Fullständigt förhandlingsreferat

Måndagen den 3 april 2006 - Strasbourg

12. Öppnande av rådets sammanträden för allmänheten då detta agerar som lagstiftare – Tillgång till institutionernas handlingar – (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om följande betänkanden:

- Betänkande (A6-0056/2006) av David Hammerstein Mintz för utskottet för framställningar om den särskilda rapporten från Europeiska ombudsmannen till Europaparlamentet med anledning av det förslag till rekommendation som riktats till Europeiska unionens råd i klagomål 2395/2003/GG rörande öppenheten vid rådets lagstiftande sammanträden (2005/2243(INI)).

- Betänkande (A6-0052/2006) av Michael Cashman för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor med rekommendationer till kommissionen om tillgång till institutionernas handlingar (2004/2125(INI)).

  David Hammerstein Mintz (Verts/ALE), föredragande. – (ES) Herr talman! Först och främst vill jag tacka det österrikiska ordförandeskapet för att det samarbetat i denna fråga och jag vill särskilt tacka kommissionsledamot Margot Wallström, som har visat stor entusiasm och stort engagemang för frågan om öppenhet och hur den ska främjas.

Jag vill också nämna Michael Cashmans initiativ om reglering av allmänhetens tillgång till institutionernas handlingar, ett betänkande som ligger vid sidan om detta betänkande men som rör sig i samma riktning.

Rådet har för närvarande ett trovärdighetsproblem. Å ena sidan stöder medlemsstaternas politiska ledare artikel 1.2 i Fördraget om Europeiska unionen och har undertecknat Fördraget om upprättande av en konstitution för Europa, där det slås fast att rådets beslut ska fattas med största möjliga insyn och så öppet och nära medborgarna som möjligt.

Verkligheten ser dock helt annorlunda ut. Rådet vägrar att öppna sina lagstiftande sammanträden för allmänhetens och mediernas granskning. Europeiska ombudsmannen hävdar med rätta att vi har att göra med ett administrativt missförhållande och drar slutsatsen att rådet inte har kunnat ge ett bra och giltigt skäl till att inte öppna dörrarna till sina diskussioner.

För att öka vanliga medborgares intresse och engagemang för Europeiska unionen och med tanke på den nuvarande konstitutionella krisen måste EU ta djärva och påhittiga steg för att föra EU-frågorna närmare allmänheten. Man måste börja med att öppna sina dörrar för offentlig debatt. Rådet vill dock inte göra detta. Om miljoner europeiska medborgare kunde se hur ministrarna i teve öppet diskuterar EU-frågor som energikrisen, tjänstedirektivet, lagring av personuppgifter och stamcellsforskning så skulle vi kunna väcka ett mycket större intresse för EU-frågor och få ett slut på håglösheten hos miljoner europeiska medborgare som visar mycket litet intresse för EU-frågor. Den offentliga opinionen fastnar i snävt nationella diskussioner.

Det betänkande som har antagits av utskottet för framställningar stöder helt rekommendationen från Europeiska ombudsmannen, som intar ståndpunkten att principen om insyn bör tillämpas inte bara på rådets överläggningar, utan på alla sammanhang där Europaparlamentet medverkar, vilket innefattar samråd och frågor i anslutning till individuella rättigheter och friheter och frågor inom ramen för den tredje pelaren.

I oktober publicerade Europeiska ombudsmannen en rapport där rådet uppmanades att ompröva sin vägran att sammanträda offentligt vid beslut som rör lagstiftningsfrågor. Ombudsmannen uppmanade därför rådet att ändra sin arbetsordning, i syfte att garantera medier och allmänhet tillträde till rådets diskussioner. Trots detta och trots det brittiska ordförandeskapets rekommendationer har rådet inte vidtagit några åtgärder för att ändra sin arbetsordning på ett sätt som främjar öppenhet.

Medlemsstaternas ledare kan därför fortsätta att säga något helt annat i Bryssel än vad de säger till sina väljare på hemmaplan. Följdverkningarna av den öppenhet vi efterlyser skulle bli djupgående för rådet och förändra dess karaktär. Ministrarna skulle tvingas tala under granskning av medierna och inför miljoner människors ögon. Det vore det bästa sättet att synliggöra EU-demokratin och väcka oss själva ur den nuvarande håglösheten och tristessen.

Rådet skulle kunna börja med ett pilotprogram, som kan förklara hur besluten fattas och hur förfarandet är utformat för miljoner människor inför tevekamerorna. Jag skulle vilja ställa följande fråga till rådets ordförande och till kommissionen: Är ni beredda att föreslå konkreta initiativ för att möjliggöra insyn och öppenhet i rådets diskussioner och beslutsfattande? Om inte nu, när?

Medborgarna och Europaparlamentet uppmanar rådet att komma ut i det fria. Bollen ligger nu på rådets planhalva. Var snälla och slå upp dörrarna. Vi europeiska medborgare vill vara med.

  Michael Cashman (PSE), föredragande. – (EN) Herr talman! Jag ansluter mig helhjärtat till uttalandet av min vän David Hammerstein Mintz. Jag var den ursprungliga föredraganden för förordning (EG) nr 1049/2001 om allmänhetens tillgång till handlingar, och jag kommer väl ihåg de livliga debatterna, inte bara inom parlamentet utan även inom rådet och vid trepartsmötena, då vi föresatte oss att vinna diskussionerna för vad som då var en banbrytande förordning. Jag minns – och det är värt att nämna några av de gamla 15 EU-länderna – det starka motståndet från Frankrike, Spanien, Italien, Tyskland och Österrike. Det gläder mig att säga att det österrikiska ordförandeskapet nu har ändrat sin attityd, men jag nämner detta eftersom det visar hur långt vi har kommit.

Det finns olika strategier för öppenhet och insyn. Vi har det fantastiska nordiska exemplet, och sedan har vi den tämligen misstänksamma inställning som andra medlemsstater har, men man kan nog hävda att vi inte behöver känna minsta oro för öppenhet. Vad är det för oroande med att öppna våra beslut för yttre granskning? Vad har en medlemsstat att vara orolig för när det gäller att förklara för sitt eget parlament varför en minister röstade som han eller hon gjorde?

Jag ger flera rekommendationer i mitt betänkande, och jag uppmanar kommissionen att vidta åtgärder. Vi inser att förordning (EG) nr 1049/2001 inte var slutet utan bara början på en lång och, skulle man kunna hävda, kulturell resa för att vinna diskussionen för öppenhet och insyn i de tre institutionerna. Vi härstammar från olika traditioner. Därför har jag efterlyst en förnyad översyn av förordningen. Denna översyn ingick i den ursprungliga rekommendationen, och det finns flera områden när det gäller förordningens tillämpning som nu, flera år senare, skulle kunna förbättras väsentligt utifrån det vi har lärt oss från dess genomförande.

Vi måste återigen se över definitionerna av lagstiftningstexter och icke-lagstiftningstexter i förhållande till allmänhetens tillgång till handlingar i syfte att se till att alla institutionerna arbetar på ett öppet och genomblickbart sätt. Tillgång till handlingar är inte en gåva – det är en rättighet. Detta är särskilt viktigt när parlamentet och rådet agerar inom sina lagstiftande befogenheter. Ökat interinstitutionellt samarbete och ökad användning av medbeslutandeförfarandet kräver ökad öppenhet, särskilt av rådet. Medborgarna måste kunna se vad de nationella ministrarna i de nationella regeringarna kommer överens om på deras vägnar så att de och oppositionspartierna kan ställa dem till svars.

Vi måste se över hur vi definierar de omständigheter under vilka enskilda handlingar kan sekretessbeläggas, helt eller delvis. Dessa regler bör tillhandahålla legitima begränsningar för specifika och tydliga skäl, men de bör inte tolkas i vid bemärkelse, vilket i praktiken skulle leda till att allmänheten nekas tillgång till handlingar.

Detta är vad jag ville komma till avslutningsvis: vi vann diskussionen från 1999 till maj 2001 när förordningen antogs. Gång på gång har vi vunnit diskussionen för en översyn av institutionernas interna bestämmelser så att särskilt rådet, i sin funktion som lagstiftare, skulle hålla offentliga sammanträden och omröstningar. Diskussionerna har vunnits. Jag vet att vice ordföranden är personligen engagerad i hela idén med öppenhet och insyn. Kammaren är engagerad, men det räcker inte. Europadagen den 9 maj är ett ypperligt tillfälle. Låt oss göra Europadagen till en positiv dag då vi kan tillkännage hur vi ska förbättra medborgarnas rätt att få veta vad som uträttas på deras vägnar.

Slutligen vill jag säga att EU-motståndet har ökat, inte minst i de tio nya länder som anslöt sig för två år sedan. De regeringar som för ett land in i EU-familjen blir ofta lidande till följd av detta då de inte blir omvalda. Vi skulle gynna EU-motståndarna om vi fortsätter att utföra vårt arbete i hemlighet. Låt oss utmana EU-motståndarna. Låt oss lyfta fram våra institutioner. Låt oss fira det vi uträttar. Låt oss gripa oss an översynen av förordning (EG) nr 1049/2001, men inte motvilligt utan entusiastiskt.

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. – Herr talman! Jag vill börja med att gratulera Europaparlamentet och förstås föredraganden, David Hammerstein Mintz och Michael Cashman, för två mycket viktiga betänkanden. Om jag får börja med att kommentera öppenheten i rådet så stöder kommissionen fullt ut öppna rådsmöten. Vi sa redan i plan D i oktober att rådet borde vara öppet när det lagstiftar och vi stöder de initiativ som rådet har tagit.

Jag är övertygad om att öppna rådsmöten skulle öka trovärdigheten för EU, och intresset hos medborgarna. Jag vet att det finns en principiell samsyn mellan våra institutioner i denna fråga och nu är det medlemsländerna som får agera och leverera. Jag tror dessutom att det skulle vara ett effektivt sätt att få slut på det vi kallar ”the blame-game”, så detta är en viktig fråga.

Öppenhet gäller också allmänhetens tillgång till handlingar och förordningen 1049/2001. Formellt sätt så gäller denna lagstiftning bara parlamentet, rådet och kommissionen, men den har ändå kommit att omfatta många fler. EU:s olika kontor och byråer och de flesta organen har frivilligt antagit motsvarande regler om tillgång till handlingar. På detta sätt och mycket alltså tack vare Europaparlamentet har EU:s institutioner på anmärkningsvärd kort tid, precis som föredraganden Michael Cashman sa, nått en nivå av öppenhet som är väldigt god om man jämför med många medlemsländer.

Därmed inte sagt att det inte kan bli bättre. Det kan det, och det ska det. År 2003 gjorde kommissionen en undersökning av hur införandet av förordningen har fungerat under de första åren. År 2004 publicerade vi vår utvärderingsrapport. Då hade förordningen bara varit i kraft under två år men hade fungerat bra, och det fanns inget omedelbart behov av att revidera den och inte heller någon juridisk skyldighet att göra det. Det var anledning till att kommissionen tyckte att det var bättre att invänta ratificeringen av det konstitutionella fördraget innan vi gjorde något ytterligare. Konstitutionen kräver ny lagstiftning på detta område.

Men vi vet ju alla hur det står till med det konstitutionella fördraget. Under tiden har EG-domstolen också kommit med flera förslag om införande av reglerna om tillgång till handlingar. Kommissionen har därför tyckt att det nu är en lämplig tidpunkt att påbörja en översyn av förordningen, och beslutet att göra översynen är en del av det breda ”European transparency initiative” som vi fattade beslut om i kommissionen i november förra året.

Michael Cashmans betänkande kommer därför väldigt lägligt när vi som bäst håller på och tittar på hur vi kan förbättra reglerna om allmänhetens tillgång till handlingar. Kommissionen – och jag personligen, det kan jag lova – kommer att titta väldigt noga på rekommendationerna i betänkandet.

En av de slutsatser som kommissionen drog i sin utvärderingsrapport i januari 2004, var att förordningen i första hand har använts av EU-proffsen, av lobbyister, konsulter och advokatbyråer snarare än av allmänheten. Det är någonting som vi vill ändra på, och vi måste göra mycket mer för att nå ut till medborgarna. Vad detta handlar om är ju i första hand allmänhetens tillgång till handlingar, om allmänhetens rätt att hålla sig informerad, och detta utgör ytterligare ett argument till varför vi vill ha en allmän konsultation innan vi ändrar på lagstiftningen. Kommissionen tänker hålla en sådan konsultation från juli till oktober i år, och efter det kommer vi att lägga fram ett konkret förslag i slutet av detta år eller i början av nästa.

Utan att gå in i detalj på de olika rekommendationerna i betänkandet får jag bara göra några olika klargöranden. I rekommendation nr 2 talas om det ökad öppenhet i lagstiftningsförfarandet och en klarare avgränsning mellan legislativa och administrativa dokument. Detta är ett mycket intressant förslag som vi kommer att titta noga på. Samma rekommendation berör även EUT, alltså den officiella tidningen och elektroniskt offentliggörande. Här beslutade våra institutioner gemensamt redan 2004 att titta på frågan och publikationsbyrån har redan gett ut en rapport om framtiden för den officiella tidningen.

I rekommendation nr 3 talas det om sekretessbelagda dokument. Här ska vi vara noga med att inte blanda ihop olika saker. Sekretess är i sig inget generellt undantag från rätten till tillgång till handlingar. Ett nekande att lämna ut en sekretessbelagd handling måste motiveras på precis samma sätt som vilken annan handling som helst. Proceduren är densamma och institutionens skyldigheter är desamma. Samma rekommendation tar också upp frågan om Europaparlamentets tillgång till sekretessbelagd information. Även här riskerar vi att blanda ihop saker. Parlamentets rättigheter på detta område regleras inte av förordningen, utan av bilaga 1 i ramavtalet mellan våra institutioner. Ramavtalet fungerar väl, är vår erfarenhet.

I rekommendation nr 5 har jag hittat flera väldigt intressanta och användbara förslag om mer användarvänliga register och databaser. De förslagen behöver ingen lagstiftning, för de handlar om praktiska detaljer och åtgärder, och den interinstitutionella kommitté som tillsattes genom denna förordning möttes senast i november förra året och har beslutat att tillsätta en arbetsgrupp för att titta på de frågorna, så en lösning kan vara närmare än vi tror.

Avslutningsvis är kommissionen mycket engagerad i frågan om allmänhetens tillgång till handlingar. Vi har på börjat en översyn av förordningen och många av de frågor som tas upp i betänkandet har vi börjat titta närmare på. Vi hoppas på fortsatt draghjälp från Europaparlamentet och förväntar oss mycket av den allmänna konsultation som vi kommer att genom föra mellan juli och oktober. Allmänhetens tillgång till handlingar handlar om insyn, om trovärdighet och i grunden om demokrati. Därför är det viktigt att vi fortsätter vårt goda samarbete och att vi lyssnar på allmänheten.

(Applåder)

  Andreas Schwab, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som företrädare för ledamöterna i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater vill jag till utskottet för framställningar säga hur tacksamma vi är mot föredraganden, David Hammerstein Mintz, och Michael Cashman, för det arbete de har uträttat och de betänkanden det har resulterat i. De lämnar verkligen ett viktigt bidrag för att undanröja alla tvivel om parlamentets vilja att göra EU mer öppet.

Om ni inte misstycker vill jag kort säga något om bakgrunden till David Hammerstein Mintz’ betänkande. Det föll sig så att vi tillsammans med våra vänner i det tyska kristdemokratiska ungdomsförbundet diskuterade just hur det kan komma sig att vi så ofta får rapporter i nationella medier om vissa beslut som EU:s institutioner sedan får skulden för, trots att rådet – som helt öppet närvarar här i kväll – hade lika stor del i beslutsfattandet. Detta, i kombination med konventet, gav oss idén att via Elmar Brok kontakta Europeiska ombudsmannen för att försöka få en bild av ombudsmannens syn på saken i förhållande till den EU-lagstiftning som rådet varit med om att anta.

Självklart är det bara naturligt att de som talar så mycket om närhet till allmänheten och behovet av att göra EU mer demokratiskt bör spela en aktiv roll för att förverkliga detta mål. Härigenom gör man EU:s anseende en stor tjänst och höjer dessutom i detta specifika fall rådets och EU:s status i stort.

Trots de enskilda frågor som Michael Cashman och David Hammerstein Mintz tar upp är behovet av åtgärder för ökad insyn och öppenhet i kommissionen och parlamentet inte så uttalat, medan det förvisso återstår en hel del att göra i ministerrådet. I viss mån gör rådets arbetssätt givetvis att detta är svårare, eftersom det finns olika komponenter som inte är lika stabila som i parlamentet och kommissionen, men jag anser icke desto mindre att man i en diskussion som denna borde kunna förvänta sig att man griper sig an denna fråga på ett mycket mer seriöst sätt – det säger jag utan att vilja förolämpa det österrikiska ordförandeskapet. Det är ingen tvekan om att folk inte kan få tillgång till all information de vill ha, men grundprincipen om öppenhet måste ändå tillämpas. Fru kommissionsledamot! Ni kanske kan vidarebefordra det budskapet till era kolleger.

  Michael Cashman, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag ska inte uppehålla kammaren genom att uppta två värdefulla minuter, men jag skulle inför kammaren vilja berömma det mycket värdefulla arbete som David Hammerstein Mintz har gjort. Han har haft ett nära samarbete med oss alla, och på PSE-gruppens vägnar vill jag säga att han har min grupps fulla stöd.

Jag vill även säga att jag inte tackade min goda kollega Charlotte Cederschiöld som jag har haft ett nära samarbete med, liksom med andra, om mitt betänkande, och jag tackar kammaren för dess tålamod.

  Chris Davies, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Det finns en omfattande allmän misstänksamhet mot EU:s beslutsprocess, och det är inte så konstigt när ministrarna möts för att stifta lagar inom stängda dörrar. Det behöver inte vara så. Vi kanske aldrig kan göra Europeiska unionen fulländad, men vi kan åtminstone göra den bättre. Ombudsmannen har gett oss stor moralisk auktoritet och har bidragit till att ge moralisk auktoritet till den partiöverskridande kampanj som pågår i parlamentet, vilken har tilldragit sig ett förvånansvärt starkt stöd. När det gäller mitt eget land har man lyckats ena EU-anhängare från det liberala partiet och EU-motståndare från United Kingdom Independence Party på en gemensam plattform – en unik händelse.

Det finns en enkel princip bakom detta: lagar bör stiftas offentligt. Ministrarna bör uttrycka sina åsikter och göra det ärligt och offentligt så att medborgarna får veta vad de gör och de nationella parlamenten kan ställa dem till svars.

Genom att skriva under konstitutionsfördraget har varje regeringschef förbundit sig till denna princip: rådet bör sammanträda offentligt när det diskuterar rättsakter. Men det krävs ingen ändring av fördraget, utan bara en ändring i rådets arbetsordning: det krävs inte ens 25 röster, utan endast 13 – en enkel majoritet – för att åstadkomma denna grundläggande förändring och införa denna princip.

Det brittiska ordförandeskapet fick ur sig några entusiastiska ord, men trasslade till det i slutändan.

(Inpass av Michael Cashman: Nej!)

De har ju inte ändrat arbetsordningen, Michael, så är det faktiskt.

Det österrikiska ordförandeskapet har nu möjlighet att skapa förändring. När jag ställde frågan till Österrikes utrikesminister i januari svarade hon att de skulle göra vad de kunde, men att de var medvetna om att det är en känslig fråga. Varför är den känslig? Det handlar om öppenhet och insyn, en grundläggande europeisk princip som alla regeringschefer har förbundit sig till.

Jag ser fram emot att det österrikiska ordförandeskapet nu tar initiativet och lägger fram den för omröstning. Om det är så att vissa medlemsstater – exempelvis Frankrike – agerar bakom kulisserna och försöker stoppa detta initiativ, så låt dem pekas ut och stå till svars inför sina medborgare och inför EU-medborgarna.

(Applåder)

  Johannes Voggenhuber, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Vad är demokrati? Under Europas månghundraåriga historia har det kommit många svar på den frågan, och i samtliga beskrivs allmänhetens tillgång till lagstiftningsprocessen som en av demokratins grundläggande principer och som en förutsättning för dess existens. Europeiska unionens råd är djärvt nog att behandla en grundläggande princip med förakt. Rådet har fräckheten att säga att det där är deras ensak, deras eget policybeslut, och avvisar med oöverträffad cynism den öppenhet och insyn som krävs enligt fördraget genom att hävda att kravet på öppenhet avser en framtida union.

Europaparlamentet kan inte annat än anse att detta är oacceptabelt. Detta betänkande rör själva kärnan i den allmänna förtroendekrisen i Europa. Ju mer jag ägnar mig åt detta missförhållande – och jag lyckades göra det till en av huvudfrågorna på konventets agenda – desto tydligare framstår det för mig att rådet är demokratins svarta hål, att rådet är det demokratiska underskottet.

Parlamentet måste göra allt som står i dess makt för att förhindra att detta blir en symbolhandling för att lugna vårt samvete. Vi är de europeiska medborgarnas direktvalda företrädare och vi måste göra denna sak till vår. Även om jag är tacksam för detta betänkande, går mitt förslag mycket längre än så. Som de europeiska medborgarnas företrädare måste vi i parlamentet ställa ett ultimatum till rådet, som får en tidsfrist fram till årets slut. Om rådet inte då respekterar denna grundläggande princip genom att ändra sin arbetsordning och bedriva sitt lagstiftande arbete offentligt, måste parlamentet förkasta alla rådets lagstiftningsförslag som inte har diskuterats och antagits offentligt.

  Erik Meijer, för GUE/NGL-gruppen. – (NL) Herr talman! Medan kommissionen och Europaparlamentet troligen är de som får mest uppmärksamhet i EU är det till syvende och sist rådet som har störst makt. Det är där veton läggs och det är där man har möjlighet att skjuta upp vad kommissionen och parlamentet har beslutat. Det är där medlemsstaternas regeringar köpslår med varandra, ogenomblickbara affärsintressen skyddas och allting höljs i stor sekretess. Den föreslagna konstitutionen som förra året förkastades av de franska och holländska väljarna skulle inte ha inneburit någon förändring av rådets mäktiga roll som regering och senat i en och samma skepnad.

En av EU:s största demokratiska brister är att rådet sammanträder bakom stängda dörrar. Det är i praktiken omöjligt för ledamöter av Europaparlamentet och de nationella parlamenten att säkert veta om ministrarna från deras medlemsstater har röstat så som de sa att de skulle. En fråga i sammanhanget är omröstningen om mjukvarupatent för ett år sedan, då antingen den holländska eller den danska ministern ljög för sina parlament om hur de skulle rösta. Det här omöjliggör demokratisk kontroll över beslutsfattandet. Vi ska inte vänta på en konstitution innan vi slår upp dörrarna till rådets sammanträden för allmänheten. Det gäller inte bara lagstiftningsfrågor, utan alla sammanträden. Ytterligare förseningar är detsamma som att avsiktligt undergräva den parlamentariska demokratin.

  Marcin Libicki, för UEN-gruppen. – (PL) Det är med stort nöje jag i dag vänder mig till kammaren, eftersom vi talar om två dokument som har utarbetats av parlamentet, av ledamöter i parlamentet och av David Hammerstein Mintz, som är en framstående ledamot i utskottet för framställningar där jag är ordförande, och för att vi också diskuterar ett betänkande som utarbetats av Michael Cashman för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. Cashman är vice ordförande i utskottet för framställningar och en framstående ledamot i utskottet.

En av utgångspunkterna för diskussionen är rapporten från Europeiska ombudsmannen, professor Nikiforos Diamandouros, om öppenhet i rådets arbete. Europeiska ombudsmannen Nikiforos Diamandouros har ett nära samarbete med vårt utskott. Jag vänder mig till er som företrädare för gruppen Unionen för nationernas Europa, men även som ordförande för utskottet för framställningar, och det gläder mig särskilt att kunna tala om dessa ytterst genomarbetade dokument. Jag vill gratulera författarna, David Hammerstein Mintz och Michael Cashman, till ett utmärkt arbete.

Vi har i dag talat om öppenhet. Även om vi inte hört sådana synpunkter i dag hör man ibland sägas att allt inte behöver vara öppet, att det finns förhandlingar, diskussioner och förberedelser. Vi instämmer förvisso i detta. Dessa förhandlingar, diskussioner och förberedelser måste få äga rum bakom scenen. Vi kräver inte den sorts öppenhet som ger oss möjlighet att smyglyssna på vad ministrarna diskuterar med sina kolleger i tjänsterummen, eller inför rådets sammanträden. Så fort rådet inleder sina överläggningar vill vi dock veta vad man diskuterar och vem som företräder vilken ståndpunkt.

Det finns åtminstone tre skäl till att kräva en sådan öppenhet. Det första skälet är helt enkelt att vi har rätt att få veta sanningen, och därför vill vi veta vad som är sanningen. För det andra har vi rätt att få en överblick. Vi har rätt att få överblick som enskilda ledamöter av Europaparlamentet och som den institution Europaparlament är. Dessutom har våra kolleger, parlamentsledamöterna i de medlemsstater vars ministrar talar i rådet, också rätt att veta. Med andra ord har både den europeiska och nationella allmänheten rätt att få veta vad som försiggår i rådet.

Sedan har vi också en fråga som ligger utskottet för framställningar särskilt varmt om hjärtat, nämligen att föra institutionerna närmare medborgarna. Om vi säger att det råder en förtroendekris gentemot EU:s institutioner, så är det genom att hålla öppna sammanträden som vi kan övervinna denna kris. Vi vill med andra ord att det ska finnas ett förtroende för EU, det förtroende som utskottet för framställningar och dess två framstående ledamöter strävar efter att skapa, vilket gläder mig mycket att kunna säga.

  Jens-Peter Bonde, för IND/DEM-gruppen. – (DA) Herr talman! Det finns en mycket enkel metod för att genomföra principen om öppenhet inom EU. Det är att vända på förfarandet så att alla sammanträden och handlingar alltid är offentliga, såvida inte motsatsen har beslutats. Så förhåller det sig här i Europaparlamentet och det är något övriga institutioner kan dra lärdom av. Våra utskottssammanträden där lagstiftningsförslag bereds är öppna. Varför kan inte motsvarande överläggningar i rådets 300 halvhemliga arbetsgrupper öppnas? Vår användning av experter är en offentlig angelägenhet. Varför vill inte kommissionen berätta vem som deltar i de 3 000 hemliga arbetsgrupperna?

Förslaget om att vända på förfarandet fick 200 av 220 möjliga underskrifter i konventet. Inga andra förslag fick så stort stöd – av samtliga de nationella parlamentens valda företrädare och alla utom en av Europaparlamentets ledamöter samt 23 av 28 regeringar. Förslaget kräver inte ens någon ändring av fördraget. Det kan genomföras genom en vanlig ändring av arbetsordningen. Både kommissionen och rådet kan anta förslaget med enkel majoritet: 13 av 25 kommissionsledamöter och 13 av 25 länder i rådet. Kom igen nu, herr Barroso och herr Schüssel, se till att något händer så kanske folk kan känna respekt för behovet av gränsöverskridande samarbete.

  Charlotte Cederschiöld (PPE-DE). – Herr talman! Först ett varmt tack till Michael Cashman för ett gott samarbete genom åren, för ökad öppenhet. Europaparlamentet har alltid varit den drivande kraften, men jag måste i sanningens namn också erkänna att kommissionen och rådet på sistone också har bidragit till den kvalitetshöjning som faktiskt är ganska enorm och som vi har sett de senaste fem åren. Vi har nu en öppen lagstiftning i EU som i vissa avseenden sträcker sig mycket längre än i de flesta nationella parlament, t.ex. i mitt eget.

Syftet med denna översyn är att få fram samma regler för alla tre institutionerna. Långsiktigt hoppas jag förstås att detta smittar av sig på de nationella organen. Regelverket måste vara utformat så att det kan omfattas av de flesta, både i EU och i medlemsstaterna. Parlamentet tar detta öppenhetsinitiativ för att öka den demokratiska kontrollen och få fram förtydliganden där lagstiftningen är oklar. Protokollen från rådsmötena måste bli offentliga då de lagstiftas, vilket inte måste betyda att alla Coreper-möten är offentliga.

Precis som i förlikningsprocessen bör man garantera ett visst förhandlingsutrymme. Däremot bör givetvis öppenhet tillämpas när beslutet om själva lagstiftningen faktiskt tas. Att generellt ge allmänheten tillgång till rättsutlåtanden vore att krympa det politiska handlingsutrymmet. Alternativt sänks kvalitén på utlåtandena. Men däremot borde man låta en parlamentariker som är involverad i en fråga få del av rättsutlåtandena i vissa fall, efter att skriftligen ha förbundit sig till den sekretess som gäller alla andra som deltagit i ärendet.

Ett starkt och tydligt dataskydd är en förutsättning för ökad öppenhet. De rättigheterna – öppenhet och dataskydd – kompletterar och förstärker varandra. Information som givits i förtroende måste respekteras, och vi ska inte heller ha retroaktivitet på detta område. När kommissionen är färdig är jag övertygad om att vi får ett rimligt och balanserat förslag. Jag har fullt förtroende för Margot Wallström. Medborgarnas tillgång till handlingar måste genomgå en ytterligare utveckling och rådet måste visa respekt för medborgarna och den demokratiska processen. Där finns det mycket kvar att göra.

(Spridda applåder)

  Alexandra Dobolyi (PSE). – (HU) Jag tackar kommissionsledamoten för att hon tillsammans med Europaparlamentet engagerat stöder tanken på att göra rådets sammanträden offentliga. Jag kan bara upprepa vad som har sagts av föregående talare, eftersom alla talade om samma fråga. Parlamentarisk lagstiftning, försedd med lagstiftande och verkställande befogenheter, är en grundläggande princip för den moderna demokratin. Även om det finns vissa parlamentariska församlingar i EU:s medlemsstater som inte väljs direkt av medborgarna – exempelvis brittiska House of Lords – så är även dessa församlingars beslut offentliga på nationell nivå.

Olyckligtvis utgör rådet ett undantag från denna grundläggande princip. Inom EU:s demokratiska system är detta det enda lagstiftande organet i världen som lagstiftar bakom stängda dörrar. Utestängandet av allmänheten och sekretessen bidrar på intet vis till att öka EU:s trovärdighet. När en särskilt viktig och kontroversiell fråga diskuteras skulle diskussionen mellan medlemsstaterna bli mer genomblickbar och begriplig för alla om rådet under ett tidigare skede i processen höll lagstiftningsdiskussionen offentligt. Jag välkomnar därför särskilt det utmärkta betänkandet av David Hammerstein Mintz, Michael Cashmans förslag och Europeiska ombudsmannens rapport om denna fråga, och jag vill tacka dem för deras arbete. Jag vill påminna alla om att alla beslut enligt första artikeln i Fördraget om Europeiska unionen måste fattas så öppet som möjligt, så att EU kommer ännu närmare medborgarna.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Herr talman! Enligt EU-fördragen ska beslut fattas så öppet och nära medborgarna som möjligt. Ingen av dessa principer tillämpas i praktiken, och det är verkligen inget som gagnar EU. Det är inte acceptabelt att EU:s viktigaste lagstiftande organ, rådet, fortfarande sammanträder bakom stängda dörrar i sin roll som lagstiftare. Jag kan bara föreställa mig vad som skulle hända om det nationella parlamentet i en medlemsstat stängde sina dörrar när man började lagstifta – Europaparlamentet skulle säkert kritisera detta. Inom EU är det dock fortfarande möjligt att stifta lagar med odemokratiska metoder.

Ökad insyn skulle göra det lättare att kontrollera Europaparlamentet, liksom även de nationella parlamenten, och skulle avsevärt förbättra den offentliga debatten om EU-frågor. I dag är det mycket svårt för de nationella parlamenten och för allmänheten att följa och bevaka de beslut som ländernas egna ministrar fattar i rådet. Detta är faktiskt inte längre acceptabelt. Öppenheten är en del av demokratin.

Nu säger folk inom EU att det konstitutionella fördraget måste ratificeras snabbt. Själv anser jag det faktiskt vara mycket viktigare för EU att främja öppenhet och för alla EU:s institutioner att göra sitt yttersta inom detta område, och självklart först och främst rådet. På så vis kan detta svarta hål i demokratin fyllas och öppenheten bli en realitet i EU-lagstiftningen.

ORDFÖRANDESKAP: MAURO
Vice talman

  Carl Schlyter (Verts/ALE). – Herr talman! Jag tackar föredragandena för ett bra jobb och jag gillar Johannes Voggenhubers förslag om att vägra vara medbrottslingar i ett odemokratiskt beslutsfattande. Var är rådet? Har de problem att hålla sig vakna så här sent på dagen? Det är för att de stänger in sig i rummen – om de öppnar upp sina rum så får de syre nog för att räcka till kvällen, så de kan delta i även dessa debatter. Varför öppnar de inte dörrarna? Politiker gillar väl varje chans att hamna i TV-rutan? Man undrar varför rådet frånsäger sig den möjligheten. Man undrar vad de gör, och det undrar hela Europas befolkning. Det finns ett lätt sätt att fixa det: öppna upp dörrarna så ser vi vad som händer. Jag litar på att Margot Wallström kommer att leda in EU i 21:a århundradet och väcka rådet från 1900-talets sömn. Jag känner att det är viktigt att vi påminner rådet om att det om de nu öppnar sina möten inte får bli en timmes möte och fyra timmars arbetslunch, så att öppenheten blir en chimär. Vi litar på att rådet också äter snabbt och beslutar länge och öppet.

  Carlos Coelho (PPE-DE). – (PT) Fru Wallström, mina damer och herrar! Vi anser att rätten att få tillgång till handlingar är en av de viktigaste rättigheter som EU:s medborgare har.

EU har gjort allt fler handlingar tillgängliga för allmänheten. Det har emellertid varit en del problem, i synnerhet när det gäller det bristfälliga genomförandet av förordning (EG) nr 1049/01. Parlamentet har därför med rätta vid upprepade tillfällen betonat behovet av att denna förordning ses över i syfte att förbättra den och stärka EU:s lagstiftning i fråga om öppenhet.

Vi måste göra detta eftersom det är av avgörande vikt att betona att medborgarna ska vara delaktiga i och identifiera sig med EU-projektet. För att detta ska bli verklighet måste vi ha en beslutsprocess som grundar sig på genomblickbara och öppna förhandlingar och ett verkligt samarbete mellan institutionerna, utan oönskat hemlighetsmakeri. Den ändrade förordningen måste också utgöra den rättsliga grunden för att införa bestämmelser, bra metoder och interinstitutionella avtal som syftar till att förbättra beredningen av lagtexter och säkerställa att de slutliga lagtexterna görs tillgängliga.

Michael Cashman har återigen uträttat ett utmärkt arbete och jag stöder honom helhjärtat när han säger att det faktum att parlamentet inte har någon tydlig rättslig grund för tillgången till sekretessbelagda EU-uppgifter strider mot den demokratiska princip unionen bygger på.

Det är också beklagligt att institutionerna inte har en gemensam policy för hur de ska hantera, dela och lagra olika typer av handlingar. Det har utan tvekan gjorts förbättringar, men det finns fortfarande ingen större samordning mellan institutionerna, särskilt när det gäller handlingar som rör interinstitutionella processer. Det bör även finnas tydliga regler för tillgången till administrativa handlingar.

Herr talman! Jag vill avslutningsvis ta upp en fråga som särskilt påverkar mig i min egenskap av ordförande i det tillfälliga utskott som undersöker CIA-flygningarna. Jag vill beklaga att man har förbigått frågan om tillgång till handlingar som medlemsstaterna hemligstämplar och låter rådet få tillgång till.

  Roger Knapman (IND/DEM). – (EN) Herr talman! UK Independence Party kommer förmodligen att vara till hjälp för första gången någonsin, så det känns bra att kunna hålla mitt anförande på en minut. Vi har upprepade gånger fördömt rådet för sin brist på öppenhet. Lösningen är mycket enkel: att ändra rådets arbetsordning, som David Hammerstein Mintz klargör i sitt betänkande. Denna åtgärd skulle med säkerhet innebära att det brittiska folket i framtiden skulle kunna se när brittiska ministrar tar tillbaka vad de har lovat innan de påbörjar sådana sammanträden.

Men det räcker inte. Kommissionen kommer att fortsätta att vara EU:s icke-valda regering som utarbetar och dikterar lagar utan något som helst demokratiskt mandat. Samtidigt fortsätter parlamentet att på ett farsartat sätt driva igenom omröstning efter omröstning med tvivelaktiga handuppräckningar. Framför allt betraktas Frankrikes och Nederländernas demokratiska förkastande av den misslyckade EU-konstitutionen med fullständigt förakt av såväl rådet som kommissionen och parlamentet. Så låt oss sluta upp med att lära övriga världen om demokrati. Slå upp rådets dörrar och kommissionens också.

  Inés Ayala Sender (PSE). – (ES) Herr talman! Jag vill varmt gratulera David Hammerstein Mintz och kommissionsledamoten till deras ansträngningar för att äntligen demokratisera rådets sammanträden och öppna dörrarna till sammanträden där lagstiftning antas utan att medborgarna får tillgång till all nödvändig information.

Mitt land Spanien röstade ja till EU-konstitutionen och jag måste påpeka att ett av de argument som vann mest gehör hos de spanska medborgarna var möjligheten att demokratisera rådets sammanträden och få tillgång till all information.

Jag stöder därför föredragandens förslag, i synnerhet vad gäller offentliggörandet på Internet av all denna information – inbegripet all information om de olika ordförandeskapen – på unionens alla officiella språk, för att undvika alla inskränkningar i kommunikationen.

Det är knappast någon idé att offentliggöra all information och öppna dessa dörrar på bara två eller tre språk, något som vissa institutioner för närvarande verkar förespråka. Öppenhet förutsätter också att informationen går fram och är begriplig för alla medborgare. Vi måste därför uppmana alla institutioner som är för demokratisk insyn i rådet att göra allt som står i deras makt för att garantera att insynen ges på samtliga språk.

  Bill Newton Dunn (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att kommentera Roger Knapmans absurda yttranden. Han sa att kommissionen är en icke-vald regering. Alla vet naturligtvis att det inte är en regering över huvud taget. Skulle ni vilja att den var folkvald? Vill ni ha ett federalt EU med en folkvald regering? Herr Knapman! På vilken sida befinner ni er egentligen? Sedan använder han dessa löjliga ord: kommissionen ”dikterar” lagar. Den dikterar ingenting: den får sina befogenheter från rådet och parlamentet. Säg bara sanningen till den brittiska allmänheten – det är allt vi begär. Jag kommer nu att överge Roger Knapman.

ALDE-gruppen ger sitt fulla stöd till dessa betänkanden, och vi vill ha större öppenhet. Under det brittiska ordförandeskapet kämpade vi hårt för att övertala Tony Blair att göra något. Som vanligt när det gäller honom var det stora ord och löften men få åtgärder i ministerrådet under det brittiska ordförandeskapet, vilket var mycket tråkigt. Vi vill att rådet stiftar lagar offentligt. Det är mycket enkelt och klart: endast Nordkorea och Peking uppför sig som ministerrådet i Bryssel. Det måste ske en förändring om vi vill att allmänheten ska förstå vad som händer i EU.

För det andra vill vi att de rättsutlåtanden som har utarbetats inom ramen för en lagstiftningsprocess ska vara offentliga, inte bara för parlamentsutskotten utan även för allmänheten, som vi företräder.

Min tid har tagit slut. Vi kommer dock alla att rösta för – även Roger Knapman, hoppas jag.

  Alexander Stubb (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vet inte om jag, efter att ha arbetat i sex år för den finska representationen och det finska utrikesministeriet – med andra ord rådet – och i tre år som tjänsteman för kommissionen, är en belastning eller en tillgång i diskussionen – antagligen en belastning, och detta riktar jag till Pekka Shemeikka och alla hans vänner i rådet!

Jag har flera punkter att ta upp. Min första punkt är att vi behandlar två separata men sammanhängande frågor: tillgång till handlingar och öppenheten i rådet. Om Michael Cashman inte misstycker kommer jag att fokusera på den senare frågan. Ibland har jag en känsla av att vi är skenheliga i debatten, för om vi ser till de nationella parlamenten är endast ett fåtal utskott öppna för allmänheten. Vi är mycket öppnare än de nationella parlamenten, så det bör vi ha i åtanke.

Min andra punkt gäller öppnandet av rådets sammanträden för allmänheten. Detta är en lång historia som inleddes i samband med Trumpf-Piris-rapporten 1999. Därefter följde ett antal slutsatser från rådet 2001, konstitutionen 2004 och ett rådsbeslut 2005. Detta är en pågående historia, men vi är inte med på noterna. Personligen anser jag att det är en fantastisk idé att öppna rådets sammanträden för allmänheten. Vi känner alla till hur ministrar använder EU som en syndabock. Först slår de varandra på axeln under rådets sammanträden och säger: ”En bra kompromiss”, och fem minuter senare står de inför sina nationella medier och säger: ”Vi kunde inte göra någonting.” Vi behöver öppna rådet för allmänheten när rådet lagstiftar, och ju snarare detta sker desto bättre.

En annan sak är att jag, efter att ha suttit med under hundratals timmar av rådsmöten, kan säga att dessa sammanträden troligtvis är de tråkigaste som finns. Öppenheten skulle liva upp debatten i rådet, eftersom människor ofta kommer och läser upp förberedda dokument. Sammanträdena är verkligen tråkiga, men om vi öppnar dem för allmänheten kommer de att bli lite bättre.

Min nästa punkt gäller Coreper. Låt oss vara ärliga: Jag tror inte att Coreper någonsin kommer att öppnas för allmänheten, och jag anser inte nödvändigtvis att detta är en nackdel.

Jag vill avsluta med ett orealistiskt förslag, som snarare liknar Johannes Voggenhubers förslag. Vad vi behöver är att rådet sammanträder i en kammare utan assistenter bredvid sig, och i fullständig öppenhet. Det skulle vara ett verkligt öppet och insynsvänligt råd, och det är det vi behöver.

  Proinsias De Rossa (PSE). – (EN) Herr talman! En livlig, offentlig, politisk debatt om konkreta frågor är grunden för att skapa ett europeiskt politiskt område. Genom att en av våra lagstiftande institutioner sammanträder och beslutar om frågor i enskildhet, bakom stängda dörrar, hindrar vi skapandet och tillkomsten av detta politiska område.

Jag underskattar inte svårigheterna när det gäller att förmedla en sådan debatt till en befolkning på 450 miljoner invånare, som talar fler än 24 språk, men numera har vi tillgång till tekniken: vi har satellit-tv, radio, webbutsändningar och ett stort antal kommunikationsverktyg att använda, och jag anser inte att kostnaderna kan användas som ursäkt, eftersom kostnaden för att inte göra detta, kostnaden för att inte ha en öppen, offentlig, livlig debatt i EU skulle vara ett misslyckande med att skapa en framtid för EU.

Den 22 april kommer rådet (konkurrenskraft) att sammanträda bakom stängda dörrar för att besluta om framtiden för tjänstedirektivet, ett direktiv som miljontals EU-medborgare har varit aktivt delaktiga i och visat ett aktivt intresse för. Denna debatt borde vara öppen för allmänheten.

  Barbara Kudrycka (PPE-DE). – (PL) Jag är glad över att insynen och öppenheten i Europeiska unionens institutioner blir allt större, men vi måste komma ihåg att detta att ge medborgarna tillgång till handlingar och säkerställa att rådets sammanträden är öppna inte är en tjänst som EU-institutionerna kan, men inte måste, erbjuda EU:s medborgare. Snarare är det en rättslig och moralisk skyldighet, i linje med de grundläggande principerna för en bra offentlig förvaltning, eller vad som brukar kallas goda styrelseformer, eftersom det kommer att ge oss möjlighet att gradvis övervinna de europeiska medborgarnas främlingskap inför EU:s institutioner och deras växande EU-skepsis, och slippa höra den sortens skämt som säger att det enda vi ägnar oss åt är att mäta krökningen på bananer.

Om EU exporterar och vill kunna exportera sina goda demokratiska värden som associeras med skydd av mänskliga rättigheter och de värden som finns hos goda styrelseformer, så måste unionen själv bli det bästa exemplet på dessa värden. Sett ur de före detta kommunistiska nya medlemsstaternas perspektiv, som delas av länder som strävar mot demokrati och länder som befinner sig i en övergångsfas, måste jag dock med beklagan konstatera att EU:s institutioner på grund av sin begränsade öppenhet fortfarande inte är en bra förebild. Därför behöver vi utan tvekan nya bestämmelser som specificerar vilka skyldigheter EU:s institutioner har och tydligt och exakt definierar under vilka omständigheter tillgång till rådets handlingar och register får nekas.

I praktiken är det dock ett stort problem att spåra den mesta informationen. För att få tillgång till en handling måste man först och främst veta att den existerar. Nästa viktiga aspekt för att säkerställa att EU-institutionernas sammanträden är så tillgängliga och öppna som möjligt, är att begränsa korruption, intressekonflikter och alla oklarheter och anklagelser om bristande objektivitet i beslutsfattandet. Hur ofta har vi inte hört anklagelser om att EU:s institutioner påverkas i sitt beslutsfattande, att de följer otydliga principer...?

(Talmannen avbröt talaren.)

  Maria Matsouka (PSE). – (EL) Herr talman, mina damer och herrar! Till syvende och sist är debatten om öppna rådssammanträden en debatt om demokrati. Jag kan inte annat än helhjärtat instämma i ombudsmannens rekommendationer och i förslagen från David Hammerstein Mintz och från min vän Michael Cashman.

Bristen på information till väljarna om vilka ståndpunkter som försvaras av regeringsföreträdarna på EU-nivå skapar en gråzon kring vem som är ansvarig för de beslut som påverkar dem i deras vardag. Regeringarna tycker det är bekvämt att skylla beslut som inte ligger i deras intresse på EU och ta åt sig äran för beslut som gynnar det egna landet.

Demokrati kräver dock kunskap, omdöme och handling. Den bristande kunskapen om regeringarnas ståndpunkter i rådet gör också att de nationella parlamenten saknar ett instrument för att kontrollera sina länders regeringar i EU-frågor.

Slutligen leder frågan om insyn i rådet till den grundläggande frågan om huruvida vi vill ha en europeisk offentlig opinion, en offentlig opinion som kan uttrycka sin belåtenhet och sitt missnöje, som kan skicka ett budskap till EU:s institutioner och tvinga rådet att låta ministrarna ta ett kollektivt ansvar, såsom föredraganden med rätta påpekar.

Detta kan faktiskt vara en väg framåt för det europeiska enandet.

  David Hammerstein Mintz (Verts/ALE). – (ES) Herr talman! Jag vill tacka alla ledamöter i utskottet för framställningar – ett mycket viktigt parlamentariskt utskott – för deras hjälp, i synnerhet utskottets ordförande, Marcin Libicki, och utskottets vice ordförande, Michael Cashman.

I korthet tycker jag att denna debatt har visat att Europaparlamentet kräver öppenhet. Kravet möts emellertid med döva öron, ett autistiskt svar eller rentav inget svar alls. Det blir mycket prat, men ingen handling.

När jag funderar på Johannes Voggenhubers förslag undrar jag om vi kanske måste gå så långt som till en parlamentarisk strejk för att uppnå ett minimum av insyn i Europeiska rådet? Eller tänker vi fortsätta att hålla dessa debatter varje år, eller vartannat år, när parlamentet utrycker en enhällig ståndpunkt, utan att få någon reaktion från Europeiska rådet, utan något tydligt initiativ från kommissionen, utan att folket på gatan märker det?

Kommissionsledamot Wallström! Det är gott och väl att öppna rådssammanträden godkändes i oktober, men folket på gatan har inte märkt något, ministrarnas debatter visas inte i teve och det finns ingen synlig debatt.

Vi måste göra den europeiska politiska debatten mer synlig, vi måste göra debatten i rådet politiskt spännande, inte bara debatten i parlamentet. Detta är vad vi kräver och jag menar att vi måste anta konkreta åtgärder och förslag och inte bara vackra ord.

  Elmar Brok (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag ber så mycket om ursäkt för att jag inte kommit förrän nu, men sammanträdet i utskottet för utrikesfrågor har precis avslutats. Jag är glad att detta betänkande har skrivits, eftersom det är ett viktigt steg i rätt riktning. Vi skulle inte behöva diskutera betänkandet om konstitutionsfördraget hade ratificerats. Detta är ju ett av våra främsta strävanden i fördraget. Ska politikens legitimitet kunna hävdas är öppenhet en avgörande fråga.

Det innebär varken mer eller mindre än att vi måste svara allmänheten när de frågar vem som är ansvarig för vad, när olika beslut måste fattas. Om ett av lagstiftningsorganen, nämligen ministerrådet, inte utför sitt lagstiftande arbete öppet kommer vi till sist att få problem. Ett möjligt svar under den period av eftertanke vi nu befinner oss i kan vara att öppna dörrarna för allmänheten.

Jag är givetvis väl medveten om att det finns begränsningar för vad som kan behandlas öppet – inte minst när det gäller Ständiga representanternas kommitté. Jag är också medveten om risken för att förhandlingar hämmas av att de förs inför öppen ridå. Det är mycket möjligt att föredraganden och jag inte är överens om vilka dessa begränsningar är. Fru kommissionsledamot och vice ordförande i kommissionen! Jag bönfaller er verkligen att göra gemensam sak med oss när vi tar detta initiativ och åstadkomma framsteg inom detta område.

Jag vill också säga att jag är tacksam mot Europeiska ombudsmannen för den positiva linje han har intagit i sin rapport, för den tändande gnistan till alltihop var en framställning som med min hjälp ingavs av det kristdemokratiska ungdomsförbundet i Nordrhein-Westfalen, och vi är glada över att det är påtryckningar från dessa ungdomar som har möjliggjort en debatt av detta slag, en debatt som kommer att öppna för mer insyn och mer demokrati.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

SKRIFTLIG FÖRKLARING (ARTIKEL 142)

  Richard Corbett (PSE). – (EN) Vi har redan kommit långt när det gäller att öppna rådet för allmänheten, men vi måste gå ännu längre, och därför välkomnar jag målet med detta betänkande.

Rådet brukade alltid förhandla bakom stängda dörrar, utan rätt till offentlig tillgång till handlingar, och utan att ens tillkännage resultaten av sina omröstningar. Därigenom var det omöjligt för de nationella parlamenten att se hur de ministrar som företrädde deras land hade röstat. Under de senaste åren har detta förändrats väsentligt, tack vare påtryckningarna från Europaparlamentet.

Numera tillkännager rådet åtminstone resultaten av omröstningarna och garanterar tillgång till de flesta handlingar. Tack vare det brittiska ordförandeskapets initiativ förra året förhandlar rådet också numera inför allmänheten om den lagstiftning som antas genom medbeslutande. Det är nu dags att gå vidare och fastställa principen att all lagstiftningsverksamhet inom rådet ska vara offentlig, vilket redan är fallet inom den andra kammaren i EU:s lagstiftande församling, nämligen parlamentet.

  Jules Maaten (ALDE). – (NL) Det österrikiska ordförandeskapet måste prioritera frågan om att öppna ministerrådets sammanträden för allmänheten. Som medlagstiftare sammanträder och röstar parlamentet offentligt och alla sammanträdeshandlingar läggs ut på Internet. Härigenom kan alla, organisationer, medier och nationella politiker, hålla ett öga på oss om de så vill. Jag kan inte förstå varför inte rådet kan göra likadant.

Rådets slutsatser av den 21 december 2005 om denna fråga saknar djärvhet. Det är ju just inom de områden där rådet enbart fattar enhälliga beslut som det är viktigt att både omröstningen och debatten äger rum offentligt. Bara på det sättet kan vi få ett slut på uppgörelser utanför sammanträdesrummen. Det är inte svårt, eftersom det inte ens krävs någon ändring av fördraget för att öppna rådets sammanträden. Allt som krävs är en ändring av rådets arbetsordning.

Det är inte längre lämpligt att rådet fortsätter att fatta de flesta av sina beslut bakom stängda dörrar. Tillgången till institutionernas handlingar måste dessutom förbättras. De EU-medborgare som förkastade konstitutionsfördraget sommaren 2005 har pekat på behovet av en mer genomblickbar och demokratisk union.