Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 4 april 2006 - Strasbourg

6. Riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik – De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken 2006(debatt)

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om

- ett betänkande (A6-0086/2006) av Magda Kósáné Kovács för utskottet för sysselsättning och sociala frågor om förslaget till rådets beslut om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (KOM(2006)0032 – C6-0047/2006 – 2006/0010(CNS)), och

- ett betänkande (A6-0077/2006) av José Manuel García-Margallo y Marfil för utskottet för ekonomi och valutafrågor om situationen för Europas ekonomi: förslag till betänkande om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken 2006 (2006/2047(INI)).

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Till grund för den nya politiken för tillväxt och sysselsättning, med vilken vi försöker föra Lissabonmålen framåt, ligger de integrerade ekonomiska riktlinjerna. De är integrerade eftersom de återspeglar erkännandet av att vi inte kan utföra uppgiften att skapa mer tillväxt och fler arbetstillfällen inom EU på ett tillfredsställande sätt om vi misslyckas med att skapa ett nära samband mellan makroekonomiska och mikroekonomiska mål samt sysselsättningsmål.

De ekonomiska riktlinjerna utgör den ram inom vilken medlemsstaternas och gemenskapens institutioner utarbetar sina respektive planer för att genomföra strategin för tillväxt och arbete. Det var under förra året som kommissionen för första gången lade fram dem, och jag är tacksam mot parlamentet för att ha ägnat dem särskild uppmärksamhet, för de kommer att vara en vägledning – inte bara under detta år, utan också därefter – för det som vi avser göra och på den grundval som vi kommer att göra det.

Strategin för tillväxt och sysselsättning, som vi har försökt att genomföra under nästan ett år, är ett helt nytt förfarande. Det är inte ännu helt enkelt att göra en slutgiltig bedömning av delarna i denna process, men en sak kan man fastslå i dag, om än med stor försiktighet, och det är att medlemsstaterna i stort sett låtit sig ledas av de prioriteringar som fastställs i de integrerade ekonomiska riktlinjerna i de nationella reformprogrammen, liksom kommissionen har låtit sig ledas av sitt förslag till ett åtgärdsprogram för gemenskapen.

Det är viktigt att jag påpekar att strategin för tillväxt och sysselsättning grundas på en treårig cykel. Det betyder att det inte är meningen att riktlinjerna ska ändras från ett år till ett annat. Men de kan gott antas med hänsyn till den förändrade verkligheten och de kunskaper som vi har fått genom erfarenhet, och detta kommer naturligtvis att bli nödvändigt, men vi ser för närvarande inte någon anledning till varför dessa riktlinjer borde ändras inför 2006. De utgör fortfarande en sund grund för de dialoger som kommissionen i nuläget för med medlemsstaterna, vars syfte är att verkligen få i gång de nationella reformprogrammen och få dem att fungera.

(Applåder)

När det gäller de individuella pelarna i denna strategi kommer mina kolleger i kommissionen, Joaquín Almunia och Vladimír Špidla, att tala mer om de makroekonomiska och sysselsättningsmässiga aspekterna. Jag skulle kort vilja diskutera den mikroekonomiska dimensionen och belysa de betydande framsteg som har gjorts i detta hänseende på vissa områden, särskilt när det gäller nyckelfrågan för EU:s ekonomiska framtid, nämligen övergången till ett kunskapssamhälle och en ekonomi baserad på innovation, forskning och utveckling. Det var av denna anledning som vi envisades så med att införa kvantitativa mål för forskning och utveckling.

Ni känner säkert till att detta var ett område där de nationella reformprogrammen gav ganska misslyckade resultat, för i genomsnitt skulle de ha fört oss upp till 2,2 procent fram till 2010, i stället för de önskade 3 procenten. Under de få veckor i år som vi har lyckats ta upp denna fråga, har vi dock lyckats få medlemsstaterna att göra mycket större åtaganden. Om de håller sig till detta kommer vi att kunna nå 2,6 procent 2010, vilket är en förbättring, men – och jag måste klargöra detta – det räcker inte, och kommissionen kommer följaktligen att fortsätta utöva påtryckningar på dem.

Europeiska rådet, som hölls förrförra veckan och som ni ska debattera i morgon, diskuterade också och kom fram till slutsatser om viktiga delar av strategins genomförande. Jag skulle i synnerhet vilja hänvisa er till rådets resolution om främjande av små och medelstora företag, om att förbättra lagstiftningsförfarandet och om energipolitiken.

Emellanåt diskuteras frågan – i samband med riktlinjerna – om huruvida kommissionen, när den bedömer nationella reformplaner i framtiden, borde överlämna rekommendationer som är specifika för landet i fråga eller inte. Vi avhöll oss från att göra det i den första rundan av ett skäl som vi ansåg viktigt, nämligen att vi inte visste hur de nationella reformprogrammen skulle se ut, men jag skulle vilja påpeka att kommissionen självfallet behåller valmöjligheten att införa landsspecifika rekommendationer i framtida lägesrapporter och att det är ett alternativ som vi kommer att använda oss av om och när det krävs.

Det slår mig emellertid i nuläget att det viktigaste är att vi samarbetar för att göra EU:s breda allmänhet medveten om att vi faktiskt har en gemensam strategi för tillväxt och skapande av arbetstillfällen, om de prioriteringar som vi delar och om att vi samarbetar för att få dem till stånd.

(Applåder)

  Joaquín Almunia, ledamot av kommissionen. – (ES) Herr talman! Jag instämmer i den bedömning som vice ordförande Günter Verheugen just gjorde om det sätt som vi genomför den reviderade Lissabonstrategin på, en revision som vi genomförde förra året.

När jag läser José Manuel García-Margallos betänkande om Europas ekonomi och de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken noterar jag en betydelsefull samstämmighet, och vi noterade denna samstämmighet också inom kommissionen vid det senaste Europeiska rådet, med samma syfte och samma förfarande för att nå dem. Jag menar att denna grundläggande enighet mellan de tre EU-institutionerna är avgörande för förfarandets trovärdighet, för att alla ekonomiska och samhälleliga aktörer ska godta strategins mål, inte bara europeiska och nationella institutioner, och den utgör ett av villkoren – som jag anser vara nödvändigt – för att nå större tillväxt och en högre sysselsättningsgrad inom Europeiska unionen.

När det gäller makroekonomiska frågor skulle jag vilja hänvisa till tre punkter. För det första är det, såsom vi har sagt många gånger, och jag anser att vi instämmer i parlamentets yttrande, tydligt att det var viktigt att nå större synkronisering bland målen i Lissabonstrategin för att skapa mer tillväxt och sysselsättning, och vid tillämpningen av stabilitets- och tillväxtpakten. Under det senaste året har detta uppnåtts. Det finns mer samordning och en bättre förbindelse mellan dem, och jag anser att vi når mycket positiva resultat i praktiken. EU:s ekonomi gör fler framsteg mot finanspolitisk konsolidering i dag än för ett år sedan, vilket är ett av de nödvändiga villkoren för en mer solid tillväxt och en tillväxt som kan skapa sysselsättning. De ekonomiska aktörernas tilltro ökar, verksamhetsresultaten visar att 2006 kommer att ge bättre resultat än 2005 och de framtidsperspektiv som uppenbarar sig är också positiva.

För det andra instämmer jag helt och hållet i det som sägs i José Manuel García-Margallos betänkande om vikten av att rikta mer uppmärksamhet mot de offentliga finansernas hållbarhet, och i synnerhet när det gäller hur vi ska ta itu med följderna av en åldrande befolkning. För några veckor sedan offentliggjorde kommissionen och Kommittén för ekonomisk politik, där alla medlemsstater ingår, en rapport om de ekonomiska och budgetära följderna av en åldrande befolkning. Följderna är betydande, men i rapporten noterar man också att, genom att agera i tid och genomföra reformer, liknande de som ingår i många nationella program om Lissabonstrategin eller sådana som olika medlemsstater främjar med hjälp av initiativ, i synnerhet kommissionsledamot Vladimír Špidlas initiativ på det demografiska området, kan man se resultat, och det finns EU-länder som befinner sig i en bättre ställning i dag än för fem år sedan när det gäller att ta itu med följderna av den åldrande befolkningen. I oktober kommer kommissionen att offentliggöra en rapport om detta ärende, som jag hoppas att också parlamentet kommer att diskutera och övervaka.

En sista punkt: jag gläder mig mycket över den allmänna analysen av den europeiska ekonomin och Lissabonstrategins roll samt de olika instrument som ingår i riktlinjerna för den allmänna ekonomiska politiken för ekonomin i EU-25, och att García-Margallo i sitt betänkande gör en särskild hänvisning till de utmaningar och behov som finns i euroområdet, där de tolv länder som delar den gemensamma valutan, euron, behöver mekanismer för att samordna och särskild uppmärksamhet för att uppnå bästa möjliga resultat från den ekonomiska och monetära unionen. Vi skulle vilja tacka José Manuel García-Margallo för att ha påpekat detta i sitt betänkande.

  Vladimír Špidla , ledamot av kommissionen. – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja tacka föredraganden, Magda Kósáné Kovács, på kommissionens vägnar för det utmärkta betänkande som utskottet för sysselsättning och sociala frågor har lagt fram. Detta betänkande är konstruktivt i två bemärkelser: det ökar den underliggande kunskapsbasen, och det borde påskynda antagandet av rådet jämfört med tidigare år.

Vid Europeiska rådets vårmöte hävdades det att unionen skulle kunna skapa 2 miljoner arbetstillfällen per år. Men det kommer inte att skapas några arbetstillfällen och arbetslösheten kommer inte att minska om vi inte drar fördel av den nuvarande ekonomiska tillväxten genom nödvändiga reformer. Vid mötet fick vi bekräftat att de integrerade riktlinjerna förblir gällande samtidigt som det fastställs vilka prioriteringar som ska betonas i högre grad. Det gläder mig att parlamentsutskottet förespråkar en liknande linje, och att det inte har gått med på några orimliga förändringar av sysselsättningspolitikens underliggande principer. Vi är öppna för förändringar i motiveringspunkterna, men på samma gång vill vi hålla oss till den ursprungliga lydelsen i själva texten.

Förra året omdefinierades Lissabonstrategin när det gäller den integrerade uppsättningen av principer som ligger till grund för sysselsättningspolitiken och riktlinjerna för ekonomisk politik. Strategin är av treårig karaktär i syfte att skapa en tydlig och stabil politisk ram för de organ som har valts ut till att genomföra den. I en studie som utfördes av kommissionen av ett av de första nationella reformprogrammen har man upptäckt särskilda brister i medlemsstaternas genomförande, även om dessa inte underminerar grundprincipernas giltighet. Det skulle därför vara olämpligt att ge intrycket av att vi önskar ändra inriktning på det politiska innehållet i detta läge. I den text som kommissionen föreslog gavs medvetet möjligheten att komplettera motiveringspunkterna med särskilda politiska prioriteringar. Den är därför klart förenlig med parlamentets önskan om att införa vissa element av ekonomisk och social natur i motiveringspunkterna, som kräver särskild uppmärksamhet, särskilt på de punkter där de stämmer överens med slutsatserna från Europeiska rådets senaste vårmöte.

Under mötet betonade man behovet att öka sysselsättningen bland i synnerhet ungdomar, kvinnor, äldre och personer med hälsoproblem, samt legitima invandrare och minoriteter. När det gäller ungdomar bekräftades målsättningen att minska det antal som inte avslutar skolan med 10 procent, och att före 2007 erbjuda ungdomar anställning, arbetslivserfarenhet och ytterligare utbildning inom sex månader efter att de lämnat skolan, och inom fyra månader 2010, såsom fastställs i de nuvarande huvudprinciperna. I fallet med äldre arbetstagare låg tonvikten på behovet att införa en integrerad strategi som grundas på kvalitetsarbeten och specialistutbildning. När det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män antogs den europeiska jämställdhetspakten vid Europeiska rådets vårmöte, och rådet antog också kommissionens förslag om att inleda en omfattande debatt som ska leda till antagandet av gemensamma principer på områdena flexibilitet och trygghet (flexicurity) före slutet av 2007. Syftet med denna diskussion med medlemsstaterna och arbetsmarknadsparterna är att minska segmenteringen av arbetsmarknaden och finna den rätta balansen mellan flexibilitet och trygghet.

Jag skulle också vilja uttrycka min belåtenhet över att kommissionens förslag om att inrätta en europeisk fond för globaliseringsanpassning fick ett positivt mottagande vid vårtoppmötet. Detta vittnar om viljan att utnyttja gemenskapsmedel mer effektivt när det gäller att stödja den europeiska sysselsättningsstrategin, och detta är i överensstämmelse med Europaparlamentets önskan.

ORDFÖRANDESKAP: ONYSZKIEWICZ
Vice talman

  Magda Kósáné Kovács (PSE), föredragande. – (HU) Europeiska medborgare tycker inte om att de politiska kodorden används av experter. Tyvärr börjar också ”Lissabonprocessen” att bli ett kodord, även om den utgör vår gemensamma framtid. Om unionens medlemsstater är konkurrenskraftiga kommer vi att få fler och bättre arbetstillfällen. Om fler människor hittar arbete kommer fattigdomen att minska. Detta skulle också ge mer anslag till att reformera de sociala systemen och göra det möjligt för oss att bevara vår natur till våra barnbarn. Jag skulle starkt vilja betona att arbete som inte åtföljs av och grundas på social trygghet inte kan åstadkomma betydande ekonomiska resultat. Och om detta stämmer, vilket det gör, då kan vi välkomna rådets och kommissionens beslut att medlemsstaterna borde bedöma genomförandet av direktiven om sysselsättning och ekonomisk utveckling i integrerade direktiv, genom att utvärdera de två frågorna tillsammans. Vi märker att bilden har blivit rikare, särskilt eftersom Europeiska kommissionen nu har bedömt de 25 medlemsstaternas handlingsplaner. Utskottet för sysselsättning och sociala frågor har på grundval av de interinstitutionella avtalen erkänt och godkänt att parlamentet inte ska ändra riktlinjerna årligen – och jag anser att detta också kommer att tjäna medlemsstaternas intressen – och parlamentet kommer enbart att ändra dem om det uppstår problem på Europeiska unionens arbetsmarknad. Samtidigt anser vi, när det gäller specificeringen av politiska mål – som återfinns i ingressen – att det är viktigt att införliva den lärdom som vi dragit av den första rapporten, som utarbetades av de tio nya medlemsstaterna som anslöt sig till Europeiska unionen, i det parlamentariska dokumentet. Utskottet enades, nästan enhälligt, om att parlamentet borde delta mer aktivt när det gäller att kontrollera att riktlinjerna genomförs. Vi kommer därför att kontakta den behöriga tjänstemannen inom kommissionen. Jag önskade komplettera kommissionens presentation av de tre viktiga principfrågorna med mitt betänkande. Mina kolleger, utskottets medlemmar, har i hög grad bidragit till att se till att dessa läggs fram på ett tydligt och heltäckande sätt. Främst uppmärksammar vi uttryckligen de förbättrade möjligheterna på arbetsmarknaden för socialgrupper med olika brister. Och, som kommissionsledamoten nämnde, är detta också en förutsättning för ytterligare ekonomisk tillväxt. En enorm reserv för att öka arbetskraftsresurserna ska i första hand öka kvinnornas sysselsättningsgrad, för det andra upprätthålla den åldrande eller åldrade arbetsstyrkan på arbetsmarknaden eller uppmuntra dem att återvända, och för det tredje hjälpa ungdomar att finna arbete och komma in på arbetsmarknaden. Vi anser emellertid att det är minst lika viktigt att avskaffa de nackdelar som i dag håller en del av människorna utanför arbetsmarknaden. Vi uppmärksammar också missförhållandet att arbetstagare som kommer från tredjeländer kan befinna sig i en mer fördelaktig ställning på den europeiska arbetsmarknaden än medborgare från nya medlemsstater. Vi kommer att få möjlighet att diskutera detta problem i samband med Őrybetänkandet, men jag skulle redan vilja säga, på grundval av de nyheter som vi nyligen fick, att vi välkomnar Nederländerna i ”de sex ländernas klubb” (som det sjunde landet, från och med 2007). Och slutligen, för det tredje, anser vi inte heller att det är möjligt att tillhandahålla lämpliga anslag till medlemsstater för de uppgifter som är fastställda som grundläggande mål i de integrerade riktlinjerna utan en långsiktig budgetplan.

Det är populärt med artighetsfraser här, men detta är inte artighet eller vanans makt: jag skulle uppriktigt vilja tacka mina kolleger – oavsett deras politiska tillhörighet – och företrädarna för de olika politiska grupperna för deras hjälp och bidrag, samt framföra ett särskilt tack till Ana Mato Adrover, medföredragande av betänkandet. Det finns hopp om att uttrycket ”enighet genom mångfald” inte bara blir en slogan, utan också en möjlighet.

  José Manuel García-Margallo y Marfil (PPE-DE), föredragande. – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Diskussionen om riktlinjerna för den allmänna ekonomiska politiken har givit oss mycket huvudbry under tidigare år.

För att se till att huvudbryet inte blir så svårt i år ska jag begränsa mig till tre frågor: varför har parlamentet beslutat att utarbeta ett betänkande trots att kommissionen har valt att ratificera de föregående betänkandena? Vad kan vi göra för att se till att våra betänkanden uppmärksammas? Och för det tredje, vad är det vi vill att kommissionen ska uppmärksamma?

För det första, varför ett betänkande? Därför att de föregående betänkandena innehöll mängder av rekommendationer som kommissionen inte har beaktat. För det andra, för att det har framträtt nya faktorer sedan vi diskuterade det föregående betänkandet: den tämligen misslyckade europeiska konstitutionen, en ny budgetplan, några första räntehöjningar, tre kandidatländer som försöker ansluta sig till euroområdet och Doharundan, som är en fortsättning på handelssamtalen från Hongkong.

För det andra, därför att det finns vissa faktorer som vi har tagit upp i andra betänkanden, men som har blivit viktigare med tiden. Kommissionsledamot Joaquín Almunia hänvisade till den åldrande befolkningen, och vi borde också tala om konsekvenserna av invandring, följderna av kinesisk import så snart de kvantitativa begränsningarna har löpt ut, om obalansen i världen, i huvudsak i samband med Förenta staterna, och slutligen energikrisen.

Vad kan vi göra för att få uppmärksamhet? Utarbetandet av detta betänkande har präglats av samförstånd, något som har tvingat många av oss att ge upp våra bestämda synpunkter, och jag skulle i synnerhet vilja tacka alla företrädare för övriga politiska grupper för att ha gjort så.

Om vi vill få uppmärksamhet måste jag i detta sammanhang för det första påpeka att vi inte har fått uppmärksamhet tidigare. Betänkandet inleds med en slags katalog över klagomål, en förteckning över rekommendationer som vi har gjort och som kommissionen inte har tagit upp.

Vi begärde införlivning av direktiv, som inte skedde, en minskning av underskott – kommissionsledamot Joaquín Almunia har påpekat att 12 av 25 medlemsstater för närvarande befinner sig i en situation med alltför stora underskott – ett meddelande om globalisering för att klargöra för allmänheten de möjligheter och utmaningar som den bjuder – och om detta meddelande hade utarbetats skulle det ha besparat oss en hel del bekymmer – och vi uppmanade också till att stadgarna skulle tillämpas på små och medelstora företag, något som inte har genomförts.

För det andra behandlas det som vi skulle kunna kalla interinstitutionella frågor i detta betänkande, antingen de är av konstitutionell natur eller inte. Under denna period av aktivt begrundande – som varken är en begrundan eller aktiv – tar vi itu med de frågor som blev över från konventionen och som inte har besvarats: vilka är unionens ändamål och behörigheter? Vilket ansvar har Europeiska centralbanken, under det att den ständigt måste respektera sitt oberoende? Vad bör vi göra för att förstärka stabilitets- och tillväxtpakten? Vilka är de rättsliga grunderna för att ändra beskattningen inom unionen och medlemsstaterna?

Det finns en bestämd rekommendation som jag skulle vilja att kommissionen särskilt noterar: parlamentet kommer inte att godkänna några direktiv med hjälp av Lamfalussyförfarandet om problemet med återkallande inte blir löst före 2008, vilket i slutändan handlar om euroområdets internationella representation.

Kommissionens vice ordförande har åberopat att de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och riktlinjerna för sysselsättning ska samordnas i ett enda dokument: det stämmer, men de är fortfarande föremål för olika uppgifter och samrådsförfaranden som gör dem svårförståeliga. Dessutom är det nödvändigt att införliva andra dokument för att se till att det inte blir fragmentariskt.

När det gäller beskattning i institutionell mening uppmanar vi kommissionen att svara på det som EG-domstolen har sagt: en enhetlig definition av skattehemvist, som en utvidgning av medborgarskapet, principen om icke-diskriminering och en konvention om dubbelbeskattning. När det gäller samordning blev jag glad av att höra kommissionsledamot Almunias vänliga ord: det stämmer att vi måste samordna mer, vi måste göra en exakt diagnos, framställa ett lämpligt botemedel, en analys av det som har skett och fastställa eurogruppens funktion.

På det politiska området för makroekonomi går vi inte in på frågan om räntor; vi uttrycker inte vår ståndpunkt. Vi hävdar dock att vi måste göra allt i vår makt för att se till att priserna inte stiger och att räntorna förblir låga. Vi hänvisar till statsskulder, för att uttrycka det på kommissionsledamotens vis: mindre räntor, mindre återbetalningar innebär mer pengar till åldrande, mer Lissabonstrategi.

När det gäller företagsklimatet uppmanar vi till noggranna överväganden. Förenta staterna ligger före oss. 144 av världens främsta företag kommer från Europeiska unionen, medan motsvarande siffra för Förenta staterna ligger på 206. Små och medelstora företag fördubblar antalet anställda under de första två åren, någon som inte sker i Europa. Vi uppmanar till positiv särbehandling av små och medelstora företag, särskilt när det gäller finansiering av riskkapital.

På beskattningsområdet, för att uttrycka det enkelt, ber vi att hemlandsbeskattning ska användas för företag vid tillämpandet av ursprungsprincipen när det gäller momsbeskattning.

Jag har inga kommentarer om humankapitalet. Min kollega har uttryck detta mycket väl.

På investeringsområdet: transeuropeiska nät. Det skulle ta tjugo år att färdigställa dem.

Energi, FoU + innovation, mer marknad, mer konkurrens, mer konkurrenskraft.

(Applåder)

  Ana Mato Adrover, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja inleda med att betona föredraganden Magda Kósáné Kovács utmärkta arbete och fantastiska samarbete, och jag skulle vilja gratulera henne till hennes ansträngningar och det betänkande som hon har lagt fram.

Som vi känner till godkändes riktlinjerna för sysselsättning för knappt ett år sedan, och jag hade äran att vara föredragande vid det tillfället. I dessa riktlinjer fastställdes den allmänna strategin för sysselsättning och prioriteringarna för de följande tre åren, och syftet med dessa var att bidra till sysselsättningstillväxten och ekonomins produktivitet på ett effektivt sätt, och givetvis stärka social integration och sammanhållning.

Dessa riktlinjer, som debatterades gemensamt med riktlinjerna om den ekonomiska politiken, som José Manuel García-Margallo y Marfil på ett strålande sätt har lagt fram i år, har tagits upp och överförts till konkreta mål i de nationella reformplanerna, som godkändes av medlemsstaterna för knappt sex månader sedan. Både genom sunt förnuft – de godkändes för knappt ett år sedan och gäller i tre år – och som en följd av innehållet i riktlinjerna, har vi helt enkelt uppdaterat dem.

Vad bestod denna uppdatering av? Tre breda områden.

För det första har vi tagit upp de prioriteringsfrågor som har belysts vid de stora europeiska toppmöten som hållits i år: för det första investering i forskning, utveckling och innovation samt spridning av informationsteknik, en aspekt som har längst väg kvar till att uppfylla Lissabonmålen; för det andra genuin och effektiv jämställdhet, något som vår grupp alltid har förespråkat, och som inbegriper införlivandet av kvinnor, permanenta tjänster för dem och att de befordras på arbetsplatser samt lika lön naturligtvis; för det tredje förespråkar vi trygg anställning kraftfullt, och jag nämner detta eftersom majoriteten av de arbetstillfällen som skapas är otrygga. Ta mitt land som exempel, där är 52 procent av de arbetstillfällen som har skapats under de två senaste åren tillfälliga arbeten, och detta är oacceptabelt.

För det andra har vi upprepat vissa grundläggande frågor som kommissionen inte har behandlat ordentligt. I kampen mot arbetsolyckor förespråkar vi en bred överenskommelse på EU-nivå, som vi anser nödvändig, eftersom bland annat 990 människor förlorade livet i Spanien under 2005, och också hjälp med att finna arbete till offren för våld i hemmet.

Avslutningsvis vill vi att parlamentet ges möjlighet att övervaka riktlinjerna för sysselsättning och medlemsstaternas efterlevnad av dem, eftersom vi uppdaterar dem nu.

(Applåder)

  Udo Bullmann, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, kommissionsledamot Verheugen, kommissionsledamot Almunia, kommissionsledamot Špidla, mina damer och herrar! Vi instämmer alla i att EU:s inre marknad förser oss med stora möjligheter, en stor möjlighet för oss med våra 450 miljoner invånare, eller däromkring, att finna vår väg genom globaliseringen, en väg som måste markeras av ekonomiskt välstånd och sunda finanser, samtidigt som den skapar faktiska resultat för vanliga människor.

Det som vi måste diskutera – och denna debatt är grundläggande för vår diskussion – är om vi har utrustat oss med alla de redskap som vi kommer att behöva på denna färd, och om vi använder våra befintliga redskap på rätt sätt för att ge den inre marknaden rätt förutsättningar och påverka den ekonomiska utvecklingens processer på lång sikt.

Låt mig göra två iakttagelser som sträcker sig utanför dagens debatt och dessa betänkanden. Vi kommer inte att uppnå vårt syfte om vi inte lyckas – och detta snart – att ställa Europeiska unionen på en oberoende och ansvarig ekonomisk grund, inte heller kommer vi att lyckas om vi inte kan tala om tabubelagda ämnen, däribland behovet av en skattepolitik inom vår europeiska union.

Anledningen till att jag säger detta är att det inte längre går att rättfärdiga några tabun, inte med den ekonomiska situation som vi befinner oss i. Alla som för in friska fläktar i denna debatt har mitt stöd, för om vi betraktar den ekonomiska situationen har vi helt enkelt inte råd att fortsätta låta debatterna vara rituella och stänga ute de friska fläktarna från denna kammare och från våra debatter. Under 2005 sackade vår ekonomiska utveckling efter i jämförelse med 2004, vår arbetslöshetsgrad ligger fortfarande alarmerande högt på omkring nio procent och särskilt långtidsarbetslösheten stiger igen. Det gläder mig mycket att höra kommissionsledamot Joaquín Almunia säga att det finns tecken på att den ekonomiska utvecklingen rör sig i rätt riktning – och han har mitt stöd för att säga det – men jag måste tala om för honom att det inte finns någon garanti för att Europeiska unionen lyckas understödja sin egen återhämtning.

Det är därför som vi behöver tala om det som måste föras upp på dagordningen. När ska vi inom Europeiska unionen slutligen införa en gemensam investeringspolitik? Detta är vår mest brådskande uppgift. När ska vi börja investera, som en gemenskap, i forskning och utveckling? Under de senaste tio åren har vi lyckats öka investeringarna från 1,8 till 1,9 procent. När ska vi inleda bättre och långsiktiga investeringar i utbildning, utan en samordnad strategi i medlemsstaterna? När ska vi börja utnyttja den stora potential som energieffektiviteten utgör? Det är där som lösningen till nästa tekniska revolution finns, så låt oss börja jobba!

Var inom detta område investerar medlemsstaterna pengar? Varifrån vägleds den europaomfattande diskussionen om detta? Ta transportsektorn till exempel, det känns ibland som om vi egentligen borde omarbeta Delors vitbok med tanke på den stora bristen på införlivande på detta område, och om vi skulle ta itu med den och investera mer skulle vi kunna göra framsteg.

Barnomsorg är en av hjärtefrågorna. Om vi investerar mer i barnomsorg får vi högre födelsetal, och vi får in fler människor – i synnerhet kvinnor – på arbetsplatserna, så pass mycket visar statistiken. Vi stöder alla som vill göra förbättringar på detta område.

Jag uppmanar er, en gång för alla, att skapa en ordentlig institutionell grund för samarbete med parlamentet, och sedan behöver vi inte längre – och jag tackar José Manuel García-Margallo för att han påpekar detta – lägga vår tid på att enbart skriva initiativbetänkanden, utan diskussionerna i parlamentet kommer att äga rum på en annorlunda och stabil grund.

  Margarita Starkevičiūtė, för ALDE-gruppen. – (LT) För en tid sedan fastställde forskare att det inte finns någon mirakelkur som kan bidra till att skapa arbetstillfällen, lösa alla sysselsättningsproblem och uppmuntra till konkurrenskraft, utan det existerar snarare en mängd faktorer, och vi måste helt enkelt finna en bra kombination av dessa. Problemet är att denna kombination av faktorer skiljer sig från ett land till ett annat, och man måste ta hänsyn till särarter i den nationella ekonomin. Med tanke på det misslyckade experimentet med Internationella valutafonden i ett försök att skapa en enda universalmodell är det tveksamt om vi borde försöka genomföra en EU-omfattande ekonomisk strategi. Jag anser att vi måste understryka tre grundläggande punkter. Först av allt borde vi instämma med José Manuel García-Margallos åsikt att alla dokument om ekonomisk politik måste konsolideras. De är för många, och de är repetitiva. För det andra måste vi fastställa en mekanism för samspelet för ekonomiska strategier på nationell nivå och EU-nivå. Och för det tredje, detta kan endast uppnås genom att fastställa tydliga och konkreta prioriteringar som kompletterar varandra.

  Elisabeth Schroedter, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, kommissionsledamöter, mina damer och herrar! Kommissionsledamot Günter Verheugen sa att den rätta platsen för riktlinjer för sysselsättningspolitik är i hjärtat av Lissabonstrategin, och det hade han rätt i. De politiska riktlinjerna för sysselsättning fungerar nu inte bara som formell grund för de nationella sysselsättningsplanerna, utan deras inverkan märks också på nationella arbetsmarknaders storlek och utveckling, och det är följaktligen inte helt utan betydelse om rådet helt enkelt skulle föra bort den fjärde pelaren i EU:s sysselsättningspolitik, jämställdhet för kvinnor på arbetsmarknaden. Kvinnor drabbas mycket hårdare av arbetslöshet än män. Det är de som, ännu i dag, utför de flesta deltidsarbetena. De tjänar fortfarande 15 procent mindre än män för likvärdigt arbete, och de har färre möjligheter att bli befordrade. Det är fortfarande mycket svårare för dem att komma tillbaka in på arbetsmarknaden, särskilt där det inte finns en allmänt utbredd heldagsbarnomsorg med fri tillgänglighet.

Integrering av ett jämställdhetsperspektiv måste fortfarande backas upp av aktiva åtgärder som främjar kvinnors intressen, så jag är verkligen tacksam mot Magda Kósáné Kovács som gör det möjligt för oss att komma överens om en kompromiss, i varje fall i skälen, för att införliva mätbara indikatorer för främjandet av jämställdhet i riktlinjerna.

Jag skulle också vilja rikta er uppmärksamhet på ett andra ändringsförslag. Vi vill att riktlinje nummer 22 stryks. Vi anser att löner bör fastställas av de parter som undertecknat ett kollektivavtal, och att löner måste hållas utanför politiska resolutioner. Jag kan bara, med stor oro, notera att det verkar finnas en tyst överenskommelse i denna kammare mellan de två huvudgrupperna i syfte att man i framtida regeringspolitiska beslut, i form av nationella sysselsättningsplaner, borde se till att övergripande lönetrender anpassas till produktivitetshöjningen i den ekonomiska cykeln. Jag trodde att planekonomi, som var så välbekant för oss i f.d. Östtyskland, hade bannlysts från Europa en gång för alla, till dess att jag insåg att det i riktlinjerna bestäms vilket stöd som Europeiska socialfonden ska ge. Det skulle vara inkonsekvent av ESF att fastställa löner; det är något som industrins två parter är fullständigt kapabla att göra, och det borde lämnas åt dem.

  Ilda Figueiredo, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Merparten av de integrerade riktlinjerna för sysselsättningstillväxt innehåller de svåraste hindren för en effektiv sysselsättningspolitik som prioriterar skapandet av högkvalitativa arbeten med rättigheter, social och territoriell sammanhållning, samt människors välbefinnande.

Detta beror för det första på att prioritet hör samman med att säkerställa ekonomisk stabilitet, att utvidga och fördjupa den inre marknaden, att öppna marknaden och främja konkurrens, samt att skapa en mer företagsvänlig miljö. Allt detta är ljuv musik i öronen på de stora ekonomierna och finansgrupperna och för storpamparna inom den internationella handeln som, medan de njuter av frukterna av utnyttjad billig arbetskraft från tredjeländer, föredrar den enorma avkastningen från omlokaliserad produktion framför att upprätthålla och utveckla arbeten med rättigheter inom EU:s medlemsstater.

Utöver detta är riktlinjerna för sysselsättning alltför vaga, eftersom de utesluter nyckelområden, såsom behovet att öka det kvinnliga deltagandet på arbetsmarknaden och att säkerställa högt kvalificerade arbeten med rättigheter. Dessa skulle bidra till att bekämpa den typ av löne- och karriärrelaterade diskriminering som kvinnor fortsätter att falla offer för, och det skulle inte leda till de otrygga och dåligt betalda arbeten som vi ser i dag.

Det är också viktigt att hjälpa fram regionala ekonomier, att främja små och medelstora företag och att skapa arbetstillfällen i regioner där arbetslösheten är hög.

Familjer måste också få stöd, både när det gäller omdisponering och förkortning av arbetstiden, utan att rättigheter går förlorade, samt när det gäller att investera i offentliga tjänster som stöder familjen, eftersom detta skulle bidra till att skapa arbetstillfällen som passar de lokala och regionala behoven bättre. Det finns därför ett trängande behov av större offentliga investeringar inom hälsovård, boende och i garanterad tillgång till kostnadsfri, högkvalitativ utbildning och fortbildning. Vi har därför lagt fram ett förslag om att infoga dessa riktlinjer till de antagna förslagen, eftersom vi anser att det är nödvändigt att införliva dem i riktlinjerna för sysselsättning.

  Eoin Ryan, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken är nödvändiga för att kunna erbjuda en sammanhängande ram som ska hjälpa medlemsstater att uppnå Lissabonmålen. Utmaningen för Irland och EU kommer att vara att införa de överenskomna riktlinjerna genom de nationella reformprogrammen. Det är av yttersta vikt att EU uppnår ekonomisk stabilitet.

Jag är emellertid emot alla avsnitt i detta betänkande med krav på stöd för kommissionens gemensamma konsoliderade bolagsskattebas. Införandet av en gemensam bas är i sig självt kopplat till en harmoniserad sats. Medlemsstater måste vara realistiska och inse att införandet av en gemensam skattebas helt enkelt bara är en början på skatteharmonisering.

Det är varken rätt att Irland eller någon annan medlemsstat ska ha inflytande över fastställandet av en annan medlemsstats skattesats. EU:s enighet äventyras inte genom skattepolitikens mångfald, utan det är snarare EU:s konkurrenskraft som undergrävs genom fel skattepolitik. Konkurrenskraft kan i själva verket ha en harmoniserande effekt. Jag anser att skattekonkurrens harmoniserar möjligheter inom EU, och det ger små länder i unionens utkanter förutsättningar att konkurrera.

Slutligen välkomnar jag på det hela taget den roll som statligt stöd spelar för att stödja Lissabonmålen. Jag vill emellertid betona att bestämmelser för statligt stöd inte bör användas för att hindra Irland eller någon annan medlemsstat från att konkurrera med icke EU-länder när det gäller viktiga direktinvesteringar i utlandet. Det behövs flexibilitet i EU för att kunna utvecklas och möta globaliseringens utmaningar. EU behöver reformera sina ekonomier, och detta bör alla länder göra.

  Derek Roland Clark, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Betänkandet om sysselsättningspolitik är överhopat med nyckelfraser, och tonen i sammanhanget anges i ett mycket tidigt skede: lagstiftning, övervakning och kontroll från Europeiska kommissionens sida. Sedan talas det om den särskilda vikt som läggs vid yngre och äldre arbetstagare, och om ett EU utan gränser – eliminera dem, står det – med tydliga och överskådliga prioriteringar, översyn av riktlinjerna vart tredje år, men parlamentet måste vara mer aktivt däremellan och undersöka medlemsstaternas nationella reformprogram. Låt oss göra det. Fransmännen övergick till 35-timmars arbetsvecka, inte 48-timmarsvecka. Men när arbetstidsdirektivet fick kött på benen förra året protesterade flera av deras arbetstagare mot EU-inblandning.

Hamnarbetare protesterade tidigare i år mot mer EU-inblandning. Franska städer är nu belägrade på grund av ny sysselsättningspolitik för ungdomar. Vem ska säga till Jacques Chirac eller Dominique de Villepin att de har fel, att de inte rättar sig efter riktlinjerna? Ni kommer självfallet inte att göra det. Fransmännen kommer att bestämma över sig själva, vilket vi alla borde göra som mogna demokratier. Men det mest olycksbådande av allt i detta betänkande är riktlinje nr 19: kontinuerlig översyn av incitament och hinder till följd av skatte- och bidragssystem. Denna morgon har redan en kollega talat om en gemensam skattepolitik. Är detta början till EU-harmonisering av skattepolitik i hela unionen – någonting de sa aldrig skulle inträffa? Mina damer och herrar! Era skattesystem är hotade. Ni har blivit varnade!

  Jana Bobošíková (NI). – (CS) De betänkanden som diskuteras i dag tillhandahåller äntligen en klar bild av det dystra tillstånd som EU:s ekonomi befinner sig i samtidigt som orsakerna till detta fastställs på ett korrekt sätt: dålig lagstiftning, brist på strukturella och sociala reformer samt avsaknad av flexibilitet inom ekonomin. Vi saknar också tillräcklig företagaranda, arbetsmarknaderna är svaga, produktivitetstillväxten är trög, det råder brist på investering, brist på innovation och utbildningssystemen är dåliga. Här uppmanar vi till främjande av företagsandan, en minskning av arbetskostnaderna och bättre utbildningsnormer inom matematik och naturvetenskap. Beskrivningen är mycket kortfattad, men mycket hycklande. Parlamentet skulle kunna vidta konkreta åtgärder när det gäller produktivitet, flexibilitet och uppmuntrandet av företagaranda, och faktiskt – inte bara formellt – avreglera tjänstemarknaden, i stället för att fegt ge sig inför demonstranterna i närområdet. Jag befarar att dagens betänkande kommer att rinna ut i sanden så länge som nationella regeringar beter sig lika populistiskt och falskt som parlamentet, snarare än att se den svåra sanningen i vitögat och vidta obehagliga åtgärder för överlevnad.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE). – (PT) Herr talman! Vid en tidpunkt när fenomenet globalisering till slut har avgjort många aspekter när det gäller de ekonomiska och sociala systemen i alla våra länder, måste vi vara medvetna om att varje hinder för fri rörlighet för personer, varor, kapital och tjänster är ett stort hinder för konkurrenskraft, tillväxt och skapande av arbetstillfällen. Föreställningen om att ett särskilt lands intressen kan skyddas av begränsad fri rörlighet inom EU är tomma löften. Denna typ av inställning kan fungera som ett kortsiktigt universalmedel, men det kommer aldrig att lösa de utmaningar som EU står inför.

För att EU ska få fotfäste i en alltmer globaliserad värld behöver det först och främst fortsätta avreglera marknaderna. Som vi känner till kräver den demografiska situationen på den europeiska kontinenten och fenomenet globalisering att vi genomför en rad reformer i de sociala och ekonomiska modellerna i många av EU:s medlemsstater. Ju större den ekonomiska tillväxten är inom EU, desto enklare kommer det att bli att genomföra dessa reformer, men för att denna tillväxt ska utvecklas måste den inre marknaden fungera helt och hållet. Så länge tillväxttakten inom EU ligger på 1, 2 eller till och med 3 procent är det mycket svårt att genomföra dessa reformer, som är så grundläggande för fred och social stabilitet inom EU.

Jag skulle därför vilja klarlägga att fullbordandet av den inre marknaden naturligtvis innehåller en ekonomisk del, men det finns ett ytterligare avgörande element, och det är socialpolitiken. Detta är ännu en anledning till att jag stöder kommissionens hittills gjorda ansträngningar på detta område.

Jag skulle vilja göra en sista kommentar om arbetstagarnas fria rörlighet. Genom att sätta upp vissa typer av hinder för arbetstagarnas fria rörlighet bidrar faktiskt vissa medlemsstater till den befängda situationen där arbetstagare från tredjeländer får tillgång till arbetstillfällen före arbetstagare från EU:s nya medlemsstater.

  Jan Andersson (PSE). – Herr talman! Jag vill börja med att tacka föredraganden Magda Kósáné Kovács för ett mycket bra arbete. Vi från parlamentet har ju ställt oss bakom dels att riktlinjerna ska vara långsiktiga, treårscykler, dels att de ska vara integrerade. När man har denna långsiktighet och denna integration så är det oerhört viktigt att vi granskar de nationella reformplanerna. Det är viktigt att kommissionen gör det, men det är också viktigt att parlamentet blir involverad i granskningen och uppföljningen av de nationella reformplanerna.

Kommissionär Almunia sa att de ekonomiska utsikterna är bättre nu. Det är sant, men sysselsättningssituationen i Europa är allt annat än ljus. Det är mycket möjligt att den kan förbättras, men låt mig ta tre områden som är ytterst besvärliga.

För det första gäller det ungdomsarbetslösheten. Ungdomsarbetslösheten är oerhört viktig, för om ungdomar går direkt från utbildning till arbetslöshet och långtidsarbetslöshet så är det oerhört svårt att få dem tillbaka in på arbetsmarknaden senare. Jag tror inte på den franska modellen eller, som en del andra partier säger, att man genom att försämra tryggheten för den gruppen eller för någon annan speciell grupp stimulerar sysselsättningen. Styrsysselsättningen stimuleras genom en aktiv näringspolitik och en aktiv arbetsmarknadspolitik.

När det gäller den äldre arbetskraften så har vi dilemmat att man lämnar arbetsmarknaden alldeles för tidigt inom EU idag. Det behövs mer kompetensutveckling för den äldre arbetskraften, men samtidigt också att vi stärker hälsan och säkerheten på arbetsplatserna.

Till slut jämställdheten. Jämställdheten måste genomsyra allt. Jag välkomnar den jämställdhetspakt som nu är, eller kommer att bli, en del av Lissabonprocessen. Speciellt viktigt är det att barnomsorg och annat byggs ut så att det blir möjligt för män och kvinnor att tillsammans både arbeta och ha ett fungerande familjeliv. Dessa aspekter skulle jag vilja att ni tar med.

  Wolf Klinz (ALDE). – (DE) Herr talman! Det största problemet för Europeiska unionen är den höga arbetslösheten. Om vi ska lyckas få våra 20 miljoner arbetslösa att åter tjäna sitt eget livsuppehälle behövs det en politisk förändring, och det i praktiken snarare än i teorin. Riktlinjerna utgör det viktigaste redskapet för att samordna medlemsstaternas ekonomiska politik på det effektiva sätt som krävs, men i praktiken har dessvärre de hittills gjorda framstegen varit otillräckliga.

Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa uppmanar därför till förnyade ansträngningar; vi förväntar oss att se en sundare budgetpolitik, faktiska strukturella reformer på arbetsmarknaden, inom hälsovården och när det gäller pensioner, samt mer utpräglade investeringar i utbildning och forskning från medlemsstaternas sida. På EU-nivå uppmanar vi till inrättandet av en enda bolagsskattebas, förbättringar av momssystemen, att det fjortonde företagsdirektivet antas, som kommer att göra det enklare för företag att få in en fot på den internationella marknaden, till ytterligare bidragsminskningar, införande av ett gemenskapspatent och ett konsekvent öppnande av marknaderna. Det är först när vi har sett om vårt eget hus på detta vis som vi kommer att kunna överväga att införa EU-omfattande skatter, som Udo Bullman kräver. EU kommer bara att lyckas möta de stora utmaningarna på ett effektivt sätt om det sker en faktisk politisk förändring.

  Jiří Maštálka (GUE/NGL). – (CS) Mina damer och herrar! Jag skulle vilja inleda med att utrycka mitt uppriktiga tack till Magda Kósáné Kovács för hennes betänkande. Föredraganden har beaktat några grundläggande problem som hör samman med sysselsättning, som för närvarande ofta försummas – i denna tid av fixering vid ekonomisk tillväxt – och dessa inbegriper frågor om jämställdhet mellan kvinnor och män, tillträde till anställning för unga och äldre personer, hälsa och trygghet på arbetsplatsen samt fri rörlighet för arbetstagare inom unionen. På grundval av erfarenheter från Tjeckien och samtal med kolleger, samt genom att granska situationen i Frankrike, vet jag att problemet med hitta ett första jobb för till exempel akademiker ofta är en av de största utmaningarna.

Trots att det har gjorts ansträngningar från Europeiska kommissionens sida för att finna en lösning, har Europeiska kommissionens rekommendationer och instrument hittills haft liten effekt, delvis på grund av medlemsstaternas ojämna genomförande, som har nämnts av föredraganden. Det är just detta område som borde få vår största uppmärksamhet, tillsammans med åldersdiskriminering på arbetsmarknaden. Jämställdhet mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden är obestridligen en viktig fråga. Vi vet tack vare statistik att även om kvinnor utgör ett växande samhällssegment återspeglas inte denna trend i deras sysselsättningsandel. Det som är ännu mer slående är andelen kvinnor i ledande ställning. Vi måste uppmana medlemsstaterna att tillämpa lagar mot diskriminering samvetsgrant och utan förseningar, så att detta mönster kan brytas.

  Guntars Krasts (UEN). – (LV) Tack, herr talman! Först av allt skulle jag vilja tacka föredraganden för att ha riktat uppmärksamheten i betänkandet på begränsningar av den fria rörligheten för arbetstagare på Europeiska unionens inre marknad.

Tyvärr mottogs den senaste utvidgningen av Europeiska unionen som ett hot mot den inre marknaden, i stället för att ses som en ny möjlighet. Den mytiska polska rörmokaren, som i verkligheten skulle vara välkommen, men som är svår att hitta, illustrerar tydligt de farhågor som nu efter utvidgningen härskar på Europeiska unionens inre marknad. Vi ser en negativ inställning i fråga om alla våra fyra marknadsfriheter, och inte bara när det gäller fri rörlighet för arbetstagare.

Det är därför synd att man i betänkandet inte tillhandahåller en bedömning av det förslag till tjänstedirektiv som parlamentet urvattnade, men som i den variant som lagts fram av kommissionen förväntades bli den viktigaste drivfjädern för arbetsmarknaden inom Europeiska unionen under de närmaste åren.

Inte heller bedömdes de negativa återverkningarna på sysselsättningen på grund av begränsningar av fri rörlighet av kapital i betänkandet. Detta omfattar de begränsningar som antogs av parlamentet vid förra månadens sammanträdesperiod i Strasbourg. Jag hänvisar till betänkandet med titeln ”Omstruktureringar och sysselsättning”, och i synnerhet betänkandet med titeln ”Omlokaliseringar och regional utveckling”. Huvudtemat i de båda betänkandena är skapandet av begränsningar som hindrar företag från att fritt omlokalisera på Europeiska unionens inre marknad.

Detta är en period av outnyttjade möjligheter som skulle kunna hjälpa upp Europeiska unionens arbetsmarknad. Det mest effektiva redskapet när det gäller att förbereda medlemsstaternas arbetsmarknader för den ökande globala konkurrensen är att utveckla och förstärka Europeiska unionens inre marknad. Därför borde vi titta på de grundläggande strategierna i medlemsstaternas sysselsättningspolitik i nära förening med målet att utveckla potentialen för Europeiska unionens inre marknad.

  Johannes Blokland (IND/DEM). – (NL) José Manuel García-Margallo y Marfil skrev sitt föregående betänkande om ekonomiska riktlinjer 2003, och nu, tre år senare, om man ska döma av det utrymme som miljön får i den ekonomiska politiken, verkar det som om samarbete genom den öppna samordningsmetoden inte har inverkat som det skulle ha krävts.

Vid toppmötet i Stockholm beslutade man att man skulle försöka införliva miljöpolitiken och socialpolitiken i riktlinjerna för den ekonomiska politiken, i syfte att fastställa en hållbar och social marknadsekonomi i Europeiska unionen. Eftersom miljöaspekterna, enligt min mening, blir orättvist behandlade skulle jag vilja uppmana till införandet av tydliga och särskilda miljömål i riktlinjerna för den ekonomiska politiken, utöver hänvisningar till miljöns betydelse. Det borde också finnas målsättningar när det gäller energikonsumering och minskning av koldioxidutsläpp. Ekonomisk tillväxt måste gå hand i hand med ett ansvarigt bruk av naturtillgångar, och därför kommer jag att stödja Alain Lipietz’ ändringsförslag.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Herr talman! Uppgiften för dem i kammaren, såsom jag själv, som både är parlamentsledamöter och författare måste sannerligen vara att använda kritik för att framkalla den stora reaktionen – som följaktligen måste framkallas – på vår kritik på ett praktisk sätt. Jag ser att Othmar Karas står som nästa person på talarlistan. Ja, Othmar, här kommer en lätt passning till dig. Följden av det som händer nu är att EU:s huvudströmning gnuggar sig i ögonen och säger ”ja, vi har verkligen ett problem”, men jag ber er att tänka framåt på steget efter detta. Prognosstudien är en imponerande uppvisning i att vi naturligtvis inte kommer att nå full sysselsättning under de närmaste årtiondena. Tvärtom kommer vi att gå emot det som en journalist på New York Times kallar den ”disponibla amerikanen” eller för att översätta det till vår situation, den ”disponibla europén”. Vi måste finna lösningar på detta. Förlusten av tjänster som har gett ersättningsarbete för de industriarbeten som inte längre finns där är ett oerhört problem för oss. Det är där som vi måste gå vidare; det är där som vi behöver strategier som räcker längre än bara för dagen. Javisst: en hjärtefråga, en tänkbar utgångspunkt, är omlokaliseringen av alla dessa miljoner och miljarder som fortfarande ligger gömda i EU:s budget och kastas bort på onödiga saker. Jag syftar till exempel på hur den mest subventionerade jordbrukssektorn i Frankrike är risproduktion. Vi har också en möjlighet, i den rådande frånvaron av en slutgiltig budgetplan, att göra mer förbättringar på detta område och att nu åstadkomma det som man annars kommer att göra efter bara fem eller tio år, när det återigen kommer att vara nästan för sent.

  Othmar Karas (PPE-DE). – (DE) Herr talman, kommissionsledamot Almunia, kommissionsledamot Špidla, mina damer och herrar! Varför behöver vi ekonomiska riktlinjer? Vi behöver dem för att vi inte har en gemensam ekonomisk politik, och anledningen till att vi inte har en gemensam ekonomisk politik är att redskapen för en aktiv ekonomisk politik ligger i medlemsstaternas händer – forskningspolitik, skattepolitik, utbildningspolitik, för att bara nämna tre områden.

Sedan vårt senaste betänkande har villkoren blivit mer akuta i många avseenden. Det börjar framstå allt tydligare för oss att Europeiska unionens tillväxtpotential inte utnyttjas till fullo, att vi inte är tillräckligt förberedda för demografisk förändring, och att vi ännu inte till fullo har använt de möjligheter som globaliseringen erbjuder vår kontinent. Det som energikrisen och den höga arbetslösheten visar är att våra problem inte bara är inhemska, utan att de också har sitt ursprung i strukturella och globala orsaker, och att det är dessa som vi aktivt måste ta itu med.

Vi vill ha medbeslutande för Europaparlamentet i alla frågor som rör den inre marknaden, för när det gäller alla dessa behöver vi mer samarbete mellan EU och medlemsstaterna än vad som i själva verket förekommer. Detta betänkande utgör därför vårt krav på införlivande av alla direktiv om den inre marknaden; inkonsekvent genomförande som snedvrider konkurrensen kostar oss tillväxt och arbetstillfällen.

Vi kräver åtgärder för att konsolidera budgeten för stater med alltför stora överskott, för misslyckande med att reparera vår sociala trygghet och våra pensionssystem kommer att hindra oss från att delta i den globala konkurrensen. Jag skulle också vilja begära att stadgan för små och medelstora företag genomförs helt och hållet.

  Pervenche Berès (PSE). – (FR) Herr talman, kommissionsledamöter, mina damer och herrar! Detta möte är självklart viktigt, eftersom debatten om riktlinjerna ger oss möjligheterna att genomföra Lissabonstrategin. Det är också tidpunkten för att på förhand samordna medlemsstaternas ekonomiska politik.

Här i kammaren har vi varit för att integrera riktlinjerna för sysselsättning i de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken. När det gäller intellektuell överensstämmelse anser jag att detta var rätt tillvägagångssätt, förutsatt att de inte urholkas, och i synnerhet förutsatt att också parlamentets befogenheter harmoniseras. Jag stöder föredragandens förslag i detta avseende.

Mot bakgrund av de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken står vi inför en paradox: samtidigt som centralbanken just har ökat räntorna med en procentenhet i snabb följd, samtidigt som stigande oljepriser utgör ett allvarligt hot mot villkoren för ekonomisk återhämtning inom Europeiska unionen och samtidigt som villkoren för återhämtningen av inhemsk efterfrågan är mycket underskattade av åtskilliga företrädare på EU-nivå, ändras inte dessa allmänna riktlinjer.

Ur denna synvinkel verkar det som om vi måste göra mer tillsammans när det gäller åtminstone en punkt: jag syftar på investeringsstrategi. Min grupp har lagt fram ett ändringsförslag i samband med detta, som jag hoppas att kammaren kommer att anta. I ändringsförslaget betonas behovet att utarbeta den investeringsplan på EU-nivå som krävs för att stödja den politik som kommer att göra det möjligt för oss att möta de utmaningar som vi står inför när det gäller kunskap, utbildning och sysselsättning, om vi verkligen ska lyckas genomföra Lissabonstrategin.

Jag skulle vilja avsluta genom att betona beskattningsfrågan, som bär upp hela vårt ekonomiska system. Jag hoppas att hela kommissionen, och även rådet, kommer att upprepa detta och stödja kommissionsledamot László Kovács ansträngningar i denna fråga.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Förändringar i världsekonomin, globaliseringsprocesser och deras inverkan på konkurrenskraften för ekonomiska sammanslutningar och företag inom olika grenar av statsekonomier – detta är de nya utmaningarna för Europeiska unionen, som förlorar allt mer av sin konkurrenskraft och inte är redo för globaliseringens utmaningar. EU förlorar konkurrenskriget mot Förenta staterna, Kina och Indien. EU borde förbereda sig för globaliseringens utmaningar genom en reform inifrån. Vi misslyckades med att anta konstitutionen, budgetplanen har kört fast och färre anslag avsätts för de transeuropeiska näten. Utan en gemensam energipolitik hotas energikällorna, som utgör grunden för ekonomisk konkurrenskraft, liksom säkerheten. Om man antog de nya kandidatländerna, Slovenien och Litauen, skulle utvidgningen av euroområdet bli en av de åtgärder och beslut som skulle stimulera ekonomisk tillväxt. Jag skulle vilja nämna två viktiga faktorer som skulle öka EU:s konkurrenskraft – investeringar i information och innovation samt ett snabbare genomförande av en gemensam energipolitik. Dessa faktorer är beroende av varandra – nyskapande ger möjlighet för ledare att växa fram, så länge de finns i denna sektor – när det gäller energi, som är avgörande för konkurrenskraft, ger innovationer möjlighet att skapa nya energikällor samt ett rationellt och ekonomiskt utnyttjande av de redan befintliga energikällorna. Medan förhandlingar om budgetplanen för perioden 2007–2013 fortfarande pågår borde vi omvärdera finansieringsprioriteringarna och öka finansieringen av vetenskap, forskning och de transeuropeiska näten. På tal om konkurrenskraften i EU:s ekonomi skulle jag vilja nämna ett av EU:s mest framgångsrika projekt – införandet av den gemensamma valutan, euron, i tolv medlemsstater. Med utvidgningen av euroområdet i annalkande kan vi också se vissa brister: kraven på stabilitets- och tillväxtpakten efterlevs inte, det finns betydande statsskulder och nästan alla länder i euroområdet har misslyckats med att uppfylla prisstabilitetsindexet i olika skeden. Fem års erfarenhet visar på behovet att förbättra själva Maastrichtkriterierna. Men i grunden var euroområdet ett politiskt projekt, och det är det fortfarande, som har visat sig användbart, och det måste föras vidare mot ett nytt utvidgningsskede.

  Konrad Szymański (UEN). – (PL) Herr talman! Om vi ombads välja ett nyckelord som hör samman med den europeiska sysselsättningspolitiken måste det bli flexibilitet.

Arbetsrätt av denna flexibla karaktär som tillämpas för både arbetsplatsen och arbetstiden uppmuntrar kvinnor till att vara verksamma på arbetsmarknaden. För kvinnor utgör moderskap en oerhörd utmaning i deras arbetsliv. Flexibilitet möjliggör också för de yngsta och äldsta arbetstagarna att ansluta sig till arbetsstyrkan och få anställning, något som för närvarande är ett stort problem. Inte alla i EU är för denna typ av flexibilitet, vilket tydligt märks på de händelser som äger rum på Paris gator. Den enda åtgärd som vi därför kan vidta på EU-nivå är att minska harmoniseringen på detta område, för att uppnå flexibilitet i åtminstone vissa länder och områden inom Europeiska unionen.

Om vi ombads att välja ett nyckelord som hör samman med ekonomisk politik måste det bli konkurrens tillsammans med skattekonkurrens. Tvärtemot vad som påstås i betänkandet är konkurrens inte skadligt för finansieringen av allmänhetens behov. Fallet är precis det motsatta, eftersom man har registrerat ökade inkomster i nationalbudgeten i de länder som nyligen reformerade sina skattesystem radikalt, särskilt genom att sänka företagsskatter. Skattekonkurrensen i länder som Irland och Slovakien bidrar också till att öka EU:s konkurrenskraft som helhet, och därmed förbättra vår konkurrenskraft på global nivå.

Följaktligen hotar inte skattekonkurrens EU på något sätt. Det utgör i själva verket en utomordentlig möjlighet. Jag befarar dock att det kanske är en av de få faktiska möjligheter som vi har, om inte den enda.

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Herr talman! Vi behöver 40 miljoner arbetstillfällen inom EU. Enbart i Grekland behöver vi en miljon. Kan vi utlova dem? Vi kan inte utlova dem. EU kan inte skydda dessa arbetstillfällen. Tio procent av den yrkesverksamma befolkningen kommer att leva under fattigdomsgränsen. De kommer att leva på arbetslöshetsunderstöd. Vi har inga egna energitillgångar. Gas från Ryssland, olja från Mellanöstern; energi som ständigt kommer att öka prismässigt till följd av en alltför stor efterfrågan från Kina och Indien. Vi har en mycket stark valuta som hindrar export; se vilken export som den billiga US-dollarn ger Förenta staterna. Med de mycket snäva Maastrichtkriterierna frodas indikatorerna, och folket lider. Så ser verkligheten ut.

Kinesiska varor översvämmar marknaden utan stopp och kommer att översvämma den ännu mera. Man kan inte ens hitta en docka som är tillverkad i en europeisk fabrik. Till och med dessa är kinesiska. EU:s fabriker flyttar till tredjeländer, och självfallet följer lönerna med dem. Jordbrukarna lider. I Grekland har bomull och tobak lagts i säkert förvar i lagerlokaler. Vi måste ändra på förhållandena, annars kommer EU:s medborgare inte att lyckas överleva.

  Sergej Kozlík (NI). – (SK) I mitt uttalande skulle jag vilja ta upp åtskilliga idéer från resolutionen om rapporten om energisektorn, och jag avser att göra det mot bakgrund av målen för den allmänna ekonomin 2006.

Med dessa idéer tar man sig an frågan utan att hänge sig åt meningslös klagan över den ekonomiska nedgången inom EU. Mirakel inträffar helt enkelt inte, och jag instämmer därför i att en djupgående analys av den strukturella reformpolitiken från förra årtiondet är nödvändig. Detta borde klargöra orsakerna till en ihållande långsam tillväxttakt och otillfredsställande produktivitet. Det är också viktigt att uppmana till det som går under beteckningen ”intelligent tillväxtstrategi”. Denna strategi borde konsolidera de olika förhållningssätten till EU:s ekonomiska politik i en överensstämmande strategi.

Målet är att stärka Europeiska unionens potential när det gäller en ny generation produkter och tillverkningsmetoder genom att bygga ut informations- och kommunikationstekniken. Jag stöder också uppmaningen till EU:s medlemsstater att främja privata investeringar. Det kommer också att bli viktigt att lägga om offentliga och privata anläggningskostnader till investeringar som på det hela taget ökar det ekonomiska resultatet och produktiviteten. Det kommer emellertid att bli nödvändigt att gå vidare och även tillämpa denna strategi inom ramen för EU:s utbetalningar av medel, med tanke på ordspråket som säger att de mest behövande områdena ofta är de som ligger närmast hemmet.

  Ján Hudacký (PPE-DE). – (SK) Först av allt skulle jag vilja tacka föredraganden, José Manuel García-Margallo, för ett balanserat betänkande som är mycket relevant. Som man ofta upprepar i betänkandet är ett av Europeiska unionens allvarligaste problem för närvarande att de flesta medlemsstater underskattar behovet av en långtgående strukturell reform. Paradoxalt nog har vissa medlemsstater försökt att ta itu med förlusten av konkurrenskraft, som är en naturlig följd av att dessa reformer har förkastats, genom att vidta nya åtgärder för att skydda sina marknader, vilket bara förvärrar problemet. Vi måste återigen medge att den inre marknaden inte fungerar till fullo och inte tillåter fri rörlighet för arbetstagare eller fritt tillhandahållande av tjänster. Konsekvenserna av detta tillvägagångssätt är påfallande negativa. Företag har omlokaliserat sin verksamhet till områden med billigare arbetskraft eller alternativt lagt ut den på entreprenad, något som också har orsakat en minskning av antalet arbetstillfällen.

Uttryckt i makroekonomiska termer är ett betydande resultat av en sådan politik långsam tillväxt, med tanke på de offentliga finansernas oförändrade strukturer, ett allt värre underskott i den offentliga sektorn, som gång på gång överskrider de gränser som fastställts inom ramen för stabilitets- och tillväxtpakten. Om vi beaktar de små investeringsvolymerna i forskning, teknisk utveckling och nyskapande, och om vi lägger till det höga energiberoendet i de flesta medlemsstater, kan vi knappast förvänta oss en betydande ökning av konkurrenskraften i de europeiska ekonomierna gentemot stora globala aktörer som Förenta staterna och Kina. Vi måste reagera snabbt på dessa utmaningar genom att införa en fullständigt fungerade inre marknad som verkar utan någon diskriminering och är fri från onödig lagstiftning.

Harmoniseringen av EU:s lagstiftning måste utvecklas snarare än att hindra den konkurrenskraftiga miljön. Ansträngningar för att harmonisera inkomstskatter ger olyckliga exempel på sådana hinder. För att öka medlemsstaternas allmänna konkurrenskraft, och följaktligen hela EU:s konkurrenskraft, måste subsidiaritetsprincipen bli en viktig del av kommissionens alla initiativ. Vi välkomnar därför också det åtgärdsprogram för reform av statligt stöd som skapar förutsättningar för mer investeringar i forskning, teknisk utveckling och innovation, och som syftar till att gynna små och medelstora företag. Av samma skäl borde vi lovorda grönboken om en europeisk strategi för en hållbar, konkurrenskraftig och trygg energiförsörjning.

  Zita Gurmai (PSE). – (EN) Herr talman! Om medlemsstaterna på ett korrekt och praktiskt sätt verkställer den europeiska sysselsättningsstrategin, kan de få den kapacitet som behövs för att uppnå de sysselsättningsmål som fastställts inom ramen för Lissabonmålen. Den borde återspegla en bred politik mot diskriminering och främja jämställdhet genom att tillhandahålla ett instrument för att hantera könsskillnaderna på arbetsmarknaden.

Den europeiska sysselsättningsstrategin får inte endast betraktas som ett instrument för att attrahera fler människor till arbetsmarknaden. Den borde också utgöra en bra och öppen möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden för de som har särskild begränsad tillgång till sysselsättning, såsom äldre kvinnor, ensamstående föräldrar och etniska minoriteter. Som kommissionsledamot Vladimír Špidla sa måste man medge att den utmaning som EU:s åldrande befolkning utgör endast kan lösas med hjälp av ett ökat deltagande på arbetsmarknaden av just dessa grupper.

Alla sorters hinder måste undanröjas. Med tanke på att vi har utsett 2006 till Europeiska året för arbetstagares rörlighet strävar vi efter fler och bättre arbeten. Rörligheten förser EU:s arbetskraft med nya färdigheter, nya erfarenheter, flexibilitet och en förmåga att anpassa sig till olika arbetsförhållanden och ständigt förändrade marknadsbehov. Rörlighet bidrar till att främja EU:s hela ekonomi. Det är ett brådskande behov som måste erkännas av vissa medlemsstater, som fortfarande upprätthåller hinder mot nya EU-länders arbetskraft.

Slutligen anser jag att den europeiska sysselsättningsstrategin har potential att bli den strategi som leder till full sysselsättning och gör så att alla får möjlighet att arbeta, förbättrar arbetets kvalitet och produktivitet samt förutser och hanterar förändring. Dessutom betonas ett mer sammanhängande samhälle med lika rättigheter för alla som strävar efter att främja mångfald och icke-diskriminering.

Min ungerska kollega, Magda Kósáné Kovács, har utarbetat ett utomordentligt betänkande av stor vikt, och jag föreslår att hennes rekommendationer antas.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). – (PL) Herr talman! När jag har ordet i denna debatt skulle jag vilja påpeka att vissa av de rekommendationer till medlemsstaterna som fanns i betänkandena inte kommer att gynna den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen inom Europeiska unionen. Jag ska bara kommentera ett fåtal av dem.

För det första, att motverka skattekonkurrens och förslaget att harmonisera lösningar rörande inkomstskatt som ska betalas av juridiska personer i ett läge där minskade inkomstskattesatser har en tydlig inverkan på den ekonomiska tillväxtens tilltagande hastighet. För det andra att motverka omlokalisering, som är en objektiv ekonomisk process som innefattar en ansträngning att minska tillverkningskostnader och på så sätt förbättra företagens konkurrenskraft i den globala ekonomin. För det tredje att införa ytterligare lagstiftning om ekonomiska och sociala processer när det som verkligen krävs är en drastisk minskning av sådana åtgärder. Avslutningsvis, trots positiva erfarenheter i länder som Storbritannien och Irland tack vare öppnandet av deras arbetsmarknader, förblir arbetsmarknaderna i Europeiska unionens största länder stängda för arbetstagare från de nya medlemsstaterna.

Faktum är att detta är en av anledningarna till att Europeiska unionen utvecklas mycket långsammare än Förenta staterna, och till att unionens gamla medlemsstater utvecklas långsammare än de nya.

  Leopold Józef Rutowicz (NI). – (PL) Herr talman! Jag skulle vilja tacka föredragandena för deras utmärkta arbete. Det verkar emellertid som om man misslyckas med att fokusera ordentligt på det svåraste ekonomiska området i betänkandet, det som förbrukar mest av unionens anslag, kräver skydd och ekonomiskt sett utnyttjas på ett olämpligt vis. Jag syftar på jordbrukssektorn i dess vidaste mening.

De största utbetalningarna gynnar magnater, medan små jordbruk går i konkurs, och andelen obrukad mark ökar i takt med antalet människor som har förlorat sina arbeten och allt hopp inför framtiden. Sektorns enorma potential förblir outnyttjad, även om en sund politik skulle kunna omvandla den till ett positivt tillskott i den allmänna ekonomins utveckling.

Verksamhetsprogrammet som syftar till att utveckla industrigrödor är inte tillräckligt ambitiöst, och forskningen och genomförandeprogrammet klarar inte av att tillhandahålla den nödvändiga uppbackningen för snabba framsteg. Vi sackar efter länder med ekonomier som är effektiva i detta hänseende. Denna fråga förtjänar en bred debatt, och det krävs att effektiva åtgärder vidtas under 2006.

  Gunnar Hökmark (PPE-DE). – Herr talman! Först två reflektioner. Det är de ekonomier i Europa som är mest öppna för globaliseringen som idag har den bästa ekonomiska utvecklingen. Det är den ena reflektionen. Den andra är att det är de länder som har den mest flexibla arbetsmarknaden som också har den bästa utvecklingen när det gäller nya jobb. Det är mot denna bakgrund som jag gärna vill tacka föredraganden, José Manuel García-Margallo y Marfil, för det arbete han gjort. Därför att de förändringar som föreslås där, den inriktning på politiken som föreslås, är den politik som kan ge fler jobb och mer välstånd.

Den avgörande frågan är om detta kommer att leda till förändringar, om politiken kommer att förändras på europeisk nivå och på medlemsstaternas nivå. En svensk politiker har en gång sagt att "om saker och ting får fortsätta att fungera som de har fungerat, då kommer det också att gå som det har gått". Vi har idag fler än 20 miljoner arbetslösa. Det är en ekonomisk fråga, men det är också i allra högsta grad en social fråga. Det finns ingen fråga som är viktigare för den sociala tryggheten än framväxten av nya jobb. Där har kommissionen ett antal uppgifter som ni måste ta fasta på.

För det första måste den genomdriva de direktiv som öppnar upp för mer konkurrens, för det andra så måste man agera för att öppna upp för nytt företagande, och det sätter hela konkurrenspolitiken i fokus. Nytt företagande är inte bara framväxten av småföretag, utan det är också möjligheten att etablera nya gränsöverskridande företag i Europa som kan vara "globala champions". Kommissionen måste ta sitt ansvar i detta, men också ligga på medlemsstaterna när det gäller de reformer som leder till nytt företagande. Till sist måste vi se till att få mer flexibla arbetsmarknader i Europa. Om vi inte får det så stänger vi ute miljontals människor från arbetsmarknaden och den sociala tryggheten. De som är för social trygghet och ekonomisk utveckling är för flexiblare arbetsmarknader. Jag säger gärna detta till våra vänner på den socialistiska sidan, det är reformer som ger trygghet.

  Dariusz Rosati (PSE). – (PL) Herr talman! Dagens debatt handlar om Europeiska unionens framtid. EU:s ekonomier utvecklas långsamt, vi har en hög arbetslöshet och våra offentliga finanser befinner sig i kris. Situationen har varit oförändrad under ett antal år, och detta kan leda till att EU förlorar sin ledande roll i världen. Det behövs stora strukturella reformer, tillsammans med en ändring av den ekonomiska politiken.

I de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken, som har lagts fram av kommissionen, fastställs de nödvändiga åtgärderna korrekt. De inbegriper att skapa mer flexibla arbetsmarknader och en företagsvänlig miljö, utöver att stödja utbildning, fortbildning och forskning. Kommissionen har förespråkat allt detta i flera år, men utan någon större nytta. Jag skulle vilja påminna kammaren om att skälen till de europeiska ekonomiernas svaghet är välkända. Det är även den typ av åtgärder som krävs för att stimulera ekonomisk tillväxt och skapa nya arbetstillfällen. Tyvärr är politiker i medlemsstaterna ovilliga att vidta nödvändiga åtgärder av rädsla för att förlora popularitet eller på grund av kortsiktiga politiska beräkningar, eller till och med av ren okunnighet ibland. EU lider i själva verket av en politisk ledarskapskris.

Dagens debatt borde i huvudsak riktas mot medlemsstaternas regeringar och de politiska kretsar som stöder dem. Syftet med debatten borde vara att sända ut larmsignaler, för om inte nödvändiga reformer genomförs kommer sannolikt EU att stagnera och hamna på efterkälken. De ekonomiska och sociala framsteg som har gjorts kommer också att hotas. En politikers uppdrag är faktiskt att lösa specifika problem, inte att tjäna popularitetsundersökningar eller väljarnas infall. Vi förlitar oss på att politiker i medlemsstaterna genomför de lämpliga reformerna och övertygar sina medborgare att de verkligen är nödvändiga.

Jag har uppmanat kommissionen att vidta starka och beslutsamma åtgärder i detta avseende.

  Andreas Schwab (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Det gläder mig naturligtvis att kunna tala under ungefär den tidsperiod som jag ursprungligen tilldelades. Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag skulle vilja inleda med ett varmt tack till föredraganden för det hårda arbete som han har lagt ned på detta ämne. I betänkandet sägs det ytterligare en gång att Europeiska unionen företräder EU:s folk inför globaliseringen, med möjlighet att finna en rättvis kompromiss mellan ekonomiska villkor å ena sidan och sociala villkor å den andra. Problemet är dock att detta har gått EU:s folk helt förbi. De 20 miljonerna arbetslösa och de hundratals miljoner människor som fruktar för sina arbeten lägger skulden för dessa omständigheter snarare på Europeiska unionen än på globaliseringen. De andra, vars arbeten skyddas av Europeiska unionen och av kommissionens och parlamentets arbete, är fullkomligt omedvetna om detta och skyller på de nationella regeringarna.

Jag vill framhålla hur mycket jag instämmer i det som Dariusz Rosati sa: det finns verkligen mycket att önska när man överväger dessa viktiga frågor, att rådet, som är det enda behöriga organet när det gäller att agera i många av dessa frågor mot bakgrund av Lissabonstrategin anstränger sig mer uppriktigt i detta ärende, och om debatten i kammaren inte skulle ha legat enbart i händerna på dess egna och kommissionens ledamöter, och medan det verkligen stämmer att kommissionen har en viktig roll att fylla när det gäller att se till att de åtgärder som redan vidtagits av rådet faktiskt genomförs av medlemsstaterna, måste vi hur som helst vara ärliga för – som vi förmodligen kommer att få se senare när vi behandlar Őrybetänkandet – att det som betyder något när allt kommer omkring är att medlemsstaterna borde hålla sig till det som de själva har beslutat om.

Det är därför som det är mycket bra att kommissionen har angett – kommissionsledamot Vladimír Špidla har faktiskt sagt detta till de tyska medierna – att det enda sättet som vi inom EU kan tillhandahålla vårt folk fler arbetstillfällen är genom att tillföra större flexibilitet till arbetsmarknaderna, och att detta medel för att skapa arbetstillfällen inte får bli en källa till oro. Det är i själva verket detta som vi alla vill.

Jag uppmuntrar er därför med kraft att starkare betona för medlemsstaterna att de beslut som fattas av rådet åtminstone måste genomföras.

  Alejandro Cercas (PSE). – (ES) Herr talman, mina herrar kommissionsledamöter, mina damer och herrar! Jag vill börja med att säga att jag är mer optimistisk än en del av de tidigare talarna, eftersom jag tror att de betänkanden som ligger på bordet i dag och denna debatt kommer att bli användbara och erbjuda en ytterligare möjlighet att främja den europeiska sysselsättningsstrategin och Lissabonprocessen.

Detta är när allt kommer omkring vårt enda hopp: EU:s enda hopp om att kunna arbeta på ett samordnat sätt i den bana som vi slog in på förra året och som går ut på att utveckla den ekonomiska och sociala visionen med hjälp av nya riktlinjer inom ramen för integration.

Kommissionsledamot Günter Verheugen sa att denna strategi behövs för att vi ska bli synliga. Detta är en av våra brister, liksom vår trovärdighet, som kommissionsledamot Joaquín Almunia sa. Vi behöver, som kommissionsledamot Vladimír Špidla sa, dessa jobb.

Därför vill jag, under den mycket korta tid som jag har till mitt förfogande, be er att läsa dessa två betänkanden av parlamentet. De är heltäckande betänkanden som en stor majoritet av ledamöterna av parlamentet ansluter sig till och som jag anser speglar ett betydelsefullt framförhållande och en stor ansträngning för att uppnå enighet.

Läs dessa betänkanden och visa prov på det ledarskap som Europa behöver i dag. Kommissionens folk måste vara aktiva för att få regeringarna att tillämpa denna europeiska sysselsättningsstrategi.

Var konsekventa och läs våra ändringsförslag. Läs t.ex. ändringsförslag 2. Den EU-lagstiftning som redan finns måste tillämpas, eftersom det gör samarbetet mellan medlemsstaterna mycket mer konsekvent.

Läs också ändringsförslag 5. Vidta under detta europaår för fri rörlighet åtgärder för att avlägsna hindren för rörligheten för europeiska arbetstagare.

  Manuel António dos Santos (PSE). – (PT) Herr talman, mina herrar kommissionsledamöter, mina damer och herrar! De rekommendationer som har skisserats av José García-Margallo, som jag vill gratulera, kommer vid rätt tillfälle för att vända EU:s ekonomiska situation. Allt som återstår är att hörsamma dessa rekommendationer.

Som läget är just nu borde vi tala om att fördjupa snarare än granska Lissabonstrategin, med tanke på att det vi nu ser – och har sett ända från början – är en ökad ekonomisk tillväxt och fler arbeten, och båda dessa bidrar till att stärka de sociala modellerna på lång sikt och främja en tillräcklig social sammanhållning på kort sikt.

Trots de framsteg som gjorts nyligen har huvudfrågorna fortfarande inte behandlats. Arbetslösheten befinner sig på en oacceptabel nivå, och den totala ekonomiska tillväxten är inte tillräcklig för att denna trend ska vända. Därför krävs en större integration och bättre samordning av den ekonomiska politiken, och det arbete som institutionerna utför för inrättandet av en organiserad styrning av den europeiska ekonomin måste utvecklas.

Rådet beslutade att stödja kommissionen i utformandet av en gemensam europeisk energipolitik. Även om detta var ett intressant beslut når det ändå inte riktigt upp till vad som krävs. Unionens energiberoende är ohållbart. Oljeimporten svarar för närvarande för 2,3 procent av gemenskapens BNP, vilket är två och en halv gånger så mycket som den budget som öronmärkts för hela den europeiska politiken. År 2030 skulle detta beroende kunna visa sig vara förkrossande, i synnerhet inom oljesektorn (94 procent av beroendet av utländska källor). Därför är inte de anspråkslösa avtal mellan medlemsstaterna som främjats av rådet tillräckliga.

En ökad konkurrens är en förutsättning för skapandet av en gemensam energipolitik. Framför allt kommer en gemensam förordning att kräva en enorm investering om de befintliga näten ska kunna förbättras och om vi återigen ska kunna åstadkomma en verklig förbättring på området för alternativ energi och energibesparing. Allt detta är av avgörande betydelse för en ökad konkurrens och en hållbar utveckling.

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det har framgått av den här debatten hur mycket vi har lyckats åstadkomma tillsammans, men det har också framgått att insikten om den nya tillväxt- och sysselsättningsstrategin ökar alltmer och att pressen ökar i fråga om att ta de prioriteringar som vi har fastställt på allvar och förverkliga dem. Kommissionen har lyssnat mycket noggrant, och vi kommer verkligen att beakta det som grupperna och talarna har sagt, och i kommande debatter kommer vi att försöka ta till oss parlamentets önskemål och förslag.

Jag vill avsluta med att mycket tydligt upprepa att anledningen till att tillväxten och sysselsättningen kommer att prioriteras under de kommande åren är att vi utan en större tillväxt och skapandet av fler arbetstillfällen inte kommer att kunna förverkliga våra stora och långtgående politiska mål. Vi kommer inte att kunna upprätthålla de höga miljönormerna, vi kommer inte att kunna upprätthålla den höga sociala standarden och vi kommer inte att kunna upprätthålla en hög levnadsstandard om vi inte har en stark ekonomisk grund som kan bära upp dem, och det är anledningen till att vi säger att tillväxten och sysselsättningen är våra viktigaste uppgifter.

De riktlinjer som vi har diskuterat i dag hör till de oumbärliga medel med vilka vi kanske kan säkerställa att vi i EU kan göra en dygd av nödvändigheten. Vår oförmåga att föra en gemensam ekonomisk politik är förstås en brist, men det kan bli en fördel om vi kan enas om ett nytt slags samarbete av det slag som vi har utvecklat i form av partnerskapet för tillväxt och sysselsättning.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Gábor Harangozó (PSE). – (EN) De senaste åren har EU stått inför allvarliga ekonomiska problem: unionens tillväxt ligger under dess potential i jämförelse med USA eller tillväxtländer såsom Kina och Indien. EU:s ekonomi lider av låg befolkningstillväxt, sysselsättningsnivå och produktivitet. EU måste ha långsiktiga strategier och tillräckliga resurser för att investera i sin framtid. Strategierna utformades för att ta itu med dessa problem, men situationen förvärras. Det finns olika anledningar till den här situationen, nämligen avsaknad av ordentlig infrastruktur, otillräckliga privata och statliga investeringar, förseningar i utveckling av innovativa tekniker och oändamålsenlig yrkesutbildning och fortbildning.

EU behöver en tydlig vision för en mer konkurrenskraftig ekonomi. För att ligga i linje med sysselsättnings- och tillväxtmålen enligt Lissabonstrategin krävs strukturförändringar, dvs. stöd för forskning och utveckling, uppmuntring av privata och statliga investeringar, utveckling av innovativa åtgärder för sektorer såsom bioteknik, hållbara energikällor samt informations- och kommunikationsteknik. Förutom strukturförändringarna och utvecklingen av innovativa sektorer, miljöskydd och produktkvalitet måste också miljöskydd och produktkvalitet förbli en genuin europeisk egenskap inom ramen för global ekonomi. Slutligen är det ytterst viktigt att utveckla relaterad yrkesutbildning och fortbildning för att möta den ekonomiska utvecklingens krav och utmaningar.