset när det gäller utsläppsrättigheter att bli 2,5 miljarder per år med nuvarande prisnivå. En försiktig beräkning är att elpriset på den europeiska grossistmarknaden för el skulle stiga med i genomsnitt 10 euro per megawattimme till följd av utsläppshandeln.

Eftersom EU:s elförbrukning är ungefär 3 000 terawattimmar per år blir kostnaderna för utsläppshandeln på grossistmarknaden för el cirka 30 miljarder euro per år. Ett alternativ, som strider mot marknadsprincipen, skulle vara att beskatta el. Jag föreslår inte det, däremot ett tankeexperiment. Om utsläppshandeln ersattes med elskatt och intäkterna användes till verkliga investeringar i minskade utsläpp skulle de cirka 30 miljarderna per år kunna användas som investeringsstöd för att bygga upp en enorm kapacitet, som skulle innebära att behovet av fossila bränslen försvinner.

Kärnkraft är ett exempel på utsläppsfri energi som inte stöds av elmarknaden och som faktiskt egentligen inte heller behövs, till skillnad från många andra energislag. Men om ni tänker er att en investering på 3 miljarder skulle minska koldioxidutsläppen med cirka 10 miljoner ton genom att utnyttja kärnkraft så skulle de 30 miljarderna faktiskt generera en sådan årlig minskning av utsläppen genom att bygga kärnkraftverk, med den skillnaden att den producerade elen fortfarande skulle kunna säljas.

(Applåder)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för det gemensamma resolutionsförslag om tryggad energiförsörjning i Europeiska unionen som fyra politiska grupper lagt fram. När oljan tar slut kommer energifrågan att bli avgörande för att garantera en miljövänlig ekonomisk utveckling och sociala framsteg. Att kärnkraften inte längre är ett tabubelagt ämne är ett positivt framsteg, och jag är mycket glad över att hållbara energikällor har lyfts fram, tillsammans med det överhängande behovet av forsknings- och utvecklingsprogram för att påskynda utvecklingen inom detta område. Jag beklagar att tanken att införa ett EU-instrument för att kontrollera oljepriserna inte har tagits med. I resolutionsförslaget handlar det inte om att protestera mot oljeprishöjningen, som är oundviklig, utan att i stället mildra de brutala effekterna av en sådan höjning genom att omvandla den till en årlig höjning. Det är slutligen mycket viktigt att Europeiska rådet utformar en tydlig politik inom denna sektor som, och detta måste betonas, inte är EU:s ansvar, och samtidigt undviker att inge falska förhoppningar hos medborgarna som, om de är missnöjda, åter skulle vända sig mot det europeiska idealet.

  Giles Chichester (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Vi i PPE-DE-gruppen har beslutat att lägga ned våra röster om punkterna 10, 22, 27 och 29. Vi gör det inte för att vi har invändningar mot innehållet, utan därför att dessa punkter tydligt definierades som om de ursprungligen kom från Verts/ALE-gruppen.

Verts/ALE-gruppen utnyttjar regelbundet förhandlingsprocessen för gemensamma resolutionsförslag. Ända in i det sista lyckades de skickligt föra in flera punkter som kom från deras egen resolution och stryka texter som de ogillade, men i slutändan vägrade de underteckna den gemensamma resolutionen av någon falsk anledning som att ett ord i texten var oacceptabelt för De gröna.

Kompromiss innebär att båda parter ger och tar och i slutändan godtar något som inte är exakt det som man ursprungligen önskade.

PPE-DE-gruppen anser att om Verts/ALE-gruppen vill spela sin roll på ett demokratiskt och rättvist sätt måste den följa spelreglerna.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Som framgår av resolutionen är beroendet av importerad energi i de 25 EU-medlemsstaterna extremt stort – 48 procent 2002, och det kan komma att stiga till 71 procent 2030 om inga ytterligare åtgärder vidtas.

Några av siffrorna ger en mycket tydlig bild:

– EU täcker 76,6 procent av sitt oljebehov, 53 procent av sitt gasbehov, 35,4 procent av sitt kolbehov och nästan 100 procent av sitt behov av uran och uranprodukter med import.

– Bruttoelproduktionen i EU-25 baseras till 31 procent på kärnkraft, 25 procent på fasta bränslen (huvudsakligen kol), 18 procent på gas, 14 procent på förnybara energikällor och 5 procent på olja.

– Den slutliga energianvändningen inom EU fördelade sig enligt följande: 28 procent för industrin, 31 procent för transporter och 41 procent för fastigheter.

Det är därför uppenbart att åtgärder måste vidtas för att förstärka samarbetet, forskningen, den offentliga politiken och lämpliga investeringar om vi ska kunna minska medlemsstaternas beroende och öka energieffektiviteten. Det finns flera förslag i resolutionen som vi motsätter oss, bland annat tonvikten vid avreglering av sektorn, konkurrens och den inre energimarknaden. Det gynnar bara de ekonomiska och finansiella grupperna och kommer inte att innebära någon förbättring för de ekonomiskt svagaste länderna och människorna där.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Vi instämmer delvis i vad som sägs i resolutionen: oron över våra länders energiberoende och de eventuella ekonomiska och sociala konsekvenserna av detta, liksom behovet av att främja mer miljövänliga inhemska förnybara energikällor, investera i energieffektivitet och försöka hitta nya sätt att spara energi. Det läggs dock inte tillräckligt stor vikt vid den väntade uttömningen av världens fossila bränsleresurser.

Å andra sidan tycker vi inte om den roll som kommissionen har tagit på sig inom energisektorn, en roll som saknar stöd i fördragen och som till och med i er europeiska konstitution har reducerats till en bekräftelse av den aktuella situationen. Parlamentet vill dock utveckla denna roll.

Avregleringen av gas- och elmarknaden leder bara till högre energipriser för konsumenterna, störningar i försörjningen och en allmän utveckling mot sammanslagningar av företag. Till och med mitt hemland, där nästan 90 procent av elproduktionen härrör från kärnkraft eller förnybara energikällor och som traditionellt sett har haft en överproduktion, drabbas nu av dessa problem. Tack vare Bryssel!

Marknadsprincipen i sig är inte förenlig med strävan att nå nationella strategiska mål eller värna om ett lands vitala intressen. Medlemsstaterna måste ha hela makten över sin egen energipolitik även i framtiden.

  Claude Moraes (PSE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för denna resolution, eftersom jag som parlamentsledamot från London menar att man i de nyligen offentliggjorda undersökningarna om energisektorn funnit att vissa kontinentala företag är skyldiga till priskarteller. Det är denna typ av priskarteller och långsiktiga kontrakt som har lett till skillnader i gaspriset mellan London och kontinenten. Jag vill att Europeiska kommissionen tar itu med detta på ett kraftfullt sätt. Jag är också bekymrad över att nyckelfrågor om energifattigdom i min valkrets inte täcks av denna resolution.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Kommissionens grönbok om en europeisk strategi för en hållbar, konkurrenskraftig och trygg energiförsörjning innehåller en riktig analys av de problem med energiförsörjningen som har visat sig på senare tid.

Det vi kan kalla ”energifrågan” är det förväntade resultatet av ekonomisk utveckling tillsammans med begränsad produktions- och bearbetningskapacitet hos traditionella energikällor. Det allvarligaste problemet är att dessa delar av ekvationen är mycket svåra att förändra. Den ekonomiska tillväxten i stora länder som Brasilien, Ryssland, Indien och Kina är ett förutsägbart och tyvärr obestridligt faktum. Även om produktions- och bearbetningskapaciteten skulle öka något, förutsatt att problemet med raffinaderiernas kapacitet kan lösas i tid, är det dessutom ofrånkomligt att dessa resurser är ändliga. Jag vill även påpeka att jag hyser allvarliga tvivel om huruvida minskad förbrukning skulle få någon omedelbar verkan, såvida den inte får genomslag även i varuproduktion, utrustning, transport och byggnader.

Jag anser även att denna debatt blir realistisk endast om kärnenergi diskuteras tillsammans med förnybar energi.

Avslutningsvis stöder jag grönboken och resolutionen, framför allt eftersom den innebär att frågan om försörjningstrygghet förs in i debatten.

- Fredsbevarande insatser i Demokratiska republiken Kongo (B6-0190/2006)

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Alla som någon gång har flugit över Afrika i dagsljus vet i vilken omfattning Demokratiska republiken Kongo är dess geostrategiska centrum. Vi måste därför försöka säkra demokratin och stabiliteten där.

Den aktuella kritiska diskussionen av denna fråga måste dock ses som en sista varningssignal om att nödvändiga strukturer slutligen måste inrättas, bland annat för att skydda EU:s egna intressen på en närliggande kontinent av så stor strategisk betydelse. Vi har med rätta en politik för andra världsdelar, vi tar ansvar för fred och frihet, men vi klarar inte av att tillhandahålla de instrument som krävs. Vi behöver äntligen få en EU-armé, en professionell armé, som kan komplettera våra reguljära och andra arméer. De nationella arméerna måste även i fortsättningen ansvara för det inhemska försvaret, men vi saknar i stor utsträckning de instrument som krävs för ingripanden i andra delar av världen. Vi riskerar att ta på oss för mycket, och jag välkomnar därför denna utveckling. Vi måste dock se detta som en allvarlig varningssignal om att vi måste se till att vår utrikes- och säkerhetspolitik äntligen också får nödvändiga fredsbevarande instrument till sitt förfogande.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. – Den rådande situationen i Demokratiska republiken Kongo är mycket oroväckande. Landet har under lång tid plågats av stor instabilitet, som lett till brutalt våld mot civila, svält och en mycket allvarlig situation i hela Stora sjöområdet. Vi ser dock positivt på det faktum att val nu anordnas.

Vi i Junilistan motsätter oss starkt att man använder uppdraget i Demokratiska republiken Kongo för att ytterligare stärka EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

Situationen i Demokratiska republiken Kongo måste lösas, men inte genom bidrag från en gemensam EU-styrka. Det är upp till varje medlemsstat att, på begäran av FN, avgöra om truppbidrag ska lämnas eller ej.

Vi har således röstat emot resolutionen.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Afrika är en mycket aptitretande frukt. De kapitalistiska stormakterna försöker dominera Afrika och exploatera dess enorma resurser. Detta bevisas av den ökande närvaron på kontinenten och antalet amerikanska, franska, brittiska och tyska operationer och militärbaser.

De militära insatserna i Demokratiska republiken Kongo trappas upp som ett led i denna strategi och banar vägen för ytterligare militära operationer i framtiden. Vi får inte glömma att detta är den andra EU-insatsen i landet, efter Artemis med franska trupper 2003.

EU:s stormakter, dvs. Frankrike och Tyskland, har med stöd av Portugals regering misslyckats med att sätta stopp för den olagliga exploateringen av naturresurser, som EU-företag varit delaktiga i, och för den yttre inblandningen i landets affärer. De har inte heller hörsammat FN:s begäran om humanitärt bistånd eller främjat och tillhandahållit ekonomiskt stöd till nedrustning och socioekonomisk utveckling, med syftet att se till att det är lokalbefolkningen som får del i och gynnas av landets naturresurser. I stället har de skickat ännu fler trupper till ett land där över 15 000 man redan har stationerats inom ramen för Förenta nationernas uppdrag i Demokratiska republiken Kongo (MONUC). Vi röstade därför emot.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) EU:s beslut att skicka EU:s militära styrkor till Demokratiska republiken Kongo har att göra med konkurrensen mellan de imperialistiska styrkorna när det gäller att kontrollera marknaderna och de inkomstbringande resurserna i Kongo och generellt i Afrika, som har betalat för denna politik med miljontals liv.

EU använder skyddet av freden och valprocessen som täckmantel för att dölja de verkliga målen och skapa en situation där man ställs inför fullbordat faktum när det gäller framtida ingripanden.

Detta militära EU-uppdrag är dessutom den första tillämpningen av den reaktionära FN-reformen, vars syfte är att integrera regionala organisationer (Νato, EU:s armé) i FN:s mekanismer för att legalisera imperialistiska insatser.

Det är inte något sammanträffande att det talas i resolutionen om att Demokratiska republiken Kongo måste omstruktureras i enlighet med den standard för Irak som fastställs i FN:s deklaration från dess 60-årsdag.

EU-arméns andra organiserade militära uppdrag efter Bosnien visar också dess aggressiva, interventionistiska karaktär.

Kongos och Afrikas folk behöver inga ”internationella beskyddare”, som hur som helst bär ansvaret för de krig och den desperata situation de befinner sig i.

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE), skriftlig. – (EN) De brittiska konservativa motsätter sig EU:s inblandning i militär verksamhet, som utgör en del av EU:s politiska integrering, som inte skapar några ytterligare militära resurser och undergräver etablerade militära allianser. Det pågår en tragedi i Kongo, men detta beaktas inte i samband med internationell utplacering av trupper. EU är vare sig utformat eller utrustat för att hantera sådana ärenden från en militär ståndpunkt. Det bör det inte heller vara. EU har inte ens kunnat uppfylla sina torftiga säkerhetsskyldigheter gentemot Sudan, där det insisterade på att spela en roll, när Nato redan hade engagerat sig. EU har genomfört två civila uppdrag i Kongo, och det framgår inte vad mandatet för ett militärt uppdrag från EU:s sida nu skulle bli. Den kongolesiska regeringen har inte bett om det. Detta uppdrag är helt klart ovidkommande, utformat mer för att ge publicitet åt EU:s varumärke än för att få bukt med Kongos problem. EU borde svara på FN:s begäran genom att använda sina politiska och humanitära verktyg, såsom valobservatörer och utvecklingsbistånd. Beroende på bakgrunden borde dessa frågor vara nationernas, Natos eller FN:s ansvar. De brittiska konservativa stöder FN i dess många svåra uppdrag, men inte EU:s militära äventyr. Vi röstar därför emot resolutionen.

- Betänkande: Leinen (A6-0042/2006)

  Carlo Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är mycket glad över att få redogöra för skälen till att jag röstade för Jo Leinens betänkande om regler för och finansiering av europeiska politiska partier. När jag i Italien ropar ”Pensionärer, ta ställning!” så ansluter sig alla pensionärer till mig och yngre personer ansluter sig till dem, eftersom de tror på det pensionärsparti som jag är ledare för.

Jag är säker på att om jag skulle ropa ”Pensionärer, ta ställning!” på EU:s 25 språk så skulle pensionärer från de övriga 24 medlemsstaterna också stödja mig, eftersom det europeiska politiska partiet går rakt in i befolkningens hjärta. Jag är alldeles säker på att vi kommer att skapa Europa när vi har skapat de europeiska partierna, på samma sätt som pensionärspartiet skapar det europeiska pensionärspartiet. Pensionärer, ta ställning!

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Herr talman! Som en röd linje i Leinenbetänkandet går övertygelsen att fullfjädrade europeiska politiska partier är nödvändiga, eftersom de verkligen gynnar den europeiska demokratin.

Jag menar att det inte vore någon överdrift att säga att det förhåller på precis motsatt sätt. Den ohämmade tillväxten av beslutsprocessen i ett EU som, märk väl, borde bestå av mycket olika och framför allt självständiga medlemsstater är det säkraste sättet att minska demokratin och inskränka insynen i beslutsfattandet ännu mer genom att införa byråkrati som det är praktiskt taget omöjligt att övervaka, vilket det förresten finns otaliga exempel på i dag. Ta bara parlamentets diktatoriska sätt att hantera avvisandet av den europeiska konstitutionen i demokratiska folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna.

Avsikten är alltså att de europeiska politiska partierna ska fylla funktionen att dränera skattebetalarna på ännu mer pengar och ge ännu mer av dessa till de politiska partierna, dock bara till de politiskt korrekta partierna. När EU talar om demokrati gör vi därför klokt i att se upp.

  Richard Corbett (PSE). – (EN) Herr talman! Samtidigt som jag är oense med den föregående talaren och skulle vilja säga att vi behöver politiska partier som erbjuder medborgarna en valmöjlighet också på EU-nivå, skulle jag vilja föra till protokollet att jag inte instämmer med ett av de förslag som har dykt upp mot bakgrund av Leinenbetänkadet, nämligen att vi borde ha listor på EU-nivå för val till Europaparlamentet. Ett sådant förslag skulle till att börja med kräva att fördraget ändras nu, medan vi fortfarande befinner oss i en period av eftertanke när det gäller vad som bör göras i fråga om ändringar av fördraget.

Jag anser inte heller att detta är nödvändigt. Det finns en risk att sådana listor skulle placera de ledamöter som väljs genom dem längre från medborgarna än de ledamöter som valts i regionerna, som de flesta av oss. Något som vi skulle kunna undersöka som ett användbart sätt för att länka Europavalet till idén om valmöjlighet för medborgarna, är att ta upp idén som vår föredragande lade fram för bara några minuter sedan, nämligen att varje europeiskt politiskt parti borde utse sin kandidat till posten som kommissionsordförande. Detta skulle skapa en länk mellan valet till ett parlament och den resulterande sammansättningen av det verkställande organet, vilket människor i själva verket är vana vid att göra när de röstar i nationella val i EU-länder.

  Jan Andersson, Anna Hedh, Ewa Hedkvist Petersen, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. – Det är viktigt att vi har politiska partier på europeisk nivå. De spelar en betydelsefull roll när det gäller att sprida politisk information och kunskap om den europeiska politiken samt för att främja de demokratiska värdena och för att skapa ett europeiskt medvetande. Däremot anser vi inte att EU ska besluta om hur medlemskap, listor och nomineringar ska hanteras. Det måste vara upp till varje parti att reglera hur de vill hantera sådana här frågor

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi röstade emot i enlighet med vår åsikt om de europeiska politiska partierna. Med tanke på den enorma klyftan mellan medborgarna och EU:s institutioner är det ingen lösning att inrätta ännu fler europeiska partier eller att öka finansieringen till dem som redan finns. Alla nationella partier måste ha kvar möjligheten att organisera sig självständigt, inte minst med tanke på sina förbindelser med EU och parlamentet.

För att uppmuntra medborgarna att bli mer politiskt engagerade på EU-nivå krävs att en helomvändning görs bort från den nyliberala politiken, att stabilitets- och tillväxtpakten slopas, att det s.k. Bolkesteindirektivet dras tillbaka och att Lissabonstrategin ersätts med en strategi präglad av solidaritet, hållbar utveckling och social sammanhållning. Det som behövs är arbetstillfällen av hög kvalitet och med rättigheter, bättre offentliga tjänster, ökade sysselsättningsgenererande investeringar och större social integration tillsammans med rättvisare fördelning av välståndet.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) De europeiska politiska partierna är inget annat än extremt lukrativa organisationer. Betänkandet är i grunden bara en begäran om mer pengar till dessa partier och större frihet att använda dessa pengar liksom högre status och ett system för skattebefrielse. Men vad är syftet? För tillfället inget annat än att finnas och att träffas.

Målet är nämligen att ge partierna monopol på att sprida europeismens goda budskap. Partiernas tillkomst är dessutom beroende av något slags oacceptabelt intyg om europeiskt rättänkande som parlamentet ska utfärda, baserat på de program som partierna måste lämna in till sina myndigheter. Vi vet också att ni skulle vilja att åtminstone några av platserna i parlamentet var reserverade för personer som valts från listor som upprättats på EU-nivå, listor som endast europeiska partier kan lägga fram. Det ultimata resultatet för er skulle vara om partierna i sig tilläts att delta i nationella och lokala val, vilket skulle möjliggöra en oacceptabel politisk inblandning på alla beslutsnivåer i medlemsstaterna.

Demokrati är att låta länderna styra sig själva eller välja företrädare som tillvaratar deras intressen i beslutsfattande myndigheter, parlament och regeringar. Att inrätta konstgjorda organ som bara företräder sig själva och som styrs av Bryssels ideologi är allt annat än demokrati.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. – Vi är motståndare till det subventionerade system som nu byggs upp för europeiska politiska partier. Partier måste byggas underifrån av partierna i medlemsstaterna. Om dessa medlemspartier inte finner det motiverat att öka sina anslag till sitt europeiska parti kan man ifrågasätta om det verkligen finns ett behov för europeiska politiska partiers existens. Att starta partier på EU-nivå som är starkt subventionerade av EU:s skattebetalare anser vi vara förkastligt.

Vi röstar därför nej till detta betänkande.

  Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. – (NL) I dag har nästan 85 procent av parlamentets ledamöter gått med på att öka stödet till sina egna politiska partier och att mjuka upp reglerna för hur dessa medel får användas. Den nuvarande budgeten på 8,4 miljoner euro som förra året användes för stöd till de europeiska partierna kommer dessutom att ökas ytterligare, och partierna kommer att tillåtas att lägga undan dessa stöd om de inte spenderar dem inom ett år.

I många fall utvecklar politikerna en egen logik helt oberoende av sina väljare. Så var det med det förslag till europeisk konstitution som underkändes, och så är det i ännu högre grad med stöd av det här slaget. I början användes medel som parlamentet röstat för olagligt för samarbete på EU-nivå mellan politiska partier. Den 18 juni 2003 röstade jag emot legalisering av detta missbruk, och i dag röstar jag emot en ytterligare utökning. Om de nationella partierna vill gå samman i europeiska partier står det dem fritt, men jag kan inte se någon anledning till att de inte skulle finansiera vissa saker själva. Att de nu begär ökat stöd och flexiblare regler för användningen av detta stöd ger intrycket att politikerna bryr sig mer om sina egna gruppers intressen än väljarnas.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Greklands kommunistiska parti är emot EU:s beslut att inrätta europeiska politiska partier som EU vill kontrollera och använda för att försvara eller främja likriktningen i Europa.

Betänkandet syftar till att uppvärdera partiernas roll och införa ett flexiblare finansieringssystem, så att partierna kan användas som en del av mekanismerna för hjärntvätt i förberedelserna inför den europeiska konstitutionen och dess politik, så att motståndet på gräsrotsnivå kan brytas.

Inom ramen för EU:s s.k. kommunikationspolitik, dvs. kapitalets ideologiska angrepp, och med hjälp av ”betänketiden” mobiliseras initiativ, regionala myndigheter, frivilligorganisationer, medier, journalister och politiska partier i betänkandet för att främja likriktningen i EU i propagandasyfte och för att blåsa nytt liv i den europeiska konstitutionen och uppvärdera synen på EU i de europeiska arbetstagarnas ögon.

Särskild vikt fästs vid ungdomar, genom att förstärka de europeiska partierna för att skapa europeiska ungdomsorganisationer.

I betänkandet värnas samtidigt absolut kontroll över och bristen på oberoende hos dessa partier till den grad att deras interna arbetsordning fastställs.

Vi röstar emot betänkandet och vägrar att uttrycka vår lojalitet med den imperialistiska kapitalalliansen EU, och vi manar till motstånd, olydnad och ohörsamhet.

- Betänkande: Bushill-Matthews (A6-0041/2006)

  Carlo Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Innan jag gick ombord på flygplanet i går för att kunna vara här i Bryssel i dag ropade jag som vanligt ”Pensionärer, ta ställning”. När jag vände mig om såg jag att både äldre och yngre människor följde mig, för i pensionärspartiet samarbetar alla oavsett ålder.

I betänkandet av Philip Bushill-Matthews – som jag tackar för hans som vanligt imponerande arbetsinsats – talas med rätta om solidaritet mellan generationerna. Herr talman! Alla – både yngre människor och pensionärer – har ställt följande fråga till mig, som jag också ställer till mig själv: är det de äldre som bör försörja de yngre, eller är det tvärtom de yngre som bör försörja de äldre? Uppenbarligen är det så att det är de äldre som, efter att ha vigt sina liv åt samhället och människorna där, förväntas överlämna sina pensioner till de yngre också som äldre medborgare. Det tror jag att de 25 EU-medlemsstaternas regeringar skulle vilja, men är vi verkligen säkra på att det är bästa lösningen? Vore det inte bättre om de yngre äntligen ger de äldre det erkännande de förtjänar? Länge leve pensionärerna!

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Herr talman! Jag lade ned min röst om Bushill-Matthews-betänkandet, eftersom jag inte håller med om vissa av rekommendationerna där.

Man kommer osökt att tänka på skäl 70 om invandringspolitik, även om jag faktiskt måste erkänna att till och med detta skäl innehåller en mening som är anmärkningsvärt nyanserad för att komma från parlamentet.

Jag måste tillstå att betänkandet faktiskt är relativt opartiskt och åtminstone har den fördelen att det återigen placerar EU:s demografiska problem på dagordningen. I betänkandet saknar jag dock slutsatsen att väldigt många föräldrar i dag fortfarande frivilligt väljer att stanna hemma och fattar sitt beslut utifrån familjens bästa, och att väsentligt många fler sannolikt skulle välja att göra detta om de styrande gjorde det ekonomiskt möjligt.

I detta sammanhang har min grupp länge krävt fullt utbyggda föräldralöner, som ska innefatta social trygghet och vara pensionsgrundande för den förälder som stannar hemma och tar hand om minderåriga barn. Jag är övertygad om att en sådan åtgärd också skulle ha stor betydelse för att lösa det enorma demografiska problem vi står inför i dag.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! I medierna hyllas singellivet som alltings ideal. Familjer med många barn betraktas mer eller mindre som socialt missanpassade. Ändå är det så att ju fler barnlösa vi har i dag, desto fler yngre människor kommer i sin tur att vilja förbli barnlösa. Jag menar att morgondagens föräldrar måste få växa upp tillsammans med barn för att kunna uppskatta dem. Vi måste därför snarast vidta åtgärder för att justera dagens syn på familjer.

Om vi vill undvika ett scenario där det bara är hos invandrarna man hittar traditionella familjebildningar i städerna menar jag att vi måste främja familjen i högre grad även bland Europas ursprungsbefolkning.

En annan viktig utgångspunkt är givetvis möjligheterna att förena familjeliv och karriär. Det är inget sammanträffande att de länder som har lyckats med detta har högre födelsetal.

  Jan Andersson, Anna Hedh, Ewa Hedkvist Petersen, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. – Vi röstade för betänkandet om demografiska utmaningar och solidaritet mellan generationerna. Vi röstade däremot nej till skrivningen att högre skatter, för att finansiera social trygghet, är en mindre hållbar lösning på lång sikt. Dessutom tolkar vi en höjning av pensionsåldern som en höjning av den faktiska pensionsåldern, inte den lagstadgade. Eftersom skrivningen inte var tillräckligt tydlig på denna punkt kunde vi inte stödja den. Vi ställer oss inte heller bakom att Europaparlamentet ska uppmana medlemsstaterna och företagen att bryta sambandet mellan hög ålder och högre lönenivå.

  Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner och Gunnar Hökmark (PPE-DE), skriftlig. – Moderaterna har idag valt att lägga ned sina röster i omröstningen om demografiska utmaningar och solidaritet mellan generationerna.

Även om rapporten framför många relevanta förslag kan vi inte stödja betänkandet. Skälet är att rapporten berör frågor som hör till medlemsstaternas kompetensområden.

  Gérard Deprez (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Philip Bushill-Matthews betänkande om demografiska utmaningar och solidaritet mellan generationerna.

De fakta som finns är obestridliga: Europa blir äldre. I mitt hemland är ekvationen enkel: eftersom vi har ett system med omfördelning för att kunna betala lagstadgade pensioner, där varje generation arbetstagare betalar för den föregående generationens pensioner, innebär detta rent praktiskt att färre människor måste finansiera pensioner och sjukvård för allt fler pensionärer, som lever allt längre.

Om ingenting görs kommer antingen framtida generationer att behöva bära väsentligt högre kostnader, vilket kommer att påverka deras egen levnadsstandard negativt, eller också, om de vägrar att göra detta, kommer morgondagens pensionärer i allt högre grad att behöva leva på existensminimum och få mindre tillgång till sjukvård.

Vid första anblicken är ingen av dessa möjligheter acceptabla. Ingen av dem kommer hur som helst att accepteras. Vi måste finna andra sätt och det snabbt. Alla länder i Europeiska unionen står inför detta problem. Det är en demokratis plikt att se framåt för att finna en lösning på de problem som den vet är oundvikliga. Det är vi skyldiga framtidens generationer av européer.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar detta betänkande, som är en reaktion på de tendenser som följer på demografiska förändringar.

Enligt kommissionen borde EU fullfölja tre centrala prioriteringar för att möta demografiska förändringar: att återgå till demografisk tillväxt, att säkerställa en balans mellan generationerna samt att ”finna nya broar mellan livets skeden”.

I vårt samhälle är det viktigare än någonsin att vi möter våra demografiska utmaningar och utnyttjar våra äldre medborgares kunskaper så gott vi kan.

  Jean-Claude Martinez (NI), skriftlig. – (FR) Från Kina till Europa, via Ryssland och för att inte tala om Afrika, tornar ett ofantligt demografiskt problem upp sig. Världen blir äldre. Det värsta är att befolkningen i vissa europeiska länder minskar eller kommer att minska, t.ex. i Tyskland och Ryssland.

De demografiska följderna är väl kända: ökade sjukvårds- och pensionsutgifter, behovet av miljontals arbetstillfällen inom vården och brist på personal med migrationsströmmar som följd, vilket får den psykologiska effekten att samhällena påverkas i riktning mot försiktiga och passiva attityder och malthusiansk politik utan framtidstro, där åtstramningsbudget har varit ordet på tapeten sedan Maastricht.

Med andra ord: Vem är det som ska betala de skatter som ska finansiera allt detta? Olympens gudar eller gamlingar som står på gravens rand?

Familjepolitiken kommer givetvis att utformas för att försöka skapa bidragsgivare och bidrag. Men medan vi väntar på att födelsetalen, därmed antalet arbetstagare, ska stiga under det tomrum som breder ut sig framför oss de närmaste 20 åren visar de belgiska, nederländska och schweiziska lagarna om dödshjälp, som maskerats som rätten att välja sin egen död, den resa mot nattens slut som politiken, framför allt i Europa, har anträtt.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Europa står inför ett aldrig tidigare skådat demografiskt problem.

År 2030 kommer EU att ha 18 miljoner färre ungdomar än i dag, och 2050 kommer EU att ha 60 miljoner färre invånare. Mellan 2005 och 2030 kommer antalet personer över 65 att öka med 52,3 procent (40 miljoner fler), samtidigt som åldersgruppen 15–64 år kommer att minska med 6,8 procent (21 miljoner färre). Andelen icke-sysselsatta personer (barn, äldre och andra personer i beroendeställning) i förhållande till den arbetsföra befolkningen kommer att stiga från 49 procent 2005 till 66 procent 2030.

Denna utveckling kan spaltas upp i två faktorer: för det första lever människor längre och för det andra har födelsetalen sjunkit. Den genomsnittliga förväntade livslängden för 60-åringar har stigit med fem år sedan 1960 för kvinnor och med nästan fyra år för män, vilket innebär att antalet personer över 80 kommer att öka med 180 procent till 2050, samtidigt som födelsetalen sjunker. År 2003 var antalet barn per kvinna 1,48, medan det skulle behöva vara minst 2,1 barn per kvinna för att bibehålla befolkningsnivån.

Eftersom jag är medveten om dessa faktorers konsekvenser för välfärden, levnadsstandarden och förhållandet mellan generationerna röstade jag för betänkandet.

- Betänkande: Parish (A6-0040/2006)

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE). – (FI) Herr talman! Jag är fullt och fast för största möjliga utveckling av bioenergin, men när vi talar om att främja odling av grödor för icke-livsmedelsändamål i samband med energioberoende måste vi påpeka att flytande biobränslen är långt ifrån kostnadseffektiva. EU kan heller inte ens producera tillräckligt med biobränslen för att nå de mål som fastställts i direktivet om biobränslen.

Jag anser att det är viktigt att kalla saker och ting vid deras rätta namn för att förhindra en situation där generaldirektoratet för jordbruk börjar styra EU:s energipolitik utan att vi ens märker det. Detta kommer därför att handla om jordbrukssubventioner, inte om koldioxideffektivitet eller energioberoende, så länge kostnaderna för flytande biobränslen är väsentligt högre än för de konventionella bränslen som de förväntas ersätta, eller så länge den fossila energi som används för att framställa dem är större än den som utvinns från dem. Så förhåller det sig nu, särskilt med nordisk fältbaserad energi.

Ökad användning av biobränslen skulle därför öka både energikostnader och livsmedelspriser i EU. Detta skulle ofrånkomligen inverka på EU:s konkurrenskraft. Med flytande biobränslen behöver vi en ärlig livscykelanalys som bör genomföras av ett oberoende och objektivt organ.

(Applåder)

  Liam Aylward (UEN), skriftlig. – (EN) Herr talman! Jag stöder Parishbetänkandet.

Kolleger! Kom ihåg att Brasilien, genom att utnyttja socker som råmaterial, är världens supermakt när det kommer till etanol, med ett intressant ägarskap av sektorn – inte allt är brasilianskt.

Beslutet att lägga ned den sista sockerfabriken i Irland gör mig djupt besviken och ledsen. Hundratals arbetstillfällen kommer att gå förlorade. Detta är ett hårt slag mot alla dem som troget har tjänat industrin generation efter generation. Kommissionens beslut att reformera sockerindustrin och att minska de stöd som den betalade ut till odlare gynnade aldrig den irländska sockerindustrin. Nu måste vi se till att de som lojalt tjänade sockerindustrin under många år får skälig kompensation.

Hela området för odling av alternativa grödor, som bland annat kan användas till produktion av bioetanol, måste nu tas i noggrant beaktande och erbjudas stöd på både EU-nivå och nationell nivå, särskilt inom sektorn för sockerbetor.

Biobränslen erbjuder utmärkta nya möjligheter, och man kan utnyttja den sakkunskap som särskilt finns hos irländska odlare. Biobränslen kommer att bidra till EU:s egenkapacitet på energiområdet, i en tid med stigande oljepriser och mot bakgrund av den nyligen utkämpade striden om gasleveranser från Ryssland.

  Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner och Gunnar Hökmark (PPE-DE), skriftlig. – Vi har röstat för rapporten Främjande av grödor för icke-livsmedelsändamål eftersom vi tycker att det är positivt när lantbrukare hittar andra grödor än de traditionella när dessa inte längre bär sig. Det är viktigt med teknikutveckling när det gäller alternativa energiformer och vi ser också möjligheterna i samband med omstruktureringen av jordbrukspolitiken.

Vi anser däremot inte att en övergång till energigrödor ska tillåtas bromsa avvecklingen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Det är viktigt att dessa nya produkter utvecklas och växer på en fri marknad utan subventioner. Tillfälliga stöd bör i den mån de alls ska förekomma sikta på infrastrukturella åtgärder för att starta verksamhet, inte på subventionerad produktion.

  Gérard Deprez (ALDE), skriftlig. – (FR) Med anledning av antagandet av betänkandet, som jag stödde, skulle jag vilja ta upp den senaste utvecklingen på bioenergiområdet i Belgien. Utöver mikroekonomiska projekt i anslutning till användning av biobränslen i jordbruket utvecklas äntligen storskaliga industriprojekt i mitt hemland, något jag välkomnar varmt. När det gäller produktionen pågår för närvarande sex större projekt, varav de två största i Gent (biodieselsektorn) och i Wanze (bioetanolsektorn).

I det program för skattelättnader för biobränslen som Belgien har antagit och som Europeiska kommissionen har godkänt fastställs dessutom inblandningsgraden för biodiesel i traditionell diesel till 3,37 procent för 2006 och till 4,29 procent för 2007. För bioetanol har inblandningsgraden fastställts till 7 procent. Med denna nivå kanske vi till och med kan nå det mål som rekommenderas i direktiv 2003/30/EG, nämligen att 5,75 procent av allt bränsle som säljs ska vara ”grönt” 2010.

I Parishbetänkandet krävs därför att dessa mål ska göras obligatoriska. Användningen av jordbruksprodukter i energisyfte, som är en reell möjlighet i framtiden för våra jordbrukare och dessutom miljövänligt, förtjänar verkligen att restriktiva mål fastställs, särskilt om de är rimliga.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Föredraganden menar, och detta instämmer vi i, att produktion av förnybara råmaterial och användning av organiskt avfall kan ”bidra till en bättre miljö, en hållbar energiproduktion, skapande av arbetstillfällen och regional balans och samtidigt bidra till ett mångfunktionellt jordbruk med större mångfald och ökat oberoende”.

Vi anser dock att större vikt bör läggas vid den befintliga kapaciteten när det gäller alternativ energi och det aktuella förhållandet mellan energi, miljö och jordbruk inom ramen för hållbar utveckling. Detta kommer i slutändan att gynna medborgarna och deras livskvalitet samt berörda ekonomiska sektorer.

Vi anser samtidigt att en lämplig balans måste hittas mellan livsmedelsgrödor och energigrödor, så att livsmedelsoberoendet och livsmedelssäkerheten inte äventyras.

Produktion av grödor för icke-livsmedelsändamål skyddas inte i den gemensamma jordbrukspolitiken, eftersom stödet understiger 80 euro per hektar och år, och föredraganden kräver att åtgärder vidtas för att avveckla det offentliga stödet. Detta skulle innebära att sådan produktion underkastas energiindustrin och WTO:s bestämmelser. Därför lade jag ned min röst.

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar i princip detta betänkande av min kollega Neil Parish om främjande av grödor för icke-livsmedelsändamål. Samtidigt som denna teknik inte kommer att lösa våra energiproblem kan den lämna ett litet men betydelsefullt bidrag. Snabbväxande pil och poppel kan utnyttjas för att tillhandahålla småskalig värme- och elförsörjning i avlägsna, isolerade områden, vilket jag såg för några år sedan i Österrike. Oljeraps och vete kan användas vid produktionen av biobränslen antingen det är diesel eller olja och leda till minskade koldioxidutsläpp. Ytterligare en varning: programmen måste vara en del av lösningen, inte en del av problemet. Där dessa är förnuftiga från ekonomisk, miljömässig och energimässig synpunkt kommer jag att stödja dem. När de bara syftar till att bibehålla jordbruksutgifter på bekostnad av sunt förnuft kommer jag inte att göra det.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. – Betänkandet är endast ett tyckande från EU-parlamentet utanför lagstiftande procedur. Det bygger på att den existerande gemensamma jordbrukspolitiken ska utvidgas ytterligare inom energigrödor. Mycket finns att tillägga i debatten om energigrödor.

Vi har valt att rösta nej till betänkandet.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Betänkandet om främjande av grödor för icke-livsmedelsändamål kom i precis rättan tid med tanke på den snabba minskningen av fossila bränslereserver. Odling av till exempel biomassa kan på ett verkningsfullt sätt bidra till att minska växthuseffekten, som främst orsakas av koldioxid, genom att fungera som en buffert för koldioxidutsläppen.

Jag är för främjandet av förnybara energikällor genom produktion av grödor. Åtskilliga moderna tekniker, som exempelvis energi som utvinns ur biomassa, är ekonomiskt genomförbara och konkurrenskraftiga och kommer i sin tur att öppna nya marknader för jordbrukare inom Europeiska unionen, och på så sätt stimulera ekonomisk, social och miljömässig tillväxt.