Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2006/2036(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A6-0069/2006

Ingivna texter :

A6-0069/2006

Debatter :

PV 04/04/2006 - 7
CRE 04/04/2006 - 7

Omröstningar :

PV 05/04/2006 - 5.7
CRE 05/04/2006 - 5.7
Röstförklaringar

Antagna texter :

P6_TA(2006)0129

Debatter
Tisdagen den 4 april 2006 - Strasbourg EUT-utgåva

7. Övergångsbestämmelserna som begränsar den fria rörligheten för arbetstagare på EU:s arbetsmarknader (debatt)
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om ett betänkande (A6-0069/2006) av Csaba Őry för utskottet för sysselsättning och sociala frågor om den övergångsordning som begränsar den fria rörligheten för arbetstagare på EU:s arbetsmarknader (2006/2036(INI)).

 
  
MPphoto
 
 

  Vladimír Špidla , ledamot av kommissionen. – (CS) Mina damer och herrar! Tack, men jag är van vid presentationer av betänkanden där föredraganden talar först och kommissionsledamoten först därefter svarar. Men om ni har beslutat att ändra detta förfaringssätt är jag naturligtvis redo att börja.

Mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka Csaba Őry för ett utmärkt betänkande om ett ämne som utgör en av stöttepelarna inom den europeiska integrationen. Syftet med de övergångsbestämmelser som fastställs i anslutningsfördraget är att medlemsstaterna ska få möjlighet att arbeta gradvis mot att så snabbt som möjligt uppnå just det oåterkalleliga syftet med att ge alla de migrerande arbetstagare som anslöts till Europeiska unionen 2004 fri rörlighet på arbetsmarknaden i alla medlemsstater. Detta är en av de grundläggande friheter som skrevs in i Romfördraget. Kommissionen har, liksom det föreskrivs i anslutningsfördraget, bedömt tillämpandet av dessa övergångsåtgärder i enlighet med den första etappen om två år för att bistå medlemsstaterna i beslutet om att endera hålla fast vid övergångsbestämmelserna eller avskaffa dem. Kommissionen har, utifrån statistiska uppgifter för 2004 och i vissa fall även för 2005, samt efter samråd med de enskilda deltagarna, utarbetat några specifika slutsatser som avser den första etappen av övergångsperioden.

Antalet arbetstagare som har registrerat sig sedan anslutningen är i allmänhet mycket lågt; det uppgår sällan till 1 procent av den aktiva befolkningen i värdlandet. Det verkar dessutom som om inströmningen av arbetare från de nya medlemsstaterna har haft ett i grunden positivt inflytande. Detta beror på att utvidgningen har bidragit till att svartarbetare från EU-8-staterna inte längre befinner sig på fel sida om lagen. Anslutningen har också lett till en minskad arbetsbrist och till förbättrade ekonomiska resultat i Europa. De länder som inte införde inskränkningar efter maj 2004 har fått en starkare ekonomisk tillväxt, lägre arbetslöshetssiffror och högre sysselsättningssiffror. De arbetstagare som har beviljats lagligt tillträde till en arbetsmarknad har inte haft några större svårigheter när det gäller att ansluta sig till marknaden. Det är naturligtvis bara medlemsstaterna som kan besluta om man ska tillämpa övergångsbestämmelserna eller inte, men kommissionen kan komma att uppmana medlemsstaterna att objektivt utvärdera fördelarna och nackdelarna med bestämmelserna. I verkligheten är det den andra etappen som är det faktiska övergångsstadiet och som kommer att ta oss, helt eller åtminstone delvis, till målet fri rörlighet för arbetstagare. I denna anda ska de medlemsstater som inför inskränkningar på grundval av anslutningsfördraget inte behandla medborgare från EU-8-stater som redan vistas lagligt på deras territorium på ett mer restriktivt sätt än varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare, vilket delgavs vid det förra plenarsammanträdet. Vi har skickat ett brev till ministrarna för inrikes frågor i vilket vi förklarar detta, för att klargöra det rättsliga läget. Föredraganden nämnde alldeles nyss problemet med tredjelandsmedborgare, så jag vill gärna återigen betona att det inte är tillåtet att behandla varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare mer fördelaktigt än medborgare från en annan medlemsstat inom ramen för direktiven och fördragen om anslutning. Det innebär att alla eventuella restriktioner för EU-medborgare följdriktigt ska gälla även för tredjelandsmedborgare som är varaktigt bosatta i EU-medlemsstaten.

Kommissionen övervakar av dessa skäl också fasthållandet vid bestämmelserna där medlemsstaterna förbjuds att begränsa åtkomsten till sina arbetsmarknader för arbetstagare från EU-8-staterna i större utsträckning än innan anslutningsfördraget undertecknades, det vill säga före den 16 april 2003. Kommissionen stöder samtidigt uppmaningarna till medlemsstaterna att tillämpa gemenskapens rättsliga förordningar ytterst noggrant, i synnerhet på området för utstationerade arbetstagare. Jag medger att vi måste förbättra den statistiska övervakningen av rörligheten för arbetstagarna betydligt inom en gemenskapsram, eftersom det föreligger många antaganden som förtjänar att diskuteras och som är omöjliga att bekräfta med befintliga statistiska resurser och analysresurser. Kommissionen stöder förslag från parlamentet om att förstärka den sociala dialogen på såväl EU-nivå som nationell nivå, i syfte att upprätthålla rättigheterna för arbetstagare från de nya medlemsstaterna. Kommissionen ser också positivt på att öka den allmänna medvetenheten om fri rörlighet för arbetstagare och den lagstiftning som hör samman med den. Utropandet av 2006 till Europeiska året för arbetstagares rörlighet bör bidra till detta syfte.

Trots de farhågor som uttalats om en gradvis utvidgning har den fria rörligheten för arbetstagare inte undergrävt arbetsmarknaden inom medlemsstaterna. Den fria rörligheten för personer är en grundläggande princip som gäller för alla medborgare, och all begränsning av den måste vara tillfällig och absolut uttryckas i fördragens anda.

Mina damer och herrar! Jag använt begreppet ”nya medlemsstater” vid ett par tillfällen i mitt tal. Det måste påpekas att de nya staterna i Centraleuropa har en historia som är nästan lika lång som staterna i andra delar av Europa, och i och med utvidgningen av Europeiska unionen är de nu medlemsstater. Jag vill därför klarlägga att jag inte kommer att använda begreppet ”nya medlemsstater” igen.

 
  
MPphoto
 
 

  Csaba Őry (PPE-DE), föredragande. – (HU) För att fortsätta tala om 2004 års utvidgning av Europeiska unionen har frågan om att öppna arbetsmarknaderna och, i anknytning till detta, den tillämpning av övergångsrestriktioner som de tolv gamla medlemsstaterna anser vara nödvändiga, följts med särskild uppmärksamhet.

Medlemsstaterna kommer – grundat på sina egna erfarenheter av arbetsmarknaden – utifrån det som föreskrivs i anslutningsfördragen att avlägsna dessa restriktioner gradvis mellan 2004 och 2011, och Europeiska kommissionen och Europaparlamentet kommer också att utvärdera situationen mot bakgrund av medlemsstaternas erfarenheter. EU-institutionernas inställning utgör ett politiskt budskap, som huvudsakligen är menat att klargöra de alleuropeiska intressen som ligger i den mycket viktiga frågan om rörlighet för arbetstagare för de över 450 miljoner medborgarna i Europeiska unionen. Med andra ord: vilka är Europeiska unionens intressen, som en betydelsefull aktör inom världspolitiken och världsekonomin? Denna logik i att ha Europas intressen i åtanke var avgörande under förarbetet med betänkandet. Den enda möjliga utgångspunkten för utvärderingen av den nuvarande situationen var analysen av de globala utmaningar som Europeiska unionen stod inför i början av 2000-talet.

I detta avseende räcker det att hänvisa till att våra ekonomiska konkurrenter i sydöstra Asien ökar takten, såväl på området för industriproduktion som på området för forskning, utveckling och innovation. Om vi vill stärka vår konkurrenskraft för att hålla jämna steg med både Amerika och Asien måste vi finna en lösning på de strukturella spänningarna inom den europeiska ekonomin.

Lösningen är självklar: vi måste öka rörligheten inom Europeiska unionen, och vi måste med alla medel som står till buds uppmuntra skapandet av en gemensam europeisk arbetsmarknad som bör vara så flexibel som möjligt. Det finns naturligtvis alternativa lösningar till en ökad rörlighet (vi kan också diskutera ett påskyndande av invandringen och andra liknande åtgärder), men den gemensamma nämnaren för sådana alternativ är en omedelbart högre social kostnad kombinerat med en mycket lägre grad av effektivitet. Vägen mot en ekonomisk utveckling – i linje med Lissabonstrategin – går huvudsakligen via en ökad rörlighet och ett tillvaratagande av de arbetskraftsreserver som den overksamma befolkningen representerar. Det här är det enda sättet att bibehålla de sociala prestationerna, som betyder så mycket för EU:s medborgare och som vi talar så mycket om.

Ett viktigt steg i processen för att öka rörligheten är att avlägsna de övergångsrestriktioner som påverkar nya medlemsstater så snart som möjligt. Flera medlemsstater har redan gått med på att göra detta i maj 2006, och vi kan bara hoppas att andra medlemsstater kommer att följa deras exempel under de kommande åren – kanske till och med före maj 2009 –, för det är viktigt att betona att den rättsliga möjligheten för de andra medlemsstaterna att fatta samma beslut alltid finns.

Farhågorna i fråga om massmigration har visat sig vara ogrundade. Erfarenheterna har tydligt visat att närvaron av arbetstagare från nya medlemsstater i de gamla medlemsstater som beslutat att öppna sina marknader fullt ut 2004 inte har orsakat spänningar på arbetsmarknaden eller ekonomiskt. Tvärtom! Både Europeiska kommissionen och en av de regeringar som påverkats – den brittiska regeringen – har gjort bedömningar som visar att en migration i begränsad utsträckning från nya medlemsstater har inneburit ekonomiska fördelar för värdländerna. Slutsatsen är därmed tydlig: det mest gynnsamma tillvägagångssättet för Europeiska unionen och dess medlemsstater är att de regeringar som påverkas avlägsnar systemet med övergångsbestämmelser som begränsar fri tillgång till sysselsättning inom gemenskapen så snart som möjligt.

Vi lade också fram kompromissförslag tillsammans med betänkandet. Dessa utarbetades under beaktande av särskilda, känsliga aspekter för vissa medlemsstater när det gäller den här betydelsefulla frågan, eftersom erfarenheten har visat att ett snabbt genomförande av fri rörlighet för arbetskraft inte bara stöter på hinder på grund av ekonomiska svårigheter i vissa medlemsstater utan ofta också på grund av politiska och sociopsykologiska problem eller kommunikationsproblem. I kompromissförslagen undersöks också frågan i betraktande av alleuropeiska intressen, och man försöker beakta ambitioner och känsliga aspekter inom både nya och gamla medlemsstater. Därför hoppas vi att betänkandet, i denna form, kommer att få ett brett stöd i parlamentets omröstning.

Tack för er uppmärksamhet! Jag vill också tacka alla mina kolleger, de politiska grupperna och Europeiska kommissionen för deras samarbete. Det är ingen tillfällighet att innehållet i den presentation som gavs av Vladimír Špidla besparade mig en detaljerad presentation av betänkandet. Vi tänker i huvudsak i samma banor, och vi har samma erfarenheter. Jag hoppas att det kommer att vara så i framtiden också.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: MOSCOVICI
Vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Ria Oomen-Ruijten, för PPE-DE-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag vill börja med att framföra mina varma gratulationer till Csaba Őry, som har uppfyllt sin uppgift mycket samvetsgrant och som har utarbetat ett välgrundat betänkande.

Vi i Europa har de fyra friheterna som vi har förankrat djupt inom Europeiska unionen att tacka för vårt välstånd. Den fria rörligheten för arbetstagare utgör en integrerad del av dessa. Jag tycker att det verkar som om det är rädsla som har dominerat utvidgningsprocessen i de gamla medlemsstaterna, och att rädslan för att knuffas ut från arbetsmarknaden, som redan är, eller var, under hårt tryck, har lett till inskränkningar när det gäller den fria rörligheten. Jag har alltid ansett att man inte bör fatta beslut grundade på rädsla och att vi skulle ha tjänat våra intressen i mycket högre grad om vi hade öppnat arbetsmarknaden redan vid första klarsignalen. Detta visar sig också från resultaten av de studier som har utförts i Förenade kungariket och Sverige, även om det bör noteras att socialförsäkringen inte fungerar som vi skulle vilja att den gjorde i Förenade kungariket.

Vad handlar denna rädsla om? Människor är rädda för att knuffas ut från arbetsmarknaden, och för att förhindra att detta sker stängs gränser, och ändå skulle ingenting kunna vara mindre sant. Många människor anländer till våra medlemsstater och utför många timmars hårt arbete för en låg lön. De får hålla till i dåliga lokaler, upprättar sina egna enmansband och konkurrerar med våra små och medelstora företag.

Vad är lösningen? Lösningen borde snarare än att agera i rädsla vara att öppna gränserna och se till att det utförs ordentliga kontroller, inte för att övervaka om minimilönen betalas utan snarare om överenskommelserna om löner och arbetsförhållanden i de kollektiva förhandlingsavtalen följs, liksom säkerhetsförhållandena på arbetsplatsen. Detta är en välkommen utveckling i både nya och gamla medlemsstater.

 
  
MPphoto
 
 

  Richard Falbr, för PSE-gruppen. – (CS) Herr talman! År 2006, vilket har nämnts tidigare, har utropats till Europeiska året för arbetstagares rörlighet. På initiativ av utskottet för sysselsättning och sociala frågor skisserades ett resolutionsförslag som utskottet godkände med en överväldigande majoritet den 21 mars. Jag vill särskilt tacka Csaba Őry för hans arbete med detta betänkande. Det centrala inslaget i resolutionen är uppmaningen att avskaffa de befintliga övergångsbestämmelserna. Ändringsförslagen började komma in omedelbart efter godkännandet, och de syftade till att avlägsna detta blivande meddelande från parlamentet. Det är anmärkningsvärt att alla förslag inleds med orden ”Jag stöder den fria rörligheten för arbetstagare, men …”. Jag anser därför att parlamentet bör godkänna samma version som har godkänts av utskottet för sysselsättning och sociala frågor.

Jag vill påminna er om att både arbetsgivarorganisationer och Europeiska fackliga samorganisationen kräver att övergångsbestämmelserna skrotas genast. Jag är medveten om att vissa regeringar inte har gjort det, och vi borde tacka dem som har gjort det. Jag vill som svar på de klagomål som vi har hört i vissa tal i dag om Europeiska unionens skrala skick säga att varken det amerikanska eller det kinesiska tillvägagångssättet bör utgöra någon modell för oss, och att många stater i Asien efter den stora krisen för några år sedan funderar på att utveckla den sortens strukturer som vissa personer här i dag vill rasera. Det skulle därför vara bra om vi insåg att vägen till välstånd varken leder via en kinesisk lönenivå eller via den sorts industriella förbindelser som gäller i Förenta staterna.

 
  
MPphoto
 
 

  Jan Jerzy Kułakowski, för ALDE-gruppen. – (PL) Herr talman! Jag anser att det finns fyra grundläggande kriterier som bör beaktas i våra överväganden om Csaba Őrys betänkande om övergångsbestämmelserna som begränsar den fria rörligheten för arbetstagare på EU:s arbetsmarknader.

För det första är fri rörlighet för personer en av de fyra grundläggande friheterna på den inre marknaden och alla EU-medborgares rättighet. Att erkänna denna rättighet innebär att avskaffa övergångsbestämmelserna vid första möjliga tillfälle. Detta är inte samma sak som att främja massflyttning över hela Europeiska unionen. Det måste göras en åtskillnad mellan flyttningar som kommer sig av behovet att söka arbete och den fria rörligheten för personer som är en medborgerlig rättighet.

För det andra påpekas med rätta i betänkandet de fördelar som de länder upplevt som inte införde övergångsbestämmelser utan som omedelbart öppnade sina arbetsmarknader. Detta ligger i linje med Europeiska unionens inställning. Det skulle dock också vara lämpligt att överväga på vilket sätt den fria rörligheten för personer skulle kunna hota eller främja de berörda medborgarnas ursprungsländer.

För det tredje är det viktigt att EU-medborgare inte diskrimineras till förmån för tredjelandsmedborgare på Europeiska unionens arbetsmarknader. Detta innebär naturligtvis inte att vi är likgiltiga inför tredjelandsmedborgares intressen eller att vi inte vill visa solidaritet med dem också.

Slutligen bör den fria rörligheten för personer betraktas som ett nyckelinslag i den europeiska sociala modellen. Med tanke på att Őrys betänkande och ståndpunkten inom utskottet för sysselsättning och sociala frågor är i enlighet med ovan nämnda kriterier kommer gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa att rösta för detta betänkande. Vi vill också tacka Őry för hans arbete.

 
  
MPphoto
 
 

  Elisabeth Schroedter, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar, herr kommissionsledamot! Gruppen De gröna är för den fria rörligheten och stöder Csaba Őrys opartiska betänkande, för övergångsperioderna ser inte ut att bli någon framgång, trots att de är populära bland våra egna.

Enligt den tyska pressen beslutade regeringen att inte tillåta billig arbetskraft i landet av den anledningen att man ville skydda sin egen arbetsmarknad från ett inflöde av billig migrerande arbetskraft från grannländerna, men det är struntprat: övergångsperioderna håller inte migrerande arbetstagare borta. De kommer ändå och arbetar endera på svarta marknaden eller utger sig för att vara egenföretagare. Övergångsbestämmelserna gör att människor tvingas arbeta utanför lagen och därmed bli en ännu billigare arbetskraft och föremål för grovt utnyttjande utan skydd av arbetsrätten, utan socialförsäkring och utan garantier för att lönen verkligen kommer att betalas ut.

Utanför den skyddande lagen har människor inga rättigheter. Lönerna är ännu mer pressade på känsliga områden och på de arbetsmarknader som påverkas, för löneavtalen gäller inte på den svarta marknaden, som verkar enligt egna regler och inte kan övervakas. De regeringar som fortfarande håller fast vid övergångsperioder uppmuntrar människor att arbeta utanför lagen och i utkanten av den, och tillför följaktligen stor skada på den sociala sammanhållningen.

Om arbetstagarna ska kunna utnyttja sina rättigheter måste de vara lagenligt anställda. En större insyn medför bättre kontroll av arbetsmarknaderna. Vi måste organisera den europeiska marknaden i dess faktiska befintliga form utifrån ”lika betalt för lika arbete på lika villkor på samma plats”, och därmed ge nationella och regionala löneförhandlingar en ökad betydelse och samma sociala rättigheter till alla. Det innebär, för exempelvis den tyska regeringen, att man utan vidare omständigheter måste utvidga direktivet om utstationering av arbetstagare till alla känsliga områden, för vi vet att övergångsperioderna för tjänstesektorn i Tyskland och Österrike är beroende av dem som är tillämpliga på fri rörlighet. Det enda verkligt effektiva skyddet mot att något ska gå fel på arbetsmarknaden är förebyggande åtgärder för att ordna upp den.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Gabriele Zimmer, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! Den bristande fria rörligheten för arbetstagare från vad jag fortfarande kommer att kalla de ”nya” medlemsstaterna leder till att många människor tvingas till oregistrerat arbete, oacceptabla arbetsförhållanden och levnadsvillkor och in i ett laglöst tillstånd. Den innebär också diskriminering, eftersom den fria rörligheten för personer är en grundläggande rättighet som garanteras i gemenskapslagstiftningen.

Detta är, som vi vet, en frihet som har funnits för arbetstagare sedan grundandet av Europeiska gemenskapen 1957. Det är oacceptabelt att miljontals människor inom Europeiska unionen förlorar denna rättighet 2006. Under utvidgningsprocessen insisterade socialt engagerade människor inom vänstern – som exempelvis gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster – i Europaparlamentet om och om igen på att man skulle skapa förhållanden som vid anslutandet av nya medlemsstater skulle möjliggöra fri rörlighet för arbetstagare, utan negativa effekter på samhället.

Det är meningen att både människor i de gamla och i de nya medlemsstaterna ska gynnas av utvidgningen, men i stället återkommer vi hela tiden till frågan om global konkurrens. Samtidigt som det har visat sig i de skandinaviska länderna att den fria rörligheten bidrar stort till att skydda den befintliga sociala standarden har den tyska regeringen förlängt övergångsperioden utan något som helst tillkännagivande av vad man har för avsikt att göra i fråga om att faktiskt ge arbetstagare fri rörlighet.

Min grupp håller i grunden med Csaba Őry om att vi egentligen inte behöver några övergångsperioder alls, men detta betänkande kommer knappast att främja medvetandet om behovet av ett större socialt ansvar på den europeiska arbetsmarknaden. Vår grupps ändringsförslag har till stor del varit ineffektiva hittills.

Jag vill argumentera för en fri rörlighet med omedelbar effekt för alla arbetstagare som bor i EU och för införande av sociala normer och minimilöner som förhindrar att människor måste leva i fattigdom. Att bekämpa fattigdomen måste bli en absolut prioritet inom Europeiska unionen.

 
  
MPphoto
 
 

  Roberts Zīle, för UEN-gruppen.(LV) Herr talman! Vi upplevde alldeles nyligen en stor besvikelse i samband med den fria marknaden för tjänster, men nu ser vi att det bara är ett fåtal av regeringarna i de gamla medlemsstaterna som är beredda att öppna sina arbetsmarknader för arbetstagare från de nya medlemsstaterna. Majoriteten av regeringarna kämpar faktiskt, genom att fortsatt begränsa antalet arbetstagare från de nya medlemsstaterna, med allvarligare problem i fråga om invandring från länder utanför gemenskapen.

Frankrikes förslag om ett partiellt öppnande av arbetsmarknaden för byggnadsarbetare, vaktmästare och serveringspersonal vittnar t.ex. inte om någon villighet att efterleva EU:s grundläggande friheter. Det är i stället ett bevis på dessa yrkens låga status, eftersom arbetslösheten bland franska ungdomar är mycket hög. Men detta selektiva öppnande av arbetsmarknaden för lågutbildad arbetskraft innebär att detta kommer att bli ett motiv för många kvalificerade arbetstagare att lämna de nya medlemsstaterna, byta jobb och genast få en högre lön. På lång sikt kommer dock detta att försvaga Europas konkurrenskraft.

Slutligen vill jag uppmana de franska ungdomar som protesterar för att de är besvikna på regeringen för dess diskriminerande lagstiftning att åka till de nya medlemsstaterna och starta karriärer där. Vi har en mycket låg arbetslöshet bland ungdomar, och vi diskriminerar dem inte.

 
  
MPphoto
 
 

  Derek Roland Clark, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Det förvånar mig att det över huvud taget ska behövas ett betänkande om detta. Jag trodde att själva poängen med EU var fri rörlighet för varor, tjänster och arbetskraft. Vad är det vi ser? När de nya tio medlemsstaterna anslöt sig 2004 fick de inte likvärdighet. Endast tre medlemsstater i det tidigare EU-15 erkände deras arbetstagare utan restriktioner: Irland, Sverige och Förenade kungariket. Detta är mycket besynnerligt med tanke på att dessa är de tre mest motsträviga medlemsstaterna i EU. Irland förkastade Nicefördraget första gången och godkände det senare endast på grund av verkningsfullt politiskt manövrerande i en andra folkomröstning. Det var först efter en knapp majoritet på 1 procent i landets folkomröstning som Sverige anslöt sig till EU. Vad gäller Förenade kungariket vet ni redan allt om oss. Ingen av er välkomnade direkt premiärminister Tony Blair i december förra året, vid slutet av vad ni alla ansåg ha varit ett uselt ordförandeskap av Förenade kungariket. Ni hade rätt. Ni kastade till och med ut hans sjuårsbudget – hans dyrbara räddningsförsök – med ett överväldigande resultat vid omröstningen om Bögebetänkandet. Så nu vill jag gärna säga till er att göra som Förenade kungariket, Irland och Sverige har gjort. Bry er inte om övergångsordningen. Tillämpa era egna regler, öppna era gränser, ta er andel av till exempel polska arbetare – i Förenade kungariket har vi 250 000 av dem, och de är inte alla rörmokare.

 
  
MPphoto
 
 

  Marek Aleksander Czarnecki (NI).(PL) Herr talman! I den senaste rapporten från OECD visar det sig att Sverige, Finland och Förenade kungariket är de länder som utvecklas snabbast inom Europeiska unionen. Två av dessa länder har öppnat sina arbetsmarknader, och det bör noteras att även Irland har gjort det, och att det har gynnat landets BNP.

Rapporten krossar myten om att ett inflöde av utländsk arbetskraft skulle ha ett negativt inflytande på det berörda landets ekonomi. Fallet är faktiskt det motsatta. Vi borde tillgripa den här sortens sysselsättningspolitik för att undsätta Lissabonstrategin. Alla medlemsstater måste öppna sin arbetsmarknad.

Farhågorna för en lavin av billig arbetskraft har visat sig vara ogrundade. Den ekonomiska migrationen är begränsad. Därför anser jag att det är mycket viktigt att undanröja alla hinder som på något sätt skulle kunna stå i vägen för den fria rörligheten för arbetstagare i Europa.

 
  
MPphoto
 
 

  Thomas Mann (PPE-DE).(DE) Herr talman! Utvidgningen av EU med 10 nya medlemsstater var något som vi önskade av kulturella, ekonomiska och politiska skäl. Jag tillbringade i egenskap av tysk parlamentsledamot flera år med att argumentera för detta projekt och för att övertyga människor om dess fördelar.

Allmänhetens gillande var beroende av medlemsstaternas rätt att begränsa den fria rörligheten för arbetskraft i linje med det rådande tillståndet på deras egen arbetsmarknad. Det hävdades i utskottet för sysselsättning och sociala frågor att det faktum att de kolossala migrationsströmmarna hade uteblivit innebar att de övergångsbestämmelser som garanterats i fördraget genast måste avskaffas.

Om detta säger jag att den situation som upplevts i medlemsstater som Tyskland, Österrike och Frankrike är helt annorlunda. Där en högre lönenivå tillämpas och där socialförsäkring garanteras finner man invandrare, och de måste kontrolleras, och illegalt arbete och låtsat egenföretagande måste förhindras. Följden av fortsatta migrationsströmmar till länder med hög arbetslöshet är varken skapande av nya jobb eller konkurrenskraftigare företag.

Även om detta betänkande är en uppmaning snarare än rättsligt bindande skulle det kunna missbrukas för att anklaga vissa länder för att piska upp en dålig stämning gentemot dem och iscensätta kampanjer där konsumenter uppmanas att bojkotta deras varor. Detta har faktiskt redan skett. De som försöker så split mellan de gamla och de nya medlemsstaterna äventyrar EU:s koncept att vara mer än bara ett frihandelsområde.

Jag har hjälpt till att lägga fram några kompromissändringsförslag, och jag vill tacka Csaba Őry, vår föredragande. Låt då gå för att överväga inskränkningar av övergångsbestämmelserna, men låt det göras utifrån detaljerade analyser av de nationella arbetsmarknaderna. Vi bör också utarbeta bestämmelser för att säkerställa att arbetstagare från de nya medlemsstaterna inte behandlas ofördelaktigt gentemot arbetstagare från tredjeländer.

Vi måste överväga besluten noggrant. I den globala konkurrensen krävs att alla EU:s medlemsstater skapar villkor för den, genom att exempelvis omforma sina socialförsäkringssystem. Den här sortens inställning bidrar inte med någonting annat än att riskera att vårt gemensamma europeiska projekt överges.

 
  
MPphoto
 
 

  Jean Louis Cottigny (PSE).(FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Betänkandet av Csaba Őry, som jag vill gratulera till arbetet, skulle kunna visa sig vara en riktig välsignelse för arbetstagare inom EU. Inskränkningarna av den fria rörligheten för arbetstagare har vissa skadliga effekter, vilka innefattar ett ökat illegalt arbete. Bara under de senaste månaderna har polska arbetstagare upptäckts i Frankrike, som bor i ruckel, undernärda, obetalda och utan vård – de hade förts till landet av en tysk underleverantör till ett företag. Dessa arbetare var ironiskt nog involverade i byggandet av en domstol. Var finns rättvisan i det fallet? Sådana här fall är helt oacceptabla.

Den fria rörligheten för arbetstagare måste utgöra en av de faktorer som ska främja den sociala utvecklingen, ett av de verktyg som ska skapa hinder för social dumpning. När övergångsbestämmelserna upphör kommer arbetsgivare att tvingas ge sina arbetstagare anständiga levnadsvillkor i enlighet med värdlandets sociala lagstiftning. Socialförsäkring, anständigt boende, anständig lön, skäliga arbetstider – dessa är de grundläggande rättigheter som denna fria rörlighet bör sörja för, och vi ska se till att den gör det. Vi kan inte godta en situation där vissa arbetsgivare utnyttjar sina arbetstagares olika nationaliteter för att minska sina driftskostnader på samma sätt som andra handlar på börsen. Vi måste komma ihåg att det grundläggande europeiska projektet syftar till att ena befolkningar, inte splittra dem. Om vi fortsätter att inskränka den fria rörligheten för arbetstagare kommer vi bara att ge näring åt medborgarnas farhågor i vissa medlemsstater, där man är livrädd för tanken på att behandlas som andra klassens EU-medborgare. Och ni har rätt, herr kommissionsledamot, nu måste vi tala i termer av EU-medborgare. Dessa inskränkningar måste avskaffas fullt ut. Detta kan göras, men kontrollerna måste förstärkas så att de första förmånstagarna av denna åtgärd inte blir dess första offer.

 
  
MPphoto
 
 

  Šarūnas Birutis (ALDE).(LT) Jag välkomnar era kommentarer om tredjelandsmedborgarna och detta problem i allmänhet. Jag gratulerar föredraganden till att ha utarbetat ett mycket balanserat betänkande. Den fria rörligheten för arbetskraft är inte bara en av de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen utan också ett uttryck för solidaritet mellan gamla och nya länder. Det gläder mig därför att se att alla mina kolleger visar ett enat stöd för avskaffandet av restriktionerna. Vid reaktionen på de utmaningar som dagens globala ekonomi medför anser jag att avskaffandet av sådant som utgör hinder för rörligheten för medborgare och arbetskraft på Europeiska unionens marknad är ett av Lissabonstrategins huvudmål och en av de faktorer som stimulerar den ekonomiska tillväxten.

De aktiva arbetstagarna från de nya EU-medlemsstaterna har med sitt samlade humankapital förmågan att stimulera en långsiktig ekonomisk tillväxt. Dessutom kan marknaden bli mer effektiv, eftersom utländska arbetstagare oftast reagerar mer aktivt på de regionala skillnaderna i fråga om ekonomiska möjligheter. Irland, Förenade kungariket och Sverige upplevde bara fördelar med att välkomna arbetstagare från de nya staterna. De nämnda medlemsstaterna har noterat en snabb ekonomisk tillväxt, minskad arbetslöshet och ökad sysselsättning jämfört med andra stater. Det går dessutom att konstatera att medborgare från de nya medlemsstaterna har kompletterat, inte ersatt, medborgare från de gamla medlemsstaterna på de senares arbetsmarknader. Statistiska uppgifter från EU-medlemsstater visar att invandringen från tredjeländer överstiger migrationsströmmen i hjärtat av Europeiska unionen. Vi borde gratulera till och glädjas åt beslutet av de länder som har beslutat att öppna sina arbetsmarknader för de nya EU-länderna från maj i år. Jag skulle vilja säga fy skäms till regeringen i Österrike, som innehar ordförandeskapet, och till regeringen i Tyskland, för dess fobier och för deras oförmåga att diskutera den här frågan med sina egna medborgare. Men det är naturligtvis varje enskild stats oinskränkta rättighet att själv fatta beslutet om öppnande av arbetsmarknaden.

 
  
MPphoto
 
 

  Jean Lambert (Verts/ALE).(EN) Herr talman! Jag vill också tacka kommissionsledamoten och vår föredragande för deras arbete med den här frågan.

Som många har sagt är lika behandling en nyckelprincip för EU-medborgare, vilket borde gälla arbetsförhållanden och tillgång till tjänster inom våra medlemsstater runtom i unionen. I en debatt som handlar om tredjelandsmedborgare är det emellertid avgörande att vi också är mycket tydliga med – såsom föredraganden har varit – att vi inte talar om att backa tillbaka i fråga om dessa individers svårvunna rättigheter, utan tvärtom utökar de rättigheter som våra nya medlemsstater är berättigade till.

De senaste månaderna har vi hört ett antal argument för att behålla övergångsperioderna. Många av oss här känner att de inte är övertygande. Vi anser att det vi ser är bevis för olaglig sysselsättning och falska påståenden om egenföretagande, vilket redan har nämnts. Jag är övertygad om att det i alla våra länder finns flera EU-medborgare i problematiska situationer.

När Förenade kungariket införde sitt arbetsregistreringssystem för medborgare från A8-länderna upptäckte de att 40 procent av de polska medborgare som registrerade sig redan befann sig i Förenade kungariket. Jag anser att det är bevis för att människor vill arbeta legalt. Vi måste uppmuntra dem till att göra det. Vi behöver bättre förhandsinformation, mer satsning på inspektion och stöd till angivare, och större tydlighet om människors rättigheter, så att vi inte får uppleva den exploatering som Jean Louis Cottigny har hänvisat till, som hotar att underminera arbetsförhållanden och som kan leda till att individer utnyttjas. Det är mycket enklare att begära lika behandling när man har otvetydiga rättigheter.

Som tidigare har nämnts har Förenade kungariket fritt tillträde med särskilda övergångar när det gäller social trygghet. Vi har haft en rad arbetare från alla kunskapsnivåer. Vi hittade inga märkbara statistiska bevis för en ökning av anspråk på sociala förmåner. Den ekonomiska effekten verkar vara blygsam, och siffrorna började minska mot slutet av förra året.

 
  
MPphoto
 
 

  Bairbre de Brún (GUE/NGL). – (Talaren talade iriska.)

(EN) Irlands positiva erfarenheter borde uppmuntra andra länder som införde övergångsordningen för att upphäva dessa restriktioner. Sinn Féin och fackföreningsrörelsen stöder beslutet att inte införa övergångsordningen på Irland. Jag har undertecknat den skriftliga förklaring här i parlamentet med krav på att sådana restriktioner ska upphävas. Jag återupprepar det kravet här i dag, och i det sammanhanget välkomnar jag Csaba Őrys betänkande.

Vi måste dock gå längre än så här. Vi får inte ignorera frågan om sysselsättningsvillkor och exploatering av arbetstagare. Samvetslösa arbetsgivare har till och med på Irland utnyttjat avsaknaden av arbetstagares fria rörlighet i EU för att införa diskriminering när det gäller löner och arbetsvillkor grundade på nationalitet. Detta måste vi bekämpa med eftertryck.

Ria Oomen-Ruijten nämnde de restriktioner som har införts när det gäller den sociala tryggheten. Vi måste också bekämpa all diskriminering av rätten till social trygghet för EU-medborgare som reser till andra medlemsstater för att arbeta eller söka arbete.

 
  
MPphoto
 
 

  Jacek Protasiewicz (PPE-DE).(PL) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Csaba Őry, initiativtagaren och författaren till betänkandet om övergångsbestämmelserna som begränsar den fria rörligheten för arbetstagare på EU:s arbetsmarknader. Redan i den ursprungliga versionen av detta dokument tillkännagavs med rätta att omöjligheten att vara lagligt anställd i majoriteten av de så kallade gamla medlemsstaterna främjar oregelbunden anställning och utnyttjande av arbetstagare.

Őry belyser också med rätta det faktum att fler begränsningar för närvarande läggs på den fria rörligheten för arbetstagare från de nya medlemsstaterna i vissa EU-medlemsstater än vad som var fallet då anslutningsfördraget undertecknades. Han påpekar också att det finns frågor med anknytning till preferensbehandling av så kallade varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare till nackdel för unionsmedborgare från de tio nya medlemsstaterna.

Dessutom fastställer författaren av betänkandet att det inte har uppvisats några negativa sociala eller ekonomiska konsekvenser för de länder som redan har öppnat sina arbetsmarknader. Minskningen av den oregelbundna anställningen av utlänningar har tvärtom lett till ökad inkomst för de nationella budgetarna.

Őrys inledande förslag lades också fram för parlamentets utskott för sysselsättning och sociala frågor för diskussion och en följande omröstning, och förslaget förbättrades betydligt genom detta förfarande. Detta gäller i synnerhet för punkt 1. I den version som lades fram av utskottet för sysselsättning och sociala frågor ger parlamentet tydligt uttryck för stöd åt medborgarna och deras rätt till de grundläggande friheter som skrivits in i fördraget.

Jag anser verkligen att detta är den ståndpunkt som Europaparlamentet måste inta. Parlamentet bör avge ett klart och tydligt yttrande där man försvarar de grundläggande rättigheterna och friheterna. Vi bör försvara gemenskapens intressen och alla EU-medborgares intressen, utöver särskilda nationella intressen. Det är anledningen till att jag anser att vi bör stödja den text som är resultatet av debatten och omröstningen inom utskottet för sysselsättning och sociala frågor.

 
  
MPphoto
 
 

  Karin Jöns (PSE).(DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag är också emot andra klassens EU-medlemskap, och självfallet måste den fria rörligheten gälla samtliga arbetstagare i EU, och det snarast. Men det finns anledningar till varför möjligheten att använda sig av övergångsordningen 2+3+2 infördes för att begränsa tillträdet till nationella arbetsmarknader, och jag anser det vara ganska vågat att dra slutsatser utifrån erfarenheterna från tre medlemsstater, som automatiskt ska gälla alla andra.

Jag respekterar i hög grad Csaba Őry, och vill helt ärligt säga till honom att jag mycket väl förstår varför han och många andra parlamentsledamöter stöder kommissionens linje. Men jag kanske också ska säga att det bl.a. var den tjeckiska arbetsmarknadsministern som senast i slutet av förra året tillkännagav att även hans eget land övervägde möjligheten att införa övergångsperioder för arbetstagares rörlighet som ska tillämpas på Rumänien och Bulgarien.

I motsats till Förenade kungariket, Sverige och Irland uppgår Tysklands arbetslöshetsnivå till 12 procent snarare än till bara 5 procent. Vi har ett land med 18 procents arbetslöshet inpå knutarna. Jag är förvissad om att det är förståeligt att denna omständighet inte leder till något annat än att många arbetstagare blir oroliga för sina egna arbeten. Och det är sannerligen inte annat än rätt att en regering försöker ta med det i beräkningen, särskilt när man har i åtanke att Tyskland redan, procentuellt sett, har delat ut flest arbetstillstånd till medborgare från de nya medlemsstaterna.

 
  
MPphoto
 
 

  Karin Resetarits (ALDE).(DE) Herr talman! För ett par veckor sedan röstade vi i denna kammare om tjänstedirektivet, där majoriteten stödde en kompromiss med syfte att upprätthålla höga sociala standarder, med mottot ”ingen social dumpning”.

Det tycks emellertid som om skydd mot social dumpning endast är ämnat att främja några få utvalda i Europa. Hur ska man annars tolka begränsningarna av den fria rörligheten för arbetstagare? De som stänger ute vissa människor från marknaden måste vara medvetna om vad de kan förvänta sig som ett naturligt gensvar på deras handling, nämligen uppkomsten av olagliga marknader. Människor som är bosatta nära en gräns mellan olika stater kommer inte att hindras från att erbjuda sin arbetskraft på båda sidor av den. Därför har de senaste åren helt nya kategorier av arbetstagare gått ut på gatan, där hantverkare och byggnadsarbetare erbjuder sina tjänster, och detta visar sig vara ett framgångsrikt drag av dem eftersom det är stor efterfrågan på dem. Människor arbetar under sken av att de är egenföretagare eller helt enkelt olagligt, utan social trygghet och för mindre än de minimilöner som är fastställda enligt lag.

Hur lögnaktigt är det då av människor såsom företrädare för den tyska fackföreningen för byggnadsarbetare att begära – så uppfattar vi det alla fall – att övergångsperioderna ska förlängas! Varför vill vissa arbetstagarföreträdare att dessa diskriminerande begränsningar ska föreskrivas medborgare från andra medlemsstater? Är det möjligtvis inte så att de på så sätt kan tjäna pengar på billig säsongsarbetskraft, från de förmodade egenföretagarna, och från dem som arbetar på svarta marknaden? Jag undrar dessutom varför de nationella arbetstagarföreträdarna inte med mer kraft organiserar kampanjer mot denna sorts exploatering? Varför gör de sociala trygghetssystem beroende av nationalitet? Kan det inte vara så att de gör det på grund av att de helt enkelt vill locka till sig så många som möjligt, med tanke på att det bara är medborgare från deras eget land som avlägger sina röster, och att det som betyder någonting för dem inte är själva principen utan deras egen framgång på valdagen?

Hittills har tre länder öppnat sina arbetsmarknader för EU:s nya medlemsstater, och deras erfarenhet av det har varit positiv. Under detta år för fri rörlighet uppmanar jag alla andra att göra samma sak senast 2007. Fy skäms på dem som inte gör det, särskilt mitt eget land Österrike, om det visar sig vara ett av dem!

 
  
MPphoto
 
 

  Edit Bauer (PPE-DE).(SK) Den fria rörligheten för individer och tillträde till arbetsmarknader har otvivelaktigt blivit en känslig politisk fråga. Föredraganden Csaba Őry har behandlat detta ämne på ett skickligt sätt, utan att ha förorsakat motsättningar bland medlemsstaterna. I sitt betänkande fokuserar han på de verkliga effekterna av medborgare från de nya medlemsstaterna som ger sig in på arbetsmarknaderna i de femton gamla medlemsstaterna. Han stöder antagandet att det inte är medlemsstaterna och deras samspel som utgör det stora problemet för europeisk konkurrenskraft, utan snarare yttre konkurrenter såsom Indien och Kina.

I betänkandet beaktas följande fakta: För det första överstiger inte antalet arbetstagare från de nya medlemsstaterna någonstans 2 procent av värdlandets befolkning, för det andra är den interna migrationen inom de gamla medlemsstaterna fyra gånger större än intern migration från de nya medlemsstaterna och för det tredje överstiger migrationen från tredjeländer avsevärt den sammanlagda interna migrationen inom EU. Det råder inga tvivel om att det förutom de tyska, österrikiska och franska synpunkterna på övergångsperioderna finns delade meningar bland de nya medlemsstaterna. Övergångsperioderna har nämligen efterhand blivit en känslig politisk fråga där också.

Vi antog övergångsåtgärderna under anslutningsförhandlingarna som en del av avtalet. Allteftersom har detta emellertid blivit en känslig fråga i de gamla medlemsstaternas politik, vilka uppfattas mer och mer som diskriminerande. Diskussioner om tjänstedirektivet har redan avslöjat absurda situationer i samband med övergångsperioder, och när det gäller direktiv 109 verkar det nu också som att en rättslig konflikt har uppstått i och med klausulen om preferensbestämmelsen. Den oro som har förorsakats av avsaknaden av anställningstrygghet och fördomsfullhet utgör otvivelaktigt politiskt kapital som med lätthet kan användas. I stället för att sprida denna myt som leder till politiskt dödläge borde det emellertid vara politikernas ansvar att säga sanningen.

 
  
MPphoto
 
 

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE).(HU) Jag gratulerar föredraganden Csaba Őry för hans utmärkta arbete, och jag vill tacka kommissionsledamot Vladimír Špidla för sammanfattningsrapporten, som ofta orsakar diskussion på grund av skilda intressen. Kolleger från vissa medlemsstater kritiserar rapporten, men majoriteten anser denna objektiva rapport vara till stor hjälp.

När nya medlemsstater kämpar för lika rättigheter är detta mer än bara en enkel kamp om lika behandling; det skyddar nämligen intressena i hela Europeiska unionen. Det är en paradox att det är de nya medlemsstaterna som strävar efter liberalisering av arbetsmarknaden. Precis som med liberaliseringen av tjänster bör detta genomföras av Europeiska unionen i vilket fall som helst, med tanke på dess egen konkurrenskraft. Vi skulle vilja vara medborgare med lika rättigheter i Europeiska unionen. Öppnandet av arbetsmarknaden och den fria rörligheten för arbetstagare är ingen gåva eller tjänst; det är ett rationellt beslut som fattats av de åtta gamla medlemsstaterna och som leder till gynnsamma effekter för alla medborgare i Europeiska unionen.

Vi vill tacka Förenade kungariket, Republiken Irland, Sverige, Finland, Spanien, Portugal och Nederländerna, och vi hoppas att de kvarstående åtta medlemsstaterna också tar sin ståndpunkt under övervägande. Jag instämmer med kommissionsledamot Vladimír Špidla i att det är omöjligt att godta att tredjelandsmedborgare som varit lagligt bosätta i fem år ska ha en mer fördelaktig ställning än arbetstagare från de tio nya medlemsstaterna i de länder som inte har öppnat sina arbetsmarknader för dem.

 
  
MPphoto
 
 

  Ignasi Guardans Cambó (ALDE).(ES) Herr talman! När Spanien och Portugal anslöt sig till Europeiska unionen – vid den tidpunkten Europeiska gemenskapen – fanns det ogrundad oro för spanska och portugisiska arbetstagare på marknaden. Detta visade sig vara absurt. Men trots det uppstod samma oro igen i och med anslutningen av de nya medlemsstaterna, och trots att några av oss i det spanska parlamentet vid det tillfället och vid den tidpunkten motsatte oss det, godkände beklagligtvis även den dåvarande spanska regeringen vid anslutningstillfället övergångsperioderna. Detta gjorde de delvis på grund av trycket från andra medlemsstater.

Nu har vi sett att det är meningslöst, att oron är fullständigt ogrundad och att vi inte kan tillåta att en av de grundläggande friheterna i Europeiska unionen åsidosätts under en tidsperiod av rent populistiska orsaker eller på grund av oro för hur vissa samhällen kan komma att reagera. Vi får inte ha första klassens stater och andra klassens stater inom Europeiska unionen. Vi måste därför sätta stopp för dessa övergångsperioder och öppna gränserna helt och hållet för den europeiska arbetsmarknaden, och göra det till en riktig inre arbetsmarknad.

Jag stöder därför Őrybetänkandet helt och hållet, som uppmärksammar denna fråga och situationen för medborgare från de stater som i vissa fall befinner sig i en ännu värre situation än medborgare från tredjeländer som är lagligt bosatta i Europeiska unionens medlemsstater.

Jag gratulerar den spanska regeringen för att den slutligen har beslutat sig för att upphäva övergångsperioden, och jag hoppas att andra stater så fort som möjligt antar detta initiativ för att skapa lika villkor för alla medborgare i Europeiska unionen, och parlamentet måste därför utöva påtryckningar för att nå det syftet.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Mihael Brejc (PPE-DE) . – (SL) Jag stöder Csaba Őrys betänkande och alla andra åtaganden med syfte att genomföra en fungerande inre marknad i Europeiska unionen. En effektiv inre marknad grundar sig självfallet på fri rörlighet för kapital, varor, tjänster och arbetstagare. Den fria rörligheten för kapital och varor har genomförts förhållandevis framgångsrikt. Vi har emellertid stött på stora svårigheter när det gäller den fria rörligheten för tjänster och arbetstagare.

Vi har planerat att den europeiska ekonomin borde få ett uppsving i och med Lissabonstrategin. Vi hör ständigt om betydelsen av konkurrenskraft och antagandet av åtgärder mot protektionism, men hur bra fungerar detta i praktiken? När det gäller kapital och varor är vissa länder särskilt konsekventa i förespråkandet av konkurrenskraft, och öppnar även sina marknader för billiga varor från Asien. Men de som ständigt läxar upp oss om vikten av konkurrenskraft och nackdelen med protektionism avseende varor och kapital stänger samtidigt sina tjänste- och arbetsmarknader. Är inte det protektionism?

År 2006 har utsetts till ”Europeiska året för arbetstagares rörlighet”, och ändå är det under detta år som vissa medlemsstater planerar att förlänga sina övergångsperioder. Jag undrar därför hur vi ska lyckas förklara det för Europeiska unionens medborgare? Det kommer att bli svårt. Å andra sidan kan man tydligt se att alla de som har öppnat sina marknader gör framsteg, och deras ekonomiska utveckling är beaktansvärd.

De länder som beslutar sig för att fortsätta med att stänga sin arbetsmarknad måste enligt min uppfattning göra det utifrån en förnuftig grund och handla i egenskap av en individ, snarare än en del av en sammanslutning av länder. Om vi vill att Europeiska unionen ska konkurrera framgångsrikt med andra stater måste den fullständigt införliva fri rörlighet för kapital, varor och tjänster samt fri rörlighet för arbetstagare på den inre marknaden.

 
  
MPphoto
 
 

  Harald Ettl (PSE).(DE) Herr talman! Fastän det i huvudsak är rättfärdigat av önskemålet att övergångsperioderna för den fria rörligheten för arbetstagare – som utgör ett hinder mot rörlighet inom Europa – undanröjs, gör ytligheten och vagheten i kommissionens studie lite om ens någonting över huvud taget för att förenkla situationen.

Helt säkert skulle upphävandet av dem kunna göra oregistrerat arbete inom arbetsmarknaden svårare, men det kommer med all säkerhet inte att leda till att påtryckningar i form av lagstiftning när det gäller löner och på det sociala området försvinner. Det skulle faktiskt bli ett ännu större problem. Om det i det läget visar sig vara omöjligt att anta kompletterande åtgärder för att skydda arbetstagare, såsom t.ex. ett avsevärt förbättrat direktiv om utstationering av arbetstagare, tillsammans med mekanismerna för att övervaka och införliva det, kommer det enda resultatet att bli ännu större tryck på arbetsmarknaderna i Tyskland och Österrike. Jag ser fortfarande inga bevis på användbara kompletterande åtgärder från kommissionen, och herr kommissionsledamot, skratta ni gärna!

Kanhända kommer majoriteten här i kammaren att anta kommissionens och Csaba Őrys betänkande, och därmed visa på en fullständig brist på oro för Tysklands och Österrikes ståndpunkter och intressen, så bort med övergångsperioder! Som parlamentariker måste jag acceptera majoritetens åsikt – så mycket är klart – men herr kommissionsledamot för sociala frågor, medan det kanske gör detsamma för er att ni späder på ytterligare anti-europeiska känslor i våra länder, är det verkligen inte likgiltigt för mig!

 
  
MPphoto
 
 

  Philip Bushill-Matthews (PPE-DE).(EN) Herr talman! Av alla frågor som vi kommer att rösta om denna vecka anser jag att detta betänkande och detta ämne är det viktigaste. Att ett 30-tal talare från många olika grupper vill bidra till den här debatten är en bekräftelse på det.

Många har redan hänvisat till de fyra grundläggande friheterna i EU. Bland dessa friheter är det kanske fri rörlighet för personer som är den viktigaste. För ett halvsekel sedan uttryckte Jean Monnet en av EU:s huvuduppgifter: ”Nous ne coalisons pas les États, nous unissons les hommes.” [”Vi slår inte samman stater, vi förenar människor.”] Det var helt korrekt då, och det är helt korrekt nu. Det är detta vi borde göra, förena människor.

Några medlemsstater har nämnt sina farhågor. Jag anser inte att vi ska kritisera medlemsstater för dessa farhågor; det är förståeligt. Tillsammans med dessa farhågor finns emellertid fakta, och dessa fakta borde sätta farhågorna i sitt sammanhang. Faktum är att invandrare som har kommit från Central- och Östeuropa till Förenade kungariket, Sverige och Irland inte har dränerat ekonomin, utan har främjat den. Problemet har inte varit legal invandring till våra länder, utan illegal invandring till andra länder som har drivit fram en ökad ekonomisk gråzon. Människor som är rädda för problemet bör komma ihåg att detta är ett mycket större problem än att öppna gränserna i detta skede.

Det gläder mig att det redan finns ytterligare tre länder som har sagt att de ska avskaffa hindren, nämligen Spanien, Portugal och Finland. Jag vill be kommissionsledamoten att använda både sin stora personliga auktoritet och kommissionens auktoritet för att uppmuntra Finland att bibehålla denna fråga högt upp på sin dagordning under sitt kommande ordförandeskap, och vid slutet av ordförandeskapet rapportera om de framsteg som har gjorts så att det kan inspirera andra att följa dess exempel.

Under tiden hoppas jag att vi alla inspirerar varandra med en stark omröstning senare denna vecka. Jag hoppas att vi kan säga till nya medlemsstater att ”det inte finns några andra klassens medborgare i EU” och till gamla medlemsstater att ”det är dags att öppna era gränser och era sinnen”.

 
  
MPphoto
 
 

  Ole Christensen (PSE).(DA) Den fria rörligheten för arbetstagare är en av hörnstenarna i europeiskt samarbete. De tillfälliga övergångsordningar som ett antal länder – inklusive mitt eget land Danmark – har valt att införa när det gäller östeuropeiska arbetstagare måste upphävas så fort det rimligen är möjligt.

Övergångsordningarna får inte i onödan hämma rörelsefrihet, och vi måste visa solidaritet och öppenhet gentemot alla européer. Bestämmelserna måste därför bli flexibla så att alla onödiga hinder undanröjs. Övergångsbestämmelserna måste emellertid avskaffas så fort vi har försäkrat oss om att människor som reser hit från Östeuropa inte utnyttjas. Övergångsbestämmelserna i Danmark tjänar som skydd mot exploatering och säkerställer att arbetstagare får de löner som föreskrivs i kollektivavtalen. Östeuropeisk arbetskraft utnyttjas alltför ofta av arbetsgivare som betalar löner som är avsevärt lägre än normen, och som låter sina arbetstagare arbeta under bedrövliga förhållanden.

Vi är ansvariga för att skydda arbetstagares rörelsefrihet, vilket är en grundläggande rättighet i EU. Det är emellertid också vårt ansvar att skydda arbetstagares villkor och garantera att alla får ordentliga löner och ordentliga arbetsvillkor. Övergångsvillkoren var och är ett försök att ta hänsyn till båda faktorer samtidigt.

Vi har ingen minimilön i Danmark. Övergångsbestämmelserna har därför gjort det möjligt att övervaka inströmningen av arbetstagare från Östeuropa, så att man kan fokusera på de arbetsgivare som har försökt att kringgå de regler som styr löner och arbetsvillkor.

Tiden är inne för att sakta avveckla restriktionerna.

 
  
MPphoto
 
 

  Roselyne Bachelot-Narquin (PPE-DE).(FR) Herr talman, mina damer och herrar! I osäkra tider måste Europeiska unionen återvända till sina grundläggande principer. Nu måste vi komplettera införlivandet av de fyra grundläggande friheterna som utgör grunden i den inre marknaden. Den fria rörligheten för arbetstagare måste införlivas, och för att göra det är det väsentligt att så fort som möjligt upphäva de restriktioner som infördes när de nya medlemsstaterna anslöt sig.

Denna misstro är malplacerad eftersom vi kan se att det i de 15 länder där restriktionerna har upphävts inte har skett några massiva tillströmningar. Överraskande nog arbetar endast 2 procent av EU-medborgare utanför sitt land, medan en tredjedel av amerikanerna bor i en annan stat än den de föddes i. Invasionen är bara fantasi, och arbetstagares rörlighet är en utmaning. I Csaba Őrys betänkande fastställs malet att upphäva restriktionerna senast 2009, och jag stöder det malet. Den franska premiärministern har också antytt att Frankrike ska förekomma denna åtgärd genom att upphäva dessa restriktioner på ett gradvist och kontrollerat sätt.

Den resolution som antogs av Europeiska fackliga samorganisationen i december 2005 öppnar nya vägar som förenar öppnandet av gränser med lämpligt skydd. De ändringsförslag som antagits av utskottet för sysselsättning och sociala frågor följer den linjen för att säkerställa att arbetslagstiftningen tillämpas i medlemsstaterna. Detta görs uttryckligen för att säkerställa att gemenskapsstandarder är införlivade, särskilt standarderna i direktivet om utstationering av arbetstagare, och för att kunna titta närmare på upprättandet av ett europeiskt center som samordnar medlemsstaternas övervakningsenheter. Genom att utarbeta standardiserad statistik om gemenskapens migration kommer vi att kunna inrätta en uppsättning instrument för ett socialt Europa inom unionen. Detta bekräftar att den fria rörligheten för arbetstagare inte måste vara synonym med dumpning eller den lägsta gemensamma sociala nämnaren, utan den måste vara en faktor i den ekonomiska dynamik som kommer att göra det möjligt för oss att utplåna arbetsområden där det råder undersysselsättning.

 
  
MPphoto
 
 

  Stephen Hughes (PSE).(EN) Herr talman! Jag gratulerar Csaba Őrys för att ha utarbetat ett utomordentligt betänkande. Jag skulle vilja ta upp tre kortfattade punkter, varav den första om punkt 1. Efter behandlingen i utskottet innehåller den nu krav på att medlemsstaterna ska avskaffa de gällande övergångsbestämmelserna. För många har detta kommit att stå i betänkandets blickfång. Jag vet att föredraganden har känt av trycket att lägga fram en kompromiss som innebär att medlemsstater ska överväga att upphäva dessa bestämmelser, med särskilt omnämnande av de tre medlemsstater som över huvud taget inte införde dem. Många i min grupp stöder texten som den är och känner att vi bör vara emot alla fortsatta övergångsbestämmelser. När de säger det läser de den emellertid tillsammans med punkt 14, där de medlemsstater som fortsätter att använda sådana bestämmelser uppmanas att vidta alla åtgärder för att säkerställa att detta inte fortsätter efter 2009.

Min andra punkt är lika behandling. Föredraganden och övriga här i dag har bestämt poängterat att det inte bara handlar om att säkerställa att arbetstagare från A8 har rätt till fri rörlighet för arbetstagare. Vi måste också säkerställa att det finns inspektions- och kontrollsystem för att tillerkänna dem fullständig lika behandling och för att förhindra utnyttjande i EU-15. Det har förekommit allvarliga överträdelser både i Förenade kungariket och i Republiken Irland.

Min sista punkt handlar om direktiv 2003/109/EG, som kommissionsledamoten hänvisade till. I det beviljas fullständigt tillträde till medlemsstaternas arbetsmarknad för varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare. Parlamentets rättstjänst har sagt att detta inte utgör någon fara för att man skapar en situation där tredjelandsmedborgare har större tillträde än A8-medborgare. Rättstjänsten påpekar att enligt artikel 11 i direktivet ”får” medlemsstaterna begränsa likabehandling till tredjelandsmedborgare i vissa fall. Att säga att medlemsstater ”får” är inte likställt med att säga att de ”måste” eller att de ”kommer att göra det”. Det enda sättet att garantera lika behandling är att avskaffa övergångsbestämmelser.

 
  
MPphoto
 
 

  Rolf Berend (PPE-DE).(DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Trots kraven i Őrybetänkandet är jag helt övertygad om att både övergångsperioderna och rörelsefriheten kan behållas av de medlemsstater som anser det vara viktigt att göra det. Om ett land med hänsyn till sin egen arbetsmarknad och ekonomi anser att det måste fortsätta att reglera tillträdet till arbetsmarknaden, så är det i sin fulla rätt att göra det. Här gäller också regeln pacta sunt servanda [”överenskommelser ska hållas”], och varken kommissionen eller parlamentet – kanhända inte ens en majoritet i det sistnämnda – bör försöka sig på att utöva påtryckningar genom att rikta uppmaningar till det ena eller det andra landet. Att göra så skulle som jag ser det vara att missbruka en mycket känslig fråga för att röra upp känslor.

När det gäller denna fråga har jag själv svårt att jämställa Tyskland och Österrike med Spanien och Portugal. Tyskland befinner sig på skiljelinjen, och villkoren som råder där är helt annorlunda jämfört med dem i de sydeuropeiska länderna. Här i kammaren talas det så mycket om subsidiaritetsprincipen, och när det gäller den fria rörligheten för arbetstagare anser sig ändå Bryssel och Strasbourg plötsligt veta bättre än de på plats i Tyskland eller Österrike. I ett koalitionsavtal för ett par månader sedan upprepade den tyska regeringen sin utfästelse för övergångsperioderna, och de gjorde inte det på skämt, utan utifrån fakta som måste behandlas med respekt. Mitt land måste fortsätta reglera tillträde till arbetsmarknaden för åtminstone de kommande tre åren. Vilka bestämmelser som ska gälla de två därpå följande åren måste sedan diskuteras utifrån den nya situationen, och åtgärder vidtas därefter.

Som avslutning vill jag poängtera att det var med detta problem i åtanke som det fanns stora allmänna farhågor om utvidgningen österut, och ändå sa vi alltid: ”Det finns ingenting att frukta; dessa frågor har reglerats genom fördraget för fem eller sju år framöver.”

 
  
MPphoto
 
 

  Anna Ibrisagic (PPE-DE). – Herr talman! Den 1 maj 2004 är en dag som jag alltid kommer att minnas. Den dagen stod jag, tillsammans med doktor Otto von Habsburg, på gränsen mellan Slovenien och Österrike och deltog i en högtidlig ceremoni. Man firade att en stad som efter en efterkrigsdelning delades i två delar, varav en kom att tillhöra Österrike och en Slovenien, nu återförenades i och med att Slovenien blev medlem i EU.

Symboliken var tydlig. Och stående där kände jag starkt att människorna inte upplevde att de kom in i något nytt, utan att de återförenades till något de alltid har varit en del av. Och så är det. EU:s tio nya medlemmar är Europas tio gamla länder. Det är bara det att kommunismen hade kidnappat dem i 50 år och nu är de äntligen återförenade med oss.

I Sverige hade socialdemokraterna inför denna återförening målat upp skräckscenarier om hur vårt land skulle bli invaderat av utländska arbetstagare som skulle dumpa våra löner och utnyttja våra socialförmåner. Jag och mitt parti kämpade i Sveriges parlament för att förhindra att vårt land skulle införa övergångsregler. Vi ville att de nya länderna, som så länge lidit under kommunismen, nu skulle få ta del av de friheter som EU-medlemskapet innebär.

Vi vägrade att acceptera socialdemokraternas propaganda och vi visade vad riktig solidaritet är. Vi vann striden; Sverige införde aldrig några övergångsregler. Utvärderingarna som gjorts nu visar entydigt att Sverige inte alls har blivit utsatt för den sociala dumping som socialdemokraterna skrämdes med, utan att den fria rörligheten bara har haft positiva effekter för Sveriges ekonomi. Samma erfarenheter har även de andra länder som lät bli att införa övergångsregler.

Och jag måste säga att det är med stor besvikelse som jag har tagit del av flera länders beslut att förlänga sina övergångsregler. Att göra det när de exempel som man åberopade uteblev är inte förnuftigt. Det enda rätta är att avstå från övergångsregler, och jag hoppas att Europa i framtiden kommer att påverkas mer av förnuftet än av rädslan.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Laima Liucija Andrikienė, (PPE-DE).(LT) Vi vet alla mycket väl att fri rörlighet för arbetstagare är en av de fyra grundläggande friheterna som hela idén med Europeiska gemenskapen bygger på. Men vi vet också att denna frihet endast gäller och är fullt etablerad för medborgare i de femton gamla medlemsstaterna medan medborgare från de åtta nya medlemsstaterna, som blev medlemmar först den 1 maj 2004, omfattas av bestämmelserna för övergångsperioden, och denna övergångsperiod kan pågå så länge som sju år enligt formeln 2+3+2 år. Som om inte detta vore nog har i vissa fall medborgare från tredjeland som varit långvarigt bosatta i ett medlemsland rättigheter som ger dem en mer privilegierad ställning än medborgare från de åtta nya medlemsstaterna, när det gäller att leva och komma in på arbetsmarknaden i femton av EU:s medlemsstater, och allt detta enligt vissa EU-direktiv. Det innebär att genom att visa solidaritet med arbetstagare från tredjeland diskriminerar vi arbetstagare från de nya medlemsstaterna.

När den första övergångsperioden slutar den 30 april har vi ett utmärkt tillfälle att utvärdera konsekvenserna och effekterna på ekonomin i både de femton tidigare medlemsstaterna och de åtta nya medlemsstaterna och fatta lämpliga beslut. Vi saknar visserligen statistiska uppgifter om invandring i hjärtat av gemenskapen. Det är svårt att dra objektiva slutsatser, men i dag är det redan uppenbart att invandring från tredjeland i stor utsträckning överstiger strömmen av invandring i hjärtat av EU, det vill säga i de femton tidigare medlemsstaterna och hela det utvidgade EU. Det är också uppenbart att de länder som öppnade sin arbetsmarknad för medborgare från de nya länderna verkligen har haft nytta av det eftersom övergångsperioderna uppmuntrar olagligt arbete, orättvisa arbetsvillkor, diskriminering och utnyttjande av migrerande arbetstagare. Jag är övertygad om att Europaparlamentet måste uppmuntra medlemsstaterna att överge bestämmelserna i den övergångsperiod som för närvarande gäller eftersom det finns mer än tillräckliga skäl att göra det.

 
  
MPphoto
 
 

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE).(PL) Herr talman! Dagens debatt är definitivt viktig eftersom den gäller sysselsättningen, ekonomin och den fria rörligheten för personer. Det är på sin plats att ställa en nyckelfråga, nämligen om arbetsmarknaden ska vara öppen när det finns lediga arbetstillfällen och brist på inhemsk arbetskraft, med andra ord brist på människor som är villiga att arbeta? Låt mig upprepa det. Jag hänvisade alltså till brist på människor som är villiga att arbeta, inte till de arbetslösa. Eller ska arbetsmarknaderna öppnas för att generera ekonomisk tillväxt, vilket kommer att leda till att det skapas nya arbetstillfällen? Mina övertygelser och min erfarenhet hittills visar att om vi öppnar arbetsmarknaden i ett visst land kommer det att skapa ekonomisk tillväxt och nya arbetstillfällen.

Vi ska komma ihåg att ökad sysselsättning och nya arbetstillfällen endast blir möjligt om vi inför verkliga ekonomiska reformer, inte bara kosmetiska förändringar. Entreprenörer behöver övertygas om behovet av sådana reformer, men framför allt måste vi vinna över fackföreningarna. Även om dessa förändringar tenderar att vara smärtsamma på kort sikt får de en positiv effekt på medellång och lång sikt.

Jag ska nu övergå till en mycket passande fråga eftersom det pågår förhandlingar på WTO-nivå. I vilken utsträckning och i vilken takt bör världshandeln avregleras så att ekonomisk tillväxt kan uppnås inom EU och skapa nya arbetstillfällen? Vi skulle då undvika att inte bli någonting annat än ett område där importerade varor konsumeras, med begränsad kapacitet för produktion.

Avslutningsvis är det viktigt att förbereda för arbetskraftens flexibilitet och rörlighet. Jag anser att resurser från såväl nationella budgetar som unionens budget måste avsättas till omskolning och utbildning i nya yrken. För närvarande verkar det som om vi saknar utbildade arbetstagare, trots hög arbetslöshet …

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 
 

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. – (CS) Jag har med intresse lyssnat till debatten om Csaba Őrys betänkande, och jag måste säga att den har varit exceptionellt omfattande, belyst många sidor av saken och visat på många synvinklar i frågan om fri rörlighet för arbetstagare. Låt mig lägga till ytterligare en punkt som inte har nämnts. Varje utvidgning av EU har medfört en övergångsperiod och har dominerats av stor oro, en oro som inte i något fall har blivit verklighet.

Mina damer och herrar! Det nuvarande anslutningsfördraget möjliggör därför ett successivt system bestående av flera stadier, utformade så att det slutliga stadiet 2011 blir så kort som möjligt. Jag är därför mycket glad över att nu kunna säga att från den 1 maj i år kommer Europa att göra betydande framsteg i riktning mot en helt fri rörlighet för arbetstagare.

Mina damer och herrar! Jag vill återigen tacka er för en debatt som varit mycket seriös, omfattande och ofta mycket skarp – precis som det anstår detta seriösa ämne.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.

(Sammanträdet avbröts några minuter före omröstningen.)

 
  
MPphoto
 
 

  Katalin Lévai (PSE).(HU) I Csaba Őrys betänkande om övergångsbestämmelserna som begränsar den fria rörligheten för arbetstagare på EU:s arbetsmarknader hänvisar man till Europeiska unionens grundläggande värderingar. Den fria rörligheten för arbetskraften är en av de viktigaste grundläggande principerna för Europeiska unionen, och vi måste därför avvisa alla restriktioner som den pådyvlas, inte bara på grund av ekonomiska utan även politiska överväganden.

Jag instämmer i uttalandena i betänkandet om att arbetstagare från tredjeland inte bör beviljas en mer gynnsam situation än de som kommer från EU:s andra medlemsstater.

De gällande diskrimineringsförordningarna strider mot de politiska kraven för att stärka den europeiska identiteten. Kunskapen och känslan av att tillhöra Europeiska gemenskapen kan endast stärkas hos medborgare från de nya medlemsstaterna om de erbjuds lika rättigheter när det gäller sysselsättning och tillgång till sociala förmåner.

Jag instämmer i förslaget att uppmana kommissionen, medlemsstaterna, arbetsmarknadens parter och behöriga organ inom den privata och offentliga sektorn att utveckla ett rättvist och öppet förfarande för att medborgare från de nya medlemsstaterna ska kunna arbeta i Europeiska unionens samtliga medlemsstater utan diskriminering, för rimliga löner och med tillgång till acceptabla hälso- och säkerhetsvillkor.

Eftersom statistiken tydligt visar att det inte är någon nackdel för gamla medlemsstater att anställa arbetstagare från nya medlemsstater utan att det tvärtom bidrar till deras ekonomiska utveckling, måste den antagonism som medborgarna upplever i de femton medlemsstaterna minskas på alla tillgängliga sätt. Och EU:s krav på fri rörlighet för arbetskraften måste slås fast i nationella lagar, i enlighet med övergångsbestämmelserna.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: TRAKATELLIS
Vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Christopher Heaton-Harris (PPE-DE).(EN) Herr talman! Det gäller en ordningsfråga. Under talmanskonferensen förra veckan fastställdes datumen för 2007 års kalender. Tidsfristen för att lägga fram ändringsförslag var i går kväll kl. 19.00. Här i parlamentet har vi mycket stränga regler om att vi måste ha originalunderskrifter för att ändringsförslag ska kunna läggas fram, men ett flertal av mina kolleger satt fast i trafiken i går och anlände inte förrän efter kl. 19.00. De kunde av denna anledning inte skriva under de ändringsförslag som hade sänts runt av bland annat Campaign for Parliamentary Reform.

Jag vet att ni inte kan ändra den aktuella artikeln vid denna tidpunkt, men skulle ni vilja vara snäll och ta en titt på den? Vid så gott som varje betänkande har vi ordentlig tid på oss för att lägga fram ändringsförslag, men när det gäller sammanträdeskalendern har vi ingen tid alls.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Vi ska titta på det, herr Heaton-Harris.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy