Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 4 april 2006 - Strasbourg

9. Röstförklaringar

- Betänkande (A6-0071/2006) av Laperrouze

  Jan Andersson, Ewa Hedkvist Petersen, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. – Vi har röstat för de ändringsförslag som berör europeiska samordnare, då vi anser att en frivillig och tillfällig samordningsfunktion kan komma att fylla ett syfte, särskilt i gränsöverskridande projekt.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. – Junilistan anser att EU:s medlemsstater ska samarbeta i gränsöverskridande frågor där samarbetet bidrar med ett mervärde. Transeuropeiska energinät utgör en sådan fråga och därför röstade vi också ja till betänkandet i sin helhet när det tidigare behandlades i parlamentet. Flera av de ändringsförslag vi röstat om idag är dock onödigt byråkratiska och den extra kostnad och de administrativa bördor dessa skulle medföra står inte i proportion till den potentiella nyttan. Vi har därför röstat nej till dessa ändringsförslag.

  Sérgio Marques (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag vill gratulera Anne Laperrouze till hennes bestämda och lägliga rekommendation om en andra behandling av rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets beslut om riktlinjer för transeuropeiska energinät.

Jag instämmer i föredragandens uppfattning att vi i det förslag som ligger framför oss måste återinföra bestämmelserna om förklaringen att ett projekt ska vara av europeiskt intresse och utnämna av en europeisk samordnare för sådana frågor.

Dessa åtgärder är grundläggande för att den inre marknaden för gas och el ska kunna genomföras på ett korrekt sätt, och det skulle garantera leveranssäkerheten.

Även i detta hänseende vill jag betona de ståndpunkter som Europeiska rådet nyligen framförde.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Detta är ett unikt tillfälle att visa medborgarna att vi är beredda att utveckla en verklig europeisk energipolitik. Vi måste därför se till att vi har alla instrument och verktyg som behövs för att uppfylla målsättningen.

De transeuropeiska energinäten kommer att främja sammankopplingar, driftskompatibilitet och utveckling av energinät i det utvidgade Europa och i sin tur stimulera en effektiv drift av den inre marknaden.

Att inrätta en framtida inre gas- och elmarknad är kanske den mest relevanta målsättningen i det förslag till beslut som vi har framför oss.

Målet är dessutom att anpassa riktlinjerna till den nya formen för en europeisk union med 25 medlemsstater, tillåta att medlen öronmärks för projekt av gemensamt intresse, göra det möjligt att avsluta den inre marknaden för gas och el och, framför allt, garantera säker leverans med hjälp av sammankopplingar mellan medlemsstater och intilliggande länder (Sydösteuropa, Medelhavsländerna, Ukraina, Vitryssland). Detta synsätt på de transeuropeiska energinäten liknar det som tillämpats för transeuropeiska nät för marktransport.

Jag röstade därför för Laperrouzebetänkandet.

- Betänkande (A6-0086/2006) av Kósáné Kovács

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Det råder ingen tvekan om betydelsen av kampanjen mot svartarbete som ett sätt att motarbeta negativa trender på arbetsmarknaden, men den fria rörligheten för arbetstagare kommer – i motsats till vad man hoppades – inte att bidra till att vi får grepp om problemet. De arbetsgivare som vill slippa betala socialförsäkringsavgifter kommer att fortsätta på samma sätt i framtiden. Något annat som är tvivelaktigt är hur fler och fler företag tvingar sina anställda till fiktivt egenföretagande som ett annat sätt att försöka komma undan standard när det gäller löner och miniminivåer för socialförsäkringsavgifter, och vi måste förhindra att utvecklingen går ännu längre.

Gång på gång poängterar vi att det är grundläggande att anställningssituationen förbättras, men samtidigt uppmuntrar EU arbetstagare att vara rörliga och mer flexibla, även om studier har visat att verkligheten är den att nya former av arbete – såsom deltidsarbete – endast bidragit till att ett fåtal arbetstillfällen har spritts bland fler människor. Vi är inte tillräckligt energiska när det gäller att motarbeta denna utveckling, och jag har därför röstat emot betänkandet.

  Alexander Lambsdorff (ALDE). – (DE) Herr talman! De parlamentsledamöter som hör till det fria demokratiska partiet deltog i omröstningen om betänkandet (nr A6-0086/2006) om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik. Vi gjorde det för att vi ville uttrycka vår solidaritet med våra kolleger genom att främja vår grupps intressen, samtidigt som vi är övertygade om att sysselsättningspolitiken inte är en fråga för EU utan att detta bör hanteras av medlemsstaterna snarare än av oss här i Strasbourg eller Bryssel. Om Europeiska unionen ska lyckas måste den koncentreras på de grundläggande funktionerna, i enlighet med subsidiaritetsprincipen, som i framtiden behöver tas på allvar och tillämpas.

  Lena Ek (ALDE), skriftlig. – I princip motsätter jag mig denna typ av betänkande, där parlamentet i rutinbetonade ärenden upprepar redan kända ståndpunkter och allmän välvilja inom ett politikområde. Det bidrar inte till större förtroende för parlamentet och det ger en legitim grund för dem som önskar ständigt större EU-ingrepp också i sådan politik som bör vara nationell och konkurrensutsatt, i detta fall sysselsättningspolitiken.

Jag har dock valt att rösta ja, av ett viktigt skäl: den fria rörligheten för arbetskraften. De beslut som tillåtit diskriminerande övergångsregler gentemot arbetstagare i de nya medlemsländerna är ett flagrant avsteg från principen om fri rörlighet för arbetskraft och ett rent skamligt agerande gentemot EU:s nya medlemmar, som med stor entusiasm anslutit sig till unionen.

Erfarenheterna från länder som haft svaga eller inga övergångsregler har med eftertryck visat att sådana inte behövs och att den "invasion" vissa politiska ledare hotade med helt har uteblivit. Snarast finns det ett behov av att locka fler som vill arbeta, snarare än att hindra dem som vill.

Behovet av att tydligt påpeka detta och att tydligt uttrycka parlamentets avståndstagande från varje form av förlängning av möjligheten är för mig ett fullgott skäl att stödja betänkandet.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Även om man i Magda Kósáné Kovács betänkande om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik, som vi röstar om i dag, ställer frågor om jämställdhet mellan män och kvinnor och kampen mot diskriminering nämns inte det som vi anser vara den avgörande frågan, nämligen att skydda arbetstagarnas rättigheter.

Med tanke på medlemsstaternas nationella reformprogram och åtgärderna för att anpassa sig till dessa riktlinjer har vi därför lagt fram ändringsförslag till betänkandet som syftar till att göra riktlinjerna mer lättarbetade och enklare att planera och på så sätt garantera ett effektivt genomförande av kvinnors rättigheter, tillträde till offentlig utbildning och undervisning av hög kvalitet, skapande av stabila arbetstillfällen med rättigheter och större offentliga investeringar i hälsa och boende.

Tyvärr avvisade majoriteten i parlamentet våra förslag. Vi kunde därför inte rösta för betänkandet, även om vi faktiskt stöder vissa ändringsförslag från utskottet för sysselsättning och sociala frågor. Vi avstod därför från att rösta om betänkandet och röstade emot lagstiftningsresolutionen om riktlinjer för sysselsättningen, vilken förefaller bana väg för öppet liberala ekonomiska riktlinjer.

  Carl Lang (NI), skriftlig. – (FR) Europaparlamentets betänkanden om sysselsättning och socialpolitik är en tröttsam upprepning av europeisk predikan som bortsett från att den åstadkommer berg av papper inte har gett några resultat alls.

Utöver misslyckandet med Lissabonprocessen, som vi upplever varje dag, kommer denna dåligt avslutade ihoplappning om riktlinjerna från ett definitivt ”obeslutsamt” beslut från rådet inte att rädda sysselsättningen och ekonomin i Frankrike.

Man försöker att göra alla nöjda med den soppa som erbjuds. Man behåller kommissionens liberalism men slår samtidigt fast att EU-institutionerna bör ge sig själva större kontroll över självstyrande nationer.

För att göra det mer attraktivt garneras det hela med goda avsikter när det gäller att skydda de svagaste inom denna monstruösa modell, vilka de glatt blandar upp med invandring, så man inte behöver stå ut med några argument i frågan.

Det är emellertid just här som vi kan finna lösningen på våra problem. Om vår ekonomi och sysselsättning ska resa sig som en fågel Fenix ur askan behöver vi sätta stopp för invandringen i syfte att öka befolkningen, fortsätta politiken med att öka födelsetalen och tillämpa gemenskapens preferens och skydd i Europa samt nationellt skydd i Frankrike.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Riktlinjerna för medlemsstaternas sysselsättningspolitik är en utmaning för EU när det gäller att bemöta några av de grundläggande sysselsättningsfrågorna, och det tycker jag är helt rätt. Deras oro koncentreras med rätta på dem som är utestängda från arbetsmarknaden, exempelvis yngre och äldre människor och andra likaledes marginaliserade medborgare, antingen i de egna länderna eller i andra medlemsstater.

Jag anser emellertid att man kan uppnå en balans mellan att utmana gemenskapen och nationella institutioner och förespråka lämpliga, effektiva lösningar. Debatten om sysselsättningspolitiken har en europeisk dimension som vi inte bör bortse från. Detta har faktiskt varit en av mina viktigaste frågor som parlamentsledamot eftersom jag anser att reformistiska synergier behöver skapas inom det europeiska området och att parlamentet är en av de mest lämpade institutionerna för att uppnå denna målsättning.

- Betänkande (A6-0065/2006) av Lipietz

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Konkurrensens överlägsenhet är en av pelarna i den inre marknaden, och den har stöttat processen med avreglering och privatisering i nyckelsektorer såsom energi, transport och kommunikation. Processen har intensifierats sedan 2000 i och med antagandet av Lissabonstrategin.

Det är uppenbart att det som hittills har genomförts inte bara har varit ett misslyckande när det gäller att åstadkomma de utlovade prissänkningarna, förbättrat tillträde till och högre kvalitet på tjänster och slutet för monopolen – långt därifrån. Det har snarare använts för att förvärra den arbetslöshet som uppstår vid omstrukturering och sammanslagningar inom dessa sektorer och förlusten av statens suveränitet när det gäller nyckelområden.

Även om man i betänkandet hävdar att man försöker bekämpa dominerande ställningar och monopol accepterar man ändå riktlinjerna i kommissionens rapport för 2004, som fokuserar på energi och telekommunikation, och förespråkar ännu en gång en fullständig avreglering av gas- och elsektorn, en prioritet för Europeiska rådets vårmöte i mars 2006.

Inom kommunikationssektorn, som redan har avreglerats avsevärt, ligger betoningen dessutom på konkurrens inom bredbandssektorn och internationalisering av produktionen. Det kommer att göra det ännu enklare att omlokalisera produktionen eller länkar i produktionskedjan.

Vi röstade därför emot.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Motiveringen i Alain Lipietz’ betänkande är mycket mer instruktiv än själva betänkandet, där man nöjer sig med att lovorda kommissionens ”anmärkningsvärda” arbete när det gäller att bekämpa minsta hinder mot fri konkurrens.

I motiveringen beklagar man sig över bristen på undersökningar av de verkliga effekterna av kommissionens beslut eller över den dogmatiska tillämpningen av reglerna om statsstöd. Man nämner att marknaden, som inom andra områden har alla förtjänster, kanske inte själv kan uppnå vissa politiska och till och med ekonomiska målsättningar. Man påstår att avregleringen av vissa marknader har lett till att de gamla goda monopolen har ersatts av privata oligopol, och på så sätt avskaffat vinsterna utan att skapa något mervärde för konsumenterna. Avslutningsvis betonar man kommissionens totala brist på självkritik när dess omdömeslösa beslut leder till ekonomiska katastrofer, som i Rhodiaaffären exempelvis.

Det allmänna intrycket är emellertid att Bryssels konkurrenspolitik är ett uttryck för kommissionens ultraliberala doktrin mot ”ekonomisk patriotism”, som paradoxalt införts av en pedantisk byråkrati som hela tiden lägger sig i affärsstrategier och nationell politik. Tillsammans med illvillig global konkurrens kommer det endast att leda till arbetslöshet.

  Diamanto Manolakou (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Europeisk konkurrenspolitik har regler och målsättningar som kommer att förstöra små och medelstora företag och göra det möjligt för europeiska monopol att ta över genom att finansiera och privatisera dem, snarare än konsumentintressen, som ni hycklande vidhåller.

Ordet ”konkurrenskraft” är dessutom synonymt med större utnyttjande av arbetstagarna, massaker av deras rättigheter och minskad ersättning för arbete när samtida krav ökar.

Lagstiftning om konkurrens gynnar Lissabonstrategin och dess politik mot gräsrötterna, och målsättningen är att kontrollera, förebygga och krympa alla subventioner eller statligt stöd för att tillfredsställa gräsrötternas krav som arbetstagarna kan ha kämpat sig till.

Det är en lögn att konkurrens bidrar till att sänka konsumentpriserna. Erfarenheten har hittills visat på motsatsen: marknaderna har delats upp, bolagens vinster har ökat och priserna har stigit för arbetstagarna.

Är det inte också i konkurrensens namn som unga människor lockas att arbeta för svältlöner som kommer att utvidgas till alla arbetstagare? Unga människor i Frankrike gör rätt i att protestera, och vi står bakom dem. De står för ett hopp om radikala förändringar av den exploaterande politiken i EU och regeringarna, och det är därför vi stöder dem.

- Betänkande (A6-0056/2006) av Hammerstein Mintz

  Alexander Stubb (PPE-DE). – (FI) Herr talman! Jag vill säga några ord om David Hammerstein Mintz’ betänkande och röstningsbeteende. Jag stöder faktiskt öppenhet, men jag är också för en viss grad av realism. Det är fullständigt självklart att rådets möten bör vara öppna, men under punkterna 14 och 15 röstade parlamentet för att mötena i Coreper, de ständiga representanterna – dvs. EU:s ambassadörer – skulle vara öppna, liksom förlikningskommitténs. Vi kan absolut insistera på det, men man kan anta att rådet också har rätt att insistera på att alla våra gruppsammanträden, förberedande möten och alla sammanträden för talmanskonferensen bör vara öppna. Jag stöder därför öppenhet, men jag tror inte det är realistiskt att insistera på öppenhet för Corepers räkning.

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för David Hammerstein Mintz’ betänkande om öppna sammanträden i rådet då detta agerar som lagstiftare. I en tid som denna när vi måste utvecklas i riktning mot ett politiskt Europa blir det allt svårare att förstå varför Europeiska rådet fortsätter att sammanträda bakom stängda dörrar när det agerar som lagstiftare. Utöver det faktum att denna ståndpunkt strider mot artikel 1.2 i fördraget om Europeiska unionen (Maastrichtfördraget av den 7 februari 1992) där principen om öppet europeiskt beslutsfattande slås fast, erbjuder det inte heller den öppenhet som våra landsmän förväntar sig från driften av EU:s institutioner. Vi kommer aldrig att kunna minska klyftan mellan EU:s strukturer och folket genom att agera på detta sätt. I avvaktan på att Fördraget om upprättande av en konstitution för Europa ratificeras måste Europeiska rådet snarast reformera sin egen arbetsordning för att föregripa denna förflyttning i riktning mot större öppenhet i besluten när man agerar som lagstiftare, samtidigt som man bevarar avskildheten för diskussioner mellan stats- och regeringschefer.

  Robert Goebbels (PSE), skriftlig. – (FR) Jag avstod från att rösta om öppenheten för rådets möten eftersom jag anser att det handlar om ett falskt problem. Genom att tvinga rådet att arbeta under kameraövervakning kommer det att sluta med att vi får formella diskussioner och förhandlingar bakom kulisserna. Alla förhandlingar kräver ett visst mått av konfidentiella situationer.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. – Vi är av den uppfattningen att rådets och Corepers sammanträden måste vara offentliga när lagstiftning sker. Det är en viktig demokratisk princip för att väljarnas ansvarsutkrävande gentemot de valda representanterna skall kunna fungera.

Olyckligtvis innehåller förslaget till betänkande flera punkter som ger sitt stöd till antagandet av det förslag till konstitutionellt fördrag som folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna har avvisat. Vi har försökt att få dessa delar strukna i betänkandet genom att begära separata omröstningar på just dessa punkter.

Oavsett utgången av dessa omröstningar vill vi dock rösta för betänkandet i sin helhet då öppenhetsreformer i rådets och Corepers arbete är en prioriterad fråga och vi vill sätta press på rådet att ändra sin arbetsordning. Men vi vänder oss starkt emot EU-parlamentets majoritets sätt att blanda in debatten om det konstitutionella fördragets framtid i denna viktiga öppenhetsfråga.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Detta betänkande är ett resultat av den utredning om öppenheten i rådet som genomförts av Europaparlamentets ombudsman. Europaparlamentets ombudsman anser att rådets sammanträden, vid rådets lagstiftande sammanträden, inte är öppna för allmänheten, och rådets vägran att öppna dessa sammanträden är ett exempel på administrativa missförhållanden.

Detta lägliga betänkande följer det brittiska ordförandeskapets krav på större öppenhet. Dessutom understryker allmänna opinionsundersökningar och yttranden från icke-statliga organisationer, civilsamhället och den akademiska världen allmänhetens önskan om ökad ansvarsskyldighet för deras regeringar när det gäller EU-frågor.

Jag instämmer i att det är oacceptabelt att ett viktigt lagstiftande EU-organ fortfarande möts bakom stängda dörrar vid lagstiftande sammanträden, särskilt vid en tidpunkt då EU ser sig självt som en främjare av demokratisering och ansvarsskyldighet. Jag är därför positiv till att rådets offentliga sammanträden sänds, även på Internet, och att officiella utskrifter av de lagstiftande sammanträdena offentliggörs.

De ändringar som begärs av rådet bör ses som en länge emotsedd anpassning av rådet till den europeiska verkligheten och institutionell jämlikhet i lagstiftningsarbete.

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag vill framföra ett uppriktigt tack till min gruppkollega David Hammerstein Mintz för hans betydelsefulla betänkande, eftersom det går på djupet av så många av de problem EU står inför i dag. I Skottland, som jag kommer ifrån, är i likhet med många andra länder den största oklarheten med EU avsaknaden av öppenhet och känslan av att EU på något sätt inte är ansvarigt. Enligt min uppfattning beror allt detta på att ministerrådets sammanträden hålls bakom stängda dörrar, och ofta mitt i natten.

För en organisation som talar så mycket om öppenhet ser vi knappt någonting av det i praktiken utanför parlamentet, och att öppna dörrarna till rådet skulle vara ett så stort kliv mot att informera EU-medborgarna om vad som görs i deras namn. Detta betänkande är bara början av den processen, och vi måste fortsätta att utöva påtryckningar i denna viktiga fråga.

- Betänkande (A6-0052/2006) av Cashman

  Sérgio Marques (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag vill gratulera Michael Cashman till hans viktiga betänkande med rekommendationer till kommissionen om tillgång till institutionernas handlingar, och jag stöder det. Jag välkomnar särskilt hänvisningen till kommissionens behov av att lägga fram lagstiftningsförslag om ”rätt till tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar enligt de principer och villkor som skall bestämmas med hänsyn till allmänna eller enskilda intressen”. Detta förslag måste utarbetas i interinstitutionella debatter och följa detaljerade rekommendationer.

Vi instämmer också i uppfattningen att de nya reglerna om tillgång till handlingar bör genomföras först efter det att den ändrade förordningen har trätt i kraft, utan någon retroaktiv inverkan.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Sedan ratificeringen av Amsterdamfördraget och ikraftträdandet av artikel 255 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (FEG) har öppenhet utgjort en grundläggande princip för Europeiska unionen, med det främsta syftet att stärka demokratin i de EU:s institutioner.

I detta betänkande uppmanas kommissionen att utarbeta ett lagstiftningsförslag om rätten till tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar. Genom det här förslaget syftar betänkandet till att iaktta subsidiaritetsprincipen, medborgarnas grundläggande rättigheter, gällande rättspraxis för Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, i synnerhet vad gäller artikel 8, och artiklarna 7 och 8 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

Jag stöder helt och hållet detta betänkande, eftersom jag anser att EU inte endast har skyldighet att vara så öppet och tydligt som möjligt för sina medborgare. Unionen måste också spela en ledande roll när det gäller att föregå med gott exempel inför medlemsstaternas regeringar och parlament, såväl som inför anslutnings- och kandidatländer.

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag vill gratulera Michael Cashman till detta betänkande, och det var med glädje jag stödde det i dag. De problem många parlamentsledamöter har haft när det gäller att få tillgång till handlingar har varit ett problem i hela parlamentet, och det är inte annat än rätt att vi börjar med att ta upp det här. Jag hoppas bara att målen med detta betänkande uppfylls genom handling.

- Betänkande (A6-0051/2006) av Papastamkos

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! I WTO är EU under press inom olika områden. Å ena sidan kommer vi att bli tvungna att acceptera vissa förändringar när det gäller att bekämpa fattigdomen i de fattigaste länderna, medan vi å andra sidan inte kan vara alltför generösa i de ensidiga eftergifter vi gör. AVS-länderna riskerar att skada sig själva med sina krav på minskade tullar. Eftersom det definitivt inte kan vara vad dessa förhandlingar är avsedda att uppnå har jag röstat emot betänkandet.

Samtidigt måste vi förhindra att hotet om att upphäva förbudet mot import av genetiskt modifierade grödor verkställs. Europeiska unionen har möjlighet att uppnå detta genom att agera som en stark gemenskap på den internationella scenen. Avslutningsvis behöver vi också snarast lösa problemet med Kinas införande av tullar på delar och reservdelar till motorfordon, annars kommer de sista biltillverkarna att lämna Europa och flytta till Kina.

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet av min kollega och vän Georgios Papastamkos om bedömningen av Doharundan efter WTO:s ministerkonferens i Hongkong i december 2005. Jag tycker att ekonomierna, och särskilt de i väst, bör stödja utvecklingsprogrammet från Doha, som ger en slags öppen och rättvis handel som är utformad för att minska fattigdomen över hela världen genom att hjälpa både utvecklings- och industriländer att göra framsteg. Om vi inte gör detta kommer vi att få betala ett högt politiskt pris, särskilt genom att extremismen kommer att öka. Jag välkomnar att dessa förhandlingar har erkänt multilateralismens och den internationella handelns förmåga att skapa välfärd och i sin tur sociala framsteg. Vi kommer att kunna se hur en enad, stark politisk europeisk union kan spela en avgörande roll på världsarenan i denna kamp mot en situation där nationella egenintressen har företräde framför försvagade internationella institutioner.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) WTO försöker nu finna lösningar på problem som aldrig skulle ha existerat utan WTO och dess försök att pådyvla oss global frihandel, oavsett vad det kostar människorna: all slags dumpning, problem med förfalskningar, bristande tillträde till marknaden för de flesta länder med undantag av de i Europeiska unionen, öppna bidrag (i Europa) eller dolda sådana (överallt annars, särskilt i Förenta staterna) som snedvrider konkurrensen, och så vidare. Den globala marknaden är en djungel där de svagaste och fattigaste är offer och den enda region som faktiskt respekterar spelets regler, Europa, är ett indirekt offer. Om vi ska stödja de minst utvecklade ländernas utveckling får vi inte införliva dem i WTO utan i stället skydda dem från organisationen.

I likhet med vissa vinnare av Nobelpriset i ekonomi anser vi att frihandel endast kan gynna samtliga sidor när den sker mellan länder som befinner sig på samma utvecklingsnivå och att handel mellan andra länder behöver regleras. Detta utesluter förresten inte gynnsamma handelsregler för utvecklingsländerna. Det innebär inte heller att varje ”område” som bildas på detta sätt behöver en gemensam handelspolitik som centraliseras i händerna på en överstatlig byråkrati. Kort sagt, frihandel är inte ett medel i sig.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. – Detta initiativbetänkande belyser EU:s dubbelmoral i den internationella handelspolitiken. Det talas mycket varmt om behovet av att framväxande ekonomier öppnar upp sina marknader för europeiska företag. Samtidigt säger föredraganden att EU:s jordbruk har en "flerfunktionell prägel" som "måste respekteras".

Vi anser att frihandel på sikt leder till en förbättrad värld. Hänsyn måste emellertid tas till olika länders utveckling. Om handel, även i början av utvecklingsprocessen, ska ha en fattigdomsminskande effekt, måste EU förändra sin handelspolitik genom att avskaffa jordbruksstödet och tillåta fattiga länder att konkurrera på goda villkor.

Eftersom betänkandet till största del innehåller negativa skrivningar har vi vid dagens omröstning röstat emot det.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Med den här resolutionen har majoriteten i parlamentet försökt att bana väg för avreglering av den internationella handeln – inom jordbrukssektorn, icke jordbruksprodukter och tjänster – i den aktuella rundan av WTO-förhandlingar, som man hoppas kommer att vara avslutad i slutet av 2006.

En ökad avreglering av handeln – som kringgår de nuvarande motsägelserna eller försvagar de ställningar som vissa av de så kallade utvecklingsländerna hittills har förespråkat – skulle få extremt allvarliga konsekvenser för arbetstagarna och för människor i allmänhet.

Ta exemplet med tjänster. Den 28 februari hade antingen EU eller USA lagt fram ansökningar om att avreglera följande sektorer: transport (luft och hav), audiovisuella produkter och kultur, informationsteknik, byggnation, undervisning, energi, miljö, telekommunikationer, distribution, arkitektur och teknik samt tjänster inom post, finans och juridik.

Det innebär att inom dessa sektorer görs försök att avskaffa alla restriktioner för utländska investeringar, gränsöverskridande etablering och tillhandahållande av tjänster, nationalitetskrav och konkurrensbegränsning.

Med andra ord försöker man avskaffa mekanismer som är grundläggande för mindre (eller mer) ekonomiskt utvecklade stater och som kan garantera deras utveckling och möta behoven hos deras folk. Det kommer att glädja de stora ekonomiska och finansiella koncernerna i EU och USA i deras exploaterande omänskliga glupskhet.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Detta betänkande om resultatet av WTO:s ministerkonferens i Hongkong kommer vid ett viktigt tillfälle, eftersom förhandlingarna för närvarande hänger på en tråd. I dag röstade vi för att ge en tydlig politisk signal till förhandlingsparterna, inklusive EU, för att infria åtagandena om en framgångsrik avslutning av denna förhandlingsrunda som är inriktad på de fattigaste länderna, enligt överenskommelsen från Doha.

Som labourgruppens talesman för internationell handel lade jag fram flera ändringsförslag till detta betänkande på utskottsnivå. Sedan begärde jag att centrala offentliga tjänster (inklusive vatten) ska undantas från liberaliseringskampanjer, vilket jag även gör nu. När det gäller den punkt som handlar om marknadstillträde för icke-jordbruksprodukter begärde jag flexibilitet i antalet och mängden koefficienter som används för att beräkna sänkningar av tullavgifter, i syfte att lämna utrymme för utvecklingsländer att kunna välja liberaliseringsnivå. Jag röstade för ett liknande ändringsförslag i dag.

Även om jag när det gäller jordbruk instämmer i kommissionens bedömning att förhandlingar bör bedrivas parallellt med förhandlingar inom andra sektorer, kan jag inte rösta för de krav som kommer från några kolleger om att det nuvarande EU-erbjudandet ska göras villkorligt och till och med indragbart. Jag anser att åtminstone det nuvarande erbjudandet ska bibehållas.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Georgios Papastamkos betänkande om WTO:s ministerkonferens i Hongkong föranleder två kommentarer. För det första borde det inte vara svårt att förstå att internationell handel har en fantastisk potential för att främja utveckling och välstånd. Å ena sidan, ju fler affärstransaktioner, desto högre grad av beroende och samarbete mellan medlemsstaterna. Å andra sidan, ju mer intensiv den internationella handeln är, desto större blir det ekonomiska välståndet i de olika länder som bidrar till att förbättra människornas levnadsvillkor och göra världen till en säkrare plats.

För det andra är den oundvikliga slutsatsen att alla som vill uppleva en värld med mer och rättvisare handel, en värld där reglerna följs, nästan säkert kommer att lämna toppmötet besviken. Under 2006 kommer vi allt längre bort från målsättningen att i slutet av detta år framgångsrikt avsluta den runda som inleddes 2001. Om detta mål ska kunna uppnås behöver vi emellertid nå en överenskommelse om fördelarna med frihandel och om vilka regler som ska gälla för denna frihandel.

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Detta betänkande har ändrats så mycket att det inte var möjligt för mig att stödja det, även om jag instämmer i några av punkterna. Syftet med kampanjen ”förpassa fattigdomen till historien” och demonstrationen i Edinburgh förra sommaren har försummats i så stor utsträckning att det är ett tillfälle som i allra högsta grad har gått förlorat. Vi kunde ha lämnat ett starkare och tydligare budskap till våra regeringar och till Europeiska kommissionen. I stället har vi i realiteten stött det dödläge som jag inte vill se en fortsättning på.

  Marc Tarabella (PSE), skriftlig. – (FR) Jag vill gärna förklara varför jag röstade emot betänkandet i den slutliga omröstningen.

Det berodde på att ändringsförslag 22 avvisades, där man fördömde kommissionens insisterande på avreglering av tjänster inom EU och i andra områden utan att stödja detta med lämplig social och miljömässig lagstiftning.

Jag instämmer helt i att inget land bör tvingas att avreglera någon tjänstesektor och att sektorer som hälsa, vattentillförsel, utbildning och audiovisuella tjänster särskilt måste undantas från avregleringen.

Denna del av ändringsförslaget avvisades nätt och jämnt: 291 för, 299 emot och 20 som avstod från att rösta. Jag ville därför inte rösta för under den slutliga omröstningen.

  Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Greklands kommunistiska parti röstade emot betänkandet om bedömningen av Doharundan, eftersom man där för in och upprepar den reaktionära antigräsrotsramen från WTO:s ministerkonferens i Hongkong och de extravaganta kraven från euroenande kapital, såsom det definieras och främjas i praktfullt samarbete med USA. EU:s och USA:s målsättning under de pågående förhandlingarna är ett ännu större utnyttjande av människorna och de välfärdsproducerande resurserna i de utvecklade kapitalistiska länderna, och i ännu större utsträckning i utvecklingsländerna och de mindre utvecklade länderna.

EU och USA fortsätter tillsammans med andra imperialistiska krafter sitt selektiva öppnande av marknaderna och avskaffandet av subventioner för jordbruksprodukter, på bekostnad av små och medelstora gårdar, så att monopolkapital kan komma in på marknaderna i utvecklingsländerna och de minst utvecklade länderna och få full kontroll över industriprodukterna, tillhandahållandet av tjänster och det grymma utnyttjandet av vatten, energi och så vidare, i syfte att maximera vinsten.

- Betänkande (A6-0077/2006) av García-Margallo y Marfil

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för det utmärkta betänkandet av min kollega José Manuel García-Margallo y Marfil om situationen för Europas ekonomi som en del av det förberedande betänkandet om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken 2006, som understryker de förutsättningar som krävs för en hållbar ekonomisk tillväxt.

Betänkandet är grundläggande för att korrekt förstå varför Europa är ett av de områden i världen, särskilt i industriländerna, där tillväxten är svagast. Det överdrivna paragrafrytteriet som gör vår ekonomi mindre flexibel, det faktum att vi inte har tillräckligt med världsledare och att våra små och medelstora företag utvecklas långsammare än i Förenta staterna, låga arbetslöshetsnivåer och korta genomsnittliga arbetstider och avslutningsvis låga investeringar i yrkesutbildning, forskning och utveckling: allt detta förklarar i stor utsträckning den nuvarande situationen.

I den globala ekonomiska och sociala konkurrens som Europa står inför behöver medlemsstaterna snarast, via nationella reformplaner, samarbeta med Europeiska unionen för att skapa de villkor för att lyckas med Lissabonmålen som syftar till att göra Europa till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Här har vi ytterligare ett betänkande om den ekonomiska situationen. Ytterligare en bekräftelse på lögn, och lösningar som enbart erbjuder mer av samma sak. Den ekonomiska och sociala situationen är fortfarande oviss med ökande orättvisor, oacceptabel fattigdom och arbetslöshet, och den ekonomiska tillväxten är fortsatt långsam och instabil.

Det vi ser är att den finansiella sidan har företräde före den verkliga ekonomin, och betoningen ligger därmed på behovet av att inge förtroende via Europeiska centralbankens smala genomförande av valutapolitiken, stabilitets- och tillväxtpakten och behovet av att sänka skatterna för företagen. Dessa ståndpunkter är liberalism i sin renaste form, och vi avvisar dem fullständigt.

Vad har hänt i globaliseringens namn? Arbetstagarnas rättigheter och sociala trygghet har underminerats, större flexibilitet på arbetsmarknaden har införts (det magiska konceptet med ”flexibel säkerhet”, CPE (första anställningskontraktet) i Frankrike är det främsta exemplet), höjningen av den verkliga och officiella pensionsåldern har just motiverats, avregleringen av energisektorn har främjats och det har framförts krav på avregleringen av tjänster, vilket på så sätt har bidragit till en avreglering av arbetskraften och social och miljömässig dumpning.

Detta är stora nyheter för de ekonomiska och finansiella koncernerna. Som vanligt är det arbetstagarna och de minst privilegierade delarna av samhället som måste klä skott för problemen.

Vi har därför röstat emot.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Precis som alla år är Europaparlamentets betänkande om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken i sina kommentarer en förteckning över plattityder och i sina förslag en lista över rekommendationer som ledamöter från både vänster och höger sida i parlamentet kommer att anta entusiastiskt, men som partierna de hör till är noga med att inte tillämpa när de har makten i sina egna länder.

Utöver detta hyckleri vill jag betona tre punkter som jag finner förvånande: det saknas fullständigt hänvisning till Europeiska centralbankens omotiverade räntehöjningar som bidrar till stagnationen i euroområdet, i betänkandet ser man Europeiska unionen som ett perfekt homogent område som består av länder som möter absolut identiska problem, medan situationen i praktiken har blivit extremt heterogen sedan den senaste utvidgningen, och kravet på europeisk lagstiftning som är ”kompatibel med konkurrenternas” skulle kunna utgöra ett oacceptabelt krav på minsta gemensamma sociala och miljömässiga nämnare.

Bortsett från vår uppfattning att det var Bryssels politik som helhet som i stor utsträckning var ansvarig för våra ekonomiska svårigheter, skulle dessa tre punkter räcka för att motivera vår nejröst.

  Marie-Noëlle Lienemann (PSE), skriftlig. – (FR) Jag instämde inte i riktlinjerna för den breda ekonomiska politiken, vilka under ett antal år inte har haft någon annan funktion än att godkänna EU:s liberala tendenser och vilka är roten till den svaga tillväxten, arbetslösheten, osäkerheten för de anställda och indragningen av vår sociala trygghet.

I betänkandet stöds inte några av riktlinjerna som skulle möjliggöra en alternativ politik: bibehållande av köpkraften, revalvering av lönerna för att öka konsumtionen och tillväxten, stöd till ambitiösa offentliga investeringar i modernisering och sysselsättning, harmonisering uppåt av beskattning och sociala normer för att bekämpa dumpning och inrättande av en verklig ekonomisk regering som har stor möjlighet att påverka Europeiska centralbanken.

  Diamanto Manolakou (GUE/NGL) , skriftlig. – (EL) EU:s allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken för 2006 innehåller samtliga de gräsrotsfientliga åtgärder som kommer att medföra högre priser och öka ojämlikheten, fattigdomen, ovissheten och eländet för arbetarklassen och gräsrotsklasserna och öka rikedomen för det enade eurokapitalet.

Detta har garanterats i de nationella reformprogrammen, så att den kapitalistiska barbari som förkunnas i Lissabonstrategin kan kväva folket snabbt och med precision.

Det finns många bortförklaringar: man skyller på befolkningens åldrande för att öka pensionsåldern, på energisäkerhet för att privatisera energisektorn och omvandla den från en social vara till en handelsvara, på minskade underskott i enlighet med Stabilitetspakten genom en ”begränsning” av de offentliga utgifterna för gräsrotsklassernas behov och på löne- och produktivitetssamband för att garantera nedskärningar i fråga om löner och pensioner.

Samtidigt har vi skattelättnader och förenklade förfaranden för att starta företag, flexibla arbetsformer, livslångt lärande för marknadens behov och statligt stöd och forskning som gagnar företagen och inte samhällets behov.

Endast en stark massrörelse kan driva tillbaka EU:s nya angrepp på arbetarklassen och på unga människor; endast en stark massrörelse kan öppna nya vägar genom att använda den enorma rikedom som produceras och som måste gynna sina upphovsmän, arbetarna, och inte deras exploatörer.

  Claude Moraes (PSE), skriftlig. – (EN) Jag har stött detta betänkande i dess syfte att lindra utgifterna för många av de fattigaste länderna avseende sjukvård och läkemedel. Samtidigt som jag stöder avsikten i ändringsförslag 3 att lindra dessa kostnader, är ändringsförslaget olämpligt eftersom det tillhandahåller en generell gräns för allt patientskydd för produkter som hör till detta område och som kan snedvrida marknader på global nivå och eventuellt skada ytterligare utveckling.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar huvudinriktningen i frågorna och rekommendationerna i de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken för 2006. Debatten måste nu inriktas på att nå genomförbara beslut som syftar till att göra att den ekonomiska miljön i större utsträckning leder till tillväxt, sysselsättning, konkurrens, innovation och skapande av välstånd. Vi borde inte slösa bort vår energi på sidofrågor eller på vad som borde vara självklart, vilket är lika illa.

EU:s medlemsstater och deras politiska ledare har en plikt att främja en politisk miljö som är gynnsam för ekonomiska reformer. Vad som omgående behövs är en debatt som utmärks av sanning, mod och resultat. Vi måste vara djärva och utmana våra samhällen att investera i framtiden och sig själva. Vi måste kunna skapa de nödvändiga förutsättningarna för att denna investering ska kunna äga rum. Framtiden är inte nödvändigtvis något som vi måste frukta. Ändå verkar de flesta europeiska regeringar rädda. Jag har gett detta betänkande mitt stöd, eftersom man där förkastar detta tankesätt och eftersom betänkandet framstår som en utmaning att vidta åtgärder med genomförbara mål och förslag, bland vilka jag samtycker till merparten.

  Kathy Sinnott (IND/DEM), skriftlig. – (EN) Jag röstade emot betänkandet av José Manuel García-Margallo y Marfil eftersom det ger uttryck för stöd åt kommissionens förslag till gemensam konsoliderad bolagsskattebas, vilket fastställs i punkt 16. Förslaget till gemensam konsoliderad bolagsskattebas bereder vägen för skatteharmonisering, detta stora men väsentligen outtalade hot mot irländsk välfärd. På samma sätt är jag emot hemstatsbeskattning för små och medelstora företag.

Denna skatteharmonisering går direkt emot irländska medborgares önskemål. Med ett gemensamt europeiskt skattesystem kommer vi att förlora en av de största faktorerna för att bibehålla vår ekonomiska självständighet och vår nuvarande välfärd. Jag ser detta som en upptakt till att tvinga på Irland en gemensam europeisk skattepolitik. Jag måste råda den irländska regeringen att vara extra uppmärksam på detta område där vår frihet hotas, och att bekämpa det med kraft. Den gamla visan från den irländska regeringen lyder: Nej, det finns inga planer på att harmonisera skatterna, och om det fanns det skulle den irländska regeringen förkasta dem.

Nåväl, här dyker det upp bakom horisonten, och det är dags för er att visa ert mod.

  Peter Skinner (PSE), skriftlig. – (EN) Samtidigt som vi stöder avsikten med ändringsförslag 3 att lindra kostnaderna för sjukvård och läkemedel för flera av de fattigaste länderna, är detta ändringsförslag olämpligt. Det innebär nämligen att alla patentskydd förses med en skyddsgräns för produkter relaterade till detta område, vilket kan snedvrida marknader på global nivå, och eventuellt fördärva ytterligare utveckling. Dessa frågor hanteras bäst på FN- och WHO-nivå.

Europaparlamentets labourgrupp bibehåller sin ståndpunkt när det gäller frågan om gemensam beskattning, vilken är att inte stödja en ny beräkning av den gemensamma skattebasen. Samtidigt som vi eftersträvar större samordning av skattemyndigheter för att försöka hjälpa små och medelstora företag som är inblandade i gränsöverskridande handel, bekräftar vi att denna fråga fortfarande ligger inom EU-medlemsstaternas behörighetsområde.